Bankoutskottets utlåtande nr 57.

1

Nr 57.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1944 kl. 10 fm.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa
av banken utgivna sedlar med guld m. m.

)

I en den 28 april 1944 dagtecknad proposition, nr 252, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att dels medgiva, att riksbanken må
för tiden från och med den 1 juli 1944 till och med den 30 juni 1945 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar, dels ock medgiva, att Kungl. Majit må meddela
förordnande som avses i 1 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) i huvudsaklig
anslutning till bestämmelserna angående kapitalinströmning i det vid
propositionen nr 290 till 1939 års riksdag såsom bilaga E fogade förslaget
till valutaförordning I.

I skrivelse den 30 mars 1944 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1944 till och med den
30 juni 1945 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse Fullmäktige i riksgäldskontoret
lia, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.

I en särskild, till nämnda framställning anknuten skrivelse ha bankofullmäktige
vidare behandlat frågan om riktlinjerna för den statliga penningpolitiken.
Denna skrivelse, varöver utlåtande avgivits av kommissionen för
ekonomisk efterkrigsplanering, utgår från den utredning i ämnet som förra
hösten framlades av sakkunniga inom riksbanken och som fogats lill årets
statsverksproposition såsom bihang (Inkomsterna, bihang B).

I fråga örn innehållet i de sakkunnigas uttalanden angående målsättningen
för penningpolitiken, bankofullmäktiges skrivelse och det utlåtande, som
avgivits över denna av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering, tilllåter
sig utskottet hänvisa till propositionen.

Föredragande departementschefen har beträffande penningpolitiken anfört
följande:

I sin skrivelse angående penningpolitikens inriktning lia bankofullmäktige
först uttalat sig rörande läget under förutsättning att krigsförhållandena i
Europa fortsätta och försörjningen icke undergår någon mera avsevärd
förändring. Målet för penningpolitiken måste då vara detsamma som hittills.

ttihan<i till riksdagens protokoll 19ib. 8 sami. Nr S7.

1

2

Bankoutskottets utlåtande nr 57.

Särskilt med hänsyn till att prisstegringen gått utöver vad som motsvarar
nedgången i försörjningen betyder detta, att varje ytterligare höjning a\ pi isnivån
såvitt möjligt bör förhindras, vilket förutsätter, att den nuvarande
restriktiva pris- och inkomstpolitiken vinner fortsatt tillämpning.

Till vad fullmäktige sålunda anfört kan jag ansluta mig.

Huvudintresset knytes emellertid i detta sammanhang till frågan örn penningpolitikens
inriktning under de ändrade förhållanden som kunna väntas
inträda, om fientligheterna upphöra i Europa. Även detta spörsmål har
behandlats av bankofullmäktige, vilkas synpunkter ytterligare utvecklats och
kompletterats av kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering i utlåtande
över fullmäktiges skrivelse i ämnet. Diskussionen av frågan utgår från den
utredning som förra hösten verkställdes av sakkunniga inom riksbanken såsom
ett led i de förberedande undersökningarna rörande olika efterkrigsproblem.

Utan att själva framlägga ett förslag till program för penningpolitiken under
efterkrigstiden sökte de sakkunniga angiva, hur ett sådant program i sina
huvuddrag bolde utformas, om man fortsättningsvis utginge från de principer
som hittills varit vägledande för penningpolitiken i vidare mening.
De sakkunniga kommo därvid till att en förbättring i försörjningen borde
föranleda ett motsvarande prisfall men att intet försök borde göras att återställa
förkrigstidens prisnivå i vidare mån än som följde härav. Denna
ståndpunkt blev i den allmänna diskussionen föremål för kritik. En viss
reduktion av penninginkomsterna ansågs sålunda böra ske i syfte att pressa
ned prisnivån längre än som följde av de sakkunnigas uttalanden trots
de risker för sysselsättningen med vilka en sådan deflationspolitik vore förbunden.
Man ville på detta sätt skydda realvärdet för penningfordringar uppkomna
före kriget eller under de första krigsåren. Den målsättning för penningpolitiken
som de sakkunniga ansågo följa av de hittills godtagna principerna
för denna politik har emellertid sedermera enhälligt godtagits såsom
riktlinje för penningpolitiken under efterkrigstiden av såväl bankofullmäktige
som kommissionen för ekonomisk efterkrigsplanering.

