Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
5
Nr 31.
Ankom till riksdagens kansli den 27 april 1944 kl. 2 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet
av förordningen den 18 juni 1937 (nr A81) angående
rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda
bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och
byte av fondpapper ävensom i anledning därav väckta
motioner, dels ock väckta motioner angående utredning
örn grunderna för lagfartsstämpelns utgående.
(lia avd.)
I en den 4 februari 1944 daglecknad, till bevillningsutskottet hänvisad pro
position, nr 62, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga följande, vid propositionen fogade
Förslag
till
förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937
(nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte
av fondpapper.
Härigenom förordnas, att förordningen den 18 juni 1937 angående rätt för
Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper, vilken jämlikt förordning den 9 april 1943
(nr 145) gäller till och med den 30 juni 1944, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1945, med iakttagande av alt av Konungen jämlikt
förstnämnda förordning meddelade bestämmelser ej må äga tillämpning
längre än till och med sistnämnda dag.
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för det i propositionen framlagda
förslaget, får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande,
hänvisa till ovannämnda statsrådsprotokoll.
Till utskottets behandling ha överlämnats de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna nr 269 i första kammaren av herr Gustaf
Elofsson och nr 434 i andra kammaren av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen må besluta, att stämpelavgiften vid köp och
byte av fondpapper måtte utgå med följande belopp:
A. Vid köp av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 60 öre dä
de överlåtna aktiernas, lotternas, andelsbevisens eller delaktighetsbevisens
sammanlagda värde ej överstiger 100 kronor, och därutöver 60 öre för varje
påbörjat antal 100 kronor;
B. Vid köp av obligationer 20 öre då de överlåtna obligationernas sammanlagda
värde ej överstiger 100 kronor och därutöver 20 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor;
dock att, där den ene av kontrahenterna är fondhandlande och avtalet avslutas
icke för dennes räkning, stämpelavgiften skall utgå med två tredjedelar
av stämpelbeloppet.»
Till behandling i samband med förevarande proposition har utskottet funnit
lämpligt upptaga de under motionstiden vid riksdagens början väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motionerna nr 200 i första kammaren av
herr Bror Nilsson m. fl. och nr 294 i andra kammaren av herr Jonsson i
Skedsbygd m. fl., vari hemställts, att riksdagen må besluta i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om en allsidig utredning om grunderna för lagfartsstämpelns
utgående, med beaktande av de synpunkter, som i motionerna påpekats.
Vad angår motiveringen för de i ovannämnda motioner väckta förslagen
får utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna.
Stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.
Vid överlåtelse av fondpapper genom köp eller byte skall enligt förordningen
den 6 november 1908 (nr 129) — fondstämpelförordningen — erläggas
en särskild stämpelavgift. Då sådan överlåtelse sker, skall avräkningsnota
upprättas, varå stämpeln anbringas. Skyldighet att upprätta avräkningsnota
åligger i regel säljaren.
Enligt 3 § 1 mom. i nämnda förordning (sådant detta författningsrum
lyder enligt förordningen den 14 juni 1929, nr 142) utgör stämpeln vid köp
av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 3 promille samt vid köp
av obligationer 1 promille av nämnda fondpappers värde. Därest den ena
kontrahenten är fondhandlare och avtalet avslutas icke för dennes räk
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
7
ning utan i kommission, skall emellertid stämpeln i det förra fallet utgå med
endast 1 V2 promille och i det senare fallet med 72 promille av värdet. Vid
byte av aktier, lotter, andelsbevis oell delaktighetsbevis samt av obligationer
utgår stämpeln nied samma belopp som vid köp av dylika fondpapper, där
ena kontrahenten är fondhandlare och avtalet avslutas i kommission.
