Bankoutskottets utlåtande nr 44.
1
Nr 44.
Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1944 kl. 12 m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändring i visst
avseende av gällande bestämmelser örn sparbanks utlåningsrörelse.
I en inom andra kammaren väckt, till bankoutskottets förberedande handläggning
hänvisad motion nr 27 har herr Paulsen hemställt, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att utredning verkställes angående
lagstiftning om rätt för sparbanker att utlämna krediter utan annan säkerhet
än den, som kan ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer, samt
att de förslag, vartill utredningen må föranleda, föreläggas riksdagen».
Motion vid 1939 års riksdag. Den vid innevarande års riksdag föreliggande
motionen överensstämmer med en av herr Paulsen vid 1939 års riksdag väckt
motion II: 3, vari anfördes bland annat följande:
Sparbankerna hava numera nått en sådan konsolidering och styrka, att
de böra kunna, utan att insättarnas intressen på något sätt äventyras, användas
som hjälpmedel i större utsträckning än tidigare för åstadkommandet
av förbättrade sociala förhållanden. Jag är även övertygad, att sparbankerna
själva med glädje se en sådan utveckling.
Förvisso skulle deras säkerhet icke på något sätt äventyras, därest man
i sparbankslagen inrymde möjlighet för dem att inom vissa gränser utlämna
mindre krediter till mindre bemedlade, för hederlighet, energi och sparsamhet
kända personer utan annan säkerhet än vad kredittagarens egen
utfästelse innebure. Jag benämner i det följande denna kreditform »personkredit».
För att icke säkerhetskraven på sparbankernas penningplaceringar skola
rubbas så, att det äventyrsmoment, som kan ligga i dylika av mig avsedda
personkrediter, må kunna anses mindre tilltalande, kunde man begränsa
rätten att utlämna dylika krediter till viss procent av den kreditgivande
sparbankens insättarbehållning eller kanske ännu hellre sparbankens egna
fonder; i sistnämnda fallet förslagsvis tio procent av de egna fondernas
samlade belopp.
De svenska sparbankernas egna fonder lära uppgå till cirka 375 miljoner
kronor.
Beloppet av de enskilda personkrediterna torde icke behöva sättas högre
än till 5 000 kronor. I allmänhet lärer väl den person, som önskar en sådan
kredit, icke hava behov av så stort belopp, varför det förefaller mig
troligt, att man kan räkna med ett medeltal om högst 2 000 kronor för
varje sådan kredit.
Bihang till riksdagens protokoll 1944. S sami. Nr 44.
1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
Med det tillåtna procenttal av fonderna, som jag förslagsvis angivit,
skulle alltså införandet av personkrediten betyda, att cirka 18 750 personer
kunna verksamt hjälpas.
Man kan med avseende fäst å sparbanksstyrelsernas egen önskan att
undvika förluster utgå ifrån, att personkrediter icke komma att beviljas
andra än sådana personer, som allmänt gjort sig kända såsom synnerligen
pålitliga och duktiga. Vill man emellertid i säkerhetens intresse ytterligare
kringgärda denna kreditform med säkerhetsföreskrifter, så skulle man
kunna föreskriva skyldighet för vederbörande sparbanksstyrelse att inhämta
särskilda yttranden angående den kreditsökande från en eller flera för vederhäftighet
kända personer i besittning av ingående kännedom örn den
kreditsökande och hans kvalifikationer. Jag förutsätter, att dylika krediter
icke må utlämnas till andra personer än dem, som äro bosatta inom vederbörande
sparbanks verksamhetsområde.
över motionen hade utskottet inhämtat yttranden från sparbanksinspektionen
och styrelsen för Svenska sparbanksföreningen.
Sparbanksinspektionen anförde i huvudsak följande:
Jämlikt bestämmelser i sparbankslagen (26 § tredje stycket) må lån, då
fråga ej är om lån till kommun eller dylik samfällighet eller till annan
sparbank, utlämnas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. I
lagrummet angivas vidare vissa objekt, som icke alls eller endast i begränsad
utsträckning må godtagas såsom säkerhet för sparbankslån. Sålunda
må mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att mottaga sådan
säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet, som nyss nämnts.
Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må icke utlämnas till högre sammanlagt
belopp än som motsvarar hälften av sparbankens fonder.
Enligt 46 § lagen örn bankrörelse må bankaktiebolag icke bevilja kredit,
utan att säkerhet, som av bolaget prövas betryggande, ställes antingen i
fast eller lös egendom eller ock i fordringsrätt jämväl mot annan än den,
åt vilken krediten beviljas. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock
enligt särskilda undantagsbestämmelser kredit lämnas utan att säkerhet
ställes, bland annat kortvarig kredit till affärsidkare i och för hans rörelse,
därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande
ändock kan anses föreligga.
