KIKSDAGENS PROTOKOLL.

1943. Första kammaren. Nr 24.

Tisdagen den 15 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 327, angående
förbättring av Ljungbyheds flygfält.

Herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet Gjöres, som
meddelat, att han ämnade vid detta sammanträde besvara herr Åqvists interpellation
angående skoransoneringen, erhöll ordet och anförde: Herr talman!
Med första kammarens tillstånd har herr Åqvist till mig framställt följande
frågor rörande den nyligen genomförda skoransoneringen.

1) Varför ha icke myndigheterna i god tid vidtagit sådana åtgärder, att en
skoransonering kunnat avsevärt mildras?

Hade icke de nuvarande tillverkningsbestämmelsema enligt kungl, förordningar
av den 9 maj 1919 och den 11 oktober 1920 angående förbud mot användning
av papp och konstläder i skodon tidigare bort uppmjukas, varigenom
lättnader i försörjningsläget kunnat åvägabringas: Avser statsrådet att nu
taga några initiativ i denna fråga?

2) Anser statsrådet, att den beslutade skoransoneringen icke kunnat genomföras
smidigare och att de olika intresserade parterna såsom sko- och gummiindustrien
och skohandeln hade bort få medverka vid bestämmelsernas utformning?
.

3) Är statsrådet i tillfälle att lämna de faktiska uppgifter som legat till
grund för bestämmandet av tilldelningen och ransoneringstidens längd?

Anser statsrådet i detta sammanhang, att poängvärderingen av olika skodon
gjorts på ett sådant sätt, att befogade justeringar äro uteslutna, eller vill
statsrådet lämna industrikommissionen direktiv att snarast vidtaga en nödvändig
revision av poängvärderingen, avseende i första hand att bättre tillgodose
den växande ungdomens och den utearbetande befolkningens behov -—■
och att denna göres i samförstånd med sko- och gummiindustrien samt representanter
för detaljhandeln och konsumenterna?

4) Är statsrådet i tillfälle att lämna riksdagen upplysningar om vilka åtgärder
som vidtagits för att kunna ge de anställda inom skoindustrien möjligheter
till nya sysselsättningar liksom andra åtgärder till mildrande av de
sociala verkningarna av skoransoneringen?

5) Kan det tänkas, att skoindustriens skärnings- och nåtlingspersonal i större
utsträckning än vad som skett kan få medverka vid utförandet av militära
beställningar av andra skinnföremål än skodon, såsom flygarhuvor, skinnvästar
etc., och vill statsrådet medverka till att offentlig upphandling äger rum
härav även från marin- och flygförvaltningens sida, vilket enligt erhållna uppgifter
inte nu synes vara fallet?

De framställda frågorna synas mig vara av den art, att de bäst besvaras
genom att jag redogör för bakgrunden till den genomförda skoransoneringen

Första kammarens protokoll 19JfS. Nr 24. 1

Äng. skoransoneringen.

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Äng. shor ans emerin g en. {.Forts.)

samt de skäl som föranlett densamma. I samband därmed kommer jag att behandla
olika av interpellanten berörda detaljspörsmål.

Den nu genomförda ransoneringen av läder och skovaror är i första hand
betingad av knappheten på bottenläder. Före kriget tillgodosågs behovet av
bottenläder i allt väsentligt genom import av tunga sydamerikanska hudar.
Jämsides därmed utfördes från, landet avsevärda mängder lättare nöthudar och
kalvskinn. Exportförbud utfärdades emellertid omedelbart efter krigsutbrottet,
och sedan dess hava de inhemska nöthudarna helt behållits för den inhemska
konsumtionens behov och i stor omfattning beretts till bottenläder.

Vid krigsutbrottet var lagerställningen i Sverige i fråga örn importerade n,öthudar
och bottenläder jämförelsevis god. Under halvåret närmast efter krigsutbrottet
intensifierades hudimporten så att läget hade ytterligare förbättrats,
när importspärren kom i april 1940. Denria hade till följd, att lagren nedgingo
trots den under hösten 1940 till följd av missväxten starkt stegrade inhemska
slakten av storboskap. I oktober 1940 motsvarade lagren av grövre hudar och
färdigt bottenläder ungefär två tredjedelar av årsförbrukningen före kriget.
Lejdtrafikens igångsättande under 1941 samt den då alltjämt mycket omfattande
inhemska slakten hade emellertid till följd en jämförelsevis riklig tillförsel
av hudar å den svenska marknaden, vilket i förening med ett flertal
restriktiva åtgärder beträffande förbrukningen av bottenläder resulterade i en
förbättring av lagerställningen. Även under 1942 var importen fullt tilläcklig
för att jämte tillförseln av inhemska grövre hudar täcka det nedskurna behovet.
Avbrottet i lejdtrafiken, på nyåret 1943 medförde emellertid en nedgång
i lagren. Denna var dock icke större än att i april 1943 våra sammanlagda
lager av grövre hudar och färdigt bottenläder motsvarade ungefär tre fjärdedelar
av årsförbrukningen före kriget.

Givet är att i det ovissa läge, vari landets bottenläderförsörjning hela tiden
efter kriget befunnit sig, frågan, örn införande av ransonering å skor och läder
vid upprepade tillfällen varit föremål för övervägande. Av vad jag nyss anfört
rörande lagerställningen för hudar och läder framgår, att denna undergått förskjutningar
under kriget beroende på skilda omständigheter, men variationerna ha
på det hela taget varit små och tillgångarna — frånsett tiden före aprilspärren
1940 — jämförelsevis knappa. Under dessa förhållanden är det uppenbart, att
man vid införande av en, ransonering städse måst räkna med ytterst menliga
verkningar. För det första kommer en ransonering att verka mycket
ojämnt. Förbrukningen av skor växlar ju inom mycket vida gränser för
olika personer. Konsumtionen av färdiga läderskor i medeltal för person och år
torde under krigsåren ha utgjort ungefär ett par. För många särskilt äldre personer
och personer med stillasittande arbete torde förbrukningen vara ej obetydligt
mindre. För andra personer däremot, särskilt för barn, är förbrukningssiffran
mycket högre. Ridare är utgångsläget för de olika konsumenterna vid införande
av en skoransonering mycket skiftande. Till alla dessa olikheter är det icke möjligt
att taga hänsyn vid en skoransonering, därest denna ej sker i form av allmän
behovsprövning. Genomförande av en sådan möter emellertid hart när oöverstigliga
praktiska svårigheter. En annan och mycket betydelsefull olägenhet
med en skoransonering är vidare de mycket menliga verkningar, som ransoneringens
införande måste befaras få på skohandeln och skoindustrien. Varje skoransonering
måste i nuvarande krisläge bygga på att även lagren av färdiga
skor skola utnyttjas inom ransoneringen. För att åstadkomma detta erfordras
att nytillverkning av skor begränsas. Vidare har man att utgå från att den
enskilde konsumenten söker i största möjliga omfattning reparera sina gamla
skor. Våra tillgångar av bottenläder böra därför i behövlig utsträckning utnyttjas
för reparationsändamål. Även med hänsyn härtill måste tilldelning av bot -

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

Äng. skoransoneringen. (Forts.)

tenläder för nytillverkning av skor beskäras. Verkningarna av en skoransonering
komma därför att drabba de inom skoindustrien anställda mycket hårt.
Även skohandeln kommer belt säkert att kännbart påverkas av de minskade
inköpen. Med hänsyn till de skadliga verkningar i olika avseenden, som en skoransonering
sålunda måste få, är det belt förklarligt att den myndighet, som
närmast har att svara för landets försörjning av skor och läder, ej utan, tvingande
skäl velat föreslå en sådan åtgärd. Så mycket större anledning till en sådan
ståndpunkt har förelegat, som lagerställningen i fråga om läder och hudar,
enligt vad jag nyss framhållit, från senare hälften av 1940 intill slutet av
1942 på det hela taget förbättrats. Lejdtrafikens upphörande medförde ett avbrott
i denna utveckling. Införande av en sko ransonering omedelbart efter lejdtrafikens
avbrytande skulle emellertid ha inneburit att ransoneringen kommit
att igångsättas mitt under vintern. Vilka påfrestningar som då skulle ha uppstått
ligger i öppen dag. Möjlighet att vid denna tid erhålla ersättningsskodon
lämpliga med hänsyn till årstiden torde ha förelegat endast i ringa utsträckning.
Vad det vidare skulle lia betytt för skoindustriens arbetare, därest industrien
måst stoppa mitt under vintern, lärer ej heller behöva särskilt ordas
örn. Införande av en skoransonering omedelbart vid avbrottet i lejdtrafiken var
därför knappast tillrådligt: detta så mycket mindre, som man vid tidpunkten
i fråga ansåg sig ha anledning hoppas, att avbrottet icke skulle bli så långvarigt
som dessvärre blev fallet. I det läge, vari vår försörjning med läder och
skor så småningom kom på grund av det långa avbrottet, men alldeles särskilt
med hänsyn till de ovissa framtidsutsikterna, ansågs det emellertid ofrånkomligt
med en allmän ransonering av läder och skor. Att vänta därmed till dess
vårförsäljningen var över kunde icke ifrågakomma. Detta skulle nämligen ha
inneburit att de tillgångar, varmed vi hade att räkna vid ransonernas bestämmande,
blivit mindre och som följd därav ransonerna måst ytterligare beskäras.

I detta sammanhang anser jag mig böra något beröra den anmärkning, som
från skilda håll riktats mot den nu genomförda ransoneringen, nämligen att
den borde ha genomförts på ett långt tidigare skede, då importen var öppen.
Jag vill då först erinra om att importmöjligheterna allt sedan april 1940 varit
begränsade. I den mån sådana förelegat ha de utnyttjats. Efter inträdet av importspärren
har dock lagerställningen hela tiden varit sådan att, vid vilket tillfälle
ransoneringen än genomförts, grundransonerna ej kunnat göras rikligare
än vad nu är fallet. En tidigare genomförd ransonering skulle naturligtvis ha
medfört en besparing i läderförbrukningen, som direkt motsvarat nedpressningen
av allmänhetens skoförbrukning. Det är uppenbart att denna besparing under
förutsättning av oförändrade importmöjligheter skulle haft till följd en
förbättring av de nuvarande lagren. Fördelarna därav böra dock vägas mot de
nackdelar, som ransoneringen under den gångna tiden skulle ha medfört för
förbrukarna samt icke minst för skoindustrien och skohandeln.

Klart är att arbetet med att tekniskt förbereda skoransoneringen pågått
allt sedan frågan örn dess införande blev på allvar aktuell. Vid detta bär
särskilt hänsyn måst tågås till faran av skohamstring. Lagren av läderskor finnas
i huvudsak i detaljhandeln. Dessa äro visserligen rätt goda men dock ej
större än att en allmän hamstringsvåg skulle kunna på ett mycket kännbart
sätt förrycka hela skoförsörjningen. Under sådana förhållanden är det helt
naturligt att den krets av personer, som sysselsatts med förberedelsearbetet,
måst begränsas till den minsta möjliga. Givetvis följa åtskilliga nackdelar
med ett dylikt förfarande. Alla detaljbestämmelser kunna sålunda ej bliva
föremål för den allsidiga prövning, som vore möjlig att företaga, därest en
större mängd branschrepresentanter bereddes tillfälle deltaga i förberedelse -

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Äng. skoransoneringen. (Forts.)

arbetet. Vidare blir det ofrånkomligt att till det sista uppskjuta färdigställandet
av alla trycksaker m. m. Detta i sin tur medför, att ett försäljningsstopp
av icke alltför kort varaktighet måste föregå ransoneringen. Vidare kan
det ej undvikas att behandlingen av vissa frågor, som för sitt slutgiltiga avgörande
kräva konferenser och samråd med ett större antal sakkunniga, måste
anstå till efter regleringens införande. Dessa nackdelar, som jag icke vill
förringa, anser jag emellertid vara betydligt mindre än de, som skulle hava
uppstått, därest ransoneringsplanerna i förtid nått ut till offentligheten.

Vad därefter angår ransoneringsplanen har denna självfallet utformats med
utgående från de tillgångar av skor och läder, som förelågo vid ransoneringens
införande, samt den tillförsel därav som med säkerhet eller med största
sannolikhet kan väntas ske under ransoneringsperioden. Detta innebär att man
ej ansett sig böra räkna med någon import av hudar. På tillgångssidan har
kunnat upptagas endast dels förefintliga lager av grövre hudar och färdigt
sulläder ävensom hudarna från den slakt av storboskap, som beräknas komma
att ske under ransoneringstiden, dels i handel befintliga lager av färdiga läderskor
i den mån dessa lager kunna beräknas nyttiggöras under ransoneringsperioden,
dels ock slutligen lagren av färdiga gummiskor och den beräknade
produktionen därav. Av flera skäl har det ansetts nödvändigt att intaga även
gummiskodon under ransoneringen. Redan nu föreligger knapphet på vissa
gummiskor. Skulle ransonering ha genomförts för enbart läderskor, torde efterfrågan
av gummiskor ha stegrats avsevärt och lagren som följd därav ha
tömts på kort tid. Att lämna gummiskodon utanför ransoneringen anser jag
därför uteslutet.

Interpellanten synes utgå från att lagren av färdiga skor skola i sin helhet
kunnat medräknas som en tillgång vid ransoneringen. Detta har emellertid
ej varit möjligt. Inventeringen den 31 december 1942 av lagren av alla olika
slag av skor visade, att vi då hade 2.6 miljoner par av gummiskodon samt över
1.7 miljoner par av sandaler, sandaletter, tofflor och liknande skodon. Lagret
av egentliga läderskor omfattade endast 5.5 miljoner par. Till icke obetydlig
del bestodo dessa av icke kuranta skor. Man har därför i ransoneringsplanen
ej vågat räkna med att av skolagren kunna disponera mera än 4.3 miljoner
par läderskor och 1.8 miljoner par gummiskor. Detta blir tillsammans 6.1
miljoner par och icke 10 miljoner par, vilken siffra nämnes i interpellationen.
Utslagen på hela befolkningen motsvarar denna tillgång cirka 7 poäng
för. person eller nära 50 procent av den fastställda grundransonen 15 poäng.

Aven vid beräkningen av vad som inom ransoneringens ram står till förfogande
av tillgångarna på hudar och färdigt läder lia kraftiga reduceringar
befunnits nödvändiga. Mycket betydande reservationer för militära ändamål
ha sålunda måst vidtagas. Efter avdrag för dessa reservationer skulle återstå
en kvantitet hudar och färdigt läder motsvarande cirka 6 poäng i genomsnitt
för person. Återstående 2 poäng av grundransonen samt eventuella tillläggstilldelningar
motsvaras enligt ransoneringsplanen av den nytillverkning
av gummiskor som kan beräknas komma till stånd under ransoneringsperioden.

Jag anser det. uppenbart att med de förutsättningar, som man sålunda hade
att utgå från vid ransoneringens igångsättande, grundransonen ej kunde göras
större än vad som skedde. Interpellanten har visserligen framfört den
uppfattningen, att ransoneringsperioden bort bestämmas till ett år i stället
för ett och ett halvt år. Detta skulle lia inneburit att ransonen under en och
samma tidsenhet bort tillmätas cirka 50 procent högre än vad fallet blivit.
Ovan anförda siffror torde visa det omöjliga i att vidtaga en sådan höjning
av grundransonen i det försörjningsläge, varmed vi hade att räkna vid ransoneringens
införande.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

Ang. skoransoneringen. (Forts.)

I den mån däremot försörjningsläget förbättras genom _att exempelvis hudimporten
åter kommer i gång på allvar eller genom att inhemsk tillverkning
av ersättningsmaterial kommer till stånd i större omfattning blir det givetvis
även möjligt att öka ransonen. Detta synes mig emellertid icke böra ske i
första hand genom att förbättra grundransonen. Denna utgör ju en minimitilldelning,
som tillkommer varje person. Vid detta förhållande anser jag att
de förbättringar av ransonerna, som till äventyrs kunna åstadkommas, böra
främst åtnjutas av personer i de åldrar eller inom de yrken, _ där förbrukningen
av skor är särskilt hög. Att i dessa fall tilläggstilldelningar till den
fastställda grundransonen äro nödvändiga synes uppenbart. Vidare anser jag
det önskvärt, att vid en förbättring i försörjningsläget möjlighet öppnas för
envar, som visar sig hava särskilt trängande behov av skor eller reparationsläder,
att erhålla extratilldelning härav. Detta skulle innebära, att utöver den
fastställda grundransonen och tilläggstilldelningar, som kunna komma att medgivas
enligt mer generella regler, extratilldelning skulle kunna lämnas efter
individuell behovsprövning. Denna måste självfallet i nuvarande 1 åge bliva
ytterst sträng. Det är emellertid omöjligt att nu slutgiltigt uttala sig örn
huru dessa frågor skola lösas.

Vad beträffar skovarornas poängvärden så är det av vikt att dessa så anpassas
att en ej minst med hänsyn till tillgången på färdiga skor ändamålsenlig
inriktning av efterfrågan erhålles. Det har också befunnits lämpligt
att vidtaga vissa ändringar i den vid ransoneringens igångsättande fastställda
poängskalan. Dessa innebära främst att antalet poäng för gummiskodon
sänkts. Vidare har antalet poäng för visst slag av sommarskor samt för vissa
ersättningsskodon nedsatts. Ytterligare jämkningar kunna måhända i fortsättningen
visa sig möjliga att genomföra. Jag anser mig emellertid i detta sammanhang
böra betona att vid själva poängsättningen hänsyn ej kan tagas till
önskvärdheten att anpassa ransonerna efter de olika förbrukarnas behov. Man
har nämligen därvid att utgå från att varje individ bör erhålla en tilldelning
med ett och samma bruksvärde. Poängsättningen kan sålunda ej ske så
att poängberäkningen för de förbrukare, som i högre grad förslita skor, blir
gynnsammare än för andra. Varje försök i sådan riktning måste^ ofrånkomligt
leda till en snedvridning av ransoneringen och därmed försvåra ^genomförandet
av en rättvis fördelning av sko- och lädertillgångarna. Så t. ex.
skulle en lägre poängsättning för barnskodon under nr 36 innebära en orättvisa
mot de barn, som behöva skor med högre nummer. Frågan örn ett bättre
tillgodoseende av skobehovet för ifrågavarande grupper måste, som jag redan
framhållit, lösas genom tilläggstilldelningar.

Vid poängsättningen har man även sökt beakta önskvärdheten av att främja
avsättningen av ersättningsvaror. Sedan lang tid har arbete pagatt att få
fram ett för läder lämpligt ersättningsmaterial. Att sätta i gång en industriell
tillverkning av sådant material har dock ej varit möjligt så länge sko- och
lädermarknaden varit fri. Därest man kan erhålla läder eller läderskodon, blir
det givetvis ringa efterfrågan på ersättningsvaror. Att lagstiftningsvägen påbjuda
tillverkning av ersättningsskodon har ej heller varit möjligt, utan att
samtidigt avsättningen av läderskodon reglerades. Varje åtgärd, som varslade
örn en knapp tillgång på läderskor, skulle för övrigt med säkerhet ha utlöst
en hamstringsvåg, vilket, enligt vad jag tidigare uttalat, mast fa till följd
f ör säl alings förbi! d med åtföljande ransonering.

Interpell anten har särskilt framhållit, att bestämmelser i förordningen den
9 maj 1919 och den 11 oktober 1920 angående förbud mot användning av papp
och konstläder i skodon bort tidigare uppmjukas.^

I anledning härav vill jag först erinra örn att Kungl. Majit, sedan ifråga -

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Äng. skoransoneringen. (Forts.)

varande spörsmål varit föremål för en interpellation i andra kammaren av
herr Åqvist den 7 juni 1940, uppdragit åt kommerskollegium att i samråd
med statens provningsanstalt och statens industrikommission verkställa undersökning
rörande frågan, i vad mån ändring i förordningen den 9 maj 1919
angående användning av papp och konstläder i skodon borde vidtagas i syfte
att möjliggöra en utdrygning av lädertillgången inom landet, utan att någon
väsentlig försämring av kvaliteten å skodon, som salufördes i riket, därigenom
behövde uppstå. I sitt utlåtande den 18 juni 1941 anförde kollegium, som
vid sin utredning berett representanter för sko- och läderindustrien tillfälle
att deltaga, att kollegium kommit till den uppfattningen, att en revision av
pappförordningen måhända vöre önskvärd, men att under nu rådande krisförhållanden
och med den utveckling, ersättningsmaterial för läder under denna
tid kunde komma att få, det icke kunde anses lämpligt att föreslå ändrade bestämmelser
för en förordning, som vore avsedd att gälla under mera normala tider.
Därest emellertid framdeles ett försämrat försörjningsläge för skoindustrien
skulle nödvändiggöra tillverkning av en mer krisbetonad skotyp, varvid anspråken
på en fullgod kvalitet icke längre kunde upprätthållas, ville kollegium
° förorda, att ersättningsmaterial — utöver vad nuvarande förordning
medgåve — tillätes ingå åtminstone i viss av kollegium närmare angiven utsträckning.

Industrikommissionen har för sin del beträffande det av interpellanten framförda
spörsmålet förklarat, att även örn försörjningsläget i fråga örn bottenläder
länge varit knappt, har industrikommissionen icke tidigare ansett förhållandena
motivera, att särskilda åtgärder vidtoges för tillverkning av krisskor.
Utslagsgivande för kommissionens uppfattning har därvid varit att produktionen
av skodon, trots den genomförda inskränkningen i tillverkningen, i
stort sett svarat mot konsumtionsbehovet. Så länge problemet att framställa
konstläder, användbart till yttersulor och mellansulor, ej lösts, har vinsten ur
försörjningssynpunkt av en ändring av pappförordningen icke ansetts uppväga
de olägenheter som en eftergift i fråga örn kvalitetskraven i olika hänseenden
skulle inneburit. Kommissionens uppfattning i denna fråga torde hava delats
av flertalet branschmän. Att tiden icke varit mogen för en uppmjukning av
pappförordningen synes måhända bäst framgå därav, att skoindustrien icke
utnyttjat de möjligheter att använda ersättningsmaterial som förordningen redan
i sitt nuvarande skick tillåter genom tillverkning av B-stämplade skor.

I och nied genomförandet av ransoneringen lia förhållandena i ifrågavarande
hänseende givetvis radikalt förändrats. Industrikommissionen är också sysselsatt
med utarbetande av nytt förslag till ändring av pappförordningen. Jag
har även goda förhoppningar, att arbetet på att få fram användbart ersättningsmaterial
skall ge resultat inom en nära framtid. Fördelarna därav böra
dock, som jag redan framhållit, främst komma de befolkningsgrupper till godo,
där förbrukningen av skor är särskilt stor.

Vad därefter angår de av interpellanten berörda spörsmålen om vad som
kan göras för att mildra verkningarna av skoransoneringen för de inom skoindustrien
anställda, vill jag först erinra örn att arbetsmarknadskommissionen
sedan lång tid haft sin uppmärksamhet riktad på arbetsförhållandena inom
denna industri, speciellt med hänsyn till den omfattande korttidsarbetslöshet,
som där varit rådande. Vid ett flertal tillfällen har kommissionen haft överläggningar
med skofabrikanterna och representanter för skoarbetarnas fackförbund
och arbetslöshetskassa ävensom med myndigheterna i Örebro stad, där
problemet är av betydande omfattning. Härvid lia diskuterats såväl olika sysselsättningsmöjligheter
för skoarbetare som även lämpligaste tillvägagångssätt
vid överflyttning av arbetskraften till andra näringsområden.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

Äng. skoransoneringen. (Forts.)

En av de utvägar, som tillgripits, har varit att uppmana skoindustrien att
uppsätta riksarbetslag för skogsarbete. Kommissionens upprepade framställningar
i detta syfte ha hittills endast hörsammats av tvenne företag i branschen.
Vissa andra företag ha genom rationalisering av driften och successiva
avskedanden i förening med en mycket restriktiv nyintagningspolitik reducerat
sin personal och därigenom nedbringat korttidspermitteringarna till ett minimum.
Den personal, som sålunda entledigats, har nästan utan undantag uppsuga
av arbetsmarknaden.

I syfte att underlätta en mera omfattande omplacering av arbetskraft, som
kan visa sig nödvändig efter skoransoneringens genomförande, har arbetsmarknadskommissionen
anbefallt nyregistrering av samtliga skoarbetare och tjänstemän
för att komma fram till en mera ingående kännedom örn arbetarnas individuella
kvalifikationer, försörjningsplikt och övriga familjeförhållanden, bostadsförhållanden
m. m. Kommissionen säger sig ha anledning förvänta att
genom de uppgifter, som inflyta vid denna registrering, placeringsmöjligheter
även inom andra områden än de som hittills kommit i fråga skola yppa sig.
Informationsmöten ha vidare hållits på ett flertal platser, däribland Orebro
och Kumla, varvid arbetarna erhållit utförliga upplysningar örn vilka arbetstillfällen
marknaden för närvarande har att erbjuda och vart man bör vända
sig med sin ansökan etc. Vid arbetsförmedlingarna i örebro och Kumla ha
särskilda tjänstemän tillsatts för att underlätta skoarbetarnas överflyttning
till nya arbetsområden. En omfattande ackvisition har med gott resultat bedrivits
inom samtliga län i riket för att uppleta nya arbetstillfällen, och. rapporter
inkomma dagligen till länsarbetsnämnderna örn företag, som äro villiga
anställa skoarbetare. En betydande omskolningsverksamhet pågår även bland
skoarbetarna. Cirka 390 manliga och 400 kvinnliga elever äro för närvarande
intagna i beredskapskurser. Vid utökning av antalet beredskapskurser på orter,
där kurser nu äro anordnade och lokalutrymmen det medgiva, torde ytterligare
ett hundratal elever kunna intagas.

Beträffande utplaceringen av redan avskedad arbetskraft har arbetsmarknadskommissionen
meddelat följande uppgifter för Örebro och Kumla. I örebro
hade den 1 juni sammanlagt 190 manliga arbetslösa skoarbetare anmält
sig hos arbetsförmedlingen. Av dessa hade nämnda dag 21 ej kunnat placeras.
Sammanlagda antalet kvinnliga arbetssökande utgjorde 116, varav 17 ej placerats.
I Kumla ha hittills 40 skoarbetare anmält sig, vilka samtliga placerats.
Enligt vad kommissionen vidare upplyst, väntar man att i Örebro län omkring
BOOO ä 2,000 skoarbetare skola permitteras före midsommar.. I övriga län beräknas
motsvarande antal till sammanlagt 1,000. En icke ringa dei av dessa
arbetare lia dock förklarat sig själva kunna skaffa sig. sysselsättning över
sommaren. Därest permitteringarna komma att stanna vid dessa jämförelsevis
låga siffror — inom skoindustrien sysselsättas för närvarande något över
10,000 arbetare — torde detta i stor utsträckning bero på att åtskilliga skofabriker
komma att i fortsättningen hållas i gång med tillverkning av ersättningsskodon.

I anledning av interpellantens sista fråga örn möjligheten av att skoindustriens
personal i ökad utsträckning bereddes tillfälle medverka vid militära
beställningar av andra skinnföremål än skodon, vill jag framhålla att arméns
upphandlingar av beklädnadspersedlar av läder och skinn i regel , ske genom
infordrande av anbud från firmor, som tidigare sysslat med dylik tillverkning.
Ali anskaffa skinnkläder av olika slag från skofabrikör anses av vederbörande
militära myndighet knappast lämpligt, enär man icke med . säkerhet kan påräkna
samma goda tillverkning som då yrkesmän handhava tillverkningen. Råvaran
är alltför dyrbar och svåråtkomlig för att den skall släppas i händerna

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Äng. skoransoneringen. (Forts.)

på icke fackmän. Härtill kommer att en anskaffning från skofabriker dessutom
medför, att motsvarande personal vid skinnbeklädnadsföretagen bleve
utan arbete, varigenom arbetslöshet torde uppkomma i orter med koncentrerad
dylik tillverkning.

Beträffande beställningarna av ovan omförmälda artiklar för marin- och
flygförvaltningarnas räkning har en undersökning givit vid handen, att marinens
behov ^av läder- och skinnartiklar helt täckes genom arméförvaltningens
industribyrås försorg. Detta är även fallet vid flygvapnet, dock att flygarhuvor
anskaffas genom flygförvaltningens egen försorg med användning av gällande
krigsleveranskontrakt, som tecknats redan i fredstid. Flygvapnets motorbyxor
och motorrockar samt handskar och remtygsmateriel upphandlas av
mdustribyran enligt i gällande upphandlingsförordning angivna grunder.

Hfr ^al“an! ber att få framföra mitt tack till herr statsrådet
och chefen for folkhushallmngs departementet för det omfattande svar
• S mi&> ävensom för att jag fått taga del av svaret i förväg.

Alin, interpellation framställdes främst i syfte att dels söka åstadkomma lättnader
i ransonerings bestämmelserna genom ändringar i poängvärderingen så
snabbt som möjligt och dels för att söka vinna klarhet i hur statsmakterna ämna
stödja dep stora mängden av skofabriksarbetare, som synas drabbas så hårt
av ransoneringsbestämmelserna, och i vad mån det låter sig göra att genom
ersattningsproduktion behålla kärntruppen av yrkesskickliga skoarbetare kvar
inom skomdustnen.

J&ÉT gläder mig at att kunna konstatera, att redan en revision av poängvärdermgen
i fråga om vissa grupper av skor och gummiskor genomförts Men
samtidigt mäste jag konstatera, att statsmakterna och därvid i främsta hand
industnkommissionen visat en alltför negativ inställning till många av de
problem som uppstått kring skoransoneringen, vilket är mycket beklagligt ur
samhällsnyttig synpunkt.

Bakgrunden till skoransoneringens genomförande samt skälen för densamma
har statsrådet tydligt klarlagt — och jag har därvid inga invändningar att
göra, enär jag är fullt ense med statsrådet, att en ransonering var ofrånkomhg.

Statsrådet hävdar emellertid sedan, att tiden för ransoneringens genomförande
vant den lämpliga liksom att hela ransoneringens uppläggning varit så bra
som möjligt. Jag delar icke statsrådets uppfattning härvidlag. Det hade ur
liera synpunkter varit förmånligare örn ransoneringen införts omedelbart vid
den tidpunkt, da statsmakterna visste att lejdbåtstrafikens avbrytande var ett
faktum, och jag föreställer mig, att det därför varit möjligt att ha det hela
klart den 1 februari eller senast den 1 mars.

Statsrådet säger: »Införande av en skoransonering omedelbart efter lejdbåtstrafikens
avbrytande skulle emellertid lia inneburit att ransoneringen kommit
att igångsättas mitt under vintern. Vilka påfrestningar, som då skulle ha uppstått,
ligger i öppen dag. Möjligheter att vid denna tid erhålla ersättnings skodon
lämpliga med hänsyn till årstiden, torde ha förelegat endast i ringa utsträckning.
»

Detta försvar visar ringa förtrogenhet med kända branschförhållanden. Skohandeln
säljer ytterst litet vinterskodon under februari och mars månader, och
skofabrikanterna tillverka då ännu mindre. Februari tillhör skohandelns mest
»tysta» månader.. Under mars däremot börja vårskoförsäljningarna så smått.
Det hade därför ingalunda inneburit några påfrestningar för allmänheten, om
ransoneringen kommit tidigare — utan tvärtom.

Vad skoindustrien beträffar så börjar i allmänhet tillverkningen av sommar -

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

Ang. skoransoneringen. (Forts.)

skor under januari och februari. Det hade givetvis varit förnuftigare, om skofabrikanterna
då kunnat stoppa större delen av sin tillverkning av sommarskor
och i stället använt befintliga läderresurser för slitskor, som nu efterfrågas i
första hand. Givetvis har jag därvid förutsatt att sysselsättningen inom skoindustrien
skulle ha blivit minst lika stor som nu, ty örn ransoneringen kommit
2 månader tidigare, så skulle väl för den skull inte lädertilldelningen, ha behövt
göras knappare intill den 1 juli i år än vad nu blivit fallet. Jag beklagar
att industrikommissionen icke bättre förmått överblicka situationen och göra
det bästa av rådande förhållanden.

Vad beträffar förberedelsearbetet så har jag aldrig ansett att en större mängd
branschrepresentanter skulle beretts tillfälle att deltaga i detta arbete. Jag
har blott menat att branschmän med vidare erfarenhet från mer omfattande tillverkningar
samt med kännedom örn skodetaljhandel borde ha kunnat tänkas
komma i fråga. Vidare har jag särskilt framhållit det felaktiga i att gummiindustrien
inte alls varit representerad. Att vidare diskutera denna fråga båtar
dock föga, när vederbörande tydligen anse, att ransoneringsplapen liksom dess
tekniska utformning blivit den bästa tänkbara. De vidtagna åtgärderna efteråt
visa dock, att ransoneringsplanen och dess utformning tydligen icke till alla
delar varit tillfredsställande. Faktum synes vara, att industrikommissionen
»glömt bort», örn jag får uttrycka mig så, att t. ex. gummiindustrien till största
delen själv ordnat sin råvaruförsörjning genom att avkräva skohandlarna
och därmed indirekt allmänheten gummiskrot.

Vad beträffar de siffror angående skohandelns lager den 1 januari 1943, som
framläggas av statsrådet, så framgår härav, att lagren i verkligheten, voro cirka
10 miljoner par av läderskor inklusive sandaler och tofflor samt gummiskor.
Lagren ha de senaste tre årsskiftena tydligen varit ungefär lika stora. Det kan
därför med hänsyn härtill förefalla egendomligt, att ransoneringeu måste bli så
hård nu. Den reducering industrikommissionen konstruerat fram har föga samband
med verkligheten. Sandaler t. ex. ha givetvis sitt värde ur skoförsörjningssynpunkt,
därigenom att de användas 2 å 3 månader under sommaren, då de
s. k. slitskodonen få vila sig från nötningen. Kommissionen har ju också tydligt
visat, att man räknat härmed, ty i poänglistan voro dessa sandaler värderade
till 41/2 respektive 6 poäng, beroende på utförandet, och nu 4 poäng.

Statsrådet säger också, att man gjort vissa reduktioner, emedan en del skodon
varit okuranta. Gäller det okuranta ur modehänsyn, så kan man ju saga att
de därför nu icke behöva vara okuranta ur försörjningssynpunkt. Enligt den
erfarenhet, jag har av skohandeln från det företag jag representerar och dess
minutaffärer, så finnas inga okuranta lager, och man lär nog svårligen kunna
påstå, att skohandeln i allmänhet dras med okuranta lager. I varje fall måste
det vara omöjligt att siffermässigt uppskatta detta — annat än gissningsvis.

Då industrikommissionen redan visat, att den tydligen gjort avsevärda felberäkningar
vid sin poängsättning, så anser jag inte alls — i motsats till statsrådet
— »att det varit uppenbart, att grundransonen icke kunnat göras
större». Eftersom kvantiteterna för ransoneringen äro givna, så är det ju ganska
lätt att sätta ransoneringstiden kortare, t. ex. 1 år. Skulle det visa sig att
svårigheterna vid ransoneringens genomförande vore beståndande efter detta
års förlopp, så kunde man då ändra ransonerna.

Statsrådet säger också »att man utgått från att varje individ bör erhålla en
tilldelning med ett och samma bruksvärde». Ja, det låter acceptabelt, men jag
ifrågasätter, om man dragit konsekvenserna av denna princip rätt. För barnen
— såväl de allra minsta, som snabbt växa ur sina skor, liksom de skoslitande
åldrarna, som snabbt nöta ut sina skor — har ett par skor inte alls samma
bruksvärde som för en äldre människa. Jag hävdar, att det år en betydande

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Äng. skoransoneringen. (Forts.)

skillnad härvidlag. Ett par herrkängor betinga 8 poäng, och så gör även ett
par små barnkängor. Barnen kunna givetvis inte använda herrkängor, men en
lätt barnkänga har icke tillnärmelsevis samma slittid, som en herrkänga. Detta
har industrikommissionen icke velat beakta. Örn barnskodonen poängsattes avsevärt
lägre, så kan jag inte inse, att detta äventyrar ransoneringsplanen. De
vuxna kunna ju inte använda barnskor.

_ I Schweiz, där jag anser att man varit avsevärt förnuftigare vid ransoneringens
genomförande — vilket skedde redan i november 1940 — har man
t. ex. stadgat, att skor för barn i åldern 3 år och därunder skola vara helt
poängfria. Jag tror att vi mycket väl skulle kunna gå på samma linje i vårt
Iand.

Jag vill i förbigående nämna, att ransonen numera lär vara 2 pär skor per
år och individ i Schweiz, enligt uppgifter som jag erhållit genom utrikesdepartementet.

I övrigt har jag tacksamt noterat de nedsättningar i poängvärderingen, som
skett på bl. a. gummiskor,_ sommarskor och träbottnade skor. Jag beklagar
blott, att denna poängsättning icke skedde från början, varigenom man undvikit
orättvisorna mot dem, som under maj månad gjort sina inköp av skor.

Att poängen på träbottnade skor satts ned, värderar jag särskilt, enär det
säkerligen torde stimulera användningen av dessa skodon, i fråga örn vilka
jag hyser stora förhoppningar ur skoförsörjningssynpunkt. Det skulle emellertid
verka ännu mer stimulerande på tillverkningen av dessa skor, om t. ex.
arbetsskor och arbetskängor samt skoiskor och barnskor med träbottnar bleve
helt poängfria — något som jag härmed framför mina förhoppningar örn till
herr statsrådet.

De olika slag av tilläggstilldelningar, som statsrådet ställt i utsikt, hoppas
jag snart kunna bli bestämda och offentliggjorda. Ty det är av stor betydelse
såväl för konsumenterna som för oss fabrikanter, att vi kunna inrätta oss härefter.
Vi behöva få veta, örn det blir någon lädertilldelning till fabrikerna för
de olika extratilldelningarna eller örn avsikten är att dessa skola gälla träbottnade
skodon o. dyl.

Statsrådet behandlar sedan frågan örn ersättningsproduktionen och möjligheterna
att genom uppmjukning av gällande tillverkningsbestämmelser kunna
lätta på försörjningsläget i fråga örn skor. Den negativa hållning till hela
detta problem, som framgår av svaret, synes mig ligga fullt i nivå med industrikommissionens
inställning, något som varit och alltfort är till stort men
för saväl allmänheten som fabrikanter och anställda inom skoindustri och
skohandel.

Den ^uppmjukning av gällande tillverkningsbestämmelser, som jag efterlyste
redan år 1940, har icke kommit till stånd, och detta har motiverats bl. a. med
att det icke kunde anses lämpligt att föreslå ändrade bestämmelser för en förordning,
som vore avsedd att gälla under mera normala tider. Men varför
inte ändra på den enbart under kristiden? Varför inte lämna dispens ifrån den,
som man gjort i Danmark -—- där man ännu inte behövt införa någon skoransonering? Statsrådet

meddelar också, att industrikommissionen förklarat, att även örn
försörjningsläget i fråga örn bottenläder länge varit knappt, har industrikommissionen
icke tidigare ansett förhållandena motivera att särskilda åtgärder
vidtagas för tillverkning av krisskor. Här vill jag med skärpa säga ifrån,
att jag aldrig talat örn eller förordat någon tillverkning av krisskor.

Att såsom krisskor benämna skor med annat material än läder i klackar och
bakkappor samt till mellansulor och i vissa fall även till bindsulor, dock ej
för randsydda skor, visar en mycket stor okunnighet hos vederbörande myn -

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

Ang. skoransoneringen. (Forts.)

dighet — ja, en oförmåga och bristande branschinsikt, som visat sig bli mycket
ödesdiger för bela vår skoförsörjning liksom för skoindustrien och dess
arbetare.

Hade vi för tre år sedan börjat använda en del konstläderprodukter på sådana
ställen i skodonen, som icke äro direkt utsatta för nötning, alltså till bakkappor,
mellansulor, klackar och i viss utsträckning även bindsulor —• observera
att jag icke talar örn yttersulor och stiftlappar till klackar och ej heller
om bindsulor i randsydda skor etc. — då skulle vi i dag ha haft läder användbart
för yttersulor för ytterligare minst ett års skoproduktion.

Örn man nämligen beräknar, att det tillverkats cirka 8 miljoner par skor
här i landet per år och att den utstansade läderåtgången är mellan 6 och 7 hektogram
per par, så skulle landets behov av utstansat bottenläder ha varit cirka
5 miljoner kilogram per år. Detta bottenläder användes icke enbart till yttersulor
utan även till bakkappor, klackar, mellansulor och bindsulor. En noggrann
beräkning av huru läderåtgången fördelar sig på å ena sidan yttersulor,
stiftlappar och bindsulor till randsydda skor och å andra sidan klackar,
bakkappor, mellansulor och vissa slag av bindsulor visar att lågt räknat en
tredjedel kommer på den senare gruppen av material, som kan ersättas med en
högvärdig konstläderprodukt. Detta innebär en besparing på cirka 1.7 miljoner
kilogram utstansat läder per år. Och jag har då inte alls räknat med något
konstläder till arbetskängor och sportkängor.

Under tre år skulle vi alltså ha kunnat spara ihop 5 miljoner kilogram bottenläder,
som i mycket stor utsträckning skulle ha kunnat användas till yttersulor.
Man hade därigenom kunnat frigöra användningen av framdelar och bukar,
som kunnat garvas och användas till ovanläder och framför allt till foderskinn,
vartill skobranschen haft oerhört svårt att anskaffa material.

Jag vill tydligt framhålla, att användningen av konstläder givetvis måste
kringgärdas av kvalitetsbestämmelser, varigenom garantier skapas för att
icke underhaltiga produkter komma i bruk.

Att använda konstläder till yttersulor har jag aldrig föreslagit, och örn industrikommissionen
avser att vänta med att rucka på sin inställning till konstlädrets
användning överhuvud taget, till dess man löst problemet konstläder
till yttersulor — då lär man nog få vänta. Ty enligt min uppfattning är lädret
en oförliknelig produkt såsom slityta betraktad på grund av dess hållbarhet,
smidighet, vattenbeständighet och porositet, som ger »andningsförmåga».

Det är fullkomligt felaktigt att säga, att en konstläderprodukt i vissa delar
av skon gör den krisbetonad eller innebär någon eftergift i kvalitetshänseende.
I England, Förenta staterna, Belgien och Tyskland och mångå andra länder,
har man i fredstid länge använt annat material än läder till vissa delar av
skodonen. Och därvid har man såväl i England som i Amerika, Belgien samt
även i Tjeckoslovakiet — hos världens största skofabriker, Bata — i stor utsträckning
använt sig av en svensk vara — fran Nol-Tingstads fabrik intill
Göteborg och från Nissaströms fabriker — intill dess Skagerackspärren hindrade
ytterligare export.

Medan vi svenskar ratat detta utmärkta material, har utlandet gärna använt
svenskt konstläder till vissa delar av sina skor under fredstid. Och våra myndigheter
ha icke kunnat vara ovetande härom, ty förstnämnda fabrik har alltsedan
september 1939 uppvaktat olika statliga myndigheter, men breven ha
lämnats utan avseende.

När statsrådet säger, att våra nuvarande tillverkningsbcstämmelser ge skoindustrien
möjligheter att använda ersättningsmaterial genom tillverkning av
s. k. B-skor och att industrien icke utnyttjat detta förhållande, så vill jag säga,
att det är en försvinnande liten skillnad ur ekonomisk och läderbesparings -

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Ang. skoransoneringen. (Forts.)

synpunkt mellan A-stämplade och B-stämplade skor, ty det är praktiskt taget
endast i klackarna, dock ej närmare slitytan än 12 millimeter för mansskor
och 15 millimeter för damskor, som konstläder får användas i B-skor.

I detta sammanhang vill jag uttrycka en förhoppning örn att den ändring i
tillverkningsbestämmelserna, som industrikommissionen är sysselsatt med, må
bli så formulerad, att vissa kvalitetsbestämningar fordras av konstlädret, så
att garantier för högvärdig kvalitet härvidlag skapas och samma möjligheter
för olika fabrikat finnas.

De ansträngningar, som nu sent omsider göras för att få fram ersättningsmaterial
icke blott för vissa delar av läderskodon utan även för yttersulorna,
ha, såvitt jag kunnat bedöma detta problem, ännu icke lett till några praktiska
resultat — örn jag undantager träsulorna och det konstläder Nol-Tingstad
tillverkar. I detta konstläder ingår enbart läderavfall och gummiprodukter,
vartill dock den svenska thiokolen från Mo-Domsjö kan användas, blott industrikommissionen
söker lämna sin medverkan positivt härtill.

De uttalanden, som framförts från industrikommissionen angående olika ersättningsprodukter,
ha visat sig vara ganska överdrivet optimistiska — vilket
ger anledning till förvåning.

Det är möjligt att man kan få fram ett material, som kan användas för
reparationsbruk, men det blir säkerligen inte ens fullgott härför. Jag undantager
härvid Nol-Tingstads »läderit», vilken produkt dock förutsätter, att gummi
eller gummiersättning i någon form kan anskaffas.

Det material, som för yttersulor hittills visat sig vara pålitligast ur slit^ynpunkt,
är vissa träbottnar av bok eller björk. Äfen härvidlag förefinnes en
del tillverkningssvårigheter, som vi dock hoppas kunna övervinna. Och skofabrikerna
komma säkerligen att kunna tillfredsställa både allmänhetens behov
av slitskor och dess krav på eleganta modeskor med träbottnar, såväl med
fasta sulor som ledande typer.

Örn vi emellertid hade sparat vårt läderavfall under alla dessa krisår i
stället för att elda upp det -—- ibland t. o. m. genom att installera särskilda
värmepannor — så skulle vi i dag ha haft bättre möjligheter att få fram goda
ersättningsprodukter. Det är en ren nationalekonomisk förlust, att man måst
elda upp läderavfallet, då man i stället faktiskt kunnat använda det för att
förbättra vårt försörjningsläge i fråga örn skor.

Jag tackar statsrådet särskilt för den ingående redogörelse, som lämnats
över vad som göres för att mildra verkningarna av skoransoneringen för de
anställda inom skoindustrien.

Det är fullkomligt riktigt att skoindustrien torde ha varit överdimensionerad
— speciellt under krisåren med dess inskränkta produktion. Det har därför
även för mig synts anmärkningsvärt, att skofabrikerna visat så ringa intresse
för att bilda riksarbetslag.

Vid en av de fabriker, jag representerar, ha vi vissa tider haft 5 riksarbetslag
örn ett sextiotal man ute, och det har visat sig gå mycket bra att förhandla
med arbetarna härom. Och förtjänsterna för arbetarna ha varit goda liksom
det arbetsresultat de uppnått.

Omplaceringen av arbetskraften från skofabrikema är dock ett tveeggat
svärd. Vi önska! största möjliga mån bevara vår gamla, yrkesskickliga arbetarstam,
som givetvis har stor betydelse för tillverkningen av en förstklassig
produkt. Det är därför så nödvändigt, att skoindustrien hålles i gång med ersättningsproduktion
-— nu närmast med träbottnade skor — och att en del av
dessa produkter helst bli helt poängfria samt att skoindustrien får vara med
örn att utföra arméns skoreparationer i ökad omfattning och om möjligt även
får andra lämpliga arbetsobjekt.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

Ang. skoransoneringen. (Forts.)

Vidare är det av allra största vikt att vi få veta huru långt uppehåll det
kan bli i lädertilldelningen — om det kan röra sig kring 6 månader eller längre
eller kortare tid. Det är enligt mitt förmenande möjligt att lämna vissa upplysningar
angående lädertilldelningen för skofabrikerna genom att samtidigt
säga ut, att de endast gälla under förutsättning, att nu kontrakterade lej dbåtar
inkomma och att lejdbåtstrafiken fortgår. På detta sätt skulle fabrikanterna
åtminstone få något att hålla sig till vid sina beräkningar för planeringen av
arbetet i fabrikerna. Jag vädjar därför till statsrådet att medverka till att
dylika upplysningar lämnas snabbt. . „

Slutligen vill jag sammanfattningsvis säga, att skoindustrien och var skoförsörjning
är beroende av importen pa tunga hudar avsedda för bottenläder,
medan vi ha riklig tillgång inom landet på lätta kalvskinn för ovanläder och
mindre god tillgång på kraftigt sportläder till arbetsskor och sportkängor.
Alltifrån krigsutbrottet ha vi haft svårigheter med importen av hudar — jag
kan blott nämna, att vi en tid måste taga hem dem över Petsamo och en annan
tid den långa vägen över Vladivostok genom hela Ryssland.

Det synes mig därför, att det bort ha legat industrikommissionen varmt örn
hjärtat att på bästa sätt söka minska försörjningssvårigheterna genom att bidraga
till att mildra tillverkningsbestämmelserna och därigenom skapa en
plattform för frambringandet av högvärdiga ersättningsprodukter. Detta har
man underlåtit, vilket visat sig vara mycket ödesdigert. .

I nuvarande läge är det av största vikt att ersättnmgsproduktionen stimuleras
på så sätt, att den icke poängbelägges mer än vad som är absolut nödvändigt.
Härigenom skapas också de bästa förutsättningarna för skomdustnen
att vidmakthålla sin kärna av yrkesskicklig arbetskraft Samtidigt får skohandeln
arbetsmöjligheter och, slutligen, det allra viktigaste, allmänhetens

skoförsörjning säkerställes. . ...

Allra sist vill jag säga, att det är anmärkningsvärt att hygienens förespråkare
icke alls fått göra sig hörda vid skoransoneringens genomförande. Och dock
får vår omtanke örn hälsan icke negligeras. Örn i stor utsträckning vart folk
dagligen måste lida av våta fötter under höst, vinter och var, blir följden säkerligen
långvariga förkylningar och grunden till livslång ohälsa kan laggas.
Jag hoppas att statsrådet på allt sätt vill medverka till att stimulera skoindustrien
att göra sitt bästa för skoförsörjningen — och icke såsom en hog
representant för industrikommissionen, som varnat skoindustrien för att experimentera
sig fram nied ersättnmgsproduktionen.

Justerades protokollen för den 4, 5 och 8 innevarande månad.

Herr andre vice talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens
talman finge tillkännagiva, att en gemensam omröstning kimme att anställas
vid kamrarnas sammanträden lördagen den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes sammansatta stats- och första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 291, i anledning av dels Kungl. Majlis i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till nämndemän
m. m., dels ock cn väckt motion;

nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn andrad
lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m.; samt

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda
bestämmelser angående tillfällig vattenreglering;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293); samt
nr 309, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 299, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Veterinärinrättningen i
Skara;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för undersökningar
rörande förbättrad vattenavrinning från Ringsjön i Malmöhus län;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
örn leverans av mul- och klövsjukevaccin från Danmark till Sverige;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter ;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande av
kronotorp å vissa kronoparker m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående det statsunderstödda
bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal rörande
gruvskogarna i riket jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Andrén m. fl. väckta
motionen, nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret .1943/44.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Björkman
och friherre Beck-Friis väckta motionen, nr 322, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved
och annat virke, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herr Nilsson, Bror, m. fl.
väckta motionen, nr 323, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44.

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 15,
statsutskottets utlåtanden nr 158—167, bankoutskottets utlåtande nr 54, första
lagutskottets utlåtanden nr 43 och 44, andra lagutskottets utlåtande nr 45
samt första särskilda utskottets utlåtande nr 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
proposition nr 327.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 324, av herr Holmström, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
Göta pansarlivgardes förläggning m. m.; och

nr 325, av herr Anderson, Axel Ivar, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckt motion örn magistrats skiljande från rådstuvurätt;

statsutskottets utlåtanden:

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utbyggnad av samt anskaffning
av maskiner och utrustning för vissa fabriker och anläggningar;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag för budgetåret
1943/44 till vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa sjukvårdsoch
förläggningsfrågor i Karlskrona;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående örn- och tillbyggnad
av garnisonssjukhuset i Boden;

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
för försvarsändamål å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43;

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från
anslaget till oförutsedda utgifter av vissa kostnader;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående träffande av
visst avtal med Eksjö stad;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag m. m.;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iordningställande
av ett’ för västkusten avsett bärgningsfartyg;

nr 177, i anledning av väckt motion angående tjänstgörings- och ekonomiska
förhållanden för personal på övergångsstat vid armén och marinen;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för förvärv
av aktierna i aktiebolaget Ceaverken, svenskt fotografiskt papper och
film, m. m.;

nr 179, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå

S°nrei180,'' i^anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation i Göteborg
*

nr 181, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

utrikesrepresentationen och effektivisering av upplysningsverksamheten i
Amerika m. m.;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å till1
äggss tat till riksstaten för budgetåret 1942/43 till inköp av fastigheter för
beskickningen i Washington och konsulatet i Minneapolis;

nr 183, i anledning av väckta motioner örn ersättning åt enskilda personer
och företag för förlust till följd av föTbudet mot försäljning av flygfotografier
m. m.;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av
en överstyrelse för yrkesutbildning jämte i ämnet väckta motioner;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skolöverstyrelsen jämte en i ämnet väckt motion;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m.;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till pensionsstyrelsen;

nr 189, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för bidrag till
anordnande av erkända alkoholistanstalter m. m.;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till länsstyrelserna jämte i ämnet väckta motioner;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 193, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen av
visst äldre reservationsanslag; samt

nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till
kungörelser örn ändring i vissa delar av civila avlönings reglementet den 4 januari
1939 (nr 8) m. m., dels ock angående lönetursregler vid tillsättandet av
vissa befattningar vid statens järnvägar jämte i dessa ämnen väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att förordna örn uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker
m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin
och vissa andra fettvaror, m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga om taxeringsförfarandet år 1944;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1943—•
30 september 1944;

nr 42, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för åstadkommande
av kontroll över självdeklarationspliktens riktiga fullgörande;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning

Tisdagen den 15 juni 1943.

Nr 24.

angående ändrad lydelse av 2 § 1 morn. och 5 § förordningen den 13 december
1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt jämte en i ämnet väckt motion;

nr 44, i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn allmän
omsättningsskatt; samt

nr 45, i anledning av väckt motion angående viss begränsning av rätten till
avdrag vid inkomstbeskattningen för premier, som erläggas för pensionsförsäkring; sammansatta

bevillnings- och första lagutskottets memorial nr 3, angående
ersättning åt av utskottet vid behandling av visst ärende anlitat biträde;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 59, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 60, angående ersättning till två hos 1943 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 61, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen
för arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk; nr

63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg, såvitt angår tolfte huvudtiteln;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.;

nr 65, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn pension at
eldaren och gårdskarlen vid riksbankens avdelningskontor i Linköping Anders
Petter Qvists änka; samt

nr 66, angående instruktion för nästkommade riksdags bankoutskott;
första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till grunder för
dyrtidstillägg åt präster m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet
av straffarbete och fängelsestraff; samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.; samt

nr 47, i anledning av väckta motioner angående åläggande för icke krigstjänstskyldiga
medborgare att tjänstgöra inom särskilda militära arbetsområden,
företrädesvis inom luftbevakningen;

jordbruksutskottets utlåtanden.:

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till väg- och
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo jämte i ämnet väckta motioner;

Första hammarens protokoll 19\3. Nr Hk.

Nr 24.

Tisdagen den 15 juni 1943.

nr 56, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till skogsstyrelsen
m. m. jämte i ämnet väckt motion;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag till dels jordbruksekonomisk
undersökning och dels svenska smörprovningama;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog; samt

nr 59, i anledning av väckta motioner örn anordnande av ekonomiska driftsanalyser
av vissa typiska jordbruk;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 3,^ i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående centralisering av
underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa avlönings-
in. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/44
jämte i ämnet väckta motioner;

andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag örn
allmänna vägar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, angående den statliga vägorganisationen
samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor jämte i ämnet
väckta motioner; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, i anledning av
motioner örn tillsättande av en kommission att utreda och förbereda lösningen
av efterkrigsproblemen, örn tillsättande av ett auktoritativt organ för ekonomisk
och social försvarsberedskap, örn utredning av de ekonomiska och sociala efterkrigsproblemen
och örn tillsättande av speciella organ för ekonomisk fredsberedskap.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 16 juni 1943.

Nr 24.

Onsdagen den 16 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 9 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av tandläkarinstitutet m. m.;

nr 311, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för främjande av
medicinsk forskning m. m.; samt

nr 312, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående statliga åtgärder
för tryggande av vedproduktionen m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 322, till Konungen i anledning av väckt motion angående revision av
grundlagarnas bestämmelser örn beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande
ämnen m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Holmströms motion, nr 324,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Göta pansarlivgardes förläggning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Anderson,
Axel Ivar, väckta motionen, nr 325, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn tillståndstvång för byggnadsarbete.

Föredrogos och bordlädes ånyo sammansatta konstitutions- och första, lagutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets utlåtanden nr 168—196, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32, 33, 38, 39 och 42—45, sammansatta bevillningsoch
första lagutskottets memorial nr 3, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 59—66, första lagutskottets utlåtanden nr 45—47, andra lagutskottets
utlåtanden nr 46 och 47, jordbruksutskottets utlåtanden nr 54—59, första särskilda
utskottets utlåtanden nr 3 och 4, andra särskilda utskottets utlåtanden
nr 2 och 3 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 13.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Med avseende å föredragningslistan för morgondagens sammanträde
hemställer jag, att kammaren måtte besluta, att de två gånger bordlagda ärendena
skola uppföras i följande ändrade ordning: statsutskottets utlåtanden
nr 181 och 182, andra särskilda utskottets utlåtanden nr 2 och 3, statsutskottets

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 £. ra.

utlåtanden nr 169 och 196, första särskilda utskottets utlåtanden nr 2—4, statsutskottets
utlåtanden nr 158—167, bankoutskottets utlåtande nr 54, första
lagutskottets utlåtanden nr 43 och 44, statsutskottets utlåtanden nr 168, 170—
180 och 183—195, bevillningsutskottets betänkanden nr 32, 33, 38, 39 och 43,
sammansatta beviilnings- och första lagutskottets memorial nr 3, bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 59—66, jordbruksutskottets utlåtanden nr
54—59, första lagutskottets utlåtanden nr 45—47, andra lagutskottets utlåtanden
nr 46, 45 och 47, konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, bevillningsutskottets betänkanden
nr 42, 44 och 45 samt andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 13.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 17 juni f. lii.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade: Hans Maj:t Konungen har uppdragit åt mig att till
kammaren framföra hans djupt kända tacksamhet för de lyckönskningar, som
kammaren . genom den för ändamålet utsedda delegationen under gårdagen
framburit i anledning av 85-årsjubileet.

Äng. civilför. Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han
!iade för avsikt vid detta sammanträde besvara herr Axel Ivar Andersons
vid krig m.*™,. interpellation angående civilförvaltningens skyldigheter vid krig m. m., erhöll
ordet och anförde: Herr talman! Under årets remissdebatt lämnade jag
meddelande rörande överbefälhavarens order ifråga örn motstånd till det yttersta
mot angrepp och ställde i utsikt vissa anvisningar till de civila myndigheterna.
Med hänvisning härtill har herr Ivar Anderson till mig ställt följande
frågor:

1) Har regeringen för avsikt att låta till de civila myndigheterna utfärda
bestämmelser och föreskrifter motsvarande dem, som i nyssnämnda högkvartersorder
meddelats de militära myndigheterna, eller ha måhända sådana bestämmelser
redan utfärdats men icke bringats till allmän kännedom?

2) Är statsministern i tillfälle att meddela kammaren örn åtgärder vidtagits för
att på grundval av verkställd utredning meddela bestämmelser rörande polisens
ställning vid krig?

3) Har regeringen övervägt att till ledning för civilbefolkningen utfärda
en instruktion rörande civila medborgares skyldigheter i händelse av krig
och invasion?

Till svar å den första frågan vill jag meddela, att bestämmelser av åsyftad
art givits i ett brev till samtliga länsstyrelser den 5 mars. Då brevet nu kommer
att offentliggöras skall jag här endast beröra dess viktigaste punkter.
Liksom i den bekanta högkvartersordern är utgångspunkten, att vid angrepp

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ni.

Nr 24.

Äng. civilförvaltningens skyldigheter vid krig m. m. (Forts.)
skall motstånd göras i alla lägen. Varje meddelande att motståndet skall nedläggas
är falskt.

De civila myndigheterna skola lämna de militära allt möjligt understöd vid
motståndets organiserande. I händelse förbindelserna med centralmyndigheten
avbrytes ankommer det på länsstyrelserna att, med bistånd av underordnade
stats- och kommunalmyndigheter och såvitt möjligt i samråd med vederbörande
militära chefer, självständigt genomföra samtliga de åtgärder, som
kunna av civil myndighet vidtagas för att organisera ett så effektivt motstånd
som möjligt.

Länsstyrelse skall begagna alla lämpliga tillfällen att hos civilbefolkningen
och hos de inom länet verksamma civila statliga myndigheterna samt kommunala
organ av olika slag ingjuta starkast möjliga motståndsvilja och en fast
föresats att även i svåra situationer uppehålla motståndet till det yttersta.
Särskilt bör hos civilbefolkningen inskärpas vars och ens ofrånkomliga plikt
att på allt sätt understödja det militära och civila försvarets organ av olika
slag.

Länsstyrelserna skola, så länge förhållandena det medgiva, bedriva sin verksamhet
i residensorten. Därest någon del av riket utsättes för invasion skola,
där ej särskilda skäl annat föranleda, statliga och kommunala myndigheter
och organ kvarstanna å sina verksamhetsorter och fullgöra sina åligganden.

Till förekommande av att med exekutiv makt beklädda myndigheter av fienden
utnyttjas i hans intresse skall vid överhängande ockupationshot länsstyrelse
flytta sin verksamhet till annan ort inom eller utom länet. Vidare skola de
magistrater, å vilka 4 kap. lagen örn kommunalstyrelse i stad äger tillämpning,
kommunalborgmästare ävensom landsfiskaler i enlighet med av länsstyrelsen
därom i förväg givna direktiv, lämna sina verksamhetsorter.

Denna föreskrift får emellertid ej ha till följd, att länsstyrelse eller annat
allmänt organ, som här avses, inför risk att falla i fiendens händer lämnar sin
verksamhetsort, så länge uppgifter, vilka sammanhänga med försvarets uppehållande,
påfordra myndighetens kvarstannande å orten.

Civil myndighet, som kommit att befinna sig inom ett av fienden ockuperat
område, skall så långt omständigheterna det medgiva verka för uppehållandet
av svensk rättsordning inom området samt i övrigt tillvarataga befolkningens
rättigheter och intressen gentemot ockupationsmakten. Därest från fiendens
sida till myndigheten riktas framställning örn vidtagande av åtgärd, som innebär
ett understödjande av fiendens mot riket riktade verksamhet, skall myndigheten
vägra att efterkomma framställningen.

Panikartade eller eljest okontrollerade befolkningsförflyttningar från områden,
som beröras av fientliga invasionsföretag, eller från orter, som utsättas
för luftanfall, kunna inverka allvarligt försvårande med avseende å försvarsmaktens
verksamhet samt i övrigt medföra desorganisation av samhällslivet.
Länsstyrelserna böra därför hos civilbefolkningen inskärpa vikten av att envar,
även om ett farofyllt läge skulle inträda, kvarstannar å sin bostadsort intill
dess han erhåller order eller uppmaning att bortflytta. Länsstyrelserna skola
därjämte i samråd med vederbörande militära chefer samt inom länet verksamma
utrymnings- och inkvarteringsorgan vidtaga erforderliga åtgärder för
att förhindra befarade okontrollerade befolkningsförflyttningar, vilka kunna
medföra olägenheter av ovan angiven art.

Med anledning av den andra frågan vill jag meddela: Den utredning, som
berört bl. a. frågan örn polisens ställning i krig har varit föremål för sedvanlig
remissbehandling, vilken var avslutad den 22 februari 1943. Behandlingen av
erforderliga författningsförslag synes icke erbjuda några tekniska svårigheter.
Däremot bär det ansetts nödvändigt, alf ytterligare överväganden göras med

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ra.

Äng. civilförvaltningens skyldigheter vid krig m. m. (Forts.)
hänsyn till frågan, huruvida förslagen stå i överensstämmelse med gällande
folkrättsliga principer. Avsikten är att slutliga förslag i ämnet skola bli
färdigställda till hösten.

Till svar å tredje frågan vill jag upplysa, att en handledning för allmänheten
rörande vad som är att iakttaga i händelse av krig är färdigställd och
kommer att snarast tryckas och distribueras.

Dessa åtgärder äro, lika litet som tidigare liknande, föranledda av någon
särskild oro med hänsyn till ett aktuellt läge. De äro blott led i vår beredskap
för alla eventualiteter. Och de äro framförallt uttryck för vår fasta vilja att
till det yttersta värna vårt land.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag ber att till hans excellens
herr statsministern få framföra mitt tack för interpellationssvaret. Jag vill
också uttala min glädje över att svaret givits en så positiv innebörd.

Det framgår av statsministerns redogörelse att ett kungl, brev redan så
tidigt som den 5 mars utsändes till länsstyrelserna med instruktioner hur de
skola förfara i händelse av krig och ockupation. Detta brev kommer nu att
offentliggöras. Statsministern har här relaterat dess huvudsakliga innehåll.
Det slutliga omdömet örn innebörden av denna mycket betydelsefulla skrivelse
till länsstyrelserna får väl anstå till dess man fått tillfälle att taga del av detta
dokument in extenso.

Några reflexioner ber jag dock att få knyta till statsministerns redogörelse.
Det framgår av denna, att man vid utformandet av dessa föreskrifter sökt
så långt sig göra låter förena befolkningens intresse av att så länge som möjligt
få behålla de civila myndigheternas stöd och hjälp under invasion och
ockupation med det totala försvarets krav på att ockupationsmaktens förehavanden
med alla medel måste förhindras och försvåras. I sådant syfte ha de
civila myndigheterna uppmanats att lämna de militära allt möjligt understöd
vid motståndets organiserande. Myndigheternas kvarstannande å orten skall i
främsta rummet ha till uppgift försvarets uppehållande. Därmed har klart och
tydligt sagts ifrån, att hela folket och statsmaktens alla organ måste vara med
i motståndet och att under inga förhållanden, svenska förvaltningsmyndigheter
få, av vällovlig omsorg om civilbefolkningens bästa, ställa sig i en ockupationsmakts
tjänst.

Detta är den huvudsakliga innebörden av svaret på den första frågan, och
jag ber att få uttala tillfredsställelse med detta svar.

Lika tillfredsställd är jag icke med svaret på frågan nr 2 rörande polisens
ställning i krig. Det framgår av statsministerns redogörelse, att denna fråga
redan sedan lång tid tillbaka varit föremål för utredning. Ett resultat av
denna utredning har redan förelegat för ett halvt år sedan, och det har därefter
varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Då detta obestridligen är en
fråga av stor vikt och betydelse och av en angelägenhetsgrad, som inte gärna
kan sättas i fråga, måste jag beklaga, att inga åtgärder tidigare vidtagits för
att komma fram till ett positivt resultat. Enligt det förslag som utarbetats
skall polisen vid krigstillfalle anses tillhöra krigsmakten. En bestämmelse av
sådan innebörd skulle, om den utfärdats, väsentligen ha underlättat polisens arbete
och skulle säkerligen också ha bidragit till att lösa åtskilliga svåra problem,
som nu föreligga för ordningsmakten under de förhållanden, varom här är
fråga. Dröjsmålet är beklagligt och kan svårligen ursäktas med de av statsministern
åberopade skälen.

Jag vill uttala den förhoppningen, att det icke skall behöva dröja ytterligare
med vidtagandet av erforderliga åtgärder i detta hänseende. Statsminis -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Äng. civilförvaltningens skyldigheter vid krig m. m. (Forts.)
tern har ställt i utsikt att förslag i ärendet skall föreligga till hösten.

Statsministerns svar på frågan nr 3 innebär att en handledning för allmänheten
rörande vad som är att iakttaga i händelse av krig är färdigställd och
kommer att snarast tryckas och distribueras. Även här måste jag beklaga, att
icke denna åtgärd redan är verkställd. Nog hade detta varit mera angeläget än
färdigställandet av åtskilliga andra tryckalster, som emanera från det statliga
informationsverket och andra liknande myndigheter. Jag kan ju inte gärna
tänka mig att det kan vara på grund av brist på papper, som man underlåtit
att trycka denna synnerligen välbehövliga vägledning för allmänheten.

Jag hänvisar här liksom i interpellation till Schweiz’ exempel. Den vägledning,
som de schweiziska statsmyndigheterna på ett mycket tidigt stadium
läto utsända till befolkningen, har säkerligen haft den allra största betydelse
för att klargöra för en och var, hur han skall förfara i händelse av krig och invasion.
Denna åtgärd har också haft en stark moralisk verkan på det schweiziska
folket och bidragit till att stärka dess motståndskraft.

Jag vill ännu en gång uttala min tillfredsställelse med att regeringen ägnat
dessa viktiga frågor sin uppmärksamhet och givit dem en ingående prövning.
Jag hoppas att resultatet härav snarast måtte komma till uttryck i handling.
Det gäller här ett nödvändigt led i det totala försvaret. Jag vill instämma i
statsministerns slutord, att vad det här gäller att. utföra framför allt skall
vara ägnat att ge uttryck för vår fasta vilja att till det yttersta värna vart
land.

Upplästes två till kammaren ankomna protokoll, så lydande:

År 1943 den 16 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1943—1946 efter herrar C. P. V. Gränebo och A. I. Anderson,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i
nämnda bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1943—1946:

herr Gränebo, Carl Petrus Valdemar, ledamot av riksdagens

första kammare ..................................

» Anderson, Axel Ivar, ledamot av riksdagens första kammare
............................................

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1944 försiggått:

herr Magnusson, Harald Theodor, hankråd ................

» Ekman, Johan Fritjof, ledamot av riksdagens första kammare
.......................... • • .........•••••■•

» Bergvall, John Helmer, ledamot av riksdagens andra kammare
............................................

med 46
» 45

med 42
» 40
» 37

röster,

» ;

röster,

» ,

Karl Wistrand.
Axel Löfvander.

Oscar Carlström.
Erik Fast.

År 1943 den 16 juni sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1943—1946 efter herrar K. H. Magnusson och K. A. Ryberg,
vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

Nr 24.

Toredagen den 17 juni 1943 f. m.

fullmäktige

för valperioden 1943—1946:

herr Magnusson, Karl Hilding, ledamot av riksdagens andra

kammare .........................................med 43 röster,

» Ryberg, Karl Arthur, ledamot av riksdagens andra kammare
............................................ » 42 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1944 försiggått:
herr Persson, Gunnar, ledamot av riksdagens andra kammare.. » 44 » ,

» Strand, Axel Wilhelm, ledamot av riksdagens första kammare
............................................. » 42 » ,

» Svensson, Gustav Hjalmar, ledamot av riksdagens andra

kammare ........................................ » 44 »

Karl Wistrand. Oscar Carlström.

Axel Löfvander. Erik Fast.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda, dels
ock till skrivelser till Konungen med anmälan örn de förrättade valen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 181, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
utrikesrepresentationen och effektivisering av upplysningsverksamheten i Amerika
m. m.; samt

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaden för budgetåret 1942/43 till inköp av fastigheter för beskickningen
i Washington och konsulatet i Minneapolis.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Lagförslag Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av
cfels Kun.gh Maj :ts proposition med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.,
9 '' '' dels ock 1 ämnet väckta motioner.

I en den 30 april 1943 dagtecknad proposition, nr 223, vilken hänvisats till
andra särskilda utskottet, hade Kungl. Maj :t

dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn allmänna vägar;

142)-lag 0m ändring i visSa delaT av sludsplunelagen den 29 maj 1931 (nr

3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation; 5)

lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den
allmänna väghållningen på landet; samt

6) lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

<^\^S£--?areS^ag^; riksdagen att godkänna vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stads liknande

samhällen, som äro väghållare; samt

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

2) förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. medels
ock anhållit örn riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga).