Sedan ifrågavarande stämpelavgift infördes, hava vid olika tillfällen ändringar
vidtagits i skattesatsernas storlek. Då riksdagen år 1908 i huvudsak
antog Kungl. Maj:ts förslag örn införande av en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper, bestämdes skatten — med sänkning av de i propositionen
föreslagna skattesatserna — till 1 promille vid köp av aktier och
banklotter samt till V2 promille vid köp av obligationer. Vid byte skulle
stämpelskatten utgå med hälften av nämnda skattesatser. Är 1913 beslöt
riksdagen höja den vid köp av aktier och banklotter utgående stämpelavgiften
till 1 Va promille. Beträffande köp av obligationer förblevo skattesatserna
oförändrade. För byte reglerades skattesatserna så, att de fortfarande kommo
att utgöra hälften av de för köp gällande. Sistnämnda år utvidgades begreppet
fondpapper att omfatta jämväl lotter i kommanditbolag samt andelsoch
delaktighetsbevis i vissa penninginrättningar, vilka samtliga värdepapper
i avseende å stämpelbeloppen likställdes med aktier och banklotter. Vid
1917 års riksdag beslöts en fördubbling av de vid köp och byte av aktier och
därmed jämställda fondpapper då gällande skattesatserna, dock endast provisoriskt
för ett års tid. År 1918 beslöt riksdagen, likaledes provisoriskt, en
fördubbling av de enligt 1917 års nyssnämnda beslut gällande fondstämpelavgifterna.
Skattesatserna bestämdes sålunda till 6 promille vid köp av
aktier och därmed jämställda fondpapper samt 1 promille vid köp av obligationer.
Vid byte utgjorde skattesatserna alltjämt hälften av de för köp gällande.
Enligt beslut av 1919—1928 års riksdagar bibehöllos de provisoriskt
förhöjda skattesatserna i stort sett oförändrade.
Vid 1929 års riksdag föreslog Kungl. Majit i proposition nr 85, att fondstämpelavgiften
beträffande aktier och därmed jämställda fondpapper skulle
från och med den 1 juli 1929 nedsättas till de belopp, som numera gälla.
Därjämte innehöll nämnda förslag även, att tiden för stämpelavgiftens utgående
icke begränsades. I förenämnda proposition anförde dåvarande chefen
för finansdepartementet till stöd för den föreslagna sänkningen av fondstämpeln
bland annat, att den höga stämpelavgift, som tidigare utgått vid
köp och byte av aktier och därmed i förevarande avseende likställda fondpapper,
tillkommit under kristiden med dess särskilda förhållanden. Ett av
syftena med den företagna höjningen av skattesatserna hade varit att i större
utsträckning än tidigare varit fallet i statsfinansiellt hänseende utnyttja denna
skattekälla. Ur berörda synpunkt ansåg departementschefen dåmera avgörande
betänkligheter knappast kunna resas mot en nedsättning av fondstämpeln.
Eli annat skill, varmed på sin tid höjningen motiverats, hade varit,
alt densamma antoges skola komma att motverka en osund, våldsamt uppdriven
spekulation. Ej heller detta skäl ägde längre giltighet, sedan en åter
-
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
gång skett från kristidens exceptionella förhållanden. Då de synpunkter, som
åberopats för den höga fondstämpeln, ej längre syntes med fog kunna göras
gällande, hade departementschefen ansett tidpunkten lämplig att föreslå
en sänkning av stämpeln till ett med hänsyn till det då rådande läget rimligt
belopp. En sådan sänkning skulle säkerligen även visa sig bliva till icke
ringa gagn för näringslivet. Till de i nämnda proposition anförda synpunkterna
anslöt sig 1929 års bevillningsutskott (betänkande nr 27), på vars hemställan
riksdagen biföll propositionen.
I en vid 1934 års riksdag väckt motion II: 417 av herr Karlsson i Grängesberg
m. fl. hemställde motionärerna, »att riksdagen måtte hos regeringen
begära utredning och framläggande av förslag om en höjning av stämpelavgiften
på fondpapper». På hemställan av 1934 års bevillningsutskott avslog
riksdagen motionen. I sitt över motionen avgivna betänkande, nr 37,
anförde nämnda års bevillningsutskott, att, då de skäl, som föranledde den
år 1929 vidtagna sänkningen av stämpelavgiften vid köp och byte av aktier
och därmed jämställda fondpapper, alltjämt ägde giltighet, och då i motionen
icke påvisats några förhållanden, som kunde motivera en höjning av ifrågavarande
stämpelavgift, utskottet icke anseit sig kunna biträda motionärernas
hemställan. Utskottet yttrade vidare, att därest statsfinansiella skäl skulle
påkalla, att ifrågavarande skattekälla borde utnyttjas i större utsträckning
än som för det dåvarande skedde, ansåge utskottet det i första hand böra
ankomma på Kungl. Majit att taga frågan därom under övervägande.
