Jordbruksutskottets utlåtande nr 38.

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
fördelning av kostnad för byggande och underhåll av
skogsvägar.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:257 av herrar Björkman och Velander och 11:420 av
herr Eriksson i Frägsta m. fl., har hemställts, att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Majit anhålla örn utredning och förslag angående fördelning av
kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar enligt de grunder, som
anföras i motionerna.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande hänvisas till
motionerna.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat utlåtande över motionerna
av skogsstyrelsen. Härjämte har yttrande inkommit från Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, vilket beretts tillfälle därtill.

Sedan budgetåret 1933/34 ha, med undantag för budgetåren 1935/38, beviljats
anslag till väg- och flotlledsbyggnader å skogar i enskild ägo. Dessa anslag
ha till skillnad från sådana till allmän eller enskild väghållning utgått
under nionde huvudtiteln å riksstaten. Genom beslut vid 1941 års riksdag inrättades
vidare statens skogsväglånefond, varifrån statslån kan utgå till vägbyggnad
å skogar i enskild ägo.

Bestämmelserna angående den statliga bidragsverksamheten för stödjande
av skogsvägbyggnader återfinnas i kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 530) angående
statsbidrag till vissa väg- och floltledsbyggnader m. m. Bestämmelserna
angående den statliga stödverksamheten till skogsvägar genom lån äro införda
i kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 492) angående lån från skogsväglånefonden,
ändrad genom kungörelsen nr 531/1943.

Jämlikt omförmälda bestämmelser må lån och bidrag för utförande av vägbyggnad,
därest flera äro delaktiga i företaget eller vägen framgår över fastighet,
till vilken vägen icke hörer, ej beviljas, med mindre angående vägens byggande
och underhåll antingen ägt ram laga kraftvunnen förrättning enligt
lagen örn enskilda vägar eller ock föreligger laga kraftvunnen dom eller träffad
överenskommelse i sådan form, som av skogsstyrelsen eller, beträffande
lån, av Kungl. Majit godkännes.

J ordbruksutskottets utlåtande nr 38.

7

Vad sådan jämlikt laggen den 3 september 1939 om enskilda vägar hållen
förrättning, som nyss nämnts, fastställes huru stor andel i väghållningsskyldighet,
som skall åligga envar berörd fastighet (andelstal) samt huruvida arbetet
med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skall av de väghållningsskyldiga
utföras gemensamt (gemensamhetssystem) eller efter vägdelning
(väglottsystem). Enligt de anvisningar till ledning för förrättningsmän
vid handläggning av förrättningar enligt nämnda lag, som utfärdats av
lantmäleristyrelsen (bilaga till styrelsens meddelande 1942: 1), är det icke
lagligt att ersätta andelstalen med bestämmelser örn grunder för dylik beräkning.
Att meddela sådana bestämmelser att andelstalen framdeles automatiskt
ändras med skeende ändringar i förhållandena är principiellt icke heller
tillåtet. Bestämmelsen örn att andelstal skola fastställas medför bl. a. den fördelen
att, där gemensamhetssystem valts och vägsamfällighet sålunda skall
bildas, även röstetalen för delägarna fastställas. För skogsvägar synes bestämmelsen
emellertid stundom även medföra nackdelar.

I de fall förrättning icke erfordras för delning av kostnaderna för skogsvägs
byggande oell underhåll, ha markägarna att frivilligt överenskomma örn
grunder härför.

Skogsstyrelsen har i sill över motionerna avgivna utlåtande anfört, att styrelsen
även från annat håll mottagit framställning om att styrelsen måtte vidtaga
åtgärder för en bättre anpassning till de rent skogliga förhållandena av
förrättningsförfarandet enligt lagen örn enskilda vägar, samt tillstyrkt den i
motionerna föreslagna utredningen. I övrigt har skogsstyrelsen anfört i huvudsak
följande:

Initiativet till byggande av skogsväg tages ofta av den markägare, som har
awerkningsmogen skog och som sålunda omedelbart får nytta av vägen.
Däremot kan annan mark, vars ägare vid förrättning ålägges viss andel i
vägen, vara bevuxen med enbart ungskog. Hänsyn till dessa förhållanden
kan visserligen tagas vid avvägandet av de olika fastigheternas andelar i väghållningsskyldigheten
och det är sålunda möjligt att fastställa andelstal, som
äro rättvisande för längre tidsperioder. Däremot kunna under de förhållanden,
som ovan framhållits, andelstalen för vägunderhållet icke vara rättvisande
såväl på lång sikt som för kortare tidsperioder.

