RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Andra kammaren. Nr 2.

Fredagen den 15 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen meddelade, att herr Jonsson i Eskilstuna denna dag intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 12 innevarande månad fattade beslut
företogos nu val av ledamöter i de ständiga utskotten; och anställdes först val
av ledamöter i utrikesutskottet.

Därvid avlämnades 157 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Ward,

» Skoglund i Doverstorp,

» Vougt,

» Svensson i Grönvik,

» Lindqvist,

» Eriksson i Stockholm,

» andre vice talmannen Österström och
» Liedberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i utrikesutskottet.

Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrättas
örn detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
till skrivelse till Konungen med anmälan örn samma val.

§ 3.

Anställdes val av ledamöter i konstitutionsutskottet.

Därvid avlämnades 137 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:

-herr Hallén,

» Lindmark,

» Andersson i Igelboda,

» Andersson i Ovanmyra, ''

» Fast,

» Nordström,

» Mosesson,

» Nilsson i Göteborg,

» Thorell och
» Hällgren.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i konstitutionsutskottet.
Andra kammarens protokoll 19^8 Nr 2. 1

Nr 2.

Fredagen den 15 januari 1943.

§ 4.

Företogs val av ledamöter i statsutskottet.

Därvid avlämnades 122 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» ock upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:
herr Törnkvist,

» Skoglund i Doverstorp,

» Eriksson i Stockholm,

» Svensson i Grönvik,

» Jonsson i Eskilstuna,

» Andersson i Prästbol,

» Danielsson,

» Ward,

» Persson i Falla,

» Lindberg i Umeå,

» Isacsson och
» Hansson i Rubbestad.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i statsutskottet.

§ 5.

Anställdes val av ledamöter i bevillningsutskottet.

Därvid avlämnades 112 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i
följande ordning:
herr Lövgren,

» Hagberg i Malmö,

» Björklund,

» Hammarlund,

» Olsson i Gävle,

» Orgard,

» Sandberg,

» Falk,

» Lundell och
» Kilbom.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i bevillningsutskottet.

§ 6.

Vid nu anställt val av ledamöter i bankoutskottet avlämnades 102 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam lista» och upptagande
namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:
herr Paulsen,

» Svedman,

» ''Andersson i Falkenberg,

» Westman,

» Hall,

» Andersson i Munkaljungby,

» Ericsson i Åtvidaberg och
» Eriksson i Sandby.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i bankoutskottet.

Fredagen den 15 januari 1943.

Nr 2.

§ 7.

Företogs val av ledamöter i första lagutskottet.

Därvid avlämnades 89 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Lindqvist,

» Gezelius,

» Hedlund i Östersund,

» Ryberg,

» Olsson i Mellerud,

» Lerg,

» Björling och
» Lindberg i Stockholm.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i första lagutskottet.

§ 8.

Anställdes val av ledamöter i andra lagutskottet.

Därvid avlämnades 84 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Olovson i Västerås,

fröken Andersson,

herr Pettersson i Hällbacken,

» Hallagård,
fru Nordgren,
herr Hermansson,
fröken Hesselgren och
herr Cruse.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i andra lagutskottet.

§ 9.

Företogs val av ledamöter i jordbruksutskottet.

Därvid avlämnades 95 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Andersson i Löbbo,

» Liedberg,

» Andersson i Tungelsta,

» Gustafson i Vimmerby,

» Ericsson i Sörsjön,

» Mäler,

» Carlström och
» Lundbom.

Dessa personer hade alltså utsetts till ledamöter i jordbruksutskottet.

§ io.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2—9 här ovan omförmälda
valen.

Nr 2.

Fredagen den 15 januari 1943.

§ IL

Föredrogs och lades till handlingarna Kungl. Maj:ts på rikssalen överlämnade
berättelse om vad i rikets styrelse sig tilldragit.

§ 12.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 5, angående ersättning till E. Hedblom
i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 7, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 11 § och 27 § 1 mom. D värnpliktslagen den 30 december
1941 (nr 967).

§ 13.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 1 av herr Sefve;

nr 2 av herr Nilsson i Kristinehamn m. fl.; samt

nr 3 av herrar Andersson i Göteborg och Nilsson i Stockholm;

till bevillningsutskottet motionen nr 4 av herr Nilsson i Kristinehamn m. fl.;
till bankoutskottet motionen nr 5 av herr Holmgren;

till behandling av lagutskott motionerna nr 6 och 7 av herr Pettersson i Hällbacken
m. fl.; samt

till tillfälligt utskott motionerna:

nr 8 av herr Sefve; och

nr 9 av herr Nilsson i Stockholm m. fl.

§ 14.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet riksdagens år 1942 församlade
revisorers berättelse örn granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942.

§ 15.

Föredrogos var för sig och hänvisades till bankoutskottet riksdagens år
1942 församlade revisorers berättelser
l:o) angående riksbanken;

2:o) örn granskning av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden
1 juli 1941—30 juni 1942 m. m.

§ 16.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott justitieombudsmannens
till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse.

Tryckfrihetskommitténs berättelse lades till handlingarna.

Fredagen den 15 januari 1943.

Nr 2.

§ 17.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott militieombudsmannens
till innevarande riksdag avgivna ämbetsberättelse.

§ 18.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 6, med
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag.

Denna proposition bordlädes.

§ 19.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman’
Jag hemställer, att kammaren ville besluta, att Kungl. Marits propositioner,
nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1943/44,
nr 2 angående utgifter å tilläggsstat till nksstaten for budgetaret 1942/43,
och, nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsvasendet,
måtte i nu nämnd ordning uppföras sist på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

§ 20.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning den
13 januari 1943.

Sedan kammarens plenum denna dag avslutats, sammanträdde med herr talmannen
de ledamöter av kammaren, som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning.

Därvid beslöts till en början, att kanslitjänstemännen vid innevarande lagtima
riksdag skulle utgöras av en notarie, fyra förste stenograf er, fjorton stenograf
er, en förste kanslist och fem kanslister.

Herrar deputerade antogo till

notarie:

sekreteraren G. Britth;

förste stenografer:

tullkontrollören A. Michal,
f. d. krigsrådet L. Norrman,
jur. kand. M. D. Hjertstrand och
sekreteraren E. Dahlén;

stenografer:

kanslisten E. H. Wallin,
aktuarien, fil. kand. E. Bergendal,
byråchefen, fil. kand. H. A. Heimburger,
assessorn, jur. kand. G. Lidbom,
jur. kand. E. A. Romare,

Nr 2.

Fredagen den 15 januari 1943.

sekreteraren, jur. kand. A. Norrman,
jur. kand. G. Fahlin,
kanslisten Vera Karlgren,
amanuensen, jur. kand. J. W. Löf,
redaktören C. O. B. Arborén,

A. F. Klason,

amanuensen, jur. kand. G. A. H. Titz,

fru Signhild Elfner och

jur. kand. B. G. Ericson-Lindahl;

förste kanslist:

e. o. hovrättsnotarien, jur. kand. N. G. H. Liliequist; samt

kanslister:

förste telegrafkontrollören A. H. Gärdin,

fru Ebba Ihrman,

jur. kand. B. C. A. Ericsson,

e. o. notarien, fil. kand. J. B. G. Welander och

notarien, jur. kand. K. B. Å. W. Sjöstedt.

Åt kanslisten Gärdin uppdrogs att föra kammarens diarier.

Det skulle åligga de hos kammaren anställda kanslisterna att vid behov
tjänstgöra jämväl vid diskussionsprotokollet.

Här skulle antecknas, att på särskild anmodan följande tjänstemän redan
nedan nämnda dagar inträtt i tjänstgöring hos kammaren, nämligen den 11
innevarande januari Bntth såsom notarie samt ^Wallin och Bergendal såsom
stenografer ävensom den 7 januari Liliequist såsom förste kanslist samt Gärdin
och fru Ihrman såsom kanslister.

Beträffande därefter vaktbetjäningen beslöto herrar deputerade att 13 vaktmästare
skulle anställas hos kammaren; och antogos därefter till vaktmästare
C. G. E. Carlberg, S. W. Hellborg, H. E. E. Eklund, G. A. Zeffer, Th. G.
Bergman, L. M. Jönsson, E. F. Blomberg, J. A. Herman Sundell, E. W. Älvenstrand,
G. A. D. Johansson, L. G. H. Westman, J. Olsson och Knut V. E. Sundell.

Till förste vaktmästare förordnades Carlberg, och åt Hellborg uppdrogs att
ombestyra utdelning av ankommande postförsändelser.

Här skulle anmärkas, att Carlberg, Eklund och Hellborg redan den 7 samt
de övriga vaktmästarna redan den 10 i denna månad börjat tjänstgöra hos
kammaren.

Det skulle åligga de antagna tjänstemännen och vaktmästarna att vid behov
och i den mån så ske kunde utföra jämväl annan tjänstgöring hos riksdagen.

År och dag som ovan

In fidem

Sune Norrman.

§ 21.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Lundberg i Uppsala, nr 10, angående den borgerliga kommunens övertagande
av beslutanderätten rörande församlingarnas ekonomiska angelägenheter; herr

Lövgren, nr 11, örn höjning av arvodet till vissa befattningshavare vid
fästningspoliskåren i Boden;

herr Birke m. fl., nr 12, angående åstadkommande av ett rationaliseringsprogram
för sjukhusvård och sjukhusdrift;

Lördagen den 10 januari 1943.

Nr 2.

herr Nilsson i Göingegården m. fl., nr 13, om utsträckt uppgiftsskyldighet
i vissa avseenden enligt taxeringsförordningen; .

herr Spångberg m. fl., nr 14, angående revision av förordningen örn ersatt- .
ning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring; _

herr Lövgren, nr 15, örn pension åt anläggningsarbetaren E. Larsson i Loden;
herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona, nr 16, angående viss
ändring av tuberkulosförordningen; samt _ „

herrar Ericsson i Sörsjön och Sundström i Vikmanshyttan, nr 17, angående
viss ändring av vapenkungörelsen.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.07 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 16 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 11, den 12 och den 13 innevarande januari.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 12 innevarande månad fattade beslut
företogos nu val av suppleanter i de ständiga utskotten; och anställdes torst
val av suppleanter i utrikesutskottet.

Därvid avlämnades 126 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Fast,

» Lundberg i Hälsingborg,

» Olsson i Gävle,

» Hansson i Rubbestad,

» Hallén,

» Wallentheim,

» Carlström och
» Hagberg i Malmö.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i utrikesutskottet.

Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta och till kamrarna ingiva iörslag till
skrivelse till Konungen med anmälan om samma val.

§ 3.

Anställdes val av suppleanter i konstitutionsutskottet.

Därvid avlämnades 95 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

Nr 2.

Lördagen den 16 januari 1943.

herr Fält,

» Nolin,

» Norén,

» Gardell,

» Spångberg,

» Jonsson i Haverö,

» Nilsson i Norrlångträsk,

» Hoppe,

» Ryling,

» Ekdahl,

» Larsson i Julita,

» Sefve,
fru Björck,

herr Pettersson i Norregård,

» Gustafsson i Bogla och
» von Friesen.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i konstitutionsutskottet.

§ 4.

Företogs val av suppleanter i statsutskottet.

Därvid avlämnades 105 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Lremensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Persson i Tidaholm,

» Holmdahl,

» Andersson i Malmö,

» Andersson i Södergård,

» Bergström,

» Mårtensson,

» Nilsson i Steneberg,

» W allentheim,

» Staxäng,

» Viklund,

» Lindholm,

» Lundberg i Hälsingborg,
fru Alvén,

herr Pettersson i Dahl,

» Åkerström,

» Barnekow,

» Eriksson i Frägsta och
» Olsson i Kullenbergstorp.

Dessa personer hade alitsa utsetts till suppleanter i statsutskottet.

§ 5.

Vid nu anställt val av suppleanter i bevillningsutskottet avlämnades 82 godkanela
valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam lista» och upptagande
namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:
herr Karlsson i Grängesberg,

» Henriksson,

» Rosander,

» Jonsson i Skedsbygd,

Lördagen den 16 januari 1943.

Nr 2.

herr Sundström i Skövde,

» Nilsson i Kristinehamn,

» De Geer,

» Olofsson i Höganäs,

» Olson i Göteborg,

» Ohlsson i Kastlösa,

» Bladh,

» Karlsson i Granebo,

» Brandt,

» Andersson i Vigelsbo,

» Forsberg och
» Boman.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i bevillningsutskottet.

§ 6.

Anställdes val av suppleanter i bankoutskottet.

Därvid avgåvos 80 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Sundberg,

» W esterdahl,

» Ericsson i Kinna,

» Mattsson,

» Söderdahl,

» Nilsson i Landskrona,

» Malmborg,

» Larsson i Mörlanda,

» Wiberg,
fru Humla,
herr Hallberg,

» Dickson,

» Molander och
» Lersson i Norrby.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i bankoutskottet.

§ 7.

Företogs val av suppleanter i första lagutskottet.

Därvid avgåvos 69 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

fru Gustafson,
herr Larsson i Hede,

» Landgren,

» Wemer,''

» Lindahl,

» Sundström i Vikmanshyttan,

» Nilson i Eskilstuna,

» Lindén,

» Birlce,

» Andersson i Mölndal,
fröken Öberg,

Nr 2.

Lördagen den 16 januari 1943.

herr Stattin,

» Skoglund i Umeå och
» Gustafsson i Lekåsa.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i första lagutskottet.

§ 8.

Vid nu anställt val av suppleanter i andra lagutskottet avlämnades 74 godkända
valsedlar, samtliga med partibeteckningen »Gemensam lista» och upptagande
namnen på nedan nämnda personer i följande ordning:
herr Holm,

» von Seth,
fru Johansson,
herr Wallén,

» Larsson i Östersund,

» Witzell,

» Johnsson i Kastanjegården,

» Lundgren,

» Hagård,

» Jansson i Hällefors,
fru Västberg,
herr Håstad,

» Andersson i Eskilstuna och
» Hedlund i Rådom.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i andra lagutskottet.

§ 9.

Anställdes val av suppleanter i jordbruksutskottet.

Därvid avlämnades 68 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Andersson i Surahammar,

» Janson i Frändesta,

» Gustafson i Dädesjö,

» Pettersson i Rosta,

» Jacobson,

» Johansson i Öckerö,

» Svensson i Ljungskile,

» Andersson i Hyssna,

» Hansson i Vännäsby,

» Jonsson i Fjäle,

» Levin,

» Larsson i Karlstad,

» Svensson i Alingsås och
» Norup.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter i jordbruksutskottet.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2—9 här ovan omförmälda
valen.

Lördagen den 16 januari 1943.

Nr 2.

§ 11.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 8, med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
6 mars 1942 (nr 63) angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullav nr

9, angående upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 12.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 6, med förslag till lag med särskilda bestämmelser
örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag.

§ 13.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen nr 10 av herr Lundberg i Uppsala;

till statsutskottet motionerna:
nr 11 av herr Lövgren, och
nr 12 av herr Birlce m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 13 av herr Nilsson i Göingegården m. fl.;
till behandling av lagutskott motionen nr 14 av herr Spångberg m. fl.;
till bankoutskottet motionen nr 15 av herr Lövgren; samt
till behandling av lagutskott motionerna:

nr 16 av herrar Olofsson i Höganäs och Nilsson i Landskrona; samt
nr 17 av herrar Ericsson i Sörsjön och Sundström i Vikmanshyttan.

§ 14.

Herr Gavelin erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Frågan om Interpellation.
anskaffandet av tillräckliga mängder brännved är ett av denna kristids stora -problem. Många åtgärder ha från statsmakternas sida vidtagits för att bringa
en tillfredsställande lösning av frågan, men ännu synes man vara långt från
målet. Från många håll klagas det fortfarande över brist på ved. Arbetsmarknadskommissionens
vädjan till industriföretagen att avstå en viss del av arbetsstyrkan
för skogsarbete har hörsammats i stor utsträckning. Gruvförvaltningarna
i Kiruna och Malmberget ha med anledning av denna uppmaning utkommenderat
omkring 300 gruvarbetare, tillsammans från de båda gruvfälten, till
skogsarbete, vilka bildat riksarbetslag och halla pa att utplaceras pa olika
platser i Norrbotten. En del av dessa gruvarbetare började redan i november
månad och ha nu hunnit väl pröva arbetet och möjligheterna för dem att kunna
klara sig som skogsarbetare under de sex månader de äro hänvisade till detta
arbete. Att gruvarbetare, som tidigare aldrig försökt skogsarbete, skulle möta
stora svårigheter, voro arbetarna sjiilva på det klara med, men det stora flertalet
hade dock gott hopp örn att så småningom kunna träna sig till att bli skogsarbetare.
Förhållandena på de arbetsplatser, som anvisades en stor del av dessa

Nr 2.

Lördagen den 16 januari 1943.

Interpellation. (Forts.)

gruvarbetare, voro dock av den art, att missmodet och oviljan snart togo överhand
bland arbetarna. Gruvarbetarna i Norrbotten ha ju en levnadsstandard,
som jämfört med många andra arbetargrupper kan sägas vara relativt god.
Man kan därför inte förundra sig över besvikelsen hos dessa arbetare, när de
konstaterade, att inkomsten inte kunde bli stort mer, i bästa fall, än en tredjedel
av vad de varit vana att förtjäna. Därtill kom den ogynnsamma väderleken
som gjorde att flera dagar gingo tillspillo. Gruvarbetarna torde i allmänhet icke
vara sämre arbetare än vilka andra arbetare som helst, som uttagits från industrien
till vedhuggning. Orsakerna till det dåliga resultatet och misslyckandet
måste sökas på annat håll.

För att här belysa hur arbetarna själva se på frågan, ber jag få återge en
skrivelse till Sv. gruvindustriarbetarförbundets avd. 4 i Malmberget från ett
arbetslag på 20 gruvarbetare, placerat på en arbetsplats inom Gällivare socken:

»Ullatti den 15 december 1942.

Nedanstående riksarbetare, medlemmar i Sv. gruvindustriarbetareförbundets
avd. nr 4 i Malmberget, hemställa härmed att organisationen måtte söka utreda,
huruvida riksarbetarnas arbetskraft på ett tillfredsställande sätt tillvaratages,
i bemödandena att bemästra nuvarande svåra bränsleproblem, genom att placeras
vid Ullatti i Gällivare socken, och där utföra renshuggningsarbete med
rundbarkad massaved såsom huvudprodukt.

Att vår hemställan icke är baserad på en negativ inställning till statsmakternas
försök att utvinna tillräcklig ersättning för utebliven kolimport, eller eljest
tillkommen på oansvarigt sätt torde styrkas av följande:

Under tiden, den 23 nov.—12 dec. har för riksarbetslaget, som är förlagt vid
arbetsplatsen i Ullatti och omfattar över 20 man, högsta individuella genomsnittliga
dagsförtjänst uppgått till kr. 4:40 (däri inräknat en kojdag och en
resdag). Lägsta individuella genomsnittliga dagsförtjänst under enahanda förhållanden
har varit kr. 2: 75.

Kosthållet har under samma tid uppgått till kr. 3: 50 per dag och person.
Till detta tillkommer 25 öre per dag och person till kockan.

Vana skogsarbetare ha förklarat, att det med hänsyn till skogens beskaffenhet
mäste anses uteslutet, att sådana kvantiteter per dag skola kunna presteras
att en skälig daglön erhålles.»

Underskrift av samtliga arbetare.

Den av skogsbolaget utsedde arbetsledaren för dessa riksarbetare har bifogat
följande intyg med skrivelsen:

»Att ovanstaende riksarbetare utfört sitt arbete med en sådan energi att deras
prestationer torde kunna jämföras med vad en ordinär van skogsarbetare
kan åstadkomma intygas härmed.

Ullatti den 15 december 1942.

John Grönberg.»

Det råder en allmän uppfattning bland dessa skogsarbetare och även bland
andra, att skogsbolagen utnyttja riksarbetarna där uppe på ett otillbörligt sätt,
genom att hänvisa till sådana arbetsplatser som här skett. Vana skogsarbetare,
som sett denna arbetsplats, lia enstämmigt förklarat, att bolagen icke skulle
kunna få arbetare från öppna arbetsmarknaden till dylika arbetsplatser. Arbetarna
anse, och detta med all rätt, att det knappast kan ha varit arbetsmarknadskommissionens
och statsmakternas mening, att de riksarbetare, som uttagas
från industrien, skulle under nuvarande förhållanden utnyttjas till rent
skogsvårdande arbete. Det gäller ju att få fram de största möjliga kvantiteter

Lördagen den 16 januari 1943.

Nr 2.

Interpellation. (Forts.)

brännved. De undersökningar som företagits av sakkunnigt folk på den ovan
angivna arbetsplatsen ha resulterat i att man understryker arbetarnas synpunkter
på det meningslösa ur produktionssynpunkt att hänvisa till dylika arbetsställen.
Det har förts underhandling örn prissättning av arbetet, men detta
har så långt jag känner icke lett till något resultat, men oavsett priset, örn man
nu skulle kunna få ett så pass bra pris, att man kunde tjäna en någorlunda dräglig
daglön, kvarstår dock det faktum att resultatet i bränslehänseendet blir
ringa. I nuvarande läge tycker man att skogsägarna i allmänhet skulle i likhet
med statsmakterna vara angelägna få den största möjliga produktion, men
så tycks inte en del skogsägare i Norrbotten se saken. Man kan ifrågasätta örn
inte statsmakterna böra utfärda vissa bestämmelser i detta avseende.^

Med hänvisning till det anförda hemställer jag örn kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande frågor:

1) Har herr statsrådet den uppfattningen, att de nuvarande bestämmelserna
för placering av riksarbetslag äro tillfredsställande?

2) Örn så inte är fallet, ämnar statsrådet vidtaga några åtgärder som kunna
bidraga till deras placering på hyggestrakter som ur produktionssynpunkt äro
mera tillfredsställande?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes riksdagens kanslideputerades memorial, nr 1,
angående antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Holmdahl m. fl., nr 18, angående ändrade grunder för anordnande av
rundradioverksamheten i Sverige; ... o

herrar Nilsson i Landskrona och Olofsson i Höganäs, nr 19, angående anordnande
av diabetesdispensärer och inrättande av sommarkolonier för sockersjuka

herr Orgard, nr 20, örn ändrade grunder för stipendier åt elever vid folkhögskolor;
.

herr Liedberg m. fl., nr 21, angående införande av rätt för jordbruksutövare
att vid taxeringen erhålla avdrag för avskrivning a värdet av varulager och

inventarier; .

herr Lövgren, nr 22, örn poliskonstapeln J. O. Nyströms tjänstepensionsiör hållanden; herr

Hedlund i Östersund, nr 23, om årligt understöd åt vaktmästaren vid
högre allmänna läroverket i Östersund K. F. Fornstedts änka;

herr Holmgren, nr 24, angående ändring i vissa avseenden av lagen örn krigsskadeersättning; herrar

Håstad och Skoglund i Doverstorp, nr 25, angående viss ändring av
arbetsdomstolens, arbetsrådets och försäkringsrådets sammansättning;

herr Lundgren m. fl., nr 26, angående bemanningsbestämmelser för svenska
handelsfartyg;

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

herr Hedlund i Östersund, nr 27, örn viss ändring av tuberkulosförordningen;
och

herr Staxäng m. fl., nr 28, angående ändrade grunder för jordbruksprodukternas
prissättning, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.16 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Måndagen den 18 januari.

Kl. 11 f. m.

§ I a«

Statsverk Föredrogos för remiss till utskott i ett sammanhang Kungl. Maj.:ts proposi‘propositionen
tioner> nr D angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1943/
rn. rn. 44, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43,
och nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvarsväsendet,

m. m.

Därvid anförde:

Herr Vougt: Herr talman! Det framgår av en uppställning i årets statsverksproposition
att de samlade skatteinkomsterna under den senaste femårsperioden
ungefärligen fördubblats, nämligen från 941 miljoner kr. budgetåret
1937/38 till 1,800 miljoner budgetåret 1941/42. örn jag nämner enbart skatteintäkterna
å, inkomst, förmögenhet och rörelse är ökningen tredubbel, nämligen
från 265 miljoner det förstnämnda året till 793 miljoner fem år senare. För
innevarande år beräknas motsvarande summa avsevärt överstiga vad finansministern
i fjol förutsatte, och för nästa budgetår vågar riksräkenskapsverket
kalkylera med 980 miljoner kronor, alltså icke mycket mindre än en fyrdubbla
av 1937/38 års siffra.

Det kan alltså med fog sägas att den ekonomiska grunden är god och att
de tillgångar, som vi under krigsåren måst anlita för nödvändiga gemensamma
utgifter, varit betydligt större än vi tidigare trodde. Det var ju redan i
mitten av 30-talet en allmän uppfattning att skattebördan icke kunde ytterligare
ökas. _ Sverige har visat sig vara rikare än vi anade.

Jag kan i det sammanhanget inte underlåta att erinra om att vid denna
riksdag tio år förflutit sedan genombrottet skedde i vårt land för en ekonomisk
politik, som på goda grunder kunde kallas ny. Efter den starka förskjutningen
vid valen till andra kammaren på hösten 1932 hade en socialdemokratisk
regering trätt till, i vilken den nuvarande finansministern intog
samma ställning som han sedan bevarat. Fram på vårsidan utkämpades den
våldsamma politiska strid, som slutade med den s. k. krisuppgörelsen. Med
den skapades en hållbar grund för den ekonomiska politik, som särskilt tog
sikte på att bekämpa krisen genom att stärka de produktiva krafterna.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)

Alla torde lia i gott minne den hjärtskärande veklagan varmed detta genombrott
mottogs. Jag är övertygad om att de, som då fruktade det värsta
men dess bättre misstogo sig, nu äro de första att glädja sig över den utveckling,
som bragt deras farhågor på skam. Det är icke heller min avsikt att
strö salt i de gamla såren. Men måhända borde en erinran örn dessa gamla
strider kunna dämpa överdrifterna i den kritik, som finansministern också nu
möter. Örn jag inte misstar mig har det icke tidigare i modern tid hänt i vårt
land att rikets finanser under en så lång tidrymd som tio år legat i händerna
på samme man. Finansministerns långa fögderi omfattar till yttermera visso i
hög grad skiftande förhållanden, först ett par års lågkonjunktur, därefter en
mellanperiod av relativt gynnsamma år samt slutligen mer än tre års krishushållning.
Remissdebatten brukar, herr talman, anses som ett lämpligt tillfälle
mera för klander än för erkänsla, men en tillräckligt stark dos av den
förstnämnda varan kommer finansministern för visso att bestås min bön förutan,
och jag kan för egen del inte underlåta att understryka den utomordentliga
framgång som de gångna tio årens finanspolitik haft under hans ledning
och det erkännande därför som tillkommer honom.

Nyckeln till denna framgång kan anges i få ord: förtroende för vårt lands
produktiva kraft, för företagsamhet och arbete. Tack vare den stimulans, som
sattes in för att bryta krisen vid 30-talets början, kunde den förbättrade konjunkturen
fullt utnyttjas när den sedermera kom, och det blev också möjligt
att förverkliga icke så få betydande sociala framsteg. Emellertid kunde det
nu finnas skäl att befara att tillgångarna alltför starkt anfrätts under de år,
då vi måst taga ut skatter både i direkt och indirekt form i en omfattning,
som tidigare — och allra helst då det gällde de sociala utgifterna — inte ansågs
möjlig. Dess bättre kunna vi nu konstatera att också krigsårens väldiga
påfrestning kunnat bäras utan att framkalla en förstöring av kapitalet. Mot
statsutgifter på 4 miljarder stå taxerade inkomster för fysiska personer till
ett belopp av närmare 8 miljarder. Nationalinkomsten — vilket visserligen är
ett svävande begrepp och en svårbedömbar realitet — beräknas samtidigt till
över 13 miljarder. Vid 1942 års taxering framträdde därjämte en avsevärd förbättring
av skatteunderlaget. Det förefaller ovisst om man härvidlag över
hela linjen kan tala om en reell värdeökning, men det väsentliga är att den värdeförstöring,
varom så många skakande olycksprofetior hörts, ingalunda har
ägt rum. Det är med hänsyn härtill som det enligt min mening kan sägas vara
ett uttryck för icke oberättigad optimism, då finansministern kommit till
slutsatsen att ingenting i den hittillsvarande budgetutvecklingen utgör något
hinder för en övergång till fredsförhållanden under full balans i statsutgifterna.

Man kan visserligen nu tycka att detta är en tröst för tigerhjärtan, då vi i
alla fall stå inför ett budgetförslag, som upptager över 1 miljard i underskott,
därest kriget kommer att fortgå med alla do krav detta ställer på våra utgifter
för militär beredskap och andra krisändamål. Här kommer i första
hand den frågan in, örn de statliga utgifterna inte kunnat mera begränsas.
Finansministerns kritiker äro synnerligen tvärsäkra i den punkten. Kritiken
får naturligtvis riktas mot regeringen i dess helhet. Örn jag förstår saken
rätt ligger det så till att finansministern sällan förmenar någon av sina kolleger
att inom sitt departement utveckla hela det sparsamhetsnit han är mäktig.
Snarare har jag föreställt mig att de samlade förslagen i budgeten utgöra
summan av allt det som blir kvar sedan finansministern med blåpennan härjat
bland sina kollegers äskanden. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
har försett sin huvudtitel med en inledning i vilken han redovisar skälen
till vissa anslagshöjningar, som han funnit ofrånkomliga. Svårigheterna

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lia varit ungefär desamma för honom som för de flesta av hans kolleger och
resultatet av hans bemödanden varken bättre eller sämre än genomsnittet.

Finansministern har ju emellertid ställt i utsikt att vissa besparingsuppslag
kunna framkomma genom det arbete, som besparingsberedningen nu är
sysselsatt med, ehuru han icke vill ge på hand att resultaten därav kunna få
någon nämnvärd betydelse för att reducera marginalen mellan utgifter och
inkomster i deras helhet. Det skall onekligen bli av stort intresse att se örn
beredningen förmår bringa sparsamheten med statsmedel över från de allmänna
talesättens plan till det praktiska förverkligandet. Örn så sker kommer
det alldeles säkert att vinna allt tillbörligt stöd i riksdagen. Givetvis är detta
fallet med alla besparingssträvanden i övrigt, inte minst inom försvaret, där
det synes särskilt svårt att vinna gehör för kraven på en rationell användning
av medlen.

Det har i den allmänna diskussionen sagts att svårigheterna att nu få folk
att spara sammanhänga med den åskådning som för tio år sedan vann hävd
genom programmet örn den expansiva penningpolitiken. Jag skulle tro att
det kan ligga något berättigande i detta tal. Men botemedlet kan ju icke vara
att vi bryta staven över detta ekonomiska program vid en tidpunkt, då vi tvärtom
med större säkerhet än tidigare kunna konstatera att det var riktigt då
det tillgreps, att det förmått både bevara och stärka den grund, som produktionslivet
utgör för vår gemensamma hushållning. Vill man öka förståelsen
för sparsamheten, vilket självfallet är ytterst angeläget just nu, får det i stället
ske genom en argumentering och en upplysningspropaganda, som på varje
punkt ställer sparsamheten i samband med dess förnuftiga ändamål. Det bör
vara möjligt att lära folk förstå vilken trängande plikt nödvändigheten att
spara just nu är för alla som kunna få något över, örn förhållandet mellan köpkraften
och varumängden inte skall leda till penningvärdets ytterligare försämring,
och örn staten skall kunna tillgodogöra sig den överflödiga köpkraften.

Var och en som framträder offentligt i detta sammanhang bör dessutom
låta sig angeläget vara att inte uttala sig som örn de statsutgifter, vilka regeringen
— och i sista hand riksdagen — efter noggrann prövning finner
oundgängligen nödvändiga, vore någon ursäkt för en utebliven sparsamhet
hos de enskilda. Allra minst kan ett sådant tal gagna arbetet för prisnivåns
stabilisering. Det måste därför förvåna och i viss mån chockera, när dylika
uttalanden framkomma från personer, som äro knutna till arbetet för prisnivåns
stabilisering.

Jag vill tillägga att den jämförelsevis ringa ökning, som den nu föreslagna
budgeten företer i förhållande till den löpande, icke synes mig kunna mo*
tinera påståendet att förutsättningarna för prisstabiliseringen lia rubbats
eller att regeringen har avvikit från de principer, som statsministern angav
i sitt novemberanförande och som sedan aterkommo i den promemoria av direktör
Gustaf Söderlund, vilken den 13 i samma månad fastställdes som vägledande
för hans uppdrag. I stället är det ju så att det underskott, som måste
täckas genom upplåning, i nästa ars budget kan upptagas med några hundra
miljoner kronor mindre än på innevarande års budget. Det kan därför knappast
finnas något fog att med utgångspunkt från den nya budgeten framkalla
tvivel på prisstabiliseringens genomförbarhet.

Innan jag går närmare in på pris- och lönestoppet har jag ett, som jag
förmodar, inte oviktigt besked att lämna. Det är att om man på något håll
hyser förhoppningar att kunna vinna framgång med en aktion mot de sociala
utgifterna, så kunna dessa förhoppningar redan från början skrinläggas.
Det har i den allmänna diskussionen framskymtat att det är de sociala rabatterna
och de allmänna subventionerna som man i detta sammanhang främst

Måndagen den 18 januari 1913 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
siktar på. Det bör kunna undanröja en del onyttiga meningsutbyten om
jag därför säger ifrån att varje förslag som syftar till att rasera detta system
kommer att möta motstånd. Detta är en uppfattning om vilken jag vet att
mina meningsfränder här i kammaren stå samlade. Vi komma att mycket
bestämt vända oss emot varje försök att flytta krisbördan över pa de sämst
ställda befolkningsgrupperna i vårt land. ..

Genom uppgörelsen örn inkomststabiliseringen kan det ju dessutom sagås
att både subventioner och rabatter blivit fastlåsta. De ha tillkommit för att
hålla priserna nere på vissa livsmedel, dels i allmänhet och dels särskilt tor
de lägsta inkomsttagarna. Det är därför otänkbart att borttaga^ prissubventionerna
utom i samband med en verklig sänkning av priserna på livsmedelsprodukter,
något sorn ju för närvarande inte synes ligga inom räckhall, och
vad de sociala rabatterna beträffar utgöra de ett sätt att verkställa en omfördelning
av inkomsten, som vi med all sannolikhet icke kunna komma ifrån
så länge krisen varar.

Dessa subventioner och rabatter äro icke minst att^ betrakta sommen motvikt
till den skärpta indirekta beskattning, som vi mast tillgripa bade i mkomstsyfte
och för att begränsa köpkraften. Det är visserligen sant att även
i den nya budgeten direkta och indirekta skatter ingå med ungefär hälften
var vilket är en betydlig förbättring i jämförelse med fördelningen ännu på
tjugutalet. Då tog staten 2/a av sina skatteintäkter på konsumtionen men
blott Vs genom inkomstbeskattning. Att jämvikten bevarats genom att högre
inkomsttagare få betala mer direktskatt än förut, samtidigt som konsumtionsskatterna
stigit för fattigt folk, är ju en ringa tröst för de senare, när
de ha svårt att få tillgångarna att räcka till ens för de knappa livsmedelsransonerna.
Och detta gäller för närvarande örn tusentals familjer i vårt land.
Men denna skattepolitik är försvarlig örn den utbygges med rabatter och prissubventioner,
vilka i själva verket äro sa effektiva att de ge en barnrik familj
med lag inkomst flerdubbel ersättning för den summa den måste utbetala
för t. ex. omsättningsskatten. . 0

I detta sammanhang skall jag tillåta mig att skjuta m några ord i Haga
örn eventuella nya indirekta skatter. I den promemoria a,v direktör Söderlund,
som skisserar riktlinjerna för hans arbete och som bifogats statsverkspropositionen,
yttrades att »en stegring av de indirekta skatterna bör övervägas
i syfte att nå den konsumtion, på vilken den fria köpkraften i främsta
rummet inriktar sig», det hette vidare att »utrymme finnes för en ytterligare
höjning av beskattningen av tobak och alkohol» och slutligen pekades pa
nojés- och trafikskatterna som särskilt värda att uppmärksamma. Finansministern
har icke följt någon av dessa senare rekommendationer. Han yttrar
sig endast örn möjligheterna att genomföra en ytterligare beskattning a,v
den egentliga lyxkonsumtionen, men också därom talar han med stor försiktighet.
Då han icke reflekterat på något av de andra förslagen är detta enligt
min mening välbetänkt. Går det att linna särskilda former för en lyxbcskattning
i verklig mening — exempelvis på restaurangbesök av ^det slag som
inte tillhör livets nödtorft — kan han säkert räkna med förståelse, men det
vore troligen ett stort misstag örn statsmakterna för ett jämförelsevis ringa
ekonomiskt utbyte genom höjda konsumtionsskatter motverkade sina egna strävanden
att stabilisera prisnivån. Man får här också räkna med risken av att
kränka en rättskänsla, som knyter sig till statens utfästelse att icke genom
egna åtgöranden befordra en prisutveckling, som hotar inkomstuppgörelsen.
Det är då bättre att söka finna former för tvångsupplåning av lediga penningmedel.

Andra hammarens protokoll JOJfS. Nr SS.

18 Nr 2. Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)

Det lyckosamma resultatet av överläggningarna örn prisstegringens begränsning
hälsar riksdagen säkerligen med största tillfredsställelse. Det kan
nog sagås att debatten här i november, trots alla principiella instämmanden
1 själva framkallade vissa farhågor för förhandlingarnas fortsättning,

vilka dess bättre inte gått i uppfyllelse. Uppgörelsen är ett gott bevis för
ansvarskänslan hos vårt folk. Såväl på löntagarsidan som inom den producentgrupp,
vars Anställning är bestämmande för prisnivån, d. v. s. jordbrukarna,
har förståelsen för det helas väl här fått väga tyngre än kortsiktiga
gruppintressen. I detta fall kan det ju med skäl sägas att en fortskridande
penningförsämring skulle i längden blivit lika ödesdiger för jordbrukarna
som tor löntagarna. Kanske inses detta dock icke lika allmänt bland de förstnämnda.
Att överenskommelsen likväl biträtts är därför icke mindre glädjande.
Det är mm övertygelse att ingen enskild grupp i längden förlorar på
utan i stället ^stärker sin ställning, då den böjer sig för allmännyttan, när
skälen varit sa övertygande som i detta fall. Och man kan nog med fog hoppas
att denna seger för solidaritetskänslan kan bilda en ny etapp i den utveckling
mot ett fördjupat samförstånd, som i stort sett karakteriserar de
senaste arén i vår politiska historia och som också — trots vissa slitningar
— bekräftats under krisåren.

Det kräves då självfallet motsvarande offervilja hos de kategorier inom det
svenska samhället, som inte infångats lika handgripligt genom uppgörelsen
örn pris- och lönestopp. På riksdagens bord ligger sedan några dagar en proposition
örn begränsning av bolagens vinstutdelning till 6 %. Den ansluter sig
direkt till inkomststoppet. Det har dock uppenbarligen inte varit någon lätt
sak för finansministern att här lösa vissa tekniska svårigheter. Så mycket
viktigare är det att lojalitetskänslan kommer till sin rätt. I den mån den inte
räcker få vi söka finna andra medel, utöver den beskattning som redan nu sätter
gränser för de alltför stora inkomsterna.

Till vad jag nyss yttrade örn jordbruket har jag nu egentligen intet att tillV1H
endast upprepa vad jag yttrade vid höstriksdagen, nämligen
att den grupp jag representerar är beredd att samverka med andra kring varje
rimligt och i nuvarande läge framkomligt förslag att stärka de mindre jordbrukarnas
ställning. Inte heller skall jag nu gå in på försörjningsfrågorna eller
arbetsmarknadsproblemen.

I stället skulle jag, innan jag slutar, vilja fästa uppmärksamheten på ett
spörsmål, som onekligen med all rätt tränger sig fram i diskussionen. Jag syftar
pa de förberedelser som vi redan nu kunna vidtaga för att möta fredskrisen.

1 ett avseende kan det synas svårt att nu diskutera dessa ting. Vi kunna nämligen
inte veta hurudan den värld kan komma att se ut, i vilken vårt land då
får att söka sin utkomst. Den förutsättning, under vilken dessa frågor dryftas,
bör dock vara att världsmarknaden ater star öppen för våra exportvaror och att
vi kunna handla fritt i alla väderstreck. Inte desto mindre skola vi säkert
finna, att avsättningsmarknaderna undergått stora förändringar, att nya industriella
resurser tillkommit under kriget i andra länder och att vi kanske
annu mera än förut nödgas.kämpa oss fram för att vinna fotfäste. Det föreialler
självklart att den privata företagsamheten här behöver allt tillbörligt
stöd av statsmakterna och att dessa i sin tur måste förbereda sig på den unngiften.

Inte heller när det gäller förhållandena inom vårt eget land är det lätt att på
förhand klargöra alla de.svårigheter, som kunna möta. Det finns emellertid åtskilligt
erfarenhetsmaterial från förra världskrigets slut. Bristen på planering
i tid efterlämnade spår som ännu förskräcka. Trots meningsskiljaktigheterna
örn planhushållningens idé och praktik vågar jag tro att intet principiellt mot -

Måndagen den IS januari 1943 f. m.

Nr 2.

Viel remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stånd skall möta de förslag om ett organ för fredsberedskapen, som framförts
vid denna riksdag av en grupp yngre socialdemokrater. Fet är inte nu min mening
att föregripa diskussionen örn denna motion, men jag vill tillåta mig att
understryka dess allmänna tankegång, vilken bl. a. synes mig vara att det vore
olyckligt örn vi fastnade i en ofruktbar diskussion örn riktlinjerna för samarbetet
mellan statsmakterna och det enskilda näringslivet i fråga örn dessa ting.
Här kommer det att gälla i högsta grad påtagliga realiteter. Övergången måste
underlättas genom ett smidigt samarbete mellan alla kretsar för att tillvarataga
produktionslivets fulla kraft. De senaste tio årens erfarenheter borde kunna
skänka god vägledning då det gäller att övervinna fredskrisens omvälvningar.
4

Yi äro emellertid inte, herr talman, ännu framme vid freden, och det vore
äventyrligt att söka profetera örn när kriget slutar. Yi ha på sistone indika avseenden
haft känning med nya problem på det utrikespolitiska området. Den
lejdtrafik, som varit av så stor betydelse för vårt näringsliv, har stött pa ökade
svårigheter. Två stora fartyg krigsförliste nyligen inte långt från våra kuster
och gå vo oss en smärtsam erinran örn de risker, under vilka lejdtrafiken genomföres,
och örn det dödsförakt med vilket sjöfolket utför sitt arbete. Jag
vill här ansluta mig till de sympatiyttringar, som från hela nationen strömmat
emot de anhöriga till de män som blivit borta på havet.

Av de utrikespolitiska frågorna är det nu egentligen icke någon som tilltvingar
sig uppmärksamhet mer än andra. Den ökade beredskap, som bekantgjordes
strax före nyåret, och inte minst de manande orden i Kungl. Maj :ts tal
på rikssalen vid denna riksdags högtidliga öppnande, ha emellertid blivit påminnelser
örn allvaret i Sveriges läge, omgivet som det är av länder i krig. I
den mån denna maning avsåg opinionsyttringar, vilka kunna väcka tvivel örn
orubbligheten i vår neutralitetsvilja, riktade den sig naturligtvis inte mot de
sympatier för våra nordiska grannländer, vilka bl. a. så starkt kommo fram i
utrikesministerns senaste anförande inför denna kammare, inte heller mot det
legitima försvar för svenska och nordiska rättssynpunkter, vartill en viss del
av den utländska propagandan oavlåtligt tvingar den svenska pressen. För egen
del vill jag i den punkten endast hänvisa till vad jag yttrade vid novemberriksdagen.
Regeringen kan för övrigt vara förvissad örn ett oförbehållsamt stöd
från den socialdemokratiska gruppen, då regeringen med all kraft fullföljer
vår självständighetspolitik efter de utstakade linjerna. Det bär sagts att årets
riksdag kommer att bli mindre arbetsbelastad än de närmast föregående._ Den
vår som nu förestår tecknar sig emellertid full av faror, och jag utgår ifrån
att riksdag och regering skola känna behov av samråd kring den utrikespolitiska
utvecklingen under lämpliga former, allra helst vid varje antydan om hotfulla
förändringar. Det är oundvikligt, herr talman, att meddelandet örn ökad
försvarsberedskap i sig självt måste framkalla en viss undran. De angivna inkallelserna
äro givetvis i nuvarande läge ur arbetsmarknads synpunkt särskilt
besvärliga. Det måste förutsättas både att det funnits övertygande skäl för inkallelserna
och att från de militära myndigheternas sida alla de hänsyn, som
överhuvud taget äro möjliga, tagas till produktionslivets intressen. Det vöre
säkerligen lyckligt örn vi redan i dag kunde få ett auktoritativt uttalande från
regeringsbänken i dessa punkter. Mellan riksdag och regering finns självfallet
inga delade meningar därom, att ett förtroendefullt samarbete iir en nödvändig
förutsättning för att bevara freden åt ett fritt fosterland.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med anledning
av de sista orden i herr Vougt® anförande vill jag passa på att redan vid debattens
början göra några uttalanden, som böra komma från regeringsbänken
under denna remissdebatt.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

T id remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Heir Fougt berörde särskilt inkallelsernas återverkan på arbetsmarknaden,
oell det ar ju alldeles uppenbart att vakthållningen, såsom den nu förstärkes
kommer att i vissa fall fä ogynnsamma återverkningar på det produktiva livet’
IJet bär lange funnits full sysselsättning för tillgänglig arbetskraft och sorn
alla veta har behovet av arbetskraft icke kunnat fyllas tillfredsställande inom
vissa områden, b or att råda bot för bristen på arbetskraft inom skogsbruket ha
vi ju till och med måst använda tjänstepliktslagen.

Att regeringen noga vägt hänsynen till arbetsmarknadens behov mot det
andra intresse, sorn här är ifråga, är klart. Den har därvid funnit det senare
intresset för tillfället överväga. Naturligtvis skall det emellertid så långt det
aromöjligt, tillses, att inkallelsernas återverkan på arbetsmarknaden icke blir
svarare än nödigt är.

Mitt framhävande av hänsynen till den militära beredskapen kan vara ägnat
att framkalla en undran, om särskilda skäl föreligga att nu förstärka vakthållningen.
Det finns alltid en benägenhet att söka förklaringen till variationerna
i den. aktuella beredskapen i^ nya omständigheter, som särskilt beröra oss. I och
för sig är det heller icke något märkvärdigt i att man bakom en viss åtgärd
vill spåra en särskild orsak. Men det förhåller sig dock så, att våra beredskapsätgärder
alltid vidtagits efter ett bedömande vid olika tidpunkter av det allmänna
läget och icke på grund av något mot oss riktat hot. Så är fallet även nu.

i ett tal strax före krigsutbrottet yttrade jag: »Vi hoppas att vår vilja att
leva i fred skall respekteras. Vi känna oss icke hotade. Men det vore osant att
säga, att vi känna oss trygga. Sådan världen nu är kan ingen undgå att gripas
av oro. Örn kriget släptes löst vet ingen vad som kan hända, Det är den känslan
som tränger sig på och som kommer även de små fredliga nationerna att
bereda sig för det värsta.» Det har under kriget icke funnits anledning att ändra
denna syn pa vart läge, och den har hela tiden varit bestämmande för vårt
bedömande och våra åtgärder. Vi lia icke varit utsatta för något direkt hot,
men den allmänna otryggheten i världen och hela händelseutvecklingen ha
styrkt oss i uppfattningen örn vår förpliktelse att hålla oss beredda för alla
eventualiteter. Denna uppfattning har i första hand kommit till uttryck i den
redan före kriget pabörjade och sedan ständigt fortgående förstärkningen av
våra försvarsmedel.

Av olika skäl är det emellertid icke möjligt att ständigt ha hela försvarskraften
mobiliserad. Vi ha, som jag redan påpekat, haft att vid varje tidpunkt
söka bedöma det allmänna läget och därefter avväga de aktuella beredskapsåtgärderna.
Dessa ha vid vissa tillfällen varit mycket omfattande. Vid andra
tillfällen ha de varit relativt begränsade, såsom till exempel under de senaste
månaderna. Vårt läge ter sig icke just nu såsom på något särskilt sätt utsatt.
De stora striderna pågå relativt långt borta från våra gränser, och någon förändring
i vårt eget förhållande utåt har icke ägt rum. Men det är uppenbart att
ansträngningarna från alla de krigförande ökats och att möjligheterna för hasth^
växlingar ifråga örn krigsskådeplatser icke minskats. Därigenom kunna
områden, som ligga oss närmare, plötsligt indragas i krigsfältet. Detta motiverar
en ökning av våra omedelbara beredskapsåtgärder under vinterns och vårens
lopp. Det är också därför som regeringen på förslag av överbefälhavaren beslutat
den förstärkning, som nu skall äga rum genom att vissa truppförband
efter hand inkallas till relativt korta övnmgsperioder av repetitionsövnings
karaktär. Därigenom vinnes i första hand en ökad tillgång på omedelbart användbara,
krigsorganiserade trupper. Därigenom kunna dessutom de högre förhanden
samövas under hänsynstagande till de senaste krigserfarenheterna och
sammansvetsas under de chefer och det befäl i övrigt som vid behov skola föra
dem i fält. Grenom detta senare ökas även vår framtida totala beredskap.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m. Nr 2. 21

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)

Till vår beredskap hör emellertid icke blott anskaffning av materiel, utbildning
av manskap, trimning av organisation oell vakthållning. Dit hör bland
annat också själva folkets inriktning på de förhallanden, som kunna uppkomma
örn freden brytes. Det är mahanda icke opakallat att i detta sammanhang
beröra detta inslag i vår beredskap, varom tidigare icke mycket ordats.

Skulle så illa gå att vårt land bleve utsatt för angrepp kunna de åtgärder,
som vidtagas av regeringen och den högsta försvarsledningen, visa sig ensamma
icke vara tillfyllest. Det kan i ett sådant läge i mångå fall komma att
krävas självständigt initiativ och självständig handling av såväl de militära
cheferna och all militär personal som av de civila myndigheterna och befolkningen
i dess helhet. Särskilt blir så fallet, örn de lokala myndigheternas förbindelser
med de centrala myndigheterna avbrytas. Härpå måste man vara
beredd.

Med regeringens gillande har därför överbefälhavaren till de militära cheferna
utfärdat en order örn vad som i ett sådant läge kräves av dem. Denna order
innebär, att även örn order uppifrån utebliva, samtliga underordnade
chefer skola utan tvekan eller dröjsmål handla på eget initiativ för att i ledningens
anda organisera och insätta stridskrafterna på lämpligt sätt. Det skall
icke finnas någon tvekan örn att försvaret skall träda i funktion. I ordern erinras
också örn, att en angripare eller med honom samverkande element inom
landet kunna komma att utsända falska meddelanden och föregivna order även
per radio. Till förebyggande av förvirring är det utsagt, att varje meddelande
av innebörd, att motståndet skall nedläggas, är falskt.

Denna militära order innehåller en maning till självständigt handlande och
motstånd till det yttersta i varje läge. Varje militär chef har genom denna order
fått besked örn sina skyldigheter. Varje värnpliktig måste också veta och
förstå, att det i händelse av ett plötsligt anfall mot oss är hans skyldighet att
genast ställa sig till förfogande, även örn någon order icke skulle nå honom i
förutsedd ordning; kan han icke nå sitt truppförband pa anbefalld ort, skall
hail på annat sätt söka kontakt med krigsmakten.