Såsom ett led i de av 1937 års riksdag i valutavårdande syfte beslutade beredskapsåtgärderna
ingick bland annat ett bemyndigande för Konungen att,
da sadant med hänsyn till särskilda omständigheter prövades nödigt, förordna
örn höjning i viss utsträckning av ifrågavarande stämpelavgift. Stadgande
härom innefattas i en den 18 juni 1937 utfärdad förordning (nr 481), enligt
.vilken den vid köp eller byte av aktier och därmed jämställda fondpapper
utgående stämpelavgiften må höjas till högst fyra gånger de i 3 § 1 mom.
londstämpelförordningen angivna beloppen. 1937 års förordning gällde ursprungligen
till och med den 31 maj 1938 men har därefter erhållit fortsatt
giltighet, senast genom förordning den 9 april 1943 (nr 145), enligt vilken
giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1944.
I en vid 1942 års riksdag väckt motion II: 147 av herr Jonsson i Skedsbygd
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit måtte föranstalta om en skyndsam utredning i syfte
att vidtaga den förhöjning av förevarande stämpelavgift, som kunde med beaktande
av i motionen framförda synpunkter befinnas skälig, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill nämnda utredning kunde föranleda. På
hemställan av 1942 års bevillningsutskott avslog riksdagen motionen. Nämnda
utskott, vilket upptagit motionen till behandling i samband med Kungl.
Majits proposition nr 72 vid 1942 års riksdag med förslag till förordning örn
Bevillningsutskottets betänkande nr 1.
9
fortsatt giltighet av förenämnda förordning den 18 juni 1937 (nr 481), anförde
i sitt häröver avgivna betänkande, nr 15, följande:
»I förevarande proposition har departementschefen framhållit, att det av
1937 års riksdag givna bemyndigandet för Konungen att i viss utsträckning
förordna örn höjning av ifrågavarande stämpelavgift åsyftade att skapa ett
medel att hålla tillbaka eventuella spekulationstendenser å fondhandelns område,
men att fiskaliska synpunkter däremot icke anlades på frågan. Departementschefen
har vidare anfört, att enligt hans uppfattning anledning härtill
icke heller nu förelåge. Utskottet förutsätter dock att, därest det i fortsättningen
skulle visa sig påkallat att på frågan anlägga jämväl statsfinansiella
synpunkter, Kungl. Majit ägnar frågan uppmärksamhet och för riksdagen
framlägger det förslag, som kan visa sig erforderligt. På grund härav
får utskottet förorda bifall till förevarande proposition.
Med det nu anförda har utskottet jämväl tagit ställning till det i motionen
II: 147 framställda yrkandet. Vad angår den i motionen lämnade uppgiften,
att bestämmelserna om stämpelskatt vid försäljning av fastighet ofta kringgås,
vill utskottet erinra örn att frågan om eventuella åtgärder häremot närmare
hör samman med stadgandena angående lagfartsstämpeln än med
här ifrågavarande spörsmål. Utskottet anser sig emellertid böra framhålla,
att även inom utskottet uppgivits, att en tendens kunnat iakttagas att söka
undgå erläggande av lagfartsstämpel vid fastighetsförsäljning genom bildande
av aktiebolag eller s. k. fastighetsföreningar, varvid de sålunda bildade
rättssubjekten rent formellt stå såsom ägare till viss fastighet men i realiteten
ej äro annat än en organisationsform för tillvaratagande av en enda persons
eller ett fåtal personers intressen i samma fastighet. I detta sammanhang
får utskottet erinra om att 1937 års riksdag i skrivelse nr 416 på hemställan
av samma års bevillningsutskott anhållit, att Kungl. Majit ville föranstalta
om utredning beträffande frågan om åtgärder mot uteblivet eller
försenat erläggande av lagfartsstämpel samt för riksdagen framlägga det
förslag, som kunde av utredningen föranledas. Utskottet, som likaledes anser
att en sådan utredning bör företagas, förutsätter att i samband därmed den
av motionären berörda frågan kommer att ägnas uppmärksamhet.»
