Bankoutskottets utlåtande nr 23.

1

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 14 mars 1944 kl. 2 em.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj ds proposition angående
livränta åt Irma Marianne Jansson m. m.

I en den 28 januari 1944 dagtecknad proposition nr 66, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden
för samma dag, framlagt förslag i fråga örn vissa livräntor m. m.

I fråga örn motiveringen för de framlagda förslagen får utskottet, i den
mån ej redogörelse härför lämnas i det följande, hänvisa till propositionen.

l:o.

Livränta åt Irma Marianne Jansson. Under punkten 1 av förevarande proposition
har Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen medgiva, att till Irma Marianne
Jansson må, så länge hon lever ogift, från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m. utbetalas den ersättning, som med tillämpning av förordningen
den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, skulle ha tillkommit henne, därest hon vid Arne
Ingemar Karlssons den 3 augusti 1942 inträffade död varit gift med denne.

Under färd i en roddbåt i samband med patrulltjänst den 3 augusti 1942
i trakten av Fjällnäs blev värnpliktige nr 1543—46—1940 Arne Ingemar
Karlsson så svårt skadad i bröstet av ett vådaskott, som avlossades av en
värnpliktig, att han omedelbart avled.

Uti en den 20 september 1943 dagtecknad skrift har Irma Marianne Jansson,
Stockholm — under förmälan att hon varit trolovad med Karlsson, att vigsel
mellan dem varit utsatt att äga rum den 9 augusti 1942 samt att hon den 30
november 1942 nedkommit med ett barn, vartill den avlidne varit fader —
anfört följande. Hennes fästmans frånfälle hade drabbat henne mycket hårt.
Hennes äktenskap hade gått örn intet och barnet hade blivit fött utom äktenskapet.
Örn hon hunnit gifta sig före olyckshändelsen, hade hon för egen del
varit berättigad till livränta efter den avlidne. Hon vore nu hänvisad att försörja
icke blott sig själv utan även barnet med allenast den ringa hjälp, som
av riksförsäkringsanstalten beviljad livränta till barnet utgjorde. Hon kunde
icke finna det rättvist, att den omständigheten, att äktenskapet icke hunnit
ingås, skulle få en så avgörande betydelse för henne och barnets framtid. Hon
hemställde därför, att ersättning måtte beredas henne och barnet efter samma
grunder som om äktenskap varit ingånget, då olyckan inträffade.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 8 sami. Nr 23.

603 U

2

Bankoutskottets utlåtande nr 28.

Utskottet.

Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förevarande
förslag, får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits ifrågavarande förslag.

2:o.

Livränta åt Wendela Maria Blomér. Under punkten 2 av förevarande proposition
föreslår Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att den änkan Wendela
Maria Blomér jämlikt Kungl. Majis dom den 29 mars 1943 tillkommande
årliga livräntan å 600 kronor må från och med budgetåret 1944/45 bestridas
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att
å ersättningsbeloppet icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt
gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Den 29 januari 1941 ägde sammanstötning rum å allmänna landsvägen
Hemse—Linde i Linde socken mellan en kronan tillhörig, av Gotlands artillerikår
disponerad lastbil och en cykel. Bilen framfördes i tjänsten av värnpliktige
nr 319—17—1939 Ture Erik Alfred Svensson och cykeln kördes av
slaktaren Axel Ernst Blomér från Hemse. Blomér skadades så svårt, att han
kort därefter avled.

Sedan kronan i domstolsväg förpliktats att till Blomérs änka Wendela
Maria Blomér utgiva bland annat en årlig livränta av 600 kronor att utgå från
den 29 januari 1941, hava arméförvaltningens tyg- och civila departement i
skrivelse den 5 oktober 1943 anfört bland annat följande.