Även civil myndighet och varje annan svensk medborgare måste örn en situation
av här berörd art skulle uppkomma vara beredd att av all förmåga stödja
försvarsmakten. Den anda, som talar ur överbefälhavarens order, må besjäla
alla och envar. I den mån icke redan genom utfärdade förordningar de civila
myndigheternas verksamhet, i den händelse vårt land indrages i krig, blivit
reglerad, kommer regeringen att giva anvisningar motsvarande deni som givits
för det militära området.

När jag utförligt berört dessa förhållanden har det skett underkänna av,
att det är viktigt att alla och envar känna den ledande tanken i vår hållning
och vårt handlande. Men jag understryker, att dessa anordningar icke heller
tillkommit på grund av att någonting för oss särskilt oroande skulle ha inträffat
under den senaste tiden. De äro ingenting annat än ett naturligt led i vår
allmänna beredskap till skydd för vårt oberoende.

Vid mera än ett tillfälle har jag framhållit att enighet oell sammanliallnmg
inom folket är vår viktigaste styrkekälla. Denna får icke grumlas eller förgiftas.
Det är riktigt när herr Vougt inregistrerar vissa uppgörelser som nya solidaritetsprov.
Det har emellertid icke saknats tecken till, att känslan för sammanhållningens
nödvändighet försvagats. Jag tänker pa vissa uttalanden som
publicerats och i några fall tillställts regeringen. De mest uppmärksammade
lia kommit från producenthåll. Men det har funnits några även från löntagaisidan.
Det gemensamma för dem är framhävandet av gruppintresset. Under
vanliga förhållanden har sådant tagits som naturligt, Det göres så kanske pa
många håll även nu. Men jag är icke benägen att se saken på samma sätt.

22 Nr 2. Måndagen den 18 januari- 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
denna tid av allmän fara och allehanda svårigheter av inre art har man rätt
att av enskilda och grupper kräva särskild hänsyn till allmänna intressen. I de
asyl tade uttalandena har märkts platt intet av insikt härom. Det borde dock
ligga nära till hands för envar att säga sig, att nu gäller det inte i första hand
att varda enskilda eller gruppintressen, utan gemensamt väl. Vi njuta alla förmanen
av att leva i fred och frihet, medan de flesta andra folk hära ofredens
tunga. Aven örn många även hos oss lia det knalt och svårt, så lia vi dock undgått
ett elände, som mångå andra folk få uthärda. Detta borde stämma åtminstone
till besinning och till villighet att på alla håll göra det bästa för att
iCk®,viir iorm„?I11 ma förspillas. Löntagaren kan utnyttja behovet av arbetskratt
tor att fa litet mera i pungen, i stället för att ställa sig till förfogande
dar iian bäst behövs. Jordbrukaren kan hålla tillbaka sina produkter eller odla
vad som för tillfäHet är mest lönande, i stället för att medverka till att folkli,
, atlet tillföres vad det bäst behöver. Men ingendera kan samtidigt känna
eller gora gällande att han gör sin plikt mot gemenskapen eller rätt tjänar
fosterlandet. Det är icke en läpparnas bekännelse till solidaritet och offervillighet,
vi behöva, utan en hjärtats och handlingens.

- ''jaS så starkt understryker detta är jag dock medveten om, att i stort
sett viljan till sammanhållning och uppoffring för gemensamt väl är oanfrätt
nos vart tolk. Men det är därför icke mindre angeläget att i tid uppmärksamma
och mota för enigheten och allas välgång skadliga yttringar. Vår beredskap
Diir ett skal utan karna örn vi inte bevara obruten den anda, som sätter det helas
intresse framför allt annat. Det är med hänsyn härtill som jag nyligen betecknat
vardnaden örn den nationella sammanhållningen som en särskilt maktpåliggande
uppgift för denna riksdag.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det år, som ligger framför oss,
torde innesluta sa manga oväntade händelser och även för vårt land så mångå
farofyllda lagen, att vår första plikt utan tvekan är att enigt följa Konungens
djupt allvarsmättade maning örn ständig vakthållning och fast uppslutning
kring sjalvständighetspolitiken och dess ofrånkomliga förutsättningar. Den högtidliga
lorm och de i all sin knapphet mycket vältaliga ordalag, i vilken denna
maning riktades till hela Sveriges folk, ha erinrat oss örn det verkliga läget.
.Vara upplevelser under de år, som förflutit sedan krigsutbrottet, ha varit så
skakande, att var känsla för vad som sker hotar att trubbas av. Att vi undsluppit
stora faror, har kommit många människor att tro, att allt är överståndet.
Men endast ett farligt önsketänkande kail fördölja, att slutskedet av det nu
pågående kriget kan komma att medföra hårdare påfrestningar och farligare
lagen, än vi kanske någonsin tidigare varit utsatta för under detta krig. Det
kan också komma att krävas stora uppoffringar av svenska medborgare och villighet
till handlingar, som medföra stora risker. Låt mig i det sammanhanget
anknyta till vad den förste talaren, herr Vougt, berörde, nämligen lejdbåtarna
och de modiga män, som offrat sitt liv i kampen för att förse oss med nödvan
dyga varor, dag instämmer helt i hyllningen till dem och vad herr Vougt
också framförde till deras efterlevande. Det är min uppriktiga önskan, att
kanslan av historiskt ansvar för vårt land, som tidigare burit upp svenska
folkets stravan under dessa avgörande år, men som i alltför hög grad hotad
att sjunka undan i en grå krigsleda, skall förnyas och fördjupas. Vi kunna vara
övertygade örn dess riktighet och nödvändighet.

, o j^en Plikten mo^ vart ^an(^ ar icke vår enda. Därutöver böra vi undersöka
bade pa vilka vägar vi skola kunna hjälpa lidande folk och — örn den stunden
kommer huru vi skola kunna medverka till en fred, som icke splittrar och

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
isolerar Nordens folk vare sig från varandra eller från andra kulturfolk ute i

''dpå6aila håll breder folkhatets och förtryckets ande ut sig sora en farsot.
Man frågar, vad som skall komma efter allt detta. Hur^skall Europa kunna
byggas upp på nytt? Blir freden kanske endast en övergång till nya lidanden
för folken? Sveriges möjligheter att påverka utvecklingen kunna tyckas små,
men ingen må förundra sig över att också vårt folk begrundar fredens problem.

Stormakternas ledande statsmän ägna sig stundom åt att göra upp skisser
över hur de tänka sig världen efter kriget.. Till viss del äro val dessa.frarns
tidsplaner ett led i nervkriget, men till viss del torde de dock avslöja den
tankevärld, i vilken denna världens mäktige dväljas. Utan att ge det uttalande,
jag nu gör, adress åt vare sig det ena eller det andra hållet är.jag säker pa att
vi äro eniga om åsikten, att en långt driven isolering av olika statsgrupper
från den övriga världen icke medför en lyckosam framtid, lika litet som vi
tro, att freden kan tryggas och bevaras genom förödmjukande behandling av besegrade
folk. Europa och världen måste finna vägen tillbaka till mänsklig
gemenskap i arbetet för kultur och framåtskridande. Hatet mellan folken mäste
besegras, ty eljest blir det ett bestående hot mot västerländsk odling.

Vi lia också en fast tro på de små kulturfolkens uppgift i en värk!, som vili
försoning och återuppbyggnad, och vi ha en mycket bestämd uppfattning örn
att den uppgiften är av självständig art och icke kan inskränka sig till en
undergiven inordning i de stora folkens planer. .

Någon tvekan örn nödvändigheten av insatserna för landets forsvar ar lene
tänkbar inom vårt folk. Vi känna med oss att endast de yttersta ansträng ningar

nå upp till lägets krav. ...

Också på folkförsörjningens område är det av ytterlig vikt, att vi icke ge
tappt. Örn här så allvarliga motsättningar mellan intressegrupperna uppkomma,
att vår försörjning äventyras, kan dragkampen lätt bil ett spel med
rikets säkerhet. Men hålla vi blott detta i minnet, tror jag, att det ar halsosamt
att låta olika uppfattningar komma till tals och låta sakskälen prövas i fri

'' (Riksdagen var ju för föga mer än två månader sedan i tillfälle att säga»
regeringen sin uppfattning, och det skedde i en osedvanligt lang debatt, etter
att regeringen informerat riksdagen angående försörjningslaget. Jag förmodar,
att en upprepning av vad som då sades är föga nöjsam, men att i dag beit ga
förbi detta viktiga omåde tror jag icke heller låter sig göra. Vara möjligheter
att på längre sikt förbättra och trygga vår folkförsörjning ha sedan dess. icke
förbättrats, kanske snarare motsatsen. Mitt uttalande.i november att regeringen
handlat oklokt vid handläggningen av jordbrukets prisfrågor och därmed också
försvårat planläggningen av en god livsmedelsproduktion ^har jag ingen anledning
att ändra. Dess bättre har nu i december priset pa jordbruksprodukterna
äntligen fastställts och detta i samråd med jordbrukets organisationer.
En efter samma grunder gjord prissättning i augusti månad skulle lia undanröjt
mycken irritation och kanske medfört bättre resultat beträffande hostsådden.
Jag förbiser ingalunda det sammanhang som prissättningen av jordbruksprodukterna
har med andra viktiga frågor, men sedan jordbrukets malsmän
i sin känsla av ansvar gått andra intressen så långt till mötes,, som skedde
vid förhandlingarna i höstas inför livsmedelskommissionen, lanns ingen anledning
att behandla jordbrukarna på det. sätt som skedde. . .....

Statsministern var i sitt anförande inne på de motsättningar, som möjligen
skulle förefinnas mellan olika yrkesgrupper. Han underströk också starkt
de olika gruppernas ansvar i ett tidsläge som det nuvarande. Jag vagar torsåkra,
att den yrkesgrupp jag tillhör, nämligen jordbrukarna, säkerligen kom -

Xr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
iner att göra vad på denna ankommer för att fylla sin ansvarsfulla uppgift i
produktionen_ och lojalt söka fullgöra vad deras representanter utlovat vid
uppgörelsen inför statsministern.

När det gäller livsmedelsproduktionens planläggning för kommande år, är
det dock ett pär frågor, som jag anser, att det vore värdefullt att få veta regeringens
inställning till. Den första och kanske viktigaste är: Har regeringen
under övervägande, sedan storleken av de höstsådda arealerna blivit känd
att vidtaga särskilda åtgärder för att under den kommande växtperioden få
tram storsta möjliga odling av vårvete, korn och potatis? Min nästa och också
långt ifrån oviktiga fråga blir: Är folkhushållningsministern eller jordbruksministern
— jag vet icke riktigt vem av herrar statsråd, som är grisarnas specielle
skyddspatron men jag tycker nog, att det borde ligga rätt bra till för
en skåning — i tillfälle att lämna några närmare upplysningar angående de
avgörande skalen för att fläskpriset sattes så lågt, att man kan befara en
verklig katastrof inom denna produktionsgren? Var det sambandet nied
prisrörelserna i stort, som var det tyngst vägande skälet, eller var det den
nappa tillgängen pa° spannmål och potatis, som gjorde, att man, i första rummet
ville sakna tillgängen på vegetabilier? Jag tror, att detta är en fråga
som gores ute bland både producenter och konsumenter. Ett tillfredsställande
svar skulle^ reda upp åtskilligt i diskussionen.

Ett förhållande, som verkar i hög grad återhållande på jordbrukarna, när
-o i ler aV löija livsmedelskommissionens anvisningar att öka odlingen av
särdeles nyttiga men arbetskrävande grödor är utan tvivel svårigheten att
erhålla nödig arbetskraft. Jag vet, att arbetsmarknadskommissionen med stor
uppmärksamhet foijer denna fråga och även lyckats uträtta åtskilligt, men
al I (jamt ar laget otillfredsställande. Livsmedel och bränsle höra till de produktionsområden
som i nuvarande läge måste ha förtursrätt på arbetsmarknaden,
och tor vilka mindre angelägna arbetsuppgifter måste stå tillbaka Det
ar ingenting nytt, som jag bär säger. Detta har sagts tidigare från denna

.''v r" V1“ 1rnlnnas’ att„Jag själv nck.så det. Icke förty upprepar jag
det, darfor att läget pa mångå håll blivit allt svårare.

Till ljuspunkterna i vårt försörjningsläge — vi skola erkänna, att icke allting-
ar svart, utan att det också finns vissa glädjeämnen — hör å andra sidan
att vi kommit sa långt som skett med tillverkning av ersättningsvaror. Jag
Vill som exempel nämna den tillfredsställelse man kan känna över att de stora
anlaggnmgarna för att utvinna olja ur skiffern se ut att ge resultat. Ett annat
område dar bekymren lättat, är kraftförsörjningens, eftersom tillgången på
elektrisk energi synes vara relativt god.

Om jag så, herr talman, går över till det ärende, som vi egentligen i dag
skulle syssla med, nämligen remitteringep av statsverkspropositionen, så måse
man ju saga, att den framlagda statsverkspropositionen i hög grad prägel?
av krislaget. Fmansmimstern rör sig med efter svenska förhållanden oerhort
stora summor. Man kan tydligen uppfatta dessa jättestora siffror på olika
satt. Den förste talaren, herr Vougt, var ju, när han kom in på frågan om
sveriges statsfmansiella lage och den budget vi nu här behandla, oerhört optimistisk.
Hans anförande blev egentligen ett enda stort hyllningskväde till
mansmimstern. Och det var en, mycket stor blomsterkvast, som han överräckte
till herr Wigforss vid hans 10-årsjubileum som finansminister. Utan att
pa något satt vilja betvivla finansministerns goda strävanden att göra det
basta möjliga, sa vill jag dock i det sammanhanget säga, att jag har ingen
möjlighet att i samma hänförda tonart instämma i herr Vougts lovsång till finansministern,
och jag kan alltså icke frambära lika hjärtliga gratulationer
som han. Jag ar icke heller så stor optimist, som herr Vougt var, när han be -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dömde Sveriges ekonomiska läge. Han talade örn hur mycket rikare Sverige
var än vi ana, och hail, gick över till att uttala en ny berömmelse över 1930-talets finanspolitik, som enligt hans uppfattning medfört så märkliga resultat.
Jag skall icke uppehålla mig länge vid detta, roen jag skall i alla fall
be att ett ögonblick få sysselsätta mig med denna fråga.

Jag vill minnas, att 1933, när debatten örn den proposition om stödåtgärder,
som då var framlagd, började i särskilda utskottet, yttrade en talare, att vad
regeringspropositionen egentligen avsåg var ingenting mindre än en injektion
av en medicin som återställde det svaga och sjuka hjärtat hos en klen patient
och skapade ett nytt hälsotillstånd. Låt mig säga, att det fanns patienter, som
tillfrisknade även utan den injektionen som då gavs. Örn jag icke täger fel,
fick exempelvis den svenska exportindustrien mycket litet medgav den hjärtmedicinen.
Örn det berodde på att injektionen i det fallet var så pass måttlig
som den var, vet jag icke, men jag tror i alla händelser, att det var Sveriges
exportindustri, som tillfrisknade först och i mycket hög grad medverkade till
den ekonomiska utveckling, som sedan agde rum. Ga vi längre tror jag vi
kunna påstå, att åtskilliga av våra nationalekonomer, som sysslat med detta
problem, ha kommit fram till det resultatet, att tillfrisknandet började redan
innan injektionen kunnat verka i någon större omfattning. Det torde bliva anledning
att återkomma till detta senare under debatten.

Det budgetunderskott, som beräknas uppstå under det kommande budgetåret,
uppgår till inte mindre än 1,300 miljoner kronor på riksstatens och beredskapsstatens
drifts- och kapitalbudget. Vöre finansministern ansvarig ekonomichef
i ett mindre företag än det han nu representerar, och ginge inkomster
och utgifter lika illa ihop, befarar jag, att han kunde bli uppsagd.

Å andra sidan är jag medveten om att finansministern inte haft någon lätt
uppgift. Utgifterna äro till stor del framtvingade och förorsakade av kriget
och äro av den storleksordningen, att det icke går att omedelbart täcka dem
genom verkliga inkomster. Det är nog många, som efter statsministerns kraftiga
uttalande i riksdagen i november månad förra året hade trott, att detta
uttalande skulle sätta starkare spår efter sig i statsverkspropositionen än som
skett. Det har egentligen icke lett till annat resultat än att de verkliga utgifterna,
örn vi undantaga beredskapsstaten, ökats med 154 miljoner kronor i
jämförelse med löpande riksstat. När det gäller att hålla igen på utgifterna
förefaller finansministern knappast lia riktigt samma utomordentliga förmåga,
som när det är fråga om att taga ut stora skatter.

I nuvarande ansträngda läge bör det vara angeläget för statsutskottet och
riksdagen att undersöka örn några ytterligare besparingar kunna göras. Under
alla förhållanden bör icke riksdagen utan alldeles särskilt tvingande skäl
låta komma sig till last att öka utgifterna utöver vad Kungl. Majit föreslagit.

På längre sikt ser finansministern så pass optimistiskt på utvecklingen, att
han räknar med att — sedan de extraordinära försvarsutgifterna och de av
kristiden betingade kostnaderna för regleringen av livsmedelspriserna bortfallit
— få ett årligt överskott på omkring 300 miljoner kronor. Denna beräkning
vilar dock på en mycket viktig förutsättning, nämligen att statens inkomster
skola bibehållas på nuvarande niva. Detta antagande är emellertid
enligt min mening i dubbel måtto anmärkningsvärt. Det mäste bestämt sägas
ifrån, att finansministern icke för mera normala tider bör lå räkna med att
nuvarande skattenivå skall bibehållas oförändrad. Den år helt krisbetingad.
Den är ett uttryck för de offer, som svenska folker i eli läge. då fosterlandets
existens kan anses hotad, är villigt att påtaga sig för litt värna landets frihet
och oberoende. Men det vore en ekonomisk orimlighet, örn denna skattetunga
bleve bestående, även sedan man fatt mera normala tider. Det skulle ga ut

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
över vårt näringslivs möjligheter till utveckling, över möjligheterna att öka
vår nationalinkomst och därmed omedelbart över vår sociala standard. Skulle
för övrigt finansministern, örn vi efter kriget få en lågkonjunktur, vilja och
vaga taga ut sa stora skattebelopp sorn för närvarande och därmed ytterligare
förstärka de depressiva krafterna? Möjligheten för vårt land att få balans i
statsfinanserna och dessutom att kunna betala vad vi nu låna måste väl vara
den att vi, när normala tider inträda, med alla tillgängliga krafter förbättra
och utöka våra produktionsbetingelser.

I detta sammanhang skulle jag vilja uttala en bestämd förhoppning, att hänsynen
till grundvalarna för vårt ekonomiska liv också skola sträcka sig därhän,
att den föreslagna formen för värdestegringsskatten, som blivit föremål
för så stark och så sakligt välgrundad kritik, icke kommer till användning.
Jag har därför icke principiellt vänt mig mot tanken på en värdestegringsskatt,
men det förslag, som nu sett dagens ljus, tror jag icke är användbart.

vad som i övrigt tilldrager sig särskilt intresse i finansministerns inledning
till statsverkspropositionen är hans uttalande beträffande den pennmgpoliliska
utvecklingen och de ökade statsutgifternas inverkan på priserna och
penningvärdet. För en lekman på området förefaller det nog som örn herr Wigforss
för att citera en ledande artikel i en partitidning, hade kvar sitt »ljusa
gosselynne», men att detta nu framträder alltför starkt och föranleder honom
att underskatta många av de risker, som det nuvarande budgetläget måste innebära.
Med herr Vougt förhåller det sig enligt min åsikt ungefär på samma
sätt. Herr Vougt gick så långt att han till och med framkastade den tanken,
att det skulle innebära vissa risker och medföra fördärvliga verkningar för
kampanjen för en ökad sparsamhet, om man på något sätt ifrågasatte en begränsning
av statsutgifterna och större försiktighet i det avseendet. Jag har
svart att tro något sadant, snarare motsatsen. Jag tänker då på de verkliga
spararna här i landet. Det är försiktiga och kloka människor. Det är människor,
som icke precis handla för dagen, som icke låta ögonblickets inkomster försvinna
utan som handla med tanke på framtiden och på olika sätt söka trygga
sm ålderdom. I vart fall finna de häri målet för sitt sparande. Är det något
dessa människor sätta värde på och som lugnar dem. så är det det förhållandet,
att man från statsmakternas sida uppträder på ett sätt, som övertygar
deni om, att de våga räkna med ett bestående penningvärde och därutöver att
de fa en känsla av att statsmakterna icke betrakta dem som ett slags villebråd,
sorn nian omedelbart kan ge sig på att försöka infånga.

Finansministern känner uppenbarligen starkt den oro, som vi alla erfara för
att de stora statsutgifterna skola komma att utmynna i en långt gående inflation.
Men herr Wigforss söker i någon mån freda sitt samvete med att statsutgifterna
icke ensamma äro ansvariga för den rikliga penningtillgången i landet.
Han vill knappast ens medge, att de spela en förgrundsroll i det avseendet.
Detta är ju en ståndpunkt, som jag för min del har svårt att förstå, och det
får herr Wigforss verkligen förlåta mig. Han har ju själv under så många år
tidigare sökt lära oss den nya finanspolitikens huvudteser och vilka möjligheter
staten har att framkalla eller betvinga ekonomiska kriser med hjälp av
skattepolitik och upplåning. Hans lärjunge, herr Vougt, som tidigare hade
ordet här, var ju inne på samma tankegångar. Finansministern säger, att statsutgifterna
utgöra endast en del av folkhushållets samlade utgifter och att
problemet att skapa balans icke kan lösas enbart genom reglering av de statliga
utgifterna. Däri har han naturligtvis rätt. Men örn statens och kommunernas
utgifter sammanlagt uppgå till över 5 miljarder kronor eller bortåt 40
procent av nationalinkomsten, måste vi väl ändå förstå vad statens utgiftspolitik
betyder, när det gäller att behärska inflationistiska tendenser. Vi få icke

Måndagen den 18 januari 1943 f. lii. Nr 2. 27

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
heller glömma, att med en del av dessa statliga utgifter subventionerar staten
enskild eller kommunal byggnadsverksamhet och sätter alltså ytterligare belopp
i rörelse.

Som en väsentlig anledning till prisstegringstendenserna framställer herr
Wigforss det enskilda näringslivet och framför allt industrien, som genom efterfrågan
på arbetskraft och material drivit upp priserna. Till detta vill jag endast
säga, att någonstans måste roten och upphovet till det hela finnas. Men
varför då icke söka den enklaste förklaringen? Den finner man, såvitt jag kan
förstå, genom att se till tidssammanhanget. Omedelbart efter krigsutbrottet gav
staten ut hundratals miljoner kronor extra för vår personella och materiella
försvarsberedskap. Men hur förhöll det sig med de enskilda investeringarna?
Jo, på grund av prisnivåns stegring och den allmänna känslan av ovisshet gick
byggnadsverksamheten starkt tillbaka och var tidvis, såvitt gällde bostadsbyggandet,
inte mer än 10 ä 20 procent av förkrigsnivån. Då var finansministerns
stora bekymmer att krisen på byggnadsmarknaden skulle ge upphov till en
stor arbetslöshet, och vid 1941 års riksdag lade han fram ett omfattande beredskapsprogram
för statliga byggnadsföretag, som skulle sättas i gång för den
händelse arbetslöshetskrisen bleve verkligt akut. Den situationen inträffade aldrig,
ty lyckligtvis förhåller det sig ju så — herr Vougt var inne på det problemet
tidigare — att profetiorna icke alltid gå i uppfyllelse. Det gick den gången
icke så, som finansministern tänkt sig. Den enskilda anläggningsverksamheten
har åter kommit i gång, men den har dock icke, mätt vare sig i pengar eller
rent kvantitativt, nått upp till förkrigsnivån. Vad jag nu sagt ger enligt min
mening belägg för att det är riktigast och naturligast att söka anledningen
till prisstegringen, örn icke enbart så dock indirekt, i de statliga utgifterna.
Jag tror också att det är ofrånkomligt att man söker att på olika vägar motverka
detta köpkrafttillskott. Men man kan härvid icke reda sig bara med
prisstopp och lönestopp. Det träffar icke huvudorsaken till det onda. Går man
fram enbart på sådana vägar och alltjämt genom statliga utgifter sätter pengar
i händerna på stora grupper inkomsttagare, måste detta i längden leda till
ett ohållbart förhållande mellan å ena sidan den växande tillgången på pengar
och å andra sidan den tilltagande knappheten på varor. Är det då icke riktigare
att statens finansiella och ekonomiska åtgärder i första hand böra gå ut på
att neutralisera köpkrafttillskottet så nära källan som möjligt? På den punkten
efterlyser jag ännu i dag ett verkligt genomtänkt program för den statliga
upplåningen. . .

För min del har jag vid läsningen av statsverkspropositionen kommit till den
uppfattningen att regeringen visserligen har fatt sitt s. k. prisstopp genomfört
—- och avsikten därmed är säkerligen god —• men samtidigt ha vi kommit i ett
ganska låst läge. Jag tänker då icke bara på vissa produktionsproblem utan
också på statens möjligheter att kunna reda upp sina finanser. Är icke förhållandet
detta att örn man söker förbättra statens inkomster stiger index, och
då ökas risken att vi nå upp till det s. k. »taket» i överenskommelsen örn lönerna.
Då förfelas ju hela resulatet av pris- och lönestoppet. Söka vi åter begränsa
statens utgifter genom att beskära icke alldeles nödvändiga rabatter
blir det samma följd. Då stiga vissa kostnader, som inverka på index. Staten
kan icke vare sig öka sina inkomster eller öka sina utgifter. Vad man kan befara
är, att prisspärren utvecklas till en garanti för subventions- och rabattsystemets
bibehållande.

Herr Vougt var i sitt anförande inne på rabatterna och de sociala åtgärderna
och gav något slags löfte från sin mcningsriktnings sida, att man där icke på
något sätt skulle tillåta, som han uttryckte sig, en iiverflyttning av bördorna
från en grupp till en annan. Tillåt mig säga, att det nog icke finns någon här i

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
landet, som önskar en försämrad livsföring för de hårdast betryckta grupperna.
Men vi kunna icke, herr Vougt, komma fram till det läget, att vi få ställa oss
frågan: vilket är det riktigaste, en summarisk utbetalning av mycket stora belopp
i form av rabatter till människor, av vilka en icke liten del icke äro i
direkt behov av dem, eller att man, om nöden så kräver, ser till att dessa pengar
komma de mest utsatta grupperna och kanske de största familjerna till godo?
Lat mig också i aetta sammanhang säga, att vi böra räkna med vilka personer
det är som skola släppa till pengarna. Vi ha skyldighet att även tänka på
skattebetalarna, bland vilka numera icke bara personer med stora inkomster och
förmögenheter få betala relativt stora belopp. För att få ut de jättebelopp, som
det här rör sig om, ha vi måst gå långt ner på inkomstskalan, och det blir
också fråga örn grupper, som icke ha så lätt att betala ytterligare skatter. Då
blir kanske problemet: skall man betala höga skatter och få en del tillbaka
rabattvägen, eller skall man slippa ifrån en sådan omgång?

Jag tror mig också lia anledning att i detta sammanhang underrätta finansministern
om, att det s. k. lönestoppet nog icke på alla håll uppfattats som något,
vilket man behöver efterleva i verklig mening, utan som det är tillräckligt
att tala örn. Visserligen ha, förhandlingarna mellan de stora organisationerna
medfört resultat, och jag vill ingalunda förringa betydelsen av de uppgörelser
som träffats. Parterna ha gatt till verket med känslan av stort ansvar. Men
ute i periferien pågå löneförhandlingar på samma sätt som tidigare, och frågan
blir väl också, om icke förlikningsmannen som vanligt söka nå resultat genom
att föreslå ett mellanting av vad parterna bjuda eller begära. På så sätt sker
redan nu den ena förskjutningen efter den andra på löneskalan. När det är fråga
örn icke avtalsreglerade områden, äro ju riskerna för en förskjutning avsevärt
mycket större.

Vad jag skulle vilja komma fram till är: jag förstår finansministerns belägenhet
i nuvarande situation, och jag förstår att hail i stort sett varit nödsakad
att. framlägga en budget av den art och den storleksordning han gjort,
men vad jag reagerar mot är själva tendensen och den, jag skulle nästan vilja

säga tillfredsställelse — jag kan i vart fall icke säga otillfredsställelse _

varmed han för vissa resonemang angående framtidsperspektivet av oförändrat
skattetryck och åtgärder i övrigt, solli nog manga av oss i denna kammare
anse vara rena kristidsåtgärder, som icke böra få fortleva under mera normala
tider. Jag har också vid läsningen av finansministerns företal till statsverkspropositionen
funnit det svårt att kunna frigöra mig från intrycket av
att finansministern är så inriktad på själva fördelningen av redan befintliga
tillgångar, att han icke fått tillräckligt med intresse över för de produktiva
och värdeskapande faktorer, som på längre sikt ensamma kunna trygga och
förbättra vårt folks levnadsstandard.

. I dagens läge äro nog regering och riksdag tvingade att i första hand ägna
sina krafter åt de stora försvars-, penningpolitiska och försörjningsfrågorna
Men i den mån det är möjligt — herr Vougt har ju också varit inne på den
sälten, bör vi också se till hur vi skola kunna planera för den tid. då det åter
räder fred. Det blir då nödvändigt att också tänka över andra stora samhällsproblem
och låta dem komma under prövning. Jag skall icke alldeles följa den
tankegång, som herr Vougt var inne på. Jag har ingen anledning att på något
sätt betvivla att icke det problemet också bör komma under prövning.

. Men det° är ett annat spörsmål, som ligger mig varmt örn hjärtat och som
jag med några korta ord vill beröra. Det frågekomplex, herr talman, som jag
härvidlag avser, är av en betydande storleksordning och bör också ses och prövas
med tanke på framtiden. Det sker sedan länge en förskjutning i befolknmgshänseende
i detta land mellan land och stad, som framkallar samhälls -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
problem, vilka icke utan vidare kunna skjutas åt sidan utan tåla att begrundas.
Trots kristiden ökade Stockholm 1942 sin folkmängd med över 14,000
personer. Andra större städer visade en något likartad utveckling. Men när
man läste folkmängdssiffrorna från de många rena. landskommunerna företedde
dessa till ett mycket stort antal en stor. minskning. Till de mera påtagliga
verkningarna av denna befolkningsförskjutning hör att städerna med ali
kraft måste pressa fram en ökad bostadsbebyggelse, och att de arbetsdugliga
människorna i landskommunerna bli allt färre och kommunerna allt svagare
i fråga örn skattekraften. Till väsentlig del beror givetvis detta på tillgången
på arbetstillfällen men till stor del också på att städerna kunna bjuda, en bekvämare
livsföring. Min mening är ingalunda att uppta kammarens tid med
någon uppräkning av fakta, som nog alla känna till. Vad jag vill i början
av årets riksdag säga ut det är, att regering och riksdag måste vid behandlingen
av olika frågor ha landsbygdens trångmål i sikte. Jag tror icke. att det
finns några enkla och självklara lösningar att tillgå, som på kort tid kunna
lösa landsbygdens problem, men det är mili bestämda uppfattning att det finns
möjligheter — örn man har klart för sig varåt man vill — att vid beslut i
många frågor ge dessa en sådan inriktning, som verkar gynnsamt för landsbygdens
invånare.

Det gäller naturligtvis först och främst de direkta prisfrågorna på jordbrukets
och skogens produkter, men därutöver behöver landsbygden, så snart tiderna
tillåta det, förses med goda kommunikationer, bra postgång, telefon och
god tillgång på elektrisk kraft till överkomliga priser. Vad det senare beträffar
är det icke endast fråga örn kraft för jordbrukets behov utan också för
industriell och liknande verksamhet utanför storstadens hank och stör. —■ Jag
vill rikta en vädjan till ecklesiastikministern. Får varligt fram med landsbygdens
skolor och överväg besluten noga, så att icke uppenbara försämringar
ske. — Att rikta en liknande uppmaning till socialministern att söka medverka
till en lösning av landsbygdens allt fortfarande brännande byggnadsfråga
förefaller mig nästan meningslöst.

Det behövs även en lösning av dyrortsgrupperingen, som skänker bättre
rättvisa åt landsbygden än vad nu är fallet. Vidare ha vi en fråga, som just
nu är aktuell och som under sistlidna fredag och lördag diskuterades på den
stora socialvårdskongressen. Den frågan gäller, hur vi skola åstadkomma en
lösning av småkommunproblemet och få fram kommuner av den storleksordningen,
att de verkligen förmå och ha skatteunderlag till att ordna de olika
frågor, som numera äro av betydelse för bygdens liv och befolkningens trevnad.

Riksdagen bär vid två tillfällen hos Kungl. Maj :t begärt utredning angående
sammanslagning av mindre kommuner. Jag förmodar, att socialministern
allvarligt funderar på att nu. sedan han fått socialvårdskommitténs betänkande.
sätta igång med en sådan utredning. Förslaget med särskilda socialvårdsdistrikt
är en utväg, som bör komma först i andra hand och sedan det
visat sig, att sammanslagning icke låter sig göra.

Det kunde vara åtskilliga frågor, som man, vid ett tillfälle som detta, skulle
vilja diskutera, men jag har redan hållit på för länge. Jag vill dock nämna,
att till de frågor, som ingalunda fått en tillfredsställande lösning, höra åtgärder
beträffande landsskadliga partier, dag skall dock i dag inskränka mig
lill att anmäla, ali: den meningsriktning, som jag företräder, icke ändrat åsikt
i denna fråga. Tillfälle att återkomma härtill kommer att uppstå under denna
riksdag.

Sammanfattat i starkt koncentrerad form, herr talman, bär jag vid detta
tillfälle, då 1943 års riksdags första stora debatt äger rum, velat säga följande:
Vårt land befinner sig alltjämt i eif farofyllt tidsskede, och vi få icke låta

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Viel remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kristidens besvärligheter och en allmän olustkänsla inför vad som händer i
världen lata avtrubba var vaksamhet. Konungens ord på rikssalen voro oss en
allvarlig maning utehålla ut. Statsministerns anförande här i dag från statsrådsbänken
var också ett bud, som icke kan missförstås. — Vårt försörjningsläge
är så pass ovisst, att vi måste taga krafttag för att trygga det, och då inte
minst på jordbrukets och. bränsleförsörjningens områden. Särskilt bristen på
arbetskraft på dessa områden inger allvarliga bekymmer. — Det framlagda
budgetförslaget visar med all tydlighet hur allvarligt det statsfinansiella läget
är. Finansministern för i anslutning härtill ett ganska långt gående och
jämförelsevis optimistiskt finans- och penningpolitiskt resonemang. Min invändning
mot detta är, att finansministern synes fästa mindre vikt vid de statliga
utgifternas del i prisstegringarna och inflationsrisken än man sannolikt
måste göra. Jag saknar vidare några fastare linjer för både en begränsning av
de allmänna utgifterna och för en statlig upplåning, som kunde uppsuga befintligt
köpkraftsöverskott. — Som viktiga uppgifter — med sikte på framtiden
- har jag framhållit, att vi böra söka bevara och stärka våra produktionsbetingelser,
och att vi också i tid böra söka en lösning på de problem, som
uppstå genom befolkningsförskjutningen mellan land och stad.

Det är. fjärde krigsåret vi nu äro inne på, och svårigheterna för vårt land
kunna bli stora. Regering och riksdag, måste safta in hela sin kraft på att bemästra
dem. Herr talman! Å den meningsriktnings vägnar, vars talan jag har
äran föra, försäkrar jag, att vi äro beredda att på vad oss ankommer lämna
vår medverkan och göra vår insats samt taga vår del av ansvaret.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Mer än tre års förödande
världskrig, som visserligen icke sällan på ett hotfullt sätt dragit sig i
närheten av de svenska gränserna men dock utan att för oss ha blivit mera än
ett hot, måste ovillkorligen sätta åtskilliga märken i vår folksjäl och folkinställning.
När det hittills har gatt oss väl i händer på ett förunderligt sätt, ligger
det nära till att draga den slutsatsen, att någon högre makt med bestämmande
inflytande pa händelseutvecklingen tagit oss svenskar i sitt beskydd
och lovat föra oss igenom farorna oskadda även allt framgent. Om också detta
tänkande icke klädes direkt i ord, finns det dock, såsom herr Skoglund nyss
antydde, som klangbotten i alltför många fall. I likhet med de ärade talare,
vilka före mig uppträtt på denna plats i dag, vill jag därför giva uttryck för
den uppfattningen, att trontalets allvarliga maning innehöll i bästa mening
kungsord, som man må hoppas att nationen uppmärksammar på det sätt de
förtjäna i denna svåra tid.

Vi kunna nämligen icke.komma ifrån det faktum, att på alltför många håll
träffar man i utrikespolitiska frågor en bristande balans mellan känsla och
kallt förnuft, som är högeligen beklaglig, därför att den säkerligen icke heller
är ofarlig. Detta varken får eller kan bagatelliseras. När man, trots dessa företeelser,
ändock har en stark känsla av trygghet beträffande läget, beror detta
naturligtvis därpå att statsmakterna gemensamt allt fortfarande representera
fasthet,, stabilitet och enighet i alla väsentliga synpunkter och avgöranden på
det utrikespolitiska fältet, samt att det ojämförligt stora flertalet av landets
medborgare stå bakom kung, regering och riksdag härvidlag.

Säkerligen sträcker sig den enigheten ännu längre och innefattar även beredvilligheten
att rusta. Sverige för solidaritetsgärningar, inte minst i humanitärt
syfte, gentemot det i kriget lidande Europa så långt våra krafter och resurser
rimligen kunna pakallas, saväl i nuet som under den kris, vilken torde vara
oundviklig i samband med ett blivande vapenstillestånd, då portarna utåt världen
skola öppnas igen för de dödströtta, svältande och materiellt lemlästade

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
folken. Med ali rätt ställer krigsvärlden stora fordringar på oss härutinnan.
Vi ha redan i olika sammanhang sett, hurusom man därute har blickarna riktade
hitåt. Jag utgår ifrån att regeringen med varm sympati och uppriktigt
intresse omfattar även en sådan svensk fredsberedskap. Att vi svenskar med
alldeles särskilt varma känslor omfatta de nordiska grannfolken i deras bekymmer
har så ofta och i så oförtydbara ordalag fastslagits i denna sal, att
jag nu endast konstaterar, att härutinnan ingen annan förändring inträtt än att
örn möjligt starkare än någonsin står det i dag klart för oss, att den nordiska
ödesgemenskapen är en realitet, som binder de folk samman med de starkaste
band, vilka av ödet fingo Norden anvisat för hem och gärning. Vad vi kunna
göra för att lätta de övriga nordiska folkens börda nu och framdeles skola vi säkert
med glädje göra. Angelägenheten av att vi så långt görligt är trygga den
fredsberedskap, som gäller våra egna interna och framför allt ekonomiskt betonade
förhållanden, står naturligtvis klar för oss alla. Den saken får ju dessutom
riksdagen ytterligare tillfälle att taga ställning till genom att besvara gjorda
framställningar i ämnet. Mina vänners intresse för dessa spörsmål är väl dokumenterat
genom bl. a. det faktum, att folkpartiets ungdomar voro de första,
som förde denna sak på tal.

Den inre svenska fronten uppvisar, tragiskt nog, vissa symtom på moralisk
uppluckring, som äro ägnade att i hög grad oroa. Trycket av tidsförhållandena
är i vissa fall mycket starkt, och nerverna slitas. Även i det neutrala landet
gripa krigets följdverkningar kraftigt in i människornas normala tillvaro och
skaka denna. De moraliska fördämningarna brista icke sällan inför påfrestningen.
Den allmänt rådande uppfattningen att nykterhetstillståndet undergått
allvarlig försämring bekräftas av statistikens kalla siffror. Men det finns anledning
att räkna med att förhållandena i verkligheten äro ännu sämre än siffrorna
angiva. Med den saken må emellertid vara hur som helst — ett faktum
är, att tendensen i utvecklingen blivit oerhört oroväckande.

Det förefaller ganska rimligt, att statsmakterna i detta läge till allvarlig
prövning taga upp den frågan, vad som från deras sida kan göras för att
hindra en fortsatt rutschning utför samt i syfte att vända strömmen. Alla ansvarskännande
medborgare, också utanför helabsolutisternas led, äro på det
klara med att riskerna äro stora i detta sammanhang. Även om man erkänner,
att statsåtgärder lia blott begränsad verkningskraft, och att vi framför, allt
måste lita till helt andra faktorer i kampen mot en stigande^ alkoholiseringsfara,
ligger dock en ofantlig vikt uppå att lagstiftningen går hand i^hand med
de principer, vilka ur synpunkten av allmänt väl böra lia vitsord såsom stödjansvärda.
Jag skulle därför vilja göra gällande, att den tidpunkt måhända
nu är inne, då en verklig genomlysning av hela detta fält bör företagas. Det
kan icke hjälpas, att även ransoneringssystcmet då ställes under debatt. Här
är det dock icke fråga om att starta en ny förbudskampanj, ingalunda. Men det
förefaller som örn den allmänna olusten inför en trist och ohållbar utveckling
skulle göra det möjligare nu än på mycket länge att få till stånd en lidelsefri
generalinventering av detta problem med bidrag från olika håll. Det kan dock
vara mer än lovligt farligt att låta strömmen fortfara att forsa utan kontroll.

Dessa mina ord, att strömmen icke bör få forsa vidare utan kontroll, lämpa
sig utmärkt såsom brygga över till ett helt annat område, vilket en dag sådan
som denna, då till grund för vår (överläggning ligger årets proposition nr 1. är
i allas tankar: det statsfinansiella läget. Vad man ganska allmänt tillhåller
finansministern är ju detta, att han ovillkorligen måste se till att statsmakterna
lia det fasta greppet örn väsentliga delar av den ekonomiska utvecklingen, vilket
loir redan berörts av de föregående talarna, så alf: icke strömmen en vacker
dag i sin vilda framfart virvlar runt nied honom och med oss alla. För egen

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
itel — jag vågar nästan säga som bekant — tillhör jag- ju elem. vilka sträva
efter att vara mycket rimliga i kraven på finansministern och som i allra
högsta graci vilja förstå de vanskligheter, han har att brottas mech Sålunda tror
.jag, att finansministern denna gång varit så bunden till bestämda förutsättningar,
att resultatet av hans budgetarbete icke gärna kunde bli stort annorlunda
än det blivit, d. v. s. ett klart och mycket starkt markerat fiasko beträffande
prisstopp i riksstatsförslaget. Skall man, som han otvivelaktigt har nödgats
göra, arbeta med nuvarande indexprinciper i ramavtal samt å andra sidan
subventioner för att icke taket i index omedelbart skall genombrytas, måste
man vidare böja sig för den automatiska kostnadsökningen till följd av prisutvecklingen,
och har man dessutom ofrånkomliga militärutgifter, vilka bestämmas
icke av oss själva utan av storpolitiska faktorer utanför vår påverkningsförmåga,
då står etet antagligen icke i mänsklig makt att åstadkomma ett
annat slutresultat än det nu föreliggande.

De ständigt ökade statsutgifterna animera emellertid, som naturligt är, viel
varje nytt sådant här debattillfälie kraven på sparsamhet, cl. v. s. antydningar
örn prutningar i anslagen. Nu finns visserligen klokt och omdömesgillt
folk, som gör gällande, att i många fall lia sådana inskränkningar denna gång
gjorts beträffande personella och andra liknande kostnader i detta budgetförslag,
att de försäkra att de salunda pressade staterna i vissa fall icke kunna
hålla. Men örn den saken har jag ingen uppfattning, och man får väl utgå
ifrån att vederbörande utskott ägnar detta sin uppmärksamhet. Vad vi kunna
vara ganska emga örn är under alla förhållanden att det visat sig vara mycket
svårt att få någon riktig fason på debatten örn prutningarna, alltså var dessa
äro möjliga att företaga och huru mycket de skulle kunna giva i utbyte. Personligen
erkänner jag gärna att vad besparingsberedningen hittills kommit med
icke varit särskilt positivt övertygande för mig. Men icke kan det väl vara
möjligt att dessa, såvitt jag kan finna, diskutabla framstötar från etet hållet
representera hela resultatet av grubblerierna i besparingsberedningen? Jag
utgår ifrån såsom självklart att en mera samlad framställning på bredare front
sa småningom skall lämnas såsom bidrag till den offentliga, sparsamhetsdebatten.
Jag tycker också, att det är mer än beklagligt att ett dylikt förslag från
besparingsberedningen icke föreligger i dag, så att vi kunde fixa ett slags
»skuggbudget», alltså en enligt besparingsmännens principer rensad och reviderad
Wigforssbudget. och punkt för punkt se skillnaden mellan en svällande
och en urkramad riksstat. Då skulle nian få ett verkligt underlag för en sparsamhetsdebatt.
Har besparingsberedningen icke varit inne på tanken att anlita
en sådan metod för att konkretisera diskussionen? Jag är böjd för att tro, att
detta vöre det enda- sättet — åtminstone det effektivaste — för att samla ett
tillräckligt intresse kring denna fråga.

■ l^''r^n m^na utgångspunkter är det alltså icke det nu föreliggande aktstycket
i budgetförslagets forin, som Ilar det största intresset, utan snarare är det vad
finansministern innerst inne själv anser örn ställningen på en smula längre sikt,
och här ansluter jag mig på några punkter till det resonemang, sorn herr Skogluncl
förde. Med andra ord, sover finansministern gott om nätterna nied detta
budgetförslag såsom huvudkudde, eller åsamka de i förslaget hopade fakta
och. därav föranledda framtidssyner även för honom en smula mardrömmar?
Hail har ju denna gång roat sig med att förbrylla oss allesammans genom atit
giva en för de flesta överraskande optimistisk bild av möjligheterna att på ett
ur hans synpunkt, tadelfritt sätt balansera en från egentliga kristidsutgifter
befriad budget. Denna målning kan förklaras på tre sätt. Först och främst i
anslutning till det klassiska motivet, att jag målar så därför att det roar mig
att så måla, alltså ett slags intellektuellt, illusionsnummer. För etet andra kan

Måndagen den 18 januari 1943 £. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förklaringen vara den, att konstnären funnit det angeläget att i tidens allmänna
mörkmålningsraseri smälla in några ljusa färgklickar för att bryta den
trista stämningen och elda vårt mod, en hoppfullhetens stimulerande injektion
eller en dosis politiskt fenedrin. Men det finns också en tredje möjlighet, den
nämligen att finansministerns ljusteckning motsvarar en inre stämning hos
honom, som gör, att han här verkligen återfinner sin själ, d. v. s. sin politiska
syftning, i en på sådana skatter och dylika principer grundad budget. Menar finansministern,
att detta skall hädanefter — jag understryker — alltså såsom
framtidsprogram bliva hans musik? eller kan man i detta fall säga, åkallan
ler mellan tårar — jag menar förstås äkta tårar, icke krokodiltårar? Många
skulle nog vara intresserade av att få en redogörelse av honom i dessa punkter.
Ty på det beskedet beror i hög grad, hur nian skall bedöma herr Wigforss i hans
egenskap av ledare av vår fortsatta vandring genom krisårens öken och över
gränsen till fredens förlovade land. Nej, det kanske dock ännu icke är lönt att
tala örn fredens »förlovade land», ty den saken torde tills vidare vara en smula
osäker, även örn vi hoppas det bästa.

Optimismen är nämligen icke nödvändigtvis någonting att klandra. Icke ens
optimism i samband med den spännande frågan vad som möter oss efter kriget.
Vi böra besjälas av en bestämd vilja att spänna alla kraftresurser till vagnen
för att fortast möjligt komma igenom fredskrisens kritiska period, som naturligtvis
kan bli mycket besvärlig. Det finns dock ingenting som säger, att det
måste vara absolut omöjligt att härutinnan lyckas bättre nästa gång än vi
gjorde efter förra världskriget. Vägen till detta mål går emellertid över ett i
högsta potens effektivt och verksamt näringsliv, som arbetar i en utpräglad
känsla av trivsel och med vidast tänkbara gränser i alla avseenden för sin
sunda expansiva kraft. Att trygga en dylik näringspolitisk atmosfär och miljö,
där initiativen ha tillräckligt med luft att fylla lungorna med, det är kanske
den förnämsta insats — ja, den enda verkliga insatsen — som staten kan göra
på lång sikt. Man får icke heller bortse från att dessa sista år i många avsetenden
måhända varit problemår för vårt produktiva liv, även såtillvida att
många verksamheter kunna ha frestats att börja tänka »statsdirigerat». Jag
kan nämligen föreställa mig, att det måhända förefaller obekvämt för en och
annan att börja brottas med hård konkurrens igen efter alla hopade statsbeställningar.
Men i regel finns väl den gamla framåtandan kvar hos det svenska
näringslivets ledande och drivande krafter. Det ligger dock vikt uppå att vad
staten gör för produktionen blir stimulans åt den drift, som ökar människornas
benägenhet att taga risker och att utnyttja alla chanser i folkhushållets utveckling.
Statens ekonomiska politik och dess inblandning i näringspolitiska
problem måste alltid praktiskt och principiellt ansluta sig till detta syfte.

Folkpartiet betraktar såsom en av sina allra angelägnaste uppgifter att
bevaka dessa enormt stora allmänna intressen av ett blomstrande och expansivt
näringsliv. Yi måste för den skull bekämpa varje ansats till en politik, som
kan leda till minskad effektivitet hos näringslivet. Jag har kanske, jag höll på
att säga en smula mera rätt — jag hoppas att uttrycket inte missförstås —■
än de flesta att framhålla detta eftersom jag personligen icke drabbas av den
socialdemokratiske gruppordförandens inledande bemärkningar i detta avseende
örn vad som skedde 1933 vid krisuppgörelsen och dess konsekvenser. Jag
har ingen anledning att ångra vad jag och många mina vänner — det är kanske
bäst att säga det också — då medverkade till. Att denna medverkan sedan
undan för undan glömts bort även av dem, som då på herr Vougts sida voro
med, är ju en annan sak, som har mest politiskt-psykologiskt intresse. Det finns
så mycket mindre anledning för oss att ångra 1933 alldenstund vad som då
skedde — insatsen var i varje fall av begränsad räckvidd, det skola vi alltid

Andra kammarens ''protokoll Nr 2. 3

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
erkänna — helt och fullt tjänade det intresse, som jag pläderar för, nämligen
näringslivets behov av trivsel. Herr Skoglunds historieskrivning i den delen
behöver nog på några punkter en väsentlig korrigering.

Det är så mycket viktigare att bevara näringslivets trivsel alldenstund endast
näringslivets fruktbara ansträngningar kunna trygga en fortsatt utbyggnad
av den sociala omvårdnaden, när förhållandena i yttre avseende giva nödvändiga
betingelser för fullföljandet av våra syften därvidlag. En aldrig så hårdhänt
skattelagstiftning hjälper föga, eller rättare sagt intet, i fall nationalinkomsten
icke ökar. Jag undervärderar sannerligen icke betydelsen av skattesystemets
inverkan på omfördelningen av folkets gemensamma inkomster och
tillgångar. Men åter och återigen är det nödvändigt att erinra örn att grundförutsättningen
till socialvårdens expansion är att näringarna kunna ställa erforderliga
ekonomiska resurser till socialpolitikernas förfogande. Då jag personligen
är mera övertygad än någonsin örn att den sociala trygghetens problem
måste lösas, blir det ur min synpunkt bara så mycket angelägnare att varna
för en statlig inställning, som äventyrar näringslivets utvecklings kamp.

