Bankoutskottets utlåtande nr 36.
1
Nr 30.
Ankom till riksdagens kansli den 18 april 1944 kl. 4 em.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker.
I en den 11 februari 1944 dagtecknad proposition nr 87, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni
1923 (nr 286) om sparbanker.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 29 juni 1928
(nr 286) om sparbanker.
Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
27 §.
Utan hinder---sagda tid.
Lån, som i första stycket avses, må utlämnas högst till ett sammanlagt
belopp motsvarande tre tiondelar av summan av insättarnas behållning och
sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en femtedel av nämnda
belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas
på längre återbetalningstid än tio år.
Innan lån,---lånet sökes.
Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i fastighet inom sparbankens
verksamhetsområde, vilken är av beskaffenhet, som i 25 § sägs,
och ligger inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde. I fråga om större
städer eller delar av dem, så ock eljest beträffande jordbruksfastigheter må
dock Konungens befallningshavande, efter sparbanksinspektionens hörande,
medgiva, att inteckning inom sex tiondelar av såväl taxeringsvärdet som upp
1
Senaste lydelse, se 1937: 364.
Bihang till riksdagens protokoll 19H. 8 sami. Nr 36—38. 1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
skattningsvärdet må godtagas såsom säkerhet; i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet
må därvid icke i något fall inräknas värdet av växande skog.
Sparbank skall---för uppsägning.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
I 1923 års sparbankslag stadgades i dess ursprungliga lydelse, att om lån,
för vilket kommun eller dylik samfällighet ej vore i egenskap av huvudgäldenär
eller löftesman ansvarig, icke vore ställt att betalas inom tre månader
eller, där fråga vore örn lån, för vilket säkerheten utgjordes av inteckning
i fast egendom, inom sex månader, skulle sparbanken förbehålla sig rätt
att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall
sagts. Detta stadgande innebar alltså, bortsett från kommun- och därmed
jämställda lån, ett generellt förbud för sparbank att utlämna bundna d. v. s.
för längre tid ouppsägbara lån.
Sedermera — år 1935 — hemställde sparbanksföreningen hos Kungl. Majit,
under åberopande att förbudet mot bindning av inteckningslån vållat vissa,
i synnerhet större sparbanker allvarsamma olägenheter, att Kungl. Majit
måtte föranstalta örn utredning av spörsmålet, huruvida och under vilka
villkor det kunde medgivas sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet
av fastighetsinteckning.
Sedan chefen för finansdepartementet i anledning av denna framställning
den 15 november 1935 tillkallat särskilda sakkunniga att verkställa översyn
av bestämmelserna rörande sparbankernas kreditgivning, avgåvo de sakkunniga
den 9 juni 1936 betänkande med förslag till lag angående ändring i vissa
delar av sparbankslagen (SOU 1936: 25). I detta betänkande hävdade de sakkunniga,
att ett medgivande för sparbankerna att utlämna bundna inteckningslån,
om detsamma utnyttjades i större omfattning, icke skulle kunna
undgå att påverka sparbankernas likviditet, soliditet och räntabilitet. Enligt de
sakkunnigas mening måste det med hänsyn till sparbankernas förpliktelser
mot sina insättare och övriga fordringsägare ingiva starka betänkligheter att
tillstädja, att de av sparbankerna förvärvade medlen i någon mera väsentlig
utsträckning placerades i bundna inteckningslån. Det vore dessutom enligt de
sakkunniga angeläget att undvika att sparbankerna uppträdde i konkurrens
med hypoteksföreningarna och försäkringsföretagen om långfristiga inteckningslån,
som skulle föranleda olägenheter för dessa i avseende å deras medelsplacering.
Emellertid ansågo de sakkunniga vissa undantagsbestämmelser
av begränsad räckvidd med avseende å förbudet mot bindning av lån vara
befogade.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget upptogs — efter överarbetning
-— i propositionen nr 243 till 1937 års riksdag med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av sparbankslagen. Propositionen tillstyrktes, med viss
jämkning, av 1937 års bankoutskott (betänkande nr 65), och utskottsbetänkandet
bifölls av riksdagen.
