10

Bankoutskottets utlåtande nr 37.

Nr 37.

Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1944 kl. 4 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8
förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och
verksamhet.

I en den 28 januari 1944 dagtecknad proposition nr 88, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, bär Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17
maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande
och verksamhet.

Berörda förslag är av följande lydelse:

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 8 förordningen den 17 maj 1935
(nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars bildande

och verksamhet.

Härigenom förordnas, att § 8 förordningen den 17 maj 1935 angående
grunderna för stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 8.

Amorteringslån må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften av
uppskattningsvärdet, med iakttagande därav att lånebeloppet icke får överstiga
hälften av fastighetens vid taxering enligt kommunalskattelagen åsätta
värde; dock må i fråga örn större städer eller vissa delar av dem sådana lån,
därest hypotekskassans styrelse det medgiver, kunna meddelas intill ett belopp,
ej överstigande sex tiondelar av vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.

Fasta lån kunna meddelas intill samma belopp, som må utlämnas såsom

Bankoutskoitets utlåtande nr 37.

11

amorteringslån; dock må fasta lån å längre tid än tio år meddelas endast intill
två tredjedelar av nämnda belopp, där den belånade fastighetens huvudbyggnad
icke är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne.

I intet -—--ettusen kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1944.

I § 5 första stycket förordningen den 17 maj 1935 (nr 176) angående
konungariket Sveriges stadshypotekskassa stadgas, att hypotekskassan må till
hypoteksföreningarna utlämna lån att återbetalas antingen genom viss årlig
amortering (amorteringslån) eller utan amortering efter förloppet av viss
tid, minst tio och högst tjugu år (fasta lån).

Bestämmelser rörande stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse äro intagna
i förordningen den 17 maj 1935 (nr 177) angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet. Sålunda stadgas i § 6, att
hypoteksförening må meddela lån allenast mot säkerhet av inteckning i
bebyggd, huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler avsedd
nöjaktigt brandförsäkrad fastighet, som är belägen inom föreningens verksamhetsområde.
I samma paragraf föreskrives vidare, att för förenings utlåning
skola de bestämmelser, som gälla utlåning från hypotekskassan till
föreningarna, äga motsvarande tillämpning. Enligt § 7 skall fastighet, varå
lån sökes, besiktigas och värderas av ojäviga värderingsman, och vid värderingen,
som avser att till ledning för belåningen bestämma fastighetens varaktiga
värde (uppskattningsvärde), skall hänsyn tagas till alla föreliggande
och beräkneliga omständigheter, som kunna påverka detta värde.

Beträffande amorteringslån stadgas vidare i § 8 första stycket, att sådant
lån må av hypoteksförening beviljas intill högst hälften av uppskattningsvärdet,
med iakttagande därav, att lånebeloppet icke får överstiga hälften av
fastighetens senast fastställda taxeringsvärde; dock må i fråga om större städer
eller vissa delar av dem sådana lån, därest hypotekskassans styrelse det
medgiver, kunna meddelas intill ett belopp, ej överstigande sex tiondelar av
vare sig uppskattningsvärdet eller taxeringsvärdet.

Enligt § 8 andra stycket må fasta lån kunna meddelas, då den belånade
fastighetens huvudbyggnad är av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,
intill tre fjärdedelar av det belopp, som må utlämnas såsom amorleringslån,
samt, då huvudbyggnaden är av mindre hållbart ämne, intill två tredjedelar
av nämnda belopp; dock må hela det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet
utlämnas såsom fast lån å tio år, där den belånade fastighetens huvudbyggnad
är av sten eller annat lika hållbart ämne och avsevärd nedgång i
fastighetens värde under lånetiden icke synes vara att befara.

I en den 11 januari 1943 dagtecknad, lill Kungl. Majit ställd skrift har styrelsen
för konungariket Sveriges stadshupotekskassa — under åberopande av en
den 30 oktober 1942 dagtecknad skrift från stadshypoteksföreningarnas förtro -

12

Bankoutskottets utlåtande nr

enderåd — gjort framställning om vissa ändringar rörande liypoteksföreningarnas
rätt att utlämna lån. Sålunda har stadshypotekskassans styrelse hemställt,
att hypoteksföreningarna måtte erhålla rätt dels att vid belåning avfastighet,
vars huvudbyggnad vore av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne,
utlämna hela det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet såsom fast
lån å tjugu år dels ock att vid belåning av annan fastighet bevilja hela lånebeloppet
såsom fast lån, dock såsom fast lån å tjugu år endast intill två tredjedelar
av detta belopp. Vidare har stadshypotekskassans styrelse hemställt,
att det i § 8 upptagna stadgandet, att beloppet av beviljat lån icke finge överstiga
viss del av fastighetens senast fastställda taxeringsvärde, måtte ändras
på så sätt, att högsta belåningsgränsen i stället bestämdes i förhållande till
fastighetens av taxeringsnämnd åsätta värde.

Beträffande motiveringen för stadshypotekskassans framställning samt innehållet
i de över densamma avgivna yttrandena får utskottet hänvisa till
propositionen.

