4
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
Nr 32.
Ankom lill riksdagens kansli den 21 mars 1944 kl. 3 em.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen
av pensionerna dt vissa förutvarande landsfiskaler och
deras efterlevande.
I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 250 av
herrar Kriigel och Bondeson, samt den andra inom andra kammaren under
nr 302 av herr Lindqvist jämte fyra av kammarens övriga ledamöter, har
hemställts, att riksdagen måtte antingen göra det uttalandet, att 1941 års
riksdags beslut i fråga om pensionering av vissa landsfiskaler skall så tolkas,
att de av beslutet berörda landsfiskalerna och deras efterlevande må åtnjuta
pensionsförmåner såsom om gällande civila avlöningsreglemente och
allmänna tjänstepensionsreglemente varit å sagda landsfiskaler tillämpliga,
eller, om detta icke kan bifallas, fatta beslut att nämnda förmåner ändock
skola beredas ifrågavarande befattningshavare och deras efterlevande.
Genom beslut vid 1941 års riksdag (skr. nr 442) medgavs, att de ordinarie
landsfiskaler, vilka ej före tidpunkten för ikraftträdandet den 1 oktober 1941
av omorganisationen av landsfiskalsbefattningarna enligt då gällande pensionsbestämmelser
för landsfiskaler uppnått pensionsåldern men dessförinnan
fyllt 63 år, finge under förutsättning, att de förklarat sig villiga att i samband
med omorganisationens genomförande avgå med ålderspension, från
och med den 1 oktober 1941 pensioneras, som om de varit innehavare av
landsfiskalstjänst i lönegrad A 22, ävensom att samma förmån finge beredas
de ordinarie landsfiskaler, vilka enligt gällande pensionsbestämmelser
uppnått eller uppnådde pensionsåldern under tiden mellan den 1 juli 1940
och den 1 oktober 1941. Vidare medgavs, att familjepension finge med tilllämpning
från och med den 1 oktober 1941 utgå till efterlevande efter sådan
landsfiskal, som före avgången ur tjänst avlidit under tiden mellan den
1 juli 1940 och den 1 oktober 1941, eller sådan f. d. landsfiskal, som uppnått
pensionsåldern under nämnda tid, såsom örn den avlidne vid dödsfallet
eller avgången från tjänsten varit innehavare av landsfiskalstjänst i lönegraden
A 22. Slutligen medgavs, att ordinarie landsfiskal, som vore född
före utgången av april 1884 men vid tidpunkten för omorganisationens ikraftträdande
den 1 oktober 1941 icke uppnått 63 års ålder, kunde enligt Kungl.
Majits bestämmande från sistnämnda tidpunkt efter därom gjord ansökning
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
5
beviljas pension, såsom om han blivit innehavare av landsfiskalstjänst i
lönegrad A 22 och vid avgången uppnått nämnda ålder.
Ifrågavarande åtgärder vidtogos främst i syfte att mildra de svårigheter i
samband med övergången den 1 oktober 1941 till den nya organisationen,
som sammanhängde med att ett betydande antal landsfiskalstjänster då
indrogos.
Till stöd för det i föreliggande motioner väckta yrkandet har anförts bland
annat:
För de landsfiskaler, som ställdes i valet att antingen avgå med förtidspension
eller övergå på ny lönestat, måste det ha tett sig självklart, att pensionsförmånerna
i bägge fallen skulle bliva lika. Genom riksdagens beslut
hade de tillförsäkrats samma pensionsförmåner som örn de blivit innehavare
av landsfiskalstjänst i lönegrad A 22. Då landsfiskalstjänsterna tidigare varit
oreglerade i lönehänseende, hade »landsfiskalstjänst i lönegrad A 22» följaktligen
icke existerat före den 1 oktober 1941, varför någon jämförelse med
annan än den nyorganiserade landsfiskalstjänsten icke gärna kan hava åsyftats.
På denna sistnämnda tjänst tillämpas civila avlöningsreglementet. Riksdagsbeslutet
måste därför enligt vår mening tolkas sa, att det skulle sa anses
som örn landsfiskalerna vid pensionstagande! varit innehavare av sådan befattning
i lönegrad A 22, för vilken civila avlöningsreglementet ägt tillämpning.
Det ligger i sakens natur att knappast någon av de ifrågavarande
landsfiskalerna skulle hava avgått i förtid, därest de varit underkunniga om
risken av minskad pension genom ett sådant steg. De hava i sitt ställningstagande
uppenbarligen ansett sig kunna tolka riksdagsbeslutet pa det sätt,
varåt vi här ovan givit uttryck.