Nu återgivna stadganden i lagen örn bankrörelse tillkommo vid 1933 års
riksdag. Dessförinnan hade regler för banks kreditgivning lämnats i vederbörande
banks av Kungl. Majit fastställda bolagsordning. Nyssnämnda
undantagsstadgande i banklagen överensstämmer i allt väsentligt med det
förslag, som i detta hänseende framlagts av 1924 års bankkommitté i ett
den 17 juni 1927 avgivet betänkande med förslag till lag om ändring i vissa
delar av lagen om bankrörelse. Efter vissa allmänna uttalanden angående
reglerande i lagstiftningsväg av bankernas kreditgivning anförde kommittén
beträffande säkerheternas beskaffenhet bland annat följande:
»En av huvudgrundsatserna för bankverksamheten i Sverige har alltid
varit, att kredit icke beviljas, utan att banken får säkerhet för krediten,
vilken säkerhet kan vara antingen realsäkerhet eller namnsäkerhet. Denna
grundsats har för närvarande på det sätt kommit till uttryck, att i de för
bankerna fastställda bolagsordningarna stadgias, att bankens medel icke må,
annat än i vissa undantagsfall, utlämnas på endast ett namn. Denna princip
att säkerhet för kredit skall finnas bör enligt kommitténs mening lagfästas.
Mot anförda, i bolagsordningarna nu förekommande bestämmelse
Bankoutskottets utlåtande nr 44
3
kail emellertid anmärkas, att densamma såtillvida kräver för litet, att ingen
som helst fordran uppställes på beskaffenheten av den säkerhet, som skall
finnas. Alt meddela några i detalj gående stadganden om säkerhetens beskaffenhet
och om dess förhållande, i värde räknat, till kreditbeloppet bör
dock av förut angivna allmänna skäl icke komma i fråga.»
Såsom särskild motivering för den föreslagna undantagsbestämmelsen anförde
de sakkunniga:
»Det har förut nämnts, att den i nuvarande bolagsordningar förekommande
bestämmelsen, att bankens medel icke må utlämnas på endast ett
namn, icke innebär någon fordran i fråga örn säkerhetens beskaffenhet. Ett
namn, vilket som helst, utöver gäldenärens, uppfyller ifrågavarande krav.
Detta förhållande gör, att det mycket ofta förekommer, att där en bank
lämnar ett företag kort förlagskredit, banken dessutom kräver och godtager
borgen eller, där växelform användes, växelförpliktelse av personer, som
icke i minsta mån kunna anses öka värdet av bankens fordran. Med tanke
närmast på dylika fall, där fordringens säkerhet uteslutande bedömes efter
säkerheten i den affärsrörelse eller den särskilda affärstransaktion, för vilken
krediten användes, har kommittén upptagit en undantagsbestämmelse, varigenom
det medgives bank att under vissa villkor bevilja kredit, utan att
särskild säkerhet ställes. Att dylik kredit endast bör få förekomma såsom
kredit åt affärsidkare i och för rörelsen ligger i sakens natur. Vidare är
det uppenbart, att fordran på särskild säkerhet endast bör eftergivas i sådana
fall, då det är fråga om ren förlagskredit av kortvarig natur. Vad
härmed bör förstås beror av förhållandena inom den ifrågavarande näringsgrenen.
Den omständigheten, att kravet på särskilt ställd säkerhet uppgives,
innebär icke ett uppgivande av det vid krediter av ifrågavarande slag i och
för sig självklara kravet, att kredittagarens tillgångar skola innebära en
fullgod säkerhet för fordringen. För denna skola således, låt vara indirekt,,
finnas reella värden såsom säkerhet, i allmänhet inköpta eller producerade
för just de medel, som banken tillhandahållit. För att banken skall kunna
anses hava fullgod säkerhet för den lämnade krediten måste banken i regel
på något sätt kunna följa företagets ställning under den tid krediten äger
bestånd, t. ex. genom periodiska rapporter eller annan liknande anordning.
Då det givetvis är av synnerligen vikt, att bankerna ej missbruka de medgivna
undantagen från huvudregeln örn särskild säkerhet för meddelade
krediter, bör det vara en uppgift för bankinspektionen att tillse, att bankerna
utöva sin rätt härutinnan på ett sätt, som kan anses stå i överensstämmelse
med en sund bankpolitik.»
Inspektionen har ansett sig böra lämna förestående redogörelse för hithörande
lagstiftning på sparbanks- och af färsbanks väsendets områden och
i det senare hänseendet beträffande lagstiftningens tillkomst i syfte att påvisa,
dels att för såväl sparbanks- som affärsbanksväsendet i vårt land
gäller och för övrigt alltid gällt såsom en huvudgrundsats, att kredit icke
må beviljas, utan att säkerhet för krediten blivit ställd, dels ock att sparbankerna
i fråga örn säkerhetens beskaffenhet äro bundna av väsentligt
strängare regler än affärsbankerna. Det bör emellertid härutinnan beaktas,
att det förut åberopade undantaget från fordran på ställande av säkerhet,
sorn medgavs genom 1933 års ändring i lagen örn bankrörelse, å ena sidan,
enligt vad bestämmelsens avfattning och förarbetena till densamma giva
vid handen, icke innebära ett åsidosättande överhuvud taget av säkerhet för
krediten utan upprätthåller fordran på att sådan .säkerhet skall prövas
vara förefintlig i kredittagarens egna tillgångar, och å andra sidan är tilllämpligt
allenast då det är fråga örn kortvarig kredit. Det vill synas, som
om motionären skulle för sparbankerna åsyfta en kreditgivning, som i viss
4
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
mån skulle kunna gå än längre än vad motsvarande bestämmelse i banklagen
medgiver för affärsbankernas vidkommande.
