Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
5
Nr 29.
Ankom till riksdagens kansli den 15 april 1944 kl. 1 em.
Bevillningsutskottets betänkande i anledning av väckta motioner
om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra
klassen.
(2:a avd.)
I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 202 i
första kammaren av herr Ohlin m. fl. och nr 295 i andra kammaren av
herr Svensson i Ljungskile m. fl., har hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast
möjligt framlägga förslag om en sådan ändring av bestämmelserna angående
tillverkning av maltdrycker, att den angivna övre gränsen för extrakthalten
hos maltdrycker av andra klassen sänkes, så att den motsvarar en alkoholhalt
av högst 2,5 viktprocent».
Beträffande motiveringen för de i motionerna framställda yrkandena får
utskottet, i den mån redogörelse härför ej lämnas i det följande, hänvisa till
motionen nr 202 i första kammaren.
Enligt 3 § förordningen den 15 december 1939 angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker indelas maltdryckerna i tre klasser. Första klassen
omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt icke överstiger 1,8 viktprocent.
Andra klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger 1,8 men
icke 3,2 viktprocent. Tredje klassen omfattar maltdrycker, vilkas alkoholhalt
överstiger 3,2 viktprocent. Bestämmelserna angående gränserna för de
olika maltdrycksklasserna hänföra sig alltså icke till maltdryckens inbryggningsstyrka
eller extrakthalt utan angiva endast — oavsett det samband
som i verkligheten råder mellan inbryggningsstyrka och alkoholhalt hos
utjästa maltdrycker — direkt den medgivna högsta alkoholhalten.
I förevarande motioner har erinrats om att knappheten på spannmål föranlett
statsmakterna att under det nu pågående kriget träffa överenskommelse
med bryggerierna, att dessa skulle inbrygga maltdryck av andra klassen
(pilsnerdricka) med en stamvört, vars extrakthalt understege den normalt tilllämpade
gränsen 10,5 procent. Den överenskomna gränsen vore för närvarande
7 procent. Med denna sänkning av extrakthalten hade följt en sänkning
av alkoholhalten, vilken för närvarande torde ligga vid 2,1 å 2,2 viktprocent.
Denna sänkning av alkoholhalten torde visserligen icke helt ha förhindrat
pilsnerdrickats användning såsom rusdryck, men åtskilliga iakttagelser
6
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
tydde på att dess användning som rusdryck under kriget varit blygsammare
än före kriget. Erfarenheten hade även visat, att sänkningen av alkoholhalten
kunnat genomföras utan att därmed följt några mera framträdande olägenheter
i andra hänseenden. Resultatet av den närmast av råvaruknappheten betingade
begränsningen av pilsnerdrickats alkoholhalt vore sålunda övervägande
gynnsamt. Det förelåge skäl att söka bevara detta resultat även under den
kommande fredstiden.
Efter därom i grundlagsenlig ordning gjord framställning har utskottet
emottagit yttranden över ifrågavarande motioner av socialstyrelsen och kontrollstyrelsen.
Socialstyrelsen har uttalat starka betänkligheter mot motionärernas
förslag och kontrollstyrelsen har avstyrkt detsamma. Yttrandena ha
fogats såsom bilagor till detta betänkande (Bilaga 1 och 2), till vilka utskottet
får hänvisa.
OtsleoUet. Utskottet vill till en början erinra om att, såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen, bestämmelserna om den övre styrkegränsen för maltdrycker
av andra klassen icke, som av motionärerna synes ha förutsatts, hänföra
sig till maltdryckens inbryggningsstyrka eller extrakthalt. Dessa bestämmelser
angiva endast — oavsett det samband som i verkligheten råder mellan
inbryggningsstyrka och alkoholhalt hos utjästa maltdrycker — den medgivna
högsta alkoholhalten. En lagstiftning i motionernas syfte skulle följaktligen
icke, såsom ii motionernas hemställan angivits, avse en sänkning av den övre
gränsen för extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen utan en sänkning
av den övre gränsen för alkoholhalten hos sådana drycker. Sistnämnda
gräns, som enligt nuvarande bestämmelser är 3,2 viktprocent, .skulle enligt
motionärernas förslag sänkas till 2,5 viktprocent.
Såsom framgår av kontrollstyrelsens över de föreliggande motionerna avgivna
yttrande har frågan örn den övre gränsen för alkoholhalten hos pilsnerdricka
sedan lång tid tillbaka vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet. Den nu föreskrivna övre gränsen, 3,2 viktprocent,
tillkom år 1923 i samband med det definitiva genomförandet av förbud mot
försäljning — utom för export och för vissa särskilda ändamål — av starköl.
Krav på starkölsförbudets upphävande helt eller delvis ha sedan dess åtskilliga
gånger framställts. 1934 års maltdryckskommitté, som hade till uppgift att
verkställa utredning angående frågan örn ändringar i gällande lagstiftning rörande
tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker, ansåg sig i
sitt år 1936 avgivna betänkande icke kunna förorda ett frigivande av starkölet.
Kommittén föreslog emellertid en höjning av den övre alkoholgränsen
för pilsnerdricka till 3,4 viktprocent. Till stöd härför framhölls bland annat,
att den förbättring i pilsnerdrickats smak, som komme att bliva följden
av en sådan åtgärd, skulle vara ägnad att dämpa kraven på starkölets
frigivande. Kommitténs förslag innebar även ändrade bestämmelser rörande
kontrollen över försäljningen av pilsnerdricka.