Där förrättning icke tillgripes för delning av skogsvägs underhåll utan
markägarna frivilligt överenskomma om grunder härför, bruka ofta kostnaderna
fördelas efter utkörd kvantitet eventuellt kombinerad med transportlängd
(tonkilometer). Denna fördelningsgrund, som för övrigt tillämpas
vid fördelning av flottningskostnad vid flottlederna, synes markägarna enkel
och rättvis och den omständigheten, att vid förrättning annan fördelningsgrund
fastslås, är utan tvivel en starkt bidragande anledning till alt förrättningsförfarandet
ofta har undvikits.

I fråga örn statsbidrag lill skogsvägar bör enligt proposition nr 244 år
1943 för skogsbrukets stamvägar gälla att, där väghållarna äro flera än
lein, statsbidrag ej får beviljas annat än örn lagakral t vunnen förrättning enligt
lagen om enskilda vägar föreligger. Beträffande dessa vägars tillkomst
utgör sålunda bestämmelsen örn andelstalens fastställande eli icke oväsentligt
hinder.

8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38.

Fasta andelstal medföra den fördelen, att röstetalen bliva fasta. Enligt
lagen om enskilda vägar skall nämligen rösträtt utövas efter det andelstal.
som är bestämmande för fastighetens delaktighet i den del av väghållnings -skyldigheten varom fråga är. Örn delaktighet i underhåll skall bestämmas
efter rörliga andelstal t. ex. utkörd kvantitet, uppkommer frågan hur röste
tal skola fastställas. Under visst år är icke känt huru stor kvantitet, sorn
kommer att utforslas under året, och fjolårets kvantiteter böra ur rättvisesynpunkt
icke läggas till grund för fördelning av det nya årets utgifter. En
framkomlig väg synes vara, att markägarna för visst år till företagets styrelse
anmäla de kvantiteter som de beräkna utforsla under året. Dessa an
mälda kvantiteter läggas till grund dels för förskottsutdebitering av årets
underhållskostnader dels vid beräkning av röstetal för året. Möjligen kan
denna metod kombineras med den nu tillämpade på så sätt, att viss procent
av underhållskostnaderna och röstetalen fördelas efter fasta andelstal oell
övrig del efter tonkilometer.

Jämväl Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har tillstyrkt bifall till
motionerna samt anfört i huvudsak följande:

Riksförbundet delar motionärernas uppfattning, att en vägdelningsförrättning
vidtagen enligt de grunder sorn gälla enligt lagen örn enskilda vägar
ofta kan tänkas vålla förrättningsmannen svårigheter och förorsaka tvister
mellan skogsägarna. Förbundet är därför också av den meningen, att nya fördelningsgrunder
böra sökas och lagfästas och självfallet, i den mån så är mö i
ligt, i anslutning till de praktiska erfarenheter sorn de senaste tio årens omfattande
skogsvägbyggande fört med sig. Eftersom byggande av skogsvägar
måste anses vara en av vårt skogsbruks allra mest angelägna framtida arbetsuppgifter,
måste man också rent allmänt understryka vikten av att grunden
för fördelningen av byggnads- och underhållskostnader gives en sådan ulformning,
att de så nära som möjligt överensstämma med gemene mans uppfattning
om vad som är rätt och skäligt. Endast om så sker, går det lätt atl
ena skogsägarna om ett gemensamt vägföretag och endast under den förutsättningen
kan skogsvägbyggandet få den fart som är nödvändig.

Motionärerna tänka sig frågan om kostnadsfördelningen löst efter samma
grunder som gälla för amortering och underhåll av flottleder, d. v. s. i princip
så, att allt det virke —- med undantag för husbehovsvirke — som transporteras
efter skogsvägen belastas med en avgift per kubikmeter eller kubikfot
så stor, att den förslår att täcka såväl underhållskostnaderna som amortering
av den del av anläggningskostnaden som icke täckes av statsbidraget. Hittills
vunna erfarenheter av detta system, som ju, enligt vad motionärerna upplyst,
redan tillämpats i praktiken, äro, såvitt riksförbundet känner till, icke särskilt
stora. Man torde måhända ej heller få blunda för, att det föreslagna systemet
i vissa fall kanske kommer att bli svårhanterligt i sin praktiska tillämpning.
Fixerar man storleken av de från envar skogsägares marker utfraktade virkeskvantiteterna
genom direkt uppmätning vid något sorts »skiljeställe» eller »tullbom»,
medför ett sådant förfaringssätt givetvis rätt mycket arbete vid »skiljet»,
och fastställes den på grundval av deklarationer som avgivas av befraktarna.
uppstår ett osäkerhetsmoment vid fördelningen av kostnaderna som ej heller
är tilltalande.