Med hänvisning i övrigt till den ingående diskussion av de penningpolitiska
problemen som framlagts av fullmäktige och kommissionen torde jag
bär få inskränka mig till att ange de huvudpunkter i fråga örn penningpolitikens
inriktning efter kriget örn vilka enighet sålunda vunnits under
ärendets förberedande behandling. Den tid efter krigets slut, som avses, omfattar
den period, varunder de olika processer försiggå, som gradvis leda till
den extraordinära varuknapphetens avveckling och jämviktens återställande
inom pris- och kostnadssystemet.

1. En stabilisering av penningvärdet bör eftersträvas inom de gränser,
som betingas av fluktuationer i varuförsörjningen sammanhängande med
växlingar i den inhemska produktiviteten eller i bytesrelationerna nied utlandet.
1 enlighet härmed hör en förbättring i försörjningen efter kriget föranleda
en motsvarande förbättring av penningvärdet.

2. Penninginkomsterna böra i regel varken höjas eller sänkas. Vid en
prisfallsrörelse bör en inkomstsänkning icke eftersträvas av penningpolitiska
skäl i syfte att åstadkomma en höjning av penningvärdet utöver vad
som svarar mot den förbättring av försörjningsläget som prisfallet återspeglar.
Önskvärdheten av en sådan höjning utgör alltså icke ett tillräckligt skäl
för en sänkning av inkomstnivån, örn priserna falla. Överhuvud bör icke
såsom mål för penningpolitiken uppställas en återgång till någon viss prisnivå.

3

Bankoatskottets utlåtande nr 57.

3. Vid tillämpningen av prissänkningsprogrammet bör tillses, ali depressonsverkningar,
som hota att leda till en mera allmän arbetslöshet, undvikas,
samtidigt som det emellertid bör iakttagas, att en sa fullständig återgång
av den under kriget inträdda prisstegringen som möjligt är önskvärd.

4. Valutastabilitet bör eftersträvas, även örn detta skulle innebära, att den
interna målsättningen för penningpolitiken i någon män finge eftersättas.

1 händelse Sverige skulle utsättas för ett kraftigare inflytande i depressiv
eller inflatorisk riktning från utlandet, bör dock en justering av växelkurserna
tillgripas som medel att möta detta inflytande, i den man en dylik
justering är förenlig med Sveriges internationella ataganden. En växelkursanpassning
som medel i konkurrensen på de internationella marknaderna
lior däremot icke ifrågakomma.

5. Den nuvarande räntestabiliseringen bör tills vidare fullföljas. I ett depressionsläge
blir emellertid en omprövning av räntepolitiken nödvändig.

Därvid bedömes räntan närmast ur sysselsättningssynpunkt. Vid en eventuell
inflatorisk utveckling bör ökad kontroll över penningmarknaden eftersträvas
genom lämpliga monetära åtgärder. En böjning av den långa räntan bör
emellertid icke ske.

Kommissionen bar särskilt uppmärksammat frågorna om utrymmet för
och behovet av ändringar i fråga om inkomstavvägningen olika grupper emellan
inom ramen av det här angivna programmet samt örn priskontrollens
betydelse och utformning vid programmets genomförande. Jag saknar anledning
att i detta sammanhang gå närmare in på dessa frågor men vill understryka
vad kommissionen framhållit, nämligen dels att örn inkomstjusteringar
under bär ifrågavarande period skulle tendera att bli allmänna och väsentligt
förlöpa i samma riktning, kunde hela det penningpolitiska programmets
fullföljande komma att vedervågas, dels också att rationaliseringar och
andra kostnadsreduktioner i regel böra komma samtliga inkomsttagare till
godo genom en sänkning av priserna.

