Bankoutskottets utlåtande nr li.
1
Nr 14.
Ankom till riksdagens kansli den 29 februari 1944 kl. 3 em.
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgåldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma
styrd och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avse metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens protokoll
ävensom protokoll från gemensamma sammanträden med fullmäktige
i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll för tiden från och
med den 10 januari 1943, intill vilken dag ansvarsfrihet beviljats för fullmäktiges
i protokollen antecknade beslut och åtgärder, och till början av
innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer avgivna berättelsen
om verkställd granskning av riksbankens tillstånd och förvaltning under
år 1942, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 1 till riksdagen
överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd, rörelse och
förvaltning under år 1943, ävensom de redogörelser, som av styrelserna för
riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å dessa kontors förvaltning
under samma år.
I fråga örn metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelsen
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig
utskottet att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1943 har riksbanken erhållit
en vinst av 9 409 229 kronor 61 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekomma i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse.
För den granskning av riksgåldskontorets styrelse och förvaltning,
som åligger innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit
del av dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit
förda hos fullmäktige i riksgäldskontoret från och med den 10 januari 1943,
intill vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen
/lilläng till riksdagens protokoll 1944. 8 sami. Nr 14—15.
1
2
Bankoutskottets utlåtande nr 14.
antecknade beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1944 ävensom de
protokoll, som under samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens
revisorer avgivna berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943, dels ock fullmäktiges
med utskottets memorial nr 2 överlämnade, till 1944 års riksdag avgivna
berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet avgiva
berättelse över den verkställda granskningen.
l:o.
Statsupplåningen och småspararna.
Riksdagens revisorer ha i sin berättelse angående riksgäldskontoret gjort
vissa uttalanden i fråga om kostnaderna för statsobligationer av låg valör
och örn rikskontona.
I fråga örn kostnaderna för statsobligationer av låg valör ha
revisorerna anfört följande:
»Äldre svenska statslån emitterades å obligationer, lydande å lägst 500 kronor.
Redan för ett pär decennier sedan infördes dock även obligationer å endast
100 kronor. Då 1940 års 4 procent statslån, det s. k. första försvarslånet,
utsläpptes, gick riksgäldskontoret ännu längre och medtog även obligationer
å 50 kronor. (Från premieobligationslånen bortses här, då de till dem hörande
obligationerna å 50 kronor ju delvis få betraktas som lottsedlar.) Jämväl
vid de båda senare försvarslånen såväl som vid ett par andra lån ha obligationer
av 50-kronorsvalörer förekommit. Anledningen till att dylika låga valörer
medtagits har varit att staten därigenom skulle få möjlighet att direkt
uppsuga outnyttjad sparkraft hos småspararna.
Ränta å obligationer utbetalas regelmässigt halvårsvis. Möjlighet att frångå
denna regel har näppeligen förelegat, då obligationer av 50-kronorsvalörer
infördes, enär kurssättning då skulle avsevärt försvårats och obligationerna
sannolikt skulle rönt ett mindre gynnsamt mottagande. Resultatet har emellertid
också blivit, att räntebelopp om endast 75 öre respektive en krona i
fråga om respektive 3 % och 4 %-lånen i ett stort antal fall måst utsändas
tvenne gånger om året.
Revisorerna hava därför ansett det vara av intresse att undersöka de löpande
årliga kostnaderna för i statsskuldboken inskrivna obligationer av låg
valör. Enligt från riksgäldskontoret lämnad uppgift uppgå de årliga kostnaderna
för ett certifikat till 93 öre per år, vartill ytterligare några ören, avseende
engångskostnader utslagna per år av lånets löptid, kunna läggas. Beräkningarna
äro baserade på antalet certifikat den 31 mars 1941, då de utgjorde
210 000. Sedan dess torde antalet lia något minskats.
För certifikat, lydande å större belopp, är denna kostnad relativt obetydlig,
men för certifikat avseende endast en femtio- eller hundrakronorsobligation
ställer sig kostnaden hög i jämförelse med räntekostnaden. Räntan å en
3 %-obligation örn femtio kronor uppgår ju nämligen till endast 1 krona 50
öre per år, medan kostnaden för inskrivning, räntans utbetalande o. d. såsom
ovan nämnts uppgår till 93 öre per år.
Bankoutskottets utlåtande nr H.