Jag skall på tal örn detta anföra ett visserligen mycket litet men likväl
synnerligen illustrativt exempel på hur staten icke får uppträda. Exemplet
hämtar jag från distributionens område, och jag syftar på den ofta påtalade
officiella inställningen till det berättigade kravet från en del av detaljhandeln,
närmare bestämt speceri- och livsmedelshandeln, om någon kompensation för
det merarbete och de merkostnader, som vållats genom statliga åtgärder, vilkas
verkställande ålagts dessa köpmän. När man betänker, att det i regel härvidlag
är fråga örn företagare i mycket blygsamma ekonomiska villkor, som dessutom
representera ett instrument, vilket staten inte kan undvara i nu rådande situation,
då är den negativa inställningen till deras fordringar alldeles obegriplig.
I massor av fall blir dessutom denna inställning sakligt alldeles upprörande
till sina. verkningar. Den olust, som alstras av ett dylikt bemötande, verkar
så småningom på ett ganska ödesdigert sätt, det kan man vara säker på. En
sådan atmosfär driver icke fram den arbetsglädje, som är dådkraftens förutsättning.
Örn man överhuvud taget tror, att småföretagen, både i produktion
och i distribution, ha en ofantlig och omistlig uppgift att fylla, kan det ju vara
skäl att vakta på att denna anda icke får prägla statens inställning till näringarna,
ty. eljest fruktar jag, att föga grund finnes för någon optimism med
hänsyn till vad som väntar oss, när kampen örn framtiden på allvar skall tagas
upp igen.

Eljest bör ju rättvisligen erkännas, att herr Wigforss icke är den ende av
nutidens finansministrar, som vågar slå an optimistiska toner. Hans brittiska
kollega, Sir Kingsley Wood, levererade häromsistens ett synnerligen trösterikt
anförande örn Englands ekonomiska framtidsutsikter, däri tecknades
bilden av en värld, som rekordsnabbt skall resa sig i nytt välstånd efter kriget.
Framtiden får visa, huruvida denna tro skall komma på skam eller icke.
Men^nog synes det vara berättigat att säga så mycket som att krigseländet
också haft åtminstone ett positivt bidrag att giva till återuppbyggnadsarbetets
fromma, nämligen en våldsam teknisk utveckling, ofantliga rationaliseringslärdomar
samt en organisatorisk fullkomning, som ovillkorligen måste
bli till största nytta, när en fredlig värld skall gestaltas igen. Den överhängande
risken representeras antagligen av att politikerna och folkledarna
återigen en gång skola genom oskicklighet och under trycket av primitiva
hatlidelser konstruera freden så, att den bara blir en ny vapenvila — och
knappast ens detta. Vore det politiska förnuftet lika effektivt som det ekonomiskt-tekniska
kunnandet och skapandet är, skulle såren relativt snart helas.
Härutinnan återstår likväl det stora och avgörande provet.

Måndagen den 18 januari 1943 f. in.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Men ännu lia vi icke kommit så långt att freden kan skönjas, och mycket
vatten skall strömma under broarna innan den dagen och stunden. Nu gäller
det att härda ut, varken mer eller mindre. Denna vår uthärdelseförmåga
representeras i utomordentligt hög grad av näringslivet och dess ståtliga prestationer.
Dit hör också jordbruket med sina insatser. Det väsentliga av försörjningsfronten
i trängre mening skyddas och uppehälles nu °av bönderna.
När riksdagen sist hade tillfälle alf överlägga örn dessa spörsmål, rådde stor
ovisshet och oro beträffande några prissättningsfrågor, framförallt beträffande
mjölken. Jag hävdade då för min del en mening, som sedermera lyckligtvis
fick uttryck i den beslutade överenskommelsen. Nu tycker jag, att
det finnes anledning att såsom herr Skoglund gjorde understryka de bekymmer,
vilka på fyrfaldiga sätt kommit till synes med avseende å utsikterna
att trygga vår försörjning med brödsäd. Vi råda icke över väder och vind,
men åtskilligt annat kunna vi dock öva inflytande på. Det har erfarenheten
visat. Frågan är: har regeringen och dess beslutande organ i sitt fasta, grepp,
vad som rimligen måste finnas i detta grepp, om man gör reservation för
hur Vår Herres nåd och onåd inverkar på skörderesultatet? Om den besådda
arealen i höstas minskades så mycket som det har uppgivit^ — siffrorna äro
naturligtvis riktiga, eftersom de äro officiella — måste man då icke betrakta
detta såsom omedelbart och direkt oroande? Hur vill nian stimulera vårveteodlingen
för att utjämna den eventuella balansen? Här skriva — jag kan
inte underlåta att framhålla det — några jordbrukare till mig och göra gällande,
att på grund av en del olika förhållanden innebär den senaste prissättningen
de facto en mycket högre sänkning av priserna än den formella.
De säga att proteintillägget har bortfallit, att vattenhalten var i senaste skörd
så hög att detta betyder avdrag, och att vidare den s. k. holländska låga
vikten inverkar oförmånligt. Orättvisorna öka, framhålla mina sagesman,
därigenom att de små odlarna nästan alltid måste nöja sig med genomsnittsavräkningen,
ty visserligen kunna de begära fullständig reglering, men de få
i så fall själva stå för analyskostnaderna, och detta lönar sig icke, när man
har litet att leverera.

Jag skall inskränka mig till att bara anföra detta och tillägga: där äro vi
alltså igen: att ständigt skola de små sitta emellan. De få slita ont, de få
sämst betalt, de ha svårast att bevaka sin rätt, de arbeta hårdast och bli hårdast
klämda. Över hela landet kämpa de små jordbrukarna sin tunga och
ojämna kamp för existensen. Jag delar av fullaste övertygelse deras uppfattning
som mena, att här möta vi otvivelaktigt ett av de allra största aktuella
socialekonomiska problemen. Ett krafttag är erforderligt, örn det icke
skall gå mycket illa.

Landsbygdsfrågorna tarva sannerligen uppmärksamhet. Icke blott jordbruks-
och folkhushållningsministrarnas arbetsområden komma här in i blickfältet.
Finansministern har anledning att ägna synnerlig omtanke åt en sådan
sak som den omdiskuterade dyrortsgrupperingen, vilken stora fråga man
icke längre kan undgå att taga upp till ordentligt skärskådande. Jag menar
med detta uttryck helt enkelt detta, att den argumentering örn nu gällande
systems orättvisa och ohållbara verkningar, som landsbygden för fram i allmänna
debatten, otvivelaktigt kräver åtminstone såtillvida beaktande, att
statsmakterna böra visa sig angelägna, att på helt annat sätt än hittills gå
i författning örn åtgärder ägnade att lägga en mera verklighetspräglad grund
för lösningen av frågan. Eventuella försök att pressa igenom förslag, vilka
icke taga hänsyn till landsbygdens sakliga motiveringar, vore att lägga nya
olyckliga psykologiska och materiella missgrepp till många andra dylika,

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en sak som finansministern bör vara uppmärksam på, när lian går att taga
ställning till ärendet.

Möjligen är det också närmast till finansministern man bör vända sig även
i en annan angelägenhet, som i vida kretsar inom riksdagen känns högligen
otillfredsställande och tidigare varit föremål för erinringar. Det är den speciella
krisrevisionen. Statsrevisionen går tekniskt icke i land med sådan revision,
vilken i stället omhänderhaves av annat organ, tillsatt av Konungen, i
motsats till statsrevisionen, vilken väljes av riksdagen. Det faktiska resultatet
har emellertid blivit, att hela det väldiga militära förvaltningsområdet
praktiskt taget undandragits riksdagens kontroll. Ty riksdagsmännen i krisrevisionen
äro ju dock icke riksdagen. Krisrevisionens handlingar hemligstämplas
i° allra största utsträckning. Detta är måhända erforderligt. Men är det
också en tillfredsställande ordning, att den anslagsbeviljande riksdagen i praktiken
saknar möjlighet att kontinuerligt kontrollera medelsanvändningen? Veterligen
avlämnas ingen berättelse, åtminstone icke till riksdagen, örn kommissionens
arbetsresultat. Hittills har principen varit den, att endast i de fall,
då statsutskottet begär att få titta på handlingarna i ett bestämt ärende, som
på något sätt kommit till utskottets kännedom, bli papperen tillgängliga. Nog
är det väl ändå en rimlig begäran att en sådan ordning införes, att krisrevisionens
arbetsresultat delgivas riksdagen på lämpligt sätt, som tillgodoser både
synpunkten örn riksdagens kontrollrätt — och kontrollskyldighet för all
del — och tar nödig hänsyn till sekretesskravet. Jag har i detta sammanhang
absolut intet annat syfte med att beröra denna fråga än att bevaka principer
och rättigheter, sorn.synas mig _ representera en väsentlig del av folkrepresentationens.
maktställning i statslivet, principer, vilka en gång kunna bli verkliga
realiteter att vårda och värna. Med nödvändighet sker mångt och mycket
i denna tid, som icke tar överdrivet stor hänsyn till formerna. Det kan
vara tvång att handla snabbt och gå genvägar. Vad som i dessa sista dagar
blottats örn den under byggnad varande minkryssarens tillkomsthistoria, vittnar
därom, dag föreställer mig, att riksdagen har stort intresse av denna minkryssares
historia. Under alla förhållanden bekräftar den, att formerna få
sitta emellan i denna tid. Detta kan vara nödvändigt, oell jag fäller ingen dom
i detta avseende. Detta är en sak — och den måste bedömaren och domaren
städse ha i minnet, så. att hans efterklokhet icke blir orättvis. Men oeftergivligt
borde vara, att sa mycket förtroende finns i samarbetet mellan regering
och riksdag, att folkrepresentationens möjligheter att utöva en densamma ålagd
kontroll icke genom tekniska anordningar de facto sättas ur spel. Med god
vilja å ömse håll borde kunna skapas en sakligt tillfredsställande lösning av
denna fråga.

Riksdagen är alltjämt medveten örn hur nödvändigt det är, att statsmakternas
effektiva och friktionsfria samverkan, som har sitt auktoritativa uttryck
i samlingsregeringen, får fortsätta så länge riksskeppet befinner sig i farozonen.
Riksdagen är också redobogen att i fortsättningen såväl som hittills
taga konsekvenserna av denna nödvändighet. Men åtminstone från vårt håll
vill man dock någon gang erinra därom, att ansvaret för folkstyrets styrka och
auktoritet delas av riksdagen och regeringen.

Emellertid är det oförnekligt, att vi i detta land, allmänt sett, ståtligt och
rentav lysande löst statstrygghetens och det effektiva folkstyrets problem.
Det nationella samarbetet har hittills i det väsentliga givit avsedda resultat.
Den vägen är också den enda förbära även i fortsättningen, så länge de yttre
riskerna hä,nga över oss och måste bestämma vårt handlande.

. Detta mitt uttalande är, herr talman, folkpartiets svar på statsministerns
inträngande vädjan för en stund sedan.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den budget finansministern i år
lagt fram för riksdagen får i likhet med de närmast föregående sin prägel av
kris förhållandena. Dessa lia ställt och ställa alltjämt stora krav på statskassan.
Statsutgifterna ha numera nått en sådan höjd, att man onekligen måste
se mot framtiden med bekymmer. I detta sammanhang vill jag göra den reflexionen,
att de äro sannerligen avundsvärda, som i nuvarande situation ha
förmåga att se så ljust på läget, som en del talare i debatten gjort. Jag hulingen
annan önskan än att dessa måtte bli sannspådda, och att de som ha en
mera mörk och allvarlig syn på förhållandena inte skola få rätt. Jag anser
det emellertid i detta sammanhang vara min skyldighet att klargöra huru
jag betraktar läget nu och kanske under åtskilliga år framåt i tiden..

I sin översikt över budgetarbetets allmänna förutsättningar gör finansministern
en sammanställning mellan å ena sidan statens totala utgifter under
budgetåret 1941—1942, å andra sidan de totala inkomsterna i landet under
år 1941. De totala statsutgifterna belöpte sig till något över 4 miljarder kronor,
vilket var något större än hela det beskattningsbara beloppet för fysiska
personer och obetydligt lägre än hela det beskattningsbara beloppet, som belöpte
sig till 4.5 miljarder kronor. När statens utgifter äro lika höga som hela det
beskattningsbara beloppet i landet, då finns det all anledning att. stanna ett
ögonblick och begrunda innebörden av den statsfinansiella utvecklingen. Visserligen
uppgick det taxerade beloppet till 8 miljarder kronor och hela nationalinkomsten
till ungefär 14 miljarder kronor, men proportionen mellan
nationalinkomst och statsutgifter inger enligt min mening betänkligheter.

Budgetunderskotten lia för varje år under krisen varit höga, och nian undrar,
hur det skall bli möjligt att bringa statsinkomster och utgifter i balans
för framtiden. På denna punkt hade herr Vougt inga särskilda bekymmer..
Han konstaterade ju, att »vi äro rikare än vi ana», och han menade, att vi
icke behövde hysa några bekymmer för den tid, då vi skulle kunna försöka
få utgifter och inkomster i balans. Även finansministern är på den punkten
optimistisk och anser, att när krisutgifterna försvinna ur budgeten skall det
bli möjligt att balansera denna. Men detta skulle endast kunna ske under den
förutsättningen att statens inkomster bibehållas vid nuvarande nivå, ^ alltså
att beskattningen bibehålies ungefär oförändrad. Det förefaller mig svårt att
dela finansministerns optimism. Kan det över huvud vara möjligt att bibehålla
inkomstnivån oförändrad även efter krigets slut? Hur kommer det att
gå, örn en fredskris sätter in, som för minskad sysselsättning och arbetslöshet
med sig? Kan näringslivet under sådana förhållanden bära den. skattebörda
som nu lägges på detsamma? Och är det ur näringspolitisk och social synpunkt
klokt att bibehålla alla våra nuvarande skatter, exempelvis en sådan skatteform
som omsättningsskatten, som ju allmänt anses vara ur social synpunkt
mindre lämplig? Det är frågor man ovillkorligen gör sig, då man läser finansministerns
uttalanden.

Den ojämförligt största delen av de extraordinära krisutgifterna har använts
för försvaret och Jon militära beredskapen. Därest vi vilja göra allvar
av talet örn att med alla till buds stående medel försvara oss mot. värjo tänkbar
angripare, måste vi offra mycket för detta ändamål, men ju större de
offer bli som vi måste göra för den militära beredskapen, desto strängare
krav mäste ställas på kontrollen över utgifterna för militära ändamål. Det är
oundgängligen nödvändigt att se till, att dessa medel användas på det mest
ändamålsenliga och effektiva sätt. Då jag i detta fall kräver, en effektiv kontroll,
gör jag det inte för att klandra de dispositioner som gjorts eller för att
på något sätt hindra de militära myndigheterna i deras, arbete. Jag ställer
kravet därför att, örn det upp fylle», det enligt min mening kommer att öka

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
effektiviteten av vårt försvar. Jag är övertygad om att det varit och är till
stor nytta för detta, att det funnits ett organ, som haft till uppgift att utöva
kontroll, nämligen statens krisrevision, som jag hoppas i framtiden blir ersatt
av ett mera permanent organ, som får till uppgift att utöva kontroll icke
endast över krisutgifterna utan över utgifterna inom hela statsförvaltningen.

Bland anslagen på försvarets huvudtitel tilldra sig de ökade kostnaderna
för kryssarbygget icke så litet intresse. Jag måste säga, att det är märkligt,
att de beräkningar över kostnaderna, som i fjol presenterades riksdagen, så
mycket avvika från de verkliga kostnaderna. Jag tillät mig i fjol från denna
plats framhålla, att det sannolikt torde komma att visa sig, att kostnaderna
för de båda kryssarna skulle komma att springa upp till omkring 150 miljoner
kronor, och det ser ut, som örn mina förmodanden —• jag säger tyvärr
~ skulle komma att visa sig riktiga. Reservanterna i fjolårets försvarsutskott
gåvo också uttryck at den uppfattningen, att de ökade kostnader för kryssarbygget
som sannolikt skulle komma att visa sig nödvändiga skulle ge till resultat,
att nybygget av mindre örlogsfartyg såsom jagare och motortorpedbåtar
skulle inskränkas eller skjutas på framtiden, såvida man icke ville överskrida
kostnadsramen. Också på den punkten visar förslaget i år, att mina
antaganden varit riktiga. Det förtjänar också att i detta sammanhang påpekas,
att kryssarbygget kommer att engagera varvspersonal och förbruka material
i sådan omfattning, att det kommer att menligt inverka på de i hög
grad nödvändiga nybyggnaderna av handelsfartyg.

Det är icke minst på den punkten som man har anledning att något reflektera
över vad konsekvenserna kunna bli av det beslut som riksdagen fattade i
fjol. Jag kan i detta fall icke gärna klandra Kungl. Majit, då Kungl. Majit
blott har effektuerat detta riksdagens beslut. Men på en punkt är jag en liten
smula tveksam, nämligen när det gäller den minkryssare, som redovisas i årets
huvudtitel. Örn icke mitt minne sviker mig, ha vi icke hört talas örn detta fartyg
tidigare. Jag nämner detta, icke därför att jag anser den vara onödig eller
överflödig utan därför att, såvitt det framgår av huvudtiteln, detta fartyg redan
är under byggnad. Under sådana förhållanden vore det väl rätt märkligt,
örn icke någonting redan gjorts förra året för att sätta i gång detta fartygsbygge.
Om så icke skulle vara fallet, ja då finns möjligheten att få i gång fartygsbygget
på kort tid, och det behöver ju icke taga så många år som det gör
att bygga andra fartyg.

Örn jag skulle våga ge ett allmänt omdöme örn den nu framlagda budgeten,
skulle jag vilja säga, att man i densamma spårar ganska litet av de riktlinjer
för regeringens ekonomiska politik, som statsministern drog upp vid informationsriksdagen.
Denna politik hade till syfte att bevara penningvärdet, men
skall detta kunna ske, måste givetvis statens utgifter begränsas och de stora
budgetunderskotten minskas. De ha ju en väsentlig andel i den utveckling i
inflationistisk riktning som försiggått. Jag måste säga, att finansministerns
eget bidrag till anti-inflationskampen synes mig, trots hans insatser i den riktningen
—- det skall jag villigt erkänna — icke varit alltför dominerande. Finansministern
kanske invänder, att det går lätt att tala örn att spara, men att
det är svårare att göra det. Jag erkänner, att så är fallet. Yi ha på denna punkt
ganska nedslående erfarenheter från besparingsberedningen, som jag tillhört
och alltjämt tillhör, när vi kommit fram med våra blygsamma förslag, vilka
icke upptagits med någon större entusiasm från vare sig regeringens eller riksdagens
sida.

I det sammanhanget var andre vice talmannen inno på en linje som, örn jag
fattade honom rätt, gick ut på att enligt hans mening besparingsberedningen
icke kommit fram med förslag, som på honom i varje fall kunde verka över -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ty gande. Hail gick längre oell ifrågasatte, att besparingsberedningen bort framlägga
— om jag förstod honom rätt — en alternativ besparmgsbudget bredvid
Kun »I Majlis förslag. Ja, det är att ställa mycket stora anspråk pa en beredning
som i det fallet under budgetarbetet till och med saknade eget kansli.
Jag tror icke, att den omständigheten att något alternativ i den riktningen icke
förelåg var av någon större betydelse för andre vice talmannen, ty, såvitt jag
kunde förstå honom, var det från hans synpunkt ett kuriositetsmtresse att se
vilka möjligheter besparingsberedningen hade att komma fram med förslag. Jag
tror emellertid icke, att vi utan vidare så lätt och lekande kunna komma ifrån
den saken, och det är kanske därpå det hänger. .... ,

Nu liksom tidigare utgör folkförsörjningen vårt viktigaste inrikespolitiska problem.
Det är i nuvarande stund än mera betydelsefullt än förut. Våra produktiva
resurser krympa ständigt ihop, och skulle kriget dra mycket långt ut pa tiden,
måste strävandena att säkerställa en rimlig folkförsörjning komma att mota stora
svårigheter. I nära sammanhang med försörjningsfrågorna sta strävanden att
bevara penningvärdet. För att hejda den begynnande inflationen beslöt sig
regeringen i höstas, som sagt, för att inleda en skärpt kamp mot pris- och
lönestegringarna. Ingående överläggningar fördes i denna fråga med representanter
för olika intresse- och yrkesorganisationer. Överläggningarna bievo
långvariga och segslitna, men de resulterade till sist i en överenskommelse.
Ett nytt indexavtal ingicks mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna,
och efter godkännande av lantbruksförbundet och R. L. F. fastställde regeringen
priserna på jordbruksprodukter. Dessutom utfärdade regeringen tor
ordning örn allmänt pris- och lönestopp. Man har all anledning att känna tillfredsställelse
över att det blivit möjligt att genom frivilliga överenskommelser
få de berörda parternas anslutning till strävandena att bekampa inflationen.
En ohejdad inflation skulle betyda en svår olycka för alla samhällsklasser,
varför det är glädjande, att kampen mot densamma fick en sådan god start.
Men man skall inte förledas att tro, att allt är val beställt för den skull, horst
nu börjar arbetet med att bevara penningvärdet på allvar.

Örn man också ger sitt erkännande åt resultatet av regeringens ansträngningar
kan man inte lika oreserverat godkänna de metoder som använts, särskilt
behandlingen av prissättningen å jordbrukets produkter ger anledning
till åtskillig kritik. Man kan utan att göra sig skyldig till överdrift pasta,
att regeringen härvidlag handlat på ett synnerligen opsykologiskt satt. Redan
i augusti förelåg från livsmedelskommissionens sida ett förslag till prissättning.
Detta var enhälligt och hade således godkänts av både producenternas
och konsumenternas representanter i kommissionen och dess råd. Förslaget innebar,
att jordbruket frivilligt gick med på en viss reduktion av priserna
på de vegetabiliska produkterna. Jordbruket lämnade således törst av alla
samhällsklasser sitt bidrag till inflationens bekämpande. Vissa kretsar —
jag undrar, örn icke till dessa hörde finansministern — menade dock, att detta
''bidrag icke var tillräckligt, utan att större offer krävdes. Dessa kretsar krävde
därför ytterligare prisnedsättning vilket i första liand skulle ga ut över
mjölkproduktionen. Dessa krav voro enligt min mening oberättigade både av
den anledningen, att skördeutfallet i verkligheten blivit sämre an uppskattningarna
antogo. och av det skälet, att jordbrukarnas ekonomiska lage vid
kriséns början var sämre än flertalet andra folkgruppers. Ytterligare pris slinkningar
skulle jordbruket därför icke utan svar skada för folkförsörjningen
lia kunnat bära. Uppskovet med prissättningen och diskussionen örn sänkning
av mjölkpriset skapade missmod oell olust bland jordbrukarna, vilket utlöste
en irritation och oro bland dessa, som nied litet större smidighet och förståelse
för jordbrukets läge från regeringens sida skulle lia vant onödiga. Hade livs -

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
medel sko ram i ss ionens förslag fastställts av regeringen, hade god grund lagts
för de fortsatta förhandlingarna om andra priser och löner, och någon nämnvärd
oro hade då icke uppstått. Man har gärna i pressen velat framställa
denna oro som både konstlad och oberättigad, men detta är enligt min mening
ett alltför lättvindigt sätt att diskutera denna sak. Irritationen kom spontant
tram inom alla läger på landsbygden, oberoende av politisk åskådning eller
social ställning.

1 dlfk^6sl0n®n om dessa frågor uttalades ofta den meningen, att ingen annan
samhällsklass än jordbrukarna erhållit full kompensation för kristidens kostnadsökningar.
Detta påstående är sakligt ohållbart och har redan många gånger
vederlagts, men det kan icke vara ur vägen att här i dag äter taga upp detta
spörsmål. Vad jordbruket, taget som en helhet, erhållit kompensation för är
ökningen a,v produktionskostnaderna under krisen. Men hur tedde sig då jordbrukets
inkomstläge 1939, när krisen började? Genom krisuppgörelsen 1933
erhöll jordbruket en inkomstnivå, som låg vid 75 procent av den genomsnittliga
pnsnivan åren 1925/29. Senare ökades denna så småningom, så att den 1939
lag vid ungefär 97—98 procent av den nämnda nivån. Alltså hade jordbruket
icke ens fullt kommit upp till den allmänna ekonomiska standard, som det ägde
under slutet av 1920-talet. Men under 1930-talet försiggick, som vi alla veta,
en mycket avsevärd ekonomisk standardförbättring här i landet. Av denna
kona ingenting jordbruket till del. Nationalinkomsten uppskattas för närvarande
till omkring 14 miljarder kronor. Av denna komma högst 2.5 miljarder
kronor pa jordbrukets del, kanske icke ens så mycket. Alltså erhåller jordbruket
endast en sjättedel av nationalinkomsten, trots att dess andel i den totala
folkmängden utgör något över 30 procent. Då jordbrukarna för levnadskostnadsstegnngen,
som ju är något annat än stegringen av produktionskostnaderna,
endast erhållit samma kompensation som lantarbetarna — d. v. s i likhet
med övriga arbetargrupper ungefär 50 procent — förstår man. att talet örn
jordbrukarnas överkompensation fullständigt svävar i luften. En annan synpunkt
förtjänar också att anföras i detta sammanhang’. Skördeutfallet har som
bekant, särskilt under åren 1941 och 1942, blivit mycket ojämnt. De jordbro
kare, som erhållit ett klent skördeutbyte och följaktligen haft litet eller intet
av sina produkter att sälja, ha icke ens genom prisbildningen på jordbrukets
produkter kunnat erhålla kompensation för de ökade produktionskostnaderna.

Av vad jag här anfört torde kammarens ledamöter lätt kunna dra den slutsatsen,
att jordbrukarna icke gynnats på andra samhällsklassers bekostnad .under
krisen, utan att jordbrukarna tvärtom i ekonomiskt hänseende äro lika
ogynnsamt ställda som de voro 1939. Jag kan i detta sammanhang icke underlåta
att citera en tidningsartikel, skriven kort före jul av en framstående socialdemokrat,
nämligen landshövding Engberg. Han skrev följande: »Den svenska
bygden är satt i efterhand. Dess befolkning har icke på långt när samma andel
i kulturlivets tillgångar som städernas och de stora industricentras. Ofantligt
mycket fattas, innan en rimlig balans åvägabragts. Bygden får ge för
mycket Återbäringen är för liten. Ersättningen för arbetet i jorden har icke
hållit jämna steg med arbetslönerna i städerna.» Så långt citatet. Statistiken
över tolkmängsförändringarna i rikets kommuner vid årsskiftet ger belägg för
att denna uppfattning är riktig. Trots kristid och besvärligheter med livsmedelsförsörjningen
i städerna _fortsätter inflyttningen till dessa på landsbygdens
bekostnad. Folkmängden i rikets stadskommuner ökade under fjolåret med omkring
56,000 personer, nära I procent av folkmängden, och då minskade ändå
tolkmängden i vissa mindre städer. Vöre talet örn överkompensation åt jordbruket
under krisen riktigt, borde knappast denna folkström från landsbygden
till städerna nu ha fortsatt.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Såsom jag redan framhållit har jordbruket i ekonomiskt hänseende icke undergått
någon standardförbättring under krisen. Uå, dess utgångsläge i förhållande
till andra näringar vid krisens början var dåligt, skulle det vara motiverat,
örn en förbättring av dess läge kunde påbörjas redan under nu radande
kris. Den ekonomiska politik som förts här i landet sedan kriséns utbrott har
dock icke medgivit någon utjämning av inkomstförhållandena olika samhällsgrupper
emellan. Tvärtom har denna hatt till riktpunkt att uppskjuta utjämningarna,
till dess mera normala förhållanden inträda. Den riksdagsgrupp vars
talan jag här för omfattar emellertid den åsikten, att det icke finns några skäl
att skjuta på denna fråga till efter krigets slut.

Frågan örn metoderna för prissättningen på jordbrukets produkter har under
den gångna hösten livligt diskuterats. Som bekant fastställas priserna på grundval
av en inkomst- och kostnadskalkyl, enligt vilken jordbruket betraktas som
ett enda företag. Sedan denna kalkyl upprättats, fattas beslut örn prissättningen
på eftersommaren eller hösten, då man fått en överblick över hur skörderesultatet
kommer att utfalla. Denna metod har utsatts för åtskillig kritik tran
jordbrukarnas sida. Särskilt opponerar man sig mot att jordbruket skall behandlas
som om det utgjorde ett enda enhetligt företag. Man anser att detta
icke medger rättvisa i prissättningen mellan jordbruk av olika storleksklasser
och bördighetsgrad eller mellan jordbruk i olika delar av landet. Fastän jag
icke kan uttrycka det lika drastiskt, som herr andre vice talmannen nyss gjorde,
vill jag understryka, att det nog blir så, att de mindre jordbruken och jordbruken
på de lättare jordarna bli lidande på grund av det system, som vi nu
tillämpa för beräkningarna. Jag förnekar således ingalunda, att kritiken ar
berättigad, och jag anser det önskvärt, för att icke säga nödvändigt, att det nuvarande
systemet antingen förbättras eller ersättes med något annat, som kunde
skipa bättre rättvisa. Ingen torde anse den nuvarande inkomst- och kostnadsramen
som sakrosankt. . . , .

Denna inkomst- och kostnadsram lider också av vissa tekniska bristlailigheter
Sålunda göres bland annat gällande, att jordbrukets inkomster av vissa
tekniska skäl icke blivit lika fullständigt redovisade som utgifterna. Undantagna
äro inkomsterna av skogen samt av trädgårdsodlingen jamte några andra
mindre betydande poster såsom vissa körslor. Från konsumenthall har denna
omständighet uppmärksammats, och man menar, att inkomstläget för jordbruket
skulle vara bättre än siffrorna utvisa. Härtill kan genmälas, att örn
också vissa inkomstposter icke äro redovisade i ramen lia andra upptagits
högre än vad de verkligen givit. Detta är fallet med inkomsterna av spannmålen
av förra årets skörd. Genom gällande kvalitetsbestämmelser ha icke
oväsentliga avdrag skett på spannmålslikviderna på grund av vattenhalten
i spannmålen. Jordbrukarna lia således icke fullt kunnat tillgodogöra sig de
fastställda priserna på spannmål, en omständighet, som förorsakat åtskilligt

missnöje. , „ „ , ,. . , , ,,

Beträffande ramens kostnadssida ma också papekas, att priskontrollen över
de förnödenheter jordbrukarna skola inköpa synes lämna en hel del övrigt att
önska. Jag skall inte här närmare gå in på några detaljer utan endast peka
på en sak, nämligen priserna på reservdelar till jordbrukets maskiner, tramlör
allt traktorer. Här har sedan krigsutbrottet försiggått en prisstegring, som
beträffande vissa artiklar kan räknas i flera hundra procent. Här finns ett
område, som priskontrollnänindcn hitlills icke Ilar uppmärksammat nion där
en rättelse oundgängligen måste ske. .

När jag talar örn prissättningen på jordbrukets produkter mäste jag lasta
uppmärksamheten på en sak, som i hög grad bidrager till att fördelningen av
jordbrukets samlade inkomster blir långt ifrån tillfredsställande. Jag syftar

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på den prisrelationsskala, som avser att stimulera odlingen av sådana produkter,
som i nuvarande försörjningsläge anses vara mest önskvärda. En tilllämpning
av denna skulle föra med sig, att de jordbrukare, som på grund av
jordmån och klimatförhållanden måste odla exempelvis havre och annan fodersäd,
bliva otillbörligt missgynnade i prishänseende. Härom vore mindre att
säga, därest vederbörande jordbrukare finge fritt förfoga över sin fodersäd och
använda den i sin produktion på sätt som de finna lämpligast. Nu tvingas de
dock att i form av leveransplikt avstå densamma till staten. För att i någon
man söka skapa rättvisa åt de grupper av jordbrukare, varom här är fråga,
huvudsakligen brukare av våra lättare jordar, måste det tillses, att det åt fodersäden
gives en gynnsammare prisrelation än som för närvarande är fallet.

Jordbrukets folk har under dessa krisår arbetat under ofta svåra och pressande
förhållanden, men de ha icke förtröttats i sitt arbete utan lojalt fyllt
sina plikter mot både folkförsörjningen och landet i dess helhet. De äro för
den sakens skull värda ett tack och förtjänta av uppmuntran för sitt ofta
otacksamma värv. Värdet av en stabil och rotfast bondebefolkning i ett land
kan inte överskattas. Den ger en god grund åt näringslivet, och den blir
också en stabiliserande faktor i samhällslivet i socialt och politiskt hänseende.
Det bör därför vara allas vår strävan att ge jordbruket en sådan plats i samhället,
att det kan fylla dessa funktioner på ett riktigt och för landet lyckligt
sätt.

Men detta kan icke ske, örn man fran andra håll söker underblåsa en misstro
mot jordbrukarbefolkningens ärliga avsikter, såsom skett exempelvis i vissa
delar av tidningspressen under den senaste tiden. Där vill man nästan göra
gällande, att denna befolkning skulle sakna eller åtminstone allvarligt brista
i god samhällsanda.

Jag skulle här vilja anknyta till den maning, som gavs både i trontalet
och av hans excellens statsministern här i kammaren alldeles nyss. Statsministerns
maning är ju värdefull, och jag har ingen anledning att på något
sätt argumentera mot densamma. Jag skulle bara vilja fråga, örn icke den
maningen bör tillämpas at alla hall. Statsministern nämnde två grupper, som
hade avfattat resolutioner, som hade kommit till regeringens kännedom. Det
gällde dels vissa producentgrupper, nämligen jordbrukare, dels löntagare. Jag
misstänker, att statsministern icke precis behöver söka med ljus och lykta
för att finna grupper utanför de nu nämnda, som det kunde finnas anledning
att inrymma under den maningen. Jag behöver icke tydligare säga ut vad jag
menar, men det kan ju inte skada att i detta sammanhang också nämna byggnadsarbetarna.
Jag tror nämligen, att man i detta sammanhang icke bör uteslutande
rikta sig till endast vissa särskilt nämnda grupper. Jag hoppas, att
jag får tolka statsministerns maning på det sättet, att hans maning omfattar
alla, och att de av honom särskilt nämnda grupperna endast voro de, som hade
kommit till regeringens kännedom.

Vissa uttalanden i tidningspressen gå, skulle jag vilja säga, icke riktigt i
elen anda, sorn statsministern talade örn. Jag tror, att man där borde överväga
vad man säger och skriver icke blott — för att anknyta till trontalet — i utnkespolitiska
frågor, utan att man även borde tänka på betydelsen av och förutsättningarna
för den inre sammanhållningen. Jag tror nämligen, att sammanhållningen
nu — i det fallet instämmer jag helt med vad som yttrades
av herr statsministern — i lika hög grad och kanske i än högre grad än tidigare
är nödvändig för att vi skola kunna föra vårt land genom svårigheterna.
För att lyckas därmed måste vi sluta oss tillsammans och försöka förstå varandra.

Från bondeförbundet har initiativet utgått till samlingsregeringens bildande,

Måndagen den 18 januari 1943 £. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositicmen m. m. (Forts.)
oell vi anse alltjämt Jenna partiernas samverkan i regeringen vara önskvärd
för att inte säga nödvändig. Men då måste det också vara samverkan i detta
ords egentliga mening även ute bland folket. Det ena partiet kail icke begära,
att det andra skall underkasta sig dess mening utan saklig provning av de
föreliggande frågorna. Sammanhållning har allt att vinna men ingenting a ^
förlora på ett ömsesidigt hänsynstagande till varandras intressen örn vi också
lia olika meningar örn mångahanda ting gå de att jämka ihop, det har samlingsregeringens
verksamhet visat, men för att detta skall ske fa vi icke motas i

en anda av misstroende men väl av förtroende.

Jag hoppas, att jag genom dessa mina uttalanden har visat, att .lag icke har
något emot den maning, som har riktats både i trontalet och nyss har fran statsrådsbänken.
För min del har jag emellertid velat uttala den förhoppningen, att
maningen skall gälla alla grupper i samhället. _

Tillåt mig, herr talman, att efter dessa reflexioner fa avsluta mitt anförande
med några ord örn vårt lands utrikespolitiska förhållanden

Världsbranden rasar alltjämt med oförminskad häftighet dess intensitet
har väl på senaste tiden snarare ökats än minskats. De för ögonblicket viktigaste
krigsskådeplatserna ligga långt borta från vårt land, men detta berättigar oss
inte att draga den slutsatsen, att faran för oss skulle definitivt ha dragd förbi.

I särskilt hög grad har detta krig varit ett överraskningarnas krig. Kya krigsskådeplatser
lia utan föregående varning ofta uppstått. Ingen vet örn gorden
än en gång kan komma att ligga i eller i närheten av centrum för krigsman e -serna. Vi måste så länge kriget pågår räkna med risker för var neutralitet, och
följaktligen kunna vi icke låta vår vaksamhet slappas av. Ju starkare den militära
vakthållningen är och ju bättre vi förbereda oss för varje tänkbar tara, ju
större utsikter kommer det också att finnas för oss att alltjämt kunna bevara
freden. Det synes oss nästan som en försynens skickelse, att vi fortfarande
kunna ligga som en fredens orörda ö mitt i det brusande hav av krig och mänskligt
elände, som omger oss. Vi tillskriva inte vår egen kraft och framsynthet
förtjänsten av detta, men det utgör dock å andra sidan inte heller något tecken
på självöverskattning, om vi tillskriva den fasta och följdriktiga neutralitetspolitik
vårt lands regering fört en god del av förtjänsten. Någon ändring avvårt
lands utrikespolitiska kurs har icke skett och kan icke heller komma att
ske, så länge kriget varar. Vi ha valt vår väg, och den innehar, att vi icke av
fri vilja komma att ansluta oss till någondera av de kämpande stormaktslägren,
men att vi med all kraft komma att värja oss mot vem det vara mande, som
möjligen skulle vilja kränka vår neutralitet. Denna ståndpunkt har vid manga
tillfällen klart deklarerats — det skedde senast vid informationsriksdagen i hostas
— men det kan icke skada att än en gång upprepa, att såvitt jag har kunnat
uppfatta av hållna anföranden har regeringen både riksdagens och den ailmänna
meningens stöd för sin utrikespolitik. . .. , ,,

För oss själva innebär denna politik något självklart, men det kan handa, att
den icke för utlandet framstår som lika självklar. Vi mäste darior noga akta
oss för sådana meningsyttringar, som utomlands kunna framkalla tvivel pa var
vilja att stå utanför den blodiga uppgörelsen. Ur denna synpunkt innebar Konungens
maning i trontalet lill försiktighet i tal och skrift vid uttalanden örn
utrikespolitiska förhållanden en allvarlig maning, som noga bor overtankas a^

VaOm vföckså vilja stå utanför kriget betyder detta inte. att vi kunna ställa
o=s oberörda av vad som sker ute i världen. Örn det förunnas ossjitt alltjamt
bevara freden är det vår plikt alt i man av förmåga lindra den svara nöd som
på många håll råder. Särskilt gå våra tankar till våra hart prövade nordiska
grannfolk i öster och väster. Vi lia stålt deni b. pä niangahanda satt. inell vi

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vilja icke förtröttas i våra strävanden att lämna dem humanitär och ekonomisk
lija p sa långt.vara resurser förslå. Vi hoppas också, att ljusare tider snart
sipola randas såväl för dem som för alla andra folk, som nu plågas av krigets

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Med anledning
av herr Svenssons i Grönvik anförande vill jag mycket gärna understryka, att
min maning till samhällssolidaritet gällde alla, vilket för övrigt framgick av
e formuleringar jag använde, när jag talade både örn »envar» och »alla håll».
Jag skulle gärna se, örn denna maning uppfattades på det sättet, att representanter
för någon grupp icke försökte liksom flytta över den till en annan grupp
Hen galler nämligen alla.

h ör övrigt har jag icke någon anledning att gå närmare in på vad herr Svensson
i b-rönvik sade. De olika partiernas omsorg örn samlingsregeringen kanske
VI icke sko a upptaga till diskussion. Vi skola kanske, herr Svensson i Grönvik,
vara glada över att vi trots allt fortfarande ha en samlingsregering.

Jag begärde emellertid ordet för att svara på en fråga av herr Skoglund i
Doverstorp rörande jordbrukspriserna. När jag tar upp denna fråga till besvarande
ar det därför, att jag finner det naturligt, att statsministern i det
tallet svarar for vad som har förekommit. Jag yttrade mig redan i höstas örn orsakerna
till uppskovet med prissättningen på jordbruksprodukter. Herr Skoglund
fann sig emellertid nu böra upprepa vad han då sade och hävdar alltjamt
att det var oklokt, att handläggningen av jordbrukspriserna har skett
pa detta satt, och att, örn dessa priser hade fastställts tidigare, skulle mycken
irritation ha varit undanröjd.

För min del tror jag, att representanterna för jordbrukarna begå ett misstag,
nar de försöka bedöma. denna sak utan dess naturliga sammanhang med
andra gruppers inställning i frågan. När jordbrukspriserna först kommo upp
till behandling efter förslag från livsmedelskommissionen, stodo vi i början
av det arbete i kampen mot inflationen, som sedan har förts vidare. Det gällde
da att utröna i vilken mån olika folkgrupper skulle vara villiga att göra
sådana medgivanden — de kallas ibland uppoffringar — som voro nödvändiga
for att åstadkomma det önskade resultatet.

,.,Pf Priser, som hade föreslagits av livsmedelskommissionen, hade visserligen
tillstyrkts av livsmedelskommissionens råd, som ju har representanter både
tor jordbrukare och konsumenter, men alla veta, att det dock rådde delade meningar
örn huruvida prissättningen var riktig. Jag erinrar örn att priskontrollnanmden
hade payrkat ganska väsentliga justeringar i de priser, som livsmehade
föreslagit. De beräkningar rörande skördeutfallet, som
da forelago, tydde också på att även med de priser, som hade föreslagits av
livsmedelskommissionen och som inneburo vissa reduktioner i förhållande till
orra årets priser, skulle jordbrukarna få ut en kompensation, som icke bara
innehar full kompensation utan där man också kunde räkna med vissa rätt
betydande kompensationsöverskott. På den punkten rådde delade meningar.
Jordbrukarna forsökte själva göra gällande, att det icke skulle bli ett sådant
overskott. Löntagargrupperna, som voro misstänksamma på grund av utfallet
av tidigare liknande uppgörelser, voro ytterst misstänksamma, att man här
återigen var inne pa en väg, på vilken en grupp icke på samma sätt som andra
^r!if)Pei'' behövde taga hänsyn till våra särskilda förhållanden.

Hedan ur denna synpunkt, att det rådde tvist örn huruvida jordbruks -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
priserna voro riktigt avvägda, fanns det skål att dröja med ett fastställande.
Det fanns för mig emellertid ett ännu starkare skäl, nämligen den psykologiska
återverkan, som ett fastställande av priserna enligt livsmedelskommissionens
förslag utan tvivel skulle lia fått på löntagargrupperna. Jag Ilar redan
erinrat örn den misstro, som de hyste i detta fall, och det är mycket möjligt,
att därest vi hade fastställt jordbrukspriserna i sin helhet i det läget,
skulle det lia medfört sådan reaktion från löntagarna, att det skulle lia. uppstått
mycket stora svårigheter på det andra fältet för arbetet mot inflationen,
nämligen när det gällde lönestoppet. Hade arbetarna och löntagarna behärskats
av den föreställningen, att jordbruket överkompenserats, så hade det icke varit
så märkvärdigt, örn deras villighet att binda sig för avtal som inneburo, att
de skulle avstå från kompensation för fortsatt prisstegring, blivit ganska minimal.
Jag hävdar gentemot herr Skoglund den uppfattningen, att det skulle
varit ett psykologiskt misstag att fastställa jordbrukspriserna redan i augusti
eller i september. Nu blev ju ända till sist resultatet det, att de av. livsmedelskommissionen
föreslagna priserna fastställdes. Under tiden hade vi fått andra
erfarenheter än vi hade i augusti och september rörande utfallet av årets
skörd, och man kunde efter de nya beräkningar som gjorts säga sig, att den
överkompensation som hade skymtat för ett par månader sedan icke längre
fanns. Det fanns då heller icke någon särskild anledning att dröja med fastställandet
av jordbrukspriserna. Det kunde då också ske i ett läge, där f astställandet
av dessa priser icke längre hade samina ogynnsamma återverkan pa
andra gruppers medverkan i kampen mot inflationen. Jag vågar därför bestämt
hävda, att regeringen förfor klokt, och jag skulle tro, att jordbrukarnas representanter
gjorde riktigt i att vid sina bedömanden beakta, att det finns
andra grupper i detta samhälle än jordbrukarna. ... .

Herr Skoglund ställde vidare en fråga rörande de snål som hade iorelegat
vid regeringens ståndpunktstagande i fråga örn fläskpriset.. Jag vill aa erinra
om att livsmedelskommissionens förslag till allmänna prisbestämningar tor
jordbruket icke upptog någon förhöjning ay fläskpriset, och detta förslag hade
jordbrukets representanter förklarat sig tillfreds med, och de hade lovat att
på allt sätt medverka till dess genomförande. Emellertid, kom livsmedelskommissionen
sedan med ett förslag som innebar en viss förhöjning, jag vill minnas
med 22 öre, av fläskpriset. Vi befunno oss.då.i det läget, att det var angeläget,
att jordbrukspriserna fastställdes definitivt på, en gång. Detta var tor
oss''en tillräcklig anledning att icke vid det första tillfälle då saken förelag i
regeringen bryta ut frågan örn fläskpriset från dess. sammanhang med andra
prisfrågor. Frågan kom upp senare vid de förhandlingar som fördes med representanter
för lantbruksförbundet och för It. L. F. och. som ledde till den
senaste uppgörelsen. Då förelågo olika alternativ. Man diskuterade bl. a. en
kombination mellan mjölkutjämningsbidraget och fläsk- och köttpriserna. Man
utgick då ifrån, att de delar av landet som skulle tillgodogöra sig det höjda
fläskpriset skulle kunna avstå något av mjölkprisutjämmngsbidraget. Likaledes
räknade man nied att den merinkomst som jordbrukarna skulle erhålla
på grund av det stegrade fläskpriset skulle kompenseras genom en sänkning
av priserna på kött. Å andra sidan skulle de delar av landet som drabbades
av prissänkningen på kött kompenseras genom en höjning av utjämnmgsbidraget
på mjölk. Det var alltså ett system, där man utgick ifrån den grundsatsen,
att någon absolut höjning av .jordbrukarnas samlade inkomster ej skulle
ske, utan att, örn det ena priset måste höjas, skulle man sånka det andra.
Under de förhandlingar som fördes, skildes frågan örn mjölken ut fran tragan
om fläsket och köttet, och denna senare fråga kvarstod salunda renodlad. När
det då gällde att höja fläskpriset, skulle man vidtaga en sänkning av köttpn -

46 Nr 2. Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
serna som uppvägde den merinkomst som det höjda fläskpriset skulle giva. På
den punkten förklarade representanterna för jordbrukarorganisationerna, att
de icke önskade, i varje fall vid detta tillfälle, medverka till en sådan ordning,
vilken ju var i överensstämmelse med utgångspunkten för livsmedelskommissonens
av dess råd tillstyrkta förslag på det. sättet, att man betraktade den
totala inkomstsumman som en helhet och att inom dess ram höjningar skulle
motsvaras av sänkningar. Detta var det främsta skälet till att ett''beslut i fläskprisfrågan
icke kunde bli positivt, Herr Skoglund har alltså rätt i att denna
fråga hånger samman med de allmänna prisfrågorna. Det är en annan sak,
att det finns andra skäl, som bl. a. anförts av medlemmar av livsmedelskommissionen,
mot en höjning av fläskpriset, men det avgörande skälet var, att
man vid dessa förhandlingar inte kunde komma till ett resultat på den linje
j?.mc.re®''er^r^ei1 förklarat sig vara villig att följa, och man kunde inte göra det,
därför att jordbrukets representanter då ansågo sig icke böra godtaga ett förslag
i denna riktning.

Detta är.vad jag har att säga örn behandlingen av priserna på jordbrukets
produkter inom regeringen. Det är ju väl bekant för riksdagen, att vissa
medlemmar av regeringen haft en annan uppfattning än andra och att det
även inom regeringen fanns starka önskemål, att man redan i augusti eller
september skulle göra prisbestämningen i dess helhet. Jag hävdar emellertid
fortfarande, att med hänsyn till det hela den ståndpunkt som regeringen valde
var den riktiga.

Herr Skoglund i Doverstorp erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Statsministern säger, att han på grund av det sabmanhang
som. jordbrukspriserna hade med övriga prisfrågor icke ansett det riktigt
att man vid en tidigare tidpunkt fastställde jordbrukspriserna. Han säger också,
att detta skulle ha varit olämpligt av vissa psykologiska skäl, med hänsyn närmast
till den stora löntagargruppen. Tillåt mig då säga, att örn regeringen eller
i alla händelser en stor del av regeringens medlemmar hade den uppfattningen,
var det också i högsta grad opsykologiskt att i augusti låta livsmedelskommissionen,
föra förhandlingarna med jordbrukarna fram till en sådan punkt som
man gjorde. Det medförde, att jordbrukarna kände sig behandlade på ett annat
sätt än andra grupper, och detta har i hög grad bidragit till att skapa den irritation
som uppstod, framför allt därför att man visste med sig, såsom också blivit
bevisat vid den uppgörelse som skedde, att man icke hade kommit med några
oberättigade anspråk.

Vad fläskpriset angår tillåter icke den tid jag nu har till mitt förfogande,
att jag ingår på något längre resonemang därom. Men det kanske blir tillfälle
därtill senare. Jag vill endast säga, att jag tror, att det icke minst ur konsumenternas
synpunkt vore önskvärt, att denna fråga komme upp till förnyat
övervägande.

Vidare anförde:

Chefen, för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
De sista inlägger! i denna debatt ha ju visat, hur själva budgetfrågorna måste
passas in i frågan örn den allmänna ekonomiska politik som vi i nuvarande läge
skola föra. Jag tror, att det är skäl i att man från början gör klart för sig, att
budgetfrågorna endast utgöra en del av de problem som vi ha att syssla med.
Jag börjar med detta därför att det förefaller mig, som örn på mångå håll förefinnes
en tendens att skjuta undan tanken på de andra vägar på vilka det är
nödvändigt att vandra för att vi skola kunna hålla det svenska penningvärdet

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss ar statsverkspropositionen m. m. (Forte.),
fast oell i stället skjuta över tyngdpunkten till frågan om huruvida statsutgifterna
skola vara litet större eller litet mindre. ... r ,

Redan under höstriksdagen hade jag tillfälle att framlägga de skal som enligt
min mening tala för att detta är en missuppfattning och en ödesdiger missuppfattning.
Den kan nämligen leda till en oberättigad pessimism, om omständigheterna
skulle vara sådana, att en nedskärning av statsutgifterna skulle visa
sig vara omöjlig eller att till och med en ökning av statsutgifterna skulle visa
sig vara något som alla gilla. Örn man da har last fast sig vid den uppfattning
som förts fram här i dag både i denna kammare och i forsta kammaren samt
kanske i ännu mera uttryckliga ordalag i den offentliga debatten, nämligen att
det är statsutgifterna som äro, örn inte den enda, sa i alla händelser, som herr
Skoglund uttryckte sig, den väsentliga fråga man har att syssla med, därför
att det är från dessa statsutgifter som den väsentliga impulsen till prisstegring
och inflationen härleder sig, örn — säger jag — denna uppfattning skulle
slå rot, tror jag, att vi beröva oss den riktiga psykologiska bakgrunden för att
bekämpa inflationen, även under förutsättning att en ökning av statsutgifterna
skulle ske eller i alla händelser en önskvärd radikal minskning av desamma
under krisen inte skulle komma till stånd.. .