Genom beslut den 4 och den 12 maj 1943 hade tygdepartementet med anlitande
av till departementets förfogande stående medel till förste stadsfogden
i Stockholm, till vilken Kungl. Maj:ts dom ingivits för verkställighet, utbetalat
den del av de utdömda livräntebeloppen, som avsåge tiden från och med
den 29 januari 1941 till och med den 30 april 1943, eller 1 433 kronor 45 öre,
därav 78 kronor 61 öre utgjorde ränta. Då Svensson icke torde ha gjort sig
skyldig till grov vårdslöshet vid tillfället i fråga, syntes kronan med hänsyn
till föreskrifterna i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap
och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot
honom beträffande belopp, som utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning
av nu avsedda händelse. På grund av vad sålunda anförts hemställde
tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte, med godkännande av
den verkställda utbetalningsåtgärden, anvisa medel för utgivande till änkan
Blomér för tiden intill den 1 juli 1944 av livränta med sammanlagt 2 133 kronor
45 öre jämte ränta å 700 kronor enligt förut angiven grund.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga medel att
utgå såsom livränta till änkan för tid från och med den 1 juli 1944 under
hennes återstående livtid, så länge hon levde ogift.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Majit med godkännande
av den verkställda betalningsåtgärden i vad livräntan belöpte å tiden från den
29 januari 1941, att kostnaderna i förevarande avseende för tiden allt intill
den 1 juli 1944, tillhopa 2 131 kronor 79 öre jämte på angivet sätt beräknad

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

3

ränta, finge bestridas av anslaget till reglering av skador i följd av trafik med
försvarets motorfordon. Härjämte förklarade Kungl. Majit Sig vilja framdeles
meddela beslut rörande bestridandet av kostnaderna för livränta till
änkan Blomér för tid därefter.

Med biträdande av Kungl. Maj :ts förevarande framställning hemställer
utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag.

3:o.

Livräntor till Erland Carlsson och Augusta Carlsson. Under punkten 3
av förevarande proposition föreslår Kungl. Majit riksdagen medgiva, att lantbrukaren
Erland Carlsson och hans hustru Augusta Carlsson jämlikt Göta
hovrätts utslag den 13 oktober 1942 tillkommande livräntor, uppgående till
för vardera 25 kronor för månad, må från och med budgetåret 1944/45 bestridas
från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att
å ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som
enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Den 31 augusti 1941 framförde värnpliktige sergeanten Sture Gunnar Olsson
å allmänna landsvägen Väring—-Tidavad en kronan tillhörig lastbil och påkörde
då en cyklist, hemmadottem Tyra Alice Frideborg Carlsson, som skadades
så svårt, att hon avled.

Sedan Olsson och kronan, såvitt nu är i fråga, i domstolsväg förpliktats
att solidariskt till vardera av Tyra Carlssons föräldrar, lantbrukaren Erland
Carlsson och hans hustru Augusta Carlsson, utgiva en med hänsyn till Tyra
Carlssons medvållande till två tredjedelar av vad eljest skolat utgå jämkad
livränta med 25 kronor för månad under makarnas återstående livstid, räknat
från den 31 augusti 1941, hava arméförvaltningens tyg- och civila departement
i skrivelse den 2 mars 1943 anfört i huvudsak följande.

Enär av häradsrättens utslag måste anses framgå, att Olsson icke gjort
sig skyldig till grov vårdslöshet vid tillfället, och då han ej heller eljest syntes
ha låtit komma sig till last något förfarande eller någon underlåtenhet av beskaffenhet,
varom förmäldes i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med
vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, torde
kronan icke äga regressrätt mot honom beträffande belopp, som utgivits eller
kunde komma att utgivas i anledning av trafikolyckan. Tygdepartementet
hade enligt beslut den 20 november och den 1 december 1942 av tillgängliga
medel låtit till makarna Carlsson utanordna dem tillkommande livräntebelopp
för tiden till och med den 31 augusti 1942, utgörande tillhopa 600 kronor.
Emellertid borde fråga om utbetalning av livräntebelopp, jämlikt föreskrift i
Kungl. Majits brev den 19 juni 1942 angående decentralisering av vissa försvarsväsendet
berörande ersättningsärenden, underställas Kungl. Majits prövning.
På grund härav finge tyg- och civila departementen hemställa, att
Kungl. Majit måtte, med godkännande av den verkställda utbetalningen, anvisa
ett belopp av 1100 kronor för gäldande av de å tiden från och med den
1 september 1941 intill den 1 juli 1943 belöpande livräntorna.

Utskottet.

4

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga proposition om anvisande av erforderliga livräntebelopp
att utgå till makarna Carlsson från och med den 1 juli 1943 under
deras återstående livstid.