3
Det synes även böra framhållas, att ett mycket stort antal ägare till obligationer
av 50-kronorsvalör underlåta att lyfta förfallen ränta. Nedanstående
sammanställning visar kuponger av denna valör, som den 30 juni 1943 ej
blivit inlösta av riksgäldskontoret:
1. |
försvarslånet |
2. försvarslånet |
2. försvarslånet |
4 % |
4 % |
3 % |
|
(kupong å 1 kr.) |
(kupong å 1 kr.) |
(kupong å 75 öre) |
|
Förfallodag .......................... |
Vu 42 |
15 /i 43 |
15/i 43 |
Antal obl............................. |
498 000 |
120 000 |
672 000 |
därav inskrivna i statsskuldboken |
84 700 |
75 500 |
154 800 |
Inlösta kuponger.................... |
280 000 |
31 000 |
262 900 |
Ej inlösta kuponger ................ |
133 500 |
12 900 |
254 300 |
Ej irdösta i % av samtliga utelöpande |
38.3 % |
29 % |
49.8 % |
Av i statsskuldboken inskrivna obligationer |
å 50 kronor |
redovisas sandi- |
digt ca 3 500 ränteutbetalningar såsom återkomna obeställbara försändelser.
Dessa icke lyftade räntor tillfalla enligt allmänna bestämmelser örn preskription
efter 3 år obligationernas utfärdare. Det torde dock knappast bli
möjligt för fullmäktige att vägra utbetalning lill den, som efter denna tids
utgång begär att utfå tidigare icke uppburna räntor, och dylika krav torde
sannolikt komma att ställas örn icke förr så vid obligationernas inlösen eller
konvertering. Någon större besparing i detta hänseende torde därför icke
kunna göras.»
För egen del hava revisorerna uttalat följande:
»Revisorerna finna ovan angivna kostnad för obligationer av låg valör oproportionerligt
hög. Det vill därför synas revisorerna, som örn det framdeles vid
uppläggande av nya lån eller konvertering av äldre lån borde övervägas, om
icke obligationer lydande å alltför låga valörer kunde undvikas. Huruvida
andra för staten billigare låneformer då böra komma till användning, eller
örn småspararna böra hänvisas till den tidigare för dem vanliga sparformen
att insätta sina sparmedel hos sparbanker och andra penninginrättningar torde
få avgöras med hänsyn till då rådande läge på penningmarknaden.»
Över revisorernas uttalanden lia fullmäktige i riksgäldskontoret i skrivelse
den 30 december 1943 — vilken skrivelse återgivits i anslutning till den
tryckta revisionsberättelsen (s. 20—23) — avgivit följande yttrande:
»Av de räntebärande obligationslånen förekomma obligationer å 50 kronor
i de tre försvarslånen av år 1940 resp. 1941 och 1942. Denna valör finnes
dessutom i de fyra hittills emitterade lånen för inlösen av enskilda järnvägar.
För ett av dessa senare lån lia även utgivits två andra valörer å lägre
belopp än 100 kronor, nämligen å 75 kronor och 60 kronor, samt för ett
annat två valörer å lägre belopp än 50 kr. nämligen å 40 kr. och 35 kr. Från
järnvägslånen kan nian emellertid i detta sammanhang bortse, då där förekommande
låga obligationsvalörer, som f. ö. utgivits i endast ett ringa antal,
tillkommit uteslutande av tekniska skäl i och för statens inlösen av vissa
järnvägsbolags aktier.
Införandet av 50-kronorsvalören för försvarslånen motiverades därmed,
att det med en så låg valör som 50 kronor skulle bli möjligt att få en omfattande
anslutning till lånen även från de breda folklagrens sida. För det
första försvarslånet ansågs en sådan tillslutning särskilt nödvändig med
hänsyn till storleken av det belopp, som då måste upplånas vid en tidpunkt,
när tillgången på medel på kapitalmarknaden var mycket knapp. För de två
följande försvarslånen, då penningtillgången var rikligare, hade nu nämn
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 14.
da skäl för 50-kronorsvalören icke samma betydelse. Men man ansåg sig
då, liksom vid första försvarslånet, med hänsyn till lånens karaktär av folklån
böra behålla den låga valören för att möjliggöra även för mycket små
sparare att deltaga i lånen. Denna synpunkt ansågs vara av vikt även med
hänsyn till den betydelse som försvarslånen otvivelaktigt hade som en nationell
manifestation.
