Bankoutskottets utlåtande nr lii.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 29 februari 1944 kl. 3 em.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade grunder för
tilldelande av understöd åt vissa växelstationsföreståndare
vid telegrafverket.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 46 av
herr Leander jämte sex av kammarens övriga ledamöter och den andra inom
andra kammaren under nr 61 av herr Hållgren jämte sju av kammarens
övriga ledamöter, har hemställts, »att riksdagen måtte bemyndiga Kungl.
Majit meddela erforderliga bestämmelser om att understöd (årlig ersättning)
må utan föregående behovsprövning kunna tilldelas växelstationsföreståndare,
som entledigas på grund av växelstationens automatisering och som
uppfyller för erhållande av dylikt understöd (årlig ersättning) i övrigt föreskrivna
villkor.»

I proposition nr 353 till 1943 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag
angående ändrade grunder för ålderdomsunderstöd åt viss vid post- och
telegrafverken anställd personal. Förslaget innebar, såvitt nu är i fråga, att
den hittillsvarande behovsprövningen i samband med tilldelande av understöd
vid avgången ur tjänst skulle eftergivas. I fråga örn växelstationsföreståndare
vid telegrafverket skulle dock behovsprövningen bibehållas vid
fall av entledigande ur tjänsten på grund av växelstations automatisering.
På hemställan av bankoutskottet (uti. nr 77) biföll riksdagen Kungl. Majits
förslag.

Till stöd för det nu väckta förslaget örn behovsprövningens slopande
även beträffande personal, som entledigas till följd av växelstations automatisering,
alif öres i motionerna i huvudsak följande:

Automatiseringen av växelstationerna är närmast att betrakta som en rationaliseringsåtgärd,
som kan vara fördelaktig ur verkets och statens synpunkt
och betingad av den tekniska utvecklingen, men sorn berövar de anställda
deras levebröd. Det måste anses såsom skäligt att verket i någon mån håller
den personal skadeslös som oförskyllt blir ett offer för de av verket vidtagna
åtgärderna. Att ställa sådana föreståndare i en annan och ofördelaktigare
ställning än de som frivilligt lämna sin anställning är icke i enlighet med
rimlighetens krav och anses av de tvångsentledignde såsom varande orättvist.

Bihang till riksdagens protokoll 8 sami. Nr lii.

1

2

Bankoutskottets utlåtande nr 13.

Utskottet.

Det gäller här personer, vilka mot sin vilja avkopplas från ett förvärvsarbete,
vilket de, vid anställningens antagande, räknat med att få behålla så
länge de tillfredsställande kunna sköta detsamma. Beaktas bör också att
dessa personer, i många fall ensamma och självförsörjande kvinnor, ha fullgjort
sitt arbete under blygsamma ekonomiska förhållanden, varför behov av
understöd i allmänhet föreligger. Men de anse med rätta att då de under en
lång följd av år ha fullgjort sitt arbete till verkets belåtenhet bör understödet
vara en självfallen förmån. Inom växelstationsföreståndarnas leder kommer
behovsprövningens kvarstående vid avgång på grund av* växelstationens
automatisering, sedan behovsprövningen slopats vid avgång på grund
av ålder, sjuklighet eller dylikt, att vålla en stark och fullt förståelig besvikelse.

I motion till 1941 års riksdag föreslogs bland annat behovsprövningens
borttagande vid avgång på grund av automatisering. Bankoutskott^ anförde
härvid: »Vad slutligen angår den i motionen särskilt berörda frågan
om behovsprövningen vid beviljande av årligt understöd har utskottet inhämtat,
att det sedan år 1935 endast i några enstaka fall förekommit, att
växelstationsföreståndare av telegrafstyrelsen förvägrats understöd på den
grund, att behov av understöd icke ansetts föreligga. Man torde också kunna
utgå från att även i fortsättningen icke alltför stränga regler komma att
upprätthållas härutinnan.»

Det torde alltså icke föreligga någon anledning att ur kostnadssynpunkt
behålla denna behovsprövning, vars verkningar i ekonomiskt avseende för
telegrafverket äro obetydliga.