Med godkännande av utbetalningen förordnade Kungl. Majit den 2 april
1943, att kostnaderna för makarna Carlsson enligt domstolsutslaget för tiden
intill den 1 juli 1944 tillkommande livräntebelopp, tillhopa 1 700 kronor,
skulle gäldas från anslaget till reglering av skador i följd av trafik med försvarsväsendets
motorfordon. Härjämte förklarade Kungl. Majit Sig vilja
framdeles meddela beslut rörande bestridandet av kostnaderna för livräntor
till vederbörande för tid därefter.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Majits förevarande
förslag och hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits ifrågavarande framställning.

4:o.

Livränta åt Karl Johan Johansson. Under punkten 4 av förevarande proposition
föreslår Kungl. Majit riksdagen medgiva, att den förre stenhuggaren
Karl Johan Johansson jämlikt rådhusrättens i Luleå dom den 8 februari 1943
tillkommande årliga livräntan å 250 kronor må från och med budgetåret 1944/45
bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande
att å ersättningsbeloppet icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån,
som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer pensionstagare.

Hen 27 november 1940 påkörde värnpliktige Nils Erik Jansson å Storgatan
i Luleå under framförande i tjänsten av en kronan tillhörig personbil
förre stenhuggaren Karl Johan Johansson, Luleå, vilken gående varit på
väg över gatan, med påföljd att Johansson åsamkades vissa kroppsskador.

Sedan Jansson i domstolsväg förpliktats att till Johansson — som genom
eget vållande medverkat till olycksfallet i sådan grad att honom tillkommande
skadestånd skäligen borde jämkas till hälften av vad eljest skulle utgå, såvitt
nu är fråga — utgiva en årlig livränta av 250 kronor, hava arméförvaltningens
tyg- och civila departement i skrivelse den 22 oktober 1943 anfört bland annat
följande.

Med anlitande av under händer varande medel hade tygdepartementet
låtit till Johansson utbetala — förutom ifrågakommande skadeståndsbelopp
— livränta för tiden från och med den 9 februari till och med den 8 november
1943 med 187 kronor 50 öre. Då Jansson icke torde ha gjort sig skyldig till
grov vårdslöshet vid tillfället, syntes kronan med hänsyn till föreskrifterna
i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg,
som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot honom beträffande
belopp, som utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning av olycksfallet.
På grund av vad sålunda anförts hemställde tyg- och civila departe -

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

5

mentén, att Kungl. Maj:t måtte, med godkännande av den verkställda betalningsåtgärden,
anvisa medel för utgivande till Johansson för tiden intill den
1 juli 1944 av livränta med sammanlagt 348 kronor 61 öre.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit
måtte för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga
medel att utgå såsom livränta till Johansson för tid från och med den 1 juli
1944 under hans återstående livstid.

Genom brev den 12 november 1943 medgav Kungl. Majit, med godkännande
av betalningsåtgärden, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944 finge
med ett belopp av 348 kronor 61 öre bestridas av anslaget till reglering av
skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte förklarade
Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet av
kostnaderna för livränta till Johansson för tid därefter.

Utskottet, som funnit sig böra biträda vad Kungl. Majit under förevarande
punkt föreslagit, hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande förslag.

5:o. «

Vissa ersättningar till Ester Karolina Jansson samt försäkringsaktiebolaget
Kornan. Under punkten 5 av förevarande proposition föreslår Kungl. Majit
riksdagen medgiva, att de ersättningsbelopp om tillhopa 1 000 kronor för år,
som enligt vad i propositionen angivits på grund av olycksfall tillkomma Ester
Karolina Jansson och försäkringsaktiebolaget Nornan, må från och med budgetåret
1944/45 bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. med iakttagande av att å ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon
sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest tillkommer
pensionstagare.

Den 30 april 1942 ägde sammanstötning rum i korsningen av huvudleden
Falun—Borlänge och allmänna vägen Hönsarvet—Islingby mellan en kronan
tillhörig av Dalregementet disponerad lastbil, vilken vid tillfället i tjänsten
framfördes av värnpliktige nr 80—58—1932 Bror Erik Teodor Karlsson, och
en cykel, som kördes av järnverksarbetaren Emil Tyko Jansson från Mjälga,
Domnarvets socken. Jansson skadades så svårt, att han kort därefter avled.