Över förevarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande från statskontoret, som anfört följande.
Den av 1940 års lagtima riksdag beslutade omorganisationen av landsfiskals-
och stadsfiskalsbefattningarna innebar bland annat, att antalet
landsfiskalstjänster skulle nedbringas från 489 (490) till 409 samtidigt med
att ett stort antal stadsfiskalstjänster kom att indragas. På grund av den
ogynnsamma proportionen mellan å ena sidan antalet tjänster i den nya
organisationen samt å andra sidan antalet av de befattningshavare, vilka
skulle placeras på tjänsterna, kom övergången att medföra betydande svårigheter.
Olika utvägar övervägdes för att komma till rätta med dessa
svårigheter. 1937 års sakkunniga förordade, att man skulle bereda ett
antal äldre landsfiskaler möjlighet att övergå på frivillig övergångsstat.
Vid föredragning i statsrådet den 19 april 1940 av frågan örn övergångsanordningarna
framhöll chefen för socialdepartementet (prop. 219/1940 L),
att de sakkunnigas lösning hade den nackdelen med sig att man icke ägde
någon garanti för att de befattningshavare, som man helst ville undvika
att överföra till nyorganiserad tjänst, överginge å övergångsstat. Med anledning
av ett förslag av statskontoret och riksräkenskapsverket om överförande
av vissa äldre landsfiskaler å indragningsstat förordade departementschefen,
att övergångsbestämmelserna gjordes till föremål för fortsatt
utredning.
Sedan frågan örn övergångsförliållandcna upptagits till förnyad prövning
inom socialdepartementet, hade i en inom departementet upprättad promemo
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
ria framlagts följande plan för lösande av berörda spörsmål. Den av 1940 års
riksdag beslutade sänkningen av pensionsåldern för landsfiskalerna — från
65 år till 63 år — borde genomföras samtidigt ined omorganisationens ikraftträdande.
Detta skulle innebära, att de landsfiskaler, som fyllde 63 år eller
mera under år 1941 och icke på grund av tidigare gällande bestämmelser avginge
före omorganisationen, skulle äga övergå till den nya organisationen
endast under förutsättning att de förbunde sig att avgå med pension vid omorganisationen.
Med hänsyn till den avsevärda förbättring av pensionsförhållandena,
som den beslutade löneregleringen medförde för landsfiskalerna
— tjänstepensionsunderlagen höjdes från 2 800 kronor enligt 1907 års
civila pensionslag till 4 476 kronor enligt civila tjänstepensionsreglementet,
hel familjepension ökade från 1 236 kronor till 1 950 kronor — förelåg
anledning antaga att samtliga de landsfiskaler, som skulle beröras av förslaget,
icke skulle vara obenägna att godtaga detsamma. Det hade också
vid företagen undersökning visat sig att samtliga dessa landsfiskaler accepterat
förslaget. Vidare förordades i promemorian förtidspensionering med
nvreglerad pension av därtill villiga befattningshavare inom de fem "äldsta
årsgrupperna. Då den avgång man härigenom erhöll icke berörde de
ordinarie befattningshavare inom de yngre årsklasserna, vilka man icke
önskade överförda å den nya staten, räknades i promemorian vidare med
att vissa landsfiskaler tvangsvisfcfckulle överföras å indragningsstat.
På sätt framgår av propositionen nr 225 till 1941 års riksdag (sid. 35
och 36) ansåg sig föredragande departementschefen kunna i huvudsak
godtaga promemorieförfattarens förslag örn pensionering och förtidspensionering
av de äldre landsfiskalerna. Dessa övergångsanordningar krävde
emellertid enligt departementschefen sorn komplement en utgallring av sådana
befattningshavare inom yngre årsklasser, vilka icke borde överföras
till den nya organisationen. Det i promemorian framförda förslaget att
visst antal landsfiskaler skulle tvångsvis överföras på indragningsstat, föranledde
endast den invändningen från departementschefens sida, att viss
av statskontoret gjord erinran borde beaktas. Enligt gjorda överväganden
skulle sammanlagda antalet landsfiskaler, som borde överföras å indragningsstat,
utgöra tio. Kungl. Majit borde emellertid enligt föredragande
departementschefen erhålla bemyndigande att därest så vid omorganisationens
genomförande skulle visa sig erforderligt — exempelvis av det
skälet att mindre antal landsfiskaler än beräknat skulle kunna pensioneras
i omedelbart samband med omorganisationens ikraftträdande — å indragningsstat
överföra ytterligare personal. Departementschefens förslag,
vilket godkändes av Kungl. Majit, bifölls av riksdagen med vissa jämkningar.
