14
Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.
Nr 43.
Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående utredning om
sådana anordningar vid vattenkraftsanläggningar och
andra byggnader i vatten, att fiskens gång icke onödigt
hindras.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 338, av herr Andersson i Hedensbyn m. fl. har anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa örn utredning, huruvida
mot kostnaden svarande förbättringar i fiskbeståndet kunna vinnas genom
sådana anordningar vid vattenkraftsanläggningar och andra byggnader i
vatten, att fiskens gång icke onödigt hindras, samt örn framläggande av de
förslag, vartill utredningen kan föranleda.
I fråga om de skäl som anförts till stöd för detta yrkande hänvisas till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat utlåtanden i ärendet av lantbruksstyrelsen
och vattenfallsstyrelsen.
Lantbruksstyrelsen har ansett, att ehuru enligt styrelsens förmenande
knappast något torde vara att vinna genom den i motionen ifrågasatta utredningen,
ville styrelsen icke direkt motsätta sig att en sådan komme till stånd.
I övrigt har lantbruksstyrelsen anfört följande:
Dammbyggnader som uppföras i rinnande vattendrag utgöra alltid i större
eller mindre utsträckning hinder för vandringsfiskens framkomst. Detta gäller
framför allt sådana vandringsfiskar som lax, havslaxöring och ål, men
även insjölaxöring, flodvandrande sik m. fl. fiskarter påverkas.För flertalet
av dessa fiskarter gäller det att komma upp till lämpliga lekplatser, därvid
beståndet är helt beroende av sådana möjligheter, för andra arter åter är
detta ej så nödvändigt, enär lekplatserna icke äro så bundna till speciella
miljöförhållanden. För ålen gäller det ej fortplantningen, vilken sker i havet,
utan här är det fråga om en näringsvandring i samband med tillväxten till
fortplantningsstorlek. Därest dammbyggnaderna helt skulle avstänga fisken
från ovanför belägna lämpliga fortplantnings- och näringsområden, skulle
sålunda för landets vidkommande bestånden av vissa fiskarter förr eller senare
utdö.
Det är sålunda i dylika fall av vikt att möjlighet beredes fisken att komma
förbi en hindrande dammbyggnad. Närmare bestämmelser rörande skyldighet
för dammägaren att vidtaga åtgärder i detta syfte återfinnas numera
i vattenlagen. Tidigare meddelade Kungl. Majit beträffande vattendrag, där
Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.
15
kungsådra ansågs finnas, beslut i ifrågavarande hänseende i samband med
beviljande av tillstånd att överbygga kungsådran, i andra fall, där prövningsrätten
tillkom vederbörande häradsrätt, meddelades dylikt heslut av denna.
Åtgärder för beredande av möjligheter för fisk att passera en dammbyggnad
bestå vanligen i anordnande av så kallade fiskvägar av olika slag, därvid
de större, avsedda för särskilt lax, pläga kallas laxtrappor, de mindre, avsedda
för ål, ålyngelledare. Anordningen är i båda fallen i princip densamma
och utgöres av en ränna eller trumma av trä eller cement eller en sådan
utsprängd i berg och försedd med tvärväggar. Laxtrapporna äro i allmänhet
dyrbara anordningar såväl i anläggning som i drift, medan ålyngelledarna
i båda dessa avseenden ställa sig betydligt billigare.
Fiskvägar av nu berörda slag anordnas emellertid icke överallt. Där exempelvis
genom en dammbyggnad förhållandena ovanför densamma så förändras,
att betingelserna för laxens fortplantning helt försvinna eller i hög
grad försämras, är det knappast motiverat att vidtaga en så dyrbar anordning
för laxens framkomst som en laxtrappa utgör, då härigenom i huvudsak
endast skulle ernås, att lax kunde fångas även ovanför dammbyggnaden.
I sådana fall pläga de tidigare laxfiskena inlösas och i stället för laxtrappa
utdömas förhöjda så kallade fiskeavgifter för att möjliggöra en mera omfattande
laxodling. Av denna anledning ha laxtrappor aldrig anordnats vid
vissa dammbyggnader. Tillstånd har i vissa fall även beviljats till borttagande
av tidigare anordnade laxtrappor, vilka förlorat sin betydelse genom tillkomsten
av nya dammbyggnader längre lipp i vattendraget med på grund
härav försämrade fortplantningsmöjligheter. Även bör framhållas, att i många
fall, då det gäller vattendrag i inlandet, konstnaderna för anordnande av en
laxtrappa icke ansetts stå i rimlig proportion till fiskbeståndets betydelse,
varför i stället utdömts ersättning till fiskerättsägare och bidrag till fiskodling.