En sådan kreditgivning, som motionären avser, fyller givetvis icke de
fordringar på en sund sparbanksverksamhet, som den nu gällande sparbankslagen
uppställt. Motionären har också låtit andra synpunkter vara
avgörande vid framförande av sitt förslag. En så betydelsefull och ur principiell
synpunkt djupgående ändring av sparbankslagens grundsatser som
den, vartill motionärens förslag sålunda syftat, bör enligt inspektionens
förmenande icke företagas genom en isolerad lagstiftningsåtgärd. Den av
motionären åsyftade utredningen synes därför böra anstå, tills en allmän
översyn av sparbankslagen företages.
Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anförde följande:
Vad angår motionen örn ändring i visst avseende av gällande bestämmelser
örn sparbanks utlåningsrörelse finner styrelsen, med allt beaktande av
de i motionen framförda synpunkterna, det dock vara förenat med vissa
betänkligheter att för sparbankernas del bereda möjlighet till utlämnande av
krediter utan annan säkerhet än den som kan ligga i den kreditsökandes
personliga kvalifikationer.
En kreditgivning av det slag, motionären föreslår, skulle medföra, att sparbankerna
bleve nödsakade att uppdela sina kredittagare efter ett bedömande
av deras personliga förmåga att fullgöra ingångna förpliktelser, något som
ej sällan skulle kunna försätta sparbankernas styrelser i obehagliga situationer.
Även örn styrelsen till fullo delar motionärens åsikt om förslagets ideella
innebörd att arbetssamma, hederliga och pålitliga personer skola kunna erhålla
lån utan borgen, får man dock icke förbise den misstämning, som kan
uppstå bland de lånesökande, som måste åläggas att prestera borgen och
vilka efter det nödvändiga urvalet från sparbankens sida lätt kunna komma
att känna sig deklasserade.
Då i detta sammanhang till stöd för motionärens förslag kan erinras därom
att enligt gällande lag affärsbankerna äga rätt att i vissa fall lämna kredit
å blott ett namn, vill emellertid styrelsen framhålla, att denna affärsbankerna
medgivna rätt dock vilar på helt andra förutsättningar än vad som
för sparbankernas del skulle bliva fallet med en liknande kreditgivning.
Den kredit affärsbankerna kunna lämna utan särskild säkerhet är en kortvarig
kredit, varjämte i detta sammanhang uppmärksamheten bör riktas därå
att affärsbankerna på grund av sin organisation lia en helt annan förmåga
att bedöma av dem finansierade kunder samt örn dylik tillfällig kredit kan
lämnas utan säkerhet.
Styrelsen tillåter sig för övrigt ifrågasätta, om behov verkligen förefinnes
för en låneform som den föreslagna. Enligt styrelsens erfarenhet torde för
personer med de kvalifikationer, som fordras för att komma i åtnjutande av
vad motionären kallar »personkredit», vanligen icke föreligga några som
helst svårigheter att skaffa borgen. En för ordentlighet och ekonomisk vederhäftighet
känd person kan vanligen utan olägenhet anskaffa erforderlig
borgen under det att enligt vad erfarenheten giver vid handen mindre ordentliga
personer esomoftast uppvisa mindre goda borgensnanm.
Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra erinra därom att i högst fa
länder sparbankerna hava större frihet i fråga om placeringsmöjligheter än
den som vår sparbankslag medgiver, och såvitt styrelsen kunnat inhämta
äro erfarenheterna från de länder, där större frihet lämnats i detta hänseende,
ej ägnade att mana till efterföljd, i följd varav enligt styrelsens mening sid
ett övervägande av frågan om en utvidgning av utlaningsmöjligheterna försiktighet
är av nöden.
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
5
Även om styrelsen finner motionens syfte beaktansvärt, anser styrelsen:
frågan örn en lagändring i förevarande avseende för tidigt väckt, och skulle
styrelsen för sin del vilja framhålla lämpligheten av att innan detta spörsmål
upptages till omprövning erfarenheterna från de av riksdagen beslutade
bosättningslånen avvaktas. Styrelsen anser förty att motionen för närvarande
icke bör föranleda till lagändring.
Motionen avstyrktes av bankoutskottet (uti. nr 38) under uttalande av följande:
Utskottet
delar motionärens uppfattning därom, att det vöre önskvärt, att
tillfälle kunde beredas arbetsamma, hederliga och pålitliga personer att genom
sparbankerna erhålla lån utan borgen. Syftet med motionärens förslag
måste också enligt utskottets mening anses vara beaktansvärt, särskilt i
betraktande av förslagets starkt framträdande ideella innebörd. A andra sidan
bör emellertid beaktas, att, såsom sparbanksinspektionen framhållit, ett genomförande
av motionärens förslag skulle innebära en ur principiell synpunkt
djupgående ändring av en av de grundsatser, på vilka vårt sparbanksväsende
uppbyggts, nämligen att kredit till enskilda personer må av
sparbank beviljas allenast mot fullgod säkerhet av pant eller borgen. Med
hänsyn härtill måste utskottet ställa sig betänksamt mot förslaget. Enligt
utskottets mening är det dessutom i hög grad tveksamt, huruvida en låneform
av den art, som i motionen ifrågasättes, skulle kunna bliva av nämnvärd
praktisk betydelse för tillgodoseende genom sparbankernas försorg av
ett legitimt lånebehov, som ej kan fyllas genom redan förefintliga kreditmöjligheter.