Genom lagakraftvunnet domstolsutslag har Karlsson förpliktats att, såvitt
nu är i fråga, utgiva livränta till Janssons änka Ester Karolina Jansson med
1 000 kronor örn året, så länge hon levde ogift, dock ej längre än till den
29 april 1954, med rätt för Karlsson att vid fullgörande av betalningsskyldigheten
avräkna två tredjedelar av vad på grund av dödsfallet i motsvarande
hänseende och för motsvarande tid utgått eller komme att utgå till Ester
Jansson från försäkringsaktiebolaget Nornan, där Jansson varit olycksfallsförsäkrad.

Utskottet.

Utskottet.

6 Bankoutskottets utlåtande nr 23.

Arméförvaltningens tyg- och ''.ivila departement anförde i skrivelse den
24 september 1943 i huvudsak följande.

Genom beslut den 7 maj 1943 hade tygdepartementet med anlitande
av till departementets förfogande stående medel utbetalat —
förutom ifrågakommande stadeståndsbelopp m. m. — till Ester
Jansson ett belopp av 350 kronor samt till försäkringsaktiebolaget
Nornan ett belopp av 650 kronor, avseende livränta för tiden från och med
den 1 maj 1942 till och med den 30 april 1943. Då Karlsson icke torde ha
vid tillfället gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, syntes kronan med hänsyn
till föreskrifterna i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser
rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon,
motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, sakna
regressrätt mot honom beträffande belopp, som utgivits eller kunde komma
att utgivas i anledning av olycksfallet. På grund härav och vad i övrigt anförts
hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte, med
godkännande av de verkställda utbetalningarna, för här avsett ändamål för
tiden från och med den 1 maj 1942 till och med den 30 juni 1944 ställa
till departementens förfogande ett belopp av 2 166 kronor 66 öre, varav avsåges
att utbetalas till Ester Jansson 758 kronor 33 öre och till försäkringsaktiebolaget
Nornan 1 408 kronor 33 öre.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga proposition örn anvisande av erforderliga medel för
utgivande till Ester Jansson och försäkringsbolaget av de livräntebelopp,
vartill de kunde vara berättigade för tid från och med den 1 juli 1944.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Majit, med godkännande
av verkställda utbetalningar, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944
finge med ett belopp av 2 166 kronor 66 öre bestridas av anslaget till reglering
av skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte förklarade
Kungl. Majit Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet
av kostnaderna för tid därefter.

Med biträdande av Kungl. Majits under förevarande punkt framställda
förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits ifrågavarande framställning.

6:o.

Livräntor åt Elly Sjöholm och hennes barn. Under punkten 6 av förevarande
proposition föreslår Kungl. Majit riksdagen medgiva, att änkan Elly
Sjöholm och hennes barn Leif Georg och Tom Valter jämlikt hovrättens
över Skåne och Blekinge utslag den 9 april 1943 tillkommande årliga livräntor,
uppgående till — efter avdrag av de livräntebelopp, som de i anledning
av Elvir Lennart Sjöholms död uppbära från riksförsäkringsanstalten
— för änkan 45 kronor och för vartdera barnet 10 kronor för år, må från
och med budgetåret 1944/45 bestridas från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. med iakttagande att å ersättningsbeloppen icke må

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

7

åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande bestämmelser eljest
tillkommer pensionstagare.

Den 22 april 1942 påkörde å Erikslustvägen i Malmö krigsfrivillige nr
502—1—1913 Ernst Axel Alfred Bohman under framförande i tjänsten av
en kronan tillhörig och av Malmö försvarsområde disponerad lastbil rörläggaren
Elvir Lennart Sjöholm, vilken körde cykel i samma riktning som bilen.
Sjöholm skadades så svårt, att han senare samma dag avled.

Genom lagakraftvunnet domstolsutslag har Bohman förpliktats att — utöver
från riksförsäkringsanstalten på grund av olycksfallsförsäkringslagen
utgående livräntor, nämligen till Sjöholms änka Elly Sjöholm 975 kronor,
till vartdera av makarna Sjöholms barn Leif Georg och Tom Valter, födda
respektive den 3 december 1934 och den 1 mars 1940, 650 kronor samt till den
avlidnes föräldrar gemensamt 260 kronor, allt för år, vilka livräntor Bohman
ålagts återgälda anstalten — utgiva årliga livräntebelopp, till änkan med 45
kronor, så länge hon lever ogift, samt till vartdera barnet med 10 kronor tills
det fyllt 16 år.

I skrivelse den 24 september 1943 anförde arméförvaltningens tyg- och
civila departement bland annat följande.

