RIKSDAGENS PROTOKOLL

1943. Första kammaren. Nr 23.

Onsdagen den 9 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Domö, som meddelat, att lian hade för avsikt att vid detta Äng. åtgärder
sammanträde besvara herr Fredrik Ströms interpellation angående åtgärder
för den svenska naturens skyddande m. m., erhöll ordet och anförde: Herr tal- skyddande”
man! Med första kammarens tillstånd har ledamoten av samma kammare, herr m. m.
Fredrik Ström till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet eller,
därest ärendet ansåges falla under jordbruksdepartementet, till statsrådet och
chefen för detta departement framställt följande spörsmål:

1. Anser herr statsrådet att det är av betydelse för svenska folket, att den
svenska naturen bevaras, så långt andra riksviktiga intressen det medgiva, från
elakartad åverkan och skadegörelse?

2. !Är herr statsrådet beredd att vidtaga erforderliga åtgärder för ett tillfredsställande
skydd och en erforderlig vård av den svenska naturen?

Sedan Kungl. Majit genom kungörelse den 21 april 1943 beslutat sådan ändring
av 1941 års stadga angående statsdepartementen, att handläggningen av
ärenden rörande naturminnesmärken och nationalparker återförts till jordbruksdepartementet
samt Kungl. Majit genom beslut samma dag jämlikt 5 §
regeringsformen förordnat mig att tills vidare i chefens för jordbruksdepartementet
ställe föredraga ifrågavarande ärenden, vill jag till besvarande av de
nyss återgivna frågorna anföra följande.

Den första av herr Ström framställda frågan vill jag besvara jakande. Det är
uppenbarligen av betydelse för vårt folk att den svenska naturen bevaras från
elakartad åverkan och skadegörelse så långt andra riksviktiga intressen det
medgiver. Emellertid är det ofta förenat med stora svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt avväga förhållandet mellan å ena sidan naturskyddsintressena
och å andra sidan de intressen, som av en eller annan anledning komma i
konflikt med dessa. Enighet torde dock råda därom att det är ett samhällsintresse,
att rovdrift i naturen i möjligaste mån förhindras, att nödvändiga exploateringar,
som förorsaka ingrepp i naturen, företagas med tillbörlig varsamhet
och under beaktande av sakkunskapens krav på naturskyddets område samt
att vinnandet av mera tillfälliga ekonomiska fördelar icke tillåtas föranleda
sådana ingrepp i naturen, som våra efterkommande med säkerhet skola betrakta
som meningslösa och förkastliga.

I anledning av interpellantens andra fråga vill jag framhålla, att från statsmakternas
sida i flera viktiga hänseenden åtgärder redan vidtagits i syfte att
för framtiden bevara säregna eller för vårt land typiska naturförhållanden.

Jag vill härutinnan erinra örn det komplex av för naturskyddet betydelsefulla
frågor, som beröras av jaktstadgans bestämmelser angående fridlysningstider
för olika slag av djur. Genom lagarna örn naturminnesmärkens fredande
och örn nationalparker har ett betydelsefullt skydd lämnats för den svenska
naturen. Även bestämmelserna i vattenlagen giva möjligheter till ingripande
till skydd för den svenska naturen vid vattenregleringar av skilda slag. Dessa
bestämmelser ha också vid många tillfällen föranlett åtgärder till naturskyd FÖrsta

hammarens protokoll 19J^3. Nr £3.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. åtgärder för den svenska naturens skyddande m. m. (Forts.)
dets fromma. Dessutom lia vissa belopp av statsmedel ställts till förfogande
för understödjande av en enskild sammanslutning, som är verksam på naturskyddets
område, nämligen Svenska naturskyddsföreningen.

För närvarande pågår genom Svenska naturskyddsföreningen en inventering
av de olika områden m. m. inom landet som kunna befinnas böra skyddas
för framtiden. Denna inventering, vilken torde utföras på ett fullt betryggande
sätt och i samarbete med sakkunskapen på ifrågavarande område, torde
bliva av grundläggande betydelse för ett fortsatt arbete på naturskyddets
område. Att överföra denna verksamhet till en statlig utredning eller ställa
densamma under statlig kontroll synes icke vara vare sig behövligt eller lämpligt.
För att slutföra inventeringsarbetet torde emellertid bliva nödvändigt att
ställa ytterligare medel till Svenska naturskyddsföreningens förfogande. Att
från statens sida nu innan naturskyddsföreningen slutfört sitt förutnämnda
arbete vidtaga vidare åtgärder synes knappast ändamålsenligt. Sedermera efter
inventeringens avslutande torde snarast möjligt till förnyat övervägande
böra upptagas frågan örn vilka åtgärder, som i fortsättningen kunna bliva
erforderliga för att få till stånd skydd för den svenska naturen i den omfattning
som kan finnas behövligt.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till
statsrådet Domö för hans svar på min interpellation, ett svar som går i positiv
anda och som därför måste hälsas med odelad tillfredsställelse.

Det är tre viktiga principer som härmed fastslås såsom ledande för Kungl.
Maj :t och för statsmakterna och som vi med tacksamhet måste notera: att
rovdrift i naturen i möjligaste mån måste förhindras, att nödvändiga exploateringar,
som förorsaka ingrepp i naturen, måste ske med tillbörlig varsamhet
under beaktande av sakkunskapens krav samt att vinnande av mera tillfälliga
ekonomiska fördelar icke tillätes föranleda sådana ingrepp i naturen, som våra
efterkommande säkerligen skulle betrakta som meningslösa och förkastliga.

Dessa tre principer, som nu sålunda skulle bli fastslagna som ledande för
Kungl. Majit, komma örn de nu verkligen tillämpas i praktiken att vara till
ett oskattbart gagn för det svenska naturskyddet och för bevarandet av den
svenska naturen, som under de senaste decennierna hotats med en förstörelse,
som vi näppeligen under tidigare skeden haft något motstycke till. Jag vill
erinra örn huru de svenska stränderna mångenstädes varit utsatta för grov
åverkan och förstörelse; dock ha regering och riksdag genom att lägga upp
reservatet i Harendal i Harplinge i Halland tagit ett första steg till skyddande
av denna säregna svenska natur. Värre är det med de återstående resterna
av den märkliga svenska heden, vilken enligt mångas uppfattning även
varit av den allra största betydelse för jordbruket. Den kunna vi inte lämna
åt sitt öde — vi mäste slå vakt örn de återstående resterna av denna landskapstyp,
som en gång varit vida utbredd i hela vårt land och som för den
i svensk natur bottnande folkfantasien och för våra folkminnen varit en utomordentlig
inspirations- och rikedomskälla.

En sak, som hör till de mest aktuella naturskyddsfrågorna och som jag vill
be statsrådet att i alldeles särskild graci ha sina ögon riktade på, är den alltjämt
pågående förstöringen av de svenska sjöarna genom sjösänkningar, torrläggningar
och andra ingrepp. Man tror gärna att sådana företag ha någon
större positiv betydelse för jordbruket, men de medföra tvärtom ofta ödeläggelse
av jordbruket därigenom att det naturliga vattentillflödet upphör, grundvattnet
sjunker och torkan därigenom blir av mycket mer förhärjande kraft än
vad eljest skulle vara fallet. Här är ett gemensamt intresse för jordbruksnäringen
och naturskyddet, där en allvarlig undersökning sannolikt skulle kunna

Onsdagen den 9 juni 1943 i. m.

Nr 23.

Äng. åtgärder för den svenska naturens skyddande m. m. (Forts.)
leda till enighet och därmed till räddande av stora värden åt både jordbruk
och naturskydd. Särskilt på senare tider har i Småland — jag skall nu inte
tala om de öst- och västgötska sjöarnas förstörelse — en förstöring pågått,
som sannolikt efter en viss tid kommer att åsamka även det småländska jordbruket,
men framför allt det småländska landskapet måhända obotliga skador.
Något liknande är förhållandet med Gotland, men där är förstörelsen redan så
långt gången, att endast obetydliga rester ännu kunna räddas.

Vidare är det en annan sak, som vi också måste beakta. Fastän vi självklart
måste utnyttja vattenkraften i våra vattenfall för industriella ändamål,
får man inte gå fram med någon rovdrift heller på detta område, så att vårt
på vattenfall rika land förvandlas till något som är oigenkännligt i jämförelse
med vad som tidigare varit, örn man ser på landskapet som helhet. _ En
ingalunda liten sak, men en sak där man måhända genom en relativt billig
anordning skulle kunna råda bot för mången allvarlig åverkan på naturen,
är vägbyggarnas framfart. Våra vägbyggare sakna tyvärr i regel intresse för
naturen — de ha bara intresse för linjalen och de gå fram även över de underbaraste
naturvärden utan hänsyn. Detta beror sannolikt på en brist i deras
uppfostran under den tid, då de förvärvade sin ingenjörsutbildning. Om man
vid våra tekniska högskolor, där vägingenjörerna utbildas, kunde ge en grundlig
undervisning även i natur- och landskapsvård och därigenom få vägingenjörerna
att inse betydelsen även av dessa sistnämnda faktorer, tror jag att åtskilligt
skulle vara att vinna. Jag vill därför hemställa till herr statsrådet
att taga upp denna fråga.

Detsamma gäller när vi nu skola skapa ett militärläroverk, där våra militärer
skola utbildas för olika speciella uppgifter. Det vore önskligt att man även
där kunde lägga in undervisning i naturvård. Om en sådan undervisning tidigare
ägt rum när det gäller våra militärer, tror jag inte att vi skulle ha fått
uppleva sådana propositioner som de som nu föreligga rörande skånska pansarregementets
förläggning med övningar i den mest underbara natur, som
Skåne äger. Inte heller tror jag att man skulle ha förstört Kilsbergen på det
sätt som nu är tilltänkt. Man skulle då säkerligen ha gjort verkliga ansträngningar
för att finna andra och lämpligare platser. Det är säkerligen inte så,
att detta har skett av någon ond vilja, vare sig hos ingenjörerna eller hos militärerna.
Det beror helt enkelt på att de sakna sinne för dessa ting. Men
detta böra de fostras till, och därför bör vid de tekniska och militära högskolorna
undervisning även ske i dessa ämnen.

Slutligen är det en sak, som vi allesammans kunna vara överens örn, och det
är att vi mäste hejda allmänhetens framfart i naturen så snart den är ute på
sina utflykter. Skadegörelse sker både på bondemark och kronomark. Denna
allmänhetens fiirstörelse är inte minst farlig och olycklig, och här gäller det
att få våra skolor att gripa in. Jag tror att det vore skäl i att statsrådet Domö
talade med statsrådet Bagge om denna sak och bad honom att i sin kommande
reform av undervisningsväsendet även beakta dessa viktiga ting. Få vi en i
vad det gäller förhållandet till naturen väl fostrad allmänhet, då tror jag också
att både ingenjörer och militärer, både försvarsministrar och kommunikationsministrar,
komma att visa större hänsyn än vad de nu göra, beroende därpå
att det då blir en allmän inställning hos folket att förfara på ett hänsynsfullt
sätt gentemot naturen. Och framför allt tror jag att vi då — men jag
skall inte närmare gå in på den frågan nu, utan återkommer till den senare i
dag — komma att få en helt annan anda inom den kommission, som kallas för
Djurgårdskommissionen och som tillhör det allra mest omöjliga som finns, när
det galler uppfostran till naturvett och hänsyn till naturskyddets krav.

Jag skulle kunna förklara mig tillfreds när statsrådet Domö omtalade, att

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. åtgärder för den svenska naturens skyddande m. m. (Forts.)
regeringen nu uppdragit åt naturskyddsföreningen att företaga en inventering
och framlägga ett förslag om bättre skydd för den svenska naturen. Därmed
anser herr statsrådet, såvitt jag förstår, att riksdagens begäran örn en särskild
utredning rörande denna sak skulle vara effektuerad. Jag är villig att medge,
att denna väg kan jag för min del godkänna såsom acceptabel, under förutsättning
att naturskyddsföreningen vid detta sitt arbete får tillräckligt med
ekonomiska medel för att skyndsamt åstadkomma den inventering som är nödvändig
och även beaktar hela landskapsvården. Det är fara i dröjsmål. Det är
verkligen så ställt att för varje år, ja, varje månad gå oersättliga svenska
landskaps- oell naturvärden förlorade.

Jag skulle till och med kunna gå längre och säga, att jag börjar misströsta
örn staten i många hänseenden -— många gånger blir det bara värre, när staten
själv byråkratiskt tar hand om saker och ting emot när enskilda organisationer
göra det. Det finns ett gammalt romarord som säger, att senatorerna
äro goda, men senaten är ett vilddjur. Man skulle på samma sätt kunna säga,
att riksdagsmännen och stats ämbetsmännen äro mycket goda och förträffliga
människor, men tillsammantagna bli de i vissa frågor ett vilddjur. Därför
måste man nog se till att man inte ger staten alltför stor makt, och kan man
därför använda naturskyddsföreningen och hembygdsföreningarna för de syften,
som det här gäller, har jag naturligtvis ingenting däremot. Jag tror att
de män, som äro verksamma inom ideella föreningar, kunna göra ett väl så
gott arbete som de som sitta i riksdagen eller i ämbetsverken, bara de få erforderligt
kapital till sitt förfogande, så att de kunna bedriva sin verksamhet
snabbt och effektivt.

Jag ber, herr talman, att än en gång få tacka för det positiva svaret. Jag
uttalar den förhoppningen, att herr statsrådet måtte följa frågan i dess fortsättning
och stå utredningsmännen i naturskyddsföreningen bi i all den utsträckning,
som han och regeringen förmå.

Herr Petersson, Knnt: Herr talman! I vad den ärade interpellanten anfört
kan jag i mångt och mycket instämma. Jag tror vi kunna skatta oss
lyckliga här i landet över att vi ha ett så vaksamt naturskyddsintresse, som
fallet är, och att detta intresse också är så väl representerat i riksdagen.

Jag har sålunda ingenting att invända mot de önskemål, som framställts
från interpellantens sida. Jag skulle kanske vilja göra bara en enda reservation,
och ^det är att man kan driva fridlysningssträvandena för långt. Såvitt
jag förstår, kan man inte komma fram bara på den vägen ■—- bakom målet
att fridlysa vissa ömtåliga naturvärden måste man ställa ett annat, nämligen
att lära svenska folket att så umgås med naturen, att vi inte behöva fridlysa
den, utan att den fortfarande kan bli tillgänglig för människorna.

Emellertid tog jag egentligen ordet för att fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på en sak. Interpellanten var inne på den skadegörelse, som förorsakas
av vissa vattenföretag, sjösänkningsföretag och dylikt. Jag kom därvid
att tänka, på att riksdagen för ett pär år sedan hade att behandla ett
förslag örn vissa ändringar i vattenlagen, som syftade till att begränsa den
skadegörelse, som åstadkommes genom förorening av vattendrag. Vi genomförde
dessa ändringar i fullt samförstånd med de industriella intressena, som
visade sig vara mycket förstående för de synpunkter som i detta sammanhang
framfördes. Jag skulle gärna vilja be herr statsrådet att i fortsättningen
med uppmärksamhet följa tillämpningen av denna lagstiftning. Såvitt
jag förstår, har den knappast lett fram till målet; det förefaller som örn
föroreningen av våra vattendrag fortskrider ungefär i samma omfattning som
förut, och det kommer en att misstänka att de ändringar, som då genomför -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. åtgärder för den svenska naturens skyddande m. ni. (Forts.)
des i vattenlagen, icke voro tillfyllest för det ändamål som uppställts. I själva
verket tror jag att här föreligger ett intresse som är gemensamt för industrien
och för naturskyddssträvandena. Det är numera en allmän tendens
inom industrien att driva förädlingen så långt som möjligt, och därvid kommer
man fram till det mycket centrala önskemålet att i möjligaste man tillgodogöra
sig biprodukterna. Genom att göra detta slipper man också i stor
utsträckning ifrån de mycket otrevliga föroreningar, som för närvarande förekomma
snart sagt i allt rinnande vatten i detta land.

Jag ville, som sagt, endast begagna tillfället att fästa herr statsrådets uppmärksamhet
på denna speciella detalj så att lian, därest hans iakttagelse
leder till att de nuvarande förhållandena icke äro tillfredsställande, för riksdagen
måtte framlägga ytterligare förslag i ämnet.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag vill med anledning av herr Kunt
Peterssons yttrande på det allra livligaste instämma med honom i vad angår
hans uttalande om föroreningen av våra vattendrag. Den fortgår, som han
sade, alltjämt i ungefär samma utsträckning som innan några åtgärder börjat
vidtagas från riksdagens och regeringens sida. Det är ett synnerligen beklagligt
förhållande att det på ett sådant viktigt område skall kunna fattas
beslut av riksdagen och genomföras vissa åtgärder från regeringens sida,
utan att ändå någon nämnvärd rättelse sker, vilket herr Knut Petersson med
stor rätt påtalade.

Jag ber också medan jag har ordet, herr talman, att få instämma i mycket
av vad interpellanten anfört. Det är beklagligt att det på naturskyddets området
skall vara på ungefär samma sätt som med den fråga, som herr Knut
Petersson nyss här berörde. Riksdagens båda kamrar ha på föranledande av
ett par motioner fattat beslut i fråga örn skyddandet av särskilt egenartade
marker i landet, men man har sedan icke fått se några som helst nämnvärda
yttringar från regeringens sida i denna sak. Jag beklagar att jag måste säga
detta. Nu har visserligen herr statsrådet i sitt svar på interpellationen gjort
en hel del välvilliga uttalanden i saken, men jag för min del måste efterlysa
åtminstone åtgärder, som äro en följd av det beslut som riksdagen redan har
fattat. Det är att beklaga, att inte kraftigare åtgärder på det område, som
interpellanten vidrört, kunnat vidtagas av regeringen. För min del tillåter
jag mig uttrycka den förhoppningen att man så småningom skall få se att
det från regeringens sida tas örn inte verkliga krafttag, ty tiderna äro kanske
inte lämpliga härför, så i varje fall de åtgärder, som närmast äro nödvändiga
på detta område.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det kan väl synas som örn de förändringar,
som vidtagits i lagbestämmelserna till skydd mot föroreningar av
vattendrag, ännu inte lett till så synbara resultat. Men det är ju så, att det
alltid måste ta någon tid innan några synliga verkningar av lagen kunna
göra sig gällande. Och jag kan försäkra att på detta område vidtagas långt
fler åtgärder än vad som vid ett ytligt betraktande kan synas vara fallet.
Det har under den korta tid, som bestämmelserna varit gällande, förelegat åtskilliga
hinder för genomförande av de åtgärder, som man ville vidtaga —
med anledning av kristiden har det .sålunda varit omöjligt att vidtaga en
hel del av de mått och steg, som under normala förhållanden skulle lia vidtagits.
Men jag ber att få stryka under vad herr Knut Petersson sade, nämligen
att det visats mycket stor förståelse från olika håll för att komma till
rätta med svårigheterna och att det pågår en intim samverkan mellan de företag,
som skola verkställa åtgärder till skydd mot föroreningar av vatten -

G Nr 23. Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. åtgärder för den svenska naturens skyddande m. m. (Forts.)
drag, och de markägare som skola få sina marker skyddade. I ett mycket
stort antal fall ha dylika överläggningar lett till resultat i fullt samförstånd,
varför de laga åtgärderna inte blivit så omfattande som man måhända
annars kunde ha väntat örn ålägganden måst meddelas dem, som inte
ställt sig bestämmelserna till efterrättelse.

''Vidare skall jag passa på tillfället att ytterligare understryka ett yttrande
som fällts i debatten, nämligen det ytterst viktiga i att svenska folket
får lära sig att rätt umgås med naturen. Jag tror att vi där ha frågans
kärnpunkt. Ty just allmänheten, folket självt, skall slå vakt örn strävandena
att bevara det vackra i naturen. Örn så sker, behövs det inte så särskilt
många åtgärder från regeringens sida för att komma till rätta med
förhållandena.

Jag tror också att vi nu äro på god väg därutinnan. Yad på Kungl. Maj:t
ankommer när det gäller att befrämja intresset för naturvård och att driva
fram de åtgärder, som behövas till skydd mot föroreningar av våra vattendrag,
vill jag försäkra att ett sådant intresse föreligger. Säkerligen kommer
det inte att fattas åtgärder när sådana behövas.

Herr Hage: Herr talman! Jag har mycket stor respekt för de strävanden,
som tagit sig uttryck i den nu existerande naturskyddsrörelsen och som syfta
till att bevara naturen i ett sådant skick, att de skönhetsvärden, som finnas i
vår svenska natur, bibehållas. Jag undrar likväl, örn inte denna naturskyddssynpunkt
under de senaste åren fått en alltför stark betoning i jämförelse med
andra synpunkter, som givetvis alltid måste framföras, när det gäller att bedöma
dessa frågor. Jag fäste mig därvidlag särskilt vid ett uttalande av herr
Ström.

Herr Ström sade, att i fråga örn våra vattendrag hade man i allmänhet då
det gällt vattenutbyggnader inte på ett tillfredsställande sätt tillgodosett naturskyddssynpunkterna,
Det är möjligt, men i detta sammanhang vill jag omnämna
någonting, som kommit mig att reflektera över, vilka synpunkter som
främst böra tillgodoses och vilka som böra tillgodoses i andra hand. I mitt
barndomshem hade vi en gammal tavla, som visade hur Trollhättefallen sågo
ut före utbyggnaden. Jag måste erkänna, att naturligtvis representerade Trollhättefallen
i sitt ursprungliga skick ett större skönhetsvärde än efter utbyggnaden.
Men är det någon i denna kammare, som vill göra gällande, att vi hellre
skulle ha sett, att fallens ursprungliga skönhetsvärde hade bibehållits mot att
vi hade avstått från utbyggnaden. Jag tror, att inte ens herr Fredrik Ström
skulle vilja vara med örn en sådan tanke. Så vitt jag förstår, måste man, när
det gäller sådana här ting, alltid väga det ena mot det andra. Folk lever inte
på naturskydd, det går inte att äta, Men kan man bygga ut ett vattenfall, kan
man ge ljus och kraft och försörjning åt tusentals och åter tusentals människor,
och detta är ett viktigare intresse att tillgodose än naturskyddsintresset.

Med detta vill jag naturligtvis inte ha sagt, att man inte på alla rimliga sätt
skall försöka tillvarataga naturskyddsintresset, men vid många tillfällen måste
de nationalekonomiska intressena gå före naturskyddsintressena,

Justerades protokollet för den 2 innevarande månad.

Ordet lämnades på begäran till herr förste vice talmannen som yttrade:
Herr talman! Med anledning av Hans Majit Konungens förestående åttiofemårsdag
ber jag få föreslå, att kammaren måtte besluta utse en delegation att

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

i samband med jubileumsfestligheterna till Hans Maj :t framföra kammarens
lyckönskningar. Till medlemmar av delegationen föreslår jag kammarens talman
och vice talmän samt de ledamöter av kammaren, som äro utsedda att deltaga
i talmansöverläggningarna.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls enhälligt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet herr Hertings motion, nr 315,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Skånska pansarregementets
förläggning m. m. __

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den av herr Wagnsson
m. fl. väckta motionen, nr 316, i anledning av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till förordning örn viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjoman.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott nedannämnda motioner: nr

317, av herr Linderot, i anledning av Kungl. Marits proposition med förslag
till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, m. m.;

nr 318 av herr Wistrand, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m.; . , ...

nr 319, av herr Persson m. fl., i anledning av Kungl. Maj us proposition
med förslag till lag örn dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner,
invalidunderstöd och barnbidrag, m. m.; samt

nr 320, av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn viss begränsning av legitimation som tandläkare, m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, i anledning av väckt Örn näringsmotion
angående beredande ay representation i riksdagen åt de stora ekonomiska
närings- och fackorganisationerna. representeran I

en inom första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 148, av herr Sundberg, hade hemställts, att riksdagen matte hos
Kungl. Majit anhålla örn utredning beträffande åtgärder för att åt de stora
ekonomiska närings- och fackorganisat.ionerna tillförsäkra erforderlig representation
i riksdagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Sundberg: Herr talman! Då jag nu uppträder för att försvara min
motion nr 148 angående beredande av representation i riksdagen åt de stora
ekonomiska närings- och fackorganisationerna, kan jag icke hjälpa, att jag
börjar med att en passant också försvara den motion, som upptages tili behandling
närmast efter denna och som går ut på att längre tid ma komma
att bestämmas från det att ett utskottsutlåtande delas i riksdagen och tills det
behandlas där. Denna senare motion har för mitt vidkommande aktualitet i det
här sammanhanget därigenom att örn den däri föreslagna ordningen nu gällt,
skulle jag ej ha behövt befinna mig i det predikament som jag nu gör da jag
på grund av tvingande frånvaro från Stockholm sedan i lördags, vilken dag
konstitutionsutskottets utlåtande rörande min motion delades i kamrarna, inte

8 Nr 23. Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Om närings- och factor g anisationemas representerande i riksdagen. (Forts.)
får del av utskottsutlåtandet förrän i dag i praktiskt taget samma ögonblick
som ärendet upptages till definitivt avgörande av riksdagen.

Icke för att jag tror att motionens öde därigenom skulle lia blivit ett annat
an det som nu väntar den, men jag skulle ha önskat ha fått tillfälle att noggrannare
plöja igenom denna frågas historiska utveckling — den har som bekant
med större eller minder tidsintervaller dykt upp i den politiska diskussionen
da och da tor att därigenom få in i riksdagsprotokollet synpunkter och

motiv utöver dem jag anfört i min motion till förmån för en ändrad och _

som jag, ser saken — förstärkt representation i riksdagen.

Nu får jag inskränka mig till att i största allmänhet söka bemöta de argument,
sorn, utskottet anför för sitt avslagsyrkande.

„ Först Vl11 J''ag'' uttala min förvåning över att utskottet ansett sig kunna
sa hundraprocentigt slå vakt örn den nuvarande tingens ordning med avseende
pa det svenska folkets representation i riksdagen. Allt är bra som det är på
denna punkt, anser tydligen konstitutionsutskottet. Men tror verkligen utskottet,
att det svenska folket så helt är av samma mening? Jag har en känsla av
att man pa sina håll börjar hysa den uppfattningen, att det allt mer och mer
utpräglade partiväsendet i alltför hög grad sätter sin prägel på våra politiska
åtgöranden och att det kollektivistiskt styrda politiska tänkandet och handlandet
alltför mycket vinner terräng på bekostnad av individernas personliga
insatser.

Alldeles,, särskilt torde man hysa oro för att doktriner på det ekonomiska
livets områden, uppbyggda och dikterade i många fall av personer utan kontakt
med det näringsliv, som utgör grundvalen och förutsättningen för den ekonomiska
utvecklingen i vårt land, få göra sig gällande utan att detta näringshvs
representanter i tillbörlig grad få göra sin röst hörd i den församling, som
ytterst är den bestämmande på detta område. Dessa representanter i riksdagen
voro tidigare betydligt fler i antal än nu, och tendensen går i den riktningen,
att den ringa skaran blir allt fåtaligare. Detta är den närmaste anledningen
till att jag^framlagt min motion. Nu säger utskottet, att önskemålet
örn sakkunskapens, såväl som de ekonomiska intressenas inflytande på riksdagsarbetet
i Sverige sedan gammalt är tillgodosett på ett effektivt sätt genof
S 10 i regeringsformen, sorn stadgar, att innan ärendena hos Konungen
i statsrådet föredragas, skola de genom nödiga upplysningars inhämtande från
vederbörande ämbetsverk av den föredragande beredas. Man framhåller, att
bestämmelsen i fråga egentligen endast avser remiss till statliga myndigheter
men att den i praxis utvidgats till att omfatta även halvstatliga och kommunata
myndigheter samt enskilda organisationer. Därigenom kan, fortsätter utskottet,
åstadkomma^ en allsidig och sakkunnig prövning, innan beslut i ärenden
av större räckvidd fattas av statsmakterna.

Detta är gott och väl. Jag vill ingalunda underskatta betydelsen av detta
remissförfarande. Jag anser det tvärtom icke blott grundlagsenligt ofrånkomhgt
nar det gäller ämbetsverken, utan också i hög grad önskvärt och påkallat
1 i»ga örn de halvstatliga, kommunala och enskilda organisationerna. Saken
är k^ra den att det ibland klickar, när det gäller denna av grundlag och praxis
faststalida ordning, och det klickar ofta just när det ur det allmännas synpunkt
skulle vara som mest önskvärt, att elen fastställda ordningen fungerade.
Jag vill belysa detta med ett färskt exempel. Jag syftar på behandlingen av
riksdags Dagan örn, byggandet av Norrbottens järnverk. Denna fråga var ju
icke av direkt partipolitisk karaktär och borde såväl ur denna synpunkt sorn
enligt grundlagens bud och enligt praxis ha remitterats till respektive kommerskollegium
och järnkontoret. Men intetdera blev fallet. Dessa under normala
förhållanden använda remissinstanser förbigingos helt och hållet, och

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Örn närings- och fackorganisationernas representerande i riksdagen. (Forts.)
man lät en kristidsorganisation fungera för att formaliter fylla grundlagens
bokstav. Ingen sakkunnig på detta specialgebit fanns inom utskott och kammare,
och genom att hemligstämpeln sattes på handlingarna kunde kalkylerna
inte heller underställas utomparlamentariska sakkunniga. Örn den viktiga näringsgren,
som järnindustrien utgör i vårt land, varit representerad i denna
kammare, skulle kammaren säkerligen icke gått att fatta beslut i denna fråga
under de förhållanden som nu skedde. Dessa voro inspirerade av den uppfattning
som bibragts utskottet, att genom tillkomsten av Norrbottens järnverk
skulle en revolutionerande förändring i vår järntillverkning komma att ske,
som skulle komma att resultera i väsentligt reducerade järnpriser i förhållande
till dem som hittills gällt på marknaden. Den närmaste framtiden får utvisa,
örn och i vad mån dessa av våra sakkunniga myndigheter icke granskade och
i sekretessens skydd framlagda kalkyler komma att hålla streck. Jag befarar
det värsta härvidlag, d. v. s. att någon prissänkning på järnet icke kommer att
ske, utan att tvärtom kostnaderna för järnframställningen i Norrbotten kanske
komma att till viss del återfinnas på våra skattsedlar.

Det anförda fallet utgör exempel på att man icke oreserverat kan ansluta
sig till konstitutionsutskottets uttalande på denna punkt. Det vore ur det demokratiska
samhällets synpunkt ett skydd och en garanti, att i den beslutande
församlingen ha tillgång till sakkunskapens representanter på olika områden,
vilka fritt och otvunget kunde göra sin stämma gällande oberoende av remissinstanser
och hemligstämplar.

Utskottet framhåller, att örn det anses erforderligt att i riksdagen bereda
särskild plats för sakkunskapen på det ekonomiska livets område, torde det
vara nödvändigt att i lika mån beakta önskvärdheten av att tillföra riksdagsarbetet
sakkunskap från andra områden av samhällslivet. Mot detta har jag
ingen reservation att göra. Men jag kan inte godtaga utskottets argumentation,
att det på dessa grunder är motiverat att avstyrka det föreliggande förslaget.
Det hade ju varit möjligt, örn nian så velat, att betona önskvärdheten
av att denna sak komme att beaktas vid den utredning, som motionen syftar
till.

Utskottet framhåller vidare, att ett införande av en representation av de
stora ekonomiska fack- och näringsorganisationerna skulle medföra stora praktiska
svårigheter på grund av omöjligheten att åstadkomma en objektivt sett
riktig avvägning mellan det antal mandat, som borde tillkomma de olika organisationerna
för att representationen skulle komma att återspegla deras reella
inflytande och betydelse för samhällslivet. Jag är utan vidare villig att
erkänna, att det icke är möjligt att göra en sådan avvägning absolut rättvist.
Men jag är av den bestämda uppfattningen, att man kommer denna rättvisa
betydligt närmare även vid en relativt ofullkomlig utformning av rättsreglerna
för organisationernas funktion i det avseende som det här är fråga örn än
vid ett enbart användande av det nuvarande systemet för riksdagsrepresentationens
utseende.

Slutligen kan jag icke underlåta att anmärka på den touche av korporativ
inriktning ä la diktaturländerna som onekligen förlänats min motion genom
utformningen av den ingress utskottet använt vid sitt slaktande av densamma.
Den som gör sig besväret att genomläsa motionen skall finna, att den tvärtom
klart och oförbehållsamt reagerar mot den korporativa representationsform,
som uppbyggts i dessa länder. Konsekvensen av ett bifall till min motion innebär
på intet sätt ett avsteg från de demokratiska grundvalarna för vår folkrepresentation.
Örn riksdagsmännen utses av på demokratisk grund vilande
fritt verksamma och fritt uppbyggda fack- och niiringsorganisationer, av
landsting eller av folket direkt i val, ändrar ingenting beträffande karak -

Nr 23.

Onsdagen deri 9 juni 1943 f. m.

Om närings- och fackorganisationernas representerande i riksdagen. (Forts.)
tarén av den demokratiska ordningen för riksdagsrepresentationens utseende.

Herr talman! Jag är av den övertygelsen, att de idéer och tankar, som jag
framfört i motionen, äro riktiga. De tillhöra de problem på det konstitutionella
området vilka förr eller senare måste lösas, icke minst med hänsyn till
den starka utveckling av vårt organisationsväsende som för närvarande pågår.
Ehuru medveten örn det fåfänga i tanken att kammaren skall lystra till mitt
förslag, ber jag dock, herr talman, att få yrka bifall till min motion.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag skall be att få börja med att säga, att jag
i vissa hänseenden väl förstår motionärens tankegångar. Jag vill därför helt
friskriva åtminstone mig själv från den tolkning, som han vill inlägga i utskottets
utlåtande: att utskottets ledamöter över lag skulle vilja slå vakt örn
den nuvarande tingens ordning med avseende på vår svenska folkrepresentation
såsom höjd över all diskussion. Utskottet skulle, menade motionären, anse
att allt är bra som det är. Det var kanske också mot bakgrunden av denna
tankegång som han såg utskottets framställning av det historiska sammanhanget
och fick den uppfattningen att utskottet ville vifta bort hans tankar
såsom ett utslag av någon fördärvlig korporativism. Jag vill med allt eftertryck
understryka, att jag för min del ingalunda delar den uppfattningen,
att vi med vår nuvarande svenska folkrepresentation skulle ha kommit fram
till en sådan tingens ordning att ingenting bättre kan skapas. Allting står
under utvecklingens lag, och utan tvivel får en gång vår nuvarande svenska
riksdag besinna detta faktum. Jag vill således inte alls Ira bekant mig till
allmän ovillighet att diskutera riksdagens sammansättning. Jag är tvärtom
fullt med på sådant.

Jag är också ense med motionären på en annan punkt, nämligen därutinnan
att de ekonomiska organisationerna i vår tid spela en utomordentligt stor
roll i vårt statsliv och att det är all anledning för statsmakterna att beakta
denna deras faktiska ställning och ge den någon sorts rättslig reglering.

Men trots allt detta har jag ändå inte kunnat följa motionären i hans yrkande.
De skäl som därvid lia varit vägledande för mig ha uttryckts genom
utskottets utlåtande, som jag i alla delar vill åberopa. Jag vill nöja mig med
att däröver utveckla blott ett par synpunkter.

Till att börja med en rent praktisk synpunkt. Frågan är ju, huruvida näringslivets
röst blir hörd bättre genom den nuvarande ordningen, då vi remissvis
få erfara dess mening örn allt som kommer före, än därigenom att
det finns ett antal personer, som gå omkring här i riksdagen med skyldighet
att bevaka näringslivets speciella intressen. Det är utomordentligt vanskligt
att inom dessa väggar åstadkomma en sådan representation som skulle
vara ens tillnärmelsevis tillfredsställande. Det exempel, som motionären framdrog,
tycker jag ganska klart belyser denna svårighet. Han talade örn hur
det var vid behandlingen av frågan örn det norrländska järnverket och konstaterade,
att det tyvärr här i riksdagen icke fanns någon som var sakkunnig
på detta område. Men, herr Sundberg, örn vi ställa målet så högt, att vi här
i riksdagen skulle ha en så specialiserad sakkunskap, personer som äro sakkunniga
på alla olika näringsgrenar, då blir det inte tillräckligt med dessa
tiotal representanter som herr Sundberg tänkt sig, utan då skulle jag tro, att
platserna i denna kammare överhuvud taget inte räcka till.

Bortsett från detta vill jag emellertid hemställa, att man tänker sig in i
hur situationen skulle gestalta sig för dessa herrar, som skulle vara här för
att representera låt mig säga industriens intressen. Vi veta alla, hur det går
till vid riksdagsarbetet och vilka möjligheter vi ha att följa de olika frågor,
som föreligga här. Vi veta, att dessa möjligheter äro begränsade redan däri -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Örn närings- och fackorganisationernas representerande i riksdagen, i Forts.)
genom att en man inte kan komma att bli sittande i mer än ett utskott. Hur
skall en näringslivets representant i vår krets kunna utöva något effektivt
inflytande, som kan uppväga det mycket starka och för svensk ordning sa
karakteristiska inflytande som näringslivet utövar på remissvägen.

Men det är inte bara dessa praktiska synpunkter som 1m varit avgörande
för mig. Det är också en annan synpunkt, som råkat att inte komma fram
i konstitutionsutskottets utlåtande och som jag därför känner ett särskilt behov
att understryka. Vad jag särskilt är rädd för i herr Sundbergs uppslag
är att föra in i riksdagen ett antal personer, vilkas uppgift skulle vara att
representera vissa intressen. Det blev ett främmande element i var riksdag.
För oss alla gäller, såsom vi veta, den principen, att vi såsom det heter i
riksdagsordningen — icke bindas av andra föreskrifter än rikets grundlagar.
Det ideella krav som ställts på oss är att vi skola beakta hela rikets, hela
folkets, intressen. Jag är ingen drömmare, och jag vet mycket väl, att vi riksdagsledamöter
komma hit representerande allehanda särintressen. Vi komma
från våra olika miljöer med deras synpunkter och behov. Men meningen med den
svenska riksdagen är, att da vi kommit hit och möta kamrater fran andra
områden, från andra meningsriktningar och samhällsgrupper^ skall det ske
något med envar av oss. Då är det nämligen meningen, att våra synpunkter
och vår horisont skall vidgas och att vi just genom detta förutsättningslösa
riksdagsarbete i någon mån skola höja oss till en annan syn på vår uppgift.
Med den bakgrunden menar jag, att dessa herrar, som herr Sundberg tänkt
sig, bli ett främmande och för mig icke tilltalande element, i var riksdag. Ty
för dem skulle det ju alltigenom gälla, att de äro satta till att såsom goda
advokater eller ombud bevaka en viss näringsgrens, intressen; att gå därutöver
skulle icke stämma med deras principiella uppgift. . . ..

Detta är, herr talman, de synpunkter som ha varit vägledande för mig,
och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag uttrycker min tillfredsställelse över att
det icke föreligger någon hundraprocentig anslutning till uppfattningen inom
konstitutionsutskottet att den nuvarande tingens ordning är bra som den är,
när det gäller utseende av representation i riksdagen. Jag hörde också med
tillfredsställelse, att herr Herlitz är beredd att diskutera denna sak. Det hade
varit bra, tycker jag, örn denna synpunkt på något sätt hade framskymtat i
utskottets utlåtande, men jag får ju vara glad över att den nu i alla fall kommer
fram i riksdagens protokoll.

Jag är inte alls av samma uppfattning som herr Herlitz, då han. förklarade
att dessa näringslivets representanter, som jag vill försöka få in i riksdagen,
skulle vara oförmögna att fylla sin uppgift och gå omkring här som något
slags advokater för att bevaka respektive yrkesintressen. Jag är naturligtvis
fullt på det klara med att dessa representanter lika litet som de . nuvarande
skulle kunna åstadkomma några underverk, men icke förty tror jag, att de
''skulle ha en stor mission att fylla i vårt ekonomiskt-politiska liv. De skulle
inte alls vara något slags advokater eller föra någon advokats talan, utan de
skulle hålla sig till saklighetens och sakkunskapens argument oberoende av de
olika partiernas inställning till de skiftande problemen. Jusi lia. denna punkt
tror jag, att de skulle ha en mycket stor mission att fylla.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Om vissa Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, i anledning av
Uriksdagen8 v^c^a m°tioner angående vissa ändringar i riksdagens arbetsformer.
arbttsformer. . Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom första kammaren väckta motionerna nr 9 av herr Herlitz och nr 150 av
herr Hage samt den inom andra kammaren väckta motionen nr 226 av herr
Håstad.