I den nu förevarande propositionen har departementschefen framhållit,
att det genom förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) givna bemyndigandet
åsyftade att skapa ett medel att hålla tillbaka eventuella spekulationstendenser
å fondhandelns område. Fiskaliska synpunkter hade däremot icke
anlagts på frågan, vartill enligt departementschefens uppfattning anledning
icke heller nu förelåge. Då emellertid de skäl, som föranlett att Konungen tillerkänts
berörda befogenhet, alltjämt gällde, syntes nämnda förordning böra
förlänas fortsatt giltighet förslagsvis till och med den 30 juni 1945.
I de likalydande motionerna 1:269 och 11:434 har till stöd för de däri
framställda yrkandena anförts i huvudsak följande. Genom köp av aktier
omsattes årligen stora värden, vari inginge avsevärda fastighetsvärden. Under
de senaste åren hade ett stort antal fastighetsbolag bildats samt äldre
sådana bolag utökat sitt fastighetsinnehav. En bidragande orsak härtill
hade utan tvekan varit, alt handel med fastigheter i aktiebolagets form vore
gynnad genom avsevärt lägre stämpelavgift. Sålunda hade den enskilde att
vid fastighetsförvärv för varje hundratal kronor av köpesumman erlägga
stämpelavgift av en krona, medan vid försäljning av aktier för motsvarande
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
belopp erlades endast 30 respektive 15 öre. Under innevarande kristid hade
statsmakterna nödgats vidtaga avsevärda ökningar av såväl direkta som
indirekta skatter. Enligt motionärernas förmenande borde staten därför i
ökad grad utnyttja den inkomstkälla, som fondstämpeln utgjorde. Därigenom
skulle icke endast ökade inkomster tillföras statskassan utan jämväl en
många gånger skadlig spekulation i fastighetsvärden motverkas.
Efter därom i grundlagsenlig ordning framställd begäran bär utskottet
emottagit utlåtanden över sistnämnda motioner från fullmäktige i riksbanken,
statskontoret samt bank- och fondinspektionen. Vid bank- och fondinspektionens
utlåtande lia fogats yttranden av styrelsen för Stockholms
fondbörs och svenska fondhandlareföreningen.
Fullmäktige i riksbanken lia uttalat, att ur statsfinansiell synpunkt vinsterna
av den föreslagna avgiftshöjningen sannolikt icke skulle bliva av någon
nämnvärd storleksordning. Stämpelavgiften för aktier och obligationer hade
sålunda under de senaste åren utgjort tillhopa endast lV2 å 2 miljoner kronor
per år. Om omsättningen skulle komma att nedgå vid en avgiftshöjning,
skulle den totala inkomstökningen vid den föreslagna fördubblingen av stämpelavgifterna
komma att understiga nämnda belopp. Skatteintäktssynpunkten
syntes därför icke kunna tillmätas någon större betydelse. Det påpekade förhållandet
att handel med fastigheter under aktiebolagets form vore gynnad
syntes i och för sig tala för en omläggning av bestämmelserna örn stämpelavgiften.
Emellertid borde uppmärksammas, att omsättningen av aktier i fastighetsbolag
-— med vilka i förevarande hänseende vore att jämställa även
flertalet av de före år 1930 bildade bostadsföreningarna — utgjorde en mycket
ringa del av den totala aktieomsättningen, varför en allmän höjning avstämpelavgifterna
för aktier knappast kunde anses motiverad enbart av det
anförda skälet.
Statskontoret har framhållit, att motionärernas förslag i främsta rummet
syntes åsyfta att åvägabringa större likställdhet i stämpelhänseende mellan
sådan fastighetsöverlåtelse, som skedde under aktiebolagets form, och sådan
fastighetsöverlåtelse, som i vanlig ordning bleve föremål för lagfart. En höjning
av fondstämpeln torde emellertid knappast vara ägnad att åstadkomma
ändring i detta avseende. Aktiebolagsformen torde nämligen i allmänhet icke
komma till användning i någon större utsträckning såsom förvaltningsform
för fast egendom, och icke heller hade, såvitt för statskontoret vore bekant,
antalet fastighetsaktiebolag på senaste tiden undergått någon mera påtaglig
stegring. Ett långt mera vanligt förfarande i syfte att undgå lagfartsstämpel
torde vara, att fastigheter placerades såsom tillgång hos ekonomisk förening.