Stundom har i stället för laxtrappor genomförts den ordningen, att laxen
transporteras upp förbi en dammbyggnad genom ett slags hissanordningar
eller också i vattenfyllda cisterner per bil fraktas förbi hindrande dammbyggnader.
I flertalet fall är det nog så att en laxtrappa icke helt kan ersätta den
naturliga laxuppgången. Största svårigheten är att få laxen att finna den
nedre mynningen av trappan. Då de naturliga vattenståndsförhållandena
ändras i hög grad genom en dammbyggnad, är det nämligen ej möjligt att i
förväg säkert veta, var laxen kommer att gå fram. Samtidigt må emellertid
framhållas, att en laxtrappa, som under vissa vattenståndsförhållanden
måhända ej fungerar så bra, under annan vattenföring bereder goda uppgångsmöjligheter.
Detta har framkommit vid ett flertal i olika laxtrappor
utförda försök. Genom en mera modern laxtrappa torde därför i regel ett
betydande antal laxar beredas uppgångsmöjligheter. Givetvis bör strävan
likvid gå ut på att åstadkomma ännu bättre uppgångsmöjligheter för laxen,
antingen genom förbättrade laxtrapp-modeller eller genom nya metoder för
upptransport av lax. Försök i båda dessa avseenden pågå under ledning av
fiskerimyndigheterna. Särskilt må härvid nämnas försök med nya modeller
av laxtrappor, som utföras vid kungl, tekniska högskolan.
Av det ovanstående torde framgå, att vid sådana dammbyggnader, där det
ansetts av vikt att laxen fortfarande bör lia möjlighet att komma förbi, i regel
finnas laxtrappor. Försök pågå alt få dessa laxtrappor så effektiva som
möjligt. Därjämte avses att få utprovade andra metoder för laxens passerande
av dammbyggnader. Där laxtrappor icke finnas, vidtagas åtgärder
för alt laxbeståndet på annat sätt skall vidmakthållas. Detsamma gäller
dammbyggnader, där annan större vandringsfisk förekommer.
16
Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.
Ålyngelledare finnas för närvarande på de flesta platser, där det ansetts
önskvärt att uppgången icke hindras. I en del fall, och detta gäller särskilt
äldre dammbyggnader, saknas dock sådana ledare. I vissa andra fall åter
fungera de ej, beroende på bristande underhåll och underlåtenhet att framsläppa
erforderligt vatten genom desamma. Dessa förhållanden hava emellertid
sedan många år tillbaka varit föremål för fiskerimyndigheternas uppmärksamhet.
Härvid gäller det sålunda dels att få ålyngelledare utförda vid
sådana dammbyggnader, där dylika icke förut finnas, men där de anses önskvärda,
dels att utöva kontroll över förefintliga ålyngelledare, så att de fungera
ordentligt. I förstnämnda avseende pläga vederbörande dammägare uppmärksamgöras
på nödvändigheten av att sörja för ålens framkomst i sådana
fall, där detta anses önskvärt. Vidare må erinras, att jämlikt bestämmelserna
i 2 kap. 9 § vattenlagen kronan, kommun eller hushållningssällskap äger rätt
att, där fiskens upp- och nedgång hindras, vidtaga anstalter för fiskets befrämjande
ävensom taga i anspråk det vatten, som för ändamålet erfordras.
I skrivelse den 1 februari 1940 till samtliga hushållningssällskap har lantbruksstyrelsen
hemställt om biträde av de hos hushållningssällskapen anställda
länsfiskeritjänstemännen vid utövandet av tillsyn över ålyngelledares
funktion. Denna tillsyn synes också enligt vad lantbruksstyrelsen har sig bekant
i allmänhet hava medfört goda resultat.