Det måste nämligen förutsättas, att sparbanksstyrelserna, vilka
i sin utlåningsverksamhet hava att med hänsyn till insättarna tillse, att lånesäkerheten
är i möjligaste mån betryggande, måste iakttaga särskild försiktighet
vid beviljande av personkredit utan borgen, vilken kredit väl får
anses vara förenad med jämförelsevis stor förlustrisk. Härtill komma de
svårigheter och olägenheter, vilka på sätt styrelsen för Svenska sparbanksföreningen
påvisat torde komma att uppstå i tillämpningen av den föreslagna
låneformen.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Den nu väckta motionen. Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande över den nu föreliggande motionen av sparbanksinspektionen, varjämte
styrelsen för Svenska sparbanksföreningen beretts tillfälle att avgiva
yttrande över densamma.
Under hänvisning till sitt här ovan intagna, den t mars 1939 avgivna utlåtande
har sparbanksinspektionen uttalat, att de synpunkter, som inspektionen
däri framfört alltjämt ägde giltighet. Den ändring av sparbankslagens
grundsatser, vartill motionärens förslag syftade, syntes inspektionen
sålunda icke böra företagas såsom en isolerad lagstiftningsåtgärd utan borde
anstå tills den av Kungl. Majit i proposition nr 87 till årets riksdag omförmälda
nära förestående allmänna översynen av sparbankslagen företoges.
Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har anfört följande:
över nu föreliggande motion har Svenska sparbanksföreningen i enlighet
med bankoutskottets önskan inhämtat yttranden, som här biläggas i avskrift.1
Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen vill icke bestrida, att lån under
1 Återgivna såsom Bilagor i—!i.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
vissa omständigheter skulle ganska riksfritt kunna beviljas enskilda personer
utan särskild säkerhet. Påtaglig är dock dödsfallsrisken, som i fråga örn
mindre bemedlade eller obemedlade låntagare skulle lägga hela förlustrisken
på sparbankerna, en risk som sparbankerna lika litet som livförsäkringsbolagen
äro avsedda att själva bära; hos livförsäkringsbolagen får ju en ny försäkringstagare
betala högre premie ju äldre han är, och hänsyn måste vid
premiens bestämmande tagas även till bans hälsotillstånd. Dödsfallsrisken
kan täckas genom pantsättning av livförsäkringsbrev, och belåning av sådana
brev förekommer också hos sparbankerna. Motionärens syftemål är
dock att ingen som helst säkerhet skulle behöva lämnas, och dödsfallsrisken
skulle sålunda komma att helt åvila sparbanken.
Uppenbarligen skulle det också för en person, som önskar erhålla lån hos
en sparbank, innebära en viss lättnad att icke behöva skaffa sig löftesmän.
Å andra sidan är det mycket sannolikt, att just de personer, som motionären
avser — »för hederlighet, energi och sparsamhet kända personer», som »allmänt
gjort sig^ kända såsom synnerligen pålitliga och duktiga» — ha lättare
än andra att få löftesmän, särskilt på sådana mindre lån, som här äro i fråga,
även om lånesökandena äro mindre bemedlade. Dessa personer, som närmast
kunna karakteriseras såsom idealiska låntagare, ha sannolikt icke några
större svårigheter att ordna sin lånefråga.
Det kan alltså med skäl ifrågasättas, om effekten av den föreslagna lagändringen
verkligen skulle bli så betydande, som motionären tänkt sig.
För sparbankernas egen del skulle en lånepolitik i enlighet med motionärens
förslag kunna leda lill ogynnsamma konsekvenser. Den kan vara ägnad
att rubba förtroendet till sparbankernas oväld vid prövningen av låneansökningar.
Det måste nämligen förutsättas, att sparbanksstyrelserna, örn
motionärens förslag skulle genomföras, i regel själva måste äga personlig
kännedom örn lånesökanden och endast mera sällan skola kunna lita till de
av motionären omnämnda intygen, vilkas värde för övrigt ofta nog torde
kunna ifrågasättas. Endast alltför lätt kan då den uppfattningen sprida sig,
att den, som är vän eller bekant med någon styrelseledamot, kan få borgensfritt
lån, medan andra måste skaffa sig löftesmän. Den föreslagna åtgärden
skulle lätt nog skapa animositet mot sparbankerna, vidare spridd än
den good will, som de borgensfria lånen skulle kunna skapa, Överhuvud taget
står förslaget icke i god överensstämmelse med den princip, som sparbankerna
i gemen önska tillämpa, nämligen att lånesökandena skola behandlas
såvitt möjligt lika i säkerhetshänseende såväl som i räntehänseende. Att kraven
på löftesmännens ekonomiska styrka kunna växla med hänsyn till lånesökandens
egna kvalifikationer strider däremot icke mot den angivna principen.
Styrelsen vill slutligen framhålla, att den statistik, som motionären åberopar,
knappast ger tillräcklig ledning för bedömande av förevarande fråga.
