8

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1944 kl. 1 em.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i gällande
grunder för ersättning för deltagande i släckning av
skogseld.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 79, av herrar Gustafson i Dädesjö och Persson i Växjö har hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t uttalar sig för att ersättning för deltagande
vid släckning av skogseld må utöver de första åtta timmarna utgå med
ett lika för alla per timme beräknat belopp, dock ej understigande i orten gällande
avtalsreglerad grovarbetarlön.

Beträffande de skäl som anförts till stöd för detta yrkande hänvisas till
motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning införskaffat yttrande över motionen av
skogsstyrelsen.

Nu gällande bestämmelser om släckning av skogseld återfinnas i lagen den
7 maj 1937 (nr 222) örn förekommande och släckning av skogseld, vilken
trädde i kraft den 1 januari 1939 och då upphävde lagen den 14 oktober
1914 (nr 281) i samma ämne.

I 1914 års lag var angående ersättning åt de i släckningen deltagande stadgat
i 17 §, som hade följande lydelse: »Den, som deltagit i eller på annat sätt
varit verksam för släckning av skogseld, må kunna, efter ty skäligt prövas,
av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom ersättning
för skada till följd av arbetet. Brandfogden eller annan, som utövat
befälet vid brandstället, åge till Konungens befallningshavande avgiva
förslag rörande tilldelande av ersättning eller belöning; har framställning därom
inkommit till honom, skall han med eget yttrande överlämna ärendet till
Konungens befallningshavande. Konungens befallningshavande pröve förslag
eller framställning, som nu sagts, och utanordne till vederbörande dem tillerkända
belopp. Klagan över Konungens befallningshavandes beslut må ej
föras.»

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.

9

Ersättning åt person, som deltagit i släckning av skogseld, utgick alltså enligt
1914 års lag från och med lörsta timmen av deltagandet i släckningsarbetet.
Beträffande de grunder, enligt vilka ersättning skulle beräknas, fanns
intet föreskrivet.

I 1937 års lag återfinnas bestämmelserna i ämnet i 25 § som lyder: »Den,
som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av skogseld, må
kunna av statsmedel bekomma ersättning eller särskild belöning därför ävensom
ersättning för skada till följd av arbetet. Har vid mera långvarigt släckningsarbete
visat sig nödvändigt alt genom ledningens försorg ordna gemensam
proviantering, skall kostnaden härför bestridas av statsmedel. Närmare
bestämmelser i omförmälda hänseenden meddelar Konungen.»

Med stöd av sistnämnda bestämmelse har Kungl. Maj:t den 2 december
1938 utfärdat kungörelse (nr 744) angående ersättning för deltagande i släckning
av skogseld m. m. I 2 § nämnda kungörelse föreskrives följande: »Ersättning
till släckningsskyldig för deltagande i släckning må ej utgivas för de
första åtta timmarna av deltagandet och ej med högre belopp än som motsvarar
lägsta i trakten gällande grovarbetarlön, där ej den släckningsskyldige
till följd av deltagandet gått miste örn arbetsförtjänst, varav han och hans
familj varit i trängande behov, eller arbetet varit särskilt betungande. Släckningsskyldig
må ej tilldelas ersättning för tillhandahållande av honom tillhöriga
släckningsredskap.»

Å riksstaten finnes under nionde huvudtiteln uppfört ett förslagsanslag för
släckning av skogseld, varifrån berörda ersättningar skola utanordnas.

Ersättning till person, som deltagit i släckning av skogseld, må alltså enligt
nu gällande bestämmelser icke utgå för de första åtta timmarna av deltagandet
och i allmänhet ej med högre belopp än som motsvarar lägsta i
trakten tillämpade grovarbetarlön. Där särskilda skäl föreligga kan ersättningen
emellertid bestämmas till högre belopp. Såsom dylika särskilda skäl
angivas att den släckningsskyldige genom deltagandet i släckningsarbetet gått
miste om arbetsförtjänst och då naturligtvis högre arbetsförtjänst än lägsta
grovarbetarlön, varav han och hans familj varit i trängande behov, eller också
att arbetet varit särskilt betungande.

Enligt motionärernas uppfattning verkade nämnda bestämmelser orättvist
i de fall då t. ex. en jordbrukare och hans söner, vilka hade annat högre
avlönat arbete än jordbruksarbete, nödgades gemensamt deltaga i skogseldsläckning.
Fadern finge då lägre ersättning än sönerna. Enligt motionärernas
mening skulle dessa orättvisor undanröjas, därest föreskreves att ersättning,
varom nu är fråga, skulle utgå med ett lika för alla per timme beräknat belopp,
som ej finge understiga i orten gällande avtalsreglerad grovarbetarlön.