Frånsett den förståeliga motvilja behovsprövningen framkallar hos den
berörda personalen, kommer dess kvarstående vid avgång på grund av
automatisering att medföra, att olika förfaranden skola iakttagas vid växelstationsföreståndares
avgång på grund av ålder eller sjuklighet och på grund
av automatisering. Detta torde ur alla synpunkter vara mindre lyckligt
och ägnat att vålla komplikationer av olika slag.

Sakligt måste det anses otillfredsställande och oförklarligt att en föreståndare
som vid 65 års ålder mister sin anställning pa grund av stationens
automatisering skall vara underkastad behovsprövning, medan en annan,
som på grund av ålder, sjuklighet eller andra skäl avgår vid kanske lägre
levnadsålder, skall erhålla understöd utan sadan prövning.

Telegrafstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 september 1943
framfört erinringar av detta slag och föreslagit att behovsprövningen skulle
bortfalla även vid tilldelandet av understöd vid avgång på grund av stationens
automatisering.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har den i motionerna
väckta frågan om ett slopande av behovsprövningen för växelstationsföreståndare,
som entledigas till följd av växelstations automatisering, varit
föremål för prövning vid nästföregående års riksdag. I samband med avlåtande
av propositionen nr 353 uttalade chefen för finansdepartementet,
att han då icke vore beredd att förorda ett eftergivande av behovsprövningen
i här avsedda fall. I detta hänseende intog departementschefen
samma ståndpunkt, som vid ärendets förberedande handläggning tillkännagivits
av statskontoret. Ämbetsverket hade — med förmälan att ämbets -

Bankoutskottets utlåtande nr 13.

3

verket överhuvud taget icke kunde biträda tanken på behovsprövningens
slopande för växelstationsföreståndarnas del — förklarat sig under alla
omständigheter bestämt motsätta sig ett eftergivande av denna prövning
vid entledigande till följd av stations automatisering. — Vad departementschefen
sålunda uttalat lämnades av riksdagen utan erinran.

Vid den förnyade behandling, utskottet ägnat förevarande spörsmål,
har utskottet funnit, att de av motionärerna anförda skälen för behovsprövningens
slopande jämväl i fall av entledigande till följd av växelstations
automatisering icke i och för sig kunna frånkännas berättigande.
Särskilt synes det vara mindre tillfredsställande, att personer, som vid entledigandet
nått en relativt framskriden levnadsålder, endast efter behovsprövning
skola kunna tillerkännas årligt understöd. Utskottet är emellertid
icke berett att utan ytterligare utredning förorda åtgärder i motionens
syfte. Innan definitiv ställning till frågan tages, synes det — icke minst
med tanke på den fortskridande automatiseringen av telefonnätet — böra
klarläggas, vilka ekonomiska konsekvenser ett eftergivande av behovsprövningen
beträffande här ifrågavarande personal kan medföra för framtiden.
I sammanhang därmed synes såsom ett alternativ till det i motionerna
framlagda förslaget böra övervägas, huruvida icke behovsprövningen alltjämt
bör bibehållas såvitt angår'' persöner, vilkas levnadsålder vid entledigandet
mera avsevärt understiger den ålder, då pensionering för närmast
jämförliga personalgrupper vid telegrafverket i allmänhet äger rum. Det
synes utskottet lämpligen böra ankomma på Kungl. Majit att låta verkställa
den utredning i ämnet, som må befinnas påkallad för ett närmare
ställningstagande härutinnan, samt att för riksdagen framlägga det förslag,
vartill förhållandena kunna giva anledning.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motioner 1:46 och 11:61 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 februari 1944.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit
från första kammaren: herrar Åkerberg, Sandén, Nordenson, Friggeråker*,
Myrdal*, Sylwan och Leander;

från andra kammaren: herrar Svedman, Paulsen, Andersson i Falkenberg*, Mattsson,
Andersson i Munkaljungby, Eriksson i Sandby, Barnekow och Sundberg *

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.