En låntagare gör oftast allt vad han kan för att hans löftesmän icke skola behöva
betala hans lån. De av låntagarna icke fullgjorda betalningar, som redovisas
i motionen, ha låntagarna uraktlåtit trots förefintligheten av löftesmän.
Hur det skulle ställa sig i sådana fall, då låntagaren icke behövde taga
hänsyn till löftesmän, är en öppen fråga.
Svenska sparbanksföreningens styrelse anser emellertid, att den av motionären
väckta frågan är väl värd att beaktas men att den torde förutsätta en
mera ingående prövning. Sådan prövning torde väl också komma att utan
särskilt uppdrag ske i samband med den allmänna översyn av sparbankslagen,
som förebådats av chefen för finansdepartementet. Styrelsen anser
därför, att förevarande motion icke nu påkallar något särskilt beslut från
riksdagens sida.
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
7
I likhet med styrelsen för Svenska sparbanksföreningen anser utskottet
den av motionären väckta frågan örn medgivande för sparbank att i vissa
fall utlämna lån utan borgen vara väl värd att beaktas. Emellertid är denna
fråga, såsom utredningen i ärendet giver vid handen, av den komplicerade
beskaffenhet, att ställning till densamma icke kan tagas, förrän en närmare
undersökning gjorts rörande de konsekvenser, en dylik omläggning
skulle medföra för såväl sparbankerna som de lånesökande. Utskottet ansluter
sig till den av motionären framförda tanken på att en utredning i
förevarande ämne kommer till stånd. Såsom sparbanksinspektionen anfört,
synes emellertid den ifrågasatta ändringen i sparbankslagen icke böra företagas
såsom en isolerad lagstiftningsåtgärd utan böra upptagas i samband
med den allmänna översyn av sparbankslagen, vilken är avsedd att äga
rum inom en nära framtid. Då man med hänsyn till detta uttalande torde
kunna förvänta, att den i motionen berörda frågan kommer att ingå bland
direktiven för den blivande översynen, torde anledning saknas för riksdagen
att nu hos Kungl. Maj:t hemställa om särskild utredning i ärendet.
Vid sådant förhållande får utskottet hemställa,
att förevarande motion II: 27 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 27 april 1944.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén. Friggeråker, Sylwan*, Edin*, Fahlander*,
Mannerskantz* och Sundelin;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg*, Mattsson,
Andersson i Munkaljungby*, Eriksson i Sandby*, Barnekow och Sundberg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
Utskottet.
av hen- Paulsen.
8
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
Bilaga 1.
Svenska sparbanksföreningen, Stockholm.
Sedan Svenska sparbanksföreningen anmodat styrelsen för Skånska sparbanksföreningen
att yttra sig över motion nr 27 i andra kammaren vid årets
riksdag av herr Paulsen om rätt för sparbanker att utlämna så kallad personkredit,
får styrelsen anföra följande.
Styrelsen sympatiserar med de sociala önskemål, som givit anledning till
motionen, vars ideella syfte styrelsen finner värt erkännande.
Men styrelsen hyser den uppfattningen, att den föreslagna kreditformen i
praktiken ej skulle få den betydelse, som antages i motionen. Erfarenheten
visar nämligen, att en lånesökande med de kvalifikationer, som förutsättes för
den tilltänkta personkrediten, under nuvarande förhållanden ej har någon
svårighet att erhålla lån i sparbank. Han kan nämligen i de flesta fall prestera
god borgen, oftast av personer, från vilka begäran örn återtjänst av samma
slag ej kommer i fråga. Och då sparbank har att pröva en låneansökan från
en person, som ej kunnat skaffa säker borgen, täger sparbanken den största
hänsyn till lånesökandens personliga egenskaper. Är han känd för skötsamhet
och är lånebehovet legitimt, godtager sparbanken som regel borgensmän, som
äro kända för hederlighet, även örn deras borgen, affärsmässigt sett, ej skulle
anses tillfredsställande.
Eftersom borgensmännen i regel väl känna lånesökanden och hans möjligheter
att fullgöra låneutfästelserna, är den borgen, de ingått, en garanti
för att låntagaren bär vilja att fullgöra sina förpliktelser, och denna garanti
har ofta betydligt större värde än ett vanligt intyg örn lånesökandens person.
Borgen för ett lån är dessutom värdefull för sparbanken som en moralisk
press på låntagaren. Det har nämligen visat sig, att en försumlig låntagare
ofta ej fäster avseende vid krav från sparbanken men att ett hot örn hänvändelse
till borgesmännen har verkan. Låntagaren känner sig — förklarligt
nog — förpliktad till större lojalitet mot sina borgensmän, som han ogärna
vill åsamka förlust, än mot en opersonlig inrättning, och han vill ej gärna
utsätta sig för det personliga obehag, som ej skulle utebliva, om borgensmännen
nödgades göra utbetalningar för honom.
Styrelsen anser således, att borgen bär ett stort värde för sparbankerna vid
långivning åt det klientel, som motionen avser att gagna, framför allt i de
större städerna, där personkännedomen är mindre än exempelvis å landsbygden.