Skogsstyrelsen har i sitt utlåtande avstyrkt bifall till motionen och anfört
följande:

Skogsstyrelsen hade från samtliga länsstyrelser infordrat yttranden i ärendet.
Av dessa framginge, att sju av länsstyrelserna förordade den av motionärerna
föreslagna ändringen, medan fjorton avstyrkte densamma och tre
icke uttalade någon bestämd åsikt. Länsstyrelserna hade siven på begiiran

10

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.

Utskottet.

redogjort för av dem tillämpade principer vid beräkning av ifrågavarande
ersättningar.

För egen del finge skogsstyrelsen framhålla, att det vore önskvärt, att den
möjlighet, som nu funnes att under särskilda förhållanden lämna vissa
släckningsdeltagare högre ersättning än enligt lägsta grovarbetarlön, lämnades
orubbad. När ersättning för deltagandet i det ofta synnerligen krävande
skogsbrandsläckningsarbetet i regel ej finge utgå för de första åtta timmarna
och för överskjutande tid satts så lågt som till lägsta grovarbetarlön, berodde
detta på att medverkan vid skogsbrandsläckning alltjämt räknades som en
medborgerlig plikt. Rättvisa och billighet krävde emellertid, att man i möjligaste
mån kompenserade de personer, som genom fullgörande av släckningsskyldiglieten
finge lida en förhållandevis mera kännbar förlust. Detta,
som uppnåddes genom undantagsbestämmelsen i ersättningskungörelsen, vore
så mycket mer befogat, som släckningsskyldiga, vilka brukade komma i fråga
för sådan högre ersättning — skogsarbetare och liknande — torde vara de,
som oftast bleve utkallade till skogsbrandsläckning.

Mot det av motionärerna framlagda förslaget kunde även anmärkas, att
dess genomförande troligen icke skulle befordra en jämn tillämpning av ersättningsbestämmelserna
olika län emellan. Genom att ersättningen föresloges
utgå lägst med den avtalsreglerade grovarbetarlönen och icke, som nu
vore fallet, högst denna lön, lämnades fältet fritt för utgivande av ersättningar,
som i mindre eller större grad överstege minimibeloppet.

Styrelsen hade emellertid på grund av länsstyrelsernas redogörelser för
tillämpade principer vid ersättningarnas bestämmande funnit, att i administrativ
ordning borde utfärdas ett förtydligande till ersättningsbestämmelserna.
En viss ojämnhet i tillämpning av dessa kunde nämligen utläsas av
redogörelserna.

Av de i skogsstyrelsens utlåtande omnämnda yttrandena från länsstyrelserna
framgår, att de nu gällande av Kungl. Majit utfärdade bestämmelserna
om ersättning till personer, som deltaga i släckning av skogseld, giva rum för
olika tolkningar och att desamma inom vissa län tillämpas på ett sådant
sätt, att de utdömda ersättningarna stundom framstå såsom orättvisa och
obilliga för de i släckningsarbetet deltagande. Med fog synes även kunna
sättas i fråga, huruvida icke den nu föreskrivna skyldigheten att utan ersättning
i åtta timmar deltaga i dylikt släckningsarbete icke huvudsakligen
drabbar en så liten samhällsgrupp — bestående av skogsarbetare och andra
i de delar av landet, där täta inkallelser till dylikt arbete förekomma —
att den knappast kan betecknas såsom allmänt medborgerlig. Starka skäl
tala därför enligt utskottets uppfattning för en allmän översyn av omförmälda
bestämmelser såväl i avseende å ersättningarnas rättvisa avvägning
som beträffande skäligheten av den föreskrivna ersättningsfria tiden.
Då emellertid, enligt vad utskottet erfarit, såväl nämnda som andra frågor
rörande skogsbrandväsendet beröras i brandförsvarsutredningens den 7 mars
1942 avgivna betänkande med förslag till brandlag och brandstadga m. m.
och utskottet utgår från att de av utskottet nu berörda synpunkterna komma
att beaktas vid den prövning, som kommer att underkastas detta förslag av
Kungl. Majit, synas några åtgärder i omedelbar anslutning till motionen icke
vara erforderliga.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32.

11

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att motionen II: 79 icke må föranleda någon rikdagens
åtgärd.

Stockholm den 21 april 1944.

På jordbruksutskottets vägnar:

L. TJÄLLGREN.

Närvarande: se under utlåtande nr 27.