Föreningsformen erbjöde nämligen åtskilliga fördelar framför aktiebolagsformen,
bland annat såtillvida att överlåtelse av andelar i ekonomisk förening
icke vöre belagd med någon som helst stämpelavgift. Även i de fall då
en fastighet överlätes genom ett övertagande av aktierna i ett fastighetsaktiebolag
bomme fondstämpeln — även om den höjdes till en procent —- som
regel att väsentligt understiga lagfartsstämpeln. Köpesumman vid förvärv av
Bevillningsutskottets betänkande nr di -
ll
sådana aktier torde nämligen i allmänhet vara väsentligt lägre än det belopp,
varå lagfartsstämpel skulle utgå, därest fastigheterna överlåtits utan användande
av bolagsformen. Enligt statskontorets mening kunde följaktligen en
höjning av fondstämpeln icke tillmätas någon större betydelse såsom medel
att åstadkomma en mera enhetlig beskattning av fastighetsöverlåtelser. Motionärerna
hade emellertid såsom en ytterligare motivering för sitt förslag framhållit,
att den föreslagna stämpelhöjningen skulle tillföra statskassan ökade
inkomster. Vid de tillfällen, då fråga om förändring av fondstämpelns belopp
varit föremål för statsmakternas prövning, hade ständigt framhållits, att en
höjning av fondstämpeln kunde beräknas medföra ökade inkomster för statsverket.
En hög stämpelsats hade därjämte ansetts utgöra ett medel mot en
alltför livlig spekulation i fondpapper. Å andra sidan hade gentemot en hög
fondstämpelnivå anförts, att den utgjorde en belastning på näringslivet,
främst därigenom att industrier bereddes svårigheter att anskaffa eget kapital.
Till skillnad mot förhållandena under föregående världskrig — då höjning
av fondstämpeln ansågs motiverad för åstadkommande av återhållsamhet
under då förekommande högt uppdrivna spekulation — funnes för närvarande
icke skäl att av denna anledning höja fondstämpeln. Omsättningen
på fondpapper, som under år 1940 varit synnerligen ringa, hade nämligen
företett en allenast långsam stegring och måste alltjämt betraktas såsom
mindre än normal. Enligt statskontorets mening skulle emellertid en höjning
av fondstämpeln till av motionärerna föreslagen skattesats otvivelaktigt leda
till en ökning av statsverkets inkomster, med nuvarande omsättning säkerligen
överstigande en miljon kronor för år. I vad mån den ovan berörda
betänkligheten gentemot en dylik höjning borde föranleda till försiktighet
därvidlag torde icke vara möjligt att med säkerhet bedöma. Statskontoret föreställde
sig emellertid, att den betydelse, som fondstämpelnivån ägde för sparkapitalets
val av placeringsobjekt, icke vore av den storleksordning, att den
föreslagna höjningen skulle kunna innebära någon större olägenhet för industriens
kapitalförsörjning eller i övrigt verka hämmande för näringslivet.
Ur de synpunkter statskontoret hade att företräda syntes därför intet vara
att erinra mot den föreslagna höjningen av fondstämpeln. Slutligen ville statskontoret
beträffande förslaget, att där den ena av kontrahenterna vore fondhandlare
och avtalet icke avslutats för dennes räkning, stämpelavgiften skulle
utgå med två tredjedelar av eljest stadgat stämpelbelopp, uttala, att en dylik
regel skulle medföra, att transaktioner, där kommissionär anlitades som mellanhand,
skulle beläggas med en högre sammanlagd stämpel än vid direkta
avtal mellan enskilda parter. Skäl torde icke föreligga att vidtaga ändring i
den för närvarande gällande regeln, att stämpel i dylikt fall utginge med hälften
av eljest gällande stämpelbelopp.