I motionen I: 9 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådant tillägg
till de reglementariska föreskrifterna för riksdagen, att bestämmelser angående
måltidsraster under kamrarnas sammanträden infördes.

.1 motionen I: 150 hade hemställts, att riksdagen till övervägande och utredning
på sätt som funnes lämpligt måtte upptaga spörsmålet angående avskaffande
av kamrarnas tillfälliga utskott och deras ersättande med ett ständigt
utskott.

_I motionen II: 226 hade hemställts, att riksdagen — efter närmare utredning
av konstitutionsutskottet och sedan utarbetade förslag av detta framlagts
— för sin del måtte såsom vilande antaga sådana ändringar av riksdagsordningen,
vilka skulle göra det möjligt: a) att i regel utsträcka tiden för utskottsutlåtandenas
liggande på bordet till minst en vecka; b) att ändra föreom
utskottsutlåtandenas samtidiga avgörande i kamrarna åtminstone
såtillvida, att större propositioner kunde avgöras på olika dagar; samt c) att
göra återremissinstitutet till ett mera praktiskt medel för att få ett ärende under
förnyad utskottsbehandling.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Riksdagens arbetsformer ha vid flera tillfällen undergått förändringar,
bland vilka må nämnas de åren 1900, 1909, 1918, 1933, 1937 och 1941 genomfärda.
Förhållandena under det nu pågående kriget ha aktualiserat frågan
örn ytterligare reformering av riksdagens arbetssätt. Utskottet har därför ansett
sig böra till omprövning upptaga detta spörsmål i hela dess vidd. Med
hänsyn till frågans ^omfattning har utskottets undersökning i ämnet ännu ej
kunnat slutföras. Så snart så skett är det emellertid utskottets avsikt att förelägga
riksdagen resultatet av sin utredning. Vad de nu föreliggande motionerna
beträffar falla dessa inom ramen för den förevarande undersökningen.
Fa grund härav har utskottet ansett det olämpligt, att utredningens resultat
föregripes genom ett slutligt ställningstagande redan nu till de i motionerna
framlagda förslagen. Utskottet hemställer därför, att

1) motionen 1:9,

2) motionen 1:150 samt

3) motionen 11:226

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.»

Reservation hade anmälts av herrar Sandegård och Nordström i vad utskottets
hemställan, avsåge motionen I: 9 av herr Herlitz.

Herr Herlitz: Herr talman! Som kammarens ledamöter torde finna, har
jag inte varit i tillfälle att deltaga i konstitutionsutskottets behandling av de
förevarande motionerna ■— detta med anledning av en resa till utlandet — och
jag skall därför tillåta mig att säga några ord.

Kammaren behagade finna, att vad som gjorts i detta utlåtande är att tre
praktiska uppslag i avseende på detaljreformer av riksdagens arbetssätt av
konstitutionsutskottet sa att säga ha uppskjutits under meddelande, att utskattet
påtänker en mycket stor utredning angående riksdagens arbetsformer.
dag föreställer mig, att kammaren möjligen kan vara intresserad av att höra
något örn detta utredningsarbete, som ju berör oss alla, och jag skall därför
tillåta mig att säga några ord om det.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Om vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)

Saken är den, att i riksdagens elfte timme i fjol väcktes inom konstitutionsutskottet
den tanken, att det är för galet med våra arbetsformer och att någonting
måste göras. Konstitutionsutskottet beslöt sig då för att fragan örn
riksdagens arbetsformer i hela dess vidd skulle tagas upp nu. Vad har sedan
skett med detta stora uppslag? Ja, det uttryckes i utskottets utlåtande med
den vackra formeln, att »utskottets undersökning i ämnet ännu ej kunnat slutföras».
Det vore måhända litet exaktare att säga, att utskottets undersökning
av saken praktiskt taget ännu inte har påbörjats; det föreligger en utomordentligt
värdefull utredning i saken, gjord från kansliets sida, men konstitutionsutskottet
har överhuvud taget inte under hela denna var tänkt pa saken.
Jag vill inte vara den, som stämmer in i pressdiskussionen örn att konstitutionsutskottet
skulle ha fördröjt riksdagens arbete i år, men jag ber att få
konstatera, att konstitutionsutskottet kunde ha haft mycket god tid till att ta upp
denna sak. Detta har emellertid inte skett. Och nu finner konstitutionsutskottet.
jämnt ett år efteråt, i denna riksdagens elfte timme, att vi fortfarande stå
inför samma stora fråga. Utskottet har då hittat pa, att den skall tågås upp vid
ett senare tillfälle, d. v. s. man tänker sig, att det skall bli en väldig utredning
örn riksdagens arbetsformer överhuvud taget vid den höstriksdag, som konstitutionsutskottet
tyckes räkna med såsom viss. Det är under sådana förutsättningar
konstitutionsutskottet avvisar realbehandling av motionerna. .

Det är ju en ganska unik form för ett avvisande, som konstitutionsutskottet
här tillämpar. Man har vid många tillfällen tidigare varit med örn att
motioner avvisats med hänsyn till att de ligga under Kungl. Maj :ts utredning,
men här är det inte fråga örn en pågående utredning, utan örn en^ utredning,
som konstitutionsutskottet självt tänker sig att vidtaga. Jag förstår, inte riktigt,
att dessa jämförelsevis små frågor — jag tar som exempel den lilla enida
fråga, som jag har väckt: örn lunchraster under kamrarnas sammanträden
skola anses kräva en så utomordentligt bred bakgrund, att inte konstitutionsutskottet
skulle kunna har varit mäktigt att ta ståndpunkt i sak.till dessa frågor
för sig. Jag beklagar uppskovet, därför att jag. ser för mig en utomordentligt
vidlyftig utredning. Det är tydligen konstitutionsutskottets mening
att ta upp riksdagens arbetsformer överhuvud taget till behandling. Vi må
hoppas, att det kan bli något resultat därav vid höstriksdagen, men jag tillåter
mig att i det hänseendet lia mina dubier. o

Jag står också litet frågande för hur vart grundlagsvardande utskott nar
tänkt sig att en sak, som nu avvisas utan saklig behandling på våren,, skall
kunna tas upp igen vid samma riksdag på hösten. Som bekant gäller ju den
regeln, att den fråga, som har blivit avgjord genom kamrarnas samstämmiga
beslut vid en riksdag, inte får tagas upp igen vid samma riksdag.

Nu är det emellertid som det är med den här saken — utskottet har avvisat
realbehandling, och det är ju inte mycket att göra däråt — men jag skall, herr
talman, ändå tillåta mig att ägna några minuter åt de motioner, som sålunda
lia avvisats.

Låt mig sålunda, först och främst, i korthet säga, att jag har sympati för
den av herr Håstad väckta motionen — han lägger där fram tankar i avseende
å riksdagsarbetets organisation, som jag sedan länge har hyst. Jag anser att
det är betydelsefulla frågor han väckt. Jag tror också, att herr. Hage har rätt,
då han pekar på de tillfälliga utskotten såsom en svag form i vår riksdagsorganisation.
Särskilt vill jag emellertid, herr talman, få. såga ett pär ord
angående motionen örn anordnandet av måltidsraster, särskilt lunchraster, under
kamrarnas förhandlingar.

Jag förstår ju så väl, hur riksdagen har kommit in på den här högst konstbesynnerliga
anordningen med faktiska lunchraster, som hallas under den tid,

1-1

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Örn vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
då, som det formellt heter, kamrarna förhandla. Våra arbetsvanor grundlädes
på den tid, då folk åt middag tidigare, än vi göra nu för tiden, och då det
inte alls var så allmänt, örn det ens brukades — jag vet inte riktigt hur det
var — att man åt någon måltid så här mitt på dagen. Då var det naturligt,
att kamrarnas förhandlingar fortgingo i ett fram till middagen. Men nu bär
det gått därhän, att de flesta av oss råka ha sådana levnadsvanor, att vi äta
middag jämförelsevis sent; då behöva vi på grund av svagheten i vår kroppsliga
konstitution äta litet mat tidigare på dagen än under middagsrasten. Vi
lia under sådana förhållanden kommit in i ett mycket otillfredsställande läge.
Jag skall inte utveckla den nuvarande ordningens nackdelar. Men det är angeläget
att stryka under några saker. Låt oss komma ihåg, hur det går till,
då vi komma ned i restaurangen för att äta lunch. Det är inte bara så, att vi
avlägsna oss ur kammaren precis under den tid, som åtgår för att inmundiga
ett litet mål mat. Vi veta också, att det råder stor trängsel i riksdagsrestaurangen.
vid den tiden, och fastän våra vänliga tjänsteandar göra allt vad de
någonsin kunna för att betjäna oss fort, få vi sitta där och vänta under lång
tid, som vi i stället kunde lia tillbragt här uppe under allvarligt arbete i kamrarna.
Särskilt groteska bli förhållandena i början av riksdagen, då kamrarnas
plena inte fortgå så lång tid på dagen. De börja kl. 11. Vid bU-tiden börja
kamrarna avfolkas, och vid den tid, då ledamöterna strömma tillbaka upp
ifrån lunchen, äro redan förhandlingarna slut.

Nu är jag inte så orimlig att jag vill göra gällande några sådana där ideologiska
krav som att kammarens ledamöter regelmässigt skola sitta på sina
bänkar och höra på debatterna. Jag ser tillräckligt praktiskt på saker och
ting för att väl förstå. att man avlägsnar sig från kamrarnas förhandlingar
vid behandlingen av sådana ämnen, i vilka man har sin ståndpunkt på förhand
klar, och där man vet att ingenting som sker i kammarens förhandlingar
kan rubba den. Jag finner det också vara fullkomligt naturligt, att man avlägsnar
sig. från förhandlingarna för att exempelvis deltaga i överläggningar,
som höra till riksdagsarbetet och som kunna vara lika maktpåliggande som
dessa. Det betänkliga, ligger däri, att man genom riksdagsarbetets anordning
tvingas att mot sin vilja då och då avlägsna sig ur kammaren, för att tillfredsställa
kroppens behov av mat eller på grund av att man inte mäktar
sitta och höra på förhandlingarna alltför många timmar i sträck. Det är sådana
olägenheter, menar jag, som borde undanröjas.

Jag vet, att man pekar på praktiska svårigheter. Jag skall inte besvära
kammaren med att diskutera dem nu, men jag vill säga, att nog finns det
möjligheter att övervinna dem. Man talar örn att det inte går att anordna
gemensamma måltidsraster, därför att riksdagsrestaurangens kapacitet inte
räcker till. örn båda kamrarnas samtliga ledamöter strömma dit på en gång.
Men det finns mångahanda praktiska utvägar, som äro tänkbara för att° lösa
den frågan, ^ det. finns t. ex. andra serverings former än de högtidliga, som vi
tillämpa i vår riksdagsrestaurang. Men jag skall som sagt inte gå in på dessa
spörsmål av praktisk art.

Den här lilla frågan har på sin tid väckt ett visst intresse bland allmänheten.
Den har varit ett »gefundenes Fressen» för dagspressens kåsörer, det har
roat dem att spekulera över denna fråga örn lunchrasterna.

Jag skulle vilja säga, herr talman, att jag tycker att denna, fråga verkligen
angår allmänheten eller rättare sagt vårt förhållande till allmänheten,
men kanske pa ett litet annat sätt. Det förhaller sig i själva verket så — och
vi lia ali anledning att emellanåt erinra oss detta — att riksdagens ställning
inom det .svenska folket beror utav folkets måhända naiva tilltro till att vi
sitta bär i kamrarna och höra varandras meningar och därigenom bilda oss

Onsdagen den 9 juni 1943 £. m.

Nr 23.

Om vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
vår egen ståndpunkt. Det är en smula äventyrligt för detta vårt anseende,
denna tilltro till oss ute bland det svenska folket, att riksdagen upprätthåller
arbetsformer, som äro av den beskaffenheten att man liksom utgår ifrån att
de äro döda former. Det är detta, som gör denna fråga i all sin enkelhet till
en nog så viktig sak.

Nu vill jag sluta mitt anförande med att rikta en vädjan till herr talmannen,
örn inte herr talmannen misstycker det!

Det förhåller sig ju så med denna sak, att jag har föreslagit ämdringar i
de reglementariska föreskrifterna för riksdagen, så att där skulle införas bestämmelser
örn måltidsraster. I själva verket är saken emellertid av sådan beskaffenhet
att dylika raster kunna anordnas utan några som helst bestämmelser,
helt enkelt genom föranstaltningar av kamrarnas talmän, därvid varje
kammare kan handla för sig.

Må det tillåtas mig att till vår talman rikta en vördsam hemställan, huruvida
han icke kunde överväga möjligheten att man, kanske försöksvis, till en
början vid något tillfälle, inläte sig på saken och på den vägen kanske kunde
befrämja en mera definitiv lösning av frågan.

Herr talman! Jag har naturligtvis i sakens nuvarande läge intet yrkande.

I herr Herlitz yttrande instämde herrar Sten och Sandegård.

Herr Källman: Herr talman! Motionären har här fortsatt den kritik av riksdagens
nuvarande arbetsformer, som han inlett med motionen, och det förhåller
sig ju så, att utskottet är ense med honom örn att arbetsformerna icke
äro de bästa. Jag skall nu inte ingå på någon sakdiskussion — jag trodde
inte ens att herr Herlitz skulle yttra sig — jag vill bara nämna följande omständigheter.

Utskottets ledamöter lia för studium fått en promemoria, omfattande 90 maskinskrivna
sidor. Det var meningen, att utskottet skulle försöka att penetrera
denna vidlyftiga promemoria under första delen av årets riksdag, men
det har inte lyckats. Då har utskottet enat sig örn att under den blivande höstriksdagen
ägna allvarlig uppmärksamhet åt denna fråga och att undersöka,
huruvida det är möjligt för utskottet att framlägga förslag till ändring rörande
riksdagens arbetsformer -— som bekant har utskottet initiativrätt i dylika
spörsmål.

Då frågan befinner sig i detta läge och vi icke gagna saken det bittersta
genom att fortsätta klagomålen över de nu gällande arbetsformerna, yrkar jag
bifall till utskottets hemställan utan vidare ordande i saken.

Friherre De Geer: Herr talman! En del av de frågor, som herr Herlitz
här har berört, synas mig vara så utomordentligt viktiga för riksdagen och
dess framtid, att det är skada att det inte kan bli en, verklig debatt i
frågan.

Jag tror liksom herr Herlitz, att denna fråga berör den svenska allmänheten
och dess förhållande till riksdagen i en alldeles utomordentligt hög grad, men
jag är liksom han i Hacket stort tvivelsmål, huruvida det tyvärr skall komma
något klarare initiativ från riksdagens sida inom den närmaste tiden. För
min del skulle jag hoppas, att jag har fel i denna förmodan och att det kanske
från konstitutionsutskottet eller på annat sätt kan komma något förslag,
enligt vilket man skulle kunna modernisera och förbättra riksdagens arbetsformer.

Örn man vill se sakerna i ögonen, märker man ju, att det uppenbart inte är
väl beställt med dessa arbetsformer för närvarande. Under de år jag haft

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Om vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
äran tillhöra riksdagen, har det varit en ofta förekommande företeelse mot slutet
av riksdagarna, att man i interpellationer eller på annat sätt opponerat
emot det långvariga riks dags arbetet, och det har då från regeringens sida lovats
bot och bättring i fråga örn tiden för propositionernas avlämnande. Men
vi veta ju, hur resultatet har blivit. Man skyller på kristiden. Jag tror att
kristiden naturligtvis har en mycket stor andel i detta system med försenat
avlämnande av propositioner, men jag tror dock för min del, att det är nödvändigt
att riksdagen börjar på allvar reagera emot detta, jag tvekar inte att
saga ganska olagliga sätt att avlämna propositioner så här i riksdagens sista
timma.

Det är emellertid inte bara emot systemet med regeringens sent överlämnade
propositioner som det synes mig vara av vikt att det opponeras, utan det
borde vara^ för riksdagen mycket angeläget att undersöka, örn det verkligen
inte pa manga sätt är ganska felaktigt beställt med riksdagens eget arbetssätt.

o Ja& bär en gång för några år sedan tillåtit mig att motionera på detta område,
men jag fick då inte något vidare gehör i saken. Jag hoppas emellertid
att det så småningom skall bli en kraftigare anslutning till dessa tankar här
inom riksdagen, så att vi skola kunna inom en nära liggande framtid få en
bättre ordning till stånd. Enligt min mening är det ytterst viktigt att så
sker.

När jag för en stund sedan hörde diskussionen i det föregående ärendet, där
herr Sundberg önskade, att det skulle komma in i riksdagen flera ombud för
näringslivet än vad nu är fallet, gjorde jag den reflexionen: hur skall det bli
möjligt för dessa ombud för näringslivet att sitta här i riksdagen under så
många månader av året som vi nu få göra, ha de verkligen tid därtill eller
kommer det att gå med deln som med så många andra riksdagsmän, att de
antingen få lov att avsäga sig riksdagsmannaskapet eller övergå till att bli
verkliga yrkespolitiker? Det mäste därför, med tanke på riksdagens framtid
och ifall man skall utgå ifrån att det nuvarande riksdagsskicket skall bli
aktat och välsett av svenska folket, vara en fråga av utomordentlig vikt att
riksdagsarbetet ordnas mera rationellt än det för närvarande är ordnat och så,
att riksdagens ledamöter verkligen ha arbete under hela riksdagstiden.

Herr talman! Jag har med dessa få ord endast velat i min ringa mån få
fästa uppmärksamheten på att det är utomordentligt viktigt, att riksdagen.
innan den får för mycket påstötningar utifrån, själv försöker att reformera
sitt arbetssätt.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning^ av konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av väckt motion angående revision av grundlagarnas bestämmelser örn
beskattning, statsreglering och därmed sammanhängande ämnen m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial
nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
framställning angående anslag till Ersättning till statens
allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfond.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Veterinärinrättningen
i Skara;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för undersökningar
rörande förbättrad vattenavrinning från Ringsjön i Malmöhus län;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överenskommelse
örn leverans av mul- och klövsjuke vaccin från Danmark till Sverige;
samt

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 48, i anledning av Kungl. Äng. uppMaj
:ts proposition angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker av.

m. m. jämte i ämnet väckta motioner. vissa krono I

en till riksdagen den 26 februari 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hän- Parf:er m- mvisad
proposition, nr 138, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att verkställa upplåtelse av kronotorp
å kronoparker i Norrland och Dalarna i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet uppdragna riktlinjer.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 219 av herr Andersson, Alfred, m. fl., likalydande med lii 321 av herr
Svensson i Ljungskile,

2) lii 337, av herr Jacobson m. fl.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Majits framställning, bemyndiga
Kungl. Majit att verkställa upplåtelse av kronotorp å kronoparker
i Norrland och Dalarna i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet uppdragna
riktlinjer;

B. att motionerna i I: 219 och lii 321, likalydande, samt lii 337, i den mån
de icke ansåges besvarade genom vad utskottet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet bland annat gjort följande uttalande:

»Vidkommande till en början upplåtelsetiden hyser utskottet liksom departementschefen
tvekan. Inom utskottet ha meningarna sålunda varit delade,
huruvida arrendetiden bör begränsas på sätt Kungl. Majit föreslagit till femton
år eller bestämmas till trettio år, som yrkats i motionerna I: 219 och lii
321, eller till femtio år jämlikt motionen lii 337. Enligt Kungl. Majits förslag
är upplåtelsen förenad med optionsrätt, varför besittningen även vid en
arrendetid å femton år måste anses vara för arrendatorn på ett betryggande
sätt ordnad. Utskottet vill vidare erinra, att jämlikt det av Kungl. Majit till
lagrådet remitterade förslaget angående ny arrendelag den minsta upplåtelsetiden
enligt de s. k. sociala arrendebestämmelserna begränsats till fem år med
optionsrätt för arrendatorn. Även detta förhållande talar enligt utskottets
uppfattning för en begränsning av upplåtelsetiden beträffande ifrågavarande
lägenheter. Utskottet anser sig alltså böra biträda Kungl. Majits förslag örn
en arrendetid av i regel femton år.»

Första hammarens protokoll 19^8. Nr 83. 2

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Alfred Andersson,
Andersson i Tungelsta, Ericsson i Sörsjön, Mäler och Svensson i Ljungskile
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade. I det av nämnda reservanter förordade utlåtandet hade den
nyss återgivna delen av motiveringen avfattats sålunda:

»Vidkommande till en början upplåtelsetiden hyser utskottet i likhet med
departementschefen tvekan. Inom utskottet ha meningarna sålunda varit delade,
huruvida arrendetiden bör begränsas på sätt Kungl. Majit föreslagit till
femton år eller bestämmas till trettio år, som yrkats i motionerna I: 219 och
11:321, eller till femtio år jämlikt motionen 11:337. Med hänsyn till önskvärdheten
att bereda lägenhetsinnehavarna största möjliga trygghet anser sig
utskottet böra tillstyrka den jämkningen i Kungl. Maj :ts förslag, att arrendetiden
i regel bestämmes till trettio år.»

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! I egenskap av motionär i denna
fråga och tillika reservant i ärendet ber jag att med några ord få ytterligare
motivera min inställning till saken. Den ena av de två punkter med avseende
på detta problem, som ha i motionen berörts, avser ett av de önskemål som
kronotorpamas representanter framfört, nämligen frågan örn arbetsplikten,
som de funnit vara litet oroande. De vilja för sin del visst inte undandra sig
denna arbetsplikt, ty — det medge de — arbetsrätten måste de ju hålla på,
men de ansågo dock, att några synpunkter borde framföras här i riksdagen
i anledning av propositionens förslag i detta avseende.

Kronotorparna ha menat, att det borde tagas hänsyn till deras synpunkter
med avseende å denna arbetsplikt i vad det gäller upplåtelser, omfattande relativt
stora jordbruksarealer, så att det inte genom en alltför strikt hållen
arbetsplikt eller på annat sätt göres intrång i deras möjligheter att sköta sina
jordbruk.

Nu har emellertid utskottet också godkänt detta uttalande i motionen —
det framgår av utskottets motivering här i utlåtandet — och jag har alltså
ingenting vidare att tillägga beträffande den punkten.

Beträffande däremot upplåtelsetidens längd har det ju hittills varit så, att
upplåtelsetiden för dessa kronotorp varit 50 år. Nu föreslår Kungl. Majit, att
den skall sänkas till 15 år. Var och en bör ju kunna förstå, även om han inte
är norrlänning eller kronotorpare där uppe i Norrland, att en sådan ändring
måste ha ganska stor betydelse för dessa kronotorpare, som dock leva där uppe
under säregna ^förhållanden. De ha inte heller kunnat förstå anledningen, varför
man nu frångår denna gamla rätt med 50-årig upplåtelsetid och förkortar
den så långt som ned till 15 år.

Jag skall villigt erkänna att en del förmåner nu komma kronotorparna till
del genom denna nya sakernas ordning och detta icke minst i vad det gäller
byggnadsförhållandena, men kronotorparna kunna dock inte förstå, varför arrendetiden
nu skulle behöva sänkas ända till 15 år. De få visserligen optionsrätt,
och den rätten är onekligen av mycket stort värde, men rent, psykologiskt
sett måste ju dessa människor känna sig placerade i en sämre ställning genom
att man frångår den långa besittningstid, som de hittills haft rätt till.

Vi motionärer ha därför föreslagit, att man skulle kunna gå en medelväg och
ge dem besittningsrätt under en tid av 30 år. Departementschefen var själv
mycket tveksam, när han skrev denna proposition, örn han verkligen skulle
gå ifrån den gamla rätten med den 50-åriga besittningstiden eller icke, men
han har dock kommit till det resultatet, att det skulle bli bättre och kanske
rent av nödvändigt att ha en kortare besittningstid. Så kunna emellertid inte
kronotorparna se på denna fråga, och det är dem som saken närmast berör. Rent

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Ang. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)
ekonomiskt sett spelar denna ändring måhända inte så stor roll, men rent psykologiskt
måste den i alla fall, som jag redan nämnt, ha stor betydelse.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Svedberg.

Herr Tjällgren: Jag har begärt ordet endast för att i all korthet yrka bifall
till utskottets hemställan.

Jag skulle därutöver med anledning av vad herr Alfred Andersson anfört
vilja fästa kammarens uppmärksamhet på att skillnaden mellan utskottets
hemställan och reservanternas endast avser arrendetidens längd.

Reservanterna ha velat gå längre än vad Kungl. Maj :t och utskottet ha föreslagit,
i det att de vilja förlänga arrendetiden från de i propositionen föreslagna
15 åren till 30 år, och en av reservanterna, herr Jacobson i Vilhelmina, har
ju velat gå ändå längre, till en arrendetid av 50 år. Utskottet har emellertid
icke ansett tillräckliga skäl föreligga att i detta avseende avvika från propositionen
utan har som sagt föreslagit 15 år.

Det är nämligen att märka att enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag
— och den saken berördes ju också av herr Andersson — är det här fråga örn
en upplåtelse, som är förenad med optionsrätt, och därigenom måste det, så
vitt jag förstår, anses vara väl sörjt för arrendatorernas betryggade besittningsrätt.

Vidare förhåller det sig så — som utskottet säger på sid. 15 — att enligt
det förslag till ny arrendelag, som lär vara av Kungl. Maj :t remitterat till lagrådet,
den minsta upplåtelsetiden enligt de s. k. sociala arrendebestämmelserna
föreslagits till fem år med optionsrätt för arrendatorn, och utskottet har ansett
det lämpligt att ha en viss likhet i fråga örn arrendetidens längd mellan
dessa arrenden och de, som det nu här är fråga örn.

Jag skulle vidare vilja påpeka, såsom också framgår av utskottets utlåtande,
att det är meningen att dessa upplåtelser hädanefter inte skola komma
till stånd i större omfattning än som betingas av domänverkets behov_ av arbetskraft.
Det har ju nämligen visat sig, och det framgår även av propositionen,
att det är mycket svårt för dessa kronotorpsarrendatorer, att kunna reda sig
på sina boställen, såvida de icke ha tillgång till skogsarbete. Därför tror jag
att det är till fördel både för staten, d. v. s. kronan, och lägenhetsinnehavarna,
att man inte utsträcker arrendetiden längre än till 15 år.

Då jag nu tror mig veta, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
kommer att ta till orda i denna fråga, skall jag inte längre uppehålla
tiden, utan jag vill med dessa ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sten: Herr talman! Man har icke kunnat undgå att känna en viss
oro i denna fråga på grund av de stridiga meningar, som kommit till uttryck
i vissa remissyttranden. Striden gäller ju innerst vad som skall vara huvudmotivet
för denna verksamhet och vilket organ som skall leda den.

Ursprungligen har den statliga verksamheten på detta område varit ett led
i odlingens och bebyggelsens, alltså bygdens, utveckling. Staten är så stor
jordägare i de nordligaste länen, att en del av bebyggelsens landvinningar
och egnahemstankens förverkligande lämpligen kunnat vinnas i de olika former,
som redovisas i utskottsutlåtandet.

Denna verksamhet har bedrivits i många olika former. Jag har ett minne
från kronotorparkongressen i Vilhelmina år 1937, som på ett åskådligt sätt visar
vilka olika former det har varit fråga om. En fjällägenhetsinnehavare
uppifrån Stensele hade begärt ordet, och när han då skulle presentera sig

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Ang. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)
så att det framgick att han tillhörde en annan kategori än de som tidigare
yttrat sig, började han så här: »Vi äro inte kolonister» — han hade några
kamrater med sig — »och vi äro inte kronotorpare eller lägenhetsinnehavare,
utan vi äro fjällägenhetsinnehavare.» Och så vände han sig till de förment
fåkunniga, statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, landshövdingen
i länet samt dåvarande ordföranden i egnahemsutredningen och tilläde, såsom
ett svar på frågan »Vad är det?»: »Det är ett folk som står utanför mänskligheten,
ungefär som abessinierna» — han anspelade på en sak som ju då
låg oss rätt nära i tiden.

Ur denna frågas något mer än halvsekellånga förhistoria citerar jag endast
i största korthet från 189,1 att det varit fråga örn »till odling och bebyggande
tjänliga lägenheter» samt att 1909, då verksamheten utvidgades
enligt Norrlandskommitténs förslag, det talades örn »karaktären av småbruk»
och att de upplåtna jordbruken skulle »förbehållas den till drivande av mindre
jordbruk lämpade befolkningen». Jordbrukssynpunkterna ha understrukits
även senare i de olika författningar, som reglera denna verksamhet. Att man
rört sig med olika storleksklasser, alltså kronotorp upp till 15 hektar och
kolonat dels örn 5 och dels örn 15 hektar, talar i samma riktning.

Resultatet av denna verksamhet redovisas också i de tillgängliga handlingarna.
Antalet kronotorp är över 2,000 och antalet kolonat mellan 400 och 500.
Den utbredda vanföreställningen örn kronoparkskolonisationens fullständiga
misslyckande dementeras av sådana uppgifter som att det finns nära 1,000
hästar och över 5,000 kor på krononybyggena samt att den odlade arealen närmar
sig genomsnittet inom de respektive länen. Åtskilliga kolonister lia icke
endast uppnått utan också betydligt överskridit familjejordbrukarnas genomsnittliga
odlade areal inom de olika länen. Enligt det föreliggande förslaget
skall detta bestånd av större och mindre jordbruk omsorteras till 1,400 skogsjordbruk,
526 arbetarsmåbruk, 30 familjejordbruk och 117 bostadslägenheter,
varjämte ett 50-tal ställen skall nedläggas. De senare äro väl utan innehavare
eller ha blivit anlagda på olämpliga ställen. Alla dessa siffror utvisa
och bevisa, att det här rör sig örn betydande landvinningar för befolkningens
utkomstmöjligheter och rotfasthet under det senaste halvseklet.

Nu frågar man sig, om möjligheterna till ny bebyggelse äro uttömda, när
man anlägger de gamla synpunkterna. Yi få komma ihåg, att det här rör
sig örn bygder av jämförelsevis nytt datum. Det mest intressanta och gripande
bokverk, som såg dagen i Sverige i fjol, handlade örn »Gamla byar i
Vilhelmina». Boken var skriven av en gammal lärare vid den skytteanska
skolan uppe i Tärna. Jag observerade att den var föremål för mycket utförliga
anmälningar i de stora tidningarna även i Göteborg och Malmö, och flera
av kammarens ledamöter ha nog stiftat närmare bekantskap med detta synnerligen
värdefulla kulturhistoriska verk. Där erinrades vi örn att man t. ex.
i Malgomajdalen kan följa byarna och släkterna från begynnelsen, alltså
från det de första pionjärerna kommo dit för omkring 100 eller högst 150
år sedan. Man följde då det gamla kända receptet att familjen kom i början
på sommaren och slog läger under något träd. I bästa fall kunde man ha en ko
med sig. Under sommarens lopp gällde det sedan att åstadkomma en primitiv
bostad till dess vintern inbröt. Det är ganska naturligt att man i sådana
bygder icke hunnit slutföra kolonisationen vare sig under det första eller
det andra halvsekel som gått. Nyligen behandlades här i kammaren en motion
från sakkunnigt norrbottenshåll, däri underströks att bygden så att säga
icke är färdig där uppe på samma sätt som i södra och mellersta Sverige och
även i södra Norrland.

Det är från sådana utgångspunkter man känner en viss oro, då man läser

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparken m. ni. (Forts.)
en del av remissyttrandena. Jag skall bara citera några rader på ett par
ställen. Kronotorpare- och kolonistförbundets styrelse yttrar följande (nederst
å sid. 33 i propositionen) : »Förbundet har sökt att för sina medlemmar klargöra
vilken stor betydelse jordbruket har för sina -utövare och för landet _ i
dess helhet. Betydelsen därav har icke minst visat sig under nuvarande kris
och krigstid. Det är modernäringen — jordbruket — som i första hand skall
livnära befolkningen, skogsnäringen kommer i andra hand. Kronoarrendatorerna
skola således nu enligt andemeningen i utredningens förslag, bildligt
talat, ryckas upp med roten ur den odlade och kultiverade jorden, föras ut och
omplanteras i sandig och mager skogsjord. Detta är skillnaden mellan förbundets
och utredningens strävanden.»

Länsstyrelsen i Västerbottens län, där en av oss alla känd man, landshövding
Gustav Rosén, talat med sitt patos och sin sakkunskap, anför i sitt yttrande
bland annat: »Örn föreliggande förslag till upplåtelse av lägenheter
på kronoparkerna förverkligas, kommer sådan bosättning och uppodling inom
de högst betydande områden som inom lappmarken befinna sig i statens hand
att begränsas och förhindras.» I slutet på samma länsstyrelses utlåtande heter
det: »För ett län som Västerbottens, där folket trivs på landsbygden och
inte har någon högre önskan än att odla jord, skulle det enligt länsstyrelsens
mening bli för den framtida utvecklingen olyckligt, örn egnahemsstyrelsens
av domänstyrelsen understödda förslag skulle antagas. Av denna anledning
avstyrkes förslaget.»

Departementschefen har nu gent emot dessa betänkligheter hänvisat till egnahemsreformen.
Kolonisationsverksamheten i vad den avser familjejordbruk
skall alltså i fortsättningen bedrivas inom .egnahemsrörelsens ram. Man står
något frågande inför möjligheterna därtill. Även för framtiden blir det således
en dualism. Första frågan man ställer är: Kommer domänverket, i den man
verksamheten framdeles skall sortera under egnahemsorganen, att släppa till
jord för egnahem med äganderätt? Andra frågan är: Då även egnahemsägare
och familjejordbrukare behöva skogsarbete, komma de i en sämre ställning !
det avseendet än krononybyggare, som hädanefter samtliga skola sortera direkt
under domänstyrelsen?

För min egen del har jag hela tiden, då jag på avstånd följt denna fråga,
ansett att det föreliggande förslaget i sina huvuddrag är så förmånligt för dem,
som beröras av detsamma, att det bör förverkligas. Men för dem, som få med
saken att göra, bör det å andra sidan vara angeläget att sörja för att kronotorparnas
och landshövding Roséns onda aningar icke måtte besannas. Dualismen
kan naturligtvis hävas om det blir ett gott samarbete^mellan domänstyrelsen
och egnahemsstyrelsen även vid lösningen av kvarstående problem och
de spörsmål, som hädanefter komma att uppstå. Det föreliggande förslaget
bygger så vitt jag förstår i väsentliga punkter just på ett dylikt samarbete
och en mellan egnahemsstyrelsen och domänstyrelsen träffad överenskommelse.

Även utskottet skjuter nu arbetskraftsproblemet i förgrunden. Ja, utskottet
säger i sitt yttrande kanske till och med litet för mycket på den punkten.
Nederst å sid. 14 i utskottets utlåtande heter det: »Enligtutskottets förmenande
synes det framlagda förslaget på ett tillfredsställande sätt lösa frågan örn
anskaffandet av arbetskraft till skogsbruket å kronodomänerna i de nordligaste
länell.» Det vill ju säga ganska mycket, när man vet vilken storlek
kronodomänerna ha i denna del av landet. Jag skulle vilja fråga, örn utskottet
tagit del av någon utredning örn hur mycket arbetskraft som där erfordras
och örn hur många jordbruk av detta slag som kunna ställas till förfogande.
Men även om approximativa siffror i det avseendet skulle föreligga, vet man

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)

.lii icke huruvida det kommer att bli tillräckligt många sökande till dessa
ställen.

Utskottet understryker dock vid sin behanding av arbetsplikten, att ställena
även skola fylla sin uppgift som stödjordbruk. Detta är tacknämligt och riktigt,
men det bade varit bättre, örn detta kommit till uttryck i utskottets grundläggande
uttalande, alltså i direkt samband med arbetskraftsproblemet och bostadsfrågan.
Visst är det viktigt att skogsbruket har arbetskraft och att skogsarbetarna,
alltså i detta fall krononybyggarna, ha arbete. Men i praktiken
har det förra icke varit något problem under s. k. normala tider. Och jag kommer
då in på en av tvistepunkterna i förslaget, nämligen arbetsplikten.

Jordbruk och skogsbruk i vårt land dela som bekant arbetskraft i mjmket
stor utsträckning. I södra och mellersta Sverige tar sig detta uttryck i att det
finns en arbetarstam, som vissa delar av året arbetar i jordbruket och andra
tider i ° skogsbruket. I Norrland har förhållandet mellan skogsbruk och jordbruk
både när det gäller jordbrukarnas och arbetarnas utkomst kännetecknats
av en fri samverkan mellan de bägge näringsgrenarna. Den jordbrukande befolkningen
har gått till skogen då den varit ledig, och skogsarbetarna ha ambulerat
mellan olika arbeten. Några svårigheter för skogsbruket har denna
frihet aldrig medfört. Skogsbygdsundersökningen utvisade att skogsarbetarna
haft arbete i skogen en tredjedel av året, annat arbete en tredjedel och varit arbetslösa
en tredjedel. Också kronotorpare, kolonister och deras söner önska en
viss frihet, även bortsett från jordbrukets skötsel. De, som bo i närheten av
järnvägslinjerna där uppe, både efter stambanan och inlandsbanan, kunna
t. ex. under sommaren få sysselsättning hos banmästarna vid statens järnvägar
med underhållsarbeten. Det har då visat sig att revirförvaltarna i regel med
lätthet ha fått annan arbetskraft, om de haft något arbete som de samtidigt
velat utföra. Till och med nu, da domänverket har stora vedavverkningar, går
det mycket bra, där revirförvaltarna äro förståndiga och visa kolonisterna
förtroende samt tala med dem örn planläggningen av olika arbeten.

För ett par veckor sedan sammanträffade jag med en kolonist under en resa
uppe i Norrbotten. Tills för två årtionden sedan hade han varit sågverksarbetare,
och nu hade han odlat upp ett kolonat med jag vill minnas åtminstone
6 ä 7 hektar odlad jord. Han tillhörde de ledande och tongivande inom
sitt kolonatområde, och han berättade örn vilket utmärkt förhållande man hade
till sina arbetsgivare. När revirförvaltaren skulle sätta i gång något arbete,
talade han med kronotorparna och kolonisterna örn detta i förväg. Örn man
ville sätta in annat folk för att forcera en avverkning, talade han också med
kolonisterna örn den saken, så att de skulle känna till den. De hade då i regel
ingenting däremot, ty de voro upptagna antingen av att sköta sina jordbruk
eller av annat arbete i trakten. Här har det alltså gått bra inom frivillighetens
ram.

Nu går ju utvecklingen även i Norrland i viss mån i riktning av ett mera
kontinuerligt skogsarbete, och befolkningsfrågan kastar måhända sin skugga
även över skogsbygden. Närhet gäller denna bestämmelse örn arbetsplikt, som
ju för övrigt är ömsesidig så att den också ger nybyggarna en viss rätt till
arbete, skall man dock alltid komma ihåg att det är i Norrland, med dess fria
befolkning och fria förhållanden, som denna bestämmelse skall tillämpas. Örn
någon tjänsteman i ^domänstyrelsen eller ute på fältet skulle få för sig, att det
här är fråga örn någon förlegad sydsvensk form av stattorpare, kommer det
säkerligen icke att gå bra.

Beträffande upplåtelsetiden delar jag i princip den uppfattningen, att en
nybyggare bör lia trygghet för livstiden. Ivronotorpsupplåtelserna ha tidigare
skett på 50 år, och en så lång tid kan förefalla opraktisk. Dock ger den en

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.
viss trygghet för ålderdomen, då kronotorpet kan överlatas pa en son eller mag
och den gamle kronotorparen får bygga sig en ny bostad. Upplåtelse på 30 år
är måhända lagom. Förutom att detta är en medelproportional mellan de 15
åren, som kolonisterna ha haft, och de 50, som kronotorpare haft, är det
också lämpligt ur den synpunkten att en ung man, som gifter sig och tillträder
ett nybygge i 30—35-årsåldern, da har trygghet under en upplatelsetid
som räcker till 60—65-årsåldern.