Genom beslut den 22 juni och den 16 juli 1943 hade tygdepartementet av
till departementets förfogande stående medel utbetalat — förutom ifrågakommande
skadeståndsbelopp m. m. — livräntor för ett år från och med
den 23 april 1942, efter avdrag av vad vederbörande för samma tid uppburit
från riksförsäkringsanstalten, nämligen till Elly Sjöholm för egen del 45
kronor och för vartdera av barnen 10 kronor ävensom till riksförsäkringsanstalten
2 535 kronor. Enär Bohman icke torde ha vid tillfället gjort sig skyldig
till grov vårdslöshet, syntes kronan jämlikt föreskrifterna i förordningen den
22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten
för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra
eller nyttjas av staten, sakna regressrätt mot honom beträffande belopp, som
utgivits eller kunde komma att utgivas i anledning av förevarande olycksfall.
På grund härav och vad i övrigt anförts hemställde tyg- och civila departementen,
att Kungl. Maj :t måtte, med godkännande av de verkställda utbetalningarna,
för här avsett ändamål för tiden intill den 1 juli 1944 ställa till förfogande
ett belopp av 5 691 kronor 11 öre, varav avsåges att utbetalas till Elly Sjöholm
och hennes barn 142 kronor 28 öre och till riksförsäkringsanstalten 5 548
kronor 83 öre.

Härjämte hemställde tyg- och civila departementen, att Kungl. Majit måtte
för riksdagen framlägga proposition örn anvisande från tolfte huvudtitelns
anslag till diverse pensioner och understöd m. m. av erforderligt belopp, att
såsom livränta utgå till Elly Sjöholm, så länge hon levde ogift, samt till
Leif Georg och Tom Valter Sjöholm tills de fyllt 16 år ävensom till riksförsäkringsanstalten
för vad denna komme att utgiva till nämnda tre personer
samt till Axel Sjöholm och Anna Sjöholm.

Genom brev den 22 oktober 1943 medgav Kungl. Majit, med godkännande
av verkställda utbetalningar, att kostnaderna för tiden intill den 1 juli 1944
finge med ett belopp av 5 691 kronor 11 öre bestridas av anslaget till reglering
av skador i följd av trafik med försvarets motorfordon. Härjämte

8

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet.

förklarade Kungl. Maj:! Sig vilja framdeles meddela beslut rörande bestridandet
av kostnaderna i motsvarande hänseenden för tid därefter.

Statskontoret har i utlåtande den 2 november 1943 anfört följande.

Statskontoret finge föreslå, att Kungl. Majit utverkade riksdagens medgivande,
att änkan Sjöholm och hennes förenämnda barn tillkommande livräntor,
uppgående till — efter avdrag av de livräntebelopp, dessa personer
uppbure från riksförsäkringsanstalten — för änkan 45 kronor samt för ettvart
av barnen 10 kronor för år, finge gäldas från tolfte huvudtitelns anslag
till diverse pensioner och understöd m. m. Från sagda anslag torde däremot
enligt statskontorets mening icke böra utgå medel till ersättande av
förenämnda av riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete beviljade livräntebelopp.

På sätt tidigare skett i liknande fall torde föreskrift böra meddelas därom,
att å ersättningsbeloppen från anslaget till diverse pensioner och understöd
m. m. icke finge åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt gällande
bestämmelser eljest tillkomme pensionstagare.

Föredragande departementschefen har anfört i huvudsak följande.

I likhet med statskontoret anser jag, att från tolfte huvudtitelns anslag
till diverse pensioner och understöd m. m. icke bör utgå ersättning till riksförsäkringsanstalten
för de av anstalten jämlikt olycksfallsförsäkringslagen utbetalade
livräntorna. Däremot synas livräntebeloppen örn 45 kronor till änkan
och 10 kronor till vartdera barnet böra bestridas från nämnda anslag. Av
riksdagen bör därför utverkas medgivande, att sistnämnda livräntebelopp,
vilka erlagts för tiden intill den 1 juli 1944, må för tiden därefter utgå av
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. med iakttagande att å
ersättningsbeloppen icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare. Såsom tyg- och civila
departementen påpekat, torde kronan icke äga regressrätt mot Bohman beträffande
belopp, som utgivits eller kunna komma att utgivas i anledning av
skadan.

Utskottet, som funnit sig böra biträda Kungl. Maj :ts under förevarande
punkt framställda förslag, får hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

7:o.