Fullmäktige förbisågo icke vid första försvarslånets uppläggande, att en
stor spridning av lånets lägsta valörer skulle medföra höga förvaltningskostnader
för riksgäldskontoret, särskilt om dessa valörer komme att i stor
omfattning inskrivas i statsskuldboken. En då diskuterad utväg att åtminstone
delvis undkomma de stora kostnaderna hade varit att hänvisa de smärre
tecknarna å lånet till den i januari 1940 började, för den stora allmänheten
avsedda låneformen med sparobligationer, vid vilken låneform inskrivning
i statsskuldboken icke ifrågakommer. Denna lösning av frågan ansågs emellertid
icke lämplig, då sparobligationerna voro så gott som okända för allmänheten.
Det ansågs ej heller lämpligt att hänvisa de små placerarna till
en för dem avsedd låneform, medan en annan låneform skulle avses för de
större placerarna, särskilt som räntan å sparobligationerna icke var så hög
som å försvarslånet. Samma förhållande rådde vid emissionen av det andra
försvarslånet.
Vid emissionen av det tredje försvarslånet ingingo däremot sparobligationerna
som en del av lånet. De hade nämligen då hunnit bli något mer kända
och den för dem gällande räntan kunde då tävla med räntan för de i lånet
ingående två obligationslånen av vanlig typ. För ett av dessa bibehölls emellertid
50-kronorsvalören. Den kom emellertid till ringa användning, då flertalet
av dem, som tecknade små belopp, valde sparobligationerna.
Bortsett från de ovannämnda järnvägslånen har 50-kronorsvalören sedermera
icke förekommit vid något räntebärande obligationslån. Med hänsyn
till de stolpa förvaltningskostnaderna för de låga valörerna särskilt vid deras
inskrivning i statsskuldboken, i jämförelse med det belopp, varå de lyda,
har vid de senaste låneemissionerna ej heller någon 100-kronorsvalör utgivits.
För tre under år 1943 utgivna lån är den lägsta valören därför 500
kronor. En sådan begränsning av obligationsvalörerna har ansetts kunna göras,
enär allmänheten för smärre placeringar numera har tillgång till två
låneformer, nämligen sparobligationerna och rikskontona, som båda erbjuda
lika goda eller bättre villkor än de nyligen emitterade obligationslånen av
vanlig typ.
Enligt fullmäktiges mening torde det bliva svårt att undvika att medtaga
50- och 100-kronorsvalörerna vid obligationslån, som uppläggas för konvertering
av lån, i vilka dessa valörer ingå. Vid konverteringen under innevarande
år av 1933 års 4 %> obligationslån å 72 milj. kr., där lägsta valören
var 100 kr., var denna fråga föremål för övervägande. Därest i det lån, som
skulle erbjudas för konvertering, denna valör icke medtagits, skulle det icke
ha blivit möjligt för innehavare av obligationer å belopp fr. o. m. 100 t. o. m.
400 kr. att konvertera sitt obligationsinnehav. Med hänsyn härtill erbjödos
obligationsinnehavarna att konvertera sina obligationer i ett lån, i vilket även
100-kronorsvalören ingick.
Då ifrågavarande lån av år 1933 innefattade ett relativt litet antal obligationer
med valören 100 kr., hade nu berörda fråga icke någon större betydelse.
Annorlunda blir emellertid förhållandet, när under år 1945 konvertering
skall ske av det första försvarslånet. För detta lån funnos, enligt en
undersökning, avseende förhållandena den 31 mars 1941, inskrivna i statsskuldboken
i Tunt tal 56 000 poster å 50 kr. och 40 000 poster å 100 kr.
Dessa siffror torde i stort sett gälla fortfarande. Det vore givetvis önskvärt,
Bankoutskottets utlåtande nr 14.
5
att konverteringen av dessa poster, liksom av ej inskrivna obligationer å
nämnda valörer, tillhörande första försvarslånet, skedde icke i ett vanligt
räntebärande obligationslån utan på annat sätt.
Ett bestämt ställningstagande i denna fråga, som vid flera tillfällen varit
föremål för fullmäktiges övervägande, kan givetvis icke ske förrän vid den
tidpunkt, då villkoren för första försvarslånets konvertering skola bestämmas.
Såsom revisorerna framhållit, bör frågan avgöras med hänsyn till då
rådande förhållanden på penningmarknaden.»