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft ett
flertal i anledning av propositionen väckta motioner, som jämväl hänvisats till
utskottet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
A) att riksdagen — med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen —-måtte för sin del antaga under punkten införda förslag till

1) lag örn allmänna vägar;

2) lag örn ändring i vissa delar av stadsplanelagen den 29 maj 1931 (nr

142);

3) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 8 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

4) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation;

5) lag örn vad iakttagas skall i anledning av kronans övertagande av den
allmänna väghållningen på landet;

6) lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd;

B) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen funnit vissa jämkningar
böra vidtagas i det vid propositionen fogade förslaget till stadga angående behandlingen
av vissa vägfrågor (vägstadga), måtte uttala, att stadgan borde
givas en lydelse i överensstämmelse med ett under denna punkt infört förslag
till stadga angående behandlingen av vissa vägfrågor (vägstadga);

C) att riksdagen, med förklarande, att riksdagen icke funnit sig kunna i
oförändrat skick godkänna övriga vid propositionen fogade författningsförslag,
måtte för sin del godkänna under förevarande punkt införda förslag till

1) förordning örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i städer och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare;

2) förordning om statsbidrag till städer och stadsliknande samhällen, där
kronan är väghållare, för tillhandahållande av mark för allmän väg m. m.;

D) att motionerna I: 262, 266, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 284, 288,
293, 299 och 300 samt II: 377, 378, 382, 389, 390, 391, 392, 393, 394, 405,
406, 415, 416, 417, 425, 426 och 427 i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), B) och C), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt yttrande av herrar Johan Bernhard
Johansson, Björkman, friherre Be Geer, Staxäng och von Seth, vilka anfört
följande:

»Då undertecknade fattat ståndpunkt till de i propositionerna nr 223 med
förslag till lag örn allmänna vägar m. m. samt nr 224 angående den statliga
vägorganisationen m. m. upptagna frågorna lia vi utgått ifrån att enligt riksdagens
beslut 1942 vägväsendet skall förstatligas och en reform i sådant hänseende
genomföras snarast möjligt. Vårt ställningstagande får således icke
tolkas såsom innefattande ett godkännande av detta beslut. I fråga örn nödvändigheten
eller lämpligheten av ett förstatligande av vägväsendet ansluta
vi oss i stället till de uttalanden, som gjordes i den vid 1942 års riksdag vid
andra särskilda utskottets utlåtande nr 2 fogade reservationen. Enligt vår
mening har nämligen det nu slutförda utredningsarbetet lämnat stöd för rik -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
tigheten av de erinringar, som gjordes mot förslaget örn ett förstatligande av
vägväsendet. Den långt gående centralisering och byråkratisering, vilka utmärka
den blivande vägförvaltningen, komma att medföra åtskilliga olägenheter.
Framför allt torde man fa räkna med att kostnaderna för vägväsendet
icke, såsom förutsatts, komma att hålla sig inom den hittillsvarande ramen
utan i stället komma att stiga vida utöver de nu gjorda beräkningarna. Redan
föreliggande anslagsäskanden, vilka dock med hänsyn till nu rådande förhållanden
fått hållas inom en ganska snäv ram, ge en antydan härom. Örn vi
således anse ett förstatligande av vägväsendet i och för sig onödigt, finna vi
en sådan åtgärd så, mycket mera betänklig i nu rådande läge, då stora krav
ställas på den statliga förvaltningsapparaten och den yttersta sparsamhet med
allmänna medel är synnerligen nödvändig.»

Dessutom hade vid utlåtandet fogats reservationer beträffande vissa av de
under punkten A upptagna lagförslagen.

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Andersson, Elom Herr talman! I avseende på föredragningen av andra
särskilda utskottets utlåtande nr 2 far jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten A på det sätt, att de däri tillstyrkta
lagförslagen föredragas vart för sig, de med 1 och 6 betecknade, i den mån så
erfordras, paragrafvis med ingresser och rubriker sist, varefter och sedan alla
lagförslagen blivit genomgångna utskottets hemställan i punkten A föredragas;
att vid behandlingen av den paragraf, varom först uppstår överläggning,
denna ma omfatta utlåtandet i dess helhet; att lagtext ej må behöva uppläsas
i vidare mån än, sådant av någon kammarens ledamot begäres; att för den händelse
något av författningsförslagen komme att helt eller delvis återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att, vid ärendets förnyade behandling, i avseende å
de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade delar;
samt att utskottet bemyndigas att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer
äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

I utskottets under 1 upptagna förslag till lag örn allmänna vägar voro
1 och 2 §§ så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:) (i utskottets förslag:)

1 §•

Denna lag avser sådan för den allmänna samfärdseln upplåten väg, som
enligt vad nedan sägs hålles genom det allmännas försorg (allmän väg).

2 §.

väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhall, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats,
ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd
eller brukande utförd anordning.

t- ®^som väg anses bro och färja med Lika med väg anses till väg anslufärjläge
ävensom för den allmänna ten brygga, bro eller färja med färjSaj1/^ ^■^ena,s.t vintertiden av- läge, så ock för den allmänna samsedd
körled (särskild vinterväg). färdseln allenast vintertiden avsedd

körled (särskild vinterväg).

Toradagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Enligt en vid 2 § avgiven reservation hade herrar Elon Andersson, Carl Edmund
Eriksson, Karl August Johanson, Severin och Lindahl ansett, att utskottets
yttrande beträffande paragrafen i fråga bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt i anslutning därtill hemställt, att 2 § i förslaget till
lag örn allmänna vägar måtte erhålla den ordalydelse, som innefattades i
Kungl. Maj:ts förslag.

I det under 6 upptagna förslaget till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder
och riksvägnämnd hade 1, 25 och 26 §§ samt den till de båda sistnämnda
paragraferna hörande rubriken följande avfattning:

1 §•

I varje län skola finnas vägnämnder och en länsvägnämnd för att i vägfrågor
företräda de lokala vägintressena på landet och i de städer, där kronan
är väghållare.

För hela riket skall därjämte finnas en riksvägnämnd såsom rådgivande
centralt organ i frågor av särskild betydelse för vägväsendet.

Om riksvägnämnden.

25 §.

Riksvägnämnden har till uppgift att till Konungen eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
avgiva infordrade yttranden ävensom att själv framställa
förslag i viktigare ekonomiska och organisatoriska frågor rörande vägväsendet
och vägtrafiken, såsom grunderna för den allmänna vägpolitiken ur ekonomisk,
trafikteknisk och väggeografisk synpunkt eller med hänsyn till riksförsvarets
behov, ävensom i lagstiftningsfrågor beträffande vägväsendet, vägtrafiken
och trafiksäkerheten.

26 §.

Närmare bestämmelser rörande riksvägnämndens sammansättning och verksamhet
meddelas av Konungen.

Beträffande ifrågavarande lagförslag hade reservation anförts av herrar
Heiding, Forslund, Johan Bernhard Johansson, Eklund\ Carl Edmund Eriksson,
Karl August Johanson, Velander, Herman Ericsson, Staxäng och Andersson
i Falkenberg, vilka på åberopade grunder hemställt, att 1 § andra
stycket samt 25 och 26 §§ i förslaget till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder
och riksvägnämnd måtte utgå ävensom att till följd därav den föreslagna
lagen måtte erhålla följande rubrik: »Lag örn vägnämnder och länsvägnämnder.
»

Nu föredrogs

Utskottets under 1 upptagna förslag till lag örn allmänna vägar.

1 §■

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag torde icke behöva i annan mån
erinra örn fjolårets beslut i denna fråga än det uttalade önskemålet att reformens
genomförande skulle ske snarast möjligt. När Kungl. Maj :t har föreslagit
dess genomförande från den 1 januari 1944 står denna snabba handläggning
således i överensstämmelse med riksdagens i fjol uttalade önskan. Utskottet
har också utan tvekan kunnat ansluta sig därtill.

Vid fjolårets riksdag uttalades också önskemål örn att departementschefen
skulle iakttaga all möjlig försiktighet vid organisationens utarbetande. Fastän
frågan om vägförvaltningens organisation icke direkt beröres i nu föreliggande

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
utlåtande kan jag mahanda redan nu fa anmärka, att departementschefen i det
föreliggande förslaget vid sitt fullföljande av ärendet synes ha tagit tillbörlig
hänsyn till detta av riksdagen uttalade önskemål inom den ram, som är
nödvändig för att organisationen skall på ett tillfredsställande sätt kunna fylla
sitt ändamål. Även de författningar, som Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen,
äro enligt utskottets mening i stort sett väl avvägda och ägnade att
läggas till grund för en ny lagstiftning på vägförvaltningens område.

Det skulle givetvis, herr talman, ha varit för mycket begärt att förutsätta
att det principiella motstånd, som förslaget örn vägförstatligandet i fjol väckte,
redan i ar skulle ha upphört. Några av utskottets ledamöter ha också känt
behov av att tillkännagiva, att de alltjämt vidhålla sin avvikande uppfattning
i detta stycke. Detta är givetvis deras ensak och bör icke förmenas dem.
Jag skall bara tillåta mig en liten stillsam erinran emot deras argumentation.
Jag har nämligen den uppfattningen att den dom, som de värderade ledamöterna
avkunna mot vägförstatligandet, är för tidigt avsagd. Detta gäller
såväl den statliga vägförvaltningens sätt att verka som även de ökade kostnader,
som man befarar som en given följd av vägförstatligandet. Det är nu
såvitt jag förstår alldeles omöjligt att med någon säkerhet bedöma de kostnader,
som vägväsendet kommer att åsamka staten när organisationen blivit
fullt utbyggd och fått tillfälle att träda i full effektivitet. Såvitt hittills har
kunnat utrönas finns det emellertid inga bevis för att den i fråga örn de
adin inis trativa kostnaderna skulle överstiga vad som tidigare har kunnat beräknas.
I propositionen nr. 224 meddelas, att inom kommunikationsdepartementet
med ledning av nu tillgängliga uppgifter örn vägdistriktens administrationskostnader
under 1942 har gjorts en approximativ uppskattning av årskostnaderna
för den nuvarande lokala vägorganisationen. Det har därvid befunnits
att dessa kostnader överstiga de årliga utgifterna för den nu företagna
organisationen med i runt tal en miljon kronor. I vad det därutöver
gäller vägväsendets kostnader för vägbyggnader och vägunderhåll — och detta
är dock den väsentliga delen av denna fråga — beror ju dessas storleksordning
pa beloppet av de anslag, som riksdagen ställer till förfogande. Där är
det riksdagen själv, som har prövningsrätten, och örn dessa kostnader stiga
utöver de förutvarande, beror detta uppenbarligen på om riksdagen anser
de statsfmansiella förhållandena medgiva ett ökat tillgodoseende av de vägbehov,
som finnas ute i bygderna.

Jag har därmed givetvis — det kan jag lika litet som någon annan —
velat ikläda mig någon garanti för vägförstatligandets vare sig organisatoriska
eller ekonomiska verkningar, men jag har velat säga, att enligt
mm uppfattning är det för tidigt att redan nu avsäga en fällande dom däröver.

Som jag redan har papekat har utskottet i sin granskning av de av Kungl
Majit föreslagna författningarna kunnat i stort sett tillstyrka Kungl. Majrts
förslag. Det är endast några smärre jämkningar som utskottet har vidtagit
, ali be att i allra största korthet få redogöra för deras innehåll.

1 förslaget till lag örn allmänna vägar har utskottet i 2 § föreslagit en
utvidgning av Kungl. Majits förslag. I anledning av väckta motioner förordar
nämligen utskottet, att till allmän väg även räknas sådana bryggor
som äro anlagda i anslutning till allmän väg och där prövningen huruvida
ryskorna äro för den allmänna samfärdseln nyttiga och nödvändiga — linremda
de således uppfylla de kvalifikationer som tarvas för att intagas till
affmant underhall — skall försiggå efter samma grunder som gälla för enskilda
vägars intagande till allmänt underhåll. Jag skall be att senare få
återkomma med ett par ord rörande denna paragraf

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag örn allmänna vägar m. m. (Forts.)

I 36 § i lagen om allmänna vägar föreslår utskottet att den röjningsplikt,
som hittills har ålegat fastighetsägaren, i stället skall överflyttas på väghållaren.
Utskottet förmenar att därmed ingenting annat sker än att en redan
tillämpad praxis lagfästes.

I 65 § i samma lag föreslår utskottet viss ändring rörande sättet för meddelande
av vissa beslut, varigenom vetskapen därom skulle bli lättare tillgänglig
för större menigheter. I samband därmed föreslås också en utökning
av besvärstidens längd för menigheter från 30 till 45 dagar. Denna ändring
fullföljes sedan i vägstadgan.

I 72 § föreslår utskottet, att tiden för förlängning av tidigare av länsstyrelse
meddelat beslut angående anläggande av vägar skall sättas till den 1
januari 1950 i stället för enligt departementschefens förslag den 1 januari
1947. Utskottet motiverar denna ändring med en hänvisning till att varken
det statsfinansiella läget eller tillgången på arbetskraft torde göra det möjligt
att före utgången av 1949 företaga några väganläggningar av större mått
i landet.

I det förslag till ändring av stadsplanelagen, som Kungl. Majit förelagt
riksdagen i detta sammanhang, har utskottet inte ansett sig kunna föreslå den
ändring, som i väckta motioner har påyrkats. Det har visat sig att den påyrkade
ändringen är så osäker med hänsyn till sina konsekvenser och så omstridd
med hänsyn till sitt innehåll, att den icke utan föregången ingående utredning
torde kunna behandlas. En sådan utredning bör enligt utskottets mening
lämpligen ske genom stadsplaneutredningens försorg, och utskottet har i
varje fall inte haft möjlighet att inom den begränsade tid, som stått till dess
förfogande, företaga den undersökning som varit erforderlig. Utskottet uttalar
således här den meningen, att frågan bör underkastas den utredning, som är
nödvändig, och att detta bör ske genom den arbetande stadsplaneutredningens
försorg.

I den till betänkandet fogade promulgationslagen föreslås endast den ändringen
i 7 §, att den efterbeskattning, som Kungl. Majit har satt i fråga för
den händelse att något vägdistrikt har så förfarit, att kronan åsamkats skada,
eller försummat sitt vägunderhåll i avsikt att på kronan övervältra kostnader,
som borde ha burits av vägdistriktet, skall äga rum endast för försummelser
som inträffat efter år 1942. Kungl. Majit hade här föreslagit efter 1939, men
utskottet har ansett att 1942, d. v. s. det år under vilket beslutet örn förstatligandet
fattades, skulle vara en riktigare tidpunkt för att fastställa denna
efterbeskattning.

I förslaget till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd föreslås
i 2 § ett förtydligande, som ger den lokala vägnämnden ökad möjlighet
att bevaka det lokala intresset i fråga om vägunderhållet. I 13 § har föreslagits
en ändring, som avser att uttryckligen stadga rätt för vägnämndens ordförande
att alltid föra ordet i vägnämnden. I 19 § har i anledning av väckta
motioner föreslagits en höjning av arvodet för de lokala vägnämndsledamöterna
från 12 till 18 kronor, och man motiverar detta med hänvisning till att de
lokala vägnämndernas arbetsområden bli så pass vidsträckta, att en del av
ledamöterna kunna komma att få vidkännas rätt betydande kostnader för deltagande
i nämndernas sammanträden. I 21 § i vägnämndslagen föreslås en
ändring som endast har lokal innebörd; de särskilda förhållandena på Gotland
ha förefallit utskottet berättiga ett tillstyrkande av en i ämnet väckt
motion med syfle att de lokala vägnämnderna på Gotland skola få utse vardera
två ledamöter i länsvägnämnd för att därigenom stärka det lokala inflytandet
i densamma. I 23 § föreslås slutligen den ändringen, att länsvägnämnd

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vågar m. m. (Forts.)
själv skall få utse sin ordförande i stället för, som av Kungl. Majit föreslås,
få densamma utsedd av länsstyrelsen.

I förslaget till vägstadga föreslås i 13 § den ändringen, att länsvägnämnd
bör få rätt att yttra sig även i fråga örn avvikelse från flerårsplan, som beslutats
av de överordnade myndigheterna, och det säges dessutom att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen icke bör ha rätt att besluta örn avvikelse från sådana
fkursplaner, som ha fastställts av Kungl. Majit.

I förordningen örn bidrag till vissa samhällen för upplåtande av mark till
allmänna vägar har slutligen föreslagits den ändringen, att den statsbidragsprocent,
vilken som regel skall tillämpas, skall utgöra 80 i stället för av Kungl.
Majit föreslagna 60. Däremot har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka
motioner som haft till syftemål att befria municipalsamhällen och andra mindre
samhällen från skyldighet att fritt tillhandahålla mark för anläggning av
allmän väg.

I två avseenden har utskottet varit av skiljaktig uppfattning. Det ena gäller
frågan om inrättande av en riksvägnämnd, där ett betydande antal av utskottets
ledamöter i en reservation hemställt, att riksvägnämnden icke skulle för
närvarande inrättas. Man har motiverat denna uppfattning därmed, att riksvägnämnden
skulle vara ett onödigt organ, som skulle åstadkomma en byräkratisering
av vägväsendet utöver vad som vore nödvändigt, och att de kostnader
som den skulle komma att draga följaktligen skulle vara tämligen onödiga.
I fråga örn riksvägnämndens inrättande vill jag erinra örn att den ingick
i den organisation, som diskuterades vid fjolårets riksdag i samband med det
principiella beslutet örn vägförstatligandet. Det ansågs att den skulle utgöra
en ingalunda oviktig integrerande del i den apparat, som bildades, för att ge
lekmannaintressena möjlighet att inverka på vägfrågornas behandling. I det
utlåtande som andra särskilda utskottet då föreläde riksdagen sades det om
riksvägnämnden, att då en sådan nämnd skulle bereda målsmännen för de lokala
intressena möjlighet att medverka vid planläggningen i stort av vägbyggnadsverksamheten
och handläggningen av övriga för vägväsendet i dess helhet
betydelsefulla frågor samt underlätta samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och representanter för de i nämnden företrädda intressena,
så ville utskottet förorda inrättandet av den föreslagna nämnden. Utskottet
har även i år haft den uppfattningen, att riksvägnämnden skulle komma att
fylla de ändamål, som fjolårets riksdag förutsatte att den skulle fylla. I det
förslag till instruktion för riksvägnämnden, som finns med i det senaste sakkunnigutlåtandet,
har utskottet funnit stöd för den uppfattningen, att riksvägnämnden
skulle vara till gagn för lekmannaintressenas tillgodoseende, och att
dess arbete skulle komma att organiseras efter sådana linjer att de av reservanterna
befarade olägenheterna icke skulle komma att inträda.

Meningen är ju att riksvägnämnden skall organiseras på olika utskott,
vilka på nämndens vägnar skola lia att avge yttranden i frågor som underställas
dem eller som på annat sätt kunna bli aktuella. Med ett sådant arbetssätt
behöver man väl knappast befara att någon fördröjning eller någon
onödig byråkratisering av vägärendenas handläggning skulle komma till
stånd.

Enligt utskottets mening har således riksvägnämnden en uppgift att fylla
och det är därför som utskottsmajoriteten, trots de delade meningar sorn i
utskottet förekommit, har vidhållit sin uppfattning örn att den bör inrättas.

Den andra punkten, i vilken skiljaktiga meningar kommit till synes, gäller
den föreslagna ändringen i 2 § i lagen örn allmänna vägar, där utskottet, som
jag förut erinrade örn, föreslår den ändringen i Kungl. Maj :ts förslag att
även bryggor, som ligga i anslutning till allmän väg, skola kunna intagas

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ra.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
till allmänt underhåll. Jag skall om den såten, eftersom jag därvidlag själv
antecknat en reservation, be att få säga ett pär ord. Jag vill då påpeka att
departementschefen har varit angelägen örn att i det sammanhang, som nu
föreligger, icke föreslå andra ändringar i lagstiftningen än sådana som bli
en följd av vägväsendets förstatligande. Detta har berott dels på att den
knappa tid, som stått till förfogande för att riksdagens i fjol uttalade önskan
skulle kunna förverkligas, icke har tillåtit upptagandet av spörsmål, som tarvat
vidlyftigare överväganden, och dels på angelägenheten av att i nuvarande
statsfinansiella läge icke belasta statskassan med ökade utgifter. Den
ståndpunkten borde enligt mitt förmenande uppskattas av riksdagen och inte
minst av dem som hysa farhågor inför vägförstatligandets ekonomiska konsekvenser.
Utskottsma jonte ten har emellertid accepterat den av motionärerna
föreslagna utvidgningen av departementschefens förslag, en utvidgning som
enligt min uppfattning ur båda de nyss angivna synpunkterna förefaller något
äventyrlig. Det rör först och främst en principfråga som icke kan sägas
vara nödigt genomdiskuterad. Frågan örn i vilken utsträckning båtbryggor
skola anses utgöra del av allmän väg är ett omstritt spörsmål, och de olika
synpunkter, sorn man hos vederbörande myndigheter har anlagt härpå, är det
bästa beviset för att frågans principiella innebörd icke blivit tillräckligt utredd.
Det rör sig här örn ett område, där de enskilda intressena äro mycket
starkt engagerade och där det är skäl att iakttaga försiktighet, när det gäller
dessas uppgående i det allmännas förpliktelser. Detsamma gäller också
frågan om de ekonomiska konsekvenserna av förändringen. Jag tror att man
kan förutsätta att dessa kunna bli ganska betydande. De undersökningar,
som på sin tid verkställdes av skärgårdsutredningen, ge i varje fall vid handen
att här komma att anmäla sig mycket vittgående önskemål. Ingen kan
i detta nu säga, vad denna utvidgning av begreppet allmän väg kommer att
kosta i nybyggnader och årligt underhåll. Så mycket är emellertid uppenbart
att väghållningen kommer att fördyras, när det allmänna därigenom åtager
sig ett besvär stom för närvarande åvilar inte bara enskilda och kommuner
utan också transportföretag, för vilka dessa kostnader hittills ha utgjort en
naturlig och beräknad del av driftkostnaderna. Det bör också sägas ut, att örn
riksdagen accepterar denna utökning skall i varje fall de ökade kostnader
som därmed förorsakas icke läggas förstatligandet till last. Det är ett ekonomiskt
ansvar som riksdagen i så fall själv får ta.

Det har förefallit mig oriktigt att utan grundligt övervägande besluta örn
en åtgärd med så oberäkneliga principiella och ekonomiska konsekvenser. Jag
vill visst icke förneka, att åtskilligt talar till förmån för den motivering som motionärerna
ha anfört och som utskottsmajoriteten har givit sitt gillande. Men
saken är dock icke mera brådskande enligt min uppfattning än att den nu
kunnat anstå i avvaktan på en grundligare prövning, som givit riksdagen
möjlighet att överblicka konsekvenserna av det beslut som den nu går att
fatta.

Det finns många andra aktuella problem både av organisatorisk och annan
art som höra samman med vägtrafiken, men som nu ha fått anstå av det skälet
att man har velat inskränka sig till åtgärder som höra direkt samman med
vägfÖrstatligandet. De angelägenheterna komma att ingas upp niir tiden
bättre medger deras bearbetande och de statsfinansiella förhållandena bli
lämpligare. Enligt min uppfattning hör också denna fråga till dem som kunnat
anstå i avvaktan på en vidare undersökning och bearbetning.

Jag kommer därför, herr talman, att i fråga örn 2 § i förslaget till lag om
allmänna vilgor yrka bifall till Kungl. Majlis förslag, och i övrigt ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Utskottets ärade ordförande har redogjort för
de avvikelser som utskottet har vidtagit beträffande vissa punkter i den kungl,
propositionen. Jag tror för min del, att de mindre ändringar som ha vidtagits
endast ha varit till fördel och att herr statsrådet därför kan känna sig rätt
nöjd med det förslag som nu föreligger. Det är blott på två punkter som meningarna
ha gått mera avsevärt isär, nämligen beträffande frågan huruvida
man även skall taga med bryggorna under allmänt underhåll och beträffande
lämpligheten av att nu tillsätta den s. k. riksvägnämnden.

Jag har ansett att man borde vänta med att taga ställning till frågan örn
inrättandet av riksvägnämnden, och jag tror att starka skäl tala för att på
denna punkt se tiden an. I en reservation på denna punkt framhålles, att »ett
definitivt ställningstagande till frågan örn inrättande av en riksvägnämnd synes
därför i vart fall kunna anstå, tills någon erfarenhet vunnits örn de lokala
nämndernas verksamhet och tills man hunnit se örn det kommer att föreligga
något verkligt behov av även en riksvägnämnd». När man på andra områden
velat bereda möjlighet att höra de lokala organen, har man ju i stor utsträckning
kunnat ordna detta på annat sätt, t. ex. genom att ordförandena och kanske
även tjänstemännen, i de lokala organen kallats till överläggningar. Egnahemsstyrelsen
t. ex. har ordnat årliga konferenser, till vilka man i regel kallat ordförandena
i egnahemsnämnderna samt egnahemsdirektörerna, varvid man sedan
under de dagar då de varit samlade kunnat diskutera olika frågor. På
samma sätt har man ordnat saken inom skogsstyrelsen, där man kallat ordförandena
i skogsvårdsstyrelserna och länsjägmästarna till överläggningar. Dylika
konferenser ägde för övrigt rum redan innan den nya skogsstyrelsen tillkom.
Då samlade nämligen Skogsvårdsstyrelsernas förbund representanter från
skogsvårdsstyrelserna till överläggningar, där man kunde diskutera de föreliggande
frågorna. På vägväsendets område borde man väl kunna ordna saken
på så sätt, att man sammankallade en representant för de olika länsvägnämnderna
jämte vägdirektörerna till konferens. Jag anser att den organisation med
en särskild riksvägnämnd, som man här tänkt sig, kommer att bli alldeles för
dyrbar i förhållande till den nytta som den kommer att medföra. Örn riksvägnämnden
skall samlas här i huvudstaden en gång om året, kan den ju inte
under den korta tid då den är samlad hinna med att yttra sig i alla de frågor
som kunna förekomma. Meningen är ju också, att man skall utse utskott eller
delegationer, som skola få i uppdrag att avgiva yttranden över de frågor som
hänskjutas till dem. Jag kan inte finna att det kan vara lämpligt att skapa
en så stor apparat som det här skulle bli fråga örn. När vi ha organisationen
med vägnämnder och länsvägnämnder, bör man väl genom dessa kunna få
fram de önskemål som kunna finnas ute i bygderna. För övrigt är det väl inte
meningen att riksdagen på något sätt skall avsäga sig sin rätt att även på vägväsendets
område dryfta och besluta örn vad som kan anses vara det rätta. Det
kan^ju mycket väl hända, att det även i framtiden kan uppstå frågor på detta
område, som behöva tagas upp och diskuteras i riksdagen, och avsikten är väl
att detta skall kunna ske i fortsättningen på samma sätt som hittills. Även
länsstyrelserna komma ju alltjämt att ha med vägfrågorna att göra, och enligt
det föreliggande förslaget få de rätt mycket att säga till örn. Örn vederbörande
länsstyrelse och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till äventyrs icke kunna
ena sig örn vissa frågor, blir det ju i sista hand Kungl. Maj :t som får avgöra
saken. Jag är därför av den uppfattningen, att den mellaninstans, som riksvägnämnden
skulle bli, åtminstone till en början icke har någon uppgift att
fylla, varför man gott kan se tiden an och pröva sig fram, innan man inrättar
densamma. Det har ju talats så mycket örn kostnaderna, och man har framfört
betänkligheter mot att den nya vägorganisationen skulle bli alltför dyrbar. Örn

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ni.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
man då på någon, punkt kan spara, kan det väl inte skada att nian utnyttjar
denna möjlighet att göra en besparing.

Den andra mera viktiga punkt i utskottets utlåtande, örn vilken det rått delade
meningar, gäller bryggorna. Jag måste erkänna, att jag, när de föreliggande
motionerna behandlades i utskottet till en början ställde mig mycket betänksam,
ty man kunde inte då se, vad det skulle leda till för konsekvenser
och hur stora kostnaderna skulle bli, örn man även tog med bryggorna under
den allmänna väghållningen. Jag tyckte för min del att frågan borde ha varit
mera utredd än vad som var fallet. Sedan vi fått diskutera frågan i utskottet,
har jag emellertid med den formulering som förelåg, då vi skulle justera utskottets
utlåtande, kunnat gå med på förslaget att även bryggor skola kunna
intagas till allmänt underhåll. I de direktiv, som komma att lämnas, bör det
ju tydligt uttalas, vilka bryggor som det kan bli fråga örn. Man kan inte taga
med alltför många, utan det blir närmast de bryggor, som äro anslutna till
allmän väg och som äro behövliga för den allmänna samfärdseln. Jag har i så
fall ingenting att invända mot detta. Många som fått betala vägskatt, och som
även i framtiden få bidraga med skatter till det allmänna, bo ute på Öar och
måste anlita en överfart för att komma till fastlandet, och därför kan det vara
lämpligt att bryggorna både på fastlandet och ön underhållas av det allmänna.
Kan man således bara få klarhet örn vilka bryggor som skola tagas med till
allmänt underhåll, är det inte något orätt att man tar med dem. Men jag är
fullt överens med utskottets ärade ordförande därom, att man icke får lägga
förstatligandet av vägarna till last, att det nu blir ännu större kostnader än
vad man från början beräknat, ty det är ju uppenbart att medtagandet av
bryggorna kommer att draga med sig rätt väsentliga kostnader.

I fråga om bryggorna har jag således, herr talman, intet annat yrkande än
örn bifall till utskottets förslag. Jag anser dock, att man bör pröva sig fram
och att det skall lämnas sådana direktiv, att man får full klarhet örn vilka
bryggor som skola ingå under det allmänna vägunderhållet. I övrigt ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den reservation angående inrättandet av en
riksvägnämnd, som är fogad till utskottets utlåtande och som återfinnes på
sid. 82.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! De förslag rörande vägväsendets
organisation, som här föreligga till behandling, innebära en genomgripande
omvandling av hela förvaltningsområdet. Från att ha varit en kommunal angelägenhet
kommer ansvaret för vägväsendet hädanefter, örn riksdagen bifaller
det föreliggande förslaget, att bli en helt och hållet statlig angelägenhet.
Principbeslutet fattades ju redan i fjol, och de förslag som nu framlagts
i de båda propositionerna innebära allenast en detaljutformning och ett fullföljande
av de riktlinjer som förlidet år utstakades.

Självfallet möta vid en dylik omläggning en hel del problem som måste
lösas utan något stöd av tidigare erfarenheter på området. Jag förutsätter
därför, att man i viss nian måste pröva sig fram till de bästa och lämpligaste
formerna för den nya förvaltningen. Härav följer att de föreliggande förslagen
böra behandlas med sikte på att på vissa punkter sedermera ändringar
få vidtagas. Man måste utgå ifrån att det icke i alla avseenden är möjligt
att så att säga på känn komma fram till idet som är det blista och lämpligaste.

Vad nu förslaget till väglag och vägstadga angår, har jag ansett det önskvärt
att i detta sammanhang icke föreslå andra ändringar än de som lia direkt
samband med övergången till den nya förvaltningsformen. Det kan vara
möjligt att jämväl i andra avseenden vissa ändringar äro behövliga i väglagen,
men sådana krav få upptagas och prövas i ett annat sammanhang. Utan

Första kammarens protokoll lOJfS. Nr Si.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
tvivel måste -det underlätta övergången till den nya ordningen att man icke
samtidigt med förstatligandet gör dispositioner som mer än nödigt rubba sammanhanget
med det förflutna.

Beträffande förslaget till statlig vägorganisation har min strävan varit att
hålla förvaltningsapparaten inom så snäva gränser som möjligt. Detta har ansetts
så mycket mer befogat som vägväsendet just nu är starkt nedskuret.
Expansionen har helt enkelt avstannat på grund av den ringa tillgången på
medel. Men skulle utvecklingen på vägväsendets område fram-deles: komma
att taga en sådan omfattning som den hade under åren närmast före kriget,
håller jag det för sannolikt, att organisationen icke blir tillräcklig och att
personalökningar flerstädes kunna bli nödvändiga. Jag har velat understryka
detta uttalande, som också göres i propositionen, för att man icke framdeles
skall kunna komma och säga att statsmakterna blevo förda bakom ljuset och
att den organisation som föreslogs 1943 var otillräcklig för de verkliga behoven.

Jag vill uttala min tillfredsställelse över resultatet av den behandling som
propositionerna ha rönt i det särskilda utskottet. Flertalet av de av utskottet
förordade ändringarna kan jag utan vidare acceptera. Beträffande de punkter,
där jag anser att propositionerna innefatta bättre lösningar av de föreliggande
frågorna än utskottsförslaget, skall jag senare utveckla mina skäl.
I ett av herr J. B. Johansson m. fl. avgivet särskilt yttrande vidhålla dessa
reservanter sin redan i fjol uttalade uppfattning att ett förstatligande av vägväsendet
icke borde ske. Ja, därom tjänar det ju icke mycket till att diskutera
nu, sedan riksdagens båda kamrar i fjol med stora majoriteter accepterat själva
principen. Men jag kan dock icke låta vissa uttalanden i reservationen stå
alldeles oemotsagda.

Reservanterna säga bl. a., att det fortsatta utredningsarbetet har lämnat
stöd för riktigheten av de invändningar mot ett förstatligande som gjordes vid
1942 års riksdag. Detta påstående är icke närmare verifierat. Jag har en alldeles
motsatt uppfattning. Det har gått vida lättare och bättre än jag vågade
förmoda att sätta form på den statliga vägorganisationen, och jag har icke funnit
att kritiken mot förstatligandet på någon enda punkt skulle ha hämtat
stöd och ny styrka ur det som förekommit efter förlidet års riksdags behandling
av ärendet. Jag skulle vara tacksam örn reservanterna närmare ville utveckla,
varpå detta deras uttalande stöder sig, således i vilka avseenden i de
nu föreliggande propositionerna svagheter och blottor lia kommit i dagen,
som respektive reservanter redan i fjol påtalade.

Vidare räkna reservanterna med att kostnaderna för vägväsendet skola bli
vida större än som förutsatts. De tro att dessa kostnader komma att stiga
till betydligt större belopp än vad som skulle ha blivit fallet örn man bibehållit
den gamla organisationen. Även därutinnan efterlyser jag de närmare
skäl som reservanterna kunna anföra för ett sådant antagande. Den siste
ärade talaren rörde sig endast med lösa uttalanden. Något stöd för den uttalade
uppfattningen kan icke vinnas i de nu föreliggande propositionerna. Beträffande
de effektiva anslagen, d. v. s. de belopp som gå till vägbyggnader
och vägunderhåll, har ju riksdagen alltid i sin hand att bestämma storleken
av dem, och dessa belopp komma väl i fortsättningen sorn hittills att få avvägas
med hänsyn till den allmänna finansiella situationen. Huruvida dessa
kostnader bli större eller mindre har, såvitt jag kan se, inte ett spår med organisationsformen
att skaffa, utan de verkliga kostnaderna för vägväsendet
bero av vilka anslagsmedel som staten kan ställa till förfogande. Hädanefter
blir det väl snarare så, att staten som den ensambestämmande på området
bättre har i sin hand att avväga kostnaderna för vägväsendet.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

Återstå då kostnaderna för organisationen. Utskottsordföranden har redan
pekat på att nn möjliga kalkyler snarast utvisa, att den nya organisationen
skulle bli billigare än den gamla. Även örn, som jag förutsätter, en viss utvidgning
av organisationen framdeles kan komma att ske, finns dock en betydande
marginal, innan man kommer upp till de nuvarande kostnaderna. I
det sammanhanget vill jag vidare erinra örn ett uttalande, som jag gjorde i
fjolårets proposition, att även örn den nya organisationen skulle komma att
kosta något mer än den gamla, kan det inte vara något avgörande skäl att ej
genomföra reformen, därest denna ur andra synpunkter är lämplig och ändamålsenlig.

Slutligen finna reservanterna det betänkligt att genomföra denna reform
just nu, då så stora krav ställas på den statliga förvaltningen i övrigt och
då den yttersta sparsamhet med allmänna medel är nödvändig. Denna invändning
kan naturligtvis ej helt och hållet frånkännas giltighet, och jag vill erinra
örn att jag i fjolårets proposition icke gjorde något bestämt uttalande örn tidpunkten
för reformens genomförande. Däremot gjorde riksdagen i det hänseendet
ett bestämt uttalande. Med hänvisning till risken av ett alltför långt uppehåll
mellan principbeslutet och verkställigheten uttalade riksdagen önskemålet
att reformen borde genomföras snarast möjligt och helst den 1 januari 1944,
och det är efter de anvisningarna jag sedan handlat. Det har också blivit möjligt
att framlägga propositionen i sådan tid, att statsmakterna kunna fatta beslut
i år, och örn riksdagens beslut i dag blir positivt, tror jag också det skall
bli möjligt att föra ut reformen i det praktiska livet inom förutsatt tid.

Jag vågar alltså tro att farhågorna äro överdrivna, då man förmodar att den
vägreform, som riksdagen i dag beslutar, icke skulle kunna fylla sin uppgift
och att olägenheterna komme att motväga fördelarna. Jag har under arbetet
med denna fråga blivit mer och mer övertygad örn att det steg, som togs i fjol
och som fullföljes i år,, är riktigt och att den nya organisationen skall komma
att visa sig både lämplig och ändamålsenlig.

Jag skall nu säga några ord örn ett par frågor som varit föremål för delade
meningar inom utskottet. Den första avhandlas i väglagens 2 §. Man har där
utvidgat begreppet väg till att omfatta jämväl sådan brygga som ligger i anslutning
till väg men som icke har. direkt sammanhang med färja — bryggorna
vid färjläge anses redan enligt nu gällande bestämmelser såsom tillhörande vägen.
Utskottsordföranden har här utvecklat skälen för sin reservation, och jag
kan i allt väsentligt understryka vad han har sagt. Denna utvidgning av vägbegreppet
grundar sig icke på någon som helst utredning. Man vet icke vilka
ekonomiska och praktiska konsekvenser som komma att följa därav. Det är alldeles
omöjligt att överblicka dem, och herr Heiding har tydligen själv en känsla
av detta. Man har inte försökt ge någon bestämd definition av vilka bryggor
som skola anses nödvändiga för allmänna samfärdseln, utan det föreföll på herr
Heiding som .örn han ville överlämna det spörsmålet åt den framtida tillämpningen.
Men just därför är det förslag, som utskottet här för fram, ett steg ut
i det ovissa.

Att denna utvidgning av begreppet väg kommer att betyda ökade kostnader
är en självklar sak. Följden måste bli mycket stora krav på ny- och ombyggnad
av bryggor, och utgifterna härför komma att återspeglas i de årliga kostnaderna
för vägväsendet. Det förvånar mig att samma ledamöter av utskottet, som
i sin reservation framhållit nödvändigheten av den yttersta sparsamhet med
allmänna medel i dessa tider, i nästa andedrag äro färdiga att gå med på en
utvidgning av vägbegreppet, om vars ekonomiska konsekvenser de själva icke
ha någon aning.

Jag vill ingalunda bestrida skäligheten av att vissa bryggor, som äro vik -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
tiga för dea allmänna samfärdseln, hänföras till allmän väg eller på annat
sätt tagas örn hand av det allmänna, men detta borde icke ske utan föregående
utredning. Egentligen borde man kanske för ändamålet anvisa ett särskilt anslag
på riksstaten, på samma sätt som redan är fallet för olika slag av vägar.

Jag vill alltså bestämt avråda riksdagen från att taga detta steg ut i det
ovissa, med de konsekvenser i kostnadshänseende som det för nied sig. Innan
man tar ett sådant steg måste man ha en säkrare definition av själva begreppet
och således veta, vilka bryggor och vilket slag av samfärdsel som avses.

Vidare har det rått delade meningar örn lämpligheten av att inrätta den s. k.
riksvägnämnden, och ett antal reservanter lia yrkat avslag på förslaget därom.
Under diskussionen örn vägväsendets förstatligande har från motståndarnas
sida med styrka framhållits, att man därigenom skulle förlora det värdefulla
lekmannainflytandet på vägväsendets gestaltning. Därför har det varit angeläget
håde för de utredningskommittéer, som arbetat med ärendet, och även
för mig att så långt möjligt säkra ett lekmannainflytande i den nya förvaltningsformen.
Detta har man trott sig göra genom det system för menighetsrepresentation,
som återfinnes i propositionens förslag örn nämnderna, den lokala
nämnden, länsvägnämnden och riksvägnämnden.

Någon kritik mot de två första av dessa nämnder har icke yppats här i riksdagen,
men däremot anser man nu att riksvägnämnden är överflödig. Jag vågar
därvidlag hävda den uppfattningen, att riksvägnämnden har en naturlig plats
i systemet. De lokala vägnämndernas och länsvägnämndernas verkningsområden
äro lokalt begränsade. Deras inflytande kan alltså icke sträcka sig längre
än till detaljavgöranden som gälla vägväsendet inom respektive landsdelar.
Riksvägnämndens uppgift åter blir att åstadkomma en allmän översikt över
utvecklingen på vägväsendets område. Jag vill därvidlag nämna en sak, som
varit föremål för mycken diskussion, nämligen den lämpligaste avvägningen
i anslagshänseende mellan rikshuvudvägarna och de övriga vägarna. Vore det
icke all anledning antaga, att just i en riksvägnämnd, där såväl vägväsendet
som övriga intresserade parter inom transport- och kommunikationsväsendet
äro representerade, de olika synpunkterna borde få tillfälle att bryta sig mot
varandra och på så sätt leda. till ett lämpligt resultat? Arbetsuppgifterna för
riksvägnämnden äro närmare utvecklade i det senaste kommittébetänkandet,
och avsikten har varit att en instruktion för nämndens verksamhet skulle utfärdas.

Nu rekommendera reservanterna, örn jag förstår dem rätt, att man i stället
för riksvägnämnden skulle inkalla representanter för länsvägnämnderna på
tid, som väg-^och vattenbyggnadsstyrelsen eller Kungl. Majit bestämde. Såvitt
jag kan förstå komme detta att innebära, ett försvagande av institutionen, som
helt och hållet skulle förlora den karaktär den fått enligt förslaget. Den skulle
med andra ord degraderas till att få en rent konsulterande uppgift och tagas i
anspråk av myndigheterna endast när dessa själva ansåge det lämpligt. Om
man återigen organiserar en verklig nämnd, måste denna få en starkare ställning.
Den kan också ge uttryck för en opinion och ta initiativ på ett helt annat
sätt än en konferens, som är sammankallad endast för ett bestämt syfte.

Det föreföll mig som örn herr Heiding hyste vissa farhågor för att riksdagen
och den sakkunskap, som där till äventyrs är till finnandes, skulle komma att
skjutas åt sidan g-enom tillskapandet av riksvägnämnden. Det är en synpunkt
som jag bär svårt att förstå och som jag måste tillbakavisa såsom obefogad.

I övrigt har jag, herr talman, som sagt ingen anledning att gå in på detaljerna
i det nu föreliggande lagförslaget. Vid behandlingen av propositionen
örn den statliga vägorganisationen får jag tillfälle att återkomma. Helhetsintrycket
av utskottsbehandlingen är för min del sådant, att jag vill rekommen -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
liera lagens antagande med de ändringar i fråga om 2 §, som jag här har berört,
och med bifall till propositionen i vad den avser inrättande av en riksvägnämnd.

Herr Forslund: Herr talman! Jag tror att man är inne på rätt väg, när
man nu också från riksdagens sida står i begrepp att taga ett ytterligare steg
i fråga örn vårt lands vägorganisation. I det förslag, som här upprättats, har
all möjlig hänsyn tagits till de lokala förhållandena, eftersom vårt vägväsende
har så starka rötter i dem. Den organisation, som man nu bygger upp, är
säkert den för dagen lämpligaste, men så småningom bör det givetvis bli fråga
örn att justera den med hänsyn till erfarenheter, vunna vid den praktiska tilllämpningen
ute i livet. Jag vill således för min del endast ge uttryck åt den
meningen, att det är rätt när man nu går in för att centralisera vägväsendet
på det sätt som här är föreslaget.

Jag har begärt ordet i anledning av den här framkomna detaljkritiken på
ett par punkter, framför allt då den punkt, som vår ordförande i utskottet
har tagit upp till diskussion och som även statsrådet nu sist var inne på,
nämligen den jämkning som utskottet företagit i fråga örn vad som skall betecknas
såsom allmän väg. Jag vill först säga att de små jämkningar, som
bär ha vidtagits, ju icke äro många, och jag tror att statsrådet själv icke
uppfattar dem såsom uttryck för något omskapande av den proposition, som
har förelagts riksdagen, utan såsom jämkningar som man kan ta med jämnmod.

Utvidgningen av begreppet allmän väg avser, kan man säga, bryggor och
förbindelser i övrigt för den kustbefolkning, som har behov av kommunikationer
och som då helt naturligt måste ha landförbindelse. Den nuvarande
lagtexten är så skriven, att begreppet väg endast innefattar en viss typ av
dessa förbindelser, nämligen där det förekommer färja med färjläge. Det
står ingenstans skrivet, att bryggor av annat slag kunna komma i åtnjutande
av dessa understöd från statens sida eller anses utgöra del av väg. J
tillämpningen har emellertid även bryggor, örn icke äro kombinerade med
färjlägen, kommit att få bidrag. Det praktiska livets män ha funnit det vara
en naturlig sak att de bryggor, som äro av någon betydelse och ha anslutning
till en väg av den karaktär, att vederbörande myndighet låtit den gå in
under rubriken allmän väg, också skola betraktas såsom del av allmän väg.
När man nu går in för en ny vägorganisation med åtföljande kompletteringar
även* i fråga örn vad man skall hänföra till allmän väg, är det enligt mitt
sätt att se ganska naturligt att man tillgodogör sig den erfarenhet i fråga
örn den praktiska tillämpningen, som här finnes. Utskottets förslag innebär
således icke en utvidgning i vanlig mening, mina herrar, utan endast att i
lagtexten numera inskrivas orden »till väg ansluten brygga». Jag måste därför
säga att utskottets komplettering i detta fall är mycket stark och logiskt
grundad.

När statsrådet å sid. G2 i propositionen behandlar denna detalj på några
få rader, spåra vi där nästan ett uttryck för att man skall gå ännu försiktigare
fram än vad man tidigare har gjort. Där står nämligen följande: »Vidare
torde en brygga, som är utgångspunkt för båttrafik av samma karaktär
som färjtrafik, kunna betraktas såsom färjläge och följaktligen hänföras till
väg.» Några andra bryggor skulle således icke komma i åtnjutande av detta
bidrag och frågan är väl då, örn icke detta faktiskt innebär en inskränkning
i förhållande till den nuvarande tillämpningen.

Nu är det så att Kungl. Maj:t på sin tid, jag tror det var 1938, efter motioner
i riksdagen tillsatte en särskild kommitté för att utreda, huruvida man
icke skulle kunna tillgodose skärgårdsbefolkningens behov av trafikförbin -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
delser bättre än som tidigare varit fallet. Denna ''kommitté har avlämnat ett
betänkande, och däri har ytterligare understrukits vikten och betydelsen av
att man hjälper ''dessa människor till bättre trafikförbindelser. De sakkunniga
äro också inne på samma spörsmål som det här gäller, och de beteckna denna
utveckling såsom ganska naturlig. De lia också byggt upp en plan för trafikväsendet,
som skulle komma att kosta staten en del pengar. Detta göra de
i medvetande örn att skärgårdsbefolkningen kommit att få för liten idel av de
anslag, som gå till det allmänna vägväsendet, och att den således skulle vara
berättigad att få något större bidrag från statens sida. Jag anser för min del
att även detta är ett skäl för att nu komplettera förevarande stadgande och
ge det en något större tydlighet.

Nu har man talat om att detta skulle kunna få så oanade konsekvenser,
framför allt då ekonomiskt. Jag undrar örn det verkligen är så. För att en
brygga skall kunna hänföras till allmän väg måste den ju, som nian sagt i
utskottets utlåtande, ha anslutning till allmän väg och vara till synnerligt
gagn för det allmänna. Det är med hänsynstagande till dylika uttalanden
som vederbörande myndighet vid den vanliga prövningen får avgöra, huruvida
bryg-gan är av den betydelse för samfärdseln att den bör inräknas såsom
del i allmän väg. Skulle myndigheten därvid finna, att så är fallet, får jag
säga att denna brj^gga kan komma att tjäna många, många människor ute i
kustbandet eller på öarna utan att egentligen kosta mer än några meter av en
vanlig väg. Örn det vore möjligt att åstadkomma vägförbindelser ut till dessa
öar, är jag tämligen säker på att kostnaderna härför skulle bli oerhört mycket
större. Men då skulle vi anse det ganska naturligt, att eftersom det finns
väg, bör man lämna bidrag till dem, oavsett örn den är allmän eller enskild.

En sådan liten brygga har mycket stor betydelse för öbefolkningen, och
även för oss på fastlandet är den av stort värde, därför att människorna där
ute frakta in mat till oss i stora mängder, och framför allt i dessa tider
.borde vi sätta utomordentligt stort värde på att de fullgöra sin traditionella
uppgift, nämligen ombesörjandet av fisket o. s. v. Dessa människor mäste ju
också lia några förbindelser med fastlandet, och när nian nu anser det förenligt
nied god allmän hushållning att de få en väg ned till kusten, är det
väl rimligt att också den brygga, som är erforderlig för förbindelsen, intages
såsom del av den allmänna vägen. Jag måste för min del uttala förvåning
över att man ens har kunnat gå på en reservation mot denna lilla utvidgning.
Den är mera ett förtydligande av vad som redan har tillämpats. Yi ha endast
velat få detta klarare utsagt i lagtetxen.

Det är således ingen ny princip som här införes, och ej heller ur kostnadssynpunkt
är det enligt mia mening att räkna med att den skall få de ofantligt
stora konsekvenser, som några talare söka göra gällande. Jag vill ännu
en gång giva uttryck för den meningen, att vad vi göra på detta område äro
vi pliktiga till gentemot denna befolkning, som får kämpa med så ofantligt
mångå svårigheter, vilka icke vi, som bo på fastlandet, ha den minsta känning
av. Detta är inte bryggor för sommarnöjesresande, utan under nuvarande
förhållanden icke oviktiga anstalter för folkförsörjningens tryggande.
Just i samband med denna omorganisation av vår vägförvaltning kunna
dessa spörsmål förtjäna att bli ihågkomna- från riksdagens sida, framför allt
med hänsyn därtill, att som jag nämnt, en mycket ingående utredning örn
denna sak tidigare blivit verkställd och föranlett vida längre gående förslag
än vad det här gäller, förslag som i detta sammanhang helt naturligt icke
kunnat upptagas till prövning.

Jag anser alltså för anin del, att även herr statsrådet borde kunna finna
utskottets ståndpunkt ganska förklarlig, dels med hänsyn till motionerna och

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
dels med hänsyn till att -vi litet var i utskottet haft klar blick för dessa förhållanden.
Han borde kunna finna utvidgningen förenlig även med sin syn
på tingen och medgiva, att detta icke är någon sadan rubbning av propositionens
förslag som behöver leda till tvist eller strid oss emellan. Det är såvitt
jag förstår bara en naturlig komplettering.

Härefter vill jag säga ett par ord örn den detalj i förslaget, som förts på tal
här tidigare av herr Heiding och sedermera också behandlats av herr statsrådet.
Det har väckt betänksamhet hos ett stort antal reservanter, att man skall
bygga ut organisationen alltför mycket med olika nämnder. Det är givet att
man kan diskutera nyttan och nödvändigheten av nämndsystemet sadant det
kommer att bli infört här, men vad beträffar de lokala nämnderna och länsvägnämnderna,
anser jag- det finnas skäl för att man later dem verka pa det
sätt som kan vara möjligt för dem. När man däremot kommer fram till denna
överbyggnad, riksvägnämnden, som skulle utgöra ett naturligt led i systemet,
tror jag att man inte kan finna någon uppgift för den.

Jag skulle vilja ställa en fråga beträffande en motsvarande institution på
kommunikationsväsendets område, nämligen järnvägsrådet: finns det någon
med praktisk erfarenhet härav, som kan säga, att detta rad, som dock spänner
ut över så ofantligt mycket mera och har att syssla med så mycket viktigare
detaljer, än det kan bli tal örn här, kommit att få någon verklig betydelse för
ställningstagandet i den ena eller andra riktningen? Har man någon gang
ens under de svåra krisåren från denna organisation inom järnvägstrafikväsendet
kunnat förmärka några avgörande insatser i vårt trafikväsendes taxepolitik
eller ekonomiska politik? Jag har för min del inte märkt detta under den tid
jag verkat på området. Järnvägsrådet har kommit att bli en institution, som
sammanträder och diskuterar, men resultatet blir oftast litet, och ändå finns
det där så ofantligt många experter, under det att det i riksvägnämnden endast
kommer att bli en representant från varje län och tio representanter, vill
jag minnas, som Konungen skall utse. Är det någon som inbillar sig, att detta
kan bli av någon verklig betydelse för den ekonomiska prövningen av anslagen
till vägväsendet? Sannolikt icke. Det är val i stället så, att den här nämnden,
vilken jag tror inte upptogs i det stora förstatligandebetänkandet utan
först vid den senare sakkunnigberedningen, måste ha tillkommit mera därför
att man trott, att det fanns ett så starkt motstånd mot hela förslaget ute i landet
och att man därför ansåg sig böra bygga ut systemet med en mängd nämnder.
Men riksvägnämndens uppgift måste bli ganska mager, och jag tror, att
herr statsrådet i fortsättningen som hittills kommer att finna så mycken praktisk
sakkunskap i riksdagen, att prövningen av ärendena här kommer att gå så
pass förnuftsmässigt till som juan kan begära.

Det finns inte heller något landsbygdsintresse för att få en riksvägnämnd,
vilket man först trodde att det var. Då landsbygden inte har något särskilt
intresse av saken, vet jag inte. varför man nästan skall tvinga fram denna
nämnd. Vi veta för övrigt så litet örn dess verksamhet, och vi reservanter ha
därför yrkat, att man nu låter det anstå med riksvägnämnden, tills vi fått se,
örn det i framtiden möjligen kan bli ett behov av en sådan. För det kommande
året synes man mycket väl kunna undvara den, och man sparar ju på det sättet
ungefär 20,000 kronor, vilket ju är en liten vacker slant även det, änskönt
det bär gäller ett så stort område som vägväsendet.

Jag tror däremot att den praktiska handläggningen av ärendena, som kan
ske hos länsvägnämnderna i samråd med den lokala vägförvaltningen och länsstyrelserna,
skall kunna ge både den centrala vägförvaltningen och Kungl.
Majit så värdefulla råd som det är möjligt att erhålla. Någonting däröver
tror jag inte att det behövs. Emellertid bör det ju vara en helt naturlig sak,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 3 943 f. m.

Lagförslag orri allmänna vägar m. m. (Forts.)
att den centrala myndigheten som regel bör låta representera sig vid länsvägnämndernas
sammanträden och därigenom få tillfälle att lämna alla erforderliga
upplysningar. Vid dessa sammanträden få då den centrala myndigheten,
länsstyrelsen, den lokala vägförvaltningen och länsvägnämnden tillsammans
pröva det för dagen aktuella läget, Därigenom tror jag att man skulle kunna
få ut något av värde. Men örn man sammankallar 30 ä 40 personer och gör
upp ett arbetsschema för en eller två dagar, tvivlar jag på att man på den
vägen skall få något resultat, som blir till ledning för Kungl. Majit och den
centrala vägförvaltningen. Vi reservanter lia ansett, att man för närvarande
endast bör godtaga de lokala nämnderna, nämligen vägnämnderna och länsvägnämnderna.
Skulle det visa sig lämpligt, har för övrigt regeringen möjlighet
att tillkalla ledamöter av länsvägnämnderna för samråd; ett sådant
förfaringssätt tillämpas ju i många andra fall, och det kan ske även på kommunikationsdepartementets
område. Men det är onödigt att redan från början
skapa ett särskilt organ, som skall ha regelbundna sammanträden och dessutom
genom utskottsbehandling handlägga Anssa frågor. Jag undrar, örn det
inte blir en väl tungrodd apparat,

Jag har i detta sammanhang intet annat yrkande än örn bifall till 1 §, och
jag får väl återkomma med yrkanden sedermera vid de övriga paragraferna.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag har väckt en motion på uppdrag
av Stockholms stad tillsammans med övriga ledamöter på Stockholmsbänken,
och jag vill yttra något örn denna motion, då den ju ganska ingående har behandlats
av utskottet i tre paragrafer i dess utlåtande men avstyrkts över
hela linjen.

Innan jag går in på detta, vill jag emellertid säga, att när vi i riksdagen
fattade ^vårt beslut örn förstatligande av vägväsendet, var det egentligen två
önskemål man ville tillgodose, nämligen dels att åstadkomma större rättvisa
och dels att åstadkomma större effektivitet. När man nu studerar denna fråga,
finner man, att medan landsorten onekligen tidigare haft en missgynnad
ställning, har det nu slagit över, så att det enligt det föreliggande förslaget
i stället blir städerna och framför allt de större städerna, som bli missgynnade
i flera avseenden. Så småningom torde denna orättvisa behandling av städerna
leda därhän att en mycket lång och seg kamp mellan stads- och landsbygdsintressena
kommer att läggas till de övriga olyckliga strider mellan land och
stad, som tidigare ha pågått och ännu pågå. Detta kan inte vara till någon
glädje, enligt mitt förmenande och, såvitt jag förstår, även enligt städernas
förmenande. Det är nämligen inte bara Stockholms stad utan också representanter
för Malmö och Göteborgs stad. som ha skrivit under denna motion,
och vi stödja oss alla på Svenska stadsförbundet, som omfattar hela landets
städer. Det har tagits alltför ringa hänsyn till städernas intressen vid utskottets
liksom tidigare Kungl. Maj :ts handläggning av frågan, och överhuvud taget
lia städerna haft mycket litet att säga till örn vid utformandet av de bestämmelser,
som nu skola bli gällande. Detta kommer att sätta spår efter sig,
och det kommer inte att bli till fördel för genomförandet av denna stora reform.

Den behandling av ärendet, som har ägt rum sedan riksdagen beslöt att gå
in för centraliseringen, visar, att utvecklingen redan går i en byråkratiserande
och ännu mer centraliserande riktning än vad man från början tänkt sig. Denna
byråkratisering kan icke medföra någon ökning i effektiviteten. Vi ha tilllika
sett, att en orättvisa mot städerna håller på att genomföras, som säkerligen
kommer att sätta mycket starka spår efter sig, och som kommer effektiviteten
att minskas genom en onödig byråkratisering och omgång. För att åstadkomma
ett s. k. förenhetligande, ett slags likriktning, skola städernas väg -

Torsdagen den 1" juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
frågor nu gå till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som skall ha allting under
sin handläggning. Jag tror att det särskilda yttrande, som herr J. B. Johansson
m. fl. fogat till utskottets utlåtande, tyvärr kommer att bli besannat. Det
heter i detta yttrande: »Den långt gående centralisering och byråkratisenng,
vilka utmärka den blivande vägförvaltningen, komma att medföra åtskilliga
olägenheter. Framför allt torde man få räkna med att kostnaderna för vägväsendet
icke, såsom förutsatts, komma att hålla sig inom den hittillsvarande
ramen utan i stället komma att stiga vida utöver de nu gjorda beräkningarna.»
Ja, jag tror, att vi, på grund av vad som nu kommer att beslutas, inom en icke
alltför avlägsen framtid komma att få uppleva att vi lia lagt grunden till rikets
största, tyngsta och dyrbaraste ämbetsverk. Detta ämbetsverk kommer att
växa lavinartat, örn det skall kunna arbeta snabbt och icke verka hejdande i
stället för befordrande på vägväsendets och trafikens utveckling.

Detta var endast några allmänna reflexioner. Jag hoppas, att^jag inte skall
bli sannspådd, men det vilar ett tungt ansvar över herr statsrådet, som^ har
lagt fram detta förslag, därest det i framtiden skulle visa sig, att vi fa ett
jättelikt byråkratiskt ämbetsverk, som är mera till hinder för trafikens utveckling
än till dess befordran. .... „ OQ, .

I den motion, som jag närmast skulle vilja säga några ord om, nr 284 i
första kammaren, utgår man från 20 § i nu gällande väglag. Enligt denna
äger stad bygga allmän väg, som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller
avstyckningsplan skall ingå i gata eller allmän plats, utan att arbetsplan för
företaget blivit fastställd av statlig myndighet. När utskottet redogör för motionen,
säger utskottet att i densamma hemställes, att »riksdagen i sitt yttrande
angående förslaget till vägstaaga måtte påyrka sådan ändring av förslaget,
att fastställelse av arbetsplan icke kräves för byggande av allmän väg,
som enligt fastställd stadsplan, stomplan eller avstyckningsplan skall ingå
i gata eller allmän plats», och utskottet yttrar för sin del, att »av skäl som i
propositionen anförts anser även utskottet, att alla arbetsplaner beträffande
vägföretag i städerna böra granskas och fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Den olägenhet och det dröjsmål som härav föranledas kunna
icke uppväga fördelarna av en dylik ordning.»

Man kan alltså icke förneka, att väsentliga olägenheter och dröjsmål komma
att uppstå för städerna, men dessa nackdelar komma att uppvägas av fördelarna
av den föreslagna ordningen. Jag tror att man här har misstagit sig.
Det vore emellertid glädjande, örn de, som nu skola handha denna sak, inte
förfore rent ämbetsmannamässigt utan praktiskt, inte förforo byråkratiskt,
utan toge omgången rent formellt och läte städerna ordna sitt gatuväsen i stort
sett efter vad de finna vara praktiskt och riktigt. Men skola alla små och
stora planer prövas mera ingående, då, herr statsråd, befarar jag, att herr
statsrådet får lägga fram förslag till nya väldiga utgifter för detta ämbetsverk.

Utskottet har emellertid gjort ett uttalande, som, örn det skulle tas efter
ordalydelsen, praktiskt taget skulle vara detsamma som att motionen godkändes.
Utskottet säger nämligen: »Utskottet förutsätter» —- märk väl för utsätter;
det är ett mycket starkt och kraftigt ord — »emellertid att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
granskning och fastställelse av arbetsplaner beträffande
vägföretag i städerna ske med största möjliga skyndsamhet. En snabb behandling
av dessa ärenden betingas av samma skäl, som föranlett vidtagande
av särskilda åtgärder för vinnande av en skyndsam handläggning av stadsplaneärenden.
» Kunde man vara säker på att det verkligen skulle komma att
ske så i realiteten, tror jag inte att städerna skulle behöva befara så stora olägenheter
av denna lag. Men med kännedom orri den svenska förvaltningen,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 £. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
vilken, samtidigt som den är ett mönster för en förvaltning i många avseenden,
dock är oerhört långsam i sin arbetstakt, tror jag inte att man kan
hoppas pa att utskottets förutsättning här kommer att i alla avseenden bli
beaktad. Jag tror inte den goda viljan kommer att saknas. Tvärtom! De svenska
ämbetsmännen lia — det säger mig min långa erfarenhet — en utomordentligt
god vilja, men de kunna ofta inte rå på svårigheter. Det är många svårigheter,
som här tornas upp, och som delvis innebära en dubbelbehandling.
Städernas fullt kompetenta vägmän ha nämligen, innan ärendena komma till
statens förvaltning, redan behandlat dem, och det är egentligen ganska onödigt
att en ytterligare behandling äger rum från statens sida, när det gäller
sådana planer.

Då jag lörstar att det är hopplöst att söka vinna beaktande för städernas
synpunkter i en fråga som denna, där landsbygden tycks 80-procentigt dominera
i utskottet, och då jag förstår att det är hopplöst att kunna tänka sig
någon ändring, skall jag emellertid när vi komma till 38 §, som det i detta
fall gäller, icke framställa något jakande. Men jag vill uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet måtte allvarligt beakta, att nian åtminstone inte
från början slår in på en sådan väg att nian därigenom kan komma att stoppa
städernas trafik- och vägutve.ckling och fördröja arbetet i oanad grad.

Om 17 § i förslaget gäller i själva verket detsamma som jag nu har anfört.
Beträffande denna paragraf framhalles det i motionen, att byggande av en
trafikled såsom gata innebär, att den utföres i full överensstämmelse med gällande
stadsplan. A.tt för detta fall paiordra väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
godkännande av arbetsplan synes icke. fylla något förnuftigt ändamål men
är däremot ägnat att medföra onödiga tvister mellan styrelsen och städerna.

Jag är övertygad örn att det kommer att bli oändligt många tvister mellan
styrelsen och städerna i denna sak. Här kommer man rent av att inbjuda till
tvister alldeles i onödan, och det är obegripligt varför man skall göra det.

Men da säger utskottet: »Stadsplanebeslut innehåller icke, såsom motionärerna
synas förutsätta, bestämmelser i alla avseenden örn huru gata skall byggas.
.Sålunda hava städerna och samhällena tämligen fria händer» — ordet
tämligen är ju ett sådant kautschukbegrepp, som man kan tyda och tolka hur
som helst — »i fråga örn sättet för gatas byggande. Det är emellertid uppenbart,
att sättet för arbetets utförande är av största betydelse för kostnaderna för
företaget och därmed även för statsbidraget till gatans byggande och underhåll.
Med hänsyn härtill torde, de skäl, som av utskottet anförts till stöd för att
arbetsplan beträffande väg inom stadsplanelagt område skall granskas och
fastställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, tala för att även arbetsplan
beträffande gata, till vars byggande eller underhåll statsbidrag skall utgå,
granskas och godkännes av styrelsen. Föreskriften härom i förslaget innebär,
såsom departementschefen framhåller i propositionen, icke något nytt. Redan
nu skola arbetsplaner beträffande sådana gatubyggnadsföretag, till mika
statsbidrag skall utgå, granskas och godkännas av väg- och vattenbv°-g''
nadsstyrelsen.»

Men det är ju en väsentlig ändring eftersom hädanefter så ofantligt många
flera förslag komma att löpa in. Den ändringen medför en byråkratisering och
en fördyring av hela apparaten alldeles i onödan och kommer dessutom inte att
leda till någon skyndsam behandling av ärendena. Jag vill emellertid hoppas*
att man redan fran början skall kunna komma in på en riktig linje, d. v. s. att
kommunikationsdepartementet och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen inte slå
in pa en byråkratisk väg med en byråkratisk tolkning av bestämmelserna, som
leder till en granskning med iakttagande av otaliga petitesser, utan att man
endast principiellt ser till att allt är riktigt. Gör man det, kan det möjligen

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. ira. (Forts.)
tänkas, att riskerna inte bli så stora, men skall man i minsta detalj granska
och nagelfara allting, kommer effektiviteten att utebli •— ja, vi komma sannolikt
att få det mycket sämre än vi nu ha det. Olyckan kommer att gå ut
över städerna och möjligen även över landsbygden, och det hela leder till en
motsatt effekt mot den som beräknades, när beslutet fattades.

Slutligen, herr talman, har det i motionen nr 284 även krävts en rimligare
ersättning i vissa fall åt städerna i fråga örn kostnaderna. Jag förstår väl att
det i det avseendet är ännu omöjligare att vinna någon bättring i förslaget än
i fråga örn de förut berörda punkterna.

Det är mycket märkligt, att det skall behöva bli denna ständiga strid mellan
stad och land. Landsbygden har onekligen tidigare varit missgynnad i
många avseenden även i fråga örn vägväsendet — det vill jag understryka och
erkänna — men nu är det uppenbarligen så, att det skall bli städerna, som skola
bli orättfärdigt behandlade, ty dithän kommer detta förslag att leda. Jag
kan inte se att det finns någon möjlighet att ge stadskommunerna den rättvisa,
som de kunna fordra.

Det skulle ha varit mycket bättre, örn man hade gått fram påsett enklare
sätt, när denna sak nu-skall förverkligas. Örn man hade byggt på det bestående,
låtit den kommunala självstyrelsen vara mera orubbad, under det att
staten däremot hade lämnat större ekonomiska bidrag, hade vi sluppit denna
byråkratisering och sluppit denna centralisering. Såväl stad som land skulle
säkerligen ha haft det mycket bättre pa sa sätt. Nu fa vi med. höga omkostnader
för ett jättelikt ämbetsverk betala den minskade effektivitet, som kommer
att uppstå genom detta besluts förverkligande, och därvidlag komma städerna
att sitta värst emellan.

Herr talman! Jag skall inte, när vi.komma till de olika punkterna i. förslaget,
framställa något yrkande örn bifall till motionen, eftersom jag finner
det hopplöst att så göra, då det inte finns någon enda reservant för motionen
och då även ett par av stadsrepresentanterna — det finns ju inte så mångå sådana
i utskottet — lia gett upp striden. Men lat oss i varje fall slippa den
där extra krokanen, som herr Forslund mycket befogat bär vänt sig emot
och som kommer att innebära ännu mer av omgång och fördröjande i arbetet.
Den betyder väl inte så mycket ekonomiskt. I det avseendet kan jag inte finna
att herr Forslund har rätt i att 20,000 kronor är någon stor summa — i dessa
tider är ju det beloppet en spottstyver. Därför tycker jag inte att dessa .kostnader
för riksvägnämnden äro något att tala om, men vi skulle, örn vi inte
bifölle förslaget i den delen, slippa få en instans, som ännu mer kommer att
hindra effektiviteten och öka byråkratiseringen i arbetet. Av den anledningen
är jag med på att stryka denna extra och fullkomligt illusoriska demokratiska
krokan på denna byråkratiska organisation. Den är bara till för att förvända
synen på folket i städerna och på landsbygden. Den kommer att bli fullkomligt
betydelselös, och då är det bättre, att vederbörande ämbetsverk inte har något
att krypa bakom utan får stå till svars inför riksdagen för hur det sköter dessa
utomordentligt viktiga och betydelsefulla angelägenheter. Jag ar dartör
emot riksvägnämndens inrättande.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag hörde ju till dem,
som förra året, när det gällde att fatta ett principbeslut örn vägväsendets förstatligande,
hävdade den meningen att man inte borde så hastigt som skett
gå in för en dylik anordning. ....

Nu ha emellertid under det gångna året, efter det att detta principbeslut
fattats, åtskilliga åtgärder redan vidtagits för genomförandet av det väntade beslutet
örn förstatligande. Direktiv ha givits vägstyrelserna i vissa avseenden.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. za.

Lagförslaa örn allmänna vägar m. m. (Forts.)
och även andra åtgärder ha vidtagits, vilket gör att det i det läge, vari frågan
nu ligger, icke finns någon annan möjlighet än att gå in för att fullfölja det
redan fattade principbeslutet. Jag har därför också i utskottet lojalt medverkat
till utformandet av de bestämmelser, som innehållas i utskottets nu föredragna
förslag till utlåtande.

ha Ja? 0C?1 nåffra med mig inte kunnat underlåta att till detta
utlåtande foga ett särskilt yttrande. .Vi ha velat göra detta därför att man inte
skulle fa den uppfattningen, att vi hade frånfallit vår tidigare uttalade mening.

Jag hade inte tänkt att halla något anförande i anledning av detta särskilda
yttrande, utan jag hade endast tänkt tala örn några detaljer i betänkandet. Men
vad sorn här har sagts av utskottets ärade ordförande och ännu mer av herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet ger mig anledning att
uppehålla mig vid detta.

• -PcrL förste ärade talaren i denna fråga, herr Elon Andersson, nämnde, att vi
i detta vart yttrande, när vi där tala örn kostnaderna, fällt vår dom för tidigt,
och herr statsrådet gick ännu längre och försäkrade, att den föreslagna anordningen
ramme att bli billigare än den nuvarande, och uttryckte sin tillfredsställelse
över det verk han här har effektuerat och som han ansåg hade blivit
bättre än han vågat tro.

Särskilda, utskottets ordförande var ju något försiktigare än, herr statsrådet
nar han sedermera yttrade, att det är för tidigt att kunna bestämt uttala sig
örn kostnaderna.

Emellertid begärde herr statsrådet att få några uppgifter, som kunna bestyrfa,
7? uttal;ande i reservationen på denna punkt. Jag vill då först hänvisa till
det fornaliandet, att vi för närvarande befinna oss i en period, där vägtrafiken
har nedgått i mycket hög grad, och att under normala förhållanden, återföra
vagt rall keil till vanlig omfattning måste kräva en utökning. Vidare ber jag att
ia framhålla, att i de avgivna yttrandena över kostnaderna — särskilt yttrandena
över den proposition, som kommer att behandlas närmast efter denna —
betydande äskanden gjorts örn utökningar av organisationen, vilka äskanden
statsrådet dock under hänvisning till det nu rådande läget på vägtrafikens område
har kunnat tillbakavisa i betydande omfattning.

Men det finns också andra kostnader, som jag skulle vilja''beteckna såsom dolda
kostnader. Dit räknar jag dock inte, ehuru jag vill påpeka förhållandet, att
det utgiitsförslag, som föreligger i fråga örn organisationen i nästföljande proposition,
pa vissa punkter icke omfattar ett helt budgetår. Till de dolda kostnaderna
mäste emellertid räknas t. ex. försäkringskostnaderna. Vägdistrikten ha
nu försåket sm maskinpark och sina byggnader. De ha olycksfallsförsäkring^
sm Personal, försäkringar för skador som vållas vägfarande etc. Dessa
försäkringar skulle nu upphöra att gälla. Staten skall själv överta ansvaret,
Men detta betyder val icke att motsvarande utgifter helt komma att försvinna.