Bankoutskottets utlåtande nr 30.
3
De sålunda tillkomna, alltjämt gällande bestämmelserna i fråga örn sparbankernas
utlåningsrörelse innebära i huvudsak följande. Såsom huvudregel
fastslås i 26 § sparbankslagen, att bundna inteckningslån icke må beviljas.
Vissa undantagsbestämmelser med begränsad räckvidd återfinnas
emellertid i 27 § sparbankslagen. I sistnämnda lagrum stadgas sålunda, att
utan hinder av bestämmelserna i 26 § sparbank må, där summan av insättarnas
behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till
sammanlagt minst fem miljoner kronor, under närmare angivna villkor mot
säkerhet av inteckning i fast egendom utlämna lån, ställt på längre återbetalningstid
än sex månader utan förbehåll örn uppsägningsrätt inom sagda
tid. Sådana lån få utlämnas högst till ett sammanlagt belopp motsvarande
20 procent av summan av insättarbehållning och fonder. Högst en femtedel
av nämnda belopp får ställas att förfalla under ett och samma år. Återbetalningstiden
är maximerad till tio år. Innan lån beviljas skall särskild
värdering verkställas beträffande fastighet, varå lån sökes. Såsom säkerhet
får endast godtagas inteckning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet
uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belägen fastighet
än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet
å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets
bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog.
Därjämte skall inteckningen ligga inom hälften av fastighetens uppskattningsvärde.
Vederbörande länsstyrelse äger dock efter sparbanksinspektionens
hörande i fråga örn större städer eller delar av dem medgiva, att inteckning
inom 60 procent av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet
må godtagas såsom säkerhet. Fastighet, varå bundet lån lämnas, skall
vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Sparbank skall vidare
förbehålla sig rätt att till betalning uppsäga ifrågavarande lån, därest den
intecknade fastigheten till följd av vanvård eller av annan anledning undergår
sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig mån försvagas. Nedsättning
av fastighetens taxeringsvärde utgör icke i och för sig grund för uppsägning.
I förenämnda proposition till 1937 års riksdag uttalade departementschefen,
att de föreslagna bestämmelserna angående bindningsrätt — d. v. s.
i huvudsak de nu gällande — endast åsyftade att inom gränser, som i tillbörlig
mån förringade riskerna för sparbankerna av en bunden utlåningsrörelse,
bereda de större sparbankerna möjlighet att under tider med lågt ränteläge
kunna bevara sin ställning såsom långivare på fastighetskreditens område
i större utsträckning än under dåvarande räntekonjunktur visat sig vara
möjligt. En rätt till bindning av inteckningslån i begränsad omfattning och
avseende jämförelsevis korta tidsperioder behövde icke förvägras sparbankerna
vare sig med hänsyn till deras egen säkerhet eller av allmänna konkurrenshänsyn.
I en den 3 februari 1943 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ingiven skrift har
Svennka sparbanksföreningen hemställt örn sådan ändring av 27 § sparbanks
-
4
Bankoutskoitets utlåtande nr 36.
lycell att dels den tor fastighetslån i större städer gällande 60-procent-regeln
måne vinna tillämpning jämväl i fråga om jordbruksfastigheter, dels ock
den i samma paragraf angivna begränsningen av rätten att bevilja bundna
fastighetslån till 20 procent av summan av insättarbehållning och fonder
måtte utgå.
Beträffande motiveringen för sparbanksföreningens framställning ävensom
i fråga örn innehållet i vissa över framställningen efter remiss avgivna yttranden
får utskottet hänvisa till propositionen.