I motionen göres ett försök att beräkna förlustrisken för sparbanken vid
en personkredit, men motionären erkänner, att beräkningen är osäker. Styrelsen
vill beträffande förlustrisken framhålla, att denna måste antagas
träffa mycket ojämnt och att sparbankernas vinstmöjligheter numera äro
så kringskurna, att en förlust på exempelvis 1 000 kronor för en av de
mindre sparbankerna kan vara ytterst kännbar.
På grund av det anförda finner styrelsen för sin del ej skäl föreligga för
den föreslagna utredningen.
Om förestående uttalande enade sig representanterna för följande sparbanker:
Sparbanken Bikupan i Malmö, Sparbanken i Christianstad, Eslövs
sparbank, Frosta härads sparbank, Sparbanken i Helsingborg, Malmö spar
-
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
9
bank, Osby sockens sparbank, Trelleborgs stads sparbank, Winslövs och
Nävlinge sparbank samt Åsbo härads sparbank.
Representanten för Toma, Bara och Harjagers härads sparbank, bankdirektör
E. G. Cavallin, hade avgivit ett särskilt utlåtande till bankoutskottet.
Han anslöt sig till uttalandet i den mån det icke miotsades av hans utlåtande,
vilket medföljer i avskrift.
Malmö den 11 mars 1944.
För Skånska sparbanksföreningens styrelse:
GUSTAF STENMARCK.
j H. Sörensson.
Till Bilaga 1.
TORNA, BARA OCH HARJAGERS
HÄRADS SPARBANK.
Till riksdagens bankoutskott.
På begäran av riksdagsmannen Anders Paulsen i Arlöv har jag tagit del
av hans vid årets riksdag i andra kammaren väckta motion (nr 27) angående
lagstiftning om rätt för sparbanker att utlämna krediter utan annan säkerhet
än den, som kan ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer.
Motionens vackra sociala syfte ligger i öppen dag.
Vid en första betraktelse må en sådan kreditform som »personkrediten»
synas bära inom sig en icke ringa grad av äventyrlighet. Penetrerar man
emellertid problemet närmare, torde man dock finna — särskilt med de
säkerhetsföreskrifter, som föreslås i motionen — att förlustriskerna för den
kreditgivande sparbanken ej kunna bliva stora.
Till den statistik över riskprocenten vid borgenslån, som riksdagsman
Paulsen åberopar i motionen, torde följande randanmärkningar vara på sin
plats, eftersom statistiken är hämtad från den sparbank, vars verkställande
direktör jag är.
I det övervägande antalet fall av lån, där borgensmännen måst träda emellan,
rör det sig örn sådana fall, där sparbanken ej fäst något större avseende
vid låntagarens egen person, eftersom den erbjudna borgen varit ypperlig.
Jag anser, att den riskprocent, som framgår av ifrågavarande statistik,
säkerligen blir avsevärt högre än den riskprocent, som skulle framkomma
utav kreditformen »personkredit». Av naturliga skäl kommer sådan kredit
icke att utlämnas utan att synnerligen noggranna undersökningar beträffande
den lånesökandes person föregått. Sparbankerna ha redan i sin huvudmannainstitution
ett utmärkt hjälpmedel för sådana undersökningar. Detta
kan emellertid och bör även suppleras av andra hjälpmedel. Man kunde
kanske tänka sig, att kommunalnämnden eller annat offentligt organ i den
ort, där den lånesökande är bosatt, finge avge yttrande med av- eller tillstyrkan
av låneansökningen. Det synes mig vara riktigt, att eventuell lagstiftning
om »personkredit» bomme att innehålla bestämda regler för den
undersökning, kreditgivaren hade att företaga, samt alt visst grundläggande
formulär till instrument över undersökningen föreskreves. För att ytterligare
minska förlustriskerna kunde man stadga, att låntagaren vore skyldig att
10 Bankoutskottets utlåtande nr 44.
som säkerhet för lånet pantförskriva livförsäkringsbrev, som täckte lånebeloppet.
Önskvärt vore naturligtvis, att räntan på »personkrediter» kunde hållas
lika låg som på andra sparbankskrediter, men åtminstone innan man hunnit
samla några års erfarenheter av denna kreditform, synes det mig, att räntan
borde sättas en eller en halv procent högre för personkrediterna än för
vanliga borgenslån i sparbank. Det är en gammal erkänd princip, att räntan
på utlånade medel bör anpassas efter den säkerhet, som ställes. Jag tror, att
en något högre ränta ej skulle avskräcka. Det betydelsefullaste i personkrediten
är väl ändock, att en hjälpsökande människa undgår att skaffa
borgensnamn och därmed dels förpliktelser att »skriva på igen», dels ock
att bli klavbunden beträffande sin åsiktsvärld. — Det är tyvärr en ej sällan
gjord iakttagelse, att människor av hänsyn till lämnad hjälp i ekonomiska
ting ej våga hysa en egen mening i allmänna angelägenheter.