Till slut må tillfogas att det här sammanfattade programmet icke avser
att fastlägga en penningpolitik som skall tillämpas oberoende av den faktiska
utvecklingen. Inom ramen av de allmänna principer som programmet
angiver måste denna utveckling tvärtom bli bestämmande för penningpolitikens
utformning. Det må vidare understrykas, att programmet icke innefattar
ett ståndpunktstagande till frågan vilken inkomstpolitik som vid en
senare tidpunkt och på längre sikt kan vara motiverad ur penningpolitiska
synpunkter eller nied hänsyn till det svenska näringslivets internationella
konkurrenskraft.

Det program för efterkrigstidens penningpolitik varom enighet nåtts under
frågans förberedande behandling synes mig även utgöra en lämplig ram, loir
det gäller att i anslutning till den faktiska marknadsutvecklingen utforma
den ekonomiska politiken. Jag kan även ansluta mig till vad bankolullmäklige
och kommissionen anfört till motivering och förklaring av programmets
olika delar.

I likhet med chefen för finansdepartementet anser utskottet, att lindet för vu-i-oim.
den statliga penningpolitiken bör vara detsamma som hittills, så länge krigsförhållandena
i Europa fortsätta och försörjningsläget icke undergår någon
mera avsevärd förändring. Strävandena böra således alltjämt inriktas på all
förhindra en stegring av priserna utöver vad som svarar mot den inträdda
försämringen i försörjningsläget. Då emellertid prisstegringen hittills under

4

Bankoutskottets utlåtande nr 57.

kriget gått utöver vad som svarar mot nedgången i försörjningen på grund av
varuknapphet och fördyrad import, bör, såsom departementschefen framhållit,
varje ytterligare höjning av prisnivån såvitt möjligt förhindras med
stöd av en restriktiv pris- och lönepolitik. Det ömsesidiga samband, som är
rådande mellan prispolitiken och lönepolitiken, kan härvid icke nog kraftigt
understrykas.

Under den senaste tiden har den frågan alltmera trätt i förgrunden, hur
penningpolitiken lämpligast bör bedrivas under de ändrade förhål’anden,
som för vårt lands vidkommande kunna väntas inträda, sedan fientligheterna
upphört i Europa. Hithörande spörsmål lia varit föremål för ingående
utredningar av — förutom särskilda inom riksbanken tillkallade valutasakkunniga
-— bankofullmäktige och kommissionen för ekonomisk eflerkrigsplanering.
Med hänsyn till ovissheten rörande det ekonomiska och politiska
läget efter eli vapenstillestånd har man vid diskussionen haft att utgå från vissa
sannolika alternativ för utvecklingen av förhållandena. En dylik diskussion
kan självfallet icke resultera i ett konkret förslag till ett penningpolitiskt
program, att tillämpas oberoende av hur läget i verkligheten kommer
att gestalta sig. Departementschefen framhåller ock, att de riktlinjer för penningpolitiken,
vilka innefattas i propositionen, icke äro att anse såsom en
under alla omständigheter fastslagen målsättning utan såsom en lämplig
ram, när det gäller att i anslutning till den faktiska utvecklingen utforma
den ekonomiska politiken. Denna reservation synes utskottet vara betydelselull,
enär det ekonomiska läget för vårt land samt förutsättningarna för vår
export och import kunna vid tiden för ett vapenstillestånd vara helt annorlunda
än man för närvarande kan förutse.

Även om diskussionen sålunda måst röra sig med vissa osäkra faktorer,
särskilt i vad angår de internationella förhållandena, är den icke enbart av
teoretiskt intresse utan även av stort praktiskt värde för planeringen av den
ekonomiska efterkrigspolitiken. Att tänkbara problemställningar i god tid
underkastats en så ingående och sakkunnig prövning, som här varit fallet,
är i och för sig ägnat att väcka tillfredsställelse. Enligt utskottets mening är
det av utomordentlig vikt, att de huvudsakliga slutsatser och rekommendationer,
som de penningpolitiska utredningarna lett till, enhälligt omfattats av
samtliga sakkunniga vid frågans förberedande behandling samt vunnit departementschefens
och regeringens gillande. Denna enighet ger ökad tyngd
åt det i propositionen framlagda programmet för penningpolitiken under
den närmaste efterkrigstiden.