Bank- och fondinspektionen har avstyrkt bifall till motionerna och därvid
framhållit bland annat, att motionärernas uppfattning örn den statsfinansiella
betydelsen av fondstämpelavgiften syntes överdriven. Den egentliga
börsomsättningen av fondpapper vöre numera och hade under de senare
åren varit förhållandevis ringa. Kursnivån hade under dessa tider i genom
-
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
snitt icke visat några märkligare förändringar och någon egentlig spekulation
i fondpapper torde icke kunna sägas ha därunder varit framträdande. En sådan
höjning av fondstämpelavgiften, som motionärerna föreslagit, skulle sannolikt
komma att ytterligare reducera fondhandeln, varigenom den statsfinansiella
vinsten av en avgiftshöjning skulle komma att i sin ordning minskas.
Enligt inspektionens mening kunde därför ur denna synpunkt en generell
höjning av fondstämpelavgiften icke anses påkallad. Det av motionärerna
framförda särskilda skälet, att en höjning av fondstämpelavgiften skulle
motverka spekulation i fastighetsvärden, kunde enligt inspektionens mening
icke utgöra anledning till dylik höjning, vilken skulle träffa icke blott
aktier i fastighetsbolag utan även andra fondpapper, till och med obligationer.
Vad anginge motionärernas förslag örn ändrade principer för beräknande
av fondstämpelavgift i sådant fall, där fondhandlare i egenskap av
kommissionär biträdde vid genomförande av en överlåtelse av fondpapper,
ansåge inspektionen någon anledning icke förefinnas till en dylik ändring.
Styrelsen för Stockholms fondbörs och svenska fondhandlareföreningen ha
likaledes avstyrkt motionerna.
Stämpelavgift vid lagfart å fast egendom.
Enligt 8 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften
skall vid överlåtelse av fast egendom genom köp eller byte m. fl. fång överlåtelsehandling,
då den företes för lagfart, förutom i visst undantagsfall, förses
med stämpel. Stämpeln utgår i regel med 1 krona för varje fulla 100
kronor av egendomens värde, om densamma förvärvats av annan än aktiebolag.
För sådana bolag utgör stämpeln 2 kronor för varje fulla 100 kronor
av egendomens värde med det undantag, att aktiebolag, som är berättigat
att erhålla statslån från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfonden,
och bankbolag i fråga om förvärv av annan faslighet än sådan, som är avsedd
för bankens inrymmande, skall erlägga stämpel med allenast 1 krona
för varje fulla 100 kronor av värdet. Där köpehandling, utan tillägg till eller
förändring i stadgade villkor, överlåtes inom den för lagfart föreskrivna tid,
räknat från första fånget, och inom samma tid för lagfart företes samt
köpeavhandlingen därvid är åtföljd av skriftlig, av såväl säljare som köpare
på heder och samvete avgiven förklaring, att icke i någon form lämnats
eller skall lämnas annan betalning för köpet än den, som finnes upptagen
i den för lagfart företedda fångeshandlingen, äger stämpelbeläggning
rum allenast för sista fånget. Har fast egendom förvärvats på grund av
tillskott vid bildande av bolag eller efter bolagets bildande, äger lindring i
stämpelbeskattningen rum, därest den tillskjutna fasta egendomen i avhandlingen
icke åsatts högre värde än det belopp, för vilket den, som tillskjuter
egendomen, själv förvärvat densamma.