Helt visst bör eventuell tillåtelse att utlämna »personkrediter» ställas i
relation till kreditgivarnas egna fonder. Den i motionen föreslagna relationen
— 10 procent av fonderna — synes lämplig åtminstone innan närmare
erfarenheter vunnits. Föreskrift kunde jämväl lämnas, att sparbank, som
ville utlämna »personkredit», vore skyldig att instifta en »personkreditregleringsfond»
för mötande av eventuella förluster på »personkrediterna». Avsättningen
till denna fond kunde föreskrivas skola utgöra förslagsvis minst
5 procent av det vid utgången av varje verksamhetsår löpande beloppet av
»personkrediter». Då jag knappast har anledning antaga, att riskprocenten
komme att uppgå till ens 2V2 procent, skulle den föreslagna avsättningen bli
synnerligen betryggande. Avsättning till fonden borde kunna upphöra sedan
denna nått sådan storlek, att den uppginge till 25 procent av de utelöpande
personkrediternas belopp. Avsättningarna borde vara skattefria.
Det kan sättas i fråga, huruvida icke staten borde intressera sig för denna
kreditform, som till sina verkningar kan förväntas bli i paritet med bosättningslån,
understöd till bamrikehus o. d. Statens medverkan behövde icke
få annan form än en garanti för viss del av förlustrisken, förslagsvis hälften.
En enligt min mening föråldrad åskådning vill se sparbankernas enda
uppgift att i sin verksamhet endast se till insättarnas intressen. Under utvecklingens
gång ha de emellertid fått en lika viktig uppgift i att tillgodose
verksamhetsområdets kreditbehov och att vara en regulator beträffande lånemarknadsräntorna.
Under förutsättning att vissa säkerhetsföreskrifter förenas med »personkreditens»
beviljande synes mig därför riksdagsman Paulsens motion värd
allt beaktande. Allra helst som det här rör sig örn en uppgift av social natur,
som sparbankerna kunna fylla utan att träda insättarnas intresse för nära
och utan att öka förvaltningskostnaderna. Högsta tillåtna beloppet av varje
personkredit torde åtminstone tills vidre böra begränsas till 2 000 kronor.
Då möjligheten att erhålla »personkredit» naturligtvis icke bör få utnyttjas
utöver högsta tillåtna beloppet genom att samma person söker sådan kredit
i flera sparbanker, bör eif centralregister över »personkrediterna» föras.
Kreditgivaren bör åläggas skyldighet att, innan lånet utlämnas, inhämta
upplysning från centralregistret, huruvida den lånesökande tidigare förekommer
i registret. Centralregistrets förande bör lämpligen anförtros åt Svenska
sparbanksföreningen.
Lund den 7 mars 1944
E. G. CAVALLIN.
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
11
Bilaga 2.
Till Svenska sparbanksföreningen, Stockholm.
Riksdagsmannen Anders Paulsen i Arlöv har i andra kammaren framlagt
motion — nr 27/1944 — angående lagstiftning örn rätt för sparbanker att utlämna
krediter utan annan säkerhet än den, som kan ligga i den kreditsökandes
personliga kvalifikationer. Styrelsen för Värmländska sparbanksföreningen
har lämnats tillfälle att yttra sig i anledning av motionen. Sedan ärendet
jämväl förehafts av styrelserna för Karlstads, Kristinehamns, Filipstads, Sunne
och Westra Wermlands sparbanker, får länsföreningens styrelse anföra
följande.
Högsta beloppet för ett lån utan annan säkerhet än låntagarens personliga
kvalifikationer har föreslagits till »5 000 kronor. Borgenslån över detta belopp
förekomma givetvis, men torde tillhöra undantagen. I stort sett komma
alla lån av nuvarande borgenskategori att få hänföras till »borgen eller
icke borgen, det är frågan». Det är icke omöjligt, att den ifrågasatta låneformen
är tänkbar och kanske t. o. m. för visst fall önskvärd. Men hur skall
det bli för dem, som måste skaffa borgen. Dessa torde väl stämplas som
icke hederliga, energiska eller sparsamma och få givetvis större svårighet
än nu att anskaffa borgen. De bli, kanske utan sin förskyllan, stämplade
som av lägre moralisk halt. Den nödvändiga begränsningen av utlåning enligt
motionen framtvingar en icke önskvärd uppdelning av de lånesökande i
sådana, som erhålla lån enbart på sitt eget namn, och sådana, som måste
prestera borgen. För »hederlighet, energi och sparsamhet kända personer»
torde för övrigt mera sällan ha svårighet att, som det nu är, anskaffa för
borgenslån erforderlig namnsäkerhet.
En lånebeviljande styrelse bör i görligaste mån ta hänsyn till ett låns karaktär
av studielån. Säkerheten för ett sådant lån kan med viss rätt få ställas
på låntagarens framtida betalningsförmåga. Är låntagaren känd för »redbarhet,
energi och sparsamhet» samt säkerheten förstärkt med livbrev, torde
sparbanksstyrelsen också i regel med mildhet bedöma den erbjudna borgenssäkerhetens
värde.
Sunne sparbank har yttrat sig till förmån för motionen. Detta yttrande närslutes.
Karlstad den 10 mars 1944.
Värmländska sparbanksföreningens styrelse
GUST. LILJEBERG.
S. Roth.
12
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
Till Bilaga 2.
SUNNE SPARBANK
SUNNE.
Värmländska sparbanksföreningen, Karlstad.