. de sakkunnigas utlåtande förekommer följande uttalande rörande vissa pensionsiragor:
»Pa grund av nu gällande pensionsbestämmelser komma efter ett
förstatligande av vägväsendet icke blott alla ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän utan även alla mera stadigvarande anställda arbetare vid den stattiga
vagorganisationen automatiskt i åtnjutande av såväl tjenste- som familjepenS!°n.
1 samband härmed uppkomma vissa pensionsfrågor som påkalla överväRanden.
» Det upplyses att statskontoret håller på att utreda dessa spörsmål,
och senare talas i de sakkunnigas betänkande om att sådana utgifter för försäknngar
och pensioner och dylikt hädanefter skola påföras tolfte huvudtiteln
och således icke komma att redovisas i kommunikationsdepartementets huvudtitel.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vågar m. m. (Forts.)

Vidare komma de nya vägförvaltningarna att fa tjänstebrevsrätt, vilket de
nuvarande vägstyrelserna icke lia. Detta betyder ju icke, att det. allmännas
kostnader för porto uppköra, utan det betyder, att pa sjätte kuvudtiteln mäste
anslaget till postverket höjas för att motsvara postverkets ökade kostnader på
grund av tjänstebrevsrätten. Jag skall här icke ingå på den höjning med 50 %
av arvodet till vägnämnderna, som särskilda utskottet har beslutat föreslå.

Jag har observerat, att i avgivna yttranden lia från vägingenjörer och vissa
andra ställts långt gående krav på utbyggnad av organisationen. Jag Ilar inte
hunnit gå igenom så många yttranden, men i ett av yttrandena har jag funnit,
att vederbörande vägingengör yrkat, att en avdelning inom vägförvaltnmgen
i länet måtte inrättas med särskild, vägdirektören tillgänglig personal tor
föredragning av ärenden i länsstyrelsen. Det är ju orimligt, att sådana krav
kunna framkomma — ifrågavarande personal bör ju länsstyrelsen ställa till
förfogande — och det vittnar örn vilka krafter som arbeta för att utbygga och
fördyra organisationen på olika områden. Vä g distrikten betala nu skatter för
sina fastigheter. Kommer detta att ske efter statens övertagande.

Åtskilliga engångskostnader uppstå. Jag skall blott nämna kostnader tor
lokaler åt vägförvaltningarna. Vi lia redan under denna riksdag i åtskilliga
propositioner i samband med byggnadsfrågor fått behandla utvidgningar av
ämbetslokaler med motivering, att de varit nödvändiga för de blivande lokala
vägförvaltningarna, och på listan står upptaget ett utlåtande tran statsutskottet
över en särskild proposition örn anslag till lokaler för vägförvaltningar.
När man läser yttrandena från länsstyrelser oell vägmgenjörskontor, där det
allmänt klagas över bristen på lokaler, finner man det mycket anmärkningsvärt
att dessa frågor försummats i yttrandena över 1938 ars kommittés betänkande
rörande principerna för vägväsendets förstatligande. Fragorna rörande
engångskostnaderna för lokaler och den stora lokalbristen tappades
bort förra året, när det gällde att fatta principbeslut i väglragan.

Vissa andra förhållanden kunna påpekas. Sålunda har marklösen tiii^vissa
städer och samhällen höjts från 60 till 80 %. Vidare måste jag redan nu påpeka
en sak, fastän den tillhör nästa utlåtande. Det är själva organisationen dar
man enligt min uppfattning gått in för en alltför stark utbyggnad av t°PP''
organen och i viss mån tappat bort de synpunkter, som böra vara vagledande
för arbetena ute på fälten, i det man t. o. m. minskat pa antalet vägmästare och
arbetsledare. Enligt min mening lia vi att såsom en nödvändig utbyggna
emotse en utvidgad arbetsledning på fälten. Detta synes mig ofrånkomligt,
örn arbetets effektivitet skall upprätthållas. Vägarbetare.aro spridda pa olika
håll utefter vägarna, och det måste finnas en arbetsledning som leder och
fördelar arbetet, och denna måste vara tillräcklig. Jag tror, att deli organisation
som i detta avseende Ilar framlagts, icke kommer att halla, utan att man har

att emotse utvidgningar på detta område. ,, , , -

Ja, detta var några synpunkter. Det torde bil tillfälle att framdeles, nar
organisationen har varit i gång en tid, återkomma oell närmare peka pa verkningarna
i ekonomiskt hänseende, men det fordras ett visst arbete för att gora
jämförande uppställningar, då nu utgifterna skola slas ut pa olika huvudtitlar

och därtill under olika anslagsrubriker. „ ,

Jag skall i detta sammanhang också be att fa saga några ord örn ioro -ningen örn statsbidrag till väg- och gatuhållningen i stader och stadsliknande
samhällen, som äro väghållare. Eftersom herr Strom nyss yttrade, att staderna
äro särskilt missgynnade och lia föga att säga till örn vid utformandet,
kan det vara intressant för honom att la hora också dessa uppgifter. Jag had

i varje fall tänkt säga någonting härom.

X i § stadgas: »Till de städer och stadsliknande sandvallen, som aro vag -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vågar m. m. (Forts.)
hållare, utgår enligt vad nedan sägs statsbidrag till byggande och underhåll
av allmänna vagar och för biltrafiken viktiga gator.» Förra årets beslut innebar,
att statsbidraget höjdes till 95 procent för byggande och underhåll av
sadana vågar och gator. Den första förstatligandekommittén hade föreslagit
en höjning till 90 procent. Departementschefen föreslog i propositionen förra
året 95 procent, och det är detta procenttal som nu återkommer i den föreslagna
förordningen, mot vilken ingen reservation har avgivits.

. ATär 1 alla fall tar upp denna detalj, är det därför, att under behandlingen
inom särskilda utskottet efterlystes, hur det kommer att tillgå att bestämma,
vilka gator i städerna som anses vara »för biltrafiken viktiga gator». Det
lanns anledning att göra detta, ty man hade i tidningarna sett, att vissa stadsluilmäktige
hade yttrat sig över en förteckning på sådana gator, vilken länsstyrelsen
hade tillställt dem. Efterlysningen gav anledning till en föredragning
inom utskottet från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Därvid Engö vi veta,
att inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen redan uppgjorts en förteckning
över dessa gator. Denna har skickats ut till länsstyrelserna, för att dessa efter
städernas hörande skola avge yttrande till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
och vi fmgo också veta vad denna förteckning innehåller. Redan iiu finnas vissa
bestämmelser i förevarande hänseende, och vi fingo veta, att dessa komma
att justeras uppåt. Det är också att märka, att det har skett en justering
uppåt idraga örn statsbidraget, som höjts till 95 procent för såväl byggande
som underhåll.

Det lämnades vidare den upplysningen, att dessa för biltrafiken viktiga
gator komma att utgöra i medeltal 50 procent av städernas gator. Procentsatsen
kan i vissa städer bli lägre, beroende på deras belägenhet, och i andra städer
kan den bil högre. Men såvitt jag antecknade riktigt skulle medeltalet för
samtliga städer bli omkring 50 procent, och för Stockholm skulle, örn jag inte
missmmner mig, procentsatsen.bli 49.6 procent av stadens gatunät. Én stad
hade kommit upp i ett statsbidrag för 87 procent av sitt gatunät. Det är
uppenbart, att här måste dölja sig betydande utgifter för det allmänna, och
vad som synes mig betänkligt är, att detta förhållande torde komma att skapa
en spänning mellan städer och landsbygd, när det gäller statsbidragens fördelning,
i synnerhet i tider, då det statsfinansiella läget inte tillåter anslagsbeviljande
i alltför stor utsträckning. Det synes därför synnerligen önskvärt, att
vederbörande håller ett vaksamt öga på tillämpningen av bestämmelserna i
denna förordnings 1 §, sa att icke det allmänna här får utgifter, som kunna
bil alltför höga.

uppgifter, jorn vi på detta sätt fingo, voro säkerligen en överraskning
för. oss alla i utskottet. Jag för mm del hade ingen kännedom örn dem, och
kunde förstå ingen annan heller. Och det var heller ingen som
kände till deni förra året, när vi fattade principbeslutet.

Nu är att märka, att städerna skola få 95 procent i statsbidrag, men de
skola själva sköta sin bokföring och själva handha väg- och gatuväsendet. De
fem procenten skola de betala för att få ha denna frihet. Jag vill emellertid
begagna tillfället att understryka, att det må,ste anses nödvändigt, särskilt
efter de uppgifter jag nyss har lämnat, att från det allmännas sida, från vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens och vederbörande ämbetsverks sida tillses, att
bokföringen i städerna rörande väg- och gatuhållning mycket noga särskiljes
fran annan bokföring och att från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utövas
kontroll en lika sträng^ och noggrann kontroll som den, som har utövats över
vägstyrelserna under gångna år. Detta behöver ju inte innebära något misstroende,
utan torde, enär det här gäller ett statsbidrag av 95 procent, vara i
full konsekvens med det krav på kontroll, som har förefunnits från det allmän -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
nas sida redan när vägdistrikten haft 85 procent i statsbidrag. Jag har velat
nämna detta i debatten också därför, att vi enligt departementschefen haft
orätt, när vi i vårt särskilda yttrande ha talat örn ökade kostnader, som kunna
uppkomna efter ett förstatligande. Jag tror att jag nu redan bevisat att så
kommer att ske.

Jag vill också beröra ett annat uttalande i vårt särskilda yttrande, där vi
säga: »Örn vi således anse ett förstatligande av vägväsendet i och^för sig onödigt,
finna vi en sådan åtgärd så mycket mera betänklig i nu rådande läge,
då stora krav ställas på den statliga förvaltningsapparaten och den yttersta
sparsamhet med allmänna medel är synnerligen nödvändig.» Jag tror, att
detta uttalande står sig, trots att kommunikationsministern icke ville instämma
i denna uppfattning.

Vidare lia vi en passus i samma yttrande, där det heter: »Den långt gående
centralisering och byråkratisering, vilka utmärka den blivande vagförvaltningen,
komma att medföra åtskilliga olägenheter.» Jag tror, att vi kunna
stå för också detta uttalande. Vi känna väl alla till, att statens kvarnar
mala långsamt och att det tar tid att få ärendena avgjorda, hos myndigheterna.
Under de 45 år jag arbetat på vägväsendets område har jag haft rika tillfällen
att iaktta den långa väntetid, som många gånger har erfordrats, innan man
har kunnat få besked och slutligt avgörande i olika vägärenden. Jag tror inte,
att det kommer att bli bättre, sedan statsförvaltningen helt övertagit dessa
spörsmål, ty det finns därefter ingen, som på samma sätt som vägstjmelserna
dock ha gjort efterlyser ärendena och påminner örn att de måste expedieras. _

Denna befarade byråkratisering är också ett av skälen till att jag för min
del har anslutit mig till den reservation mot förslaget örn riksvägnämnd, som
har fogats till utskottets utlåtande. Liksom herr Heiding och övriga, som yttrat
sig, hyser jag den uppfattningen, att tillkomsten av denna riksvägnämnd
på 30 ä 40 personer kommer att ytterligare byråkratisera- och fördröja ärendenas
handläggning. Och att den huvuduppgift, som man tillmätt riksvägnämnden,
icke skulle komma att fyllas i samma utsträckning som propositionen
ville ge intryck av, blev för mig alldeles klart, när jag i utskottet fick
höra att denna stora riksvägnämnd skulle sammanträda en gång örn året och
välja utskott, underutskott på 6 ä 7 personer, som å nämndens vägnar skulle
avgiva yttranden och förslag. Då blev som nämnts åtminstone min ställning
alldeles klar. Ty vad är det som garanterar, att ett inom riksvägnämnden
valt utskott får en sådan sammansättning, att de stora rikssynpunkterna, som
riksvägnämnden skulle lia hävdat, bli på samma sätt tillvaratagna inom utskottet?
Det utskott, som handlar å riksvägnämndens vägnar, kan bli så sammansatt,
att det får en lokalbetonad prägel, som i stället kan försvåra behandlingen
av vägärendena ur en större synvinkel. Jag har således anslutit mig
till reservationen, den mycket manstarka reservationen örn avslag på förslaget
örn riksvägnämnd.

Jag skall vidare, herr talman, be att få säga ett pär ord om 2 § i den nu
föredragna lagen, i vilken paragraf bryggor behandlas. Det är ju så, att redan
med de nuvarande bestämmelserna det lär ha förekommit intagning till
allmänt underhåll av vissa bryggor. Men detta har, det måste sägas, skett
i oerhört begränsad omfattning, vilket beror på att bestämmelserna för närvarande
äro så stränga, att man snarare kan säga, att, i de fall bryggor lia blivit
dömda till intagning till allmänt underhåll, det har varit mycket tveksamt,
örn detta överhuvud taget stått i överensstämmelse med författningarna. Det
har därför synts mig och utskottsmajoriteten riktigt att med tanke på sådana
fall ändra Kungl. Maj :ts förslag. Låt mig ta ett exempel. Det allmänna
bygger en allmän väg med statsbidrag, som på vanligt sätt är dömd av veder -

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
börande myndigheter och som går ned till en strand, där den slutar. Det allmänna
deltar också i tillkomsten och underhållet av en brygga, då ju vägens
tillkomst var avsedd att tjäna den allmänna trafiken ner till denna strand.
Följaktligen måste det väl, förefaller det mig, vara riktigt, att då också ingår
en brygga, så att båtarna kunna lägga till. Det har omvittnats, att enskilda
personer, kommuner, ångbåtsbolag och andra ha fått träda emellan och
sörja för bryggan, genom att skaffa pengar. Utskottets förslag innebär emellertid
icke, att de bryggor, som icke äro allmänna, omedelbart skola förstatligas,
utan förslaget innebär, att myndigheterna skola göra en prövning, huruvida
skäl föreligga för intagning till allmänt underhåll av bryggor. Prövningen
skall ske från fall till fall efter samma grunder och på samma sätt som
prövningen av intagning eller byggande av allmän väg. Dessa bryggor skola
tjäna den allmänna samfärdseln, och det förefaller mig, att man bör kunna ge
vederbörande myndigheter befogenheten att från fall till fall pröva och avgöra,
huruvida en brygga har en sådan belägenhet att den verkligen tjänar
den allmänna samfärdseln.

Ett par talare ha sagt, att utskottets utlåtande endast innebär små justeringar
i den kungl, propositionen. Jag har en annan uppfattning. Den som vill
granska utskottsutlåtandet närmare och jämföra det med Kungl. Maj :ts proposition
skall finna, att det på flera punkter har vidtagits ganska värdefulla
och betydelsefulla förbättringar i Kungl. Majlis förslag. Detta kommer till
synes inte endast direkt i vederbörande lagparagrafer, utan även i utskottsutlåtandets
motiveringar till de olika paragraferna, såväl de paragrafer som
ändrats som vissa andra paragrafer, vilka uttalanden från utskottet skola gälla
som direktiv vid tillämpningen.

Jag vill skänka mitt erkännande åt det utskottsarbete som nedlagts på denna
fråga, i vilket jag haft äran och förtroendet att deltaga, och för det hänsynstagande
till olika intressen, som där har skett. Detta utskottsarbete har
uteslutande tagit sikte på att gagna den sak som utskottet haft att arbeta med,
och det har därför varit mycket angenämt att deltaga i detta utskottsarbete!
Jag har velat säga detta, även örn jag, såsom jag tidigare sagt, hyser mycket
stora betänkligheter mot utskottets förslag på vissa betydelsefulla punkter
och i fråga örn förslaget örn inrättande av en riksvägnämnd avgivit en reservation.

. Jag ber, herr talman, att få sluta med att instämma i yrkandet örn bifall
till den reservation, som avstyrker inrättandet av en riksvägnämnd. Jag instämmer
likaså i det yrkande, som gjorts beträffande införande av begreppet
orygga, i 2 § i lagen.

Friherre ])e Geer: Herr talman! Det är inte min avsikt att försöka förlänga
debatten genom att gå in på den föreliggande frågan i dess helhet. Jag
har ju tillsammans med herr J. B. Johansson m. fl. avgivit ett särskilt yttiT*
^ Jåg givit till känna min asikt i denna fråga. Jag vill inte ingå

på någon närmare utläggning av yttrandets detaljer, utan jag vill endast som
mm mening säga,. att jag tror, att framtiden kommer att visa, att vad som
sägs i detta särskilda yttrande antagligen tyvärr i mycket stora delar kommer
att besannas.

Jag har emellertid, herr talman, egentligen begärt ordet för att säga något
örn den så mycket omdiskuterade riksvägnämnden. Jag anser att denna fråga
blasts upp litet val mycket. Vid förra årets riksdagsbeslut i själva huvudfrågan
var ju oppositionen särskilt inriktad pa att framhålla, att vägväsendets
förstatligande skulle medföra ett tillbakasättande av det lokala intresset. Man
hoppades då i alla fall, att dessa olika vägnämnder skulle komma att bevara

Torsdagen den 17 juni 1943 £. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
åtminstone något inflytande åt de lokala intressena, framför allt landsbygdens.
Det är ju då kanske för många litet förvånande, att vi redan i år skola
få se, att den ena av de tre föreslagna nämnderna skall slopas, örn nu reservanterna
få sin mening igenom. För min del är det inte så särdeles förvånande,
då jag alltid väntat mig att dessa krafter, som finnas i landet för att försöka
få bort det lokala inflytandet, skulle göra sig gällande ganska snart. Jag
hade dock knappast väntat mig, att man redan i år skulle vilja avskaffa en
av dessa tre omdiskuterade nämnder, och vad som, herr talman, förvånar mig
högeligen är, att det finns landsbygdsrepresentanter, som kunna vara intresserade
av att avskaffa detta organ, som ändå i någon liten mån skulle kunna
medverka till att landsbygdsintressena bleve tillgodosedda. Det är ju alldeles
tydligt och klart för var och en som känner till vägväsendet, att det kan lia
sin betydelse, att det finns även en riksvägnämnd, där representanter från
länsvägnämnderna tillsammans med övriga tänkta representanter i denna riksvägnämnd
kunna få tillfälle att dryfta spörsmål på vägväsendets område.
Detta organ kan bli ett sammanhållande organ av ganska stor betydelse.

Från reservanternas sida har det både under diskussionen i utskottet och i
kammaren anförts en del motiveringar för deras önskan att avskaffa riksvägnämnden
redan nu, innan den ens hunnit få tillfälle att visa sina möjligheter.
Man säger, att kostnaderna för denna riksvägnämnd skulle vara avskräckande,
men, mina herrar, det är väl ingen som på fullaste allvar anser, att en årskostnad
av 16,000 kronor skulle lia den ringaste betydelse, i jämförelse med de
utomordentligt stora summor pengar, som vi snart skola se, att vägväsendet
kommer att kosta. Kostnadsskälet kan därför knappast vara någonting att
fästa avseende vid.

Det sägs i reservationen märkvärdigt nog även, att riksvägnämnden skulle
komma att öka byråkratiseringen och verka fördröjande på ärendenas avgörande.
Detta framstår för mig såsom någonting fullständigt gåtfullt. Skulle
byråkratiseringen öka genom att ett antal landsortsrepresentanter och andra
få tillfälle att i allmänhet en gång örn året säga sin mening i vissa för hela
landet viktiga vägfrågor? Är det verkligen troligt, att den kvarn, som herr
J. B. Johansson talade örn, den stora statliga kvarnen som mal så långsamt,
skulle komma att mala långsammare genom att riksvägnämnden finge yttra
sig i vissa ärenden?

Man säger vidare, att riksvägnämnden skulle arbeta på utskott och sektioner.
Jag är, mina herrar, alldeles övertygad örn att var och en som vill tänka
sig in i saken skall förstå, att den omständigheten, att dessa utskott få förbereda
ärendena och avgiva yttranden även i vissa detaljer, icke kan vara av
någon sådan betydelse, att det kan verka avskräckande.

Det har även från reservanternas sida sagts, att man i stället för en riksvägnämnd
skulle kunna tänka sig, att man inkallade vissa representanter från
landsorten en eller ett par gånger örn året. Men det är ju föga sannolikt, att
man, då man redan nu gör så starkt motstånd mot inrättandet av en riksvägnämnd,
kan hysa någon större förhoppning örn att dessa representanter skulle
bli inkallade i någon nämnvärd utsträckning, då detta inkallande skulle ske
så att säga fullt frivilligt och då nian kunde stödja sig på att riksdagen avslagit
tanken på en riksvägnämnd!

Jag tror för min del, att det måste finnas vissa okända krafter i rörelse, som
tyckas vara intresserade av att förhindra tillskapandet av detta mycket omtalade
organ — riksvägnämnden. Jag kan för min del nämligen inte förstå, att
de mycket enkla skill som anförts, bland annat de stora kostnaderna etc., verkligen
kunna vara av avgörande betydelse. Det måste finnas cn ganska allmän

Första kammarens protokoll 19J/3. Nr 4

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)
olustkänsla, en önskan av obegripliga, otydliga skäl att man inte skall få
detta organ, vars betydelse man inte tror på. För min del beklagar jag mycket
örn riksdagen skulle gå reservanternas väg. Det skulle för många i landet vara
beklagansvärt örn man redan nu, efter riksdagens beslut förra året, skulle
vara på väg att rasera det lilla surrogat av kommunalt inflytande som finns
kvar.

Jag ber, kerr talman, att beträffande frågan örn inrättande av en riksvägnämnd
få förorda, att riksdagen och denna kammare ville besluta i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag.

Häri instämde herrar Gustavson och Friggeråker.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes den nu föredragna
paragrafen.

2 §.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag hemställer om bifall till Kungl.
Majits förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av
den nu förevarande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle
godkännas med den lydelse, Kungl. Majit föreslagit; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt
utskottets förslag, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner 2 § av andra särskilda utskottets i utlåtande nr 2 framställda
förslag till lag örn allmänna vägar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den lydelse, Kungl. Majit
föreslagit.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Be under 2—5 upptagna lagförslagen.

Godkändes.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Lagförslag om allmänna vägar m. m. (Forts.)

VIslcottets under 6 upptagna förslag till lag om vägnämnder, länsvägnämnder
och riksvägnämnd.

1 §■

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Heiding m. fl. vid detta utlåtande fogade reservationen, vilken
innebär, att de paragrafer i lagen, som innehålla bestämmelser örn riksvägnämnd,
måtte utgå.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännande av
den under behandling varande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den ändring, att andra stycket utginge; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 1 § i det av andra särskilda utskottet i utlåtande nr 2
tillstyrkta förslaget till lag örn vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes nämnda paragraf med den ändring, att andra stycket
utgår.

2—24- §§.

Godkändes.

25 och 26 §§.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Beträffande de föredragna
paragraferna 25 och 26 ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen, vilken står i överensstämmelse med det beslut, som kammaren
nyss fattat.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att i avseende på
de nu föredragna paragraferna endast yrkats, av herr Johansson, Johan Bernhard,
att nämnda paragrafer skulle utgå ur lagförslaget.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av ifrågavarande
paragrafer samt vidare enligt herr Johan Bernhard Johanssons yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Anslag till
väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen -

Lagförslag om allmänna vågar m. m. (Forts.)

27—33 §§ samt ingressen.

Godkändes.

Rubriken.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den av herr Heiding m. fl. avgivna reservationen, vilken innebär att bestämmelserna
örn riksvägnämnd måtte utgå.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på godkännande av den nu ifrågavarande rubriken samt vidare, i enlighet med
herr Johan Bernhard Johanssons yrkande, därpå att rubriken skulle godkännas
med den ändring, som påyrkats i den av herr Heiding m. fl. beträffande förevarande
lagförslag anförda reservationen; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkterna B—D.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande andra särskilda utskottets
utlåtande nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 224, hade Kungl. Majit under
.punkten föreslagit riksdagen att dels bemyndiga Kungl. Majit att för tiden
den 1 juli—31 december 1943 fastställa den ändring i personalförteckningen
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som betingades av i propositionen tillstyrkt
förslag örn inrättande från och med den 1 juli 1943 av en befattning
såsom biträdande luftfartsinspektör i lönegraden Eo 24, dels godkänna av departementschefen
angiven personalförteckning för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och nied den 1 januari 1944, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i propositionen
förordats meddela beslut örn tillsättande av vissa i personalförteckningen upptagna
befattningar redan före utgången av år 1943, dels bemyndiga Kungl.
Majit att i den omfattning, som i samband med vägväsendets förstatligande
prövades erforderlig, till övergångsstat överföra ordinarie tjänstemän vid vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, dels godkänna av departementschefen angiven
avlöningsstat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att tillämpas under budgetåret
1943/44, dels ock till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 1,006,000 kronor, därav

503,000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 301, av herr A. Forslund, hade
hemställts, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits proposition nr 224
dels uttala, att bearbetningen av polischefernas rapporter rörande vägtrafikolyckor
från och med den 1 januari 1944 borde äga rum inom väg- och vatten -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Anslag till väg- och vattenby ggnadsstyr elsen. (Forts.)
byggnadsstyrelsen, dels ock vidtaga sådan ändring i det genom nämnda proposition
framlagda förslaget rörande anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som härav föranleddes.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj :ts förslag, måtte

a) bemyndiga Kungl. Majit att för tiden den 1 juli—31 december 1943
fastställa den ändring i personalförteckningen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som betingades av det av utskottet under punkten tillstyrkta förslaget
örn inrättande från och med den 1 juli 1943 av en befattning såsom biträdande
luftfartsinspektör i lönegraden Eo 24;

b) godkänna under punkten införd personalförteckning för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari 1944;

c) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
under punkten förordats meddela beslut örn tillsättande av vissa i nämnda
personalförteckning upptagna befattningar redan före utgången av år 1943;

d) bemyndiga Kungl. Maj it att i den omfattning, som i samband med vägväsendets
förstatligande prövades erforderlig, till övergångsstat överföra ordinarie
tjänstemän vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

e) godkänna under punkten införd avlöningsstat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas under budgetåret 1943/44;

f) å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av

1.003.000 kronor, därav 501,500 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

att motionen I: 301 måtte anses besvarad med vad utskottet under punkten
anfört.

I motiveringen hade utskottet bland annat framhållit angelägenheten av att
i motionen 1:301 berörda spörsmål från Kungl. Majits sida ägnades uppmärksamhet.

Den av utskottet under I b) förordade personalförteckningen upptog bland
annat en befattning såsom förste revisor i lönegrad A 24.

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herr Elon Andersson ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj :ts förslag, måtte

a) bemyndiga Kungl. Majit---- Eo 24;

b) godkänna i reservationen införd personalförteckning för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med den 1 januari 1944;

c) bemyndiga Kungl. Majit — — — år 1943;

d) bemyndiga Kungl. Majit — — — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen;

e) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att tillämpas under budgetåret 1943/44;

f) å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln till Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av

1.004.000 kronor, därav 502,000 kronor att avräknas mot automobilskattemedlen; II.

Att motionen---anfört.

I den av reservanten under I b föreslagna personalförteckningen hade i stället
för nyssnämnda förste revisorsbefattning upptagits en befattning såsom
revisionskommissarie i lönegrad A 26.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 £. m.

Anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. (Forts.)

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har till utskottsutlåtandet vid
punkten 1 fogat en reservation, och jag skall be att få med ett par ord motivera
dess innebörd.

Jag vill erinra örn att till de principiella erinringar, som vid fjolårets riksdag
gjordes mot förslaget om vägväsendets förstatligande, hörde även en anmärkning
örn den minskade effektivitet i det allmännas kontroll över vägväsendets
ekonomiska handhavande, som skulle bli en följd av förslagets genomförande.
Såväl i den reservation, som då avgavs, som i den i kamrarna
följande debatten erinrades det örn att den revision, som hittills verkställts
inom de lokala vägdistrikten, såväl av dessas egna revisorer som genom vägingenjörskontoren,
skulle komma att försvinna. Man fäste således, och enligt
min mening med all rätt, stor vikt vid att vägförvaltningen skulle kunna
underkastas den ekonomiska kontroll, som ett väl utvecklat revisionssystem
kunde medföra. Så mycket egendomligare ter det sig därför, att man nu
vill försvaga den revision, som departementschefen föreslagit, genom att såsom
utskottet gjort, placera dess chef i en löneställning, som uppenbarligen
avser en mindre kvalificerad tjänst än den departementschefen förutsatt. Enligt
min mening har man därvidlag icke tagit tillbörlig hänsyn till omfattningen
av det arbete, som kommer att åvila revisionskontoret. Jag vill erinra
örn att för närvarande samtliga utgifter för vägväsendet granskas dels av
vägdistriktens egna revisorer och dels av vägingenjörerna. Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
sida förekommer det för närvarande i stort sett endast
en stickprovsgranskning. Det är således uppenbart, att efter vägväsendets
förstatligande väg- och vattenbyggnadsstyrelsens revisionsverksamhet kommer
att erhålla en helt annan omfattning och innebörd. Då skall ju väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
företa icke endast den stickprovsgranskning av vägdistriktens
räkenskaper, som hittills förekommit, utan revisionen inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen skall avse samtliga räkenskaper från vägförvaltningarna
och dessutom från de städer och stadsliknande samhällen, som åtnjuta
statsbidrag till gatu- och väghållning. Inte minst med hänsyn till det
intresse, som senast i dag ådagalagts här i riksdagen för att städernas handhavande
av statsbidrag till vägväsendet skall underkastas en noggrann och
ingående kontroll, är det av vikt, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till
sitt förfogande får tillräckligt med arbetskraft för att kunna verkställa denna
kontroll. Härtill kommer även revisionen av hamnbyråns hamnbyggnadsavdelningar
och luftfartsavdelningens distriktsförvaltningar och byggnadsarbeten
samt bilbesiktningsmännens redovisningar. Det är således uppenbart, att
granskningen kommer att omfatta räkenskaper, som både till antal och ekonomiskt
omfång bli av synnerligen stora mått, och det medelsbelopp, som det
kommer att röra sig örn, torde komma att utgöra omkring 150 miljoner kronor
per år. Det bör även bemärkas, att revisionen har förutsatts bli inte bara
av formell natur, utan att räkenskaperna skola granskas även sakligt. Revisionsavdelningens
arbete skall emellertid inte inskränkas endast till denna
räkenskapsgranskning. Det är meningen att chefen för revisionskontoret skall
vara föredragande i anmärkningsmål. Han skall tillsammans med kansli- och
kameralbyråchefen såsom ledamot deltaga i avgörandena av nämnda mål.
Revisionskontoret skall dessutom av de tekniska byråerna kunna anlitas för
vissa specialundersökningar i räkenskaperna, exempelvis för att utröna medelkostnaderna
för gruskörslor eller andra liknande saker. Det är således uppenbart,
att det revisionsarbete, som framdeles kommer att åvila revisionsbyrån,
kommer att ställa mycket stora krav på den person, som närmast skall svara
för ledningen av byråns arbete.

Man har inom utskottet gjort gällande att det skulle vara en relativ nyhet

Torsdagen den 17 juni 1943 £. m.

Nr 24.

Anslag till väg- och vattenhy g gnadssty reisen. (Forts.)
i vår civilförvaltning'' både att den tjänsteman, som det är fråga örn, skulle
ges titeln av revisionskommissarie oell att lian skulle placeras så högt upp sorn
i 26 lönegraden. Jag vill härtill erinra örn att det redan nu inom arméförvaltningen
finns två revisionskommissarier, i marinförvaltningen en, i flygförvaltningen
en och i riksräkenskapsverket fyra. Samtliga dessa äro placerade
i 26 lönegraden. Det finns; -dessutom i både telegrafstyrelsen och järnvägsstyrelsen
en förste revisor som också har placering i 26 lönegraden. I det
förslag till omorganisation av försvarsväsendets centrala förvaltning, som
kammaren snart skall gå att besluta örn, föreslår nian införandet av feni revisionskommissarie
tjänster i 26 lönegraden. Det beräknas att försvarsntgifterna
skola komma att uppgå till omkring 750 miljoner kronor årligen; Det betyder
således att på var och en av dessa fem revis-ionskommissanetjanster
skulle falla ett anslagsbelopp på omkring 150 miljoner kronor. Det motsvarar
således ganska väl de anspråk, som böra ställas på revisionskommissanen
i väg- och vattenbyggnadsstyrelscn, enär även hans gransknings område skulle
få en omslutning på ungefär 150 miljoner kronor årligen.

Jag har således, herr talman, den uppfattningen att departementschefens
förslag örn att revisionskontoret inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall
förestås av en revisionskommissarie med placering i lönegrad A 26 mycket
val motsvarar de förhållanden, som redan nu äro rådande inom vissa delar av
statsförvaltningen och som komma att bli radande, därest, såsom jag förmodar,
omorganisationen av försvarsväsendets civila förvaltning kommer till
stånd. Jag kommer således, herr talman, att för min del yrka bifall till mm
reservation, som innebär ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på att det förekommer en passus
i utskottets motivering, som enligt mitt förmenande är ägnad att inge ganska
allvarliga betänkligheter. Den förekommer i samband med ett uttalande angående
behandlingen av övertalig personal. Utskottet har som regel uttalat
sig för att där personalen inte kan tas i anspråk, utan ordinarie tjänstemän
i anledning av vägförstatligandet måste överföras på övergångsstat, bör
Kungl. Majit ha rätt att besluta härutinnan. I fråga örn tre tjänstemän, den
nuvarande förste revisorn, kamreraren och sekreteraren, har utskottet emellertid
redan nu uttalat, att dessa befattningshavare icke skola överföras pa

övergångsstat. .

Jag skall icke uppta till diskussion, vilka motiv som innerst inne lia kunnat
vara avgörande för utskottets sätt att skriva, men jag vill påpeka, att
det torde kunna sättas i fråga, örn inte utskottet här gör ett förhandsuttalande,
solin innebär en ganska betydande _ inskränkning i vad som annars
måste anses vara Kungl. Maj :ts rätt, nämligen att utnämna tjänstemän. Det
uttalande, som utskottet här har gjort, förefaller mig ganska riskabelt till
sin innebörd och till sina konsekvenser. I den reservation, som jag har avgivit,
återfinnes inte denna mening. Skulle kammaren inte bifalla mitt yrkande,
kommer jag, herr talman, att i andra hand yrka bifall till den av herr Seve
rin m. fl. avgivna reservationen, som innebär att den av mig klandrade meningen
utgår ur utskottets motivering.

Jag ber, herr talman, att i första hand få yrka bifall till mm reservation
vid punkt 1, vilket innebär bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den stora majoritet inom
utskottet som står för utskottets uttalande, är fullt ense mod den siste ärade
talaren örn att det är önskvärt, att all möjlig kontroll utövas över vagförvaltningen
i dess nya gestaltning. Men utskottet bär velat gå försiktigt iram när
det gäller inrättandet av nya tjänster. Helt visst finns det möjligheter att,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Anslag till våg- och vattenhy g gnadsstyr elsen. (Forts.)
elär det framdeles skulle visa sig att behov föreligger, göra erforderliga kompletteringar.
Utskottet har därför gatt mot förslaget örn inrättande av en reyisionskommissarietjänst
och nöjt sig med att det liksom förut skall vara en
förste revisor, som skall vara chef för revisionskontoret.

■Detta står i full samklang. med vad riksräkenskapsverket yttrar enligt
propositionen nr 224, där följande uttalande återfinnes: »I samband med
omorganisationen av vägväsendet har uppkommit fråga örn överförande av
viss personal till övergångsstat. Därvid hava berörts de å de föreslagna kanslioch
kameralbyråernas stater upptagna tre tjänsterna som förste revisor, kamrerare
och sekreterare, vilka enligt de sakkunnigas mening skulle få annan
karaktär än motsvarande tjänster vid den nuvarande kameralbyrån. Riksräkenskapsverket
vill i anledning härav göra det uttalandet, att nyssnämnda
befattningshavares arbetsuppgifter efter omorganisationen icke torde komma
att bliva av artskild^ natur och att befattningarna i fråga således icke behöva
överföras till övergångsstat.» Jag delar riksräkenskapsverkets uppfattning,
att arbetet inte kommer att undergå någon förändring. Revisionen i väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen har ju, visserligen genom stickprovsgranskning, haft
till uppgift att granska vägstyrelsernas förvaltning och räkenskaper. Det blir
samma uppgifter även när det gäller förvaltningarnas räkenskaper.

Man har gått in för att upprätta en övergångsstat för viss personal. Utskottet
Ilar emellertid velat åtminstone i någon mån hävda den -principen, att
en övergångsstat i här förevarande fall icke skall upprättas i vidare mån än
som kan anses nödvändigt och utskottet har inte funnit tillräckliga skäl föreligga
att just i det här förevarande fallet föra vederbörande på övergångsstat.

När det takspån angelägenheten av att få en effektivare kontroll och revision,
bör det papekas, att utskottets förslag ju icke innebär någon försämring
i förhållande till den nuvarande ordningen, men det kan också erinras
örn att enligt det föreliggande förslaget kommer det även att inrättas överrevisorstjänster
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Man får inte heller förbise
utan snarare ta nied i räkningen, att riksdagen endast för några veckor
sedan fattat beslut örn inrättande av en statens sakrevision, ett ämbetsverk
som uppenbarligen får till uppgift att också granska vägväsendets, såväl vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens som vägförvaltningamas, åtgärder. Vidare ha
vi riksräkenskapsverket och slutligen även statsrevisorerna. Särskilt statsrevisorerna
och statens sakrevision komma säkerligen att ägna vägväsendet stor
uppmärksamhet i fortsättningen, och vi ha därför ansett oss kunna göra den
lilla avvikelse från Kungl. Maj:!® förslag, som utskottets hemställan innebär,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Den ändring i Kungl. Maj:ts proposition,
som utskottet har föreslagit, kan synas liten, men jag måste i alla
fall beteckna den såsom rätt betänklig. Det skulle inte ha förvånat mig, örn
utskottet på en eller annan punkt hade föreslagit en sänkning i lönegradsplaceringen
i fråga örn den stora stab av tjänstemän, som enligt propositionen
skall finnas. Men jag måste uttrycka min synnerliga förvåning över att utskottsmajoriteten
har funnit det lämpligt att göra en sådan nedskärning beträffande
revisionsavdelningen, ty örn någonting måste det vara betydelsefullt,
att man från början söker få en ordentlig räkenskapsgranskning till stånd.

De försök, som nu göras att utmåla läget på ett sådant sätt, att det inte skulle
inträda någon förändring i fråga örn revisionens omfattning, äro dömda att
misslyckas. Med hänsyn till den ofantligt mycket större omslutning, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning får efter förstatligandet, blir revi -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. in.

Nr 24.

Anslag till väg- och vattenbi)ggnadsstyreisen. (Forts.)
sionen av en helt annan karaktär än den förut varit. Därom vittnar ju också
det faktum, att antalet tjänstemän på revisionsavdelningen fördubblas.

Chefen för en sådan revisionsbyrå måste enligt min uppfattning ha en sådan
löneställning, att man till den befattningen kan locka verkligt kvalificerade
krafter, vilket sannolikt inte blir fallet vid ett bifall till utskottets förslag.

Utskottets ordförande påvisade, att man i andra verk har befattningshavare
i 24 lönegraden, vilka ha en motsvarande uppgift som den befattningshavare,
varom bär är fråga. Jag brukar inte eljest vara den, som ivrar för en hög lönesättning
åt tjänstemän, men den sparsamhet, som utskottet bär har försökt att
ge sig in på, anser jag vara missriktad. Jag måste bestämt säga ifrån, att det
är riksdagen som får ta ansvaret för vad som här sker. Skulle det framdeles
visa sig, att revisionen blir ineffektiv på grund av att man icke till chefsposten
kan förvärva en tillräckligt kvalificerad kraft, så frånsäger sig Kungl. Maj :t
allt ansvar härför. Egentligen borde det vara riksdagens sak att ivra för en så
effektiv revision som möjligt. I varje fall borde inte riksdagen försöka försämra
möjligheterna härtill för Kungl. Majit.

Jag finner det vidare synnerligen anmärkningsvärt, att utskottet har inbjudit
riksdagen att binda Kungl. Majit jämväl i fråga örn de befattningshavare,
som det här är fråga örn. Jag måste fråga, vilka motiv som kunna ligga bakom
det ganska enastående uttalande, som utskottet bar gjort. Jag är inte säker på
att herr J. B. Johansson helt och fullt redovisade de skäl, som ha dikterat utskottsmajoritetens
beslut. Jag tror att det kunde vara all anledning, att han
ytterligare utvecklade, vad saken i själva verket gäller.

Vad beträffar lämpligheten att sätta tjänstemän på övergångsstat, tillåter
jag mig deklarera en motsatt uppfattning mot herr J. B. Johansson. Jag anser
att man med hänsyn till den stora förändring, som omorganisationen innebär
i förhållande till nuvarande ordning, inte får ta några personliga hänsyn, då
det gäller att utse befattningshavare i den nya organisationen. Det väsentliga
är att förvaltningsapparaten blir så ändamålsenlig och effektiv som möjligt
och inte att tjänstemän få sitta på den post, där de nu sitta. Tjänstemännen äro
garanterade att inte berövas sin löneställning, men Kungl. Maj :t bör ha befogenhet
att placera dem, där de häst kunna fylla sin uppgift.

Jag måste alltså fästa kammarens uppmärksamhet på de försök som här göras
och som jag rent av vågar beteckna såsom inkonstitutionella, att binda
Kungl. Maj :ts handlingsfrihet då det gäller att placera tjänstemän på de poster,
där Kungl. Majit anser att de böra sitta.

Med det sagda har jag velat frånsäga mig allt ansvar för vad som kan komma
att inträffa, därest revisionen framdeles skulle visa sig vara ineffektiv.

Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När jag yttrade mig om placeringen av tjänstemän på
övergångsstat, blev jag tydligen missförstådd av herr statsrådet. Jag uttalade
mig endast om det speciella fall, som avses i den av herr Elon Andersson
avgivna reservationen. För att inte någon missuppfattning skall uppkomma
på den punkten, vill jag förklara, att jag helt och hållet delar statsrådets
uppfattning, att i fråga örn denna stora och betydelsefulla organisation
bör man försöka erhålla de bäst kvalificerade krafterna. När det gäller besättandet
av tjänsterna såsom vägdirektörer i de olika länen och de olika
posterna i ledande ställning bör det och får det inte tågås personliga hänsyn,
utan man hör uteslutande inrikta sig på att få verkligt goda och lämpliga
krafter på dessa platser. En övergångsstat i detta speciella fall är ju endast en
liten detalj gentemot den övergångsstat, som i övrigt kan uppkomma i den nya

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Anslag till väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen. (Forts.)
organisationen, men därom yttrade jag mig inte. Jag har velat säga detta för
att det inte skall uppstå någon missuppfattning.

Herr Forslund: Herr talman! Utskottet har vid granskning av den uppgjorda
tjänsteförteckningen företagit jämkningar beträffande lönesättningen i
två punkter utöver vad som här har behandlats. Det gäller dels generaldirektörens
lön och dels lönen till de vägdirektörer, som skola stationeras uppe i de
tre norra länen.

När det gäller lönegradsplaceringen för den befattningshavare det här gäller
och utskottets uttalande i samband därmed, tycker jag att det är litet för
mycket begärt, örn statsrådet driver den satsen, att det enda avgörande skall
vara vederbörandes duglighet för tjänsten när det nu gäller att uppehålla motsvarande
tjänst till den nuvarande, och att riksdagen i detta fall skulle påtaga
sig ett större ansvar än eljest. Utskottet har vid prövningen av detta ärende
funnit sig böra följa riksräkenskapsverket, som ju är granskande myndighet
även i fråga örn vägväsendet. Riksräkenskapsverket har uttalat sig om frågan
örn inrättandet av en övergångsstat — det är därför man överhuvud taget kommit
in på frågan — och därvid förklarat, att några ändrade arbetsuppgifter
icke föreligga och att tjänstemännen därför icke böra flyttas över på övergångsstat.
Jag skulle ansett att det varit en brist från utskottets sida, om det
inte redovisat detta riksräkenskapsverkets uttalande och tagit ställning till det.

Vi ha funnit.att vi i det uttalandet ha fått stöd för att den revision, som
skall förekomma inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens verksamhetsområde,
även i fortsättningen skall kunna förestås av en förste revisor. När den nuvarande
förste revisorn tillhör 24 lönegraden och något förslag örn ändring därutinnan
icke föreligger, utan Kungl. Maj:ts förslag innebär slopande av förste
revisorstjänsten samt införande av en helt ny befattning såsom revisionskommissarie
med placering i en annan lönegrad, får jag säga, att det är ganska
naturligt, att utskottet stannar vid att vilja bibehålla den gamla ordningen, när
det därvidlag får stöd av riksräkenskapsverket. Enligt mitt sätt att se, är man
även vid en, stor omorganisation skyldig att iaktta ali möjlig försiktighet i
fråga örn att överflytta personal på övergångsstat. Vad betyder det, att man
flyttar över personal till övergångsstat? Jo, det innebär, att personal i en viss
löneställning icke uppehåller deli däremot svarande tjänsten, utan får utföra
arbete tillhörande en befattning, som i vanliga fall innebär placering i en lägre
lönegrad. Örn något är väl det en riksdagens angelägenhet att varna för att
för många överföras till övergångsstat.

Jag har under tider som gått med bekymmer sett, att det finns verk som
gärna föra över befattningshavare på övergångsstat, fastän det inte är absolut
nödvändigt. Att en befattningshavare med bibehållande av sin lön uppehåller
en lägre befattningshavares tjänsteåligganden, är ett slöseri, som jag
anser inte skall få förekomma annat än när skälen därtill äro absolut tvingande.
Man bör vid omorganisationen av vägväsendet beakta även denna sak.

Departementschefen har dessutom själv givit uttryck åt den förmodan, att
denna revision icke, hur önskligt det än är att den skall bli allomfattande, kan
göras fullständig för varje år. Man får i stället nöja sig med ett rörligt system
och för varje år göra grundligare revision i vissa distrikt, men endast stickprov
i andra. Den saken har departementschefen tydligt och klart redogjort för
å sid. 50 i den föreliggande propositionen. Det är också ganska klart att vi
under långa tider framåt icke lia råd att lägga ned mera pengar på vägväsendet
än vi gjort tidigare, och knappt det. Då frågar jag mig varför omorganisationen
skall behöva rubba revisionskontorets arbetsuppgifter till den grad,
att man skall införa både högre löneställning och en högre tjänstetitel än tidigare
för kontorets chef?

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Anslag till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. (Forts.)

En annan sak är att i vanlig ordning pröva, om förste revisorn skall tillhöra
en högre lönegrad. Den frågan får emellertid behandlas i den för löneärenden
gällande ordningen och behöver icke upptagas i detta sammanhang.

Förste revisorn skulle icke vara självständig chef, utan sorterar under kameralbyrån
och har en byråchef över sig. Meningen är tydligen att vid revisionsavdelningen
utöver byråchefen skulle finnas en förste man. Men han är
icke fristående och självständig, utan är skyldig att rådgöra med sin byråchef
mn frågor som kunna vara tvistiga. Det bör kunna ske inom detta verk lika
väl som det får lov att ske i andra. Skall han däremot bli en verkligt självständig
chef, stannar det nog icke vid vare sig 24 eller 26 lönegraden, utan da
skall han placeras mycket högre upp på löneskalan.

Enligt min mening finns det således ingen anledning att söka överflytta
ansvaret och skapa nya ansvarsställningar. Här har man bara att från riksdagens
sida pröva och avgöra, huruvida man vill nöja sig med ett uttalande
från det högsta organ vi ha här i landet för revisionsväsendet, nämligen riksräkenskapsverket,
eller örn man skall gå på en annan linje.

Jag yrkar bifall till vad utskottet här har hemställt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt föreliggande yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare pa antagande
av det förslag, som innefattades i den av herr Elon Andersson vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, hegärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 3 punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Elon Andersson
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen pa det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade
för ja-propositionen.

Punkterna 2—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

I anslutning till det i propositionen nr 223 framlagda förslaget till lag örn
vägnämnder, länsvägnämnder och riksvägnämnd hade i propositionen nr 224
under punkten 6 framlagts förslag örn anvisande av för angivna nämnders
verksamhet erforderliga medel. Vidare hade under samma punkt föreslagits,
att medel måtte anvisas till ersättningar åt två överrevisorer vid vägväsendet

Anslag till
de lokala vägnämndema

m. m.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Anslag till de lokala vägnämnderna m. m. (Forts.)
ävensom till övriga med en överrevision förenade utgifter. Det under denna
punkt äskade beloppet uppgick till sammanlagt 106,000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:278 ock 11:381 hade hemställts, att förevarande
anslag måtte anvisas med endast 97,000 kronor.

Utskottet hade i den n,u föredragna punkten anfört:

»Enligt utskottets mening bör sakgranskningen av väg- och vattenbyggnadsväsendet
principiellt ankomma på statens sakrevision. Av skäl som departementschefen
anfört anser emellertid utskottet, att en särskild överrevision för
ifrågavarande verksamhet övergångsvis bör inrättas. Utskottet tillstyrker därför
Kungl. Maj:ts härutinnan framlagda förslag.

Vid granskningen av Kungl. Maj :ts proposition nr 223 med förslag till lag
örn allmänna vägar m. m. har utskottet avstyrkt i motionerna 1: 277 och
II: 378 framfört förslag, att riksvägnämnd icke måtte komma till stånd. Vid
dylikt förhållande avstyrker utskottet jämväl förenämnda motioner I: 278 och
11:381, vari — under hänvisning till förstnämnda motioner -— föreslagits,
att det i förevarande anslag inräknade beloppet å 9,000 kronor till riksvägnämnden
icke måtte anvisas.

Då utskottet vid behandlingen av propositionen nr 223 ansett någon nedsättning
av de av 1942 års vägsakkunniga förordade arvodena till vägnämnaernas
ordförande och ledamöter icke böra ske, bör anslaget för nästa budgetår,
vilket i övrigt icke föranlett någon erinran från utskottets sida, anvisas
med det av de sakkunniga föreslagna beloppet av 111,000 kronor.

Utskottet hemställer, att riksdagen, med anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I: 278 och II: 381, måtte å driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln till Riksvägnämnden och de lokala vägnämnderna m. m.
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 111,000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen.»

Reservation hade avgivits av herrar Heiding, Forslund, Johan Bernhard
Johansson, Eklund, Carl Edmund Eriksson, Karl Emil Johanson, Ahlkvist,
Oskar E. Mattsson, Björkman och Andersson i Falkenberg, vilka ansett, att
utskottet, med anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna I: 278 och
II: 381, bort hemställa, att riksdagen måtte å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
till Riksvägnämnden och de lokala vägnämnderna m. m. för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 102,000 kronor, att avräknas mot
automobilskattemedlen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! I överensstämmelse med
det beslut som fattades vid behandlingen av föregående utlåtande får jag framställa
ett yrkande om att det anslag, som beräknats åt riksvägnämnden, måtte
utgå ur denna punkt. Emellertid är det inte möjligt att enbart yrka bifall vare
sig till reservationens eller utskottets hemställan oförändrat. Beträffande
rubriken till punkten 6 i utskottets förslag hemställer jag att orden »Riksvägnämnden
och» måtte utgå, så att rubriken får följande lydelse: »6. De lokala
vägnämnderna m. m.» och beträffande klämmen att samma ord, »Riksvägnämnden
och», måtte utgå samt att »De lokala vägnämnderna m. m.» måtte stå
kvar. Vidare yrkas i fråga örn anslagsbeloppet bifall till den vid punkten avgivna
reservationen, där detta beräknas till 102,000 kronor.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare, i anslutning
till herr Johan Bernhard Johanssons yrkande, därpå att riksdagen skul -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Anslag till de lokala v äg''nämnderna m. m. (Forts.)
le å driftbudgeten under sjätte huvudtiteln till De lokala vägnämnderna m. m.
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 102,000 kronor, att avräknas
mot automobilskattemedlen; och förklarades den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 7—25.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtan- Anslag till
de nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar örn anslag för bud- vissa bygggetåret
1943/44 till vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m. järn- j^arZ^ch
te i ämnet väckta motioner. marinen

ra. ra.

Punkten 1.

I denna punkt hade utskottet hemställt,

I) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts i innevarande års statsverksproposition
ävensom i proposition nr 222 framlagda förslag och motionerna
I: 260 och II: 372 samt med avslag å motionen I: 3, måtte

a) till Vissa byggnadsarbeten m. m. å kapitalbudgeten under försvarsväsendets
fastighetsfond, arméförvaltningens delfond, för budgetåret 1943/44
anvisa ett investeringsanslag av 24,000,000 kronor,

b) medgiva, att ifrågavarande anslag finge överskridas — förutom med
belopp, som erfordrades för bestridande av merkostnader på grund av prisstegring
i förhållande till prisnivån den 1 juli 1941 — inom ramen av ett
för budgetåren 1943/47 för byggnadsföretag m. m. under arméförvaltningens
delfond beräknat belopp av 93,988,000 kronor, i den mån så erfordrades för
tillgodoseende av medelsbehovet för de byggnadsföretag m. m., som enligt riksdagens
beslut i anledning av vad i statsrådsprotokollet över försvarsärenden
den 4 januari 1943 under nämnda delfond eller i särskild proposition anförts
skulle komma till utförande med anlitande av berörda anslag,

c) till Vissa byggnadsarbeten m. m. å kapitalbudgeten under försvarsväsendets
fastighetsfond, marinförvaltningens delfond, för budgetåret 1943/44
anvisa ett investeringsanslag av 10,000,000 kronor,

d) medgiva, att ifrågavarande anslag finge överskridas^— förutom med belopp,
som erfordrades för bestridande av merkostnader på grund av prisstegring
i förhållande till prisnivån den 1 juli 1941 •— inom ramen av ett för budgetåren
1943/47 för byggnadsföretag m. m. under marinförvaltningens delfond
beräknat belopp av 33,623,000 kronor, i den mån så erfordrades för
tillgodoseende av medelsbehovet för de byggnadsföretag m. m., som enligt
riksdagens beslut i anledning av vad i nyssnämnda statsrådsprotokoll eller i
särskild proposition anförts skulle komma till utförande med anlitande av berörda
anslag,

e) medgiva, att i statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 9 april
1943 ävensom i motionerna I: 260 och II: 372 angivna byggnadsföretag m. m.,
i den mån riksdagen icke så redan beslutat eller särskilt anslag för ändamålet
anvisats, finge komma till utförande med anlitande av dels de i årets
statsverksproposition under försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1943/44 äskade investeringsanslagen till Vissa byggnadsarbeten m. m., dels
ock, i den omfattning som i samma statsrådsprotokoll angivits, de av riksdagen’
för budgetåren 1941/42 och 1942/43 anvisade anslagen till inom försvarsbeslutets
kostnadsram ingående byggnadsarbeten m. m.,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Anslag till vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m. (Forts.)

II) att motionerna 1:154 och II: 115 måtte anses besvarade genom vad utskottet
förut i utlåtandet anfört.

Reservation hade anmälts av herr von Heland, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr von Heland: Herr talman! Jag har intet annat yrkande än utskottet,
men anser, då riksdagen i dessa tider icke för ofta kan upprepa sina maningar
örn återhållsamhet beträffande statliga investeringar i ej absolut nödvändiga
byggnadsföretag, att utskottet även i detta utlåtande bort framföra sin restriktiva
uppfattning och lämna en redovisning för statens utgifter i dessa hänseenden.

Förra året skrev tredje särskilda utskottet i sitt utlåtande nr 2 bl. a.: »Utskottet
förutsätter, att största möjliga sparsamhet iakttages vid byggnadsprogrammets
förverkligande och att endast de byggnadsåtgärder, som äro ur
militär synpunkt oundgängligen nödvändiga, komma till utförande under femårsperioden.
För en sådan återhållsamhet beträffande den militära byggnadsverksamheten
tala, förutom rent ekonomiska skäl, jämväl de svårigheter med
avseende å materielförsörjningen, som under nu rådande förhållanden föreligga.
Utskottet vill slutligen framhålla angelägenheten av att de särskilda byggnadsprojekten,
innan de föreläggas riksdagen, som regel underkastas särskild
granskning ur besparingssynpunkt av 1940 års militära byggnadsutredning
eller ock att i annan ordning säkerhet skapas för att sparsamhetsintresset tillbörligen
tillgodoses.»

Det är givetvis nästan omöjligt för ett riksdagsutskott att bestämt avgöra,
huruvida Kungl. Maj:t följt ett sådant riksdagsuttalande. Jag är också övertygad
örn att Kungl. Maj :t ofta ställes inför både svåra och bekymmersamma
avgöranden beträffande alla dessa byggnadsprojekt, som ha blivit nödvändiga
med hänsyn till den nya försvarsorganisationen,.

Emellertid måste man konstatera, att statsmakterna själva handla föga konsekvent.
När det gäller arbetsmarknadsproblemen och materialfrågorna vill
man, då ärendena komma från socialdepartementet, vara synnerligen restriktiv,
så att byggnadsverksamheten icke skall svälla ut. Man har exempelvis infört
bestämmelserna örn byggnadstillstånd och arbets förare dlingstvång just för att
bromsa byggnadsverksamhetens utsvällning. Men när det gäller statens pengar
rulla de ju i stället i synnerligen hastigt tempo.

Jag har här fått en sammanställning rörande denna pennjngrullning för
byggnadsverksamheten, som synes mig vara av intresse och som jag skall be
att få återge. Den avser löpande budgetår och vad som redan blivit anvisat för
det följande. Under statens allmänna fastighetsfond har för dessa två år anvisats
ett belopp av 32,515,500 kronor och under försvarsväsendets fastighetsfond
228,847,700 kronor. Därutöver blir det i år troligen en tilläggsstat för
denna senare fastighetsfond. Jag har icke kunnat få uppgift på de summor för
anläggningar, som eventuellt kunna finnas upptagna i driftbudgeten. Örn man,
till detta lägger lån och subventioner för bostadsbyggnadsverksamheten, som
uppgå till 180 miljoner kronor, kommer man till statliga utgifter för byggnadsverksamheten
på en halv miljard kronor. Därtill är att märka, att dessa
180 miljoner till byggnadsverksamheten ligga över 70 och i vissa fall över 90
procent av byggnadsvärdet. För att få dessa byggen i gång tarvas alltså mångfaldigt
större penningsummor.

Jag har bara i anslutning till det föreliggande utlåtandet, givetvis utan att
ha något som helst yrkande, velat redogöra för det betänkliga i penningrullningen
när det gäller dylika arbeten.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Anslag till vissa byggnadsföretag för armén och marinen m. m. (Forts.)

Till slut vill jag också konstatera, att det kanske är beklagligt att dessa
byggnads- och arbetsmarknadsfrågor behandlas på olika avdelningar inom
statsutskottet. Det kan på grund härav icke bli något sammanhang mellan
behandlingen av dessa spörsmål örn bostadssubvention samt arbetsmarknadsoch
materialfrågor å ena sidan och denna enorma byggnadsverksamhet pa det
militära området å andra sidan.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Lindström: Herr talman! Jag skall endast be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Jag kanske får tillfoga att herr von Helands farhagor äro betydligt överdrivna.
När utskottet inte särskilt har betonat sparsamhetssynpunkterna, beror
det på att statsrådet gått före utskottet och visat en stark återhållsamhet i
fråga örn byggnadsanslag till försvaret. Den som läser Kungl. Maj :ts framställningar
i detta ärende och går igenom utskottets utlåtande skall finna, att
detta påstående är riktigt. Om Kungl. Maj :t i fortsättningen lika noga iakttager
vad riksdagen uttalade förra året, tror jag icke det finns anledning att
hysa några överdrivna farhågor.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5—15.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 196, i anledning av Kungl.
Maj :ts propositioner dels med förslag till kungörelser om ändring i vissa delar
av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1989 (nr 8) m. m., dels ock an-,
gående lönetursregler vid tillsättandet av vissa befattningar vid statens järnvägar
jämte i dessa ämnen väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. godkänna Kungl. Maj:ts i propositionerna nr 168 och 285 framlagda förslag
till ändringar i civila avlöningsreglementet, militära avlöningsreglementet
och manskapsavlöningsreglementet,

II. med bifall till Kungl. Maj:ts i propositionen nr 168 framlagda förslag

bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 5 mars 1943 förordats .

a) meddela bestämmelser angående avlöning till ferieberättigade befattningshavare
under värnpliktstjänstgöring, som infölle under ferietid,

b) meddela föreskrifter örn löneklassplacering i vissa fall för personal, som
under år 1940 eller senare i samband med statens övertagande av enskild järnväg
övergått i statens järnvägars tjänst,

c) för budgetåret 1943/44 meddela särskilda avlöningsföresknfter vid eventuell
övergång till krisadministration,

Äng. vissa
ändringar i
civila avlöningsreglementet
m. m.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet m. m. (Forts.)

III. med bifall till Kungl. Marits i propositionen nr 285 framlagda förslag

1) besluta, att barntillägg skulle övergångsvis utgå till häradshövdingar enligt
i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 14 maj 1943 förordade
grunder,

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
sistnämnda statsrådsprotokoll förordats

a) i fråga örn befattningshavare i domsagorna meddela erforderliga bestämmelser
angående övergången till civila avlöningsreglementet,

b) besluta örn undantag beträffande landsfogdar, landsfiskaler och deras
assistenter ävensom vissa biträden i landsfiskalsdistrikten från de i civila avlöningsreglementet
meddelade bestämmelserna angående tjänstedräkt,

c) besluta örn flyttnings- eller reseersättning till beställningshavare vid försvarsväsendet,
vilken efter egen ansökning förflyttades i samband med nyuppsättning
eller omorganisation av förband eller formation,

d) medgiva förening av civil befattning med reservstatsbeställning och besluta
örn reglering av avlöningen för civil befattning, som innehades samtidigt
med reservstatsbeställning,

_ IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva ersättning för flyttningskostnad
vid kommendering till jämväl annan än i 31 § militära avlöningsreglementet
avsedd utbildningskurs,

V. med bifall till propositionen nr 11 samt motionerna I: 115 och II: 113
besluta, att civila avlöningsreglementets bestämmelser örn löneklassplacering
vid befordran skulle tillämpas beträffande samtliga de befattningshavare, som
blivit eller komme att bliva innehavare av nyinrättad eller till högre lönegrad
uppflyttad tjänst i anledning av tjänsteförteckningsrevisionen eller den av personalkommissionen
vid statens järnvägar verkställa undersökningen, ävensom
bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga i anledning av riksdagens beslut erforderliga
åtgärder,

VI. med bifall till motionerna I: 310 och lii 161 bemyndiga Kungl. Majit
att meddela bestämmelser i enlighet med vad utskottet i utlåtandet anfört,

B. att motionerna lii 93, lii 238, lii 243 och lii 304, motionerna lii 93 och
lii 304 i vad de avsåge rörligt tillägg, ej måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motionen lii 93, av herr K. E. Hansson i Skediga m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att rörligt tillägg och kristillägg icke skulle utgå
å högre belopp på lön än 6,000 kronor per år räknat.

I motionen lii 304, av herr G. Fröderberg, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att rörliga tillägg och kristillägg de tre återstående kvartalen
1943 och första kvartalet 1944 skulle beräknas på grundlönerna för E-ort i alla
löneklasser.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Persson i Skabersjö,
Hansson i Rubbestad och Olsson i Kullenbergstorp ansett, dels att utskottets
yttrande beträffande motionerna lii 93 och lii 304 bort hava den lydelse, reservationen
visade, dels ock att utskottet i sin hemställan bort tillstyrka bifall
till motionen lii 93, i vad densamma avsåge rörligt tillägg.

Herr Persson: Herr talman! Genom levnadskostnadernas stegring under
senare tid ha ju de särskilda tillägg, som utgå till statstjänstemännen dels i
lorm av rörligt tillägg och dels såsom kristillägg, stigit till synnerligen betydande
^belopp. Dessa tillägg ha nämligen räknats procentuellt på grundlönen,
och pa sa sätt har skillnaden mellan de olika lönegraderna blivit betydligt större
än som från början varit meningen.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ra.

Nr 24.

Äng. vissa ändringar i civila avlöningsrcglemcntet m. m. (Forts.)

Tjänstemännen i de högre lönegraderna lia på så sätt enligt reservanternas
mening fått en mera gynnad ställning än som synes motiverad. Jag vill erinra
om att tilläggen i vissa lägre lönegrader uppgå till cirka 800 kronor, under
det att de, när man kommer åtskilligt högre upp på löneskalan, kunna utgöra
ända till 3,300 kronor örn året.

Vi anse detta vara en alltför ojämn kompensation för levnadskostnadernas
stegring. Vid behandlingen av kristillägget tidigare under denna riksdag gåvo
vi också denna vår mening till känna. Majoriteten, som visserligen i någon
mån beaktade våra synpunkter, ansåg likväl att den främsta principen borde
vara att ej beröva någon något som han redan hade uppnått. När det gäller
ytterligare tillägg som skulle kunna komma i fråga, blev beslutet att underlaget
skall räknas lägre än nu, d. v. s. i stället för 900 kronor per månad vara
just vad vi ha yrkat i denna motion och reservation, nämligen högst 500 kronor
per månad. Denna princip, att man icke skall beröva någon något som
han redan har erhållit, kunna vi reservanter icke finna vara av så oerhörd
tyngd, att den kan tillåtas bli helt och fullt utslagsgivande. Däremot vilja
vi uppställa det kravet, att uppenbara orättvisor — och vi mena att detta är en
orättvisa — böra rättas till, och det ju förr dess hellre.

Beträffande det nu ifrågavarande s. k. rörliga tillägget, som ävenledes är
inryckt i lönereglementet, anser utskottsmajoriteten, att den ändring vi föreslagit
icke kan få någon omedelbar verkan, då den icke hör till sådant som
statstjänstemän, vilka redan ha sin fullmakt, äro skyldiga att underkasta sig
ändring i. Man menar således på majoritetens sida, att denna ändring bara
skulle komma att gälla för extra tjänstemän och för sådana som nyutnämnas.

Gentemot detta vill jag erinra örn att rätten till kristillägg ingalunda är
tjänstemännen tillförsäkrad enligt lönereglementet, och enligt vår mening böra
dessa båda saker, rörligt tillägg och kristillägg, ses i ett sammanhang och
tillämpas gemensamt, d. v. s. att endast den, som vill finna sig i en ändring
av lönereglementet, skulle få rättighet att uppbära kristillägg. Jag tror mig
veta att man på vissa håll, åtminstone inom det kommunala området, har tilllämpat
en dylik sammankoppling, och jag kan icke finna att det skulle vara
på något sätt obilligt örn även staten följde en sådan linje.

Enligt reservanternas sätt att se vore det ingen orättvisa örn de högre statstjänstemännen
finge nöja sig med dessa tillägg, beräknade på högst 500 kronor
per månad, alltså 6,000 kronor per år. Med nu gällande tillägg av 31
procent skulle dyrtidskompensationen i alla fall bli 1,860 kronor, och det anse
vi för vår del icke vara så litet. För många människor i detta land, icke
minst på landsbygden, utgör i varje fall det nämnda beloppet en mycket betydande
del, ja för åtskilliga avsevärt över hälften av hela deras årsinkomst.

Vad en ändring på denna punkt skulle betyda i besparing för statsverket
lia vi inom utskottet icke haft tid att närmare utreda, men det torde icke bli
några så små belopp. För min del anser jag att man på regeringshåll tacksamt
borde mottaga även besparingar på mindre belopp.

När vi reservanter tagit ståndpunkt, är det emellertid icke de statsekonomiska
skälen som varit avgörande, utan övervägande rättvisesynpunkter och
sociala skäl. Vi mena att dessa tillägg utgöra en extra ersättning till statens
tjänstemän för att kompensera kostnadsstegringarna å vad som hör till livets
nödtorft. Att vissa personer lia en standard, som tillåter avsevärd lyxkonsumtion,
bör ju icke få vara utslagsgivande i detta sammanhang. När det alltså
gäller kostnaderna för livets nödtorft, anse vi icke att kompensationen bör
variera inom så vida gränser som för närvarande. Parollen i dessa dagar är ju
för övrigt att alla böra sänka sin levnadsstandard. Det kan då icke vara rim Första

hammarens protokoll 191^8. Nr Zh.

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet m. m. (Forts.)
ligt att de, som redan från början haft en betydligt högre standard, skola få
så mycket större kompensation i jämförelse med dem som lia den lägre löneställningen
och den lägre levnadsstandarden och som alltså icke rättvisligen
kunna tåla en sänkning av sin standard i sådan grad som de högre inkomsttagarna.

Med detta har jag, herr talman, velat motivera den av mig med flera avgivna
reservationen och ber att få yrka bifall till densamma.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det spörsmål, som här
upptagits i reservation till utskottets utlåtande, har ju varit föremål för överläggningar
i kammaren flera gånger tidigare, och det är inte så länge sedan
vi hade en liknande diskussion örn gränsen för tilläggets beräkning. Ståndpunkterna
torde vara för kammaren väl kända, och jag gör måhända en tjänst
genom att inte upptaga någon lång diskussion i ämnet.

Detta utlåtande innehåller en hel del spörsmål föranledda av de kungl, propositionerna
och av i kamrarna väckta motioner. Inom statsutskottet ha vi
ansett att dessa ganska betydelsefulla ärenden, som ha sammanfogats till
ett utlåtande, förberedelsevis borde behandlas av sammansatta tredje och fjärde
avdelningarna. Det är således halva statsutskottet som ingående granskat
dessa ärenden och, såsom framgår av utlåtandet, blivit helt ense, utom på den
punkt, där reservation nu har anmälts av herr Persson i Skabersjö m. fl.

Reservationens innehåll torde, som jag sagt, i sak vara så väl känt, och
även de skäl som tala mot reservationen äro så väl kända att jag, herr talman,
begränsar mig till att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag skulle ju ha kunnat avstå från
ordet, men jag vill i korthet påpeka att riksdagen förra året behandlade denna
fråga och ställde sig på samma ståndpunkt som utskottet nu har gjort. Dessutom
säges i utskottets motivering nederst å sid. 14, att statsutskottet »icke
ansett sig kunna tillstyrka, att den ifrågasatta minskningen i utgående löneförmåner
genomfördes under löpande löneregleringsperiod». Detta är en löneregleringsfråga,
som bör tagas upp i samband med lönereglering. Tjänstemännen
anse sig även berättigade till dessa tillägg på grund av gällande bestämmelser.
Därför bör man icke utan vidare göra en sådan ändring.

Jag ber alltså att få instämma i yrkandet örn bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Persson, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som förordats i den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Persson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 196, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Perssons yrkande i ämnet.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

Äng. vissa ändringar i civila avlöning sreglementet m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo npplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen.
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av Äng. organiKungl.
Maj:ts proposition angående organisationen av försvarsväsendets cen- . ?ail0nen.
träla förvaltning jämte i ämnet väckta motioner. centrala

Genom en den 12 mars 1943 dagtecknad proposition, nr 180, vilken över- lörmltmn9-lämnats till första särskilda utskottets behandling, hade Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden,
föreslagit riksdagen att besluta, att försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter
skulle från och med tidpunkter, som av Kungl. Majit
bestämdes, organiseras efter i huvudsak den plan, som av föredragande departementschefen
i anförande till statsrådsprotokollet angivits, samt att de enligt
berörda plan till försvarets fabriksverk anslutna fabrikernas tillgångar och
skulder skulle från och med budgetåret 1944/45 upptagas till redovisning å en
särskild i rikshuvudboken uppförd kapitalfond, betecknad försvarets fabrikefond.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts följande sexton
motioner, nämligen

inom första kammaren:

nr 234 av friherre De Geer m. fl.,

nr 235 av herr von Heland m. fl.,

nr 236 och 237 av herr Nilsson, Bernhard, m. fl., samt

nr 238 och 239 av herrar Åqvist och Åkerberg ävensom

inom andra kammaren:

nr 340 av herr von Seth m. fl.,

nr 342 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl.,

nr 343 av herr Ekdahl,

nr 344 av herr Dickson,

nr 345 av herr Enke m. fl.,

nr 346 av herr Biri:e,

nr 347 av herr Nolin m. fl.,

nr 348 av herr Håstad,

nr 349 av herrar Håstad och Svedman samt

nr 350 av herr Fast.

Utskottets nu föreliggande utlåtande var indelat i fyra särskilda avdelningar,
nämligen

Avd. I. Inledning.

Avd. II. Principer för förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet.

Avd. III. Förvaltningsmyndigheternas organisation m. m.

Avd. IV. Utskottets hemställan.