1929 års bevillningsutskott hemställde i sitt betänkande nr 28 bland annat,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
13
ville verkställa en allmän revision av stämpellagstiltningen, i vad densamma
avsåge avgifter, som utginge enligt 8 § stämpelförordningen. I betänkandet
framhölls, att nämnda revision närmast borde avse stämpelskatten på grund
av bland annat överlåtelser. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
På hemställan av 1932 års bevillningsutskott i dess betänkande nr 51 beslöt
samma års riksdag viss ändring i då gällande regler angående stämpelplikt
vid förvärv av fast egendom utav förening på grund av tillskott. I
berörda betänkande anförde utskottet bland annat följande:
»Utskottet har vidare ansett önskvärt, att den utredning rörande revision
av stämpelförordningen, varom 1929 års riksdag anhållit, utan onödigt uppskov
fullföljes och att vid densamma uppmärksamhet kommer att ägnas förevarande
spörsmål. Uppenbarligen i huvudsakligt syfte att vinna lindring i
stämpelbeskattningen vid överlåtelse av fast egendom har särskilt under
de senare åren ett stort antal bolags- och föreningsbildningar uppstått, valka
i realiteten utgöra enmansföretag. Den till bolaget eller föreningen överlåtna
fastigheten har med andra ord »satts» på aktier eller föreningsandelar. Om
en dylik sammanslutning önskar överlåta densamma tillhörig fast egendom,
omfattar överlåtelsen visserligen formellt endast aktierna eller andelarna i
sammanslutningen men faktiskt själva fastigheten. Härigenom undgår man
vid överlåtelse den beskattning av värdeomsättning, som är avsedd att utgå
vid övergång av äganderätt till fastighet från en person till en annan, och
den fondstämpel, som skall erläggas vid överlåtelse av aktier, utgör i regel
endast en ringa bråkdel av den stämpelavgift, som skolat utgå vid direkt överlåtelse
av den fasta egendomen. Då det givetvis är angeläget, att en dylik
ojämnhet i beskattningen så vitt möjligt undanröjes, har utskottet ansett
sig böra fästa uppmärksamheten jämväl å detta spörsmål, vilket lämpligen
synes böra undersökas i samband med frågan örn revision av stämpelförordningen.
»
I anledning av väckta motioner beslöt vidare 1937 års riksdag på hemställan
av samma års bevillningsutskott (betänkande nr 32) i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla örn utredning beträffande frågan örn åtgärder mot
uteblivet eller försenat erläggande av lagfartsstämpel.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen berördes frågan om
åtgärder mot kringgående av bestämmelserna örn lagfartsstämpeln jämväl
av 1942 års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande
nr 15.
I de nu förevarande motionerna I: 200 och II: 294 har till stöd för det däri
framställda yrkandet åberopats, ali under de senaste åren en alltmer utbredd
tendens gjort sig gällande att på olika sätt kringgå bestämmelserna örn erläggande
av stämpelavgift vid köp av fastigheter. Ett av dessa numera rätt
allmänt använda sätt vore att bilda s. k. fastighetsföreningar eller fastighetsbolag.
Efter att lia erinrat örn att de i motionerna berörda frågorna vid olika
tillfällen varit föremål för riksdagens behandling och särskilt örn den år 1937
begärda utredningen, uttala motionärerna, att då någon sådan utredning
dom veterligt ej kommit till stånd och denna fråga i nuvarande statsfinansiella
läge torde lia en icke oväsentlig betydelse, motionärerna ansåge, att
riksdagen borde taga förnyad ställning därtill.
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
Utskottets yttrande.
I förevarande proposition har föreslagits förlängning av giltighetstiden för
det av 1937 års riksdag givna bemyndigandet för Konungen att, då sådant med
hänsyn till särskilda omständigheter prövades nödigt, förordna örn höjning
i viss utsträckning av den vid köp och byte av fondpapper utgående stämpelavgiften.
Departementschefen har i propositionen framhållit, att ifrågavarande
bemyndigande åsyftade att skapa ett medel att hålla tillbaka eventuella
spekulationstendenser å fondhandelns område, men att fiskaliska synpunkter
däremot icke anlades på frågan, vartill anledning enligt departementschefens
uppfattning icke heller nu förelåge. I de i anledning av propositionen väckta
likalydande motionerna I: 269 och II: 434 har hemställts, att riksdagen måtte
besluta höjning av berörda stämpelavgift på visst angivet sätt. Till stöd för
detta yrkande har anförts bland annat, att genom en sådan höjning ökade
inkomster skulle tillföras statsverket och en många gånger skadlig spekulation
i fastighetsvärden motverkas.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen var den i nämnda motioner
berörda frågan föremål för behandling vid 1942 års riksdag, varvid
riksdagen på hemställan av samma års bevillningsutskott avslog motionsvis
framställt yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om skyndsam
utredning angående höjning av förevarande stämpelavgift. Då denna
fråga icke sedan dess kommit i förändrat läge och då ur statsfinansiell synpunkt
vinsten genom den föreslagna avgiftshöjningen sannolikt icke skulle
bliva av någon nämnvärd storleksordning, får utskottet, under åberopande av
vad 1942 års bevillningsutskott i detta hänseende anfört, tillstyrka bifall till
den föreliggande propositionen samt avstyrka de i anledning av densamma
väckta motionerna.