Vad först beträffar frågan örn sparbankernas rätt att bevilja
bundna fastighetslån har föredragande departementschefen till en
början lämnat följande redogörelse i ämnet:
Vad angår sparbanksföreningens förslag örn borttagande av den begränsningen,
att bundna fastighetslån må beviljas intill högst 20 procent av
summan av insättarbehållningen och fonderna, har sparbanksföreningen till
stöd för sin framställning härutinnan särskilt åberopat, alt sparbankerna
vore ett av de främsta bland samhällets organ för främjandet av sparsamhet,
samt att denna verksamhet uppenbarligen förutsatte, att hinder icke uppställdes
när det gällde möjligheterna att placera insättamas medel. Enligt sparbanksföreningens
mening vore det för åtskilliga sparbanker — och framdeles
säkerligen för än flera — av största betydelse att bindning av inteckningslån
kunde ske i den omfattning, som med hänsyn till placeringsbehovet och medlens
placering i övrigt befunnes lämplig, utan någon för sparbankernas
verksamhet mer eller mindre hindrande begränsning med avseende å totalbeloppet.
Härtill komme. att de synpunkter, som föranlett den nu gällande
begränsningen i sparbankernas,rätt att bevilja bundna fastighetslån, enligt
sparbanksföreningen hade överskattats och numera i allt väsentligt förlorat
sin betydelse.
Mot sparbanksföreningens ifrågavarande förslag lia under remissbehandlingen
framställts olika erinringar, främst av de båda statliga tillsynsmyndigheterna
över bankväsendet samt från andra kreditinrättningars sida. Sålunda
har anförts, att något behov av den föreslagna utvidgningen av rätten
att bevilja bundna fastighetslån icke visats föreligga, och att ett bifall till
förslaget skulle medföra mindre gynnsamma återverkningar med avseende
å sparbankernas soliditet och likviditet samt i fråga örn förräntning av inlånade
medel. Vidare lia uttalats farhågor för att en utvidgning av sparbankernas
rätt att bevilja bundna fastighetslån kunde komma att medföra rubbningar
i vissa andra kreditinrättningars verksamhet. Å andra sidan ha ett
flertal myndigheter ävensom fullmäktige i riksbanken framhållit, att det nu
rådande läget syntes motivera en viss mindre utvidgning av möjligheterna för
sparbankerna att placera de inlånade medlen i bundna fastighetslån. Slutligen
ha två myndigheter helt tillstyrkt sparbanksföreningens hemställan i denna
del.
Den av sparbanksföreningen väckta frågan prövades av statsmakterna
så sent som år 1937, då rätt till investering i bundna inteckningslån för första
gången tillerkändes sparbankerna. Att frågan nu ånyo aktualiserats beror
på flera samverkande omständigheter. Utvecklingen på penningmarknaden
har medfört en stark ökning av insättningarna i sparbankerna, medan placeringsmöjligheterna
icke ökats i samma utsträckning. De farhågor för stigande
räntor som tidvis gjort sig gällande ha lett till en tendens hos fastighetsägarna
att binda sina inteckningslån. Denna tendens har påverkat lån
-
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
5
givningen irån sparbankerna, som för att behålla sitt klientel och såvitt möjligt
erhålla nya inteckningslån i ökad utsträckning gått med på bindning
av fastighetskrediterna även i räntehänseende. I samband med en stabilisering
av sparbankernas inlåningsräntor lia sparbankerna vidare haft vissa
svårigheter att finna sådana investeringar, att räntabiliteten i tillfredsställande
grad kunnat upprätthållas, vilket givetvis ökat intresset för placering i
bundna lån. Det bör emellertid tillfogas, att här berörda förhållanden endast
för tre sparbankers del lett till ett sådant utnyttjande av rätten till lånebindning,
att de nu ifrågasatta vidgade befogenheterna skulle bli av omedelbar
praktisk betydelse.
För egen del har departementschefen härefter anfört följande:
»Att i anledning av svårigheter som kunna väntas vara övergående modifiera
bestämmelser, som blott relativt kort tid varit gällande, är givetvis icke
tilltalande. Betänkligheterna ökas därav, att sparbankslagen ändå torde böra
bli föremål för översyn inom en nära framtid, varför det vore naturligt att
låta den nu föreliggande frågan vila till dess den kunde behandlas i ett
större sammanhang. Då emellertid de olägenheter, som nuvarande bestämmelser
medföi''a för vissa sparbanker, torde kunna övervinnas redan genom
en obetydlig uppmjukning av gällande regler, har jag icke ansett angivna
omständigheter böra hindra, att sparbanksföreningens framställning i viss
utsträckning tillmötesgås. Innan jag går in på frågan, vilka modifikationer
av gällande regler som kunna ifrågakomma, torde jag få i korthet beröra
ett par frågor av allmännare räckvidd som aktualiserats i detta sammanhang.