I många fall har vid meddelande av tillstånd till utförande av dammbyggnader
i stället för anordnande av ålyngelledare vederbörande dammägare
ålagts bidraga till kostnaderna för en vid ett vattendrags nedersta dammbyggnad
anordnad uppsamlingsanordning av ålyngel, vilket sedermera fördelas
inom vattensystemet efter viss plan. Slutligen utdömes också ofta medel
för utplantering av ålyngel eller ålägges dammägaren själv verkställa dylik
utplantering under kontroll av vederbörande fiskerimyndigheter.
Givetvis är det i de flesta fall ej möjligt att med de olika åtgärder, som nu
omnämnts, helt kunna ersätta ålens och laxens naturliga uppgång i vattendragen.
Det torde sålunda här förhålla sig på samma sätt som i många andra
fall, där människans ingrepp i naturen länder till skada för dess djur- och
växtvärld. Såsom framhållits finnas emellertid olika vägar för att i möjligaste
mån kompensera eller förebygga skadegörelse, och i den mån härvid
nya åtgärder kunna tänkas komma de att prövas eller äro redan föremål
för prövning.
Vattenfallsstyrelsen har funnit den i motionen föreslagna utredningen icke
erforderlig samt anfört följande:
Vid de staten tillhöriga kraftverk, som stå under vattenfallsstyrelsens förvaltning,
äro anordningar för fiskens gång genom dammarna vidtagna i enlighet
med de föreskrifter, som i laga ordning blivit meddelade. Såväl vid dessa
som vid de anläggningar, som äro under utförande, har styrelsen låtit
sig angeläget vara att i samarbete med lantbruksstyrelsens fiskeribyrå företaga
de åtgärder, som till fiskbeståndets vidmakthållande befinnas lämpliga.
Statens fiskeriadministration, som följer utvecklingen på detta område, har
redan med hjälp av vattenlagen möjligheter att vid vattendomstolarna vinna
beaktande för de intressen, som i motionen beröras. Vad angår äldre anläggningar,
torde medel för vidtagande av behövliga åtgärder finnas tillgängliga
ur de »Vattenavgifter till befrämjande av fisket inom landet», som enligt
vattenlagen 2 kap. 10 § och kungörelsen den 11 juni 1920, § 5, blivit fonderade,
ävensom möjligen ur de i motionen omnämnda vattenregleringsavgifterna
enligt 4 kap. 14 § vattenlagen.
Jordbruksutskottets utlåtande nr 43.
17
Såsom framhålles i lantbruksstyrelsens i ärendet avgivna utlåtande är det
givetvis en fråga av största vikt för fiskbeståndet inom landet, att den s. k.
vandringsfisken, d. v. s. i huvudsak olika slag av lax och laxöring samt ål,
beredes möjligheter att komma förbi hindrande dammbyggnader. I dylikt
syfte äro i vattenlagen meddelade bestämmelser örn att den som vill bygga
i vattendrag, där sådan fisk prövas ha sin gång, kan åläggas antingen att
vidtaga anordningar, s. k. laxtrappor och ålyngelledare, för att fisken må
kunna komma förbi de i vattendraget uppförda byggnaderna eller att erlägga
årliga avgifter, avsedda att komma till användning för fiskets befrämjande.
Motionärernas påståenden att vissa äldre dylika anordningar icke fungera
helt tillfredsställande synas äga visst fog för sig. Enligt vad som framhålles
av lantbruksstyrelsen äro emellertid dessa förhållanden sedan många
år tillbaka föremål för fiskerimyndigheternas uppmärksamhet, därvid olika
möjligheter till förbättringar varit under undervägande. Då utskottet förutsätter,
att nämnda undersökningar jämväl i fortsättningen bedrivas med
ali önskvärd intensitet, anser utskottet, att något ytterligare icke står att
vinna genom den av motionärerna föreslagna utredningen.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionen II: 338 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1944.
På jordbruksutskottets vägnar:
L. TJÄLLGREN.
Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit
från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Granath, Gabrielsson,
Alfred Andersson, Jacob Hansson, friherre Beck-Friis och Sundelin samt
från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Andersson i Tungelsta, Ericsson
i Sörsjön, Mäler, Carlström, Pettersson i Rosta, Levin och Larsson i Karlstad.
Utskottet.
Bihang till riksdagens protokoll 10H. 10 sami. Nr 40—44.
2