Maltdryckskommitténs förslag bär hittills icke föranlett annan Kungl.
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
7
Maj:ts åtgärd än atl Kungl. Majit vid 1939 års urtima riksdag framlade av
kommittén utarbetat förslag angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
vilket förslag innebar införande av skatt å den färdiga varan i
stället för den dittillsvarande råämnesbeskattningen. Detta förslag låg sålunda
till grund för den nu gällande förordningen angående tillverkning och
beskattning av maltdrycker. I propositionen vid nämnda riksdag anförde
departementschefen, att han vid förslagets framläggande icke till behandling
upptagit den av kommittén väckta frågan örn höjning av den övre
gränsen för maltdrycker av andra klassen från 3,2 till 3,4 viktprocent, enär
denna fråga lämpligen syntes böra avgöras i samband med en reform av
bestämmelserna om försäljning av pilsner dricka.
Mot det i föreliggande motioner framställda förslaget har socialstyrelsen
invänt bland annat, att det efter den ifrågasatta nedsättningen av alkoholhalten
hos pilsnerdricka skulle bliva svårare att vinna gehör för det långt viktigare
önskemålet om en socialt rationell organisation av tillverkningen och
distributionen av pilsnerdricka. Under hänvisning till att utarbetat förslag härom
förelåge sedan flera år tillbaka har socialstyrelsen uttalat, att det enligt
styrelsens mening erfordrades en genomgripande omgestaltning på detta område.
Styrelsen har även sagt sig hålla före, att motionärernas förslag från
nykterhetsvårdens synpunkt vore av tvivelaktigt värde och närmast vore ägnat
att fördröja en ny bättre ordning i fråga örn pilsnerdricksförsäljningen.
Kontrollstyrelsen har anfört bland annat, att ett tillmötesgående av motionärernas
hemställan enligt styrelsens uppfattning otvivelaktigt komme att
sätta starka krafter i rörelse för ett upphävande av starkölsförbudet, något
som i det förändrade läget måhända icke skulle kunna förhindras. En utveckling
i antydd riktning skulle vara ägnad att medföra ökade risker ur folknykierhetssynpunkt
i jämförelse med vad tillhandahållandet av pilsnerdricka
innebure. Enligt styrelsens mening borde del i varje fall anstå med att vidtaga
en ändring av styrkegränsen för pilsnerdricka, till dess maltdryckskommitténs
förslag beträffande pilsnerdricksförsäljningens ordnande blivit prövat
av statsmakterna.
Vid övervägande av den i föreliggande motioner väckta frågan kan utskottet
för sin del icke underlåta att i likhet med de över motionerna hörda myndigheterna
uttala starka betänkligheter mot motionärernas förslag. Att med
utgångspunkt från den av krisförhållandena föranledda, genom överenskommelse
med bryggerierna åstadkomna sänkningen av extrakthalten hos
maltdrycker av andra klassen lagfästa en övre gräns för alkoholhalten hos
dessa drycker av 2,5 viktprocent kan utskottet icke finna tillrådligt. Uppmärksammas
bör även att, därest en sådan åtgärd skulle genomföras, maltdrycker
av andra klassen med en alkoliolhalt av högst 2,5 viktprocent komme
att beläggas med skatt efter 30 öre för liter, medan däremot maltdrycker
av första klassen med en högsta alkoholhalt, som nied endast 0,7 viktprocent
understiger den nu nämnda, vöre helt skattefria. Det måste jämväl framstå
såsom föga rationellt att med en så pass obetydlig skillnad i alkoholhalten
upprätthålla nuvarande system för reglering av och kontroll över försälj
8 Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
ningen av maltdrycker av andra klassen, under det att maltdrycker av första
klassen ej äro underkastade motsvarande reglering och kontroll.
Enligt utskottets mening bör den i motionerna väckta frågan icke upptagas
till ett isolerat bedömande utan måste ses i samband med frågan om det
lämpligaste sättet för maltdrycksförsäljningens ordnande överhuvud taget,
varom såsom ovan nämnts utarbetat förslag föreligger. Vidare må erinras
örn att 1943 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit om en förutsättningslös
och allsidig utredning angående den svenska nykterhetslagstiftningens
framtida innehåll och utformning. Utskottet förutsätter, att i samband
med denna utredning nämnda frågor komma under omprövning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att de likalydande motionerna 1:202 av herr Ohlin m. fl.
och II: 295 av herr Svensson i Ljungskile m. fl. om sänkning
av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 14 april 1944.
På bevillningsutskottets vägnar:
A. J. BÄRG.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Johan Bärg, Wahlmark, Axel Ivar Anderson, Sjödahl,
friherre De Geer, Ekman, Frans Ericson, Velander, Björkman och Lindblom; samt
från andra kammaren: herrar Lövgren, Hagberg i Malmö, Björklund, Hammarlund,
Olsson i Gävle, Orgard, Sandberg, Falk, Kartsson i Grängesberg och Karlsson i Granebo.
Reservation
av herrar Lindblom och Sandberg, som ansett att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:
»Pa uppdrag av chefen för folkhushållningsdepartementet har under kriget
överenskommelse träffats emellan kontrollstyrelsen och Svenska bryggareföreningen
om nedsättning av inbryggningsstyrkan i maltdrycker av andra klassen
från den förut vanligen tillämpade 10 å 10,2 procent till 7,0 procent. Med
denna nedsättning av inbryggningsstyrkan, som vidtagits för att spara säd,
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
9
har följt en sänkning av alkoholhalten till 2 å 2,1 procent. I vissa fall har
alkoholhalten legat under 2 procent.