Med den lämnade redogörelsen har statskontoret velat visa, att de landsfiskaler,
som förklarat sig villiga att i samband med ikraftträdandet den
1 oktober 1941 av den nya landsfiskalsorganisationen avgå med pension,
erhållit en betydande pensionsförbättring genom att pensionen kommit att
utgå enligt civila tjänstepensionsreglementet med för lönegraden A 22 gällande
belopp. Vidare torde av redogörelsen framgå, att för de vid angivna
tidpunkt-pensionerade och förtidspensionerade landsfiskalerna — i motsats
till vad i motionerna göres gällande — knappast förefunnits någon rätt
att välja mellan pensionering eller övergång å den nya organisationen.
Av det ovan sist återgivna departementschefsuttalandet lärer man snarare
få sluta, att den befattningshavare, som haft möjlighet att den 1 oktober
Rankoutskottets utlåtande nr 32. 7
1941 avgå med pension enligt de nya grunderna men icke velat begagna
sig därav, knappast kunnat räkna med annat än att bliva överförd till indragningsstat.
Erinras må i detta sammanhang, alt de till indragningsstat
överförda landsfiskalerna i pensionshänseende alltjämt äro underkastade
bestämmelserna i 1907 års civila pensionslag och alltså ej komma att
pensioneras enligt samma förmånliga grunder som de i motionen avsedda
pensionärerna.
Framställning i motionernas syfte har tidigare gjorts hos Kungl. Maj:t.
Föreningen Sveriges landsfiskaler hemställde sålunda om åtgärder i syfte
att här avsedda pensionstagare skulle komma i åtnjutande av motsvarande
pensionsförbättring, som tillkommer vissa pensionärer enligt den i motionen
åberopade kungörelsen nr 164/1942. I utlåtande över denna framställning
erinrade statskontoret, att 1938 års pensionssakkunniga (betänkandet sid.
279) understrukit, att den anordning för en tillbakaverkande tillämpning
av den med ikrafträdandet av de nya allmänna tjänste- och familjepensionsreglementena
genomförda pensionsregleringen, som innefattades i
kungörelsen nr 164/1942, avsåge tjänstemän, som efter de nya avlöningsförfattningarnas
— bland annat civila avlöningsreglementet — ikraftträdande
avgått med pension enligt civila eller militära tjänstepensionsreglementet
och vid avgångstillfället voro underkastade någon av de avsedda
avlöningsförfattningarna. Vid anmälan i statsrådet av de sakkunnigas förslag
förordade chefen för finansdepartementet (prop. 339/1941, sid. 198),
att de nya pensionsbestämmelserna i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit
från och med den 1 juli 1942 gjordes tillämpliga å de tjänstemän,
som blivit underkastade de 1939 och 1940 utfärdade nya avlöningsförfattningarna
men avgått ur tjänst före pensionsregleringens ikraftträdande.
Vad departementschefen föreslagit biträddes av riksdagen. Då de landsfiskaler,
som avgått med pension i samband med genomförandet den 1
oktober 1941 av omorganisationen av landsfiskalsbefattningarna, icke varit
underkastade civila avlöningsreglementet, torde, framhöll statskontoret, de
i departementschefens uttalande angivna förutsättningarna för en tillämpning
av de nya pensionsbestämmelserna icke föreligga. Av principiella
skäl fann sig ämbetsverket icke kunna tillstyrka, att hänvändelse gjordes
till riksdagen i den föreliggande framställningens syfte. Enligt beslut den
12 mars 1943 fann Kungl. Maj:t framställningen icke föranleda någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.