Sunne sparbanks styrelse, som tagit del av riksdagsmannen Anders Paulsens
i Arlöv motion nr 27/1944 i andra kammaren angående lagstiftning om
rätt för sparbank att utlämna krediter utan annan säkerhet än den, som kan
ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer, får härmed anföra
följande:
Den föreslagna lagändringen skulle visserligen å ena sidan medföra väsentlig
lättnad för sparbank att tillgodose lånesökandes tillfälliga penningebehov,
men å andra sidan ställa stora krav på sparbankens bedömande av lånesökandens
personliga kvalifikationer, då förvisso alla lånesökande skulle anse sig
uppfylla dessa och missnöje lätt skulle kunna uppstå bland dem som finge
sina låneansökningar avslagna. .
Att utlämna lån till sådana personer, som under en följd av år visat
ekonomisk ansvarskänsla genom regelbundet sparande antingen i form av
bankinsättningar, livförsäkring eller anskaffande av eget hem skulle givetvis
ej medföra annan risk än den som kan följa av dödsfall, arbetsoförmåga
eller arbetslöshet.
Utlämnande av tillfällig kredit till fastighetsägare eller näringsidkare, som
gjort sig kända för sparsamhet och som äga realiserbara tillgångar motsvarande
lånesumman synes medföra ringa risk.
Kreditgivning utan säkerhet till personer med arbetsanställning av mera
tillfällig natur torde däremot vara så riskbetonad att den icke borde komma
i fråga om ej lånesökanden kan pantsätta livförsäkring som täcker lånesumman
och som varit i kraft så länge att dess återköpsvärde täcker åtminstone
låneräntor och förfallande premier under lånetiden. Vi förutsätta nämligen
att endast amorteringslån kunna komma i fråga.
Då kvalifikationsbedömandet kan bli mycket olika inom landets många
sparbanker och framförallt inom sparbanker med samma verksamhetsområde
synes det böra övervägas huruvida riktlinjer för själva kvalifikationsbedömandet
bör införas i lagtexten eller örn det kan överlåtas å sparbanksinspektionen
att utfärda föreskrifter härom.
Styrelsen anser lagstiftning i motionens syfte så gagnelig för den kreditbehövande
allmänheten att de bedömningssvårigheter som kunna uppkomma för
de enskilda sparbankerna icke böra utgöra hinder för lagändringen.
Sunne den 7 mars 1944.
Ä styrelsens vägnar:
AXEL JANSSON.
Ordförande.
Bankoutskottets utlåtande nr 44.
13
NORRLÄNDSKA SPARBANKSFÖRENINGEN.
Bilaga 3.
Härnösand den 11 mars 1944.
Svenska sparbanksföreningen, Stockholm 16.
Med anledning av Edert infordrade yttrande över motion nr 27 i andra
kammaren få vi anföra:
I en sparbanks långivningsverksamhet förekommer onekligen understundom
fall, då ett lån utan större risk skulle kunna utlämnas mot sådan säkerhet,
som motionären ifrågasätter i sin motion, d. v. s. allenast i den, som kan
ligga i den kreditsökandes personliga kvalifikationer. Men för dylika kvalificerade
lånesökande torde det i de allra flesta fall ej möta några svårigheter
att erhålla fullgod borgen av personer, som ej komma att framställa anspråk
på gentjänster. Den av motionären föreslagna bestämmelsen torde däremot,
örn den upphöjes till lag, komma att i stor utsträckning åberopas av sådana
lånesökande, som ej kunna anskaffa någon borgen vare sig av sådana, som
räkna med gentjänster, eller andra. En sparbanksstyrelse torde säkerligen
därvid komma att ställas inför stora svårigheter, då det gäller att sålla agnarna
från vetet. Helt säkert måste en ansvarskännande styrelse avvisa
många dylika lånesökande och därigenom skapas ett irritationsmoment, som
endast kan vara till skada för sparbanksrörelsen.
De av motionären anförda siffrorna från en sparbank torde knappast vara
relevanta, då det gäller att beräkna riskens omfattning vid den föreslagna
långivningen. Det är nämligen ingalunda säkert att lika fördelaktiga siffror
för låntagarnas egna inbetalningar kunnat visas örn lånen utlämnats i form
av »personkredit». 1 de allra flesta fall gör en låntagare sitt allra yttersta för
att ej åsamka sina löftesmän, som ofta äro anhöriga eller grannar, förlust.
Även om löftesmännen någon gång måste hjälpa låntagaren med reglering
av länet, ordnas nog ofta mell artha vandet dem emellan sedermera. Denna
lovvärda strävan att göra rätt för sig hos enskilda personer är däremot ej
alltid lika framträdande, då det gäller banker och offentliga institutioner.
Styrelsen vill därför för sin del avstyrka förslaget.
Styrelsen för Jämtlands läns sparbank, som behandlat detta ärende, har
dock för sin del förklarat att den icke motsätter sig förslaget under förutsättning
att maximibeloppet för sådana lån bleve snävt begränsat samt att
livbrev lades som säkerhet för att täcka dödsfallsrisken.
I ärendets behandling ha deltagit representanter för Sparbanken i Härnösand,
Västerbottens läns sparbank, Sundsvalls sparbank och Jämtlands läns
sparbank.
Högaktningsfullt
För Norrländska sparbanksföreningens styrelse
RAGNAR STATTIN
/
j Sven Carlson.