Beträffande rikskontona ha revisorerna anfört följande:
»I en till riksgäldskontoret inlämnad PM dagtecknad den 16 maj 1942
föreslog Svenska sparbanksföreningen inrättande av särskilda sparkonton för
statsupplåningen. Syftemålet med dessa sparkonton var att skapa en på samma
gång enkel, billig och för allmänheten tilltalande form för ett kontinuerligt
småsparande för statens räkning, såsom ett led i den fortgående statliga
låneverksamheten med sikte på att uppsuga överflödig köpkraft.
Vid sammanträde den 26 november 1942 beslöto riksgäldsfullmäktige inrättande
av dylika konton, vilka fingo namnet rikskonton. De för inlåningen å dylika
rikskonton gällande bestämmelserna äro i huvudsak av följande innehåll:
Inlåning
å rikskonton ombesörjes för riksgäldskontorets räkning av postsparbanken,
de till Svenska sparbanksföreningen anslutna sparbankerna samt de flesta av
landets affärsbanker. För varje öppnat rikskonto utfärdas en motbok med den bank,
där första insättningen verkställes. Banken upplägger för varje utfärdad motbok ett
särskilt konto, på vilket genom bankens försorg antecknas alla insättningar och uttag
ävensom motboksägaren gottskriven ränta. De inlånade medlen överlämnas i
en summa månadsvis till riksgäldskontoret, sedan avdrag gjorts för uttagna belopp.
De genom sparbankerna upplånade rikskontomedlen överlämnas till riksgäldskontoret
genom förmedling av sparbankernas bankaktiebolag. Såsom ersättning för
bestyret med rikskontoinlåningen utbetalar riksgäldskontoret i början av varje kalenderår
till respektive bank i provision ett belopp, utgörande 6 °/o av den för nästföregående
kalenderår insättarna tillkommande räntan. Denna provision motsvarar
omkring 0,2 °/o av under året å rikskonto i medeltal innestående kapital. Riksgäldskontoret
tillhandahåller bankerna kostnadsfritt erforderligt antal rikskontoböcker.
Rikskonto kan öppnas endast för enskild person. För en och samma person får
under varje kalenderkvartal insättas högst 300 kr.; dock får tillgodohavandet å kontot
icke annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalel ökas ulöver
4 000 kr. Medel, som under ett och samma kalenderår insättas å rikskonto, äro utan
uppsägningstid tillgängliga för uttag efter utgången av det sjätte kalenderåret efter
det år, då insättningen skett. Sålunda äro medel, sorn insättas under år 1943, disponibla
efter utgången av år 1949. Å medel, som kvarstå till utgången av sjätte
kalenderåret efter insättningen, utgör den årliga räntan 372 °/o. Ränta räknas från
dagen för insättningen och lägges vid årets slut till kapitalel. Ränteberäkning å innestående
medel upphör med utgången av sjätte kalenderåret efter insättningsåret,
såvida ej annan överenskommelse träffas mellan vederbörande bank och riksgäldskontoret
eller medlen då överföras lill annan inlåningsräkning med de för sådan
gällande räntevillkoren. Å rikskonto innestående medel kunna före utgången av
sjätte kalenderåret efter insättningen uttagas av motboksägaren i regel efter en uppsägningstid
av minst en månad (s. k. förtidsuttag). Vid förtidsuttag skola de tidigast
insalta medlen först tagas i anspråk. Å medel, som uttagas i förtid, skall motboksägaren
av räntan återbära ett belopp, motsvarande 2 °/o av de uttagna medlen; dock
skall å medel, som innestått högst sju månader, återbäringen uppgå till samma
belopp som den på de uttagna medlen belöpande räntan. Ränteåterbäringen avdrages
från det innestående tillgodohavandet. Nu angivna bestämmelser för riinteåter
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 14.
bäringen medföra, att å medel, som uttagas efter att lia innestått endast sju månader
eller kortare tid, någon ränta icke utgår, samt att å medel, som innestått längre
lid än sju månader, räntesatsen stiger successivt för att vid utgången av det sjätte
kalenderåret uppnå 3V2 °/o. Från reglerna för förtidsuttag gäller det undantaget, att
ränta må under kalenderåret närmast efter det, då den upplupit, uttagas utan särskild
uppsägningstid och utan att någon återbäring behöver ske.