Envar av avdelningarna I—lil omfattade ett flertal underavdelningar eller
punkter. Under nämnda avdelningar hade utskottet i motiverings form uttalat
sig beträffande i respektive avdelningar och underavdelningar behandlade
frågor. Under avdelningen IV hade utskottet hemställt,

1) att riksdagen måtte besluta, att försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter
skulle från och med tidpunkter, som av Kungl. Majit bestämdes,

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1913 f. m.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
organiseras efter i huvudsak den plan, sorn. innefattades i Kungl. Maj :ts proposition
nr 180, nied de avvikelser därifrån, som av utskottet i det föregående
angivits;

2) att de enligt berörda plan till försvarets fabriksverk anslutna fabrikernas
tillgångar och skulder skulle från och med budgetåret 1944/45 upptagas
till redovisning å en särskild i rikshuvudboken uppförd kapitalfond, betecknad
försvarets fabriksfond;

3) att riksdagen i anledning av motionen II: 350 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning rörande frågorna örn rationalisering
av inspektionsverksamheten på den militära sjukvårdens område utöver
vad i propositionen nr 180 föreslagits och örn sammanförande av den militära
läkarpersonalen till en för försvaret gemensam kår under generalläkarens
chefskap ävensom i samband härmed stående spörsmål samt örn framläggande
för riksdagen ,av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda; samt

4) att motionerna I: 234, 236, 237, 238 och 239 samt II: 340, 343, 344, 345,
346, 347, 348, 349 och 350 ävensom I: 235 och II: 342 -—- de båda sistnämnda
utom i vad de avsåge undersökning rörande garnisonsvis ordnade reparationsanstalter
— i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan
under punkterna 1), 2) och 3), icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet funnos fogade åtskilliga reservationer.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Andrén: Herr talman! Med avseende å föredragningen av första särskilda
utskottets utlåtande nr 2 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande på det sätt, att först föredragas i den ordning,
vari de i utlåtandet förekomma, utskottets under de skilda avdelningarna.
och ^underavdelningarna i motiveringsform gjorda uttalanden, vilka
därvid må kunna efter talmannens beprövande sammanföras i smärre
grupper och vilkas text icke må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av
någon kammarens ledamot begäres; att vid behandlingen av den del av utlåtandet,
varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess
helhet; samt att sedan utlåtandet blivit på angivet sätt genomgånget, utskottets
hemställan föredrages punktvis.

Vad herr Andrén sålunda hemställt bifölls.

I enlighet härmed föredrogos nu

Utskottets uttalanden under avd. I. Inledning.

Under denna avdelning hade utskottet anfört bland annat:

»Frågan örn lämpligheten av att i rådande läge genomföra en förvaltningsreform
har från vissa håll ställts under debatt. Sålunda bär i de likalydande
motionerna I: 235 och II: 342 — under hänvisning såväl till faran för att genom
en omorganisation åstadkomma en svaghetsperiod i förvaltningen som
till vissa enligt motionärernas mening föreliggande oklarheter i propositionen
—- ifrågasatts, örn icke riksdagen borde avslå förevarande proposition och anhålla
örn nytt förslag i ärendet vid en senare tidpunkt, då den för fredstid avsedda
förvaltningsorganisationen kunde bestämmas bättre än för närvarande.

Enligt utskottets mening är det önskvärt, att de påräknade fördelarna med
den nya organisationen snarast, möjligt tillgodogöras. Utskottet vill vidare
erinra, att ett omfattande nydaningsarbete under hela beredskapstiden bedri -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. lii.

Nr 24.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
vits på de flesta områden inom försvarsväsendet. För närvarande pågår genomförandet
,av den förra året beslutade femårsplanen. Även inom den militära
förvaltningen ha provisoriskt genomförts åtskilliga organisatoriska förändringar,
till vilka det nu framlagda förslaget anknyter. Två av de i propositionen
förordade nya verken, krigsmaterielverket och försvarets fabriksstyrelse,
utgöra i huvudsak en ombildning av de under rådande beredskapstid tillskapade
statens krigsmaterielnämnd och försvarets verkstadsnämnd. Även i vissa
andra delar syftar förslaget till att giva fastare former åt nu tillämpade provisoriska
anordningar. För utskottet framstår det såsom angeläget att omedelbart
kunna bygga vidare på den redan lagda grunden med utnyttjande av
vunna erfarenheter och skolad personal, av vilken åtminstone de mera kvalificerade
befattningshavarna knappast i längden kunna förväntas kvarbli i statens
tjänst, örn icke en något fastare ställning kan erbjudas dem. Örn så förfares,
minska eller försvinna även riskerna för att omorganisationen skall medföra
en tillfällig svaghetsperiod för försvarsförvaltningen. Utskottet vill i detta
sammanhang även framhålla, att överflyttningen av arbetsuppgifter på krigsmaterielverket
avses skola ske successivt efter grundliga förberedelser i varje
särskilt fall samt att omorganisationens genomförande även i övrigt skall ske
med iakttagande av försiktighet. Genomförandet skall äga rum under medverkan
av en särskild organisationsnämnd, på vilken skall ankomma att avgiva
eller deltaga i utarbetandet av förslag rörande bland annat de viktiga personaloch
lokalfrågorna. I betraktande av det anförda kan utskottet för sin del icke
förorda, att förvaltningsreformen med hänsyn till rådande tidsläge ställes på
framtiden.»

I fråga örn utskottets uttalanden under berörda avdelning hade reservation
anmälts av herrar Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik och Olsson i Kullenbergstorp,
som ansett, att utskottets utlåtande i angivna del bort hava den
lydelse, reservationen visade. I det av reservanterna föreslagna yttrandet hade
anförts bland annat följande:

»Utskottet har alltså funnit sig kunna i princip tillstyrka den av departementschefen
föreslagna omorganisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning.
När det gäller genomförandet av den nya organisationen har utskottet
emellertid en avvikande uppfattning. I anslutning till vad som anförts
i de likalydande motionerna I: 235 och II: 342 finner utskottet nämligen önskvärt,
att Kungl. Maj :t tager frågan örn omorganisationen under förnyat övervägande.
Det synes utskottet kunna ifrågasättas, huruvida det icke vid en sådan
omprövning skall visa sig, att med omorganisationen kan anstå, till dess
större möjligheter än för närvarande förefinnas att bedöma omfattningen av
de olika ämbetsverkens ordinära arbetsuppgifter och även att beräkna behovet
av för ämbetsverken avsedd personal. I dessa avseenden lämnar den nu föreliggande
propositionen enligt utskottets mening icke tillräckligt underlag för
ett säkert bedömande. Såsom skäl för ett anstånd med genomförandet av den
nya organisationen må även åberopas vad i de nämnda motionerna anförts,
att de nya verkens lokalfrågor för närvarande icke torde kunna lösas på tillfredsställande
sätt, medan lokalbehovet möjligen kan lättare tillgodoses elier
återgång till fredsförhållanden. Utskottet har även kommit till den uppfattningen,
att den nuvarande förvaltningsorganisationen, i vilken jämväl de provisoriskt
inrättade krigsmateriel- och verkstadsnämnderna ingå, tills vidare
kari på ett tillfredsställande sätt fylla sina uppgifter. En omorganisation synes
också kunna, örn den genomföres i rådande läge, medföra risk för att försvarsförvaltningen
skulle komma in i en svaghetsperiod, och detta bär enligt utskottets
mening undvikas.»

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Jag önskar först deklarera, att jag tillhör
dem, som anse, att propositionen är synnerligen skickligt uppgjord och att
grunderna för den nya förvaltningsorganisationen i stort sett äro lämpliga.
Emellertid är jag i vissa avseenden betänksam, och jag hänvisar då i första
hand till den första reservationen i utskottsutlåtandet. vilken jag anser tala
för sig själv, men härutöver skulle jag önska tillägga ett par synpunkter, då
mina betänkligheter nästan helt gälla krigsmaterielverket.

En central ställning i propositionen intaga förslagen örn inrättande av ett
krigsmaterielverk och en försvarets fabriksstyrelse. Båda dessa verk avses
skola omhänderha förhållandet mellan försvaret och industrien. Enligt propositionen
skall krigsmaterielverket ombesörja planläggningen för krigsindustrien
i dess helhet och de stora anskaffningarna för denna, medan fabriksstyrelsen
skall handha ledningen av försvarets egna fabriker.

Vid bedömandet av det föreliggande förslaget borde först klargöras, örn och
i vad mån den nuvarande förvaltningsorganisationen, jämte krisorganisationerna,
är behäftad med så stora brister, att man icke på förevarande område
bör beträda de partiella reformernas väg i stället för att gå in för en genomgripande
omläggning av hela förvaltningsorganisationen.

Departementschefen har framhållit, att de militära, förvaltningarna vid
krigsutbrottet stått inför nödvändigheten att med begränsade resurser lösa
problem av en art och en omfattning, som tidigare icke förutsetts. De bristfälligheter,
som kommit till synes, kunna sålunda enligt min uppfattning icke
uteslutande och knappast ens till övervägande del tillskrivas den nuvarande
organisationen. Kan det för övrigt vara lämpligt att tillskapa ett ämbetsverk
— jag talar nu örn krigsmaterielverket — för fullgörande av huvudsakligen
vissa planerings- och anskaffningsuppgifter, av vilka åtminstone de sistnämnda
endast med svårighet kunna avskiljas från den verksamhet, som under alla
förhållanden måste bedrivas inom de olika försvarsgrensförvaltningarna?

De arbetsuppgifter, som i framtiden komma att åvila krigsmaterielverket
med avseende å anskaffning av materiel och utrustning åt försvaret, måste
enligt min mening få synnerligen begränsad omfattning. Vid sådant förhållande
borde det icke vara motiverat att för nyssnämnda ändamål ha för bråttom
med att inrätta ett permanent ämbetsverk med omfattande personalorganisation,
ej ens örn detta verk skulle väsentligt reduceras i jämförelse med den
föreliggande planen. Att mellan försvarsgrensförvaltningarna och industrien
inskjuta en ny mellanhand för ombesörjande av materielanskaffningen torde
enligt min mening medföra ökad »pappersexercis» och dubbelarbete. Den sakkunniga
personal, som kan anses erforderlig för förstärkning av försvarsförvaltningen,
torde, sedan försvarets upprustning är genomförd, möjligen i stället
kunna inplaceras i redan befintliga permanenta förvaltningsorgan eller i
den nya fabriksstyrelsen. Centralisering av anskaffningsuppgifterna i den utsträckning,
som kan anses erforderlig och önskvärd, bör kanske ske på så
sätt, att likartad materiel för samtliga försvarsgrenars räkning upphandlas
av endast en av försvarsgrensförvaltningarna.

Krigsmaterielverkets begränsade uppgifter framträda med särskild skärpa
mot bakgrunden av kostnaderna för det tillämnade verket. Redan kostnaderna
för den för upprustningen provisoriskt tillskapade krigsmaterielnämnden belöpa
sig till 2,200,000 kronor under innevarande budgetår. För det nya krigsmaterielverket
har beräknats ett medelsbehov av sammanlagt 2,810,000 kronor
för nästa budgetår, varav för avlöningar 2,160,000 kronor och för omkostnader
650,000 kronor. Medgivas må dock, att i dessa belopp ingå beredskapskostnader
till betydande delar. Härtill torde i sinom tid komma betydande
byggnadskostnader för beredande av ämbetslokaler åt verket.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m. Nr 24. 71

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.) ^

Detta nya dyrbara ämbetsverk måste väl, när vi åter få fredliga förhållanden,
bliva en svår belastning för hela vårt försvarsväsen, då man kommer
att mer än nu granska de gemensamma kostnaderna för hela vår försvarsorganisation
och då alltså detta verk även kommer att taga en relativt större
del av det anslag, som man då vill tillerkänna hela försvarsväsendet.

Den omständigheten, att upprustningen inom en snar framtid kan beräknas
i det väsentliga vara slutförd, innebär vidare enligt min mening _ ett starkt
skäl för att ställa sig avvaktande, även örn man goddränner i princip detta
krigsmaterielverks organisation, vilket jag inte har något emot att göra, om
det senare skulle anses erforderligt att få det till stånd, åtminstone i någon
del Den nu befintliga, provisoriskt inrättade krigsmaterielnämnden borde kunna
fungera även i fortsättningen, intill dess klarhet vunnits rörande dithörande
spörsmål. Härtill kommer svårigheten att i nuvarande läge, då försvarsförvaltningens
personal tillfälligt svällt ut till betydande omfattning, träffa ett.
avgörande örn behovet av personal för en nyorganiserad förvaltning. Slut -ligen är förhållandet mellan det föreslagna krigsmaterielverket och ett blivande
allmänt beredskapsorgan, enligt propositionen avsett att ersätta Rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap, icke klarlagt.

Det kan för övrigt i detta sammanhang ifrågasättas, huruvida icke skäl
föreligga att undersöka möjligheterna att till ett enda statligt verk för hela
statsförvaltningens räkning förlägga upphandlingen av likartade artiklar och
materiel, som utan svårigheter böra kunna standardiseras. Det ma i sammanhanget
erinras om att skrivmaskiner samt papper och kuvert m._m. numera
genom postverkets försorg upphandlas för samtliga statens myndigheter, och
att detta visat sig vara till fördel. _ .

Nu anförda omständigheter tala sålunda enligt min mening för att man
inte borde ha alltför bråttom med att enligt planen organisera krigsmaterielverket,
men att Kungl. Majit efter nytt bedömande bör ha möjlighet att vid
lämpligare tidpunkt kunna sätta även krigsmaterielverket eller en del därav

i funktion. ,

I andra hänseenden än de nu anförda torde de i propositionen havdade
principerna om centralisering och rationalisering av förvaltningstjänsten enligt
min mening vara i högsta grad beaktansvärda. Jag har sålunda intet att
erinra mot Kungl. Maj:ts förslag örn sammanförande av verksamheten på
fortifikations- och byggnadsförvaltningens, sjukvårdsförvaltningens samt civilförvaltningens
områden fackgrenvis till särskilda för hela försvarsväsendet
gemensamma ämbetsverk. Jag har ej heller något att erinra mot inrättandet av
en särskild fabriksstyrelse, men kommer att tala härom i ett senare anförande
vid en annan punkt, där jag har en från utskottet avvikande uppfattning
beträffande en detalj i fabriksstyrelsens organisation.

Det synes mig emellertid önskvärt, att riksdagen går försiktigt fram med
denna nya förvaltningsorganisation. Det är därför, med hänvisning till vad som
ytterligare har anförts i reservationen, som jag ber att få yrka bifall till den av
herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andrén: Herr talman! Då den föregående ärade talaren yttrade sig
mycket kortfattat angående sin reservation, skall jag inte heller bli utförlig
angående den saken. Jag skall emellertid tillåta mig att framföra några mera
allmänna reflexioner med anledning av den proposition, som nu ligger på
kammarens bord.

Jag ber då först och främst att få uttala mm stora tillfredsställelse över
att denna stora och svåra fråga örn försvarets centralförvaltning äntligen kan
få en lösning. Den sista reformen genomfördes 1907. Mycket har hänt sedan

72 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Ane/, organisationen av försvar sväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
dess, och det ligger i sakens natur, att en ordning, som genomfördes det året,
inte kan tillfredsställa mera moderna behov. Herr von Heland ansåg, att vi
även denna gång borde gå på de partiella reformernas väg, såsom vi tidigare
ha gjort ända sedan 1907. Jag tror för min del, herr talman, att det svenska
försvaret för närvarande bär fått en sådan omfattning, att vi nu måste gå
till en storstädning pa förvaltningens område, med ledning av de erfarenheter,
som vi ha gjort under de sista, åren, och på grundval av de vidlyftiga och
stora utredningar, som nu föreligga. Det är inte tid längre att traska vidare
pa den väg, som herr von Heland rekommenderar.

Jag behöver ju inte särskilt understryka frågans vikt. Ett effektivt försvar
förutsätter en effektiv militärförvaltning. Försvarsomkostnaderna ha också nått
en sådan, storleksordning, att det blir en ekonomisk angelägenhet av den allra
största vikt att få en tillfredsställande central militärförvaltning. Frågan har
också mognat till en lösning på ett sätt, som man ännu för några år sedan
kanske inte har räknat , med. Erfarenheterna från det första krigsåret gåvo
den första stora stöten till en förvaltningsreform. Men låt oss inte vara alltför
orättvisa vid vårt bedömande av de erfarenheter, som vi då gjorde! Det var
en svältfödd organisation från en idyllisk tid eller i varje fall från en tid
nied idylliska föreställningar, som ganska oförmedlat fick möta den nya
stora stormtidens svåra påfrestningar. Hade förut restaureringen av Kung •ViS°fvm

« fäste varit ett av de största fortifikatoriska byggnadsarbeten sorn.
vi hållit pa med, så fick man plötsligt bygga fort och bunkers för flera tiotal
miljoner kronor. Det hade varit ett under, örn den gamla, lilla militära apparaten
palett, tillfredsställande sätt hade kunnat bemästra dessa stora uppgifter
Vi fa minnas, att på mycket kort tid svällde försvarsutgifterna ut till en
helt annan storleksordning än tidigare. De tiodubblades, ja femtondubblades
mycket hastigt. Det blev under sådana förhållanden nödvändigt att vidtaga
organisatoriska improvisationer, och jag tror man får säga, att många av
dessa .improvisationer ha varit mycket lyckade. Sålunda tillkom statens aminumtionsnamnd,
sedan förvandlad till statens krigsmaterielnämnd. Så upprattades
försvarets verkstadsnämnd och statens industrikommission. Så inrättades
ett byggnadskontor inom arméförvaltningens fortifikationsstvrelse m m
Dessa nybildningar ha givit mycket goda erfarenheter och ha säkerligen varit
en tacksam grund att bygga vidare på, och herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet har också i mycket stor utsträckning byggt vidare nå
denna grund.

En reform bär emellertid blivit nödvändig inte blott på grund av försvarsmaktens
expansion utan också på grund av dess ändrade karaktär. Det nya
.starkt tekniskt betonade kriget Ilar tvingat fram maskinarmén, och denna
dräver ett stort uppbåd av tekniker. Men denna maskinarmé fylles av ett folk
''y11'' ocfl ^et betyder, att upphandlingsfrågorna för försvarets ändamål
alltfort lia en mycket stor betydelse. Därför fordras det också ett uppbåd av
kommersiellt skolade krafter. Det gamla samhället, där allt civilt sköttes av
jurister och allt militärt leddes av officerare, håller på att uppluckras. Det är
inte minst i detta sammanhang, som man måste se det förslag till en ny militär
förvaltningsreform, som nu ligger på kammarens bord.

.Man har denna gång haft förmånen att kunna bygga på beredskapstidens
mangahanda erfarenheter. — Jag säger förmånen, ehuru jag vet, att erfarenheterna
många gånger ha varit allt annat än glädjande. Kungl. Maj :t har
också kunnat bygga pa tva mycket värdefulla utredningar, den nothinska
och den wärnska. Jag tror, att man kan säga, att det föreliggande förslaget
pa ett lyckligt sätt har tagit upp det bästa ur dessa två utredningar och att
förslaget i sådana frågor, där tvivel och tvekan ha kunnat råda, har gått en

Torsdagen ilen 17 juni 1943 f. m. Nr 24. 73

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
lycklig- medelväg mellan de båda förslagen, dock med stark dragning åt det
nothinska förslaget med dess mera långtgående centralisering. Principerna
lia också utvecklats i den nu föreliggande propositionen med en klarhet och
en reda, som man knappast är van att finna i vår tids kungl, propositioner.

Vilka äro då dessa principer? Jo, principerna lia varit att uppdela funktionerna
efter deras art, de militära för sig, de industriella för sig, de kommersiella
för sig, de administrativa för sig, att i stor utsträckning centralisera
ledningen för dessa funktioner och att låta dem skötas av fackmän och
specialister. Militärerna skola alltså icke längre göra allt inom försvarsförvaltningen.
Åtgärden är av stor betydelse även därför, att vi ha ont örn officerare.
För egen del är jag fullt och helt övertygad örn dessa principers riktighet
och har därför utan någon tvekan kunnat giva min anslutning till propositionen.

Två anmärkningar av mera allmän art skulle jag dock i detta sammanhang
vilja framställa. Förslaget innebär onekligen en rationalisering men har icke
lett till de personalbesparingar, som man kunnat vänta. Inför detta förhållande
måste man fråga sig, om inte apparaten i någon män är överdimensionerad.
Det blir enligt propositionen en årlig kostnadsökning på omkring 1.4 miljoner
kronor. Utskottet har naturligtvis observerat detta förhållande och gör
på sid. 24 ett uttalande, som jag här skulle vilja understryka: »Det måste enligt
utskottets mening jämväl förutsättas, att Kungl. Maj :t noggrant tillvaratager
de möjligheter till begränsningar i organisationen, som kunna yppa sig.
De förslag till personalstater, som i anslutning till omorganisationsförslaget
förelagts riksdagen, böra sålunda betraktas såsom ’högst-stater’. För tillämpningen
av dessa stater bör gälla, att Kungl. Maj :t skall äga befogenhet att
besluta, såväl om de nya befattningarna skola tillsättas som när så skall ske.»
Med denna synpunkt har utskottet också erkänt ett argument, som reservanterna
använda, då de säga, att man för närvarande icke kan bedöma det kommande
behovet, och därför vilja ha ett uppskov med hela frågan._ Jag tror inte
man behöver gå så långt. Saken är observerad av utskottet självt, och man
har lagt i Kungl. Maj:ts hand att, med iakttagande av nödiga indragningar
och besparingar, när så befinnes nödigt göra den övergång till en ny organisation,
som utskottet i likhet med Kungl. Maj :t har tänkt sig.

Tidpunkten kommer alltså väsentligen att bero av Kungl. Majit; den kommer
att bero på en ny prövning, företagen genom en särskild organisationskommitté.
_ .

Det är emellertid ännu en allmän anmärkning, som jag skulle vilja göra.
Propositionen begränsar sig till den centrala förvaltningen, i motsats till vad
förhållandet var 1907. Lars Tingsten, som var den föredragande departementschefen
1907, när alltså den sista stora reformen genomfördes, skriver
i sina »Hågkomster» några ord, som det kan vara lämpligt att erinra örn i
detta sammanhang. Han säger: »Alltmer kom jag till den övertygelsen, att
frågan gällde icke blott den centrala förvaltningen utan i lika, ja t. o. lii. i
högre grad, förvaltningen vid truppförbanden: vid arméfördelningar och regementen
ända ned till kompanierna.»

Jag tror det hade varit önskvärt, örn man denna gång hade kunnat förfara
på samma sätt. I varje fall vill jag begagna tillfället att understryka ett uttalande,
som utskottet gör på sid. 19, där det heter: »Frågan örn formerna
för expeditionstjänsten vid truppförbanden ^oCh övriga lokala enheter har ej
i förevarande sammanhang gjorts till föremål för något förslag.^ Denna fråga
iir för närvarande under omprövning av en särskild utredning, militära expeditionstjänstkommittén.
Det är utskottets förhoppning, att frågan snarast möjligt
bringas till en lösning.»

Nr 24.

Torsdageu den 17 juni 1943 f. m.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)

Då jag ser, att herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet är närvarande
här i kammaren, ber jag att till herr statsrådet få rikta den frågan,
när man kan förvänta att denna utredning är färdig, och när man kan emotse
ett förslag från Kungl. Maj:ts sida i denna viktiga angelägenhet.

För övrigt ber jag, herr talman, att få nöja mig med att på denna punkt
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr voll Heland: Herr talman! Herr Andrén påstod, att jag ville gå de
partiella reformernas väg. Herr Andrén borde ha vetat, och han kan se det i
mitt anförande, att jag tvärtom inte alls vill gå de partiella reformernas väg,
annat än möjligen när det gäller krigsmaterielverket, något som jag också har
förfäktat i utskottet.

Jag behöver egentligen inte ge någon mer replik till herr Andrén, utan nöjer
mig med den förklaringen. Jag kan emellertid få tillägga, att jag är litet rädd
för att den färgrikt vackra blomknopp, som herr Andrén nu så ivrigt vill plantera,
kan slå ut till en magnifik teknokratisk byråkratisk blomma, som kanske
kommer att skymma viktigare blomster, detta i synnerhet om herr Andrén
m. fl. få pyssla om denna blommas framtid.

Herr Andrén: Herr talman! Jag beklagar, örn jag skulle lia missförstått
det yttrande från herr von Helands sida, där han talade örn de partiella reformernas
väg. Jag befarar emellertid, att det var flera än jag, som förstodo
hans yttrande i den riktningen, att det var hans mening att rekommendera just
den vägen.

När nu herr von Heland särskilt kommer tillbaka till krigsmaterielverket,
kan jag be att få säga ett pär ord örn den saken. Jag betraktar detta krigsmaterielverk
som ett av de viktigaste leden i hela det nya förslaget, och jag
vill erinra örn att, såvitt jag nu kan minnas, icke en enda av de många myndigheter,
som haft tillfälle att yttra sig, ha ansett, att detta verk icke vore
nödvändigt. Vad man haft olika meningar örn är omfattningen av detta verks
verksamhet. Men Kungl. Majit har på denna punkt givit en mycket utförlig
motivering för den ståndpunkt, Kungl. Maj :t har intagit. Det är en motivering,
som uppfyller sid. lil—158 i propositionen. Jag tror, att utskottets medlemmar
i gemen ha blivit kraftigt övertygade örn riktigheten av den ståndpunkt,
som Kungl. Maj :t bär intagit just på denna punkt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Efter det anförande, som utskottets
ärade vice ordförande här hållit, finnes det inte någon anledning för mig att
fördjupa mig i den principdebatt, som här kommit i gång. Jag vill endast säga,
att jag kanske till och med går längre i mitt bedömande av herr von Helands
yttrande än vad herr Andrén gjort. Jag fick det intrycket, att herr von Heland
å ena sidan rekommenderade de partiella reformernas väg och å andra sidan
förklarade sig i princip vara införstådd med den organisation av förvaltningen,
som här förelåg, och jag fick uppriktigt sagt inte något begrepp om huruvida
herr von Heland menade det ena eller det andra. Men jag har mycket svårt att
förstå, att man kan ha båda dessa uppfattningar.

Jag kan heller inte riktigt förstå, att man i princip kan gilla det föreliggande
förslaget och samtidigt utdöma krigsmaterielverket. Örn inte krigsmaterielverket
inrättas, blir det inte den organisation i princip, som här är föreslagen.
Jag undrar, om herr von Heland egentligen har gjort riktigt klart för sig, hur
han vill ha det. Jag har inte kunnat få något begrepp därom.

Härutöver vill jag endast svara på herr Andréns fråga. Den militära expedi -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ni.

Nr 24.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
tionstjänstutredningen har framlagt ett förslag till provisoriska bestämmelser.
Detta förslag prövas nu försöksvis på Upplands^ regemente. Man mäste avvakta
resultaten av dessa försök, innan kommittén kan komma fram till ett
generellt förslag i ämnet. Jag kan därför inte med säkerhet utlova, när fortsättningen
skall följa, örn det kan vara möjligt, att den kommer att föreligga
vid nästa års riksdag eller örn det kan dröja ytterligare ett år.

Utöver detta vill jag emellertid fästa uppmärksamheten på att finansministern
vid denna riksdag begärt pengar för en rationaliseringsutredning beträffande
statsförvaltning överhuvud taget, där även den militära delen skall
bli föremål för rationaliseringsundersökningar och då givetvis också hela den
lokala förvaltningen. Yi få alltså räkna med att här kommer det dels att bli
en generell reform, grundad på den militära expeditionsutredningens förslag,
dels en rad partiella reformer, allteftersom rationaliseringsutredningen hinner
fortskrida.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag kan inte inse, att den nya sjukvårdsförvaltningen,
civilförvaltningen och byggnadsförvaltningen bli beroende av örn
man får krigsmaterielverket eller ej. Jag har uttalat mitt stora gillande av
hela det föreliggande förslaget utom i vad som gäller krigsmaterielverket, där
jag anser, att man borde ytterligare bedöma, huruvida man nu skall behöva organisera
ett sådant verk. Jag kan inte heller inse, att ens den nya fabriksstyrelsen
skall behöva röna påverkan av att man omedelbart organiserar krigslii

Jag skulle därutöver vilja ställa en fråga till herr försvarsministern: är det
inte faktiskt så, att den upphandling och anskaffning, som skall ske med
hänsyn till den nya försvarsorganisationen, enligt femårsplanen, praktiskt taget
är slutförd, och att man alltså mäste vänta sig, att de uppgifter, som skola
åvila krigsmaterielverket, som ju skall ha planläggnings- och anskaffmngsuppgifterna,
måste bli väsentligt mindre inom en mycket, mycket snar framtid?
Eftersom det hela hittills åtminstone något så när har fungerat, trots att
man har fått forcera allt i en sådan väldig omfattning med de befintliga förvaltningarna,
med tillhjälp av krisorganet krigsmaterielnämnden, synes det
mig att det skulle kunna fungera skapligt även en tid framåt, när uppgifterna
bli så väsentligt mycket mindre.

Jag vill ännu en gång poängtera, att jag — och det kommer nog att framgå,
när man läser mitt anförande — alltjämt har den upp fatt,pin gen, att en
rationalisering och en centralisering är nödvändig, när det gäller förvaltningsorganisationerna.
Jag har endast i mitt anförande varit betänksam mot att nu
i en hast organisera detta dyrbara krigsmaterielverk, när uppgifterna för detsamma
måste bli väsentligt mindre.

Herr statsrådet Sköld: För att man skall kunna få någon riktig uppfattning
örn krigsmaterielverkets betydelse är det bäst, att man gar tillbaka till
tiden före kriget. Alla känna till, att då planlades de ekonomiska krigsförberedelserna
av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i samverkan
med de militära förvaltningarna. Ben erfarenhet, som gjordes vid krigsutbrottet,
var, att den planeringen var alltför teoretisk och att de planläggningar,
som hade skett, icke höllö måttet och icke kunde inpassas i det läge, som
då hade uppstått. Man vann då den erfarenheten, att örn det skall vara möjligt
att i framtiden göra en krigsplanering, som vilar på praktiska grunder, sa
måste det ske i ett verk, som har praktisk erfarenhet av näringslivet, framför
allt av krigsindustrien. Detta kan lämpligast åstadkommas genom att anskaffningen,
framför allt av standardvarorna, förlägges till samma ämbetsverk, som

76

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
skall omliänderha planeringen. Endast genom den praktiska upphandlingen
blir denna planerande myndighet i stånd att så följa industriens utveckling och
kapacitet, att det är möjligt att göra en pa praktiska grunder vilande planering.
Det finnes därför ingen möjlighet att komma fram till en rationell ordning
här utan krigsmaterielverket.

När herr von Heland frågar, örn det blir några uppgifter i upphandlingsavseende
för detta verk efter den nya upprustningens genomförande, så vill jag
meddela, att jag har gjort den kalkylen, att 1942 års försvarsbeslut innefattar
iredsmässiga anskaffningar, av natur att falla på krigsmaterielverket, på ungefär
60 miljoner kronor om året — en så pass stor anskaffningssumma, att den
mycket väl lämpar sig som grundval för ett kombinerat anskaffnings- och planenngsverk.

Herr von Heland: Herr talman!. Jag är fullt överens med herr statsrådet
örn behovet att ersätta rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap med
ett annat organ. Men herr statsrådet skriver i sin egen proposition, att utöver
krigsmaterielverket planeras ett nytt organ för att ersätta den tidigare rikskommissionen.
Har herr statsrådet nu den uppfattningen, att krigsmaterielverket
skall helt överta rikskommissionens verksamhet, får detta tydligen en uppgift,
som motsvarar den tidigare rikskommissionens. Jag trodde dock inte, att
krigsmaterielverket i så fall skulle behöva bli så stort, att det kostade cirka tre
miljoner kronor örn året.

Jag är också helt överens med herr statsrådet om att den framtida materielanskaffningen
kommer att efter femårsplanen, kosta cirka 60 miljoner kronor
om året. Men det är känt, att under de år, som ha gått, ha de tidigare förvaltningsorganen
jämte det fungerande krisorganet krigsmaterielnämnden haft en
årlig anskaffning för en mer än tio gånger så stor summa. Jag tycker det är
egendomligt, att fastän de organ, som finnas i forcerat tempo ha kunnat anskaffa
materiel för mer än tio gånger så stort belopp som kommer att behövas
i framtiden, skall nian dock nu för de framtida anskaffningarna behöva skapa
ett nytt permanent verk, som skall kosta nära tre miljoner kronor örn året.
o Det var den^saken, jag- önskade, att man skulle överväga ännu en gång. Är det
sa, herr statsråd, att krigsmaterielverket kommer att överta rikskommissionens
uppgifter, får det givetvis en uppgift, som jag tycker är mycket lämplig. Jag
är dock tveksam örn huruvida omfattningen av dess organisation är den riktiga.

Herr statsrådet Sköld: Herr von Heland ställer sig val mera okunnig än
han är. Det planeringsverk, som är omnämnt i den kungl, propositionen, avser
det arbete i fredstid, som nu utföres av industrikommissionen. Det gäller alltså
anskaffande av materiel at näringslivet i dess helhet, icke bara åt krigsmakten.

Den andra.sak, som jag vill svara på, gäller den stora materielanskaffningen.
Den har ju i hög grad skett, genom krigsmaterielnämnden. Denna blir det
nya krigsmaterielverket. Att krigsmaterielnämnden nu kostar bortemot 3 miljoner
kronor om året, säger ju ingenting örn vad krigsmaterielverket skall kosta,
när man kommer över till fredsförhallanden. Det måste bli en mycket blygsammare
summa. Jag förstår inte, hur herr von Heland kan anse, att eftersom
vi nu ha köpt för tio gånger mer än 60 miljoner kronor örn året med hjälp av
de nuvarande förvaltningsorganen plus krigsmaterielnämnden detta skall vara
ett motiv för att vi i framtiden, då upphandlingen skall stanna vid 60 miljoner
kronor om året, icke skulle behöva ett praktiskt planeringsorgan, som sköter
upphandling och planering på en gång. Under förutsättning att vi skola ha
ett tors vars vasen efter krigets slut, kommer val behovet av detta verk att bestå.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ra.

Nr 24.

77

Ang. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
Meri det får vid varje tidpunkt anpassas efter då föreliggande uppgifter, och
dess storlek får också bestämmas därefter.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets
yttrande under nu förevarande avdelning samt vidare på godkännande
av den av herr Gränebo m. fl. därom anförda reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets uttalanden under avd. Il och avd. III punkten I.

Godkändes.

Utskottets uttalanden under avd. III punkten II. Försvarets fabriksstyreise.

Första, andra, tredje och sjätte styckena av utskottets ifrågavarande uttalanden
hade följande lydelse:

»Utskottet har ej funnit anledning till erinran mot de synpunkter, som i
propositionen anlagts på spörsmålen örn fabriks- och verkstadsledningens
handhavande i form av statligt bolag eller statlig affärsdrift samt örn fabriksledningens
ställning till krigsmaterielverket.

I fråga örn fabriksrörelsens omfattning ha delade meningar gjort sig gällande.

Vad först angår de anläggningar, som skola ställas under fabriksstyrelsens
ledning, har i propositionen förutsatts, att dit skola hänföras de centrala
tvätt- och reparationsanstalter, som föreslagits skola upprättas. I motionerna
I: 235 och II: 342 har i stället förordats, att ledningen av dessa anstalter
åtminstone tills vidare skall utövas av arméförvaltningens intendenturdepartement
(intendenturavdelning). Enligt utskottets mening tala övervägande
skäl för att, då nu avsikten är att tillskapa en fabriksstyrelse för
att omhänderha ledningen av de nytillverkande statliga fabriker, som arbeta
för försvaret, jämväl anstalter för reparations- och underhållsverksamhet
underställas styrelsen i den mån sådan verksamhet kan bedrivas efter samma
normer som en industrimässig serie- eller masstillverkning. Den omständigheten,
att ledningen av reparationsverksamheten beträffande tygmateriel icke
ansetts böra förläggas till fabriksstyrelsen, kan icke bli avgörande för besvarandet
av spörsmålet, hur det bör förfaras med motsvarande verksamhet i
fråga örn intendenturmateriel. Tygmaterielen, som i regel är utsatt för ojämn
och olikartad förslitning samt ofta är tung, skrymmande och. utsatt för skada
under transport, torde nämligen i allmänhet icke lämpa sig för en starkt
centraliserad reparationstjänst. Erfarenheterna från det ena arbetsområdet
kunna sålunda icke utan vidare överflyttas till det andra. Utskottet kan
med hänsyn till det anförda icke tillstyrka nyssnämnda motionsvis framställda
yrkande.

Utskottet har ansett önskvärt, att fabriksstyrelsen medi sina betydelsefulla
arbetsuppgifter får en med övriga verk inom den centrala försvarsförvaltningen
fullt jämbördig ställning, vilket enligt utskottets mening bör
komma till uttryck på det sättet, att verkschefen erhåller tjänstetiteln generaldirektör
i stället för, såsom i propositionen föreslagits, överdirektör. Någon
förändring av löneställning för verkschefen behöver i och för sig icke följa
a.v en sådan jämkning. I lönegrad C 13. som i propositionen föreslagits för
fabriksstyrelsens chef, är för närvarande exempelvis generaldirektören och
chefen för postverket placerad. Utskottet har ej heller eljest funnit tillräckliga

78

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
skäl att förorda det i motionen II: 346 framställda yrkandet örn placeringav
chefen för fabriksstyrelsen i lönegrad C 14.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Andrén, Mannerskantz, Nordenson, Persson i Falla och Lundberg
i Hälsingborg, vilka ansett, att utskottets yttrande under nu förevarande
punkt bort hava den lydelse reservationen visade;

2) av herrar Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik och Olsson i Kullenbergstorp,
som ansett, att utskottets utlåtande i berörda del bort lyda så, som
i denna reservation angivits.

I det av herr Andrén m. fl. föreslagna yttrandet hade sjätte stycket avfattats
sålunda:

»Utskottet har ansett önskvärt, att fabriksstyrelsen med sina betydelsefulla
arbetsuppgifter får en med övriga verk inom den centrala försvarsförvaltningen
fullt jämbördig ställning, vilket enligt utskottets mening bör komma
till uttryck på det sättet, att verkschefen erhåller tjänstetiteln generaldirektör
i stället för, såsom i propositionen föreslagits, överdirektör. Generaldirektörens
verksamhet kommer otvivelaktigt att bli av sådan art och omfattning,
att en framstående kapacitet måste förvärvas för ifrågavarande
post. Denna kapacitet måste självfallet sökas i konkurrens med den enskilda
företagsamheten. Med hänsyn härtill blir det .enligt utskottets mening erforderligt
att något höja lönen för fabriksstyrelsens chef. Utskottet vill för sin
del — i anslutning till vad som föreslagits av 1941 års militära förvaltningsutredning
för motsvarande befattningshavare enligt utredningens förslag •—
föreslå, att verkschefen placeras i iönegrad C 14, vilket i förhållande till
Kungl. Majlis förslag innebär en höjning av grundlönen med 2,000 kronor.»

Enligt den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen skulle tredje stycket
av utskottets yttrande utbytas mot följande uttalande:

»Vad angår de anläggningar, som skola ställas under fabriksstyrelsens ledning,
har i propositionen förutsatts, att dit skola hänföras även de centrala
tvätt- och reparationsanstalter, vilkas inrättande i annat sammanhang föreslagits.
Mot detta förslag ha i väckta motioner rests vissa invändningar under
hänvisning till bland annat, att reparation och tvätt äro av ren servicenatur
och sålunda intimt höra ihop med vården av persedlarna och truppens utbildning
i persedelvård samt att det måste vara till olägenhet för persedelvården
och för det militära arbetet att flytta ledningen av reparations- och
tvättjänsten från försvarsgrensförvaltningarnas intendenturorgan till det nya
ämbetsverket, fabriksstyrelsen, som skall handha ledningen av den helt artskilda
verkstadsindustrien.

Med hänsyn till sålunda anförda skäl mot en överflyttning till fabriksstyrelsen
av tvätt- och reparationstjänstens ledning synes det utskottet välbetänkt
att låta denna av departementschefen förordade överflyttning tills vidare
anstå. Innan överflyttning sker, bör man i vart fall avvakta, dels att fabriksstyrelsen
vunnit stadga i sin organisation och erfarenhet av sina egentliga arbetsuppgifter,
dels ock att full klarhet erhållits om tvätt- och reparationstjäntens
slutliga utformning.

Utskottet anser sålunda i anslutning till vad i motionerna I: 235 och II: 342
anförts, att ledningen av tvätt- och reparationstjänsten alltjämt bör tills vidare
vara förlagd till vederbörande centrala intendenturorgan.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! På denna punkt finns en reservation av
fem av utskottets ledamöter, vilken rör löneställningen för chefen för fabriksstyrelsen.
Jag skall be att med några ord få motivera den.

Torsdagen den IV juni 1943 f. m.

Nr 24.

Ti)

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)

I propositionen föreslås, att chefen för fabriksstyrelsen skall kallas överdirektör
och vara placerad i lönegraden C 13. Han skall alltså vara chef för försvarets
fabriksverk med de olika industriföretag, som ingå däri. Även utskottet
har funnit, att nian bör göra någonting för att förmå en verkligt duktig man
att söka denna befattning, och har därför utnämnt innehavaren till generaldirektör
i stället för överdirektör. Detta kan utan tvivel ha en viss betydelse.
Vi reservanter lia ansett, att skall nian göra en centralisering och sätta alla
dessa fabriker under en gemensam ledning samt tänka sig, att det i framtiden
skall bli en verkligt modern uppläggning och fart på dessa industrier, måste
man också anställa en modern industriledare, som har både kunnighet, energi
och kanske även en smula fantasi. En sådan man måste man söka i direkt konkurrens
med näringslivet i övrigt. Vi ha den uppfattningen, att örn man här
skulle få en icke tillräckligt kvalificerad man, skulle det medföra sådana nackdelar,
att man förlorade många gånger den löneökning, som här är på tal.

Man kan ju säga, att det inte är mycket större utsikt att få en bra kraft, om
man lägger 2,000 kronor till lönen. Men varje sådan höjning måste öka möjligheten
att välja rätt man. Då de allra flesta generaldirektörerna äro placerade i
minst lönegraden C 14, ha vi funnit denna här vara den lämpligaste. Vi äro
inte riktigt övertygade örn att tillräckliga garantier annars skapas för att denna
typiska industriledarebefattning blir besatt.

Jag ber, herr talman, att med denna motivering få yrka bifall till den reservation.
som är avgiven av herr Andrén m. fl.

Herr von Heland: Herr talman! Vad beträffar de anläggningar, som skola
ställas under fabriksstyrelsens ledning, har utskottet förutsatt, att dit skola
hänföras de centrala tvätt- och reparationsanstalter, vilkas inrättande i annat
sammanhang föreslagits. Enligt min uppfattning äro reparation och tvätt av
ren servicenatur och böra sålunda intimt höra ihop med vården av persedlarna
och truppens utbildning i persedelvård. Det måste enligt min uppfattning vara
till olägenhet för persedelvården och för det militära arbetet att flytta ledningen
av reparations- och tvättjänsten från försvarsgrensförvaltningarnas intendenturorgan
till det nya ämbetsverket fabriksstyrelsen, som skall handha
ledningen av den helt artskilda verkstadsindustrien. Sammanföres tillverkningen
av en mängd skiftande materiel och utrustning med reparationer och tvätt
till ett enda industribetonat verk, föreligger det väl risk för att det arbetsområde
för vilket chef och högre tjänstemän i detta verk icke äro utbildade och
för vilket de icke kunna ha särskilt intresse, blir sämre tillgodosett än om ledningen
av reparations- och tvättjänsten förlägges till en myndighet, som måste
ha verkligt intresse för utrustningens standard. Persedlarnas reparation vid
centrala verkstäder måste höra ihop med den reparationstjänst, som alltid måste
finnas kvar vid truppförbanden. Ett avskiljande av den ena grenen av reparationstjänsten
och dess förläggande till fabriksstyrelsen måste medföra en dyrbarare
organisation på förevarande område än den nuvarande samt förorsaka
mera pappersexercis. Den sakkunniga personal, som anses behövlig för förstärkning
av reparations- och tvättjänsten, kan väl lika bra inplaceras linder
vederbörligt intendenturorgan som under fabriksstyrelsen.

Med hänsyn till vad jag har anfört synes det mig välbetänkt att inte nu göra
någon förhastad förflyttning av reparations- och tvättjänsten till fabriksstyrelsen.
Innan så sker, bör man väl åtminstone avvakta, dels att fabriksstyrelsen
vunnit stadga i sin organisation och erfarenhet om sina arbetsuppgifter,
dels ock att full klarhet erhållits om tvätt- och reparations!jänstens slutliga
utformning. Ingenting hindrar, att man senare överflyttar denna gren till
fabriksstyrelsen, örn man ser, att denna fått en god organisation, men man bör

80

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
åtminstone till att börja med låta tvätt- och reparationstjänsten ligga under
intendenturförvaltningen, i synnerhet som på mångå håll betänkligheter hysas
mot att flytta den därifrån.

Vad sedan herr Mannerskantz’ anförande beträffar, har jag samma uppfattning
som utskottsmajoriteten, att det inte har någon betydelse, örn fabriksstyrelsens
chef får 22,000 eller 24,000 kronor örn året. Den, som tar en sådan befattning,
gör det inte för årsinkomstens skull utan av andra skäl. Herr Mannerskantz,
som tillika med mig sitter i så många styrelser, borde veta, att i en
privat institution av lika stor omfattning som denna fabriksstyrelse skulle man
omöjligen kunna få en verkligt dugande kraft för 24,000 kronor, ja inte ens
för 30,000 kronor. Därför synes det mig, att man i det avseendet bör bifalla
utskottsmajoritetens förslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill för min del säga, att då jag i utskottet
har. behandlat lönefrågorna, har jag kommit till den uppfattningen, att Kungl.
Maj :t i sitt förslag i mycket stor utsträckning har gått in för de höga lönernas
princip, när det gäller chefsbefattningarna. Men det är väl nödvändigt att
finna sig i detta, om man skall få framstående personer inom näringslivet,
ingenjörer och dylika, till en del ledande ställningar. Annars tycker jag nog,
att lönerna på en del punkter ha tagits till väl högt. Men örn jag har den
uppfattningen, vill jag naturligtvis inte vara med örn att dessa löner -— som
redan av Kungl. Maj :t ha satts ganska högt — nu skola ytterligare höjas.
Därför är jag inte på något sätt benägen att vara med om den reservation,
som här föreligger. Här har dock utskottet så till vida tillgodosett de synpunkter,
som ha framförts från reservanterna, att man har föreslagit en höjning
av befattningen från överdirektör till generaldirektör. Det är visserligen
sant, att titlar inte äro allt här i världen, och pengar äro mera. Men jag tror,
att det ändå kan ha en viss betydelse, när det gäller att få fram sökande, att
man ger denna titel åt styrelsens chef.

För övrigt vill. jag framhålla, att det finns åtminstone en generaldirektör,
som har en ställning, vilken jag tycker är minst lika ansvarsfull, och som får
nöja sig med lönegraden C 13. Det är generaldirektören för postverket. Jag
skulle tro, att hans arbete är lika omfattande och ansvarstyngt som det, som
denne nye generaldirektör skulle få.

Herr von Helands uttalande i fråga örn förläggning av tvätt- och reparationstjänsten
till materielverket ger mig anledning säga, att detta förslag från
utskottets sida nog är ganska motiverat. Förhållandena äro inte desamma nu
som förr beträffande dessa tvättanstalter. Att sköta en tvättanstalt ansågs förr
inte som någonting märkvärdigt, men nu planeras på det området en viss rationalisering
på olika håll. Det sker t. ex. vid landstingen. Tvätten centraliseras
till stora anstalter, och det fordras en betydande sakkunskap på olika områden
för att sköta och leda arbetet med tvätten på det rätta sättet. Det finns
nu t. ex. någonting, som heter tvättingenjörer, vilka äro särskilt sakkunniga
på detta område. Tvättväsendet har med ett ord sagt nu blivit någonting helt
annat än förut. När det alltså gäller att åstadkomma bästa möjliga resultat
och bringa ned priset för tvätten till lägsta möjliga belopp, fordras det en viss
kvalificerad sakkunskap. Det fordras, att personer med högre kvalifikationer
träda in, det fordras initiativ m. m. Jag tror, att sådana initiativ äro lättare
att mobilisera genom att förlägga ledningen på sätt, som föreslagits av
Kungl. Majit och utskottet, än efter den ordning, som herr von Heland önskar.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

81

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att från denna utgångspunkt få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! De föregående talarna lia
redan varit inne på vad jag hade tänkt att beröra, nämligen chefskapet för
fabriksstyrelsen. Jag vill endast konstatera riktigheten av vad de lia framhållit.
Enligt propositionen skulle styrelsen ledas av en överdirektör, men
utskottet fann anledning att ändra titeln till generaldirektör. Därom blev utskottet
till slut fullt enigt. Men beträffande lönen uppstod oenighet. Vi, som
tillhöra majoriteten, ha emellertid ansett, att örn denne man får samma lön
som vissa andra generaldirektörer, bland andra chefen för postverket, så räcker
det. Vi äro övertygade örn att man då också skall få rätt man på den
platsen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Andrén: Herr talman! Jag skall först be att få säga några ord i fråga
örn den löneställning, som fabriksstyrelsens chef bör intaga.

Den, som något har satt sig in i den föreliggande propositionen, kan inte
undgå att finna, att fabriksstyrelsen kommer att få synnerligen maktpåliggande
uppgifter. Redan med hänsyn därtill är det av allra största vikt, att man
som dess ledare får en man med mycket stor erfarenhet och duglighet. Denne
man måste förvärvas på den fria marknaden i konkurrens med den enskilda
industrien, som ju är i tillfälle att åt duktigt folk betala mycket höga löner.
Bägge dessa omständigheter tala för en högre lönesättning än den, som Kungl.
Majit har föreslagit.

Nu har det anmärkts från två håll, att generaldirektören och chefen för postverket
i alla fall inte står i högre lönegrad än C 13. Då vill jag erinra örn
att det åtminstone hittills ganska sällan har förekommit, att man till den befattningen
har valt någon man utanför verket i konkurrens med den enskilda
industrien, och jag tror, att denna synpunkt måste väga mycket tungt, när det
gäller denna fråga.

Jag skall vidare be att få säga några ord med anledning av herr Gränebos
m. fl. reservation, som här motiverats av herr von Heland. Även denna reservation
lider av eftertankens kränka blekhet, vilket är överraskande med hänsyn
till männen bakom reservationen. När det gäller reparations- och tvätttjänsten,
är man i tillfälle att hänvisa till de mångå och starka argument, som
nästan ha hopats i propositionen nr 179. En särskild utredning bär arbetat -—
1942 års militära reparationstjänstutredning — och denna har kommit till den
bestämda uppfattningen, att en väsentlig förutsättning för en ekonomisk underhållstjänst
är, att reparationstjänst och nytillverkning resp. anskaffning
ställas under en enhetlig ledning. De kalkyler, som denna utredning har framlagt,
visa också, att verkligt stora besparingar bär kunna göras. Statens krisrevis-ion,
vars sammansättning dock borgar för stor erfarenhet på just detta
område, säger, att de av utredningen framlagda kalkylerna över den ekonomiska
vinst, som kunde förväntas uppkomma genom en centralisering av underhållstjänsten,
vore, såvitt krisrevisionen kunde finna, försiktigt gjorda.

Jag kan tillägga, att i en hel rad avgivna yttranden har reparationstjänstutredningens
förslag tillstyrkts. Det har tillstyrkts av överbefälhavaren, marinchefen,
marinförvaltningen, statens krisrevision, / försvarsväsendets verkstadsnämnd,
statskontoret och riksräkenskapsverket. Det förefaller mig, som
örn herr von Heland hade bra stor otur, när han nu i sin iver att finna angreppspunkter
på Kungl. Maj :ts proposition går emot densamma just i fråga

Första kammarens protokoll 19^3. Nr ;?-/. ti

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
örn denna reparationstjänst. Naturligtvis kan det sägas, att det är av vikt att
tillgodose även de militära synpunkterna, men jag vill erinra om att departementschefen
— jag tror det är på sidan 21 i propositionen — lovar att taga
all möjlig hänsyn till dessa synpunkter. Utskottet förordar likaledes ett hänsynstagande
till de militära kraven.

På detta område kunna stora besparingar göras, och jag tror, herr talman,
att det är av vikt, att man inte dröjer med att göra dem. Jag ber därför, herr
talman, att även på denna punkt få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Den föregående talaren har redan gjort
den jämförelse med generaldirektören för postverket, som jag hade tänkt att
göra, så att därom skall jag icke vidare orda. Jag vill endast säga, att vi ha
drivits av fruktan för att dessa fabriker skola sjunka ned i dådlös ro och stagnation.
Vi ha genom vårt förslag velat bidraga till att förhindra detta. Skulle
vår farhåga bli besannad, kunna åtminstone vi, som velat den högre placeringen,
inte lastas för den saken.

Herr von Heland: Herr talman! Jag måtte tala otydligt i dag, eftersom jag
ideligen skall behöva missförstås.

Flera talare yttra sig här om en proposition, som vi komma till om en
stund, örn betydelsen av en rationalisering och centralisering av tvätt- och reparationstjänsten.
Jag har ännu inte yttrat mig örn den saken. Jag instämmer
fullständigt i allt vad herrarna här ha sagt örn fördelen av att på detta
sätt rationalisera tvätt- och reparationstjänsten. Jag instämmer också fullständigt
i att man bör tillsätta sakkunnig personal för ledningen av dessa anstalter.
Men det är ju inte den saken, som skall debatteras på denna punkt.
Här är det ju fråga örn under vilket topporgan denna tjänst skall lyda. Då har
jag vågat hysa den uppfattningen, att den icke bör lyda under fabriksstyrelsen,
som bär med verkstadsindustrien och den kemisk-tekniska industrien
att göra och alltså överhuvud taget inte sysslar med eller i sin ledning har någon
kunskap på detta område, utan att den bör lyda under det organ, som
måste syssla just med persedlarnas standard och som måste lia ett mycket stort
intresse av denna standard. I statsrådets egen proposition säges ju också, att
reparationstjänst måste finnas kvar ä.ven på truppförbanden. Här kommer
alltså att bli en dubbelorganisation. Det kommer att bli reparationstjänst dels
på truppförbanden, dels vid centralare anstalter, och dessa reparationsinrättningar
komma att lyda under olika topporgan. Jag ifrågasätter, örn detta är
klokt. Men dessutom, herr Andrén, har jag sagt, att jag tycker, att man inte
skall ha så bråttom med denna sak. Jag är villig att vara med örn denna överflyttning,
örn man, sedan fabriksstyrelsen är fullständigt organiserad och har
kommit i gång, har samma uppfattning, att man skall flytta över dessa frågor
dit. Då är jag villig, herr Andrén, att medverka därtill. Men jag anser,
att man inte nu skall förhasta sig på denna punkt. Detta är min uppfattning
i denna fråga.

Herr Andrén: Herr talman! Jag får ju lov att konstatera, att det är ganska
svårt att diskutera med herr von Heland. I sitt första anförande i dag hade
herr von Heland t. ex. tre olika meningar; för det första ansåg han den nuvarande
organisationen tillfredsställande, för det andra ansåg han principerna
i den kungl, propositionen mycket tilltalande, och för det tredje undrade han,
örn man inte borde gå fram på de partiella reformernas väg.

I sitt sista anförande gjorde herr von Heland gällande, att han för sin del
var en anhängare av centralisering när det gäller reparationstjänsten. Men örn

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ni.

Nr 24.

83

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
man skall behålla den nuvarande anordningen, så blir det ju inte någon centralisering.
Då kommer denna reparationstjänst fortfarande att finnas kvar
på intendenturavdelningarna under de olika försvarsgrensförvaltningarna.

Herr von Heland: Jag kan inte inse att det inte skulle gå för sig att verkställa
en centralisering under de olika försvarsgrensförvaltningarna och ändå
nå precis samma syfte som man bär vill nå. Varför kail man exempelvis inte
centralisera denna persedeltjänst till arméns intendenturförvaltning? Vid en
centralisering är det väl inte nödvändigt att centralisera alla till arten vitt
skilda objekt till ett och samma verk. Det är väl inte vad som vanligen menas
med centralisering, utan centralisering innebär väl att man centraliserar
vad som hör ihop med ett visst objekt under samma organ.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr von Heland ville inte meddela
kammaren, att de föreslagna reparationsanstalterna och tvättinrättningarna
skulle vara gemensamma för alla tre försvarsgrenarna. Varje anstalt för sig
skall tvätta och reparera åt både armén, marinen och flygvapnet. Därav följer
helt naturligt att man bör centralisera ledningen. Ledningen kan ju inte
ligga på tre ställen. Var skall då ledningen ligga? Herr von Heland anser att
den skall ligga i arméförvaltningens intendenturavdelning, där det inte finns
någon teknisk sakkunskap representerad. Den kungl, propositionen och utskottet
föreslå att den skall ligga i fabriksstyrelsen, där man har en ekonomisk,
merkantil och teknisk ledning redan färdig. Skulle man inte lägga ledningen
där, varest man för dryga pengar har skapat de nödiga förutsättningarna? Är

det månne inte så, att herr von Helands rent militära ställning förvillar
hans omdöme en smula i denna fråga?

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats l:o) att utskottets yttrande under nu ifrågavarande punkt skulle godkännas;
2:o) att kammaren skulle godkänna den av herr Andrén m. fl. därom
anförda reservationen; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna herr Gränebos
m. fl. därom avgivna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av herr Andréns m. fl. reservation,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner första särskilda utskottets yttrande i utlåtande nr 2
under avdelningen III punkten II. Försvarets fabriksstyrelse, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Andrén m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste

84

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ra.

Äng. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)
sig- från sina platser: och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Utskottets uttalanden under avd. lil punkterna III—VIII.

Godkändes.

Utskottets uttalanden under avd. III punkten IX. Organisationens genomförande.

Under nämnda punkt hade utskottet yttrat:

»Utskottet har intet att erinra mot den i propositionen framlagda planen för
genomförande av omorganisationen. I samband med övergången till den nya
ordningen bör det ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda av omorganisationen
föranledda föreskrifter om ändringar i vissa författningar och andra stadganden.
»

Reservation hade anförts av, utom andra, herr Mannerskantz'', som ansett, att
utskottets yttrande bort avfattas sålunda:

»Utskottet har i huvudsak intet att erinra mot den, i propositionen framlagda
planen för genomförande av omorganisationen. Beträffande försvarets
civilförvaltning kan dock övervägas, huruvida icke med dess inrättande kunde
anstå åtminstone över hela nästa budgetår, varvid denna fråga kunde ytterligare
begrundas. Utskottet har sålunda intet att erinra mot att Kungl. Maj :t
uppskjuter verkställandet och eventuellt förelägger 1944 års riksdag nytt, modifierat
förslag i detta hänseende.

I samband med övergången till den nya ordningen bör det ankomma på
Kungl. Maj :t att utfärda av omorganisationen föranledda föreskrifter örn ändringar
i vissa författningar och andra stadganden.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! När det gäller genomförandet av denna
organisation har ja,g för min del funnit, att man kunde gå något försiktigare
fram beträffande civilförvaltningen. Jag märkte under alla de långa föredragningar,
som vi hade i utskottet, att vederbörande beträffande en hel del av de
olika förslagen hade delade meningar — somliga ansågo att det var klokt att
genomföra dem, andra icke. Men när det gällde civilförvaltningen tyckte jag
mig kunna märka att samtliga, som uppträdde inom utskottet, voro föga övertygade
örn att detta förslag var klokt att genomföra, åtminstone inte i det
skick vari det nu föreligger.

_ Utskottet självt har också skrivit en hel del örn civilförvaltningen, som
vittnar örn tveksamhet. Det har sagts, att personalorganisationen där är för
stor, icke minst när det gäller revisionskontoren. När det gäller själva kassarörelsen
tror jag att det är en mycket opraktisk anordning, som här är föreslagen.
Det måste t. ex. säkerligen finnas personal, som skriver utanordningspapper,
vilka sedan skickas till den gemensamma kassan för utbetalning. Jag tror
att utskottets förslag innebär onödiga omgångar, som inte bara fördyra det
hela, utan som komma att ställa till besvär för alla de myndigheter, som beröras
av denna sak. Riksräkenskapsverket har ju inte heller ställt sig särskilt
entusiastiskt för en centralisering av revisionen.

Jag tycker att man mycket väl kan tänka sig att dröja något med denna
reform, dels för att man inte skall få så mycket på en, gång att organisera
upp, dels därför att jag tror att man behöver fundera ytterligare på civilförvaltningens
organisation. Det vore klokt att bida något litet, och det kan man
göra utan att det på något sätt blir till förfång för de övriga organisationsförslagens
genomförande.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

85

Ang. organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning. (Forts.)

Vad jag i min lilla reservation velat framhålla och föreslå, det är att man
beträffande civilförvaltningen borde överväga, huruvida det med dess inrättande
kunde anstå åtminstone över hela nästa budgetår, varvid denna fråga kunde
ytterligare begrundas. Men jag har inte för min del fullföljt reservationen så
mycket, att jag låtit det ta sig uttryck i yrkanden beträffande anslagsbeloppen,
utan jag har endast velat framhålla för Kungl. Maj :t att det vore önskvärt att
man icke toge dessa belopp i anspråk. Man har ju nämligen sett att Kungl.
Maj :t ibland handlar på egen hand. Det kanske kunde ske så även nu, och då
är det lika bra att det är med riksdagens goda minne. Jag har sålunda här inte
låtit mitt förslag taga någon annan form än att jag velat markera, att man inte
behöver använda den stora summa som anslås till civilförvaltningen.

Jag kommer för min del inte att begära någon votering, herr talman, örn jag
inte skulle finna att en allmän entusiasm rådde för mitt förslag. Men jag yrkar
i alla fall bifall till den reservation, som jag har avgivit på denna punkt.

Herr Andrén: Herr talman! Civilförvaltningen hör måhända inte till det
föreliggande förslagets starkaste och bäst motiverade delar. Utskottet har också
i modest form gjort vissa erinringar i denna punkt. Jag vill emellertid erinra
kammaren örn att Kungl. Maj :t har rätt att göra alla nödiga detaljjusteringar
i fråga örn de föreliggande förslagen. Utskottets kläm innebär ingenting annat
än att den centrala förvaltningsmyndigheten skall organiseras efter »i huvudsak
den plan» som innehålles i det föreliggande betänkandet.

Till detta vill jag lägga, att herr Mannerskantz’ reservation väsentligen avser
ett uppskov med organisationen av civilförvaltningen. Vad den saken beträffar
kan det framhållas, att det även vad tidpunkten beträffar ligger i
Kungl. Maj :ts hand att bestämma, när övergången skall ske. Kan emellertid en
effektivisering och en rationalisering ske utan några olägenheter, förefaller det
mig vara en fördel, örn den kan ske snart. Skulle emellertid organisationskommittén
och Kungl. Maj :t komma till det resultatet vid sina undersökningar, att
vissa olägenheter yppade sig, förutsätter jag att man skall vila på hanen.^

Här saken ligger till på detta sätt, tror jag inte att man behöver hysa någon
betänksamhet mot att följa utskottet även i denna punkt. Jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på godkännande av utskottets yttrande
under nu förevarande punkt samt vidare på godkännande av den av herr Mannerskantz
därom anförda reservationen; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets uttalanden under avd. III punkterna X och XI.

Godkändes.

Utskottets hemställan.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls i vad den ej besvarats genom kammarens föregående
beslut.

Punkterna 2—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

86

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Föredrogs ånyo första särskilda utskottets utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående centralisering av underhållstjänsten i fråga
om intendenturmateriel m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte

1 :o) a) besluta, att centralisation av underhållstjänsten i fråga örn intendenturmateriel
skulle äga rum enligt i propositionen nr 179 förordade grunder med
de avvikelser därifrån, som av utskottet förut i utlåtandet angivits;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
propositionen nr 179 förordats besluta örn avskedsersättning eller årlig ersättning
åt personal, som i samband med omorganisationens genomförande entledigades
från, sin anställning;

c) medgiva, att kostnaderna för uppförande, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i propositionen nr 179 förordats, av centrala tvätt- och reparationsanstalter
i Stockholm och Boden samt på Gotland finge bestridas med 390,000
kronor utav av riksdagen för uppförande av tvättinrättningar vid Skaraborgs
regemente, Gotlands infanteriregemente och Norrlands artilleriregemente anvisade
medel samt med återstoden, 1,880,000 kronor, från de under försvarsväsendets
fastighetsfond för budgetåret 1943/44 anvisade investeringsanslagen
till Vissa byggnadsarbeten m. m., därav 1,230,000 kronor från det under arméförvaltningens
delfond uppförda anslaget, 400,000 kronor från det under marinförvaltningens
delfond uppförda anslaget och 250,000 kronor från det under
flygförvaltningens delfond uppförda anslaget;

d) å kapitalbudgeten under Fonden för förlag till statsverket till Anskaffning
av maskiner och annan, utrustning för centrala tvätt- och reparationsanstalter
för budgetåret 1943/44 anvisa ett investeringsanslag av 800,000 kronor;
samt

2:o) besluta, att motionerna 1:233 och 11:341 samt 1:235 och 11:342 —
de båda sistnämnda i vad de avsåge undersökning rörande garnisonsvis ordnade
rep arationsan stal ter —- i den man de icke kunde anses besvarade genom utskottets
hemställan under punkten l:o), icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

I motionen I: 233, av herr "Åqvist, hade hemställts,

att särskilda utskottet vid prövningen av frågan örn försvarsväsendets skoreparationer,
enligt propositionen nr 179, måtte taga hänsyn till i motionen anförda
synpunkter och i anslutning till dessa låta undersöka, örn icke den
privata skoindustrien kunde åtaga sig försvarsväsendets skoreparationer på
lika fördelaktiga villkor som staten själv;

att i fråga örn tvätten för försvarsväsendet den privata tvättindustrien måtte
lämnas tillfälle att genom anbudsförfarande visa sin konkurrensförmåga samt
bidraga till att denna fråga ytterligare utredes; samt

att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag örn anslag till nybyggnader
och nyanskaffningar av maskiner i vad gällde skoreparationsverkstäder och
tvättanstalter för försvarsväsendet.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Äng. centrali- Punkten 1 (X.

seving av
underhållstjänsten
i
fråga om intendenturmateriel.

Beträffande utskottets motivering till förevarande punkt hade reservation
anförts av herr Mannerskantz, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen, angivits.

Herr Åqvist: Herr talman! I detta utlåtande behandlas frågan örn centralisering
av reparationer och tvätt. Undertecknad har tillåtit sig att framföra en

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

S7

Äng. centralisering av ''underhålls tjänsten i fråga om intendentur materiel.

(Forts.)

motion i detta ärende, vari jag hemställt att utskottet ville undersöka huruvida
inte vattentvätt och kemisk tvätt i statlig regi skulle kunna genom ett
samarbete med tvättindustrien ordnas på ett för staten fördelaktigt sätt.
ävensom att skoindustrien skulle beredas tillfälle att få utföra skoreparationerna
till konkurrensdugliga priser. Jag framhåller i motionen att besparingssynpunkterna
böra vara avgörande för staten, även örn man kan och bör taga
hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Utskottet har nu behandlat denna fråga, och dess yttrande ^rörande reparationer
av skodon återfinnes nederst på sidan 14 och överst på sidan 15 i utlåtandet.
Beträffande frågan om skoreparationerna säger utskottet, att möjligheterna
för skoindustrien att få skoreparationer för statens räkning bli beroende
icke blott av svaret på frågan, örn en sådan anordning ställer sig ekonomiskt
lika fördelaktig som statlig drift. Och så slutar utskottet med att
säga: »Utskottet vill emellertid med hänsyn till önskvärdheten av att icke i
rådande läge öka svårigheterna på arbetsmarknaden inom skobranschen förorda,
att det lägges i Kungl. Maj :ts hand att med beaktande av nämnda omständigheter
bestämma tidpunkten för genomförande av centraliseringen såvitt
angår skoreparationer.» Någon beskärning av byggnadsprogrummet som
nu innebär utrymme för skoreparationer bör icke vidtagas, säger utskottet.
Enligt vad utredningskommitterade meddelade inom utskottet skulle kostnaderna
för byggnaderna genom sådana utrymmen ökas med endast 10 procent,
och det ansågs vara en så förhållandevis ringa ökning, att man icke borde
vidtaga någon ändring i byggnadsprogrammet.

För min del har jag heller icke haft någonting att invända i detta avseende.
Det finns skäl, som utredningsmännen förebragte inom utskottet, vilka
tala för att man kunde förfara på det sättet. Men särskilt i nuvarande ^ läge
har jag ju ansett, att man kunde bereda skoindustrien möjligheter att få utföra
skoreparationerna, under förutsättning att arbetet utfördes väl och att
priserna bli minst lika fördelaktiga som örn staten skulle utföra arbetet i
egna verkstäder. Detta har också utskottet tillmötesgått på sätt, som jag förut
nämnt, och jag ber att få framföra mitt tack till utskottet för detta tillmötesgående
mot skoindustrien. Som känt är, ha också skoindustriens repre-,
sentanter uppvaktat vederbörande myndigheter med en begäran örn att skofabrikerna
skulle få utföra skoreparationerna. Det är i närvarande läge synnerligen
behövligt, då örn endast en eller tre månader skofabrikerna inte längre
få någon bottenläderstilldelning och således få det synnerligen svårt att uppehålla
driften, även örn detta kan ske i mindre omfattning med användning
av ersättningsmateriel, såsom träbottnar och annat.

Det vore således en betydande arbetsmöjlighet som skulle kunna beredas
skofabrikerna, örn de finge utföra arméns skoreparationer. Jag är viss örn
att de skulle göra sitt bästa för att utföra arbetet väl och att de även kunna
göra arbetet till sådana priser, att det inte kommer att finnas någon anledning
att av kostnadsskäl lägga några hinder i vägen. Jag föreställer mig
att skofabrikerna kunna utföra dessa reparationer till minst lika fördelaktiga
priser — kanske till och med betydligt fördelaktigare — än vad staten kan
göra. De lia ju redan nu sina fabriker, de lia sin fullständiga maskinuppsättning,
de ha alla behövliga läster för militärskodon, och de ha också en skicklig
arbetarstam. Jag vill därför använda tillfället att uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t ville låta fabrikerna få denna möjlighet, naturligtvis
under de förutsättningar sorn jag här förut har framhållit.

Det hade naturligtvis varit önskvärt, örn man nu inte hade behövt lägga
ned några belopp, som enligt vad jag räknat ut måste bli ganska stora, i

83

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. centralisering av underhallstjänsten i fråga örn intendenturmateriel

(Forts.)

Ii yg g o a d s kostnader. Da mali emellertid inte vet, huru förhållandena kunna
ställa sig i framtiden, har jag för min del inte sa mycket att invända emot
att de reparationsverkstäder, som komma att uppföras, även komma att inrymma
utrymmen för skoreparationer. Behöva dessa utrymmen inte tagas i
anspråk, om fabrikerna kunna utföra reparationerna till avsevärt lägre pris,
så blir det väl alltid någon annan användning för dessa utrymmen.

Beträffande, fragan örn tvätten har vid de undersökningar och förfrågningar’
gjort hos den privata tvättindustrien, uttalats att denna industri

skulle kunna påtaga sig tvätten till för staten förmånliga priser. Jag är emellertid
inte sa hemmastadd pa detta område, att jag vågar göra något uttalande.
Utskottet var inte intresserat för frågans ordnande på detta sätt,
av olika skäl, bl. a. det. skälet, att det skulle möta svårigheter att kontrollera
arbetets utförande och tillse att tillräckligt goda tvättmedel användes. Jag vill
inte uttala mig örn den saken.

Jag har, herr talman, inte velat framställa något yrkande i enlighet med
min motion, då jag ansåg det vara bättre att på detta sätt få in väsentliga
och afgörande delar av motionen i den skrivning, som utskottet här stannat
för. Jag vill endast understryka önskvärdheten av, när nu frågan lägges i
i Up®1- ,MaJ:ts hancb att fabrikerna också måtte få tillfälle att visa vad
de förmå i detta avseende. Jag är alldeles viss örn att det kommer att bli
till Kungl. Maj :ts fulla belåtenhet.

Jag har salunda, herr talman, intet yrkande.