I de likalydande motionerna I: 200 och II: 294 har hemställts örn skrivelse
till Kungl. Maj :t med anhållan om en allsidig utredning angående grunderna
för lagfartsstämpelns utgående, därvid i motionerna anförda synpunkter borde
beaktas. Med anledning härav får utskottet erinra om att, såsom framgår
av den ovan lämnade redogörelsen, frågan om ändrade grunder för stämpelbeskattningen
vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet.
Sålunda beslöt 1929 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
om en allmän revision av stämpellagstiftningen, i vad densamma avsåge avgifter
som utginge enligt 8 § stämpelförordningen. Därvid åsyftades bland
annat de vid överlåtelser av olika slag utgående stämpelavgifterna. 1932 års
bevillningsutskott framhöll i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 51
önskvärdheten av att den av 1929 års riksdag begärda utredningen utan onödigt
uppskov fullföljdes. Utskottet yttrade därvid bland annat, att uppenbarligen
i huvudsakligt syfte att vinna lindring i stämpelbeskattningen vid
överlåtelse av fast egendom särskilt under de senare åren uppstått ett stort
Bevillningsutskottets betänkande nr 31.
15
antal bolags- och föreningsbildningar, vilka i realiteten utgjorde enmansföretag.
Då det vore angeläget, att den ojämnhet i beskattningen, som därigenom
uppkomme, såvitt möjligt undanröjdes, ansåg utskottet detta spörsmål böra
undersökas i samband med frågan örn en revision av stämpelförordningen.
1937 års riksdag beslöt i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning
beträffande frågan örn åtgärder mot uteblivet eller försenat erläggande av
lagfartsstämpel. Slutligen berördes spörsmålet om åtgärder mot kringgående
av bestämmelserna om lagfartsstämpeln av 1942 års bevillningsutskott i dess
av riksdagen godkända betänkande nr 15, varvid utskottet förutsatte, att detta
spörsmål komme att ägnas uppmärksamhet i samband med den av 1937
års riksdag begärda utredningen.
Den översyn över stämpellagstiftningen, varom riksdagen sålunda vid flera
tillfällen uttalat önskemål, har, såvitt för utskottet är känt, hittills icke kommit
till stånd. Vad särskilt angår den nu föreliggande frågan örn grunderna
för lagfartsstämpelns erläggande torde det även kunna antagas, att vissa svårigheter
möta vid en revision av dessa grunder, såvida därmed skulle, på sätt
i de förevarande motionerna synes ha ifrågasatts, avses en mera genomgripande
omgestaltning av reglerna angående lagfartsstämpeln. Örn exempelvis
ett industribolag även äger fastigheter, torde det knappast kunna ifrågasättas
att enbart av denna anledning låta lagfartsstämpel eller någon motsvarande
avgift utgå vid överlåtelse av aktier i bolaget. Vid utformningen av
en eventuell ny lagstiftning på ifrågavarande område bör även tillses, att
densamma icke kommer att verka hindrande för exempelvis bostadsrättsföreningarnas
verksamhet. Av synnerlig vikt är emellertid, att det kringgående
av gällande föreskrifter, som otvivelaktigt förekommer i syfte att undgå lagfartsstämpel,
i möjligaste mån förhindras. Enligt utskottets mening bör en utredning
äga rum för klarläggande av de möjligheter, som kunna finnas till
förebyggande av sådant missbruk, och utskottet tillstyrker fördenskull en
dylik utredning.
Utskottets hemställan.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att riksdagen måtte, med avslag å de likalydande motionerna
1:269 och 11:434, bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 62; samt
2) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna
1:200 och 11:294, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning angående
åtgärder för att förebygga ett kringgående av gällande
bestämmelser örn lagfartsstämpel, varvid torde böra beaktas
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 31
vad i detta betänkande anförts, samt att Kungl. Majit måtte
snarast möjligt för riksdagen framlägga de förslag, vartill
nämnda utredning kan föranleda.
Stockholm den 27 april 1944.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande: se under betänkande nr 30.
447737. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1944.