De förändringar, som åtföljt denna sänkning av alkoholhalten, äro både
ur nykterhetssynpunkt och ur andra synpunkter av stort intresse. Före kriget
användes pilsnerdricka vid sidan av sin huvudsakliga användning som måltidsdryck
i icke ringa omfattning som rusdryck. Den under kriget vidtagna
sänkningen av alkoholhalten torde visserligen icke helt lia förhindrat pilsnerdrickats
användning i sistnämnda syfte, men åtskilliga iakttagelser tyda på
att dess roll som rusdryck under kriget varit blygsammare än tidigare. Sålunda
har den nyligen avslutade utredningen örn nykterhetstillståndet under
krigsåren gjort en undersökning av berusningsorsakerna enligt de anhållnas
uppgifter i 30 stadssamhällen. Enligt denna undersökning har pilsnerns roll
som berusningsorsak minskats från 10 till 4 procent.
Erfarenheten har tillika visat, att sänkningen av alkoholhalten kunnat genomföras,
utan att därmed följt några mera framträdande olägenheter i andra
hänseenden. Bryggerierna, i varje fall de bryggerier, som haft tillfredsställande
teknisk utrustning, ha kunnat genomföra denna sänkning utan att i
väsentligare mån behöva eftersätta de egenskaper hos pilsnerdrickat, som
utgöra grunden för dess uppskattning som måltidsdryck.
Resultatet av den närmast av råvaruknappheten betingade begränsningen
av pilsnerdrickats alkoholhalt är sålunda övervägande gynnsamt. Det föreligger
skäl att söka bevara detta resultat även under den kommande fredstiden.
Det finnes enligt utskottets mening så mycket starkare skäl härtill som
1943 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit anhållit örn en allsidig utredning
angående den svenska nykterhetslagstiftningens framtida innehåll och utformning.
Det vore utan tvivel av stort värde för denna utredning om den
lägre alkoholstyrka i pilsnerdricka som under kriget visat gynnsamma verkningar
finge prövas under en längre tid.
En lagstiftning i detta syfte skulle emellertid inte, som motionärerna förutsatt,
avse en sänkning av den övre gränsen för extrakthalten hos maltdrycker
av andra klassen utan en sänkning av den övre gränsen för alkoholhalten
hos sådana drycker.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast möjligt framlägga
förslag örn en sådan ändring av bestämmelserna angående
tillverkning av maltdrycker av andra klassen, att den högsta
medgivna alkoholhalten blir 2,5 viktprocent.»
10
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
Bilaga 1.
Till riksdagens bevillningsutskott.
Genom beslut deli 11 februari 1944 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen
att till riksdagens bevillningsutskott avgiva yttrande över de likalydande
motionerna nr 202 i första kammaren och nr 295 i andra kammaren
om sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen. Med anledning
härav får socialstyrelsen anföra följande.
Frågan örn innehållet i lagstiftningen rörande tillverkning och försäljning
av maltdrycker av andra klassen, pilsnerdricka, måste bedömas under hänsynstagande
till att pilsnerdricka både är en socialt indifferent konsumtionsvara
och ett berusningsmedel, som användes i avsevärd omfattning. Det kunskapsmaterial,
som föreligger rörande pilsnerkonsumtionen i vårt land, är
visserligen otillräckligt för att man på grundval därav skall kunna ens approximativt
beräkna hur stor del av totalkonsumtionen som kan betraktas
som missbruk men det är dock känt, att flertalet av de individer, som nykterhetsnämnderna
måste ta befattning med, konsumera pilsnerdricka i långt
större omfattning än som motsvarar ett legitimt behov av måltidsdryck eller
läskedryck.
Socialstyrelsen utgår från att dess yttrande i denna fråga närmast bör
belysa det föreliggande förslaget från nykterhetsvårdens synpunkt. Det kan
då framhållas, att hittills under krisåren icke kunnat konstateras någon
minskning av antalet omhändertagna pilsnerdricksmissbrukare, om härmed
förstås personer, som äro hemfallna åt alkoholmissbruk och bland annat
konsumera pilsnerdricka i övermått. Det är möjligt, att själva pilsnerdrickskonsumtionens
andel i det sociala förfallet hos dessa missbrukare numera är
relativt mindre än tidigare, men alldeles säkert är detta icke; en sådan försvagning
av ruseffekten hos pilsnerdricka genom minskad alkoholhalt, som
ägt rum under nuvarande kristid, kan ju kompenseras genom ökad konsumtion,
om försäljningen icke är anordnad på socialt ändamålsenligt sätt. Även
örn totalkonsumtionen av pilsnerdricka har minskat under kristiden, finns
det skäl som tala för att den totala missbrukskonsumtionen icke minskat
under samma tid.
