8
Riksdagens skrivelse nr 192.
Nr 192.
Godkänd av första kammaren den 8 maj 1943.
Godkänd av andra kammaren den 8 maj 1943.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående
utredning om ändrade grunder för kommunernas
befogenhet att anslå medel till bestridande av skolbarns inackordering
sko st noder.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6.)
Till Konungen.
Uti en inom riksdagen väckt motion, nr 225 i andra kammaren, har hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla örn utredning rörande
ändrade grunder för kommuner att anslå medel till bestridande av viss del i
inackorderingskostnadema för mindre bemedlade och obemedlade elever vid
högre folkskola och kommunal mellanskola.
Till stöd för denna hemställan har i motionen anförts följande:
De geografiska förhållandena i vårt land och särskilt inom lappmarken utgöra
ett svårt hinder för den högre undervisningens rationella och enhetliga genomförande.
Det är påtagligt, att studie- och utbildningsmöjligheterna äro väsentligt
mindre på landsbygden, speciellt i glest bebyggda trakter, än i samhällen
där en större befolkning är koncentrerad. Tillvaratagandet av studiebegåvningarna
ett verkligt samhällsintresse — är förenat med betydande svårigheter
inom områden, vanlottade på högre skolformer.
Örn man verkligen vill för landsbygdens ungdom vidga utbildningsmöjligheterna
till realexamen och studentexamen, så måste man slå in också på andra
vägar än förlängningen av bottenskolestadiet.
Rättvisan kräver, att landsbygdens barn så långt det är ekonomiskt och organisatoriskt
möjligt få lika möjligheter till högre studier som städernas barn,
men det är av ekonomiska skäl omöjligt att ge dem samma möjligheter, så
visst som det alltid förblir omöjligt att upprätta ett läroverk i varje landskommun.
. Det får inte heller förbises att det för landsorten innebär en påtaglig
och högst allvarlig fara, att den mera vakna och initiativrika delen av ungdomen
suges in till städerna och i många fall tillföres dessas arbetsliv. Det är
för landsbygden en icke oviktig fråga, att den icke på detta sätt berövas de begåvningar,
som eljest hade varit kallade att var på sin plats föra den trängre
hembygdens ekonomiska och kulturella liv framåt.
Man måste därför undersöka, vad som kan åstadkommas för att göra realskolans
utbildning tillgänglig för landsbygdens barn. Möjligheter i den riktningen
saknas inte. Det må erinras örn de i Västerbotten startade s. k. Robertsforsskolorna,
där undervisningen företrädesvis sker per korrespondens. Det är
symtomatiskt, att dessa skolor tillkommit i övre Norrland och inte minst i Västerbottens
lappmark, varest inte mindre än två skolor arbeta, nämligen i Sorsele
och Stomman. Dessa skolor komma säkert att bliva av mycket stor betydelse
för landsbygdens ungdom, som genom denna metod blir i skolhänseende i någon
mån likställd med ungdomen i städerna. Korrespondensundervisningen är se
-
Riksdagens skrivelse nr 192
9
dan några år tillbaka föremål för statsmakternas uppmärksamhet, och det är att
hoppas att de nyss nämnda korrespondensskoloma till real- och studentexamen
skola komma i åtnjutande av kommunalt och statligt stöd.
Men dessa nu i Norrland så populära korrespondensskolor utgöra dock icke
en verklig lösning av landsbygdens skolproblem.
Men även de orter, som äro nog lyckliga att äga en högre folkskola eller en
kommunal mellanskola, ha sina svårigheter att brottas med. Härvid åsyftas icke
det krav, som landsbygden har rätt att resa i fråga om dessa skolors snara
förstatligande, utan de svårigheter, som föreligga för medellösa eller mindre
bemedlade elever från de intilliggande byarna att bevista dessa skolor. Det
högre statliga skolväsendet bör därför efter hand utbyggas med ett nät av skolhem,
där begåvade obemedlade elever erhålla kostnadsfri inackordering.
Men intill dess att så kan ske, bör en annan väg prövas i avvaktan på hjälp
från statens sida, och det är dit denna motion syftar. Den vägen nämligen att
genom kommunalt anslag lämna ett mindre bidrag till begåvade obemedlade
elever.
Detta är en väg, som en hel del kommuner slagit in på, men genom ett utslag
för kort tid sedan har det visat sig att den nuvarande lagstiftningen lägger hinder
i vägen för att på detta sätt hjälpa nyssnämnda elever.
Vid sammanträde den 2 november 1941 beslöto kommunalfullmäktige i Vilhelmina
socken att för år 1942 anslå 2.500 kronor såsom bidrag till inackordering
av mindre bemedlade och obemedlade elever vid kommunala mellanskolan
i Vilhelmina. Över detta beslut anfördes besvär hos länsstyrelsen med
yrkande, att det fattade beslutet måtte undanröjas. Till stöd för besvären androgs
i huvudsak att beslutet icke vore att anse såsom en socknens gemensamma
hushållningsangelägenhet, enär deltagandet i undervisning vid kommunal
mellanskola vore frivilligt. Länsstyrelsen lämnade besvären utan avseende enär
det klandrade beslutet icke vore olagligt i något av de hänseenden, varom i 81 §
lagen örn kommunalstyrelse på landet förmäles.
Kungl. Majit, dit besvären fullföljdes, hade dock en annan uppfattning i
saken samt förklarade i sitt utslag av den 17 september 1942, att kommunalfullmäktiges
beslut innebure, att understöd av kommunens medel skulle beredas
vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag
stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet, varigenom
kommunalfullmäktige överskridit sin befogenhet. På grund härav förklarade
Kungl. Maj :t lagligt att med ändring av länsstyrelsens utslag upphäva kommunalfullmäktiges
beslut.
Det är emellertid uppenbart, att det i vissa fall vore synnerligen önskvärt
att vederbörande kommunala organ ägde rätt anslå medel i annan ordning än
genom fattigvårdsstyrelsens försorg till bidrag till inackorderingskostnaderna
för mindre bemedlade och obemedlade elever vid högre folkskolor och kommunala
mellanskolor.
I anledning av förevarande motion får riksdagen hemställa, att Eders Kungl.
Maj :t ville föranstalta örn utredning i ämnet samt för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Stockholm den 8 maj 1943.
Med undersåtlig vördnad.