De invändningar som bruka framföras mot en placering av sparbanksmedel
i bundna lån (med bunden ränta) äro, såsom sparbanksinspektionen
framhållit, i första hand de risker investeringssättet anses medföra för dels
sparbankernas likviditet, dels deras solvens.
Det faktum, att likviditetsrisken icke aktualiserades i allvarligare form under
det första krigsåret och att den alltid kan tänkas avvärjd genom ingripande
från riksbanken, får icke dölja, att alltför stora dylika placeringar äro
ur likviditetssynpunkt olämpliga. Särskilt framträder detta förhållande örn
inlåningen kan befaras vara relativt labil. Det synes ej osannolikt att nuvarande
insättningar i rätt stor utsträckning komma att disponeras efter krigets
slut. Inom de gränser för en bindning av placeringarna som nu föreslås
torde likviditetsrisken enbart på grund av denna bindning emellertid sakna
praktisk betydelse.
Solvensrisken uppkommer därigenom, alt sparbankernas inlåningsräntor
äro rörliga och vid en stegring av den allmänna räntenivån sannolikt måste
följa denna, även om deras utlåningsräntor i viss utsträckning äro låsta på
en lägre nivå. Risken i fråga måste därför beaktas främst örn bindning sker
vid ett lågt ränteläge, då möjlighet kan föreligga för en räntestegring. Såsom
redan antytts, är det emellertid just i ett sådant'' läge, som bindningen kan
lia större betydelse för sparbankernas strävan att finna placeringar, eftersom
det är uppenbart att farhågorna för en räntestegring då göra allmänheten
mer benägen att binda sina lån. I ett högt ränteläge med utsikt till fal
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
lande räntor ha sparbankerna intet större behov av denna placeringsform
men då är den heller icke betänklig ur risksynpunkt.
Olämpligheten av att finansiera en kreditgivning med hunden ränta med
medel inlånade på räkning med rörlig ränta har gjort, att särskilda finansieringsformer
tillskapats för de bundna fastighetskrediterna. Hypoteksväsendet
anskaffar sålunda medel för ifrågavarande behov genom upplåning
mot obligationer. Vid en räntestegring uppkommande förluster slås därvid
såsom kursfall på obligationerna ut på marknaden.
Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att lån med bunden ränta icke äro
någon särskilt lämplig placeringsform för sparbankerna. I de lägen då marknaden
föredrar bundna krediter, sker medelsanskaffningen för kreditgivningen
med fördel i andra former än som stå sparbankerna till buds. Hypoteksväsendet
har här sitt naturliga verksamhetsområde. Trots detta kan en viss
begränsad placering av sparbanksmedel i bundna lån vara motiverad.
Därest frågan om den naturliga avgränsningen mellan sparbankernas och
hypoteksväsendets verksamhetsområden i vad avser bundna lån bedömas
på här angivet sätt, är det tydligen angeläget, att man i konkurrensen mellan
de olika kreditinstituten örn placeringsmöjligheterna undviker att trycka
på möjligen föreliggande risker för en räntestegring. Ges sådana farhågor
spridning, försvåras sparbankernas placeringsmöjligheter så, att en bindning
av lånen i olämplig utsträckning kan pressa sig fram eller också sparbankerna
drivas att sänka hela sin räntenivå i syfte att behålla sitt klientel.
Olämpligheten av en sådan utveckling är uppenbar, i synnerhet örn statsmakterna,
såsom för närvarande, inrikta sig på en stabilisering av ränteläget.