Det föreliggande förslaget skulle innebära en minskning av alkoholhalten
hos pilsnerdricka från 3,0 viktprocent — den före kriget faktiskt förefintliga
övre styrkegränsen, ehuru gällande bestämmelse medgav 3,2 viktprocent —
till 2,5 viktprocent, d. v. s. en minskning i proportionen 6 till 5. Av det ovan
anförda torde framgå, att denna åtgärd icke i och för sig är ägnad att lösa
det sociala pilsnerdricksproblemet. Däremot tala vissa skäl för att det efter
en sådan nedsättning av alkoholhalten hos pilsnerdricka skulle bli svårare
att vinna gehör för det långt viktigare önskemålet örn en socialt rationell organisation
av tillverkningen och distributionen av pilsnerdricka. Denna synpunkt
bör icke förbises, ty den nuvarande ordningen på detta område är otillfredsställande
i nykterhetsvårdsavseende. I första hand kommer härvid i betraktande,
att den eljest inom alkoholhanteringen i huvudsak genomförda
principen örn det privatekonomiska vinstintressets avkoppling icke gäller i
fråga om försäljningen av pilsnerdricka. Det är säkerligen icke obefogat att
Bevillningsutskottets betänkande nr 29. H
antaga ett inre sammanhang häremellan och det faktum, att det är mycket
vanligt, att alkoholmissbrukare lägga ned en oproportionerligt stor del av
sina inkomster på pilsnerdricka. Det för någon tid sedan i tidningspressen
skildrade fallet — avseende en för nykterhetsnämnden i kommunen dittills
okänd familjeförsörjare med mycket omfattande försörjningsplikter, som
lade ned hundra kronor i månaden, motsvarande en fjärdedel av inkomsterna,
på pilsnerdricka för sin egen personliga konsumtion — må vara ett extremt
fall, men i handlingarna rörande omhändertagna alkoholister, framkomma
ofta liknande uppgifter, som visa att affärsintresset hos detaljförsäljare av
pilsnerdricka, jämte okänslighet för andra synpunkter på försäljningen, kraftigt
medverkar till dessa missförhållanden. Det kan icke heller förnekas, att
det finns pilsnerdricksförsäljningsföretag av s. k. allmännyttig karaktär,
som alls icke fullgöra sin försäljningsuppgift på ett socialt tillfredsställande
sätt.
Det erfordras därför enligt socialstyrelsens mening en genomgripande omgestaltning
på detta område. Utarbetat förslag härom föreligger sedan flera
år tillbaka. Socialstyrelsen håller före, att det remitterade förslaget från nykterhetsvårdens
synpunkt är av tvivelaktigt värde och närmast är ägnat att
fördröja en ny bättre ordning i fråga örn pilsnerdricksförsäljningen.
I detta ärendes handläggning hava deltagit t. f. generaldirektören Höjer,
byråcheferna Nyström och Berggren, t. f. byråcheferna Richert och Hävermark,
styrelsens expert för alkoholistvårdsärenden, professor Kinberg, samt
sekreteraren Åman, föredragande.
KARL J. HÖJER.
A. ÅMAN.
12
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
Bilaga 2.
Till riksdagens bevillningsutskott.
Kungl. Majit har den 11 lebruari 1944 anbefallt kontrollstyrelsen att före
den 10 mars 1944 till riksdagens bevillningsutskott avgiva utlåtande i anledning
av de till 1944 års riksdag avgivna likalydande motionerna I: 202
och II: 295 örn sänkning av extrakthalten hos maltdrycker av andra klassen.
I anledning härav får kontrollslyrelsen anföra följande.
I motionerna erinras om den överenskommelse, som träffats med bryggerierna
rörande sänkning under nu rådande kristid av inbryggningsstyrkan
vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen (pilsnerdricka). överenskommelsen
innebure, att pilsnerdricka med högre inbryggningsstyrka än 7
procent för närvarande icke tillverkades. Med tillämpning av denna gräns
komme alkoholhalten att ligga vid 2,1 å 2,2 viktprocent mot eljest medgivna
3,2 viktprocent. Denna sänkning av alkoholhalten hade, enligt vad åtskilliga
iakttagelser givit vid handen, medfört, att pilsnerdrickats roll som berusningsmedel
under kriget varit blygsammare än dessförinnan. Erfarenheten hade
tillika visat, att berörda sänkning i allmänhet kunnat genomföras utan eftersättande
i väsentligare mån av de egenskaper hos pilsnerdricka, som utgjorde
grunden för uppskattning av detsamma såsom måltidsdryck. Med hänsyn
till dessa övervägande gynnsamma erfarenheter förelåge skäl att söka bevara
resultatet av den närmast av råvaruknappheten betingade begränsningen av
pilsnerdrickats alkoholhalt även under den kommande fredstiden. I motionerna
hemställes därför, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit måtte för riksdagen snarast möjligt framlägga förslag
»om en sådan ändring av bestämmelserna angående tillverkning av
maltdrycker, att den angivna övre gränsen för extrakthalten hos maltdrycker
av andra klassen sänkes, så att den motsvarar en alkoholhalt av högst 2,5
viktprocent».
Den i motionerna åberopade överenskommelsen angående nedbringande
av inbryggningsstyrkan hos maltdrycker av andra klassen har vidtagits såsom
en provisorisk krisanordning i syfte att i livsmedelsförsörjningens intresse
minska kornförbrukningen vid de skattepliktiga bryggeriföretagen,
överenskommelsen har på uppdrag av chefen för folkhushållningsdepartementet
träffats mellan kontrollstyrelsen — som haft att i frågan samråda med
statens livsmedelskommission — samt Svenska bryggareföreningen, och har
förklarats skola gälla så länge den knappa tillgången å spannmål enligt livsmedelskommissionens
beprövande det påkallar. Ursprungligen avsåg överenskommelsen,
som första gången träffades den 20 december 1940 och då
förbands med vissa av livsmedelskommissionen medgivna tilldelningar av
maltkorn, allenast år 1941 och innebar en minskning etappvis av inbryggningsstyrkan,
sa att densamma skulle utgöra 8,2 procent från och med den
16 mars 1941 i stället för den förut vanligen tillämpade, 10,0 å 10,2 procent.