Inlåningen å rikskonton började den 1 april 1943. Insättningarna under
månaderna april—september samt innestående belopp vid varje månads slut
framgå av nedanstående tabell:
Insättn |
ingar |
Innestående vid |
|
Antal |
Kronor |
Kronor |
|
April........... |
..... 1 689 |
250 105 |
250 055 |
Maj............ |
..... 1220 |
156 251 |
405 081 |
Juni ........... |
..... 974 |
114 673 |
519 697 |
Juli............ |
..... 1323 |
203 540 |
722 192 |
Augusti ........ |
..... 961 |
114 995 |
836 876 |
September...... |
..... 1012 |
121 066 |
956 078 |
Antal nya konton under varje månad samt totalantalet konton utgjorde:
Nya konton Totalantal
April .............................. 1 521 1 521
Maj................. 621 2136
Juni............................... 374 2 509
Juli ............................... 228 2 732
Augusti............................ 167 2 899
September ......................... 238 3 129
Fördelade på olika kreditinstitut uppgingo antal konton och behållningen
vid september månads slut till:
Antal konton Behållning
Postsparbanken................... 1 735 514 358
Sparbanker ...................... 967 296 509
Affärsbanker..................... 427 147 206
Kostnaderna för rikskon tona ha uppgått till omkring 100 000 kronor för
tryckning av motböcker samt 140 475 kronor för reklam i form av annonsering,
broschyrer, affischer m. m. Inalles ha tryckts 237 600 motböcker, varav
127 300 för sparbankernas del.
I fråga om de angivna kostnaderna för reklam bör anmärkas, att den där
uppgivna annonseringen endast omfattar sådan, som skett enbart för rikskontona.
Dessutom har annonsering, som skett i samband med den allmänna
sparprogandan, delvis även avsett rikskon tona.»
För egen del hava revisorerna i ärendet gjort följande uttalande:
»Den nya sparform, som rikskontona utgöra, har hittills vunnit allmänhetens
intresse i endast obetydlig utsträckning. Av de anförda uppgifterna beträffande
antalet nya konton vill det dessutom förefalla som intresset för
denna sparform icke ökades utan snarare avtoge. Det synes därför revisorerna,
som om de nedlagda kostnaderna för rikskonton icke stöde i rimlig proportion
till det hittills uppnådda resultatet.
Revisorerna hava velat bringa de gjorda iakttagelserna till riksdagens kännedom.
»
Bankoutskottets utlåtande nr 14.
7
I anledning av revisorernas uttalanden lia fullmäktige i riksgäldskontoret i
sin ovanberörda skrivelse avgivit följande yttrande:
»Såsom finnes omnämnt i revisorernas berättelse har sparformen rikskonto
tillkommit efter förslag av Svenska sparbanksföreningen. För egen
del voro fullmäktige mycket tveksamma inför frågan, huruvida det funnes
några utsikter för att vinna framgång för ytterligare en ny sparform. Erfarenheten
av de i början av år 1940 införda sparobligationerna hade visat
att det var svårt för en ny sparform, även örn den bjöd speciella fördelar,
såsom en särskilt hög ränta och därtill skattefrihet för ränteavkastningen,
att vinna allmänhetens intresse vid sidan av sparbankernas, postsparbankens,
affärsbankernas och andra sparinstituts för allmänheten välkända och
sedan årtionden tillbaka inarbetade sparformer. Skulle en ny sparform kunna
slå igenom, förutsatte detta i varje fall att stora kostnader nedlades på
att få den känd. Det vore ändock tvivelaktigt, om ett resultat, som svarade
mot kostnaderna, komme att vinnas.
Inom sparbankskretsar och även å andra håll ställde man sig emellertid
optimistisk till de föreslagna rikskontona. Det framhölls, att, då ytterligare
åtgärder borde vidtagas för att intensifiera sparandet, det vore av stor betydelse
att få till stånd ett kontinuerligt sparande för statens räkning, förmedlat
av sparinstituten i en form, som allmänheten sedan gammalt vore väl
förtrogen med, nämligen med användande av motböcker, i stort sett liknande
de vanliga sparbanksböckerna. Det framhölls vidare att man för rikskontona
kunde utnyttja den landsomfattande och i de minsta orter förgrenade
organisation för sparpropaganda, som funnes inom sparbanksväsendet.
Man kunde därvid på ett naturligt sätt anknyta till och utveckla det i
form av sparklubbar o. d. organiserade sparandet.
Med hänsyn till det sålunda visade stora intresset för saken inom kretsar,
som förutsattes kunna framgångsrikt verka för rikskontona, beslöto fullmäktige
sig för att införa den nya sparformen.