Sjukpenning och livränta åt Carl Johan Eric Tersmeden. Under punkten 7
av förevarande proposition föreslår Kungl. Majit riksdagen medgiva, att löjtnanten
i Svea livgardes reserv Carl Johan Eric Tersmeden må från fjärde
huvudtitelns anslag till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, uppbära dels sjukpenning med 1 419 kronor,
dels ock livränta för tiden den 16 mars 1941—den 15 september 1944, beräknad
efter 2 000 kronor för år till och med den 15 september 1942 och därefter
efter 1 000 kronor för år, jämte 15 % dyrtidstillägg å sålunda utgående
livränta.

Under tiden den 22 augusti—den 18 november 1939 var löjtnanten i Svea
livgardes reserv Carl Johan Eric Tersmeden inkallad till militärtjänstgöring i

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

i)

anledning av förstärkt försvarsberedskap. I oktober samma år insjuknade
han i barnförlamning och intogs på grund härav den 9 oktober på epidemisjukhuset
i Stockholm. Där kvarlåg han till den 1 mars 1940, då han överflyttades
till S:t Görans sjukhus i Stockholm för efterbeliandling. Under
sjukdomstiden åtnjöt Tersmeden avlöning med vederbörligt tjänstledighetsavdrag
intill tjänstgöringsperiodens slut. Då vården å epidemisjukhuset var
avgiftsfri, åsamkades Tersmeden icke några kostnader för sjukvård under
tiden intill den 1 mars 1940. Kostnaderna för vård å halvenskilt rum å S:t
Görans sjukhus för tiden till och med den 15 juni 1940 samt för viss ambulanstransport
uppgingo till sammanlagt 959 kronor. Den 30 juni 1940 förflyttades
Tersmeden från sjukhuset till Skottorp för privat vård. Han har
under tiden därefter intill den 15 september 1942 undergått specialbehandling
för sin sjukdom.

Sedan Tersmeden hos Kungl. Maj:t gjort framställning om ersättning på
grund av sjukdomen, som han förmenade ådragits i tjänsten, framhöll rilcsjörsäkringsanstalten
bland annat följande.

Enär sjukdomen ej föranletts av något under tjänsten inträffat olycksfall,
vore bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen icke tillämpliga å Tersmeden.
Denne kunde ej heller beredas ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning,
enär han icke vore att hänföra till någon av de kategorier,
som omförmäldes i denna förordning. Ej heller kunde ersättning utgå
till Tersmeden jämlikt brev den 23 juli 1940 med provisoriska bestämmelser
örn särskilda förmåner åt viss personal vid försvarsväsendet, som drabbats
av kroppsskada. Bestämmelserna i detta brev gällde nämligen endast sådan
personal, å vilken krigsavlöningsreglementet vore tillämpligt, och vid ifrågavarande
tid hade reglementet endast partiellt varit tillämpligt med avseende
å Tersmeden. Anstalten ville emellertid framhålla, att Tersmedens sjukdom
syntes vara ådragen under sådana förhållanden, att samband mellan sjukdomen
och tjänstgöringen torde få anses föreligga.

Genom brev den 6 december 1940 medgav Kungl. Maj:t, att till Tersmeden
finge såsom ersättning för de kostnader han i följd av sjukdomen måst vidkännas
under tiden den 1 mars—den 15 juni 1940 från lantförsvarets anslag
till extra utgifter utbetalas ett belopp av 766 kronor, motsvarande vad som
under liknande omständigheter skulle ha utgått till beställningshavare på
aktiv stat.

I en den 28 maj 1943 överlämnad skrift har Tersmeden anhållit örn ytterligare
ersättning på grund av sin sjukdom och därvid framhållit bland annat
följande.