Man bör nog här icke dra några paralleller med nuvarande eller blivande
arrendelagstiftning, som utskottets ärade ordförande gjorde. Jag tror det är
riktigare att dra en parallell med arbetarsmåbruksverksamheten, där man
också rör sig med en första tidsperiod av 30—35 år. Skillnaden är ju att
det här icke är en upplåtelse med äganderätt från första början, beroende på
att kronan är jordägare.

Skulle det, som utskottet föreslår, bli 15 år med optionsrätt, bör det vara
en hederssak för vederbörande statsorgan att tryggheten, både för den arbetsdugliga
åldern och för ålderdomen, i realiteten blir lika stor. Förslaget öpnnar
ju olika möjligheter därtill. o .

Örn domänstyrelsens nuvarande chef suttit kvar på sin gamla plats här i
kammaren, så skulle jag lia avslutat detta lilla anförande med en vädjan, som
kanske kan nå honom i alla fall. Med samma rätt kan den för övrigt riktas
även till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Även om detta förslag,
som jag har sagt, på väsentliga punkter är ett bra förslag, blir det dock
i vissa avgörande hänseenden beroende av tillämpningen. Min slutsats _ blir
alltså, att örn den kvarstående koloniseringen och nybildningen av familjejordbruk
ägnas all den omsorg den förtjänar, örn jordbruket som sådant och som
förstärkning av existensgrundvalen icke sättes åt sidan, utan i högsätet, vid
sidan av skogsarbetet och bostadsbehovet, örn den nödvändiga samverkan mellan
skogsbruk och jordbruk ordnas med lätt och förståndig hand, under fria
och förtroendefulla former, samt örn krononybyggarna i olika avseenden erhålla
all den trygghet de behöva i sin landsgagneliga gärning — ja, då blir det
beslut, som kammaren nu kommer att fatta, ett betydelsfullt steg i rätt rikt 11

Jag yrkar bifall till utskottets förslag, med den ändring däri som föreslås
i den av herr Alfred Andersson med flera avgivna reservationen.

Herr statsrådet Pehrsson-Brainstorp: Herr talman! Hen siste ärade talaren
har här givit en historik över denna fråga, och jag skall icke upprepa den.
Därav framgick emellertid, att det varit ganska ovissa förhållanden för dem,
som brutit bygd och försökt skapa jordbruksenheter uppe i dessa nordliga delar
av landet. Med det föreliggande förslaget böra vi enligt min mening kunna
få till stånd en bättre inriktning av arbetet för nybildning av jordbrukslågenheter
i dess helhet.

Herr Sten relaterade vad som sagts i vissa yttranden. Dessa bero nog till
stor del på att vederbörande, som avgivit yttrandena, missförstått °hela tanken
på en ytterligare kolonisation i andra former än genom upplåtelser av
kronotorp. Det är där egnahemsverksamheten har sin stora uppgift att fylla,
i Norrland liksom inom andra delar av landet. I den mån det finns odlingsbar
mark av någorlunda tillfredsställande beskaffenhet, som äges av kronan,
är det alldeles självklart att den skall upplåtas till utbyggnad av för familjer
lämpliga jordbruk i så stor utsträckning som överhuvud taget påkallas med
hänsyn till befolkningsproblemet och övriga förhållanden.

När det gäller nybildning av självständiga jordbruk, blir ju spörsmålet,

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. upplåtande av_ kronotorp å vissa kronoparken- m. m. (Forts.)
om man icke bör se till, att även dessa jordbruk få skog i sådan utsträckmng,
att innehavaren får sysselsättning och följaktligen icke blir beroende
av det arbetsmarknadsproblem, som föreligger för andra, vilka icke ba skog.

Med det kronotorparsystem man tänkt sig, skall dels domänstyrelsen ha
garanti för att kunna fa sina arbeten utförda, men dels skola de, som
fa dessa jordbrukslägenheten därmed ha en garanti för att kunna få arbete.
Ur kronotorparnas synpunkt torde detta vara synnerligen värdefullt. Deras
förbund hade, såsom framgick av dess yttrande, första gången missförstått
hela utredningens förslag. Innan propositionen skrevs, hade jag emellertid
nöjet att rådgöra med representanter för kronotorparna, och det var en allman
mening bland dem att propositionens förslag, med dess förbättringar i
förhållande till utredningens, var tillfredsställande.

Beträffande arbetsplikten är det ju rätt klart angivet i propositionen, att
kronotorpen i regel skola vara stödjordbruk. Örn de skötas på ett tillfredsställande
sätt, skola de alltså kunna ge familjen, som bor på dem, vad som
benövs utöver den kontantinkomst man kan erhålla genom skogsarbetet. Av
den anledningen är det särskilt understruket i propositionen, att det bör vara
domänstyrelsen angeläget att påkalla arbetstjänsten under sådana tider av
aret, att icke därigenom den behöriga skötseln av jordbruket åsidosättes. Det
synes mig alldeles självklart, att domänstyrelsen, som har hand örn detta
kommer att följa dessa riktlinjer.

, När ^et gäller arrendetidens längd, är det att mörka, att kolonisterna reaan
nu ha en arrendetid på 15 år, medan kronotorparna ha 50 års arrendetid.
Men det är väl inte riktigt att säga, att det kommer att innebära en försämnng
tor kronotorparna, om arrendetiden förkortas, ty dels få de optionsrätt
och dels ha kronotorparna enligt nuvarande ordning fått en ganska blygsam
ersättning för de byggnader, som de skolat uppföra. Enligt det nu framlagda
förslaget bil kronotorparna helt befriade från skyldigheten att bekosta
de anläggningar och byggnader, som erfordras på fastigheterna. Frågan örn
arrendetidens längd kan väl inte ha samma betydelse, när kronotorparna
praktiskt taget inte längre ha andra utgifter för byggnadernas bestånd än
för mindre omfattande underhall, eftersom underhåll av större omfattning
skall bekostas av domänstyrelsen. Under sådana förhållanden kan man inte
se saken pa samma sätt som när kronotorparna själva skulle bekosta byggnaderna
och anläggningarna.

Då jag har övervägt frågan örn arrendetidens längd, har jag kommit till
r•• a resu|!:a“et> ^ det ur kronotorparnas synpunkt kanske rent av kan vara
fördelaktigt, att inte arrendetiden blir för lång, ty förhållandena kunna ändras
under tiden. Dessutom äro de inte endast tillförsäkrade optionsrätt utan
det ar aven i iorlattnmgen angivet, att därest de nedlagt kostnader under 15-arstiden pa fastigheten för förbättringar, vare sig i odlingshänseende eller på
annat satt, skola förbättringarna inte föranleda arrendehöjning, utan tillgodoioras
dem såsom en ersättning för det arbete de nedlagt,'' Ur dessa synpunk^r
tore!aller det mig, som örn arrendetidens längd inte skulle vara mycket
att tvista örn. Med hänsyn till att förhållandena kunna förändra sig på reiativt

bl0rt3nld" ?ep.. T* av mera riskfyllt för kronotorparna, örn tiden

blir dö ar i stallet for lo. Örn domänstyrelsen inte skulle beakta de synpunkter,
som aro understrukna i propositionen, och underlåta att ta hänsyn till
kronotorparnas atgoranden på fastigheterna, kunna kronotorparna begära en
arrendeuppskattnmg. Därför synes det mig, som örn deras rätt skulle vara
mycket val tillgodosedd, och jag kan därför inte förstå annat än att det ur

arrén detidenflänge! lill lfa,““ ‘ e”1,ithet ntskMets ,telas bestä“

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Ang. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. ni. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Det kanske inte anses orimligt, att även en
representant för de två län, som i huvudsak beröras av den föreliggande frågan,
yttrar sig i debatten. Såsom ett ytterligare motiv för att jag tar till
orda kan jag anföra, att jag under gångna år — låt vara inte under de senaste
— vid olika tillfällen varit närvarande vid kronotorpares och kolonisters
kongresser och därvid också deltagit i diskussionerna och i utarbetandet
av framställningar till Kungl. Majit och myndigheter, däri den nu föreliggande
frågan berörts.

Jag ber att såsom en allmän utgångspunkt för mina synpunkter på saken
få säga, att dessa kronotorpare liksom även kolonisterna — vilka senare
det dock inte direkt är fråga örn nu — kunna på sätt och vis anses utgöra
en motsvarighet till de förfäder till jordbrukarna i andra delar av landet,
vilka en gång i världen gingo ut i skogarna och bröte bygd. Man kan säga,
att förhållandena för kolonisterna i stora bygder i Norrland icke avsevärt
skilja sig från de förhållanden, som rådde, då de nuvarande jordbrukarnas
förfäder i Göta- och Svealand bröto bygd. Från den utgångspunkten måste
ett alltför starkt poängterande av, att hänsynen till skogsbruket skall vara
det avgörande, på mig liksom på herr Sten verka något litet irriterande. Jag
har dock den tron och den förhoppningen, att — ävensom det är mycket
önskvärt att skogsbruket går framåt — så är det också önskvärt, att där
en viss jordbruksbebyggelse har påbörjats, denna får fortskrida och att
det får bildas en jordbruksbygd omkring den kärna, som ett begynnande
jordbruk utgör. Därför måste jag för min del säga, att även örn det förslag,
som här föreligger, på en hel del punkter är ganska fördelaktigt ^—• vilket
också herr statsrådet och herr Sten betonade •— så finns det ändå en eller
annan punkt, där så inte är förhållandet.

I detta sammanhang vill jag särskilt peka på frågan örn upplåtelsetidens
längd. Det är väl ändå på det sättet, att dessa kronotorpare, som_ ha haft
arrenden på 50 år, lia. så vitt jag förstår, enhälligt hållit på en så lång upplåtelsetid.
Nu skall jag emellertid inte driva den linjen, utan jag kan° såsom
en kompromisslinje tänka mig att gå in för en trettioårig upplåtelsetid,
vilket har föreslagits i den av herr Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Man invänder, att kronotorparna skola få optionsrätt. Men då är det att
märka, att optionsrätten inte är ovillkorlig. .För min del gläder jag mig oerhört
över, att denna optionsrätt är så pass starkt poängterad som den är.
Vi, som ha slagits för införande av optionsrätt på en hel del andra ^områden,
kunna inte vara annat än belåtna med att optionsrätt här fastslås i lagstiftningen
på det sätt som sker. Men optionsrätten är, som sagt, inte ovillkorlig,
ty det säges i författningen, att den skall tillämpas, så framt »kronotorparen
förhållit sig väl». Det är ett ganska svävande uttryck, mina herrar!
Villkoret är inte preciserat, utan bakom rätten till optionsrätt ligger detta
allmänna uttryck, att vederbörande skall lia förhållit sig väl, vilket kan tolkas
på många olika sätt.

Det berättades för mig en gång i tiden att en person —- jag kommer inte
riktigt ihåg, örn det var en kronotorpare eller en kolonist — hade blivit
persona ingnata lins jägmästaren, därför att han hade inhyst hos sig en person,
som inte ansågs synnerligen önskvärd. Det var kanske en släkting till
honom, men redan den omständigheten, att han inhyst denne hos sig, hade
gjort, att han blivit persona ingreta. Man måste säga, att kronotorparna äro
i mycket stor utsträckning beroende av jägmästarens goda vilja. Det är ju
han, som egentligen i första hand avgör, örn optionsrätt skall medgivas eller
icke. Alltså optionsrätten är utformad på sådant sätt, att den inte har det

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparken m. m. (Forts.)
värde, som den givetvis skulle ha, om bestämmelserna därom vore mera detaljerat
utformade.

Nu vill jag för övrigt säga, att jag tycker att det är riktigt, att en sådan
kronotorpare, som det här är fråga örn, från början får en någorlunda rimligt
tilltagen arrendetid och inte en så kort tid som 15 år. Ty det måste väl
antagas, att örn de, som syssla med jordbruk, få klart för sig, att det bara
är fråga örn att sitta i 15 år på ett jordbruk och risk föreligger, att de efter
15 år inte fa behålla arrendet, så tänka sig nog en hel del av dem för mer
än en gång, innan de övertaga ett sådant jordbruk. Från denna utgångspunkt
och med hänsyn till de synpunkter, som här ha framförts, och med den —
jag vill inte säga ^stora men dock sakkunskap, som jag har kunnat skaffa
mig på detta område genom min närvaro under gångna år vid kongresser
och förhandlingar med dem, som det här är fråga örn — tror jag, att det
vore rimligt, att man åtminstone här i riksdagen ginge så långt, att man bifölle
den reservation av herr Andersson m. fl., som finns fogad vid utskottsutlåtandet
och som berör arrendetidens längd.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag vill säga några ord med anledning av
herr Stens anförande.

Jag tror mig kunna säga, att herr Sten ville blåsa upp denna fråga till alltför
stora dimensioner. Det kan därför vara skäl att återge frågan de proportioner
den egentligen har.

Herr Sten framställde denna sak, som örn det skulle gälla jordbruket och
jordbruksbefolkningen i Norrland överhuvud taget. Men det är ju inte så, utan
den rör endast en liten grupp jordbrukare — örn vi skola kalla dem så, eftersom
de egentligen äro skogsarbetare. Det är endast en liten procent av den bofasta
jordbruksbefolkningen i Norrland, som det här rör sig örn.

Herr Sten citerade några rader ur utskottets utlåtande på sid. 14. Han läste
upp följande mening: »Enligt utskottets förmenande synes det framlagda förslaget
på ett tillfredsställande sätt lösa frågan örn anskaffandet av arbetskraft
till skogsbruket o. s. v.» Men jag anser att det inte var riktigt av herr Sten
att sluta på den punkten, utan han skulle ha fortsatt och läst upp även följande:
»Samtidigt löser förslaget bostadsfrågan för den befolkningsgrupp varom
här är fråga och erbjuder densamma avsevärda förmåner.» Det underlät herr
Sten att läsa upp — jag vet inte, örn det var avsiktligt eller oavsiktligt.

I fråga örn arbetsplikten vill jag citera vad utskottet säger härom på sid. 15:
»Beträffande bestämmelserna om arbetsplikt finner utskottet med hänsyn till
syftet med ifrågavarande upplåtelser det naturligt, att dessa förbindas med såväl
skyldighet för torparen att i viss utsträckning åtaga sig arbete på kronoskogarna
som rätt för denne att påfordra sådant arbete till avtalsenlig eller i orten
gängse lön.» Lägenhetsinnehavaren har alltså här inte bara en skyldighet att
åtaga sig utan också en rättighet att erhålla arbete i kronans skogar, när så
påfordras. Det tycker jag är en avsevärd fördel för dem.

Jag skall inte uppehålla mig närmare vid frågan örn upplåtelsetidens längd,
eftersom herr statsrådet har redogjort för, hur det ligger till med den saken.
Men herr Hage sade, att optionsrätten inte är ovillkorlig. Ja, det är riktigt,
men jag skulle tro att det endast i vissa undantagsfall skulle förekomma, att
en^ kronotorpare, som suttit på ett arrende i 15 år, skulle komma att avvisas
från fastigheten. Örn han uppför sig något så när väl, såsom det står i författningstexten,
behöver han nog inte riskera detta. Det är här att märka, att det
är kronan som är jordägare, och det är dock litet anorlunda än om det är fråga
örn enskild egendom. Det kan man inte komma ifrån. Jag tror därför att det

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m. (Forts.)
är mycket väl sörjt för arrendatorerna i detta fall. Meningen är ju faktiskt,
att domänstyrelsen skall anlita dessa lägenhetsinnehavare såsom arbetare i sina
skogar, och då tycker jag att det väl ändå är rimligt, att också staten, jordägaren,
här har något att säga till örn.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag begärde ordet för att anhålla
att av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet fa litet närmare
upplysning örn en sak. Han yttrade nämligen, att dessa kronotorp skola förbli
stödjordbruk. Örn utvecklingsmöjligheterna för kronotorparna skola strypas,
blir det en väldig missräkning för en stor del av dem. I varje fall meddelade
mig en hel del av de kronotorpare, som jag haft tillfälle att resonera med i
denna fråga, att det fanns stora möjligheter till utvidgning av deras jordbruk.
Jag har i min enfald haft den uppfattningen, att denna möjlighet till förbättring
i försörjningshänseende inte endast skulle vara av ett enskilt intresse för
en eller annan jordbrukare, utan också av ett nationellt intresse, som jag förmenar
att det kunde vara all anledning att stödja. Nu kan det visserligen med
mycket starkt fog sägas, att arbetsmöjligheterna där uppe äro sa rikliga, att
arbetskraften knappast räcker till, men det är väl ingen här i kammaren som
tror, att dessa förhållanden skola vara radande allt framgent. När detta krig
tar slut en gång, blir det ju helt andra förhållanden, och då förefaller det mig
troligt, att arbetstillgången också där uppe blir knapp. Är det inte lämpligt att
nu hjälpa dem, som ha möjligheter och lust och vilja att utvidga sina 3°™-bruk, och göra dem till självständiga jordbrukare så långt det är möjligt? Det
är inte minst ur den synpunkten, som representanterna för dem förmenat, att
en arrendetid av minst 30 år skulle vara värdefull för dem. Det skulle sporra
dem i deras odlargärning. Örn däremot tiden skulle bli så kort som 15 år, såsom
det är föreslaget i propositionen, ha de inte samma lust att bryta mark,
som då de få sitta på fastigheten under en längre tidrymd och under tryggare
former.

Det är inte minst detta som gett mig anledning att reservera mig mot utskottsmajoriteten.
Jag kan i det sammanhanget nämna, att andra kammaren
antagit reservationen med mycket stor majoritet.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Trots att i denna debatt sa mycken sakkunskap
har utvecklats särskilt från Skåne- och Norrbottenshåll, vill jag
yttra några ord.

Jag var mod i kolonisationskornmittén. fran ar 1916 och har även senare
följt denna verksamhet. Jag får verkligen säga, att jag är glad, att vi kunnat
komma dithän, att vi fått statsmakterna att gå med på att. hjälpa kronotorparna
på ett effektivt sätt. Nu kunna de bl. a. få hjälp till uppförande
av byggnader, och det har beräknats, att det för detta ändamål kommer att
åtgå femton tusen kronor för varje kronotorpare eller kolonist. Domänstyrelsen
har beräknat, att det kommer att kosta statsverket bortåt femton miljoner
kronor att göra alla jordbruk fullständiga, som äro ofullständiga i fråga
örn byggnader. Men domänstyrelsen har sagt, att därest arrendetiden ovillkorligen
sättes till femtio år, kommer domänstyrelsen inte att forcera detta
byggnadsarbete. Örn man vill kronotorparnas bästa, och delvin jag i högsta
grad, skall man därför inte envist hålla på en så lång upplåtelsetid.

Därtill kommer, att kronotorparnas arbetsplikt ju är förenad med plikt
för statsmakterna att hålla dem med arbete. Örn upplåtelsetiden blir femtio
år eller, såsom reservanterna föreslå, trettio år, kan det därför föranleda,
att vederbörande ta sig en funderare på, örn de skola ge dem nya kontrakt.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. upplåtande av kronotorp å vissa kronoparken■ m. m. (Forts.)

lör kolonisterna lia vi ju haft femton års upplåtelsetid, och de ha varit
nöjda därmed. För kronotorparna tillkommer dessutom optionsrätten, och det
är inte, säsong herr Hage säger, någon risk för att bestämmelserna därom
skola tolkas på olika sätt. Kravet att de skola lia förhållit sig val, för att
fa arrende förnyat, har väl endast tillkommit för att en kronotorpare, som
man anser vara omöjlig att ha kvar, skall kunna avhysas. Visserligen äro de
i ^allmänhet mycket redbart och duktigt folk, men ibland kan det ju finnas
någon, som man gärna vill bli av med.

Det gäller att se till kronotorparnas bästa, och man får inte ta intryck av
vad de säga, sedan de blivit uppagiterade, ty det ha de blivit. Statsrådet
Pehrsson-Bramstorp har ju kallat ned två av deras förtroendemän, och de ha
förklarat, att de äro nöjda med propositionens förslag. Då böra vi också följa
propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sten: Herr talman! Jag brukar inte vara så omsorgsfull när det
gäller replikföringen, men jag är angelägen örn att undanröja det eventuella
missförstånd, som kan ha uppstått mellan utskottets ärade ordförande och mig.

Jag läste ordagrant: »Enligt utskottets förmenande synes det framlagda
förslaget på ett tillfredsställande sätt lösa frågan örn anskaffandet av arbetskraft
till skogsbruket å kronodomänerna i de nordligaste länen.» Anledningen
till att jag inte läste längre var den, att sedan stod det ingenting mer
örn den saken. Sedan står det: »Samtidigt löser förslaget bostadsfrågan för
den befolkningsgrupp varom här är fråga och erbjuder densamma avsevärda
förmåner.» Men jag erkände och poängterade i annat sammanhang att detta
var en ur dessa synpunkter mycket fördelaktig uppgörelse. Jag gjorde ju
endast dea reflexionen att vad utskottet yttrade örn arbetskraften kanske var
litet för mycket sagt, eftersom det inte föreligger någon utredning örn den
saken.

Med anledning av herr Gabrielssons anförande vill jag säga att jag för
min del har den allra största respekt för hans sakkunskap och arbete på
detta område. När jag delgav kammaren några av de betänkligheter, som
ett studium av handlingarna hade kunnat föranleda, särskilt då kronotorparnas
och landshövding Roséns uttalanden, satte jag i mycket stor utsträckning
min tro ochjit till att herr Gabrielsson framdeles skulle ha med denna
sak att skaffa såsom, ledamot av statens egnahemsstyrelse. Men det fanns
ingenting i herr Gabrielssons anförande som kunde ge mig någon tröst eller
vägledning i det avseendet, alltså i fråga om vad som kommer att ske beträffande
den del av kolonisationsverksamheten, som hädanefter skall bedrivas
vid sidan av denna författning och det beslut sorn fattas i dag.

Sedan gäller det ju endast frågan, örn tiden skall bestämmas till 15 eller
30 år. Därom säger utskottet överst på sid. 15 att utskottet liksom departementschefen
har varit tveksamt på den punkten, och det framgår inte att
nian behöver hysa några av de betänkligheter, som herr Gabrielsson anförde,
nämligen att kronotorparna skulle komma i en sämre ställning, örn
tiden bestämdes till 30 år än örn den bestämdes till 15 år, utan det har varit
en ren omdömesfråga. Utskotts majoriteten har hamnat på den ena sidan örn
strecket, och en manstark reservation och ytterligare några av utskottets ledamöter
ha hamnat pa den andra sidan. Då nu andra kammaren, såsom det
framgick redan av herr Alfred Anderssons anförande, bifallit reservationen
med en sa överväldigande majoritet, att det inte ens begärdes rösträkning,
och, såsom jag själv kunde konstatera, en majoritet som vunnit anslutning
fran mycket skilda håll inom kammaren, kan det inte gärna vara förenat

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Ang. upplåtavide av kronotorp å vissa kronoparker m. va. (Forts.)
med någon fara, örn även första kammaren kommer till samma resultat. Örn
kamrarna stanna i olika beslut, kommer ju saken endast att vålla herr Tjällgren
och hans utskott ytterligare bekymmer. Då skulle tiden kanske bestämmas
till 22 V2 år eller någonting sådant. Men örn vi nu gå med på 30 år på
en gång, är ju saken klar.

Herr Hage: Herr talman! Endast en mycket kort replik till de två näst
föregående talarna.

Jag vill med anledning av deras uttalanden betona att, såvitt jag förstår och
enligt vad jag har hört, är kronotorparopinionen någorlunda tillfreds med
det föreliggande förslaget överhuvud taget. Men när det gäller upplåtelsetiden
kvarstår, enligt vad jag också kunnat inhämta, alltjämt den uppfattning,
som föranledde opinionsyttringen till förmån för 50 års. arrendetid.
Den har, såvitt jag förstår, inte ändrats, utan den stora majoriteten bland
kronotorparna har alltjämt den uppfattningen. Örn vi då ginge dem till mötes
så mycket, att vi bestämde arrendetiden till 30 år, vilket i. alla fall inte
fullt täcker deras krav, tycker jag det vore ganska rimligt, i synnerhet då
andra kammarens stora majoritet har bifallit det förslaget.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt de
därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på godkännande
av den av herr Alfred Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna, reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Alfred, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 48,
röstar .

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Alfred Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 73.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 49, i anledning
av Kungl. Majlis proposition angående det statsunderstödda bekämpan -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Ang. avtal
rörande gruvskogarna
i
riket.

det av smittsam kastning hos nötkreatur, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Vid . ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 50, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till särskilda åtgärder
för främjande av skogsbrandskyddet, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 51, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående avtal rörande gruvskogarna i riket jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 5 mars 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 139, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t

1) att med vederbörande nyttjanderättshavare till i propositionen omförmälda,
åt järngruvor anslagna skogsfastigheter träffa avtal i huvudsaklig
överensstämmelse med den preliminära uppgörelse, som ingåtts den 4 maj
1939, med gjorda tillägg angående utmålsområden på fastigheterna i Nisshyttans
överloppsskog l1 i Säters socken och Kronoberg l1 i Kvistbro socken
samt med tillämpning av de värden, som vid den slutligen antagna uppskattningen
åsatts fastigheterna;

2) att, i den mån överenskommelse därom senare träffades mellan kronan
och vederbörande innehavare av den till nyttjande för Burängsbergs
gruvors behov anslagna fastigheten Burängsbergs gruvan manning l1 i Grangärde
socken, träffa avtal rörande berörda ny teander ätts avstående till kronan
genom nyttjanderättens utbyte mot annan kronan tillhörig fastighet;

Z) att, för den händelse kronan vid blivande utredning skulle befinnas äga
någon rätt till viss del av det i fastigheten Nordmarks Gruveallmänning l1 i
Nordmarks socken ingående s. k. blecket eller odalfältet vid Nordmarks gruvor,
med gruvägarna träffa uppgörelse rörande avvecklingen av denna rätt.

. I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen, väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna I: 221 av herr Nilsson, Bror, och herr Elofsson,
Gustaf, samt II: 322 av herr Werner m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts. ifrågavarande proposition samt att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning dels i vilken omfattning
gruvskogarna lämpligen kunde och borde användas för komplettering av på
respektive orter befintliga ofullständiga jordbruk och dels huruvida det vore
förmånligt örn ifrågavarande skogar kunde helt inlösas till kronan eller bibehållas
i dess ägo; samt

2) motionen II: 323 av herr Hansson i Skediga, vari hemställts, att riksdagen
måtte, avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition samt att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t matte anhålla om ny och allsidig utredning rörande
dels rättsförhållandet mellan staten och gruvbolagen, dels ock möjligheten.
av att för komplettering av redan avstyckade eller eljest upplåtna ofullständiga
jordbruk även å gruvskogarnas områden tillföra sagda jordbruk
nödig stödskog.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Ang. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte förklara sig icke kunna bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition;

B. att riksdagen i anledning av de likalydande motionerna I: 221 och II: 322
samt motionen II: 323 måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Majit måtte låta företaga utredning rörande möjligheterna att i kronans hand
återföra vederbörande nytt jan dera ttshavares rätt till ifrågavarande skogar
samt ''för riksdagen framlägga det förslag i ämnet, som kunde föranledas av
nämnda utredning.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herr Gabrielsson, friherre Beck-Friis och herr Larsson i Karlstad, vilka
ansett, att utskottets utlåtande bort hava den lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan,

A. att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition;

B. att motionerna 1:221 och 11:322, likalydande, samt motionen 11:323
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) av herr Bror Nilsson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Det i propositionen rörande gruvskogarna
framlagda förslaget bär tillkommit efter flera års noggranna och ingående
underhandlingar och utredningar. Det är nu mer än tio år sedan Kungl.
Majit uppdrog åt kammarkollegium att i samråd med kommerskollegium och
domänstyrelsen inkomma med utredning och förslag till gruvskogsfrågans
lösning. Uppdraget var alternativt: antingen borde staten söka förvärva nyttjanderätten,
eller också borde nyttjanderättshavarna beredas tillfälle att förvärva
äganderätten till skogarna. Inom kammarkollegium verkställdes sedermera
en utomordentligt grundlig utredning dels rörande skogarnas upplåtelse
till och nyttjande under vederbörande gruvor samt övriga omständigheter, som
kunde inverka på gruvägarnas rätt, dels också beträffande skogarnas nuvarande
omfattning, värde och disposition. Utan att ingå på denna i och för sig
synnerligen intressanta historiska redogörelse vill jag här endast fastslå, jtt
kammarkollegium kommit till det slutresultatet, att gruvornas rätt till gruvskogarna
är av privaträttslig natur, vilket med andra ord innebär, att statsmakterna
icke utan frivillig överenskommelse med nyttjanderättshavarna kunna
rubba deras av ålder tillerkända rätt.

I detta sammanhang kan lämnas ett par upplysningar, som ej återfinnas i
propositionen. Förarbetena till förordningen den 27 maj 1898 angående förvaltningen
av statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar, vilken
förordning alltjämt är gällande, visa, att man, då det befanns nödigt
ställa dessa skogar under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, ansåg
av vikt att noga tillse, att intrång icke skedde i nytt jander ättshavarnas
obestridliga rätt till skogsavkastningen och att innehavarna därför ej heller
betungades med kostnader, som de ej förut enligt regleringsbestämmelserna
skulle bestrida.

Vidare kan erinras om justitiekanslerns yttrande den 2 juli 1908 i anledning
av ett av domänstyrelsen väckt förslag om viss ökning av nyttjanderättshavamas
skyldigheter gentemot staten. I detta yttrande framhåller justitiekanslern
bl. a. att det ej torde behöva särskilt framhållas, att nyttjanderättshavarnas
rätt borde av staten respekteras. En ökning av nyttjanderättshavarnas
skyldigheter gentemot staten med avseende å gruvskogarna vore
att i viss mån likställa med en inskränkning i deras rätt till samma skogar.
Med hänsyn härtill avstyrkte justitiekanslern domänstyrelsens förslag.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

Kammarkollegium konstaterar också, att Jen enda praktiskt genomförbara
utvägen för en reglering av det bestående rättsförhållandet är att söka åstadkomma
en frivillig överenskommelse antingen örn inlösen till staten av nyttjanderättshavarnas
rätt eller örn nyttjanderättshavarnas övertagande av
äganderätten. De ingående förhandlingarna mellan myndigheterna och nyttjanderättshavarna
ha resulterat i föreliggande proposition, som ju innebär att
nyttjanderättshavarna skola inlösa äganderätten till samtliga gruvskogar
utom tre, där staten i stället skall förvärva nyttjanderätten. Anledningen till
att dessa tre skogar skola förvärvas av staten är den omständigheten, att de
äro sa belägna i förhållande till befintliga kronoskogar, att de lämpligen kunna
förvaltas i samband med. dessa. Detta skäl har av nyttjanderättshavarna
respekterats. Beträffande övriga skogar gäller däremot, att det för staten skulle
medföra svårigheter att ordna förvaltningen, eftersom skogarna ligga spridda
på olika håll i landet och ej äga sammanhang med annan kronomark. Jag
kan för min del inte inse, att det skulle vara så önskvärt för staten att komma
i besittning av just dessa pa bortåt 30 olika håll belägna skogar. Då vore det
väl fördelaktigare, örn staten för de omkring två och en halv miljoner kronor,
som den föreslagna försäljningen av gruvskogarna skulle inbringa, på
annat håll kunde inköpa sammanhängande skogsfastigheter. Däremot ligga
de ifrågavarande skogarna helt naturligt synnerligen väl till för gruvorna,
vilka givetvis, örn de förvärva skogarna, komma att på bästa sätt förvalta
desamma, sa att skogarna kunna bevaras för tillgodoseende av gruvornas behov
av ^virke.. Någon risk för ^överavverkning föreligger inte, eftersom gruvorna
såväl för driftens, uppehållande som för nyanläggningar måste ha kontinuerlig
tillgång på virke. I. detta sammanhang torde böra observeras att
brukens och gruvornas skogar i Mellansverige som regel äro föremål för mycinl
.S1 Hlga, avverkningar, vilket, i viss mån kan sägas lia bekräftats av
1937 ars riksskogstaxeringsnämnds inventeringar i Örebro och Gävleborgs län.

Vad priset beträffar, hade de av kronan och nyttjanderättshavarna tillsatta
värderingsmännen till grund för den ursprungliga värderingen enligt
dem lämnat uppdrag vid den preliminära uppgörelsen mellan parterna av den
4 maj 1939 lagt värdet av skogsmark och växande skog enligt bruttopriser
och avverkningskostnader, gällande för tioårsperioden 1930—1939. Denna
värdering gav. ett genomsnittspris av 3 kronor 3 öre per kubikmeter å rot.
Med hänsyn till. den stegring av. virkespriserna, som inträdde under år 1940
och utsikterna till ytterligare prisstegring under närmast följande år enades
emellertid värderingsmännen sedermera örn att framlägga en värdering, grundad
på väsentligt högre priser eller bruttoprisema för tioårsperioden 1931_-

1940. Denna .ändring av beräkningsgrunden medförde en höjning av genomsnittspriset
till 4 kronor 28 öre per kubikmeter å rot. Värderingarna hade
verkställts. efter noggranna utredningar och undersökningar rörande arealer,
virkesförråd av olika trädslag och dettas fördelning å ålders- och grovleksklasser,
tänkbara avverkningar eller virkesavkastningen under olika perioder
ävensom nettopriser och avverkningskostnader m. m. för var och en av de
olika gruvskogarna. Uppskattningen blev utförd under betryggande kontroll
av överledaren i 1937 års riksskogstaxeringsnämnd.

Domänstyrelsen begärde emellertid en ytterligare förhöjning av priset. Efter
åtskilliga förhandlingar träffades överenskommelse örn ett genomsnittsvärde
av 5 kronor per kubikmeter å rot. Finansministern önskade likväl en ytterligare
förhöjning. Detta medförde nya förhandlingar, som till slut resulterade
i att nyttjanderättshavarna gingo med på ett genomsnittligt rotvärde av
7 kronor per kubikmeter. Det är känt att det endast var med största tvekan
som nyttjanderättshavarna antogo detta erbjudande, och det skedde också un -

Onsdagen don 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Ang. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
der den uttryckliga förutsättningen att proposition snarast möjligt framlades
för riksdagen. Detta medgivande i prisfrågan hade av nyttjanderättshavarna
gjorts med hänsyn till den angelägenhet som förelåg att få den i
många avseenden störande gruvskogsfrågan bragt ur världen samt att komma
ifrån nuvarande svåra och tungrodda förvaltningsapparat. Någon meningsskiljaktighet
örn det fullt tillräckliga i prissättningen eller om sättet för värderingen
föreligger numera inte heller. Jag har emellertid icke velat underlåta
att relatera händelseutvecklingen för att konstatera att nyttjanderättshavarna
icke brustit i fråga örn tillmötesgående.

Den genomsnittliga värdefördelningen med 60 % för nytt jan der ätten och
40 % för äganderätten har verkställts i analogi med tidigare likartade fall.
Närmare uppgifter härom återfinnas i propositionen.

I vissa i ärendet väckta motioner ifrågasättes att gruvskogarna skulle kunna
användas för komplettering av redan avstyckade eller eljest upplåtna ofullständiga
jordbruk. Av en i anledning därav verkställd utredning har utskottet
inhämtat att på 15 av de ifrågavarande gruvskogarna överhuvud taget inga
markområden upplåtits, att på 2 gruvskogar markupplåtelse gjorts endast för
andra ändamål än jordbruk samt att på övriga gruvskogar ofullständiga jordbruk
förefinnas endast i utomordentligt ringa omfattning. Frågan att tvångsvis
tillförsäkra ägare av ofullständiga jordbruk mark och skog är ju för övrigt
i annat sammanhang föremål för uppmärksamhet från statsmakternas sida.

För att bibehålla sin arbetarstam ha bruken och gruvföretagen gjort betydande
ansträngningar att tillgodose behovet av tidsenliga arbetarbostäder.
Ur social synpunkt föreligger, med den inställning industrien redan har i dessa
trakter, icke någon som helst risk, ifall gruvföretagen få förvärva gruvskogarna.
Tvärtom kommer ett dylikt förvärv att underlätta upplåtandet av nya
egnahem till arbetarna, varav ett stort behov föreligger. Egnahemsupplåtelserna
äro den form, som, enligt vad erfarenheten visat, är den lämpligaste för tillgodoseendet
av bostadsbehovet. Egnahemsverksamheten har genom direkta
subventioner, borgensförbindelser, lån, billiga tomter och på annat sätt uppmuntrats
av bruken och gruvföretagen och är i dessa dagar föremål för ytterligare
allvarlig uppmärksamhet från deras sida.

Utskottsmajoriteten föreslår nu, att förhandlingar upptagas med bolagen
rörande statens övertagande av bolagens nyttjanderätt till avkastningen av
skogarna. Härtill kan anmärkas att denna väg, i enlighet med de direktiv
Kungl. Maj :t lämnat kammarkollegium, redan noggrant undersökts. Gruvföretagen
ha emellertid med hänsyn till sitt behov av skogarna icke ansett
sig kunna avstå från sin rätt till desamma. Det finnes grundad anledning att
antaga att gruvföretagens ställningstagande till denna fråga icke undergått
någon förändring. Behovet är ju alltjämt detsamma som det tidigare varit.

Därest förhandlingar icke skulle leda till resultat, må det, framhåller utskottsmajoriteten,
ankomma på Kungl. Maj :t att överväga och utreda, huruvida
icke i andra former ett återförande i kronans hand av gruvbolagens nuvarande
rätt till skogsavkastningen kan åstadkommas. Kammarkollegium har
nied full tydlighet framhållit att nyttjanderättshavarnas rätt är av sådan beskaffenhet,
att den icke kan bringas att upphöra utan nyttjanderättshavarnas
medgivande på annat sätt än genom någon form av expropriationsförfarande.
Vad utskottsmajoriteten åsyftar — ehuru den dragit sig för att begagna ordet
— är helt enkelt expropriation av nyttjanderätten. Detta bör klart och tydligt
sägas ifrån i kammaren. Expropriation kan emellertid icke ske i ett fall som
det förevarande enligt gällande expropriationslagstiftning. Det skulle sålunda
förutsättas en särskild lagstiftning för ifrågavarande fall. För att expro Första

kammarens protokoll 19^3 Nr 33. ''■>

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. ni.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i 1riket. (Forts.)
priation skall kunna ske enligt svensk lag fordras som bekant ett visst ändamål,
t. ex. allmän väg, järnväg, befästningsanläggnmg, kommunalt ändamål
el. dyk I förevarande fall skulle expropriationen ske utan att något dylikt
ändamål föreligger, och den skulle sålunda helt enkelt få karaktären av något
slags konfiskation, låt vara mot viss ersättning. Man kan utan överdrift påstå
att detta skulle stå i strid mot svenskt rättsmedvetande och skapa ett prejudikat
av ytterst betänklig beskaffenhet. Det är därför som jag och två andra
utskottsledamöter ha föreslagit att riksdagen skulle bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Gabrielsson och mig
m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Gabrielsson.

Herr Näslund: Herr talman! Jag ber att med några ord få motivera utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Jag skall inte gå in på den historiska redogörelse
som friherre Beck-Friis här uppehöll sig vid och som återfinnes i propositionen.

o Jag vill till en början helt kort förklara att utskottsmajoriteten ingalunda är
så helt på det klara med det sätt på vilket uppgörelsen mellan staten och nyttjanderättshavarna
skulle ske, som den ärade reservanten gjorde gällande. Det
finns inte ett ord utsagt i utskottets utlåtande örn att expropriation skulle tillgripas.

För utskottsmajoriteten står det klart att den juridiska rätt, som tillkommer
nyttjanderättshavarna till dessa skogar, är av den beskaffenheten att den bör
respekteras. Mendet förhåller sig desslikes på det sättet, att ett flertal gruvskogar
inte ha någon uppgift att fylla såsom stöd åt gruvdriften, enär denna
är totalt nedlagd. Utskottsmajoriteten förmenar att det väl då inte vore alldeles
orimligt, örn det anvisades en annan väg till uppgörelse än den som Kungl.
Majit nu föreslagit. Jag skall inte närmare uttala mig örn huruvida det är
möjligt att finna en sådan väg, men när man här velat lägga i utskottsmajoritetens
mun någonting annat än vad som står skrivet i utslrottsutlåtandet, har
jag behov av att påpeka detta.