Vid övervägande av de föreliggande spörsmålen har utskottet för sin del
hunnit sig kunna instämma i de i propositionen gjorda uttalandena. Med
hänsyn härtill har utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att i anslutning
till departementschefens sammanfattning angiva huvudpunkterna beträffande
penningpolitikens inriktning efter krigets slut och att i samband
därmed understryka vissa faktorer av särskild betydelse. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra, att här ifrågavarande övergångsperiod efter krigets slut
avser det skede, varunder de olika processer försiggå, som gradvis leda till

Bankoutskottets utlåtande nr 57.

5

dea extraordinära varuknapphetens avveckling och jämviktens återställande
inom pris- och kostnadssystemet.

Såsom framgår av propositionen, framstå som väsentliga önskemål folden
allmänna ekonomiska politiken under den närmaste efterkrigstiden tryggandet
av största möjliga sysselsättning inom näringslivet och eli återställande
snarast möjligt av förkrigstidens reallönemvå. Med denna utgångspunkt
hör penningpolitiken under nämnda period inriktas på en stabilisering av
penningvärdet inom de gränser, som betingas av fluktuationer i varuförsörjningen
sammanhängande med växlingar i den inhemska produktiviteten
eller bytesrelationerna med utlandet. I den mån efter kriget ett förbättrat
försörjningsläge inträder i samband nied att den extraordinära varuknappheten
upphör samt import- och produktionskostnaderna nedgå, hör detta föranleda
en motsvarande förbättring av penningvärdet. Hinder bör således ej
resas mot en snar anpassning av priserna till de fallande kostnaderna. Därutöver
bör emellertid icke eftersträvas någon sänkning av prisnivån. Härför
skulle nämligen erfordras en nedpressning av penninginkomsterna, som kunde
ge upphov till en deflationsprocess med depressionsverkningar för produktion
och sysselsättning. Å andra sidan är det för penningprogrammets
fullföljande av vikt, att den nominella inkomstnivån icke höjes under övergångstiden.
Detta skulle nämligen kunna aktualisera risker för en inflation,
vilka äro särskilt framträdande, så länge en spänning mellan köpkraft och
varutillgång kvarstår. Utskottet delar därför den i propositionen ultalade
uppfattningen, att penninginkomsterna i regel böra varken höjas eller sänkas
under övergångstiden. Av det anförda framgår, att såsom mål för närmaste
efterkrigstidens penningpolitik icke bör uppställas en återgång till någon viss
prisnivå.

Utskottet vill i detta sammanhang framhålla, att genomförandet av det
penningpolitiska programmet skulle underlättas, om budgetunderskotten kunde
försvinna eller avsevärt nedgå under övergångsperioden. Med hänsyn härtill
är det — såsom fullmäktige i annat sammanhang påpekat — angeläget,
att återhållsamhet iakttages i fråga örn det allmännas utgiftspolitik.

I fråga örn inkomstavvägningen olika grupper emellan har kommissionen
anfört, att redan under övergångsperioden ökningar i näringslivets räntabilitet
och produktivitet på vissa områden kunde uppstå, som lämnade utrymme
för höjning av penninglönerna, liksom å andra sidan förskjutningar i
motsatt riktning kunde föranleda lönesänkningar. Rationaliseringar och
andra kostnadsreduktioner holde dock i regel komma samtliga inkomsttagare
till del genom sänkning av priserna. I likhet med vad som skett under
kriget måste man vidare räkna med inkomslstegringar för vissa särskilt
svårt ställda samhällsgrupper. Kommissionen har emellertid samtidigt framhållit,
alt örn inkomstjusteringar under perioden skulle tendera att lili allmänna
och väsentligt förlöpa i samma riktning, kunde hela det penningpolitiska
programmets fullföljande vedervågas. Departementschefen har anset!
sig sakna anledning att nu närmare ingå på dessa frågor niell har understrukit
vad kommissionen anfört i fråga örn riskerna ur penningpolitisk syn -

G

Bankoutskottets utlåtande nr 57.