Riksförbundet är emellertid trots nyss gjorda invändningar av den meningen,
att principen för kostnadsfördelningen är godtagbar och har för närvarande
ingen bättre att föreslå. Det gäller i varje fall underhållskostnaderna.
Vad gäller fördelningen av anläggningskostnaderna ligger saken kanske annorlunda
till. Följer man helt det av motionärerna framlagda förslaget även

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38-

9

beträffande dessa senare kostnader, resulterar det i, att en skogsägare meri
stor skogsareal och betydande skogstillgångar som får en skogsväg dragen
rätt genom sina marker, blir helt fri från att deltaga i anläggningskostnaderna,
endast han uraktlåter att frakta ut virke på vägen under den tid dessa kostnader
planenligt skola amorteras. En plan för amortering av anläggningskostnaderna
kan för övrigt knappast uppgöras med mindre man har en åtminstone
ungefärlig uppfattning örn storleken av de kvantiteter virke som skola utforslas
på vägen under de fem å tio åren närmast efter byggandet, och
därom är det givetvis mycket svårt att få några hållbara utfästelser från de
skogsägare som äro intressenter i företaget. Det synes därför som örn man vid
fördelningen av anläggningskostnaderna borde taga hänsyn främst till storleken
av den areal -—- och helst även bonitet och relativ skogstillgång — för
vilken envar intressent i vägbygget kan beräknas få nytta av vägen.

Såsom framhålles i motionerna synes det i gällande författningar stadgade
villkoret för erhållande av lån och bidrag till utförande av skogsvägbyggnad,
nämligen att i vissa fall fordras att för vägens byggande och underhåll ägt
rum laga kraftvunnen förrättning enligt lagen örn enskilda vägar, mångenstädes
motverka tillkomsten av för skogshanteringen eljest erforderliga och
nyttiga dylika vägföretag. Utan att närmare vilja fatta ståndpunkt till det
av motionärerna framlagda förslaget, som går ut på att såväl den del av
de för en sådan väg erforderliga anläggningskostnaderna, som icke täckes
av utgående statsbidrag, som underhållskostnaderna skulle uttagas genom
avgifter, som lades på allt på en dylik väg utfraktat virke med undantag för
husbehovsvirke, kan utskottet därför tillstyrka, att en utredning kommer till
stånd i syfte att ernå en lämpligare grund för fördelningen av ifrågavarande
kostnader. Vid nämnda utredningsarbete synes emellertid böra beaktas den
principiella skillnad, som enligt utskottets uppfattning föreligger mellan
anläggnings- och underhållskostnaderna. Under det att de senare måhända
lämpligen kunde uttagas på det av motionärerna föreslagna sättet, vilkel
innebär att kostnaderna i fråga skulle uttagas enligt samma grunder som
för närvarande tillämpas beträffande amorterings- och underhållskostnader
för flottleder, synes beträffande de förra jämväl den av Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund föreslagna metoden, som går ut på att kost
naderna skulle fördelas med hänsyn i första hand till storleken av den
areal och helst även bonitet och relativa skogstillgång, för vilken en var
intressent i företaget kunde beräknas få nytta av detsamma, böra göras till
föremål för överväganden. Att i övrigt i detta sammanhang uppdraga några
riktlinjer för utredningsarbetet synes icke lämpligt.

Ehuru det icke tillkommer utskottet att giva anvisningar beträffande sättet
för den nu förordade utredningens bedrivande, vill utskottet ifrågasätta,
huruvida icke utredningsuppdraget kunde anförtros åt något ämbetsverk,
förslagsvis lantmäteristyrelsen, som därvid borde samråda med skogsstyrelsen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

Utskottet.

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38.

att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna 1:257
och 11:420 må i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Maj:t i enlighet med vad ovan förordats måtte låta
verkställa utredning angående fördelning av kostnad för byggande
och underhåll av skogsvägar samt för riksdagen framlägga
de förslag i ämnet, vartill nämnda utredning må föranleda.

Stockholm den 5 maj 1944.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Tjällgren, Carl Edmund Eriksson, Granath, Gabrielsson,
Alfred Andersson, Jacob Hansson, friherre Beck-Friis och Näslund samt

från andra kammaren: herrar Andersson i Löbbo, Ericsson i Sörsjön, Mäler, Lundbom,
Pettersson i Rosta, Svensson i Ljungskile, Jonsson i Fjäle och Larsson i Karlstad.