Heir Mannerskantz: Herr talman! I en av mig avgiven reservation har jag
velat mjuka lipp den skrivning, som utskottets majoritet kommit fram till, i
sa matto att jag anser, att. man inte kan driva rationaliseringen hur långt som
helst och tro att man alltid måste vinna fördelar, som äro proportionella mot
storleksordningen på fabrikerna.

n £et ™rrdet ena'' Det andra är, jag tror att man i någon mån har räknat
el beträffande transportkostnaderna. Det tredje är, att man inte helt och hållet
lar bortse fran truppförbandens krav på att örn möjligt kunna stå i förbindelse
med de olika reparationsverkstäderna.

Man har tänkt sig att man förutom verkstäder i Stockholm, Boden och Karlskrona
samt. pa Gotland skulle lia ytterligare en i mellersta Norrland en i mellersta
Sverige, en i västra Götaland och en i södra Götaland. Jag kan ta ett
exempel tor att belysa, hur jag har tänkt mig att denna sak lämpligen borde
ordnas. Man har avsett, att en sådan anstalt skulle förläggas till västra Svenge,
t. ex. i Goteborg eller eventuellt i Skövde. Jag undrar emellertid, om
det inte skulle vara fördelaktigare att ha en fabrik för Skövdegarnisonen, som
ju tiar Sätenäs och Karlsborg i närheten, och dessutom även en i Göteborg
vilken säkerligen skulle få fullt upp att göra för att tillgodose de truppförband
som ligga dar. Jag tror följaktligen att det skulle vara fördelaktigare att
Ten centraliseringen så långt, att exempelvis Skövdes stora garnison

skulle behova sanda sina reparationsvaror ända till Göteborg

Det talades .under en föredragning örn att man tänkt sig en‘reparationsverkstad
förlagd till Bracke, dar det inte finns någon förläggning alls, under det
att i.Ostersund ligga åtminstone tre stora truppförband. I ett sådant fall tyc.
. .Jag, at0t det ™re bättre att lagga anstalten i Östersund, om det inte blir
tencler någ^dyldS Sadana skäI som att det inte finns tillräckligt mjukt vatPå
dessa grunder Ilar jag föreslagit, att örn det vid den fortsatta utred -

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

89

Äng. centralisering av underhållstjänsten i fråga om intendentur materiel.

(Forts.)

ning, som ju faktiskt beclrives, skulle befinnas att det kunde ordnas utan alltför
stora ekonomiska nackdelar, så borde man förlägga dessa anstalter till garnisonsorterna.
Jag tyckte inte att det borde vara så synnerligen svårt för utskottet
att gå med på en sådan skrivning. Men det som är skrivet, det är skrivet
— den regeln tycks gälla i våra riksdagsutskott, och det är detta som
gör att det är så svårt att få några ändringar till stånd. Jag har emellertid
för min del velat markera denna min mening, då jag tror att denna anordning
är den bästa ur truppförbandens synpunkt. Vid föredragningen och den frågestund
som följde därpå tyckte jag mig märka, att utredningsmännen, som voro
närvarande vid detta tillfälle, på sista tiden kommit till den uppfattningen,
att man kanske borde ha ytterligare två, eller möjligen tre, verkstäder utöver
vad som angivits i utredningen.

Jag vill med detta endast understryka, att det inte till hundra procent får
läggas enbart industritekniska synpunkter på detta spörsmål, utan man får
nog också ta någon hänsyn till servicen. Jag tror inte heller att det är så
mycket att vinna på en ytterligare centralisering, örn man kommer upp till
en tillräcklig storlek på tvättanstalterna. Kommer man upp till en tvättmängd
av 700,000 ä 800,000 kilogram per år, är jag övertygad örn att det inte är
så mycket mer att vinna i kostnadsminskning per kilogram tvätt, örn man gör
tvättanstalten större.

Jag hoppas, herr talman, att de synpunkter, som framförts i min reservation
och som ju inte direkt stå i strid mot utskottets mening, komma att bli
beaktade.

Herr Andren: Herr talman! Ingen kan bestrida den eminenta sakkunskap
som herr Åqvist har när det gäller skodon, kanske dock mer i fråga om tillverkning
än reparationer. Ingen kan heller förneka det stora intresse, som herr
Åqvist lagt i dagen för denna fråga. Då han inte ställde något yrkande, hade
jag kanske kunnat avstå från ordet, om han bara inte hade gett en bra ensidig
uttolkning av vad utskottet skrivit.

Utskottet har förutsatt, att Kungl. Majit skall göra en fullt objektiv utredning
med beaktande av alla de omständigheter som spela in vid frågans bedömande.
Utskottet har således icke rekommenderat, att man t. ex. skulle
skapa en viss arbetslöshet vid försvarets egna skoreparationsverkstäder för att
i stället bota arbetslöshet någon annanstans. Jag vill erinra örn de två meningar
som stå överst på sid. 15 i utskottets utlåtande — meningar, som herr
Åqvist utelämnade — och där det heter: »Möjligheterna att på denna utlägga
beställningar av skoreparationer för försvarets räkning bli emellertid beroende
icke blott av svaret på frågan, om en sådan anordning ställer sig ekonomiskt
lika fördelaktig som statlig drift. Dessa möjligheter begränsas även av hänsyn
till att arbetare i försvarets tjänst, som för närvarande sysselsättas med
skoreparationer, icke genom en dylik anordning böra berövas möjligheter till
arbetsanställning, som eljest skulle stålt dem till buds.» Vad utskottet sålunda
har begärt är en objektiv prövning och att Kungl. Majit efter en sådan
skall fatta det beslut som prövningen kan motivera.

Vad herr Mannerskantz’ reservation beträffar, tror jag inte att jag behöver
uppta kammarens tid med de deliciösa nyanser, som skilja herr Mannerskantz
från utskottet, så mycket mindre som herr Mannerskantz i sitt yttrande själv
erkände, att de synpunkter som han anfört icke voro oförenliga med den skrivning,
som utskottets medlemmar för övrigt ha enat sig örn.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

90

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Ang. uppförande
av
centrala tvättoch
repar at
ion sanstalter.

Äng. centralisering av underhållst jäns ten i fråga om intendenturmateriel.

(Forts.)

Herr von Heland: Herr talman! Alla i utskottet torde vara fullt ense om
att en övergång till industriell drift i rätt stor skala är önskvärd. Särskilt
gäller detta beträffande tvätten, där väl utskottets samtliga ledamöter ha fått
klart för sig att en mycket kraftig centralisering är det mest önskvärda. Vad
beträffar reparationstjansten, har ju något större tveksamhet förekommit.

Herr Andrén var i sitt anförande nyss beredd att svära på magisterns ord
— magistern var i idet fallet inte herr försvarsministern utan reparationstjänstutredningen.
Jag får säga, att jag inte är lika övertygad som herr
Andrén örn att de besparingar, som reparationstjänstutredningen anger i sitt
utlåtande, också komma att uppnås. Jag tror för min del, att riksdagen kommer
att få bereda sig på den missräkningen, att dessa beräkningar icke komma
att hålla.

Reparationstjänstutredningen har inte heller gjort någon jämförelse med
den lindrigare, örn jag får använda det ordet, centralisering som redan har
påbörjats av arméförvaltningens intendenturavdelning när det gäller reparationstjansten.

Jag hyser för min del en liknande uppfattning som herr Mannerskantz.
Beträffande skoreparationerna tror jag att en rätt kraftig centralisering är
önskvärd, emedan man då bättre kan utnyttja maskinparken. Beträffande
klädesreparationerna däremot har jag den uppfattningen, att en alltför kraftig
centralisering icke är önskvärd, utan att man borde överväga vad herr
Mannerskantz här framhållit, nämligen att eventuellt centralisera klädesreparationema
till städer, där flera truppförband ligga, och dit centralisera
icke alltför långt avlägsna truppförbands reparationer. I den motion, sorn vi
ha väckt, ha dessa synpunkter framförts. Emellertid har utskottet på sid. 13,
längst ned, tillmötesgått vårt yrkande i rätt stor omfattning, och jag tror,
att man med vad som där är skrivet kan vara förvissad örn att herr statsrådet,
innan han går in för flör centraliseringar än vad som föreslås i den föreliggande
propositionen, kommer att ytterligare överväga frågan.

Vad sedan beträffar herr Åqvists uttalande, har herr Andrén förekommit
mig genom sin replik, och jag vill endast förklara, att jag har samma uppfattning
som herr Andrén i detta fall.

Jag ber, herr talman, även jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkten 1 h.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 1 c.

I motiveringen till förevarande punkt hade utskottet anfört bland annat, att
utskottet i likhet med departementschefen funne de av reparationstjänstutredningen
framlagda förslagen örn uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter
i Stockholm och Boden samt på Gotland i allt väsentligt kunna
godtagas.

Reservation hade anmälts av herrar Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik
och Olsson i Kullenbergstorp, som ansett, att utskottets yttrande beträffande
förslaget örn uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter i Stockholm
och Boden samt på Gotland bort hava den ändrade lydelse, reservationen

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

91

Äng. uppförande av centrala tvätt- och reparationsanstalter. (Forts.)
visade. I den av reservanterna förordade motiveringen hade anförts bland annat
följande:

»Vad angår förslaget om inrättande av en central reparationsanstalt i Boden
synes det utskottet böra tagas under närmare övervägande av Kungl.
Maj :t, örn icke denna anstalt kan bli obehövlig med hänsyn till de rationaliseringsåtgärder
med avseende å underhållstjänsten å nämnda ort, som redan
vidtagits genom intendenturdepartementets försorg. Därest den föreslagna anstalten
i Boden likväl skulle befinnas erforderlig, bör Kungl. Majit äga besluta
örn dess uppförande.»

Herr von Heland: Herr talman! Vi ha avgivit ytterligare en reservation,
som gäller reparationsanstalterna i Stockholm och Boden samt på Gotland
som stå angivna under moment l:o) c). Beträffande dessa reparationsanstalter
kommer jag att yrka bifall till vår reservation, så vida icke herr statsrådet
under debatten här kommer att meddela, att han har ögonen riktade på
vad vi framhålla i vår reservation.

Det ligger nämligen så till, att arméförvaltningen redan har satt i gang
med en centralisering av reparationstjänsten till Boden.. Enligt uppgift från
generalintendenten är denna reparationsanstalt i full gång. Örn nu den centraliserade
reparationstjänsten i Boden kan anses fullt duglig, synes det mig
mycket oekonomiskt och opraktiskt, örn riksdagen trots detta skulle nästan
tvinga Kungl. Majit att bygga ytterligare en ny reparationsanstalt uppe i
Boden. Vårt yrkande är därför, att man skall hemställa till herr statsTadet,
att han, innan han disponerar dessa medel, undersöker, huruvida man icke
skulle kunna utnyttja den centraliserade reparationsanstalt som redan nu
finns där.

På en annan punkt ha vi också ett liknande önskemal, nämligen när det
gäller tvättanstalterna. Enligt uppgift pågå nämligen försök för att utröna,
örn man inte skulle kunna få fram ett annat system för tvätt än den kemiska
tvätten. Det har nämligen visat sig, att den kemiska tvätten inverkar på
kommisstygerna på så sätt, att den uppluckrar ullfettet och således försämrar
tygernas standard. Man gör nu t v ii 11 f ö rs ök för att söka komma fram till andra
tvättmetoder. Örn det skulle visa sig, att man kommer fram till en annan
tvättmetod för kommisstygerna, komma ju dessa kemiska tvättanstalter icke
att bli behövliga i samma omfattning som nu är beräknat. Vi ha därför det
önskemålet, att herr statsrådet även skall uppmärksamma dessa tvättförsök
och icke sätta i gång inrättandet av dessa anstalter för kemisk tvätt, förrän
man kan vara övertygad örn att de absolut äro behövliga.

Jag tycker, att utskottet har varit rätt oförsiktigt, då man icke velat gå
med på våra små, enkla men ändå mycket viktiga önskemål och låta dem
komma till uttryck i utlåtandet. Det skulle verkligen vara tacknämligt, örn
herr Andrén på denna punkt ville anföra, att han icke har något att invända
mot att vår reservation får segra, ty vi äro i sak fullständigt överens. Det.är
bara fråga örn att göra herr statsrådet uppmärksam på dessa två omständigheter,
innan han disponerar de medel, som det nu gäller. Segrar utskottets
förslag, innebär ju det att herr statsrådet, även örn han sedermera finner,
att det’vore lämpligt att icke vidtaga dessa anordningar, dock enligt utskottets
mening bör beträda denna väg.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Gränebo m. fl. avgivna reservationen.

Herr Andrén: Herr talman! Herr von Heland ställer enkla frågor at olika
håll, och en av dessa enkla frågor var riktad till mig.

92

Kr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. uppförande av centrala tvätt- och reparationsans falter. (Forts.)

Självklart kan jag inte tala på utskottets vägnar i denna sak. Jag kan
endast konstatera, att utskottet icke har gatt nied på herr von Helands yrkande.
Detta kan ju lia berott på att nian icke anser sig skyldig att i ett utskottsutlåtande
taga in vad som helst — självklara saker och kanske mycket litet
självklara saker.

Vad denna fråga beträffar, anser jag, att den ligger till på så sätt, att örn
Kungl. Majit med nödig sakkunskap låter företaga vissa kemiska undersökningar
och örn det vid denna utredning skulle bekräftas vad herr von Heland
velat göra troligt, kommer Kungl. Maj :t icke att underlåta att draga de
slutsatser som därav kunna vara betingade. Jag tror verkligen inte att man
behöver skriva till Kungl. Maj :t örn denna rent tekniska sak. Därför har jag,
herr talman, inga betänkligheter mot att yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt med godkännande av
utskottets motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av den motivering, som förordats i den av herr Gränebo m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första särskilda utskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 3 punkten 1 c med godkännande av utskottets motivering, röstar

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den av herr Gränebo m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 1 d och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande första särskilda utskottets
utlåtande nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstätens fjärde huvudtitel för
budgetåret ,1943/44 jämte i ämnet väckta motioner.

Den, det ej vill, röstar

Punkten 1.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Torsdagen den 17 juni 1943 £. m.

Punkten 2.

Landes till handlingarna.

Nr 24.

93

Punkterna 3—21.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22. An&-

vapnets av I

en till riksdagen avlåten proposition, nr 235, hade Kungl. Majit föreslagitlöningsanslag.
riksdagen att

dels för budgetåret 1943/44 fastställa de personalförteckningar för ordinarie
tjänstemän samt för pensionerad personal i arvodesbefattning vid flygvapnet
ävensom den förteckning å arvoden och övriga ersättningar utöver
lön till ordinarie tjänstemän vid flygvapnet, vilka i särskild ordning överlämnats
till riksdagen;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att med avseende å de av riksdagen fastställda
personalförteckningarna meddela de särskilda föreskrifter, som kunde
visa sig erforderliga i samband med genomförandet av den av 1942 års riksdag
godkända planen för fortsatt utbyggnad och organisation av landets försvarskrafter
under budgetåren 1942/47;

dels godkänna under punkten införd avlöningsstat för flygvapnets anslag
till avlöningar till aktiv personal m. fl., att tillämpas under budgetåret
1943/44;

dels ock till Flygvapnet: Avlöningar till aktiv personal m. fl. för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 18,400,000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat, att å personalförteckningen för
ordinarie tjänstemän för nästa budgetår skulle upptagas 110 mästare i lönegraden
Ca 12.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av herr T. Ekdahl väckt motion (11:387),
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
nr 235 måtte besluta att för nästa budgetår å personalförteckningen för flygvapnet
uppföra 20 mästare av 1. klassen i lönegrad Ca 14 och 90 mästare av

2. klassen i lönegrad Ca 12;

dels ock en inom samma kammare av herr V. Hedlund i Östersund m. fl.
väckt motion (11:374), vari hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl.

Maj :ts proposition nr 235 måtte besluta, att Kungl. Jämtlands flygflottilj
i dyrortshänseende finge tills vidare räkna Östersund såsom förläggningsort.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) med avslag å motionen 11:387 och med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
med den ändringen, att antalet majorer vid flygvapnet ökades med 1, för
budgetåret 1943/44 fastställa de personalförteckningar för ordinarie tjänstemän
samt för pensionerad personal i arvodesbefattning vid flygvapnet ävensom
den förteckning å arvoden och övriga ersättningar utöver lön till ordinarie
tjänstemän vid flygvapnet, vilka i särskild ordning överlämnats till
riksdagen, dock att Kungl. Majit skulle äga i nämnda förteckningar vidtaga
de smärre ändringar, som kunde visa sig erforderliga;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att med avseende å de av riksdagen fastställda
personalförteckningarna meddela de särskilda föreskrifter, som kunde visa sig
erforderliga i samband med genomförandet av den av 1942 års riksdag god -

94

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. flygvapnets avlöning sanslag. (Forts.)
kända planen för fortsatt utbyggnad och organisation av landets försvarskrafter
under budgetåren 1942/47;

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat för flygvapnets anslag
till avlöningar till aktiv personal an. fl., att tillämpas under budgetåret
1943/44;

d) till Flygvapnet: Avlöningar till aktiv personal an. fl. för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 18,400,000 kronor;

e) i anledning^av motionen 11:374 i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Majit måtte taga under förnyat övervägande frågan örn medgivande
för ali personal vid Jämtlands flygflottilj att tills vidare åtnjuta lön, beräknad
såsom vid förläggning i Östersund.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Hage, som ansett, att utskottet bort tillstyrka motionen 11:387,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta att för nästa budgetår å personalförteckningen
för flygvapnet uppföra 20 mästare av 1. klassen i lönegraden
Ca 14 och 90 mästare av 2. klassen i lönegraden Ca 12, i stället för att tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag örn att samtliga 110 mästare tills vidare
skulle hänföras till lönegraden Ca 12, samt att utskottets hemställan
under förevarande punkt alltså bort hava följande lydelse:

»att riksdagen må

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 387
för budgetåret 1943/44 fastställa de personalförteckningar för ordinarie tjänstemän
samt för pensionerad personal i arvodesbefattning vid flygvapnet ävensom
den förteckning å arvoden och övriga ersättningar utöver lön till ordinarie
tjänstemän vid flygvapnet, vilka i särskild ordning överlämnats till
riksdagen, dock med de ändringarna, att antalet majorer vid flygvapnet ökas
med 1 och att beställningarna för mästare vid flygvapnet uppdelas i enlighet
med vad utskottet i det föregående förordat, samt bemyndiga Kungl. Majit
att i nämnda förteckningar vidtaga de smärre ändringar, som må visa sig erforderliga
;

b) —e)---(= utskottet);»

2) av herrar Gränebo, von Heland, Svensson i Grönvik och Olsson i Kullenbergstorp,
vilka ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen, att motionen
II: 374 angående Jämtlands flygflottiljs placering i dyrortshänseende icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, enär en omprövning genom
Kungl. Maj :t» försorg av berörda fråga i av utskottet avsett syfte synts kunna
medföra icke önskvärda konsekvenser.

Herr Hage: Herr talman! Jag har vid denna punkt avgivit en reservation,
i vilken hemställes, att mästarna vid flyget skola uppdelas i två grupper,
nämligen första klassens mästare i lönegrad Ca 14 och andra klassens mästare
i lönegrad Ca 12. Jag har avgivit denna reservation på grund av en motion,
sorn väckts i andra kammaren. Inom utskottet debatterades denna fråga ingående,
och det blev för övrigt votering, varvid en ganska betydande minoritet
av utskottets ledamöter röstade för den föreslagna uppdelningen.

o Såsom motiv för mitt ståndpunktstagande vill jag bl. a. peka på det förhållandet,
att man inom en hel del av statens verk, där det existerar befattningshavare
i motsvarande ställning, har gjort en dylik uppdelning i en högre
och en lägre lönegrad. Jag kan inte komma ifrån att det måste vara fördelaktigt
för staten med en sådan uppdelning, så att alla befattningshavare, eller
åtminstone de bästa, ha möjlighet till befordran. Då spänna de sina krafter

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Nr 24.

95

Äng. flygvapnets avlöning sanslag. (Forts.)
på ett helt annat sätt, ty de veta, att om de sköta sig bra och göra sitt bästa,
kunna de bli befordrade.

En hel del av de mästare, som det här är fråga örn, lia kommit över till flyget
från enskilda företag. Jag vet, att många av dem äro inställda på att kanske
gå tillbaka till den enskilda företagarverksamheten på detta område, när det
privata flyget efter kriget val åter kommer i gång i större utsträckning än
för närvarande är fallet. Jag tror* att det vore fördelaktigt för staten, om en
stor del av dessa befattningshavare kunde förmås att stanna kvar i statens
tjänst. De lia utbildat sig på detta område, och en del av dem äro synnerligen
skickliga. Det skulle därför vara synnerligen fördelaktigt med en sådan uppdelning
i två lönegrader som här föreslås, i synnerhet som denna uppdelning
redan finns vid en hel del andra av statens verk.

När det gäller vissa högre befattningshavare anför man ju att man måste
ge dem högre löner för att förmå dem att gå över till statens tjänst eller stanna
kvar hos staten. Jag anser att detta motiv är lika vägande i fråga örn dessa
mästare. Deras yrkesskicklighet betyder säkerligen ganska mycket för säkerheten
vid flyget. Vi veta ju alla, att det ofta inträffar olyckor på detta område,
och dessa olyckor kunna möjligen i någon mån vara förorsakade av icke
fullt tillfredsställande yrkesskicklighet hos dem, som ha hand örn reparationer
o. d. Kunde man bland dessa befattningshavare mobilisera upp ett stort
antal med mycket god yrkesskicklighet och förmå dem att stanna kvar i sin
tjänst, torde detta endast vara till fördel för hela försvaret och främst för
flyget.

.Tåg ber, herr talman, att med denna motivering få yrka bifall till den reservation,
som jag har avgivit på denna punkt.

Herr von Heland: Herr talman! Vid denna punkt har utskottet yttrat sig
över en motion i andra kammaren angående förläggningsort för flygflottiljen
på Frösön. Utskottet har uttalat sig mycket försiktigt, men trots detta kan
utskottets uttalande medföra icke önskvärda konsekvenser, vilket är anledningen
till den reservation som är fogad till utskottsutlåtandet.

Det är ytterst intressant att läsa denna motion av Östersunds representanter,
i ali synnerhet som motionärerna äro socialdemokrater. Som bevis för landsbygdens
sämre förhållanden framliålles det nämligen i motionen, att priserna
på Frösön snarare över- än understiga gängse östersundspriser och att de berörda
personalkategorierna helt äro hänvisade till inköp i Östersund av livsmedel
och kläder. Detsamma gäller, säger man, beträffande sjuk- och hälsovård,
kroppsvård och förströelser, vartill inga för befattningshavares familjemedlemmar
tillgängliga möjligheter förefinnas inom flottiljens område eller
i densammas närhet. Därest de vilja deltaga i utbildningskurser eller dylikt,
måste detta ske i staden. För stadsbesök kunna huvudsakligen transporter med
busslinjer eller droskbil till staden ifrågakomma. Tur och returbiljett på busslinjen
betingar f. n. ett pris av kronor 1: 50 och en enkel bilresa 10 kronor.
Motionärerna tala vidare om de besvärligheter som äro förenade med skolgången
på landsbygden och örn den höga skatten på landsbygden som är^belydligt
högre än i städerna, örn man räknar med vägskatten. De framhålla
vidare, hur dyrt det är att skaffa sig telefon på Frösön mot i Östersund o. s. v.

Det iir. som sagt, mycket intressant för oss att läsa denna motion, ty det
är ju precis samma synpunkter som vi här i kammaren förgäves bruka ständigt
återkomma till. när vi vilja motivera en omläggning eller fullständigt avskaffande
av hela dyrortsgrupperingssystemet.

Skulle nu emellertid enligt utskottet frågan om dyrortsplaceringen av_ flottiljen
på Frösön tagas upp till nytt övervägande av regeringen och regeringen

96

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

Äng. flygvapnets avlöning sanslag. (Forts.)
ånyo låta flygflottiljen räkna Östersund som förläggningsort skulle man ju
med detsamma få ett mycket farligt prejudikat. Därigenom skulle det nämligen
bli prejudikat på att tjänstemän kunna bosätta sig på en så kallad dyrare ort
än tjänstgöringsorten och få bostadsortens högre löneförmåner. Det troliga är
val att enskilda tjänstemän icke skulle kunna beveka statsmakterna till något
sådant, men en hel grupp tjänstemän skulle kunna pressa fram ett sådant förhållande.
Jag kan icke förstå annat än att det skulle bli ännu orättvisare och
besvärligare med dyrortsgrupperingen än vad det nu är, om man skulle införa
ett så. ohållbart system. Kan emellertid denna motion visa riksdagen det
ohållbara i det nuvarande dyrortsgrupperingssystemet, har motionen gjort
mycket stor nytta.

Herr talman! Jag yrkar avslag på motionen, d. v. s. avslag på utskottets
hemställan under punkt 22 :o) e).

Herr Andrén: Herr talman! Jag skall först be att få säga ett par ord med
anledning av herr Hages reservation och hans yttrande.

Jag tror för min del, att det finns ganska starka skäl för den ståndpunkt,
som herr Hage här har intagit. Hans förslag har också varit föremål för
Kungl. Majits prövning. När Kungl. Majit inte kunnat bifalla det, bär det
förmodligen berott på att man under nuvarande förhållanden inte vill gå på
hans linje med hänsyn till den återhållsamhet som för närvarande måste
iakttagas vid prövningen av lönefrågor och liknande ärenden. Utskottet har
inte kunnat undgå att ta starka intryck av detta skäl, men har icke desto
mindre förordat, att frågan i sinom tid skall upptagas till förnyad prövning.
Jag tror, att man i nuvarande läge icke bör gå längre än så i denna sak, med
hänsyn till de skäl som sålunda anförts av Kungl. Majit.

Vad sedan herr von Helands anförande och herr Gränebos m. fl. reserva.-tion beträffar, får jag först uttala min förvåning över att herr von Heland
nu gör motstånd, när det är fråga om att verkställa en utredning angående
dyrortsgrupperingen, till på köpet med utgångspunkt från en motion, som han
tror skulle kunna visa dyrortsgrupperingens felaktighet. Vad själva sakfrågan
beträffar, har utskottet på denna punkt icke begärt något annat än att
en utredning skall företagas. Skulle det vid denna utredning visa sig, att
konsekvenserna skulle bli otillfredsställande och olyckliga., förutsätter jag.
att det inte blir något mer av denna utredning än ett konstaterande att intet
positivt resultat framgått av den.

Jag tror därför, herr talman, att kammaren utan någon djupare oro kan
bifalla utskottets förslag även på denna punkt.

_ Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner komme att framställas särskilt
beträffande morn. a, särskilt rörande mom. b—d och särskilt angående mom.
e av utskottets i den nu förevarande punkten gjorda hemställan.

Sedermera gjordes i enlighet med de beträffande mom. a gjorda yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på godkännande
av motsvarande del av den av herr Hage vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition vad utskottet i mom. b—fl hemställt.

Slutligen gjordes enligt de i fråga örn mom. e förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet i detta
moment hemställt; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. ni.

Punkterna 23—26.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 24.

97

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till fiskehamnsarbeten
m. m.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt i Skellefte älv;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till riksförsäkringsanstalten;

nr 317, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till sjukkassor m. m.; samt

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till det civila luftskyddet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande av
bostäder för försvarets personal m. m.;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående krigsmaktens
reservpersonal jämte i ämnet väckta motioner;

nr 199, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående Skånska pansarregementets
förläggning m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 200, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till ersättning till Stockholms stad för underhåll av fångar i stadens
rannsakningsf ängelse;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till socialstyrelsens ortsombud;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till organisationsundersökningar m. m.;

nr 203, i anledning av väckt motion örn effektivare tillvaratagande av det
allmännas rätt inom statens bidrags-, understöds- och låneverksamhet;

nr 204, i anledning av väckta motioner örn restitution av Knut och Alice
Wallenbergs stiftelse samt Wenner-Grenska samfundet påförda skatter m. m.;

nr 205, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en fond för beredande
av hjälp i särskilt ömmande fall åt familjer som oförvållat rakat i
ekonomiska svårigheter;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden;
nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag för
budgetåret 1943/44 till kristillägg;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag tor budgetåret
1943/44 till vissa reservtelefonstationer m. m.;

Första kammarens protokoll 1943. Nr 24. <

98

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 f. m.

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag å tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till anordnande av vissa telefon-
och telegrafförbindelser m. m.; samt
nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss ombyggnad
av tågfärjan Starke;

bevillningsutskottets betänkan den:

nr 40, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande orsakerna till
det försämrade nykterhetstillståndet i riket m. m.;

nr 41, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för överlåtelse
av motbokssprit till ungdom under 21 år;

nr 46, ^anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn skatt å vissa pälsvaror, m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

ht 47, i anledning av väckt motion angående viss ändring i förordningen
angående försäljning av pilsnerdricka;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1943/44 jämte i ämnet väckta motioner;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) örn
särskild skatt å förmögenhet, m. m.; samt

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser angående taxering för inkomst av under år 1943
storin!:älld skog jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 48, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn tillsyn över hundar, dels ock väckta motioner
angående lagstiftning örn okynnes och skadegörande hundar;

andra lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) örn utbetalande
av krigsriskersättning till sjömän jämte i ämnet väckt motion;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 20 mars 1936 (nr 56) örn socialregister;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 8:o), 14:o) och 16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38
s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 51, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande andra
lagutskottets utlåtande nr 35 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning örn anställande av distriktsbarnmorskor m. m. jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn viss
begränsning av legitimation som tandläkare, m. m., såvitt den hänvisats till
lagutskott, jämte i ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1942/43 m. m., i vad angår jordbruksärende;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg samt till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
m. m., såvitt angår kristillägg under nionde huvudtiteln; samt

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

99

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
område av kronoegendomen Sveden nr 1 och 2 i Stockholms stad.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.08 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 17 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kulspruteskjutbana för Västerbottens regemente m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa krigsfrivilligas
förmåner vid sjukdom m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
låta Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne övertaga verksamheten
vid lotsverkets livräddningsstationer på Gotland;

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utförande av vissa gas-, vattenoch
avloppsledningar å Norra Djurgården;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av byggnad för textilforskning m. m.;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning
m. m.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för budgetåret 1943/44 till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till understöd åt privatflyget;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggande av
skolhemmet Hammargården i Stockholms län m. m.; samt
pr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kostnader för årlig taxering m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl. Äng. förbättMaj:ts
proposition angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m.ring av vissa
jämte i ämnet väckta motioner. ‘‘‘feJimel*''

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, "*• m A)

att riksdagen måtte

1) med avslag å motionerna I: 84 och II: 122, likalydande, samt å motionen
11:256 bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad

100

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)
i föreliggande proposition, nr 170, förordats meddela bestämmelser angående
omreglering av vissa äldre tjänstepensioner;

2) medgiva, att dyrtidstillägg åt vissa tjänstepensionärer under budgetåret
1943/44 finge i huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen förordade
grunder utgå enligt de närmare föreskrifter, som meddelades av Kungl. Majt;

3) å driftbudgeten under tolfte huvudtiteln för budgetåret 1943/44 såsom
förslagsanslag anvisa:

till Dyrtidstillägg m. m. å äldre pensioner vid det statliga pensionsväsendet

7,700,000 kronor;

till Reglering av äldre tjänste- och familjepensioner vid de statsunderstödda
pensionsväsendet 2,750,000 kronor;

till Dyrtidstillägg m. m. å pensioner vid det statsunderstödda pensionsväsendet
5,750,000 kronor; samt

B) att motionen II: 124 måtte anses besvarad genom vad utskottet förut i
utlåtandet anfört och hemställt.

I de likalydande motionerna 1:84, av herr Holmström m. fl., och II: 122,
av herr Biörklund m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att tilldela
alla, som åtnjöte pension, vars sammanlagda belopp ej överstege 3,000
kronor, däri inräknat kris- och dyrtidstillägg, räknat från och med budgetåret
1943/44, samma pensionsförmåner som tillkomme de f. d. befattningshavare,
vilka avgått med pension efter den 1 juli 1939.

Herr Holmström: Herr talman! Frågan örn förbättring av de pensioner,
som utgå till äldre f. d. befattningshavare i statens tjänst, har, som framgår
av utskottets utlåtande, vid flera tillfällen med anledning av motioner varit
föremål för riksdagens prövning. Och Pensionerade Statstjänstemäns1 Riksförbund
har ofta och enträget vädjat till regering och riksdag örn att behjärta
de äldre pensionärernas sak.

Men allt har varit förgäves, tills riksdagen i december 1941 beslutade en
reglering av pensionerna för de statens tjänstemän, som avgått efter den 1
juli 1939. Det är naturligtvis ingen av de äldre, som missunnar de yngre
pensionsförbättringen. Men det är lika naturligt, att de äldre icke kunna
förstå, varför icke även de skulle få komma i åtnjutande av samma förmån.
Detta datum, den 1 juli 1939, kom att sätta en gräns, en onaturlig gräns,
mellan i övrigt likställda medborgare. Lika väl som äldre tjänstemän vid en
lönereglering komma i åtnjutande av de nyreglerade lönerna i samma omfattning
som yngre tjänstemän, synas de äldre pensionärerna böra få liknande
förmån.

Jag skall med ett exempel visa, huru detta kan verka. En kapten är född
den 31 mars 1889. Han fyllde således 50 år den 31 mars 1939 och avgick
med pension nästa dag, d. v. s. den 1 april och kom därför att tillhöra den
äldre kategorien pensionärer. Hade han i stället varit född en dag senare,
den 1 april, så hade han kommit att tillhöra den yngre kategorien •—- de militära
avgångarna äro nämligen reglerade till två tillfällen årligen, den 1
april och den 1 oktober. Då skillnaden i pension i detta fall, oberäknat dyrtidstillägg
m. m., är 1,068 kronor per år, är det lätt att räkna ut, vad uteslutande
en enda dags, ja kanske endast några minuters åldersskillnad —
således utan någon som helst inverkan av fullgjord tjänstetid eller inbetalda
pensionsavgifter — medför i ekonomiskt avseende under den återstående levnaden.
Det ligger säkerligen ingen överdrift i motionärernas ord, att ett sådant
förhållande är varken »rimligt eller rättvist».

Vid årets riksdag har i vardera kammaren lämnats en motion, i vilken det

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

101

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)
yrkas, att samma pensioner, som nu utgå till dem, som avgått efter den 1
juli 1939, skola beviljas dem, som avgått före denna dag. I motionen Ilar
emellertid den inskränkningen gjorts, att detta skall gälla endast dem, vilkas
pensioner ej överstiga 3,000 kronor, kris- och dyrtidstillägg inräknat.

Motionärerna ha varit väl medvetna örn att ett bifall till motionen således
icke skulle skapa rättvisa åt alla äldre statspensionärer. Men den av motionärerna
dragna gränsen är mindre onaturlig än den nuvarande. Motionärerna
lia emellertid inskränkt sig till detta yrkande i medvetande örn att det icke
skulle röna mostånd från herr finansministerns sida.

Men så kom till stor överraskning och besvikelse en kunglig proposition
och lade benknep för motionen. Enligt denna proposition kommer ett mycket
mindre antal pensionärer än vad motionärerna avsett att erhålla förbättring,
och för många, som få förbättring, blir denna obetydlig. Och vidare kommer
nu till ytterligare överraskning och besvikelse bankoutskottet och i huvudsak
tillstyrker propositionen och avstyrker motionen. Utskottet skänker
emellertid de gamla pensionärerna några tröstens ord.

Jag vill erinra örn att liknande förhoppningar flera gånger tidigare uttalats
av riksdagen. Men det har tyvärr icke blivit annat än ord. mer eller mindre
vackra, som de äldre pensionärerna fått av riksdagen. Nu bör det dock äntligen
vara tid att övergå från ord till handling.

Jag ber att till slut få påpeka en sak. Riksdagen fattar ibland beslut, som
föranleda automatiskt stigande statsutgifter. När det gäller de äldre statspensionärerna,
har man tvärtom att räkna med automatiskt sjunkande statsutgifter.
De gamla statspensionärernas leder glesna, de dö undan. »Bort gå
de, sakta skrida de en efter en till skuggornas värld.» De flesta av dem förtjäna
benämningen »statens gamla trotjänare». Det bör vara en hederssak för
arbetsgivaren — staten — att förljuva deras sista dagar med att ge dem, inte
en nådegåva, men rättvisa. Det är ingenting annat de begära.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till motionen.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag instämmer i de vackra ord,
som herr Holmström här har använt för att karakterisera de tjänster, som de
f. d. tjänstemännen och arbetarna inom statens olika verksamhetsgrenar ha
gjort samhället. Det skulle kunna berättiga till en honnör och även till efterhand
förbättrade villkor. Det är sant, som herr Holmström har påpekat, att
denna fråga ofta varit föremål för behandling här i riksdagen, antingen i form
av motioner eller i form av besvarade interpellationer, och att det också har
givits både hela och halva löften. Det är också sant, och det behöver man inte
påpeka, att det rör sig örn stora pengar, när man skall göra någonting för att
tillgodose dessa grupper av tjänstemän och arbetare.

Jag vill också säga, att vi i bankoutskottet verkligen på allvar ha övervägt
att göra en förbättring av regeringens förslag. Vi ha funderat att gå så långt
som motionärerna eller rättare sagt den motionär, som satt gränsen vid 3,000
kronor, d. v. s. att inom ramen av den konstruktion som den kungliga propositionen
har fått höja maximigränsen till 3,000 kronor. Det skulle innebära,
att två nya lönegrader skulle komma med. Propositionen sträcker sig till och
med sjunde lönegraden, och det skulle således tillkomma tv;i nya. Aven den
nionde lönegraden skulle medtagas, men där skulle förbättringen bli så obetydlig,
att den knappast förtjänar att medräknas. Jag vill nämna några grupper
av f. d. befattningshavare, som genom ett sådant tillägg skulle komma
i åtnjutande av en förbättrad pension. Bland dessa grupper märkas förste expeditionsvakter,
brevbärarförmän, reparatörer vid telegrafverket och statens järnvägar.
lokeldare, banförman, fyrvaktare, maskinister, konduktörer, kontorister,

102

Nr 24.

Torsdagen dea 17 juni 1943 e. m.

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forts.)
vagnförmän och småskollärare. Och det egendomliga inträffar att det är den
allra sist nämnda gruppen, småskollärarna eller med andra ord småskollärarinnorna,
som skulle få den största delen av tillägget. Kostnaderna skulle öka
från 850,000 kronor enligt propositionen till 1,900,000 kronor eller med

1.050.000 kronor, och därav skulle mer än hälften eller 575,000 kronor falla på
gruppen smaskollärare eller småskollärarinnor. Det har verkligen på allvar
ifrågasatts inom utskottet, att man skulle utesluta denna grupp för att göra
en lösning möjlig, men vi kunde faktiskt icke finna något motiv för att utesluta
en viss grupp vilken som helst.

Också en annan lösning för att åstadkomma en förbättring har övervägts i
utskottet. Den senaste stora pensionsregleringen skedde 1941. Då vidtogs bland
annat den betydelsefulla förändringen, att medan samtliga pensioner förut hade
räknats efter lägsta dyrort, d. v. s. efter A-ort, beslöts det nu, dock endast för
de nya pensionerna, att man skulle räkna efter C-ort. Det ifrågasattes inom utskottet,
att man även för de gamla pensionärerna, dock inom ramen för de

3.000 kronorna, skulle övergå till att räkna efter C-ort. Men vi kommo till det
resultatet, att örn man även för vissa äldre grupper skulle övergå till att räkna
efter C-ort. så blir det inkonsekvent, örn man icke låter denna reform gälla för
samtliga. äldre pensioner, och det skulle kosta så mycket, att utskottet icke
vågade sig på en lösning efter denna linje. En övergång till C-ort för alla äldre
pensioner skulle kosta 6,000,000 kronor, och med hänsyn till detta och de direktiv
örn lönestopp^ och prisstopp, som statsmakterna på riksdagens eget initiativ
ha utfärdat, ansåg utskottet sig detta år icke kunna komma med något förslag,
som kostade^ alltför mycket pengar. Efter verkligt allvarliga överväganden
stannade utskottets majoritet alltså vid att förorda den kungliga propositionen,
dock med, som det^ heter, en vacker skrivning, som ger ett finger åt att detta
icke är den definitiva lösningen, utan att frågan vid en annan riksdag bör tas
upp till ny behandling för att lösas till förmån för ett under alla förhållanden
större antal grupper av befattningshavare, möjligtvis för alla.

dag vill för egen del erkänna, att jag hörde till dem i utskottet, som på allvar
reflekterade pa att ga ytterligare ett steg Tipp till de 3,000 kronorna. »Tåg
räknade nämligen med att örn man toge detta steg skulle man få en lösning,
som kanske kunde räcka under den närmaste tiden och i varje fall så länge
kriget, avspärrningen och de nuvarande ekonomiska förhållandena vara. Örn
nian icke gör det, utan skriver som utskottet nu har gjort, så inbjuder man ju
airekt till att lata fragan komma tillbaka nästa år, och läget kan omöjligen till
-förbättrats så, att den definitiva lösningen då ligger inom räckhåll.

Mm uppfattning i denna fråga nödgades jag tränga tillbaka. Utskottet stannade
vid att föreslå ett bifall till den kungliga propositionen. Denna innebär
dock en ganska värdefull förbättring för de allra lägst ställda bland de f. d. befattningshavarna.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att det finns tusentals,
ja hundratusentals människor här i landet, som befinna sig i långt mera brydsamma
förhållanden än till och med dessa grupper, som nu komma att lämnas
utanför genom det beslut riksdagen fattar, örn den bifaller bankoutskottets
förslag.

, . nödgas, ehuru mitt hjärta helst skulle vilja tala ett annat språk, yrka
bifall till bankoutskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag har begärt ordet för att påpeka något som
herr Åkerberg kom in på, nämligen övergången från A-ort till C-ort vid beräkning
av pensionerna. Det är i stor utsträckning denna övergång, som har
åstadkommit det stora avstandet mellan pensionsbeloppen ifråga örn de äldre
och de nyare pensionerna. Ifråga örn äldre pensioner kan man naturligtvis i nå -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

103

Äng. förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. (Forte.)
gon mån säga, att örn det existerar vissa f. d. befattningshavare, som haft
lägre löner än andra, så kan staten möjligen anföra något motiv för att de
skola lia något lägre pensioner. Men det finns intet dylikt motiv, när det
gäller övergången från A-ort till C-ort, som talar för att de äldre pensionärerna
skola ha pensionsrätt enligt den förut tillämpade A-orten, ^i varje fall inte
örn man utgår från vanliga synpunkter, som kunna läggas på sådana ting.

Nu säger herr Akerberg, att skulle man övergå till att beräkna alla de äldre
pensionerna efter C-ort, skulle detta dra med sig, att även de äldsta pensionärerna
med de lägsta pensionerna skulle få en sådan pension, således beräknad efter
C-ort. Detta är naturligtvis riktigt. Men när det gäller att anpassa dylika
pensioner, är det mycket svårt att nå fullständig rättvisa. För min del anser
jag, att helst alla de gamla pensionärerna borde få komma i åtnjutande av
denna fördel. Men om man nu skulle vara tvungen att inskränka fördelen till
en del av dessa äldre pensionärer — de som gingo i pension de allra närmaste
åren före den 1 juli 1939 •— så kan man möjligen acceptera detta, även örn
denna lösning visst inte är idealisk. Då skulle åtminstone några bli hjälpta.

Nu är det klart, att den gränssiffra, 3,000 kronor, som herr Akerberg här
nämnde, och som skulle dra med sig en kostnadsökning av 1,050,000 kronor,
har avskräckt utskottet från att tillstyrka och kommer att avskräcka ledamöterna
i kamrarna från att bifalla motionen. Men man bör inte uppskatta, dessa

1,050,000 kronor så, att man säger, att det här är fråga örn en merutgift för
flera ’år framåt på detta belopp. Så är naturligtvis inte fallet, ty mortahteten
bland dem som uppnått pensionsåldern är så stor, att det efter några ^år inte
blir den kostnadsökning, som nämnts här i utskottsutlåtandet. Örn några år
är summan säkerligen betydligt mindre än 1,050,000 kronor.

Slutligen vill jag tillägga, att — såvitt jag förstår — borde statens moraliska
förpliktelser att i pensionshänseende tillgodose de befattningshavare, som
avgingo före den 1 juli 1939, vara lika stora, som när det gäller att tillgodose
befattningshavare, som pensionerats efter denna tidpunkt.

Från denna utgångspunkt skall jag be, herr talman, att fa yrka bifall tili

motionen.

Sedan, överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först pa bifall till vad. utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av bifall till motionen 1: 84; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja
besvarad. ________________

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av

vissa sammanslutningar m. m.; och . .... ,

nr 44 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn kngsdomstolar
och rättegången därstädes.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden.

nr 1G8 i anledning av Kungl. Majrts framställningar örn anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utbyggnad av samt anskaffning
av maskiner och utrustning för vissa fabriker och anläggningar,

104

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Anslag till
förvärv av
aktierna i
aktiebolager
C enver ken.

1 anledf11lns aY Kung1- Ma''i:ts Proposition angående vissa sjukvårdsoch
iorlaggnmgsfragor i Karlskrona;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående om- och tillbyggnad
av garnisonssjukhuset i Boden; B

, °L17|.’ 1 anle(inmg av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare utgifter
tor forsvarsa,ndamal a tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 -»r r7.,’1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande från anslaget
till oförutsedda utgifter av vissa kostnader;

nr 174, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående träffande av
visst avtal med Eksjö stad;

nr 175, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa aldre reservationsanslag m. m.; v

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående iordningställande
av ett tor västkusten avsett bärgningsfartyg; samt

r... n/o I,77’^ anledning av väckt motion angående tjänstgörings- och ekonomiska
förhållanden for personal pa övergångsstat vid armén och marinen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 178, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken,
svenskt fotografiskt papper och film, m. m.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 261 gjorda framställ111
t8 ni L^tskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen måtte

I. till h orvarv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken, svenskt fotografiskt
papper och film, a tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 å ka i

^en under fonden för statens aktier anvisa ett reservationsanslag av

100,000 kronor;

II. för oudgetaret 1943/44 a driftbudgeten under tionde huvudtiteln anvisa -

a) ti],1, Aktiebolaget Ceaverken: Inlösen av ett reverslån ett förslagsanslag
av 52,500 kronor,

b) till Aktiebolaget Ceaverken: Upprätthållande av bolagets drift ett reservationsanslag
av 45,000 kronor,

c) till Aktiebolaget Ceaverken: Vissa forskningsarbeten ett reservationsanslag
av 75,000 kronor;

lil- medgiva, att bolaget tillsvidare från och med den 15 maj 1942 befriades
fran skyldigheten att gälda ränta och amortering å tidigare erhållet statslån.

Herr Ekströmer: Herr talman! När frågan örn bolaget Cea år 1941 föreiades
riksdagen, gällde det beviljande av ett lån på 400,000 kronor till förstärkande
av bolagets likviditet. Jag var redan då mycket tveksam, ty i låer
oirlMi det villkoret, att bolagets ägare skulle av lånesumman ornedelbart
ta tillgodogöra sig icke mindre än 251,000 kronor som återbetalning
av ett förlag, som han lämnat till bolaget, vilket med hänsyn till bolagets
sva,ga ekonomiska ställning och starka behov av friskt kapital måste anses
högst betänkligt. Emellertid blev länet beviljat. Jag tror nog, att min tvekan
varit ganska^ berättigad, ty departementschefen förklarar nu i propositionen,
att detta lån på 400,000 kronor »måste anses utgöra snarare en börda
för än ett stöd åt bolaget».

Bolagets senaste balansräkning visar också, trots att tillverkningen ökats,
svag ställning, och jag tror att vi nog kunna komma överens örn
att aktiekapitalet existerar endast på papperet. Trots detta föreslås nu, att

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

105

Anslag till förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken. (Forts.)
staten skall inlösa aktierna till pari nied en summa av icke mindre än 100,000
kronor. Och därjämte skulle bolagets ägare erhålla omkring 50,000 kronor som
återbetalning av en försträckning till bolaget. Ägaren bär således i två omgångar
betingat sig tillsammans över 400,000 kronor för detta företag, som
tydligen har ett mycket ringa realvärde. Jag måste säga, att ägaren ådagalagt
vad man med ett lindrigt ord skulle kunna kalla en betydande företagsamhet,
medan man från statsmakternas sida visat en naiv godtrogenhet, som inger ej
ringa olust och varigenom man alldeles i onödan offrar betydande belopp.

Helst skulle jag ha velat yrka avslag på hela propositionen, men villia
faktiskt genom statsmakternas göranden kommit in i ett tvångsläge. Både
militära och vissa civila myndigheter ha nämligen ansett anläggningen nödvändig
ur beredskapssynpunkt, och ordet beredskap har ju blivit en trollformel, som
söver mycken opposition. Jag har därför intet annat att göra än att yrka bifall
till utskottets hemställan, men jag har icke kunnat underlåta att nämna
dessa ord för att lätta mitt samvete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 179, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 180. i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till anordnande av
en mät- och avmagnetiseringsstation i Göteborg.

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i proposition
nr 300 framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte till Anordnande
av en mät- och avmagnetiseringsstation i Göteborg för budgetåret 1943/
44 å driftbudgeten under tionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

850,000 kronor.

Herr Franzon: Herr talman! Från trovärdigt håll inom befälskretsar tillhörande
den svenska handelsflottan har jag erhållit den upplysningen, att den
svenska handelsflottan inte i den utsträckning, som skulle vara önskligt, använder
den avmagnetiseringsstation som finns i Stockholm. Det är ingalunda
befälhavarnas önskemål, att man inte skall använda denna station, utan det är
redarna, som önska att befälhavarna inte skola använda den, på grund av den
tid som går åt för avmagnetiseringen.

Det råder delade meningar örn hur avmagnetiseringen verkar, men den torde
verka sex veckor. Den tid som åtgår att avmagnetisera en båt är, enligt
de uppgifter som jag har fått, cirka två timmar förutom den tid, som det tar
att bogsera båten till stationen. Skulle man göra en undersökning, skulle
man säkerligen också finna att de båtar, som på sista tiden krigsförlist i
fraktfart till Tyskland, säkerligen varit båtar, som icke blivit avmagnetiserade.

Jag har inte velat underlåta att påtala detta förhållande just nu, när staten
efter att tidigare ha ställt c:a 1/2 miljon kronor till förfogande offrar ytterligare
850,000 kronor i syfte att undvika att båtar förlisa och människor om -

in}. anordnande
av en
mät- och avmagnetiseringsstation

i Göteborg.

106

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Ang. inrättande
av en
överstyrelse
för yrkesutbildning.

Äng. anordnande av en mät- och avmagnetiseringsstation i Göteborg. (Forts.)
komma och last går förlorad. När redarnas profitintresse tar sig sådana uttryck,
att de vilja använda tiden så väl endast för att tjäna pengar utan
tanke vare sig på personalen, gods eller sina båtar, anser jag att man på något
sätt bör ingripa från myndigheternas sida. Det är staten som i sista band
bär ansvaret för att krigsriskförsäkringen utbetalas. Man vet ju för närvarande
inte örn debet och kredit komma att gå ihop, men det skulle under alla
förhållanden vara önskvärt, örn staten kunde ställa vissa fordringar på redarna
att låta avmagnetisera sina båtar, för att en krigsförsäkring skall gälla.

Det är inte endast i Sverige som vi ha avmagnetiseringsstationer, utan sådana
finnas även i Tyskland, och svenska båtar kunna där utan kostnad avmagnetiseras.
Det bar emellertid bänt, att det rederi, som jag främst har åsyftat,
genom telegrafisk order beordrat befälhavarna på sina båtar att inte gå in till
avmagnetiseringsstation i Tyskland, därför att tiden inte räckt till för det.

Jag har velat påtala detta för att få det antecknat i riksdagens protokoll.
Jag bar, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 183, i anledning
av väckta motioner örn ersättning åt enskilda personer och företag för förlust
till följd av förbudet mot försäljning av flygfotografier m. m., bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 184, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 232, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 21 april 1943, föreslagit riksdagen att

1. besluta inrättandet av en överstyrelse för yrkesutbildning i överensstämmelse
med vad departementschefen förordat:

2. godkänna av departementschefen angiven personalförteckning för överstyrelsen
för yrkesutbildning, att tillämpas i vad avsåge över dir ektörst jänsten,
en byråchefstjänst samt den extra ordinarie byrådirektörstjänsten tills vidare
från och med den 1 juli 1943 och i övrigt tills vidare från och med den 1 januari
1944;

3. godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för överstyrelsen
för yrkesutbildning, att tillämpas under budgetåret 1943/44;

4. till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar för budgetåret 1943/44
anvisa ett förslagsanslag av 138,300 kronor;

5. till överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader för budgetåret 1943/
44 anvisa ett förslagsanslag av 22,300 kronor;

6. till överstyrelsen för yrkesutbildning: Utrustning för budgetåret 1943/44
anvisa ett reservationsanslag av 50,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar K. Petersson och C. E. Ericsson (I: 268) och den andra inom andra
kammaren av herrar S. Lundgren och C. Lindberg i Stockholm (II: 386),

Torsdagen den 17 juni 1943 e. ni.

Nr 24.

107

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)

dels en inom andra kammaren av herr J. A. Persson i Tidaholm m. fl. väckt
motion (II; 385),

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr J. Björck m. fl. (I: 264) och den andra inom andra kammaren av fröken
Kerstin nesselgren m. fl. (II; 383).

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
_ . .

A) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
och motionen II: 385, måtte

1. besluta inrättandet av en överstyrelse för yrkesutbildning i överensstämmelse
med vad utskottet i det föregående förordat;

2. godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för överstyrelsen för
yrkesutbildning, att tillämpas i vad avsåge överdirelctörstjänsten, en byråchefstjänst
samt den extra ordinarie byrådirektörstjänsten tills vidare från och med
den 1 juli 1943 och i övrigt tills vidare från och med den 1 januari 1944;

3. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för överstyrelsen för yrkesutbildning,
att tillämpas under budgetåret 1943/44;

4. till överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar för budgetåret 1943/
44 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

136.000 kronor;

5. till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader för budgetåret 1943/
44 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
22,300 kronor;

6. till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Utrustning för budgetåret 1943/44
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

50.000 kronor;

B) att motionerna I: 268 och II: 386 samt I: 264 och II: 383 måtte anses
besvarade nied vad utskottet förut i utlåtandet anfört och hemställt.

I motiveringen hade utskottet under rubriken I. Allmänna synpunkter rörande
organisationen av den centrala ledningen av yrkesutbildningen anfört
bland annat, att de praktiska skolorna i fråga örn meddelande av allmänt medborgerlig
bildning icke borde bliva ställda i motsatsförhållande till de i inskränkt
mening allmänbildande läroanstalterna. Utskottet hade därefter yttrat:

»Även efter en utbrytning av yrkesskolavdelningen ur skolöverstyrelsen
kommer inom detta ämbetsverks verksamhetsområde alltjämt att ligga den
yrkesbetonade undervisningen inom sistnämnda skolor, i främsta rummet sådan
undervisning vid de praktiska mellanskolorna, de praktiska realskolelinjerna
och de yrkesbestämda högre folkskolorna. I tekniska undervisningsfrågor
bör därför skolöverstyrelsen kunna hänvända sig till överstyrelsen för yrkesutbildning,
medan det nyupprättade ämbetsverket å sin sida bör kunna påräkna
motsvarande bistånd i allmänpedagogiska och andra spörsmål från skolöverstyrelsen.
Utskottet förutsätter, att instruktionerna för vederbörande verk
komma att så utformas, att detta samarbete säkerställes och en dyrbar dubbelorganisation
härigenom i möjligaste mån undvikes.»

Under rubriken IV. Chefskapet för överstyrelsen; överstyrelsens sammansättning
hade utskottet bland annat gjort följande uttalanden:

»Vad beträffar ämbetsverkets styrelse innebär departementschefens förslag
att denna skulle bestå av verkets chef (överdirektören), generaldirektören och
chefen för skolöverstyrelsen samt chefen för arbetsmarknadskommissionen såsom
självskrivna ledamöter, av det nybildade ämbetsverkets tre byråchefer
ävensom av sex representanter för näringsliv och arbetsmarknad, utsedda av
Kungl. Maj:t på en tid av förslagsvis tre år efter förslag av respektive svenska

108

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, handelskamrarnas nämnd, de anställdas centralorganisation
(Daco) och representativa kvinnoorganisationer. Cheferna för skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadskommissionen skulle enligt departementschefens
förslag: äga rätt att vid förfall låta representera sig i styrelsen av den
tjänsteman inom respektive verk, de därtill utse. Departementschefen har vidare
förordat, att Kungl. Maj :t skulle få fria händer att bland styrelsens ledamöter
utse ordförande liksom även vice ordförande.

I motionen II: 385 har på anförda skäl yrkats, att styrelsen skulle i enlighet^
med verkstadsskoleutredningens förslag bestå av överdirektören, vilken
tillika borde fungera som styrelsens ordförande, samt av fyra av Kungl. Maj :t
för förslagsvis tre ar. utsedda ledamöter, av vilka två borde företräda företagar-
och två arbetarintressen inom näringslivet.

Utskottet får för sin del framhålla, att utskottet funnit övertygande skäl
tala för att ordförandeskapet i styrelsen förenas med chefskapet för ämbetsverket.
Den av departementschefen förordade anordningen kan nämligen enligt
utskottets mening leda till en icke önskvärd splittring i verkets ledning.
Utskottet har däremot intet att erinra mot att vice ordförande i styrelsen utses
av Kungl. Maj:t.

Departementschefens förslag örn att cheferna för skolöverstyrelsen och
arbetsmarknadskommissionen skulle såsom självskrivna ledamöter ingå i styrelsen
anser utskottet sig icke böra biträda. Enligt utskottets mening bör i
stället Kungl. Maj:t äga utse en representant för respektive skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadskommissionen att i styrelsen företräda nämnda ämbetsverk.
Detta förefaller utskottet utgöra en smidigare och efter olika omständigheter
bättre anpassbar lösning av förevarande fråga än den av departementschefen
förordade anordningen.

I likhet med departementschefen håller utskottet före att verkets byråchefer
böra tillerkännas ledamots ställning.

Vidkommande sammansättningen av styrelsen i övrigt finner utskottet
i likhet med departementschefen det betydelsefullt, att vissa av näringslivets
och arbetsmarknadens huvudorganisationer äro direkt representerade genom
ledamöter i överstyrelsen, vilka ledamöter kunna förutsättas företräda jämväl
allmänna erfarenheter och insikter örn näringslivets och arbetsmarknadens förhållanden.
Såsom departementschefen föreslagit bör antalet dylika ledamöter
bestämmas till sex och utses av Kungl. Maj :t för en tid av förslagsvis tre
år. Utskottet har emellertid funnit departementschefens förslag beträffande de
förslagsställande organisationerna kräva en viss omjustering. I anslutning till
vad i motionen II: 385 anförts finner utskottet nämligen, att arbetarsfdans
synpunkter enligt nämnda förslag skulle bliva alltför svagt företrädda, varför
utskottet anser, att två representanter i styrelsen böra föreslås av landsorganisationen,
varav den ene skulle företräda gruppen industri och den andre
gruppen hantverk. Då utskottet icke finner sig böra föreslå, att styrelsen av
denna ^anledning utökas med ytterligare en ledamot, torde en av de av departementschefen
föreslagna organisationerna icke kunna erhålla någon representant
i . styrelsen. Enligt utskottets mening synes härvid de anställdas centralorganisation
(Daco) vara den av nämnda organisationer, som bör träda
tillbaka.»

Reservationer hade anförts

1) av herr Oscar Olsson, som ansett, att utskottets yttrande under rubriken
I. Allmänna synpunkter bort erhålla den ändrade lydelse, reservationen
visade;

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

109

Ang. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)

2) av herrar Johan Bernhard Johansson, Sundberg, Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Steneberg, Lindholm och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka, att det nya ämbetsverkets styrelse erhölle den av departementschefen
angivna sammansättningen;

3) av herrar Johan Bernhard Johansson, Sundberg, Skoglund i Doverstorp.
Nilsson i Steneberg och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka departementschefens förslag örn frihet för Kungl. Maj :t att utse ordförande
i det nya ämbetsverkets styrelse;

4) av herrar Bäcklund, Gustaf hvar Anderson, Tersson i Tidaholm, Mårtensson
och Wallentheim, vilka ansett, att utskottet bort föreslå, att det nya
ämbetsverkets byråchefer icke skulle tillerkännas ledamots ställning.

. Den i herr Oscar Olssons reservation föreslagna ändringen i utskottets motivering
innebar, att i det här ovan först återgivna yttrandet skulle näst före
sista meningen göras följande tillägg: »Överstyrelsen för yrkesutbildning bör
icke utestängas från varje pedagogiskt inflytande på undervisningen i de allmänna
ämnena i de under skolöverstyrelsen fortfarande lydande praktiska
skolorna, vilket å andra sidan också gäller skolöverstyrelsen i fråga om de
praktiska ämnena i de under den nya överstyrelsen hörande skolorna. Vid
ungdomens uppfostran kan inte i det ena eller andra slaget av ämnen undvikas
att både teoretiska och praktiska synpunkter ofta måste beaktas, och
därför är det av vikt att den skiftande allmänt pedagogiska erfarenhet som
representeras av de båda styrelserna utnyttjas även på ämnesområden som
närmast företrädas av den ena av dem.»

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet
ger ett klart uttryck åt den stora betydelse, som statsutskottet tillmätt det framlagda
förslaget örn en förstärkning och effektivisering av den centrala ledningen
för yrkesutbildningen, och detta kan endast vara en källa till tillfredsställelse
för oss alla, som ha strävat efter att få denna viktiga samhällsfråga
löst på ett lämpligt sätt. -

Vi lia ju gjort åtskilligt under de senaste åren för yrkesutbildningen, men
det är mycket som återstår ännu, och jag hoppas att den kommande överstyrelsen
skall bli i stånd att bland annat åstadkomma en sådan organisation, att
vi få, en bättre avvägning mellan den teoretiska och den praktiska utbildningen
här i landet, vilket ur många synpunkter är av mycket stor betydelse.

Enligt förslaget skall överstyrelsen inte heta överstyrelsen för yrkesskolorna
eller någonting dylikt, utan överstyrelsen för yrkesutbildning. Redan i
det föreslagna namnet ligger något av en programförklaring. Det är icke
bara pedagogiska och undervisningstekniska spörsmål, som den nya överstyrelsen
skulle få att behandla, utan dess uppgifter bli vidsträcktare än så. Den
skall ställa in yrkesskoleproblemen i deras naturliga sammanhang med näringslivet
och arbetsmarknaden, och meningen är att säkerställa den kontakt med
det levande livet, som skolan i allmänhet och yrkesskolorna i synnerhet så
väl behöva. Dessutom kommer det nya organet att få till uppgift att ta initiativ
och lämna råd beträffande (Ion utbildning av arbetskraft, som sker inom
företagen själva och som inte är den minst viktiga. Det är en verksamhet, som
redan nu har stor betydelse och som i framtiden kan väntas komma att spela
en roll väl jämförlig med den utbildning, som man får i utbildningsanstalterna.

Jag har velat nämna detta, därför att härpå beror själva konstruktionen av
den nya överstyrelsen. Man har i viss mån velat införa en ny form av förvaltningsorgan,
för att detta skall kunna få en direkt förankring i det ekonomiska
livet, på det sättet, att ett antal huvudorganisationer inom näringslivet och på

110 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
arbetsmarknaden skola bli representerade i överstyrelsen. Denna representation
kommer emellertid att i viss mån bli av en särskild och annan karaktär än
den vanliga. Men jag vill också betona, att det inte bara gäller att få kontakt
med näringsliv och arbetsmarknad, utan det gäller även att få bibehålla kontakten
mellan det allmänna skolväsendet och yrkesutbildningen. Det är mycket
viktigt att det sambandet inte går förlorat, ty endast genom ett sådant samband
kan man få en lämplig övergång från den allmänna teoretiska utbildningen
till utbildningen för de praktiska yrkena. För att kunna få det, måste
det vara en ömsesidig förtrogenhet med kursplaner och utbildningsförhållanden
hos de olika organ, som skola svara för skolväsendets skilda delar. Dessutom
är det viktigt att anstalterna för yrkesutbildning få en position i samhället,
som är fullt likvärdig med den, som de teoretiska skolorna nu inta i
det allmänna medvetandet. Det är, tror jag, en huvudpunkt i de problem som
möta på detta område. Yrkesskolorna få inte ens misstänkas vara någon sorts
återvändsgränd för en ambitiös och kunnig elev, utan det skall vara möjligt
att därifrån gå vidare på samma sätt som från de teoretiska utbildningsanstalterna.
Man måste för att taga ett exempel vaka över att de praktiska erfarenheter,
som yrkesskoleeleverna få, på ett riktigt sätt avvägas mot det teoretiska
vetande, som eleverna från de allmänbildande skolorna ha, när det gäller
att söka över till ett tekniskt läroverk.

Såsom jag ser saken, är det alltså ett viktigt spörsmål, hur man skall
kunna åstadkomma en lösning av problemet att å ena sidan få den rätta förankringen
i näringslivet och arbetsmarknaden och å andra sidan inte släppa
sambandet med det allmänna skolväsendet utan uppehålla det, därför att annars
kommer man inte att nå de syften som man vill nå.

Yerkstadskoleutredningen, som gjort ett utmärkt arbete, på vilket jag i
mycket kunnat grunda den framlagda propositionen, har emellertid väsentligen
fäst sig vid den första sidan av problemet och mindre vid den andra.
Den motion, som väckts och som innefattar vissa avvikelser från Kungl. Maj :ts
proposition, har gått på verkstadsskoleutredningens linjer och därför inte tillräckligt
beaktat den viktiga sida av saken, som sambandet med det allmänna
skolväsendet utgör.

Yad statsutskottet beträffar har det understrukit vikten av ett fast organiserat
samarbete mellan skolöverstyrelsen och den föreslagna överstyrelsen
för yrkesutbildning och betonat, att de på speciell yrkeskunskap, inriktade skolorna
i fråga örn meddelande av allmänt medborgerlig bildning icke bli ställda
i motsatsförhållande till de i inskränkt mening allmänbildande läroanstalterna.
Det är således samma inställning som jag har deklarerat i departementschefsyttrandet
och som där är mycket utförligt motiverat och dokumenterat.

Men utskottet har inte av denna ståndpunkt dragit samma praktiska slutsatser
som propositionen, utan har i ett hänseende, som jag åtminstone tillmäter
en rätt stor betydelse, avvikit från regeringsförslaget. Enligt propositionen
skulle Kungl. Majit ha fria händer att utse ordförande i styrelsen
bland dess ledamöter. Utskottet har däremot funnit övertygande skäl tala för
att ordförandeskapet i styrelsen bör förenas med chefskapet för ämbetsverket,
och utskottet befarar att den av mig förordade anordningen skulle kunna
leda till en inte önskvärd splittring av ämbetsverkets ledning. Jag har mycket
svårt att förstå den argumenteringen. Jag skulle snarare vilja säga,, att det
inte är en svaghet utan en styrka, örn man går på den av Kungl. Majit föreslagna
linjen. Därigenom blir det möjligt att, örn så är lämpligt, tillvarataga
de huvudsynpunkter, som jag nyss talade örn, genom att tillföra den nya styrelren
den tillgång, som skulle kunna ligga i att t. ex. ordföranden för styrelsen
vore en med det allmänna skolväsendet väl förtrogen skolman, under det att

Torsdagen den 17 juni 1943 e. ni.

Nr 24.

lil

Ang. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
chefen för styrelsen vore en yrkesman. Det är mycket sannolikt att den nye
överdirektören blir en ren yrkesskolman, och då behöver han onekligen det
stöd, sorn en skolman såsom ordförande i styrelsen skulle utgöra. Nu vill jag
ju inte påstå, att det alltid är möjligt att ordna det på det sättet. Det beror
helt och hållet på personliga förhållanden, liksom det alltid gör vid sammansättning
av en styrelse för att den skall arbeta- väl. Det kan tänkas andra lösningar,
som kunde vara lämpliga, men jag tycker att det vore ganska rimligt,
örn riksdagen ville lämna Kungl. Maj :t fria händer att bedöma den saken, och
inte införa en så stel organisation,_att inte Kungl. Majit skulle kunna vidta en
åtgärd, som skulle befinnas praktiskt lämplig.

Vad beträffar talet örn att en lösning efter propositionens linje skulle kunna
medföra en splittring, har jag svårt att förstå den saken. Jag vet att förslaget
i viss mån innebär en nyhet inom den svenska statsförvaltningen. Visserligen
förekommer ett liknande arrangemang på en del håll redan nu inom den statliga
förvaltningen, men det vanliga är, att chefen för verket också är ordförande i
styrelsen. Men jag vill betona, att denna styrelse får en så alldeles säregen
karaktär och uppgift, vilket visar sig i hela dess sammansättning i övrigt, att
man inte borde draga sig för att här försöka ett annat arrangemang än det
vanliga.

Jag är för min del konservativ till hela min läggning, men det finns som
bekant olika slag av konservatism, och den konservatism, som aldrig kan pröva
någonting nytt, har jag aldrig varit anhängare av, och jag har inte den
uppfattningen, att en sådan konservatism kan vara fruktbar.

Jag skulle vilja vädja till dem av kammarens ledamöter, som lia låt mig
säga erfarenhet från, det kommunala livet, och fråga dem, var det har lett till
någon splittring, örn man har en person som är direktör för nämnd och en annan
som är ordförande i nämnden. Jag har aldrig märkt, att ett sådant system
behöver medföra splittring, nota bene örn personvalet är lämpligt. Jag undrar
örn inte också de, som varit med i det ekonomiska föreningslivet eller suttit i en
bolagsstyrelse, funnit det fullt naturligt, att en person varit ordförande i styrelsen
och en annan verkställande direktör. Det betyder inte någon splittring
eller svaghet utan en styrka, under förutsättning att de båda personerna tillföra
företaget lämplig sakkunskap eller de besitta passande personliga kvalifikationer.
Jag vill också understryka, att det är skillnad på att bara vara ledamot
i en styrelse och att vara ordförande i styrelsen.

Jag tror att propositionens lösning ur alla synpunkter skulle innebära en
synnerligen lämplig anordning, och jag har mycket svårt att förstå, varför
inte statsutskottet har kunnat gå på den linjen. Det är ju inte något oresonligt
man begär, utan bara att riksdagen inte skall så stelt binda Kungl. Majit, att
Kungl. Majit inte skall kunna få vidtaga ett arrangemang, som kan befinnas
praktiskt lämpligt.

Även i ett annat avseende har utskottet avvikit från propositionens linjer.
Det är pär utskottet har strukit den i propositionen föreslagne representanten
för Daco och ansett att i stället Landsorganisationen bör vara företrädd i styrelsen
av Iva ledamöter. Utskottet har därvid fäst sig vid att företagarintresset
inom överstyrelsen skulle vara representerat dels genom en ledamot, utsedd på
förslag av arbetsgivareföreningen, och en på förslag av hantverksorganisationen.
Även örn man skulle anlägga den synpunkten, att det är önskvärt med en
så fullständigt paritetisk representation av företagare och anställda, som kommit
till uttryck i utskottsutlåtandet, kan jag inte finna att utskottets förslag
ur den synpunkten är nödvändigt, eftersom Daco är en organisation av anställda.
Men i själva verket finns det enligt min uppfattning ingen anledning att betrakta
den nya överstyrelsen såsom ett speciellt arbetsmarknadsorgan, där de

lia

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. ra.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
olika parterna måste ha lika mångå röster. Det blir ju inte fråga om sådana
förhandlingar, som äro vanliga i en arbetsmarknadsorganisation, där arbetsgivar-
och arbetstagarintressena komma att stå mot varandra. Yad man syftar
till är ju att få sakkunskapen på näringslivets och arbetsmarknadens olika områden
så väl representerad som möjligt. I det avseendet utgör enligt min uppfattning
Daco ett synnerligen värdefullt tillskott bland annat genom de erfarenheter
av kommersiell och teknisk utbildning, som organisationen skulle kunna
förmedla till överstyrelsen. Jag tycker att det är ganska orimligt att sålunda
utesluta den enda representant, som vi ha för de stora lager av befolkningen,
som Daco representerar, och som har ett synnerligen kraftigt intresse av yrkesutbildningen
och särskilt då den kommersiella och tekniska utbildningen.
Det har varit mycket krångligt att sätta ihop denna styrelse, ty det är naturligtvis
många olika grupper, som man skulle vilja se företrädda i den, men att
gå och taga bort representanten för Daco tycker jag ur saklig synpunkt vore
ytterst olämpligt. Jag skulle därför uppriktigt beklaga och finna det vara en
betänklig lucka, örn Daco icke bleve företrädd inom styrelsen.