Ett annat spörsmål som utskottsmajoriteten anser att det nog finns skäl att
bringa till juridisk bedömning, oavsett örn en sådan skulle leda till några förmåner
för staten eller ej, är frågan örn utsyningskvantiteternas storlek, varom
domänstyrelsen och kammarkollegium icke äro överens med bergmästarna.
Det är nämligen på. det sättet, att domänstyrelsen bär anfört besvär över inte
mindre än 11 utsyningsibesked, vilka besvär nu ligga hos kammarkollegium som
ju är besvärsinstans. Kammarkollegium har ännu inte upptagit dem till prövning
i avvaktan på resultatet av den utredning som det nu är tal örn. Det kan mycket
väl hända — i varje fall förutsätter jag det — att man skulle kunna få till
stånd en klar juridisk gränsdragning därvidlag, så att det i fortsättningen
inte skulle behöva uppstå några tvister örn hur stor virkesmängd gruvägarna
rättvisligen böra komma i åtnjutande av. Det förefaller utskottsmajoriteten,
som örn bergmästarna hittills hade bedömt frågan örn hur stora virkeskvantiteter,
som böra gå till nyttjanderättshavarna, synnerligen välvilligt. Här har
man medgivit en evalvering, varom det kan starkt ifrågasättas huruvida den är
riktig med hänsyn till upplåtelseändamålet. Det är sålunda önskvärt, menar
jag, att det på den punkten blir klara linjer, vilket också, såvitt jag förstår,
kommer att leda till att förvaltningen av gruvskogarna i fortsättningen inte,
såsom hittills, behöver bli föremål för en, såsom jag tror, berättigad kritik ur
skogsvårdssynpunkt. Det stora bestånd av gammal och övermogen skog, som

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Ang. avtal rörande gruv sko o arna i riket. (Forts.)
finns inom dessa områden, ger ju vid handen att skogsvårdssynpunkterna inte
fått vara de avgörande för den förvaltande myndigheten.

Nu menade friherre Beck-Friis att priset är acceptabelt. Jag skall villigt
erkänna att själva det ä-pris, som man räknat med, är fullt acceptabelt. Det
är bara det felet, att staten inte kan få betala det priset och bli ägare av
skogarna. Örn propositionen innehållit ett sådant förslag, tror jag att utskottsmajoriteten
skulle ha tillstyrkt den. Friherre Beck-Friis säger att det vore
förmånligare för staten att ta emot dessa pengar och för dem förvärva andra
och i ett sammanhang belägna skogskomplex. Det är alldeles riktigt — om
man blott kunde göra det lika snabbt och behändigt som man skulle önska.
Örn jag inte är felaktigt underrättad, förhåller det sig emellertid på det sättet,
att domänstyrelsens förnyelsefond är tillräckligt stor för att staben skulle kunna
inköpa skogskomplex av motsvarande storlek. Men det står tyvärr inte
några större sådana att uppbringa i marknaden, och då blir ju detta endast ett
talesätt, och det föreslagna förfarandet kan inte leda till någon realvinst för
staten.

Jag har, herr talman, ingen anledning att här försöka gissa någonting beträffande
utgången av den juridiska prövningen av de överklagade utsyningsbeskeden.
När jag anslutit mig till utskottsmajoriteten, har jag gjort det i den
känslan, att det knappast är tillfredsställande att staten skall avhända sig
dessa stora skogskomplex — det rör sig dock örn närmare 10,000 hektar skogsmark
— då en hel del av dessa gruvskogar icke äro behövliga för sitt upplåtelseändamål.
Åtminstone lekmannen förefallet det, som örn här borde finnas
en annan framkomlig väg till uppgörelse än den att tillgripa en expropriation,
en sak som jag inte vill uttala mig örn. Men örn nyttjanderättshavarna äro så
omedgörliga, att de inte vilja överlåta en nyttjanderätt som de strängt taget
inte ha något behov av, vill jag säga att mitt praktiska sinnelag inte alls reagerar
emot ett expropriationsförfarande i den delen. Däremot respekterar jag
den nyttjanderätt som en gång är upplåten; den kan vara oförmånlig för staten,
men det hör inte hit. En nyttjanderätt, som innehavarna för närvarande
ha behov av, bör respekteras, men när det gäller en nyttjanderätt som det
inte föreligger något verkligt behov av, har jag, som sagt, ingen större aversion
emot ett expropriationsförfarande, om det inte går att träffa en uppgörelse
på annat sätt.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande.

Herr statsrådet Bergquist: De rättsförhållanden, som nu äro föremål för
kammarens behandling, äro av mycket gammalt datum. Såsom framgår av
handlingarna i ärendet och såsom även påpekats under debatten här, ha de sin
uppkomst på 1600- och 1700-talen, och en del gå så långt tillbaka i tiden, att
man praktiskt taget inte kan konstatera, när den första grunden till dessa förhållanden
uppkom.

Det är givet, att när det gäller rättsförhållanden av denna ålder, måste det
vidlåda dem åtskilligt av oklarhet, och det är också ganska oklart, vilka rättigheter
och skyldigheter parterna i detta rättsförhållande ha. I huvuddragen är
det kanske något så när klart. Det är sålunda klart att staten har äganderätten
till gruvskogarna, och det är lika klart att de olika gruvbolagen ha nyttjanderätten
till skogarna. Men då man kommer närmare in på frågan örn innehållet
av denna äganderätt och innehållet av denna nyttjanderätt, upphör klarheten.

Detta, att staten har äganderätten till skogarna, säger i och för sig inte så
mycket, då äganderätt ju inte är ett en gång för alla avgränsat begrepp. I det -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
ta fall måste man nog säga att den äganderätt, som tillkommer staten, är av
ganska prekär natur. Staten har den formella äganderätten, den står alltså
såsom innehavare av äganderätten, men staten har inte mycket mer än den
formella äganderätten.

Vad nyttjanderätten beträffar, framgår det av de gamla upplåtelsehandlingar,
som äro bevarade ifrån 1600- och 1700-talcn, att gruvinrättningarna ha
fått dessa skogar upplåtna åt sig till hjälp och understöd och att desamma
skulle användas i den mån de behövdes för gruvdriften. Där föreligger alltså
en klar upplåtelse, en rätt för gruvinnehavarna att utnyttja dessa skogar för
gruvornas behov. Men när man sedan kommer in på frågan örn vad som är
gruvornas behov och då man skall tolka dessa gamla brev med hänsyn till nutida
förhållanden, inställer sig en hel mängd olika svårigheter.

Så mycket är klart att gruvskogarna få utnyttjas av gruvägarna endast så
länge gruvan drives, men jag vill framhålla att det råder delade meningar
bland dem, som ha haft anledning att forska på detta område, huruvida ett
gruvbolag har nyttjanderätt till skogarna även under tid då det endast utför
s. k. försvarsarbeten för att bevara sin rätt till gruvdriften.

Den oklarhet, som länge rått på detta område, kan sägas i viss män ha undanröjts
genom 1823 års riksdagsbeslut. Det var först genom detta som man
fick en klar grund för ifrågavarande rättsförhållande. Kungl. Maj :t och riksdagen
voro då ense örn att gruvskogarna inte kunde fråntagas nyttjanderättshavarna,
så länge skogarna behövdes för gruvdriften och så länge gruvorna
bearbetades. Detta blev direkt fastslaget: Kungl. Maj:t gjorde ett uttalande i
frågan till 1823 års riksdag, och riksdagen accepterade detta uttalande. Härigenom
får det anses klart och tydligt fastställt, att man icke kan beröva gruvägarna_
den rätt de tidigare hade till gruvskogarna, så länge dessa behövas för
gruvdriften och så länge gruvorna bearbetas. Man gick till och med så långt,
att Kungl. Maj:t direkt uttalade, att örn den gruva, som hade fått nyttjanderätten
till gruvskogen, inte längre bomme att drivas, borde man överlåta nyttjanderätten
till gruvskogen åt andra gruvor eller i varje fall undersöka den
saken. Däri ligger nästan en förklaring från statsmakternas sida att gruvskogarna
för all tid skulle komma att användas till gruvdriftens främjande och
stöd. Man måste nog säga, såsom kammarkollegium också funnit, att det genom
1823 års riksdagsbeslut har fastslagits att gruvägarna ha en klar och till
tiden obegränsad nyttjanderätt till dessa skogar, under det att kronan bibehåller
äganderätten, vilken jag vill kalla huvudsakligen formell. Kronans äganderätt
markerades ju då också genom att man fastställde s. k. rekognitionsavgifter,
som skulle vara närmast en påminnelse örn att det dock var kronan som
stod som ägare till skogarna.

Man kan alltså fastställa att gruvägarna ha fått en obegränsad rätt att
nyttja gruvskogarna för gruvornas behov och så länge gruvorna bearbetas,
och att kronan inte har annan rätt än den som kan bli kvar, sedan gruvägaren
har utövat sin nyttjanderätt. Här har, såsom kammarkollegium framhåller,
uppstått ett slags privat rättsförhållande mellan kronan såsom jordägare och
gruvägarna såsom nyttjanderättshavare, och där föreligga å båda sidor rättigheter
och skyldigheter. Det vill synas, som örn jordbruksutskottets majoritet icke
direkt vill bestrida dessa omständigheter, utan den erkänner, att det här föreligger
ett privat rättsförhållande, där kronan har sina skyldigheter och där gruvägarna
ha sina. Det framhålles emellertid från utskottets sida, att det i nuvarande
läge skulle vara olämpligt, att kronan avhände sig sina rättigheter på detta
område. Utskottet säger: »I nuvarande ovissa läge på det ekonomiska området
synes nämligen icke tilltalande, att kronan avhänder sig så avsevärda arealer
värdefull skog, varom här är fråga, i all synnerhet som förhållandena på

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
gruvhanteringens område numera synas väsentligt annorlunda än när upplåtelserna
i fråga ägde rum... .» Av utskottets uttalande att döma skulle det
här vara fråga örn att överlåta kronan tillhörig skogsmark, som kronan fritt
disponerar över. Det låter, som om kronan behärskade alla dessa stora arealer
av gruvskogar, men så är ju ingalunda förhålandet.

Det har även framhållits, särskilt av herr Näslund, att det rader ganska
stor oklarhet örn vilken rätt gruvägarna ha till dessa skogar och vilka gruvägarnas
behov som därigenom skola tillgodoses. Herr Näslund underströk, att
det i en hel del fall föreligger delade meningar mellan å ena sidan bergmästarna
ute i landet och domänstyrelsen och kammarkollegiet å den andra angående
hur man skall tolka begreppet »gruvans behov». Det är riktigt, att det
därvidlag råder delade meningar och att det är en svårbedömd fråga. Man har
ju vid gruvdriften numera gått över till helt andra brytningsmetoder än tidigare.
Man använder i stor utsträckning elektrisk kraft och andra moderna metoder.
Det har då uppstått tvekan örn huruvida man nu för tiden skall taga
hänsyn endast till gruvornas direkta virkesbehov från skogarna för gruvdriften,
eller örn man skall få evalvera exempelvis den elektriska kraft, som gruvbolagen
använda för sin drift, till att motsvara den virkesmängd, som man eljest
skulle använda till bränsle o. s. v. Det är mycket tveksamt, hur man skall
bedöma denna fråga, och jag vet, att det inom juridiska kretsar diskuteras rätt
mycket örn vad som härvidlag kan vara riktigt. Jordbruksutskottets majoritet
tyckes anse, att det inte råder någon tvekan örn att man endast skall taga
hänsyn till de direkta aktuella behoven för gruvan av virke. Det tror jag emellertid
är mycket diskutabelt, och jag vågar inte uttala någon profetia örn hur
kommerskollegium kommer att döma i denna mycket svårlösta tvist. Kommerskollegium
utgör emellertid inte sista instans, utan frågan kan gå vidare
till Kungl. Majit i regeringsrätten.

Det har från utskottets sida gjorts gällande att virkesavkastningen under
senare tider väsentligt överstigit nyttjanderättshavarnas för gruvdriften erforderliga
behov av virke. Även det är en sanning med modifikation, ty detta
spörsmål sammanhänger just med frågan örn hur man tolkar begreppet behov.
Det beror på örn man anser, att det innefattar det virke, som är nödvändigt
för att driften skall kunna upprätthållas, eller örn man tolkar begreppet sa,
att man får evalvera de nuvarande kraftkällorna i detta virket. Det är alltså
ingalunda klarlagt, att den nuvarande avkastningen överstiger vad som behövs
för gruvdriften på dessa skogar i gemen.

Utskottet har även framhållit, att virkesavkastningen överstiger bolagens
legitima virkesbehov, och utskottet påpekar, att virkestillgången i samtliga
gruvskogar uppskattas till 124 kubikmeter per hektar, vilket skulle vara en
utomordentligt kraftig virkcstillgång. Jag vill i anledning av detta uttalande
endast understryka, att avverkningen under de senaste åren skett efter
uppgjorda avverkningsplaner och att man tagit ut allt som enligt dessa
planer får tagas ut på skogarna. Att det blivit en sådan stor virkcstillgång,
beror på att avverkningsplanerna uppgjorts med mycket stor försiktighet.

Det är på grund av oklarheten i dessa rättsförhållanden och på grund av
det otillfredsställande i att man sedan århundraden tillbaka har rättsförhållanden,
där det inte är klarlagt vilka rättigheter den ena och den andra har, som
Kungl. Majit tagit upp frågan om en avveckling av dessa gamla förhållanden.
Den undersökning, som våra sakkunniga ämbetsverk gjort rörande avvecklingen,
har utan tvekan givit till resultat, att det bästa vore, örn vi kunde
avlösa dessa förhållanden genom en frivillig uppgörelse med innehavarna
av gruvorna. Det framlades, såsom friherre Ucck-Frns nämnde, ett förslag,
som inte godkändes av Kungl. Majit, då man ville lia, eli, högre pris.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Awjq avtal rörande gruvskogarna i ''riket. (Forts.)

Så småningom, ha emellertid gruvägarna efter, kan jag säga, ganska segslitna
förhandlingar gått med på att betala ett pris, som nog alla måste erkänna
är fullt skäligt, för att få hela rätten till dessa skogar.

Utskottet säger nu, att vi inte böra gå dessa vägar, utan att det bör göras
en utredning. I första hand rekommenderar utskottet, att vi skola försöka
att ännu en gång på frivillighetens väg träffa en uppgörelse med gruvägarna,
en uppgörelse som skulle innebära, att staten skulle avlösa nyttjanderättshavarnas
rätt till gruvskogarna, så att staten skulle bli ensam innehavare
av äganderätten och nyttjanderätten.

Jag har varit , i tillfälle att följa förhandlingarna i denna fråga, och jag
måste säga, att jag tror att det är utsiktslöst att på frivillighetens väg komma
längre, än vad de förhandlingar, som hittills förts, givit vid handen. Man
har verkligen från statsmyndigheternas sida strävat efter att så långt som
det varit möjligt tillgodose statens intressen, och jag är av den bestämda
uppfattningen, att vi inte med frivilliga förhandlingar kunna komma längre.

Går det inte att komma längre med frivilliga förhandlingar, har man
egentligen två utvägar att välja på. Antingen får man låta det gamla rättsförhållandet
fortbestå — vilket inte kan vara till glädje eller gagn för någon,
varken för staten eller för de enskilda gruvägarna — eller också får
man göra en speciallagstiftning på detta område för att få gruvägarnas rätt
fastslagen.

Herr Näslund tog i sitt anförande bestämt avstånd från att man skulle
tillgripa en expropriationslagstiftning på detta område, och han rekommenderade
några andra vägar, vilkas innebörd jag inte fick riktig klarhet örn.
När man läser utskottsutlåtandet, får man nästan den uppfattningen, att
det skulle vara fråga om att tillgripa några specialbestämmelser rörande expropriation
av gruvbolagens nyttjanderätt till dessa skogar. Jag tror att
det skulle vara en mycket olycklig väg, örn kronan sökte bli kvitt ett besvärligt
rättsförhållande genom att lagstifta och säga: »Gå ni inte frivilligt
med på att överlåta er nyttjaderätt, expropriera vi den.» Herr Näslund tog
således avstånd från ett sådant förfarande, och han ville att man i stället
skulle överväga en annan lagstiftning, som skulle ge kronan rätt att avlösa
nyttjanderätten, då gruvan inte användes.

Frågan örn gruvägarnas rätt i de fall, då gruvan inte användes, är en
rättsfråga. Det får i sista hand tillkomma de dömande myndigheterna på
detta område att avgöra, när rätten att utnyttja en gruvskog har upphört
och när den står kvar. Det bör enligt min mening inte vara någon lagstiftningsfråga,
utan en tolkningsfråga.

Jag tror således, att det är mycket svårt att gå några andra vägar än den
föreslagna, om man vill upprätthålla de principer, på vilka vår nuvarande
rättsordning bygger.

Då jag har den övertygelsen, att man inte på ett för kronan förmånligare
sätt än som här skett kan få dessa gamla rättsförhållanden upplösta, och då
jag dessutom är övertygad örn att det för båda parter skulle vara till gagn,
örn dessa förhållanden bragtes ur världen, anser jag mig utan tvekan, herr
talman, kunna förorda bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Näslund erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Statsrådet Bergquist hade ur utskottsutlåtandet utläst, att det inte rådde
någon tvekan bland utskottsmajoriteten beträffande den ståndpunkt som bergmästarna
intagit i fråga örn evalveringen. Därom står ingenting att läsa i
utlåtandet. Utskottsmajoriteten har endast sagt, att starka skäl synas tala
för domänstyrelsens ståndpunkt i detta fall.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

Det har inom utskottsmajoriteten icke rått några delade meningar örn att
denna fråga skall juridiskt prövas, men i fråga örn utgången av denna juridiska
prövning har naturligtvis utskottsmajoriteten aldrig tilltrott sig att
kunna fälla något omdöme.

Herr Sten: Herr talman! Inför det uppseendeväckande beslut jordbruksutskottet
i detta utlåtande rekommenderar kammaren att fatta, har jag, såsom
intresserad av skogsfrågor, så gott sig göra låter sökt bilda mig en uppfattning
i frågan, och jag ber att i största korthet få delge kammaren resultatet

av mina anspråkslösa överväganden.

Det har varit den svenska skogens uppgift att utgöra stöd för olika näringar,
deras tillblivelse och fortbestånd. Detta har skett i olika törmer, Storleken
av järnbrukens skogsanslag framgår av att rekognitionsskogarna, utom
gruvskogar, utgjorde 333,000 hektar. Stockfångstskogarna, som avlöste de till
sågverken upplåtna stockfångstprivilegierna, voro av motsvarande storleksordning,
eller omkring 300,000 hektar. De största skogs anslagen voro emellertid
de, som tilldelades jordbruket i de norra delarna av riket. Någon totalsiffra
på de genom avvittringarna bekräftade skogsanslagen har jag i hastigheten
icke fått tåg i, men då nian vet, att det i de norrländska länen och Dalarna
finns 5,770,000 hektar bondeskogar och att trävarubolaget.! samma län kommit
över en nära nog lika stor areal, förstår man, att det här rör sig om ungefär
hälften av den svenska skogsmarken. _ .. ...

Då det här även gäller skogsmarkens fördelning pa olika ägargrupper, vill
jag endast i förbigående för fullständighetens skull erinra örn att i runda tal
hälften äges av bönderna och godsen, en fjärdedel av bolagen och en fjärdedel
av kronan och andra allmänningar. Man kanske kan tillägga, att detta även
för nutida förhållanden befunnits vara ett ganska fördelaktigt jämviktsläge.
De principer, som legat till grund för de olika skogsanslagen, lia naturligtvis
förskjutits, men senare tiders prövning har ju givit till resultat, att motiven
för skogstilldelningen till jordbrukshemman hålla även i våra dagar samt att
skogsindustriens egna skogsinnehav utgöra en styrka. I bägge fallen la da
sociala hänsyn vägas mot ekonomiska.

För att man skall få ett mått på den nu föreliggande fragan örn gruvskogarna,
kan jag nämna, att 7,775 hektar utgör ungefär en 3,000-del av den
svenska skogsmarken, som brukar anges vara 22,000,000 hektar, vilket ju var
och en kan förvissa sig örn genom en enkel räkneoperation. Gfruvskogarnas andel
av skogskapitalet är större. Den utgör ungefär en 1,500-del, eller nära en
miljon kubikmeter. Att skogskapitalet är stort, utgör i och för sig intet bevis
för att dessa skogar stå särskilt högt i fråga örn skogskultur. Tvärtom, antydes
i något sammanhang, att de icke varit föremal för rationell avverkning, inahända
beroende på de osäkra förhållandena.

Beträffande rättsläget kan man, liksom om andra förhallanden vid skogens
fördelning på olika ägargrupper, med goda skäl hysa olika meningar. Men här
lika litet som på dessa andra områden kan .man väl knappast tänka sig att
genomföra »alltings återställelse». Örn man inte kan göra. det. som är absolut
rätt, ur moraliska eller juridiska synpunkter, får man nöja sig med att göra

vad som är klokt. , , , ,

Vad den ekonomiska uppgörelsen beträffar, får denna ses mot ^bakgrunden
av att medelrotvärdet i kronor per kubikmeter, jag tror det var år°19o3, utgjorde
tre kronor sjuttiofem öre i Svealand och fem kronor tjuguatta öre i
Götaland samt för hela landet tre kronor tjugusex öre. Här bär man till sist
enats örn sju kronor, såsom framgår av de anföranden som redan hållits. Det
kan vara tänkbart att man kan uppnå en för staten fördelaktigare uppgörelse,

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i lriket. (Forts.)
om priserna fortsätta att gå i höjden. Men det är tvivelaktigt, om det är en
statens uppgift att pressa upp priserna på jord och skog.

Ett studium av frågans historik ger stöd för den uppfattningen, att det
allmännas^ intressen, både beträffande rättsläget och den ekonomiska sidan av
saken,. mäste vara val bevakade under frågans hittillsvarande behandling.
Direktiven för utredningen ha utformats ar 1932 efter den socialdemokratiska
regeringens tillträde. Chef för jordbruksdepartementet var då Per Edvin Sköld.
Eland övriga regeringsledamöter befunno sig bland annat ett pär medlemmar
av sociahsermgsnämnden, däribland dess ordförande, statsrådet Möller. Statsradet
Wigforss har ju även senare tagit synnerligen aktiv del i detta ärendes
handläggning. Utredningen nar omhänderhafts av kammarkollegiet i samråd med
kommerskollegium och domänstyrelsen. Landets främsta experter lia varit
värderingsman. Man kan hysa all respekt för ett riksdagens utskott och för
dess kritiska granskning, men ändå finna det tryggast att hålla sig till det
resultat, som framgatt ur ansedda ämbetsverks och regeringens prövning av
fragan under mer än ett årtionde. Mot detta står utskottets knapphändiga
och väga funderingar, somjngalunda skapa det intryck av att man är så rustad
till tänderna, som man måste vara, när man går på krigsstigen för att säga
nej, sedan en preliminär uppgörelse föreligger.

Det är till sist detta som vid min prövning fäller utslaget. Bruka vi desavuera
Kungl. Maj:ts regering, när den förelägger riksdagen t. ex. handelstraktater
med andra nationer, eller när finansministern förhandlat med stora
statstjänaregrupper örn löner och dyrtidskompensation? Eller hur göra vi på
andra områden, där vi äro verksamma — på arbetsmarknaden eller inom affärs l1Vei

r- u C i r det mte det all.ra största uppseende, när medlemmarna inom ett
fackförbund eller representativa församlingar inom detsamma desavuera sina
lörbundslednmgar och sina förhandlingsdelegationer? Detta har ju inte heller
på länge inträffat. Jag föreställer mig att detsamma gäller i fråga örn bolagsstyrelser
och bolagsstämmor.

Vi diskutera våra efterkrigsproblem, och vi komma t. o. m. på diskussionens
inledande stadium till^ olika meningar. Jag räknar med att allas krafter
behövas och^att styrkeförhållandena bli ungefär desamma som nu. Två stormakter
få då en särskilt framskjuten ställning. Den ena heter svensk industri
och den andra heter — Ernst Wigforss. Ja, det står visserligen PehrssonBramstorp
på propositionen, och jag har heller ingen lust att neka för det
namnet i varje fall inte lika lätt som en del av hans egna partivänner.

Ja.g är naturligtvis medveten om att man kunnat förfara även på andra
sätt än vad som föreslås i propositionen. Man kunde ha kommit överens örn
äganderättens, . respektive nyttjanderättens värdering på sätt som skett till
respektive fyrtio och sextio procent och sedan fördelat dessa skogar efter andra
proportioner mellan äganderättsinnehavaren och nyttjanderättsinnehavaren. Jag
fäster emellertid uppmärksamheten på att de två och en halv miljoner kronor,
som tillföras statsverket genom den föreliggande preliminära uppgörelsen, icke
äro avsedda att ingå i den allmänna budgeten och förbrukas, utan de tillföras
domänverkets fond för inköp. av skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark.
Kronan får. alltså vid lämplig tidpunkt och på lämpliga platser lika mycket
skogsmark i stället för den rätt den nu avhänder sig för att få ordnade förhållanden
till stånd beträffande dessa skogar. Utskottets talesman sade, att
sådant inte förekommer i verkligheten. Jag har inte så noga i detalj kunnat
följa dessa förhållanden, men jag påminner mig exempelvis, att brukskoncernfn>
någon tid innan Gustaf Tamm avträdde skogschefskapet i densamma,
saide rätt betydande komplex i Dalarna — jag minns inte, örn det var i Horndal
eller Stjärnsund — till domänverket. Jag tror att sådana möjligheter yppa

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Ang. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
sig vid olika tillfällen, om man väljer den rätta tidpunkten och det lämpliga
prisläget. . .....

Utan att gilla varje mening i reservanternas motivering yrkar jag i likhet
med dem, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande proposition.

I herr Stens yttrande instämde herrar Sundberg, Boman och Axel Ivar Anderson,
friherre Lagerfelt samt herrar Ekströmer, Björkman och Carlström.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Den omständighet, som föranlett mig att
i en motion yrka avslag på den föreliggande kungl, propositionen angående avtal
rörande gruvskogarna i riket, är främst, att jag icke i propositionen kunnat
utläsa, hur det förhåller sig med bebyggelsen inom de områden, det här är
fråga om. Det enda man kunnat utläsa är, att det finns 7,775 hektar skogsmark
och 226 hektar inrösningsjord. Det visar ju hän på att det måste finnas
bebyggelse inom dessa områden och även i grannskapet av skogarna. När
man från det allmännas sida driver en så kraftig verksamhet för att komplettera
ofullständiga jordbruk, att man till och med planerar en tvångslagstiftning
på detta område, tycktes det mig vara skäligt, att riksdagen, innan den
sanktionerade den föreslagna överenskommelsen, skaffade sig upplysning örn
de människors rättsförhållanden, som bo inom dessa områden.

Det förvånade mig mycket, att den föregående högt ärade talaren, som alltid
brukar förfäkta egnahemsintressena här i kammaren, inte med ett ord berörde
dessa förhållanden. Det måste i alla fall inom en areal av 9,000 hektar bo
människor, och dessa människors förhållanden och öden kunna icke vara riksdagen
likgiltiga, i alla händelser icke de ledamöter av riksdagen, som särskilt
syssla med egnahemsfråga.n.

Avsikten med mitt yrkande var således att försöka förskaffa riksdagen
kännedom örn vilka människor som bodde på dessa skogar och hur dessa människors
rättsförhållanden skulle komma att te sig vid en uppgörelse.

Jag vill säga till friherre Beck-Friis, att jag ingalunda avsåg någon tvångsvis
tillkommen överenskommelse. Det synes, som örn friherre Beck-Friis utan
vidare utgick från att gruvbolagen äga dessa jordområden. När det gäller en
överenskommelse som denna, vilken innebär en betydande affärstransaktion,
kan man väl från det allmännas sida komma med vissa önskemål, som kunna
lösas, frånsett eljest i lag gällande bestämmelser. Örn man anser det önskvärt
att t. ex. jordbruken kompletteras inom eller i närheten av dessa områden,
vore det väl inte ur vägen, att staten vid uppgörelsen med bolagen sage till,
att dessa ur det allmännas synpunkt betydelsefulla intressen bleve tillgodosedda.

Friherre Beck-Friis har upplyst örn att det bor ett mycket ringa antal människor
på dessa områden och att jordbruken äro obetydliga. Jag godtager
visst denna uppgift, fastän den kanske inte är riktigt officiell, men jag säger
samtidigt, att därom visste jag ingenting, när jag läste den kungl, propositionen,
och det var i första hand detta jag reagerade mot.

Utskottet har emellertid inte använt denna motivering för avslag på Kungl.
Maj :ts proposition. Jag har fått mitt avslagsyrkande godkänt, och jag kanske
då borde vara nöjd, men jag har ändå, herr talman, tillåtit mig att avge en
blank reservation för att därmed deklarera, att jag icke är riktigt nöjd med
utskottets motivering. Jag reagerar mot att lösningen av denna fråga skall
åstadkommas av Kungl. Majit och riksdagen, således av statsmakterna. Vi
ha en annan makt i samhället, som heter den lagskipande makten, och det
synes mig, som örn detta invecklade ärende bäst löstes genom en hänvändelse
till denna lagskipande makt. Herr statsrådet medgav ju, att frågan örn rätts -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i ''riket. (Forts.)
förhållandet var oklar, och jag tror att vi alla, både om vi studerat utskottsutlåtandet
och den kungl, propositionen och om vi lyssnat till diskussionen,
kunna vara överens därom att rättsförhållandet är i högsta grad oklart och
att det återstår åtskilliga omständigheter att klarlägga i detta ärende. Vi
böra således denna gång kunna vara tämligen överens örn att avslå den kungl,
propositionen. Örn icke en överenskommelse kan ske på frivillighetens väg,
vill jag ej vara med örn att den lagstiftande makten lägger sig i en ekonomisk
angelägenhet av denna art. Det kunde mycket lätt få sken av att våldet skulle
gå före rätten, och därtill vill jag icke medverka. Jag hyser emellertid det
allra största förtroende för landets lagskipande myndigheter, och kan inte en
frivillig överenskommelse träffas, bör ärendet hänskjutas till den lagskipande
makten i samhället.

Sedan jag nu deklarerat min ståndpunkt till utskottets motivering, ber jag
att få tillkännagiva, att jag kommer att rösta för bifall till utskottets förslag
och således för avslag på Kungl. Maj :ts proposition.

o Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag begärde ordet, när statsrådet
Bergquist omnämnde, att han tog för alldeles givet att gruvbolagen
skulle avslå en framställning från statens sida örn att vända på detta problem,
så att staten bleve köpare och bolagen de som skulle avlösas från dessa
gruvskogar.

Debatten här har svävat ur rätt så mycket, och jag tror att det kanske
vore skäl att med några ord återföra den till vad det verkligen gäller. Faktum
är, att dessa gruvskogar en gång ha varit statens odelade egendom. Faktum
är också, att de på 1600- och 1700-talen överlätos till gruvbolagen med
rätt att uttaga virke för att dessa därmed skulle kunna bedriva sin gruvhantering
— på den tiden måste man använda eld för att kunna spränga malm
ur berget. Sedan föreligger det faktum, att 1921 års riksdag har tummat på
de ursprungliga bestämmelserna och gett bolagen större rätt än tidigare att
utnyttja denna statens egendom.

I dag höra vi av statsrådet Bergquist, att olika tolkningar föreligga örn
vad som är statens rätt och vad som är gruvbolagens rätt. Det finns ingen
som kan ge klart besked örn detta. Här kan man således säga, att allting
flyter.

Nu föreligger från Kungl. Maj:ts sida en proposition med förslag till ekonomisk
uppgörelse mellan kronan å ena sidan och gruvbolagen å den andra.
Då förefaller det mig uppenbart — och här skall jag vända mig till min
bänkamrat herr Sten i Gävle •— att riksdagen har skyldighet att pröva och
granska denna ekonomiska uppgörelse. Vi ha icke kommit så långt ännu, att
vi, bara därför att en regering framlägger förslag till en ekonomisk uppgörelse,
säga ja och amen till den utan någon som helst prövning. Vi förbehålla
oss allt fortfarande som fria riksdagsmän prövningsrätt, vad än regeringen
förelägger oss.

När det gäller den uppgörelse, som är träffad mellan staten och gruvbolagen,
skola vi komma ihåg vissa omständigheter som denna överenskommelse
baserar sig pa. Staten har utsett vissa delegerade och likaså gruvbolagen. De
delegerade ha för sin del taxerat, uppskattat och omsatt i pengar de värden,
som skulle komma på den ena och den andra parten. Det har konstaterats,
att staten skulle få i runt tal 2.5 miljon kronor för att därmed förklara, att
vi lia avlyftat oss all rättighet i fråga örn dessa gruvskogar.

Den första tanke jag fick i utskottet var denna: hur skulle det vara, örn
man vände på sakförhållandet, så att staten erbjöd gruvbolagen de andra två

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 28.

Ang. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
tredjedelarna och att avlyfta från gruvbolagen deras nyttjanderätt till gruvskogarna? Här

har sagts, att detta är en mycket fördelaktig uppgörelse för staten.
Den saken kan verkligen diskuteras. Inom utskottet voro vi närmast av den
uppfattningen, att möjligheter förelågo för bolagen, även med iakttagande
av skogsvårdslagens föreskrifter, att uttaga virke till sådan mängd, att värdet
därav skulle bli tillräckligt för att till fullo ersätta staten för att den
avstod sin rätt. Sedan ha gruvbolagen kvar en egendom på i runt tal mellan
nio och tio tusen hektar. Herrarna, som känna vad man taxerar hektar växande
skog och även annan egendom i detta land till, kunna nog göra sig en föreställning
örn karaktären av denna ekonomiska uppgörelse.

Jag begärde, som sagt, ordet då statsrådet Bergquist yttrade sig och sade
att det var en omöjlighet för bolagen att godta en överenskommelse; han
trodde för sin del att det var omöjligt. Vad säger oss detta? Staten och gruvbolagen
ha ju värderat och försökt omsätta i pengar vad varje part skulle
ha i händelse av en uppgörelse. Örn gruvbolagen icke godkänna denna uppgörelses
ekonomiska underlag, måste några dolda värden finnas, som icke lia
kommit fram. Utöver vad som upptagits, måste det finnas ett övervärde, som
icke blivit taxerat. Statsrådet Bergquist nämnde inte någonting alls om var
detta övervärde kunde finnas, som skulle göra, att bolagen säga nej till en
överenskommelse, därest staten skulle erbjuda sig att avlösa dem från de
skogsarealer, som tidigare varit i statens hand.

Friherre Beck-Friis gjorde sig mödan att i en hemsk och skrämmande bild
tala örn expropriationsförfarandet. Jag tycker att friherre Beck-Friis och
vi andra, örn vi blicka ut över världen och även över vårt eget land, icke
skulle behöva bli så rädda för expropriationsförfarandet. För varje dag pågår
ju i mer eller mindre hastigt tempo en överföring från enskilda till statens
hand då nöden och behovet så kräva. Jag tycker, friherre Beck-Friis, att
detta uttryck inte längre borde skrämma så särskilt mycket.

I detta fall har utskottet dock inte pekat härpå, utan talat örn en frivillig
avlösning med de högre värden, som helt nyligen åsatts. För gruvbolagen
bör det ju vara tillräckligt, om staten inlöser deras andel och på så sätt återfår
vad som en gång varit dess egendom.

Jag ber, herr förste vice talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Dahlström.

Herr Anderberg: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka mig till att
instämma i herr Carl Erikssons anförande, då jag är på samma linje som han,
men det är också ett pär andra synpunkter som jag ville anföra.

Jag begärde närmast ordet med anledning av herr Stens yttrande. Det förvånar
mig, att en medlem av den svenska riksdagen kan föra ett sådant språk,
att vi inte i riksdagen skulle ha rätt att självständigt bedöma de frågor, som
av regeringen överlämnas i form av propositioner. Det intryck jag fick av
herr Stens anförande var, att riksdagen borde säga ja och amen tilläde propositioner
som komma från regeringen. Men ännu ha vi rätt att ge vår mening
till känna, och det är vad jordbruksutskottet i detta fall har gjort. Man har
sakligt sökt komma fram till en lösning av detta besvärliga problem, och då
har man stannat för avslag på Kungl. Maj :ts proposition. Och det har skett
efter moget övervägande.

Det togs ju som exempel, hur man inom fackförbunden skulle reagera, om
besluten ginge mot förbundsstyrelsen. Men sådant är just vad som förekommer
på förbundskongresserna. Representanterna där kunna lika litet som riksda -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i 1riket. (Forts.)
gens ledamöter vara bundna att godtaga samtliga förslag, som komma från
ledningens, respektive regeringens sida.

Likartade frågor som den vi bär behandla ha tidigare varit före på riksdagens
bord. Redan vid 1919 års urtima riksdag förelåg den gamla frågan
örn skatteköp. Det var finansminister Thorsson som då framlade en proposition,
nr 14, med förslag att 1811 års kungörelse örn skatteköp skulle upphöra
att gälla. Anledningen var närmast Nävekvarns bruks aktiebolags anhängiggöra
och fullföljda ansökning att få skatteköpa ett 30-tal hemman på Tuna
bergslags allmänning i Södermanlands län. Förhållandena där voro tämligen
likartade med vad som gäller för de här ifrågavarande gruvskogarna. Bolaget
hade haft brukningsrätten till dem under en lång följd av år, och nu
ville man inlösa torpen. Bolagets första bud år 1909 hade gällt rekognitionsavgifterna
och slutade på en summa av mellan 500 och 600 kronor. Detta godtogs
icke av kammarkollegium, varför bolaget uttog stämning. Målet gick
ända till högsta domstolen, men innan utslag hunnit falla år 1917, framlades
ett nytt bud efter verkställd värdering. Nu var summan en helt annan, och
slutade på 584,891 kronor. Regeringen framlade då en proposition härom till
1917 års riksdag, men kamrarna fattade olika beslut. Frågan förföll alltså,
och det blev ny värdering. I mars 1919 värderades denna allmänning, genom
länsstyrelsen i Södermanlands län, till 1,589,304 kronor. Domänstyrelsen avgav
yttrande i ärendet i maj samma år och kom till ett värde av 1,831,067 kronor.
Kungl. Maj:t framlade frågan i den nämnda propositionen nr 14 till
1919 års urtima riksdag. Här föreslogs dock, att bolaget skulle få ersättning
för de kostnader, som varit förenade med ansökningen och dess fullföljande.

Vid behandlingen i första kammaren berörde finansminister Thorsson även
den lagtekniska frågan. Liksom i dag framfördes nämligen den synpunkten,
att vi icke hade lov att bortse från hävdvunnen rätt. Thorsson yttrade bland
annat: »Jag kan ej ingå i alla dessa rent lagtekniska spörsmål, som äro förknippade
med detta ärende. Jag har emellertid så starkt på känn, att det instrument,
som nu under långa tider använts för att ordna hithörande förhållanden,
är alltför gammalmodigt för att längre kunna användas, och man
måste skaffa sig ett instrument, som svarar mot nutiden, när man vill ordna
förhållandet mellan kronan och jordinnehavarna.»

Jag kan icke vara med om att vräka bort kronans egendom, även örn värderingen
nu kanske leder till ett något bättre pris än vad jag nyss har givit
exempel på. Saken förlorar ju inte på att den blir föremål för ett nytt övervägande.
Det är icke heller nödvändigt att gruvägarna skola förvärva äganderätten,
utan som utskottet säger kan det också vara staten, som övertager
dessa skogsområden.

Under årens lopp ha stora delar av statens skogar övergått till bolagen, och
det är också till stor del mycket därför man är tveksam, när det gäller att nu
överlåta så stora arealer. Herr Sten sade här att det i jämförelse med landets
samlade skogstillgångar endast är fråga örn en ringa bråkdel. Vi anse dock
att nära 10,000 hektar skogsmark icke utan vidare kunna avhändas staten
på detta sätt.