punkt av mera allmänna inkomstjusteringar under ifrågavarande period. Departementschefen
har ytterligare betonat, att programmet icke innefattar ett
ståndpunktstagande till frågan, vilken inkomstpolitik som vid en senare tidpunkt
och på längre sikt kan ur olika synpunkter vara motiverad. Samtidigt
som utskottet uttalar sin anslutning till vad kommissionen anfört, vill utskottet
i detta sammanhang ånyo betona önskvärdheten av att under övergångstiden
återhållsamhet iakltages vid rörelser uppåt av penninginkomsterna och
finner i likhet med departementschefen lämpligast, alt man tills vidare ställer
sig avvaktande i fråga örn inkomstpolitikens framtida utformning.

Vad beträffar valutapolitiken uppställes i propositionen såsom främsta mål
för densamma stabilisering av växelkurserna på en nivå, som innebär varken
över- eller undervärdering av den svenska kronan. En dylik stabilisering, som
otvivelaktigt skulle vara till fördel för vår utrikeshandel, ansluter sig till
de strävanden lill stabilisering av de internationella växelkurserna, som framför
allt göra sig gällande i England och Amerikas förenta stater. Det uttalas i
propositionen, att vårt land bör stödja dessa strävanden, även örn därigenom
den interna målsättningen för penningpolitiken i någon mån finge eftersättas.
1 händelse Sverige skulle utsättas för elt kraftigare inflytande i depressiv
eller inflatorisk riktning från utlandet, bör dock en justering av växelkurserna
tillgripas som medel att möta detta inflytande. Dylika växelkursjusteringar
skola dock endast vidtagas, i den mån de äro förenliga med Sveriges
internationella åtaganden. Någon växelkursanpassning såsom medel att främja
vårt lands konkurrensförmåga på de internationella marknaderna skulle
däremot icke ifrågakomma. För egen del vill utskottet ansluta sig till de i
propositionen gjorda uttalandena, vilka unders!ryka vårt lands beredvillighet
att i sin mån medverka till att en reglering ar de internationella va utaförhållandena
kommer till stånd, samtidigt som dessa uttalanden icke lämna
obeaktade de risker för vår penningpolitik, som konjunkturutvecklingen i utlandet
i vissa fall kan innebära.

Med avseende å räntepolitiken innebär propositionen, att den nuvarande
räntestabiliteten bör tillsvidare bevaras. Det förutsättes dock, att i ett depressionsläge
frågan örn en räntesänkning tages under omprövning såsom ett
medel att öka produktionen och sysselsättningen. Skulle tendenser till åtstramning
på kapitalmarknaden göra sig gällande, böra dessa tendenser motverkas
genom marknadsoperationer från riksbankens sida i syfte att förhindra
en stegring av den ''långa räntan. En viss höjning av de korta räntesatserna
kan dock i vissa lägen tänkas böra godtagas. Utskottet får för sin del ansluta
sig till den uppfattning om räntepolitikens liandhavande under övergångstiden,
som sålunda kommit till uttryck i propositionen.

I samband med behandlingen av räntepolitiken lia fullmäktige hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte utverka riksdagens bemyndigande att komplettera nu
gällande valutaförordning med sådana föreskrifter, som kunna befinnas erforderliga
för att hindra en kapitalinströmning. (Jfr prop. nr 290/1939, bilaga
E, valutaförordning I.) Syftet härmed är att, i likhet med vad som för närvarande
gäller i fråga örn kapitalrörelser från vårt land till utlandet, få möj -

Bankoutskottets utlåtande nr 57.

7

lighet att övervaka och hindra kapitalrörelser i motsatt riktning. Utskottet får
för sin del tillstyrka ifrågavarande förslag örn valutaförordningens komplettering.

Vad slutligen angår förslaget örn fortsatt befrielse för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten,
har detsamma icke givit utskottet anledning till
erinran.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Ma.j:ts förevarande proposition.

Stockholm den 25 maj 1944.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Nordenson, Sundvik, Friggeråker,
Sylwan*, Leander och Sundelin;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Eriksson i Sandby, Barnekow, Persson
>i Norrby, Svensson i Alingsås* och Hallberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.