På dessa båda punkter har således statsutskottet avvikit från Kungl. Maj :ts
förslag, men såvitt jag förstår finns det mycket goda skäl att följa Kungl. Maj :t
i dessa frågor. Jag är inte den som propsar på att få igenom allt vad jag lägger
fram. Kommer det fram goda sakskäl i riksdagen, böjer jag mig gärna.
Jag kan emellertid icke se, att sådana sakskäl blivit förebragta i detta fall,
utan tvärtom skulle enligt min mening statsutskottsmajoritetens förslag medföra
en väsentlig försämring av den nya överstyrelsen och dess möjligheter att
kunna fylla sin viktiga uppgift.

Jag hoppas därför livligt, att kammaren skall finna det lämpligt och möjligt
att följa de reservanter, som yrkat bifall till propositionen på dessa båda
punkter.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Efter det anförande som
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet nyss hållit, kan jag fatta
mig mycket kort. Jag instämmer till alla delar i de synpunkter på det föreliggande
spörsmålet, som han utvecklat och som även framhållits i den kungl,
propositionen.

Beträffande ledamöterna i styrelsen har Kungl. Maj:t föreslagit, att det
skulle utses en representant för arbetsgivarna, en för hantverket, en för landsorganisationen,
en för Daco, en för handelskåren och en för kvinnoorganisationerna.

Utskottet har som vi nyss hörde och som vi se av utlåtandet i sitt förslag
strukit representanten för Daco och i stället föreslagit, att två representanter
skulle utses för landsorganisationen. Jag har liksom de övriga reservanterna
funnit detta vara ett anmärkningsvärt förhållande. Det måste utgöra en brist
i den nya organisationen, att Daco inte där blir företrädd. Kungl. Maj:t har
i propositionen givit denna styrelse den mest allsidiga sammansättning som
överhuvud taget kan vara möjlig, medan utskottsmajoritetens förslag enligt
min mening förrycker denna sammansättning. Daco är en sammanslutning
av anställda tjänstemän och arbetsledare. Daco representerar således en sakkunskap,
särskilt när det gäller arbetsledareutbildning, och denna utbildning
utgör även ett viktigt ted i den undervisning, som skall meddelas. Det förefaller
mig som örn utskottsmajoriteten velat likställa denna nya styrelses
uppgifter med något slags förlikningsmannainstitution. Överstyrelsen är inte
något arbetsmarknadsorgan, där parterna skola stå emot varandra, utan det
är här fråga örn att samla sakkunskap och upplysningar från olika håll.

Utskottsmajoriteten har gjort denna ändring i sammansättningen bland an -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

113

Ang. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
nät med den motiveringen, som även statsrådet nyss pekade på, att de som
företrädde arbetsgivarsidan hade fått två representanter i styrelsen, varvid
landsorganisationen även borde ha två. Det är emellertid, som jag säde, inte
bär fråga om att dessa båda grupper skola stå emot varandra såsom parter,
och för övrigt vågar jag nästan bestrida, att hantverks organisationerna kunna
betraktas såsom en arbetsgivarorganisation, jämförd med den industriella
arbetsgivarorganisationen. Tusental och åter tusental hantverkare i vårt land
äro ju icke arbetsgivare utan själva arbetare, och det vore väl ytterst märkvärdigt,
örn hela denna stora haptverkarkår icke skulle bli representerad i en
styrelse av detta slag.

Vad sedan angår ordförandeskapet har ju herr statsrådet alldeles nyss utvecklat
de synpunkter, som anförts i propositionen, till vilka jag helt och
hållet ansluter mig. Jag skall därför inte upprepa vad i det avseendet redan
sagts.

På grund av det anförda ber jag, herr talman, att i överensstämmelse med
de två reservationer, som avgivits av undertecknad med flera, få hemställa
att kammaren måtte besluta inrättandet av en överstyrelse för yrkesutbildning
i överensstämmelse med vad departementschefen förordat.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Departementschefen började sitt anförande
med att fastslå ett par allmänna synpunkter, som äro alldeles oemotsägliga
och som äro synnerligen belysande för den nya ordning vi här komma
att besluta.

Statsrådet har i sin proposition inledningsvis anfört, att man vid bedömningen
av frågan örn organisationen av yrkesutbildningens centrala ledning
måste utgå från två huvudsynpunkter. Det är ungefär detsamma som han
sade här i kammaren. Den första av -dessa huvudsynpunkter är, att undervisningsväsendet
utgör en alla skolor omspännande organisk helhet. Därför är
det även riktigt när statsrådet säger, att de stkolorganisatoriska och pedagogiska
frågorna i stort sett äro desamma inom skilda grenar av skolväsendet,
oavsett utbildningens ändamål.

Den andra huvudsynpunkten, vilken statsrådet tryckte mycket starkt på
även i sitt anförande, är önskvärdheten av en direkt förankring av den nya
organisationen i näringslivet.

Efter dessa båda konstateranden ger sig en tredje synpunkt av sig själv.
Trots konstaterandet av att undervisningsväsendet utgör en alla skolor omspännande
organisk helhet föreslår departementschefen, att vi nu skola frångå
den centrala organisationen -—- skolöverstyrelsen — för hela skolväsendet.
Detta grundar han på sin andra synpunkt beträffande nödvändigheten av en
förankring i näringslivet.

Det är naturligtvis inte utan rätt stora betänkligheter som man uppger en
här i landet för hela skolväsendet skapad central organisation och slår sönder
den i två delar. Ännu libbi års utredning gick ut på att man borde bibehålla
den gemensamma skolöverstyrelsen. Förankringen i näringslivet hade man
tänkt sig på annat sätt med bibehållande av den avdelning för det praktiska
skolväsendet, som redan finnes i skolöverstyrelsen. Varför gick inte det för
sig? Nej, därför att i det allmänna medvetandet skolöverstyrelsen inte hade
orkat med sin ställning som centralorganisation för hela skolväsendet. Det
är verkstadsskoleutredningens kanske allra största förtjänst, att den lyckats
fastslå detta på ett sådant sätt, att alla de myndigheter, som yttrat sig örn
verkstadsskoleutredningens förslag, utom statskontoret, instämt med verk Forsta

kammarens protokoll 191(8. Nr 2h. 8

lil

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
stadsskoleutredningen. Det är helt naturligt med stor tillfredsställelse som
särskilt näringslivets män sett utvecklingen gå dithän, att Kungl. Maj :t i
stort sett i sin proposition följt verkstadsskoleutredningen.

Näringslivet har således krävt, att de yrkes orienterade skolorna skola förankras
i näringslivet. Tyvärr lia emellertid inte alla yrkesorienterade skolor
fått denna förmån. Departementschefen säger, att först och främst komma
skolor för hantverk och industri, handel och husligt arbete att inordnas. Därmed
följer handelsgymnasierna och de tekniska läroverken. Ja, men det finns
andra lika starkt yrkesorienterade skolor, som inte få följa med. De yrkesorienterade
skolorna förenade med studentexamen, handelsgymnasierna och de
tekniska gymnasierna skola inordnas i den nya överstyrelsen, men icke de
yrkesorienterade skolorna förenade med realexamen, de kommunala mellanskoloma,
i första hand de praktiska mellanskolorna. Ingen kan påstå att icke
yrkesorienteringen i de praktiska mellanskolorna är minst lika stor som i de
tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna. Därtill komma de praktiska
realskolorna i övrigt och de yrkesbetonade högre folkskolorna. Dessa följa inte
heller med, utan de bli kvar under skolöverstyrelsen. Det lyckligaste för deras
utveckling, likaväl som för handelsgymnasierna och de tekniska gymnasierna,
hade varit, att de fått komma dithän de höra, nämligen under den nya överstyrelsen.

Jag förstår mycket väl, att det kan ha funnits tekniska svårigheter för att
överföra även dessa skolor i detta svepet. Jag är inte tillräckligt insatt i förhållandena
för att veta örn svårigheterna ha varit oöverstigliga eller ej, men
jag skulle vilja säga, att örn det är nödvändigt — och tillsvidare är det väl
det — att dessa skolor stanna kvar under skolöverstyrelsen, bör väl den nya
praktiska överstyrelsen få tillräckligt inflytande på dem, eller att, som utskottet
säger, representanter för näringsliv och arbetsmarknad få möjlighet
att göra sina direkta erfarenheter och intressen gällande.

Statsrådet har givetvis rätt i att ingen dualism bör få tränga sig in i styrelsen
av de olika slagen av skolor. Jag håller emellertid före att den nya
överstyrelsen och skolöverstyrelsen skola vara jämställda i fråga örn inflytandet
på varandras områden när det gäller de praktiska skolorna. Statsrådet
uttalar sig till min stora glädje mycket kraftigt för att man skall se till att
kontakten mellan det allmänna skolväsendet och dessa yrkesorienterade skolor
skall vara av den art, att båda skolorna komma att stå lika högt inför den
allmänna opinionen, vilket som bekant inte nu är fallet. Då är det kanske
även nödvändigt att båda överstyrelserna få samma värdeställning i den allmänna
opinionen.

Verkstadsskoleutredningen har enligt departementschefen nästan för mycket
betonat den direkta förankringen i näringslivet på bekostnad av bibehållandet
av kontakten mellan styrelserna. Jag skulle vilja säga, att verkstadsskoleutredningen
nog velat se till att den nya praktiska överstyrelsens
inflytande inte skulle få bli på något som helst sätt försvagat i jämförelse
med den ställning skolöverstyrelsen har. Departementschefens inställning till
verkstadsskoleutredningen i det fallet tycker jag är belysande för att departementschefen
inte tydligt och klart ser faran av det av honom föreslagna
arrangemanget just i fråga örn det anseende och den ställning som den nya
överstyrelsen skall ha.

Departementschefen har mycket kraftigt hävdat, att ordföranden i den nya
överstyrelsen skall tillsättas av Kungl. Maj :t, och han tilläde i sitt anförande
något som jag ber kammaren lägga märke till. Det syntes honom rimligt, att
ordföranden skulle vara en skolman, vilket man inte kunde vara säker på att
överdirektören för den nya överstyrelsen vore. Herrarna skola även lägga

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

115

Ang. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
märke till att departementschefen öppet Ilar uttalat sig för att generaldirektören
för skolöverstyrelsen skulle bli representanten i den nya överstyrelsen.
En skolöverstyrelsens representant skulle således bli ordförande i den nya
överstyrelsen för yrkesutbildning. Det finner jag orimligt utifrån de synpunkter
som utskottet lagt på denna fråga. Vi ha i utskottet inte kunnat
komma ifrån den uppfattningen, att överdirektören här som på andra håll
är den naturlige ordföranden i styrelsen, och efter departementschefens yttrande
synes detta vara ännu klarare.

Vad beträffar den andra synpunkten, som även utskottets ärade ordförande
talade starkt för, nämligen att arbetsgivarintresset i den nya överstyrelsen
skall vara representerat av två ledamöter, arbetarintresset både vad industrien
och hantverket beträffar av en, varemot Daco skulle få en representant, är
jag inte lika säker som utskottets ärade ordförande på att en arbetarrepresentant
kan vara lika god representant för både industriarbetarna och arbetarna
i hantverket som en representant för vardera parten.

Jag beklagar att det inte kan finnas plats även för Daco i överstyrelsen,
men departementschefen och statsutskottets ärade ordförande äro väl överens
med utskottet örn att man inte kan ha en större styrelse. Jag får verkligen
säga, att det då förefaller ganska naturligt att när arbetsgivarintresset får
två representanter, arbetarintresset på arbetsmarknaden även får två representanter.

När det gäller de båda reservationer, som överensstämma med den kungl,
propositionen, står jag helt på utskottets linje. Därvidlag är emellertid att
märka en fråga som rör skolöverstyrelsens och den nya överstyrelsens inbördes
ställning till varandra. Det har blivit en begränsning eller en inskränkning
för överstyrelsen i fråga örn jämställdheten i inflytandet. Om
herrarna se på sid. 7 i utskottsutlåtandet, har utskottet där direkt tagit upp
departementschefens uttalande på denna punkt. Utskottet säger: »I tekniska
undervisningsfrågor bör därför skolöverstyrelsen kunna hänvända sig till överstyrelsen
för yrkesutbildning, medan det nyupprättade ämbetsverket å sin
sida bör kunna påräkna motsvarande bistånd i allmänpedagogiska och andra
spörsmål från skolöverstyrelsen.» När det således gäller allmänpedagogiska
och andra spörsmål, är det skolöverstyrelsen som får göra sitt inflytande
gällande på de praktiska skolor, som komma under den nya överstyrelsen,
under det att den nya överstyrelsen i allmänpedagogiska och dylika spörsmål
inte får motsvarande inflytande på de praktiska skolor, som komma att fortfarande
stå under skolöverstyrelsen. Man har sagt, att detta är hårddragning
och att det är besvärligt att komma till rätta med dessa spörsmål. Jag skulle
inte tro det. Skolöverstyrelsens inflytande på vårt skolväsende, speciellt på
det praktiska skolväsendet, har lett fram till att den visat sig inte kunna
behärska sin ställning som ledare av hela vårt skolväsen. Därför har det
praktiska skolväsendet måst urskiljas. Skolöverstyrelsen har på detta område
gjort sig skyldig till likriktningsförsök för att inte säga byråkratisering
av den art, att det verkligen legat utvecklingen i fatet. Jag vill fästa herrarnas
uppmärksamhet på att de mest ansedda mellanskolorna vi ha, de praktiska
mellanskolorna, ha kommit till stånd på kommunalt initiativ tvärtemot
skolöverstyrelsens planritningar. Vidare har skolöverstyrelsen stått hindrande
i vägen, när det gällt att få till stånd den obligatoriska sjunde klassen, som
i riksdagen hade starka sympatier just på grund av att nian avsåg att göra
sjunde och åttonde klasserna mera praktiskt inriktade.

Jag har, herr talman, inte så stora förhoppningar örn att göra mig hörd
här i kammaren, lika litet som i statsutskottet, men jag vill fästa uppmärksamheten
på att de, som äro verkligt intresserade av att den yrkesorienterade

116

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
undervisningen erhåller de bästa möjligheter, stå tryggare, om de följa den
av mig avgivna reservationen med dess tillägg till utskottsutlåtandets motivering,
vilket lyder:

_ »Överstyrelsen för yrkesutbildning bör icke utestängas från varje pedagogiskt
inflytande på undervisningen i de allmänna ämnena i de under skolöverstyrelsen
fortfarande lydande praktiska skolorna, vilket å andra sidan
också gäller skolöverstyrelsen i fråga örn de praktiska ämnena i de under den
nya överstyrelsen hörande skolorna. Vid ungdomens uppfostran kan inte i det
ena eller andra slaget av ämnen undvikas att både teoretiska och praktiska
synpunkter ofta måste beaktas, och därför är det av vikt att den skiftande
allmänt pedagogiska erfarenhet som representeras av de båda styrelserna utnyttjas
även på ämnesområden som närmast företrädas av den ena av dem.»

Jag yrkar således, herr talman, bifall till statsutskottets utlåtande med
tillägg till dess motivering av den av mig avgivna reservationen.

Herr Anderson, Gustaf Iwar: Herr talman! Då jag i en detalj i utskottets
utlåtande biträtt en reservation, ber jag att med några ord få motivera mitt
ställningstagande.

Som kammaren finner och redan hört under debatten har utskottet vidtagit
den förändringen i Kungl. Maj:ts förslag, att den blivande överdirektören i styrelsen
skall vara självskriven ordförande, men vidare föreslår håde Kungl.
Maj :t och utskottet, att de tre byråcheferna även skola vara självskrivna ledamöter
i styrelsen.

Herr statsrådet gjorde nyss i annat sammanhang en jämförelse med den kommunala
förvaltningen. Det slog mig då, att förhållandet inom den kommunala
förvaltningen är det rakt motsatta. Därvidlag finns ju nämligen stadgat, att
kommunala tjänstemän inte få väljas till vissa uppdrag. Trots detta är det ju
rätt allmänt känt, att det är tjänstemännen som i mycket stor utsträckning dirigera
vår kommunalpolitik.

Såvitt jag kan förstå äro dessa byråchefer även självskrivna såsom föredragande
och till att utreda ärenden, som komma på styrelsens bord. Nu vet man
vilket stort inflytande en föredragande kan ha på ärendenas behandling och
avgörande. Enligt utskottets förslag blir tjänstemannainflytandet, låt vara att
det här gäller skolfrågor, alltför stort. Jag anser att det bör räcka örn styrelsens
överdirektör är ordförande, som utskottet föreslagit. Däremot anser jag att
byråcheferna icke skola ha ledamots ställning. Jag hyser visserligen inte någon
överdriven fruktan för tjänstemannainflytandet, men jag anser, att man genom
att i detta fall ge dem detta inflytande delvis förfelar syftet med den nya organisationsformen.
Syftet är ju att ge plats för lekmannainflytandet.

Jag ber således, herr talman, att få yrka att de två sista raderna på sid. 20
i utskottets motivering ändras på följande sätt: »I motsats till departementschefen
håller utskottet före att verkets byråchefer icke böra tillerkännas ledamots
ställning.»

Herr Pauli: Herr talman! Hitintills ha i debatten idel sådana talare haft
ordet, som riktat anmärkningar mot utskottets förslag. Jag skall be att nu få
säga några ord till försvar för utskottets förslag och motivering på de olika
punkter det här gäller.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet var icke nöjd med
att utskottet hade gjort två ändringar i regeringsförslaget. Den ena gällde ordföranden
och den andra sammansättningen av styrelsen på en viss punkt. Jag
har för min del litet svårt att förstå, att något väsentligt skulle vinnas genom
att i den nya överstyrelsen för yrkesskolorna frångå den gamla form för arn -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

117

Ang. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
betsverkets ledning, som alltid funnits inom skolöverstyrelsen, ur vilken den
nya överstyrelsen så att säga födes fram genom en utbrytning av dess yrkesskolavdelning.
I skolöverstyrelsen har alltid chefen, generaldirektören, samtidigt
fungerat som ordförande, och man har aldrig haft den minsta tanke på att
detta skulle vara en nackdel. Jag tror inte heller att det blir en nackdel när det
gäller den nya styrelsen, även örn man kan medge att en måhända starkare dualism
här framträder mellan den rent yrkesbetonade undervisningen och andra
undervisningsgrenar. Denna dualism fanns dock redan i den gamla skolöverstyrelsen,
och där har aldrig förnummits någon klagan från yrkesskolavdelningens
sida över att klubban förts av den icke till det området hörande generaldirektören.

Herr statsrådet gjorde en jämförelse med vissa affärsorganisationer, nämligen
bolag med en styrelseordförande och en verkställande direktör. Denna jämförelse
synes mig icke riktigt tillämplig. Detta är dock väsentligen en skolöverstyrelse,
liksom den redan existerande, men med en annan specialisering, och
den har mycket ringa likhet med affärsföretagens organisation. Inom utskottsavdelningen
och sedan inom utskottet ha vi från början funnit det vara en
naturlig sak att på denna punkt följa samma linje som av gammalt varit rådande
inom skolöverstyrelsen, att alltså förena chefskapet och ordförandeskapet
på en hand.

Den andra anmärkning, som herr statsrådet framställde, gällde representationen
inom den grupp av styrelseledamöter som skall företräda näringslivet
och arbetsmarknaden. Där har en grupp motionärer framställt ett yrkande örn
att man skulle söka åstadkomma större paritet mellan arbetsgivarsidans och arbetarsidans
representanter, och vi ha i utskottet funnit detta vara ett ganska
naturligt önskemål. Det är visserligen, som herr J. B. Johansson nyss sade, här
icke fråga om förhandlingar av arbetsmarknadskaraktär, men jag föreställer
mig att det dock många gånger måste bli överläggningar där det gäller en avvägning
av intressen och synpunkter i fråga örn rekryteringen till olika industrier
och andra näringsgrenar och där det kan vara av vikt att synpunkterna
så att säga balansera varandra.

Den olyckliga följden av den justering, utskottet här har gjort, är att vi nödgats
utesluta en organisation, nämligen Daco, från representation i denna överstyrelse.
Liksom föregående talare anser jag att detta är beklagligt. Antalet
styrelsemedlemmar är nu tolv, och örn vi icke tvekat så mycket inför tanken
att utöka antalet med ännu en, skulle vi ha berett Daco representation genom en
sådan utökning. Det ha vi emellertid icke vågat oss på.

Vi tro inte heller att någon större olycka sker, örn icke tjänstemännens och
de anställdas organisation här får en representant. Herr J. B. Johansson ville
göra gällande, att man därigenom förbisåg vikten av att handelsfackets synpunkter
och intressen kunna göra sig gällande. Jag vill då påminna örn att
bland de organisationer, som även enligt utskottets förslag skola vara representerade,
befinner sig handelskamrarnas nämnd, och den torde väl kunna betraktas
som en mera direkt företrädare för de kommersiella yrkena än Daco. Daco
skulle helt säkert kunnat bidraga till de sakliga upplysningarna inom denna
styrelse, men jag skulle dock tro att den i det hänseendet inte kan direkt jämföras
med de organisationer, som enligt utskottets förslag komma att bli företrädda.

Kritik har vidare kommit från en belt annan grupp av reservanter. Dess
kritik riktar sig mot utskottet därför att vi liksom departementschefen föreslagit
att de tre byråcheferna — eller, som de hitintills lia kallats inom skolöverstyrelsen,
undervisningsråden — skola vara ledamöter ''av överstyrelsen
och inte bara föredragande tjänstemän. Även i detta fall tillåter jag mig hilli -

lis

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
visa till de förhållanden, som av gammalt rått inom skolöverstyrelsen, till
vilken den nya myndigheten kommer att utgöra en specialiserad sidostyrelse.
Undervisningsråden ha där alltid varit ledamöter med säte och stämma, och
någon nackdel därav har aldrig försports.

Det är två skäl jag har kunnat uppfatta för detta i mitt tycke märkvärdiga
yrkande att byråcheferna icke skola få vara ledamöter. Det ena skälet, sorn
jag inte hörde den siste ärade talaren nämna men som förekommer i vederbörande
motion örn saken, är att styrelsen skulle bli alltför stor och omfatta alltför
många ledamöter, örn dessa byråchefer komme med. Det skulle i enlighet
med utskottets och Kungl. Maj:ts förslag bli tolv ledamöter. Jag vill då erinra
örn att den nuvarande skolöverstyrelsen består av femton ledamöter, och jag
tror icke man har kunnat säga att dess maskineri klickat på grund av detta antal.
Förhållandet är nämligen, och det blir säkert på samma sätt inom den nya
överstyrelsen, att plenarsammanträdena, vid vilka samtliga ledamöter äro närvarande,
inträffa ganska sällan, med långa mellanrum. Det mesta arbetet utföres
av mindre grupper inom styrelsen. Även vid skolöverstyrelsens plenarsammanträden
har man icke erfarit någon svårighet av att femton ledamöter varit
med. Jag tror därför icke att dessa tolv komma att göra den nya överstyrelsen
tungrodd. Byråcheferna skulle ju ändå vara närvarande som föredragande, och
jag har svårt att se någon olägenhet av om de äro med även i egenskap av ledamöter.

Men nu säger herr Iwar Anderson, och det lyser fram även i motionen, att
vad saken egentligen gäller är att man inte vill ha något »tjänstemannainflytande»
i denna styrelse. »Plats för lekmannainflytander» sade den siste talaren.
Nog finns det ett tillräckligt starkt lekmannainflytande i denna styrelse
med dess rad av representanter för olika organisationer: svenska arbetsgivarföreningen
en, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation en, landsorganisationen
två, handelskamrarnas nämnd en och representativa kvinnoorganisationer
en. Det är sex lekmannarepresentanter, och då kan man knappast säga
att dessas inflytande icke tillgodosetts. Det är fullkomligt oriktigt att här tala
örn att ett byråkratiskt inflytande skulle göra sig gällande. Dessa byråchefer
— eller undervisningsråd — äro ju i främsta rummet praktiska skolmän, och
till och med en så utpräglat praktisk organisation som Sveriges köpmannaförbund
har i sitt remissyttrande uttryckligen sagt, att den skulle finna det ytterst
egendomligt örn fackpedagogerna på yrkesutbildningens område uteslötes
från ledamotskap i styrelsen.

Jag kan icke finna något av dessa två skäl vägande, medan det däremot
förefaller vara en synnerligen naturlig sak att byråcheferna också bli ledamöter.
Det kan visserligen vara sant att de kunna ha mycket att säga till örn även
örn de bara äro föredragande; men jag vill framhålla att örn de endast ha den
rollen, berövas de någonting vid avgörandena ganska viktigt, nämligen känslan
av ansvar för de beslut som fattas. Jag tror det är en mycket hälsosam och
nyttig känsla att veta sig handla under direkt ansvar för besluten. Man skulle
tillfoga denna nya, för vår yrkesutbildning och hela vårt näringsliv så utomordentligt
viktiga institution ett allvarligt avbräck genom att på denna punkt
följa reservanterna. Jag vill för övrigt tillägga att innebörden av denna punkt,
liksom de övriga där utskottet har följt Kungl. Maj :t, enligt min uppfattning
är av vida större betydelse än i de punkter, där vi tillåtit oss smärre avvikelser
från departementschefens förslag.

Jag vill slutligen säga ett par ord örn herr Oscar Olssons yrkande. Han erkände
själv att han inom utskottet fått mottaga en del anklagelser för detta
yrkande, som man hade funnit svårt att begripa. Fastän jag har hört honom
utveckla sina synpunkter först i avdelningen, sedan i utskottet och nu i kam -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

119

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
maren, så är det fortfarande svårt för mig att begripa vad det skall vara för
glädje med ett sådant tillägg till motiveringen som han vill ha. I motiveringen
har ju så tydligt som helst sagts ifrån, liksom också departementschefen gjort,
att man önskar ett så intimt samarbete som möjligt mellan den nya tekniska
överstyrelsen och. den gamla skolöverstyrelsen. Detta samarbete^ hör ge möjlighet
till att all saklig kunskap på ena hållet göres tillgänglig på det andra och
vice versa. Klen vi lia verkligen icke funnit det nödvändigt att som herr Oscar
Olsson säga, att det icke minst är av vikt att yrkesskoleöverstyrelsen vakar
över den teoretiska undervisningen inom läroverken eller att skolöverstyrelsen
övervakar den praktiska undervisningen vid yrkesskolorna. Ja,g skulle vilja beteckna
det såsom ett ganska överdrivet nit för samarbetstanken, och jag tror
att vad som skrivits i utskottets utlåtande örn denna sak är fullt tillräckligt
såsom riktlinje för framtiden. . .

Örn kammaren godtager utskottets förslag och dess motivering skulle jag,
herr talman, tro att den bidrager till att lägga en effektiv grund för den blivande
yrkesutbildningen här i landet och för den samverkan mellan skolutbildningen,
näringslivet och arbetslivet, som är villkoret för en lycklig utveckling.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.
*

Herr Larsson, Sam: Herr talman! Jag har en särskild anledning att med
synnerlig tillfredsställelse hälsa detta förslag örn skapande av en överstyrelse
för yrkesutbildning. Jag har nämligen under de senaste manaderna deltagit
i arbetet inom en kommitté med uppgift att utreda, hur vi skola kunna
omskola invalider, därest Sverige kommer i krig. Därvid ha vi oupphörligen
kommit i kontakt med dessa mycket vittomfattande spörsmål rörande yrkesutbildningens
ordnande. Jag är livligt övertygad örn att det är i hög grad
önskvärt, att den här föreslagna och nu även av statsutskottet förordade särskilda
överstyrelsen kommer till stånd. Jag hyser de största förhoppningar
örn att den skall kunna utföra ett mycket betydelsefullt arbete, under förutsättning
att den får en i alla avseenden lämplig sammansättning..

Det är då angeläget, att denna styrelse tillföres största möjliga sakkunskap
på alla de områden den har att handlägga. Jag skall därvidlag tillåta
mig att endast dröja vid en punkt, som redan berörts både av departementschefen
och av statsutskottets ärade ordförande men som enligt min mening
är av den vikt att den icke får komma i skymundan. Jag avser frågan örn
den ändring, som statsutskottet gjort i Kungl. Maj :ts förslag och som innebär
att Daco icke skulle bli representerat i överstyrelsen. Kammarens ledamöter ha
måhända icke tillräckligt uppmärksammat, att denna överstyrelse även skall
handlägga en råd av frågor, som röra utbildningen av tjänstemän och anställda.
Den skall nämligen ha hand örn de tekniska läroverken och handelsgymnasierna
samt den lägre handelsundervisningen. På de områdena gäller, att
just de anställda ha ytterst betydande intressen alt bevaka och äga en synnerlig
sakkunskap, som de ensamma företräda. Det är heller ingen liten organisation
man här vill utesluta från delaktighet i avgörandena och från möjligheten
att göra sina synpunkter gällande. Daco omfattar för närvarande ungefär
75,000 medlemmar. Av dom äro 24,000 arbetsledare, ungefär 9,000
teknisk personal oell 37,000 egentlig kontorspersonal, vartill kommer en del
andra kategorier. Det är uppenbart att också denna personal bör vara företrädd
och på något sätt lia möjlighet att få sina synpunkter och intressen
beaktade inom en styrelse för hela yrkesutbildningen.

I de motioner, som föranlett statsutskottets ändnngsyrkande, sages att arbetsgivarparten
och nied den likställda grupper äro företrädda a,v tre repre -

120

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
sentanter och arbetarparten, eller de anställda, av endast två. På den punkten
blir det emellertid ingen ändring, om de anställdas båda representanter skola
utses av landsorganisationen och ingen av de anställdas organisation Vidare
vill jag liksom statsutskottets ordförande framhålla, att det icke kan vara fråga
örn att skapa ett partförhållande inom styrelsen, där varje part skall vägas
lika emot den andra. Vad det gäller är, som jag redan har sagt, att tillföra
denna överstyrelse största möjliga sakkunskap och intresse för de arbetsuppgifter
den har att förvalta. Därvid anser jag att staten icke har råd att undvara
den särskilda sakkunskap och det intresse Daco representerar. För att
åstadkomma en kraftigt och lyckligt verksam överstyrelse är det enligt min
mening ett livsintresse att man icke försummar att ge denna organisation
sin representant inom överstyrelsen.

. kan i mycket instämma i vad som förut är sagt, och jag skall därför

inte upptaga tiden längre. Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande,
som framställts av herr J. B. Johansson och som överensstämmer
med Kungl. Maj:ts proposition.

Häri mstämde herrar Ohlin, Gärde, Albertsson, Björck. Ågvist, Nisser.
Bäckström, Näslund, Lindblom, Brandt, Andrén och Fahlander.

Herr Strand: Herr talman! Jag har endast några ord att säga beträffande
överstyrelsens sammansättning, och jag får kanske först dröja ett ögonblick
vid frågan örn ordföranden i överstyrelsen.

Naturligtvis finnas skäl som tala för bada de förslag, som här framförts i
debatten, dels Kungl. Maj :ts förslag örn utseende av en särskild ordförande och
dels utskottets förslag att överdirektören skall vara självskriven såsom ordförande
i styrelsen. Örn man lyckas fa fram den verkligt dugande överdirektören,
är han enligt min mening också den lämpligaste att vara ordförande i
överstyrelsen. Det är ju dock överdirektören som får taga initiativen, och
han har även. att svara för det mesta av vad som förelägges styrelsen. Då
denna anordning dessutom närmast sammanfaller med den som i allmänhet
tillämpas, synes det mig som örn utskottet funnit en god lösning i sitt förslag.

Jag har emellertid icke så stort intresse av frågan på vilket sätt styrelsens
ordförande tillsättes, örn han skall vara självskriven eller utses genom särskilt
val, utan. jag har närmast begärt ordet för att säga något örn styrelsens sammansättning
i övrigt. Jag har lagt märke till att av de sex representanter,
som skola utses i styrelsen, åtminstone fem enligt Kungl. Maj :ts förslag, skulle
representera närmast företagarintresset. Arbetsgivarföreningen representerar
industrien och dess önskemål, hantverksorganisationen företräder arbetsgivarna
inom hantverket, handelskamrarnas nämnd torde väl närmast representera
företagarintresset inom köpmannavärlden, och de kvinnoorganisationer, som
skulle bli företrädda i denna styrelse, torde väl närmast komma att utses inom
naS°n husmoderförening eller dylikt, alltså ett slags företagarintresse. Trots
vad herr Sam Larsson tidigare anfört vill jag säga, att örn någon representant
utses, från Daco, blir det alldeles säkert så, att han i denna styrelse kommer
att företräda arbetsledarintresset och alltså stå närmast arbetsgivarna. Daco kan
icke företräda arbetarna i en sådan styrelse, utan det blir landsorganisationens
representant som ensam bland sex skall föra deras talan.

Jag vill för min del understryka att det finnes två parter, som verkligen
a:uaaa göra en insats för att bringa yrkesundervisningens här ifrågavarande
problem till en lösning, nämligen företagarna och arbetarna. Tidigare har det
varit så att yrkesutbildningen uteslutande skett inom industrien och hantverket
direkt. Men sedan det på grund av den industriella utvecklingen även inom

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

121

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
hantverket gått dithän att företagarna äro ovilliga att anställa lärlingar, har
yrkesutbildningen i större utsträckning måst tagas örn hand av skolorna. Men
för skolutbildningen är det ett intresse att arbetsgivarna vilja erkänna skolorna
såsom praktiska skolor, varigenom den som undergår utbildning där kan
få tillgodoräkna sig skoltiden såsom yrkesutbildning och alltså få en kortare
lärlingstid. Hur goda skolor man än skapar, kunna de icke göra sina elever
till utbildade yrkesmän. De nå endast ett steg på vägen, och den fortsatta utbildningen
måste ske inom företagen. Det är alltså företagarintresset i detta
sammanhang. För arbetarna är det nödvändigt att stödja yrkesutbildningen på
denna väg, ty endast genom att skolorna bli auktoriserade av arbetarnas organisationer
är det möjligt att få undervisningen så lagd, att man kan nå ett
verkligt resultat genom den form för yrkesutbildningen, som har blivit nödvändig
på grund av utvecklingen inom såväl hantverket som industrien.

Örn landsorganisationen i denna överstyrelse har endast en representant, skall
denne företräda de utbildade inom handelsyrket gentemot representanten för
handelskamrarnas nämnd, han skall representera hantverksintresset för dem
som utbildas däri, och han skall representera industriintresset för dem, som
utbildas i industrien. Det synes mig, att regeringen har varit ganska snål, då
den utmätt representationen för arbetarna inom överstyrelsen för yrkesutbildning,
eftersom den inte föreslagit plats för mer än en enda direkt representant
för dessa. Jag ser för min del mycket gärna, herr talman, att Daco får en
representant i överstyrelsen, ty även arbetsledningen har naturligtvis sitt intresse
i yrkesutbildningen, och det är allra bäst, örn detta intresse kan Ja sig
det uttrycket, att arbetsledarna inom sina företag föra fram dem, som komma
från yrkesskolorna, och se till, att vederbörande få den fortsatta utbildning,
som de äro i behov av för att kunna fylla sina platser inom hantverket, inom
industrien eller inom handeln.

Jag har alltså för min del ingenting att erinra mot att det ordnas på det
sättet — det är möjligt, att det nu är för sent — att Daco får en representant
på bekostnad av någon av de fyra, som enligt mitt förmenande närmast representera
företagarintresset, men icke på bekostnad av de två representanter för
landsorganisationen, som utskottet föreslår och som skola företräda arbetarintresset
i yrkesutbildningen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Forslund.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag skall bara yttra mig rörande en detalj i
det föreliggande förslaget. Men det är en ganska viktig detalj. Det gäller frågan
örn sammansättningen av den nya överstyrelsen för yrkesutbildningen.
Jag har där på de skäl, som redan tidigare utvecklats av herr Sam Larsson,
den bestämda uppfattningen, att det för denna överstyrelse skulle vara av stor
betydelse, om man kunde bereda Daco representation i styrelsen. Denna skall
ju inte bara syssla med utbildningsfrågor, som röra industri och hantverk. Under
den komma också tekniska läroverk, handelsgymnasier och hela den lägre
handelsundervisningen. Inom den skulle inrättas en särskild byrå för handclsundervisning
och undervisning i husligt arbete. Överstyrelsen blir dessutom
det centrala organet för all egentlig yrkesutbildning, alltså även för utbildning
av tjänstemän och anställda. Under sådana förhållanden ter det sig åtminstone
för mig ganska orimligt, om den organisation, som företräder tjänstemannaintressena
och som räknar omkring 75.000 anslutna medlemmar, skulle ställas
utanför det hela. överstyrelsen skall ju också lia till uppgift att anpassa yrkesutbildningen
efter näringslivets behov av arbetskraft samt efter föränd -

122

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
ringar i produktionsförhållandena, och att den på detta område skulle tillföras
en betydande fond av sakkunskap, örn Daco finge en representant, finner
jag obestridligt. Dessutom har ju Daco ägnat tjänstemännens utbildningsförhållanden
stor uppmärksamhet. Man har gjort noggranna statistiska undersökningar,
som visa, att såväl den tekniska som den merkantila personalens utbildning
för närvarande i många avseenden brister. En översyn av de förhandenvarande
undervisningsformerna blir nödvändig, och den bör såsom jag ser
saken ske i kontakt med tjänstemännens organisationer.

Nu har utskottet vidtagit en ändring i Kungl. Majrts förslag, vilken innebär,
att landsorganisationen fått ökad representation, och detta har skett på
Dacos bekostnad. Jag finner det av de skäl, som herr Strand nyss utvecklade,
helt naturligt och ur många synpunkter önskvärt, att landsorganisationen
får två representanter i den nya överstyrelsen. Landsorganisationen företräder
ju å.ena sidan industrien, å andra sidan hantverket, som båda lämpligen
böra bli representerade från arbetstagarhåll. I den motion, som ligger till
grund för utskottets utlåtande i denna del, har framhållits, att det bör råda
större paritet mellan arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanter i överstyrelsen.
Av denna anledning har man föreslagit en utökning av landsorganisationens
representation. Såvitt jag kan bedöma når man med det av utskottet
framlagda förslaget i varje fall inte mer än till en del det mål, som man uttryckt
med de av mig nyss anförda orden. Ty den nye representanten för
landsorganisationen ersätter inte — och på den punkten har jag en annan
uppfattning än herr Strand —- någon från arbetsgivarsidan, utan det är en
av de två representanter Kungl. Majit har tänkt sig för arbetare och anställda,
som här har fått stryka på foten. Man får alltså en förändring i sammansättningen
av arbetstagarrepresentationen, men man får inte någon förändring
i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. Vill man nå en sådan,
kan man bara göra det på det sätt, som herr Strand antydde i sitt anförande,
nämligen genom att låta utökningen i landsorganisationens representation ske
på bekostnad av någon av de övriga representanter, som Kungl. Maj :t här har
föreslagit, såvida man inte vill utöka representationen, något som det dock kan
finnas ganska starka skäl för.

Jag skulle för min del anse det rimligast, om man inte vill utöka antalet
ledamöter i överstyrelsen, att nå en lösning av frågan genom att låta Dacos
representant ersätta den representant för handelskamrarnas nämnd, som är
förordad i Kungl. Maj :ts förslag. Därigenom skulle landsorganisationen få
den förstärkta representation, som utskottet tänker sig, och samtidigt skulle
man bereda möjlighet för de anställda att bli företrädda här. Man fick också
en lämpligare fördelning av de två intressegrupper, som här finnas. Man
kunde då räkna med att arbetstagarintresset representeras av landsorganisationen
och Daco med sammanlagt tre representanter, medan arbetsgivarföreningen,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt kvinnoorganisationerna
satte in vardera en, vilka tre närmast företrädde arbetsgivarintresset.
Det förefaller mig därför, som om denna lösning skulle vara den ur olika
synpunkter lyckligaste i nuvarande läge. Ett yrkande i denna riktning kommer
också att framställas i andra kammaren, och jag har förvissat mig örn
att det även inom statsutskottet finns en viss sympati för ett förslag av detta
innehåll.

Jag tillåter mig alltså, herr talman, att med stöd av vad jag här anfört
föreslå, att i utskottets motivering på sid. 21 i det tryckta utlåtandet sista
meningen i första stycket utgår. Den lyder: »Enligt utskottets mening synes
härvid de anställdas centralorganisation (Daco) vara den av nämnda organisationer,
som bör träda tillbaka.» I stället skulle här insättas: »Enligt ut -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. ni.

Nr 24.

123

Ang. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
skottets mening synes härvid handelskamrarnas nämnd vara den av nämnda
organisationer, som bör träda tillbaka.»

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Som jag sade i mitt förra anförande,
måste det ju bli ett fasligt snickeri, när man skall försöka att inom en så trång
ram som denna få in representanter för så många olika grupper, som man faktiskt
gärna skulle vilja ha med här. Det är klart, att hur man än gör och vilket
förslag man än lägger fram, kommer alltid någon grupp att tycka, att den borde
ha blivit representerad eller representerad på något annat sätt. Denna sak
har varit föremål för mycket övervägande i samråd med allehanda olika institutioner.
Jag skulle verkligen vilja framhålla för kammaren, att det är litet
vanskligt att så här på stående fot kasta fram förslag att ta bort den ene eller
den andre, som man efter noggrann prövning har ansett sig inte kunna undvara
i den nya styrelsen.

Vad beträffar det sist framkastade förslaget, att man skulle ta bort representanten
för handelskamrarnas nämnd, får jag säga, att det förefaller mig
synnerligen olyckligt. Handelskamrarnas nämnd företräder faktiskt en opartisk
sakkunskap på hela handelns område, vilken vi mäste ha med pa något
sätt. På grund av denna sakkunskap har handelskamrarnas nämnd ju. blivit
anlitad i mångahanda olika avseenden — den får t. ex. utse en ledamot i järnvägsrådet
o. s. v. Men för mig är framför allt avgörande, att beträffande den
kommersiella utbildningen ha handelskamrarna redan nu gjort mycket betydande
insatser, mycket mer betydande än många andra av de olika institutioner,
som här äro föreslagna. Från handelskammarhåll har också kommit ett
mycket betydelsefullt initiativ till ett organiserat lokalt och regionalt samarbete
mellan näringslivet och arbetsmarknaden och yrkesskolorna för att stödja yrkesskolorna
och yrkesutbildningen. För bara några veckor sedan var jag nere i
Malmö och deltog i ett mycket intressant sammanträde, där Skånska handelskammaren
hade tagit initiativ till att sammankalla folk från olika delar av
näringslivet och arbetsmarknaden, arbetare, anställda, ingenjörer, .företagare
från olika områden. Där kom man överens örn att man för att stödja den nya
yrkesskolöverstyrelsen skulle åstadkomma ett regionalt samarbete, som skulle
bygga under den nya överstyrelsens arbete. Att utestänga handelskamrarna
vore därför, såvitt jag förstår, inte så litet avvita. Jag kan också tillägga, att
på flera håll i utlandet har just främjandet av den kommersiella utbildningen
blivit en av handelskamrarnas allra viktigaste uppgifter. Jag har sett en del
därav i t. ex. Schwiez. Där lia handelskamrarna gjort ett mycket gott .arbete på
detta område, och för närvarande knyter man mycket stora förhoppningar till
handelskamrarnas insatser där. Deras intresse sträcker sig även till andra områden
än handelsutbildningen, som jag nyss har talat om.

Jag skulle vilja varna för att ta bort representanten för handelskamrarnas
nämnd. Om jag nu har lyckats övertyga herrarna, ha vi här ett exempel på hur
vanskligt det är att på stående fot rucka på den sammansättning, som har föreslagits.
.

Skall det nödvändigtvis vara tvä representanter för landsorganisationenf Jag
lyckor nog, att det kravet är en smula formalistiskt. .Arbetsgivarföreningen
bär ju bara en representant. Vad man vill få fram är själva intresset hos den
stora organisation, som landsorganisationen utgör, och den sakkunskap, som
där kan finnas. Det syftet kan man ju nå också med en representant, kanske
nästan lika bra som med två. Men örn saken ligger herrarna särskilt örn hjärtat,
skulle jag för min del hellre se, att ni ökar ut styrelsen med en medlem än att
ni på detta sätt riva sönder vad man här efter mycket noggranna undersökningar
har lyckats åstadkomma.

124

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)

Jag ber att få varna för att ta bort representanten för bandelskamrarnas
nämnd.

Herr Olsson, Oscar: Herr statsrådet angav mycket goda skäl för att inte
pa stående fot göra ändringar i sådana här frågor, och så föreslog han, att vi
pa stående fot skulle öka antalet representanter i den nya överstyrelsen med
en. Det är farligt det också, skulle jag tro.

I tvisten om handelskamrarnas nämnd eller Daco helst bör vara representerad
har jag verkligen ingen bestämd mening. Jag tycker, att de skäl, som ha
anförts för Daco, låta mycket bra, men dem har jag hört förr, och då kunde
jag inte böja mig för dem. Att jag ansåg mig förhindrad därtill berodde just
pa vad herr Strand så starkt underströk: här föreslås, att företagarna skulle
ta fem representanter och arbetarna en. Det var detta, som vi i statsutskottet
inte kunde ga med pa. Det går inte att säga, som herr statsrådet nyss gjorde,
att en representant för arbetarna kanske kan vara lika bra som två. Man kan
ju alltid anmärka, att två väl är dubbelt så mycket som en.

Således mäste jag halla pa statsutskottets här föreliggande förslag, trots
att jag, som jag sade redan i mitt första anförande, visst skulle vara intresserad
av att också få Daco med.

Jag begärde emellertid ordet även för att en smula försöka klara upp för
herr Pauli vad som var så svårbegripligt. Det var ganska överraskande, att
han hade funnit min reservation innebära, att jag så starkt höll på
att överstyrelsen skulle övervaka den teoretiska undervisningen i de
praktiska skolorna. Jag har velat, att överstyrelsen inte skulle ställas
utan allt inflytande, när det gäller den teoretiska undervisningen i de
praktiska skolor, som ligga kvar under skolöverstyrelsen. Jag vill också fästa
uppmärksamheten på att det inte bara i fråga örn avvägningen mellan fordringarna
i de praktiska och de teoretiska ämnena är av vikt, att den nya
överstyrelsen får framföra sin erfarenhet. Det gäller också avvägningen mellan
olika kursmoment i de teoretiska ämnena, t. ex. matematiken. De tekniska
mellanskolorna ha och böra lia en helt annan kurs i matematik, i fysik och
i kemi än de allmänna realskolorna. Är det så underligt, örn man begär, att
den praktiska överstyrelsen får ha sitt ord med vid bestämmandet av kurserna
på det området? På samma sätt är det med handelsmellanskolorna. Där skall
i första hand meddelas praktisk språkundervisning, och det är något annat
än den språkundervisning, som förekommer i de allmänna realskolorna. Vidare
bör man komma ihåg, att de praktiska ämnenas betydelse för allmänbildningen
inte heller får alldeles underskattas. Kunskap i arbetslivet, d. v. s. kunskap
exempelvis i verkstadslivet och jordbrukslivet, bör väl i allmänbildningsavseende
kunna ^uppväga någon brist t. ex. i språklig bildning. Om det undervisas
i ett sprak mindre i sådana skolor, gör det väl inte ungdomen mindre allmänbildad,
om den i stället har ordentligt reda på arbetslivet i Sverige.

Jag har litet erfarenhet av vad jag här talar örn, därför att jag under de två
senaste höstterminerna har undervisat vid praktiska mellanskolor. Skolöverstyrelsens
tryck i fråga örn uppehållandet av fordringarna i de teoretiska
ämnena har där medfört, att lärarna faktiskt ha måst trots stränga instruktioner
från skolöverstyrelsen tumma på de krav, som man enligt skolöverstyrelsen
skulle vara skyldig att ställa för godkännande i realexamen i de
rent teoretiska ämnena. Det är sådana synpunkter, som göra, att jag trots
att det inte är sa värst tacksamt att taga till orda i direkta undervisningsfrågor,
när det gäller metoderna och avvägningarna på detta sätt, ändå har ansett,
att det är av betydelse att försöka få fram mina synpunkter så långt det
gar.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

125

Ang. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)

Herr Sjödahl: Herr talman! Blott en enda synpunkt på detta spörsmål! I
den fråga, som det nu har blivit så mycket strid om, nämligen sammansättningen
av styrelsen, må jag säga, att jag delar departementschefens uppfattning
så tillvida, att det inte kan vara rimligt att låta handelns, främsta
målsmän här i landet, handelskamrarna, utestängas från representation inom
denna nya överstyrelse. Å andra sidan kan jag inte finna det rimligt, att den
stora massan av den ungdom, som kommer att utbildas i dessa skolor — och
det är och förblir de, som sedermera i egenskap av kroppsarbetare komma att
tjäna industrien och hantverket och i viss utsträckning även handeln — blir
företrädd av blott en representant. Jag kan inte finna annat an att såväl
motionen som utskottets förslag på denna punkt och den motivering, som här
i kammaren framförts av herr Strand, är av den vikt och den tyngd, att man
inte rimligen bör gå emot kravet på en ökad representation. Därigenom .skulle
man motverka en mycket viktig avsikt, som departementschefen med sitt för
övrigt i detta avseende mycket kloka förslag bär velat vinna. Men, säger
man då, här finnes också en annan grupp anställda, Daco, på så och så många
tiotal tusen, och den borde vara representerad. Jag tycker dock . att. det är en
viss skillnad mellan å ena sidan representanterna för landsorganisationen, som
känna de rent kroppsarbetande gruppernas förhållanden både vad beträffar
själva utbildningen och de villkor, under vilka denna äger rum, och å andra
sidan Daco, ty de, som komma att sitta i denna styrelse såsom representanter
för arbetsgivarföreningen och handelskamrarna, komma med all sannolikhet
att ha den utbildning, som de i Daco sammanslutna i allmänhet ha, eller också
en utbildning av mycket likartat slag. De komma alitsa att kunna giva uttryck
för de erfarenheter, när det gäller utbildningsspörsmål och undervisningsspörsmål,
som just representanterna för Daco skulle kunna komma fram
med. Det förefaller inte heller omöjligt, när jag tänker på de representanter,
som jag allt emellanåt har mött från hantverks- och småindustriorganisationen,
att även de ha i sin utbildning en erfarenhet, som kan göra dem till
talesmän för samina synpunkter, som Dacos representanter skulle kunna företräda.
Av detta skäl finner jag, att man i nuvarande läge inte bör följa herr
Wagnsson förslag och utesluta representanten för handelskamrarna, men att
man å andra sidan icke bör låta den största gruppen,, den överväldigande gruppen
av dem, som nu skola utbildas i denna, som vi hoppas, växande organisation
av yrkesskolor, blott representeras av en enda representant, utan det
bör vara två, medan Dacos synpunkter kunna framföras, och böra framföras,
av de representanter för arbetsgivareföreningen och handelskamrarna, eventuellt
även för hantverk och småindustri, som komma att finnas inom denna
styrelse.

Jag lier därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets i denna punkt
föreliggande förslag oförändrat.

Herr Forslund: Jag ber, i anslutning till vad herr Strand här yttrade, att få
söka bekräfta behovet och nyttan av att landsorganisationen, beredes representation
till det antal, som utskottet har tänkt sig. Det är nämligen så, att landsorganisationen
inom sig har stora grupper av dem, som gå till yrkesskolor eller
inom respektive yrken få cn utbildning, som svarar mot den de skulle kunna fa
i en yrkesskola. Då landsorganisationen bör ha cn representant direkt för
industriarbetarna, synes det komma att uppstå en ojämnhet, örn den skulle
få bara en representant, eftersom den ju omfattar både industriens arbetare
och hantverkets arbetare. Vad beträffar t. ex. möbelsnickarna, förekommer det
ständigt resonemang mellan fackförbundet och arbetsgivarna örn dessa arbetares
utbildning. Det är manga, manga andra yrken, som väl fa räknas

126

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
till hantverket, och det borde väl rimligen vara berättigat att det får utses
en representant förhem. Jag tycker man skulle kunna slita denna tvist på
det sätt herr statsrådet här nämnde, alla äro vi väl överens örn att man bör
göra styrelsen så stark som möjligt, och att man därför kanske skulle kunna
ena sig örn den tanke, som han framförde, nämligen att utöka styrelsen med en
representant.

Jag ber därför att i anslutning till den tanken, att antalet representanter
för näringsliv och arbetsmarknad i styrelsen skall bestå av sju ledamöter, få
föreslå den ändring i utskottets utlåtande, att man å sid. 21 stryker följande
ord, börjande på sjätte raden uppifrån: »Såsom departementschefen föreslagit
bör antalet dylika ledamöter bestämmas till sex och utses av Kungl. Majit
för en tid av förslagsvis tre år.»

I slutet av samma stycke skulle vidare följande meningar utgå: »Då utskottet
icke finnér sig böra föreslå, att styrelsen av denna anledning utökas med
ytterligare en ledamot, torde en av de av departementschefen föreslagna organisationerna
icke kunna erhålla någon representant i styrelsen. Enligt utskottets
mening synes härvid de anställdas centralorganisation (Daco) vara den
av nämnda organisationer, som bör träda tillbaka.» I stället skulle där införas:
»Då utskottet icke anser, att någon av de i propositionen nämnda organisationerna
bör träda tillbaka, föreslår utskottet således, att antalet representanter
för näringsliv och arbetsmarknad bestämmes till sju. Dessa böra i enlighet
med vad i propositionen förutskickats utses för en tid av förslagsvis tre år.»

Jag hemställer örn en sådan ändring.

I herr Forslunds yttrande instämde herr andre vice talmannen samt herrar
Wagnsson, Herlitz, Axel Ivar Anderson, Johan Bärg, Bimgren. Ljungdahl,
Anderberg, Sylwan och Sten.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag har inte blivit övertygad om riktigheten
av de uttalanden, sorn gjorts under debatten, först av herr statsrådet och
sedan av herr Sjödahl i Göteborg, rörande det olämpliga i det förfaringssätt,
som jag har föreslagit. Handelskamrarnas sakkunskap kunde tillvaratagas i
skolornas lokalstyrelser. Å andra sidan är jag angelägen om att man här når
ett resultat, som gör det möjligt att bland representanterna i den nya överstyrelsen
också Daco blir företrädd. Av denna anledning ber jag att få återkalla
mitt tidigare yrkande och förena mig i det yrkande, som nu framställts
av herr Forslund.

Herr Sjödahl: Efter mitt anförande har herr Forslund framställt ett nytt
yrkande, och jag ber att få ansluta mig till detta.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende pa det nu föredragna utlåtandet förekommit följande yrkanden:

1:°) att vad utskottet hemställt skulle bifallas;

2:o), av herr Johansson, Johan Bernhard, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, att punkten A 1 avfattades sålunda: »besluta inrättandet
av en överstyrelse för yrkesutbildning i överensstämmelse med vad
departementschefen förordat»;

3:o), av herr Anderson, Gustaf Iwar, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, att sista stycket å sid. 20 i det tryckta
utlåtandet avfattades salunda: »I motsats mot departementschefen håller utskottet
före att verkets byråchefer icke bör tillerkännas ledamots ställning.»
samt

4:o), av herr Forslund, att utskottets hemställan skulle bifallas med den

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

127

Äng. inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning. (Forts.)
ändring i motiveringen, att i första stycket å sid. 21 i det tryckta utlåtandet
andra meningen utelämnades och de två sista meningarna utbyttes mot följande:
»Då utskottet icke anser, att någon av de i propositionen nämnda organisationerna
bör träda tillbaka, föreslår utskottet således, att antalet representanter
för näringsliv och arbetsmarknad bestämmes till sju. Dessa böra i enlighet
med vad i propositionen förutskickats utses för en tid av förslagsvis
tre år.»

Dessutom hade herr Olsson, Oscar, framställt ett särskilt yrkande beträffande
utskottets yttrande under rubriken I. Allmänna synpunkter, till vilket
yrkande herr talmannen ville återkomma efteråt.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt de under l:o)—4:o)
här ovan upptagna yrkandena och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Herr Forslund begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 184, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring i motiveringen,
som under överläggningen påyrkats av herr Forslund.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

I fråga om utskottets yttrande under rubriken I. Allmänna synpunkter,
anförde nu vidare herr talmannen, hade herr Olsson, Oscar, yrkat, att i nämnda
yttrande skulle å angiven plats införas ett tillägg av den lydelse, som
angivits i den av honom vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag
å herr Oscar Olssons berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till skolöverstyrelsen jämte en i ämnet väckt motion;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till dövstumskoloma m. m.;

nr 187, i anledning av Kungl. Majis proposition angående statens bosättningslån
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till pensionsstyrelsen;

nr 189, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för bidrag
till anordnande av erkända alkoholistanstalter m. m.; samt

128

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Andag till
länsstyrelserna.

nr 190, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till Medicinalstyrelsen: Beredskap »organis aldon.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 191, i anledning av Kungl.
Maj .ts. proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till länsstyrelserna
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande, hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts i proposition nr 301 framlagda förslag och med avslag å
motionerna 1:312 och 11:443 samt 1:313 och 11:444

I) . godkänna ^i utlåtandet införd personalförteckning för länsstyrelserna,
att tillämpas från och med den 1 januari 1944;

II) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för länsstyrelserna, att tilllämpas
under tiden 1 juli—31 december 1943;

III) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för länsstyrelserna, att
tillämpas under tiden 1 januari—30 juni 1944;

IV) för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln såsom
förslagsanslag anvisa

a) till Länsstyrelserna: Avlöningar 8,725,000 kronor;

b) till Länsstyrelserna: Sjukvård m. m. 35,000 kronor;

c) till Länsstyrelserna: Reseersättningar 150,000 kronor;

d) till Länsstyrelserna: Expenser 1,500,000 kronor;

e) till Länsstyrelserna: Publikationstryck 100,000 kronor.

Reservation hade anmälts av, utom annan, herrar Lindström, Ward och Nilsson
i Steneberg, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr Linnér: Herr talman! Vid utskottets utlåtande har fogats en av herr
Lindström m. fl. avgiven reservation, som berör en för länsstyrelsernas personal
ganska viktig fråga, nämligen den örn deras placering i lönegrad. Detta
gäller personer, för vilka det är beräknat, att deras tjänstgöring skall vara
av en mera kvalificerad beskaffenhet. Det är också personer, för vilka dessa
tjänster komma att utgöra sluttjänster. Det är därför väl värt att överväga,
örn inte den i motionerna föreslagna lönegraden A 18 i stället för den av departementschefen
föreslagna A 17 vore den riktiga. Då emellertid inte något yrkande
om en höjning av anslagsbeloppet här är gjort, har jag ansett mig böra inskränka
mig till att framhålla behovet av en ytterligare förbättring. Jag tar
för givet, att motionärerna på denna punkt komma att närmare motivera sin
ståndpunkt.

Men det är också en annan fråga, som i utskottets utlåtande knappast är omnämnd,
och som av departementschefen är omnämnd på ett mycket summariskt
sätt. Det är frågan örn löneförbättring för de juridiska tjänstemännen i länsstyrelserna.
Det är nu så, dess värre, att dessa jurister vid länsstyrelserna under
de .senare åren ha kommit i ett utomordentligt ogynnsamt läge. De ha måst
ökas till antalet undan för undan på grund av länsstyrelsernas växande arbetsbörda,
. men befordringsposterna vid länsstyrelserna ha hållits vid samma
låga nivå. Där finnes inte mer än en avdelningschef på varje avdelning,
och under honom är det sedan assessorstjänster. Detta är hela den befordringsutsikt,
som för närvarande finnes för juristerna. Tidigare, var det ju så, att det
fanns andra möjligheter för juristerna, dels möjligheter att från kansliet befordras
till kronofogdar, dels möjligheter att från både kansliet och kontoret
befordras till häradsskrivare. Dessa möjligheter äro numera praktiskt taget
borta — beträffande kronofogdarna äro de helt och hållet borta. Det blir så -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

129

Anslag till länsstyrelserna. (Forts.)

ledes inte någon annan utsikt för dessa jurister vid länsstyrelserna än att
större delen av dem få stanna i länsnotarie- resp. länsbokhållaregraden, d. v. s.
i 21 resp. 24 lönegraden. Örn nu människor med denna utbildning och den
kostnad, som utbildningen åsamkat dem, skola gå till 65 års ålder i en så låg
lönegrad, tror jag inte, att detta kommer att inverka fördelaktigt på arbetet
vid länsstyrelserna.

Därtill kommer en annan omständighet, som jag här skulle vilja framhålla.
En stor del av dessa får gå i extraställning och extraordinarieställning ända till
en ganska hög ålder. I denna ställning ha de en avlöning, som är verkligt obilligt
låg. Örn jag tar ett exempel från landskansliet, så är man där i allmänhet
angelägen örn att få in jurister med tingsutbildning, för att de skola ha tillräckliga
kvalifikationer och sedan kunna avancera och utföra det arbete, som
begäres av dem. Det blir då i dessa extra ordinarie grader män, som uppnå en
ålder av mellan 35 och 40 år. Jag vet åtminstone ett exempel, där en sådan
mycket kvalificerad person får gå med en avlöning av 500 kronor i ,månaden.
Annars kan man säga, att de komma upp till mellan 500 och 600 kronor i
månaden, och en del torde verkligen komma upp till 600 kronor. De äro i den
ålder, då många av dem äro gifta, och deras avlöning bör väl vara sådan, att
de inte hindras att gifta sig.

Det blir därför, som jag ser saken, mycket angeläget, att man verkligen tar
hand örn dessa tjänstemän, både de ordinarie juristerna, som stanna i länsnotaries
resp. länsbokhållares ställning, och dem, som för närvarande befinna
sig i extra ordinarie eller extra ställning. De ha gjort en framställning till departementschefen,
men han har avfärdat den i propositionen på tre räder, där
han endast säger, att han anser sig böra avstyrka den gjorda framställningen örn
lönegradsupp flyttning. Och statsutskottet kostar ej ens på den tre rader — det
kostar ej på den någon rad alls! Utskottet säger helt enkelt, att det »icke heller
i övrigt funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag». I det där
»i övrigt» ligger detta hundratal tjänstemän, som för närvarande äro oskäligt
lågt avlönade.

Det betyder mycket, icke endast för dessa tjänstemän utan också för länsstyrelserna.
Det går icke i längden för dessa att få tillräckligt kvalificerat
folk, örn man håller tillbaka lönerna på ett sådant sätt, att de anse sig vara
underbetalade i jämförelse med vad de kunna förvärva på andra arbetsfält.
Det är dess värre en iakttagelse, som göres på många håll, t. ex. vid de juridiska
fakulteterna vid universiteten, att de mest kvalificerade krafterna nu
gå, icke till statens verk utan till den enskilda verksamheten, till advokatbyråer
eller till affärsvärlden, där de få bra betalt. Men det är klart, att för
staten är detta icke i längden något nyttigt. Därför tror jag, att man gör klokt
örn man ägnar denna fråga en större uppmärksamhet än vad den här har fått
sig tillmätt. Det är därför, herr talman, som jag har velat försöka rikta kammarens
intresse åt detta håll. Tyvärr, herr talman, kan jag inte framställa
något yrkande.

Häri instämde herr Axel Ivar Anderson, friherre Beclc-Friis, herrar Sandström
och Franzon, friherre Lagerfelt samt herrar Ljungdahl, Mannerskantz,
Brandt, Kringel, Holmström, Caap, Bondeson, Gärde oell Åqvist.

Herr Lindström: Herr talman! Jag har ingenting emot att instämma i de
synpunkter, som den ärade talaren på Stockholmsläns- och Uppsalalänsbänken
nyss har framfört, men jag har begärt ordet för att i anslutning till en motion,
som jag har väckt i denna kammare, säga några ord, speciellt om landskans Forsta

kammarens protokoll 19Jf8. Nr 2b. 9

130

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Anslag till länsstyrelserna. (Forts.)

listernas och landskontoristernas ställning. Deras lönefråga har varit föremål
för behandling och uppmärksamhet i många år, men icke förrän nu har man
kommit fram till ett förslag örn lösning. De sakkunniga, som ha haft att
bereda denna fråga, ha föreslagit — och det har också Kungl. Maj :t understrukit
—■ att dessa tjänstemän i fortsättningen skola komma att få högre
kvalificerade tjänster, och att på dem kommer att läggas ett större ansvar än
tidigare. De sakkunniga voro i början av sitt arbete inställda på att placera
de ordinarie landskanslisterna och landskontoristerna i lönegraden A 18, i
stället för den av Kungl. Maj :t med stöd av de sakkunnigas slutliga uttalande
föreslagna lönegraden A 17. De sakkunniga utsände Jill länsstyrelserna en
P. M. med detta förslag örn placering i A 18 och fingo så gott som samtliga
länsstyrelsers instämmande i detta sitt yrkande. I sitt slutliga betänkande
stannade emellertid de sakkunniga för en placering i lönegraden A 17. Argumentet
för denna förändrade ståndpunkt var det, att de eljest i lönehänseende
skulle få samma ställning som e. o. länsnotarier och e. o. länsbokhållare, och
detta ansågs inte vara lämpligt, utan dessa extra ordinarie jurister ansågos
böra stå ett trappsteg högre. Emellertid är det på det sättet, att en landskanslist
och en landskontorist i slutlön efter i regel 20 års tjänstgöring erhålla den lön,
som en e. o. länsnotarie eller e. o. länsbokhållare uppnår efter endast 3 års
tjänstgöring.

Jag finner sålunda, herr talman, att detta argument, som framföres från de
sakkunnigas sida, ur rimlighetssynpunkt icke räcker till, utan att rimligheten
kräver, att landskontoristerna och landskanslisterna få den bättre ställning,
som här är föreslagen. Man skall därvid också tänka på att de inte komma
längre. Det är för dem slutlönen. De ha inga ytterligare befordringsmöjligheter.

Med detta resonemang följer också, att man i enlighet med motionens jakande
borde placera in e. o. landskanslister och e. o. landskontorister efter 6 års
tjänstgöring som extra ordinarie i lönegraden Eo 16.

Det är beklagligt, att man på grund av hetsen här i slutet av riksdagen icke
har kunnat taga hänsyn till dessa yrkanden, som gjorts i motionen, genom
att räkna upp staten med det behövliga belonpet. På grund därav kan intet
yrkande ställas. Jag vill emellertid vädja till socialministern, att han i fortsättningen
beaktar dessa frågor, och att han så snart som möjligt försöker
åstadkomma de förbättringar, som motionärerna här ha föreslagit, och som
vila på så goda grunder. Egentligen understrykes det också av utskottet i dess
uttalande sid. 26, där det heter: »Vidkommande lönegradsplaceringen torde
vad i motionerna anförts till stöd för lönegraden A 18 åt de ordinarie tjänstemännen
i och för sig förtjäna beaktande.» Här säger alltså utskottet, att förslagen
icke äro väckta utan grund, utan att de. som det här står, »förtjäna
beaktande». Emellertid, säger utskottet, har nu Kungl. Maj:t, sedan särskilda
sakkunniga ha arbetat, prövat ärendet, och då är det ingenting att göra åt
saken.

Herr talman! Det är ingenting att göra åt saken i dag, men jag hoppas att
det skall kunna göras någonting åt den i en inte alltför avlägsen framtid.

I detta anförande instämde herrar Bondeson, Ekströmer, Eskhult, Kringel,
Åqvist, Nisser, Boman, Sten, Olofsson, Holmström och Caap, friherre Lagerfelt
samt herrar Axel Ivar Anderson, Franson och Albert Andersson.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

131

Föret!regos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till landsfiskalerna m. fl.;

nr 193, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till tullverket jämte i ämnet väckta motioner;

nr 194, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall; samt
nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dispositionen
av visst äldre reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande
att förordna örn uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker
m. m.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis
å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet år 1944;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1943—30
september 1944; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 5 § förordningen den 13 december
1940 (nr 1 000) örn allmän omsättningsskatt jämte en i ämnet väckt motion.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av sammansatta bevillnings- och första lagutskottets
memorial nr 3, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av visst
ärende anlitat biträde, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 59, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

nr 60, angående ersättning till två hos 1943 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

nr 61, i anledning av framställning från fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk;

nr 62, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen
för arbetare vid riksbankens sedeltryckeri och pappersbruk
;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kristillägg, såvitt angår tolfte huvudtiteln;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.;

132

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Ang. prisreglerande

åtgärder på
jordbrukets
område m. ru -

ni 65, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning om pension
åt eldaren och gårdskarlen vid riksbankens avdelningskontor i Linköping Anders
Petter Qvists änka; samt

nr 66, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I förevarande utlåtande hade utskottet hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 246,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn tillverkning av potatismjöl;

2) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 28 juni 1941 (nr
488) angående mjölkavgift;

3) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 (nr
279) angående slaktdjursavgift;

4) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr
369) angående utförselbevis för råg och vete;

dels ock

1) medgiva Kungl. Majit att vidtaga erforderliga åtgärder till reglering
för nästkommande regleringsår av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet angivna
riktlinjer; samt

2) för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 99,000,000 kronor;

b) till Kostnader i samband med svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet
ett reservationsanslag av 41,500,000 kronor;

B. att följande motioner, nämligen I: 13 och II: 28, I: 37 och II: 59, I: 143
och II: 206, I: 190 och II: 274, I: 269 och II: 401, I: 285 och II: 404, I: 292
och II: 411, I: 296 och II: 414, I: 297 och II: 423 samt I: 298 och II: 421
ävensom II: 82, II: 139, II: 273, II: 402, II: 412, II: 413, II: 420 samt II:
422 måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
förut i utlåtandet anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

I de likalydande motionerna I: 190 av herr von Heland m. fl. och II: 274
av herr Andersson i Södergård m. fl. hade yrkats, att riksdagen dels måtte
fastställa direktiven för prissättningen på jordbrukets produkter i god tid
före vårsåddens början, dels uttala, att vid fastställandet av dessa direktiv
inkomsterna för jordbruket borde beräknas så, att timlönen för den inom jordbruket
sysselsatta arbetskraften kunde höjas till samma nivå, som gällde för
grovarbete på landsbygden, samt att i motionerna anförda synpunkter härvid
måtte beaktas.

Härom hade utskottet i motiveringen anfört:

_ »I de likalydande motionerna I: 190 och II: 274 har utom annat yrkats, att
riksdagen skulle uttala att vid fastställandet av direktiven för prissättningen
på jordbrukets produkter inkomsterna för jordbruket måtte beräknas så att
timlönen för den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften kunde höjas till
samma nivå, som gällde för grovarbete på landsbygden. Utskottet hyser för
sin del den uppfattningen att reallönen för jordbruksarbetarna bör vara jämställd
med reallönen för andra grovarbetare å landsbygden. Med hänsyn till

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

133

Ang. pr isr c gier ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
det beslutade prisstoppet lärer det emellertid knappast vara möjligt att i nuvarande
läge genomföra en sådan lönereglering. Utskottet, som uppmärksammat
de betydande nu föreliggande svårigheterna för jordbruket att erhålla erforderlig
arbetskraft till avtalsenliga löner, anser sig i detta sammanhang
endast kunna framhålla önskvärdheten av att jordbruksarbetarnas levnadsstandard
snarast möjligt må kunna bringas i nivå med andra jämförliga folkgruppers.
»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits av, utom annan,

1) herr Gustafson i Vimmerby, vilken ansett, att det nyss återgivna stycket
bort hava följande lydelse:

»I de likalydande motionerna I: 190 och II: 274 har utom annat yrkats, att
riksdagen skulle uttala att vid fastställandet av direktiven för prissättningen
på jordbrukets produkter inkomsterna för jordbruket måtte beräknas så a,tt
timlönen för den inom jordbruket sysselsatta arbetskraften kunde höjas till
samma nivå, som gällde för grovarbete på landsbygden. Utskottet hyser för
sin del den uppfattningen att reallönen för jordbruksarbetarna bör vara jämställd
med reallönen för andra grovarbetare å landsbygden. Utskottet, som
uppmärksammat de betydande nu föreliggande svårigheterna för jordbruket
att erhålla erforderlig arbetskraft till avtalsenliga löner, anser sig i detta
sammanhang böra framhålla nödvändigheten av att jordbruksarbetarnas levnadsstandard
snarast möjligt må kunna bringas i nivå med andra jämförliga
folkgruppers. Det av regeringen beslutade prisstoppet synes icke böra utgöra
avgörande hinder för att den i jordbruket sysselsatta arbetskraften i lönehänseende
redan i nuvarande läge beredes en bättre ställning. Prisstoppet bör
så mycket mindre förhindra en skälig höjning av lönenivån för jordbruksbefolkningen,
som det vid införandet av prisstoppet ansågs att detta icke borde
förhindra en förbättring av löneläget för de i inkomsthänseende sämst ställda
medborgargrupperna. Dessutom framstår det, icke minst ur folkförsörjningens
synpunkt, som nödvändigt att jordbrukets utövare beredas inkomster som
möjliggöra sådan lönesättning för jordbruksbefolkningen att densamma stannar
kvar vid jordbruket i den omfattning som uppehållandet av jordbrukets produktion
nu påkallar.»;

2) herrar Näslund och Svensson i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets utlåtande
bort hava den ändrade lydelse, som i reservationen angivits;

3) herrar Alfred Andersson och Svedberg rörande producentbidraget för
mjölk samt i fråga örn fläskregleringen.