Föredragande departementschefen har anfört följande:

»I sin förevarande framställning har stadshypotekskassans styrelse hemställt
om sådan ändring i 1935 års förordning angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet att det för stadshypoteksföreningarna
bleve möjligt att i större utsträckning än hittills meddela fasta
lån. Kassans styrelse har sålunda bland annat påyrkat, att stadshypoteksföreningarna
skulle erhålla rätt dels att vid belåning av fastighet, vars huvudbyggnad
vore av sten eller annat lika hållbart byggnadsämne, utlämna hela
det för amorteringslån tillåtna lånebeloppet såsom fast lån å tjugu år och
dels att vid belåning av annan fastighet bevilja hela lånebeloppet såsom fast
lån, dock såsom fast lån å längre tid än tio år endast intill två tredjedelar av
detta belopp.

Såsom motivering för en dylik utvidgning av rätten att bevilja fasta lån
har kassans styrelse hänvisat till att tjuguårslånen erhållit ökad aktualitet
genom de åtgärder staten vidtagit för understödjande av byggnadsverksamheten.
Styrelsen har vidare åberopat det förhållandet, att kassan, som tidigare
upplagt obligationslån med mycket lång löptid men med årliga amorteringar
sedan tio år förflutit från lånets upptagande, under senaste tid
övergått till att utgiva obligationer med kortare löptid, omkring trettio år,
och utan amorteringsskyldighet. Enligt styrelsens mening kunde dessutom såsom
skäl för en utvidgning av möjligheterna att bevilja fasta lån anföras, att
det numera vore allmänt erkänt, att den egentliga primärkrediten, såvitt
anginge fastigheter av mera varaktig beskaffenhet, vore att betrakta såsom
en i regel under en längre tid kvarliggande amorteringsfri kredit, vilken uppfattning
kommit till uttryck i den under år 1942 genomförda utvidgningen
med avseende å landshvpoteksföreningarnas rätt att utlämna s. k. stående
lån.

Av remissinstanserna ha fullmäktige i riksgäldskontoret tillstyrkt det föreliggande
förslaget. Även bank- och fondinspektionen har uttalat sin anslut -

Bankoutskottets utlåtande nr 37.

13

ning till samma förslag under motivering bland annat, att de begärda ändringarna
— med hänsyn till det sätt, på vilket författningsbestämmelserna
tolkades — i praktiken hade en ganska oväsentlig räckvidd, och att gällande
bestämmelser i allt fall vore i behov av förtydligande. Däremot ha fullmäktige
i riksbanken avstyrkt förslaget under hänvisning till att en utvidgning
av den amorteringsfria bottenkrediten i nuvarande läge icke vore nödvändig
eller lämplig.

Såsom bank- och fondinspektionen uttalat innebär det av kassans styrelse
framlagda förslaget i förhållande till nuvarande praxis en blott obetydlig
utvidgning av rätten att bevilja fasta lån. Som ett förtydligande av de nu
gällande bestämmelser i allt fall är påkallat, finner jag mig under dessa
omständigheter kunna tillstyrka förslaget, trots tveksamhet om bärigheten av
de av styrelsen till stöd för detta åberopade skälen.

Jag tillstyrker sålunda, att i § 8 andra stycket i 1935 års förordning angående
stadshypoteksföreningars bildande och verksamhet införes den ändrade
bestämmelsen rörande beviljandet av fasta lån, att dylika lån kunna
meddelas intill samma belopp, som må utlämnas såsom amorteringslån, dock
att fasta lån å längre tid än tio år må meddelas endast intill två tredjedelar
av nämnda belopp, där den belånade fastighetens huvudbyggnad icke är av
sten eller annat lika hållbart byggnadsämne.

I anslutning härtill vill jag emellertid erinra om att jag — såsom framgår
av propositionen nr 69 till 1942 års riksdag — i samband med att jag
tillstyrkte en höjning av den legala gränsen för av landshypoteksföreningarna
beviljade stående lån uttalade, att sådana lån upp till denna gräns endast
borde beviljas i undantagsfall, samt att överhuvud taget en restriktiv
hållning mot hypotekskredit i form av enbart stående lån borde iakttagas,
då en allmännare övergång till dylika lån skulle innebära, att man, åtminstone
för en hel del fall, minskade det incitament till sparande, som amorteringskravet
i och för sig innebure. Dessa uttalanden äga enligt min mening
full giltighet även i förevarande fall.

Stadshypotekskassans styrelse har vidare hemställt örn sådan ändring av
bestämmelserna rörande stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse, att det
för belåningsgränsen normerande taxeringsvärdet skulle utgöras av det vid
taxering enligt kommunalskattelagen åsätta värdet i stället för, såsom för
närvarande, det av prövningsnämnden senast fastställda taxeringsvärdet.
Mot förslaget i denna del har jag icke något att erinra. Därest s. k. preliminärt
taxeringsvärde åsatts fastigheten skall, enligt lagen den 14 juni 1933
(nr 359) angående vad nied fastighets taxeringsvärde i vissa fall skall förstås,
detta värde i stället vara normerande för belåningsgränsen.

De sålunda förordade nya bestämmelserna rörande stadshypoteksföreningarnas
utlåningsrörelse torde böra träda i kraft den 1 juli 1944. Några särskilda
övergångsbestämmelser synas icke erforderliga.»

14

Bankoutskottets utlåtande nr 37.

Utskottet. Utskottet har vid granskning av de föreliggande förslagen till ändrade bestämmelser
i fråga örn stadshypoteksföreningarnas utlåningsrörelse icke funnit
anledning till erinran mot desamma.

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande proposition.

Stockholm den 18 april 1944.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik*, Sylwan, Leander, Johansson
i Fårekulla, Ljungdahl och Sundelin;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg, Mattsson,
Andersson i Munkaljungby, Barnekow, Nilsson i Landskrona* och fru Humla.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.