6
Riksdagens skrivelse nr 234.
Nr 234.
Godkänd av första kammaren den 25 maj 1943.
Godkänd av andra kammaren den 25 maj 1943.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om vissa
dövstumprästers löneförhållanden.
(Statsutskottets utlåtande nr 112.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion, II: 100, har hemställts, att riksdagen måtte
förklara sitt beslut vid 1938 års riksdag, att i motionen angivna dövstumpräster
icke vid övergången borde lida minskning i sina löneförmåner, böra tolkas så,
att från den tiden dyrtidstillägg å då utgående lön och intjänta ålderstillägg
enligt för respektive befattningshavare vid övergången gällande grunder alltfort
böra utgå.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för nämnda yrkande, får riksdagen
hänvisa till motionen.
Över ifrågavarande motion har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, allmänna lönenämnden den 2 mars 1943 avgivit yttrande, vilket
såsom bilaga fogats vid statsutskottets utlåtande nr 112.
I samband med dövstumundervisningsväsendets förstatligande genom beslut
av 1938 års riksdag föreskrevs genom Kungl. Maj:ts beslut den 2 juni 1939
bland annat, att dövstumprästema K. G. Bratt i Växjö och S. G. Svenfors i
Stockholm skulle äga åtnjuta personligt lönetillägg med belopp, motsvarande
skillnaden mellan deras löneförmåner omedelbart före förstatligandet och deras
författningsenliga avlöning såsom dövstumpräster efter förstatligandet. I
anslutning till förfaringsrättet i vissa andra likartade fall fastställdes härvid
för både Bratt och Svenfors till siffran bestämda avlöningsbelopp, vilka motsvarade
dessa befattningshavares avlöning för juni 1938 (d. v. s. omedelbart
före förstatligandet) och vilka skulle bilda utgångspunkterna för bestämmandet
av det personliga lönetillägget. På detta sätt erhölls sålunda ett visst, en
gång för alla fixerat utgångsläge.
Såsom allmänna lönenämnden i sitt yttrande i ärendet framhållit, innebär
den i förevarande motion gjorda hemställan, att ett annat förfaringssätt skulle
tillämpas vid bestämmandet av beloppet för det Bratt och Svenfors tillkommande
personliga lönetillägget. Enligt motionärens yrkande borde man sålunda
vid varje särskilt avlöningstillfälle undersöka, med vilket belopp löneförmånerna
till Bratt och Svenfors skulle ha utgått, örn de icke övergått i statens
tjänst; därest detta belopp skulle vara större än den vid samma tillfälle å
den statliga dövstumtjänsten utgående avlöningen, borde följaktligen personligt
lönetillägg utgå med belopp motsvarande skillnaden. Riksdagen kan, under
hänvisning till vad allmänna lönenämnden i ärendet anfört, icke medgiva,
att en omläggning nu företages av grunden för det personliga lönetillägg, som
Riksdagens skrivelse nr 234.
tillförsäkrats ifrågavarande befattningshavare, och kan sålunda icke bifalla det
i motionen gjorda yrkandet.
Emellertid framgår av lönenämndens yttrande, att motionens huvudsyfte,
vilket torde vara att bereda Bratt och Svenfors viss kompensation för den inträdda
levnadskostnadsstegringen, kan tillgodoses på annat sätt. Lönenämnden
har nämligen påvisat, att Bratt och Svenfors — vilkas rätt att åtnjuta personligt
lönetillägg endast gäller så länge de tillhöra 1921 års avlöningsreglemente
för allmänna civilförvaltningen, på vilket reglemente de förklarat sig
vilja kvarstå — skulle i avlöningshänseende vinna på att övergå till det numera
gällande civila avlöningsreglementet av år 1939, åtminstone örn hänsyn
tages till för närvarande gällande avlöningsbestämmelser för statens tjänstemän.
Lönenämnden har därför — under erinran att ifrågavarande befattningshavare
både år 1939 och år 1942 haft möjlighet att övergå på civila avlöningsreglementet
men uttryckligen avstått därifrån — uttalat sig för att
de borde erhålla ännu ett dylikt tillfälle. Riksdagen hyser visserligen någon
tvekan angående lämpligheten av att lämna medgivande härtill, men har likväl
funnit sig kunna i huvudsak bifalla lönenämndens förslag, detta bland annat
med hänsyn till önskvärdheten av att civila avlöningsreglementet erhåller
allmän tillämpning beträffande de befattningshavargrupper, som äro underkastade
detsamma. Riksdagen har alltså för sin del funnit skäl medgiva, att
Bratt och Svenfors må, därest de före den 1 juli 1943 göra vederbörlig anmälan
därom, övergå till civila avlöningsreglementet, räknat från och med
den 1 juli 1942. Någon anledning att, såsom lönenämnden antytt, vid en
sådan övergång tillförsäkra ifrågavarande befattningshavare rätt att uppbära
minst den avlöning, som till dem utgick den 30 juni 1938, föreligger emellertid
enligt riksdagens mening icke.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får riksdagen anmäla, att riksdagen,
i anledning av motionen II: 100, medgivit, att dövstumprästerna K. G.
Bratt i Växjö och S. G. Svenfors i Stockholm må, räknat från och med
den 1 juli 1942, övergå till civila avlöningsreglementet, därest de före den 1
juli 1943 göra anmälan därom till vederbörande avlöningsutbetalande myndighet.
Stockholm den 25 maj 1943.
Med undersåtlig vördnad.