Såsom framgår av revisorernas berättelse, har det emellertid visat sig att
rikskontona hittills, trots en ganska omfattande propaganda både från riksgäldskontorets
och vissa sparipstituts sida, icke vunnit någon framgång.
Huruvida det framledes kan vara att vänta förbättring härutinnan, är svårt
att säga. Fullmäktige finna det emellertid ännu för tidigt att uttala något
slutgiltigt omdöme örn rikskontona. I varje fall torde man ännu någon tid
framåt få fortsätta arbetet med att göra dem kända, innan man kan med
säkerhet bedöma den nya sparformens framtidsutsikter.»
De former för statlig upplåning — räntebärande obligationer av låg valör
och rikskonton — som berörts av revisorerna, ha införts efter världskrigets
utbrott såsom ett led i riksgäldskontorets strävanden att upplåna medel från
de breda lagren av små inkomsttagare. Samma kategori har kontoret i första
hand velat nå vid försäljning av premieobligationer och spar obligationer, av
vilka lånetyper den förra redan tidigare använts, medan den senare tillkommit
under världskriget. Ifrågavarande upplåningsverksamliet har därjämte
åsyftat att främja nysparandet samt uppsuga överflödig köpkraft hos allmänheten.
Särskilt upplåningen mot sparobligationerna och å rikskontona
har härvid under vissa perioder bedrivits i samband med en allmän sparpropaganda.
I likhet med revisorerna kommer utskottet i det följande att skärskåda
här avsedda former av den statliga upplåningen företrädesvis från teknisk
synpunkt. Utskottet kommer härvid endast att beröra de tre under
Utskottet.
8 Bankoutskottets utlåtande nr 14.
krigsåren införda låntyperna utan att således ingå på premieobligationsförsäljningen.
Vad först angår emitteringen av räntebärande statsobligationer av låg valör
tillkom densamma, såsom fullmäktige erinrat, för att underlätta för de
små inkomsttagarna att deltaga i de under åren 1940—1942 upptagna försvarslånen.
Dessa lån voro — frånsett löptiden, som var kortare än tidigare
varit fallet ■—■ av den vanliga, huvudsakligen för stora kapitalplacerare avsedda
obligationslånetypen. Denna kompletterades endast med en ny obligationsvalör
å 50 kronor, liksom övriga valörer försedd med halvårskuponger
och möjlig att inskriva i statsskuldboken. Den nya valören jämte den tidigare
förekommande, men ganska litet använda valören å 100 kronor utnyttjades
i stor utsträckning vid placeringar i lånen från den stora allmänhetens
sida. Revisorerna ha fäst uppmärksamheten på de oproportionerligt stora
kostnader, vilka äro förenade med skötseln av sålunda upplånade och i statsskuldboken
inskrivna småbelopp, särskilt genom det stora antalet ränteutbetalningar
två gånger årligen. Revisorerna ha därför ifrågasatt lämpligheten
av att vid kommande emissioner bibehålla alltför låga valörer. Av fullmäktiges
yttrande framgår, att en lösning av den av revisorerna upptagna frågan
är av betydelse främst beträffande första försvarslånet med hänsyn till det
stora antal av bortåt 100 000 inskrivningar i statsskuldboken å 50 och 100
kronor, som förekomma å detta lån. I likhet med fullmäktige anser utskottet
önskvärt, att en blivande konvertering av detta lån kunde såvitt angår obligationsinnehav
å nyssnämnda belopp ske på annat sätt än mot räntebärande
obligationer av den vanliga typen med räntebetalning två gånger årligen.
Hur denna fråga lämpligen bör lösas torde, såsom fullmäktige framhållit,
kunna överblickas först vid den tidpunkt, då konverteringen blir aktuell.
De i april 1943 införda rikskontona, vilka upplagts uteslutande med tanke
på de små spararna, ha, såsom revisorerna konstatera, hittills icke tillvunnit
sig nämnvärt intresse från allmänhetens sida. Vid slutet av år 1943 uppgick
det å dylika konton innestående beloppet till allenast 1,4 milj. kr., fördelat på
3 485 konton. Detta obetydliga resultat torde främst bero därpå, att allmänheten
i rådande tidsläge synes sakna intresse att för en jämförelsevis lång tid
framåt binda sparmedel på de villkor, rikskontona erbjuda. Såsom fullmäktige
framhållit, torde det emellertid ännu vara för tidigt att uttala något
slutligt omdöme om låneformen. Det synes ej uteslutet, att rikskontona under
exempelvis ett skärpt utrikespolitiskt läge kunna bli ett verksamt instrument
för den statliga upplåningen hos småspararna.