Ett gammalt ordspråk säger att »bränt barn skyr elden», och vi ha just på
detta område blivit brända manga gånger. Det är därför vi äro så tveksamma,
när det gäller att godtaga en sådan proposition som denna.

Det är av fullaste hjärta jag yrkar bifall till utskottets förslag. Jag finner
att man, som utskottet här skriver, icke har bundit sig på något sätt. Man har
i fortsättningen samma möjligheter som hittills att bevaka statens rätt. Utskottet
säger bland annat: »Utskottet vill därför föreslå, att ytterligare utredning
i ämnet kommer till stånd, varvid utskottet förutsätter bland annat, att

Onsdögen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
förhandlingar upptagas med bolagen rörande statens övertagande av bolagens
nyttjanderätt till avkastningen av skogarna.» Det sades från statsrådets sida,
att det icke fanns några möjligheter att komma längre genom förhandlingar
med bolagen än som nu är fallet. Man får emellertid försöka komma fram på
nya vägar.

Jag vill, herr talman, hemställa örn bifall till jordbruksutskottets utlåtande,
d. v. s. om avslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Sten: Herr talman! Beträffande den anmärkning, som riktades mot
mig av herr Bror Nilsson, kan jag nämna att när jag ögnade igenom denna
proposition efter det den framlagts, fäste jag mig just vid att ingenting säges
örn de jordbruk, som eventuellt kunde finnas på dessa skogar. Men när sedan
en motion framlades av den ärade talaren själv, sa att utskottet fann
anledning att undersöka saken, och resultatet därav även redovisats här i
debatten, innan jag hade ordet, fanns det ingen anledning för mig att ingå
på den saken.

Jag vill i övrigt säga, att så länge detta svävande tillstånd rader med avseende
på dessa skogar, kan det icke vara möjligt att i detta sammanhang
tillgodose några egnahemsintressen. Förutsättningen för att dessa marker
skola kunna utnyttjas, i den mån de erbjuda några möjligheter i den vägen,
måste ju vara, att de komma i någons hand, så att de sedan kunna upplåtas
för olika ändamål. Av handlingarna har det framgått, att t. ex. vissa av industriarbetarnas
egnahemsintressen i närheten av dessa gruvsamhällen äro
knutna till örn man kan uppnå en överenskommelse, sådan som den nu föreliggande.

I motioner från den ärade talarens hall har man i detta sammanhang
också varit inne på spörsmålet örn skogstilldelning till eventuella ofullständiga
jordbruk i närheten. I det avseendet ansåg jag dock för min del, att departementschefens
underskrift på propositionen var en fullgiltig borgen för
att den saken icke gärna kunde ha förbisetts, ty jordbruksministern är ju
den främste talesmannen just för att de ofullständiga jordbruken skola kompletteras
även i detta avseende.

Ja, vad skall man sedan säga med anledning av de anföranden, som herrar
Carl Edmund Eriksson och Anderberg ha hållit, i den mån de riktat sig mot
mig? Jag förmodar att dessa mina värderade riksdagskamrater vid närmare
eftertanke måste finna, att örn det är riktigt som de säga — och så är det
naturligtvis — att riksdagens utskott och den enskilde riksdagsmannen ha
både rätt och frihet att pröva de förslag, som läggas på riksdagens bord
från Kungl. Maj :ts sida, så måste det vara en lika obestridlig frihet och rätt
för den enskilde riksdagsmannen att i en sakfraga komma på^en annan linje
än majoriteten i ett utskott. Det kan därför icke finnas någon anledning
att av ett sådant skäl ta i så hårt sorn de här gjorde gent emot mig. Jag förmodar,
att de icke kunna bestrida min rätt i detta avseende. När man får
ett utskottsutlåtande i sina händer och hänvisas att söka ta ställning^ till det
kan det inte hjälpas, örn det någon gång inträffar att man kommer pä en annan
linje än de värderade kamrater, som ha sina namn under utskottets betänkande,
även örn de råka vara ens meningsfränder. Det framgår av vad lag
redan sagt och även av vad jag yttrade i mitt förra anförande, att jag icke
hyser någon annan uppfattning än de beträffande riksdagens prövningsrätt.
Jag underströk uttryckligen, att man hade anledning att vara tacksam över
den kritiska granskning, som jordbruksutskottet i detta fall hade underkastat

propositionen. . . „ ,

Men jag tillät mig fästa uppmärksamheten därpå, att detta icke var något

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. avtal rörande gr liv sko g arna i riket. (Forts.)
sådant ärende, där riksdagen så att säga är »på sin mammas gata». Det är icke
fråga örn att stifta en lag eller att pålägga någon skatt, utan vad som föreligger
är en preliminär uppgörelse av ekonomisk natur. Det var av den anledningen
jag tog mig friheten att dra paralleller med andra sådana- fall både
inom och utom riksdagen, exempelvis när vi ta ställning till handelsöverenskommelser
med främmande länder. Då lita vi på våra förhandlare och på
Kungl. Maj:ts regering. Jag drog också en parallell med det betraktelsesätt,
som gör sig gällande på de områden, där vi eljest äro sysselsatta eller lia någon
erfarenhet. Jag kan icke komma till något annat resultat än att bägge
dessa paralleller hålla.

Jag avvaktar alltså med största sinneslugn det resultat, som de nästföregående
talarna kunna komma till, när de granska vad jag i verkligheten har
yttrat i denna fråga. Jag tror att de då icke skola komma till den uppfattningen,
att det är någonting som skiljer oss åt med avseende på utskottens plikt
och den enskilde riksdagsmannens rätt att granska ärendena. Att vi sedan ha
kommit till olika resultat, är ju en sak som icke kan hjälpas.

Herr Linder: Herr talman! Det är alldeles riktigt, som statsrådet Bergquist
sade, att frågan örn dessa skogar är mycket svår. Han erkände också,
att den var mycket oklar.

Frågan örn de s. k. rekognitionsskogarna avgjordes praktiskt taget av högsta
domstolen år 1897. Då var det, om jag icke misstar mig, 12 eller 13 fall,
där kronan förlorade, örn jag så får uttrycka mig. Avgörandet fälldes med
4 röster mot 3. Det var alltså mycket tveksamt, och det är inte alls säkert,
att man numera skulle döma på samma sätt som då blev fallet. Saken var
emellertid klar: kronan förlorade i tvisten om rekognitionsskogarna. Efter
dessa domar har sedan kommit den 20-åriga hävden, och så lång tid har numera
förflutit. Så vitt jag kan förstå — och det finns även prejudikat på
den saken — är därför kronans rätt till rekognitionsskogarna försutten.

Här gäller det nu icke direkt rekognitionsskogarna, utan gruvskogarna,
men att döma av redogörelsen i den kungl, propositionen liksom av vad statsrådet
Bergquist anförde, är utvecklingen förvillande lik den, som ägt rum
beträffande rekognitionsskogarna. En sak är emellertid säker: på den tiden,
jag var ung riksdagsman, gingo vågorna mycket höga angående rekognitionsskogarna.
Man talade då örn kronans stora jorddonationer till industrien o. s. v.,
och man ansåg, att det icke hade gått riktigt rätt till. Man lovade sig emellertid,
att, örn man också hade förlorat, när det gällde rekognitionsskogarna,
sa skulle det aldrig mera gå på samma sätt i fråga örn andra kronans tillhörigheter.

Nu är icke frågan om gruvskogarna avgjord. Det har sagts, att riksdagen
kom till ett bestämt resultat år 1823, nämligen att så länge ännu gruvorna bearbetades,
skulle också gruvskogarna höra till dessa. Det må ju vara, att detta
blivit ^fallet, men jag vill påpeka, att det nu är länge sedan 1823. Det är
inte sa säkert, att vi i dag fullt ut gilla denna statshushållning, som gällde
på den tiden. Under alla omständigheter veta vi, att gruvdriften icke
sker pa samma sätt nu som förr i tiden. Numera har gruvdriften, såsom
det sagts här, övergått till att utnyttja elektrisk kraft. Då har man velat
hävda, att det skulle ske en evalvering av bolagens rätt, antingen så att
dessa skulle fa köpa skogarna, som alltså skulle övergå med äganderätt,
eller möjligen på något annat sätt. Dock tror jag för min del icke, det är
riktigt, som här bär. sagts, att utskottet pekat på en expropriation.

Men jag vill påminna örn, att intet bolag eller någon annan i detta land
har ens tillnärmelsevis en sådan makt som staten. Örn staten själv, såsom

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)
statsrådet Bergquist sade, vill låta den gamla ordningen bestå och helt enkelt
nöja sig med att alltjämt vara ägare, så har den råd till detta mer än
någon annan i detta land. Staten kan vänta och se vad som blir av dessa
skogar. Den har ingen anledning att beröva dem, som nu lia den rätten, att
få bruka dem, så länge gruvdriften fortgår. Ingalunda, men staten är icke
tvungen att avhända sig dessa skogar. Det finns ett skrämmande exempel
härvidlag, nämligen just beträffande Tuna bergslags allmänning. Själva kammarkollegium
hade där förlikningsvis varit med om att bjuda mellan^ 500-600 tusen kronor åt staten, men vid en noggrann värdering icke så många år
senare visade det sig ju att värdet på samma skogar upptogs till 1,800,000
kronor.

Man skall vara försiktig med att a.vhända sig kronans rättigheter. Kronan
har sannerligen icke varit alltför mån örn sin egendom förr i världen, och
många ha inhöstat vinster därpå. Nu tycker jag att det, som finns kvar, borde
kunna få lov att stanna i kronans hand, tills tiderna bli annorlunda, och vi få
se, hur utvecklingen kan komma att gestalta sig. Då må ju kronan eventuellt
kunna avyttra henne tillhörig egendom.

Nu har emellertid utskottet föreslagit skrivelse till Kungl. Maj :t, att Kungl.
Maj :t måtte låta företaga utredning rörande möjligheterna att i kronans hand
återföra vederbörande nyttjanderättshavares rätt till ifrågavarande skogar. När
utskottet således har ställt sig tveksamt i denna svåra fråga, anser jag för
min del, att riksdagen bör följa utskottet. Varför skall riksdagen vara djärvare
än utskottet? Riksdagen har ju icke kunnat sätta sig in i saken på samma
sätt som utskottet. Här äro skilda meningar, eftersom frågan är oklar
och svår. Men utskottet har haft riksdagens förtroende att pröva denna sak,
och när det då ställer sig tveksamt, anser jag att man skall följa utskottet.

I detta anförande instämde herr Ljungdahl.

Herr Sten: Man får det intrycket av det sista anförandet, att här står
ett juridiskt-dogmatiskt betraktelsesätt emot ett ekonomiskt-realistiskt. Den
ärade talaren säger, att staten har råd att vänta, och det är ju sant. Men örn
detta nej till den preliminära uppgörelsen kommer att innebära, att det här
skall förflyta på nytt 11 år, varunder dessa skogar vanvårdas och icke kunna
utnyttjas rationellt, varken i det ena eller andra avseendet, då måste det vara
klart, att de, som stjälpa den preliminära uppgörelsen, också måste taga konsekvenserna
av att man nu inte begagnar detta tillfälle att komma till ett slutligt
resultat, när det gäller denna »sista relikt från ett äldre statshushållningssystem»,
som det står i den kungl, propositionen, och då vi här ha regeringens
ord på, att det icke är möjligt att komma längre än man drivit saken i de
förhandlingar, som ha föregått denna preliminära överenskommelse.

Friherre Beck-Friis: Det har här från flera håll sagts, att det inte alls
är fråga örn något expropriationsförfarande, och att man inte skall lägga någonting
i utskottets utlåtande, som inte står där. Vi lia åtminstone inom jordbruksutskottets
andra avdelning, när saken behandlades där, varit fullt på det
klara med, att man här syftade till en expropriation. I det första utkastet till

yttrande över propositionen stod i motiveringen bl. a.: »--synes en dylik

lösning emellertid icke utan nyttjanderättshavarnas medgivande bliva möjlig
annat än genom någon form av expropriationsförfarande». Och i själva hemställan
stod: »genom expropriationsförfarande eller på annat sätt». Vid den
första justeringen av förslaget till yttrande ströks ordet expropriation i klämmen,
men det sades uttryckligen ifrån, att det skulle stå kvar i motiveringen.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 £. m.

Äng. avtal rörande gruvskogarna i riket. (Forts.)

I den andra justeringen ströks det även i motiveringen. Nu är alltså det farliga
ordet borta på bägge ställena, men det finnes enligt min mening kvar där
latent i alla fäll! Det är emellertid värdefullt nog, att det i riksdagens protokoll
blir fastslaget, att avsikten inte är att lösa frågan genom något slags
expropriationsförf arande.

Herr Näslund: Herr talman! Jag begärde ordet för att giva ett svar på
herr Stens yttrande, som ju utmynnade i att riksdagen icke borde följa utskottet
och avslå den föreliggande propositionen med hänsyn till den försummade
skogsvård, som i fortsättningen måhända skulle komma att äga rum på dessa
skogar. Därpå vill jag bara svara att utskottsmajoriteten förutsätter, att alla
de svårigheter, som till dags dato ha förelegat att kunna bedriva en ändamålsenlig
och rationell skogsskötsel skola kunna avklaras på det ena eller andra
sättet. Det vöre väl orimligt att tänka sig, att staten skulle besitta ett skogskomplex.
på 10,000 hektar med viss nyttjanderätt upplåten åt andra — gruvbolagen
i detta fall — och det skulle föranleda, att dessa skogar skulle även i
fortsättningen inte kunna skötas på ett rationellt sätt från skogsvårdssynpunkt.

Det är en fullkomligt orimlig tankegång, som herr Sten är inne på. Jag vill
nedlägga en bestämd gensaga mot det tänkesättet, att utskottsmajoriteten skulle
ha lämnat vägen öppen för en fortsatt otillfredsställande skogsskötsel. Jag
sade i mitt första anförande, att jag tror tvärtom, att sedan en del mindre tillfredsställande
och oklara förhållanden hlivit juridiskt uppklarade, skall det
vara möjligt att sköta dessa skogar på ett bättre sätt.

Friherre Beck-Friis talade örn vad som stått i ett tidigare förslagstryck.
Ja, friherre Beck-Friis, men det är väl det föreliggande utskottsutlåtandet,
som vi diskutera, och inte de utkast, som hamnat i papperskorgen. Jag tycker,
att skall man behöva falla tillbaka på vad som ligger i papperskorgen, då
söker man alltför svaga stöd för sin uppfattning.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare yrkande.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Gabrielsson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Friherre Beck-Friis begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 51,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Gabrielsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propo -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. avtal rörande gruv skog arna i riket. (Forts.)
sitionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Wistrand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 95;

Nej — 38.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 52, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av mark från vissa
kronoegendomar m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 53, angående
kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn anslag till upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område, godkändes
den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 146, i anledning av Kungl. Äng. omorga■
Maj :ts proposition angående omorganisation av tandläkarinstitutet m. m. ”andtöLr0

I detta utlåtande hade utskottet, med tillstyrkande av Kungl. Maj :ts i propo- institutet
sition nr 214 framlagda förslag, hemställt, att riksdagen måtte _ m- m 1.

godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för tandläkarinstitutet,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

2. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för tandläkarinstitutet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

3. till Tandläkarinstitutet: Avlöningar för budgetåret 1943/44 å driftbud -

geten under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 253,500 kronor;

4. till Tandläkarinstitutet: Omkostnader för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 160,000 kronor;

5. till Tandläkarinstitutet: Utrustning för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 300,000 kro -

livi }

6. till Örn- och tillbyggnad av tandläkarinstitutets lokaler m. m. för budgetåret
1943/44 å kapitalbudgeten under statens allmänna fastighetsfond anvisa
ett investeringsanslag av 755,000 kronor.

Herr Ohlin: Med anledning av ett uttalande, som departementschefen gör
rörande det framtida behovet av tandläkarutbildning, skall jag endast be att
få framföra en reflexion. Herr statsrådet säger: »Erfarenheten torde få utvisa,
örn tandläkarinstitutet efter genomförd utvidgning kommer att kunna i
tillräcklig grad tillgodose landets behov av tandläkare.» Det är den föreslagna
utökningen av platserna från 90 till 120 örn året, som där beröres.

Enligt min mening är det alldeles uppenbart, att denna utvidgning icke kommer
att kunna tillfredsställa behovet av tandläkare i Sverige. När man studerar
den statistik, som föreligger, så finner man, att det skulle gå åt bortåt 12,
13 år innan det behov, som bär direkt framräknas, blir fyllt, och detta trots
att man då inte räknar med någon som Helst ökning av behovet av tandläkare
av andra skäl än genom folktandvårdens och militärtandvårdeps utbyggande.

Första kammarens protokoll 1948. Nr 28. 4

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. omorganisation av tandläkarinstitutet m. m. (Forts.)

Det antal tandläkare, som man kommer till på det sättet, beräknar institutets
lärarråd skulle räcka till tandvård för mindre än 272 miljoner människor eller
icke så mycket mer än en tredjedel av folkmängden vid den tidpunkten. Det
förefaller mig därför, herr talman, alldeles uppenbart, att den här nu föreslagna
utvidgningen icke komme att vara tillräcklig. Jag har haft anledning
att studera denna frågas behandling vid några tidigare tillfällen under de
senaste årtiondena och har funnit, att varje gång, då frågan örn behovet av
tandläkare behandlats och prognoser uppgjorts över hur många tandläkare,
som komme att behövas örn ett visst antal år, så har man uppskattat detta behov
alltför lågt. Den successiva utvidgningen vid tandläkarinstitutet, som har ägt
rum, har icke kunnat på något sätt avhjälpa den brist på tandläkare, som vi ha
haft här i landet genom flera årtionden. Enligt min mening föreligger nu ännu
en gång en på samma sätt gjord felbedömning av det antal utbildade tandläkare,
som behöves för att i vårt land en någorlunda tillfredsställande tandvård
skall kunna åstadkommas. Jag erinrar t. ex. örn en sådan omständighet
som att med en stigande levnadsstandard i Sverige ett ökat antal människor
kommer att ha råd att vårda sina tänder, vilket de tyvärr hittills i många fall
icke haft möjlighet till.

Med hänvisning till dessa synpunkter har jag endast velat framhålla såsom
min mening, att de åtgärder, som nu vidtagas, icke kunna innebära mer än en
del av en lösning av det föreliggande mycket viktiga problemet. När nu herr
statsrådet för närvarande icke är villig att överväga skapandet av en ny odontologisk
institution vid universitetet i Lund — och det kan ju kanske finnas
vissa skäl att här ännu iakttaga en viss återhållsamhet — så vill jag framhålla,
att det finnes en annan utväg, som visserligen icke kan beträdas just nu under
kriget men väl sedermera, nämligen att man i större utsträckning tillåter
svenska medborgare att bedriva studier vid framstående utländska institut för
utbildning av tandläkare och sedan låter dem undergå en kortare kompletteringskurs
vid ett svenskt institut, t. ex. en ettårig kompletterande utbildning.
Ingen kan ju hävda, att det inte finns ett dussintal utländska institut, vilkas
kvalitet obestridligen står på samma höga nivå eller minst samma nivå som
det svenska institutets. Följaktligen kunna ej hänsyn till tandvårdens kvalitet
vara något skäl emot en sådan linje.

Även ett annat skäl talar för en dylik lösning, nämligen att det är troligt,
att under ett eller annat årtionde framåt behovet av tandläkare kommer att
växa mycket snabbt. Det är då lämpligt att utbilda många tandläkare under
denna period, men det är inte alldeles säkert, att man i Sverige permanent kommer
att behöva två olika odontologiska institutioner. Det kan då vara lämpligt,
att under denna övergångsperiod på ett eller annat årtionde använda den
möjlighet till utbildning av ett tillräckligt antal tandläkare, som ligger i att
svenskar få lov att skaffa sig erforderlig kompetens i huvudsak genom studier
i utlandet.

Herr talman! Denna fråga föreligger ju ej här till närmare behandling, men
med hänsyn till att statsrådet liksom skjutit det hela ifrån sig och sagt: »Nu
få vi se, örn kanske det här blir tillräckligt», har jag velat understryka, att
ett studium av denna frågas utveckling under de sista 25 åren motiverar slutsatsen
redan nu, att detta icke blir tillräckligt. Det är därför angeläget, att
regeringen ägnar all uppmärksamhet åt att snarast möjligt de kompletterande
åtgärder vidtagas, varigenom för tandvården bättre förutsättningar skapas
med avseende på tillgången på utbildad personal.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 147, i anledning
av väckta motioner angående åtgärder för främjande av medicinsk forskning
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 148, i anledning av väckta motioner
angående anslag till inspelning av en undervisnings- och upplysningsfilm
i medborgarkunskap.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av^herr
J. Sandén (1:163) och den andra inom andra kammaren av herr E. Håstad
(11:241), hade hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1943/44 såsom
ett extra anslag under åttonde huvudtiteln anvisa 75,000 kronor för inspelning
av en undervisnings- och upplysningsfilm i medborgarkunskap i enlighet
med i motionen angiven plan.

Örn inspelning
av en
upplysningsfilm
i medborgarkunskap.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:163 och 11:241 icke matte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr Sandén: Herr talman! Utan att ställa något yrkande, som skiljer sig
från utskottets hemställan, önskar jag vid detta tillfälle endast uttala förhoppningen,
att ecklesiastikministern till nästa riksdag framlägger proposition^
här berörda ämne. Den remissbehandling, som utskottet talar örn i sitt utlåtande,
har ju verkställts i förskott. Den utfördes i fjol, då skolöverstyrelsen tillfrågades
och i sitt yttrande över motionen om en riksdagsfilm framhöll, att en
film av detta slag skulle ha stort värde och medföra avsevärda lättnader i undervisningen.
Något annat besked än det, som gavs i fjol, lär överstyrelsen
inte komma att giva på remissen från departementet. Folkbildningsorganisationerna
äro livligt intresserade av filmens tillkomst. Informationsstyrelsen
och folkberedskapens råd, som ha åtsports, ha också tillstyrkt filmens upptagande
och framhållit önskvärdheten av dess tillkomst Jag vill tillägga, att en
film örn riksdagen och dess arbete enligt min och många andras uppfattning
skulle vara till stor nytta, då man skall informera väljarkåren om riksdagens
arbete, och dessutom vara till stor nytta genom att man med filmens hjälp
kunde motverka den ytliga uppfattning, som frodas i stora kretsar rörande
riksdagen och riksdagsmännens arbete.

I fråga örn kostnaderna, vilka naturligtvis spela en betydande roll, vill jag
påpeka, att då staten under dessa sista år kunnat offra flera hundratusental
kronor på upptagande av omkring 50 eller 60 mili tarf ilmer, synes det mig. inte
obilligt, att staten lägger ner knappa hundra tusen kronor på en upplysningsfilm,
som belyser den viktigaste institutionen i svenskt samhällsliv, nämligen
den svenska riksdagen och dess arbete.

Jag har, herr talman, som saken nu ligger till, intet yrkande att framställa.
Jag nöjer mig som sagt med att här uttala förhoppningen, att statsrådet skall
finna skäligt att redan till nästa års riksdag framlägga proposition i ämnet.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 149, i anledning av Kungl. Äng. irygganMaj
:ts proposition angående statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m. m. m.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 192, hade Kungl. Maj:!, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över folkhushållningsären -

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
den för den 2 april 1943, föreslagit riksdagen att dels godkänna, att Kungl.
Maj:t vidtoge erforderliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig
överensstämmelse med av föredragande statsrådet i nämnda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjer, dels ock för budgetåret 1943/44 till Omkostnader
i samband med inköp och inlösen av ved, m. m. under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) godkänna, att Kungl. Maj :t vidtoge erforderliga åtgärder för tryggande
av vedförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med av utskottet förut
i utlåtandet angivna riktlinjer;

b) för budgetåret 1943/44 till Omkostnader i samband med inköp och inlösen
av ved, m. m. å driftbudgeten under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3,000,000 kronor.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Bränslekommissionen har ifrågasatt vissa modifikationer i gällande regler
för statsgaranti och för rätten till awerkningsförskott enligt kungörelsen
den^22 maj 1942 med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen.
I sådant avseende har kommissionen föreslagit, att tidpunkten för avlämnandet
av veden i stället för, såsom i kungörelsen stadgades, tiden för överlåtelsen
av veden skulle vara avgörande för statsgarantiens giltighet. Föredragande
statsrådet har på anförda skäl icke funnit det påkallat att garantiutfästelsen
gåves en sådan innebörd, men ansett att författningsbestämmelserna
—— för att någon oklarhet icke skulle råda i förevarande avseende -—•
borde så utformas, att av dem tydligt framginge, att statsgarantien upphörde
i och med att försäljningsavtal träffats. Utskottet anser sig böra framhålla,
att i vissa fall sådana förhållanden kunna föreligga för den enskilde skogsägaren
att ett strikt tillämpande av den av föredragande statsrådet förordade
bestämmelsen måste. framstå såsom mindre tillfredsställande. Utskottet syftar
härvid exempelvis på att vederbörande skogsägare fullgjort den avverkning
som enligt ingånget försäljningsavtal ålegat honom men avtalet på
grund av väderleksförhållanden, transportsvårigheter eller dylikt icke kunnat
fullföljas genom framforsling av den ifrågakommande vedmängden till
leveransplatsen. Åt Kungl. Maj :t torde därför enligt utskottets mening böra
inrymmas befogenhet att, efter prövning i varje särskilt fall och för så vitt
ömmande omständigheter föreligga, medgiva utsträckning av statsgarantiens
giltighetstid.

Föredragande statsrådet har i enlighet med förslag av bränslekommissionen
förordat en sådan uppmjukning av gällande bestämmelser om skogsodlmgsbidrag
vid kalavverkning, att dylikt bidrag skulle kunna utgå, oavsett
det avverkade virkets avsättningsvärde. En förutsättning för ifrågavarande
lättnad i möjligheterna att erhålla skogsodlingsbidrag borde dock
vara att kalavverkningen utfördes i syfte att fullgöra fastigheten åliggande
produktionsplikt. Utskottet, som icke velat motsätta sig bifall till ifrågavarande
_ förslag, vill emellertid framhålla angelägenheten av att nämnda
lättnad i gällande bestämmelser tillämpas restriktivt, så att bidraget företrädesvis
kommer sådana skogsägare, för vilka behov av dylik hjälp föreligger,
till godo.»

Reservationer hade anmälts av, utom annan,

harrar Johan Bernhard Johansson, Heiding, Björkman, Ekströmer, Perssou
i Skabersjö, Hansson i Rubbestad, Andersson i Södergård och Barnekow,

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
vilka ansett, att det förra av de båda nyss återgivna styckena bort hava följande
lydelse:

»Bränslekommissionen har — -—- — till leveransplatsen. Åt Kungl. Maj :t
torde därför enligt utskottets mening böra inrymmas befogenhet att, efter
prövning i varje särskilt fall, medgiva utsträckning av statsgarantiens giltighetstid.
»

2) herrar Johan Bernhard Johansson, Heiding, Björkman, Ekströmer, Persson
i Skabersjö och Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att det senare av berörda
stycken bort hava följande lydelse:

»Föredragande statsrådet — — — åliggande produktionsplikt. Utskottet
har icke velat motsätta sig bifall till ifrågavarande förslag.»

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Vid behandlingen av detta ärende
har utskottet i stort sett följt den framlagda propositionen, och jag har all anledning
att uttrycka min tacksamhet för detta. Emellertid är det på ett par tre
punkter, som utskottet ifrågasatt vissa små ändringar. Det gäller först frågan
örn statsgarantiens giltighet, nämligen att tidpunkten för avlämnandet av veden
i stället för, såsom var föreslaget, tiden för överlåtelsen av veden härvid
skulle vara avgörande. Det kan ju tyckas föreligga skäl för en skogsägare, som
har svårt att köra ut sin ved och därigenom fått leveransen fördröjd, så att han
vid vissa tillfällen kan löpa risk att inte fä avtalet fullgjort, borde ha rättighet
att intill dess han har kunnat få fram sin ved åtnjuta garanti. Vad som för
mig var avgörande, när jag inte ville biträda kommissionens förslag, var, att
man nog måste söka få fram något befordrande moment för att leveranserna
skulle fullgöras i rätt tid. Detta gäller såväl nu under rådande knapphet på ved
som kanske framför allt när det blir fråga om avvecklingen. Man kan till och
med tänka sig, att vid en tidpunkt, då en köpare gärna skulle se, att avtalet
inte hade blivit ingånget, han kan nå samförstånd med en säljare örn att avtalet
annulleras, därför att det ju inte gör säljaren så mycket, ty han har i alla fall
statsgarantien att falla tillbaka på. Man kan tänka sig, att åtskilliga uppgörelser
av det ena eller andra slaget kunna ifrågakomma. Det var inför dessa
möjligheter, som jag för min del ansåg, att det var bäst att ha det som det nu
är, d. v. s. att tidpunkten för avslutet skall vara avgörande för statsgarantien,
och det föreslogs därför i propositionen endast den ändringen, att man skulle
klart och tydligt säga ut, att det är tidpunkten för avtalet och icke avlämnandet,
som är avgörande för statsgarantien.

Det spelar kanske inte så stor roll att gå till den utvidgning, som kommissionens
av utskottet tillstyrkta förslag innebär, men jag vill framhålla, att så
fort man ger sig in på sådana behovsprövningar, som av utskottet förordas, löper
man lätt risk att drunkna i alla möjliga framställningar. En sak är säker:
det kommer att förorsaka det allmänna större risker, och det vållar säkerligen
rätt lång tidsutdräkt vid avvecklingen, varför jag för min del helst skulle ha
sett, att man hade följt propositionens linje. Emellertid vill jag här giva uttryck
för att jag för min del inte fäster så särskilt stort avseende vid vilkendera linjen
man följer, antingen den ena eller den andra reservationens linje eller propositionens
linje, ehuruväl jag vill markera, att jag anser, att det hade varit fördelaktigare,
örn man följt propositionens linje.

Det andra särskilda uttalandet gäller, att man skulle kunna komma fram till
att sådana bestämmelser örn meddelande av statsgaranti utfärdas, att en vedproducent
tillförsäkras rätt till statsinlösen av den vedkvantitet, som han blivit
ålagd att avverka och för vilken han inte kunnat vinna avsättning, oavsett örn
garantianmälan blivit avlämnad eller icke. Mot det uttalande, som utskottet

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
här har gjort, har jag intet att erinra, så mycket mindre, som det är i fullt samförstånd
med mig detta uttalande har tillkommit. Man lägger ju där i Kungl.
Maj :ts hand att utfärda vissa bestämmelser, som kunna vara något lämpligare
än vad de nuvarande äro.

Vad däremot beträffar den tredje ändringen, som det talas örn på sid. 25
i utskottsutlåtandet och som gäller möjligheterna att komma fram till kalavverkning
med stöd av skogsodlingsbidrag, vill jag säga, att den gör mig
verkligt bekymrad. Statsutskottet har vid behandlingen av den av mig förordade
uppmjukningen av gällande bestämmelser örn skogsodlingsbidrag vid
kalavverkning gjort ett uttalande, som enligt mitt förmenande kan komma
att avsevärt förminska värdet av den föreslagna ändringen. Utskottet framhåller
nämligen, att den föreslagna lättnaden i gällande bestämmelser, varmed
åsyftas att skogsägaren skall få skogsodlingsbidrag oavsett det avverkade
virkets värde, bör tillämpas restriktivt, så att bidraget företrädesvis
kommer sådana skogsägare, för vilka behov av dylik hjälp föreligger, till
godo. Det vill förefalla som örn utskottet härmed velat säga, att skogsägarens
ekonomiska ställning skall vara avgörande för frågan örn skogsodlingsbidrag
skall utgå eller ej.

Mitt ställningstagande på denna punkt har självfallet i första hand bestämts
med hänsyn till vedbehovet. För att utan allt för långt gående ingripanden
få till stånd största möjliga vedproduktion har det ansetts angeläget,
att de skogsägare, vilkas s. k. skräpskogar kunna lämna något mera väsentligt
bidrag till bränsleförsörjningen, skola kunna påräkna skogsodlingsbidrag utan
hänsyn till värdet av det avverkade virket. Skogsodlingsbidraget skall med
andra ord i dessa fall stimulera den enskilde skogsägaren att kalawerka.
Därmed har man även avsett att tillgodose skogsvårdens behov och krav.
Kalavverkning med åtföljande skogsodling utgör nämligen beträffande betydande
arealer vanhävdad skogsmark det bästa och mest effektiva sättet att
höja markens framtida avkastning. Skall tillämpningen av de föreslagna bidragsbestämmelserna
göras restriktiv och grundas på mer eller mindre tillförlitliga
uppskattningar av skogsägarens behov av bidrag, kommer emellertid
följden med visshet att bli, att frivillig kalhuggning kommer att ske i
betydligt mindre omfattning än som avsetts. Och det är så mycket allvarligare,
som det just ur transportsynpunkt är mycket viktigt att komma åt
sådana där särskilt dåliga skogar, s. k. skräpskogar. De kunna i hög grad
bidraga till en ökad vedkvantitet, ty de ligga ofta så, att de äro ganska
välbelägna ur transportsynpunkt.

Det är tänkbart att i stället med stöd av förfogandelagen föreskriva
tvångsavverkning i den mån så befinnes nödvändigt med hänsyn till landets
bränsleförsörjning. Detta skulle emellertid innebära ett frångående av hittills
tillämpade principer örn att så långt som möjligt bygga på frivilliga åtgärder
från skogsägarnas sida. Ett åläggande enligt förfogandelagen att tvångsavverka
innebär, såsom bränslekommissionen framhållit, mycket långt gående
ingrepp i skogsägarens fria dispositionsrätt och bör enligt min mening ifrågakomma
endast då åläggandet kan anses särskilt motiverat ur bränsleförsörjningssynpunkt
och vederbörande skogsägare eftersätter sin produktionsplikt.
Att tillgripa dylika ålägganden i de fall, då enbart ur skogsvårdssynpunkt
kalavverkning kan anses önskvärd, synes mig i varje fall icke böra ifrågakomma,
och gällande lagstiftning torde även lägga hinder i vägen härför. Jag
vill därför ur såväl bränsleförsörjnings- som skogsvårdssynpunkt rekommendera
kammaren att ansluta sig till den linje reservanterna i denna punkt
föreslagit.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Jag har för min del intet annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag, men det är motiveringen i utskottets utlåtande,
som jag och de övriga reservanterna inte kunna vara med örn. Jag är fullt
ense med herr statsrådet i de synpunkter, som han uttalade beträffande leveransen
av veden. Jag anser, att det är riktiga linjer, som uppdragits i propositionen.
Bränslekommissionens mera stränga bestämmelser anser jag inte i det
här fallet vara lämpliga. Nu har utskottet sagt: »Åt Kungl. Maj :t torde darf or
enligt utskottets mening böra inrymmas befogenhet att, efter provning i varje
särskilt fall» — och så komma de där orden: »för så vitt ömmande omständigheter
föreligga, medgiva utsträckning av statsgarantiens giltighetstid». Idet
blir rätt svårt att pröva detta. Skall det prövas, vilka fall som äro ömmande
och när det föreligger ömmande omständigheter? ,

Det kan vara rätt besvärligt många gånger för en skogsägare, da han nar
huggit den ved han har blivit ålagd att avverka, att köra ut veden ur skogen
och leverera den på en bestämd plats. Såsom den senaste vintern kan det inträffa,
att kärr och mossar inte frysa till utan äro ofarbara. Sadant kan gora
det absolut omöjligt att leverera veden på bestämd tid. Jag anser således,
att det är fullkomligt felaktigt, när utskottet här gar m for att skarpa de
bestämmelser, som äro föreslagna i den kungl, propositionen, och i alf synnerhet
när utskottet ifrågasätter prövning av vilka som skola vara berättigade
att få giltighetstiden utsträckt. Man kan nästan säga, att denna prövning är
omöjlig att verkställa. För så vitt ömmande omständigheter föreligga skalf
bidrag utgå. Jag förstår verkligen inte, örn det skall betyda, att vederbörande
person är konkursmässig eller inte har möjligheter att klara sig pa något vis

så att han måste ha denna hjälp. lii

När jag sedan kommer till den andra punkten, örn avverkning av kalmarker,
får jag säga, att utskottet även där har gått in för en märkvärdig linje, nar
det gäller skogsodlingsbidrag. Utskottet har sagt: »Utskottet, som icke velat
motsätta sig bifall till ifrågavarande förslag, vill emellertid framhålla angelägenheten
av att nämnda lättnad i gällande bestämmelser tillämpa^ restrik iv ,
så att bidraget företrädesvis kommer sådana skogsägare, för vifka behov av
dylik hjälp föreligger, till godo.» Ja, det är också en provning, som utskottet
anser skulle införas. Det blir även här rätt svårt att prova. Man har ju förut
beträffande skogsodlingsbidrag till enskilda skogsägare haft sådana bestämmelser,
att bidraget kunnat delas ut utan hänsyn till vederbörandes ekonomi.

Jag vill erinra om att sedan ett 20-tal år tillbaka har ett intensivt arbete
pågått för att få ali skogsmark i produktionsdugligt skick. Kalmarkerna och
de glest bevuxna skogsmarkerna börja allt mer och mer försvinna. Omkring
sekelskiftet voro kalmarker mycket vanliga. När man reste pa en järnväg,
kunde man mången gång se det ena kala skiftet efter det andra. Men man
kan säga, att genom att staten under de senare åren har uppoffrat sa stora
summor lia skogsmarkerna nu fått ett annat utseende. Även skogsagarnas
uppoffringar och deras arbete oell intresse för skogsskötsel har man att
tacka för att förhållandet nu blivit ett annat. Det gemensamma arbetet tor
skogsskötselns befrämjande har således lett dithän, att skogarna lia ett annat
utseende nu än förr. Visserligen kan nian säga, att vi inte ha sa gröva skogar
sorn förut, men jag anser, att de kunna vara lika värdefulla ^nu som tidigare,
därigenom att man har tillväxtskogar, som lämna en bättre ärlig avkastning.
Det är lika värdefullt som att ha grovskogar, där det inte finnes någon undervegetation.
När den grova skogen är tagen, blir det sedan inte pa manga ar
någonting att avverka. Därför är det bättre, örn man kan fa fram sådana

skogar, som lämna, ärlig avkastning. . ,

Jag vill också framhålla, att röjningar och gallringar av skogarna nu ske

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f.

Äng. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
mera planmässigt än vad förut var fallet. Under krisåren lia dessa gallringar
alltför kraftiga på många håll, och mången skogsägare har ansett, att
alltför mycket har blivit utstämpla! Jag tror dock, att i många fall har det
varit nyttigt, att skogarna ha blivit genomgångna och omsedda. Örn emellertid
en skogsägare fått en mycket stor produktionsplikt sig ålagd, så att han
genomgått hela sitt skogsområde, och sedan ytterligare blir ålagd att kalavverka
ett område, borde skogsodlingsbidrag utgå till honom utan behovsp
röjning Jag anser således, att det förslag, som herr statsrådet här har framlågt,
är det enda riktiga. Då staten förut har varit intresserad att få kalavve™e
områden skogsbärande, borde det föreligga ännu större intresse vid
en tvangsavverkning Kalavverkning bör emellertid inte förekomma annat än i
sådana tall, da marken är av den beskaffenhet, att nyplantering är den enda
utvägen för att fa ett tillfredsställande bestånd. Jag tror inte, att det är lämpligt
att ge sig pa att kalawerka, där detta inte är absolut nödvändigt. Kan
man genom andra åtgärder få tätvuxet och bra bestånd, är kalavverkning
o amplig, men i vissa fall kan den naturligtvis vara nödvändig och försvarbar.
lfa en skogsägare under nuvarande förhållanden, då det behövs så mycket
bränsle blir alagd att kalawerka, anser jag, att han också bör ha hjälp med
skogsodlingen.^I annat fall kan det hända, att en del av de kalawerkade markerna
inte bil aterplanterade inom önskvärd tid. Vi böra väl inte låta markerna
därtill ^ 1 °ndc an’ u^an de böra planteras, så fort det finns någon möjlighet

Jag anser således,_ att utskottet varit inne på fel linje, när det har velat
tillämpa behovsprövnmg även i detta fall. Följer man utskottet, blir det säkert
inte nyplantering i önskvärd utsträckning på kalmarkerna.