När denna uppfattning har lagts fram i elen finansplan som nn diskuteras,
så utlöser den i stort sett från kritikernas sida en enhetlig eller enhällig förklaring,
att detta skulle vara ett uttryck för den optimism i förhållande till nuvarande
läge och i fråga örn läget efter kriget, som skulle taga sig uttryck
inom finansdepartementet. Jag har såvitt möjligt sökt halla hela framställningen
fri från sådana känslobetonade omdömen för att i stället lägga fram
de fakta, på vilka riksdagens ledamöter sedan kunna bilda sig en uppfattning
om läget. Örn det därvid varit nödvändigt att skjuta fram vissa faktorer, som
enligt min upfattning blivit underskattade i den allmänna diskussionen, och örn
det varit nödvändigt att föra fram vissa faktorer, som jag. skulle tro för den
stora mängden inte bara av folket utan även av riksdagen icke äro klart uppfattade,
så innebär detta inte något uttryck för en personlig känslostämning,
utan endast en strävan efter att få fram alla de omständigheter som man mäste
taga i betraktande, då man skall fälla ett omdöme örn hur vart ekonomiska och
finansiella läge är. Det är fran denna synpunkt, som det i finansplanen har
lämnats en redogörelse för vilken fullständigt dominerande.roll de rena^knsutgifterna
spela i fråga örn höjningen av budgetens, utgiftssiffror. Jag. får erkänna,
att det har för mig själv utgjort ett bidrag till klarhet, när det i siffror
kunnat bevisas, att nästan hela denna höjning av budgetens utgiftssumma, som
vi bevittnat sedan det sista fredsåret, varit beroende på faktorer som vi allesammans
räkna med böra kunna försvinna, när krigs- och krisläget upphör.
Örn man vill säga, att detta är en optimistisk ståndpunkt, så vill jag svara:
det är icke någon ståndpunkt alls, det är ett konstaterande av faktum. Om sedan
läsaren av detta vill draga optimistiska eller mindre optimistiska slutsatser, är
det hans ensak. . . . .

Det som har givit anledning till det starka understrykandet av detta iorhålhinde
är, att jag — jag erkänner att jag kanske misstager mig — har det
intrycket, att denna utveckling av budgeten icke för den stora allmänheten^och
icke heller flir riksdagens ledamöter klart framträtt, utom att man sett pa. de
väldiga utgiftsstegringarna och sagt: här se vi någonting som vi praktiskt
taget inte komma ifrån. Det har särskilt tagit sig uttryck i det allmänna påståendet,
att miljonrullningen — eller man skulle nu kanske kunna säga miljardrullningen
— under dessa krigsår har lett till ett allmänt ringaktande av
penningens värde och att regeringen och riksdagen även på de områden som
icke beröras av de rena krisatgårderna skulle ha hängivit sig a t ett lättsinnigt

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
slöseri. Är det då icke ganska rimligt, att man vill tillrättalägga dessa missuppfattningar
genom att visa, att miljon- eller miljardrullningen hänger samman
med krisutgifterna och att man på andra områden iakttagit, som jag skulle
vilja kalla det, en mycket stor återhållsamhet, en återhållsamhet som de som
ha att syssla med de olika huvudtitlarna komma att kunna konstatera. Jag vill
därför icke precis säga, att jag skulle glädja mig över om riksdagen på de
punkter, där regeringen ansett att utgifterna varit nödvändiga, skulle kraftigt
skära ned de mycket begränsade anslag som på olika håll upptagits. Men det
skulle vara mycket intressant att se, var man inom utskotten och inom riksdagen
anser att man skulle kunna överväga att ytterligare skära ned utgifterna,
0In maii bortser från vad man kallar krisutgifterna.

. faktorer, som jag tycker att jag för säkerhets skull ändå bör särskilt
erinra örn och som ha medfört denna väldiga utgiftsökning, äro utgifterna
°r.yfrL viktara beredskapen och för upprustningen. Tillsammans med dessa
utgifter roijer såsom en naturlig konsekvens, när man icke ansett det möjligt.
att täcka dessa extra ordinära utgifter med skattemedel, den våldsamma
ökning av statsskulden sorn. vi nu uppleva och som kräver en årlig förräntmng>
även örn det skulle finnas delade meningar örn huruvida det är nödvändigt
att betala dem nu eller någon gång i framtiden. Dessa utgifter äro
orsakade av det nuvarande läget, och den som på denna punkt vill säga att
tillräcklig sparsamhet icke iakttagits, han har skyldighet att komma med
anvisningar pa de punkter där han anser att statsutgifterna skulle lia hållits
nere. Kamén för vad man kallar de fasta försvarsutgifterna, de som skapats
genom den nya försvarsordnmgen, förmodar jag att även de som här talat för
nedskärningar icke anse, att man i detta ögonblick kan inskränka på. Men
om denna ram är fastställd och örn man inom denna ram bara vill försöka
att skalla storsta möjliga valuta för pengarna, så kunna vi ju föra den delen
av lorsvarsutgifterna åsido Vad återstår då? Jo, det är utgifterna för den
omedelbara militära beredskapen, och det har ännu icke funnits någon som
vagat stiga upp och klart och tydligt säga ifrån, att den militära beredskap,
som Iran regeringens sida ansetts vara önskvärd, varit för vidlyftig och att
man där kunnat spara så och så mångå hundratals miljoner. Vad man kunnat
antora ar, att man på olika håll i landet framfört den uppfattningen, att
pengarna icke komma till den bästa möjliga användning. På den punkten är
det icke möjligt for någon på regeringsbänken att svara på annat sätt än
att vi gjort vad som synts oss stå i vår makt för att se till, att dessa pengar
icke annandag pa ett slösaktig! sätt. På vad sätt kan då regeringen göra
+inr-ii ii har ei^-a7 talar?a reclan erinrat om att statsrevisionen icke är i
eili ii atr granska dessa ting, särskilt sedan krisrevisionen blivit

ti Isatt, och man har önskat, att krisrevisionens arbete skulle läggas fram för
riksdagen. Det är en sak som man kan diskutera. Men regeringen har ju
tillsatt en knsrevision^ i vilken man försökt få representanter för den önskvärda
sakkunskapen pa det privata näringslivets område och dessutom riksdagsledamoter
som aro val kända för att icke vara släpphänta i fråga om
utgifterna. Man har därvid valt just sådana som vid den ena riksdagen efter
den andra stigit upp och. krävt sparsamhet med statens medel. När regeringen
tillsatt en sadan krisrevision då förefaller det mig, som örn regeringen
gjort vad den kunnat pa detta område. Innan man från sparsamhetsivrarnas
sida har kunna! visa pa mera framkomliga praktiska utvägar för att hålla
de militära utgifterna inom vissa gränser, förefaller det mig, som örn vi gjort
vad som for närvarande kan göras. .

. Nu kanske någon säger, att det icke är de militära utgifterna man riktar
sig emot. Jag ar icke saker darpa. En av talarna här nämnde, att när man

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
beviljar anslag till det stora kryssarbygget, så år detta att använda pengar
på ett mindre lämpligt sätt. Därom ha funnits delade meningar i riksdagen.
Det veta vi väl, och det finns fortfarande sådana delade meningar. Men det
är väl icke någon här i riksdagen som kan göra anspråk på att regeringen,
sedan riksdagen fattat sitt beslut, skulle kunna spara in dessa många tiotal
miljoner som riksdagen anslagit till dessa ändamål?

Om jag så går över till andra utgifter som stigit, så är det, som vi veta,
på grund av den allmänna prisstegringen och på grund av stegringen av levnadskostnaderna
som statens löner kommit att starkt stiga. Till att börja
med har det skett på grund av bestämmelserna i det allmänna lönereglementet,
som väl ingen förutsätter att man skulle kunna sätta ur kraft, vilka bestämmelser
innebära en kompensation för tre fjärdedelar av levnadskostnadernas
stegring. I fortsättningen har till en början även kompensation givits
för tre fjärdedelar av stegringen, men sedermera kompensation för endast
50 procent. Det är klart, att den, som anser att dessa utgifter äro för höga,
ju kan begära, att man skall skära ned kristilläggen, som icke äro lagstadgade
och icke beslutade på samma sätt som de rörliga tilläggen. Men innan
någon kominer och föreslår att så skall ske, finns det ingen anledning att
ta upp någon allvarlig diskussion på denna punkt.

På ungefär samma linje som dessa kristillägg till lönerna ligga kristilläggen
på socialförsäkringens område, där man kan säga, att den enda post
som betyder något väsentligt är tilläggen till folkpensionerna. Dessa tillägg
ha icke utmätts så knappt som med bara 50 procents kompensation, utan man
har från början i princip gått ut ifrån att det skulle vara full kompensation,
därför att man anser, att de inkomsttagare det här gäller leva på så låg
standard, att de överhuvud taget icke ha förmåga att bära någon del av
dyrtidens tryck.

Yad återstår då av de stora områden, inom vilka verkligt betydande besparingar
skulle kunna äga rum? Jo, det återstår ett enda stort område, och det
är de s. k. subventionerna och rabatterna. Där finns utan allt tvivel möjlighet
att göra besparingar. Hade förhållandena •—- det är kanske bäst att jag
säger det med anledning av den diskussion, som för några minuter sedan här
ägt rum rörande prissättningen på jordbruksprodukter — varit sådana, att
priserna på jordbrukets produkter kunnat sättas lägre än nu varit fallet, så
hade antingen priserna för konsumenterna sjunkit eller också hade ännu mer
betydande sänkningar av statsutgifterna för subventioner kunnat komma till
stånd. Jag tror inte att det finns någon anledning att nu riva upp en strid,
huruvida denna prissättning varit riktig eller ej. Jag vill tvärtom säga, att
en av de huvudinvändningar, som jag för min del måste rikta mot dem, som
uttalat sitt ogillande av den framlagda budgeten och ansett att där råder brist
på sparsamhet, är att man blundar för den verklighet, som vi ha att röra oss
med. Sedan det ansetts omöjligt att fastställa andra eller lägre priser på jordbrukets
produkter, ha vi ju vid uppgörandet av budgeten och vid bestämman\
det av riktlinjerna för den ekonomiska politiken att utgå ifrån dessa priser
såsom ett faktum.

Ett liknande sådant faktum bär skapats genom uppgörelsen på arbetsmarknaden
-— man må sedan uttala sig hur drastiskt man vill därom, man må tala
om att denna uppgörelse också var otillfredsställande, att riskerna äro utomordentliga,
ali vi, såsom någon talare utanför riksdagen sagt, känna oss leva
vid randen av en vulkan, där man inte vet när man kommer till den gräns,
där lönestegringar automatiskt inträda. Jag vågar emellertid påstå, att den
återhållsamhet, som på denna punkt visats av löntagarna, utan tvivel kan

Andra leammarens protokoll lVJfi. Nr 2. 4

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mäta sig med den återhållsamhet, som visats av andra samhällsgrupper, när
det gällt att hävda gruppens egna intressen.

Vi ha sålunda här två fasta hållpunkter i dessa fakta.

. Vi ha alltså på lönemarknanden en reglering, som följer levnadskostnadsindex,
och på den punkten häradet också sagts: Ja, men detta är ju orimligt.
Vi kunna val inte låta hela vår ekonomiska politik snöras in i den tvångströja,
som ligger i att en levnadskostnadsindex, beräknad på visst sätt och
upptagande poster, som egentligen inte borde vara med där, skall vara bestämmande
för, huruvida vi kunna förhindra inflation eller inte. — Jag tror att
man härvidlag hänger sig åt en missuppfattning. Det är inte så, att det är
sättet att beräkna levnadskostnadsindex, som är det avgörande, utan det förhållandet
att index lägges till grund vid förhandlingar örn lönerna. Det finns
ingen svårighet att göra upp en index som ser ut på det och det sättet. Vi kunna
t. ex. göra en rensad index och plocka ut utgifter, som vi anse överflödiga
och onödiga, och därigenom få ett indextal, som inte uppgår till 153 enheter
såsom enligt den nuvarande index eller 239 enligt den föregående, utan som är
sa och så manga enheter lägre. Det finns således ingen svårighet att göra en index,
som visar lägre stegring än vi nu ha.

Men om vi^ gjorde detta, skulle vi förändra en av förutsättningarna för den
uppgörelse pa arbetsmarknaden, som nu träffats. Hade en ändring av index
skett, innan avtalet slutits, hade avtalet kommit att få ett annat innehåll. Att
man således inte kan göra en ändring, sedan avtalet slutits, tror jag att var
och en måste erkännna.

Vi befinna oss salunda faktiskt i det läget, att vi ha att räkna med vissa
faktorer, priser och löner, vilka komma att öva ett bestämmande inflytande
pa hur det går med vårt penningvärde inom den närmaste tiden. Den enda
slutsats man da kan draga är, att vi mäste se till att priserna och lönerna inte
stiga, och det kunna ^vi göra genom att hålla talen i den levnadskostnadsindex,
som vi nu ha, så nära det lägre utgångsläget som möjligt är.

Jag kanske bör tillägga, att avståndet från det nuvarande indextalet och
till det, där vi ha den s. k. kritiska punkten, d. v. s. där en löneökning automatiskt
inträder, inte är stort, och det var därpå, som den talare jag nyss åberopade,
syftade, när han sade, att han kände sig leva vid randen av en vulkan.
Det finns omständigheter, över vilka vi inte ha någon makt. Det finns tidigare
inträdda förändringar, som komma att slå igenom i indextalen och göra en
viss höjning ofrånkomlig. Och örn vi skulle besluta oss för att företaga vissa
höjningar av skatterna, skulle detta medföra en sådan ökning av levnadskostnadsindex,
att vi farligt närmade oss den kritiska punkten.

Nu kan man ju säga: Det är väl inte rimligt att skatterna skola vara medräknade
i levnadskostnadsindex. — Nej, min personliga mening är — och det
har jag aldrig dolt — att skatterna inte böra vara med, åtminstone inte de
direkta skatterna; vad konsumtionsskatterna beträffar, är det ju ytterligt svårt
att avgöra, hur man skulle kunna skilja ut dem. Men när man nu har accepterat
en index, i vilken skatterna äro medräknade, och det är på denna grundval,
som avtalen äro gjorda,_ då är det inte -—• jag kommer tillbaka till den
saken rimligt att tänka sig, att den ena parten, låt mig säga staten, skulle
ryckao undan grundvalen för uppgörelsen. Vi måste alltså, även när det gäller
trugan örn att företaga skattehöjningar, bestämt taga hänsyn till inverkan
därav på index.

Sedan tillkommer en faktor, som är undandragen, kan man säga, vårt ensidiga
bestämmande, nämligen frågan örn importpriserna. Om sådana ändringar
av importpriserna inträda, som leda till höjning av den svenska prisnivån,
ha vi en ytterligare anledning att befara, att indextalet kan komma att överskrida
den farliga punkten.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Då ställer jag den frågan: finns det verkligen inom den svenska riksdagen
tillräckligt många, som skulle vilja taga ansvaret för att skära ned statsutgifterna,
som man anser vara den väsentliga anledningen till risk för inflation,
det må sedan gå med levnadskostnadstalet, alltså med lönerna, hur som helst, och
även örn det kan bevisas, att varje sänkning av subventioner och rabatter och därmed
följande höjningar av levnadskostnaderna påtagligen för oss närmare den
punkt, där fara för inflation verkligen föreligger? Örn man inte är beredd att
draga den konsekvensen — och jag noterar med verklig tillfredsställelse, att
herr Skoglund trots alla sina, låt mig säga mer känslomässiga reaktioner emot
statsutgifterna och särskilt då mot dessa subventioner och delvis mot rabatterna
icke vågade göra det — mäste man komma till den slutsatsen ^att någon
annan utgiftsstat icke kunnat framläggas. Herr Skoglund sade också uttryckligen
att det var mycket möjligt att finansministern icke kunnat handla annorlunda
— d. v. s. detta måste gälla regeringen, ty utgiftspolitiken är ju dock
icke, som var och en kan förstå, finansministerns ensak. Alla utgifter redovisas
ju på var sin huvudtitel, och vill man kritisera utgiftsstaten, har man i raije
särskilt fall åtminstone två instanser att vända sig mot, ty man kan inte bara
rikta sig mot finansministern, utan man måste även rikta sig mot den departementschef,
som närmast ansvarar för utgifterna på huvudtiteln i fråga.

Även örn herr Skoglund sålunda antydde, att det kanske jvar omöjligt att
komma fram till en annan utgiftsstat än den framlagda, ifrågasatte hail, örn
man inte skulle kunna komma ifrån en del av dessa utgifter. Jag måste da
verkligen ställa den frågan: finns det någon anledning att lata en sadan ton
av, låt mig säga ogillande av den förda politiken slå igenom här liksom i debatten
i första kammaren och utom dessa kamrar? Örn det nu är sa, att vi
äro bundna av faktiska omständigheter, utrikespolitiska förhållanden, som vi
inte ha någon makt över, och inrikespolitiska förhållanden, som vi ha accepterat,
vore det då inte mer rejält att säga, att vi fa finna oss i läget.
Det faller ju inte någon in att jämra sig över att vi leva i en värld, som
är uppfylld av krig, ty vi kunna inte ändra detta förhållande. Jag tror inte
heller att det lönar sig att överhuvud taget komma med klagovisor över förhållanden,
som kommit till dels oberoende av vad vi själva gjort, dels pa grund
av våra egna handlingar, som vi nu äro tvungna att taga konsekvenserna av.

Jag skall inte heller dölja en annan sak. På vissa håll reagerar man på det
sättet att man säger: Äi befinna oss nu i ett nödläge, men vem har bragt oss
däri och hur har nödläget uppkommit? Det är där som ansvaret kan utkrävas.
— Jag tror att örn jag inte inskränker mig bara till vad som är sagt här i dag,
utan anknyter till vad som överhuvud taget sagts i den offentliga diskussionen
under de sista månaderna, kan jag, utan att gå ifrån vad som kan konstateras,
saga, att det finns tre olika stadier i detta ansvar, som man anser sig kunna
utkräva. Det närmast liggande stadiet är det. då man, när missväxten kom och
priserna hotade att stiga, gick in på den s. k. subventionsvägen. Det är klart,
att örn man hade låtit bli att gå in på subventionsvägen, hade man mte halt
dessa stora anslag för subventioner. Huruvida anslagen till rabatter då hade blivit
så stora, att de kanske tagit lika stora medel i anspråk, därom vågar jag
inte uttala mig, men jag vill erinra örn att en av de allra största posterna bland
subventionerna, vilka vi räkna med för ar 1941/42, uppgått till o80 miljoner
kronor, är utgifterna för att sänka priset pa fodercellulosa och oljekaka)!. Jag
tror inte att det varit miijligt att på annat sått ån genom subvention fa ut fodercelhilos;:n
till jordbrukarna. Jag vet knappast vilka, priser man skulle lia
satt på den färdiga produkten för att lia kunnat förmå jordbrukarna att i den
utsträckning, som nu skett, använda detta ersättningsmedel.

Dessa subventioner lia. alltså i viss nian varit ofrånkomliga. Däremot elkan -

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ner jag att både den subvention, sorn kallas för förmalningsersättning och som
lämnats för att hålla nere mjöl- och brödpriset, liksom även den som kallas för
prisutjämningsbidrag — för att inte tala örn de redan före kriget existerande producentbidragen,
väsentligen avsedda för mindre jordbrukare ■— äro frivilliga.
Men jag frågar mig: vad skulle följden lia blivit, örn vi icke gått subventionsvägen,
utan i stället tagit ut hela prishöjningen av konsumenterna? Jo, följden
hade med nödvändighet blivit att prisstegringen varit ännu kraftigare än nu,
och när man vet, hur en sådan prisstegring har tendens att breda ut sig, tror
jag att man kan säga, att det återhållande element, som subventionerna inneburit,
faktiskt har hindrat prisstegringen att bli sådan som vi inte vilja att
den skall bli.

Vi få komma ihåg, att man har att väga den ena utgiften mot den andra.
Den, som närmare sysslat med dessa ting, vet att man kan sitta och räkna ut,
inte på miljonen men ganska nära, hur mycket det betyder i statsutgifter, örn
man ger ut så och så mycket i subvention för att hålla nere levnadskostnadsindex
eller örn man låter subventionerna falla bort och indextalet stiga över
vissa gränser, med därmed följande ökning av statsutgifterna för löner. I många
fall är det ganska uppenbart, att man genom att gå subventionsvägen förebygger
en större ökning av statsutgifterna. Jag säger detta, fastän jag mycket väl
förstår, att löntagarna i statens tjänst kunna göra den invändningen, att det här
blir fråga örn en bakväg, på vilken man håller nere deras kompensation. Men det
ar ett faktum, som nian inte kail sluta ögonen för, utan som nian måste ha
klart för sig.

Pa samma sätt förhaller det sig med de subventioner till bostadsbyggande,
som det talats örn här i dag. Vi ha ju gjort försök att hejda hyresstegringen
genom en hyresregleringslag, och jag hoppas att det även i fortsättningen skall
vara möjligt att gå på samma linje. Det skall emellertid inte fördöljas, att det
är mycket svårt att genomföra lagstiftningar av detta slag utan ändring av
de ekonomiska förhållandena. Örn vi inte lyckas skapa tillräckligt med nya
bostäder, är det mycket svårt att tänka sig, att i realiteten hyresnivån kail
hållas nere.

De utgifter, som gå till subventioner för bostadsbyggande, äro således medel
att förebygga prisstegring och fylla därigenom sin uppgift i kampen mot inflation.
Det är alltså inte riktigt att, såsom ofta sker, anföra dessa utgifter
såsom exempel på statsutgifter, vilka leda till prisstegringar.

Subventionerna utgjorde således det första stadiet. Jag kan vara mycket
kortfattad i fråga örn det andra och tredje. De lia nämligen ännu inte i denna
kammare förts fram såsom argument, men jag är inte säker på att så inte
kommer att ske i fortsättningen, och det kan därför vara lika bra att föra
saken på tal redan nu.

Man säger, att det kan visserligen inte förnekas, att utgiftsstegringarna, åtminstone
den större delen därav, varit ofrånkomliga på grund av krisen, men
att utgiftsstaten vid krisens början låg på alldeles för hög nivå på grund av
— jag skall inte använda något olämpligt uttryck — den utgiftspolitik, som
fördes under 1930-talet, och att det är följderna av den stegring i statsutgifterna,
närmast då för sociala ändamål, som ägde rum under 1930-talet, som
vi nu få uppskära i form av en skattebörda, som vi inte kunna se, hur vi i längden
skola kunna bära. Och man går ännu ett steg vidare och säger, att den ekonomiska
politik, som fördes under 1930-talet, i stor utsträckning har sina rötter
i den krispolitik, som under åren 1933 oell 1934 inaugurerades av den socialdemokratiska
regeringen i samarbete med bondeförbundet. På detta sätt
försöker man alltså lägga ansvaret för vad som nu sker på sådant, för vilket
man inte själv känner sig ansvarig.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag tror inte, att det är klokt att i detta ögonblick draga upp en strid om,
hurudan 1930-talets politik varit, eller om den krispolitik, som fördes 1933
och 1931. Det har endast betydelse för den händelse man ur denna kritik av
vad som skedde för tio år sedan drar den slutsatsen, att det man da, gjorde,
bör man undvika att göra, om man kommer i ett liknande läge på nytt. Jag
är övertygad örn att åtminstone de grupper, som jag närmast anser mig representera,
inte komma att vika från den gamla linjen. (Det som hänt under de
sista tio åren har snarare bekräftat, skulle jag vilja säga, riktigheten av
denna politik än skapat ett underkännande av den. Men detta hör till de ekonomiska
spörsmål, som det för ögonblicket inte är nödvändigt att rulla ^upp
och som jag endast har berört därför att jag har en viss känsla av att många
av dem, som nu klaga över de stora statsutgifterna, komma att svara sa^som
herr Skoglund gjorde, när de verkligen tvingas att taga ställning till frågan
örn nedskärning av utgifterna, nämligen att det för ögonblicket nog inte går
att skära bort några utgifter. Men missnöjet kvarstår ända, ty man anser sig
pressad in i ett tvångsläge. _

Örn jag från detta mer polemiska får gå över till områden, där det förefaller
mig, som örn en närmare diskussion av saken skulle kunna närma de
olika ståndpunkterna till varandra, så kommer jag först till den kristiga frågan
örn de s. k. överflyttningsutgifterna och överhuvud taget frågan örn budgetunderskottens
betydelse. Jag beklagar, att det som jag hör här i dag tyder
på att det försök till ett klarläggande härvidlag, som gjorts i finansplanen,
inte varit tillräckligt tydligt. Man rör sig nämligen i debatten här fortfarande
med det allmänna talesättet, att budgetunderskott leda till prisstegringar.
Örn man med budgetunderskott menar alla de statsutgifter, som inte tackas
med skatter och verkliga inkomster, måste ju detta vara ett misstag. Det kan
inte vara riktigt, när man säger att för att en budget skall vara balanserad
i den betydelsen, att den inte skall verka inflatorisk, måste alla utgifter täckas
med skatter eller verkliga inkomster. Örn det förhölle sig på det sättet,
skulle läget både i vårt land och framför allt i de länder, som äro med i kriget.
vara fullständigt ohållbart, när det gäller att försöka bevara penningvärdet.
Men vi lia väl redan från krisens början varit överens örn att de utgifter,
staten gör, inte verka inflatoriskt, itali man i lika stor utsträckning
kan inskränka på de enskilda medborgarnas inkomster. Man kan inskränka på
de enskilda medborgarnas utgifter icke bara genom beskattning utan också
genom lån. Vad som är ägnat att ingiva betänkligheter, det är naturligtvis,
att man, när det gäller sådan upplåning, icke kan vara fullt säker på att
statens uttagande av medel på lånevägen verkligen medför en motsvarande
begränsning av de enskildas utgifter. Det är pa den punkten, man mäste ha
uppmärksamheten inriktad, och på den punkten har man också haft uppmärksamheten
inriktad. Alla strävanden mäste inriktas pa att se till, att statens
uttagande av medel på lånevägen verkligen motsvaras av en begränsning avde
enskildas utgifter. Kan man åstadkomma detta, så bör faran för en inflation
ifrån budgetunderskott vara avlägsnad. Jag vill i det sammanhanget rätta
en missuppfattning, som visserliga! icke har kommit fram i något anförande
i denna kammare, men som kommit fram under debatten i första kammaren,
nämligen att nian i finansplanen skulle lia satt likhetstecken mellan utgifter,
som staten gör t. ex. för investering i befästningsverk, i kanoner, i slagskepp,
i pansarfartyg o. s. v., och de utgifter, som enskilda företag göra i produktivt
syfte. Det har varit med mycken omsorg man där bär valt uttryckssättet
för att förebygga en sådan missuppfattning. Det bar klart och tydligt sagts
ifrån, att en likhet mellan dessa, utgifter förefinnes, så länge man ser förhållandena
på kort sild, under hela den lid då utgifterna för, som det heter,

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
produktiva ändamål icke kunna medföra en ökning av konsumtionsvärdiga
nyttigheter. Var och en förstår ju, att det finns mängder av utgifter även inom
det enskilda näringslivet, som icke hava någon omedelbar effekt. Örn staten
bygger ett hus för ett ämbetsverk eller örn en enskild industri bygger en
ny stor^ kontorsbyggnad, som visserligen kan vara mycket önskvärd, men som
icke från produktiv _ synpunkt är absolut nödvändig, så förstår var och en,
att de pengar, som givas ut för dessa ändamål, verka på anfört sätt, men även
örn den enskilde investerar pengar för produktiva ändamål, kan resultatet
bliva detsamma, om ändamålet är sådant, att nyttigheterna icke komma
fram omedelbart utan till exempel först efter flera års tid. Det är alldeles uppenbart,
att i så fall verkan av dessa utgifter under den närmaste tiden blir
densamma som verkan av de utgifter, staten gör för s. k. improduktiva ändamål.
För all säkerhets skull har i finansplanen erinrats örn det område, där
en konkurrens mellan statens utgifter och enskildas utgifter för nyttiga varor
verkligen medför en risk. Det inträffar till exempel, när staten täger arbetskraft
och material från jordbruket och därigenom försvårar arbetet med sådden
eller skörden eller då staten tager arbetskraft från skogarna och därigenom
tillgången på brännved etc. minskas. I sådana fall föreligger en uppenbar
konkurrens, och där gäller det naturligtvis icke det resonemang, som här har
forts, att statens utgifter icke medföra större fara för inflation än de enskildas
utgifter, men det gäller, det vill jag återigen erinra örn för att man skall få
en riktigt avvägd bild av det läge, i vilket vi befinna oss, att understicka
sådana faktorer, som i regel förbisetts i diskussionen.

Så skulle jag vilja säga några ord örn den optimism i fråga om framtiden,
som man också har tillskrivit budgeten. Optimismen består däri, att man för
att klarlägga förhållandena har försökt att göra ett tankeexperiment för att
finna, hur det skulle se ut vid ett fredsslut, örn de nuvarande krisutgifterna
skulle försvinna men däremot andra utgiftsökningar skulle stå kvar. Då visar
det sig, som det sagts, att om en mindre elei av krisutgifterna försvinner, så
finns det fortfarande möjligheter för en balanserad budget. Men örn krisutgifterna
för rabatter och subventioner försvinna, och örn utgifterna för en
omedelbar försvarsberedskap försvinna men vi fortfarande räkna med en militärbudget
på icke mindre än 750 miljoner kronor och med de nuvarande höjda
utgifterna för förräntning av statsskulden och med oförändrade utgifter för
kristidstillägg på statslöner och på socialförsäkring, så kan ett överskott
på ungefär 300 miljoner kronor framräknas. Var och en förstår, att detta icke
utgör en spådom om framtiden. Det utgör endast en tankeställare, för att man
siffermässigt skalig kunna se, hur läget är. För säkerhets skull har man uttryckligen
sagt ifrån — och det är kanske skäl att upprepa det, eftersom man
även här kommit in på resonemanget örn hur det kommer att gå med de enskildas
och med statens inkomster — att, örn en fredsperiod inträder, så är
det mycket sannolikt, att priserna komma att sjunka. Med sjunkande priser
följa sjunkande inkomster för medborgarna, och följaktligen bli statens inkomster
icke lika stora som förut. Man har t. o. m. gjort så långtgående medgivanden,
att man erkänt, att det under sådana förhållanden kan hända, att
dessa 300 miljoner på inkomstsidan komma att försvinna, men. om man tilllägger,
vilket var och en förstår är nödvändigt, att med en sådan sänkning
av människornas inkomster, däri inbegripet statstjänarnas löner, statens utgiftssida
kommer att reduceras, så är det fortfarande tillåtet att, eftersom statens
utgiftssida kommer att reduceras, hysa en förhoppning om att ett överskott
skall kunna uppstå. Avsikten har endast varit att klarlägga saken och icke
att uttrycka vare sig den ena eller andra mer eller mindre optimistiska uppfattningen.
Men, säger man, finansministern konstaterar helt enkelt, att detta

Måndagen den 18 januari 1943 f. m. Nr 2. 55

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sker under förutsättning att de nuvarande skatterna äga bestånd. Det förefaller,
som om denna omständighet väckt olustkänslor. Jag betonar, att det
återigen är fråga om ett rent konstaterande. Är det någon som tror, att någon
svensk medborgare, att en finansminister skulle kunna önska, att våra statsutgifter
efter kriget skola bålla sig pa en sa våldsamt hög niva, att vi skola
bliva tvungna att taga ut så stora skatter som de, vilka för närvarande utga^.
Genom att konstatera, att det med bevarande av dessa skatter kan väntas uppsta
ett överskott, har man icke uttalat någon som helst mening örn, huruvida detta
är önskvärt eller icke. Man får komma ihåg, att i denna tänkta fredsbudget
ingå försvarsutgifter, som ligga 450 miljoner kronor över den sista fredsbudgetens
försvarsutgifter, och räntor på statens skulder, som ligga ungefär
200 miljoner kronor över den sista fredsbudgetens motsvarande utgifter. Det
gör tillsammans 650 miljoner kronor i merkostnader, under förutsättning att
den utvidgade försvarsramen skall upprätthållas och under förutsättning att
inga åtgärder kunna vidtagas för att bringa ned räntorna på statsskulden, en
utgiftsram som den svenska riksdagen har att räkna med och som det svenska
folket får vara berett att godtaga. Jag tror icke, att man vinner något förnuftigt
ändamål genom att försöka dölja dessa fakta, och örn det är något som
skulle kunna sägas örn denna skildring av framtiden, så är det atthen är långt
ifrån för optimistisk. Det förhåller sig i stället tvärtom. Man utmalar en framtigt
med oförändrade statsinkomster och ett oförändrat skattetryck utan ^att
antyda, att medborgarna genom att bära detta skattetryck skola kunna erhålla
någonting utöver det som vi nu få ut av sådana krisutgifter, örn vilka var och
en måste säga, att de icke i och för sig äro önskvärda. Under sådana förhållanden
förefaller det mig, som örn man borde kunna med litet större endräkt
resonera örn vad som kan behöva göras, när freden kommer. På den punkten
skall jag icke säga många ord.

Man ilar här givit uttryck för sina bekymmer för de stora statsutgifterna.
dag mäste bekänna, att det därför var med ganska stor överraskning jag därefter
hörde tre talare så att säga tavia örn att skildra jordbrukarnas svårigheter
och vad som behövde göras för att förbättra läget för landsbygdens befolkning.
Ja, vem är icke med örn att söka underlätta läget för landsbygdens
befolkning? Men jag är ledsen, att jag därvid måste peka pa vissa obehagliga
punkter. Alla de tre nämnda talarna kommo in på en mycket besvärlig fråga,
nämligen frågan örn dyrortsgrupperingen, och krävde i olika tonarter rättvisa
åt landsbygden, sorn slagordet lyder. Denna rättvisa skulle vinnas däiigenom,
att skillnaden mellan lönerna på billigare och dyrare orter skulle minskas och
likaså skillnaden mellan skatteavdragen pa billigare och dyrare orter. Att
skillnaden mellan lönerna — jag tänker härvid på statstjänarnas löner pa
dyrare och på billigare orter är större än skillnaden i levnadskostnader, tror
jag är ett riktigt påstående. Men innan man går vidare och sager att man
skall skapa rättvisa, är det nödvändigt veta, på vad sätt nian skall kunna
skapa rättvisa. Det kan ju visserligen vara till gagn för statsfinanserna,° om
man minskar på de löner, som gå ut på de dyraste orterna, men jag Dagar
verkligen öppet: är det i detta läge, då reallönerna iiven på de dyrare orterna
kraftigt lia sjunkit, någon, som vill stiga upp och förklara, att man bär genomföra
en sådan förändring, alf även den nominella lönen bör sa lika sf De
sorn sä livligt beli,järta! andra samhällsklassers krav på staten och som med
en sådan vältalighet framhållit omöjligheten att pressa ned priserna pa jordbrukets
produkter med ett eller annat öre, måste göra klart för sig, att en
sådan nedskärning av redan utgående löner för närvarande icke är möjlig att
genomföra. Genom en sådan åtgärd skulle man för övrigt icke på minsta vis
förbättra läget för de medborgare som bo på de billigare orterna. Da mäste

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
väl slutsatsen bli deri att nian för att åstadkomma rättvisa och förbättrade
förhållande!! pa landsbygden bör höja lönerna på de billigare orterna. Det
vore högst intressant att från de talare, som fört fram frågan örn dyrortsgrupperingen
pa dagens program, få ett bestämt besked, huruvida förbättringen
skulle bestå i att på landsbygden lönerna på A-ort skulle höjas till
o v e rell ss ta m nicke med lönerna på B- eller C-ort eller hur man eljest flinkt sig
en förbättring av forhallandena på de billigare orterna. Det förefaller, som
om det skulle vara rättvist att genomföra en sådan förändring, det kan jag
icke tornelia, men nog vore det egendomligt, om ett sådant krav skulle komma
tran det hall, där man anser, att det just är statsutgifterna som medföra
lara tor inflation.

Skog-lnind erkände, att det icke finns någon kungsväg, när det gäller
att iijalpa landsbygdens befolkning, lika litet som det finns någon kungsväg,
nar det galler att hjälpa befolkningen på tätorterna. Det finns bara den väg,
vilken vi alla aro ense om, nämligen att förbättra produktionen och öka avkastningen
av vara produktiva resurser. Gör man det, erhåller nian underlag
tor en förbättring av medborgarnas levnadsförhållanden. Därom äro vi innerligt
ense men hur det skall ske, kan det naturligtvis diskuteras om. Herr
oglund säde, att man borde gå fram på olika vägar, och talade örn, att
man borde förbättra transportförhållandena, bättre utnyttja elektrisk kraft,
skatta bättre bostäder o. s. v. Skall man kunna göra detta, får man nog ha
en mera optimistisk uppfattning om vår framtid än den, som herr Skoglund
och andra gavo uttryck för, när de vände sig mot den optimism, som tagit
sig uttryck i finansplanen. ,

... ^ är° vi bekymrade över det nuvarande läget, och alla fråga vi oss, hur
i°r iT°ii n °na eftar kriget sk0oIa utveckla sig, hur det skall bliva möjligt att
^ var Produktion i gång, så att vi kunna återvinna den del av vårt
välstånd, som vi ha förlorat under kriget. Örn önskvärdheten därav äro vi
alfa ense och borde kanske också kunna vara ense örn att det ganska litet lönar
sig att klaga över den verklighet, som vi icke kunna ändra. Jag vill här
icke säga annat än att det kan finnas olika meningar örn, hur framtiden
skall gestalta sig. Jag är säker örn, att det finns olika meningar örn hur skatterna
böra fördelas och hur man skall kunna se till, att överflöd på ett håll
användes till att täcka brister på ett annat. Därom ha vi fört strid och därom
komma vi att °föra^ strid, men det är, såvitt jag förstår, icke till nytta för
någon att utmåla våra framtidsmöjligheter som sämre än vi ha anledning att
bedöma dem på grundval av de fakta, som vi kunna iakttaga med egna ögon.
Um man till sist ändå är överens örn, att de åtgärder, som här äro föreslagna,
äro nödvändiga, och örn man icke på någon punkt av budgeten vågar föreslå
verkligt avsevärda nedskärningar •— jag anknyter härvid på nytt med tillfredsställelse
till herr Skoglunds yttrande — så frågar jag: kan det verkligen
vara till någon nytta, att som ackompanjemang till framläggandet av dessa
fakta uppstämma jämmerrop, som i grund och botten icke ha någon praktisk
uppgift att fylla. Jag tror, att sådana klagorop i en situation, som vi icke
kunna undgå, varken äro. passande för en folkrepresentation eller för ett folk.
Aven örn det, för att citera en stormaktsledare, vore fråga örn att bjuda
iolket en framtid av blod, svett och tårar, så är jag för min del övertygad
örn att man icke gör någon nytta med att göra detta under ackompanjemang
av jämmerrop. Men det gäller i ännu högre grad, då det är fråga örn de risker,
sorn kunna vara förbundna med åtgärderna att skaffa de medel som vi anser
nödvändiga för vår omedelbara försvarsberedskap. Och jag vill tillägga: de
medel som äro nödvändiga för att halla de svagast ställda folkgrupperna över
vattnet.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Lika omotiverad som statsministerns
spark åt de missnöjda bönderna oell arbetarna var, lika motiverad var bans
varning för de allmänna utrikespolitiska svårigheter, som ännu säkerligen äro
aktuella. Det gör ju att jag liksom övriga accepterar själva utgångsläget för
remissdebatten i denna del och för den politik, som vi ha att föra. Det gör
också, att man utgår från som en nödvändig sak, låt vara ett nödvändigt ont,
att man måste lia stora utgifter för beredskapen och att beredskapen måste
hållas så god som möjligt. Det betyder ju ej, att man accepterar alla de förslag,
som från regeringens sida ha ställts i detta avseende. När här från finansministerns
sida exempelvis med nej besvarats frågan, örn det finnes några möjligheter
att spara, så skulle jag omedelbart vilja peka på en sådan möjlighet.
Jag tänker på dessa efterkrigskryssare, som man ju inte väntar skola bli färdiga
förrän 1947, denna tribut —• för att apostrofera statsministern — at sjöofficerarnas
trivsel. Tjänar man den nödvändiga militära beredskapen under
kriget med att tjurhålla vid detta enligt min mening mycket förhastade beslut
örn byggande av kryssare? Dels går det till mycket pengar, 150 miljoner kronor
eller någonting sådant, och dels framgår det ju också av försvarsministerns
resonemang, att detta byggande icke kan fullföljas pu utan att det inkräktar
på byggandet av mindre vaktfartyg, som kunna ha betydelse ganska snart under
själva kriget för neutralitetsvärnets upprätthållande. Det år ganska svårt
för en riksdagsman för övrigt att anvisa vägar, varpå man skall kunna genomföra
besparingar; man rör sig mycket med rena intryck,^ man reagerar inför
vissa jämförelser o. s. v. Exempelvis, föregående budgetår voro militärutgifterna
i Finland 275 kronor per innevånare. De uppgå i vårt land till icke
mindre än 400 kronor per innevånare. Det är således åtskilligt billigare för
finnarna att föra krig än det är för oss att hålla oss utanför kriget. Det är
klart, att man inför dylikt frågar sig: är det icke så, att det i denna militära
beredskap flyter bort en massa pengar mer eller mindre i onödan och att man
kunde uppnå samma effekt nied mindre generös medelsanvändning? Det är ett
allmänt intryck, och jag tror att det är flera än jag som ha det.

Inför studiet av det nuvarande programmet, sådant det framträder i trontalet
och i regeringens proposition, blir man allt mera fundersam, ty det väsentliga
intrycket av ett sådant studium är att man icke utlovar en enda reform,
man framlägger icke en plan på att taga ett enda steg framåt, men däremot
signalerar man åtskilliga ytterligare steg tillbaka: högre militära bördor,
exempelvis skärpt indirekt beskattning, ja t. o. m. förevigad sådan, för att
hålla sig till finansministerns uttalande. Av det socialdemokratiska partiets
talesman har beståtts honom en hel del blommor för hans finanspolitik. När
han trädde till som finansminister uppgingo våra statsutgifter __till, lat ling
säga, 700 miljoner kronor i runt tal, som skulle fyllas. De uppgå nu till över
4,000 miljoner kronor. Då uppgingo skatterna kanske till 500 ä 600 miljoner
kronor - nu uppgå de till 2,5 miljarder kronor i runt tal. Då var vår skuldsättning
någonting kring 2,5 miljarder kronor. När det budgetår är ute, vars program
vi nu behandla, kommer den att uppgå till 10 miljarder kronor..

Det är icke så förfärligt enkelt att vara finansminister, det medger jag. Men
icke tror jag, att det är så rasande svårt heller, när man, om det gäller att
fundera var man skall taga pengarna, utan hämningar eller med ganska små
hämningar kan, tillgripa finansmetoder, sein nian tidigare bestämt vant
sig mot. flur det nu sedan är, så är det småfolket som fått och far bära en
oproportionerligt tung börda för att genomföra eller förverkliga denna finans P°Hcrr

Wigforss gav inga löften örn att beträda några nya vägar. Hail antydde
i sitt tal, att prisstegringen komme att fortsätta, hur mycket visste han icke,

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och att det. vore sannolikt, att hyrorna komma att tvingas upp i höjden o. s. v.
Det är ju besked, som icke kunna göra någon människa glad.

oI trontalet talar man om, att vi fått en välsignelserik skörd. Vi ställde från
vår sida redan i november månad frågan, örn man inte kunde öka livsmedelsransonerna
för de hart arbetande i landet. Ännu föreligger icke, såvitt lag vet,
någon offentlig officiell uppskattning av skördens storlek. Men jag upprepar
i alla fall detta krav. Jag anser det alldeles orimligt, såsom det för närvarande
är, att man skall kunna genomföra en hushållningspolitik och tänka
på att folket skall respektera de förordningar, som genomföras, därest man
icke tar hänsyn till vissa befolkningsskikts särskilda svårigheter. En stockholmare
erhåller två hektogram kött och två hektogram fisk i veckan. Det är
två mål mat egentligen för en människa, som står i fysiskt arbete. Våra övriga
tilldelningar, av bröd och dylikt, hallas ju på bottennivån av vad ransoneringarna
föreskriva för de olika länderna i Europa. Därför finnes det säkerligen
anledning för regeringen att ännu en gång taga upp till prövning frågan
örn man ej kan genomföra ytterligare en gradering av ransoneringen, som
möjliggör en ökning för de sämst ställda. Det gäller även den uppväxande
ungdomen. Det är tydligt och har konstaterats också från läkare, att de nuvarande
ransonerna äro, alldeles otillräckliga för att tillfredsställa de behov, som
en uppväxande människa har.

Det är det så kallade söderlundska programmet som blivit regeringens ekonomiska
käpphäst. Det har ju figurerat här i debatten åtskilligt under denna
riksdag. Det är ganska märkligt, att regeringen utifrån detta söderlundska
program —_ samma regering som upphöjt den iskalla egoismen till ledstjärna
för vår utrikespolitik — nu riktar icke bara förebråelser utan mycket hotfulla
utfall mot vissa befolkningsgrupper just med den föregivna motiveringen
att de uppträda alldeles för egoistiskt.

För vår del fästa vi oss särskilt vid två ting, när det gäller bönderna. Det
första är, att vi mäste ha mat och att priserna måste bestämmas med hänsyn
till att man skall fa, fram sa mycket livsmedel som möjligt. Det andra är, att
det missnöje, som ,på senare tiden kommit från jordbrukarhåll, huvudsakligen
kommit från de mindre bönderna. Förklaringen är den, att dessa äro missnöjda
med den ekonomiska politik som statsmakterna fört. Kanske det är tillräckligt
att erinra örn, att sedan 1932 har nettoavkastningen för de större jordbruken
ökats fran 2, kronor per hektar till icke mindre än 106 kronor per hektar.
Sådana förändringar ha ju icke ägt rum för de små jordbruken. I vissa
fall kan man, till och med säga, att särskilt under krisen ha dessas svårigheter
icke oväsentligt ökats. Jag tar exempelvis den officiella redogörelsen
av konjunkturinstitutet för verkningarna av jordbrukspolitiken under det första
missväxtåret 1910. Det visar sig då, att de större jordbrukarna erhöllo en prisförbättring
på icke mindre än 17 procent, medan deras utgifter samtidigt beräknades
ökade endast med 13 procent. De förbättrade alltså både relativt och
absolut sin ekonomiska belägenhet under detta första missväxtår. Men går jag
sedan till småbruken med högst fem hektar åker, visar det sig, att medan deras
nettoinkomst ökats med 6.3 procent, alltså endast styvt en tredjedel av storjordbrukets
inkomstökning, så ökades deras utgifter med icke mindre än 9
procent. Det innebär att i motsats till storjordbrukarnas försämrades småbrukarnas
ekonomiska läge icke obetydligt under det första missväxtåret.

När det gäller arbetarklassen och dess läge så måste man verkligen fråga sig,
örn detta så kallade söderlundska program egentligen har någon större uppgift
än att förhindra, att de söka återvinna något av det, som har förlorats.
Det har ju redan i den svenska pressen påvisats, hur lönestoppets egentliga
hemland är Tyskland, där det hade praktiserats redan långt före kriget. »Fram -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gången» i den politiken ämnar jag icke uttala mig örn. Men jag mäste säga, att
det söderlundska programmet verkar i sina principer som en direkt importvara
från den tyska taktiken. , , , , • ,

Regeringen hade framgång med lönestoppet det kan nian inte bestrida.

Örn det berodde på att regeringen var så psykologisk för att halla sig ti
statsministern — att nian undvek att fastställa de jordbrukspriser, som man
sedan fastställde, till dess man manglat arbetarna tillräckligt, det avstar jag
från att uttala mig örn. Men regeringen har haft framgång; man lyckades la
de svenska arbetarna att acceptera detta söderlundska program, i dess viktiga
och avgörande del, nämligen lönestoppet. Jag har förut erinrat om, att redan
när frågan behandlades i det engelska parlamentet nyligen, avvisades förslag
från de engelska söderlundarna örn att man dar skulle genomfora lönestopp.
I England ha priserna stigit med i runt tal 30 procent, och under
samma tid ha arbetarnas löner stigit med 32 procent vilket ju innehar, att
Englands arbetare vunnit kompensation för den prisstegring, som agt rum
där under kriget. Jag frågade då och frågar nu: örn det krigförande England
kan giva sina arbetare full lönekompensation, varför kan ej det neutrala Sverige
göra detsamma? I en debatt nied en av regeringens anhängare bär jag
tidigare mött den invändningen, att det är möjligt för England darfor att i
England realiserar man kapitaltillgångarna och möjliggör pa detta satt att
upprätthålla arbetarklassens köpkraft. Jag skulle vilja fråga: örn det ar
möjligt i England, varför är det ej möjligt i Sverige? Nej, darfor att den
nuvarande ekonomiska politiken leder till ett rakt motsatt resultat, till en
ökning av kapitaltillgångarna. Tag Boforsbolaget! Det är visserligen e
exklusivt exempel, men det är representativt för vad som sker för närvarande.
Det har på fem år tredubblat sin bruttovinst och sjudubblat avskuvmng Man

säger, att i Förenta staterna har man nyligen genomfört lönestoppet.
Det är riktigt, men det är den skillnaden, att i Förenta staterna galler ej
lönestoppet för inkomster under 20,000 kronor. Det ar de inkomster, som
äro däröver, som drabbas av det amerikanska lönestoppet.

Ännu en sak! Under det förra kriget lyckades den svenska arbetarklassen
betydligt bättre försvara sina existensvillkor än vad den lyckats gora under
det nuvarande kriget och med den nuvarande regeringspolitiken. Örn jag tar
nåcrra siffror för underkompensationen vid halvårsskiftena och jandor dem,
så°motiveras detta påstående mycket väl. Alltså, 1915 till den i juli hade
arbetarna en underkompensation, som uppgick till 6 procent. Den uppgic
1940 till 10 procent. 1916 uppgick den till 9 procent, och deli uppgick 1941
till 15 procent. Under 1917 uppgick den till 10 procent, och i fjol, 1942,
uppgick den till icke mindre än 16 procent. 1918 kom vändpunkten Da
minskades underkompensationen för de svenska arbetarna och uppgick ti
endast 5 procent. Men vi kunna ju redan avsluta 1942 ars bokslut i det avseendet
och notera, att man där officiellt medger vilket dock icke motsvarar
hela den verkliga siffran — att arbetarna har i landet 1942 hade en
underkompensation på omkring 17 procent. 1919 hade arbetarna redan overkompenserat
sig för prisstegringen, och denna överkompensation uppgick till
8 procent. Men vad 1943 beträffar, det år vi nu äro inne pa, ar det knappast
nåo-on tvekan — och örn någon tvekat, borde finansministerns försäkran har
om° prisutvecklingen taga honom ur villfarelsen att arbetarnas underkompensation
kommer att uppgå till åtminstone 20 procent Det rar allisa en helt
annan tendens under det föregående världskriget jörn!ört med det nuvarande

/,fI)å säger man: men inflationsfaran, det är den som omöjliggör för arbetarna

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ätt erhåila full kompensation. Jag vill bara elura om, att faktiskt den svenska
inflationen upphörde först 1922, men åren 1919, 1920, 1921 och 1922 och därefter
vörö arbetarna överkompenserade för prisstegringen. Arbetarna hade
lyckats havda små ekonomiska intressen på ett mycket framgångsrikare sätt
an arbetarklassen lyckats göra nu. Det är att märka, att detta kunde arbetarna,
när den fackliga rörelsen endast omfattade något hundratusental medlemmar
och deras riksdagsrepresentation ännu var ganska svag och utgjorde
min i T- * riksdagen. Nu när arbetarna äro organiserade till 100 procent

och den fackliga rörelsen omfattar miljoner arbetare och då av arbetarna valda
representanter lia majoritet i riksdagen, skall man finna denna verkligen mycket
komprometterande tendens.