I slutet av år 1941 förlängdes överenskommelsen att gälla oförändrad jämväl
år 1942. I anledning av behovet av att ånyo minska förbrukningen av
korn vid maltdryckstillverkningen upptogos i slutet av år 1942 nya förhandlingar
med bryggeriindustrien, vilka ledde till en överenskommelse om en
ytterligare minskning av inbryggningsstyrkan hos maltdrycker av andra klas
-
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
13
sen under år 1943, så alt densamma från oell nied den 16 mars sistnämnda
år skulle nedgå till 7,0 procent. Vid 1943 års slut förlängdes överenskommelsen
om nämnda styrka jämväl för år 1944. Mot en inbryggningsstyrka hos
pilsnerdricka av 7 % svarar i regel en alkoholhalt av 2,0 å 2,1 viktprocent,
men vid företagna provundersökningar bär alkoholhalten på sistone ej sällan
i verkligheten varit lägre, i ett fall 1,6 viktprocent.
Vad angår motionärernas hemställan får kontrollstyrelsen till en början erinra,
att enligt 3 § förordningen den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning
och beskattning av maltdrycker till maltdryck av andra klassen
hänföras sådana maltdrycker, vilkas alkoholhalt överstiger 1,8 viktprocent
men icke 3,2 viktprocent. Bestämmelserna örn den övre gränsen för nämnda
maltdrycksklass hänföra sig alltså icke, som ordalydelsen av motionärernas
hemställan synes förutsätta, till maltdryckens inbryggningsstyrka eller extrakthalt,
ulan angiva endast — oavsett det samband, som i verkligheten råder
mellan inbryggningsstyrka och alkoholhalt hos utjästa maltdrycker -—
direkt den medgivna högsta alkoholhalten; tidigare hade en kombinerad
alkohol- och extraktgräns funnits stipulerad, men detta system avvecklades
i den ovannämnda nya maltdrycksbeskattningsförordningen. Motionärernas
hemställan är alltså att fatta såsom åsyftande en ändring av nyssberörda
bestämmelse därhän, att den övre gränsen för alkoholhalten hos maltdrycker
av andra klassen skall sänkas från 3,2 viktprocent till 2,5 viktprocent.
För ett bedömande av det av motionärerna upptagna spörsmålet torde
vara erforderligt att närmare skärskåda uppkomsten och utvecklingen av
gränsdragningsproblemet beträffande de starkare och de mellanstarka maltdryckerna
(starkölet resp. pilsnerdriclcat). Behandlingen av frågan om styrkegränsen
för pilsnerdrickat har i hög grad varit beroende av starkölets ställning
i lagstiftningen.
Maltdrycker med högre alkoholstyrka än den för pilsnerdricka medgivna
få enligt nu gällande bestämmelser icke försäljas till allmänheten. För maltdrycker
med högre alkoholstyrka än 3,2 viktprocent — klass III eller s. k.
exportöl — råder nämligen försäljningsförhud utom för export samt för
vissa särskilda ändamål (medicinska, tekniska m. fl.). Starkölsförbudet härleder
sin tillkomst till förhållandena under tiden för förra världskriget, då
bryggerierna liksom nu måste underkasta sig avsevärda inskränkningar i
fråga örn maltdryckernas inbryggningsstyrka. Enligt den år 1917 utfärdade
förordningen angående försäljning av rusdrycker skulle vidare försäljningen
av maltdrycker med en alkoholhalt av mer än 3,6 volymprocent (2,9 viktprocent)
vara underkastad bestämmelserna i nämnda förordning och alltså
ske enligt motbokssystemet. Sistnämnda omständighet föranledde tillverkarna
att tills vidare icke tillverka maltdrycker med högre alkoholhalt än den nyssnämnda,
oaktat att inskränkningarna i fråga örn maltanvändningen upphörde
vid mediet av år 1919. De bryggerierna under kristiden ålagda inskränkningarna
i fråga örn inbryggningsstyrkan hade emellertid väckt tanken
pä möjligheten av alt hell förbjuda försäljningen av alkoholstarkare
maltdrycker. Till 1920 ars riksdag motionsledes framställda yrkanden härutinnan
föranledde hemställan till Kungl. Maj:! örn utredning rörande förhud
mot försäljning inom riket av maltdrycker med högre alkoholhalt än 2,9
viktprocent. Utredningen borde jämväl taga sikte på bland annat att tekniskt
silka utröna, huruvida en, trots låg alkoholhalt, smakligare, bådbärare och
som måltidsdryck mera användbar maltdryck än det förekommande pilsner
<hickaI — alltså med en alkoholhalt av högst 2,9 viktprocent — kunde frambringas.
Färdén begärda utredningen tillsattes 1920 års malldryckskominitté,
som i sill den 17 december 1921 avgivna betänkande föreslog införande av
14
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
starkölsförbud men med hänsyn till riskerna ur nykterhetssynpunkt avvisade
framkommet förslag om en mindre höjning av pilsnerdrickats alkoholhalt,
åsyftande en utväg att erhålla en bådbärare maltdryck än pilsnerdricka.