Då han hösten 1939 inbeordrats till militärtjänstgöring, hade han bevistat
andra årets lärokurs vid skogshögskolan för avläggande framdeles av civiljägmästarexamen.
Efter inkallelsen hade han emellertid på grund av de
relativt dåliga befordrings- och avlöningsförhållandena på skogsmannabanan
haft för avsikt att övergå till aktiv militär stat. Goda utsikter torde ha förcfunnits
för ett förverkligande av dessa planer. Den under militärtjänstgöringen
inträffade sjukdomen omöjliggjorde emellertid en dylik övergång.
För att i någon mån trygga sin framtida utkomst ämnade Tersmeden nu fort
sätta de år 1939 avbrutna studierna och söka avlägga civiljägmästarexamen.
Han hade därefter för avsikt att söka anställning vid någon anstalt eller byrå,

Billan(/ till riksdagens protokoll Hlld. 8 sami. Nr 23. sos « 2

10

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

Utskottet.

där praktiskt skogsarbete ej vore utslagsgivande. Sannolikt måste lian efter examen
fortsätta studierna i flera år för att specialisera sig i vissa ämnen. Genom
sjukdomen hade Tersmeden förlorat minst tre studieår med därav försenade
utkomstmöjligheter och härjämte bomme givetvis hans invaliditet att framdeles
väsentligen nedsätta hans prestationsförmåga. För närvarande vore
Tersmeden tack vare specialbehandling så j}ass återställd, att han kunde, örn
ock långsamt, förflytta sig på slät och jämn mark kortare sträckor med tillhjälp
av två käppar samt med stöd av käpp och ledstång taga sig uppför och
utför ej alltför branta trappor.

I anslutning härtill har Tersmeden anhållit dels örn ersättning för vissa
kostnader m. m., dels ock örn invalidpension enligt närmare angivna grunder.

Genom beslut den 8 oktober 1943 har Kungl. Maj:t därefter tillerkänt Tersmeden
ersättning dels för kostnader för sjukhusvård under tiden den 1
mars—den 15 juni 1940 med 766 kronor, dels ock för sjukhusvård under tiden
den 16—30 juni 1940 med 108 kronor 75 öre samt för specialbehandlingar m. m.
med 1 790 kronor eller med tillhopa 1 898 kronor 75 öre. Tillika har Kungl.
Maj:t förklarat sig vilja framdeles, efter framställning till riksdagen, meddela
beslut i fråga örn utgivande till Tersmeden av ersättning i övrigt.

Beträffande frågan örn sjukpenning och livränta för tiden efter den 30
juni 1940, då Tersmeden flyttades från sjukhus för privat vård, ha arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse ifrågasatt, om ej
Tersmeden borde tillerkännas ett engångsbelopp med i avrundat tal 4 500
kronor, motsvarande sjukpenning och livränta enligt av riksförsäkringsanstalten
närmare angivna beräkningsgrunder för tiden tiden den 1 juli 1940—den
15 september 1942, då behovet av sjukpenning upphörde, emedan Tersmeden
efter denna tidpunkt ej behövde sjukvård. Frågan örn invalidpension efter
den 15 september 1942 borde underställas riksdagens prövning.

Statskontoret har däremot ansett mest följdriktigt, örn riksförsäkringsanstaltens
beräkningsnormer i sin helhet tagas till utgångspunkt vid bestämmandet
av ersättningens storlek efter den 30 juni 1940. Enligt statskontorets
mening bör ersättningsfrågan i vad avser sjukpenning och livränta icke avgöras
utan riksdagens medverkan.

Föredragande departementschefen har anfört i huvudsak följande:

I likhet med de hörda myndigheterna finner jag mig böra på grund av föreliggande
omständigheter tillstyrka, att Tersmeden erhåller sjukpenning och
livränta för tiden efter den 30 juni 1940. Jag anser mig i detta hänseende
böra förorda bifall till statskontorets förslag, i enlighet varmed Tersmeden
bör tillerkännas dels sjukpenning för tiden den 1 juli 1940—den 15 mars 1941
med sammanlagt 1 419 kronor, dels ock livränta för tiden den 16 mars 1941 —
den 15 september 1944, beräknade efter 2 000 kronor för år till och med den
15 september 1942 (100 % invaliditet) och därefter efter 1 000 kronor för år
(50 % invaliditet) jämte dyrtidstillägg. Beloppen böra utgå från fjärde huvudtitelns
anslag till bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring.

Vid prövning av förevarande ersättningsfråga har utskottet funnit sig böra
biträda Kungl. Maj:ts i ärendet framlagda förslag.

Bankoutskottets utlåtande nr 23.

11

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Stockholm den 14 mars 1944.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit

från första kammaren: herrar Sandén, Nordenson*, Sylwan, Leander, Löfgren*
och Ljungdahl;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen*, Mattsson, Andersson i
Munkaljungby, Eriksson i Sandby*, Barnekow, fru Humla och herr Hallberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.