Det är klart, att det är knappheten på arbetskraft plus arbetarnas aktivitet
som under förra kriget möjliggjorde för dem att under själva inflationen och
under själva kriget förbättra sina existensvillkor. Statsministern har naturligtvis
rätt, när han antyder, att denna knapphet egentligen är ett av de skäl,
som göra att man är så ivrig att genomföra det söderlundska programmet.
lie svenska arbetarna skulle ha möjlighet icke bara att försvara sina existensvillkor
utan också att förbättra desamma, därest de icke bundes av denna
ekonomiska politik. Därför är den sociala funktionen för detta söderlundska
program ingenting annat än att förhindra, att arbetarna skola kunna förbättra
sina reallöner.

Jag ställer mig därmed icke på ståndpunkten, att arbetarna icke överhuvud
taget skola bringa offer. Det är uppenbart, att sådant läget är måste offer
bringas. Men det är tillräckligt att erinra om ett faktum: Under detta krig

har arbetarnas reallön sjunkit med — man medger det så där officiöst _ 17

procent Om jag tar ett fyrtiotal på börsen noterade företag och räknar ihop
deras faktiska vinster, finner jag att under samma tid, som man genomfört en
sadan väsentlig standardförsämring för arbetarna, företagens vinster ökats med
i runt tal 50 procent. Jag vill understryka, att det väsentliga är icke de nettovinster,
som redovisas i boksluten och framträda i utdelningarna, utan det
väsentliga ar den oerhörda förmögenhetsökning, som ägt rum för storföretagen
under detta krig.

■Nu diskuterar man frågan örn statens kontroll över näringslivet. Jag skulle
vilja Daga särskilt herr Wigforss, som nu är frånvarande men väl alltid har
dem, sorn kunna berätta för honom vad frågan gäller: Är den nuvarande politiken
någonting annat än storfinansens kontroll över både näringslivet och
staten i örn jag undersöker de 13 viktigaste krisorganen, som tillsatts, visar
det sig, att av ..do representanter 108 äro direkt anställda hos storfinansen.
Hm del av jlein. har väl för närvarande, såsom arbetsgivareföreningens chef, permission
från sina anställningar i banker och storföretag för att kunna genomföra
den andra uppgiften, men de ha alltså direkta förbindelser med storfinansen
har i landet. Det finns ytterligare fyrtiofem representanter, som äro
högre statstjänsteman, och tjugutre av dessa representanter äro godsägare och
storjordbrukare. Av dessa 235 representanter i krisorganen är på sin höjd en
sjättedel s. k. arbetarrepresentanter. Jag måste säga s. k. arbetarrepresentanter
just darlör att dessa ha accepterat själva principerna för den nuvarande
i ?in°+mlfka Porken. De äro därigenom bundna till händer och fotter och urahtlata
har — i konsekvens med detta sitt accepterande äro de egentligen förpliktade
därtill — att genomföra en politik i dessa krisorgan, som tar mera
hänsyn till småfolkets intressen.

Och här skulle jag vilja fråga, därför att det har mycket stor betydelse för
den svenska politiken: Var lia vi egentligen den svenska storfinansen? Det har
redan tor ett par ar sedan meddelats oss att en tredjedel av den svenska indu -

Måndagen den IS januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
strien arbetar belt för försvarets räkning. Och det är ju klart att det är de
mest avancerade och utvecklade företagen, som arbeta i krigsförberedelsernas
tjänst. Örn det är tillåtet kan nian säga att för närvarande denna representation
alltså är en representation för den kategori, som man före kriget i pacifistiska
kretsar brukade kalla för »dödens köpmän». .

Vidare är det ett av ingen bestritt faktum att det svenska näringslivet har
stora penningplaceringar i både Tyskland och kanske framförallt Finland,
jag vet inte örn de uppgå till 3 miljarder kronor, men det är väl. något i den
stilen i varje fall. Jag avger inget omdöme örn vederbörande kapitalägare örn
jag konstaterar, att hans intressen på grund av denna penningpolitik bil liktydiga
nied en framgång för dessa makter. Jag kan ur de reaktioner som
framträda på den svenska fondbörsen — den har ju nyss haft jubileum med
både regering och kunglighet som uppvaktande — utläsa en ganska bestämd
utrikespolitisk orientering från den svenska storfinansens sida. Jag skall inte
göra något eget omdöme, jag skall citera börschefen Belfrage, som i Aftonbladet
den 31 december i fjol förklarade: »Det har för övrigt varit påfallande,
hur den svenska fondbörsen reagerat inför de utrikespolitiska händelserna, ba
snart allvarligare motgångar rapporterats för de tyska arméerna, ha fondbörsens
kurser i regel sjunkit. Engelska framgangar ha sällan eller aldrig
åstadkommit hausse-stämning på vår fondbörs». Så, långt chefen för fondbörsen.

Annu en källa skall jag be att fa citera, nämligen tidskriften Affärsvärlden,
som också borde lia en viss sakkunskap härvidlag. Den konstaterar i ett
bedömande av reaktionen efter händelserna i november månad föregående år,
att det uppstått stor oro på den svenska fondbörsen, emedan man fruktade att
det skulle bli fred! Tidskriften säger därjämte bl. a.: »Liksom förut har försämringen
sammanfallit med tyska militära motgangar eller snarare ryska
framgångar.» Örn vi hålla oss till dessa, jag förmodar tämligen auktoritati\a
kommentarer till tendenserna på den svenska fondbörsen, måste vi ju säga, att
vad denna tidskrift och vad börschefen här konstaterat är ingenting annat än
att den svenska storfinansen, så långt som dess reaktioner kunna ..avläsas ur
börskurserna, är inställd på en tysk seger. Den fruktar fred, det är dess utrikespolitiska
aspiration, örn jag använder ett sådant uttryck.

När jag lyssnade till högerns talesman här tänkte jag: Skall han inte komma
med kravet på förbudsåtgärder mot kommunisterna som vanligt? Och verkligen.
till slut kom det, litet försiktigt, han ville ha åtgärder mot »landsskadiiga
partier», men man vet ju avsikten därvidlag. Denna storfinans, som
jag här försökt ge cn liten bild av, har högern som sitt politiska parti, denna
höger, som nu framställer sig och av de samregerande partierna också framställes
såsom ett demokratiens och fosterlandskärlekens hemvist. Genom kampanjen
mot de s. k. ytterlighetsriktningarna försöker man dels vinna det resultatet
att få folk att glömma, att den nazistiska riktningens kärna, dess
modercell ändå är högern, och dels söker man därmed också få folk att glömma
att högern i allmänhet i hela sin politik under mångå, många år och decennier
varit bärare av reaktionära tendenser. Ja, jag påstår, utan att frukta att jag
misstar mig, att örn Sveriges socialdemokratiska arbetare i allmänhet ännu tolerera,
att högern sitter med i regeringen, så är det därför att do anse att man
skall lia högern nied för att på det sättet lättare kunna tygla de utomparlamentariska
krafterna på högerkanten, de som operera med statskupper och
krigsplaner i vårt land. Endast en sedan mångå år ingrodd motvilja mot hogern,
övertygelsen att högern på inrikespolitikens område företräder reaktionära
tendenser och på utrikespolitikens område företräder äventyrliga tendenser,
endast detta kan förklara att man så stillatigande, av fruktan, funnit
sig i detta, samregerande.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

. Vad för högern nu för utrikespolitik? Herr Skoglund avgav ett vittnesbörd
vid den s. k. utrikesdebatten den t november i fjol, då han fixerade den nordiska
politiken. Populärt sagt kan det uttryckas på detta sätt: Vi äro för ett
självständigt Finland, vi lida med det norska folket, vi hoppas att den danske
kungen måtte bli frisk. D. v. s. åt öster knyter man näven, där ställer man
mycket kavata och karlaktiga krav, medan ju längre söderut man kommer
desto mera begränsas anspråken. Och man får säga att anspråken nått en
bottenpunkt, när högerns utrikespolitiska, nordiska aspirationer inskränka sig
till att man vill gräta med det norska folket och hoppas att danske kungen
skall bli frisk.

Jag skulle vilja ställa den frågan, örn det inte finns en viss motsättning
mellan de svenska kapitalisternas ekonomiska intressen och deras politiska
trosbekännelse. Jag vill inte förneka att de lia intresse av öppen handel över
världshaven, det är ju klart att. de ha. Men just detta att man har stora kapital
fastlåsta i Tyskland och Finland förklarar nog ganska bra de reaktioner,
som jag här tidigare talat örn.

Här skulle jag även vilja säga ett par ord örn den nya slags nordism, som
nu har börjat skymta i spalterna. Den bär ju inte klart kommit till uttryck i
riksdagen, om jag undantar herr Skoglunds små funderingar, men de gå inte
lika långt. Denna nordism tar särskilt sikte pa en union mellan Sverige och
Finland och man börjar tala örn att vi måste göra oss beredda att ta risker,
bringa, offer för att rädda Finland eller rättare sagt rädda den regim som
råder i Finland undan de konsekvenser, som man vet att de regimer komma
att få ta som förlora i detta krig. Det svenska folket vill icke ta några sådana
risker. Det önskar ingenting annat än att vart land skall hålla sig utanför
detta krig och att här genomföres en strikt neutralitet. Allra minst önskar
man krafsa kastanjerna ur elden för den regim och de företrädare för ett
olyckligt folk, som måste sägas vara ansvariga för dess belägenhet. Jag tycker
också att man skulle ålägga sig en viss självbehärskning. Inte tror jag man
imponerar pa det folk, som nu haller pa att hacka sönder enligt vad man sagt
världens starkaste krigsmaskin, genom något svenskt sabelskrammel örn att
vi äro beredda att ta risker för att rädda en grannstat. Nej, Sverige kan inte
hjälpa vare sig .det finska, norska eller danska folket med sabelskrammel, vi
kunna endast hjälpa dem genom att föra en sådan politik att vi underlätta
för dem att komma ut ur kriget så. fort som möjligt. Men vi skola heller inte
bortse ifrån att dessa grannfolk icke komma att bli fria därest nazismen
segrar i detta krig, utan att förutsättningen för att de skola bli fria är att
nazismen och allt vad den representerar slas sönder i så små stycken som möjligt
av dess motståndare.

Därmed skulle jag vilja säga ett par ord örn den svenska neutralitetspolitiken.
Jag frågar mig vad som egentligen är anledningen till att även regeringens
hängivnaste vänner, när de skola karakterisera sin ledare, få associationer
av en mästerlots eller en stins eller någonting i den stilen. Jag skulle
första det, örn de tänkte pa en kapten såsom1 chef för ett fartyg, som han försöker,
att föra lyckligt genom bränningarna. Men är det inte så att dessa idéassociationer
hänga samman därmed att man förbinder denna utrikespolitik
med exempelvis dessa tyska trupptag, med transporterna på våra järnvägar av
främmande trupper och främmande krigsmateriel? Varför måste regeringen,
när den nu skall försvara denna, jag medger gärna nödtvungna utrikespolitik,
tillgripa sådana åsnekindbågar som exempelvis talet om iskall egoism eller,
för att. hålla mig till försvarsministern, som försökte definiera den svenska
neutralitetspolitiken som så beslutsam och konsekvent, att om den ena parten
i kriget blir rasande på Sverige, måste man försöka ordna så att även den

Måndagen den 18 januari 1948 f. m. Nr 2. 03

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
andra parten blir rasande på oss? Om tyskarna bli rasande på oss måste vi
med andra ord också sörja för att deras motståndare bil det.

Jag tror att alla känna att svagheten i den svenska neutraliteten är dessa
avsteg därifrån, som lia gjorts under kriget. Det var mindre opposition mot
dessa avsteg under den tid, då Tyskland verkade så överlägset, men nu, när
man anser att detta land förts ganska nära sammanbrottet växer detta mot
stånd, denna opposition. Jag tror att också för dem som hela tiden ur rent
opportunistisk synpunkt varit beredda att anpassa sig till nästan vad sorn
helst enligt den kärlekskrankes maxim, att »får jag inte den jag älskar, sa
får jag älska den jag får», känns det litet försmädligt, att dessa avsteg som
vi ha gjort och som man ansett sig tvingad till skulle gynna just den makt,
som av allt att döma blir den förlorande i detta krig.

När denna regering, som ändå är huvudansvarig för dessa avsteg, nu kräver
indifferens från det svenska folket och från svenska pressens sida när
det gäller de krigförande och deras krigsmål, då begär den verkligen för mycket.
Ty det är inte alls så som herr Vougt gjorde gällande, att det här handlar
bara örn att tygla sådana krafter, som försöka propagera för att vårt land
skall gå in i kriget på den ena sidan. I så fall skulle regeringen ha ingripit
redan vid krigets början eller i varje fall på sommaren 1941. Ty då hävdades
ju från en ganska högröstad press, att Sverige .skulle träda in i kriget pa
Tysklands sida, men det angrep man inte. Nu, det är ju tydligt, riktar sig
regeringens uppmaning örn återhållsamhet till de krafter, som anse att Sverige
är betjänt av demokratiens seger i detta krig. Jag måste säga, och jag försöker
ändå följa med pressen, att örn jag tar del av tidningarna, från låt mig säga
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning till den kommunistiska Ny Dag, så
har jag i ingen av dessa tidningar upptäckt några uppfordringar örn att Sverige
skulle avstå från att fullfölja neutralitetspolitiken. Det missnöje som där
uttryckts har i stället riktats däremot att den nuvarande neutralitetspolitiken
är så bristfällig. Därför kan man inte komma till någon annan slutsats rörande
trontalets uppmaning om återhållsamhet än att den avser att få det svenska
folket och dess press att avstå från att ge uttryck för sina sympatier, respektive
antipatier, i detta krig. Och det är verkligen att begära för mycket ifrån
den svenska regeringens sida.

Jag interpellerade regeringen den 8 juli i fjol örn utrikespolitiken. Jag utgick
då ifrån att Tysklands motståndare i kriget hade förstått Sveriges nödläge
och på grund därutav örn inte accepterat så dock stillatigande gatt förbi
de svenska avstegen från neutraliteten. Men jag framhöll samtidigt att enligt
min mening fanns det tecken som tydde på att denna »förståelse», som jag
utgick från att Sverige tidigare åtnjutit bland Tysklands motståndare, höll
på att förbytas till något helt annat, nämligen till en känsla av att svenskarna
inte vågade försvara sin neutralitet, att svenskarna inte stodo politiskt fria
gent emot axeln. Jag måste säga att redan av utrikesministerns redogörelse
i utrikesdebatten den 7 november framgick, att denna misstanke var riktig.
Regeringen hade fått motta protester, och svårigheterna i samband med den
bohemanska missionen i Förenta staterna för vår lejdbåtstrafik tyda ju ytterligare
på att den svenska politiken har undergått en omvärdering bland
Tysklands motståndare.

Professor Myrdal, som för inte längesedan återkom från Förenta staterna,
skriver örn Sveriges läge där borta bland annat följande i en artikel i tidningen
Vi: »Det är kanske bäst att säga rent ut först som sist, att Sveriges ställning
i amerikansk opinion är mycket siimre än vad vi här hemma göra klart för
oss -— och jag undantar därvid icke våra ansvariga instanser . . . Amerikanerna
i nästan alla kretsar tro, att vi i Sverige äro mycket mera under Hitlers

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
häl än vad vi faktiskt äro. Amerikanerna lia heller inte gjorts övertygade
om fastheten i vår försvarsvilja . . .»

Jag låter professor Myrdals uttalande stå för hans räkning och nöjer mig
med att säga, att jag, tycker att svårigheterna med vår lejdbåtstrafik dock
tyda på, att professor Myrdal ganska riktigt uppfattat stämningarna i U. S. A.

Vad är det nu för möjligheter, som sysselsätta våra tankar och som naturligtvis
stå bakom statsministerns mycket allvarliga deklaration i dag, en deklaration,
som jag icke på något sätt vill polemisera emot. Jo, det är att kriget
skulle kunna blossa upp i norr. Vid ett sådant alternativ kommer — det är
uppenbart — vår självständighetssträvan att ställas på mycket svåra prov.
Farorna komma att bli mycket stora. Icke minst, det vill jag understryka,
på grund av dessa reträtter och dessa avsteg från neutraliteten anser jag farorna
komma att bli särskilt stora. Jag tror, att ute bland folket växer för
närvarande övertygelsen, att den nuvarande reträttpolitiken givit oss en galgenfrist,
men att den å andra sidan kan'' stänga in oss i ett alldeles utsiktslöst läge.
Med andra ord,° den förda politiken har icke varit en försiktig och fredsfrämjande
politik på lång sikt utan något som kanske är raka motsatsen. Dessutom
— och det pekade jag på i min interpellation — kommer denna regering, därest
kriget får den utgång, som man nästan överallt tycks vara övertygad örn att
det kommer att få, att ställas inför den demokratiska världsopinionen såsom
en regering, vars politik — även örn regeringen i verkligheten icke velat den,
åtminstone icke flertalet av dess ledamöter — objektivt hjälpt axeln i dess krig
mot demokratien.

Man har gjort jämförelser mellan den svenska anpassningspolitiken till den
napoleonska despotismen och den nuvarande politiken. Det finnes emellertid en
icke oviktig skillnad. Den dåvarande konungen, Gustav IV Adolf, höll ju
emot och motsatte sig denna likriktning, denna anpassning till den napoleonska
despotien. Den svenska underkastelsen och likriktningen kunde därför icke
genomföras, förrän man flyttade Gustav IV Adolf från tronen. Man sjöng
under detta skede här i landet en liten visa, ur vilken jag vill citera ett avsnitt
:

»Skänk lugn åt Edert folk igen,
tag skeden uti vackra tassen,
glöm ej den tyska regelen;

Man leben muss und leben lassen.»

Det finns en stor skillnad mellan den svenska anpassningen då och nu, den
nämligen, att medan anpassningen då egentligen drevs fram underifrån, måste
man säga, att man nu hos vårt folk är varm anhängare av att Sverige i sin
politik icke skall företaga sig någonting, som kan gynna dagens härskare i
Europa.

Nu kommer från regeringen en förmaning om att vi skola taga skeden i
vackra tassen, precis som man uppmanade Gustav IV Adolf år 1809. Detta
är nämligen, tycker jag, innebörden i den åthutning av den svenska demokratiska
opinionen, sorn framträder i regeringens uppmaning. Örn jag tolkat innebörden
däri rätt, mäste jag säga, att regeringen står ganska isolerad i denna
sm uppfordran örn »leben lassen» för nazismens välde.

. Med andra ord: Vi vilja jag är säker örn, att den hastigt växande opinionen
i vårt land vill detsamma — att regeringen skall ta upp till prövning
fragan örn neutralitetens återupprättande.

Vi vilja ha slut på dessa permittentresor.

^Vi anse att Finland rnå.ste behandlas såsom en krigförande, utan att givas
några favörer. Vi vilja inte veta av några fantasier örn att vi, etet lilla Sverige,
skola klara det finska problemet eller att vi, det lilla Sverige, som herr Skog -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m. Nr 2. 65

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lund menade, skola med maktpolitik klara de nordiska folkens problem. Denna
vår inställning är icke på något sätt fientligt inställd mot tanken på att de
nordiska folken måste samarbeta och bygga sin framtid på så nära samarbete
som möjligt. Jag har redan tidigare sagt att vår uppfattning är att så bör
ske. Vi anse också, att Sverige icke får giva flera krediter åt de krigförande.

Vi anse att den svenska regeringen bör återställa tryckfriheten och — inte
minst — avskaffa det transportförbud, som från början var ett slags tribut åt
bland andra dessa mycket hastigt uppvaknande känslor för Mannerheims Finland.
På alla dessa områden anse vi, att de svenska avstegen stå i strid med
den traditionella uppfattning av folkrätten och av neutralitetspolitiken, sådan
den utformats under decenniers lopp mellan folken, till vilken uppfattning
även vårt land tidigare anslutit sig.

Slutligen vill jag i detta sammanhang säga, att vi anse också att Sveriges
regering bör upptaga normala förbindelser med Norges lagliga regering. Vi
anse, att man bör åstadkomma en rättvis behandling av norrmännen, så att
man icke med skäl kan säga att Sverige behandlar det ena nordiska folket
annorlunda och sämre än det andra.

Man har, herr talman, börjat tala litet örn planeringen för freden. I England
har framlagts den s. k. Beveridge-planen; grundtankarna i den äro att skapa
social trygghet. En av huvudpunkterna är att folkpensionerna i England skola
bli dubbelt så stora som i Sverige. Vidare vill man trygga försörjningen vid
sjukdom, vid arbetslöshet o. s. v. När socialdemokraterna nu framträda motionsvägen
med krav, som avse efterkrigstiden, en planering sålunda för freden,
trodde man att de i någon mån skulle hålla en sådan plan i minnet. Här
har framlagts ett förslag, som presenterats av herr Vougt som några yngre
socialdemokraters. Så vitt jag förstår solidariserar sig det socialdemokratiska
partiet genom herr Vougt med detta förslag. Vad innebär då detta? _

Under förra världskriget talade den svenska socialdemokratien örn socialisering
och man tillsatte viel krigets slut en s. k. socialiseringsnämnd, som
under 20 år utredde socialiseringsproblemen utan att framlägga ett enda förslag
till socialisering. Under det förra prisade decenniet, 1930-talet, framträdde
socialdemokraternas ekonomiska planer ganska bra i det s. k. programmet
om solidarisk lönepolitik. Huvudtanken i denna solidariska lönepolitik
var den att de bättre ställda företagens arbetare skulle hålla igen sina
löneanspråk till förmån för de sämre ställda företagens arbetare. I verkligheten
ledde detta till att de mest utvecklade, rationaliserade, moderna storföretagen
gynnades ytterligare i konkurrensen, så att de sämre ställda företagen
i verkligheten kommo ändå mera efter i konkurrensen. Men framför
allt fäster jag mig vid resultatet för den svenska arbetarklassen.

Jag skulle här vilja be er lyssna till de siffror, som jag nu nämner: Under
åren 1934—1939 steg här i landet nationalinkomsten med icke mindre än 35 %.
Under samma tid stego arbetslönerna d. v. s. reallönerna med 41/, %. Gör jag
en omräkning till förkrigsindex visar det sig, att arbetarklassens ställning år
1939 var ungefär 20 % sämre i ekonomiskt avseende gentemot andra samhällsgrupper
än år 1913. Under denna gångna tid, till 1939, steg nationalinkomsten
per individ lill icke mindre än 89 % över 1913 års nivå. Under samma tid steg
reallönen för arbetarna mod 52 %. Dessa siffror visa ganska bra vilken utveckling
som ägt rum i landet under den gångna tiden, vars penningpolitik så
prisades av herr Vougt i dag.

Efter dessa resultat säger man, att det är på tiden att här i landet genomföra
en slags planhushållning utan socialisering. Huvudtanken i denna motion är, att

Andra kammarens protokoll 10JN’. Nr 2

OG Nr 2. Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
man skall motverka kris- och arbetslöshet med bevarad kapitalism på så sätt
att staten, skall köpa upp allt det producerade överskottet. När vi få en överproduktion
och det blir för mycket av skor, kläder, livsmedel, lokomotiv, automobiler
o. s. v. skall staten köpa upp detta, och man menar förmodligen, att
staten skall förvara detta i jättemagasin för att på det sättet förhindra en kris.
Den engelska nationalekonomen Keynes har tidigare skojat litet med den nationalekonomiska
uppfattning som ligger därbakom och säger, att man kan tänka
sig, att man anställer den lediga arbetskraften för att gräva ner allt guld, som
finnes i världen. När man gjort detta och arbetarna ånyo bli arbetslösa kunna
de ju sysselsättas med att åter gräva upp detta nedgrävda guld o. s. v.

Denna liknelse karakteriserar egentligen tankegången i det program, som man
nu presenterar som en stor lösning av efterkrigsplaneringen. Jag måste fråga:
är^ det principiellt någon annan lösning exempelvis, än när man färgar spannmål,
destruerar kreatur, vräker »överflödiga» kaffelaster i havet eller låter
»överflödiga» företag nedskrotas. Jag måste fråga: är det principiellt någon annan
lösning, än som angavs av nazismen under förra krisen? Ty hur nådde
man det ekonomiska uppsvinget i Tyskland? Hur kom man där ur krisen? Jo,
genom att sysselsätta den lediga produktionskraften med framställning av krigsmateriel.
Med upprustning, med improduktivt arbete alltså, nådde man ett visst
uppsving. Men även en sådan lösning måste betalas och det pris, som måste
betalas, var världskriget, det nu förödande kriget.

Man har från samma håll, som står bakom motionerna, erinrat örn att t. o. m.
under den högsta konjunkturen i Förenta staterna kunde man bara sysselsätta
80 % av den produktiva apparaten, resten var ledig. Örn man hade lyckats
till 100 % sysselsätta produktionen hade resultatet blivit det, att krisen kommit
snabbare och blivit ännu mera förödande än den blev. Det är detta dilemma, som
kapitalismen på 25 år sökt rädda sig ur genom två världskrig och en ekonomisk
världskris, som man söker lösa genom en patentmedicin framlagd av, för
att citera Vougt, yngre socialdemokrater.

När (detta krig en dag är slut, kommer det inte att finnas någon viktigare
fråga för folken än frågan, hur man skall trygga en varaktig fred. Eftersom
det nuvarande krigets orsaker ligga i det ekonomiska systemet, kan följaktligen
icke en varaktig fred tryggas, om detta ekonomiska system skall bevaras. Det
är detta problem, som bör ställas på dagordningen, när man talar om efterkrigsplaneringen.
En socialistisk lösning är den enda lösningen av den ekonomiska
krisen och som kan skapa en varaktig fred.

Ja, herr talman, varken jag eller någon annan väntar naturligtvis ett initiativ
från Kungl. Maj:t i den frågan. Jag företräder i denna debatt icke något av
de stora partierna utan ett litet parti, som man gärna vill tilldela plebejens roll
i den svenska politiken. Statsministern riktade för några år sedan, före kriget,
en uppmaning till några alltför hetlevrade partivänner, som ville gå alltför hårt
fram med knytnävarna — bildligt talat — mot oppositionen, att de icke skulle
glömma bort, att det icke var så länge sedan som socialdemokraterna tillhörde
de föraktade röda här i landet. Man håller för närvarande socialdemokratiska
partikonferenser här i landet, där kampen mot kommunisterna är den viktigaste
frågan. Naturligtvis kan man inte lösa denna fråga. Men det är ganska typiskt,
att man icke hunnit längre år 19-13 än därhän, att såsom huvudfrågan ännu
framstår, hur man skall skärpa kampen mot dem, som företräda en socialistisk
lösning.

Det parti,^ som jag representerar, är icke nöjt med detta regeringsprogram.
Men i den mån som strävandena inriktas på att hålla vårt land utanför kriget med
bevarad självständighet, i den mån som vi kunna se att regeringens framträdande
innebär en strävan att återvinna den fullständiga självständigheten och åter -

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

i:x

Vid remiss av statsverkspropositimen m. m. (Forts.)
ställa neutraliteten, kan jag lova att vi, såsom representanter för en rörelse, som
nu befinner sig på snabb tillväxt, inte komma att göra svårigheter däri för
regeringen.

Herr talmannen hade under detta anförande återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr voll Seth: Herr talman! Statsministerns meddelande örn innehållet i
den kommuniké, som skall tillställas krigsmaktens befäl på olika avdelningar
och manskap, om vår orubbliga vilja att försvara oss och bjuda motstånd,
örn så skulle fordras, har säkerligen mottagits och kommer att mottagas med
mycket god anklang hos det svenska folket, framför allt då motiven till
denna kommuniké, att svenska folket icke skall kunna vilseledas av eventuella
kuppmakare utan alltjämt värna sin frihet och sin fred, även örn annat
skulle påbjudas genom kungörelser i radio eller dylikt.

Den ständiga vakthållningen ställer de inkallade inför mycket hårda prov
och mannen i ledet har ofta den känslan, att han icke är orienterad om det
verkliga läget och orsakerna till den mången gång långa och för honom svåra
inkallelsen. Under det gångna året har såväl befäl som manskap saknat erforderlig
orientering från den högsta militära ledningen. Man har icke blott
varit i avsaknad av denna orientering, utan man har fått upplysningar, som
mottagits med uppenbart misstroende. Jag och många med mig äro övertygade
örn att detta icke är nyttigt. Det hände t. o. m. i början av förra året
att manskapet orienterade befälet örn orsakerna till den då påbjudna skärpta
bevakningen. Riksdagspartierna orienterades ju partivis i februari månad
förra året, och det sades då till att partiernas förtroendemän ute i landet
hade man rättighet att upplysa. En sådan förtroendeman var inkallad i militärtjänst
och hade tillfälligtvis i en stad i mellersta Sverige hört en av sina
riksdagsmän giva en förtrolig orientering om läget. När denne förtroendeman
återinträdde i sin tjänstgöring, hade han tillfälle att upplysa sitt befäl
örn de verkliga orsakerna till de då påbjudna övningarna, som det hette. Detta
har skapat ett misstroende mot befälet, som är fullkomligt oförskyllt. Man
får innerligt hoppas, att när statsmakterna nu uppmanat överbefälhavaren
att giva ut denna kommuniké, försvarsministern låter högsta militärledningen
även i fortsättningen sörja för såväl befälets som manskapets erforderliga
orientering, örn också naturligtvis utrikespolitiska skäl många gånger tala
för att allt icke bör sägas. Detta stärker givetvis våra svenska pojkar i tron
på hur nödvändiga de äro i vakthållningen runt om Sveriges gränser, och
det skapar också ett bättre underlag för befälsföring och för befälets ställning.

Inför det svåra utrikespolitiska tryck, som för närvarande råder, har Hans
Maj:t Konungen i sitt trontal, som avsevärt avvikit från den gängse kutymen,
uppmanat att var och en skall visa den största försiktighet i vad som
talas eller skrives och undvika allt sådant som kan vara ägnat att i utlandet
väcka tvivel på det svenska folkets fasta beslut att upprätthålla och lika
mot alla försvara Sveriges neutralitet. När detta trontal offentliggjordes i
tidningarna var det säkerligen mångas tankar, som då riktades emot vissa
talesmän emot regeringen och emot vår neutralitetspolitik — vissa talesmän
i pressen -—- och jag tvekar inte att här nämna ett namn, nämligen en skribent
i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den artikel, som stod i Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning den 12 december förra året och som
behandlade vår inställning till den norska frågan, trupptransporterna till
Norge etc., framfördes i ett så förvanskat skick, att man utan överdrift kan

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
påstå, att deri hade gjorts i avsikt att söndra. De artiklar om Sveriges neutralitet,
som varit intagna i denna tidning och som man kan förmoda att
professor Segerstedt skrivit ■—- de ha varit signerade ibland — ha varit av
sådan art att de icke blott ställt till ohägn inom det egna landet utan de
ha även citerats i utlandet såsom ett bevis för att visserligen söker den svenska
regeringen upprätthålla Sveriges neutralitet, men det svenska folket kunna
vi inte lita på.

Hur skall man då kunna vidtaga åtgärder mot dylika sabotörer — jag använder
med flit, herr talman, detta uttryck? Vi ha vår tryckfrihet, som måste
hållas i helgd och som är en av våra största tillgångar. Men när landet är ’
fara måste regeringen kunna finna en form för ingripanden, som skydda för
sådana handlingar som sätta landets säkerhet i uppenbar fara. Det är ett
problem, som naturligtvis är mycket svårt, men såsom vår ställning nu är
under det fjärde krigsåret och såsom enskilda mäns handlingar kunna uppfattas
både inom landet och utanför, så får inte dylikt kunna pågå opåtalt.
Jag skulle också vilja säga att vår svenska press, vars anseende dock står
mycket högt och som i gemen har iakttagit måttfullhet och ett värdigt uppträdande,
när det gällt dessa saker, dess anseende fordrar att sådana ansvarslösa
skribenter stoppas.

• försämrade världsläget har åtföljts av ett försämrat försörjningsläge

mom vårt land. Novembersessionen gav ju tydliga anvisningar till regeringen,
att man inte ..hade handhaft besluten när det har gällt jordbrukets prissättning
m. m. på ett. sådant sätt, att jordbrukarna kunna känna sig nöjda. Hans
excellens .statsministern framhöll i sitt andra anförande i dag nödvändigheten
av att priserna höllos vid en bestämd nivå. Statsministern omtalade, att om
fläskpriset skulle höjts, hade man varit tvungen att sänka priset på kött, och
om vissa priser på jordbrukets produkter skulle förbättras, var man tvungen
att försämra andra, priser. För min egen del skulle jag vilja ställa den
frågan, om man inte vid avtalsuppgörelserna har tagit till ramavtalet alltför
snävt och alltför ^ stelt. Som det nu är bär detta ramavtal pressat in hela
jordbrukets prisfråga.. inom en ram, som tydligen inte kan rubbas åt någotdera
hållet. Detta måste vara synnerligen olyckligt. Jordbrukets produktion
är nämligen beroende av väder och vind, förhållanden, över vilka inte jordbrukarna
rada, och den kan genom dålig väderlek, genom missväxt, genom
växtsjukdomar o. s. v. komma i ett sådant läge, att produktionen måste stödjas
ännu mera än man hittills har gjort. Det är givetvis svårbedömt, hela detta
komplex av frågor, men man kan ändå inte komma ifrån att regeringen
genom sitt dröjsmål har rubbat tilliten för sin politik även hos de tålmodiga.
Det är inte sa lätt att reparera detta förminskade förtroende för regeringen,
som uppstått inom stora grupper av folket.

Jag skall för min del inte gå in på detaljerna i prissättningen på jordbrukets
produkter, ty det vet jag att andra talesmän från mitt parti komma att
göra, men jag skulle vilja peka på det förhållandet, att de strejker, som varit
uppe i Dalarna och annorstädes, fördömas givetvis av den ansvarskännande
delen av den jordbrukande befolkningen. Dessa strejker lia dubbel skada med
sig: dels skapa de en klyfta mellan konsumenter och producenter, dels rubba
de förtroendet för sammanhållningen inom jordbrukets ekonomiska organisationer,
en sammanhållning som är nödvändig under dessa tider och som man
orubbligt måste hålla fast vid, örn vi skola klara vårt ytterst svåra försörjningsproblem.

Man har också den känslan att regeringen är alltför lyhörd för vissa mäktiga
gruppers önskemål, under det att den alltför litet hör på framställningar
från producenthåll och från organisationer, som representera producenterna.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m. Nr 2. 69

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Ett förhållande, som är ganska egendomligt, är att jordbruksministern har en
alldeles enastående förmåga att hålla sig borta ifrån regeringen och ifrån Stockholm,
när de viktigaste jordbruksspörsmålen diskuteras. Det är ju alldeles
självklart, att jordbruksministern har oerhört viktiga resor att guni till Skåne,
men när man haft sammanträde i regeringen har lian överlämnat åt sina kolleger
inom densamma att handlägga mjölkstrejken i Dalarna och andra problem.

När det gäller bränslefronten tror jag inte man kan säga, att socialministern
har haft någon succé med de s. k. riksarbetslagen. Dessa riksarbetslag ha
dragit mångå armar från industrien, men de ha också haft det med sig, att de
ha dragit många armar från skogsbruket genom att vår beprövade, dugliga,
kunniga och ansvarskännande skogsarbetarstam känt sig kränkt över de, som
de anse, orättvisa löneförmåner, som utgå till riksarbetslagens deltagare, och
de ha å sin sida dragit sig bort ifrån skogen. En tidning använde det uttrycket,
att det är inte bara tusental utan tiotusental vana skogsarbetare, som ha
svårt att förlika sig med de nya arbetsförhållandena i skogen och nu söka
andra arbetstillfällen. Socialministern har inte kunnat åstadkomma en ökad
vedproduktion genom dessa åtgärder. Det enda, som åstadkommits, är en irritation
hos de gamla beprövade skogsarbetarna, som ha känt sig kränkta, och
alltför stora utgifter för staten. Hade man i stället från början tagit hänsyn
till prissättningen och avvägt den så, att den kunnat uppmuntra till frivillig
produktion, hade man säkerligen fått avsevärt ökade avverkningar utan större
belastning av konsumenterna.

Frågan om försörjningsläget är nog en fråga, som kommer igen under 1943.
Få vi en besvärlig vinter och en besvärlig vår, bli svårigheterna stora. Försörjningsläget
har en mycket stor betydelse för den inre fronten. Men av lika
stor betydelse för den inre fronten är givetvis, att åtgärder vidtagas ^mot sådana
ytterlighetsriktningar, som i nuvarande läge utgöra en fara för vårt land.
Representanten för kommunistpartiet herr Hagberg i Luleå höll nyss ett anförande
från denna talarstol. Han undrade över att det icke fran högerhall
framkommit några krav på en upplösningslag eller åtgärder mot kommunismen.
För min del vill jag endast hänvisa till valutslaget i september, då kommunistiska
partiet ökade sitt röstantal till ungefär det dubbla. Man kan fråga sig
örn orsakerna därtill. En orsak är givetvis den, att det kommunistiska partiet
har gott örn sekiner. Vidare är det givet, att ett parti, som spekulerar i missnöje
hos människor, har lätt att under tider som dessa vinna proselyter, icke
minst bland de yngsta årsklasserna. Och framför allt skulle jag vilja peka
på det underliga förhållandet, att det socialdemokratiska partiet, som under
finsk-ryska kriget 1939—1940 sände ut kommunikéer, signerade av L. O.- ordföranden,
däri man anbefallde kamp mot kommunismen och ett fördrivande
av kommunisterna från fackföreningarna, nu galt så långt, att det, såsom
skedde i Södra Möre, samarbetade med kommunisterna vid fjolårets val. Vid
förstakammarvalet i Göteborg hörde man icke alls på högerns varningar
mot inval av en kommunist i första kammaren. Ser man på andra händelser,
som timat, måste man säga sig, att det nog var ganska symtomatiskt, att socialdemokraten
Georg Branting telegraferade till den ryske presidenten Kalmin
när bolsjevikregimens 25-årsjubileum firades. Det är ett ganska anmärkningsvärt
förhållande.

Vad som emellertid har aktualiserat ett förbud mot dylika partier är det
krav, som under senaste året kommit fram på att inom krigsmakten skall göras
en utrensning av element, vilka icke vilja underordna sig den nationella
samlingen, överbefälhavaren har därvid anhållit örn direktiv från statsmaklerna,
vilka, organisationer, som liro att betrakta som statsfientliga. Man måste

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ju säga, att denna överbefälhavarens framställning är synnerligen välmotivelad.
Förrän statsmakterna tagit ställning till den saken, kan man givetvis icke
krigsmakten skrida till aktion. Det har betonats från högerhåll vid många
tillfällen •— icke bara under den nuvarande partiledarens utan även på amiral
Lindmans tid . att ett dylikt inskridande skall vara dubbelsidigt, med
andra ord. rikta sig mot alla utländska filialer i Sverige, mot alla grupper1
och organisationer, som kunna stämplas såsom statsfientliga.

Demokratien är sådan, säger man, att man måste tillåta dylika grupper
att existera inom vårt samhälle. Men man skulle kunna fråga, om det icke
ligger lika mycket i rättssäkerhetens som i demokratiens intresse, att ett inskridande
nu äntligen kommer till stand. Jag skall, herr talman, i dag nöja
“fdatt konstatera, att demokratien blott starkes, örn man slår till — och
siar till hårt •— mot demokratiens dödgrävare. Underlåtenhet härutinnan kan
i dessa tider straffa sig, och åtgärder böra därför vidtagas, innan det blir för
sent.

. När finansministern höll sitt anförande, försökte han polemisera bort den
kritik, som riktats mot honom för hans brist på sparsamhet, hans miljonrullning
och tor vad hans motståndare anse vara ett lättsinnigt handskande med
statens finanser. Man kan dock icke komma ifrån, att under svåra tider är det
företagsamheten och produktionen, som skola skaffa pengar och medel till
statskassan. Den enskilda företagsamheten och det privata initiativet ha räddat
Sverige förut, och det är dem som vi. måste lita till både under och efter
kriget, Statsmakternas och icke minst finansministerns inställning mot den
privata företagsamheten är sådan, att nian icke kan säga, att den uppmuntras.
1.andra länder premieras den, men vi ha säkerligen kommit till ett sådant stadium
i vart land, da företagsamheten, även örn den åstadkommer oerhörda storverk
genom att framskaffa ersättningsmaterial i olika former, stäckes på grund
av skattelagstiftning, förordningar och förbud i olika former.

När finansministern talade här. kom jag osökt att tänka på vilket oerhört
ohägn myndigheternas bestämmelser angående äggransoneringen åstadkommit.
Myndigheternas åtgärder ha medfört, att konsumenterna blivit utan ägg
och att äggen ha försvunnit. Det struptag, som finansministern tagit örn företagsamheten
och näringslivet under de sista åren, har nu blivit så hårt, att det är
fara järt, att de guldägg, som staten behöver i sin kassa, komma att utebli. Den
na företagsamheten får icke pressas över hövan. Då kommer hela landet att
“h lidande, och svårigheterna bli ännu större än de hittills varit.

När det gäller de stora frågorna, vår frihet och vår neutralitet, kan man med
tacksamhet och glädje konstatera, att därom behöver icke tvistas. Enigheten
«en punkten är dock det väsentliga. Det är den som skall hålla samman
vart tolk, det är den som ytterst mäste göra det, örn vi skola kunna rida ut
stormen med bevarad frihet och alltjämt kulina kalla oss fria svenskar.

Herr von Friesen: Herr talman! I trontalet framhålles med rätta våra plikter
mot andra folk, och jag förutsätter att tankarna främst då gå till våra nordiska
brödrafolk. Jag skall också i detta sammanhang beröra frågor, som direkt
eller indirekt angå vårt förhållande till Norge, det just nu mest nödlidande
och därför i .största behov av vårt intresse och vår hjälp.

Vissa handelsförbindelser existera mellan oss och det ockuperade Norge.
Under år 1942 reglerades de utav ett under 1941 ingånget årsavtal jämte under
1942 ingångna tilläggsöverenskommelser. Jag vill endast yttra mig örn
livsmedelsutbytet mellan de båda länderna. Man hade räknat med att Norge
till oss skulle exportera livsmedel för 6.2 miljoner, däribland 14,500 tunnor
salt sill, 350 ton torrfisk, färsk fisk för omkring 2.2 miljoner kronor samt
salt fisk för 1.2 miljoner. I gengäld levereras från Sverige andra livsmedel

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till motsvarande penningbelopp: 300 ton hästkött, 40 ton renkött, 1,400 ton
rumänska ärter, 1,200 ton sirap, 2,400 ton danskt socker och 5,600 ton dansk
potatis, alltså i viss utsträckning varor vi själva importerat. Nu känna vi
alla det förtvivlade livsmedelslaget i Norge och de knappa ransoner på vilka
befolkningen nödtorftigt uppehåller livet. Nan det då anses riktigt, frågar
man, att Norge skall till oss frånhända sig livsmedel som det själv så väl

behöver? .

Nu svaras det, att åtminstone en del av den till oss levererade lisken avräknas
på den procentuella andel av det norska fangstresultatet, som reserverats
för export till Tyskland. Men även örn det stod i tyskarnas makt att tillägna
sig all den till oss exporterade maten, väcker det hos vida lager av
vår befolkning olust och ovilja när vi tänka på, hur vi tillgodogöra oss livsmedel,
som så innerligt väl hade behövts för landets egna behov. Denna fråga
har en folkpsykologisk sida, som inte kan förbises, och det räcker ingalunda
att prestera ett försvar av teknisk-handelspolitisk natur såsom skett. _

Trontalet ordar vidare örn nödvändigheten att visa den största försiktighet
i vad som talas och skrives och undvika allt sådant, som kan vara ägnat att
i utlandet väcka tvivel på det svenska folkets fasta beslut att upprätthålla
och lika mot alla försvara Sveriges neutralitet. Mot strävandena att åt alla
håll visa obrottslig neutralitet har jag ingen invändning att göra. Men det
räcker ej med återhållsamhet i tal och skrift. Den som^ kommer med dylika
förmaningar måste vara noga med att själv i handling ådagalägga vårt neutrala
sinnelag. .

Sedan sommaren 1940 pågå transporter av trupper och materiel i bada
riktningar mellan Norge och Tyskland. Jag vet, att man från det s\enska
utrikesdepartementets sida försvarat dessa transporter och hävdat, att de ej
stredo mot neutralitetsreglerna. Klokare och riktigare hade väl varit att försvara
dem helt enkelt därmed, att vi i ett tvångsläge nödgades vika för en övermakt.
Men detta tvångsläge kan icke vara evinnerligen och nog måste man ha förutsatt
en viss begränsad tidrymd vid avtalets ingående. Vi veta föga,, härom
— vi veta inte, örn detta avtal löper för kortare tid och förnyas, därest, ej
uppsägning sker. Det borde vara på tiden, att regeringen med kraft tar itu
med denna fråga och medverkar till trafikens upphörande. Även här kunna
de folkpsykologiska skälen anföras, men till dessa anmäla sig ytterligare^flera
av som man säger realpolitisk innebörd. De världspolitiska styrkeförhållandena
äro icke i dag vad de voro sommaren 1940. Vem vet, om inte vågskålen
tynges till förmån för en makt, som helt enkelt kräver transporternas UPP"
hörande. En dylik situation vore föga behaglig: vi skulle då bli en lekboll
mellan de stridande, och även allvarliga försök att upprätthålla neutraliteten
skulle äventyras. Det är alldeles för sangvinisk! att tro att denna fråga lösei
sig av sig själv i samband med ett kommande fredsslut. Jill detta kan ytterligare
anföras det skälet, att våra egna transporter bli lidande på denna trafik
och dess ianspråktagande av rullande materiel.

Jag vädjar till regeringen att ägna denna fråga den allvarligaste uppmärksamhet.
Tecken tyda på att en opinionsrörelse är i gång inom landet med
syfte att kräva denna trafiks upphörande. Klokt vore örn regeringen höll
initiativet i egna händer och i alla avseenden handlade självständigt. Under
inga omständigheter böra yttre påtryckningar få möjlighet att göra sig gällande.
Men ett är säkert: det är fara i dröjsmål, den hittillsvarande vänta- och
sepolitiken måste efterträdas av en handlingspolitik som återställer jämvikten
för vår neutralitet.

Som tiden nu var långt framskriden och inånga talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, pa hemställan av herr talmannen, att upp -

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 f. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skjuta den fortsatta debatten rörande förevarande propositioner till kl. 7.30
e. m., da enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

§ 2.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herrar Norup och Nilson i Spånstad, nr 29, angående inrättande av statliga
laroverksstipendier för ungdom från orter, där läroverk ej finnes;

herr Holmgren, nr 30, örn återuppförande å ordinarie stat av den å övergångsstat
placerade befattningen såsom förste arkivarie i utrikesdepartementet;

„„ fr Linden m. fl., nr 31, örn inrättande av reallinje vid gymnasiet inom
Västerviks högre allmänna läroverk;

herr Wiberg m. fl.:

■ i111 0n) iförande av viss rätt till avdrag enligt förordningen örn statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt för gåva till Sveriges landstormsföreningars
centralt or hund, frivilliga motorcykelkåren och riksförbundet Sveriges lottakårer;
och

nr 33, oin förlängd giltighetstid för gällande bestämmelser om rätt till avdrag
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för belopp
som utgivits^ sas örn gåva för luftvärnet m. m.;

herr Hagård nr 34, angående utredning örn förekomsten av alkoholpåverkan
vid olycksfall i arbete, m. m.;

fru Johansson m.fl., nr 35, örn viss ändring i förordningen örn mödrahjälp;

herr Johmsson i Ockerö m. fl., nr 36, örn viss ändring i gällande bestämmelser
rörande tondén för fiskerinäringens befrämjande;

herr Gardell m. fl. nr 37, örn bidrag till avlönande av en hemkonsulent hos
Lrotlands läns hushållningssällskap; samt

herr Andersson i Gisselås m. fl.:

nr 38, angående utredning örn ökat statligt stöd för myrutdikning; och
.nr 39, örn höjning av stipendierna till elever vid utbildningskurser för ladugardsskötare.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.43 e. m

lii fidem
Sune Norrman.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde, att debatten rörande Kungl. Maj :ts Vid remiss
propositioner, nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under budgetåret n''rfns°*^''n*n
1943/44, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret m m
1942/43 och, nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för försvars- (Ports)
väsendet, m. m. nu komme att fortsättas; och lämnades enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr Hagberg i Malmö, som yttrade: Herr talman! När man fördjupade sig
i de — i allmänhet kanske en smula stereotypa och enligt min mening ganska
fantasilösa — redaktionella uttalanden, varmed den finansministern särskilt bevågna
pressen i dagarna har beledsagat budgetsförslagets presentation inför
riksdagen, fastnade man snart inför ett med mycket fa variationer ständigt
återkommande påstående i dessa kommentarer, nämligen att det är en stabiliseringsbudget,
som här har lagts på bordet. Det har i dessa mycket erkännsamma
tidningsuttalanden i den socialdemokratiska pressen, såvitt jag har
kunnat filina i varje fall, icke lämnats någon närmare motivering för detta
påstående, att det skulle vara en stabiliseringsbudget, och därmed en budget
av en alldeles särskild karaktär. Jag har för egen del ganska redligt strävat
efter att söka få någon klarhet i det i alla fall rätt viktiga spörsmålet, varl
denna stabilisering egentligen består. Det har inte varit möjligt, måste jag
tyvärr medgiva, att helt komma till klarhet med problemet, men. såvitt jag
förstår, består denna stabilisering väsentligen dari, att det väldiga skattetrycket,
som vi nu ha, permanentas, och uppenbarligen avses det att bevaras
icke blott för den närmaste tiden utan också för år, sorn. komma. Saken ut*
tryckes ju också i statsverkspropositionen inkomstberäkning bland annat på
det sättet, att det synes finansministern klart, att »ingenting i vår aktuella
budgetutveckling utgör hinder för en övergång till fredsförhållanden under
full balans i statsfinanserna».

Men, ärade ledamöter av denna kammare, det var väl inte precis detta, som
medborgarna här i landet väntade sig av en stabiliserad budget. Har jag fattat
saken rätt, så menar man väl i allmänhet ute bland folket nied en stabiliseringsbudget,
att grunden därmed vore lagd för en avveckling .i någon mån inom
närmare eller fjärmare tid av den tunga, som f. n. är lagd på svenska folket.

Alla ha vi väl dessa tragiska år burit dessa besvärligheter — det har ju här
i riksdagen varit ganska liten skiljaktighet i uppfattningarna i dessa ting
därför att vi varit övertygade därom, att de varit nödvändiga i dagens läge
och för att göra det möjligt för oss att komma igenom denna järntid, men
icke hade vi precis önskat -— icke så förfärligt manga av oss i varje fall -att hela denna tunga för framtiden skulle bli vår musik. Tvärtom1 ha vi väl

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
litet till mans, var vi sedan eventuellt politiskt äro mantalsskrivna, gått och
hoppats på att det så småningom skulle blivit möjligt att göra en nedstigning
fran den ekonomiska stratosfär, i vilken vi nu befinna oss, en nedstigning till
något mindre förtunnade ekonomiska luftlager. Nu få vi emellertid i propositionen
veta, att allt detta varit ett ganska bedrägligt hopp. Det är, skulle
man kunna säga, borta med vinden.