Sistnämnda fråga fann kommittén böra lösas genom införande av tvenne nya
maltdryckstyper med begränsad alkoholhalt men hög inbryggningsstyrka
(maltdricka och maltöl), i vilka alkoholhaltens ökning skulle förhindras genom
pastörisering. Att märka är, att den mot en alkoholhalt av 2,9 viktprocent
svarande extrakthalten, 9,5 procent, eljest icke fick överskridas till följd
av den komhinerade alkohol- och extraktgräns, som vid denna tid tillämpades.
Med hänsyn till de vitt skilda meningar, som vid remissbehandlingen framkommit
rörande kommitténs förslag, fann sig föredragande departementschefen
icke beredd att utan ytterligare utredning framlägga förslag i ämnet i annan
mån än som avsåg införande av provisoriskt förbud mot införsel till och
försäljning inom riket av starköl. Proposition med förslag om dylikt förbud
med giltighet intill den 1 oktober 1923 antogs av 1922 års riksdag. Den fortsatta
utredningen uppdrogs åt kontrollstyrelsen, som bland annat hade att undersöka
frågan om möjligheten att förbättra pilsnerdrickats smak och hållbarhet.
Rätt snart efter det den situation inträtt, då maltdrycker med en alkoholstyrka
av allenast högst 2,9 viktprocent och en inbryggningsstyrka av
högst 9,5 procent tillhandahölls allmänheten, hade framkommit klagomål över
pilsnerdrickats dåliga beskaffenhet. Det vanliga pilsner- och lagerölet, som
fanns i marknaden före världskriget, torde ha hållit en stamvörtsstyrka av
mellan 11,5 och 13,5 procent, motsvarande en alkoholhalt av 3,6—4,3 viktprocent,
och var givetvis av en bättre kvalitet än den maltdryckstyp, vars
tillverkning kunde äga rum inom ramen av de för pilsnerdrickat medgivna
styrkegränserna. I ett flertal av de yttranden, som avgivits över 1920 års
maltdryckskommittés betänkande, hade även önskemål framkommit om någon
höjning av alkoholhalten hos nämnda maltdryck.
I sin den 17 oktober 1922 avgivna utredning biträdde kontrollstyrelsen förslaget
om starkölsförbudets bibehållande men intog däremot en annan ståndpunkt
än maltdryckskommittén till frågan örn de mellanstarka maltdryckerna.
Styrelsen avvisade därvid tanken på att införande av alkoholsvaga men
extraktrika maltdrycker (maltdricka och maltöl) skulle vara någon lösning av
spörsmålet om åstadkommande av ett förbättrat pilsnerdricka. Efter ingående
undersökningar av skilda slag, avseende bland annat frågan örn dels gränsen
mellan ur nykterhetssynpunkt relativt farliga och relativt ofarliga maltdrycker,
dels storleken av den koncentrationsstegring, som erfordrades för att en
smakförändring skulle inträda, dels ock smaken hos vissa maltdrycker, vilka
undersökningar utfördes under ledning av medicinska sakkunniga, fann kontrollstyrelsen,
att de vunna resultaten onekligen visade hän mot att man icke
kunde nå syftet att i hållbarhets- och smakhänseende förbättra pilsnerdrickat
med bibehållande av den dåvarande alkoholgränsen, 2,9 viktprocent. Av de
verkställda undersökningarna vore man berättigad att sluta sig till att en
mindre höjning i alkoholhalten skulle ha ringa om ens någon betydelse ur
nykterhetssynpunkt. Då emellertid en höjning, för att icke olägenheter ur
nykterhetssynpunkt skulle uppstå, måste ske synnerligen försiktigt, föreslog
styrelsen, att gränsen för maltdryck av andra klassen skulle ligga vid en alkoholhalt
av 3,1 viktprocent och en extrakthalt av 10 procent med remedium
till 3,3 viktprocent resp. 10,4 procent. Från beslutet voro två ledamöter och
tvenne i beslutet deltagande sakkunniga skiljaktiga och ansågo, att alkoholgränsen
skulle sättas vid 3,2 viktprocent och extraktgränsen vid 10,5 procent.
Kungl. Maj:ts proposition i ämnet till 1923 års riksdag överensstämde i
denna del med kontrollstyrelsens förslag.
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
15
Bevillningsutskottet, som fann en förbättring av pilsnerdrickat vara önskvärd,
tillstyrkte en höjning av alkoholgränsen till 3,2 viktprocent och av extraktgränsen
till 10,5 procent. Utskottet anförde i sin motivering bland annat,
att då skillnaden mellan de av Kungl. Maj:t och de av de nyssnämnda sakkunniga
förordade gränserna vore så ringa, att densamma icke ur nykterhetssynpunkt
kunde tillmätas någon egentlig betydelse, frågan om gränsernas
rätta bestämmande huvudsakligen syntes vara av teknisk natur. — Riksdagen
biföll utskottets hemställan.