Vid övervägande av sparbanksföreningens framställning har jag från
här angivna utgångspunkter ansett mig kunna tillstyrka att sparbankernas
rätt att bevilja bundna fastighetslån utvidgas i den omfattning som föreslagits
av bankofullmäktige. Därest utvidgningen i enlighet med detta förslag
begränsas till att avse rätt för sparbankerna att binda fastighetslån intill
30 procent av summan utav insättarnas behållning och sparbankens fonder,
torde de principiella invändningar som kunna framföras mot en vidgad
bindningsrätt icke behöva tillmätas avgörande betydelse, men likväl de svårigheter,
inför vilka vissa sparbanker äro ställda, undanröjas. Jag förordar
alltså en utvidgning av bindningsrätten intill nyss angivna procentsats. En
ändring härutinnan kommer jämväl att medföra, att den del av summan av
insättarnas behållning och sparbankens fonder, som högst må ställas att förfalla
under ett och samma år, ökas från fyra till sex procent av nämnda
summa.
Den här förordade utvidgningen av bindningsrätten i dess år 1937 godkända
principiella utformning bör icke hindra, att man vid den förnyade utredning,
som sparbankslagstiftningen, enligt vad jag nyss anfört, synes böra
underkastas, till förutsättningslös omprövning upptager såväl bindningsrättens
omfattning som dess tekniska utformning. Vid denna omprövning
bör ställning också tagas till frågan, huruvida rån tebindningen kan anses
böra medföra krav på skärpt avskrivningspolitik.»
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
7
Beträffande härefter sparbanksföreningens hemställan om rätt för
sparbankerna att utlämna bundna lån mot säkerhet av
inteckning i jordbruksfastighet inom sextio procent av
fastighetens värde har föredragande departementschefen anfört följande:
»Sparbanksföreningen
har i denna del hänvisat till att nämnda belaningsgräns
numera vöre den allmänt tillämpliga för s. k. primärlån, och att det icke
förelåge något skäl, varför sparbankerna till skillnad fran hypoteksföreningarna
icke skulle äga binda fastighetslån intill 60 procent av fastighetens värde,
särskilt som den påkallade ändringen i sparbankslagen endast skulle likställa
jordbruksfastigheter med fastigheter i större städer.
Sparbanksföreningens förslag örn höjning av belåningsgränsen för jordbruksfastigheter
har tillstyrkts av de flesta remissinstanserna. Aven för egen
del är jag av den uppfattningen, att en höjning av denna belåningsgräns till
60 procent av jordbruksfastighetens taxerings- och uppskattningsvärden är
väl motiverad. Med hänsyn härtill förordar jag, att i 27 § sparbankslagen
vidtages den ytterligare ändringen, att Konungens befallningshavande ma
efter sparbanksinspektionens hörande medgiva, att inteckning i jordbruksfastigheter
må, även örn dessa fastigheter icke äro belägna i större städer,
godtagas såsom säkerhet för bundna lån, där inteckningen ligger inom sex
Tiondelar av såväl taxeringsvärdet som uppskattningsvärdet. Emellertid torde
härvid böra fastställas en sådan begränsning i sparbankernas ökade utlåningsrätt,
att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke i något fall må inräknas
värdet av växande skog.»
Anledningen till att frågan örn vidgad rätt för sparbankerna att bevilja Utskottet.
bundna fastighetslån nu aktualiserats är såsom i propositionen framhålles,
att utvecklingen på penningmarknaden medfört en stark ökning av insättningarna
i sparbankerna, samtidigt som placeringsmöjligheterna icke ökats
i samma utsträckning. I detta läge lia sparbankerna för att kunna behålla
sitt klientel och såvitt möjligt erhålla nya inteckningslån samt för att ernå
bästa möjliga räntabilitet måst i ökad omfattning utnyttja den rätt till investering
i bundna inteckningslån, som infördes år 1937. Av propositionen framgår
emellertid, att en ökning av bindningsrätten skulle få omedelbar betydelse
endast för tre sparbanker.