Till yttermera visso kungöres i propositionen och framför allt i den press
som nu närmast har att ackompanjera propositionens framläggande, att finansministerns
uppläggning av budgeten är präglad av glad optimism Det
säges av en mig närstående kollega, att det är mer »stimulerande med en
finansminister, som presenterar sina skyhöga krav på skattebördan utan att
samtidigt slå ned modet med dystra spådomar örn en hotande ruin i framtiden».
Säkerligen tror jag, herr talman,_ att vår mycket aktade finansministers
goda humör räcker en god bit, icke minst här i riksdagens andra kammare
men som tröst för skattebetalarna förslår det nog i längden icke. Nu lia vi
emellertid till någon överraskning här i förmiddags från regeringsbänken fått
hora att finansministern betackar sig — i någon mån i varje fall - för att
här framföras som någon speciell företrädare för optimism i detta sammanhang.
Snarare vill han val, såvitt jag förstår, göra gällande motsatsen. Han
uttalade ju bland annat vid förmiddagens förhandlingar, att det var så långt
ifrån någon optimistisk uppfattning, som han här gav uttryck åt, som det
snarare var vissa — som han uttryckte saken — obehagliga fakta, som han ville
meddela svenska folket. Jag har lyssnat med mycket stort intresse till detta
avsnitt av finansministerns anförande, ty jag tycker, att det innehöll något
av en admonition till hans speciella vänner, till en vis del av pressen alltså,
som regelbundet år efter år använder statsverkspropositionens avlämnande till
att mer eller mindre ostentativt hylla finansministern. Jag vågar alltså hoppas,
att efter, detta något avkylande meddelande från regeringsbänken dessa

i till nästa ar skola bli av något mindre omfattning än de

hittills ha varit.

Jag menar alltså, att den budget, som här föreligger, inte precis kan utgöra
någon tröst för skattebetalarna. De måste nämligen — även örn de nu
icke förmå följa finansministern i inkomstberäkningens, det måste jag säga
mycket dunkla och mycket svårnavigabla labyrinter,''så behärska de i allmänhet
de fyra räknesätten — säga sig bland mycket annat, att den statliga
beskattningen nu ligger ungefär 70 % högre än året före kriget. De måste
saga sig, att det icke alls är svårt att se, att skatterna här i landet stiga i betydligt
hastigare takt än inkomsterna. Dessa medborgare ha ju också möjlighet
att taga reda på det förhållandet, att medan skatterna till stat och lcommun
fran 1935 till 1942 vuxit med 124 %, den enligt kommunalskattelagen
uppskattade inkomsten under samma tid vuxit med endast 65 %. Av sistnämnda
inkomstbelopp tog den totala skattesumman år 1935 i anspråk knappt en fjär1.
1r.neLn nu Pera än en tredjedel. Dessa torra siffror kanske inte säga så
förfärligt mycket, men man får en klarare föreställning om skattetryckets
tyngd örn man ställer det totala skattetrycket i relation till det till statsskatt
beskattningsbara beloppet; de totala skatterna uppgå till icke mindre än
ÖU /» av detta belopp. Denna siffra är ju anmärkningsvärd, och jag tror icke
att den kan bestridas.

Nu invänder viii mer än en av kamraterna bär i kammaren, att vi i alla fall
allesammans varit med örn denna väldiga utgiftsökning under senare år och
darlor egentligen icke ha någon rätt att här stå och klandra och mästra. Men
är detta påstående helt befogat? Det är ju dock til syvende og sidst icke de
egentliga krisutgifterna, örn vilka vi alla varit ense, sorn göra oss så betänk -

Måndagen den 18 januari 194!) c. ni.

Nr 2.

7f>

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.'' (Forts.)
samma inför framtiden. Det ar i huvudsak, örn jag fattat saken rätt, de s. k.
normala utgifterna, som vi för framtiden skulle lia att räkna med. .När finansministern
— som lian i dag gjort på sitt ytterst eleganta sätt ■ - kalkylera^
för framtiden, så menar lian ju, att det efter beredskapsutgifternas bortfallande
skulle vara möjligt att med nuvarande skatteläge undvika underskott i
budgeten och i stället erhålla ett överskott. Men vem säger oss,. att det i fortsättningen
skall gå att taga ut så mycket i skatt som nu, då i alla tall hela
nationen har sysselsättning? Vi äro väl dock tämligen på det klara . därmed,
att dåliga tider en gång måste komma nied minskade inkomster och sjunkande
skatteunderlag, med fattigdom och elände. Hur skall det i en sådan situation,
gå att hålla den samlade skattesumman uppe vid den hittillsvarande nivån!
Det är ett spörsmål, som icke alls här har berörts under den tidigare delen av
debatten. Man frågar: Skall det gå genom en ytterligare höjning av skatterna
för dem, som eventuellt i en sådan situation ha arbete och salunda kunna betala?
Och vidare: Är detta möjligt? Det finns någonting i den nationalekonomiska
litteraturen, som säger, att en beskattning kan aldrig drivas över en viss
höjd, ty då slår den back; den ger mindre än man räknat med. Jag lfragasatter.
örn icke finansministern själv är på det klara nied den saken. Det laget skulle
väl kunna tänkas inträffa, även örn priserna skulle sjunka efter ett avslutande

av det eländiga krig, som alltjämt pågår. . . ,

Här har i dag ifrån regeringsbänken, framför allt av statsministern i nans
deklaration, sagts mycket vägande ord örn sammanhållningen här i landet, om
inbördes solidaritet och örn nödvändigheten av uppoffringar. Har har talats
örn, hurusom somliga ha fått nöja sig med en mindre kompensation än andra.
Jag tror icke, att det är någon i denna kammare, som på det hela taget har
någon erinran att framställa emot det uttalande, -sorn statsministern här har
gjort Men när man talar om kompensation och konstaterar, att vissa grupper
kanske ha fått hel kompensation, andra mycket stora grupper, mycket stora
arbetargrupper lia fått nöja sig med en väsentligt mindre kompensation sa
glömmer man, att det finns en ganska betydande grupp, som icke annu har
fått någon som helst kompensation. Den har väl kommit bort i detta sammanhang,
och det är dock en grupp, som är av ganska stor betydelse tor statsmakterna,
åtminstone i innevarande stund, och givetvis även for det svenska
folket, nämligen detaljhandlarna. Jag föreställer, mig, att kammarens ledamöter
äro underkunniga därom, att detaljhandeln icke har fått någon kompensation
till skillnad från alla andra grupper. Det är ju rätt så egendomligt, eftersom
statsmakterna lia tagit i anspråk den svenska detaljhandeln tor en av
de viktigaste uppgifterna i kriséns. Sverige, nämligen handhavandet av den
väldiga ransoneringsapparat, med vilken vi nu arbeta,

För någon tid sedan — det var i slutet av förra, malmdén — uppvaktade representanter
för elen svenska detaljhandeln statsministern och, så vitt jag veu
även finansministern och framförde i mycket modesta ordalag, en anhållan örn
att Kungl. Majit måtte beakta deras krav på skälig kompensation tor den kostnadsökning
sorn givetvis även har inträtt för denna grupp. Dessa representanter
voro dock så anspråkslösa, att de ifrågasatte icke kompensation mer an
för den kostnadsökning som ägt runi frun världskrigets utbrott till och med
första halvåret 1941. Jag tror icke någon grupp har kommit med sa blygsamma
krav till statsmakterna, som detaljhandlarna gjort i kompensationsfrågan.
Jag har ingen kännedom örn hur långt detta ärende har avancerat, men
jag vill verkligen uttala en innerlig förhoppning örn att Kungl. Majit ska l
finna det möjligt litt ganska snart lösa även detta spörsmål, ty det kan dock
icke vara riktigt att låta en enda grupp ligga så helt utanför statsmakternas
omsorg, som fallet är med detaljhandeln, samtidigt sorn statsmakterna lata

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dBiinasäinniä. detaljhandel utan någon som helst ersättning utföra ett oerhört
omiattande och krävande arbete för det svenska samhället.

Nu kanske någon här i kammaren säger, att detaljhandlarna dock fått någon
erkänsla; de ha i utsikt att få sina kristidsförsändelser behandlade utan
kostnad. De skola fa skickas frankeringsfritt. Förslag därom föreligger i statsverkspropositionen
och jag tänker mig, att riksdagens kamrar också komma
att godkänna vad Kungl. Majit där har föreslagit. Det är klart, att detaljhandeln
med tillfredsställelse har tagit emot detta besked om portofrihet för ransonenngsiorsändelserna,
men, mina damer och herrar, är det icke i alla fall
en sak som kommer litet sent? Det är dock ganska orimligt, att först begär
man, a,tt detaljhandeln utan ersättning skall sköta ransoneringsbestyren, sedan
skall detaljhandehi utöver detta av egna pengar betala alla portokostnader
som följa av samma bestyr, portokostnader, som äro kalkylerde till ungefär
4 oiiij. kr. perar Nu äntligen anser Kungl. Majit, att det är på tiden att
framlägga ett förslag, enligt vilket dessa kostnader skola avlyftas från den
lief ar riktigt men jag menar, att det förhållandet, att detaljhandlarna nu
slippa betala frimärken för de försändelser, i vilka de innesluta ransonerin^akort
och insända sina redovisningar, skall icke blandas ihop med frågan örn
s alig kompensation för detaljhandelns kostnadsökning. Jag hoppas, att regeringen
skall ia möjlighet att taga upp detta icke oviktiga spörsmål till övervägande
med det snaraste.

Under debatten i dag fällde en kollega till mig på Malmöbänken, min knäkamrat
herr Vougt, ett uttalande som jag tror väckte en hel del uppmärksamket
tiar i kammaren, och som jag anser mig böra ägna en kort kommentar. Vi
ha har talat mycket örn subventioner. Vi lia talat mycket örn rabatterna och
aila andra sociala foranstaltnmgar, som äga samband med krisen. Herr Vougt
meddelauc - jag föreställer mig efter uppdrag av den stora meningsriktning,
som nan företräder att varje försök att vid denna riksdag vidtaga någon
som helst ändring i grunderna för dessa subventioner, för dessa rabatter, varje
försök att vidtaga någon ändring i omfattningen av hela denna apparat komme
att utan vidare tillbakavisas. Jag vill icke här uttala mig örn huruvida något
sadant torsek kommer att göras. Jag äger ingen kännedom därom, men det
som chockerade mig litet var, att man här i kammaren säger på förhand, att
vilken framställning som än kommer rörande detta ämnesområde är den på
förhand dömd att misslyckas Därmed har man sagt, att hela behandlingen
i statsutskottet av detta stora komplex är meningslös, därför att här får icke
göras någonting oavsett den tidpunkt, vid vilken statsutskottet skall taga
ståndpunkt till detta spörsmål, som rör sig örn hundratals miljoner. Jag vet

icke örn de ärade statsutskottsledamöterna äro tilltalade av att få en sådan_

fat vara i synnerligen hövliga ordalag uttalad — erinran som här skett. Ja"''
^,5 “an har anledning att reagera mot ett sådant uttalande, som ju går ut
pa att föregripa behandlingen i statsutskottet av mycket viktiga ärenden.

Man har redan i denna debatt många gånger talat örn de stora statliga utbetalningarna
under budgetåret 1941/42, vilka utgöra ett belopp av omkring
4 miljarder kronor. Denna summa av 4 miljarder är i detta ögonblick väl känd
för aila medborgare. Beloppet överstiger, jag tror, att det redan påpekats här i
debatten, det beskattningsbara beloppet för fysiska personer och motsvarar
1098/91? 6n - ^Je aT nationalinkomsten, medan statsutgifterna fredsåret
lJo8/39 uppgingo till något mer än hälften av de beskattningsbara beloppen
för fysiska personer och motsvarade blott en sjundedel av nationalinkomsten.

essa siffror belmver jag icke gå in på. De äro kända för alla kammarens
ledamöter. Man söker emellertid lugna sig med att dessa fyra miljarder äro i
aila fall bara knappt en tredjedel av nationalinkomsten. Visserligen anser man

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
detta betänkligt redan det, men det är alitsa blott en tredjedel. Nu vill jag
säga, att begreppet nationalinkomsten är ett begrepp, som av naturliga skäl
är mycket svårt att fixera. Man är bland nationalekonomerna oj riktigt ense
örn vad som egenligen menas med nationalinkomsten. På visst håll i den socialdemokratiska
pressen har man ju för att få en tillräckligt effektfull bakgrund
till dessa fyra miljarder gjort gällande, att nationalinkomsten är^ »närmare
fjorton miljarder». Då ter sig givetvis siffran fyra miljarder ännu något mindre
än den borde vara. Jag skall icke här taga upp någon diskussion örn konstruktionen
av detta begrepp nationalinkomsten. Jag skall hålla mig till vad
som i propositionen uttalas, nämligen att den kan sagås vara ungefär lo /2
miljarder kronor och av dessa utgöra de statliga utbetalningarna lyra miljarder
kronor, alltså knappt en tredjedel av kostnaderna. Jag utgår ifrån att

dessa uppgifter äro riktiga. , ,, , „ .,.

Men så vitt jag förstår innebär detta konstaterande, att dessa fyra. miljander
utgöra knappt en tredjedel av nationalinkomsten bara halva sanningen, när
det gäller att bilda sig en riktig uppfattning rörande det samlade omfanget av
de bördor som det allmänna i nuvarande stund lägger på folket. Man mäste
nämligen, såvitt jag begriper, och jag tror, att detta även är kamraternas
i denna kammare uppfattning, när man talar örn bördorna pa medborgarna
i nuvarande läge, också tänka på den tunga, som kommunerna genom sin beskattning
lägga på människorna. Jag har roat mig med att plocka^ iram ett
par siffror, som visa omfånget av den kommunala belastningen pa svenska
folket. Kommunernas utgifter uppgingo budgetåret 1938/89 till 994 miljoner
kronor. Som alla veta, har ju denna siffra sedan dess ganska väsentligt okats.
Jag har haft litet svårt att få fram något verkligt tal på denna ökning, men
jag tror, att om jag säger, att ökningen belöper sig till 150 miljoner kronor,
håller man sig i underkant. Sannolikt är den väsentligt mycket större, beroende,
som alla kommunalmän veta, icke minst därpa, att statsmakterna undan
för undan ha vältrat över på kommunerna en hel massa uppgifter, som icke
äro kommunernas utan äro statens, men som man låter kommunerim utföra,
och till detta arbete erhålla kommunerna ibland bidrag, ibland icke. Dessa bestyr
ha naturligtvis ytterligare ökat de kommunala utgifterna, men örn jag
räknat med att ökningen nu under krigsåren uppgått till ungefär 150 miljoner
kronor örn året kommer jag fram till att kommunernas utgifter 1941/42 skulle
uppgått till 1.150 miljoner kronor. Härav följer, att kommunerna och staten
haft att bestrida utgifter på sammanlagt något över 5 miljarder kronor eller
motsvarande 37 % av nationalinkomsten, cm vi räkna denna till 13_/2 miljarder.
Det är ju ett belopp, som är av något annorlunda storleksordning än de
fyra miljarder, som lia blivit något slags sakrosankt tnl 1 denna debatt.

" Detta konstaterande av omfånget av den kommunala belastningen på medboro-arna
? nuvarande läge. Jag gör det därför att jag vet. att mångå av kamraterna
här i kammaren liksom jag äro kommunalmän och ha intresse för dessa ting
och brottas med dessa stora svårigheter. Det vill förefalla mig som örn man
i mångå kommuner i vårt land — undantag finnas givetvis, och jag vill gärna
säga, att dessa undantag finnas också i de största städerna i Sverige — annu
icke fått upp ögonen rikligt för det allvarliga i det finansiella laget 1 vilket
vi nu befinna oss. Man är ute i våra kommuner — jag vill icke förnärma någon
utan jag gör bara ett konstaterande — i betydande utsträckning alltjämt
fången i den gamla välfärdsnienlalileten. Man dröjer kvav 1 — för att
nu citera "”en ärad socialdemokratisk kollegas frodiga blomsterspråk — »de roliga
dagarna i Aran jnez». Man resonerar, och man planerar, och nian investerar
sorn under vanliga idylliska förhållanden. Man har i detta sitt kommunala

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
arbete ganska liten känsla för att här rasar ett världskrig utanför våra dörrar.
Och nar sa civila byggnadsutredmngen kommer med sin breda och enligt min
mening mycket välmotiverade blåpenna, så reageras det merendels ganska surt
ute i kommunalförsamlingarna.

Vi ha i det yttersta av dessa dagar fått ett par ganska markanta exempel
pa hur illa ställt det pa vissa hall är. Häromdagen fann sig ju den person
som har Kungl. Maj :ts uppdrag att sköta kampen mot inflationsfaran, med
1!p??lf1t .böra vädja till borgarråden här i Stockholm att i
stoista möjliga utsträckning begränsa sig i fråga örn de investeringar, som

säkert veh hl * planerade- Denna vädjan gällde, som kammarens ledamöter

5leta- bL,a- den nya Skanstullsbron samt över huvud taget stadens planerade
byggnadsprogram. Och samtidigt som denna ganska uppmärksammade
demarche agde rum har styrelsen för Svenska stadsförbundet ansett sig böra
rikta en mycket allvarlig maning till landets städer att spara. »I arbetet för att
m0t1ve/,fa -en ,ej för kommunerna själva särdeles betänklig prisstegring

med atfoljande inflation kunna städerna göra en för landet betydelsefull in^J^Vaiar
siyrdsen i ifrågavarande skrivelse. I denna uppdragas också detaljerade
riktlinjer for de åtgärder, som böra vidtagas för att stabilisera pris Jag

tror, herr talman, att anledning föreligger att ganska livligt understryka
denna vadjan fran direktör Söderlund. Finansministern Ilar här tidigare i
uågnrre Detta / gallf {****„?? °nen, mot ett försämrat penningvärde.

2orf L Z bartf1? alldelr rlktlSt Påpekande, som finansministern här
gjort. Aven de enskilda och kommunerna måste vara med i detta samman maateA

S°m ''!ag fr -saken, göra sitt till i kampen mot inflationsfaran.
Det finns ett ganska obehagligt och ett ganska beskt ord att ta

i 1£+1ren'' d+6t °5de. l16ter ®tan(fardsänkning. Men jag frågar: Kunna vi
det langa loppet undgå att ta detta ord i munnen? Äro vi icke i alla fall här
i kammaren numera övertygade örn, att vi så småningom måste försöka samsas
örn »ett ordnat återtåg från de framskjutna positioner till vilka tidigare goda
ar fort oss», för att nu citera direktör Söderlund Pigare go

Herr talman! I morse innan jag gick hit till denna remissdebatt var jag
nne pa ett postkontor för att skicka en postanvisning. Under glasskivan som

JaH ''ftf rw pulpeterna 1 de eleganta postkontoren här i Stockholm, var fastsatt
ett plakat med en uppmaning till allmänheten, som jag givetvis observerade.
Dar stod: Var sparsam med postverkets blanketter. Genom att spara åt
staten 61»„r m ät er själv. Ja, detta är naturligtvis alldeles riktig och man
kan röke gora någon erinran mot en sidan maning. Men herr talman skalle
man icke också — och detta kanske med ganska stor rätt — kunna vända på
denna sats och saga åt staten: Var sparsam med medborgarnas pengar. Genom
att spara pa dem sparar ni at svenska folket. Ty det är väl i alla fall på det
viset att det ar staten, som är till för medborgarna och icke tvärtom. Medborgaren
ar val icke bara objekt. Han kan, synes det mig, i vart fall också i nå„on
man gora anspråk pa att få framträda som subjekt.

mvcket ofta För! P/ Sparsam1het inom statsförvaltningen föres på tal, får man
SärlLfsnällnri^? 1 mVandn,n«ea: Ni vill ali det skall sparas, var då så
i dat nfLf i i i •?k °m \odet ska11 sparas- Finansministern har själv
i dag något litet varit inne pa Hagan om var det skall sparas Jaer tveker att

uåttlämnlIiSande her- b?fogat''. men ?varet behöver icke utebli. Anvisningar
— an båfler faden/0+r basparjngar 1 fråga örn de s. k. normala utgifterna

saknad S ^ £n aknas icke. Jag skulle vilja rekommendera kamraterna här i kammaren att

Måndagen den 18 januari 1943 e. m. Nr 2. 79

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
plocka fram en riksdagsberättelse fran förra aret oell lägga den bredvid riksdagsberättelsen
för i år och där närmare studera besparingsberedningens arbete.
I årets berättelse kan på sid. 108 och följande läsas en redogörelse för
detta arbete. Där skola ni säkert till er överraskning finna en ganska överraskande
katalog över de objekt, med vilka besparingsberedningen arbetat eller
är i gång. Tyvärr skall även den skickligaste stigfinnare dock fa svart att i
den statsverkspropositionen i fråga örn de normala utgifterna hitta några mera
påtagliga spår efter någon geddesyxa. Kallsinnigheten mot besparingsberedningens
propåer är över lag betydande. Naturligtvis vill man på alla håll och
kanter vara med örn den yttersta sparsamhet, örn den mest småländska förlåt
herrarna på Smålandsbänken — gnidighet, bara det icke rör sig örn det
egna verket och den egna institutionen. Ty där arbetar nian naturligtvis roed
minsta möjliga marginal och med mesta möjliga utnyttjande av tillgängliga
resurser. Det kanske har sina risker att här fortsätta och tala örn sparsamhet,
ty man kan ju frukta att bli ställd vid den klagomur, varifrån den obehärskade
jämmer uppstiger, örn vilken finansministern tidigare i dag talat. Men jag
dristar mig i alla fall, ehuru riskerna äro uppenbara, att ytterligare säga några
ord om detta ämne.

Det har ifrån en del håll, där man tycks vara i färd med att trött resignera
inför svårigheterna, gjorts gällande, att det är bäst att lata det hela vara som
det är. Det lönar sig icke med tolvskillingssparande, menar man. Jag kan icke
dela denna uppfattning. Men det kanske har sin förklaring detta tal örn att
de små besparingarna spela så liten roll i det stora sammanhanget. Förr i världen
resonerade vi ju i kronor och ören, när det gällde statens inkomster och utgifter.
Nu tänka vi blott i siffror. Det är kanske däri skillnaden ligger. Den
stora sparsamhet, som staten borde utveckla för att stå som ett föredöme, när
det gäller pris- och lönestoppets efterföljande, är enligt min mening tämligen
obefintlig i statsverkspropositionen.

Det är emellertid icke bara så med denna budget att de förväntningar, som
ur besparingssynpunkt kunnat fästas vid densamma, blivit svikna. Tyvärr måste
man även konstatera, att vissa departementschefer trots det statsfinansiella
läget icke tveka att ytterligare bygga på förvaltningsapparaten med allt vad
därav följer. Jag skall ta ett litet betecknande exempel. Jag skall på förekommen
anledning icke ta ett exempel ur den mycket utsatta socialbudgeten eller
femte huvudtiteln utan ur en annan huvudtitel, som anses mera »neutral» i detta
sammanhang, nämligen andra huvudtiteln, justitiedepartementet. Förra året fick
justitieministern kammaren med på att i budgeten förankra något alldeles nytt,
och något mycket diskutabelt, på fackmannahåll i vart fall — själv förstår
jag icke så mycket av detta — nämligen skyddskonsulentverksamheten. Justitieministern,
som suttit i denna församling i många herrans år och som vet hur
riksdagen skall behandlas, gick den gamla säkra vägen. Han nöjde sig med
ett ytterst blygsamt steg, och han inskränkte sig, som det brukar heta, att »på
grund av det statsfinansiella läget» äska anslag till bara fyra konsulenter. Lii
del gamla uvar här i kammaren menade dock, att det icke skulle komma att
stanna vid detta. Vi lia varit med örn sadant här sa manga gånger, att vi veta,
att detta är bara första steget, menade man. Har man bara fått in rubriken i
budgeten, så kommer nog organisationen att ganska snabbt växa, det äro vi
vana vid. Och mina damer och herrar detta är just vad som har skett. I år föreslår
justitieministern trots statskontorets bestämda avstyrkande, att skyddskonsulentorganisationen
måtte utbyggas med åtta nya befattningshavare utöver
de fyra nuvarande. Han tredubblar alltså omedelbart organisationen. Dessa
fyra konsulenter — detta vill jag gärna påpeka för dem som skola behandla
denna fråga i statsutskottet — lia icke varit i verksamhet längre än sedan

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss a o statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
augusti månad förra året men redan nu anses att deras verksamhet är så betydelseiull
att antalet skall fördubblas. Man frågar sig om det är möjligt att
pa den korta tid, som här förflutit, bilda sig ett omdöme örn värdet av denna
verksamhet, ett omdöme som skulle kunna gå ut på ett krav på en så kraftig
orstarkmng, att man kan tala örn en fördubbling av densamma. Kostnaderna
tor denna angelägenhet voro förra året upptagna till 55,000 kronor. Man
tyckte val, att det icke var mycket att bråka om. och i år är man uppe i 137 000
kronor för samma ändamål. I och för sig rör det sig, herr talman, naturligtvis
om — förlåt uttrycket — en struntsak, örn en bagatell. Men det lilla exemplet
jag valt ar, såvitt jag kan förstå, ganska tj^piskt för hur grunden lägges till
dessa automatiska utgiftsstegringar, som äro så besvärliga för vår ganska
oelastisk;! svenska budget och som ständigt utgöra en käpp i hjulet för alla
torsek att åstadkomma besparingar. Det är klart, att jag är fullt medveten örn
detta och att det kan ha sina svårigheter att spara, sedan organisationen väl en
gang finns dar. Den effektiva sparsamhetssynpunkten skall därför enligt mitt
förmenande sattas in när man första gången har att ta ståndpunkt till det ena
eiler det andra nya kravet. Sedan är det icke så förfärligt mycket att göra
Alen tyvärr ar riksdagen icke vidare lyhörd på den punkten. Man tycker att
anslaget ar sa blygsamt, men man glömmer alldeles bort, att det sedan automatiskt
kan vaxa sig skyhögt.

Nu vill staten att medborgarna skola spara. Staten har just i dag i väldiga
tillkännagivanden i pressen manat till intensifierat sparande. Jag förstår allt
detta. Det är nödvändigt. Man vill att medborgarna skola spara, men då ha
val spararna också ratt till reciprocitet, nämligen att staten också skall spara
ty det. ar val icke staten värdigt, tycker jag, att resonera på samma sätt som
prästön i den där gamla historien, som sade till sina församlingsbor: lev som
jag lär och icke som jag lever.

Ja,g fick i min hand häromdagen ett exemplar av en av statens offentliga utredningar
som nyligen avslutats. Det gällde ett ämne, som varit mycket diskuterat
pa, sista tiden, nämligen förslaget örn engångsskatt, förmögenhetsoffer,
eiler vad man vill kalla det. I utredningspromemorian örn en sådan skatt har
jag såsom en av de viktigaste fördelar man vill ernå genom en reduktion på
detta sätt av statsskulden funnit angivet, att »förmögenhetsfördelnin°-en därigenom
birn något jämnare, eftersom den kollektiva förmögenheten ökas i förhållande
till den privata, och såsom en följd härav kan man i vissa fall även
räkna nied någon utjämnande effekt pa inkomstfördelningen».

^ Jag Ilar, herr talman, tillåtit mig att citera denna sats, ty jag har för mig
att y densamma ryms rätt mycket av den allmänna syn på skatteproblemet som
ar var nuvarande finansministers. Utan att vid detta tillfälle närmare gå in på
denna sak och utan att pressa innebörden av begreppen »förmögenhetsfördelnmg»
och »inkomstfördelning», vågar jag dock till slut åtminstone säga dettajag
tror icke för mm del, att Medelsvensson blir lyckligare därför att man
delar upp hans slantar med ungefär hälften på vardera byxfickan.

.. viktigaste är väl inte, att alla fa det lika, utan det viktigaste är naturligtvis
att alla få det bättre. Med andra ord, jag tror inte att vårt lands framtid
ligger i en matematiskt riktig lösning av fördelningsproblemen. Fastmera
haller jag löre, att det är ett stort och väldigt produktionsproblem, som vi
masm försona komma till rätta med, örn vi med åtminstone någon relativ
trygghet skola vaga skåda mot kommande dagar. Vi måste alla, som jag ser
saken, arbeta mera, och^framför allt mäste det arbetas mera effektivt och rationellt,
med bättre hushållning än hittills med tid och människomaterial. Det
ma,ste salunda produceras mera. Kort sagt måste verkningsgraden i vårt samhälle
— för att nu ta en modern teknisk term — väsentligen ökas.

Ja, herr talman, dessa mina funderingar kanske av åtskilliga av mina kam -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rater här i kammaren, anses mindre tidsenliga. I varje fall är jag ganska säker
på att de icke rymmas inom det konstfullt utmejslade avsnitt av årets sta/tsverksproposition,
som är utarbetat i finansdepartementet och oär rubriken »inkomstberäkningen».
Jag har emellertid icke kunnat underlåta att ge denna
min mening till känna nu när kammaren står i begrepp att till statsutskottet
remittera ännu en svensk mångmiljardbudget.

Herr Vougt erhöll härefter på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Den föregående ärade talaren gav en särskild tolkning av vad
jag yttrade tidigare i dag angående de sociala subventionerna och rabatterna.
För att inte nå,got missförstånd skall behöva uppsta, ber jag att nu ater fa
läsa upp vad jag verkligen yttrade tidigare i dag. Jag talade om möjliga»åttioner
mot de sociala utgifterna. Jag sade vidare: »Det har i den allmänna diskussionen
framskymtat, att det är de sociala rabatterna och de allmänna subventionerna,
som man i detta sammanhang främst siktar pa. Det bör kunna undanröja
en del onyttiga meningsutbyten, örn jag därför säger ifrån, att varje förslag,
som syftar till att rasera detta, system, kommer att mota motstånd». ^—
Härutöver har jag nu ingenting att tillägga och heller ingenting att dra ifrån.

Vidare yttrade:

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Herr Skoglund ställde närmast till mig den frågan, huruvida
regeringen hade under övervägande sådana produktionsfrämjande åtgärder,
att livsmedelsförsörjningen kunde tryggas på lämpligaste sätt. Han framställde
främst frågan, huruvida regeringen övervägde att få till stånd en utökad
odling av vårvete, korn och potatis. Jag kan därvidlag i första^hand hänvisa
till den delegation eller kommitté, som tillsattes redan förra året.. Örn herr
Skoglund och andra läsa de direktiv, som denna kommitté fick för sitt arbete,
skola de finna, att dessa innebära att kommittén i samarbete med livsmedelskommisionen
i första rummet skall se till att försörjningsförhållandena tillfredsställande
ordnas med hänsyn till det nuvarande läget och.därutöver söka
utfinna de former, under vilka jordbruket lämpligen bör bedrivas ur försörjningssynpunkt
— jag skulle vilja säga beredskapssynpunkt — den gången
fred eventuellt inträder med hänsyn tagen till ekonomiska betingelser. Det
är väl emellertid alldeles självfallet, att denna kommitté framför allt överväger,
vilka av de skilda odlingsgrenarna, som närmast äro aktuella för det
kommande året. Så länge kommittén icke har företagit detta övervägande och
framlagt resultatet härav för Kungl. Maj :t,. skulle det från min sida innebära
ett föregripande av kommitténs arbete, örn jag nu företoge någon åtgärd. Jag
förutsätter emellertid, att man ifrån Kungl. Maj:ts sida icke skall behöva ge
några nya direktiv utan att denna kommitté i samarbete med livsmedelskommissionen
i god tid framkommer med ett förslag i fragan. Det är alldeles givet,
att den vegetabiliska produktionen i första hand måste beaktas, så att den pa
ett tillfredsställande sätt kan tillgodose de behov i detta avseende, som finnas
inom folkhushållet. o

Herr Skoglund framställde därefter en annan fråga, som var riktad antingen
till jordbruksministern eller folkhushållnings ministern. Den gällde fläskproduktionen,
och han uttryckte sig så, att detta val egentligen skulle vara en
fråga, som vöre lämplig för en skåning att lösa. Han frågade om det var lodertillgången
eller själva ramen som var avgörande för ståndpunktstagandet i
fläskprisfrågan. Jag vill då säga, att orsaken till att svinstocken har minskat
i den utsträckning som varit fallet intill dess 1942 ars skörd var tillgänglig,

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr 2.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
alldeles självklart beror på att vi hade för litet foderspannmål för att uppmuntra
en stor svinuppfödning. Det låg i verkligheten till på det sättet, att
man frampå hösten 1942, omedelbart sedan den nya skörden kom ut i marknaden,
. mäste taga av denna nya skörd för att ge tilldelning åt de foderspannmalsköpare,
som hade fått kuponger för att köpa foderspannmål, detta för att
undvika att loder av den gamla skörden skulle behöva transporteras långa
sträcker, vilket ansågs oekonomiskt. Följaktligen kan man säga, att den minskning
i svmbestandet som förekommit intill dess berott på bristande tillgång på
loder.

Då sedan skörderesultatet för år 1942 blev känt, visade det sig icke vara så
gott som man från början hade förmodat. Enligt mitt förmenande rosades detta
skörderesultat alltför mycket, vilket jag framhöll under de novemberdagar
Vi vörö samlade här eller förresten redan innan riksdagen på hösten sammanträdde.
Det fanns en hel del människor, som i den ena eller andra avsikten
gjorde gällande, att skörden var alldeles glänsande. Jag framhöll då att det
var. ett val teoretiskt tillvägagångssätt att bedöma skörderesultatet alltför opnmistiskt
innan vi fingo se det slutliga utfallet av skörden. Då skörderesultatet
etter den 31 augusti i fjol var känt, hade livsmedelskommissionen räknat
ned den extra kvantitet som var avsedd såsom foder framförallt för fläskproduktionen
från 210,000 till 185,000 ton. Sedermera har denna kvantitet måst
ytterligare nedräknas till omkring 150,000 ton. Man kan alltså säga, att om
vi redan i september månad stannat för en som önskvärd avsedd fläskproduktion
baserad på en kvantitet av 185,000 ton foderspannmål, skulle vi ha missräknat
oss i detta avseende, därför att vi inte hade denna kvantitet till förfogande.
Det är alitsa många omständigheter som spela in vid bedömandet av
denna fråga.

• skulle därutöver vilja säga precis detsamma som jag sade i november

i fjol, att nog synes det mig, att förhållandena beträffande tillgången på foder
nu äro av elen beskaffenhet, att det ur folkförsörjningssynpunkt skulle kunna
vara välbetänkt att höja fläskpriset i viss utsträckning. När frågan diskuteraes
töre jul,^menade jag, alf vare sig priset skulle höjas eller inte, beroende
pf. 7° kC11, standP?nkt regeringens flertal ville inta till frågan, vore det bäst
att la saken avgjord, så att jordbrukarna finge reda på örn det blir en höjning
eller inte. Men frågan lian alldeles självfallet i fortsättningen bli berobedömande
av tillgångarna på foderspannmål, och under sådana
iorhallanden ar fragan inte slutprövad för hela detta foderår.

. amian arad ledamot av kammaren har i ett anförande riktat en förmaning
eiler jad det nu innehar mot mig för att jag inte var närvarande vid den
s. k. uppgörelse som träffades. Jag vill nied anledning därav endast säga, att
det aven kan handa kammarens ledamöter att de till en viss dag lia lovat nåo-onting
som de anse sig böra hålla. Tyvärr ser man ganska ofta att kammarens
,aankar aro glest besatta. Detta beror naturligtvis inte därpå att de resa bort
dart or att ett viktigt sammanträde skall hållas i kammaren, utan det beror till
yssf.. e. pa , de ka utkast sig att fullgöra någonting annat den dagen och
dartor inte kunna vara närvarande i kammaren. Det stod varken skrivet i
stjaunorna eller någon annanstans, att beslutet skulle fattas den dag, det här
ga cle. Jag vill understryka vad jag sagt tidigare i en intervju, att inom regeringen
var man ense örn det beslut, som blev resultatet av denna dags förhandlingar,
oavsett örn jag var närvarande vid sammanträdet eller inte, och regeringen
hade följaktligen en överenskommelse klar rörande hur denna sak skulle
ordnas. Jag betraktar det som en liten smula politiskt spel, när man försöker
gora någonting annat gällande. Det har väl funnits något tillfälle då herr
von beth varit frånvarande från kammarens förhandlingar, då det varit rikti -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
gare att han varit närvarande. Sådant kan emellertid inträffa på grund av
överenskommelser som nian tidigare ingått och på grund av att man inte kan
bryta ett löfte som man avgivit. Så var förhållandet med mig.^ Jag vill tilllägga,
att örn inte överenskommelsen hade träffats den dagen, så var jag närvarande
i Stockholm dagen därpå, och då hade saken kunnat tagas upp på
nytt. I övrigt skulle jag kunna tillfoga, att det är glädjande att man är saknad
någon gång, ty ibland får man ju höra motsatsen.

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr Lundstedt: Herr talman! I det hela råder ingen meningsskiljaktighet
angående nödvändigheten för oss icke blott att för närvarande uppehålla den
bästa möjliga beredskapstjänst till vår trygghet gentemot krigförande makter,
utan även att efter kriget fortsätta med utveckling och underhåll av ett
så starkt försvarsväsen som möjligt. Denna nödvändighet innefattar en oerhörd,
för några år sedan fullkomligt otänkbar börda för vårt land. Skall denna
börda icke befaras medföra ytterligare ökad belastning genom tillstötande
ödesdigra konsekvenser, så är det enligt min mening av största vikt, att man
i tid allvarligen och grundligen börjar arbeta för hela försvarsmaktens^ genomsyrande
av en demokratisk anda. Lyckas man icke härmed, så kan småningom
en fruktansvärd antimilitarism växa fram, brytande försvarskraften och delande
vårt folk i två mot varandra fientliga hälfter. Menige man i Sverige tål
icke något översitteri, i allt fall inte i längden. För närvarande ser det kanske
nog i det hela tämligen bra ut, och jag varnar endast för tendenser till militarism
och byråkratism inom det militära. Exempel på bådadera torde dock
redan nu kunna anföras från skilda håll. Det är t. ex. en ofta hörd klagan,
att inkallelsesystemet fungerar orättvist eller valhänt, hur man nu än vill
uttrycka saken. Den ena handen tycks ibland inte veta vad den andra gör.
Stundom talar man också örn militaristiska ansatser. Värnlösa nummer sägas
bli utsatta för överordnades övermod, tagande sig uttryck i rytande befallningar,
råa tillmålen och kitsligheter av skilda slag — allt föga överensstämmande
med en demokratisk människovärdering, allt också mindre lämpliga
medel för åstadkommande av den såsom eftersträvansvärd prisade kontakten
mellan folket och försvaret. Nämnas må väl även det stundom rent meningslösa
— ja, man frestas nästan att använda ett mera målande uttryck -—
kravet på hälsningar genom honnör eller uppstramning inte bara i tid utan
också i otid.

Denna klagan, vare sig den nu har framträtt i tidningsnotiser eller på det
muntliga ryktets väg, kan naturligtvis vara överdriven. ^ Jag har själv inte
gjort några iakttagelser, och det kan inte komma i fråga att här dra in
någon vittnesbevisning. Jag säger också uttryckligen, att jag icke avser att
framställa några beskyllningar. Jag vill tvärtom lämna fullkomligt därhän,
huruvida hittills någon militarism kan sägas lia gjort sig klart märkbar hos
OSS eller icke. I det orosfyllda läge, vari landet befinner sig för närvarande,
måste man ju också vara mer eller mindre okänslig för anmärkningar av denna
art. Men örn det någonsin blir fred, och örn vi då gå in i denna fred med
bibehållen självständighet, då kan den nya försvarsordningen med sin krävande
värnplikt även ur nyss berörda synpunkter bliva hårt prövande för
landet. Ja, man torde kunna påstå, att militaristiska tendenser helt enkelt
enligt sakens egen natur måste göra sig gällande och småningom taga överhand,
därest vi icke gjort oss förberedda och skaffat de nödiga botemedlen
däremot. Med militarism menar jag, att det militära blir till självändamål

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i stället för att endast och allenast utgöra medel för syftet att skydda och
försvara vårt land såsom en demokratisk nation.

Det var de välvande inrikespolitiska händelser, som inträffade efter förra
världskriget, samt diktaturernas framväxt i vissa länder, som kommo den
svenska fosterlandskärleken att slå ut i full blomning. Men denna kärlek är
ingalunda blind. Med hänsyn till det starka ingrepp i den fria livsförseln,
som den nya värnplikten ovillkorligen måste innebära, kommer man i folkdjupen
i de tusen sinom tusen svenska hemmen, varifrån de militära förbanden
rekryteras, att lia blicken skärpt för kravet på de militära institutionernas
gagnelighet just för fosterlandet självt och icke för några särintressen.
Få dessa tillfälle göra sig alltför breda, blir det militära en makt i staten,
mot vilken antimilitarismen skall resa sig och försvaga försvarsviljan, kanske
också splittra vårt folk i tider, då inrikes bekymmer manade till största möjliga
endräkt. Här gäller det att i tid söka förebygga en sådan utveckling av
förhållandena. Och tiden därför har, enligt min mening, redan länge varit
inne.

Det är gott och väl, att man har uppmärksamheten inriktad på behovet av
en demokratisering av officersrekryteringen. Men man misstager sig storligen,
örn man tror att den demokratiseringen utgör någon större garanti mot militaristiska
tendenser, någon egentlig garanti för en demokratisering av försvarsväsendet
i det hela. Erfarenheterna från vår ämbets- och tjänstemannavärld
ådagalägga nämligen, att svenskarna äro starkt benägna för skråanda,
d. v. s. för att göra skrået till självändamål. Häri ligger icke någon illasinnad
insinuation. Jag konstaterar endast faktum. Militarismen beror på de
militära myndigheternas skråanda. Då det här onekligen är fråga örn det
mäktigaste skrået, så inses, att denna skråanda kan bliva en ytterligt farligmakt
i staten, örn den icke i tid varder avtrubbad. I sådant avseende tillåter
jag mig poängtera två saker.

Det är enligt min mening oundgängligen nödvändigt, att officerare och
underofficerare i de militära skolorna få en effektiv civil och social utbildning
såsom motvikt till den rent militära. Det kan i denna utbildning
aldrig för starkt inpräglas, icke blott att försvaret endast och allenast
är till för fosterlandets skull, utan även och framför allt att vårt fosterland
är vår frihet icke blott såsom nation gentemot andra nationer utan också vår
frihet såsom en demokratisk nation, d. v. s. såsom fria individer inom nationen.
Till militärbefälets utbildning måste därför också höra levande kunskaper örn
samhället, så att de skilda politiska systemen icke blott framträda som tomma
ord, klichéer, utan så att man verkligen lär sig förstå, vad demokrati och
parlamentarism betyda i jämförelse med andra samhälls- och styrelseformer.
Självfallet ligger det stor vikt därpå, att ledarna för de militära skolorna
samt instruktörer och andra lärare därstädes utväljas med hänsyn jämväl till
sin lämplighet och duglighet ur nu angivna synpunkter. -— Jag vill också
i detta sammanhang erinra därom, att våra militära experter helt naturligt
skola söka sina förebilder i de krigsförfarna länder, som de anse ha utvecklat
det mest effektiva militärsystemet. Utan en sådan utbildning, som jag nu
skisserat, skall det icke vara möjligt för dessa experter att intaga en för vårt
land avpassad kritisk inställning till dylika utländska förebilder.

I samband med det sist nämnda står den andra saken, som jag önskade
framhålla. Jag kan formulera den så, som jag gjorde den dag, den nya värnpliktslagen
antogs: Demokratiseringen av vårt försvar måste även med hänsyn
till själva värnpliktstjänsten genomföras precis så radikalt, som en sådan
demokratisering på sakliga grunder kan genomföras, d. v. s. fullt ut så radikalt
som den kan sire, utan att effektiviteten i försvarskraften varder minskad.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Den kommission, som för detta ändamål bleve erforderlig, borde en demoleratisk
försvarsminister eller demokratisk regering kunna tillsätta helt och hållet
efter sitt eget huvud. Det finns högt kvalificerade officerare, som äro genomträngda
av demokratisk åskådning. En eller två sådana borde få sammanträda
tillsammans med civila män av demokratisk anda, som lia personlig erfarenhet
från militärlivet, för att utarbeta ett förslag i ämnet. De militära
invändningarna mot ett sådant förslag fmge naturligtvis sedan omsorgsfullt
beaktas och prövas. Men det är knappast annat än troligt, att åtminstone något
positivt skulle framgå ur ett sådant arbete.

»Hellre stämma i bäcken än i ån» säger det gamla ordstävet. Dess mening
synes mig i detta fall vara mycket betydelsefull. Finns viljan där, klar och
resolut, hos statsmakterna att förebygga militarism inom vårt försvar^ så
skall den viljan också kunna genomdrivas. Men har militarismen val en gang
fått ordentligt fäste i ett eljest starkt försvarsväsende, då är den som ett
ettrigt och kroniskt gift, som själva statsmakterna kanske icke skola lyckas
utrota, örn än deras vilja är aldrig så god. _ ... .

Detta, herr talman, är anledningen till att jag gripit till ordet i en fråga,
som för närvarande synes vara utan aktualitet. Denna syn år emellertid såvitt
jag kan förstå, blott en synvilla, ett bedrägligt sken.

Herr Carlström: Herr talman! Efter herr finansministerns anförande här
tidigare i dag är det kanske en smula riskabelt att ta till orda i den statsfinansiella
frågan. Hail Ilar nämligen pa ett sa glänsande satt trubbat av de farhagor,
som framförts av föregående talare på denna punkt, att det rent känns litet kusligt
att våga komma med några ytterligare erinringar i ämnet.

Herr finansministern är tydligen trött på att höra en, som han anser meningslös
kritik, och han frågade i slutet av sitt anförande: »Karydet vara till
någon njJta att ackompanjera detta — d. v. s. det nuvarande läget —- med
jämmerrop?» Ja, det kan väl synas sa, men man må väl ändå inte förundra sig
över örn mången inför de astronomiska tal, vartill den nu föreliggande^ budgeten
hunnit fram, ställer det spörsmålet: gå vi i land med något sådant på längre
sikt utan allvarliga rubbningar av hela vårt folks liv och standard? Jämiört
med åren före krigsutbrottet, t. ex. 1938—1939, då vi hade en budget på 1,350
miljoner, äro nu presenterade summor •— tillsammans för den s. k. balanserade
budgeten, kapitalbudgeten och beredskapskostnaderna över 4,100 miljoner kronor
— av sådan storleksordning, att inte ens någon med den vildaste fantasi
begåvad människa skulle på den tiden kunnat drömma om att en sådan utgiftsökning
var möjlig att bära. Redan under decenniet före kriget, med de då år
från år snabbt stegrade statsutgifterna, var det ju mången som frågade sig, örn
den takt i fråga örn ökningar, som nian då var inne på, kunde i längden vara
hälsosam för en sund utveckling av statens finanser, iy det är ju en gammal
erfarenhet, att nästan alla statsutgifter lia en viss benägenhet att icke blott läsa
sig fast för framtiden utan även att förkovra sig mor och mer för varje år. Under
ett stigande konjunkturskede, sådant som var rådande under tioårsperioden
före krigsutbrottet, ligger det alltid nära till hands att en smula oöverlagt binda
sig för utgifter, som måhända under en eventuell lågkonjunktur kunna, bli besvärliga
att dragas med. I det läge, vari vi nu kommit, föreställer jag mig emellertid
att man från håll, där man alltid varit man örn att ga in för ökade utgifter,
nästan skadeglatt kommer att peka pa, att Ilar se vi i alla fall hur kapitalt
fel dessa pessimister haft, som ständigt guataf örn att vi inte skulle orka bära
de bördor, som vi tidigare åtagit oss. Här se vi nu hurusom svenska folket har
resurser att ta på sig en flerdubbelt större utgiftsbörda än under åren före 1939.
Detta måste val vara bevis nog, resonerar man, för att allt tal örn sparsamhet

86 Kr 2. Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid t (''iniss uv statsverkspropositionen m. rti. (Forts.)
tidigare enbart varit de obotfärdigas förhinder. Herr Vougt Ilar för (ivrigt i sitt
anförande Ilar i dag framfört deli uppfattningen ganska eftertryckligt.

J a, det kan ju synas så. Men man kanske gör klokt i att i denna stund erinra
sig ett gammalt bibelord: »Allt det en man haver låter lian för sitt liv».
Oell man skulle i den situation, vari vi nu kommit, genom vad som skett i världen
runt omkring oss under dessa krigsår, kunna omskriva denna sats så: »Allt
vad ett folk äger offrar det för sitt liv». Det är ur denna synpunkt, som vår
bärkrait i nuvarande läge måste betraktas. Försvarskostnaderna äro ju den
.. överskuggande utgiftsökningen i de senare årens statsutgifter, och örn nödvändigheten
av dessa äro vi alla ense, även örn vi i skilda detaljer inte ha alldeles
samma, mening. Da det gäller vårt liv som nation och vår frihet, måste
aila offer göras och de tyngsta bördor bäras. Det är väl också denna övertygelse,
som gjort att vårt folk med jämnmod gått med på att åtaga sig den belastning,
som dessa krigsår haft i sitt följe.

„ -^-en nian skulle nog misstaga sig ganska mycket, örn man resonerade som
sa, att svenska folket i gemen anser de nu rådande förhållandena i fråga örn
statsutgifter och skattebelastning för normala eller räknade med att för en
längre tid framöver bära nu utgående eller t. o. m. ökade skatter. Det är på
denna punkt på vilken herr Skoglund också varit inne i dag ■— sorn det är
ali anledning att göra vissa reflexioner. Ty i själva verket förhåller det sig
nog sa, att vi, trots de lättnader finansministern i propositionen och nu här i
dag siat örn skola inträda efter krigets slut, ha att räkna med nära nog samma
utgiftsbok som för närvarande under många år framöver, försåvitt vi
icke kunna på något område begränsa statens utgifter. Det kan nämligen misstänkas
att vi efter krigets slut kunna ställas inför en »fredskris» med ty åtföljande
nya krav på statskassan av ganska stora mått. De ordinarie försvarsutgifterna
ha vi i allt fall kvar och den ökade förräntningen å statsskulden, varjämte
det ej synes uteslutet att en del andra av krisåren vållade subventionsoch
kompensationsåtgärder hänga sig kvar även efter fredsslutet, — Här är
det måhända många som äro sinnade att göra en parentes i vad det gäller försvarskostnaderna,
sedan det en gång blivit fred i världen på nytt, och vi då
lia vår frihet som demokratisk stat.

Det^är kanhända ingen anledning att söka fördjupa sig i detta spörsmål nu.
men sa mycket Iean man val ändå säga, att den försvarsordning, som vi förra
året antogo, just inte är vidare lämpad för en reducering i hastigare takt. För
mili del var jag emot ett fastlåsande av denna på sätt som skedde, men sakkunskapen
var ju mån örn att få en organisation till stånd, på vilken man kunde
bygga för framtiden. Och det torde inte bli lätt att lösa vad som nu för
var dag allt starkare Hildes i detta avseende. Utbyggnaden pågår ännu som
bäst, de ordinarieanställdas antal ökas oavbrutet och flottbyggnadsprogramniet
omjusteras till förmån för effektivitetens stärkande först sedan efter allt
att döma nu pågående krig är slut. Men, kan man ju fråga, vad är det anledning
att sörja över detta i dagens situation, då ändock ingen kan komma fram
med några förslag örn väsentligare nedskärningar av budgeten just nu? Var
dag far väl ha sin egen pläga, och örn framtiden kunna vi för övrigt ingenting
med bestämdhet veta. Den som har lust att gnälla över det finansiella läget
bolde väl först och främst söka visa vad som kan göras för att nu bringa ned
utgifterna. Det har för övrigt frågats här i dag från ett par talares sida, vad
bespanngsberedningen, som blivit tillsatt för att söka åvägabringa besparingar,
har kunnat åstadkomma eller örn den haft eller har något alternativ till det
budgetförslag,, som nu föreligger. Då jag råkar tillhöra denna beredning borde
det sta mig fritt att i varje fall söka påvisa vad som kan nedprutas eller vad
som kan anses vara överflödigt i Kungl. Maj:ts äskanden.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Jörts.)