Den av herrar Näslund och Svensson i Ljungskile avgivna reservationen avsåg
dels frågan om mjölk- och matfettsregleringen och dels frågan örn reglering
av andra animaliska produkter än mjölk.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag anser mig redan i början av debatten
rörande det föreliggande utskottsutlåtandet böra meddela, att utlåtandet i stort
sett är resultatet av en kompromiss mellan de meningsskiljaktigheter, som dels
i motioner och dels i särskilda yrkanden framträtt i utskottet vid behandlingen
av den kungl, propositionen. För min del hade jag varit djärv nog att hoppas,
att enigheten inom utskottet även i år, liksom någon gång tidigare, skulle
ha kunnat bliva hundraprocentig, men såsom framgår av utlåtandet har denna
min förhoppning icke blivit förverkligad. Med hänsyn till ärendets art
och innebörd måste jag givetvis beklaga detta. Då, såsom jag nyss nämnde,
utskottets förslag är resultatet av sammanjämkningar av olika meningar, varigenom
de flesta av dem som tillhöra utskottsmajoriteten mer eller mindre

134

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. vrisreplerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
lia måst frångå sina speciella krav och önskemål för att ena sig om en viss
linje, ett visst förslag, vill jag redan nu uttala den förhoppningen, att detta
förslag också skall godkännas av riksdagen.

Jag utgår av helt naturliga skäl från att alla de som enat sig örn denna
kompromiss inom utskottet även här i kammaren komma att stödja utskottets
förslag. Därom är jag tämligen viss. Däremot torde det, så vitt jag kan
förstå, vara fritt att här i kammaren tillkännagiva, i vilka avseenden man
önskat att innebörden i utskottets förslag skulle ha varit annorlunda. Såväl
vid riksdagens början, alltså långt innan den kungl, propositionen blivit avlämnad,
som ock senare i anledning av densamma ha en hel del motioner blivit
väckta, avseende ändringar i Kungl. Maj :ts förslag. Så ha t. ex. i inte
mindre än fem motioner, samtliga väckta vid riksdagens början, framställts
yrkanden örn att regler eller direktiv för prissättningen på jordbrukets produkter
skulle fastställas i god tid före vårsåddens början. Då ett sådant beslut
redan fattats den 19 mars i år, torde de i dessa motioner framförda yrkandena
vara tillgodosedda. Enligt min mening måste det för jordbrukarna vara
av synnerligen stor betydelse att redan vid planläggningen av sin odling kunna
göra sig en. beräkning av den inkomst som man kan erhålla för varje
särskild gröda vid en viss kalkylerad skörd per hektar. Utskottet påpekar också
detta och framhåller, att det måste anses önskvärt, att motsvarande beslut
.under nästa år kommer att fattas i god tid före vårsåddens början. Det
har inom utskottet framhållits, att ifrågavarande beslut i år bort fattas tidigare
än som skedde. Emellertid kom ju våren och vårsådden i år som bekant
ovanligt tidigt, tidigare än någon kunnat göra sig en föreställning örn, och
detta är väl anledningen till att man icke har kunnat lägga fram dessa förslag
tidigare.

. I några motioner har framställts yrkande örn viss modifiering i prissättningen
på jordbrukets produkter samt av den s. k. fyraprocentregeln. Utskottet
har emellertid anslutit sig till det av departementschefen framlagda förslaget
och har således icke ansett sig kunna förorda bifall till de i dessa motioner
framställda yrkandena.

Härefter skall jag i ali korthet beröra ett par andra motioner, nämligen
motionen nr 190 i första kammaren och 274 i andra kammaren, den första
väckt av herr von Heland m. fl. och den senare av herr Andersson i Södergård
m. fl. I dessa motioner, har yrkats bl. a. att riksdagen skulle uttala,
att vid fastställande av direktiven för prissättningen på jordbrukets produkter
inkomsterna för jordbruket måtte beräknas så, att timlönen för den inom jordbruket
sysselsatta arbetskraften kunde höjas till samma nivå, som gäller för
grovarbete på landsbygden. I anledning av dessa motioner yttrar utskottet
följande: »Utskottet hyser för sin del den uppfattningen att reallönen för
jordbruksarbetarna bör vara jämställd med reallönen för andra grovarbetare
å landsbygden. Med hänsyn till det beslutade prisstoppet lärer det emellertid
knappast vara möjligt att i nuvarande läge genomföra en sådan lönereglering.
Utskottet, som uppmärksammat de betydande nu föreliggande svårigheterna
för jordbruket att erhålla erforderlig arbetskraft till avtalsenliga löner, anser
sig i detta sammanhang endast kunna framhålla önskvärdheten av att jordbruksarbetarnas
levnadsstandard snarast möjligt må kunna bringas i nivå med
andra jämförliga folkgruppers.»

o Jag vill icke fördölja, att jag icke är fullt belåten med utskottets uttalande
på denna punkt. Tvärtom vill jag deklarera, för att få detta till kammarens
protokoll, att jag delar den åsikt, som kommit till synes i den av herr Gustafson
i Vimmerby avgivna reservationen. Utskottet borde, enligt min mening,
ha uttalat sig mera positivt i anledning av herr von Helands motion. Att jag

Torsdagen den 17 juni 1943 e. lii.

Nr 24.

135

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
emellertid inte anslutit mig till reservationen beror närmast därpå att jag fruktar,
att örn jag inom den delegation, som av utskottet blev tillsatt för att jämte
utskottets sekretariat utforma utskottets motivering och örn möjligt söka sammanjämka
de olika meningar, vilka under överläggningen inom utskottet framförts,
skulle ha anmält, att jag skulle komma att reservera mig,, skulle utskottets
utlåtande på denna punkt ur min synpunkt sannolikt varit mindre tillmötesgående
mot motionärerna. Jag kan icke underlåta att upprepa vad jag
i början av mitt anförande nämnde, att hela utlåtandet i stort sett är resultatet
av en kompromiss, och det är ju tämligen klart att man inte på varje
punkt kunnat få sina önskemål tillgodosedda på det sätt som man hade önskat.

Beträffande det av herr von Heland motionsvis berörda spörsmålet örn svårigheten
att i erforderlig utsträckning erhålla arbetskraft vid jordbruket kan
jag inte underlåta att i detta sammanhang yttra några ord därom, dels därför
att frågan ur folkförsörjningssynpunkt är i allra högsta grad betydelsefull,
dels ock därför att den synnerligen intimt sammanhänger med den huvudfråga,
som vi här i dag behandla, nämligen prissättningen på jordbrukets
produkter. Jag har ett par gånger tidigare från denna plats varit i tillfälle
att beröra denna fråga — jag menar svårigheten att erhålla arbetskraft till
jordbruket — och jag ber därför örn överseende, örn jag kommer att upprepa
något av vad jag tidigare sagt.

För min del är jag tämligen övertygad örn att frågan kommer så att säga
att lösa sig själv, när man kommer dithän att, såsom utskottet säger, jordbruksarbetarnas
levnadsstandard må kunna bringas i nivå med andra jämförliga
gruppers. Detta gäller givetvis icke endast de lejda arbetarna utan även de
arbetande jordbrukarna själva och deras familjemedlemmar. En ovillkorlig förutsättning
för att jordbrukets arbetare skola kunna betalas .med samma lön
som t. ex. grovarbetarna på landsbygden är naturligtvis att jordbrukarna erhålla
därför nödvändiga inkomster från sina jordbruk. Så vitt jag förstår, kan
detta icke ske på annat sätt än därigenom att priset på de produkter, som
jordbrukarna ha att avyttra, bringas till en sådan nivå att det därigenom blir
möjligt för jordbrukarna att betala dessa höjda löner, sak samma enligt min
uppfattning örn det gäller lön till lejda arbetare eller till hemmavarande barn.
Den främsta orsaken till att så många söner och döttrar till jordbrukare ge sig
i väg från hemmet till städer och industriplatser för att där söka sin utkomst
är, helt naturligt för resten, att betalningen för arbetet på de sistnämnda platserna
är större. . 0 . .

En annan omständighet, som särskilt under de senaste åren starkt bidragit
till dragningen från jordbruket av arbetskraft, är kronans behov av sadan.
Jag kan inte underlåta, herr talman, att i detta sammanhang beröra den saken.
Jag syftar här icke på de vanliga inkallelserna för militärtjänst, vilka naturligtvis
också konsumerat jordbrukets arbetskraft i avsevärd grad, utan fastmera
på den civila arbetskraft, som av kronan tagits i anspråk för utförande
av arbeten av skilda slag vid regements- eller garnisonsorter. Aven när det
gällt icke yrkeskunnigt folk utan folk för utförande av rent grovarbete, lia
vid dessa arbeten betalats dag- och timpenningar, som i förhållande till arbetets
art och beskaffenhet ofta varit synnerligen höga. På grund härav tillåter jag
mig att säga, att kronan eller staten i inånga fall har uppträtt som en svår
konkurrent i fråga örn arbetskraft till jordbruket. Jag skulle^ kunna bevisa
vad jag här sagt med fyrfaldiga exempel, men jag skall avstå därifrån för

tillfället. . .

Jag skall sedan med några ord beröra kapitlet i propositionen om den s. k
mjölk- och matfettsregleringen. I denna fråga har inom utskottet en hel. del
olika yrkanden och förslag förelegat till prövning. Jag skall emellertid icke

136

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
här upptaga tiden med att närmare redogöra för dessa. I det fallet kan det
kanske vara tillräckligt med att hänvisa till utskottets utlåtande på sid. 23—28.
Jag skall dock tillåta mig att nämna ett par ord örn det s. k. producentbidraget.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall å ena sidan en höjning av bidragen till
de minsta leverantörerna komma till stånd, under det att å andra sidan en
sänkning av bidragen till de större leverantörerna skall äga rum. Genom
denna omläggning av producentbidraget beräknas en besparing av 12.300,000
kronor uppkomma. Läggas till detta belopp de 3,500,000 kronor, som tidigare
anvisats för s. k. lokal differentiering av mjölkpriset inom vissa landsdelar,
skulle ett belopp av 15,800,000 kronor enligt propositionen stå till förfogande
för stödjande av det svagare jordbruket. Huru detta belopp avsetts att fördelas
framgår av sid. 24 i utskottets utlåtande.

I fråga om producentbidragen ha framställts ett flertal yrkanden. Således
har hemställts örn den ändringen i Kungl. Maj:ts förslag att systemet med efterreglering
av producentbidraget vid kalenderårets utgång bibehålies. Efter vad
utskottet inhämtat skulle ett bifall till yrkandet i dessa motioner föranleda
en kostnad, utöver Kungl. Maj:ts förslag, av omkring 2,300,000 kronor. Vid
bifall till detta förslag skulle således för lokala differentieringsbidrag återstå
ett belopp a_v cirka 6,300,000 kronor. Detta förslag har utskottet emellertid
icke ansett sig kunna acceptera.

Utskottet har vidare velat ansluta sig till departementschefens uppfattning,
att en sådan omläggning av producentbidragssystemet genomföres, att det
mindre jordbruket erhåller ett bättre stöd än enligt nuvarande system. Dessutom
har inom utskottet från skilda håll uttalats, att det belopp, sorn reserveras
för lokala prisdifferentieringsbidrag, icke bör bli alltför obetydligt. Dessa
.bidrag äro ju, som bekant, i främsta rummet avsedda för mindre mjölkproducenter
och särskilt sådana som på grund av felslagen skörd äro i särskilt hög
grad i behov av stöd.

Såsom framgår av utskottets utlåtande nederst på sid. 26, ha inom utskottet
övervägts olika möjligheter att inom propositionens ram erhålla ökade medel
för producentbidragen. Man har därvid tänkt sig, att medel för detta ändamål
skulle kunna erhållas från nu utgående förmalningsersättningar. Utskottet har
erfarit, att av det till förmalningsersättningar för nästa år äskade anslaget å
34,000,000 kronor ett belopp av ungefär 2,000,000 kronor beräknas såsom ersättning
för löneförmalning av omkring 100,000 ton spannmål. Sistnämnda
belopp om 2,000,000 kronor har ansetts böra överföras till producentbidragen.
Aven om skäl kunna anföras för en sådan omläggning av stödet till det mindre
jordbruket, är utskottet dock icke för sin del berett att utan föregående närmare
utredning nu tillstyrka en dylik åtgärd. Utskottet förutsätter likväl, att
Kungl. Maj :t har uppmärksamheten riktad på detta spörsmål och i samband
med utarbetande av förslag till prisreglerande åtgärder för regleringsåret 1944/
45 överväger, om den nu antydda omläggningen lämpligen då bör genomföras.

I fråga örn producentbidragssystemets utformning yttrar sig utskottet därom
på sid. 27 i utlåtandet på följande sätt, som jag tager mig friheten att ordagrant
citera, enär jag anser att detta uttalande är så pass viktigt att det bör
framkomma i kammarens protokoll: »Vad angår den närmare utformningen av
producentbidragssystemet kunna skäl anföras såväl för den principiella uppläggning
av frågan vilken skett i propositionen som för den i de likalydande
motionerna I: 269 och II: 401 föreslagna anordningen. Jämlikt det i propositionen
framlagda förslaget skulle någon efterreglering vid regleringsårets slut
icke äga rum. Uppenbart är, att en sådan anordning kommer att medföra vissa

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

137

Äng. pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
olägenhet-er för mjölkleverantörer med särskilt ojämn mjölkproduktion. Enligt
vad livsmedelskommissionen i ärendet framhållit skulle emellertid en efterreglering
till större delen vara obehövlig, då en viss reglering skedde automatiskt
genom att bidraget bleve större ju mindre invägningen vöre. Med hänsyn härtill
och eftersom en efterreglering vore mycket svår att tekniskt genomföra vid
en differentiering av producentbidraget, har livsmedelskommissionen ansett, att
nuvarande efterreglering borde slopas i samband med ett genomförande av kornmissionens
förslag. Enligt vad utskottet under liand inhämtat torde man emellertid
inom kommissionen numera hysa den uppfattningen, att° en förenklad
efterreglering vöre möjlig att genomföra utan större tekniska svårigheter även
vid ett differentierat producentbidrag. Det har härvid förutsatts, att efterregleringen
skulle ske med intervaller örn 5 kronor. Å andra sidan kan icke förbises,
att efterregleringcn särskilt för mindre mejerier medför åtskilliga olägenheter
bland annat i bokföringshänseende. Inom utskottet har vidare övervägts, örn
icke en viss höjning av det grundbelopp örn 200 kilogram för månad, varå enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle utgå ett producentbidrag om 4 öre, borde genomföras.
Som utskottet förut framhållit synas för producentbidragen böra
disponeras högst omkring 3,000,000 kronor mer än enligt vad livsmedelskommissionen
föreslagit. Det torde enligt utskottets uppfattning böra stå öppet för
Kungl. Maj :t» — jag vill särskilt understryka vad utskottet här säger — »att
inom den sålunda angivna utgiftsramen närmare utforma producentbidragssystemet
på mest ändamålsenliga sätt. Utskottet förutsätter härvid, att bidrag
ej må utgå till mjölkproducenter med en åkerareal av över 25 hektar. Skulle
Kungl. Majit under ärendets fortsatta beredning finna ett annat än det i propositionen
föreslagna systemet vara enklare och smidigare att tillämpa, vill
utskottet för sin del icke motsätta sig att ett sådant system kommer att gencrnn
föras. Med det anförda bär utskottet jämväl angivit sm ståndpunkt till de i
förevarande hänseende motionsvis framställda yrkandena.» o

Genom att citera detta uttalande av utekottet anser jag mig också ha besvarat
herrar Näslunds och Svenssons i Ljungskile reservationer.

Beträffande frågan örn reglering av andra animaliska produkter än mjölk
ha i den kungl, propositionen icke framlagts några nya förslag. Däremot har
i några motioner yrkats, att producentbidrag för fläsk skulle utgå för de mindre
brukningsdelarna. För finansiering härav skulle upptagas slaktdjursavgifh
Enligt vad livsmedelskommissionen framhållit skulle ett producentbidrag å
fläsk5 komma att omfatta en så betydande del av fläskproduktionen, att det ur
stimulanssynpunkt måste anses lämpligare med en allmän höjning av fläskpriset.
Med hänsyn härtill och då producentbidrag å fläsk till skilnad mot motsvarande
bidrag för mjölk huvudsakligen endast kommer smabrukarna inom
vissa landsändar till godo samt därigenom knappast kommer att verka såsom
ett stöd för småbruket överhuvud taget har utskottet icke ansett sig böra tillstyrka
nu behandlade yrkanden i motionerna.

I fråga örn potatisregleringen har Kungl. Majit icke föreslagit några nyheter
och vad som föreslagits har utskottet ansett sig böra tillstyrka.

Även brödsäds- och fodermedelsregleringen skall enligt Kungl. Majits förslag
bibehållas oförändrad under nästa regleringsår. Utskottet har anslutit sig till
den kungl, propositionen liven på denna punkt.

Beträffande rogleringsbestämmelserna rörande brödsäd lia emellertid löreelagits
vissa jämkningar. Sålunda avses, att därest skörden .av rag, vete och
korn blir sådan att den måste anses såsom god, en omläggning av det nuvarande
systemet med normalpriser skall ske och i stället tillämpas ett system
med inlösen av spannmålen till fastställda garantipriser. Utskottet, som icke
har något att erinra mot att en dylik omläggning vid god skörd kommer till

138

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
stånd, förutsätter dock att innan den nya skörden saluföres, det kommer att
angivas, inom vilka gränser priserna å spannmålen skola tillåtas att variera
före inlösningsdagen.

Med hänvisning till den prissättning å brödsäd, som redan ägt rum, har utskottet
icke funnit skäl föreligga att biträda de motionsvis framställda yrkandena
att arealbidrag för brödsädsodling återinföres.

Tillämpningen av det s. k. prisortssystemet i fråga örn brödsäd förutsätter,
att jordbrukarna såsom kompensation för fraktkostnaderna från produktionsorten
till .avsättningsorten erhålla ett merpris för spannmålen örn 50 öre per
deciton. I en motion bar föreslagits, att sådana anordningar skola vidtagas vid
inköp av spannmål från odlare, att dessa icke genom avdrag för fraktkostnader
få vidkännas minskning i de enligt överenskommelsen hösten 1942 av
Kungl. Majit fastställda spannmålspriserna. Även utskottet anser det önskvärt,
att vad motionärerna sålunda åsyftat blir beaktat vid behandlingen av frågan
örn prisorterna. I likhet med departementschefen vill utskottet understryka
vikten av att prisortssystemet genomföres på sådant sätt att producenterna
inom avlägset belägna trakter kunna vinna avsättning för sin spannmål utan
att behöva belastas med alltför höga transportkostnader.

Vad som i övrigt i propositionen föreslagits rörande brödsädsregleringen bar
icke föranlett någon utskottets erinran.

Ej heller har utskottet funnit anledning till erinran i anledning av vad som
i propositionen uttalats rörande fodersädsregleringen och fodercellulosa.

Likaså har utskottet icke baft någon erinran mot vad som i propositionen
föreslagits rörande konstgödselregleringen och svenska spannmålsaktiebolaget.

I likhet med vad som skett under en följd av år bar föreslagits att även för
nästa budgetår medel skola ställas till förfogande för särskilda åtgärder för
hjälp åt jordbruket i Norrland. Det belopp, som i propositionen föreslagits, utgör
900,000 kronor. Även örn jag såsom norrlänning inte kan underlåta att nämna,
att jag^helst skulle ha sett att beloppet varit avsevärt större, minst dubbelt
så stort, måste jag å andra sidan uttala min tacksamhet till vederbörande departementschef
för att förslaget upptagits även i år i den kungl, propositionen.
Det bär på denna punkt väckts en motion som går ut på att beloppet skulle
böjas till 10 miljoner kronor. Det kunde vara frestande att gå med på denna
motion, men trots att jag, som sagt, är norrlänning, bär jag av statsfinansiella
skäl icke kunnat vara med örn detta, utan jag har fått nöja mig med det belopp
som föreslagits i den kungl, propositionen.

Herr talman! Det kunde vara mycket mer att säga i anledning av den kungl,
propositionen och utskottets föreliggande utlåtande, men jag skall inte upptaga
tiden längre. Jag tror mig med vad jag har yttrat åtminstone i korta drag
ha berört det väsentliga i utskottets förslag och i de vid utskottsutlåtandet fogade
reservationerna.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Näslund: Herr talman! Såsom kammarens ärade ledamöter finna bär
jag tillsammans med herr Vhaldemar Svensson avgivit en reservation rörande
mjölk- och matfettsregleringen,, och jag skall be att med några ord få ytterligare
motivera vår ståndpunkt.

Innan jag gör detta, ber jag att få uttala min tillfredsställelse över att man
beträffande mjölkpriset äntligen är inne på andra vägar. Jag bringar i erinran,
att pär vi träffades förlidet år vid informationsriksdagen, voro ju starka krafter
i rörelse för att pressa ned mjölkpriset. Nu har departementschefen i propositionep
gjort ett uttalande, där lian säger, att därest fyraprocentsregeln skulle
komma att tillämpas och det skulle bli tal örn någon prissänkning på några

Torsdagen den 17 juni 1943 e. ni.

Nr 24.

139

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
av jordbrukets produkter, skall mjölken sist komma i fråga, och örn skördeutfallet
skulle bli det motsatta, d. v. s. sämre, och detta skulle föranleda någon
prishöjning, skall denna först komma mjölken till godo. Det är en utveckling,
som jag ber att få uttala min tillfredsställelse över.

Vad beträffar reservationen avser ju denna närmast producentbidraget. Därvidlag
ha vi inte kunnat tillstyrka propositionens regel, dels därför att vi anse
att den verkar orättvist och ojämnt då det nu gäller att förbättra förhållandena
för de mindre jordbrukarna-mjölkproducenterna, dels därför att systemet är
ganska invecklat. Det föranleder bl. a. mycket stora svårigheter vid genomförandet
av en efterreglering. Att få tillfredsställande regler i detta avseende var
ett önskemål, som var ganska allmänt inom utskottet, och örn jag inte missminner
mig, är det icke mindre än fem motioner väckta med yrkanden i detta ämne.
De regler, som äro uppställda i motionen nr 401 i andra kammaren, äro så
enkla, att det inte med dem möter några som helst svårigheter att tillämpa efterreglering.

överhuvud taget förmena vi att de metoder, som anvisas i reservationen, ge
större rättvisa åt småbruket än vad propositionen gör. Vi lia fördenskull inte
kunnat ansluta oss till utskottsmajoriteten på denna punkt. Nu gör man den anmärkningen
mot vår reservation, att den skulle lämna för litet pengar kvar i
den fond på 8.6 miljoner kronor, som departementschefen räknat med. Vi skulle
ta ett för stort grepp i den. Javäl, men denna fond skall användas för den lokala
prisregleringen, och beträffande den har ju utskottet gjort ett uttalande
som ger vid handen, att utskottet anser att man kan utan någon större risk nedbringa
denna fond med ett par miljoner kronor. Men vi ha också i reservationen
givit anvisning på hur man skulle kunna tillföra denna fond icke sa litet medel
utöver vad som kvarstår av de 12 miljoner, som man sparar in genom att
utesluta de större mjölkproducenterna från att erhålla producentbidrag. Vi
mena nämligen att man utan större olägenhet kunde ta så pass mycket som ett
öre av det mjölkpristillägg, som nu utgår med 28 öre per kilogram matfett. Genom
en nedsättning av detta till 27 öre beräknar man att man skall kunna spara
in minst 900,000 kronor, eller i runt tal en miljon.

Vidare ha vi menat att man kan minska förmalningsersättningen till jordbrukare.
Det har omvittnats mycket allmänt och icke minst av utskottet, att
man skulle kunna göra detta utan någon som helst olägenhet. På det viset skulle
man ju få upp fonden till något över 6 miljoner kronor.

Emellertid är hela detta system med mjölkprisregleringen en så invecklad
procedur, att jag inte tror att det är till något stort gagn att här fördjupa sig
ytterligare i detaljerna. Jag skall därför nöja mig med dessa korta erinringar.

Innan jag lämnar denna plats, vill jag dock betona, att vi icke heller kunnat
ansluta oss till den ståndpunkt, som utskottet intagit beträffande fläskproduktionen.
Vi äro livligt övertygade om att den av oss föreslagna metoden, eller
måhända någon annan som kunnat bli ännu bättre utbyggd, skulle kunna verka
befrämjande på fläskproduktionen och därtill också ge det mindre jordbruket en
bättre hjälp än vad som för närvarande sker.

Med hänsyn till den sena timmen och till de många talare, som äro anmälda,
skall jag i detta sammanhang inte längre uppta tiden utan nöja mig med detta
korta anförande. Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till den av
mig och herr Svensson i Ljungskile vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag skall inte i likhet med utskottets
ärade ordförande trötta kammaren med att låsa upp utskottets relativt langa,
men magra utlåtande. Läsa vad som där står kan nog var och en göra själv. Jag

140

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. misne aler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
begärde ordet, herr talman, för att med några ord motivera min inställning till
denna fråga. Det var inte utan att jag för någon tid sedan, innan vi började behandlingen
av denna proposition i utskottet, kände en viss tillfredsställelse över
det till synes stora intresse, som visats denna proposition, främst givetvis den
del som berör stödet åt det mindre jordbruket — eller med andra ord producentbidragen
på mjölk. Det är icke mindre än 28 motioner, som väckts i anledning
av denna proposition, och en stor del av dessa rör speciellt producentbidragen
på mjölk.

Det stod ganska klart i utskottet på ett tidigt stadium, att det icke omedelbart
var möjligt att åstadkomma ett enhälligt utskottsutlåtande. För att uppnå
det målet utsågs en delegation, som örn möjligt skulle försöka åstadkomma ett
enigt ^utlåtande. Utskottets ärade ordförande började nyss sitt anförande med
att påstå, att det här föreliggande utlåtandet är en frukt av en kompromiss.
Herr Tjällgren, detta är inte någon kompromiss alls! Det har gjorts ett försök
till kompromiss, men det misslyckades fullständigt. Utgången av denna delegations
arbete blev precis vad jag tänkt mig från början, ty med den sammansättning
delegationen fick, kunde resultatet inte bli något annat än vad det blev. De
två i denna delegation voro i viss mån bundna av 27-mannakommittén, och utskottets
ordförande kände nog sin ståndpunkt ganska närbesläktad med den mening,
som dessa två herrar hade. Det gällde ju då för dessa tre att försöka få
bukt med den fjärde i delegationen, nämligen Waldemar Svensson i Ljungskile.
Det gick nu inte alls, och därför ser utlåtandet ut som det gör.

Jag hyste ett tag en förhoppning örn att det verkligen skulle föreligga en
möjlighet att nu ge ett bättre stöd åt det mindre jordbruket. När man läser tidnigarna,
oavsett vilken kulör de ha, ser man gång på gång att det finns ett väldigt
stort intresse för de mindre jordbrukarna. Man borde, som det brukar heta,
på alla sätt, som kunna stå till buds, ge ett kraftigt stöd åt denna svaga grupp
i samhället. Ja, allt är gott och väl, så länge man bara rör sig med resonemang.
Men när vi skulle komma fram till den punkt, då det gällde att gå från ord till
handling, då svek modet hos en stor del — och så ha vi nu fått detta utskottsutlåtande.
Utskottet har härigenom avsagt sig all rätt, praktiskt taget, när det
gäller utformningen av reglerna för stödet åt jordbruket. Det hela har lagts i
Kungl. Maj :ts hand. Jag vill ju inte med detta ha sagt, att resultatet därför
skall bli sämre. Jag hyser nämligen den uppfattningen, att jordbruksministern
nog gör vad han kan för att åstadkomma ett så bra resultat som möjligt.

_ Meningsskiljaktigheterna i detta ärende — jag berör här endast producentbidraget
på mjölk och litet senare med några ord också producentbidraget på
fläsk — kommo mest till synes när det gällde den reserv, som skulle ligga i avvaktan
på vad som eventuellt kan komma att inträffa här och var i landet.
Kungl. Maj :t har föreslagit, att vi skola ha en reserv på 8.6 miljoner, i händelse
det skulle uppstå några förhållanden här och var, som kunde kräva ett extra
handtag. Det är möjligt att jag gör mig skyldig till en felbedömning beträffande
betydelsen och nyttan av denna reserv, men jag måste bekänna att jag har
den bestämda uppfattningen, att denna reserv kommer att bli någonting på gott
och ont. Den blir ett irritationsmoment, som kan komma att vålla icke minst
herr jordbruksministern mycket bekymmer. Ty det är väl ingen som tror, att
mentaliteten hos en viss organisation här i vårt land skulle genomgå någon förändring
till det bättre, därför att det ligger en reserv på 8 miljoner kronor, eller
hur stor den nu till slut kan bli. Jag tror det inte. Vi ha ju tidigare sett exempel
på varthän det kan gå. Det kommer säkerligen inte att dröja så värst länge,
förrän man kommer att sätta i gång aktioner och jaga upp en stämning här och
var, som blir lämplig just för en framstöt till Kungl. Maj:t för att få en så
stor del av dessa 8 miljoner så fort som möjligt. Åtta miljoner äro i nuvarande

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

lil

Ang. pr i sregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
tid inget stort belopp. Skulle dessa åtta miljoner avses för att rada bot på en
missväxt här eller där, då kommer man inte långt med dom. De delas ut — ty
detta är väl meningen och man kan väl knappast neka, ifall ylet görs framställningar
och det kan styrkas att ett behov föreligger. Och så ta pengarna slut
Det kan finnas områden, som kunna vara lika berättigade till ett extra stöd
som de områden, som redan ha fått det — men da finns det ju inga pengar kvar.
Vad skall man då svara vederbörande? Ja, troligen ingenting annat än att de
inte kunna få någonting, eftersom det ju inte finns några pengar att ta.

Det är därför jag menar, att vill man ge ett stöd, vilket jag förmodar att
man vill på alla håll, är det enligt min mening bättre att ge det nu och i ett
sammanhang. Det kan man göra örn man följer den motion, som jag varit med
örn att väcka; motionen är likalydande med motionen nr 414 i andra kammaren.
Vi ha nämligen i denna motion yrkat beträffande producenthidraget för mjölk,
att grundkvantiteten skall höjas från 200 till 300 liter per månad, och på denna
kvantitet skulle 4 öre per liter utgå. Därigenom skulle praktiskt taget hela denna
reserv gå åt -— örn de sakkunniga ha räknat rätt, och det pasta de att de ha
gjort, skulle det bli kvar 700,000 kronor. Låt dessa 700,000 kronor ligga där.
Det gör ingen skada, men vi skulle på detta sätt göra nytta genom att ge detta
relativt kraftiga stöd åt det mindre jordbruket. _ .

Nu har jag i utskottet, där jag till sist bley ensam på min lmje tillsammans
med min partivän herr Svedberg, ändrat mitt yrkande i motionen därhän,
att grundkvantiteten skulle höjas från 200 till 275 liter per månad. Med denna
höjning menar jag att man praktiskt taget träffar hela den grupp, som man

närmast avser att hjälpa. o

Nu har det sagts från vissa håll, att man bör sikta pa att ge ett stod framst
åt den grupp, som har tre till fem kor. Ja, detta kan ju vara riktigt, men antalet
kor på jordbruk av samma areal kan variera, beroende på vilken ort det
ffällcr

Jag förstår ju mycket väl att det inte tjänar mycket till att framställa något
yrkande på denna punkt. Men jag nödgas i alla fall, herr talman, att göra
detta, ty jag har, som jag förut tiar sagt, den bestämda uppfattningen att man
vill ge ett stöd, och detta stöd kan ges inom den ram, som redan finnes, utan
att därför kräva ytterligare medel.

Jag skall i likhet med herr Näslund med hänsyn till den sena timmen inte
bli alltför långrandig, men jag skulle vilja säga ett par ord också om producentbidraget
på fläsk. Jag är visserligen inte motionär i den Dagan, men jag
har varit med örn en skrivelse till Kungl. Maj :t i detta ärende tidigare, och.
även örn det kan sägas att ett producentbidrag på fläsk i dag inte är särskilt
aktuellt, så kan det bli aktuellt inom ett pär eller tre mannder Det kail handa
att vi få en god skörd över hela vårt land, praktiskt taget, och det kan handa
att detta resulterar i att man får rucka på den fyraprocentsregel, som nu ar
gällande. Då blir frågan: vilken produktionsgren skall man da borja tumma pa.
Det måste ju bli prissänkningar, om det blir en god genomsnittsskord. fe kail man
då rucka på priset på brödsäd? Det vet jag ingenting örn, men det ar knappast
troligt att man gör. Skall det bli på mjölken? Nej, det kan jag inte tänka mig.
På sockerbetorna? Troligen inte. Då återstår fodersäden. Örn vi behålla systemet
vad beträffar fläskpriserna, så har jag den uppfattningen, att örn det blir en
sådan skörd, att det statliga uttaget av fodersäd inte behover bil sa stort som
det varit i år, så skulle det bli mera fodersäd över flir jordbruket, och priset
skulle sänkas på denna spannmål. Då blir följden att det inte kommer att linnas
någon sådan spannmål i marknaden De större jordbrukarna ha behov av
denna själva — de ta mod andra ord hand örn hela flaskproduktionen. Smabrukarna
få då ingenting med.

142

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. vrisrealerande åtgärder på jordbrukets område rn. m. (Forts.)

^Nu har det ju sagts tidigare av livsmedelskommissionen, att producentbidrag
på fläsk ingenting är att rekommendera. Då är det bättre med en generell höjning.
Ja, vi ha ju också fått en höjning olika efter olika viktklasser. Det betalas
15 öre mer per kilo, örn den slaktade vikten är 80 kilo, och 18 öre mer, om
vikten är 90 kilo. Detta låter ju väldigt bra, och det är naturligen också bra
för alla dom, som kunna producera djur i så höga viktklasser. Men jag har
för inte sa värst länge sedan varit i tillfälle konstatera, att en småbrukare i
min hemtrakt, som i sitt lilla stall hade fem gödsvin och trodde, att han skulle
kunna få upp dem i den högre viktklassen — 80 kilogram —- hade förbrukat
sm egen skörd och den lilla kvantitet fodersäd, han hade rätt att köpa, och
måste lämna dessa fem svin i den lägre viktklassen på i genomsnitt 70 kilogram,
varför han gick miste örn förmånen av det högre priset. Detta är bara
ett exempel, men det kunde säkerligen mångfaldigas.

Jag har den uppfattningen, att denna fråga bör hållas öppen- Jag hemställer
därför till jordbruksministern^ eftersom han är här närvarande, att tänka
över, om det ändå inte^kan ligga något i att införa ett producentbidrag även på
fläsk för att också på den vägen ge ett litet stöd åt de sämst ställda i vårt
land.

Herr talman! Jag skall sluta med att yrka bifall till den av mig och herr
Svedberg avgivna reservationen.

Häri instämde herr Svedberg.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Det i propositionen
framlagda förslaget gör givetvis inte anspråk på att vara rättvist i alla delar.
Bakom denna proposition stå emellertid först och främst livsmedelskommissionen,
vidare livsmedelskommissionens råd, i viss utsträckning kanske tjugusjumannakommittén
och slutligen samtliga organisationer på jordbrukets område,
däribland även småbrukarorganisationen på det sättet, att den ju är representerad
i lantbruksförbundet genom herr Alfred Andersson. Samtliga ha
tagit del av förslaget, yttrat sig över det och tillstyrkt det, och det är enligt
mitt sätt att se av stort värde, när det gäller för riksdagen och statsmakterna
att fatta beslut, att man på detta sätt har en överenskommelse med representanter
för de olika organisationerna och det praktiska jordbrukets utövare. Jag
har ju själv i propositionen sagt, att jag icke tycker att systemet med producentbidrag
är tillfredsställande, men det är från rakt motsatta utgångspunkter
mot de herrar som tidigare talat här i dag.

Producentbidraget tillkom på singni för att bringa social rättvisa åt människor,
som 1m för liten inkomst på sitt jordbruk. I den mån dessa jordbrukare
ha arbetsinkomster utanför jordbruket, kunna naturligtvis dessa inkomster
ge dem en bättre ställning, men ingen åtminstone i riksdagen tror väl, att
en jordbrukare med två eller tre kor skall kunna få så bra betalt för sina varor,
att han därigenom kan få en tillfredsställande bärgning för sin familj
och en ur alla synpunkter tillräckligt hög levnadsstandard. Det är därför jag
är ytterst bekymrad, när det gäller det mindre jordbruket. Man ser här, att
alla ömma för det mindre jordbruket, men, mina herrar, de mindre jordbruken,
det är inte sådana som producera 200 ä 300 liter mjölk i månaden — för sådana
jordbrukare är det nog utomordentligt bra att lia detta tillskott, men det är
helt andra inkomster, som fa vara utslagsgivande för den standard, de kunna
skapa sig. ^Jag^tror nog att vi nu och i fortsättningen få lägga denna realistiska
syn på frågan, annars komma vi fullständigt ut på ett gungfly.

Inom den begränsade ramen av sammanlagt 43 miljoner kronor till producentbidrag
ha vi inom departementet naturligtvis icke haft någon möjlighet

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

143

Ane,r. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
att göra upp ett annat system för bidragen och avgöra, om detta vore bättre
eller sämre. Jag är emellertid tillfredsställd med det föreliggande utskottsförslaget,
därför att det ger Kungl. Maj :t möjlighet att, om det befinnes lämpligt,
tillämpa andra grunder. Däremot skulle det ur min synpunkt vara bekymmersamt,
om riksdagen skulle bifalla den reservation, som den förste ärade
talaren förordade, eller herr Alfred Anderssons reservation. Då skulle vi
nämligen tära på kapitalet, och det kan ju hända, att detta icke ens skulle
räcka till. Örn mjölkproduktionen stiger över en viss kvantitet, räcka nämligen
inte pengarna, och då herr Andersson vill gå så långt, att det bara skulle bli

700,000 kronor över enligt de beräkningar, man nu har, skulle redan en ökning
av mjölkproduktionen med 7—8 procent medföra att man måste minska bidraget
före produktionsårets slut, därför att penningarna inte räckte till. Yi sago
ju, hur det gick med det belopp på 3.5 miljoner, som beviljades i höstas. Produktionen
ökades, och följaktligen räckte inte beloppet, utan var förbrukat sex
veckor före periodens slut. Jag hoppas att riksdagen inte vill ställa mig i en
sådan situation nu. Örn riksdagen bifaller en ,av dessa reservationer och samtidigt
anvisar ett större belopp för att jag skulle kunna effektuera vad riksdagen
i så fall önskar, då förstår jag det, men örn man inte vill ställa ett större
belopp till förfogande, kan jag inte förstå, att man skulle vilja ställa regeringen
i en sådan situation, som skulle uppkomma genom ett bifall till dessa reservationer.

På en del håll ser det ju för närvarande bekymmersamt ut med skörden. Det
finns vissa områden, där nederbörden fallit ymnigt, och det finns andra, där
den kommit mera sparsamt. Då är det självklart, att örn man skall ta hänsyn
till de sociala synpunkterna, då det gäller producentbidraget som sådant, kan
man inte bortse från de sociala synpunkterna, örn det blir en oerhört stor skillnad
i skörd på olika områden, utan då bör man naturligtvis ha ett visst belopp
tillgängligt, så att man kan betala litet mer på de missgynnade områdena. Producentbidraget
till dem som producera 200—300 liter beror ju inte på att den
mjölken är värd mera än annan mjölk, utan det avser att åstadkomma en social
utjämning. Då vore det inte rimligt, örn man skulle ställas utan medel till
en liknande utjämning för områden, där skörderesultatet blir särskilt nedslående.

I utskottets förslag räknar man med att man skall lia 8.6 miljoner över. och
jag går ut ifrån att man saknar möjlighet att skaffa mera medel — jag skulle
inte vilja yrka på det själv, ty jag tror inte vi skola slå in på dessa linjer, som
vi förmodligen måste dra oss ur, när förhållandena bli annorlunda — men örn
man räknar med den ökning, reservanterna föreslå, då har man inte mer än
3.3 miljoner. Skulle det då bli relativt stora områden, som drabbades av torka
och där man i enlighet med organisationernas tankegång skulle ge ett extra
tillägg, då skulle man inte kunna fullfölja denna tanke, och då förstår jag, om
organisationerna säga, att Kungl. Maj :t inte effektuerar vad under förberedande
överläggningar önskats såsom villkor för dess medverkan.

Enligt reservanterna skulle det således återstå 3.3 miljoner kronor. Men
då sade herr Nilslund: då kunna vi taga en del av de 28 örena, som liro prisutjämningsbidrag.
Jag förstår inte riktigt herr Näslund. I höstas, när prissättningen
skedde, uttryckte herr Nilslund stor tillfredsställelse (iver att inte
mjölkpriset sänktes, men nu vill herr Näslund vara med om att giira en sänkning
av mjölkpriset (iver hela linjen. Detta blir nämligen följden, örn man
skall taga en del av prisutjämningsbidraget. ty detta bidrag är faktiskt ett
mjölkpris och icke något socialt bidrag. Det är det ii re, som utgått hela tiden
för att, man skall slippa höja mjölkpriset för konsumenterna ett öre, och örn
detta prisutjämningsbidrag försvinner, skulle det innebära ett öres sänkning

144

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
på mjölken därest inte priset å konsumtionsmjölken höjdes 1 öre och smörpriset
25 öre per kg; följaktligen är det redan från början lagt som grund för
mjölkpriset och icke som ett socialt bidrag. Jag vet ju också från överläggningarna
inom livsmedelskommissionen, att samtliga jordbrukarrepresentanter, såväl
större som mindre, mycket bestämt intogo den ståndpunkten, att prisutjämningsbidraget
är ett mjölkpris och att de icke vilja ha någon ändring på det.

Då jag i övrigt tycker att utskottets förslag är tillfredsställande, skall jag
inte uppehålla mig vid det, men jag vill nämna, att jag inte riktigt förstår
herr Alfred Anderssons argumentering beträffande de av reservanterna förordade
premierna på fläsk. Herr Andersson säger, att örn det blir en stor skörd
av foderspannmål, så kan man tänka sig att priset på foderspannmål sänkes,
eftersom det har meddelats, att det är på de animaliska produkterna, som
priset sist skall sänkas, och då skulle det inte bli lätt för småbrukarna att få
foderspannmål. Men småbrukarna få 25 öre i premie för 400 kilogram fläsk,
och örn foderspannmålen blir billigare, blir ju fläskproduktionen mera lönande,
så att då komma väl småbrukarna att slåss ännu mera örn foderspannmålen.
Och jag kan inte tänka mig annat än att det måste tillgå så, att örn det blir gott
örn foderspannmål, få vi ta ut så mycket av den, att de, som icke odla tillräckligt
själva, få köpa för att bedriva den produktion, som är nödvändig ur
folkförsörjningssynpunkt. Tidigare importerade vi majs, som var tillgänglig
för dem som ville köpa spannmål, men det vore väl en besynnerlig ordning,
örn det därför, att det blir en stor foderspannmålsskörd, inte skulle finnas foderspannmål
tillgänglig för de småbrukare som vilja köpa. Vi ha ju ett system
med tilldelning efter antalet svin för viss period, men örn man nu skulle få
en ännu bättre skörd, kunde man väl beräkna en större kvantitet och förbättra
det för dem, som vilja köpa, så att de, som ba fyra grisar, finge tillgodoräkna
sig motsvarande spannmålskvantitet för en viss period och följaktligen få köpa
den kvantiteten. Jag kan inte förstå något annat.

Det är ju tillfredsställande, att vi nu kunna konstatera en väsentlig ökning
av fläskproduktionen, men då tycker jag att vi skola akta oss för att laborera
med ännu högre priser för en viss begränsad kvantitet och därigenom kanske
riskera, att den ännu större kvantitet, som folkbushållet behöver, inte kommer
fram. Vi kunna ju inte utbreda fläskproduktionen under ett produktionsår,
utan det får väl gå så småningom, och jag har den uppfattningen, att det system
med tilldelning av spannmål för fläskproduktion, som vi haft sista året, lättast
utbreder fläskproduktionen även till de orter, där den inte tidigare bedrivits.
Därför menar jag att man bör fullfölja och utvidga detta system, örn skörden
av foderspannmål blir större än normalt.

Herr talman, jag skall nu inte fortsätta längre. Jag vill ur realekonomiska
synpunkter avråda från att vi ge oss in på detta premieringssystem i större
utsträckning än vi redan gjort.

Herr Andersson, Alfred, erliöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Då herr statsrådet påminde mig örn att jag tillhörde lantbruksförbundet
och alltså varit i tillfälle att där taga ställning till denna fråga, nödgas
jag erinra herr statsrådet örn att jag icke tagit någon annan befattning
med denna fråga där än att jag varit med örn att utse delegationen. Sedan var
det bela hemligstämplat, ända till dess det var färdigt. Så låg det till med
den saken.

Herr von Heland: Herr talman! Till att börja med vill jag uttala min tillfredsställelse
över det relativt goda sätt, på vilket den partimotion, där jag står
som första namn, behandlats av utskottet. Regeringen och utskottet ba sålunda

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

145

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
tillmötesgått vår hemställan örn prissättning av jordbrukets produkter på våren
före sådden. Likaså har utskottet beaktat våra önskemål, att man vid prissättningen
främst bör taga hänsyn till det mindre jordbrukets intressen, då brukarna
av dessa jordbruk alltjämt lia det besvärligast. Utskottet är även överens
med oss motionärer, att örn prishöjning kan få ske, man på grund av mjölkproduktionens
dominerande betydelse bör låta mjölken få något större andel
av det totalbelopp, varmed kalkylen bör förbättras. Slutligen har utskottet,
något som är synnerligen värdefullt, givit oss motionärer rätt genom att framhålla,
att reallönen för jordbruksarbetarna, bör vara jämställd med reallönen
för andra grovarbetare på landsbygden. Utskottet, som efter alla påstötningar
från bondeförbundet uppmärksammat de betydande nu föreliggande svårigheterna
för jordbruket att erhålla erforderlig arbetskraft till avtalsenliga löner,
anser sig också i detta sammanhang kunna framhålla önskvärdheten av att
jordbruksarbetarnas levnadsstandard snarast möjligt må kunna bringas i nivå
med andra jämförliga folkgruppers. Även örn utskottets ordförande endast kompromissvägen
lyckats få enighet örn detta uttalande, ber jag få uttrycka min
stora tillfredsställelse med att riksdagen äntligen vill gå oss till mötes med denna
principdeklaration. Dylika riktiga och rättvisa deklarationer från riksdagens
sida stärka samarbetsviljan.

Å andra sidan grumlas tillfredsställelsen hos oss bondeförbundare av ett annat
uttalande av utskottet. Utskottet tillägger nämligen, att med hänsyn till
det beslutade prisstoppet lärer det emellertid knappast vara- möjligt att i nuvarande
läge genomföra en sådan lönereglering. Man erkänner alltså rättvisan
i en bättre ställning för jordbrukets arbetskraft, men vill samtidigt slippa ifrån
den. Jag vill med hänsyn härtill påpeka vad jordbruksministern anfört, nämligen
: »Enligt mitt sätt att se är det icke riktigt att utan vidare slå fast, att en
utjämning av bestående orättvisor i ekonomiskt hänseende skall uppskjutas
tills lugnare förhållanden inträtt.»

Vårt parti står givetvis fullständigt enigt bakom detta sin ledares uttalande.
Det är självklart, att vi mycket väl förstå alla de svårigheter statsmakterna ha
för att under pågående krisläge kunna skapa nödig rättvisa i der svenska samhället.
Vi äro också besjälade av samarbetsvilja, men nian måste förstå att vi
reagera, när sådana uttalanden göras som vid första-maj-demonstrationen. Vi
instämma därför även i vår ledares anmärkning härom, då han anförde: »Den
som beskyller jordbrukarna för att ha skott sig på andra gruppers bekostnad
under krisen och uttalar förtäckta hotelser örn att priserna på jordbruksprodukterna,
då importen blir fri, skola få helt anpassas till det internationella marknadsläget,
hur detta än utvecklas, lägger en dålig grund för samverkan.»

Det måste bero på okunnighet, när man i dessa tider får höra och läsa missvisande
uttalanden örn jordbrukets och landsbygdsbefolkningens förhållanden.
Jag anser mig därför ånyo böra i riksdagens protokoll få införda en del klarläggande
siffror och andra upplysningar med den förhoppningen att första
kammarens ledamöter skola vara oss bondeförbundare behjälpliga att sprida
saklig och^riktig upplysning örn de verkliga förhållandena. Jag tycker inte örn
ali i ett sådant här anförande besvära med cn massa siffror men är nödsakad
att göra detta för att visa det sakligt befogade i våra önskemål.

Arbetslönerna intaga ju en dominerande ställning i jordbrukets totala kostnader.
Do utgjorde 1942/43 mer än hälften av samtliga kostnader eller 57.5 pro(‘ent-o
I arbetskostnaderna ingå ersättning åt alla inom jordbruket sysselsatta,
alitsa bade jordbrukarna själva, deras familjemedlemmar, i den mån de deltaga
i jordbruksarltetet, och lantarbetarna. Dessutom utgår till jordbrukarna driftsledarlön,
som beräknades till sammanlagt 35 miljoner kronor 1935—37, mot Första

kammarens protokoll tdJfl. Nr H)

146

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. pr i sregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
svarande 80 kronor för brukningsdel om 10 hektar, 200 kronor för brukningsdel
om 25 hektar och 400 kronor för brukningsdel örn 50 hektar. Den totala
driftsledarlönen hade 1938/39 stigit till 44 miljoner kronor oell 1942/43 till
62 miljoner kronor.

Jordbrukarna själva betraktas som statare och erhålla samma lön som gäller
för motsvarande lejda arbetare. Familjemedlemmar upptagas som tjänare
i husbondens kost —• manliga och kvinnliga. Lönerna uppdelas dels på kontantlön,
dels på lön in natura. Kontantlönerna äro de verkliga lönerna, som
återfinnas i Lönestatistisk årsbok, så snart uppgifter blivit tillgängliga där.
För det senaste året gälla kollektivavtalets löner. Naturalönerna värderas efter
priset på jordbruksprodukterna, och arbetarantalet har ansetts nedgå med 1 procent
örn året.

De totala arbetskostnaderna uppgingo till 793.58 miljoner kronor 1938/39 och
till 1,096.51 miljoner kronor 1942/43, vilket betyder en stegring med 38.2 procent
Av arbetskostnaderna utgjorde ersättningen åt jordbrukarna ungefär två
tredjedelar och till den lejda arbetskraften en tredjedel. Genom de använda beräkningsmetoderna
inräknas ersättning till jordbrukarna. Detta betyder att av
en lönehöjning kommer två tredjedelar jordbrukarna själva till godo. Särskilt
betydelsefullt är detta för småbrukarna, som ju endast i ringa utsträckning
använda lejd arbetskraft. Eftersom en höjning av arbetskostnaderna medför en
höjning av de totala kostnaderna och detta i sin tur att inkomsterna kunna höjas,
kommer en löneökning igen i form av höjda priser på jordbruksprodukterna.
Då småbrukarna ej behöva vidkännas större utgifter, bli löneökningar en ren
vinst för dem. Därför är denna fråga örn arbetskraftens inkomster småbrukarnas
viktigaste jordbruksfråga.

Lantarbetarna jämte skogsarbetarna tillhöra de sämst avlönade arbetargrupperna.
Detta förhållande har något utjämnats under kriget. Den totala årslönen
inklusive naturalönen för manliga lantarbetare över 18 år steg från 1.540
kronor 1938 till 2,206 kronor 1942 enligt socialstyrelsens lönestatistik. För den
kontanta årslönen voro motsvarande siffror 1,033 och 1,543. Daglönen för heltidsanställda
ökade från 5 kronor till 7.49 kronor och daglönen för mera tillfälligt
anställda fran 5.06 kronor till 7.81 kronor, timlönen för dagsverkare
utan några förmåner från 59 öre till 96 öre, det senare enligt kollektivavtalet.
Timlönen utgjorde 1939 67 öre och är enligt nu gällande avtal omkring 102 öre.
Från 1938 ha lantarbetarlönerna stigit med 43—62 procent, beroende på vilken
löneform som väljes. Den totala årslönen har stigit minst, 43 procent, timlönen
mest, 62 procent. Tages 1939 som utgångspunkt, blir lönestegringen omkring
40 procent, fran 38 procent för den totala årslönen till 43 procent för timlönen.

I splittringen på flera olika löneformer för jordbrukets del ligger en svårighet
vid jämförelse med industriens arbetare. Timlönen lämpar sig kanske bäst
som jämförelseobjekt, detta så mycket mer som över hälften av de organiserade
lantarbetarna äro kontantavlönade. Timlönen för dagsverkare utan förmåner
ökade från 1939 med 29 öre till 1942 och med 35 öre till 1943.

Tyvärr finnas ej den officiella lönestatistikens siffror beträffande industriens
arbetare ännu tillgängliga för 1942. De uppgifter som lämnas i det följande^
för 1942 äro således uppskattade siffror, som kanske ligga något
för lågt. För samtliga industriarbetare över 18 år var timlönen 1938 1.37
kronor och 1939 1.43 kronor. 1941 var den 1.64 kronor. För 1942 kan den
beräknas till 1.76 kronor. Detta innebär en stegring med 39 öre eller 28 procent
sedan 1938 och med 33 öre eller 23 procent sedan 1939. Lantarbetarnas
timlön ligger således långt under den genomsnittliga industriarbetarlönen. —
Ar 1939 var skillnaden i timlön 76 öre;. 1942 hade skillnaden vuxit till 80
öre. Löneklyftan mellan jordbrukets oell industriens arbetare har vidgats un -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

147

Ang. prisreglerande åtgärder på iordbrukets område m. m. (Forts.)
der krigsåren, trots allt tal om att lantarbetarna lyckats hävda och höja sina
löner. Detta ställer i en blixtbelysning, hur mycket sämre lantarbetarnas utgångsläge
var. Trots avsevärt högre procentuell lönestegring har skillnaden
mellan lantarbetar- och industriarbetarlön blivit större. Talet om utjämning
ställes onekligen i en något tvivelaktig dager genom dessa siffror.

Industriens timlöner skifta emellertid starkt såväl inom olika yrken som
på olika dyrorter. Inom ortsgrupp A (den lägsta), till vilken landsbygden
i regel hör, var timlönen 1.03 kronor 1938 och 1.07 kronor 1939. 1942 hade
den stigit till 1.37 kronor. Stegringen är ungefär densamma som för lantarbetarlönen.
Till jämförelse kan nämnas, att den genomsnittliga timlönen
i ortsgrupp I (Stockholm) var 1.87 kronor 1938, 1.93 kronor 1939 och 2.23
kronor 1942.

Örn lantarbetarlönen i stället jämföres med den lön, som vägarbetarna erhålla,
ligger även denna i genomsnitt betydligt högre. Med vägarbetare avses
här vägunderhållningsarbetare (grovarbetare). Specialarbetarna, vilkas löner
ligga avsevärt högre, äro ej medräknade. Vägarbetarlönen utgjorde 1938
95 öre, 1939 98 öre och 1942 121 öre. I förhållande till lantarbetarlönen har
någon liten utjämning skett. Skillnaden i timlön, som 1939 uppgick till 31
öre, var 1942 något lägre, 25 öre. En utjämning är så mycket mer befogad
som vägarbetarna nästan uteslutande rekryteras från lantarbetarna. Vägarbetarlönerna
variera emellertid starkt inom olika län från 86 öre i Blekinge län
till 1.27 kronor i Stockholms län 1939 och från 1.06 kronor i Kalmar län till
1.50 kronor i Stockholms län 1942. Jordbrukets arbetskraft har alltså nu
en timlön på 1.02 kronor, och en grovarbetare i vägarbete har 1.21 — möjligen
kunna dessa siffror skilja på något öre. Det är alltså 20 öres skillnad,
och det är den skillnaden, vi önska få täckt. Även om dessa ur den officiella
statistiken hämtade löneuppgifterna kunna vara något missvisande och även
om debatt kan uppstå örn lant- och skogsarbetarnas möjligheter att erhålla
billiga livsmedel m. m. visa dock dessa siffror tydligt det sämre läget för
jordbrukets arbetskraft. Det är på den punkten vi begära likställighet, och
vi äro tacksamma för att utskottet framhåller det berättigade i detta krav.
Jordbruket skall såsom ett enda företag få full täckning för de ökade kostnader,
som inträtt sedan krigsutbrottet. Med undantag för produktionsåret
1941/42, då ett underskott på 64 miljoner kronor förelåg, har jordbruket som
näring fått full täckning för kostnadsstegringarna under kriget — det ha vi
alltid erkänt, och det har jag några gånger tidigare erkänt från denna talarstol
— och att löntagarna endast ha fått halv kompensation för de ökade levnadskostnaderna,
har jag också från denna plats erkänt.

Dyrtidskompensationen utgår för närvarande med 20.7 procent på förkrigslönen.
Denna kompensation utnyttjas nu i agitationen och jämföres med jordbrukets
täckning för ökade produktionskostnader, men vi måste väl vara ense
örn att det är två helt ojämförbara storheter. Arbetares och tjänstemäns kompensation
för dyrtiden måste väl jämföras med den kompensation, som jordbrukarna
fått för ökade levnadskostnader, och inte med den täckning eller
kompensation, örn man så vill, sorn jordbruket fått för ökade produktionskostnader.
Som arbetare på sin egen jord ha jordbrukarna fått samma lön och
därmed kompensation som lantarbetarna.

Ja, jag vöre mycket glad, örn jag med dessa uppgifter hade klart kunnat
visa, att vi bondeförbundare icke önska några orimliga åtgärder från statsmakternas
sida. Vi kräva ju endast berättigade och rättvisa levnadsförhållanden
för den samhällsgrupp, som har haft och kanske ännu har den sämsta
ställningen i samhället, nämligen lant- och skogsarbetarna samt småbrukarna,
även örn dessa givetvis lia det bättre nu ur den synpunkten, att det är lättare

148

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. pr isregler ande åtgärder på iordbrukets område m. m. (Forts.)
för deni än för andra att få livsförnödenheter. Det kan inte heller vara klokt
— det har påpekats tidigare här under debatten — av samhället att låta den
flykt från landsbygden, som alltjämt på grund av sämre ekonomiska förhållanden
där pågår, få fortsätta.

Jag vädjar därför till statsmakterna och givetvis främst till första kammarens
ärade ledamöter: låt oss i gott samförstånd snarast avveckla de missförhållanden,
om vilka jordbruksutskottet nu i sitt utlåtande klart sagt ifrån
att det är berättigat att de rättas till. Det finns en reservant, som håller på
att detta skall göras snart, och jag hoppas, att vi skola få förhållandet rätta!
inom en snar framtid, och yrkar därför, herr talman, bifall till herr Gustafsons
i Vimmerby reservation.

I detta anförande instämde herr Löfvander.

Herr Linderot: Då jag i höstas under den s. k. informationsriksdagen yttrade
några ord i denna fråga, var det några ledamöter i kammaren, som uttryckte
sin förvåning över att jag intresserade mig särskilt för jordbrukspolitiken.
Jag finner det tillbörligt att uttrycka min förvåning över någonting
annat, nämligen att av första kammarens ledamöter i regel endast aktiva jordbrukare
i allmänhet yttra sig i jordbruksfrågorna.

Frågan om den svenska agrarpolitiken tillhör ju de största inrikespolitiska
frågorna och är ett inrikespolitiskt problem av första ordningen; det spelar
nämligen en mycket stor roll för hela den övriga politiken, hur man löser de
.jordbrukspolitiska frågorna.

Då jag efter måttet av förmåga har sökt studera jordbruksfrågorna, har jag
givetvis gjort det på grund av denna min övertygelse att hela den övriga politiken
i väsentlig grad påverkas av den ställning, riksdagen tar till dessa frågor.
Jag vill inte gå in på hela det komplex, som beröres i den föreliggande
propositionen och i utskottets utlåtande, ty liela denna fråga örn regleringspolitiken
är så omfattande och skulle kräva så utförliga redogörelser i fråga
örn hela jordbruksnäringen, att det inte skulle vara lönande att i ett anförande
ens försöka att klara ut den. Men några allmänna synpunkter vill jag i alla
fall framföra, och det var därför jag begärde ordet.

Innan jag berör dessa allmänna synpunkter, vill jag säga ett par ord med
anledning av den motion, som jag har väckt i denna fråga. Den innehåller
fyra yrkanden. Då emellertid andra motionärer och även några reservanter i
utskottet ha intresserat sig för och redan yttrat sig örn tre av dessa frågor,
skall jag, för att spara tid, avstå från att säga någonting särskilt om dem.
Dessa tre frågor gälla producentbidraget för mjölk, producentbidraget för
fläsk och arealtilläggen. Jag vill alltså endast yttra några ord örn ett yrkande
i min motion, som inte har vunnit något understöd, såvida jag inte får
räkna jordbruksutskottets ordförande som sympatisör i fråga örn detta yrkande.
Han förklarade nämligen, att han var mycket tacksam för att Kungl.
Maj:t hade förutsatt att 900,000 kronor skulle avses som särskilt bidrag för
det norrländska jordbruket, samtidigt som han påvisade, hurusom en motionär
hade begärt 10 miljoner kronor till samma ändamål.

Det är kanske någon som tror, att detta är ett rent demonstrationsförslag
och att vi bara lia huggit till med en vacker och rund summa, då vi begärt att
till understöd för jordbruket i Norrland måtte anvisas 10 miljoner kronor, men
det är verkligen inte alls något demonstrationsförslag.

Här har det talats örn jordbrukets lönsamhet, och jordbrukets lönsamhet är
egentligen själva kärnan i problemet. Det är naturligtvis inte så lätt att göra
beräkningar över jordbrukets lönsamhet, men vissa, tämligen rättvisande be -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

149

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
räkningar förmår man dock göra med hjälp av den dock i vissa hänseenden
bristfälliga statistik, som finnes. Av dessa beräkningar framgår emellertid,
att under året 1939/40 — jag har tyvärr inte materialet till hands och vill
därför reservera mig, örn de möjligen gälla något annat år — förräntningsprocenten
för jordbruk med en areal av mindre än 5 hektar visar minus; de
förränta sig således icke enligt dessa beräkningsgrunder. Men detta betyder
inte, att de jordbrukare, som lia jordbruk örn 5 hektar och därunder, leva på
luft, utan det bevisar bara, att vederbörandcs inkomst på dessa små jordbruk
inte motsvarar de löner, som ligga till grund för beräkningen av arbetskostnaderna,
utan att lönen för deras arbete blir lägre, vilket statistiskt resulterar
i ett minus i förräntningsprocent för jordbruk under 5 hektar i hela riket. Men
om vi då se på statistiken för jordbruket i Norrland, så finna vi, att den visar
på ett minus i förräntningsprocenten för alla jordbruk under 20 hektars storlek.
Det är ett mycket, mycket stort antal jordbrukare i Norrland, som ha jordbruk
under 20 hektar, och för alla dessa visa beräkningarna ett minus i förräntningsprocenten.

Då det under nuvarande förhållanden är nödvändigt att söka stimulera jordbruksproduktionen,
så att ett maximum av livsmedel produceras för folkförsörjningens
behov, är det givetvis viktigt att söka stödja de svagaste jordbruken
så att de inte förlora i produktionsförmåga bland annat därför att
arbetslusten minskas på grund av att jordbruket inte är lönsamt.

Det är bland annat av dessa skäl —• jag skall inte ge några flera — jag
alltså har yrkat att till särskilt understöd för det norrländska jordbruket skulle
anvisas 10 miljoner kronor, och det är inte alls något demonstrationsförslag
utan ett realpolitiskt och på sakliga skäl grundat förslag, som jag dock beklagar
att jordbruksutskottet inte har bättre beaktat, trots att dess värderade
ordförande ju själv kan räknas till de norrländska jordbrukarna. Detta örn
de yrkanden, som här ha ställts.

Att jag och mina medmotionärer ha föreslagit en förbättring i de ekonomiska
förhållandena för mjölkproducenterna, speciellt för de små mjölkproducenterna,
beror på precis samma sak, nämligen att vi äro övertygade om att
man i nuvarande situation måste hjälpa de svagare jordbrukarna. Örn man räknar
med exempelvis en förhöjning av mjölkpriset med 2 öre per liter, är det
inte så farligt för konsumenterna. Jag talar inte för att man bara skall höja
priserna — jag skall komma tillbaka till det med några ord sedan — men örn
man räknar med en genomsnittskonsumtion av en halv eller en liter mjölk per
individ och dag, kan man räkna ut att en ytterligare utgift av 1 eller 2 öre
örn dagen för mjölken inte innebär någon så förfärligt stor ytterligare belastning
utöver våra dagliga livsmedelskostnader. Men för jordbrukarna skulle
en höjning av mjölkpriset med 2 öre per liter medföra en mycket väsentlig
hjälp till förbättring av jordbrukets lönsamhet.

Jag tar detta bara som ett abstrakt exempel, och jag talar inte för att så
skall ske. Men jag vill därmed påvisa, att man ofta. överdriver de lidanden,
som konsumenterna åsamkas av någon höjning i priset på jordbruksprodukter.
Det är för så mycket annat som vi .s. k. konsumenter få betala fabulösa priser,
att det är rätt underligt, att man alltid gnäller så förfärligt när det är
fråga örn en ettöring mer till jordbrukarna. Visserligen gnäller ju .svenska
folket i allmänhet, när riksdagen ökar priset på brännvin med en eller ett
par kronor, men det betalar i alla fall och knorrar inte så förfärligt länge för
att det får betala några kronor mera flir brännvinet. Men skola vi betala ett
iiro mera flir mjölken för att hjälpa bönderna, vilka alltid, som det sägs, knorra
och aldrig äro nöjda, är det, som örn nian hade gjort något slags rånförsök eller
överfall mot konsumentgruppen och utplundrat den inpå bara. benen.

150

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Jag kan inte hjälpa att jag tycker, att man måste påtala dessa saker just
från konsumenthåll, ty örn en jordbrukare skulle göra det här i debatten, så
får han bara det genmälet: »Ja, jordbrukare klaga alltid; de hitta alltid på
anledningar till klagomål.» Jag tror att det är nödvändigt att detta säges
just från de grupper, som jag själv representerar, ty jag är ju en typisk
»konsument» ur jordbrukarnas synvinkel, en stadsbo, en representant för arbetarna.

Jag vill säga ett par ord till i fråga örn de andra synpunkterna, herr talman.

Herr von Heland har här talat för höjande av jordbrukarnas levnadsstandard
och sagt, att reallönen bör okas, och herr Tjällgren, jordbruksutskottets
ordförande, anförde ju i början av debatten, att man borde höja lönen för arbetskraften
inom jordbruket, så att den bleve lika med grovarbetarlönen på
landsbygden.

Utan tvivel har herr von Heland rätt, då han säger att detta är av stor betydelse
särskilt för småbrukarna, eftersom deras inkomster självklart äro i
hög grad beroende av vilken lön som beräknas för arbetskraften i allmänhet,
då ju denna ligger som grundval för beräkningen av prissättningen på produkterna.
Det är alltså klart, att en sådan förhöjning av reallönen är eftersträvansvärd,
och ingen är kanske emot, att man tar det såsom riktpunkt för en kommande
lönepolitik på landsbygden. Men på grund av nu rådande prisstopp
och lönestopp anser men sig inte kunna räkna med några sådana förändringar.
Detta är rätt märkligt, och jag ber att få notera det såsom, om man så vill,
ett tidens tecken eller ett tecken på hur förhållandena kunna förändras, att
nu här i riksdagen godsägarrepresentanter, exempelvis herr von Heland, tala
för högre lantarbetarlöner, under det att arbetarrepresentanter, enkannerligen
kammarens socialdemokrater, tala och verka emot en förhöjning av lantarbetarnas
löner. Jag skall inte dra några vittgående slutsatser av detta, jag vill
bara notera det. På ett diskussionsmöte ute i landet för en tid sedan, inträffade
det märkliga, att RLF :s representanter varmt talade för bättre förhållanden
för lantarbetarna, under det att lantarbetarförbundets förtroendeman, herr
Sträng, lika varmt talade emot en förhöjning av lantarbetarnas löner, därför
att en sådan förhöjning skulle störa den wigforsska ekonomiska politiken
och medföra fara för inflation.

Jag skall inte göra någon värdering av dessa förhållanden, utan jag har bara
velat rikta uppmärksamheten på vilka aspekter man nu måste ha för bedömningen
av jordbruksfrågorna. Det är nämligen mycket märkliga omställningar,
som ha skett i betraktelsesättet i detta hänseende.

Jag vill till frågan örn levnadsstandarden säga, att man inte skall inbilla
sig, att man skall kunna hålla jordbrukarna nere på den låga levnadsstandard,
som de allt fortfarande ha, ty jordbrukarna i Sverige år 1943 äro inte
desamma som jordbrukarna i Sverige, låt oss säga 1923, således för bara 20 år
sedan. Det bär skett en viss revolution inom jordbruksnäringen under dessa
20 år, som bl. a. kommit till uttryck i jordbrukarnas mentalitet, vilket i dag
kommer till synes på olika sätt och bl. a. däri, att jordbrukarna inte tänka
finna sig i att vara en missgynnad grupp, att de inte tänka finna sig i att
för sitt arbete få så låg ersättning, att de såsom grupp betraktade skulle befinna
sig på en väsentligt lägre levnadsstandard än arbetarbefolkningen i städerna.
Jag tror att 200,000 av Sveriges jordbrukare ha en lägre levnadsstandard
än genomsnittet för en industriarbetare i städerna, vilket jordbrukarna
i längden inte komma att finna sig i.

Jag vill passa på att rikta statsmakternas uppmärksamhet på detta, och speciellt
vill jag att det skall uppmärksammas av de representanter här i riksdagen,

Torsdagen den 17 juni 1943 e. in.

Nr 24.

151

Änet. prisreglerande åtgärder på iordbrukets område m. m. (Forts.)
som överlåta åt de aktiva jordbrukarna att ensamma tala jordbrukspolitik. Örn
man fortsätter med detta, kommer följden att bli mycket obehagliga överraskningar
för dem, som lia liand örn styret bär i landet -—• det behöver man inte
tvivla på, örn man följer med vad ULF för närvarande gör, ULF som just nu
kommer att hålla årsstämma. Jag rekommenderar dem av kammarens ledamöter,
som inte äro jordbrukare och hittills varit ointresserade av detta., att följa
med vad som tilldrar sig på RLF:s årsstämma. Bara ni göra det, så skola ni
finna att det där finns en kamporganisation, omfattande över 100,000 aktiva
jordbrukare, d. v. s., örn man inräknar hela familjerna, ungefär 500,000 ä

600,000 invånare i Sverige, organiserade inom RBF, och ungefär lika många
omedelbart sympatiserande jordbrukare, vilka ganska enhälligt sätta in sin
kraft för en förändring av dessa jordbrukspolitiska frågors lösning här i landet.

I omedelbar anslutning härtill kunna vi tänka på herr von Helands reprimander
till landsorganisationens ledare, August Lindberg, som i ett förstamajtal
yttrade sig på ett sätt, som jordbrukarna anse vara hotfullt. Han hade nämligen
då sagt, att det kommer ju också en tid, när vi få fred, och då kan man importera
livsmedel. Jag vet inte, örn det var ordagrant så, han yttrade sig, men i
den andan hade det talats. Han har på grund härav blivit föremål för en kampanj
från jordbrukarb!!!, där man nu utmalar honom som jordbrukets fiende

nummer ett. , „ . ......

En fråga, som borde ligga alla örn hjärtat, ä,r den: skall Sverige försöka vara
självförsörjande i fråga örn livsmedelsproduktionen, eller skall Sverige försöka
att, så snart freden är sluten, importera så mycket livsmedel som det lönar sig
att importera? Tar man inte ståndpunkt till den frågan, kan man inte heller ta
ståndpunkt till frågan örn jordbrukspolitiken överhuvud taget. Landsorganisationens
ledare synes ha tagit ståndpunkt — jag vågar inte påstå att den är slutgiltig.
Men örn han har tagit ståndpunkt för en oreserverad importpolitrk, kommer
han att få ett svårartat krig med Sveriges jordbrukarbefolkning, och jag
tror därför att det vore nödvändigt att redan nu något syssla nied detta problem,
som ju mycket sna,rt blir aktuellt.