Herr talman! Jag ber med anledning av vad jag yttrat att få yrka bifall
tyj utskottets hemställan, men när det gäller motiveringen, ber jag att få yrka
bifall till de reservationer, nr 1 och 2, som äro bifogade utskottets utlåtande.

Herr Ekströmer: Herr talman! Även jag har skrivit under dessa båda
reservationer, eftersom jag funnit utskottets ståndpunkt föga tilltalande. Det
ar, som herr statsrådet Domö nyss sagt, ej några större saker, som det här
ror sig örn, men mm känsla för rättvisa och billighet säger mig, att utskottet
har kommit pa en felaktig bog.

Beträffande den första reservationen ha både statsrådet och herr Heiding
utvecklat synpunkterna så pass fullständigt, att jag inte behöver ingå på
något närmare resonemang där. Jag vill blott erinra örn en sak, som hände
1 manad’ da V1 över stora delar av landet fingo en väldig storm, med

Pfl0ljd ofantliga massor skog vräktes omkull och blevo liggande. Dessa
storm fällda virkespartier äro nu förmodligen upphuggna. Det har nian nog
i allmänhet kunnat ordna, men att få fram dem har i många fall helt en lii

T1?* Pa £rund av brist På fordon och transportmedel. Man

skall betänka, att en sådan stormfällning blir ett påbröd till de redan förut
stora huggningar, som skogsägarna enligt åläggande utfört. Sådant kan hända
inte bara i ar utan också i framtiden. Det är därför efter mitt förmenande
orimligt, att icke en skogsägare skall kunna få statsgarantiens giltighet
förlängd, när det är svårt eller kanske omöjligt för honom att få fram sitt
virke.

Den andra reservationen gäller skogodlingskostnaderna för sådana marker,
dar markägaren för fullgörande av sin produktionsplikt ålägges kalavverkning.
Anledning till att sådana skogsodlingsbidrag skola utgå är ju utom
behovet av ökat virkesuttag dels den naturliga önskan att ge markägaren
någon kompensation för det tvång, som staten utövar, dels också statens och

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Ang. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
det allmännas intresse av att så mycket som möjligt av vår skogsprodukt^
mark blir utnyttjat till skogsmark.

Men nu säger utskottet, att de ifrågavarande lättnaderna skulle tillämpas
restriktivt, så att bidraget företrädesvis kommer sådana skogsägare till godo,
för vilka behov av dylik hjälp föreligger. Det är just denna mening, som vi
reservanter finna obillig och mot det allmännas intresse. Örn man tänker efter,
vad det är för slags marker det här är fråga örn, finner man ganska
snart, att det egentligen gäller s. k. hagmarker med glest och trasigt skogsbestånd,
som företrädesvis begagnas som betesmark. På fackmässigt och väl
skötta skogsmarker äro sådana bestånd bannlysta, men eljest äro de ganska
vanliga, och ägaren tar alltid någon inkomst ur dem genom betet. Örn nu dessa
marker kalavverkas, blir betet kanske bättre, åtminstone en tid framåt,
och markägaren har måhända inte något direkt intresse av att plantera dem
med skog, som först efter 40—50 år ger någon inkomst, utan han vill kanske
hellre ha kvar dem som betesmark. Det är därför sannolikt, att någon skogsodling
ej kommer till stånd, såvida inte något bidrag gives. Men om ett skogsodlingsbidrag
erhålles, får ägaren en uppmuntran till skogsodling, och snart
står kanske marken grön av skogsplantör.

Jag får säga för min del, att det helt enkelt ligger i denna saks natur, att
bidragsgivningen inte bör bli restriktiv, utan den bör få åtnjutas av alla, oavsett
ekonomisk ställning. Ännu en gång skulle jag kanske påpeka, att de
ifrågavarande markerna numera knappast förekomma på fackmässigt skötta
skogar, varför man ej precis behöver riskera att ge skogsbolagen och andra
likställda några särskilda favörer.

Herr talman! Även jag yrkar bifall till de båda reservationerna nr 1 och 2.

Herr Pauli: Herr talman! Då den utskottsavdelning, som jag tillhör, hade
att behandla denna fråga, framhöllos mycket starkt de skogsägarsynpunkter,
som tala för att man i det förra av de här avhandlade fallen skulle tillämpa
en mera liberal politik än den kungl, propositionen har föreslagit. Vi ha, som
kammaren kan se på sid. 24 i utlåtandet, behjärtat de svårigheter, som kunna
föreligga för en skogsägare att få fram veden. Den föregående talaren nämnde
ju alldeles nyss ett fall, där vädret i form av häftiga stormar ingripit och
medfört en akut svårighet att forsla fram veden. Ändra hinder kunna också
uppstå.

Skillnaden mellan Kungl. Maj:ts och utskottets förslag är, såsom förut
nämnts, att statsgarantien enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle upphöra att
gälla, så snart försäljningsavtal träffats örn den avverkade veden, medan utskottet
har förordat, att tiden för statsgarantien i vissa fall skulle kunna utsträckas,
tills veden faktiskt har överlåtits, d. v. s. levererats på bestämd plats.
Vi äro allesammans överens om detta, och även statsrådet förklarade, att han
inte ville motsätta sig detta liberalare tillvägagångssätt. Vi äro också överens
örn att detta inte bör vara någon allmän regel, ty det stora samhällsintresset är
ju här, att man verkligen får fram veden och tillgodoser konsumtionens behov.
Därför är det av vikt, att det blir en ordentlig prövning i de särskilda fallen,
så att inte skogsägarna låta bli att anstränga sig att få fram veden, i tanke att
de ha statsgarantien att lita till.

Vad det tvistas örn är alltså inte detta, utan endast orden »för så vitt ömmande
omständigheter föreligga». Hur skall man tolka dessa ord? Vi äro redan
på det klara med att en prövning ändå måste försiggå i de enskilda fallen.
Med »ömmande omständigheter» kan man kanske endast vilja mena vederbörande
skogsägares privatekonomiska förhållanden. Men jag föreställer mig, att
prövningen i främsta rummet måste avse de svårigheter, som här lia påtalats

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. in.

Äng. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
och som kunna vara av i hög grad skiftande natur från det ena fallet till det
andra. Det är val då inte orimligt, att man ställer dessa svårigheter i samband
med de möjligheter, som vederbörande skogsägare ur ekonomisk synpunkt
har att övervinna. Därigenom får man en faktisk skillnad mellan de olika
fallen.

En föregående talare, herr Heiding, frågade, huruvida man krävde, att skogsägaren
skulle ^vara konkursmässig. Det finns knappast någon anledning att
utläsa något sa drastiskt ur dessa ord. Men,, som jag sagt, har man även velat
ta i betraktande, i vilken mån skogsägaren har ekonomiska möjligheter att
övervinna tillfälliga transportsvårigheter.

Den andra här diskuterade saken sammanhänger i principiellt avseende ganska
mycket med denna, eftersom man, även i detta andra fall föreslår, att det
skall bli en diskretionär prövning. Märkvärdigt nog motsätter man sig detta
fran samma sida, där man i den första frågan mycket gärna önskar en sådan
prövning från fall till fall. Det kap å andra sidan medges, att det finns en viss
konsekvens i detta, eftersom man i båda fallen motsätter sig en prövning av
vederbörandes ekonomiska omständigheter.

När det gäller frågan om huruvida alla, som kalavverka, skola ha 50 procents
statsbidrag till skogsodling på de avverkade områdena, bör man observera,
att Kungl. Maj :t föreslår ett ganska långt gående medgivande i förhållande
till vad som har gällt förut. Tidigare har statsbidrag utgått endast örn
skogsägaren inte har fått så mycket för den avverkade veden, att det täckt reproduktionskostnaderna,
alltså skogsodlingen. Nu uppställes inte längre det
villkoret. Man skall nu inte ta några hänsyn till hur stor förtjänsten på vedens
avsättning blir. Men det är väl alldeles klart, att här kunna föreligga mycket
olikartade fall och mycket olika marginaler. Det kan hända, att marginalen
blir smal mellan förtjänsten på vedavverkningen och kostnaderna för skogsodlingen.
Det kan också hända, att marginalen blir mycket bred, så att det inte
blir så nödvändigt med statsbidrag. Det är ur denna synpunkt, som utskottet
har funnit,_ att man bör göra en individuell prövning, som naturligtvis kan
göras relativt summarisk. Det är ju dock inte så svårt att uppställa en viss
gräns.

Nu föra statsrådet och reservanterna det allmänna resonemanget, att staten
under alla omständigheter bör uppmuntra nyodlingar genom att låta alla få
statsbidrag. Det kan naturligtvis i och för sig vara erkäpnansvärt med en sådan
stimulans. Frågan är bara, huruvida vi här skola tänka på statens kostnader
och på individernas behov. Jag minns åtskilliga fall, då man i helt andra
frågor från just det håll, där man nu motsätter sig behovsprövning, med mycket
stor energi har påyrkat sådan i fråga örn olika sociala bidrag från statens
sida. Då har behovsprövningen gällt delvis helt andra samhällsskikt än nu. Jag
vet inte, varför en behovsprövning skall fullständigt bannlysas nu, när det dock
kan gälla synnerligen förmögna personer, vilka inte i någon högre grad ha behov
av detta skogsodlingsbidrag. Men det beror naturligtis på vilken princip
man följer. Anser man, att vi överhuvud taget bara böra tänka på att stimulera
nyodling av skog, då kan man gå på den linje, som statsrådet och reservanterna
följa. Det har emellertid inte utskottsmajoriteten velat göra, och det är med
hänsyn till de synpunkter jag nu har tillåtit mig anföra, som utskottet har intagit
sin ståndpunkt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag och motivering.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag kan inte undgå att få det intrycket,
att utskottsmajoriteten inte har riktigt klart för sig, vilken roll det
kan komma att spela, huruvida man kan nå framgång med den avverknings -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. in.

Nr 23.

Ang. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
metod, som här är avsedd att tillgripas, nämligen kalavverkning av skräpskogarna
för att tillgodose bränslebehovet i ett visst läge. Man kan inte komma
fram på annan väg än genom frivillig uppgörelse, och sådan lyckas man
ofta inte nå. Men har man den stimulans, som ligger i bidrag till skogsodling,
har nian troligen möjlighet att fa fram ganska stora vedkvantiteter ^genom
kalavverkning. Vi veta, att de områden, där sadan kan komma i fråga,
mest ligga i västra och mellersta Sverige. De äro välbelägna ur transportsynpunkt,
de bli mycket billigare i avverkning, när det gäller att använda
extra arbetskraft, som skall skolas örn och inte är van vid vanliga gallringar
och dylikt, det är lättare att ordna förläggningar där etc. Den lilla kostnad,
eller låt oss säga den relativt stora kostnad, som skogsodlingsbidragen kunna
komma att dra, blir mycket mindre än den vinst man gör genom att man kan
förlägga huggningarna till dessa områden med kalavverkning. Därtill kommer
den framtida nyttan av att en hel del dålig skog nu blir föryngrad och
får större produktionskraft i framtiden. Denna framtida vinst ligger inte
alltid inom så nära räckhåll för den enskilde skogsägaren, att han bryr sig
örn den så mycket. Den ligger kanske 50—100 ar framåt i tiden. Men för
det allmänna spelar denna ökade virkesproduktion en oerhörd roll.

Jag fick för en tid sedan i min hand ett lagförslag från Finland, där man
också skulle gå in för att försöka genom kalavverkning underlätta bränsleförsörjningen.
Där avsåg staten att betala hela kostnaden för skogsodlingen,
och man betraktade det i alla fall som en mycket god affär. _

Detta spörsmål är ur bränsleförsörjningssynpunkt mycket viktigare än vad
utskottsmajoriteten, såvitt jag kan fatta, bär gjort klart för sig. Här i landet
ha förut skogsodlingsbidrag utgått till alla enskilda. Man har. undantagit
bolagen, det är den enda gradering som har funnits. Man har följt den principen,
att det för det allmänna är mycket viktigt att fa alla skogar fortast
möjligt i skogbärande skick. Därför har man inte gatt in pa någon behovsprövning,
och därför tycker jag, att man inte. heller skall göra det i detta fall.

Herr Pauli gjorde en verkligt intressant jämförelse, när han säde, att de,
som i vanliga fall vilja ha behovsprövning vid sociala åtgärder, vilja här
inte ha någon sådan. Då vill jag vända på steken och säga till herr Pauli,
som företräder en grupp, som i vanliga fall inte vid veta av några som helst
behovsprövnmgar, att det är lika svart örn inte svarare att åstadkomma en
behovsprövning här. Den väsentliga skillnaden är, att underlåter man, behovsprövningen
här, blir det antagligen större bidragstilldelning med ty åtföljande
större stimulans till avverkning, och det är av högsta värde för det allmänna,
under det att uraktlåtande av behovsprövning vid beviljande av rabatter
o. d. endast gynnar den enskilde.^ Jag tycker då, att herr Pauli borde
lia varit konsekvent och inte yrkat på någon behovsprövning.

Men jag har inte sett det från den synpunkten, utan vad jag bär vela,t
få fram är möjligheten till billigast och effektivast möjliga bränsleförsörjning.
Därför vågar jag än en gång, herr talman, vädja till kammaren att i
denna punkt följa propositionen och reservationen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Kammaren lade märke till, hoppas jag,
att när det gällde den första punkten, som herr Pauli var inne på, så hade
vederbörande statsråd ingenting att anmärka alls mot hans framställning. Det
är också helt naturligt, då utskotts majoritetens ståndpunkt i det fallet står
bra mycket närmare Kungl. Maj :ts än vad reservationen gör. Jag har personligen
inte mycket att anmärka mot statsrådets mening, att det rent av skulle
ha varit bättre och säkrare att utskottet i det fallet inte hade gått till någon
jämkning alls. Men när nu jämkningen tiar skett, så skedde den ju alldeles

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Äng. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)
i överensstämmelse med statsrådets ståndpunkt, att det är viktigt att få fram
leveranserna i god tid.

Statsrådet var dessutom i sitt anförande angelägen att peka på att redan
med den uppmjukning som utskottet gör kan det vara risk för alla möjliga
framställningar. Ja, den risken finns naturligtvis, och det är den risken som
också i utskottet Ilar gjort mig tveksam när det var fråga örn denna uppmjukning.
Men det är ju alldeles tydligt att risken för alla möjliga framställningar,
som kunna komma, blir större örn vi stryka orden »för så vitt ömmande omständigheter
föreligga». Ha vi kvar reservationen örn de ömmande omständigheterna,
kommer den förmodligen att sopa hort en hel del av de framställningar,
som statsrådet med allt skäl är en smula ängslig för. Att utskottet
stannat för att gå ifrån den kungl, propositionen på denna punkt har ju redan
motiverats av reservanterna så pass starkt, att jag inte nu behöver uppehålla
mig därvid.

Nu kämpar statsrådet alldeles oerhört starkt för den andra reservationen.
Och, som herr Pauli nyss sade, förstå vi naturligtvis denna ståndpunkt. Men
det finns ju också andra synpunkter, som väl få lov att väga något litet i vågskålen.
Jag tror inte att riskerna äro så stora, som herr statsrådet visserligen
inte direkt påstod att de voro, men som herr statsrådet ändå ville påskina att
de kunde vara.

Vad ha vi sagt på denna punkt? Vi ha sagt att bidrag företrädesvis skola
komma sådana skogsägare till godo, för vilka behov av dylik hjälp föreligger.
Vi ha således inte helt och hållet uteslutit andra skogsägare heller. Och
vad är det som överhuvud taget har kunnat göra, att statsutskottets majoritet
vagat frångå propositionen i detta fall? Jo, det är helt enkelt den omständigheten
som herr statsrådet själv var inne på i sitt sista anförande: en kalli
vverkmng av trasiga skogar kan ha framtida nytta med sig. Stora skogsägare
ha nytta, åtminstone bra manga av dem, av en kalavverkning, just i
skogsvårdens intresse. Men så invänder statsrådet, att det ju ändå kan dröja
femtio eller hundra år innan den kan omsättas — jag höll på att säga i kontanter,
men statsrådet uttryckte sig naturligtvis inte så vårdslöst. Tanken var
emellertid den i alla fall. Ja väl, men värdet finns väl ändå kvar på egendomen
på grund av denna skogsvård? Och de stora skogsägare, för vilka den
framtida nyttan av en kalavverkning av trasiga skogar är påtaglig, ha ju inte
något behov, vilket statsrådet också själv erkände, av detta odlingsbidrag. Nu
är frågan den, ifall man inte kan räkna med att de ändå, örn inte i det allmännas
intresse så i alla fall i sitt eget skogsvårdsintresse, gå fram utan denna
penning, som skulle lämnas dem. Och vad de andra beträffar, de som inte
ha råd att vänta de femtio eller hundra åren på någon avkastning genom denna
förnuftiga skogsvård, framstår det ju som alldeles naturligt att de skola
ha hjälpen. Det är för deras skulle utskottet har satt in denna bestämmelse.

Jag vågar således trots allt fortfarande yrka bifall till utskottsförslaget
med hänsyn till de erkännanden som gåvos av herr stasrådet och även av herr
Heiding. Jag är fullt på det klara med att herr Heiding har rätt — själv förstår
jag mig inte sa mycket på saken — då han säger att man skall vara försiktig
med kalavverkningar, men jag är också säker på att han har rätt i att
de i vissa fall äro både nödvändiga och försvarbara.

. överläggningen ansags härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering, dels ock att
utskottets_ hemställan skulle bifallas med de ändringar i motiveringen, som
förordats i de av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationerna.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Äng. tryggande av vedproduktionen m. m. (Forts.)

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Heiding begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 149 med
godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med de ändringar i motiveringen,
som förordats i de av herr Johan Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta, för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 56.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till kristidsnämndernas
verksamhet;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till riksförsäkringsanstalten ;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till bidrag till sjukkassor m. m.; samt

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till det civila luftskyddet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 154, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder för hemsysterverksamhetens främjande.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
S. Edin och E. Näsström (I: 52) och den andra inom andra kammaren av
herr K. J. Andersson i Alfredshem m. fl. (II: 49), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära en allsidig utredning syftande
till statens medverkan till att hemsysterverksamheten finge den omfattning,
som dess behjärtansvärda ändamål förtjänade.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet anfört:

»Utskottet får erinra om att 1941 års befolkningsutredning den 10 mars

Örn hemsysterverksamhetens

främjande.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Anslag till
utvidgning ai
statens fiskehamnar
m. m

Örn hemsysterverksamhetens främjande. (Forts.)

1943 framlagt betänkande med utredning och förslag angående statsbidrag
till social hemhjälpverksamhet (statens off. utredn. 1943:15).

Då utredning alltså redan föreligger i den i motionerna berörda frågan får
utskottet hemställa, att motionerna I: 52 och II: 49 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herr Näsström: Herr talman! Jag ber att få erinra örn att hemsysterverksamheten
är av den allra största betydelse. Då jag vet att det är många kommuner,
som vänta på riksdagens beslut i detta ärende, vill jag endast vädja
till socialministern att han örn möjligt redan till en eventuell höstriksdag
1943 måtte överlämna proposition i ärendet.

I herr Näsströms yttrande instämde fru Sjöström-Bengtsson.

^ Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 155, i anledning av Kungl. Majt:s i statsverkspropositionen under sjätte
huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret 1943/44 till fiskehamnsarbeten
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1.

Under punkten 29 av sjätte huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Utvidgning och förbättring
av statens fiskehamnar och farleder för budgetåret 1943/44 anvisa ett
reservationsanslag av 200,000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
F. Hansson m. fl. (I: 54) och den andra inom andra kammaren av herr E.
Johansson i Öckerö m. fl. (11:70), hade hemställts, att till utvidgning och
förbättring av statens fiskehamnar och farleder för budgetåret 1943/44 måtte
anvisas ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten yttrat:

»Fiskerinäringens betydelse för vår livsmedelsförsörjning framträder i nuvarande
avspärmingsläge nied särskild styrka. Näringens utövare arbeta i regel
under synnerligen hårda betingelser och böra rättvisligen även komma i
åtnjutande av statsmakternas stöd. Den genomgripande rationalisering, som
särskilt fisket på västkusten undergått och som tagit sig uttryck bland annat
i användning av betydligt större fiskefartyg och dyrbarare fiskredskap samt
i utnyttjandet i allt större utsträckning av motorfordon för fångsternas landtransporter,
har också medfört ett starkt ökat behov av bättre och djupare
fiskehamnar.

Fiskehamnsbyggnaderna äro emellertid mycket kapitalkrävande företag.
Företagens lämplighet som reservarbeten gör det också önskvärt att de förläggas
till ur arbetsmarknadssynpunkt mindre ansträngda tidslägen än det nuvarande.

Med vitsordande av riktigheten av de motionsvis anförda synpunkterna
vill utskottet för sin del — även örn det i nuvarande läge inte kan förorda
ett högre anslag än det av Kungl. Maj:t föreslagna —- likväl framhålla önskvärdheten
av att fiskehamnsbyggnaderna framdeles måtte bedrivas i snabbare
takt än vad som under de senaste åren varit möjligt.

Under åberopande härav får utskottet hemställa, att riksdagen, med bifall

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Anslag till utvidgning av statens fiskehamnar m. m. (Forts.)
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionerna I: 54 och II: 70, må till
Utvidgning och förbättring av statens fiskehamnar och farleder för budgetåret
1943/44 anvisa ett reservationsanslag av 200,000 kronor.»

Herr Berg, Robert: Herr talman! Jag skall först be att få uttrycka min
tillfredsställelse med det resultat, vartill utskottet har kommit.i denna angelägenhet.
Men i utskottets utlåtande i första punkten står på mitten av fjärde
raden följande: »Den genomgripande rationalisering, som särskilt fisket på
västkusten undergått» etc. Det förhåller sig emellertid så att det inte endast
är på västkusten, som fisket har undergått rationalisering. Denna rationalisering
har gjort sig gällande i större eller mindre utsträckning i hela vå,rt land,
och sålunda borde man inte i detta avseende ha poängterat, att rationaliseringen
försiggår enbart på västkusten. Jag tillåter mig sålunda hemställa
örn en liten ändring i motiveringen, så att denna punkt skulle komma att lyda:
»Den genomgripande rationalisering, som fisket i allmänhet undergått» etc.
Då tror jag att uttalandet bättre täcker vad man vill ha fram i detta avseende.

En liknande framställning kommer, herr talman, att göras även i andra kammaren.

I övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det uttryck som utskottet
valt då det talat örn den rationalisering, som fisket undergått, har inte varit
avsett och är inte heller så skrivet, att det enbart avser fisket på västkusten.
Uttrycket får tolkas som det står, eller att det är särskilt på västkusten som
denna rationalisering är genomgripande. Det utesluter ju inte att man därmed
också syftar på fisket på ostkusten.

Emellertid har ju jag för min del ingenting att erinra mot det yrkande,
som nyss har framställts örn ändring i motiveringen. Det får ju bli den ärade
talaren själv som får svara för att ett likadant yrkande som han här framfört
går igenom också i andra kammaren, ty annars riskerar han ju att hela motiveringen
faller bort. Och det tycker jag för fiskets skull skulle vara beklagligt.

Herr talman! Jag har ingen annan framställning att göra än om bifall till
det yrkande, som den siste ärade talaren framställt.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
därunder endast yrkats, av herr Berg, Robert, att vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att de i tredje meningen förekommande orden »särskilt fisket på västkusten»
utbyttes mot »fisket i allmänhet».

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering samt vidare enligt herr Robert Bergs
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 156, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens vattenfallsverks
räkning av viss vattenrätt i Skellefte älv, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Om nya direk- _ Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 157, i anledning av väckta mo Hv

för Djur- tioner om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m.
gardskom missionen

I en inom första kammaren av herr F. Ström väckt motion (1:14) hade hemm-
m- ställts, att riksdagen måtte anhålla hos Kungl. Maj :t örn utredning och förslag
till nya. instruktioner för Djurgårdskommissionen till förhindrande av tomtspekulation,
uppdrivande av bostadshyrorna och skövlande av oersättliga
naturvärden.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr S. Tersson i Stockholm väckt
motion (11:236) hemställts att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
hemställa örn utfärdandet av sådana direktiv till Djurgårdskommissionen, att
Stockholms stad gåves företrädesrätt framför enskilda vid förvärv av kronan
tillhörig mark inom Stockholms stads områden, och att kronan därvid tilllämpade
en sådan prispolitik, att den sammanfölle med vad chefen för socialdepartementet
deklarerat i förevarande avseende.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:14 och II: 236 ej måtte av riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Gentemot de i motionen I: 14 så starkt hävdade naturskyddssynpunkterna
må framhållas att vid all stadsplanering och i all synnerhet av sådan central
storstadsbebyggelse, varom här är fråga, dessa synpunkter måste komma i
starkt motsatsförhållande till andra och mera väsentliga samhälleliga krav,
nämligen kraven på lämpliga bostäder till rimligt pris för en växande befolkning.
Då i motionen med särskild tanke på Ladugårdsgärdet göres gällande
att Djurgårdskommissionen »med sin exploateringspolitik gått mycket
hårt fram över oersättliga naturvärden» må erinras att området tidigare utgjort
vanlig ängs- och betesmark vilken efter hand avröjts till övningsplats
för huvudstadens garnison. Erinras må att all exploatering i vad avser stadsplanens
utformning skett i enlighet med överenskommelser med Stockholms
stad. Såsom utskottet redan tidigare i andra sammanhang haft anledning
framhålla har alltsedan sekelskiftet genom olika sakkunnigutredningar där
naturskyddets intressen tillmätts en ganska avgörande betydelse övervägts
formerna för den försätta exploateringen av Djurgården, häri inbegripet Ladugårdsgärdet
samt också de stora skogs- och lövmarksområdena mellan Djurgårdsbrunnsviken
och Brunnsviken, där den jämväl kronan tillhöriga men
också för allmänheten upplåtna Hagaparken ansluter.

När det gällt möjligheterna att disponera stora områden värdefull kronomark
till parker och friluftsreservat har huvudstaden alltså intagit en ganska
säregen förmånsställning i förhållande till andra kommuner, av vilka för övrigt
det stora flertalet i ekonomiskt hänseende ingalunda befunnit sig i ett lika
gynnsamt läge som huvudstaden.

Vad själva Ladugårdsgärdesområdet beträffar har vid ovannämnda utredningar
en bebyggelse av stora delar av detsamma betraktats som ett fullt naturligt
led i huvudstadens fortsatta utveckling. I sitt år 1917 avgivna betänkande
ansågo exempelvis de sakkunniga för Djurgårdens bevarande som
park att för bostadsbebyggelse skulle av Ladugårdsgärdet kunna försäljas en
yta av omkring 2,747,600 kvadratmeter. På detta sätt avsågs också att finansiera
de stora kapitalutlägg, varmed förflyttningen av de militära anläggningarna
kring Ladugårdsgärdet väntades bliva förbundna. Det kan knappast anses
rimligt att en dylik välbelägen och högst värdefull tomtmark skall av staten
uppoffras för att i stort sett stå obegagnad som ett öppet markreservat med
uppgift allenast att användas för eventuella utställningar och andra tillfälliga
anordningar, för vilka för övrigt lämpliga utrymmen borde av staden kunna
anskaffas på andra platser.»

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Dfurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! De nuvarande direktiven för Djurgårdskommissionen
äro så ensidigt ekonomiskt och materialistiskt inställda, att de
omöjligen eller i varje fall svårligen synas medge en sådan tolkning, att vederbörande
kunna ta skälig och tillräcklig hänsyn till andra än ekonomiska och
materiella krav.

Det gäller här först, och jag vill börja med detta, frågan örn de krav beträffande
naturskydd och friluftsintressen, som föreligga både ur allmän rikssynpunkt
och ur Stockholms stads synpunkt såsom den största och även mest
tätbebyggda av rikets städer och den stad som ju även är rikets huvudstad.
Det är alldeles särskilda krav, som härvidlag måste uppfyllas, och i dessa
ingår nödvändigheten av stora fria parkområden även i de mera centrala
delarna. Det är ett livsvillkor för massbefolkningens hälsa och trivsel. Dessa
parker äro stadens lungor och utan dem skulle staden inte kunna bevara den
folkhälsa, som är ett problem framför allt för stora tättbebyggda samhällen.
Städerna få inte bli enbart stenöknar. Då blir faran för att de bli förbränningshärdar
ännu större än vad som redan är fallet, och möjligheten till en
utveckling emot en slumstad på stora områden ligger nära.

Nu har staden nedlagt väldiga kostnader för parker, men trots dessa ytterst
betydliga årliga kostnader finns det, därest de av kronan ägda stora markområdena
tätbebyggas, en fara för folkhälsan och för folkets trivsel. Örn man
vid exploateringen av kronans egendomar i och intill Stockholm hade gått till
väga på samma sätt som staden i fråga örn Fredhäll, Traneberg, Kristineberg
och flera andra områden, så skulle man ha fått en stad av ett annat
kynge än den stad, som reser sig på de nu bebyggda delarna av Gärdet.

Man frågar sig örn staten har några särskilda förpliktelser gentemot rikshuvudstaden
med avseende på mark till parker. Så måste vara fallet, ty
så är det i så gott som alla huvudstäder. Det gjordes en gång en utredning
örn denna sak — jag vill minnas att det var genom markkommissionen —
och den visade att London, Berlin, Paris och en rad andra huvudstäder hade
dispositionsrätt till väldiga av staten ägda parkområden. Och vid förfrågan
meddelades det, att dessa parkområden i regel ställts gratis till förfogande
för huvudstäderna på grund av tätbebyggelsen och massanhopningen av människor,
och de föranledde följaktligen icke några kostnader från städernas sida.
Inte heller kunde det bli tal örn att man skulle bebygga dessa stora markområden,
som rikshuvudstäderna runt örn i Europa disponerade. Man måste
väl säga sig, att vad som är på detta sätt förpliktande för stater i allmänhet
också får anses vara förpliktande för den svenska staten gent emot en huvudstad,
framför allt när denna huvudstad växer lavinartat genom landsortens
inflyttning och anhopningen av stenökenshus blir alltmer hotande.

Nu skall det villigt erkännas, att kronan i vissa fall varit ganska tillmötesgående,
särskilt i gångna tider. Man kan säga att i 300 år före demokratiens
inbrytande i vårt land var Stockholm utomordentligt gynnat av det svenska
riket. Men det sorgliga inträffade, att i och med demokratiens genombrott
förvandlades denna rikets gynnsamma inställning till huvudstaden med dess
massbefolkning i motsatsen. Det är beklämmande att demokratiseringen
skulle få denna antidemokratiska följd när bönder och arbetare ryckte in som
maktägande i riksdagen i stället för de gamla stånden. Jag tror emellertid
icke att man kan anklaga svenska demokratien eller folket för den avoghet
som under de senaste tjugo, trettio åren visats mot huvudstaden, utan den
bottnar nog i någonting annat än demokratiens bristande förståelse för nödvändigheten
av en huvudstad med parker och fria horisonter. Denna avoghet
torde snarare bottna i en olycklig organisation, d. v. s. tillkomsten av
Djurgårdskommissionen och dess föregångare, vilken helt enkelt bley en för Forsta

kammarens protokoll 19JfS. Nr 23. 5

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Om nya direktiv för Djargårdskommissionen m. ni. (Forts.)
bannelse för Stockholms stad och som har varit till en sådan olycka för valstad
att ingeli kan mäta denna olyckas mått. Det är en stor missräkning
att ett byråkratiskt verk på detta sätt icke har förstått demokratiens sanna
innebörd och visat den generositet och förståelse för folkhälsan och det erkännande
av förpliktelser gentemot rikshuvudstaden som gångna tiders maktägande
institutioner visat. Vi hoppas emellertid att det är en övergående
olycka, att Djurgårdskommissionen någon gång skall upphöra och att, nälden
upphört och den anda som länge har rått inom den inte mera finns kvar,
det också skall vara möjligt att nå fram till en bättre förståelse för de humanitära
och demokratiska synpunkter som Stockholms stad här företräder.

Jag säger detta just därför att jag vill prisa kronan och riksdagen och dess
ämbetsverk och erkänna, att de vid många tillfällen då Djurgårdskommissionen
icke har kunnat blanda sig i spelet ha varit mycket förekommande och
lätta att nå överenskommelse med. Det är endast när vi ha med Djurgårdskommissionen
att göra som vi stöta på denna benhårda, stenhårda, omöjliga
anda. Vid tacka således för att kronan vid många tillfällen har visat sig
både resonabel och tillmötesgående vid förhandlingar med staden, och vilja
därför icke på minsta sätt resa något.klander i allmänhet mot kronan, utan
det är endast denna olycksaliga kommission som är en sådan stötesten. Djurgårdskommissionen
förstår helt enkelt icke, att de områden som den är satt
att förvalta och handhava ha någon annan betydelse än en rent ekonomisk
för staten och att det finns många andra faktorer som spela en lika dominerande
roll som dessa ekonomiska synpunkter.

I dag gäller det särskilt Gärdet. Jag får väl nämligen utgå ifrån att statsutskottet,
där det sitter sådana kulturrepresentanter som herrar Pauli, Oscar
Olsson och andra vilka varit med örn detta olycksaliga betänkande, ändå vill
värna örn norra och södra Djurgården samt en råd andra utomordentligt värdefulla
delar av Stockholm, och att man icke vill vara med örn att t. ex.
Konradsbergsparken och Mariebergsparken ödeläggas på det sätt, som man
skulle kunna befara bleve resultatet örn man ginge alltför hårdhänt fram. Jag
tror därför, som sagt, att det nu närmast gäller Gärdet och att man menar att
det får offras för att staten skall få pengar i en hård tid. Jag erkänner villigt,
att det är en hard tid och att den harda tiden skulle kunna förklara mycket,
örn man icke hade förmärkt samma tendenser långt före denna krigs- och kristid,
då tendensen trots goda tider varit lika påtaglig.

När statsutskottet nu förklarar, att exploateringen av Gärdet skall fortgå,
måste jag ändå göra en fråga för att få fram ett klarläggande. Jag kan nämligen
icke riktigt tänka mig, att det är meningen att hela Gärdet skall exploateras
av kronan och att statsutskottet skulle vilja vara med örn att förvandla
detta väldiga område till en stenöken och därmed rikta ett fruktansvärt slag
mot Stockholms hela utseende och skönhet och mot folkhälsan, som jag antar att
t. ex. herr Pauli är intresserad av. Här är en plats som lever i folktraditionen
i Stockholm sedan många decennier, ja sekler, här har Stockholmsgarnisonen
haft sina övningar, här har arbetarrörelsen haft sina högtider och här har allmänheten.
haft ett
vara rimligt, fragar jag, att staten sålde denna mark till Stockholms stad?
Varför skall den ovillkorligen förstöras, och varför skulle inte Stockholms stad
kunna få köpa den? Stockholms stad har gjort ett erbjudande, som jag här skall
be att få tillkännage, ty det har nämligen icke Djurgårdskommissionen omtalat,
och icke heller statsutskottet har bekantgjort det för riksdagen, utan man har
velat förtiga det. Jag har emellertid i min hand en »promemoria nr 12 angående
tidigare värderingar av Kampementsbacken och angränsande delar av Ladugårdsgärdet»,
i vilken det heter:

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

»1) Den 28 oktober 1936 överlämnade Djurgårdskommissionen till stadens
delegerade en promemoria av den 27. 10. 1936, vari ett stort friområde på Ladugårdsgärdet,
sträckande sig från Djurgårdsbrunnsviken i söder till Kampementsbacken
i norr och från Värtavägen i väster till Borgen i öster med en areal
av omkring 620,000 m2 uppskattades till ett värde av 12,000,000 kr., motsvarande
19: 35 kr/m2.

Denna värdering utgick från den nettobehållning, som kronan t. o. m. år
1935 haft av tomtförsäljningen på Gärdet, och förutsatte, att en hypotetisk exploatering
av friområdet icke skulle kunna påbörjas förrän örn 20 år, varför
kronans inkomster därav motsvarade ovan angivna värde år 1936. I detta område
ingick det stora för militära förvaltningsbyggnader nu ianspråktagna
kvarteret på Gärdet.

Vid de förhandlingar, som senare fördes, framhölls från stadens sida, att
därest staden förvärvade området och därvid förband sig att för framtiden —
märk väl för framtiden — disponera det som ett friområde, skulle detta medföra
en värdestegring av kronans vidliggande mark. Med hänsyn härtill vore
det motiverat att stadens ersättning för området nedsattes under ovan angivna
värde.

2) Den 12 maj 1942 överlämnade stadskollegiets förhandlingsdelegerade ett
anbud till Djurgårdskommissionen med förslag till följande markbyte:

A) Staden förvärvar av kronan:

a) Område av Kampementsbacken (130,000 m2, 33:— kr/m2).. 4,250,000 kr.

b) Område söder örn Kampementsbacken (210,000 m2, 20 kr/m2) 4,200,000 »

c) Skoltomt vid Valhallavägen (20,000 m2) ................ 1,000,000 »

d) Område vid flyghamnen (6,000 m2) ersättes genom byte med

stadens närliggande mark ......................... —_

Summa 9,450,000 kr.»

Detta betyder alltså — jag gör nu ett litet uppehåll i citerandet av promemorian
— en summa av 9,450,000 kronor, som staden var villig att betala och
kontant lägga upp för att åt stadens befolkning förvärva och bevara detta friområde
till gagn för stadsbefolkningens hälsa.

Samtidigt ville kronan av staden förvärva ett område vid Kaknäs som staden
äger. Det var på 270,000 m2 och skulle kosta 3,950,000 kronor. Detta belopp
skulle vid affärens uppgörande dragas ifrån de 9,450,000 kronor, som staden
var villig att betala för de områden som den ville förvärva, och det skulle således
bli en mellanavgift kronan till godo av 5,500,000 kronor.

För att återgå till promemorian heter det där vidare:

»De här angivna värdena voro utförligt motiverade med hänsynstagande till
den nettoinkomst som kronan dittills haft av den redan exploaterade delen av
Gärdet. Därjämte utgick värderingen från en något lägre byggnadsintensitet
å de ifrågavarande markområdena på Kampementsbacken och Gärdet än å den
bebyggda delen av Smedbacken.»

Nu skola ni få höra något som jag ber er att inte svimma inför! I fortsättningen
av promemorian heter det ordagrant:

»3) Med anledning av detta anbud från stadens delegerade överlämnade
Djurgårdskommissionen en promemoria av den 22 maj 1942 med kommissionens
värdering av vissa motsvarande områden, vilkas gränser dock ej helt
sammanfalla med de tidigare av staden värderade områdena. Dessa Djurgårds -

kommissionens värden voro följande:

a) Område å Kampementsbacken (148,000 m2, 82 kr/m2). . . . 12,300,000 kr.

b) Område söder örn Kampementsbacken (310,000 m2, 82

kr/m2) .......................................... 25,400,000 »

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Om nya direktiv får Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

c) Skoltomt vid Valhallavägen (20,000 m2) ................ 3,680,000 kr.

d) Område vid flyghamnen (6,000 nr) .................... 90,000 »

Summa 41,470,000 kr.»

Detta belopp begärde man således att staden skulle betala för att skydda befolkningens
hälsa och för att upprätta skolor, där staten har byggt sina väldiga
mammuthus. När stadens delegerade icke kunde gå med på detta, folio
t. v. förhandlingarna.

Jag undrar, om man ens vid en förhandling mellan de värsta tomtjobbare
i världen, kan uppvisa någon motsvarighet till det fruktansvärda tomtjobberi
som här utmärker staten. Jag tror för min del inte, att det finns möjlighet att
uppvisa något motstycke.

Var och en förstår ju, att det under dessa förhållanden är omöjligt att komma
till något samförstånd mellan staten och staden, utan i stället ökas motsättningarna
oavlåtligen genom en sådan ekonomisk rövarpolitik.