Låt mig då först som sist säga, att vilket som helst besparingsarbete, som
skall lia utsikt att lyckas, måste som bakgrund ha den inställningen från regeringens
och riksdagens sida, att det är nödvändigt att besparingar vidtagas. Ar
en sådan inställning ej till finnandes lönar det sig ganska litet att ta itu med
några besparingsförslag av större mått. Besparingsberedningen har redan fran
början av sitt arbete haft en ganska övertygande erfarenhet av att talet örn besparingar
i själva verket inte har djupare rötter än att det gärna kan fa spåras
på alla områden, där sparandet inte åstadkommer några nämnvärda förändringar
i minskad effekt på de områden det gäller. Även de allra blygsammaste
besparingsförslag, som beredningen framlagt, ha i regel örn de nu överhuvud
kommit fram för riksdagen — behandlats nied mycket ringa förståelse. Departementscheferna
ha ängsligt gått omkring dem, ämbetsverken ha i de flesta
fall spjärnat emot, och riksdagen har med mer eller mindre snirklade motiveringar
avfärdat dem. Såväl regering som riksdag ha i stället även under senare
år med friskt mod gått in för ytterligare utgifter av inte alltid så oundgängligen
nödvändig karaktär.

Under sådana förhållanden är det tämligen hopplöst att ta upp stora besparingsförslag
på hundratals miljoner kronor, vilket nu skulle behövas, för att
åvägabringa någon effekt, och presentera dem för riksdagen. Örn man inte finner
gehör för de små besparingarna, hur skall man ela kunna vänta, att finna
gehör för de stora? Försvaret är tabu, och alla våra statliga välfärdsanordningar
och prestationer till allmänhetens betjänande vill man inte rucka pa.
(Varje större ingrepp på dessa sistnämnda områden skulle ju bara komma att
stämplas som den svartaste reaktion. Detta har också herr Vougt i dag omvittnat.
På vad skall man då spara? . .

I känslan av detta har besparingsberedningen mest. tätt halla sig till rationaliseringsåtgärder
med resultat på längre sikt och i övrigt sysslat med besparingar
av mindre omfattande karaktär. Da örn någon vecka vart slutbetän
hände kommer att föreligga, skall det dock visa sig att vi även sträckt oss. en
smula längre, och statsutskottet och riksdagen få då tillfälle att visa oss. större
bevågenhet än hittills. Troligen blir väl emellertid omdömet detta, ätt vi misslyckats
i våra strävanden att åstadkomma något betydande i besparmgsväg.
Örn orsakerna härtill kunna vi sedan tvista. .

Men varför har jag då begärt ordet här i dag i denna fråga, da jag ej kun
nät komma fram med några positiva förslag örn begränsning i den framlagda
budgeten. Att jämra sig över saker och ting, som man inte kan göra något at,
ger ju ingen behållning. Egentligen har jag .redan förut i mitt anförande här
varit inne på en del av de ting, som göra att frågan örn besparingar inte får
tystas ned, hur illa den än gör sig i nuvarande läge. Ty fastän de väldiga försvars-
och beredskapskostnaderna onekligen haft den psykologiska effekten
på vårt folk, att man menai-, att när sådana summor måste offras pa dessa
områden, är det inte lönt att söka spara på andra, så kan det dock inte hjälpas
att, trots finansministerns optimistiska syn på förhallandena, man här och
var ute i landet frågar sig, hur det hela till slut skall klaras upp. loppbeskattning
av förmögenheten och en eventuell vårdestegringsskatt hägra ju visserligen
för en del som räddningen, men även örn dessa omtvistade skatter skulle
komma att genomföras, så åstadkomma de i netto ej sådana summor, att den
onormalt höga ordinarie beskattningen kommer att i större grad lättas. Det är
no°’ inte heller utan att man funderar över örn vårt näringsliv skall kunna visa
sig tillräckligt starkt ali mod nuvarande skattebelastning allt framgent uppehålla
den standard, som förkrigsårens goda konjunkturer möjliggjorde. Ytterst
är det viii nämligen på landets produktion av förnödenheter för folkförsorjningen
och exporten, som vår allmänna standard vilar.

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Kostar detta krig ingenting för vårt lands del — utöver inknappningen på
vissa varor —- i åtstramad levnadsstandard, då är ju allt gått och val. Men
tvingas måhända inte även vi att vara med om även andra inknappningar? Örn
man under högkonjunkturen före kriget hade påstått att vi då, i t. ex. 1938/39
års budget, skulle kunna pressa in ytterligare 500 miljoner kronor ökade
försvarskostnader och därtill 200 miljoner kronor ökade förräntningskostneder
å statsskulden med fortsatt bibehållande av alla de utgifter, som denna
budget då i övrigt omslöt, så skulle nog vårt folk förnekat en sådan möjlighet.
Nu stå vi under de närmaste åren inför denna möjlighet jämte nya möjligheter
till ytterligare belastning på grund av krisens sviter. Är det inte då
anledning att möta detta läge med öppna ögon och från regeringens och riksdagens
sida låta vårt folk veta hur situationen ter sig. Ty även örn i det föreliggande
budgetförslaget vissa ansträngningar gjorts för att hålla tillbaka
anslagsäskandena fran ämbetsverken med den kända motiveringen »på grund
av det statsfinansiella läget», så saknas dock allt fortfarande den allvarligt
varnande röst, som från ansvarigt håll kunde förväntas göra sig hörd ut över
landet, att sparsamhet även för statens del nu är av nöden.

Det är givetvis mycket behagligare att för stunden bibringa folket den
uppfattningen, att bara vi se optimistiskt på läget, så går det nog bra. Men
en enskild företagare skulle under liknande förhållanden, örn han kände ansvar,
finna det angeläget att för sin familj klargöra vad som komma skulle
och söka framhålla nödvändigheten av att vissa inskränkningar i anspråken
måste vidtagas i tid. Herr finansministern har visserligen i sina uttalanden
understrukit vikten av att den enskilde nu måste spara för att medverka till
att en ödesdiger inflation skall kunna undvikas —- en inflation som för övrigt
redan är pa god väg. Men örn staten för sin del inte kan vara med i
denna sparsamhetskampanj, sa lär den enskilde inte känna sig så värst hågad
att följa finansministerns maningar. I själva verket föreligger det ganska
stor risk för att den enskilde snart inte längre finner det lönt att spara, ty
ju iner han sparar, ju mer lägger herr finansministern beslag på för statens
räkning, och kommuner och landsting hjälpa därvid frimodigt till, som herr
Hagberg nyss talade örn. Det ser ut som örn man trodde att det ej finnes
några gränser för det allmännas förmåga att bära ständigt stegrade utgifter
av skilda slag. Man är på alla håll inkörd i den uppfattningen att sparandet
är något gammalt, onödigt påhäng, som vi nu böra ha kommit ifrån, och
den enskilde är också snart med på detta resonemang. Inom stora delar av
vart folk, i synnerhet bland ungdomen, går nu en anda av ringaktning för
allt sparande. Det är gott örn pengar, som inte äro så värst värdefulla längre.
Varför skall man inte låta dem rulla? Med en smula optimism kan man alltid
möta framtiden. Dessutom far staten hjälpa till att sörja för denna i den
mån man inte kan klara sig själv.

Det är denna anda av olust till sparande som jag finner i högsta grad betänklig
i nuvarande läge. Ty även örn det inte för stunden Hackas oss att
vidtaga några stora besparingar, sa måste insikten örn sparandets nödvändighet
hållas levande för statsmakterna, så att de vid varje tillfälle, där en
minskning av utgifterna kan sta till buds, göra de allvarligaste ansträngningar
att begränsa dem. Men örn man som herr Vougt resonerar: Det bär
går bra, den ekonomiska grunden är god, och vårt land har visat sig rikare
än vi trodde, så är det ju tydligt, att folket kan få den uppfattningen, att
vi orka så mycket som helst även i fortsättningen och att vi gott kunna
vidhålla en optimistisk ståndpunkt utan någon vidare tanke på att spara,
Herr Wigforss, säger herr Vougt, har skött finanserna utomordentligt i tio
ur, och detta matte val vara bevis nog* för att han sköter dem bra även i

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fortsättningen. Men etet finns ju folk, som skött sina finanser i långt yner kn
tio år och som vi ansett ha skött sig bra och ändå kommit på obestånd tili
slut. Herr finansministern själv sökte till och med här i dag ^ förklara, att
han i finansplanen sökt avhålla sig från optimistiska ståndpunkter. Han säde
till och med, om jag inte hörde fel, att han inte hade någon ståndpunkt alls,
och på slutet stack nästan en pessimistisk aning fram i hans uttalande. 1
radio den 11 januari på kvällen lät det nog emellertid ganska optimistiskt
för den stora publiken. Denna är dock, såvitt man kail avlyssna stämningarna,
inte så alldeles övertygad om att framtiden blir så ljus ekonomiskt sett.
Man har en del reminiscenser kvar av den gamla uppfattningen, att »ju mer
man lånar ju mer blir man skyldig». Och när man inte längre kan^ låna, är
det fara värt, att man har kommit dit herr finansministern någon gang 1928
talade örn att man eventuellt kunde komma: där man till och med föredrog
de mindre goda sociala förhållandena, därför att de voro »lika för alla». Nu
kan man givetvis resonera som en talare i första kammren i dag ■ jag, var
inne där ett ögonblick. Det var herr Ström, och han sade, att socialvardskommittén
nu håller på att avskaffa fattigvården, och fortsatte helt patetiskt:
»Vi vilja icke veta av någon fattigvård längre i vårt land.» Detta är
ju en synnerligen vacker tanke, men är det inte litet mycket begärt i en tid,
då hela världen tycks hjälpas åt att göra hela mänskligheten utfattig, att
vi i vårt land kunna säga, att vi icke vilja veta av någon fattigdom? _

Bakom det tal örn sparsamhet, som jag för, ligger egentligen ingenting _ annat,
herr talman, än detta, att vi skola sträva efter att inrikta oss så i en
hård tid, att tiden framöver inte blir ännu hårdare. Örn detta är ett »onödigt
jämmerackompanjemang», så får jag val hålla till godo med en sådan ordning.
Jag tar den, herr talman, med ro.

Fru Västberg: Herr talman! .lag skall gå direkt in i^den fråga jag vill^ beröra.
Det gäller barnen och deras värld, som nu hotas fran alla håll. Jag vagar
inte tänka på de miljoner barn som finnas i krigets länder, vilkas tillvaro
ödelägges eller fördystras av det totala kriget, barn som bombas ut fran sina
hem och berövas allt de hålla kärt, barn som bli märkta av krigets grymhet
för hela livet. Denna olycka vilar över oss alla som en mycket tung börda,
och vi våndas över att kunna göra så litet för att lindra den, ännu mindre
för att kunna hindra denna olycka. Nu är det naturligt, att jag just här inte
går längre än till våra egna barn peli till frågan örn hur vi skola kunna skydda
dem mot krisen och dess nöd. Även här kunna vi faktiskt just nu göra sa
litet, då vår frihets värn kräver så mycket, och vi bli allt fattigare med var
dag som kriget varar. Därför få vi emellertid inte försumma att göra det
bästa möjliga för att hjälpa och skydda barnen, det värdefullaste vi ha och som
vi måste rädda över till framtiden.

Jag vill först och främst tacksamt erkänna, ali regeringen, trots nodtvånget
att spara och skära ned på alla håll i. syfte att stabilisera vart penningväsen
och avstyra cn okontrollerad inflation, farit mycket varligt fram
mot barnen. Så är ju fallet, örn vi titta pa prisrabatterna, familjebidragen,
barnavården och barnbidragen, skolbarnsbespisningen och^ mödrahjälpen tor
att nu nämna några nära till hands liggande exempel. I fråga örn mindre bemedlade
barns sommarvistelse på landet förefaller det av statsverkspropositionen,
som örn anslaget ökats med 100 procent till jämnt 1 miljon kronor. Allt
detta och mycket annat sirö vi naturligtvis glada och tacksamma för och
dubbelt belåtna, då det sker i en så påfrestande kris som den vi nu uppleva.

Det är ändock ett pär frågor som jag nödgas taga upp redan på denna tidpunkt
av riksdagen, då jag anser deras vikt och betydelse ur mina synpunkter

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. ra.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
påkalla uppmärksamhet. Den ena frågan, barnkrubborna och hemhjälpen, vill
jag efterlysa. Jag har inte hittat ett ord örn dessa saker i statsverkspropositionen,
och jag vet heller ingenting örn huruvida regeringen ämnar förelägga
årets riksdag något förslag i ämnet. Det är örn detta jag vill lia klarhet. Redan
den Wohlin-Myrdalska befolkningskommissionen lade fram. ett förslag
örn statsbidrag till barnkrubbeverksamheten. Behovet av moderna barnkrubbor
och dagvårdshem var redan då stort, men nu mer än fem år efteråt är behovet
ännu mycket större. _ Detta framgår bl. a. av den undersökning, som vi
gjort inom socialdemokratiska kvinnoförbundet, liksom också av en del mer
eller^ mindre officiellt material. Annars skulle man kunna säga, att känd sak
är så god sorn vittnad. Nu under krisen med dess brist på arbetskraft med
åtföljande ökade krav på kvinnorna för arbete utom hemmet på nya förut
icke prövade områden är det ju självklart, att behovet stigit ytterligare. Man
begär i var tid mera kvinnlig arbetskraft utom hemmet, och man önskar samtidigt
en^ökad nativitet. Båda dessa önskemål äro legitima och värda beaktande.
Vårt land behöver såväl flera barn som mera arbetskraft, örn vi skola
klara oss genom krisen och önska en ljusare framtid. Men då måste vi också
ta större krafttag att värna örn barnen och skydda släktets mödrar, och det
göra vi tyvärr inte alltid, icke ens i normala tider och ännu mindre nu i kristider,
och därför lia vi också orsak att oroas. Hela kvinnovärlden är enig om
att vi måste råda ° bot för de nuvarande svårigheterna, och kvinnorna i
alla partier ha också begärt, att samhället skall ingripa. Vi ha sett, hur utearbetande
mödrar få jaga efter plats på en barnkrubba. Vi ha sett, hur fattiga
mödrar nödgats avstå från arbete och inkomst, ja, till och med ta understöd
av det allmänna, därför att de icke kunna taga emot erbjudet arbete
på grund av att de icke kunna placera sitt barn på något dagvårdshem. Vi
veta, hur i vissa yrkesgrupper kvinnorna sakna möjlighet att få kvälls- och
nattvård åt sina barn; och mångå hemarbetande kvinnor, som lia barn vägra
av naturliga, skäl att utbilda sig för industriell beredskap, innan samhället
eller industrien ordnat fragan örn dagvarden för barnen. Samma svårighet är
det också i fråga örn hemhjälpen, massor av mödrar äro förtvivlade över det
ohållbara läget och veta sig inte någon levande råd hur frågan skall kunna
lösas. En radikal lösning av daghems- och barnkrubbeproblemet skulle betyda
en mycket stor lättnad även för frågan örn hemarbetskraftens ordnande, fastän
denna senare fråga är av den angelägenhetsgrad, att den borde lösas på ett
förnuftigt sätt så fort som möjligt.

Vad frågan örn barnkrubbor och dagvårdshem angår förefaller det mig av
tidningsuppgifter att döma, som örn befolkningsutredningen hade en utredning
klar och ett förslag utarbetat. När förslaget kommer hoppas vi på ettsnabbt
initiativ av regeringen, och närmast då socialministern, så att vi redan
vid denna riksdag kunna fatta ett beslut. Jag kan icke tänka mig, att socialministern,
^ som inte bara har att tänka på barnens och mödrarnas bästa utan
som också har att ytterst ansvara för att det icke saknas kvinnlig reservarbetskraft,
reser hinder i reformens väg. Jag kan icke heller tänka mig, att
herrar Bagge, Domö och Ewerlöf lika litet som herrar Andersson i Rasjön och
Bergquist, vars kvinnliga vältalare i höstas försäkrade, att det var en hjärtesak
för högern och folkpartiet att få frågan löst, anse sig böra sätta käppar
1 hjulet. Det finns problem, som inte ens direktör Söderlund får stoppa, och
ett sadant problem är just detta, att samhället måste skydda barnen, när det
självt begär kvinnornas arbetsinsats.

Då jag nu vill ha klarhet i frågan, innan motionstiden är slut, ber jag att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet få ställa ett pär frågor: Kan
herr statsrådet svara på frågan, huruvida proposition örn statsbidrag till

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
barnkrubbeverksamheten kommer i år, oell ämnar herr statsrådet till årets riksdag
framlägga proposition örn den sociala hemhjälpsfrågans lösning?

En annan fråga som jag bär på hjärtat gäller skolbarnsbespisningen. Genom
ecklesiastikministerns djärva och raska grepp på frågan i fjol gick riksdagen
utan vidare nied på. att höja anslaget till 1 miljon kronor. Men beloppet var
redan då alldeles för litet, och sedan har krisen härjat ytterligare i barnfamiljerna
och ökat riskerna för hälsan hos det unga släktet genom dålig och otillräcklig
föda. Skolöverstyrelsen har även ansett motiverat att begära en höjning
av anslaget till ld/2 miljon kronor. Statsrådet har inte tagit ställning ännu
i frågan och nöjt sig med att i avvaktan pa en särskild proposition 1 ärendet
taga upp de gamla beloppen i budgeten. Jag vill redan nu säga, att jag anser,
att båda dessa belopp, var för sig eller båda tillsammans, äro orimligt för
låga i förhållande till det behov som finns på området. Som hela livsmedelslaget
förskjutit sig under senare tid är denna fråga nu mindre betydelsefull
ur familjeekonomisk synpunkt än ur barnnäringssynpunkt, och ytterst är man
i dessa livsmedelsknapphetens tider brydd för hur man skall kunna få ut det
mesta möjliga för att upprätthålla en god näringsstandard åtminstone hos skolbarnen.
Nu. hör jag icke till elem som anse, att en kvinna som blivit husmor
av naturen skall kunna allt i fråga örn hemvård och hushållning, och i kristid
lia vi alla mycket att lära även i fråga örn födoämnen och matlagning
m. m., såvida vi skola kunna få ut det mesta ur närings- och ekonomisk synpunkt
av våra fattiga tillgångar på livsmedel och pengar. Det är ju också ett
genom officiella undersökningar konstaterat faktum, att i mångå av de mest
behövande hemmen sakna husmödrarna förmåga att på ett rationellt sätt utnyttja
de små ransonerna och tillgängliga varor. Men också husmödrar i bättre
situerade hem sakna ofta möjlighet att ge sina barn den hälsokost de be Den

Wolilin-Myrdalska befolkningskommissionen föreslog på sin tid i sitt
.stora näringsbetänkande, att samhället skulle införa ett hälsomål örn dagen
åt alla skolbarn. Många vägande skäl anfördes av kommissionen för denna
reform, det viktigaste och mest pennnigkrävande av denna kommissions mångå
förslag i syfte att hjälpa barnfamiljerna på ett rationellt sätt. Alla dessa da
anförda skäl ha samma och kanske ännu större styrka den dag som i dag är.
Men till detta kommer nu också, att vi lia kris och livsmedelsbekymmer. Vi
lia det framför allt i städerna och på. industriorterna men, att döma av de
rapporter vi fått från de socialdemokratiska kvinnoklubbarna, även bland stora
befolkningsgrupper långt ute på landsbygden. Jag behöver väl inte i denna
församling hänvisa till vad olika näringsexperter ha att anföra i fråga örn
födans rätta sammansättning nied hänsyn till våra begränsade resurser. Vi
skulle få ut mera av våra livsmedel och vi skulle få större valuta för. vara
slantar till nytta för det unga släktet, örn vi kunde servera ett hälsomål örn
dagen i våra skolor. Till denna synpunkt kommer, att arrangemanget skulle
lätta många husmödrars bekymmer med passning och mat åt skolbarnen, en
synpunkt som inte alls bör underskattas i tider, da samhället i ökad utsträckliing
och med stegrad skärpa ställer krav på att även hemkvinnorna skola ta
arbete utom hemmet. Man kan ju hår skylla på att man inte kan ordna med
lokaler eller skaffa folk att sköta serveringen överallt, och det går ju inte
heller att förneka, att det kan bli ganska svårt på sina håll att ordna saken
Men å andra sidan kunna vi gott pruta av pa våra krav på högsta standard
och komfort, när det gäller att lösa eli aktuellt krav i en kristid. Det kan
väl icke vara sämre att servera en tallrik varm soppa eller mjölk oell smörgas
c. dyl. i skolsalen än att barnen skola sitta på galoschhyllan 1 jost thulen och
äta fruslin, .smörgåsar? Mhd god vilja oell riktigt handlag böi man kunna

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
uträtta en hel del utan alltför vidlyftiga arrangemang, då vi i dessa tider
i allt större utsträckning måste ekonomisera både med våra arbetskrafter och
våra livsmedel. Därför anser jag, att skollunchen måste uppmuntras av samhället
genom rikligare bidrag från staten, och här är det främst en fråga örn att
pa det mest ändamålsenliga sätt utnyttja de knappa tillgångar som vi ha.
Nu vet jag icke, örn statsrådet Bagge eller regeringen i sin helhet ännu tagit
ståndpunkt i denna fråga, men jag har velat begagna tillfället att i denna
remissdebatt örn statsverkspropositionen enträget få vädja till regeringen att
vara generös, när det gäller att garantera våra skolbarn ett hälsomål om
dagen.

Det har tidigare här talats så mycket örn vår ansträngda budget och nödtvånget
att spara — och detta är ett tal som jag förstår och uppskattar -—
men på ett område vägrar jag alldeles bestämt i vändningen och slår dövörat
till: örn det gäller besparingar, som kunna gå ut över våra barns hälsa och
bästa.

• Hansson i Rubbestad: Herr talman! Det är med stort intresse, som
jag åhört denna remissdebatt, och jag får säga, att det också skett med glädje,
därför att jag i dag. icke kunnat förmärka samma fräna toner mot jordbrukarna
som vid höstriksdagen. Det är som sagt glädjande, och jag skulle
vara ännu gladare, om jag visste, att alla konsumenter i sitt hjärta hade
ändrat uppfattning. Jag måste emellertid betyga, att det icke är lika fridfullt
ute i landet bland jordbrukarna. Där råder ännu en viss jäsning och
detta till stor del på grund av förseningen i regeringens prisbesked. Statsministern
säde, att det var av psykologiska skäl, sorn regeringen hade dröjt
med sitt prisbesked. Jag förstår, att när statsministern säger detta, tänker
han endast på konsumenterna, under det att han lämnar producenterna helt
a sido. Örn han hade tänkt på producenterna på samma sätt som på konsumenterna.
, hade han ^icke längre kunnat anse, att detta dröjsmål var psykologiskt
riktigt, ty då skulle han ha insett, att genom detta dröjsmål uppstod
en irritation ute i.landet, ^som man icke vet hur man rätt skall kunna dämpa.

• i /^håller sig också så, att jordbrukarna tycka, att deras verksamhet
icke blir belönad på ett sådant sätt, att de bli jämställda med andra. Det har
förut i dag påpekats, att av hela nationalinkomsten, cirka 14 miljarder, komma
endast 2.5 miljarder på jordbrukarklassen, som dock omfattar omkring
oO procent av hela befolkningen. Det är givet, att man icke under sådana
omständigheter kan vara särskilt belåten.

ksTCker också, att i dessa tider, när vi äro så gott som helt hänvisade
vart lands egen produktion, skulle det vara angeläget för regeringen att
försöka vidtaga åtgärder för att pa allt sätt stimulera den produktion, som
kan åstadkommas.. Jag tror, att örn de 22 öres höjning av fläskpriset, som
livsmedelskommissionen begärde, hade blivit godkända av regeringen, skulle
det ha gjort betydligt för att öka fläskproduktionen. Jag skulle tro, att konsumenterna
gärna skulle lia burit denna lilla ökade kostnad, ty med nuvarande
ransonering skulle denna lilla höjning med 22 öre per kilo ha betytt
oändligt litet för varje invånare.

asa^''s’ ,a^ jordbrukare skulle lia fått full kompensation och iner
därtill. Det var ju detta, som statsministern ville göra gällande, att konsumentgrupperna
hade fäst sig vid, när det gällde uppgörelsen örn ramavtalet.

J ag betonade emellertid under höstriksdagen, och herr Svensson i Grönvik
upprepade det i dag, att vi jordbrukare ha för levnadskostnadshöjningen fått
samma kompensation som lantarbetarna, vilka ju lia fått precis samma kompensation
som vanliga andra inkomsttagare, alltså med 50 procent, för lev -

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Viel remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nadslcostnadernas ökning. Man Ilar härvidlag förväxlat täckningen av stegringen
i produktionskostnaderna och täckningen för stegringen av levnadskostnaderna.
Detta är emellertid två helt skilda saker, som icke böra förväxlas.
Jag vill därför än en gång betona, att vi jordbrukare icke lia erhållit
större täckning för levnadskostnadernas ökning än andra inkomsttagare.

Örn man fortfarande skall tilldela jordbrukarna lön för^ deras möda efter
den kostnadsram, som man har fastställt för jordbruket, så tror jag, att det
för de mindre jordbrukarna kommer att bli sämre och sämre undan för undan.
Denna kostnadsram verkar nämligen. på det sättet, att de större jordbrukarna,
som ha ganska mycket att sälja, få större och större ökning av
sina inkomster, under det att de mindre jordbrukarna icke alls få någon ökning
eller kanske till och med mindre än vad de förut ha .haft. Under sådana
omständigheter är den oro mycket iörklarlig, som särskilt gjort sig gällande
uppe i Dalarna, som ju är ett typiskt småbrukarområde. Dessa sinabrukare
lia lagt märke till att deras inkomster undan för undan lia minskats,
och jag förstår därför mycket väl deras reaktion inför den situation, som
uppstått, även örn jag icke anser, att den väg, sorn de valde, då de proklamerade
mjölkstrejk, var den bästa vägen för att na ett bättre resultat. Jag
tror emellertid, att det vore önskvärt, örn statsmakterna, när det nästa gång
blir fråga örn prissättningen på jordbrukets produkter, ville tänka sig litet
mera in i hur denna prissättning verkar och hur nödvändigt det är att försöka
få sådana priser, att jordbrukarna kunna fullgöra sitt arbete med mera
glädje än för närvarande är fallet.

Jag vill också framhålla, att det skulle vara önskvärt,^ örn man kunde fa
prissättningen bestämd före produktionsarets början, sa att jordbrukarna
visste, att det och det prisläget kan man med säkerhet räkna med. I så. fall
skulle det icke bli på samma sätt som under innevarande år, att man riskerar
att få sämre betalt, därest man får fram en större produktion. Jag tror
därför också, att det skulle vara mycket^ önskvärt, örn regeringen ville fastställa
vissa minimipriser exempelvis på vårvete, innan vårbruket börjar. Sker
detta, kommer säkerligen den areal, som besås med vårvete, att ökas betydligt,
vilket ju också är nödvändigt. Man skulle då säkerligen få större besådd
vårveteareal än eljest. .

En sak, som också''bekymrar jordbrukarna, är arbetskraftsproblemet. Detta
problem kommer att bli synnerligen besvärligt, särskilt örn den förstärkta försvarsberedskap,
som har bebådats, träder i kraft. Vi ha lagt marke, till att man
nu uttransporterar industriarbetare och invånare från städerna till skogarna
för att hugga ved, under det att vissa jordbrukare kallas ut till beredskapen
och skola ligga på bevakning. Jag tror, att det vore mycket lyckligare, örn
man ordnade det på det sättet, att jordbrukets folk fick stanna hemma vid
gårdarna och hugga ved och köra ut densamma ur skogarna, under det att
dessa »riksarbetare» i stället toges ut för beredskapstjänsten och vakthållningen.
Den betalning, som utgår till riksarbetarna, har också väckt mycken
opposition ute i bygderna. En arbetare från Stockholm eller Göteborg, som
har hustru och fyra barn, erhåller nu 10 kronor örn dagen utan att han behöver
hugga ett enda vedträ. Det är klart, att detta mäste väcka opposition
bland andra skogsarbetare, som skola arbeta enligt avtalet och endast få
betalt för det arbete, som dc utföra.

Om jag sedan skall gå över till det nu framlagda budgetförslaget och framföra
några anmärkningar, som jag gjorde mig vid genomläsningen av detsamma,
så vill jag dock först yttra några ord i anledning av berättelsen över vad
sig’i riket tilldragit. Man har ju här i kammaren i dag efterlyst sparsamhet,
och det är också detta krav, som jag haft till ögonmärke vid genomläsningen

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
av de handlingar, som vi ha fått. I denna berättelse upptäckte jag emellertid,
att av lotterimedel hade anslagits nära 3.5 miljoner kronor till teaterverksamhet
i bland annat Stockholm och Göteborg. Göteborgs teatrar ha fått något
över en halv miljon kronor. Kungl, dramatiska teatern har fått cirka 400,000
kronor, och Operan har fått 1,277,000 kronor. Direktionen för Operan har
ju dessutom rätt att uppbära de hyror, som inflyta från fastigheten, och dessa
torde belöpa sig till mellan 100,000 och 200,000 kronor. Om man tar hänsyn
till att antalet föreställningar per år är ungefär 250, visar det sig att
tor varje föreställning betalar staten mellan 5,000 och 6,000 kronor. Jag
finnér det vara rätt egendomligt, att man skall förfara på detta sätt med statsmedel.
Jag anser, att de, som vilja ha nöjet att gå på teatern eller på Operan,
berecma betala den kostnad, som det för med sig. Jag anser,
att det bör övervägas om icke också lotterimedlen böra överföras på statsbudgeten,
sa att riksdagen får tillfälle att medverka vid fördelningen av
dessa medel.

Grår jag så över till statsbudgeten, är det naturligtvis särskilt fjärde huvudtiteln
som väcker ens uppmärksamhet. De 33 miljoner kronor, som krvssarbygget
kostar utöver vad förut har beräknats, innebära givetvis en stor
missräkning icke blott för dem, som voro emot detta fartygsbygge, utan jag
skulle tro aven för dem, som ivrade för detsamma. Vad som emellertid kanske
ar annu märkligare i propositionen är meddelandet örn att man satt i gånobyggandet
av en minkryssare för en kostnad av 8.2 miljoner kronor utan att
riksdagen haft något som helst tillfälle att yttra sig i saken. Denna sak lignit
kLfcr- uftanfor de? plan> sorn riksdagen i våras uppdrog, när den fattade
sitt beslut i fors vars Dagan. Det hade ju icke varit mer än rätt, att riksdagen
åtminstone hade informerats örn denna sak, när den var inkallad nu i november
Jag formodar emellertid att konstitutionsutskottet får tillfälle att titta
pa detta ärende, nar det skall börja sitt arbete.

aTX, a,I1I!ai11 f k På fjärde huvudtiteln, som också väckt uppmärksamhet, är
anslaget till byggnadskostnader för armén, marinen och flyget När riksdafkottetttaCV
®lttHbfäl"t 1 försvarsfrågan i fjol, föreslog tredje särskilda utbv^njT.
1 kv ufta^ande godkändes av riksdagen, att vid anslagsäskanden för
Ml ! ''n ® fullständiga ritningar och planer föreligga, så att riksdagen
holl möjlighet att granska hur pengarna skulle användas. Några dylika

slanVUnSaDP°t f‘P ""I ^ Vad gäller flertalct ^ de nu äskade an slagen.

Det finns icke den ringaste antydan örn vart exempelvis de 10 miljo hlilPS^°n

f)6®ara®. ^ ftoftan- skola gå. Jag förstår, att örn riksdagen vill

1 "**f” s“™,sliotel •«*k™

v^nVfan ''T1"’ SvalJ byfgaf för cirka CO miljoner kronor för försvars if?

et under löpande budgetår, bär man så mycket svårare att förstå äsandena
under femte huvudtiteln på 70 miljoner kronor, varav 40 miljoner
kronor utgöra tertiarlan for byggnadsverksamhet och 30 miljbner kronor
avse låneunderstöd >r byggnadsverksamhet. För oss landsbygdens folk är
det särskilt motbjudande med dessa stödåtgärder för byggnadsverksamheten
nar byggnadsfrågor för landsbygden ännu icke blivit löst. Vi komma ju ihåg^
interpeHationerna vid fjolarets riksdag och att det tillsattes en kommitté som

nättén blev^färrTr &et sk^11o.ordnas med denna byggnadsverksamhet. Komnnlf
• i f dlff med sitt förslag i juni manad i fjol. men det dröjde sedan
ungefär fyra mannder innan statsrådet tillsatte en förlikningsman som skulle
upptaga Dagan till behandling. Strax före jul förelåg också '' et? föFlikmngsforslag
men detta har icke accepterats. Ännu ligger alltså byggnads
fragan för landsbygden ölost, och att under sådana fffhållanden Zaff med

Måndagen den 18 januari 1943 e. m. Nr 2. 95

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
om att bevilja ett 70-tal miljoner kronor för att öka byggnadsverksamheten
kan jag icke finna vara vidare tilltalande.

Dessa byggnadsanslag äro ju också till väsentlig del avsedda för städerna.
Det är givet, att om mainpå detta sätt undan för undan uppmuntrar och goldet
bra för städernas befolkning, så kommer dragningen från landsbygden till
städerna alltfort att göra sig gällande. Jag tror icke, att detta i det långa
loppet är lyckligt. Det är bättre att, såsom en talare på förmiddagen sade, i
stället ordna det bättre för landsbygden.

Det är emellertid icke endast denna byggnadsverksamhet, som är till fördel
för städerna och som suger folk dit, utan samma verkan har också ett annat
förhållande, som på förmiddagen diskuterades av flera talare, nämligen
dyrortsgrupperingen. Det var ganska intressant att höra, hurusom både högerns
och folkpartiets ledare nu voro inne på precis samma linje som den, som
bondeförbundet förfäktade i fjol, då vi yrkade på att dyrortsgrupperingen
skulle avskaffas. Statsrådet Wigforss försvarade emellertid dyrortsgrupperingen
och ville göra gällande, att den var så gott som rättvis, även örn han
icke sade detta uttryckligen, och han frågade, om det fanns någon i denna
kammare, som skulle vilja gå in för att avskaffa dyrortsgrupperingen på det
sättet, att de, som bo på de högsta dyrorterna, skulle sänkas ned till de lägsta
dyrorternas nivå. Ja, jag vill säga, att jag för min del skulle icke ha något
däremot, och för denna ståndpunkt tycker jag mig lia ett ^ganska gott °stöd
i ett uttalande av statsrådet Wigforss för några år sedan, då han sade, såsom
vi kanske alla komma ihåg, att fattigdomen fördrages med jämnmod, örn den
delas av alla. Örn vi till lägsta dyrort få ned dem, som nu tillhöra högsta
dyrort, kanske vi fördra det bättre än när vi såsom nu, se hur bra de
högsta dyrorterna lia det gentemot oss. Emellertid har jag icke tänkt mig, att
man skulle gå så bröstgänges till väga, att man utan vidare flyttade ned dessa
på de högsta dyrorterna till den lönenivå, som förekommer på de lägsta, ortsgrupperna.
Jag framlade i fjol det förslaget, att man skulle förfara sa, att
vid eventuell höjning av index skulle tillägg endast utgå å de lägsta dyrorterna,
under det att de högsta dyrorterna icke skulle få något ^tillägg, och att
man skulle fortsätta med detta till dess de lägsta dyrorterna nått upp till samma
nivå som de högsta dyrorterna. Jag tycker alltjämt, att detta skulle vara
en framkomlig väg. När vi i år komma att frambära en motion örn avskaffande
av dyrortsgrupperingen, komma vi att i densamma begära en utredning
örn vilka vägar man skall gå för att på mildast möjliga sått slopa denna dyrortsgruppering.
Yad angår dyrortsgrupperingen i skattesystemet anser,, jag
denna vara av den art, att den kan slopas utan vidare. Man skulle alltså lia
samma skatteavdrag på de dyraste orterna som på de billigaste, varigenom
också staten skulle få betydligt större inkomster än vad den nu får.

I fråga örn dyrortsgrupperingen är det emellertid en annan sak, som har
synnerligen stor betydelse. Statsrådet Wigforss var också inne på den saken.
Det gäller indexberäkningen. Statsrådet ville göra gällande, om jag fattade
honom rätt, att de nuvarande indexberäkningarna äro mycket bra och knappast
ha några brister. Jag tror dock icke, att han egentligen menade vad hail
sade, ty då skulle han naturligtvis icke lia, tillsatt den utredning, som nu pågår
angående ändrade grunder för indexberäkningen. Emellertid får jag säga,
att jag tror icke mycket på denna utredning, när man ser vilka personer som
blivit insatta i densamma. Av de nio personer, som finnas där, företräda åtta
stycken löntagarna, medan endast en person företräder arbetsgivarna. Det vore
ju naturligt, örn inkomsttagarna, som veta hur beroende de äro av hur denna
indexberäkning utfaller, mäste känna sig dragna at det hall, sorn kommer
att gynna dom vid lönesättningen. Det är efter mili mening emellertid av vital

9fi Nr 2. Måndagen den IS januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
betydelse, att indexberäkningen blir ändrad. Som det nu är ordnat är det
många saker, som ingå i^ budgeten ock som personer få draga nytta av, när lönekompensation
skall utgå. Sålunda har varje familjefader i indexfamiljen rätt
att vartannat år köpa en ny överrock. Vi veta ju, att det i dessa tider är ytterst
fa som ha rad att köpa en ny överrock vartannat ar. Vid indexberäkningen
får man emellertid tillgodogöra sig den ökade kostnad som de höjda priserna
i detta fall innebära. Detsamma är förhållandet med möblemang. Det är ju
synnerligen få, åtminstone äldre familjer, som köpa nya möbler. Men i den index
som upprättats är ett betydande belopp_ upptaget just för inköp av möbler.
Det är klart, att detta kommer även deni till godo som inte köpa en enda möbel.
På samma sätt förhåller det sig med spirituosa. Även i fråga örn den erhåller
kompensation för de prisförhöjningar som den undergår. Spirituosan
har ju, som vi alla känna till, undergått betydande prisförhöjningar sedan
världskrigets utbrott, och dessa bli kompenserade även för den som inte tar
en enda sup. Det torde alltså behöva vidtagas betydande ändringar vid uppgörandet
av index.

Jag ställer mig frågande, när jag läser den kungl, propositionen och när jag
lior, hur finansministern försöker göra gällande, att de stora statsutgifterna
inte lia någon som helst betydelse för inflationen. Man vet ju, att statsutgifterna
nu belöpa sig till över 4 miljarder kronor, och att vår statsskuld under
kriget har ökats med mellan 4 och 5 miljarder kronor samt att, när det budgetår,
som det budgetförslag vi nu här diskutera avser, gått till ända, statsskulden
är uppe ! 6 miljarder kronor. Vad betyder detta? Jo, örn nian gör en jämförelse,
sa finner man, att hela det svenska jordbruket med hus, skog, ängar,
åkrar och allt är taxerat till ungefär 6 miljarder kronor. På dessa fyra år ha
vi alltså skuldsatt oss lika mycket som hela det svenska jordbruket är värt,
och ändå kan vår finansminister anse, att det icke är någon risk för att denna
skuldsättning skall medföra någon som helst inflation. Dessutom gör han gällande,
att de rabatter och förmalningsersättningar som nu utgå ej heller skola
medföra någon inflation. Men det är ju givet, att de belopp som komma var
och en tillhanda som får dessa förmåner, de öka hans köpkraft, och det kan
naturligtvis också i sin tur medverka till inflation.

Jag hörde, hur herr Vougt sade, att det inte är tänkbart, att man kan rucka
på dessa förmåner, men jag hoppas ändå, att herr Vougt vill vara med örn att
de skola utgå rättvist till alla som ha behov av deni. Så är emellertid icke nu
förhållandet. Vi känna till, att en jordbrukare som har en egendom taxerad
till mellan 10,000 och 20,000 kronor kan få dessa förmåner, under förutsättning
allians beskattningsbara inkomst icke uppgår till mer än 250 kronor.
Andra få däremot del av desamma, när deras inkomst uppgår till 750 kronor.
En jordbrukare som har en gård taxerad till ett belopp överstigande 20,000
kronor erhåller intet som helst tillskott av ifrågavarande rabatter, även örn han
icke äger ett öre. Även örn hans gård är skuldsatt till hela sitt värde, lyckas
han ändå icke få någon rabatt, icke ens örn han har många minderåriga barn.
Jag hoppas, att dessa orättvisor måtte kunna utjämnas. Vi påtalade från bondeförbundshåll
redan i fjol dessa orättvisor, och vi komma igen i år och kräva,
att det skall vara full rättvisa mellan landsbygd och städer.

En annan sak som förvånat mig är, att finansministern, när han är så rädd
för att öka köpkraften, kunnat komma på den idén att låta de gamla pensionärerna
få ökade pensioner. Det medför också en ökning av deras köpkraft.
Jag vill ju säga, att jag inte tycker, att man skall försöka göra en skillnad
mellan dem som varit statstjänare och andra människor. Dessa statstjänare få
den pension som de äro berättigade till enligt sitt avlöningsreglemente och för
vilken de erlagt avgifter. Jag tycker inte, att det är riktigt, att man särskiljer

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
denna klass och särskilt omhuldar den, under det att andra, som kanske t. o. m.
äro mycket mer i behov av stödåtgärder, icke komma i åtnjutande av motsvarande
förmåner. Jag hoppas därför, att finansministerns ytterligare övervägande
av denna fråga skall resultera i att han icke framlägger någon proposition
i detta ärende. Då tycker jag, att det föreligger mera skal till.att anslaget
på sjätte huvudtiteln beträffande ersättning för vmtervägsunderhallet
höjes. Där har ju, enligt vad som framgått av propositionen, statsrådet tankt
sig att gå in för nya grunder, som skulle medföra ett minskat tillskott för
lantbrukarna och för andra som bo på landet och betala vägskatt. Dessa bidrag
ha förut utgått på det sättet, att de beräknats efter föregående ars kostnader
för vägunderhållet. Nu ha vägstyrelserna i det statsförslag som i fjol
upprättades räknat med att bidraget skulle utgå efter de gamla grunderna
Herr statsrådet nämner emellertid nu, att han tänker föreslå, att bidraget skall
utgå efter andra grunder. Det är mindre snö i år, och då blir det billigare lö^r
, staten, örn man beräknar bidragen efter årets kostnader i stället för efter fjolårets.
Detta är att direkt frånhända landsbygdens folk, vad det kan ha berättigade
krav på, och jag hoppas, att statsrådet icke framlägger ett förslag som
upptar sådana grunder utan ett förslag som håller sig till de grunder som förut
o-ällt Detta spelar ju icke heller så stor roll, då staten nästa år skall överta vägunderhållet.
Skulle det då finnas kvar några behållningar hos vägstyrelserna,
kommer detta staten till godo i alla fall. .

Här har i denna debatt särskilt från statsministerns sida talat örn att man
skall sträva efter att få sammanhållning. Jag för min del är också angelägen
örn att denna sammanhållning skall komma till stånd och äga bestånd. Men vili
man denna sammanhållning, då skall man icke försöka att utskilja en grupp
och sätta den i ett sämre läge än de andra, utan alla böra ha sin rättmätiga
del i folkhushållets tillgångar. Ja, herr talman, det är dessa erinringar jag
velat göra vid remissen av denna proposition.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Wiberg: Herr talman! Finansministern avslutar sin allmänna inledning
till årets statsverksproposition med en utblick mot en framtid, vars konturer
vi än så länge endast dunkelt kunna skönja. Han uppställer såsom mai
för den ekonomiska politiken, att vårt folk skall söka undgå en allman och
bestående utarmning. Och han ser som en förutsättning härför, att vara egna
personliga och materiella tillgångar tågås fullt i bruk. Om detta skall lyckas,
förklarar finansministern, beror väsentligen på oss själva, pa var egen insikt,

vilja och organisationsförmåga. .. , ^ . , , ,

jao- finner vad finansministern här har yttrat vara vart att beaktas och lago-as
till grund för en fortsatt diskussion, och det är att hoppas, att en sadan
också kommer i gång och kan lämna en belysning ay de mångå problem, som
mota vid övergången till en fredshushållmng. Vad krigstiden har lort Sveriges
folk är väl i första hand värdet och vikten av enighet och samverkan. Detta
.räller icke minst dea ekonomiska politiken. Det har mångå gånger omvittnats,
att t ex. statsmakternas strävanden att moderera prishöjningarna och lönerörelserna
knappast skulle kunnat leda till resultat, örn de icke understens av de
stora producentorganisationernas och de fackliga sammanslutningarnas strävanden
i samma riktning. Även lösningen av de viktiga produktiva uppgifter,
sorn upprustning och ersättningsprodukten ha ställt oss inför, ha varit betingade
av ett lojalt tillmötesgående från företagarna och deras sammanslutningar.
Icke minst viktigt har det varit, att inom och mellan organisationerna

Andra kammarens protokoll Nr 2. ^

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
särintressen kunnat elimineras till förmån för det samfälldas nytta. Ju längre
kriget varar och ju härdade restriktionerna förmärkas desto större bli givetvis
påfrestningarna på den inre ekonomiska fronten.

På senaste tiden ha framträtt försök att uppkonstruera motsatsställningar
mellan olika ekonomiska grupper inom vårt land. Detta gäller icke förhållandet
mellan arbetare och arbetsgivare. På det området ha vi under hela denna
kristid tack vare en klok och insiktsfull ledning på ömse håll fått åtnjuta en
arbetsfred, vars betydelse helt enkelt icke kan överskattas. Däremot kan man
konstatera till synes planmässiga försök att hos jordbrukets folk skapa missstämning
mot industrien i detta ords vidaste mening och dess anställda. Det
är angeläget, att man uppmärksammar denna fråga, och detta så mycket mer,
som en motsatsställning, enligt mitt sätt att se, vore i hög grad uppkonstruerad.
Örn det finnes bristande förståelse mellan dessa folkgrupper och näringar,
bottnar denna företeelse enligt min mening i otillräckliga kunskaper och otillräcklig
insikt örn den andra partens betingelser och uppgifter. Den jordbrukande
befolkningen känner icke rätt de svårigheter, varmed både industriens
ledare och dess arbetare ha att kämpa. Och å andra sidan finnes på industrihåll
en kanske ännu större okunnighet örn jordbrukets bekymmer. Jordbruket har
likaväl som industrien sin råvaruknapphet, och den har därtill en brist på arbetskraft,
vartill industrien aldrig haft något motstycke. Det svenska jordbruket
har visserligen under det senaste decenniet i hög grad åtnjutit statsmakternas
stöd och uppmuntran, men det vore en felsyn att betrakta dessa åtgärder
som sociala stödaktioner utan nationalekonomiskt berättigande. Jordbruket
är ekonomiskt sett lika nödvändigt och lika motiverat som någon form
av industri i detta land. Den gamla satsen, att bondens nöd är allas nöd och
att när det går bonden väl ha alla det bra, har än i dag sin fulla giltighet.
I diskussionen örn de ekonomiska efterkrigsproblemen har redan skymtat tankegångar
från slutet av 20-talet, vilka gå ut på att ett merpris på de inhemska
lantmannaprodukterna utgör ett handikap för vår industri, en subvention
från industrien till jordbruket. Detta resonemang måste kritiskt skärskådas,
och det får framför allt inte läggas till grund för några förhastade åtgärder.
Det andra världskriget har givit oss en repetition av vad vi lärde
redan av det första, nämligen att de materiella huvudförutsättningarna för
att vi överhuvud taget skola existera som ett fritt och oberoende folk är, att
vi ha dels ett starkt försvar och dels en tryggad folkförsörjning. Detta innebär,
att jordbruket är för oss lika viktigt som försvaret, och det oriktiga i den
tillspetsade frågeställning, som man hörde för 10 eller 15 år sedan, nämligen
örn vi ha råd att ha ett jordbruk, har i dag gått upp för alla,

Vi kunna varken undvara jordbruk eller industri. Men liksom vi med allt
fog och i stigande utsträckning resa kravet på en ekonomisk användning av
de medel, som nedläggas på försvaret, så ha vi samma skäl att kräva effektivitet
av jordbruk och hemmamarknadsindustri. Rationaliseringskravet är lika
berättigat och lika aktuellt för bådadera som någonsin för exportproduktionen.
Även från jordbrukaren erkännes också numera, att örn statsmakterna
å sin sida inte vilja tillstädja, att jordbruket ånyo skall nedsjunka i den depression,
varunder det lee! i slutet på 20-talet, så måste jordbruket i gengäld
genomgå en oavlåtlig rationaliseringsprocess.

För det svenska näringslivet överhuvud taget är det en av de viktigaste
uppgifterna i dagens läge att se till, att det möter en kommande ekonomisk
fredskris så välutrustat, så modernt och så effektivt som någonsin är möjligt.
Äro statsmakterna för sin del beredda att erkänna det berättigade i denna
strävan och skapa de allmänna ekonomiska betingelserna därför? Jag ställer
denna fråga i första hand till finansministern. Han är säkerligen medveten

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
om den fruktansvärda konkurrens, som vi när kriget är slut ha att vänta
från andra länder. Där träffas redan nu mitt under brinnande krig vittgående
åtgärder för att höja företagens och näringarnas prestationsförmåga och göres
långtgående planering för att etter kriget höja konkurrenskraften. I stället
för bombade eller sönderskjutna fabriker komma moderna komplex med nya,
moderna maskiner att uppstå. Vi mäste vara beredda att mota konkurrensen
från dessa. Här hemma ha vi den stora förmånen att arbeta under i stort sett
fredliga förhållanden; vi ha en chans att inte bara hinna ikapp utan även få
ett försprång framför våra konkurrenter. Ur finansministerns anförande i
statsverkspropositionen tror jag mig emellertid kunna utläsa ett visst ogillande
av det svenska näringslivets investeringsverksamhet. Finansministern tycks
mena, att den i onödigt stor utsträckning binder arbetskraft, materiel och kapital.
Jag kan försäkra finansministern, att de allra flesta industrimän och
jordbrukare, som använda sina tillgångar på detta sätt, göra detta i målmedveten
avsikt att säkerställa sina företags framtida bestånd och konkurrenskraft.
Många kunna emellertid icke göra det i den utsträckning som vöre önskvärt,
eftersom det ofta är omöjligt att uppbringa både de erforderliga maskinerna
och byggnadsmaterielen. Ökade möjligheter borde i dessa fall skapas
att avsätta iikvida medel, som när kriget en gång är slut omedelbart kunna
användas för att genomföra eller fullfölja eftersatta investenngsuppgifter.

Vad prispolitiken, tillspetsad till ett legalt prisstopp, beträffar fruktar jag,
att man här går alltför stelt fram med påföljd, att intresset för nya ekonomiska
insatser för att upptaga nya tillverkningar och att exploatera nya
idéer starkt hämmas. När det är nödvändigt med prisstimulans för att få fram
en ökad produktion böra de prisövervakande myndigheterna icke rygga tillbaka
härför. En prisnivå, som gör tillverkningen förlustbringande, kan ej
ligga i statens intresse.