Ur synpunkten av vad som under omorganisationsarbetet förekommit
i fråga örn de i motionerna avsedda landsfiskalernas pensionsrätt kan statskontoret
icke anse det obilligt, att dessa befattningshavare respektive deras
efterlevande icke bliva delaktiga av den pensionsförbättring, som den
senaste pensionsregleringen medfört. Då därtill kommer att ett bifall lill
motionärernas förslag skulle innebära ett frångående av de principer, som
varit avgörande vid bestämmandet av 1941 års pensionsreglementens tilllämplighetsomrade,
mäste statskontoret för sin del ställa sig avvisande
mot motionärernas hemställan.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har i samband med omorganisationen
av landsfiskalsbefattningarna genom beslut vid 1941 års
riksdag tillfälle bereus ett antal landsfiskaler att avgå med ålders- eller
förtidspension, varvid skulle så anses som om vederbörande varit inne
-
Vlskolte
8
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
havare av landsfiskalstjänst i lönegraden A 22. I anslutning härtill ha ifrågavarande
befattningshavare, vilka tidigare varit underkastade 1907 års civila
pensionslag, fått sina pensionsförhållanden reglerade enligt 1934 års civila
tjänstepensionsreglemente och 1936 års allmänna familjepensionsreglemente.
Härigenom har tjänstepensionsunderlaget för dem uppbringats från. 2 800
kronor till 4 476 kronor samt familjepensionsunderlaget höjts från 1 236
kronor till 1 950 kronor, vartill komma rörliga tilläggsförmåner. De landsfiskaler,
som till ett antal av drygt femtio begagnat sig av det lämnade medgivandet,
ha således — såsom .statskontoret framhållit — kommit i åtnjutande
av en betydande pensionsförbättring. Någon möjlighet för befattningshavarna
i fråga att, alltefter egen önskan, övergå till den nya lönestaten
torde knappast ha förelegat. Förhållandet lärer fastmera ha varit, att, därest
befattningshavarna icke velat begagna sig av pensioneringsmöjligheten, de i
stället haft att räkna med att bli överförda till indragningsstat. Den till
sådan stat överförda personalen är emellertid alltjämt underkastad bestämmelserna
i 1907 års civila pensionslag och i följd därav endast tillförsäkrad
omförmälda lägre pensionsunderlag.
Den omständigheten, att i förenämnda pensioneringsbeslut angivits, att
vid pensioneringen skulle så anses som om vederbörande varit innehavare
av landsfiskalstjänst i lönegraden A 22, torde icke kunna tagas till intäkt
för uppfattningen, att befattningshavarna därigenom blivit underkastade
civila avlöningsreglementet. Anordningen i fråga har endast avsett att skapa
en lämplig utgångspunkt för beräkningen av pensionerna enligt då gällande
pensionsreglementen. Då nu i föreliggande motioner yrkas, att 1941 års allmänna
tjänstepensionsreglemente med dess högre pensionsunderlag skulle
vinna tillämpning å personalen i fråga, må erinras, att såsom förutsättning
för detta reglementes tillämpning gäller, att vederbörande blivit underkastad
civila avlöningsreglementets bestämmelser. Enär emellertid detta villkor icke
i förevarande fall blivit uppfyllt, skulle ett bifall till motionerna innebära ett
frångående av de principer, som varit avgörande vid fastställandet av nyssnämnda
pensionsreglementes tillämplighetsområde. Med hänsyn härtill kan
utskottet icke tillstyrka, att den i motionerna avsedda personalen skulle beredas
ytterligare pensionsförbättring enligt 1941 års reglemente. Detta utesluter
givetvis icke möjligheten av att, därest riksdagen framdeles skulle
komma att besluta om generell pensionsförbättring för pensionerad personal,
även de här ifrågavarande f. d. befattningshavarna kunna bli delaktiga av
en dylik förbättring.
Det må i detta sammanhang erinras, att riksdagen tidigare under liknande
förhållanden som de nu förevarande, ställt sig avvisande till framställda
yrkanden om ett utsträckande av det nya pensionsreglementets tilllämpningsområde.
I sådant hänseende får utskottet hänvisa till bankoutskottets
utlåtande nr 47 vid 1943 års riksdag i anledning av då väckta motioner
om tillämpning av 1941 års allmänna tjänstepensionsreglemente å indra
-
Bankoutskottets utlåtande nr 32.
9
gen ordinarie personal vid domänverket. Utskottet uttalade härvid, att ett bifall
till motionerna skulle kunna medföra vissa konsekvenser beträffande
andra befattningshavargrupper. Utskottets uttalande föranledde icke någon
erinran från riksdagens sida.
På grund av det anförda finner sig utskottet icke kunna tillstyrka, att åtgärder
vidtagas i det i motionerna angivna syftet.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motioner 1:250 och II: 302 ej må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 mars 1944.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik, Sylwan, Leander.
Ljungdahl och Mannerskantz*;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
Andersson i Munkaljungby, Sundberg, Persson i Norrby*, fru Humla och herr
Skagerlund.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll Idit. 3 sami. Nr 31—32.
2