Utskottet delar de av departementschefen uttalade betänkligheterna mot
att på grund av svårigheter, som kunna förväntas vara av övergående natur,
lindra de endast för relativt kort tid sedan fastställda reglerna för sparbankernas
bindningsrätt, särskilt som dessa regler i stort sett visat sig vara tillfyllest
för sitt ändamål och en översyn av sparbankslagen dessutom är att
förvänta inom en nära framtid. På sätt departementschefen närmare utvecklat,
innebär en placering i bundna lån för sparbankerna vissa risker för deras
likviditet och soliditet med hänsyn därtill, att ifrågavarande kreditgivning
med bunden ränta finansieras nied medel inlånade mot rörlig ränta.
Vad särskilt likviditetsrisken beträffar torde, såsom i propositionen antydes,
densamma ökas i den mån de senaste årens inlåningsöverskott hänför sig
lill medel, som endast mera tillfälligt placerats hos sparbank. I och för
sig måste del därför anses föga lämpligt, att sparbankerna i större utsträck
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
ning engagera sig för bundna fastighetskrediter, för vilkas tillgodoseende
hypoteksinrättningarna, som finansiera sin utlåning genom upplåning mot
långfristiga obligationer, äro särskilt rustade.
Trots ovan angivna förhållanden har utskottet i likhet med departementschefen
ansett sig kunna tillstyrka, att en begränsad utvidgning av sparbankernas
bindningsrätt medgives. I sådant avseende får utskottet förorda det
föreliggande förslaget, vilket innebär en ökning av bindningsrätten från 20
procent till 30 procent av summan av sparbanks insättningsbehållning och
tönder. Avgörande härvidlag har för utskottet varit, att denna ökning synes
kunna avhjälpa vissa sparbankers placeringssvårigheter och därigenom även
vara ägnad att stabilisera ränteläget. Att nu gällande, inledningsvis berörda
regler för begränsande av riskerna för sparbankerna av den bundna utlåningsrörelsen
skola —- frånsett en viss höjning av belåningsgränsen för jordbruksfastigheter
förbli oförändrade synes ock i viss mån minska betänkligheterna
mot den föreslagna utvidgningen.
Då såsom nyss antytts frågan örn en revision av sparbankslagen torde
komma att upptagas inom kort och då de nuvarande placeringssvårigheterna
säkerligen äro övergående, har inom utskottet den tanken varit på tal, att den
pu föreslagna lagändringen borde erhålla giltighet allenast för en begränsad
tid. Av departementschefens anförande synes emellertid kunna utläsas, att
vid nämnda revision kommer att till förutsättningslös omprövning upptagas
såväl bindningsrättens omfattning som dess tekniska utformning liksom
även spörsmålet, huruvida räntebindningen bör medföra krav på en skärpt
avskiivningspolitik. Vid sadant förhållande är i själva verket den utsträckning
av bindningsrätten, som nu föreslås, att anse såsom en provisorisk åtgärd.
Utskottet vill därför nu inskränka sig till att uttala önskvärdheten av,
att den utredning som ställts i utsikt snarast igångsättes.
Vad angår det i propositionen framlagda förslaget om höjning av sparbankernas
belåningsgräns för jordbruksfastigheter från 50 till 60 procent
av fastighetsvärdet, har utskottet för sin del icke funnit anledning till erinran
mot detsamma. Utskottet förordar alltså, att Konungens befallningshavande,
efter sparbanksinspektionens hörande, må medgiva, att bundna lån
utlämnas mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastighet inom 60 procent
av fastighetens taxerings- och uppskattningsvärden, varvid dock i förstnämnda
värde icke i något fall ma inräknas värdet av växande skog.
Åberopande det anförda får utskottet hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts förevarande proposition.
Stockholm den 18 april 1944.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Bankoutskottets utlåtande nr 36.
9
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik*, Sylwan, Ohlin*, Leander,
Johansson i Fårekulla och Ljungdahl;
från andra kammaren: herrar Svedman, Andersson i Falkenberg, Mattsson, Andersson
i Munkaljungby, Barnekow, Sundberg, Nilsson i Landskrona* och fru Humla.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.