Jag skall nu också till behandling taga upp Djurgårdskommissionens yttrande
till statsutskottet. Jag måste dock komma med en kritik även gentemot
statsutskottet, och då först formellt. Det är ju ganska egendomligt, att när
det gäller en så stor fråga som denna bryr man sig inte örn att remittera motionen
till mer än Djurgårdskommissionen. Man bryr sig icke örn att genom
en remiss inhämta Stockholms stads yttrande, så att alla papper kunna komma
på bordet, utan man hör bara den ena sidans synpunkter. Man hör icke ens
de statliga myndigheter som här äro intresserade, t. ex. Överståthållarämbetet,
som dock är en objektiv och opartisk statlig institution som skulle kunna ge
ett intyg örn vad Stockholms stad härvidlag behöver för folkhälsans tillgodoseende.
Man remitterar inte heller motionen till kungl, byggnadsstyrelsen, som
ju är satt till att övervaka just dessa ting. Vid markkommissionens förhandlingar,
i vilka bl. a. deltogo statsutskottets dåvarande ordförande, herr Råstock,
byggnadsstyrelsens chef, generaldirektör Leo, överståthållaren och ett
par representanter för Stockholms stad, var man överens örn att göra ett uttalande
med en förhoppning örn att det skulle förfaras skonsamt nied de oersättliga
naturvärden som Gärdet representerar och som ha en så stor betydelse
för Stockholms stad. Nu har man emellertid inte ens brytt sig örn att tillfråga
någon av dessa institutioner. Man har icke heller rådfrågat de militära myndigheterna
som dock alltjämt, och kanske under en rätt avsevärd tid framåt,
lia ett ganska stort intresse av att Gärdet icke bebygges i samma rasande fart
som hittills. Varför har man förbigått alla dessa instanser och varför skall
Djurgårdskommissionen, som dock är part i målet och sitter på de anklagades
bänk, ensam få ha ordet? Varför skola icke statens objektiva myndigheter
få yttra sig? På detta sätt Ilar ju, så vitt jag förstår, statsutskottet icke fått
reda på de förhandlingar som förts. Örn utskottet — vilket jag icke känner till
—- verkligen fått reda på dem och fått se de erbjudanden som gjorts, har utskottet
i varje fall enligt mitt förmenande icke fått dessa upplysningar i den
form som skulle ha varit objektivt riktig.

Jag vill, herr talman, trots den sena timmen ändå till protokollet få följande
till statsutskottet ställda skrivelse från Konstnärsklubben, Samfundet
S :t Erik, Stockholms borgargille, Stockholms fackliga centralorganisation,
Svenska familjevärnets Stockholmskrets, överkommendanten och militärbefälhavaren,
Rådet till skydd för Stockholms skönhet, Stockholms arbetarkommun,
Stockholmsgillet, Svenska arkitektföreningen och Svenska naturskyddsföreningen
:

»Ladugårdsgärde och angränsande delar av Norra Djurgården utgöra ett av
Stockholmstraktens vackraste och mest karakteristiska naturpartier, och det

Onsdagen den 9 juni 1943 f. in.

Nr 23.

Örn nya direktiv för T) ju r g å rds k o m miss i o n e n m. ni. (Forts.)
har genom läge och utformning alltid haft en mycket stor betydelse för huvudstaden
och dess invånare. Under århundraden har det öppna Gärdet varit
Stockholmsgarnisonens centrala övningsfält. Här har varit platsen för utställningar,
demonstrationer och andra medborgerliga manifestationer. Gärdet och
dess omgivningar äro dessutom för stora delar av Stockholms befolkning ett
värdefullt rekreationsområde, av så mycket större värde, som de norra och
östra stadsdelarna bebyggts under en tid, då man ännu icke insåg nödvändigheten
av rymliga parker och friluftsområden.

Det torde stå klart för var oell en, att den kraftiga befolkningsökningen i
Stockholm medför, att vissa delar av Gärdet och Norra Djurgården i likhet
med andra obebyggda ytterområden måste tagas i anspråk för bebyggelse.
Men det måste vara lika självklart, att detta områdes exploatering bör ske så,
att dess stora naturvärden och egenartade karaktär icke förstöras och att all
möjlig hänsyn tages till de många skiftande samhällsfunktioner, som denna del
av Djurgården fyller. När staten är markägare borde man även kunna förutsätta,
att en mönstergill stadsplan skapas, i vilken allmänt erkända krav pa
god planering och hänsynsfull exploatering tillämpas på ett sätt som visar vägen
för stadsplanekonstens utveckling och fulländning. Tyvärr måste det konstateras,
att detta icke varit fallet vid den alltjämt pågående byggnadsverksamheten
på Norra Djurgården. Redan vid sin tillkomst blev den s. k. gärdesplanen
starkt kritiserad, därför att den alltför hårt utnyttjade marken och
skapade huskroppar, vilka voro otjänliga för goda bostadstyper, och brutalt
inkräktade på naturen. Det påpekades till och med. att denna stadsplan, icke
utarbetats i enlighet med de moderna principer som kommit till uttryck i den
1931 av Kungl. Maj :t fastställda stadsplanelagen. Visserligen har under den
tid, som förflutit sedan gärdesplanen fastställdes år 1931, vissa modifikationer
och förbättringar företagits. Men trots detta kan gärdesbebyggelsen icke anses
fylla måttet vare sig ur stadsplaneteknisk, social eller estetisk synpunkt.

" Under de senaste åren har området mellan Valhallavägen och Frihamnen
praktiskt taget fullbyggts trots att det ur luftskyddssynpunkt anses önskvärt,
att sådana anfallsmål som en frihamn omgivas med obebyggda skyddsområden
av minst 200 meters bredd. Genom denna bebyggelse har det också blivit
omöjligt att skapa ett sammanhängande parkstråk, som skulle kunna förbinda
Södra Djurgården med trakten kring Fiskartorpet och Laduviken. Härigenom
har den framtida regionplaneringen låsts på en viktig punkt. Det är ej
heller längre möjligt att förse Stockholms norra och östra stadsdelar med ett
sammanhängande parkområde. Do nya militära förvaltningsbyggnaderna^ ha
ytterligare knappat in på den fria Gärdesheden och placerats på ett område,
som ur alla synpunkter visat sig vara idealiskt för stora friluftsmöten. Deras
stora och stelt grupperade husmassor accentuera ännu mera det ogynnsamma
intrycket av den kompakta bebyggelsen vid Värtavägen.

Sedan Djurgårdssakkunniga år 1917 framlade sitt betänkande angående
Djurgårdens bevarande såsom park, har någon dispositionsplan för hela Norra
Djurgården icke utarbetats genom statsmakternas försorg. Nyssnämnda
schematiska dispositionsplan bär dock satts ur funktion bl. a. genom att
Smedsbacken och Kampementsbacken, vilka där redovisades som park. numera
blivit bebyggda. Något auktoritativt uttalande eller ens antydan om att andra
likvärdiga områden i deras ställe skola reserveras som park finnes icke. Visserligen
har 1939 års markkommission förordat, att en del av Gärdet borde bevaras
som ett öppet område. Kommissionen uttalade som sin mening, att det
ur naturskydds- och kulturhistoriska synpunkter måste vara av intresse att
bevara en del av den säregna natur, som Ladugårdsgärde rymmer. Genom en
försäljning av detta område ''skulle kronan kunna för framtiden äventyra eg -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Om nya direktiv får Djurgårdskommissionen rn. m. (Forts.)
na viktiga intressen. Ett frilagt område av Gärdet kunde för övrigt komma att
visa_sig behövligt även för rent statliga ändamål’. Men detta positiva förslag
har icke blivit upptaget till behandling.

I likhet med 1939 års markkommission anse undertecknade det vara utomordentligt
viktigt, att den ännu fria delen av Gärdesheden lämnas obebyggd,
emedan detta område har en mycket stor betydelse för såväl huvudstaden som
landet i dess helhet genom att kunna lämna plats för utställningar, massmöten
o. d., samt genom sitt mycket stora värde ur naturskydds- och kulturhistorisk
synpunkt.

Därtill kommer att Gärdet —■ liksom skjutbanorna vid Kaknäs — även efter
Svea livgardes och Svea artilleriregementes planerade utflyttning till Järvafältet
med nödvändighet kommer att behövas såsom närbeläget övningsfält för
de i Stockholm kvarblivande förbanden. Hemvärn, frivillig befälsutbildning,
frivilligt skytte m. fl. grenar av det frivilliga försvaret kunna icke utan stort
men berövas Gärdet och Kaknäsområdet för sina övningar.

Ett stort och öppet parkområde måste slutligen enligt vår mening skapas både^
för Gärdesstadens invånare och för det gamla Östermalm samt få så stora
mått, att det kan bli ett verkligt rekreationsområde och en attraktiv tummelplats
för det växande släktet. Därigenom skulle olägenheterna av Gärdesstadens
trånga bostäder i någon mån kunna kompenseras. Ur alla synpunkter synes
det också vara av stor betydelse, att Gärdet får behålla sin omramning av
skogklädda höjder och att förbindelsen hålles öppen både nied Lilla Värtans
stränder och med Södra Djurgården.

Med hänvisning till vad som ovan framförts vilja undertecknade till statsutskottet
rikta en vördsam och enträgen anhållan, att en dispositionsplan för Ladugårdsgärde
samt Djurgårdsbrunns- och Kaknäsområdena snarast möjligt måtte
utarbetas och att de synpunkter, vi här ovan framhållit, därvid måtte beaktas.
»

Då enligt mitt förmenande denna inlaga även bör riktas till riksdagen, har
jag velat här föredraga densamma.

Om vi nu lämna denna del av det föreliggande ärendet, så kommer man in
på den andra delen, som beröres i motionen, och som utskottet och Djurgårdskommissionen
huvudsakligen ha uttalat sig örn. Det gäller bostadsbebyggelsen.

Jag mäste då först rikta en allvarlig anmärkning mot Djurgårdskommissionen.
Den gäller inte de ledande, ts*- jag antar att de icke kunna kontrollera varje
detalj, utan den gäller de män som hava utarbetat de siffror och kalkyler, på
vilka kommissionen bär stött sig och på vilka sedan utskottet bär byggt sitt
betänkande. Det är icke riktigt att förfara så, som man gjort i denna kommissions
motivering och de därtill hörande tabellerna. För att vid jämförelsen mellan
Djurgårdskommissionen och staden kunna få staden i en så ogynnsam dager
som möjligt har man i sammanställningen på sidorna 20 och 21 sammanslagit
stadens och enskilda exploatörers siffror och emot dessa ställt Djurgårdskommissionens
siffror. Det är ju självklart, att man icke kan gå till väga
på detta sätt utan att man måste skilja på stadens, de enskilda exploatörernas
och Djurgårdskommissionens siffror; eljest kan man icke få ett rättvist och riktigt
siffermaterial. Dessutom har man i denna siffertabell icke medtagit utan
med streck betecknat de försålda tomter, som staden har under åren 1932—1937
exploaterat på olika sätt, varigenom man också får en skev och oriktig bild. Det
är huvudsakligen de områden, som falla på Kristineberg och Fredhäll. Där föreligga
enligt min mening mycket tilltalande former av bebyggelse, som visa en
helt annan social bild än de av Djurgårdskommissionen försålda delarna av
Gärdet.

Jag anser att man icke bör gå till väga på detta sätt. Detta har också föran -

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Om nya direktiv för Djur gå rån kommis sio n en m. m. (Forts.)
lett, att borgarrådet Yngve Larsson tagit upp detta utlåtande och denna promemoria
till behandling och därvid gent emot kommissionens och statsutskottets
siffror, som han offentligt fastslagit som felaktiga, förklarat, att i själva
verket har kronan på Gärdet fatt i genomsnitt 2,631 kronor per eldstad, medan
stadens genomsnittspris på Kristineberg, Fredhäll och Södermalm varit 1,560
kronor. Och detta är de områden, som äro jämförliga med Djurgårdsbebyggelsen.
Det framgår sålunda av detta borgarrådets meddelande, att kommissionens
siffror äro felaktiga, helt enkelt ägnade att föra riksdagen vilse och icke värda
att sätta tilltro till. Borgarrådet fortsätter: »Det framgår inte härav att Djurgårdskommissionen,
som statsutskottet velat göra gällande, fortéen socialt betonad
prispolitik. Till de höga tomtpriserna i Stockholm har också medverkat att
staden på två decennier fått 180,000 nya invånare, vilket medfört en ovanligt
livlig byggnadsverksamhet.» .

Vi måste säga oss, att örn en demokrati skall driva byggnadsverksamhet,
så måste denna vara socialt betonad och får icke vara anlagd uteslutande på
att tjäna största möjliga antal miljoner till statskassan med åsidosättande
av sociala hänsyn, ty då vore demokratien värdelös. Demokratien måste vara
besjälad av sociala intressen även när det gäller att bygga bostäder.

Jag har också gjort mig besvär att taga del av en promemoria, som inlämnats
till staden från stadens fastighetsavdelning, och jag anser mig böra
till protokollet anteckna även en del av innehållet i den, eftersom den pa ett
utomordentligt sätt belyser de metoder som Djurgårdskommissionen använder
för att få sin politik igenom i riksdagen. .

Fastighetskontoret fäster uppmärksamheten därpå att i Djurgardskommissionens
sammanställning å sidorna 20 och 21 av medelprisen per normaleldstad
icke redovisas separat stadens tomtförsäljningar och priserna per normaleldstad
vid dessa. På grund härav, heter det i promemorian, kan icke den
av Djurgårdskommissionen förebragta utredningen utgöra underlag för statsutskottets
uttalande i femte stycket andra meningen å sid. 7 av följande lydelse:
»Djurgårdskommissionens utredningar utvisa emellertid att kronans
tomtförsäljningar inom Stockholm hållit sig vid en prisnivå, som understiger
vad staden och enskilda betingat sig för tomter med motsvarande belägenhet.»

Vidare heter det i denna promemoria: »Den berörda sammanställningen
uppgives omfatta en jämförelse av medelprisen för likabelägen tomtmark i
den inre staden. Här saknas dock helt och hållet stadens tomtförsäljningar å
Fredhäll och Kristineberg. Örn anledning härtill är att Djurgårdskommissionen
icke ansett denna tomtmark, som försåldes till relativt låga priser, likabelägen,
är detta anmärkningsvärt eftersom kommissionen om de angränsande,
kronan tillhöriga Mariebergs- och Konradsbergsområdena faller omdömet
''detta välbelägna och ur bostadssynpunkt högklassiga exploateringsområde
och i konsekvens med denna uppfattning för närvarande utan anbudsförfarande
tar ut priser på enligt uppgift 2,500—-3,000 kronor per normaleldstad
och anser dessa priser motsvara 1935 ars prisnivå, bom jämförelse kan nämnas.
att priserna vid stadens försäljningar på i redhällsområdet ar 19,jo lago
på i medeltal c:a 1,366:— kr/ne. 0

Emellertid bär såväl djurgårdskommissionen som staden — i den man staden
icke mot särskilda låga priser upplåtit mark för s. k. billig bostadsbebyggelse
— under åren närmast före den nu rådande krisen försålt sina tomter
efter anbudsförfarande, och det synes då ganska meningslöst att genom
uppgifter över vid försäljningarna erhållna normaleldstadspriscr söka visa,
att den ena parten betingat sig lägre priser än den andra. Båda ha tagit ut
så mycket de kunnat få. Den mycket betydande skillnaden föreligger dock,
att staden vid sidan av sin försäljning efter anbudsförfarande i stor omfatt -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Om nya ^direktiv får Djur g årdskommissionen m. m. (Forts.)
ning upplåtit tomter till socialt arbetande byggnadsföretagare mot priser,
som legat avsevärt under dem, som utvunnits vid anbudsförfarande.

Djurgårdskommissionen och med stöd av denna statsutskottet anser sig
kunna tillbakavisa motionärens uppfattning örn att kronan ''med sin exploatermgspolitik
gått mycket hårt fram över oersättliga naturvärden’ genom att
påvisa att all exploatering i vad avser stadsplanens utformning skett i enlighet
med överenskommelse med Stockholms stad’. Det kan icke vara vederbörande
obekant, att staden endast motvilligt gått med på dessa stadsplaner,
som i allmänhet ansetts innebära ett för hart utnyttjande av marken, men
att staden av olika skäl varit nödd och tvungen till dessa överenskommelser
Staden har varit beroende av kronan för att få livsviktiga trafikfrågor losta;
ena gången gällde det Norr Mälarstrand och Hantverkargatan, en annan gång
V Österbyn och dess tillfarter o. s.. v. Det är väl just dessa förhållanden, som
i. grund och botten utgöra anledningen till sådana framställningar som motionärens.
För stadens del är. väl önskemålet också snarare att få kronan att
tinna sig i ett mindre intensivt utnyttjande av sina exploateringsområden än
att förhindra kronan att ta ut dagens priser för den färdigbildade tomtmarken.
»

Ay detta framgar salunda, att det framför allt är emot det oerhört hansynslösa
utnyttjandet av marken, som Stockholms stad måste resa motstånd.
. '',ad skulle man då önska sig ifrån Stockholms sida? Ja, vi skulle på vår

a vara mycket tillmötesgående; vi begära inga orimligheter alls, utan
Stockholms stad har alltid varit oerhört tillmötesgående gent emot kronan
— jag kan intyga det, och Djurgårdskommissionens egen ärade ordförande,
Råstock, under förhandlingarna i markkommissionen kunde intyga det; vi
kommo ju också till ett enigt resultat. Vi begära endast att staten eller Djurgardskommissionen
skall — icke till högsta spekulation eller högsta spekulations utan till rimliga priser — sälja mark till Stockholm, inte för
att denna mark skall bebyggas utan för att den skall kunna utläggas såsom
inomraden och friluftsområden. Vidare skulle det vara önskvärt — i den mån
kronan själv eller genom att sälja till enskilda bebygger sin mark i Stockholm
— att man inte begagnade möjligheten att bygga på det sätt som nu
sker, utan att man förfore mera hänsynsfullt gent emot naturen och gent
emot Stockholms stads krav på tillgodoseende av dess invånares bästa. Detta
synes mig inte vara orimliga krav, och det är ingenting annat som begäres i
motionen än att man skall ta hänsyn till dessa ting. När då därtill kommer,
att Stockholms, stad har gjort sa generösa anbud som den gjort, så synes det
mig vara rimligt, att staten också visar något tillmötesgående beträffande
stadens önskemål.

Herr talman! Jag- ber att fa rikta en vädjan till kammarens ledamöter, att
de ta någon hänsyn till annat än de krasst ekonomiska faktorerna, och, örn
man tar hänsyn uteslutande till dessa, dock medge att de anbud, som Stockholms
stad har gjort, innebära högst väsentliga, ekonomiskt betydelsefulla
motprestationer till kronan. Man bör även från statens sida visa ett visst
tillmötesgående.

Kammarens ledamöter känna mycket väl till att jag inte är någon sådan
stockholmare som ensidigt ser på stadens intressen. Jag röstar nästan lika
ofta — ja, jag. röstar kanske oftare — för t. ex. Norrlandsifolkets krav här i
kammaren än jag röstar emot dem, och jag röstar för böndernas krav överhuvud
taget,, när jag anser dem vara rättvisa. Jag tycker emellertid att det
skulle, vara rimligt, att någon gång hänsyn visades även till Stockholms stads
ön.skmngar och att man tillmötesgick dem, eftersom de icke innebära något
orimligt.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djur gå rån kom niis s ionen m. m. (Forts.)

Jag begär, herr talman, intet annat än att kammaren ville bifalla motionen
örn en hemställan örn nya instruktioner för Djurgårdskommissionen.

Häri instämde herr Branting.

På framställning av herr förste vice talmannen, som, efter det herr talmannen
under herr Fredrik Ströms anförande uppstått och avlägsnat sig, övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar, beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 321, av herr Andrén m. fl., i anledning av Kungl Maj :ts proposition angående
beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1943/44; och^
nr 322, av herr Björkman och friherre Beck-Friis, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag angående auktoriserad mätning av ved
och annat virke, m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 288, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om avgifter
för sjöfolks pensionering, m. m.; och

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för vissa barnmorskor, m. m.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, över väckta motioner i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen
den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 158, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kulsprutesk juth ana för Västerbottens regemente m. m.;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa krigsfrivilligas
förmåner vid sjukdom m. m.;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande att
låta Svenska sällskapet för räddning av skeppsbrutne övertaga verksamheten
vid lotsverkets livräddningsstationer på Gotland;

nr 161, i anledning av Kungl. Majda proposition angående anslag å tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1942/43 till utförande av vissa gas-, vattenooh
avloppsledningar å Norra Djurgården;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av byggnad för textilforskning m. m.; _

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning
m. m.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
för budgetåret 1943/44 till nybyggnad för svenska träforskningsinstitutet; nr

165, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till understöd åt privatflyget;

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 f. m.

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyggande av
skolhemmet Hammargården i Stockholms län m. m.; och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kostnader för årlig taxering m. m.;

bankoutskottets utlåtande nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förbättring av vissa äldre tjänstepensioner m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m.; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes;

andra lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning av väckta motioner om vissa
ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen; samt

första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående organisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.25 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 157, i an- Djur
ledning av väckta motioner örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m.

missionen

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Motionären, herr Ström, m. m.
har i sitt i dag hållna anförande fortsatt att mot Djurgårdskommissionen rikta (Forts.)
de beskyllningar, som han redan i sin motion har framfört. Motionen innehåller
beskyllningar mot Djurgårdskommissionen för att den sedan flera ar bedriver
en tomtpolitik med starkt uppdrivna tomtpriser och en exploateringspolitik,
som gått mycket hårt fram över oersättliga naturvärden. I kammaren
har han i dag skärpt sitt omdöme ytterligare, och har därvid använt ett^ uttryck,
som jag inte vill citera men som var av ett sådant slag, att man måste
bestämt tillbakavisa ett dylikt uttalande.

Herr Ström har alldeles förbisett, att Djurgårdskommissionen är ett statens
organ, tillsatt av Kungl. Maj :t och utrustat med de befogenheter, som
kommissionen enligt sin av Kungl. Maj :t fastställda instruktion har att fullgöra.
Jag undrar, hur kammarens ledamöter skulle reagera, örn emot andra
dylika av staten tillsatta organ en talare skulle uppträda och fälla liknande omdömen.
Djurgårdskommissionen är ett förvaltande organ och handhar sin förvältning’
enligt av Kungl. Maj :t fastställd instruktion, och har herr Ström
någon anmärkning att göra, kan herr Ström vända sig till Kungl. Maj :t. Men
jag tror att det är ganska onödigt.

Herr Ström har lagt upp sitt anförande pa ett sadan t sätt, att jag tror, att
lian mera har skadat än gagnat den sak som han här vill försvara. Jag undrar
vad de personer, som å Stockholms stads vägnar ha att förhandla med Djurgårdskommissionen
örn de frågor, som det här rör sig örn, komma att säga
om herr Ströms sätt att uppträda. Jag tror inte att de komma att kunna påstå,
att herr Ström har gagnat Stockholms stads intressen med sitt anförande.

I början av sitt anförande säde herr Ström, att i trehundra år har Stockholm
gynnats, när det gällt att tillgodose behovet av parker och öppna platser pa
mark, tillhörig kronan, men att sedan demokratien kom till, hade det blivit
sämre. Men herr Ström tycks då alldeles ha glömt bort, att under senare årtionden
har på grund av folkökningen ett alltmer växande behov av bostäder
uppstått.

I sin motion Ilar herr Ström yrkat, att riksdagen måtte anhålla hos Kungl.

Maj :t örn utredning och förslag till nya instruktioner för Djurgårdskommissionen
till föfhindrande av tomtspekulation, uppdrivande av bostadshyrorna och
skövlande av oersättliga naturvärden. Men herr Ström har inte i sin motivering
angivit, hur en sådan ny instruktion skulle se ut. Jag vill understryka, att
Djurgårdskommissionen handhar förvaltningen av och försäljningen av tomter
på områden, som lia blivit stadsplanelagda efter förhandlingar mellan Stockholms
stad och staten och efter beslut av Kungl. Maj :t och riksdag. Det är således
inte Djurgårdskommissionen, som på egen hand sätter i gång vare sig
tomtförsäljningar eller skövlande av vad herr Ström kallar naturvärden. Djur -

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
gårdskommissionen förvaltar sin uppgift i enlighet med riksdagens av Kungl.
Majit fastställda beslut.

0 Enligt herr Ström bär det ingivits anbud från staden att få köpa vissa områden
av staten, och han läste upp en del anbud. Jag känner inte till, och i
statsutskottet och överhuvud taget i riksdagen känna vi inte till några sådana
anbud. Där blottade herr Ström vissa delar av förhandlingar, som tydligen pågå
mellan representanter för Stockholms stad och Djurgårdskommissionen.
dag finner det ganska märkvärdigt, att herr Ström skaffar sig tillgång till
sådana aktstycken, örn vilka förhandlingar ännu inte äro slutförda, och sedan
drar fram dem i kammaren för att häftigt angripa Djurgårdskommissionen,
den part som å statens vägnar skall förhandla med delegerade för Stockholms
stad. Jag tror inte att herr Ström därigenom har gagnat dessa förhandlingar.

Herr Ström riktar mot statsutskottet den anmärkningen, att vi inte lia remitterat
hans motion till en hel del av honom uppräknade myndigheter. Hans
motion innehåller endast en trycksida och utgör, såsom jag nämnde, i två olikaavsnitt
beskyllningar mot Djurgårdskommissionen. Det är naturligt, att statsutskottet
ville höra Djurgårdskommissionen med anledning av motionen, men
det fauns ingen anledning att remittera den till några andra myndigheter.
Djurgårdskommissionen bär avgivit ett mycket utförligt utlåtande, som är
bifogat betänkandet, och den, som vill ägna det en granskning, skall där finna
mycket, som motsäger vad herr Ström i sin motion och här i dag Ilar yttrat.

I sitt anförande uppläste herr Ström en skrivelse, som han påstod var tillställd
statsutskottet. Den skrivelsen kom i förrgår, således den 7 juni, till
statsutskottet,. men statsutskottets utlåtande, som vi behandla i dag, bordlädes
den 4 juni i kamrarna. Det är då naturligt att inte denna skrivelse har
kunnat refereras i utskottets utlåtande.

1 större delen av sitt anförande uppehöll sig herr Ström utförligt vid de naturvärden,
som nu hålla på att skövlas, men han gick mycket flyktigt förbi
en annan mycket viktig sak, som jag är övertygad om Stockholms invånare ha
intresse av, nämligen frågan örn en ökad tillgång på bostäder. Den frågan har
herr Ström alldeles tappat bort under sin propagandaverksamhet.

Under mer än tjugo år har jag haft anledning att följa förhållandena mellan
Stockholms stad och staten. Den, som är intresserad därav, kan ta del av statsrevisorernas
berättelser på 1920-talet och därigenom få klart för sig, vad som
ledde till tillsättandet av Djurgårdskommissionen. Man kan där få veta, huru
förhallandena mellan Stockholms stad och staten dessförinnan gestaltade sig.

Herr Ström yrkar att kommissionen snarast möjligt måtte avskaffas. Det
förstår jag. Innan Djurgårdskommissionen fanns, kände statsutskottet och riksdagen
bra litet till relationerna mellan Stockholms stad och staten. Det var endast
genom statsrevisorerna, som vi kunde få en inblick däri. Men statsrevisorerna
blottade sådana förhållanden, att det befanns vara nödvändigt att tillsätta
ett. organ, som å statens vägnar kunde bevaka dess intressen och inleda
förhandlingar med Stockholms stad och för riksdagen anmäla de spörsmål, som
staten och Stockholms stad hade ouppklarade. Jag förstår således, att herr
Ström såsom representant för vissa intressen — jag är övertygad om att herr
Ström talar å en mycket begränsad krets vägnar — gärna vill att Djurgårdskommissionen
skall avskaffas, varigenom man skulle förhindra, att staten
skulle ha ett organ som kan följa mark- och tomtfrågorna i Stockholm, där ju
staten är en stor intressent.

Statsutskottet har helt naturligt avgivit sitt utlåtande med ledning av de
uppgifter vi ha kunnat införskaffa och det utförliga yttrande, som Djurgårdskommissionen
har avgivit. Vi erkänna att, i den mån motionerna ta sikte på
tiden före nu pågående krig, tomtpriserna i Stockholm voro höga under då rå -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
(lande högkonjunktur. Men om man tar sikte på de mera aktuella förhållandena
under krigsåren, kan det konstateras att kronans tomtpriser betydligt
nedgått. Av Djurgårdskommissionens yttrande framgår det, att Stockholms
stad upplåtit mark med tomträtt intill områden, där kronan sålt tomter, och
att den årliga nvgäld, som Stockholms stad tagit för sina tomter, har ett kapitaliserat
värde, som är högre än det, till vilket kronan har försålt sina
tomter.

Jag skall inte fördjupa mig alltför mycket i dessa spörsmål, eftersom vad vi
här tala örn ju egentligen avser förhållanden, i fråga om vilka kronan redan har
fattat beslut. Djurgårdskommissionens verksamhet har riksdagen redan tagit
ställning till. Örn förhandlingar nu ha inletts örn försäljning till staden av
vissa områden, komma de så småningom, då de bli slutförda, under Kungl.
Maj:ts och riksdagens prövning.

Jag har observerat, att när det under senare år har förts förhandlingar
mellan Stockholms stad och staten och dessa inträtt i ett visst skede, har det
satts i gång ett nervkrig mot riksdagen, och det förefaller, som om det möte,
som refererats i tidningar, liksom Stockholmspressens uttalanden och herr
Ströms inlägg här i dag vore ett led i ett nervkrig, som man försöker sätta
i gång för att därmed påverka de förhandlingar, om vilka jag ingenting känner
men som jag under hand har hört pågå. Jag finner detta mycket olämpligt.

När herr Ström kritiserar statsutskottet, bör herr Ström uppmärksamma sista
stycket i utskottets motivering, där utskottet yttrat: »De högt uppdrivna bostadskostnaderna
i huvudstaden förtjäna förvisso allvarligt beaktas. Att utfinna
de lämpliga åtgärderna för hithörande frågors lösning ankommer väl
främst på närmast ansvariga kommunala organ i all synnerhet då fråga är örn
en kommun med Stockholms resurser både ekonomiskt och i andra avseenden.
Självfallet kunna dock ej heller statsmakterna undgå att uppmärksamma dessa
huvudstadens problem lika litet som det samband vilket råder mellan tomtpris
och byggnadskostnader. Utskottet inser tillfullo angelägenheten av att staten vid
ali markexploatering både i Stockholm och annorstädes tillämpar en tomtpolitik
som — vid sidan av de ofrånkomliga ekonomiska synpunkterna — också
tar sikte på de sociala kraven.» Jag avstår från att läsa upp fortsättningen.
Därmed har utskottet angivit synpunkter, som borde förstås på ett annat och
bättre sätt, än motionären har gjort. I fortsättningen trycker utskottet särskilt
på att kronans, stadens och den bostadssökande allmänhetens intressen
överensstämma däri, att dessa områden utan onödig tidsutdräkt stadsplaneläggas
och exploateras och att stadens medverkan härvid fordras vid stadsplanering
m. m.

Herr Ström talade örn ett betänkande, avgivet av 1940 års byggnadssakkunniga.
Det känna vi väl till, och vi ha uppmärksammat, vad de sakkunniga
säga nederst på sid. 98 och överst å sid 99 i betänkandet, vilket visst inte ger
belägg för den kritik, som herr Ström har framfört.

I dag gäller det Ladugårdsgärdet, sade herr Ström. Det gör det visst inte.
Det gäller inte att i dag ta ställning till Ladugårdsgärdet. Det pågår förhandlingar,
och herr Ström berättade själv, att det ingivits en framställning från
Stockholms stad att få köpa en del av Ladugårdsgärdet. Han yttrade sig örn
priser och dylikt, vilket jag utan kännedom om förhållandena inte kan bedöma.
Men när jag i den skrivelse, som inlämnats till statsutskottet, och på annat sätt
linner, att man vill lia. Gärdet till naturpark, samtidigt sorn man såsom skill för
dess bevarande också framhåller, att Gärdet är nödvändigt att ha för militära
övningar, då frågar jag mig, hur det går att ha Gärdet såsom övningsplats för
militärer samtidigt som det skall vara naturpark. Man frågar sig också, örn det
verkligen är nödvändigt, att den dyrbaraste tomtmarken i riket skall användas

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
till militär boningsplats. Det blir emellertid en sak, som man får förhandla om,
eftersom det ju inte kan klaras upp i denna debatt.

Jag finner, att herr Ström har skjutit betydligt över målet. Det finns mycket
att tillägga, men da jag vet att en ledamot av Djurgårdskommissionen har begärt
ordett efter mig, skall jag inte yttra mig mera i saken, då vi säkerligen
kunna få åtskilliga uppgifter av honom, utan jag skall inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Pauli: Herr talman! Jag är inte den medlem av Djurgårdskommissionen,
vars anförande nyss bebådades av utskottets ordförande. Men jag har
i alla fall känt mig uppkallad att säga några ord i denna debatt med anledning
av att jag tillhör utskottet och var närvarande vid frågans behandling
i plenum. Denna behandling var av ytterst summarisk natur. Från fjärde avdelningen,
som jag inte tillhör, förelåg ett enhälligt förslag, och det blev
ingen diskussion, utan beslutet endast klubbades. Jag hann själv helt enkelt
inte närmare övertänka, huruvida alla delar av utskottets föreslagna motivering
vörö sådana, att de motsvarade de synpunkter, som jag skulle vilja
lägga på frågan.

Mycket i utskottets motivering kan jag för min del helt instämma i. Dit hör
vad utskottets ordförande herr J. B. Johansson nyss läste upp, nämligen
detta: »Utskottet inser till fullo angelägenheten av att staten vid all markexploatering
både i Stockholm och annorstädes tillämpar en tomtpolitik som
— vid sidan av de ofrånkomliga ekonomiska synpunkterna — också tar sikte
på de sociala kraven.»

Däremot är jag mindre nöjd med det sätt, varpå fjärde avdelningen och sedan
utskottet ha behandlat frågan örn naturskyddet. På den punkten tycker
jag att man uttryckt sig väl summariskt och ensidigt. Jag kan i viss mån
förstå herr Ströms reaktion, även om jag vill instämma i den föregående
talarens uttryck, att herr Ström sköt över målet. Herr Ström är ju bland
mycket annat litterär författare och poet, och han tillämpar väl den poetiska
regeln att »sikta på stjärnorna för att nå skogsbrynet». Han använde en del
uttryck örn Djurgårdskommissionen, som jag tycker äro tilltagna åtskilligt
i överkant.

o Det hindrar ju inte att man kan få lov att yttra sig kritiskt angående Djurgårdskommissionen.
Jag kan inte inse att man har anledning att fördöma de
opinionsyttringar som ha förekommit. Den vädjan, som av ett tiotal organisationer
riktades till utskottet, kom tyvärr för sent. Hade den kommit i tid,
hade det kanske kunnat bli en debatt i utskottet, vilken kunnat leda till vissa
modifikationer i utlåtandets motivering. Jag kan inte finna, att dessa opinionsyttringar
skulle vara oberättigade. Naturligtvis kan man säga, att därigenom
föres ett »nervkrig» i anledning av de pågående förhandlingarna. Men
vad är det för ont i detta i ett land, där vi ju dock hålla på yttrandefriheten?
Det finns full rätt för den svenska allmänheten på de håll, där man är
intresserad av denna sak, att få påverka de pågående förhandlingarna genom
opinionsyttringar. Det anser jag vara någonting fullt riktigt och lojalt.

Sedan är det en annan sak, hur det förhåller sig med det sakliga värdet
i dessa opinionsyttringar. För min del måste jag säga, att jag å ena sidan
har fullt klart för mig, att staten behöver ett förhandlingsorgan i dessa viktiga
mark- och tomtfrågor, men att jag å andra sidan har det intrycket, att
regeringen har varit angelägen att från första början i Djurgårdskommissionen
sätta in personer, som visserligen ha visat ett synnerligen starkt intresse
för statsfinansiella behov, men som visat sig ha mindre sinne för sådana

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
ting som Stockholms stads behov av öppna parkområden och hänsynen till
naturskyddsvärden.

För att nu tala speciellt örn Gärdet, så frågade herr J. B. Johansson, hur
man i all rimlighets namn kan få två sådana synpunkter att överensstämma
som att man vill upplåta denna dyra tomtmark för militära övningsändamål,
samtidigt som man talar örn dess värde ur naturskyddssynpunkt. Jag håller
med honom om att det kan se konstigt ut. Men jag tycker inte att det är så
orimligt, eftersom Gärdet faktiskt består av ganska olikartad terräng. För
min del ömmar jag ur naturskyddssynpunkt inte så värt mycket för den öppna
mark, som har karaktären av ren fäladsmark och som sedan gammalt använts
för militära övningar. Den hade ju ur naturälskarens synpunkt ett värde
på den tiden, då den var relativt orörd och låg där med sina kullar^ och
böljande linjer. Allt detta är nu brutet genom bebyggelse, och det, som återstår
av den rent öppna terrängen, kanske inte har det estetiska värdet, att
man från den synpunkten helt bör skona det.

Men Gärdet består också av annan terräng. Som vi alla veta, finns ut mot
Värtan ett smalt skogs- och höjdbälte, och detta har nian vid den nu skedda
bebyggelsen inte brytt sig det allra minsta örn, ty som vi veta marscherar
Gärdesstaden brutalt upp över dessa forna skogshöjder. Det står visserligen
kvar en del träd, vilket ju är bra, efterom det ger litet grönska åt mellanrummen
mellan bebyggelsen, men annars tycker jag man har gått fram väl
skoningslöst.

Örn jag alltså inte kan instämma i kravet på att hela det nuvarande Gärdet
skall lämnas i fred för bebyggelse, vilket jag måste säga är något överdrivet,
efter vad som redan skett därute, så vill jag dock hoppas, att man
vid den fortsatta bebyggelsen visar litet mera hänsyn för de av naturen
parkliknande områden, som där finnas. Ett sådant område ligger mellan Värtavägens
östligaste del och frihamnsområdet, och jag tycker, att det vore
mycket beklagligt, örn man skulle förfara med det på samma sätt som med
motsvarande partier, som redan äro bebyggda.

Dessutom kan man nog våga säga, att även örn den nuvarande Gärdesstaden
har många förtjänster genom sitt öppna byggnadssätt, sin omsorg att _få in
luft och ljus och även någon grönska mellan husen, så gör den i viss män ett
beklämmande intryck. Den verkar mänsklig myrstack, och går man in och
granskar myrstackens insida, finner man att de höga tomtpriserna, som ju
delvis Djurgårdskommissionen har på sitt samvete —- det kan den aldrig komma
ifrån — ha bidragit till ett byggnadssystem, som gör att man ofta tror
sig förflyttad in i ett dockhem, inte i Ibsens mening utan i rent bokstavlig
mening. Många av våningarna verka dockskåp, och man beklagar att människor,
som skulle behöva en större luftkub, nödgas bo i dessa trånga utrymmen.
Å andra sidan äro husen modernt byggda, och det är väl dessa s. k. moderna
bekvämligheter som uppliva och underlätta tillvaron i de trånga utrymmena.
Men inte är det något idealiskt byggnadssätt att tränga ihop folk på det

sättet. ...

Jag anser alltså, att den byggnadspolitik, som där föres, inte i små praktiska
resultat har visat sig alldeles lycklig. Detta är ju en sak som närmast
har att göra med tomtprispolitiken. Det kan inte hjälpas, att man känner sig
ganska tveksam inför de i bilagan till utlåtandet angivna jämförelsesiffrorna
mellan statens och stadens tomtpriser, då det visar sig att man där inte har
rört sig med fullt kommensurabla siffror. Det har nämnts i pressen, och det
överensstämmer med vad herr Ström sade, att socialministerns byggnadssakkunniga
1941 rapporterade, att Djurgårdskommissionen under perioden 1935
—1939 per normaleldstad på Gärdet log ut i medeltal 2,631 kronor i tomtpris,

Nr 23.

Oasdagen den 9 juni 1943 e. m.

Om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
medan staden i Kristineberg-, Fredhäll och på Söder fick 1,560 kronor. Dessutom
nämnas i Djurgårdskommissionens uppställning inga kommunala tomtpriser
från hösten 1931 fram till 1942, vilket måste betraktas såsom en lucka
av ganska stor vikt i framställningen.