Tillåt mig också tillägga, att i ett system med prisstopp samt löne- och
utdelningsspärr hör krigskonjunkturskatten icke hemma. Utgör inte denna
skatteform ett indirekt erkännande, att man i grund och botten inte tror på
systemets hållfasthet; och vidare, ju längre bort vi komma från utgångsläget,
desto svårare är det att avgöra, huruvida de merinkomster, som framkomma
i förhållande till basåret, äro verkliga av kriget förorsakade inkomstökningar.
Då härtill kommer, att denna skatt direkt premierar en oekonomisk användning
av rörelsevinsterna, förefaller det mig uppenbart, att den numera förlorat
varje spår av berättigande. Den väger ej tungt i statsfinanserna, men dess
indirekta verkan att stäcka viljan att taga risker och hämma företagsamheten
har stor räckvidd. Den är ett ogräs i finansministerns örtagård, och det är
att hoppas, att den vaksamme trädgårdsmästaren snarast sätter spaden till
roten och rensar bort den. I detta sammanhang ber jag däremot få uttrycka
den förhoppningen, att finansministern icke skall skjuta undan tanken på en
tidskriftsbeskattning. Det skäl emot en sådan skatteform som hittills ansell s
avgörande torde ha varit tekniska svårigheter, men jag föreställer mig. att
finansministern kommer att finna, att de ingalunda äro honom övermäktiga.

Till sist ber jag, herr talman, att få ge min fulla anslutning till herr Skoglunds
i Doverstorp deklaration, att det nuvarande, höga skattetrycket icke under
några förhållanden får betraktas såsom en normal företeelse och att vår
politik måste inriktas på en ökning av nationalinkomsten. Det svenska näringslivet
kan icke prestera vad det är skyldigt att lämna landet och vad
det är mäktigt att giva, örn man under en lång följd av år, sedan de extraordinära
försvarsutgiHerna bortfallit, skall taga ut hundratals miljoner kronor
i skatt utöver vad som kraver för budgetens balansering. Tåg vet, att finansministern
med uppmärksamhet och intresse följer den ekonomiska utveck -

100

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lingen i alla viktiga länder. Han Ilar sig därför säkerligen bekant, vilka erfarenheter
man utomlands gjort av den statliga låne- och amorteringspolitikens
återverkningar på näringslivets konjunkturer. Så länge näringslivet icke har
full sysselsättning för alla produktiva krafter gör man bäst i att iakttaga
försiktighet i fråga örn statsskuldens amortering. Den svenska statsskulden
har visserligen vuxit ansenligt under kriget, men vi få för den skull inte förlora
sinnet för alla proportioner. Den ligger ännu, örn man jämför den med
den löpande nationalinkomsten, betydligt under den skuldbörda, som tyngde
de flesta större nationer före utbrottet av detta krig. Leder den ekonomiska
politiken i detta land till att, som finansministern uttrycker det i inledningen
till statsverkspropositionen, efter kriget landets alla personliga och materiella
resurser bli helt sysselsatta, ja, då, men först då, kunna vi och böra också
sänka statens skuldbörda genom större avbetalningar.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! I årets trontal förekommer en
passus, som man har alluderat på vid flera tillfällen under denna debatt, av följande
lydelse: »Sammanhållning och samverkan inom folket får icke försvagas
genom enskildas och gruppers egoism.» Örn detta nu är så sant som det är
sagt, är jag övertygad örn att det aldrig varit vår folkkäre monarks mening,
att förhandenvarande, länge bestående orättvisor i fråga örn skilda samhällsgruppers
livsbetingelser och levnadsförhållanden ens nu i denna tid måste ha
sin fortvaro och offer därvidlag tyst och stillatigande göras på solidaritetens
altare. Tvärtom tror jag, att det är Konungens innersta åstundan, att alla
medborgare i detta land även nu beredas möjlighet att försörja sig och ha en
dräglig tillvaro, vad stånd och yrke det må gälla.

I detta »folkhem» — termen är ju till sin upprinnelse så riksbekant, att
den ej tarvar någon vidare förklaring — har det från dem det gäller betygats,
att den svenske arbetaren i gemen nu sedan han tillkämpat sig —• märk val:
tillkämpat sig — en människovärdig tillvaro, känner sig ha ett fosterland med
värden, som han kan högt uppskatta och, örn det så gäller, med liv och blod
försvara. Men det kan vara nyttigt och hälsosamt att erinra därom, att det
är först efter mångå och långa års hård kamp som den svenske arbetaren
kommit dithän, då andra samhällsklasser i försoffelse eller kanske ännu mer
oförstånd ridit spärr däremot. Den kampen har ofta ej varit så parlamentarisk,
när det gällt valet av medel och uttryckssätt, då intet annat än den blåa
nöden dikterat den. Jag tror, att det svenska samhället i stort sett i denna dag
blygs över den oförståelse, som i gångna dagar gav anledning till en dylik
hårdhänt process i tidsutvecklingen.

Mina damer och herrar, det kan — jag upprepar det — vara nyttigt och
hälsosamt att erinra örn allt detta nu, när en remarkabel händelseutveckling
av liknande art kommit till stånd inom en annan näringsgren, jordbruket, enkannerligen
småbruket, och blivit föremål för så många omilda’, ja, ofta hätska
domar under sitt förlopp. Man blir verkligen beklämd, när man i »arbetartidningar»
av i dag — det.smärtar mig, herr talman, att jag i detta sammanhang
nödgas, sätta beteckningen arbetartidningar inom citationstecken — får
läsa utläggningar av följande innehåll: »Det är obestridligt, att dessa jordbrukare
sökt utnyttja vara livsmedelsbekymmer till oförsvarliga prisuppskruvningar
på våra livsmedel. De ha i det sammanhanget inte dragit sig för att
adressera sig till de rena sabotageinstinkterna. För att nu inte erinra örn de
ytterst osympatiska mjölkstrejkerna, vilkas deltagare tydligen inte ha en aning
örn.vad en verklig samhällsanda med dess förpliktelser är för något.»

Ärade kammarledamöter! När man läser dylikt i tidningar, som säga sig
företräda småfolkets intressen, då är det som det ville stocka sig i halsen på

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en, och man spörjer med något av den heliga vrede, som endast en djup förolämpning
kan utlösa: »Haven I da till den grad tappat kontakten med det
klientel, som det här gäller? Haven I icke den blekaste aning örn det arbete
och de livsbetingelser dessa människor äro hänvisade till i kampen tor sin
existens? Kampen under en övermåttan lång arbetsdag, kampen mot alla vanskligheter,
som höra samman med detta av allehanda oberäkneligheter mer än
andra behäftade kall: än sol, som hotar att förbränna allt, än frost, som pa
en enda natt biter av allt, än vattunöden, som hota att dränka och an
alla de hemsökelser i form av sjukdom och epidemier, som så ofta hälsa pa i
stall och ladugård — haven I icke någon lunn om allt detta?» Och nar det
gäller ersättningen för allt detta vanskliga arbete, hur förhaller det sig da
med _ gom det heter — »den oförsvarliga uppskruvnmgen på vara livsmedel»?
Är det ändå inte så, bekräftat av alla, som lia någon kontakt med
näringsfysiologi, att exempelvis mjölken, jordbrukets främsta saluprodukt, är
i relation till näringsvärdet vart allra billigaste livsmedel?

Den om vår folkhälsa så högt förtjänte professor Sven Ingvar säger härom
i ett uppmärksammat utlåtande: »Mjölken är vårt mest perfekta näringsämne.

___Enligt min bestämda övertygelse har mjölkpriset aldrig motsvarat

mjölkens betydelse för folkhälsan. Att ett så högvärdigt näringsmedel som
mjölk icke betalas efter dess värde är ur många synpunkter beklagligt. Minst
70 % av vårt lands jordbrukare utgöras av mindre sådana, vilka ha mjölkproduktionen
som synnerligen viktig inkomstkälla. När produktionen inte gar
ihop blir följden fattigdom och dålig hygienisk standard bland den befolkning,
som dock hör till de flitigaste, uthålligaste och mest anspråkslösa befolkningsgrupperna
i vårt land.» . ,

Så långt professor Ingvar. Jag har i dagarna fått i mina hander ett brev
från en ung bondpojke från ett småbrukarhem i min hemprovms, varur jag
tar mig friheten att relatera några små belysande utdrag. Jag skulle ej ha
besvärat kammaren därmed, örn de ej vore så typiska för ställningen i fattiga,
barnrika småbrukarfamiljer med den tragik, som vilar över deni.

Pojken i fråga måste redan vid 13 år, fyra dagar efter det han slutat
folkskolan, ge sig av från hemmet och ta en drängplats för att tjäna sitt brod.
Han har varit skötsam, varken spritat eller rökt, och fått beröm i alla sina
anställningar, nu senast i huvudstaden, där han emellertid ej trivdes, utan
längtade till landet igen. Han har under tiden med sparade medel bekostat
en kurs åt sig vid en av Dalarnas lantmannaskolor men brinner nu av en het
önskan att ytterligare få komplettera sina kunskaper i jordbruksarbet. Ett
och ett halvt års militärtjänst Ilar också hämmat hans ursprungliga planer.
»Men», säger han, »jag har ej medel, vi äro tio syskon, och far sitter i stora
skulder, så hemifrån har jag aldrig fått eller kommer att få ett öre.» Hur
mörk ter sig inte framtiden för honom just nu. . .

Man får också av hans skildring en bihl av en hart kämpande bondefamiljs
tragik. Fem av syskonen äro nu i städerna, men de övriga, som ännu äro
hemma och gå i skolan, komma säkert att gå samma väg. Den senaste som
for var en flicka på 1-1- år. Det bär i väg till Stockholm. Hemma hade hon
aldrig fått ett öre. Väl hitkommen fick hon 85 kronor i månaden och allt fritt.
Hon hade varit mors stora hjälpreda i hem och ladugård, hon hade varit sa
duklig, och så begärde hon till slut av sin mor 10 kronor i månaden för att
kunna köpa sig en nyttosak, sa skulle hon stanna hemma. Men det hade mor
inte råd till. Det fanns inte pengar därtill, och så for flickan sin väg Hon
.skulle annars säkert lia kunnat bli den bästa jordbrukarhustru. Men nu, skriver
pojken, skulle hon aldrig vilja tillbaka till det fattiga jordbrukarhemmet igen.
»Tåg glömmer aldrig», utbrister lian. »dagen då lion reste hemifrån. Mor

102

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
grät så bittert, när hennes bästa hjälpreda drog sin kos. — Mor, mor. tänk lion,
som varit gift i 20 år och aldrig under tiden fått ett nytt plagg, inte ens en
sko, hur otroligt det än låter, men det är sant.»

Hur många sådana bondhustrur är det inte, som på detta sätt i slit och
släp få genomkämpa sin tillvaro, tills de stupa, trötta och utmattade, lärnnade
av samhället åt sitt öde? Hur många har jag ej i stunder av brustet
tålamod hört utbrista: »Kan du ej få de styrande att förstå hur vi ha det?
Varför skall det vara sa svårt att lata oss få en skälig lön för vår möda, när
det är så knalt, att ingen ungdom törs stanna kvar?» — Det har skurit som
knivar i mitt bröst, det har ringt som dödsklockor i mina öron, när jag samtidigt
hört och förnummit all den oförståelse och njugghet, som mött från
d.® makthavandes sida. Det har prutats och snålats, och det har i bästa fald
tillåtits, att någon fattig ettöring lagts på mjölklitern, men därmed basta,
och livet får för dem därute i jordbrukarhemmen fortsätta sin trista, tröstlösa
gång.

underligt, örn talamodet till sist tryter inför allt som händer och
sker? hvär allt annat, som bonden nödgas köpa, tillåtits att stiga så ohejdat
i pris — det går att taga som typiskt exempel ett tömpar, vilket stigit från
förutvarande 2 kronor å 2:50 kronor till nu 9 ä 10 kronor, eller ett grimskaft,
som stigit från förut 75 öre till nu 3:50 kronor, för att inte tala örn
allt annat i stil därmed — varför skall då mjölkpriset tjurhållas och klavbindas
sa obönhörligt envetet, när t. o. m. konsumenterna runt örn oreserverat
ga med pa bondens krav? Jag har själv begagnat alla tillfällen att resonera
bygdernas arbetarfolk örn saken, och ingen, faktiskt ingen har jag påträffat,
som opponerat sig mot en höjning. Från skogsarbetare till kalkbruksarbetare
och sågverksarbetare m. fl., hela vägen har man resonerat likadant,
och det har samstämmigt låtit: »Vi känner bondens gärning och unnar honom
gärna en bättre lön, ^och det är väl också bättre med några örens pålägg
pa en vara för att fa största möjliga tillgång än ett snålpris, som gör
att varan blåser bort.» Det är sunt bondförstånd i böndernas egen krets, som
här o förblommera, t talar sitt språk.

Men allt tycks vara förgäves. Det hjälper inte att tigga och be — och så
en vacker dag rann droppen, som kom bägaren att flöda över ... Det var
massatalen mot de arma småbönder, som råkat ta en ettöring för mycket för
mjölklitern — samtidigt som restauranger och andra näringsställen opåtalat
lingö ta ända till tiodubbelt mer betalt för samma sak —- då var tålamodet
slut, och budkavlen gick som fordomtima över Dalarnas berg och hörsammades,
hundraprocentigt, och lösen sjöng spontant i alla vinklar och vrår: »Det
ar sannerligen ej en dag för tidigt att det sker!» Det var hårt och sammanbitet
det var en brinnande nitälskan att få myndigheterna att vakna och se,
nur läget i verkligheten var. Det kunde ej hjälpas att blåa nöden en bister
io dithän och rörelsen gav genklang i stora vidder av vårt bonde tand.

Med en naturkrafts stormtag grep den om sinnena, och det var som
örn en hoppets våg örn bättre tider böljade fram, trots allt. över byarna och
falten. Och den vågen finns där ännu lika stark i dag som är, och hoppet
lever örn att framdeles — och snart nog — rättelse skall ske, helst på lugna
vagar.

. Ja& är rädd att jag prövat herr talmannens tålamod med denna min skildring,
men jag har känt det som ett livsbehov att få lämna den. Och till kammarens
ledamöter vill jag säga: I mån döma dem hårt, dessa dalamän, men
lag kan det inte. Jag skulle förneka mitt blod, jag skulle förneka min härkomst,
jag skulle förneka min bundenhet vid den torva, som fött mig, om jag
fortege allt detta. Varén förvissade därom, att samhällssolidariteten finns

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

103

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
där ännu grundmurad i botten, men det är den eggande omsorgen om våra
kvinnor, örn våra barn och liela detta kära lands framtid, som varit drivfjädern
till hela denna aktion. Och fosterlandets inre lugn och styrka har ett
hårdknutet samband därmed. . . ..

Den som rör sig bland allmogen och känner dess pulsslag innerligt nara
möts ofta i hopplöshetens stunder av en undrande fråga: »Säg, Jones Erik,
hur styrs detta land?» — »Vi lever ju i ett konungadöme med en upplyst
demokrati», har jag gett till svar. Men det är inte utan, att man själv ibland
måste sätta ett stort frågetecken därvidlag. Häromdagen gick jag Kungsgatan
fram — märk Kilsgatan! — då utanför en av de stora biograferna
min blick fastnade på en stor affisch, där det med väldiga bokstäver stod.
»EXTRA: PER ALBIN REGERAR.» — Hm! Jäsa! Jag trodde annars,
att det fortfarande var Konungen, som var regent, fastän jag nog haft mina
misstankar. Och nu har man väl svart pa vitt pa hur det förhåller sig med
den saken, ty jag förmodar, att det är med högstdensammes allernådigste
tillstånd, som den ominöst pretentiösa rubriken valts. Och sedan får ju det
tänkande folket göra sina reflexioner. o

Men vi som ännu med den starkaste tillit och förtröstan se upp till var
konung och ännu ej heller alldeles förlorat hoppet på vår riksdag, vi vädja
till de makthavande att besinna och behjärta vad rikets inre tillstånd kräver
och lätta de betrycktas och eftersattas belägenhet. Jordbrukets, enkannerligen
småbrukets, läge tarvar i denna folkförsörjningens svåra tid den allvarligaste
uppmärksamhet, därvid olika landsändars särförhallanden böra bättre
differentieras och lönsamheten på ett generösare och, märk väl, framsyntare
sätt tillgodoses. Uppgiften blir, jag vet det, icke lätt, men finns det barq,
den goda viljan, skola framkomliga utvägar säkerligen yppa sig.

Vi vilja när det gäller dessa mycket angelägna framtidsperspektiv - ■ jag
är mycket ivrig att betona detta — ej komma på kant med eller ställa oss
i harnesk emot andra samhällsklasser. Tvärtom är det min uppriktiga vilja
att det som skall göras skall ske i fullt samförstånd med dem. Och^så mycket
känner jag stämningarna även inom de djupa arbetarleden, så långt som
jag även är införstådd med deras livsfrågor av skilda slag, att jag vet, att den
tillmötesgående välviljan gentemot den andra parten där i stor omfattning
har djup resonans, och att man är villig att sträcka fram en broderligt hjälpande
hand. _ o .

Och kunde vi sedan som nation under denna påfrestande tid^ mötas i ^en
gemensam strävan att så långt görligt är söka skipa rättvisa at alla hall,
undvika onödiga irritationsmoment från ett alltför vildvuxet kommissionsmaskineri,
klippa av alla tendenser till ett farligt uppstigande fogdevälde,
som förtar all arbetsglädje och skaparlust och som bara kommer ohåga och
tredska åstad — ja, då tror jag, herr talman, att vi med tillit och förtröstan
kunna gå till denna riksdags skilda arbetsuppgifter.

På grund av förfall för undertecknad övertogs nu protokollföringen, jämlikt
herr andre vice talmannens bestämmande, av tjänstemannen hos kammaren
G. Britth.

In fidem
Sune Norrman.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Jag har naturligtvis inte, herr talman, begärt
ordet för att bli i tillfälle att polemisera mot herr Andersson i Ovanmyra,
men några ord med anledning av hans något patetiska anförande kunna väl
inte vara ur vägen.

104

Nr 2.

Måndagen den IS januari 1943 e. in.

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)

Det föreföll mig, som om herr Anderssons i Ovanmyra inlägg karakteriserades
av betydliga överdrifter. Det ma så vara, att hans skildring av .jordbrukarnas
och då särskilt småbrukarnas bekymmer är riktig, men det är
mycket möjligt, att det vid en närmare undersökning av det fall han relaterade
skulle visa sig, att vederbörande småbrukare inte vore hjälpta ens om
de finge 50 öre, ja, t. o; m. inte örn de finge 1 krona litern för mjölken. Man
kan nog också från industriarbetarnas liv anföra tragiska skildringar av
samma karaktär som den herr Andersson i Ovanmyra gav från småbrukarhem
i Dalarna, utan att man därför har rätt att vare sig bli patetisk eller
generalisera.

Det föreföll mig vidare, som örn herr Andersson i Ovanmyra förde sitt resonemang
efter det temat, att »örn jag far det jag skall ha och väl det, och
alla andra fa det de skola ha och nätt det, då är jag nöjd, och vi bli då sams
allesammans». Och även örn mycket av det han här anfört kan vara begripligt,
sa försvarar det i varje fall inte de stridsmetoder, som begagnats. Vi skola
nämligen komma ihåg, att vi leva inte i normala tider, utan i en kristid, då
var och en får finna sig i inskränkningar, som man under normala förhållanden
varken velat ha eller behövt finna sig i. — Detta nog sagt örn herr Anderssons
i Ovanmyra anförande.

Jag har, herr talman, det intrycket att man under denna remissdebatt i högre
Sii vanllgna förhållanden har ägnat sig åt det ämne, som egentligen

skall behandlas, nämligen statsverkets tillstånd och behov. Under en lång följd
av ar har man fått höra av talare inom riksdagen och i den offentliga debatten
utom riksdagen, att statsverkets tillstånd är utomordentligt dåligt Det finge
vi hora redan da statsverkspropositionen omfattade en slutsumma, som var
ofantligt mycket lägre an den nuvarande. Aven då ansåg man, att statsverket
dadé alldeles for manga och för stora behov. Denna mening var allmän i pressen
och, man får väl föreställa sig det, även bland det svenska folket i januari
månad varje ar d. v. s. kanske rättare sagt i början och mitten av januari
manad. Men varken inom eller utom riksdagen gör sig denna mening gällande
nar man nar fram till behandlingen av de reella frågorna och till de konkreta
besluten. Det förefaller, som om det vore önskvärt att påkalla en bättre
överensstämmelse mellan de allmänna talesätten och det praktiska handl anil
.Ul?d®rskottsbudg''eter ha vi haft förut, och det är tämligen förklarligt, att
allmänheten gnpes utav oro, när den möter sådana budskap från regeringen
som den nuvarande statsverkspropositionen och en rad föregående, och att pressen
bland annat ger luft åt denna oro bland allmänheten. Det sker i överensstämmelse
med den fria svenska pressens enkla skyldighet. Därom är således
ingenting att säga, men det hindrar ju inte, och det bör man observera att
inom samma press, som kan giva mycket vältaliga uttryck av förargelse över
riksdagens adagalagda oförståelse inför nya och vidgade behov, få motionärerna,
när de anmäla sig, alltid villiga hjälpare. Man har glömt bort, vad
man sade i början och mitten av januari. Nu höra vi igen i början av januari
i mer an vanligt hoga tonarter den gamla visan om statsmakternas lättfärdig
rullajirie med mi jonerna på skattebetalarnas bekostnad. Den omständigheten
att den nu framlagda budgeten omsluter ett underskott på över en miljard’
jag talar nu bara örn denna budget, har stegrat kravet på inskränkningar i
statens utgifter Det ar ett krav, som man ständigt får höra, men man saknar
ju nu såsom alltid bestämda anvisningar örn, var sparsamheten skall sättas
in. Man saknar dem i riksdagen, men eftersom klokskapen i detta land enligt
manga,s uppfattning icke alls finns hos statsmakterna, kan man ju vänta, att
man skall fa bestämda anvisningar från annat håll. Inga klara och bestämda
anvisningar ha givits, inga preciserade önskemål lia framställts. Man saknar

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

105

Vid remiss av statsverkspropositionen m. rn. (Forts.)
kritikens konkretisering, om jag får uttrycka mig på det sättet. Jag hade
emellertid tänkt försöka att hjälpa kritikerna en smula, inte med några förslag,
ty jag kan för egen del inte komma med några förslag, men jag skall hjälpa
dem med en smula stoff, som de kunna behöva för att konkretisera sina förslag
en gång. Vi ha fem kuvudtitlar, där man, örn man vill spara, in pengar
åt det svenska folket, kan tänka sig möjligheten att spara in så pass stora
anslagssummor, att det skulle betyda någonting. Dessutom ha vi beredskapsstaten
för försvarsväsendet. . . „ .

Försvarsdepartementets huvudtitel är ju den huvudtitel, som slutar pa° uet
största beloppet, 776 miljoner kronor. Jag har icke hört, att någon har vagat
ifrågasätta, att riksdagen skulle ge sig på att av detta belopp skära ned .en
rund summa av något så när betydande storleksordning. Man kan, såvitt jag
förstår, icke göra någonting annat än att efterlysa en omsorgsfull hushållning
med de medel, som anvisas. Det har åtskilliga talare gjort, och det vill jag för
min del också göra. Jag finner, att det finns allt skäl i att gång på gang upprepa
talet om, att de militära förvaltarna få lov att lära sig en bättre hushållning
än den, som nu äger rum. Beredskapsstaten slutar på över en miljard
kronor. Om den gäller väl samma förhållande, att ingen ^människa ännu Ilar
vågat sig på att säga, att där skulle man kunna skära ned åtskilligt och minska
vår militära beredskap. Försvarsdepartementet tager enligt statsverkspropositionen
i anspråk över 2 miljarder kronor. Alltså betydligt över hälften av
alla beräknade utgifter. Där skulle sålunda ytligt sett åtskilligt vara att hämta,
örn man hade kurage att framställa förslag därom, men fastän man jämrar
sig, tror jag inte det finns någon som anser, att det i nuvarande läge vöre klokt
eller ens politiskt möjligt att göra några ingrepp av större betydelse. Jag ber
att få efterlysa den kritiker, som förmår göra någonting. mer än att, lat vara
mycket ivrigt, annonsera efter goda ekonomer i den militära förvaltningen.

Det återstår sålunda de kostbara civila förvaltningsbyråerna i Kungl. Maj.:ts
kansli. Socialdepartementet omfattar den största civila huvudtiteln, och jag
har nog det intrycket, att när man talar örn statens svällande utgifter och örn
nödvändigheten av en sträng sparsamhet och en nedskärning av utgifterna, sa
är det socialdepartementets huvudtitel, man sneglar at utan att våga komma
fram med vad man har på hjärtat. Där finnas åtskilliga punkter, där
anslagen äro ovanligt stora. Vi ha utgifterna för arbetsmarknadsreglermg,
för folkpensionering, för dyrtidstillägg å folkpensionerna, för. olika former
av mödrahjälp, för bidrag till arbetslöshetskassor och för sjukförsäkring,
som tarva åtskilliga miljoner; där ha vi slutligen en råd statliga
och framför allt kommunala sjukvårdsanstalter, som kräva åtskilliga väldiga
anslag utav staten. Få vilken punkt vill man sätta in? Kan man äntligen någon
gängla ett klart och bestämt besked, på vilken punkt i socialdepartementets
huvudtitel man vill sätta in och försöka spara sa mycket, sa att det kan bil
fråga örn belopp av någon betydelse för budgeten. Jag. har redan antytt, att
jag tror, att många anse, att man framför allt bör gä till storms emot socialdepartementets
huvudtitel. Jag har fått det intrycket av en del halvkvädna
visor, men någon bestämd anvisning örn var man vill spara, har ingen vågat sig
på mer än möjligen herr Hansson i Rubbestad, som i sitt anförande gav. en
liten antydan. Man behandlar saken i mycket allmänna ordalag, vill icke själv
komma med något förslag utan föredrager att klänga och vänta, att någon annan
välvillig själ skall lämna det uppslag, som man själv icke vill komma fram med.
Jag tror, att när allt kommer omkring, alla kunna till slut enås om, att statens
anslag till socialvården kan man icke avskaffa. Man karn icke räkna ut, vad
samhället förtjänar på anslaget till socialvården. Man kan icke råkna någon
ränta på dessa pengar och säga, att sä oell sa mycket får staten igen, men man

106

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bör komma ihåg, att det gäller vårt allra dyrbaraste material. Det gäller människorna
själva, och vi äro icke i detta land så lyckligt ställda, att vi ha råd att
slösa med det material, som utgöres av människokraften. Vi äro nödsakade att
med yttersta noggrannhet se till att detta material befinner sig i högsta möjliga
form. Örn man skall resonera så krasst, kan man uttrycka saken så, att materialet
skall behandlas lika bra och lika omsorgsfullt och lika försiktigt som
nian behandlar det döda material, som man behöver. Man kan alltså, när man
granskar socialdepartementets huvudtitel, icke komma längre än möjligen till
en rensning av utgifterna och till skärpta krav på en hushållning, därvid man
möjligen kan påvisa, att misshushållning i ett eller annat fall ägt rum, men
några väldiga belopp kan man icke spara, för såvitt man icke är djärv nog att
säga, att vi kunna skära ned utgifterna till 25 eller 50 %. Då kan man spara
åtskilliga tiotal, ja kanske t. o. m. något hundratal miljoner, men eljest kan
man det inte. Jag har icke hört någon, som har vågat lämna någon propos
på vad en sådan insats beträffande socialdepartementets huvudtitel skulle kunna
inbringa.

Den efter socialdepartementet största huvudtiteln är ecklesiastikdepartementets
huvudtitel, som statsrådet Bagge svarar lör. Det vöre ogrannlaga att
förutsätta någonting annat än att han uti regeringen representerar den allra
yttersta^ vilja till sparsamhet och inskränkning av statens utgifter. Ser man
efter, så finner man, att han icke lyckats att hålla nere ecklesiastikdepartementets
huvudtitel vid den summa, som den slutade på i fjol, utan utgifterna
äro åtskilliga miljoner kronor högre. Jag har inte hört någon, som här kunnat
ge en anvisning eller ett råd åt herr Bagge, hur han skall bete sig för att
kunna åstadkomma den inskränkning i statens utgifter, som man anser vara
påkallad. Man kan ju, örn man sa vill, inskränka på folkskoleväsendet, man
kan försämra skolorna, man kan degradera A-skolor till B-skolor o. s. v.,
o. s. v. hela vägen igenom, man kan göra klasserna mycket större än vad
de nu äro. På det sättet kan man kanske genom en försämring av det
svenska folkskoleväsendet spara åtskilliga miljoner, men jag har ännu icke
hört, att någon enda vågat stiga upp och säga, att detta bör ske. Man kan
möjligen också göra inskränkningar beträffande läroverksorganisationen, och
j7°r? miligt min mening mindre farligt än att göra inskränkningar beträffande
folkskoleväsendet. Ännu har jag dock icke hört någon, som har vågat
stiga upp och säga, att det skall man göra. Härvidlag hyser man i vissa
kretsar, där sparsamhetstalet eljest funnitgott gehör, en uppfattning rakt motsatt
den, jag nyss gav uttryck åt, nämligen att läroverksorganisationen borde
vara ännu större än den är, och den s. k. bildade opinionen låter ju i smått
som stort förstå, att den del av undervisningsväsendet, som ligger ovanför
tolkskolan, blivit lidande på grund av njugghet från statens sida. Man påkallar
ännu större uppoffringar från statens sida för vår läroverksorganisations
utbyggande. När det gäller vårt undervisningsväsende, kan man ju heller
inte beräkna ränta på de utlagda pengarna. Man kan icke säga, att så och
sa mycket får samhället tillbaka för den investering, samhället gör för den
andliga kulturen, men det är ju en ganska allmän uppfattning, som man väl
icke är beredd att frångå, att en högre kultur är av en stor betydelse för ett
samhälle, även när det gäller dess ekonomiska växt. Man kan på undervisningsväsendets
område möjligen rationalisera, och man kan putsa här och var
tor att ta bort möjligen onödiga utgifter, men några ingrepp av större betydelse
kail nian icke göra. Jag undrar för övrigt, om det är någon, som kan
giva anvisning på var på ecklesiastikdepartementets huvudtitel dessa betydande
summor skola tagas.

Jordbruksdepartementets huvudtitel är också en huvudtitel med ganska sto -

Måndagen ilen 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ra anslagssummor. Man kanske borde överlata at kammarens sakkunniga element,
åt jordbrukarna att tala örn, var man där kan göra större besparingar.
Jag föreställer mig, att där kan det väl också göras besparingar, örn män
kan göra besparingar på andra huvudtitlar. Skall det sparas, så skall det väl
sparas också på jordbruksdepartementets anslag. Beträffande detta departement
och folkhushållningsdepartementet har emellertid ^nu,^ för första gången
såvitt jag vet, utomstående kritiker i någon man frangatt vanån att tala
i mera allmänna ordalag, och man har, låt vara försiktigt, givit vissa anvisningar.
Det är subventionerna och prisrabatterna, som man tänkt på. Man kan
givetvis skära bort subventionerna at jordbruket, men jag vet inte hur det
skulle låta i jordbrukarkretsar, örn man skulle göra det. Man kan också taga
bort prisrabatterna. På så sätt skulle man kunna skära ned totalt ungefär
200 miljoner kronor. Det är en ganska avsevärd summa, som man sålunda
skulle spara in, men det betyder ju under nuvarande förhållanden, som det,
om jag inte missminner mig, redan sagts av mer än en talare i denna debatt, en
ögonblicklig prisstegring och nya strider på arbetsmarknaden.^ Man skulle
komma att hoppa direkt in i inflationen, och detta skulle också så småningom
medföra ökade utgifter för staten på andra punkter. Vad man sparade in genom
att draga in dessa subventioner och prisrabatter, finge man betala ut
på grund av höjning av löner och andra ersättningar för gjorda tjänster. Örn
man icke vill acceptera ett sådant resultat men fortfarande försöker hålla
nere priserna och undvika inflation, komma jordbrukarna, örn subventioner
och rabatter slopas, att få nöja sig med ungefär 200 miljoner kronor per år i
minskad inkomst. I fortsättningen av debatten får man väl höra, vad kammarens
jordbrukare ha att säga örn ett sadant perspektiv. Man far icke glömma
bort, att det är krisen, att det är de onaturliga förhållanden, varunder vi
nu leva, som åsamkat oss alla de svårigheter, vi möta, och man har väl rätt
att hoppas, att när krisen, vilken ju beror på kriget, är över, svårigheterna
till en stor del skola komma att försvinna. Man har väl ingen anledning att
resonera, som om de onormala förhållandena skulle komma att övergå till att
bliva normala förhållanden. Jag blundar för min del icke för faran av att
krisen kan bliva så långvarig, att vi, vare sig vi vilja det eller^ icke, absolut
tvingas ned på en lägre standard än den, pa vilken vi försöka halla oss uppe,
men när det skall ske, och örn det måste ske, då skola vi följas åt nedåt allesammans,
och vi skola icke börja med att klämma åt de allra fattigaste elementen
i samhället och kasta krisens bördor över på de fattiga, för att alla
andra, som ha det jämförelsevis bra, inte skola behöva känna på krisens
svårigheter.

Den debatt, som förts inom riksdagen, röjer, förefaller det mig, en bestämd
ovilja mot statliga investeringar, vare sig de ske för sociala eller de ske för
produktiva ändamål. Det förefaller, som örn man principiellt högst ogärna såge
lånekapital placeras i fonder för kulturella, sociala och produktiva syften. Här
mötas i själva verket två varandra motsatta åskådningar. Den ena åskådningens
förespråkare stå på den principiella ståndpunkten, att staten helst icke bör
göra några kapitalplaceringar. 1 praktiken har man ju nödgats och kommer
man att i fortsättningen nödgas frångå denna åsikt. Men man har den kvar
principiellt oell menar, att när staten investerar pengar, gå pengarna förlorade.
Man hyser den dunkla, mer eller mindre tydligt röjda föreställningen,
att staten i regel handlar oförnuftigt, när staten får liand örn pengar för att
investera dem för ett eller annat ändamål. Man synes mena, att de pengar, som
staten ger ut för olika, ändamål, i sjelva verket kastas i sjön. Man tår ingen
valuta flir dem. Däremot tycks man mena, att den enskilde, soln Investerar
pengar, han gör det alltid förnuftigt. Ilan gör nästan aldrig några tel, när lian

108

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
investerar, utan han investerar pengar bara för goda och nyttiga ändamål. Det
blir ranta på de pengarna, men de pengar, som staten ger ut, har svenska folket
strängt taget ingen större nytta av. Det är ingen välsignelse med statens
pengar. Staten bygger kraftverk, vägar och anlägger dubbelspår. Det är någonting,
sorn staten strängt taget inte borde göra. Här skulle man kunna skära
ned eller kanske t. o. m. totalt nedlägga den verksamhet, som ägt rum. Under
det förkättrade 1930-talet bedrev staten en verksamhet, som staten icke borde
utövat! Man kan emellertid ställa den frågan, örn det icke hade varit bra, örn
vi hade varit djärva nog att under 1930-talet investera ännu mera kapital för
kraftverk, vägar och dubbelspår. Det kan hända, att vi i fråga örn folkförsörjnmgen
nu i många avseenden hade befunnit oss i ett avsevärt bättre läge, örn
staten trätt emellan med subventioner, där den enskilde inte kunde eller ville
göra någonting.

Inom parentes vill jag i detta sammanhang säga, att jag tror, att det skulle
vara klokt, örn man gåve de affärsdrivande verken större rörelsefrihet, örn dessa
verk hade möjlighet att fatta beslut och handla raskare än vad de nu kunna
göra och örn de icke i varje liten fråga vore absolut beroende av riksdagens bifall.
De borde ha medel till sitt förfogande för att kunna göra ändamålsenliga
investeringar. De borde kunna göra ändamålsenliga köp och vidtaga andra kloka
dispositioner,_ när läget, vore som mest gynnsamt. Nu händer det ju, att de
måste vänta i mångå månader, och det goda tillfället kan vara försuttet, innan
de fått riksdagens bifall. Detta kan ju förefalla att vara ett kätterskt tal, men
jag tror det är nödvändigt, att man tager upp frågan till allvarlig diskussion.
Jag föreställer mig, att när besparingsberedningens på många håll ivrigt väntade
utlåtande ser dagen, vilket förmodligen kommer att ske inom kort, så kommer
man det är väl inte ogrannlaga att säga det — att få se, hurusom en
spänd väntan upplöses i, jag höll på att säga, intet. I varje fall kommer man
nog ha anledning att göra den reflexionen: Det är lätt att säga tulipanaros, men
gör den!

Vad det till sist gäller för mig -— och jag anser mig ha rätt att räkna mig
till sparsamhetsvännerna — är att åstadkomma en rationell drift i statens verksamhet
på alla områden. Där kan enligt min mening ännu mycket göras, och
det behöver göras mycket. Man får se till, att nian får den fullaste effekten
av arbetsinsatsen på alla områden. Vidare är det nödvändigt att åstadkomma
en hushållning med människomaterialet i detta land både i fråga örn detta materials
underhåll och i fråga örn dess effektiva utnyttjande. Vidare kan man
på mångå områden åstadkomma en putsning av anslagen med sikte på att de
skola komma till ändamålsenlig användning och att de icke skola placeras
någonstädes där de kunna komma att utgöra underlag för en sinekur.

Det är vad jag för min del i korta ordalag velat uttrycka. Jag har varit
nödsakad att koncentrera mig mera än vad från början var tänkt. Det är i korta
ordalag mitt sparsamhetsprogram. Det blir inga väldiga belopp, det blir icke
manga hundra miljoner pa ett bräde, som man tar tillbaka, såsom många tro,
men det blir en sparsamhet så småningom, som enligt min åsikt kommer att
giva effekt. Det är ett arbete på lång sikt, men det är det arbetet vi nu måste
begynna.

Herr Wallentheim: Herr andre vice talman! I det tal, med vilket Konungen
på rikssalen öppnade årets riksdag, förekomma några vändningar, som ha
vackt en berättigad uppmärksamhet. Jag syftar i det fallet på den maning,
s?m. 1 krontalet ställdes till det svenska folket att visa den allra största försiktighet
i vad som talas och vad som skrives och att undvika allt sådant,
som kan vara ägnat att i utlandet väcka tvivel på det svenska folkets fasta

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
beslutsamhet att upprätthålla och lika mot alla försvara Sveriges neutralitet.
Man frågar sig onekligen, örn anledningen till denna formulering kan vara, att
det under den senaste tiden inträffat någonting alldeles särskilt, eller örn
maningen mera är att betrakta som en allmänt hallen förmaning till vart tolk.
Det kan förvisso sägas, att det vid olika tillfällen förekommit både muntliga
och skriftliga uttalanden, som haft en onödigt tillspetsad form och som kanske
också dragit litet lättvindiga slutsatser, som i sin tur vållat både irritation
och missförstånd. Jag kan också för all del medgiva, att det finns grupper,
som genom sin ideologi knutits bra mycket närmare till främmande intressen
än till den svenska självständighets- och neutralitetslinjen. Men a andra sidan
får man väl säga, att dessa grupper äro ytterst obetydliga och att de äro helt
betydelselösa, när det gäller de politiska avgörandena. Det kan icke gärna rada
någon tvekan örn, att det praktiskt taget står ett enigt folk bakom den allmänna
syftningen i regeringens politik. Örn det i vissa fall här förekommit kritik
och kanske kritik i former, som gått något utanför deni som ansetts vara mera
normala, och örn det förekommit muntliga och skriftliga uttalanden, som vallat
besvärligheter, vågar jag påstå, att i de flesta fallen har det ej varit i någon
medveten avsikt att skada. Örn man i det fallet undantar några fa, som
antingen äro drivna av personlig fåfänga eller av en viss fallenhet för otyglad
kverulansanda, ha de flesta säkerligen handlat i de bästa avsikter. Jag tror
också från den utgångspunkten, att det då är viktigt, att man från regermgshåll
söker hålla detta klart i minnet, att kritiken och uttalandena ha i de flesta
fall varit uttryck för en uppriktig önskan att se vår neutralitets- och självständighetspolitik
fullföljd med den allra största kraft. Kritiken har oftast
kommit därför, att man kanske varit rädd för att vårt folks vaksamhet pa
någon punkt skulle slappna. De kritiska uttalandena, menar jag, böra därför
i stor utsträckning ses som en positiv kraft i den nationella självhävdelsen.
Jag tror också att det är klokt fran statsmakternas sida att tillvarataga det
positiva, som kan finnas i dessa opinionsyttringar och _att man ser till, att
självständighetsviljan icke avtrubbas utan, i stället nyttiggöies. Örn nian gar
för onyanserat fram och generellt söker ingripa, kan man försvaga denna självständighetsvilja
i så hög grad att i det ögonblick, då den på allvar kunde behövas,
det kunde vara svårt att få den fram. Folkets breda lager tänka många
gånger mera okomplicerat och rakt på sak och mera enkelt logiskt än de
i alla detaljer insatta politikerna. Den väg, som vi i detta fall ha att beträda
för att söka åstadkomma å ena sidan, ökad försiktighet och å andra sidan bättre
kontakt, är, såvitt jag förstår, att man sa öppenhjärtigt, direkt och uttömmande
oell så ofta som möjligt upplyser vårt folk om det aktuella läget och de
aktuella problemställningarna. Men lika självklart, förefaller det mig, bör det
vara för alla, att denna försiktighet och återhållsamhet, som alla böra visa
i tal och skrift, icke få taga sig uttryck i strävan att fly bort från dagens
problemställningar och låta vår neutralitet bli liktydig med likgiltighet för
vad som händer ute i världen.

Jag tror, att vi på denna punkt äro ense med varandra. Men jag tror, att
det icke desto mindre är skäl i att göra några korta reflexioner med tanke
pål de kommentarer, som vi då och da ta höra fran tråmmande länder i deras tidningar
och radioutsändningar. Vi som leva i ett demokratiskt samhälle och äro
övertygade, att det demokratiska samhällssystemet, är vår nationella livsform,
måste med all kraft och orubblighet hävda, att vanliga demokratiska former
måste gälla för medborgarnas åsiktsbildning liven pa det utrikespolitiska området.
Vi kunna icke arbeta så, att vi tillämpa de demokratiska formerna enbart
för vår inrikespolitiska debatt och sa göra halt med var demokrati inför de utrikespolitiska
diskussionerna. Principerna därvidlag mäste i det ena fallet

Ilo

Xr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vara desamma som i ^ det, andra. Hänsynen, som vi ha att taga till att det
linns en part utanför vårt eget land, att det finns uppfattningar på andra håll
som kunna vara olikartade våra, oell att kinkiga situationer kunna inträda, får
mera bil en fråga örn formen för vårt sätt att uttrycka oss och diskutera. Mera
menar jag, kan icke från utomstående håll i detta fall begäras.

^Inom vårt folk möter i detta nu ett starkare utrikespolitiskt intresse än
någonsin tidigare. Det vore i själva verket onaturligt, örn så icke vore fallet,
idet torra världskrigets upplevelser, alla de felslagna förhoppningarna örn en
allmän internationell samförståndspolitik efter det förra krigets slut, det nya
världskrigets utbrott och.förlopp, markerat icke minst av småstaternas hårda
oden, ge har ett rikhaltigt diskussionsmaterial. Här ha vi också diskussionerna
orri framtiden, hur det skall bli efter detta krig. Jag tror, att det
svenska folket till fullo förstår, att dess eget öde är i högsta grad förbundet med
den övriga världens öde och att vår utrikespolitiska diskussion på denna punkt
darl or icke ar någon allmän spekulation i det fallet örn de andra folkens och
ländernas Öden, .utan att vad det i främsta rummet gäller är vårt eget framtida
öde. Och här ha vi då också de med allt större styrka under senare år
framskjutna problemen örn Norden, som fångar intresset. Visserligen lär det
ha förekommit, att en svensk utrikesminister under tidigare idylliska tider
sagt någonting örn, att elen bästa utrikespolitiken för vårt land vöre att icke
a ls ha någon utrikespolitik. Men det får väl betraktas som ett uttryck för den
alimanna sorglösheten i ett tidevarv helt annorlunda beskaffat än vårt.

• , or • ac[e „det allmänna, statsmakterna, regering och riksdag, för pressen och
icke minst for alla deni, som äro aktiva i folkbildningsarbetets tjänst är det
en uppgått att giva utrikespolitisk upplysning och befrämja åsiktsbildningen
bland medborgarna. Ur den fria diskussionen kring de allmänna angelägenheterna
ur brottningen mellan olika uppfattningar och bedömanden och växlande
erfarenheter, skall den väg bestämmas som nationen skall beträda. Detsamma
gäller också för de utrikespolitiska diskussionerna.

dag stryker under vad jag för en kort stund sedan framhöll, nämligen att
var inre diskussion ej får göra halt inför de utrikespolitiska frågorna, utan
som ett demokratiskt folk hava vi plikt både inåt och utåt att hävda vår rätt
att Qvarlägga och kritiskt bedöma och fullkomligt obundet bilda oss en mening
om saker och ting. Neutraliteten, kan aldrig få tolkas så, att vårt land skall
bli en uppsamlingsplats for de stridande maktgruppernas jätteleveranser av beskyllningar
mot varandra och försvar för den egna förträffligheten. Neutrafit.
eten iramstar med sina förpliktelser också i det avseendet, att vi ha förpliktelser
mot oss sjalva som icke få försummas. Det material, som står till
förfogande för utformningen av våra uppfattningar, består i främsta rummet
av de taktiska händelser, sorn utspelats tidigare och utspelas nu. Det är med
andra ord bade ett historiskt, material och ett aktuellt material, som är grundvalen
för var egen åsiktsbildning. De faktiska händelserna i nuet, gärningarna
och talen fran de ledande statsmännen, äro det viktigaste underlaget för
denna åsiktsbildning. Det är klart, att vi i detta fall äro alldeles särskilt känsla
tor behandlingen av nationer av vår egen storleksordning, nationer som vi
pa grund av nara samhörighet med veta aldrig ha önskat något högre än att få
leva i fred med bevarad frihet. Här känna vi också behovet av att få visa utåt
^staternas existensberättigande, visa att de ur både ekonomiska, kulturella
och sociala bedömningsgrunder äro livsdugliga. Vi tro på att de även som små s

arn arbetet;61 ^ yttr® fnhet ha en uppgift att f''vlk 1 det mellanfolkliga

HdDärI\Tfta’ atj de.tal, sorn statsmännen i de krigförande länderna hålla, alltid
aro utformade sa, att de ha med hänsyn till krigsläget mycket bestämda

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Nr 2.

lil

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
avsikter beträffande både hemmafronten, motståndare och anhängare, är det
naturligt, att vi i våra diskussioner och analyser av vad som sker måste söka
skala bort det yttre hölje, som är propaganda, och se till den verkliga kärnan
i det hela, denna kärna, som är det enda av värde för vår egen neutrala åsiktsbildning.
Det är naturligt, att vi äro lyhörda för bägge gruppernas förklaringar
örn att det är fråga örn att skapa en ny värld och en ny ordning. Det
är naturligt att vi fråga oss, vad detta nya kan innebära, och söka få ett begrepp
om det hela. Jag medger villigt, att diskussionen örn dessa saker är
ömtålig och att den kräver disciplin och ansvar för landet. Jag kan också^ instämma
i trontalets maning och säga, att den är berättigad, men jag måste
samtidigt tillägga, att maningen till försiktighet får icke tolkas som en maning
att skjuta problemen åt sidan. Naturligtvis kunna vi förstå, att ett land
som befinner sig i krig och i kamp på liv och död, där allt kretsar kring problemet
örn framtiden skall föra till nederlagets avgrund eller till segerns efterlängtade
mål, har svårt att förstå den neutrales strävan att kritiskt bedöma vad
som händer och sker. Jag tror, att man i de krigförande länderna vid närmare
eftertanke skall komma fram till övertygelsen, att alla och även de krigförande
själva på lång sikt ha nytta av att den neutrala opinionen kommer till klart uttryck.
Det kan för de krigförande länderna underlätta anpassningen. Jag tror
faktiskt, att det har sitt stora värde även för de krigförande staterna, att i
detta fall det neutrala folket kan verka som ett påminnande samvete i en tid,
då den internationella rätten hotar att smulas sönder och internationella överenskommelser
rivas i stycken.

Sverige har haft en etthundratrettioårig fred. Sveriges vilja att lösa även
kinkiga och ömtåliga konflikter med grannfolken på fredlig väg är i och för
sig en garanti, som för alla bör göra klart, att vårt folk i sin utrikespolitiska
diskussion icke har några biavsikter, icke sneglar vare sig åt det ena eller det
andra hållet.

Jag skulle i detta sammanhang också vilja inlägga en liten gensaga mot det
tal, som här och var ibland möter i de krigförande länderna om de neutrala
staternas behagliga, nian vill nästan göra gällande dådlösa tillvaro. Vi veta,
att läget icke alls är sådant. Vi veta, att neutralitet icke leder till någon försoffning
eller bjuder maklig ro eller dylikt. Naturligtvis är freden en välsignelse
och en oskattbar lycka, men den neutrale får ofta känna påfrestningar
av både materiell och psykisk art. Den neutrale blir misstänkt och beskylld
från båda håll för att gå motpartens ärenden och den neutrale^ får också, när
kriget är slut och försoningens dag konnner, räkna med att från alla håll bli
beskylld för att egentligen lia stått utanför det hela och fört till torgs intressen,
som varit mycket lätta att föra till torgs, eftersom denne icke varit med i krigets
elände. På elen punkten finns det också anledning varna det svenska folket
för självplågeri. Den fred vi åtnjutit har palagt också oss stora bördor och
krävt sina offer. Inför freden sättas vi säkert också i tillfälle att fylla en stor
mission. De allra flesta folk, som nu äro i krig, ha nog icke det kan man
väl säga — önskat komma in i kriget. I alla händelser ha icke de små nationerna
önskat det. Så länge de stått utanför ha de fört samma försiktiga politik,
som vi fört här hemma, och haft samma åstundan att halla sig utanför. När de
slutligen blivit indragna i kriget, ja, da år det klart, att problemen för dem
kommit i helt och hållet nytt läge. Då lia de börjat se på den tidigare neutrale
brodern med helt andra ögon än tidigare. Jag tror, att vi på den punkten icke
ha anledning göra oss några förebråelser. . ...

De gamla orden »Var plåga har sitt skri för sig, blott halsan tiger still»
kunna tillämpas, synes det mig, beträffande den kritik som ibland har riktats
mot den utrikespolitik, som vi hår fört, och mot de åtgärder som ifrån stats -

112

Nr 2.

Måndagen den 18 januari 1943 e. m.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
makternas sida vidtagits. Det är kritik i en eller annan detaljfråga som har
hörts och som stundom kanske verkat som det dominerande, medan däremot det
allmänna instämmandet från folkets stora och breda lager inte har lika klart
och tydligt kommit till uttryck. I detta avseende borde vi med förtröstan kunna
se framtiden an i medvetandet örn att bakom de deklarationer, som avgivits
av regeringens representanter -—- både under tidigare år, i årets trontal och vid
övriga tillfällen — skymtar ett utrikespolitiskt program, kring vilket vårt
svenska folk kan sluta upp, ett program som bygger på de tre grundvalarna
fred och självständighet för vårt folk, strävan att ge begreppet Norden ett
fastare innehåll och att rädda Norden igenom denna järntid och över till fredligare
tider och slutligen också en strävan att uppriktigt försöka lindra den
nöd, som kriget skapat, och att sedan bidraga till en allmän folkförsoning.

Jag har, herr talman, ingen fullmakt att tala i några folkgruppers namn,
men tror mig ändå kunna säga, på grundval av de kontakter som jag av olika
skäl har med medborgare uti vårt land, att denna regeringens strävan, som jag
här antytt vara vägledande för dess politik, innerst dock har — även örn kritiken
ibland kunnat vara högljudd — folkets trofasta stöd. Den följes också av
de bästa välgångsönskningar.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på hemställan av herr andre vice talmannen
att uppskjuta den fortsatta debatten rörande förevarande propositioner
till morgondagens plenum kl. 11 f. m.

§ 2.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet och
utrikesnämnden.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.23 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

430326