Genom nämnda beslut av 1923 års riksdag hade starkölsförbudet definitivt
genomförts och den stridiga frågan om pilsnerdrickats styrka vunnit sin
lösning i lagstiftningen. Emellertid reste sig ganska snart krav på starkölsförbudets
upphävande helt eller delvis. Vid riksdagarna åren 1926, 1930, 1932,
1933 och 1934 yrkades sålunda motionsledes, att porter med en inbryggningsstyrka
av högst 18 procent måtte få tillverkas och försäljas genom systembolagen,
och vid 1934 års riksdag förelåg även en motion örn upphävande av
starkölsförbudet i dess helhet. Såsom skäl för sistnämnda yrkande anfördes
bland annat, att tillgången till en fullt njutbar maltdryck säkerligen skulle
minska konsumtionen av billigare viner, vilket måste innebära en fördel ur
nationalekonomisk synpunkt och ur nykterhetssynpunkt. Vid 1934 års riksdag
hade även väckts motioner, som berörde andra områden av maltdryckshanteringen,
nämligen beskattningen samt frågan örn upphävande av gällande
särskilda bestämmelser rörande försändning av pilsnerdricka på landet
(det s. k. kvittenstvånget). I anledning av de väckta motionerna fann bevillningsutskottet
sig böra föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning angående frågan örn ändringar i gällande lagstiftning
rörande tillverkning, beskattning och försäljning av maltdrycker. I sin motivering
uttalade utskottet beträffande ett upphävande av starkölsförbudet, att
utskottet, utan att ingå på örn de uttalade skälen borde motivera en sådan åtgärd,
ansåge jämväl frågan härom böra inbegripas i utredningen.
1934 års maltdryckskommitté, som av chefen för finansdepartementet erhöll
i uppdrag att verkställa den av riksdagen begärda utredningen, uttalade
i sitt år 1936 avgivna betänkande, att ett frigivande av starkölet icke kunde
av kommittén förordas, då det skulle vara förenat med stora svårigheter att
vid en försäljning av starköl -— vare sig fråga vore om starkölet i allmänhet
eller allenast örn pörtem -—- ordna utminuteringen och framför allt utskänkningen
på ett sådant sätt att försäljningen icke komme att i väsentlig mån
menligt påverka nykterhetstillståndet inom landet. Beträffande de mellanstarka
maltdryckerna (pilsnerdrickat) föreslog kommittén enhälligt en höjning
av den övre alkoholgränsen från 3,2 viktprocent till 3,4 viktprocent samtidigt
som extraktgränsen skulle bortfalla, och framhöll härvid bland annat,
att den förbättring av pilsnerdrickats smak, som komme att bli följden av
nämnda åtgärd, .skulle vara ägnad att dämpa kraven på starkölets frigivande.
Kommittén påvisade, att bryggerierna enligt vad undersökningar av ett
stort antal maltdrycksprov givit vid handen i verkligheten icke utnyttjade den
då medgivna högsta extraktgränsen, 10,5 procent, av fruktan för att alkoholbalten
på grund av opåräknat hög förjäsning kunde komma afl överskrida
alkoholgränsen, 3,2 viktprocent. I ungefär halva antalet prov hade alkoholhallen
varierat mellan 2,91 och 3,10 viktprocent. Vid tillkomsten av extraktgränserna
hade det väl, anförde kommittén, förutsatts, att bryggerierna hellre
skulle hålla sig något under densamma än att de riskerade eli överskridande
av alkoholgränsen, men ali den normala styrkan skulle ligga så långt under
gränsen, som visat sig vara fallet, hade man knappast räknat med. Kommittén
ansåge därför skäligt alt vidtaga någon jämkning uppåt av alkoholgränsen
för alt därmed göra det möjligt för tillverkarna all framställa en
16
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
maltdryck av andra klassen, som verkligen kunde hålla den för det dåvarande
i lagstiftningen medgivna extraktgränsen av 10,5 procent och som bättre
uppfyllde de fordringar i smakhänseende, som kunde ställas å maltdrycken
i fråga. Kommittén uttalade, att det för vidtagande av en dylik höjning funnes
så mycket större skäl, som enligt kommitténs förslag starkölsförbudet skulle
bibehållas för framtiden. I den mån anledningarna till anmärkning mot beskaffenheten
av pilsnerdrickat undanröjdes, borde kravet på starkölets frigivande
förlora i aktualitet och starkölsförbudets ställning för framtiden följaktligen
befästas. För att göra det möjligt för tillverkarna att verkligen kunna
inbrygga pilsnerdricka med en extraktstyrka av 10.5 procent erfordrades,
att alkoholhalten höjdes till 3,4 å 3,5 viktprocent. Kommittén stannade
vid 3.4 viktprocent. Denna höjning ansåge kommittén kunna vidtagas, ulan
alt olägenheter ur nykterhetssvnpunkt därigenom skulle inträda. Liksom
dittills varit fallet, komme förmodligen alkoholhalten hos pilsnerdrickat även
i fortsättningen att ligga icke obetydligt under gränsen, sannolikt vid omkring
3.2 viktprocent.
Det må emellertid erinras, att kommitténs ställningstagande till den föreslagna
höjningen av alkoholgränsen till 3,4 viktprocent är att se mot bakgrunden
av de förslag, som kommittén framlade rörande kontrollen över försäljningen
av pilsnerdricka. Dessa inneburo visserligen, att det kommunala
vetot, avseende denna försäljning, samt det s. k. kvittensförfarandet i fråga
örn försäljningen på landet skulle bortfalla, men i stället förordade kommittén
ett helt nytt kontrollsystem, i vilket ett statligt organ, statens bryggerinämnd,
med uppgift att bland annat övervaka bryggeriernas försäljning av
pilsnerdricka, ävensom systembolagen, vilka i fortsättningen skulle vara
bärare av försäljningsrättigheterna i fråga örn pilsnerdricka och övervaka
utövningen av överlåtna utminuterings- och utskänkningsrättigheter, skulle
lia att i närmare angiven ordning tillgodose det allmännas behov av en tillfredsställande
kontroll över pilsnerdricksförsäljningen.