Vad slutligen angår sparobligationerna, vilka började försäljas i januari
1940, var avsikten med desamma att skapa ett speciellt för småsparare lämpat
statspapper. Lånetypen tillgodoser också de villkor, som ur allmänhetens
synpunkt kunna uppställas vid placering av mindre belopp i statspapper, och
den mottogs redan från början med stort intresse. Samtidigt måste lånetypen
ur förvaltningssynpunkt anses vara jämförelsevis enkel och billig, varvid
främst är att märka, att räntan ackumuleras under obligationens löptid och
utbetalas först i samband med dess inlösen. Av skattetekniska skäl har det
Bankoutskottets utlåtande nr 14.
9
ansetts lämpligt att medgiva skattefrihet för inkomst från sparobligationer.
Beslutet härom, som fattades av 1940 års urtima riksdag på förslag av Kungl.
Majit, medförde emellertid, att obligationerna kommo att bli begärliga för
större inkomsttagare, för vilka skattefriheten särskilt med nuvarande höga
beskattning innebär en förmån, större ju högre inkomsten är. Enligt en inom
riksgäldskontoret verkställd utredning, avseende ställningen vid slutet av
november 1942, torde man kunna räkna med, att nära hälften av det försålda
obligationsbeloppet av bortåt 90 milj. kronor belöper på personer, som
vanligen på en gång inköpt obligationer för högsta tillåtna belopp, 1 600 kronor.
Antalet av ifrågavarande obligationsinnehavare har beräknats utgöra
omkring 9 procent av samtliga innehavare, vilka uppgå till i runt tal 330 000.
Det ligger nära till hands att antaga, att många av de personer, som förvärvat
obligationer intill maximibeloppet, tillhöra de högre inkomstklasserna
och att det i åtskilliga fall varit skattefriheten, som stimulerat till ifrågavarande
överflyttningar av medel till sparobligationer. Dessa ha härigenom
kommit att utnyttjas för placeringar, för vilka de ej varit avsedda, och de
torde på grund av skattefriheten och ovan berörda placeringssätt ha blivit
dyrare för staten än om de till övervägande delen inköpts av småsparare.
Med hänsyn till gällande skattefrihet måste betänkligheter resas mot en höjning
av maximiinnehavet; snarare synes en sänkning kunna ifrågasättas. Då
emellertid sparobligationerna visat sig vara en lämplig sparform för småspararna,
böra desamma tills vidare bibehållas.
Riksgäldskontoret har under krigsåren nedlagt ett omfattande arbete på
att med sin upplåning införliva det klientel, som småspararna representera.
Det har för visso icke varit en lätt uppgift att konstruera speciellt för småsparama
lämpade lånetyper, som kunna hävda sig i konkurrensen med redan
förefintliga sparformer och för vilka administrationskostnaderna hålla
sig inom rimliga belopp. Strävandena ha icke alltid krönts med önskvärd
framgång. Den erfarenhet, som numera vunnits på förevarande, tidigare i
vårt land i stort sett icke beträdda område, torde emellertid icke sakna sitt
värde vid hithörande frågors handläggning i framtiden.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet velat för riksdagen
anmäla.
2:o.
Protokoll och berättelser.
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser bär utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
10
Bankoutskottets utlåtande nr 14.
3:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken.
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1942 hava riksdagens
senast församlade revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de
för sin del ansåge, att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels
för förvaltningen under år 1942 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för
de beslut och åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1943 till och med
den 9 januari innevarande år.
4:o.
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret.
Revisorerna hava för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas
fullmäktige i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran, samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens år 1943 församlade
revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret under
tiden 1 juli 1942—30 juni 1943 än även för alla beslut och
åtgärder, som finnas antecknade i fullmäktiges protokoll från
och med den 10 januari 1943 lill och med den 9 januari innevarande
år.
Stockholm den 29 februari 1944.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD ÅKERBERG.
Bankoutskottets utlåtande nr 14.
11
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Nordenson, Friggeråker*, Myrdal*,
Sylwan, Ohlin och Leander;
från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg*, Andersson
i Munkal jungby, Eriksson i Sandby, Barnekow, Sundberg* och Persson i Norrby.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.