Längre ned på dagordningen bär återfinnes en punkt, som handlar örn ekonomisk
fredsberedskap, ett problem som, bland andra,^ professor Ohlin och landsorganisationens
kassör, herr Strand, ha fört fram på dagordningen. Det har tidigare
behandlats i andra kammaren, och att döma av utskottets utlåtande, vill
man där såväl som i första kammaren diskutera den svenska ekonomien och efterkrigsproblemen
utan att med ett enda ord beröra jordbrukets problem. Det är ju
ganska typiskt för hur dessa politiker och ekonomer bland stadsbefolkningen se
på frågan örn de ekonomiska problemen, att de överhuvud taget inte med ett ord
ha berört den sida av saken, som jordbruksproblemen representera. Vad jag nu
sagt innebär inte någon anklagelse mot vare sig motionärerna eller utskottet,
ty i fråga örn hela den ekonomiska politiken mena naturligtvis vederbörande
att man också får lov att lia ett begrepp örn jordbruket, men ingen torde ha
kunnat undgå att märka, att de i sitt resonemang i varje fall inte lyckats få
med någonting sorn heter jordbruksekonomiska problem. Man talar örn arbetslöshet
och örn sysselsättningen inom industrien o. s. v., men de jordbruksekonomiska
problemen återfinnas inte där. .

Jag passade på att tjuvstarta redan nu genom att tala litet örn den fragan,
därför att jag inte vet när den kommer att behandlas här i kväll, och jag kanske
inte har tillfälle att vara närvarande just då. Jag återgår emellertid nu till de
jordbruksekonomiska problemen i samband med hela diskussionen om prisfrå gorna.

. . .

Det är riktigt, att prisfrågorna i nuvarande situation aro mycket viktiga, ty
man mäste på ett eller annat sätt organisera jordbrukshjälpen så, att jordbru -

152

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Ang. misreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
karna fa sa pass betalt för sina produkter, att de vilja producera maximum av
livsmedel. Men det förhållandet, att prisfrågorna stå i förgrunden, betyder inte
att de agrarpolitiska problemens kärna är prisfrågorna.

. Bondeförbundet oell ELF synas lägga huvudvikten vid prissättningen pä
.lordbruksprodukterna. I deras diskussioner stå nämligen prisfrågorna i centrum,
men, det är en illusion, när Sveriges bönder tro, att de kunna lösa sina
frågor blott med prispolitik. Det är nämligen alldeles uteslutet, att svenska folket
skulle under en längre tid finna sig i att betala exempelvis 75 öre per kilogram
för^ brödet, för den händelse världsmarknadspriset vore 35 öre eller 25
öre. En sådan linje kommer inte att kunna hållas i längden,. Därför borde bönderna
se litet längre än bara på prisfrågorna. Annars komma de också att köra
fast i sm jordbrukspolitik, ty det går inte att lösa saken blott med att säga:
»Vi skola ha mera betalt för produkterna och höja vår levnadsstandard.» Detta
är egentligen ett dilettantmässigt sätt att lösa problemet. Det kan lösas från
fall till fall och från år till år till en tid. men man kommer i längden inte att
kunna lösa jordbruksproblemet på detta sätt.

Därmed har .jag kommit till slutet av mitt resonemang. Det förhåller sig enligt
mm mening sa, att jordbruksproblemet i dess helhet icke kan lösas med
statliga regleringsåtgärder av den art, som hittills praktiserats. De äro inte
heller föreslagna som en generallösning av jordbruksproblemet, men man måste
i alla lall, såsom jag har sagt i motionen, föra en jordbrukspolitik på lång sikt,
sorn uppställer som riktpunkt kravet att trygga existens- och produktionsbetingelserna
för det stora flertalet av Sveriges bönder. Och hur kan man göra
det, örn det inte går med de regleringsåtgärder, som man håller på med? Dessa
äro inte en krisföreteelse. Det veta alla i denna kammare. Det är tio år gamla
recept, som man följer, en politik som räddat situationen i tio år men icke kommer
att rädda den så många år till. För att trygga existens- och produktionsbetingelserna
för ^jordbrukets flertal — man kan inte göra det för alla men
för flertalet — måste man tillgripa mycket vittgående rationaliseringsåtgärder.
sa att man genom en, ökad produktivitet skapar en bättre lönsamhet. Det hela
blir då icke en prissättningsfråga, utan en fråga örn arbetsproduktiviteten och
avkastningen.

Erkännas bör, att det svenska jordbrukets folk presterat ganska fantastiska
ting, när det gäller att höja arbetsproduktiviteten inom jordbruket. Den rationaliseringsprocess,
som redan har försiggått inom det svenska jordbruket, talar
tor att det mäste finnas mycket skickligt folk som är drivkraften inom den
svenska jordbruksnäringen. Denna rationalisering är mer imponerande än den
sorn skeft inom den svenska industrien. Den har höjt arbetsproduktiviteten i ett
snabbare tempo än inom^ industriel. Men detta bär kunnat ske. därför att jordbrukets
produktionsförhållanden i begynnelsen av denna verkliga rationaliseringsprocess
voro synnerligen efterblivna. Emellertid är vad som skett inte nog,
ty man hänger fast vid en sak, som fördärvar allt, och det var detta jag till
sist ville säga ett par ord örn.

Man hänger nämligen fast vid att det svenska jordbrukets bas skall vara
småbruket. Det betyder, att svenska folket skall vara ganska rikt. vårt lands
ekonomi skall vila pa en utomordentligt god grund, och övriga medborgare
skola vara villiga att ° avs tå från en viss del av sin levnadsstandard till förmån
för jordbruket. Det gar inte i längden, det har jag redan sagt. Man måste alltså
överge fetischen, att det är småbruket, som skulle bära upp det svenska jordbruket,
ty det kan småbruket aldrig göra. Herr Andersson i Bussjö kanske aldrig
kommer att förlåta mig, när jag säger, att örn man bildar en organisation
med. särskilt uppgift att vidmakthålla just det svenska småbruket såsom bas
för jordbruksproduktionen, så har man slagit in på en väg, som omöjligen kan

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

153

Any. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
leda till annat än fiasko. Det går nämligen inte att gå fram efter denna linje.
Man måste ta sikte på det större jordbruket.

Skall då småbruket utrotas i den meningen att småbönderna skola fördrivas
från sin näring? Det är inte nödvändigt. Man kap kollektivisera det, och det
råder intet tvivel om att riksdagens beslut för en tid sedan att bevilja ett anslag
för en andelsladugård i Jämtland var ett principiellt beslut av synnerligen
stor betydelse. Jag har med stort nöje vid detta tillfälle och vid andra tillfällen
hört, att just jordbruksministern har full förståelse för att denna idealisering
av småbruket är politiskt oriktig, ty räddningen för den svenska jordbruksnäringen
skall inte ske på den vägen. Därför bär jordbruksministern också
djärvts att gentemot en tidigare nästan såsom helig betraktad princip,^ nämligen
örn den enskilde jordbrukarens okränkbarhet på den egna torvan, gå in för
ett försök till kollektivisering. Det tyder på en viss vidsynthet hos jordbruksministern,
som bådar gott för kommande jordbrukspolitik, örn han konsekvent
fortsätter på denna linje.

Man skall kanske inte tala med bönder örn kollektivjordbruk, ty det låter förfärligt
i deras öron. De tycka inte om det; de vilja vara självständiga. Men
så småningom uppstå ju andra föreställningar, örn vad som är bra. och jag
skulle gentemot småbrukarromantiken vilja ta upp uttrycket storgårdar. Man
måste ha storgårdar, där man kan tillgodogöra sig maskintekniken och agrikulturens
alla rön och erfarenheter. Då slår man in på en jordbrukspolitik
linje, som kail bära framåt och uppåt. De, som arbeta i den svenska jorden, ha
nämligen rätt att leva lika bra och åtnjuta samma kulturella förmåner som vi,
som bo i städerna. Den rätten skola vi inte frånkänna jordbrukarna, ty då göra
vi fel. I praktiken bär man hittills frånkänt jordbrukarna denna rätt, rätten
till kultur och till materiell välfärd i samma grad som andra medborgare. Det
få vi inte göra. Men man kan inte upprätthålla jordbrukets standard blott genom
allmosor från staten. Ty vad är denna jordbruksreglering? Ofta blott allmosor
åt ett efterblivet jordbruk. Så kan det inte fortgå i längden.

Jag har med detta velat ge blott några strödda synpunkter på vad hela jordbrukspolitikens
problem inrymmer och en liten antydan örn hur jag tror att
den framtida jordbrukspolitiken måste utformas. Det upphäver på intet sätt
riktigheten av vad jag själv här har föreslagit, nämligen att man i dag skall
stödja småbrukarna. Man skall hjälpa dessa också i framtiden, stödja dem på
rätt sätt. De utföra ett utomordentligt landsgagnande arbete,^men de skola som
sagt stödjas på rätt sätt. icke på ett sådant _sätt, ^att det går baklänges både
med småbrukarna och med vårt lands ekonomi. Småbrukarna skola ha det bättre
och vårt lands ekonomi skall gagnas, det skall vara vår linje.

Det är oriktigt att som man nu gör utpeka landsorganisationen som fiende
till jordbrukarna. Jag har tidigare nämnt örn kampanjen mot August Lindberg
för hans förstamajtal, och jag medger, att det finns en mycket utbredd oförståelse
i de fackliga arbetarkretsarna för det rättvisa i jordbrukarnas krav.
Därför skulle jag vilja passa på tillfället, eftersom herr von Heland vädjade
till länsorganisationen, att också göra det. Jag vädjar alltså till landsorganisationen
att söka kontakt med jordbrukarnas organisationer, framför allt med
Riksförbundet landsbygdens folk, men naturligtvis i man av möjlighet också
med bondeförbundet. Riksförbundet landsbygdens folk är den huvudorganisation
för jordbrukare bär i landet, med vilken landsorganisationen har att
söka kontakt, ty efter detta krig. som vi hoppas skall sluta inom en snar framtid,
går det. inte att igen höja arbetarna* reallöner på bekostnad av jordbrukarnas.
Jordbrukarna lia nämligen nu vuxit sig så starka i sina organisationer,
att ett sådant försök inte kommer att lyckas. Därför vore det förmånligt,
örn landsorganisationen sökte kontakt, med Riksförbundet, landsbygdens tolk

154

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. vrist''coler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
för att redan nu börja diskutera fredsproblemen. Många förvåna sig kanske över
att jag^ säger detta, därför att det är att uppträda som en försonande part mellan
två stora stridande grupper. Men jag tillåter mig verkligen att ärligt
uppträda som en medlare, ty jag vet, att dessa båda producentgrupper, de stora
breda bondemassorna och den fackligt organiserade arbetarklassen, i grunden
inte ha mot varandra stridande intressen. Går det illa för arbetarna, så går
det i längden illa även för bönderna, och går det illa för bönderna, drabbas
också arbetarna, örn man ser det pa längre sikt. De båda producentgrupperna
lia allt intresse av att söka samverkan för att gemensamt lösa ekonomiska
problem, särskilt efterkrigsproblemen, som de kunna lösa bättre i förbund än
var för sig.

Ja, herr talman, jag är inte skuld till att klockan är så mycket. Jag har
inte begärt ordet någon gång förut i dag, och då jag inte gärna kan tala annat
än när frågorna äro på dagordningen, så ville jag inte ha osagt vad jag framfört,
ty jag tror att jag här representerar en ståndpunkt som är mera objektiv
än den, som företrädes av såväl de aktiva jordbrukarna själva som stadsbefolkningens
representanter här i kammaren. Jag har velat ge några allmänna
synpunkter på frågan om jordbrukspolitiken, synpunkter som jag säkert vet
komma att bli aktuella inom den närmaste tiden och jag tror, att de linjer, som
jag bär blott har antytt, allvarligt måste diskuteras. Komma de att följas, blir
det till fördel för de svenska jordbrukarna och därmed till fördel också för
hela svenska folket.

Jag har, herr talman, icke något särskilt yrkande.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag har en känsla av att det vöre lämpligast
att låta den föregående ärade talarens förbryllande positiva jordbrukspredikan
få avsluta denna debatt. Men jag hade begärt ordet redan före hans
anförande, och jag skall därför be att få tillägga ett par ord.

Det torde inte vara någon fråga här vid årets riksdag, som har föranlett så
många motioner som frågan örn producentbidraget för mjölk, såsom herr Andersson
i Bussjö också antydde — det var visst 28 motioner avgivna i anledning
av nu ifrågavarande proposition, och visserligen inte alla, men dock ett
respektingivande antal, röra mjölken. Det är således tydligt, att man icke varit
nöjd med den utformning av producentbidraget, som fanns i den kungliga propositionen.
Men resultatet, som föreligger i nu behandlade utskottsutlåtande, är
magert. Ärendets behandling i jordbruksutskottet avslutades faktiskt i trötthetens
tecken, och detta långt mera än nu är fallet här i kammaren. Och fastän
det tillsattes en delegation och frågan debatterades ett par tre dagar, kunde
inte något system utformas eller någon enighet nås, utan frågan blev hänskjuten
till Kungl. Maj:ts avgörande. Jag skall därför endast tillåta mig att till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet uttrycka det önskemål,
som jag har framfört i en motion. Jag gör detta så mycket hellre, som herr
statsrådet saväl i sin proposition som i sitt anförande här i kammaren uttalat
att han hyser sympati för den uppfattningen, att det system, som utformats i
propositionen och i utskottsutlåtandet, till sin beskaffenhet är sådant, att innehavare
av familjejordbruk komma i en sämre ställning än tidigare. Örn det hade
gällt att utforma ett nytt system till hjälpåtgärder för småbrukens innehavare,
och detta hade stannat vid innehav av omkring åtta kor, såsom fallet är nu, då
skulle jag inte ha sagt något. Men nu är det allvarliga i saken det, att det nya
systemet i jämförelse med det gamla ställer innehavarna av bondejordbruken,
alltså sådana med åtta, tio kor och mera, i en sämre ställning än den de tidigare
innehaft. När det gäller jordbruk med tio kor blir det så, att per kilogram

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m. Nr 24. 155

Ann. vrisreglerande åtgärder på iordbrukets område m. m. (Forts.)
mjölk erhåller ungefär ett halvt öre mindre än tidigare, d. v. s. man berövar
jordbrukarna en inkomst som de förut haft, och efter vad som har sagts här i
kammaren är detta för en jordbrukare lika allvarligt som det är för en löntagare
att bli berövad en inkomst, som han blivit utlovad oell soln han enligt sill
föneplan har rätt att få. Det är detta, som jag tycker är särskilt olustigt, och
om det i departementet kan utformas något bättre förslag, som inte lider av
detta fel, skulle det vara utomordentligt värdefullt.

Sedan skulle jag vilja säga några ord örn den reservation, som bär avgivits
av herr Gustafson i Vimmerby och till vilken jag vill ansluta mig. Som herr
von Heland sade, är det gott och väl att riksdagen nu vill uttala önskvärdheten
av att jordbrukets arbetare få samma reallön som grovarbetare på landsbygden.
Men det hade varit bättre, örn man tagit konsekvenserna av detta och gått
längre och sagt, att det varit önskvärt, att någonting nu gjordes för att åstadkomma
en sådan jämställdhet. Ty örn krisen skulle bli långvarig, är det i längden
ganska riskabelt att göra på detta sätt och låta männen fly bort fran jordbruket,
så att det blir hara kvinnor och harn kvar — produktionen måste ta
skada därav — och ställa det så, att allt annat arbete blir bättre betalt. Örn
arbetarna överge det mödosamma jordbruksarbetet så komma vi i ett farligt
läge, örn krisen blir långvarig. Det kan inte vara försvarligt att handla på det
sättet. Och att prisstoppet, såsom sagts, skulle utgöra hinder för en förbättring,
är inte riktigt. Det sades nämligen när prisstoppet kom till, att det inte skulle
omöjliggöra en förbättring av löneläget för de i inkomsthänseende sämst ställda
medborgargrupperna.

Örn vi nu alla äro överens, från herr Linderot till den motsatta polen, var
den nu kan befinna sig, örn att det verkligen förhåller sig så att reallönerna för
jordbruksarbetarna fortfarande äro för låga, varför skulle vi då inte göra någonting
åt det? Jag förstår inte konsekvensen i att man ser, att det föreligger
en påtaglig orättvisa och en fara för folkförsörjningen men låter det stanna
vid detta utan att göra någonting. Vi låta ju miljoner dagsverken gå förlorade
värjo månad här i landet genom att människor äro arbetslösa och uppbära anslag
utan att göra någonting. Men när det gäller jordbruket, går det inte mer
än med nöd och näppe att få folk att hjälpa till med att bärga skörden. Det
förefaller, som örn vårt folkmaterial hade försvagats. Varför kan man t. ex.
inte få upp betorna i Skåne? Från min hembygd minns jag, att fattiga männivskor
förr gjorde detta arbete, men dessa fattiga människor finnas inte längre.
De ha fått det bättre, och de behöva inte hålla på med detta hårda och svåra arbete.
Men vi kunna väl inte låta sådana förhållanden fortfara här i landet och
lägga armarna i kors och konstatera faktum utan att göra någonting at det.
På denna punkt finner jag jordbruksutskottets utlåtande alltför negativt.

Jag skall också be att få anföra en siffra som ett komplement till vad herr
von Heland nämnde här. Man har räknat arbetarna i blockstatistiken. Blockledarna
ha räknat, hur många kvinnor som här i Sverige delta i jordbruksarbete,
och kommit till det resultatet att 470,611 kvinnor arbeta direkt i jordbruket.
Där finnes säkerligen en felkälla, som jag har misstänkt i det konto, som man
gjort upp för jordbruket, när man beräknade jordbrukets arbetskostnader. Man
räknade inte med kvinnorna. Jag skulle vara intresserad av att veta,, hur man
i jordbrukskalkylerna har uppskattat timlönen för dessa 470^611 kvinnor. Vilken
timlön bär man beräknat åt dom? I jordbruket är det så, vilket inte tas i
betraktande, att inte bara männen utan också kvinnorna och barnen i stor utsträckning
sköta örn produktionen, och detta gör att frågan örn skälig ersätt -ning för denna arbetsinsats blir ännu mera behjärtansvärd.

.Tåg ber, herr talman, att få instämma i yrkandet örn bifall till herr Gustafsons
i Vimmerby reservation.

156

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. pr isregler ande åtgärder vå jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Örn jag, som i likhet med herr Linderot icke är
jordbrukare, tar till orda i denna debatt, är det ingalunda för att efterkomma
hans anmaning, att även andra än jordbrukare skola yttra sig, utan det är därför,
att jag anser, att det spörsmål, som här är till behandling, har en allmän
samhällsekonomisk betydelse. Och det finns några synpunkter på frågan örn
den svenska jordbrukspolitikens hänsyn till det mindre jordbrukets folk, sorn
elter vad jag tycker förtjäna dels ytterligare understrykas, dels framföras i
den mån de inte redan kommit till uttryck här i dag.

Det är alldeles klart, att det vore lätt att klara problemet örn ökat stöd åt
småbruket, örn man kunde disponera hur stora belopp som helst ur statskassa*b
j^en /örefaller vara en självklar utgångspunkt för diskussionerna i
radande statsfinansiella läge, att man får röra sig inom den ekonomiska ram,
som jordbruksministern har haft till sitt förfogande. Örn man vill göra det,
kan jag inte finna något annat än att den linje, som utstakats i den av herrar
Näslund och Waldemar Svensson avgivna reservationen, avgjort är att föredra
framför den som jlen kungliga propositionen anvisat. För det första har
det veterligen inte fran något hall kunnat bestridas, att den av dessa reservanter
föreslagna metoden är enklare att tillämpa än propositionens. Och för
uet andra är det i och för sig uppenbart, att själva årsregleringen, efterreglenngen,
lättare klaras enligt denna metod än enligt propositionens. Denna senare
ställde man sig från början mycket skeptisk till, när det gällde efterreg ringen.

Och medan den av herrar Näslund och Svensson föreslagna metoden
löser problemet om en efterreglering, en utjämning olika månader emellan under
det lörsta halvåret 1943, så lämna både Kungl. Majit och utskottet frågan
örn denna efterreglering olöst. Man far inte veta någonting örn hur utskottet
tänkt sig, att efterregleringen för första halvåret 1943 skulle komma till
stand.

Det förefaller alltså, som om det effektiva mjölkpris, som kanske hälften av
landets mjölkproducenter skulle komma i åtnjutande av, fortfarande skall vara
obestämt. _ Denna ståndpunkt rimmar ganska illa, herr talman, med den allmänna
principiella ståndpunkt, som utskottet intur, när det understryker vikten
av att jordbrukarna, på ett tidigt stadium skola veta. vad de ha att räkna
med i prisavseende.

Det torde inte heller kunna bestridas, att den från folkpartihåll angivna
metoden innebär en väsentlig förbättring i jämförelse med propositionens. Ehuru
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet för en stund sedan
meddelade, att för de minsta jordbruken ingen metod i världen kan skapa en
hygglig levnadsstandard något som han har rätt i — är det anmärkningsvärt,
att den av honom i propositionen föreslagna förbättringen framför allt
är en förbättring för stödjordbruket, medan den ger en relativt liten förbättra
som vanhgen kallas småbruk, nämligen de ofullständiga jordbru ken.

På denna punkt ger herr Näslunds förslag en högst avsevärd förbättring.
Jag tänker då på sådana jordbruk, som sälja 500—800 kilogram mjölk i månaden
och upp till grupper med 1,400 ä 2,000 kilogram i månaden.

När man studerar utskottets betänkande och frågar, vad utskottet egentligen
har emot denna metod, som uppenbarligen vore rationellare och enklare, finner
man, att utskottet anför en rätt godtyckligt vald siffra. Utskottet säger: »Vi
kunna vara nied om att ta 3 miljoner kronor fran de 8.6 miljoner, som skola användas
som lokal prisutjämning utöver speciella Norrlandsbidrag och dylikt.
Men reservanterna vilja ta ytterligare 2 miljoner kronor och det vilja vi icke
vara med örn.» Man far inte veta, varför denna gräns skulle vara så viktig.

På sidan 26 i utskottets utlåtande star det vidare, att även dessa lokala prisutjämningsbidrag,
alltså på 8.6 miljoner kronor, främst äro »avsedda för mind -

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

157

Äng. vrisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
re mjölkp roehl center oell närmast sådana som till följd av felslagen skörd eller
andra orsaker äro i särskilt hög grad i behov av stöd». Detta uttalande är
ganska intressant, därför att hittills har veterligen denna lokala prisutjämning
icke varit organiserad som ett speciellt stöd åt småbrukare, vilka drabbats
av felslagen skörd, utan den har varit ett stöd åt jordbrukare överhuvud
taget i trakter, där skörden har slagit fel. Skulle det vara meningen, att dessa
8.6 eller, med den minskning utskottet tänker sig, 5.6 miljoner kronor äro avsedda
att komma, icke alla jordbrukare i trakter, där skörden slagit fel, utan
speciellt småbrukarna i dessa trakter till del, då tycker man verkligen, att en
så radikal förändring i nuvarande system skulle ha belysts först av jordbruksministern
och sedan av utskottet. Men på denna punkt lämnas man. såvitt jag
förstår, helt och hållet i mörker.

Jag har för min del inte kunnat dra någon annan slutsats än den. att meningen
nog närmast är, att dessa pengar skola användas på samma sätt som
hittills och inte särskilt komma de mindre jordbrukarna till del, men man vet
inte örn denna tolkning är riktig eller om avsikten är att ett nytt system skall
tillämpas. Det skulle vara tacknämligt att få veta, om denna tolkning är riktig.
och att överhuvud taget få litet klarare besked på denna punkt.

Örn det nu är så, att man vill lia ett par miljoner kronor mer till denna pri.sutjämning
än vad som enligt herr Näslunds reservation omedelbart skulle
ställas till förfogande, kan man på det sätt, som i reservationen anvisas, av de
34 miljoner kronor, som gå till allmänt mjölkpristillägg, disponera ett par
miljoner. Såsom jordbruksministern påpekar skulle det åstadkomma en allmän
prissänkning av mjölken — enligt vad jag kan se — med ett tiondels öre per
liter eller något litet mer. Men jag understryker, att eftersom det skulle öka
ersättningen åt de mindre mjölkproducenterna, bleve det ingen minskning av
den totala betalningen för mjölkproduktionen i dess helhet.

Jordbruksministern säger: »Örn en sådan allmän prissänkning kan det inte
vara tal. Det har alla varit emot.» Jag vill uttrycka en viss förvåning över
den ståndpunkten. Till en början är det väl klart, herr talman, att örn man
skall ha en prisutjämning och låta den komma vissa grupper till godo inom
ramen för ett konstant belopp, måste man ta pengarna någonstans. Vilka jordbrukare
är det, som skulle få vidkännas en försämring, örn man går herr
Näslunds väg? Jo, alla skulle primärt få avstå ett tiondels öre per liter, men
sedan skulle småbrukarna få tillbaka pengar genom ett högre producentbidrag
än enligt propositionen. De mjölkproducenter, som producera något mer än ett
par tusen liter i månaden, skulle således få vidkännas en försämring, medan
övriga producenter skulle få en mindre förbättring.

Om man nu studerar jordbruksministerns eget förslag till omläggning av
producentbidraget och studerar tabellerna, finner man, att jordbruksministerns
förslag inte innebär något annat än en åtgärd av precis samma innebörd, nämligen
att man tar från de jordbrukare, som producera mer än ett par tusen liter
i månaden, och ger det till de mindre producenterna. Det finns ingen principiell
skillnad mellan dessa linjer. Herr Näslunds linje innebär bara en överflyttning
av pengarna från de större mjölkproducenterna till de mindre på samma
sätt som jordbruksministern själv föreslår.

Under dessa omständigheter har jag, herr talman, mycket svårt att förstå,
varför det skulle finnas något principiellt skäl mot att man går den vägen,
att man använder något av det allmänna mjölkpristillägget till prisutjämningsiindamål,
när man av producentbidraget, som i första rummet är avsett för
småbrukarna, kan ta 15 miljoner kronor eller något lägre belopp till prisut,-jämningsändamål på ett sådant, sätt, att det i verkligheten drabbar de större
jordbrukarna. Varför kan man inte av de 34 miljoner kronor, som utgöra ali -

158

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
mänt mjölkpristillägg, också ta ett par miljoner på ett sådant sätt, att det
drabbar de större jordbrukarna. Jag upprepar det, de mindre jordbrukarna
få tillbaka pengarna, ehuru det sker efter en något annan metod enligt kerr
Näslunds förslag än enligt propositionen.

När jordbruksministern slutar med att bestämt avråda från att vi skola ge
oss längre in på subventionsvägen än hail själv föreslagit — han föreslår
ju själv, att man nu skall ta ytterligare ett steg — kan man inte underlåta att
erinra sig, att jordbruksministern hela tiden synes ha varit mycket ovillig,
när det gäller stödet åt småbrukarna. Vid ett tillfälle föreslog jordbruksministern
till och med en anordning, som i praktiken kunde tänkas innebära
en sänkning av producentbidraget till de mindre jordbrukarna. Det var, när
det utgjorde 2 öre per kilogram och enligt vissa antydningar i propositionen
kunde väntas komma att nedgå till ett öre per kilogram. Jag tror att man kan
säga, att jordbruksministern på detta område pressats steg för steg till en
politik, som dock för närvarande ger det mindre jordbruket en avsevärd hjälp.
I betraktande av detta tror jag inte att man kan ta så förfärligt allvarligt jordbruksministerns
antydan, att precis vid det han föreslår skola vi stanna. I
själva verket innebär den ytterligare utvidgning, som föreslås i herr Näslunds
reservation, i princip samma sorts utjämning.

Jag tillåter mig lämna denna fråga för att beröra en annan, som kanske är
ännu mera central men ännu inte beaktad i dagens debatt, nämligen frågan örn
brödsädsodlingen. I den kungl, propositionen uttalas det, att »enighet torde
råda därom att i första hand största möjliga brödsädsproduktion bör eftersträvas».
Alla torde vara överens om den saken. Brödsädsförsörjningen är
central. Om man studerar propositionens tabeller över den med brödsäd besådda
arealen och den areal, som man i höstas planerade att beså med vårsäd
innevarande år, skall man finna, att den i oktober 1942 gjorda inventeringen
visar en planerad respektive utförd sådd av 495 tusen hektar, medan siffran
föregående år var 542 tusen hektar och året dessförinnan 535 tusen hektar.
Örn man sätter detta såsom kriterium på framgången för den svenska planhushållningen
på jordbrukets område och såsom resultatet av en strävan att i
främsta rummet trygga brödsädsförsörjningen — eftersom man inte kan veta
någonting örn hur de klimatiska förhållandena under det kommande året
skola gestalta sig, får man i första rummet inrikta sig på att se till, att tillräcklig
areal blir besådd med brödsäd — och finner att en nedgång skett i
jämförelse med de två närmast föregående åren med närmare 10 procent, har
man svårt att undvika den slutsatsen, att denna planhushållning inte haft
någon stor framgång. Jämför man med åren före kriget, skall man finna att
den med brödsäd besådda arealen inte ökats, utan snarare minskats. Det är
att ta stora risker och hoppas mycket på god avkastning per arealenhet, örn
man förfar på ett sådant sätt. Nu kan man hoppas att den med vårsäd besådda
arealen snart skall visa sig större än man i höstas planerade — det är i varje
fall min livliga förhoppning. Men jag vill redan nu uttala, att skulle det visa
sig, att denna med vårsäd besådda areal inte ökats utöver vad som planerats
och därför den totala med brödsäd besådda arealen är väsentligt mindre än
den varit andra år, visar detta, att det hittillsvarande systemet, som avser att
trygga brödsädsförsörjningen, inte varit tillräckligt effektivt. Jag vill då
livligt hoppas, att statsrådet vill överväga att i någon mån lägga örn detta
system.

Låt mig beträffande dessa frågor bara i förbigående beröra en annan sak,
nämligen fodercellulosan! För ungefär 12 månader sedan uttalades här i kammaren
en varning från olika håll och olika partier till jordbruksministern för
att han insisterade på att beställa ungefär 550 tusen ton fodercellulosa. Herr

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

159

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
förste vice talmannen och flera andra förklarade, att kvantiteten säkert var
överdrivet stor. Men jordbruksministern framhärdade. Vad har resultatet blivit?
Jo, man hade ett lager vid årets början på 70 tusen ton. Men beräknar
nu att under året totaliter sälja 80 tusen ton eller 10 tusen ton mer än vad som
finns i lager. Nu har Kungl. Maj:t begagnat sig av rätten att minska beställningen,
så att man fått ned kvantiteten till 340 tusen ton i stället för 550
tusen ton, men trots en något förlustbringande export och annan försäljning
sitter man med ett överskott på 280 tusen ton. Jag tror att det visar, hur berättigad
den varning var, som förra året riktades till jordbruksministern. Här
gjordes ett för statskassan ganska dyrbart misstag, och även örn denna massa
framdeles kan säljas, betyder det en förlust för statsverket.

Till sist, herr talman, kan jag inte underlåta att beröra herr Gustafsons i
Vimmerby reservation, som både den sist ärade talaren och herr von Heland
ha fört på tal. På sidan 21 förklarar utskottet, och då även reservanten herr
Gustafson, att »det av Kungl. Majit meddelade beslutet rörande prissättningen
på jordbrukets produkter under nästa regleringsår har icke föranlett någon
erinran från utskottets sida». Här har man alltså från utskottet, inklusive herr
Gustafson, ett godkännande av denna prissättning. Den har tidigare godkänts
av en stor jordbrukskommitté med många bondeförbundsrepresentanter och av
livsmedelskommissionen och dess råd, likaså med många bondeförbundsrepresentanter.
Men så finner man att herr Gustafson, nu med understöd av herr von
Heland och herr Bror Nilsson, förklarar, att »det av regeringen beslutade prisstoppet
synes icke böra utgöra avgörande hinder för att den i jordbruket sysselsatta
arbetskraften i lönehänseende redan i nuvarande läge beredes en ''bättre
ställning».

Ja, kan herr von Heland eller någon annan klara denna trollkonst att med
en godkänd prissättning, som anger ramen för jordbrukets inkomster, omedelbart
bereda den i jordbruket sysselsatta arbetskraften i lönehänseende en avsevärt
bättre ställning, så ha de min aktning. Det vore ytterligt tacknämligt, örn
det kunde ske, men för min del måste jag, herr talman, efterlysa konsekvensen
i dessa båda ståndpunkter.

Jag vill för övrigt beträffande herr von Helands många siffror örn lönerna
inte säga annat än att det förefaller, som örn han inte tillbörligt beaktat skillnaden
i levnadskostnader mellan olika folkgrupper. Jag vill tillägga, att jag
delar herr von Helands och andras mening, att den svenska jordbruksbefolkningen
kan göra anspråk på att få en höjning av sin levnadsstandard, jämförd
med andra folkgruppers, om man utgår från åren 1938 och 1939, ty förkrigsläget
var inte rimligt och rättvist. Vi måste därför vid planläggningen
av jordbrukspolitiken både nu och framdeles sikta på att jordbruksbefolkningen
skall erhålla en relativ höjning av sin levnadsstandard. Men då utskottet
berör denna fråga och på sid. 22 säger, att jordbruksarbetarnas levnadsstandard
snarast möjligt bör bringas i nivå med andra jämförliga folkgruppers,
kan man inte underlåta att fråga sig, varför det bara skulle gälla jordbruksarbetarna.
Förmodligen tänker sig utskottet, att örn jordbruksarbetarna
få en bättre levnadsstandard, skola även alla andra få det med nuvarande
jordbrukspolitik. I annat fall skulle kanske herr von Heland inte vara så energisk
i sina krav på höjning av dessa löner. Men jag vill då betona, att det
finns en grupp inom det svenska jordbruket, beträffande vilken det inte är
säkert, att örn man höjer lantarbetarlönerna och priset på vissa produkter,
man därmed tillför denna grupp en motsvarande höjning i levnadsstandarden,
och det är det mindre jordbrukets folk. Det är bland annat av det skälet, som
man, örn man vill att hela jordbruksbefolkningen skall få en skälig förhöjning
av levnadsstandarden, måste, tillgripa särskilda åtgärder till det mindre jord -

160

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
brukets fromma, även örn man samtidigt understryker att en förstoring av
bruknings del arna är på lång sikt den enda verkliga lösningen.

Det är av dessa skäl som man från den grupp jag tillhör under många hillar
ivrat för åtgärder till förmån för det mindre jordbruket. Och det är därför
att jag för min del betraktar den i herr Näslunds reservation angivna vägen
såsom ett mjmket berättigat och starkt motiverat steg i denna riktning, som
jag, herr talman, ber att få yrka bifall till herr Näslunds reservation.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr voll Heland, som yttrade:
Herr talman! Jag ber först att få tacka herr Ohlin för instämmandet i våra
önskemål. Jag erkänner att det i det av herr Ohlin citerade yttrandet på sid.
22 i utskottsutlåtandet i stället för »jordbruksarbetarna» borde lia stått »jordbrukets
arbetskraft».. Däremot kan jag inte instämma i att dessa åtgärder inte
skulle komma att hjälpa småbrukarna. Jag anser att just de skulle få den
förbättring, som vi önska, genom den åtgärd, som föreslås från vårt håll.

Beträffande den fråga, som herr Ohlin ställde till mig, vill jag säga, att vi
endast önska att få ett uttalande av riksdagen, att statsmakterna äro införstådda
i våra önskemål örn förbättrade löner och därmed högre jordbrukspriser,
så att man vid avtalsförhandlingarna i höst skall ha klart för sig, att man har
statsmakterna bakom sig, så att man kan beräkna, att vid prissättningen nästa
vår priset kommer att höjas med hänsyn till arbetskostnadernas förhöjning.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Till herr Bror Nilsson
vill jag bara säga, att den kvinnliga arbetskraften, räknas in i kalkylen på det
sättet, att man beräknar, hur många dagsverken, som behövas för, låt mig säga
fem hektar jord, och både manlig och kvinnlig arbetskraft ingå där i kalkylen
efter vissa grunder.

I anledning av herr Ohlins anförande skulle jag vilja säga, att jag inte på
rak arm kan avgöra, om den i herr Näslunds reservation angivna metoden är
enklare, men i vilket fall som helst har det från livsmedelskommissionen och
mejerierna hävdats, att förfarandet blir besvärligt, örn man skall ha ett system
med efterreglering. Utskottet meddelar emellertid nu, att man på förfrågan
har från det hållet förklarat, att en förenklad efterreglering vore möjlig att genomföra
även vid ett differentierat producentbidrag.

Vidare säde herr Ohlin någonting örn att i såväl propositionen som reservationen
föreslås, att småbruket skall erhålla ett bättre stöd än tidigare samt att
stödet skulle bli något större enligt reservationen, genom att en större del av
prisutjämningsbidraget skulle komma småbrukarna till godo. Men hur skicklig
herr Ohlin än är att balansera, kommer han väl inte ifrån, att det här uppstår
en skarv på så sätt, att familjejordbruket blir lidande genom att det går miste
örn producentbidraget.

Härefter vill jag framhålla, att när jag sade att jag inte tycker, att systemet
med producentbidrag är tillfredsställande, avsåg jag naturligtvis särskilt
producentbidraget för fläsk.

Jag vill inte tävla med någon i fråga örn omvårdnaden örn småbruket. Herr
Ohlin tyckte sig ha funnit, att jag pressats steg för steg till att göra någonting
för småbrukarna. Jag vet inte, örn inte herr Ohlin också blivit pressad, ty i
höstas förfäktade herr Ohlin mycket bestämt, att man skulle sänka mjölkpriset
med ett öre. och det blir inte mycket över, örn man först ger några öre i producentbidrag
och sedan tar ifrån vederbörande en del på annat sätt.

Såsom jag sade i mitt förra anförande, är det självfallet, att det som enligt
utskottets förslag reserveras av producentbidraget skall komma att användas

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

161

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
såsom ytterligare bidrag åt dem, som få en dålig skörd. Utskottet säger också,
att det inte får utgå till andra än dem, som lia högst 25 hektar åker. Bidraget
är alltjämt ett producentbidrag och inte ett prisutjämningsbidrag, och följaktligen,
kan jag inte erinra emot att arealgränsen nedsättes.

När herr Ohlin talade om att strävandet att främja brödsädsodlingen misslyckats,
borde herr Ohlin, trots att han inte förstår sig på praktiskt jordbruk, beakta,
att ingen på förhand har kunnat veta, hur det skulle ställa sig nied övervintringen
för brödsäden. En stor del av dem, som ha jord i trakter, där brödsädsodlingen
tagit skada under de svåra vintrarna, ha nämligen blivit betänksamma
för denna odling, och följaktligen har insådden blivit mindre. Den regniga
väderleken har också varit en bidragande orsak till att man i södra och
västra Sverige sått betydligt mindre höstsäd än vi tänkt oss. Uppgifterna lämpades
redan i oktober, och då har man inte kunnat uppge annat än vad man
ansett vara möjligt att så. I stora delar av södra och västra Sverige var det
emellertid omöjligt att så lika tidigt som vanligt på grund av den försenade
skörden. Livsmedelskommissionen och statsmakterna hade ju tillrått jordbrukarna
att odla grönfoder i trädoma. Hade inte detta efterkommits, skulle trudorna
ha varit tillgängliga tidigare på hösten för brödsädsodling. Ärter och
grönfoder kunde emellertid inte skördas i tid för att möjliggöra brödsädsodling,
och även av den anledningen minskades årets brödsädsodling av höstsäd.

I fråga örn fodercellulosan vill jag inte säga annat än att varken herr Ohlin
eller jag visste vid den tiden, avtal träffades örn tillverkningen av fodercellulosa,
hur skörden skulle utfalla år 1942, och örn resultatet hade blivit dåligt,
hade det nu hörts andra visor. Avtalet träffades nämligen på våren 1942.

Jag vet inte, om vi förlorat någonting på den fodercellulosa, som vi ha exporterat.
Jag tror nog att vi ha fått tillbaka vad fodercellulosan kostade staten,
och det är möjligt, att vi kunna exportera mera fodercellulosa och få igen
kostnaderna för den.

Herr Ohlin erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! .1
anledning av statsrådets uttalande angående mjölkpriset vill jag understryka,
att ett missförstånd föreligger. Jag har aldrig hävdat någon ståndpunkt, som
skulle innebära en sänkning av mjölkpriset för det mindre jordbruket. Jag inbjuder
statsrådet att studera vad jag sagt och skrivit i den saken.

Sedan säger statsrådet, att det är klart att det blir en del bondejordbruk,
som få mindre betalt för mjölken än om nian skulle gå den av herr Näslund
angivna vägen och ta av det allmänna mjölkpristillägget. Jag påpekar att jag
sade i mitt förra anförande, att den av statsrådet själv föreslagna vägen innebär
precis detsamma. Den innebär en minskning inte bara för det största
jordbruket, utan även för de medelstora. Det är därför som det inte kan förefalla
mig sakligt berättigat att säga — som herr statsrådet gör — att. jag
kan lägga fram detta förslag men inte vara med om ett förslag som i praktiken
innebär alldeles detsamma.

Vad brödsäden beträffar, är det alldeles klart, att höstens väderleksförhållanden
voro ogynnsamma, men det är väl just sådana saker, som jordbrukspolitiken
har att ta hänsyn till. Man kan inte underlåta att konstatera, att örn
en sådan händelse åstadkommer en väsentlig minskning av brödsädsarealen, är
det ett föga lysande resultat av planhushållningen på detta område.

Vad till sist fodercellulosan beträffar, kan jag stödja, mig på att det var
litt antal praktiskt erfarna jordbrukare med herr förste vice talmannen i spetsen,
som gav goda skäl för att man inte borde lia beställt en sa stor kvantitel
cellulosa. Men jordbruksministern frågar: hur skulle man lia gjort, örn det

Första kammarens protokoll ldjS. Nr äl. 11

162 Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1943 e. ni.

Äng. prisreglerande åtgärder på ''jordbrukets område m. m. (Forts.)
blivit en sämre skörd? Jo, herr statsrådet, då hade man kunnat öka beställningarna
några månader senare av cellulosa.

Att staten förlorar pengar på fodercellulosan, tror jag indirekt framgår av
att det kräves vissa anslag även nu. Jag medger att förlusten på fodercellulosan
inte är av hårresande dimensioner, men jag tror att herr statsrådet vid en
senare tidpunkt kommer att få upplysa riksdagen örn att affären inte varit
lysande för statskassan.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Då det förra våren klargjordes
för lantmännen, att myndigheterna hyste en önskan, att man skulle
beså trädorna för att bättre trygga behovet av foder, åtlydde jordbrukarna i
stor utsträckning uppmaningen härom. Det var omöjligt att då på våren veta,
att det skulle bli en regnig höst, så att man inte skulle hinna att i tid skörda
vad som såtts i trädorna. När nu utvecklingen blev sådan, blev resultatet, att
man inte kunde så tillräckligt med höstsäd.

Vi vilja ju bl. a. ha så mycket oljeväxter odlade som möjligt, och 22 tusen
hektar besåddes också med sådana växter. De skördades i fjol så sent, att de
på sina ställen inte kunde tröskas förrän i november månad, och det är givet,
att det inte därefter gick att så höstsäd.

Förhållandena ha alltså varit sådana, att ingen har kunnat förutse dem.
Med hänsyn härtill har emellertid vårvetet åsatts något högre pris i år för
att odlingen skall utökas. Följaktligen tycker jag inte, att vi skola beskylla
livsmedelskommissionen för att den inte Ilar varit förutseende oell försökt
avhjälpa svårigheterna.

I fråga örn fodercellulosan vill jag inte tillägga mer än att det är synnerligen
lätt att vara efterklok.

Herr andre vice talmanunen: Herr talman! Det är beklagligt att vi skola
diskutera denna viktiga fråga under en sudan forcering. Jag hade för min
del inte tänkt begära ordet, men jag tvingades faktiskt att göra det av herr
Linderots anförande.

Om det program, som han här utvecklade, skall ge en vink örn de linjer,
efter vilka den nya nationella kommunismen här i landet skall arbeta, måste
man säga, att det vittnar örn en ganska betydande förvirring. Men jag tycker
att det är lustigt att konstatera det underliga samspel, som råder mellan herr
Linderot och t. ex. herr von Heland i jordbruksfrågorna. Herr linderot sade
att socialdemokraterna motverka jordbruksarbetarnas intressen, och som stöd
härför åberopade han ett uttalande av herr Sträng, att jordbruksarbetarna
med hänsyn till den återhållsamma ekonomiska politik, som är anbefalld, inte
borde driva sina krav för långt. Jag fann det uttalandet ganska underligt.

Jag tycker att det är minst lika anmärkningsvärt, att när herr von Heland
står upp och slår sig för sitt bröst och bedyrar sin stora kärlek till lantarbetarna
och påyrkar förbättring i deras läge, är kommunisten Linderot den
förste, som faller ned och tillber. Det gjorde ett ganska lustigt intryck, nästan
lika lustigt som när herr Linderot i senare delen av sitt anförande slöt jordbruksministern
i sin breda famn och betraktade honom nära på som en partivän
på den jordbrukskollektiviseringens stråt, som han försökte få oss in på.

Nu bör man kanske i all vänlighet erinra herr Linderot örn att man inte
får ta allt det, som herr von Heland säger, för gott. Jag vill erinra örn att de
förbättringar av lantarbetarnas ställning, som verkligen ha inträtt under årens
lopp, Ira huvudsakligast framdrivits under socialdemokratisk regi och ofta i
strid med herr von Heland och andra. Men det socialdemokratiska intresset
stannar inte vid lantarbetarna utan sträcker sig även till de mindre jordbro -

To rada seli deli 17 juni 1041! e. in.

Nr 24.

103

Äng. pri sr eglé rande åtgärder på jordbrukets område rn. m. (Forts.)
karna. Det har ju blivit modernt nu att tala för småbrukarna oell det mindre
jordbruket. Det är en så ofantligt stor kärlek som nu kommer denna grupp till
del, att örn alla de vackra önskningarna skulle förverkligas, komma en verklig
jordbruksrevolution till stånd bär i landet. Det märkliga är att i det program
och de motioner, vari denna kärlek utvecklas, från folkpartiet och även delvis
från bondeförbundet samt nu även från kommunisterna, är det ofta gamla
socialdemokratiska programpunkter och önskemål som tagas fram till
vädring. Eftersom här Ilar talats örn landsorganisationen och det socialdemokratiska
partiet, vill jag erinra örn att båda dessa klart ha deklarerat sin
önskan att höja de allra lägst ställda grupperna, framför allt lantarbetarna
och vissa mindre jordbrukargrupper. Mea det är klart att det antiinflatiousprogram,
som nu är anbefallt, och som verkligen tar sikte på det helas och
även jordbrukets bästa med hänsyn till vad som komma skall efter kriget,
ålägger alla grupper en betydande återhållsamhet.

Herr Linderot sade till slut, att industriarbetarnas löner skola återställas
efter kriget, och han menade att det återigen skulle ske på jordbrukarnas bekostnad.
Jag tror det är litet förhastat att utslunga sådana påståenden. Jag
tänker mig att herr von Heland även på denna punkt är beredd att ansluta sig
till herr Linderot. Jag har naturligtvis inte fullmakt att avge några deklarationer,
men nog anser jag mig lia rättighet säga att det parti jag företräder,
och jag tror även landsorganisationen, för tiden efter kriget kummer att engagera
sig i ett program, som innebär en verklig utjämning under samverkan
mellan olika producent- och arbetar- samt konsumentgrupper. Jag tror att
detta program kommer att vara kännetecknat av långt klarare linjer än det,
som den nj^vordne »nationelle» kommunistledaren i dag sökt göra oss förtrogna
med.

"Vad de olika här föreliggande förslagen beträffar, förefaller det mig, som
om läget skulle vara präglat av en viss förbistring. Jag skulle lia önskat att
utskottet kunnat åstadkomma en bättre samarbetning av de olika förslagen.
Det borde lia varit möjligt att komma fram till en enhetlig lösning med bortarbetande
av de många olika linjerna, som ju icke skilja sig mycket från varandra.
Som läget i dag är, herr talman, och med hänsyn till den forcering vi
nu måste arbeta under, kail jag inte annat än yrka bifall till utskottets förslag.

I herr andre vice talmannens yttrande instämde herr Wagnsson.

Ordet lämnades nu för kort genmäle till herr Linderot, som yttrade: Herr
Åkerberg tycks lia missförstått mig. eftersom han ansåg att jag menade,
att den fackliga rörelsen av någon ond vilja gent emot Sveriges bönder skulle
söka att efter kriget få högre arbetarlöner på bekostnad av dem. Vad jag
ville säga är, att det svenska folkhushållet, låt oss säga under tiden efter
jordbrukskrisen 1930, bär kunnat ge subventioner till jordbruket utan att
arbetarnas löner därför behövt sänkas. Men när kriget är över, komma vi
att få betala alla de miljarder, som nu ges ut på rustningar och dylikt, och
ilen kapitalistiska, ekonomien kommer då icke att vara i stånd att. höja både
industriarbetarnas löner och jordbrukarnas levnadsstandard. Därför förutsatte
jag att man skulle komma alt försöka, lösa frågan örn arbetarnas löner
på jordbrukarnas bekostnad. Min mening är att man, för att undvika lönesänkningar
eller stagnation för industriarbetarna, redan nu måste ta sikte pä
en sådan produktionsförändring inom jordbruket, afl lantbefolkningens levnadsstandard
kail höjas.

T övrigt inverkar det ju icke på sakfrågorna, örn herr Akerberg torsåker
göra några skämtsamma anspelningar på jordbruksministern eller herr von
Heland, sorn örn de skulle ha blivit av samma åsikt som jag. Det är utan

Hi! Nr 24. Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
vidare Hart för en och var, att vi icke lia samma politiska åsikter, men vi
kunna ju i alla fall se förståndigt på jordbruksfrågor.

Herr von Heland: Herr talman! .lag måste beklaga att denna viktiga debatt
kommer så sent på natten och att jag ytterligare måste besvära kammaren
vid denna sena timme. Jag har begärt ordet dels för att få ge en replik
till herr Åkerberg och dels för att framställa ett pär frågor till herr Ohlin.

Till herr Åkerberg vill jag säga. att jag verkligen hoppas att den samförståndsvilja,
som nu ofta deklareras från socialdemokratiskt håll, skall bli
verklighet och att de frågor, som vi från vårt håll anse så oerhört viktiga för
jordbrukets folk, skola kunna lösas i samförstånd. Det var glädjande att
höra vad herr Åkerberg härvidlag anförde örn en utjämningspolitik snarast
möjligt. Vad vi reagerat mot är de uttalanden, som gjordes elen 1 maj och
som jag ansåg mig böra omnämna, eftersom de icke stämde överens med vad
herr Åkerberg i ''dag anfört. Jag hoppas alltså att vad herr Åkerberg i dag
sagt är det riktiga uttrycket för det socialdemokratiska partiets ståndpunkt.

Herr Åkerberg anförde dessutom, att socialdemokraterna alltid strävat efter
att förbättra lantarbetarnas villkor, ofta, som han sade, i motsatsställning till
bondeförbundet och även till mig. Detta är absolut ett misstag, herr Åkerberg.
Jag kan peka på att det var jag som vid den s. k. jordbrukarriksdagen
år 1930 upptog frågan om att sammankoppla löner och jordbruksproduktpriser
för att därmed kunna förbättra lönestandarden för jordbrukets arbetskraft.
Denna fråga behandlades sedermera på bondeförbundets förbundsstämma i
Ronneby år 1935, och en kommitté tillsattes med nuvarande jordbruksministern
sorn. ordförande. Denna kommittés arbete föranledde bondeförbundet att
i en motion vid 1936 års riksdag söka få till stånd en sammankoppling av
lantarbetarlönerna och jordbrukets produktpriser.

Vi ha alltså för många år sedan sökt att på detta sätt ernå en förbättring
av villkoren för den arbetskraft, som är anställd vid jordbruket, och det är
alldeles självklart att lönefrågorna måste stå i samband med näringens möjligheter
att betala — det tror jag att varje industriarbetare utan vidare skall
erkänna.

Jag har många siffror som belysa läget inom jordbruket i det hänseendet.
Jag skall icke gå längre tillbaka än till år 1913, ehuru jag har ännu tidigare
siffror. År 1913 var lönen för en lantarbetare 698 kronor. Med kriget och krigen
stego sedan jordbruksprodukterna i pris, och då ökades arbetarnas löneinkomster
automatiskt. Årslönen för en lantarbetare år 1918 var sålunda 1,689
kronor. Enligt statistiska publikationer ha arbets- och löneförhållandena på
de flesta arbetsplatser inom jordbruket varit reglerade genom kollektivavtal
sedan år 1919, då alltså fackföreningsrörelsen sökt förhjälpa jordbruksarbetarna
till bättre förhållanden. Men innan dessa fackföreningar ännu kunnat
göra något, alltså före 1919. hade således årslönen på grund av jordbrukets
förbättrade Ja ge stigit från 698 till 1.689 kronor. Högkonjunkturen fortsatte
sedan, och år 1920 var årslönen den högsta, eller 2,218 kronor. Trots fackföreningarna
och det socialdemokratiska partiet sjönk lantarbetarlönen omedelbart
härefter på grund av krisen, och redan år 1922 hade den nedgått från
2,218 till 1,239 kronor.

Av detta framgår klart, att arbetskraften är beroende av de möjligheter
näringen har att betala, och det är därför vi äro så ivriga att även när det
gäller jordbruket koppla ihop dessa frågor, i all synnerhet som dess villkor
i löne- och prishänseende regleras så noggrant. Jag är som sagt mycket tillfredsställd
med den deklaration herr Åkerberg i dag gjorde. Den bådade gott
för framtiden.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. in.

Nr 24.

lön

Äng. pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Med folkpartiet är det litet egendomligare. Herr Ohlin påstod, vilket jag
icke kan se någon rimlig anledning till, att jordbruksministern icke hade varit
intresserad för småbrukarna och producentbidragen. Detta måste vara felaktigt
redan därför att Sverige ju är ett småbrukarland. 78 procent av landets
jordbruk äro mindre än 10 hektar, medan endast 1.7 procent äro större än 50
hektar. Jordbruksfrågorna måste följaktligen bli framför allt det mindre jordbrukets
problem, och det är alldeles självklart att vi med vår stora valmanskår
på landsbygden främst måste ta hänsyn till det mindre jordbruket.
Men att folkpartiet blivit så intresserat av dessa producentbidrag förefaller
mig ganska underligt, eftersom ju folkpartiet också kallas det liberala partiet.
Må det tillåtas mig att göra herr Ohlin ett par frågor. Är det för. det, första
hans uppfattning, att mjölkregleringen bör ordnas som en social hjälpatgärd,
eller bör jordbruksstödet lämnas enligt vanliga driftsekonomiska principer,
och bör man härvid söka inrikta jordbrukspolitiken på sådant sätt, att högsta
möjliga produktion främjas? Örn herr Ohlin svarar att mjölkregleringen och
producentbidragen böra ordnas som en social hjälpåtgärd, förstår jag folkpartiets
önskemål i fråga om producentbidragen och önskar då i stället få svar
på en annan fråga: Är det riktigt att en sådan social hjälpåtgärd inlemmas
inom den s. k. ramen för jordbruksregleringan, eller bör det icke i stället vara
så, att en sådan åtgärd vidtages av staten direkt och med särskilt anslagna
medel? Örn herr Ohlin däremot icke anser, att jordbrukspolitiken och mjölkregleringen
över huvud taget böra betraktas som sociala hjälpatgärder, synas
mig motionen och anförandena från folkpartihåll litet egendomliga. Ty örn
mjölkregleringen icke skall ordnas som en social hjälpatgärd, undrar jag,
örn folkpartiets önskemål örn producentbidrag skall anses vara en form av
någon ny liberalistisk politik.

Herr Ohlin: Herr talman! Tillåt mig att först beröra herr von Helands försök
i hans näst föregående yttrande att rädda konsekvensen i herr Gustafsons
i Vimmerby reservation, som han ju understödde. Han kommer nu med en
mycket överraskande förklaring. Det är visserligen sant, att bondeförbundet
godkänt prissättningen för året 1943/44, säger han, men vad vi önska är att
höja lönerna för jordbruksarbetarna redan nu, på hösten 1943, och sedan hoppas
vi att på våren 1944 få priserna höjda till nästa produktionsår, 1944/45. Denna
ståndpunkt innebär, att jordbrukets kostnader under året 1943/44 skulle höjas,
men icke dess produktpriser. Det betyder att herr von Heland här direkt
förordar ett brytande med den princip, som jordbrukarna varit så tacksamma
att få erkänd och som det svenska samhället enligt min mening med rätta godtagit,
nämligen att jordbruket bör ha full kompensation för sina kostnadsstegringar.
dag har svårt att tro. att herr von Heland vid närmare övervägande
kan vilja uppge en för det svenska jordbruket så viktig princip som den örn
den fulla täckningen för kostnadsstegringar.

Sedan ställde herr von Heland några frågor till mig. Han bestred först att
jordbruksministern varit endast lamt intresserad av stödet till småbrukarna.
Jag skall blott tillåta mig två försök till konkretisering på denna punkt —
kammaren ursäktar förmodligen, om jag begränsar mig av hänsyn till den sena
timmen.

Jag vill minnas att det några månader före krigsutbrottet stod i en kungl,
proposition, att producentbidraget sedan någon tid utgick med samma belopp
sorn den s. k. mjölkavgiften, d. v. s. med två öre. Icke desto mindre föreslog
jordbruksministern att mjölkavgiften skulle sänkas till ett öre —- han tänkte
sig tydligen närmast att avveckla den — men antydde icke med ett ord något
annat sätt att finansiera ett producentbidrag till småbrukarna. Det var, så

160 Nr 24. Torsila gen den 17 juni lillo e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
vitt jag- förstår, omöjligt att läsa denna förklaring på annat sätt än att jordbruksministern
avsåg en viss sänkning av producentbidraget. Genom riksdagens
ingripande blev det ingeli sänkning, utan bidraget Ilar sedan successivt blivit
höjt. Åtminstone vid ett tillfälle har detta icke skett på grund av initiativ från
regeringen, utan med anledning av väckta motioner.

Sedan kommer herr von Heland till vad jag förmodar att lian själv betraktar
som en mycket svår fråga, genom vilken han säkert tror att han placerat mig,
och kanske även folkpartiet i övrigt, i ett hörn. Frågan gäller, örn vi betrakta
detta småbrukarstöd såsom en vanlig driftsekonomisk åtgärd eller som en social
hjälpåtgärd. Jag vill för min del förklara, att jag icke betraktar det såsom
en del av socialpolitiken, men jag vill icke heller hänföra det lill det förstnämnda
området. Det på lång sikt enda möjliga är enligt min mening att gå in
för en rationalisering av det svenska jordbruket, framför allt i syfte att förstora
brukningsdelarna. Naturligtvis skall man icke, som herr Linderot tänker
sig. efterbilda de ryska kolchoserna, utan det gäller att från ofullständiga
jordbruk komma fram till fullständiga, produktiva bondejordbruk. Detta är
emellertid en politik på mycket lång sikt, och det blir därför nödvändigt icke
bara under kriget utan även därefter att i den svenska jordbrukspolitiken infoga
särskilda åtgärder för höjning av det mindre jordbrukets lönsamhet.

Då säger herr von Heland, att örn detta icke är socialpolitik utan jordbrukspolitik,
så får man likväl fråga, örn det inte är riktigt att ge denna hjälp som
ett extra bidrag ur statskassan, eftersom det gäller en särskild grupp, i stället
för att finansiera den inom den för jordbruket beräknade allmänna ramen. Jag
vill svara, att den svenska jordbrukspolitiken, som går ut på att ge täckning
för kostnaderna, betraktar jordbruket .såsom en enhet, varför den inte kail differentiera
priserna efter kostnadernas olika storlek. Men det är ett uppenbart
faktum, att vid det mindre jordbruket produktionskostnaderna för en hel del
varor äro högre än vid det större jordbruket. Producentbidraget innebär ett
blygsamt försök från statsmakternas sida att åstadkomma en viss differentiering
av inkomsterna för jordbruk av olika typ. så att dessa inkomster mera
skola anpassa sig efter kostnadsnivån. Det innebär således, jag upprepar det,
ett mycket blygsamt försök att ta hänsyn till olikheterna i fråga om kostnader.

Jag tror, att de undersökningar, som gjorts och göras av jordbrukskommittén,
komma att visa, att skillnaden i produktionskostnader i verkligheten är
mycket större än man vetat om och att de hänsyn man tagit genom att låta
producentbidrag utgå äro relativt små. Jag understryker att, det på. lång sikt
aldrig kan vara riktigt, att man eftersträvar att differentiera priserna efter
olika produktionskostnader ens för olika typer av jordbruk, utan detta får betraktas
endast såsom en temporär åtgärd, fastän temporär i den meningen, att
den sträcker sig över flera år. T längden måste ändå en rationalisering av jordbruket.
. framför allt en utökning av de mindre brukningsdelarnas storlek, vara
huvudlinjen i den svenska jordbrukspolitiken.

Herr voll Heland: Herr talman! Herr Ohlin påpekade mycket riktigt, ali
vi från vart hall önska full täckning för de ökade arbetskostnaderna, och det
är alldeles givet, att vi alltjämt hysa detta önskemål. Men säger man som
herr Ohlin, att jordbrukarna godkänna prisnivån på våren med hänsyn till
då rådande kostnader, vilken prisnivå sedan inte går att rucka på, även örn
avtalsunderhandlingarna, som ske på hösten, medföra kostnadsökningar, komma
vi ju aldrig någonstans. Vi måste väl i första hand veta, örn statsmakterna
äro beredda att ge oss den prisförbättring, sorn kommer att följa på
en avtalsuppgörelse, där vi skola tillförsäkra lantarbetarna löner sorn äro

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

1(17

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
jämförbara med exempelvis grovarbetamas på landsbygden. Det är därför vi
ha önskemålet att få detta uttalat av riksdagen.

De andra problemen, herr talman, som herr Ohlin var inne pa, skall jag be
att få återkomma, till. när vi skola behandla det tillfälliga utskottets utlåtande,
det sista på denna föredragningslista. Jag måste emellertid ge en
kort replik redan nu. Det är intressant att höra, att herr Ohlins inställning
är, att producentbidragets utgående endast är en temporär åtgärd för några
år framåt. Men denna åtgärd, det måste herr Ohlin gå med pa, konserverar
ju småbruket i stället för att, såsom herr Ohlin anser riktigt, rationalisera
jordbruksdriften fram till större enheter. Det är mycket riktigt som
herr Ohlin säger, att arbetskostnaden är väsentligt högre vid det mindre
jordbruket än vid det större. Vid en undersökning 1942 visade det sig, att
det för att få fram en produktionsenhet av ett visst slag åtgick dubbelt Iså
stor arbetskraft vid ett 5-hektarsjordbruk som vid ett 50-hektarsjordbruk.
Därom äro vi således fullt ense.

Man kan då tydligen örn några år räkna med att det här frieriet till småbrukarna,
genom att man överbjuder varandra i fråga örn producentbidraget,
kommer att upphöra. Det är ju ett intressant resultat av kvällens diskussion.

Herr Ohlin: Herr talman! dag vill endast rekommendera herr von Heland
att studera en motion, som i januari från folkpartihåll avlämnades i denna
kammare av herr Näslund och som även jag underskrivit. I denna kan herr
von Heland utläsa min ståndpunkt i dessa frågor. Där framhålles, att man
även efter kriget får tänka sig att fortsätta med en småbrukspolitik av denna
typ. När det emellertid gäller att förstora brukningsdelarna, och man ser
saken på lång sikt, kanske flera tiotal år. är det klart att det är önskvärt
att så småningom komma fram på andra linjer.

Jag tror inte herr von Heland behöver vara ängslig för att denna småbrukspolilik
kommer att konservera de mindre brukningsdelarna genom att
bereda de svenska småbrukarna en så lysande ekonomisk ställning, att de
komma att sätta sig till motvärn, när statsmakterna erbjuda dem möjligheter
att få sina jordbruk förstorade.

Jag skall inte återkomma vidare i denna fråga, även örn herr von Heland
skulle framprovocera en replik. Jag skall endast ge en replik till herr andre
vice talmannen, som hade den anmärkningsvärda frigjordheten att förklara,
att en hel del av de krav. som kommit fram i motionerna, ingenting annat
var än gamla socialdemokratiska krav. Jag måste nog, herr talman, förklara
att denna politik, som man från folkpartihåll understött i fråga örn hjälp
åt småbrukarna, i varje fall icke fått stöd i Örebro-Kuriren. Jag inbjuder nu
herr Åkerberg att understödja denna politik här i kammaren genom att stödja
herr Näslunds reservation.

Herr von Heland: Herr talman! dag skall endast besvära med en sista
replik till herr Ohlin, och det, är inte alls min avsikt att framprovocera någon
ytterligare replik från herr Ohlins sida.

Jag vill endast konstatera, att det inte var från vårt håll man började
tvisten örn producentbidragen, utan att det var herr Ohlin som anmärkte
på att jordbruksministern inte var intresserad för småbrukarna och producentbidragen.
Det är i alla fall glädjande att kunna konstatera, att vi åtminstone
i dag tyckas vara lika intresserade för. småbrukarna, och jag kan
även vittna örn att en stor del av dessa lia det mycket besvärligare än till
och med lantarbetarna. Jag anser alltså, att all den hjälp vi kunna ge -småbruket
är befogad.

1G8

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Herr Doman: Herr talman! Jag skall inte berika debatten med någon sakkunskap
på jordbrukets område, ehuru jag förmodar att till och med mina
minimala resurser pa detta område inte understiga vad som här presterats från
en del andra håll.

Jag skulle vilja konstatera, att jordbrukspolitiken har blivit en prisfråga.
Medan Sveriges industrier trots stora pålagor och i avsaknad av skyddstullar
och andra understöd ha kunnat slå sig fram till en särställning, ha vi
kunnat konstatera ett alltmera högljutt rop på hjälp från jordbruket. Det
tycks vara så, att bönderna, åtminstone riksdagsbönderna, snart inte kunna
sätta vare sig en potatis eller en rova utan statsunderstöd. Jag undrar, huruvida
det inte vore på tiden att börja avveckla dessa förhållanden. I vart
fall vill jag uttala förhoppningen, att den dag snart skall randas, då vi inte
behöva diskutera örn sådana saker, utan näringarna kunna återställas till
sitt rätta skick, nämligen att bli självförsörjande.

Herr 1}jömsson: Herr talman! Det har för mig varit av ett visst intresse
att höra med vilken energi herrar von Heland oell Ohlin försökt tillskriva sina
respektive partier förtjänsten av vår jordbrukspolitik, särskilt i vad det gäller
att gynna småbrukarna. Jag har emellertid intet intresse av att lägga mig i
detta förspel till kommande valrörelser. Därvidlag få herrarna gärna komma
med hur många ömsesidiga repliker som helst.

Jag vill emellertid säga, att jag fullkomligt delar den meningen, att det
inte är någon rimlig socialpolitik att ha ett producentbidrag, som blir större,
ju större, intill en viss gräns, jordbruket är och desto mindre således ju bättre
vederbörande, jordbrukare behöver det. Det fyller inte de krav jag ställer på
en rimlig socialpolitik, men denna politik kan, såvitt jag förstår, nu försvaras
bland annat på grund av att den stimulerar till största möjliga leverans av
mjölk från småbrukarna, vilket jag tror möjligen kan ha bidraget till att vi
sluppit någonting så förskräckligt som ransonering av mjölk.

Vad som emellertid särskilt givit mig anledning att begära ordet är herr
Ohlins motivering för producentbidraget. Enligt hans mening skulle det vara
dyrare att producera ep liter mjölk på ett litet jordbruk än på ett stort; bidraget
skulle alltså vara större, ju mindre jordbruket är. Detta går inte för mig riktigt
ihop. Jag skall inte be om någon förklaring, men jag undrar, om herr Ohlin
vill tillämpa denna regel även på andra områden. En konsekvens av herr Ohlins
resonemang skulle bli, att örn t. ex. en handskomakare inte kan göra ett par
skor till samma pris som en fabrik, skulle staten sörja för att han ändå finge
avsättning för tillräckligt många par skor till skäligt pris. Är herr Ohlin
verkligen beredd att föra detta resonemang även när det gäller andra områden?
Det är väl så, att småbrukarna kommit i ett särskilt prekärt läge just nu, därför
att de fått avstå från en del av småbrukets binäringar, särskilt husd jurs -skötseln, som förut utgjort ett mycket värdefullt stöd för deras ekonomi. Denna
omständighet kan utgöra ett motiv för att man på ett område, där man vill
åstadkomma en stor produktion, för en i och för sig så besynnerlig politik som
att man säger, att mjölk, producerad från jordbruk på upp till så och så
många hektar, skall betalas med så och så mycket mer per liter än annan.
En sådan politik kan absolut inte, örn den skall föras under någon längre tid,
annat än, som herr von Heland säger, konservera småbruken. Jag har emellertid
funnit, som jag tidigare sade, att man under nu rådande tider kan acceptera
denna politik.

Jag kan inte förstå, hur man kan så där helt försvära sig till ett uppslag,
sorn herr Näslund eller herr Svensson givit upphov till. Det är inte möjligt
att säga, att det ena förslaget är så alldeles oerhört mycket bättre än det andra.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Nr 24.

169

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)
Båda äro, såvitt jag kan se, ofullkomliga, och jag förstår inte, hur man kan
få en så varm glöd av tro i sin stämma som herr Ohlin i dag, när han talat
om detta spörsmål.

Till slut skall jag endast göra en liten anmärkning. Det har här varit tal
örn vilket parti som först fört fram kravet, att jordbrukspolitiken även skulle
slå väkt örn lantarbetarnas löner. Jag vill erinra mig, att det någon gång på
20-talet var från socialdemokratiskt håll som det först restes krav på minimilön
till betodlarna. Staten skulle garantera, ett visst betpris. Det var alltså under
ett annat årtionde än det vi nu resonera örn. Men det råder icke desto mindre
stora meningsskiljaktigheter örn vem som under trettiotalet varit mest intresserad
av lantarbetarnas löner. Detta sagt endast i förbigående, herr talman.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt angående de olika delar av utskottets motivering, som
blivit föremål för ändringsyrkanden, och särskilt angående utskottets hemställan.

Beträffande utskottets i sista stycket å sid. 22 i det tryckta utlåtandet gjorda
uttalanden angående motionerna I: 190 och II: 274, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att ifrågavarande uttalanden skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna den av herr Gustafson i Vimmerby vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Vid sedermera enligt dessa båda yrkanden gjorda propositioner godkändes
utskottets yttrande i nu förevarande del.

Vidkommande utskottets uttalanden angående dels mjölk- och matfettsregleringen,
dels reglering av andra animaliska produkter än mjölk, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att nämnda uttalanden skulle godkännas;
2:o), av herr Näslund, att kammaren skulle godkänna motsvarande delar av den
av honom och herr Svensson i Ljungskile vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Andersson, Alfred, att utskottets uttalanden skulle godkännas
med den ändring av de i propositionen föreslagna grunderna för producentbidraget
för mjölk, att den grundkvantitet, för vilken 4 öre per kilogram
mjölk skulle utgå, bestämdes till 275 kilogram för månad samt att den s. k. efterregleringsrätten
beträffande producentbidraget bifeehölles.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets uttalanden i
nu angivna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Näslunds yrkande.

Herr Andersson, Alfred, äskade emellertid vol ering örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående nu förevarande
delar av motiveringen i jordbruksutskottets utlåtande nr 54 antager bifall till
herr Näslunds yrkande, röstar

Ja;

Första kammarens protokoll 1943 Nr 24. 1 ''

170

Nr 24.

Torsdagen den 17 juni 1943 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Alfred Anderssons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som beträffande motiveringen, i jordbruksutskottets utlåtande nr 54
godkänner utskottets uttalanden angående dels mjölk- och matfetteregleringen,
dels reglering av andra animaliaka produkter än mjölk, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Alfred Anderssons yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först
de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 14.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition utskottets hemställan, i vad den ej besvarats
genom kammarens redan fattade beslut rörande motiveringen.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.10 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

432369