Kommitténs betänkande, som även innefattade utredningen rörande ett så
vidlyftigt projekt som monopolisering genom statens försorg av den skattepliktiga
bryggeriindustrien, vilken åtgärd dock av kommittén avstyrktes, har
ännu icke i vidare mån än vad nedan sägs lett lill något Kungl. Maj:ts avgörande.
I samband med den skärpning av maltdrycksbeskattningen, som
krisläget påkallade, framlade emellertid Kungl. Majit till 1939 års urtima
riksdag kommitténs f örslag till införande av skatt å den färdiga varan i stället
för den dittillsvarande råämnesbeskattningen, vilket föranledde utfärdande
av en helt ny förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker,
innefattande jämväl bestämmelserna örn gränsdragning mellan de olika
maltdryckerna med hänsyn till dessas alkoholhalt. I propositionen härom anförde
departementschefen, att han vid framläggandet av förslag till den nya
förordningen icke till behandling upptagit den av kommittén väckta frågan
om höjning av den övre gränsen för maltdryckerna av andra klassen från
3.2 till 3,4 viktprocent, enär den lämpligen syntes böra avgöras i samband
med en reform av bestämmelserna om försäljning av pilsnerdricka.
Den ovan lämnade redogörelsen utvisar, alt den nu gällande gränsdragningen
i fråga om styrkan hos maltdrycker av andra klassen framkommit
efter ingående undersökningar och att en omprövning av frågan verkställts
vid en så relativt sen tidpunkt som ett fåtal år före det nu rådande krisläget.
Ställningstagandet till detta spörsmål har städse präglats av betydande intressemotsättningar,
å ena sidan nykterhetsintressets krav på en så låg alkoholgräns
som möjligt och å andra sidan den konsumerande allmänhetens
önskemål om tillgång till en smaklig och hållbar maltdryck. Innebörden av
Bevillningsutskottets betänkande nr 29.
17
dessa intressemotsättningar kan sägas ha kommit till uttryck däri, att 1934
års maltdryckskommitté fann sig böra i samband med avvisandet av tanken
på en rubbning av starkölsförbudet enhälligt förorda en åtgärd i motsatt
riktning mot motionärernas yrkanden, nämligen vidtagandet av en höjning
av alkoholgränsen för pilsnerdrickat från 3,2 till 3,4 viktprocent. Ett tillmötesgående
av motionärernas hemställan, som åsyftar en så betydande sänkning
av alkoholgränsen som ned till 2,5 viktprocent, komme enligt kontrollstyrelsens
uppfattning otvivelaktigt att sätta starka krafter i rörelse för ett
upphävande av starkölsförbudet, något som i det förändrade läget måhända
icke skulle kunna förhindras. Även örn starkölet, såsom tidigare avsetts,
skulle försäljas till allmänheten genom systembolagen å motbok och relativt
stränga föreskrifter komme att utfärdas beträffande starkölets utskänkning,
skulle en utveckling i nu antydd riktning enligt kontrollstyrelsens mening
vara ägnad att medföra ökade risker ur folknykterhetssynpunkt i jämförelse
med vad tillhandahållandet av pilsnerdrickat innebär. Svårigheter äro visserligen
för handen att ordna försäljningen av pilsnerdricka med dess normala
styrka, så att olägenheterna ur nykterlietssynpunkt i möjligaste män
elimineras. Frågan om en revision av bestämmelserna om pilsnerdricksförsäljningen
ingick emellertid i den av 1934 års maltdryckskommitté verkställda
utredningen, som utmynnade i förslag till ny förordning om försäljning
av pilsnerdricka. Enligt kontrollstyrelsens mening bör det i varje fall anstå
med att vidtaga en ändring av styrkegränsen för pilsnerdricka, till dess kommittéförslaget
beträffande pilsnerdricksförsäljningens ordnande blivit prövat
av statsmakterna, en ståndpunkt som för övrigt överensstämmer med det
ovan återgivna uttalandet av chefen för finansdepartementet angående lämpligheten
av att frågan om alkoholgränsen avgjordes i samband med en reform
av bestämmelserna om försäljning av pilsnerdricka. Det må även erinras, att
den av motionärerna väckta frågan otvivelaktigt kommer att ägnas uppmärksamhet
i ett annat sammanhang, nämligen i anledning av att 1943 års
riksdag i skrivelse nr 455 hos Kungl. Majit anhållit om en förutsättningslös
och allsidig utredning angående den svenska nykterhetslagstiftningens framtida
innehåll och utformning.
Med åberopande av det anförda får kontrollstyrelsen förorda, att bevillningsutskottet
måtte avstyrka bifall till ifrågavarande båda motioner.
I detta ärendes behandling ha, förutom undertecknad överdirektör, deltagit
byråchefen Almgren och tillförordnade byråchefen Berghs, varvid den
förre varit föredragande.
Stockholm den 29 februari 1944.
ALFRED KOLLBERG.
Ragnar Franzén.
Bihang lill riksdagens protokoll 19H. 7 sami. Nr 28—29.
2