Jag måste alltså säga, att man hitintills inte har fått någon fullt tillfredsställande
belysning av kronans tomtprispolitik, jämförd med Stockholms stads.
Därför är det fullt berättigat, när utskottet säger att vid markexploateringen —
och däri inneslutes givetvis också tanken på tomtprisen -— staten bör ta mera
sociala och mindre ^uteslutande statsfinansiella hänsyn, än hittills har skett.

I denna fråga pågå. förhandlingar, och det är givet, att riksdagen inte har
anledning att yttra sig örn pågående förhandlingar. Men man kan ha både anledning
och rätt att uttala förhoppningar. Jag vill då uttala den förhoppningen,
att dessa förhandlingar måtte leda till en överenskommelse örn inlösen
från Stockholms stads sida av sådana områden, som ur hygieniska, sociala
och estetiska synpunkter kunna behöva lämnas fria från bebyggelse, och att
överenskommelsen också blir sådan till sin ekonomiska innebörd, att den kan
antagas fran bade statens och stadens sida. Jag vill inte i likhet med herr
Ström uttala någon så grym förhoppning som att Djurgårdskommissionen
måtte helt försvinna. Men jag skulle gärna se, att den för framtiden kunde
visa mera hänsyn till de synpunkter, som nu urgeras bl. a. från de organisationer,
vilka för sent kommo in med sin skrivelse till statsutskottet. I
sitt berömvärda nit att bevaka statens finansintressen bör den inte alldeles
lämna ur sikte, att det i alla fall till sist inte bara gäller att tjäna pengar
åt staten utan att inreda hem för människor och att ge dessa hem en omgivning,
som är tillfredsställande både för de vuxna och inte minst för barnen.
Det är ju främst för barnens skull som man önskar att vissa öppna områden,
rester av den skogiga Djurgardsnaturen, skola kunna bevaras i form av parker.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Heiding: Herr talman! Herr Ström har i sin motion begärt nya instruktioner
för Djurgårdskommissionen, .men herr Ström har ju inte alls dragit
upp några riktlinjer för hur dessa instruktioner skulle komma att se ut,
och jag kunde inte finna av hans anförande i dag att han hade några riktlinjer
att föreslå.. För övrigt förvånar det mig verkligen, att herr Ström begär
nya instruktioner för Djurgårdskommissionen, en kommission som herrström
helst ville se hängd snarast möjligt. Herr Ström uttalade sig för att
Djurgårdskommissionen skulle försvinna, och då finns det väl ur hans synpunkter
ingen anledning att utfärda nya instruktioner för den. Jag ber att
likväl få framställa den frågan till herr Ström: hur vill herr Ström, att instruktionerna
skola utformas?

Sedan ber jag att fa framställa ännu en fråga, sa att herr Ström kan få
fundera på den en stund — herr Ström kommer väl att begära ordet än en
gång, kanske flera gånger. Min fråga lyder: bör staten, Stockholms stad eller
byggmästaren ha vinsten av den markvärdestegring som skett? Herr Ström
talade örn förhallandena för 300 ar sedan. Vi fa väl tänka oss att det var
andra tider då. Det har blivit en markvärdestegring. Skall nu staten uppbära
vinsten därav, när det gäller statens mark, eller skall Stockholms stad eller
byggmästarna göra det?

Den mark. som staten äger, vare sig den är belägen i Stockholm eller ute i
landet, bör vid försäljning betinga det pris, som gäller i den öppna marknaden.
Djurgårdskommissionen, som före krigsåren försålde tomter enligt anbudsförfarandet,
kunde i flera fall lia uppnått ännu högre priser, men genom att fördela
de tillgängliga tomterna mellan flera anbudsgivare fick kommissionen

Onsdagen den 9 juni 194."! e. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
godtaga lägre priser. En byggmästare, som fått ett visst antal eldstäder att
bygga, kunde således icke komma i fråga vid prövningen av kommande anbud.
Det gjordes upp en tabell, där alla anbuden infördes, och örn sedan en byggmästare
köpt ett visst antal tomter, kunde han inte komma i fråga, även om
han ingav högre anbud, utan då antogs det anbud som kom därnäst, för att
tomterna skulle fördelas på så många byggmästare som möjligt. Detta gjordes
för att priserna inte skulle kunna trissas upp alltför mycket. Under de
senare åren lia tomterna blivit försålda under hand till priser som blivit godkända
av statens byggnadslånebyrå.

I jämförelse med de priser, som staden erhållit både vid direkt försäljning
och vid upplåtelse mot tomträtt, kunna Djurgårdskommissionens priser inte
anses oskäliga. Örn statens mark försåldes till Stockholms stad till lägre priser,
erhölles ändå ingen garanti för att tomterna också i framtiden skulle säljas
till låga priser. Staden komme helt säkert att ta ut de priser, som kunde
erhållas i öppna marknaden vid försäljningstillfället. Markvärdestegringen
skulle således komma staden i stället för staten till godo.

Herr Persson i Stockholm bär väckt en motion, vari hemställts att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utfärdandet av sådana
direktiv till Djurgårdskommissionen, att Stockholms stad gives företrädesrätt
framför enskilda vid förvärv av kronan tillhörig mark inom Stockholms stads
områden, och att kronan därvid tillämpar en sådan prispolitik, att den sammanfaller
med vad chefen för socialdepartementet deklarerat i förevarande avseende.

Det framgår tydligt av motionerna att Stockholms stad önskar förvärva
större områden av staten och att man vill att staten skall upphöra med sin
exploatering av tomtmark.

Örn byggmästarna erhölle tomterna till priser som läge 30 ä 40 % under
dagsvärdet, funnes då någon garanti för lägre hyror i framtiden? Nej, jag
tror inte att man kail få någon garanti därför. Fastigheterna komma ut i den
allmänna handeln, och vinsten skulle i första hand stanna hos byggmästarna.
Se för övrigt på taxeringsvärdena på sid. 21 i utskottets utlåtande! Det framgår
ju tydligt av denna uppställning att taxeringsvärdena lia stigit avsevärt.
Vi kunna t. ex. bara se på de tomter, som såldes år 1912. Medan de vid försäljningen
betingade ett medelvärde av 1,232 kronor per eldstad, har taxeringsvärdet
enligt 1941 års taxeringslängd gått upp till 2,035 kronor, således en
ökning med 803 kronor per eldstad. Där ser man tydligt att taxeringsvärdena
stigit, och det är ju omöjligt att hindra dessa värden att stiga undan för undan.
Det är tillgång och efterfrågan på en vara som bestämma priset, och så
är det även i fråga om tomter. Om ett tillräckligt stort antal tomter utbjödes,
komme priserna att hålla sig på en skälig nivå. Ifall Stockholms stad
hade visat större intresse för att det skulle komma mer tomter i marknaden,
hade tomtpriserna aldrig blivit så höga som de nu äro. Det är alldeles klart
att finns det mycket tomter att välja på, undersöka byggmästarna, var de
kunna få den billigaste tomten, och köpa, den, men finns det blott ett fåtal
tomter, så att byggmästarna lägga in anbud på nästan alla, niir de vilja köpa
en eller två, är det alldeles klart latt tomtpriserna bli höga. Utskottet har
härom yttrat: »I själva verket torde den främsta orsaken till de högt uppdrivna
tomtpris, som gällt i huvudstaden, vara av kommunalpolitisk natur,
eller närmast en följd av fördröjd stadsplanering för den inre staden. Inom
ytterområdena har visserligen stadsplaneringen nått längre, men bostadsproduktionen
därstädes har, enligt vad Djurgårdskommissionen i sitt yttrande
påvisat, ej kunnat avhjälpa bostadsbristen på grund av bland annat otillfredsställande
kommunikationsanordningar. Genom stadens medverkan till stads Första

kammarens protokoll 19Jf3. Nr 33. 6

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
planering utav kronan tillhörig mark i och invid den inre staden skulle måhända
åtminstone i någon mån den höga tomtprisnivån kunna motverkats.
Även i avseende å dylik stadsplanering av kronans mark har emellertid den
under de gångna åren från Stockholms stad förda politiken verkat fördröjande.
»

Stockholms stad synes således icke vara angelägen om att få billiga bostäder.
Jag vill härvidlag endast påminna om dispensansökningarna angående hushöjderna
i kvarteren New York och Oporto på Gärdet. Den frågan var före i
Stockholms stadsfullmäktige för en tid sedan. Det hade gjorts en framställning
till Kungl. Maj :t om att man skulle få bygga 1 å 2 eller kanske 3 meter
högre för att få plats med ytterligare en våning i dessa hus. Kungl. Maj:t
remitterade byggmästarnas ansökningar till Stockholms stadsfullmäktige, och
majoriteten av stadsfullmäktige motsatte sig framställningen, trots att 114
högvärdiga eldstäder skulle ha kunnat erhållas. Byggnadskostnader och hyror
per eldstad skulle ha blivit betydligt lägre genom att kostnaderna för grund,
tak, hiss och drift m. m. samt även tomtkostnaderna fördelats på ett större antal
lägenheter. I dessa materialbristens tider hade det varit välbetänkt av staden
att gå med på denna framställning.

Jag vill även framhålla att Djurgårdskommissionen aldrig har »legat» på
några tomter för att därigenom pressa upp priserna. Så fort vägar och gator
blivit iordningställda, lia tomterna utbjudits till försäljning.

För närvarande finns ej något större antal tomter som kunna utbjudas. På
Gärdet lia nyligen sålts tomter för cirka 500 eldstäder bortåt frihamnsområdet,
och i stort sett kunna inga nya eldstäder ställas till förfogande där, förrän
stadsplan genomförts för ytterligare områden av Gärdet. På Johanneshov-Kvarnängen
kunna inom den närmaste tiden försäljas tomter för cirka 2,000 normaleldstäder.
Det är ganska mycket, men i förhållande till åtgången av tomter här
i Stockholm är siffran ändå inte stor. Vidare finns ett mindre område i Johanneshov-Kvarnängen
som kan utbjudas ett kommande år, men sedan är det slut
även på det området. A Mariebergs-Konradsbergsområdet ha i vår kunnat säljas
tomter för cirka 700 eldstäder, och tomter för ytterligare 1,000 eldstäder
kunna kanske säljas under innevarande år. Sedan bero exploateringsmöjligheterna
här på när sjukhuset och ammunitionsfabriken komma att flyttas därifrån.
Således är det inte stort antal tomter som för närvarande och under
den närmaste framtiden kunna säljas. Det ankommer nu på när stadsplan upprättas
för ett något större område, och man har närmast tänkt att få en sådan
till stånd för ytterligare delar av Gärdet.

Genom det anförda har jag påvisat att Djurgårdskommissionen icke bedrivit
någon tomtspekulation. Talet därom beror endast på misstänksamhet från stadens
sida.

Jag har ingenting emot, och det vore även ett allmänt önskemål, att hyrorna
bringas ned till en lägre nivå, men staden bör därvid föregå med gott exempel
och visa, hur det skall gå till. I stället för att begära nya instruktioner för
Djurgårdskommissionen borde herr Ström ha begärt en fullständig utredning
örn hur man skall kunna komma till rätta med detta problem. I Djurgårdskommissionen
kunna vi ju inte, när vi bli erbjudna så och så mycket för en tomt,
säga: »Nej, vi vill inte lia så mycket. Vi vill inte ha mer än så och så mycket.
» Vi lia inte möjlighet att gå till väga på ett sådant sätt, och jag tror inte
heller att riksdagen skulle vilja ge Djurgårdskommissionen instruktioner av den
innebörden. I så fall komme vinsten att gå till byggmästarna.

Vad beträffar det så mycket omtalade friområdet på Gärdet, har Djurgårdskommissionen
förklarat sig beredd att medverka till frågans lösning. Samtidigt
har kommissionen emellertid ansett att, i likhet med vad riksdagen uttalat,

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
stadsplan bör genomföras. Den frågan kan icke skjutas åt sidan, utan förr eller
senare måste någonting göras däråt.

Jag må ju säga att herr Ström hade större anledning att angripa Kungl.
Maj :t och i all synnerhet försvarsministern för de militära förvaltningsbyggnader
som uppförts på Gärdet. De ha tillkommit utan Djurgårdskommissionens
medverkan, och jag var för min del ungefär på samma linje som herr Ström,
när han i början av riksdagen påvisade att det inte var lämpligt att uppföra
dessa stora militära byggnader på Gärdet. De stå där såsom ett skrämmande
exempel, och man, kan inte gärna låta bli att uppföra byggnader runt omkring
dem, för att man skall kunna få någon anslutning till dessa höga hus som stå
där ute och hägra. Det skulle väl se märkvärdigt ut, örn man lät dessa hus stå
där ensamma. Man bör väl stadsplanelägga området omkring dem, så att det blir
bebyggt, och sedan får man förlägga friområdet till någon annan plats, t. ex.
öster om Gärdesgatan. Det kan inte vara lämpligt att ha det ordnat så,
som det nu är, ute på Gärdet. Jag är således inte alls någon vän av den
bebyggelse som kom till genom att dessa militära ämbetsbyggnader blevo förlagda
dit.

Då det i motionen talas örn oersättliga naturvärden, antar jag att herr Ström
därmed i lörsta hand avser det icke skogbeväxta området på Gärdet. Herr
Ström anser, att detta är ett naturområde som bör skyddas. Det kan ju vara
sant. Jag erkänner att detta kuperade område har sitt värde ur naturskönhetssynpunkt.
När det gäller de områden, som äro beväxta med ekar eller andra
träd, har Djurgårdskommissionen försökt att skydda dessa så mycket som
möjligt. Man kan inte säga att kommissionen har gått illa åt dessa skönhetsvärden.
Herr Ström kan t. ex. se på Smedsbacken, där mycket av träden står
kvar. Jämför man Smedsbacken med exempelvis Kristinebergsområdet, som
staden exploaterat, undrar jag på vilket område de flesta träden äro bevarade.
Det är tätare bebyggelse på Kristinebergsområdet än på Smedsbacksområdet.
På själva Gärdet kan man ju inte tala örn någon trädvegetation, ty där har ju
inte funnits någon sådan. Bebyggelsen är i alla fall ganska gles både på Gärdet
och på det angränsande Smedsbacksområdet.

Jag ber att med några ord få bemöta ytterligare en del av herr Ströms uttalanden.

Herr Ström talade bland annat om att det hade lämnats oriktiga uppgifter
beträffande de siffror som anförts i Djurgårdskommissionens utlåtande. Henström
gjorde gällande att det ägt rum en sammanblandning av uppgifterna örn
stadens och de enskildas försäljning av tomter. Men herr Ström, som känner
till förhållandena mycket väl, kan ju läsa själv. Här äro siffror upptagna för
de olika områdena, och herr Ström vet ju vem soia har sålt dessa tomter, och
det är ju angivet vilka priser de betingat. För övrigt ha siffrorna hämtats från
stadsfullmäktiges protokoll. Jag har här några färska siffror, vilka gälla ett
område där det försåldes tomter under åren 1921—1924. Det är kvarteret
Näktergalen. Jag ber att få omtala vilka tomtpriser som där erhöllos. Den 19U
1921 försåldes enligt stadsfullmäktiges beslut tomter för 2,000 kronor per
normaleldstad, den 3% 1922 för 2.000 kronor, den 24/4 samma år för 2.300 kronor.
den Va för 2,500 kronor, den 2iV för 2,450 kronor, samma dag en annan
för 2,400 kronor och den ’•/» en för 2,400 kronor. Den 1923 uppgick priset
lill 2,600 kronor per normaleldstad. Detta, var så långt tillbaka i tiden som
under åren 1921—1923. Jag får ju säga, att i jämförelse därmed äro inte de
priser höga, som Djurgårdskommissionen har fått för sina tomter åren 1942
och 1943.

Herr Ström talade vidare örn att statsmakterna för 300 år sedan vörö mycket
välvilliga. Det är egendomligt, att staden inte då lade ut mer mark lill öppna

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
platser, när den hade möjlighet att få marken gratis eller till mycket låga priser.
Staden har således tidigare av staten fått stora områden för sin utveckling.
Dessa områden har staden utnyttjat till bebyggelse utan att avsätta erforderliga
parkområden. Så t. ex. har staden exploaterat det tätbebyggda
Östermalm utan att avsätta något som helst parkområde. Staden förlitade sig
på att den kronan tillhöriga Humlegården och den närbelägna Kungsträdgården
skulle för framtiden få vara öppna för allmänheten, trots att dessa områden
från början reserverats för kronans egna ändamål. När herr Ström framhöll
att Stockholms stad före demokratiens genombrott behandlades på ett
bättre sätt än nu, frågar man sig som sagt, varför staden inte på den tiden
avsatte stora, vackra parkområden i stället för att vänta därmed till senare
år. Staden borde lia tänkt sig för och inte bebyggt ali mark som staden fick i
sin hand.

Jag ber också att få säga att orsaken till att stadens tomtpriser, t. ex. på
Fredhäll och Kristineberg, icke i utlåtandet upptagits till jämförelse är att
staden måst medgiva avsevärda rabatter på dessa tomter på grund av att omfattande
bergsprängningar voro nödvändiga där. Det bör dock nämnas att vid
de senaste försäljningarna på Fredhäll erhöll staden 2,000 kronor per eldstad
för tomter, för vilka nedsprängning till gatans plan från 6—8 meters höjd
måste företagas av byggmästarna. Det var inte något lågt pris som byggmästarna
fingo betala för dessa tomter.

Man skulle kunna draga fram ytterligare en hel del exempel, men jag skall
inte göra det. Det är blott på ett pär punkter till som jag ber att få bemöta
herr Ström.

Herr Ström uttalade sig mycket skarpt örn Djurgårdskommissionen. Jag
skall inte återge hans skarpa ord, utan vill i likhet med statsutskottets ordförande
förbigå dem. Jag tycker inte att det är passande att yttra sådana saker
i debatten. Herr Ström hoppades emellertid att Djurgårdskommissionen
skulle upphöra att existera. Varför påyrkar han då, såsom jag sade i början
av mitt anförande, nya instruktioner för kommissionen? Herr Ström yrkade
bifall till sin motion, men den överensstämmer ju i det avseendet inte med
uttalandena i hans anförande.

Herr Ström var inne på frågan örn att staden hade ingivit ett högt anbud på
att köpa ett område på Ladugårdsgärde. Det gällde Kampementshacken och det
stora öppna området nedanför, som gränsar intill de militära byggnaderna och
sträcker sig nedåt Gärdesgatan. Jag skall inte, såsom herr Ström, yppa några
siffror, ty jag anser att det är mycket olämpligt. Jag förstår inte, var herr
Ström har fått dessa siffror ifrån. Vem har lämnat ut dem? Vi ha fått handlingarna
hemligstämplade till Djurgårdskommissionen: de voro försedda med
en röd stämpel, enligt vilken siffrorna inte skulle få yppas.

Men här kommer herr Ström och läser upp siffrorna i riksdagen. Det är
förvånande att någonting sådant skall kunna ske här.

Jag skall icke nämna någon enda siffra, men eftersom kammarens ärade
ledamöter hade tillfälle att höra herr Ströms uppgifter, vill jag bara säga, att
stadens anbud för hela området inklusive Kampementshacken innebär, att
enbart en exploatering av detta senare parti skulle vara tillräcklig för att
ge staden hela köpesumman tillbaka. Den övriga delen av Gärdet skulle staden
således få gratis. Detta var alltså ett rent underbud, som vi ej kunde reflektera
på. Underhandlingarna lia emellertid hållits i gång, och eftersom de
komma att fortgå, kanske överenskommelse kan träffas så småningom.

Det område av Ladugårdsgärdet, där tomter sålts, nämligen Smedsbacken
och området ner mot Valhallavägen har inbringat cirka 40 miljoner kronor,
och detta område är mindre än det herr Ström har talat örn. Pengarna har

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m. Nr 23. 85

Örn nya direktiv för Bjurgårdskommissionen m. m. (Forts.) .
staten .ansett behövliga för att kunna finansiera förflyttningarna av de till
Gärdet förlagda regementena.

Exploateringen skedde under åren 1931—1942. Stadsplanen för denna exploatering
upprättades av byggnadsstyrelsen i samråd nied Stockholms stad
på grundval av resultatet av den allmänna stadsplanetävling, som _ utlystes
för området i fråga. Stadsplanen har godkänts av Kungl. Maj :t. Djurgardskommissionen
har således icke heller upprättat denna mycket kritiserade
stadsplan.

Herr Ström påstod, att vissa förbättringar hade vidtagits i densamma,
och jag kan säga honom att Djurgårdskommissionen har varit med om att
framlägga ett förslag örn vissa förändringar i stadsplanen för Smedsbacken.
Här berömde alltså herr Ström kommissionen utan att veta örn det. Hade
han känt till sammanhanget, är det klart att hail icke skulle ha talat i berömmande
ordalag örn denna sak.

Statsutskottets ärade ordförande har redan med några ord berört den skrivelse
på tre helsidor, som herr Ström läste upp. Denna skrivelse, som undertecknats
av ett tiotal olika organisationer, var hållen i en mycket hovsam
ton —• det är min uppfattning. Jag är därför förvissad om att den ej var författad
av herr Ström, ty då kunde den icke ha varit så hovsam. Naturligtvis
måste nian ta hänsyn till alla framställningar som göras, men jag anser
att man i all synnerhet bör ta denna hänsyn, när synpunkterna framföras i
en sådan form som här var fallet.

Ja, herr talman, det skulle kunna vara en hel del att tillägga, men det är
ju möjligt att jag får anledning ,att återkomma under debattens gång. På
grund av vad jag nu har anfört skall jag emellertid be att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Med anledning av herr J. B. Johanssons
yttrande vill jag först klargöra, att när jag kritiserat Djurgårdskommissionen
har jag icke vänt mig mot någon av dess enskilda ledamöter. Herr Johansson
begår här samma fel som för en tid sedan herr Bärg. när jag kritiserade
bevillningsutskottet. Han tog då personligen åt sig kritiken, men det
var ju alldeles felaktigt, och jag meddelade också att jag hade den allra
.största högaktning för herr Bärg. Jag vill säga, att jag också har den allra
.största personliga högaktning både för statsutskottets ärade ordförande och
ledamöter och för Djurgårdskommissionens ordförande och ledamöter. Jag är
övertygad örn att de handla i allra bästa mening. Jag vet också att kommissionens
nuvarande ordförande är cn utomordentlig personlighet. När jag
alltså kritiserar kommissionen, är det icke ledamöternas personer jag vänder
mig mot, utan den enligt min mening felaktiga politik, som föres, och de
riktlinjer, som tillämpas. För min del kan jag icke finna annat än att de äro
till skada både för naturskyddsintresset och bostadsintressena samt allmänhetens
krav på lägre hyror. Jag skall strax komma till det.

Jag vill sedan bemöta något av herr Johanssons anförande. Han betonade
att det — och därom råda ju inga delade meningar — föreligger ett växande
behov av bostäder. Men det är också uppenbart, att man icke bara kan bygga
stenöknar. Inflyttningsöverskottet i Stockholm för åren 1926—1940 är 152,000
personer, och skulle man tillämpa metoden att bara resa hus vid hus gata
efter gata utan att anlägga några öppna platser, så skulle det självklart bli
en stad, som icke några människor kunde trivas i och där en folkhälsa överhuvud
taget omöjligen skulle kunna hållas vid makt. Det är sålunda nödvändigt,
och jag antar att statsutskottets ärade ordförande är ense med mig
därom, att även ha öppna platser.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

Här lia vi alldeles intill Stockholms mest tättbebyggda stadsdel, nämligen
Östermalm, en väldig areal, som är den närmast belägna av alla öppna platser.
Är det orimligt att man kräver, att en del därav får behålla sin utomordentligt
intressanta natur, som alla vänner och kännare av naturen äro överens
örn att räkna till det förnämsta vi ha i Stockholmstrakten, och bli en
lunga, en tillgång för befolkningens hälsa? Jag kan icke tänka mig annat
än att herr J. B. Johansson måste vara ense med mig på den punkten.

Men örn sa är fallet, måste vi väl också, herr talman, vara överens örn att
Stockholms stad^ och staten tillsamman måste laga så, att en stor öppen
plats, bevaras. Visserligen är det staten som äger marken, men markvärdestegringen
bär ju ägt rum på grund av stadens åtgärder och tillväxt. I annat
fall hade ju icke detta gärde haft det exploateringsvärde som är fallet.

Nu har staden erbjudit sig att betala ett mycket stort belopp för området.
Anbudet lämnades för iner än ett år sedan, men mig veterligt har det icke
kommit något acceptabelt svar från kommissionen på detta anbud. I stället
har. kommissionen, som jag nämnde, krävt en betalning av icke mindre än 41
miljoner kronor, någonting fullkomligt orimligt. Var och en förstår, att detta
är detsamma som nej. Stockholms stad kommer aldrig att kunna betala en
sådan summa för en park. Var och en som har det ringaste förstånd inser,
att man icke.kan komma till Stockholms skattedragare och begära att få använda
en så jättelik summa som 40 miljoner kronor för att köpa igen ett område,
där staden själv bär medverkat till det stegrade markvärdet.

^När alltså staden har visat sin goda vilja, men icke fått något tillmötesgående
svar utan i stället denna orimliga propå, är det uppenbart att Djurgårdskommissionen
icke önskar få någon sådan öppen plats. Det säges också
i slutet av utskottets yttrande på sid. 9, vilket icke upplästes av herr J. B.
Johansson: »Såsom Djurgårdskommissionen anfört torde kronans, stadens och
den bostadssökande allmänhetens intressen överensstämma i att dessa områden
utan onödig tidsutdräkt stadsplaneläggas och exploateras, vadan det ligger
vikt uppå att alla härför erforderliga åtgärder vidtagas.» Det är ju ändå
orimligt att. kalla detta ett tillmötesgående mot Stockholms stad. Här tar
man icke. minsta hänsyn vare sig till allmänheten eller till staden som sådan.

I förbigående vill jag säga till herr Heiding, och även till herr J. B. Johansson,
då de klandrade att jag omnämnt det anbud, som lämnats, att detta
icke var någon nyhet. Uppgiften finnes publicerad i Stockholms-Tidningen
och flera andra tidningar tisdagen den 8 juni i ett referat av borgarrådet
Yngve Larssons föredrag vid folkpartiets femte krets vårfest. Med anledning^
härav hemställde jag hos vederbörande kommunala tjänsteman att få
tillgång till .de exakta siffrorna, eftersom jag ville lämna riksdagen kontrollerade
uppgifter. Herrar J. B. Johansson och Heiding kunna väl icke lia
något emot att man söker lämna kontrollerade och tillförlitliga uppgifter?

Jag vill också yttra ett par ord örn hyrorna och kommunikationerna. Stockholms
stads hyres- och bostadspolitik angreps rätt skarpt, kanske icke så
mycket av herr Johansson men mera av herr Heiding. Jag kan upplysa örn
att jag själv i vissa fall. kritiserat Stockholms stad, på den tiden jag tillhörde^
dess stadsfullmäktige, för att staden överhuvud taget sålde tomter
på vissa områden och till för höga priser. Men jag vill också påpeka, att
Stockholms stad dock har gjort ofantligt mycket för de pengar, som influtit
på detta sätt, liksom med ofantliga summor av skatte- och lånemedel. Genom
sina bostadsbyggande bolag, genom subventioner åt H. S. B. och en rad
andra bostadsföreningar bär staden skaffat bostäder, visserligen icke åt alla,
men dock åt en mycket stor del av de landsortsbor, som flyttat in till Stockholm.
Jag är själv en av dessa, precis som ni här i kammaren väl förr eller

Onsdagen den 9 juni 1943 e. in.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
senare bli det —- de flesta riksdagsmännen bli ju till slut bofasta i Stock Riksdagen

måste enligt min mening beakta den oerhört starka inflyttningen
från landsorten till Stockholm och bidraga till att Stockholms bostads- och
kommunikationsfrågor lösas så väl som görligt är. Fran Stockholms stade
sida har man icke alltid hos statliga myndigheter mött verklig förståelse tor
de svårigheter den enorma inflyttningen till Stockholm medför.

Jag kan icke finna, herr talman, att Gärdesstaden bidragit till lösningen
av denna bostadsfråga i annan mån än för en begränsad krets av befolkningen.
Hyrorna där äro nämligen alldeles för höga för att detta skulle vara
möjligt. I går ringde en dam upp mig i telefon och omtalade, att hon i flera
månader hade sökt efter bostad. Slutligen hade hon kommit till Gardet, och
i ett av de hus, som nu byggas där, hade hon fått upplysningen att hyran
för två små rum och kök utgjorde 2,600 kronor. Jag vet icke, örn uppgiften
är riktig, men jag håller den icke för alldeles osannolik, ty man har där ute
kunnat skruva upp hyrorna bl. a. genom kostnaderna för altaner och vissa
inredningsarbeten etc. Men detta är en hyressättning, som icke kan vara tjänlig
för någon stad och icke heller för Stockholm. 0

Däremot har Stockholms stad åstadkommit alla dessa väldiga trädgårdsstäder
med småstugor, småvillor och lamellhus, som finnas i Bromma, Enskede,
Brännkyrka och många andra områden, där hyrorna åro vida lägre,
till och med mycket låga i förhållande till hyrorna på mångå andra hall i
Stockholm. Dessutom har staden bidragit med sekundärkredit samt olika slag
av subventioner. Även enskilda byggmästare ha fått subventioner av staden,
örn de ha byggt under det villkoret, att staden fatt kontrollera hyran och i
vissa fall även vilka som skulle bo där, varigenom förmånerna kunnat komma
behövande till godo. Jag tror att mycket skulle vara att vinna, örn man kunde
tänka sig att staten ginge till väga på samma sätt vid sina exploateringar.
Jag vill sålunda i stort sett tillbakavisa de angrepp och den kritik, som har

riktats mot Stockholms stad. . .

Hade detta utlåtande, nr 157, varit skrivet efter den motivering som herr
Pauli här anförde, skulle man kunnat finna ded ganska acceptabelt. Som motiveringen
nu är skriven, ger den snarare Djurgårdskommissionen rätt att fortsätta
exploateringen av Gärdet än att stoppa den. Motiveringen ger heller
ingen vägledning med avseende å möjligheterna att nedbringa hyrorna i denna

de Herrold cidi ng frågade, vem som skall lia markvärdestegringen, och bad
mig svara på detta. Enligt mitt förmenande bör den tillfalla både staden och
staten på det sättet, att staden får möjlighet att till rimligt pris forvarva den
eller de delar av Gärdet, som äro nödvändiga för att fa öppna platser och tor
stadens trivsel. Staden bör vidare få en ersättning på det sättet, att man skonar
några av de vackraste partierna och upplåter dem på samma villkor, som
när det gäller Humlegården och Kungsträdgården. Sådana lösningar kan man
säkerligen åstadkomma, örn man Ilar den uppfattningen att bägge parter och
icke bara den ena ha berättigade anspråk. , ..

Jag vill visst instämma med herr Heiding när han säger, att staden bor ga
före och visa gott föredöme. Men vad staden gör skall den icke göra ensam, utan
i samförstånd och samarbete med staten, oell i detta fall pjurgårdskommissionen.
Jag medger att det är en utopi att tänka sig, att förhållandena skulle återgå
till att bli som under tiden före Djurgårdskommissionens tillkomst da förhandlingar
fördes med olika myndigheter utan något centralorgan. Förhandlingarna
skulle gå lättare och snabbare — det har erfarenheten visat - men jag
tror icke att riksdagen skulle vilja vara med om en sådan ändring. Men vad

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Om nya direktiv för Djur nå alsko m m lss i o nen m. m. (Forts.)
riksdagen säkerligen skulle vilja vara med om är en sådan politik från Djurgardskommissionens
sida som tillmötesgår även stadens ''berättigade intressen.
Jag hemställer till herr Heiding att lian måtte medverka därtill. Han sitter i
kommissionen och har där ett betydande inflytande, och även om vi här duel,
ra ganska skarpt med varandra, så är jag övertygad örn att han ändock halde
bästa avsikter att söka uppnå en god lösning av en mycket tvistig fråga.

dag ar gärna beredd att erkänna, att denna fråga icke är löst på så enkelt
satt som man skulle kunna tro och som motionen måhända kail ge ett intryck
av. Jag erkänner villigt att dessa ärenden äro mycket svåra, men det synes mig,
att nian icke bör väja undan för ett snabbt avgörande. Dröjsmålet, innan vi fått
klarhet örn Gärdets.öde, har nu varit så långt, att ett snart avgörande vore motiverat,
som även ginge i positiv riktning.

i Iluts^e därför fortfarande, herr talman, uttala förhoppningen att man
skall kunna uppnå ett uttalande till förmån för nya instruktioner för Djurgardskommissionen.
Kammaren anser måhända, att jag förfäktar några ensidiga
btockholmsintressen, och att den däremot bör slå vakt örn några riksintressen.
som i detta fall dock icke existera såsom motsättning till Stockholms
intressen. Jag vill emellertid påpeka, vad herr Pauli här tidigare betonat, att
det skulle vara önskvärt, örn man på något sätt mildrade utskottets motivering,
som enligt mitt förmenande verkligen försvårar en lösning.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Herr Ström bär här riktat ett
skarpt klander mot Djurgårdskommissionen för dess sätt att sköta kronans
marklorsä 1,]ningar. Ja, han till och med har sagt att kommissionen är en förbannelse
för Stockholms stad, och han har redan utfärdat kommissionens dödsdom.
Att döma av den förtjusning, som han ådagalade, när han talade om det,
lormodar jag att han själv helst vill vara chef för exekutionsplutonen.

Jag har emellertid ansett mig böra begära ordet för att erinra herr Ström och
andra, som till äventyrs lia samma uppfattning som han, att Djurgårdskommissionen
i här patalade avseenden är ganska oskyldig. Kommissionen är nämligen
ett ämbetsverk, som endast har att verkställa de uppdrag, som lämnas
kommissionen av statsmakterna. Grunderna för exploateringen av Gärdet och
andra kronans områden äro bestämda genom avtal, som förelagts riksdagen och
vunnit dess godkännande. Varje enskild tomtförsäljning underställes Kungl.
Maj .t och är föremål för beslut i konseljen. Skall herr Ström rikta kritik åt
något hall, sa bör han adressera den till riksdagen och till de olika regeringar
som suttit under den period hans klander omspänner, ty detta gäller ju icke bara
vad sönå sker eller haller på att ske nu, utan drabbar även det mesta av vad
som i detta sammanhang gjorts i det förflutna.

Den kritik, som nu och så många andra gånger framförts mot kronans markpolitik
har i Stockholm grundar sig förnämligast på tre påståenden, nämligen
dels den alltför fata bebyggelsen, dels de för höga tomtpriserna och dels obenägenheten
att utlägga tillräckligt stora fria områden. I de två första hänseendena
mäste jag säga att jag har svårt att följa med kritikerna. Bebyggelsen
och användningen av tomtmarken regleras av stadsplanen. Denna uppgöres av
Stockholms stads myndigheter, visserligen i samråd med markexploatören, men
det ar staden som därvidlag har avgörandet, Staten kail icke förelägga Stockholms
stad en stadsplan och kräva dess antagande. Därpå lia vi ju ett färskt exempel
som herr Heding nyligen erinrade örn, då statens representanter för sin
del icke hade något emot en stadsplaneändring i kvarteren New York och
Uporto för att öka antalet lägenheter, men då Stockholms stads myndigheter
icke ville vara med örn saken och Kungl. Maj :t därför ansåg sig förhindrad att
bevilja den dispens, som vissa byggmästare hade sökt. Stockholms stad är allt -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. lii.

Nr 23.

Om nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
sä själv i första hand ansvarig för hur staden planeras i avseende på bebyggelsetäthet,
hushöjd o. s. v. Allt detta vet naturligtvis herr Ström mycket
väl.

Då säger herr Ström att Stockholms stad bär varit tvingad att ingå oförmånliga
avtal. •— Nej. Staten och staden ha vid varje förhandling mötts som likaberättigade
parter, och det slutliga resultatet har varit en affärsuppgörelse av
vanligt slag. Den ena parten har vunnit ett och avstått från ett annat, och den
andra parten Ilar gjort likadant. Ligger det inte någonting av kverulans, herr
Ström, i att ständigt och jämt komma tillbaka till påståendet att kronan
tvingar på staden det och det avtalet, att kronan har gjort så och så etc.? Jag
kan åtminstone icke erinra mig, att något sådant tvångsläge har förekommit under
min tid i regeringen. Jag hade år 1940 tillfälle att lägga fram det stora
markavtal, som grundades på arbetet inom en underhandlingsdelegation, vilken
tillsatts av kronan och Stockholms stad. Delegationen var enhällig. Propositionen
upptog delegationens förslag praktiskt taget oförändrat, och statsmakterna,
riksdagen och Kungl. Maj:t, anslöto sig till förslaget. Huruvida några
sådana tvångslägen tidigare förekommit, vet jag icke. Så vitt jag kan erinra
mig, har det icke varit fallet, utan Stockholms stad har haft frihet att i varje
fall välja, antingen man har velat antaga en uppgörelse eller förkasta den.
När det gäller planläggningen, är staden, som sagt, den för utformningen närmast
ansvarige.

Vad återigen beträffar de höga tomtpriserna, måste jag fråga som ledamoten
av Djurgårdskommissionen här har gjort: vad är det man vill vinna, örn kronan
nu skulle sälja sina tomter bär i Stockholm till ett lägre pris än det som marknadsläget
erbjuder? Eftersom tomterna försäljas med äganderätt, skulle ju det
omedelbara resultatet icke bli annat än att byggmästarna-husägarna bomme att
inkassera en större vinst vid den försäljning av huset, som vanligen sker så fort
det är färdigbyggt. För övrigt är det väl också riktigt som herr Heiding säde,
att. det är den knappa tillgången på tomtmark som överhuvud taget möjliggör
hållande av dessa höga tomtpriser. Kronan kan väl ej anklagas för att icke ha
velat ställa tomtmark till förfogande. Kronan klandras snarare för att vilja
ställa för mycket tomtmark till förfogande. Det är Stockholms stad, i varje fall
herr Ström, som vill att tomterna inte skola bebyggas med bostäder, utan i stället
skola friläggas till parker.

Den politik, som lett till de höga tomtpriserna här i staden, kan inte kronan
klandras för. utan den måste lia berott på andra orsaker. Örn det är på försummelse
hos de ledande i Stockholms stad, vill jag lämna därhän.

Det är väl också inkonsekvent av herr Ström att klaga över de stora inflyttningarna,
men samtidigt plädera för en stadsplaneläggning på Gärdet, som
skulle medföra ett mindre tillskott, lägenheter än det, som lian förmodar att
Djurgårdskommissionen eftersträvar. För övrigt har ju inte, kronan, vilket vem
.sorn helst kan förvissa sig örn, intagit någon ledande ställning, när det gällt att
bestämma priserna. Kronan bär, som vilken annan exploatör som helst, sålt till
det värde, som betingats av marknadsläget.

Då säger man från Stockholms stads sida, att kronan inte skall utnyttja sin
.ställning på detta sätt. På det vill jag svara, att varje sund ekonomisk politik
måste följa den regeln, att man vet vad man gör och ser vad man gör. Skall bostadsbebyggelsen
subventioneras i Stockholm eller annorstädes, skall det ske på
ett synligt sätt. Kronan skall inte ställa tomter lill förfogande till ett, pris som
är lägre än det verkliga priset.

Jag har för övrigt aldrig märkt,, att staten blivit så särdeles hänsynsfullt behandlad,
då den behövt köpa mark. Jag erinrar mig åtskilliga fall, då jag har
varit, nödsakad att, framlägga proposition örn köp av mark — inte i Stockholm,

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Om nya direktiv för Djur gårdshorn mission en rn. m. (Forts.)
men i andra städer — där tomtpriserna varit lika höga som det pris, vilket i det
sista markavtalet fastställts för välbelägna tomter i Stockholms stad.

Yad beträffar den tredje frågan, således frågan om att frilägga större områden
för parker och naturreservat än vad som kan krävas enligt stadsplanelagen,
vill jag säga, att det här är fråga arn en ren affärsuppgörelse. Vill Stockholms
stad förvärva ytterligare områden för friluftsreservat, är det självfallet, att
förhandlingsvägen med kronan står öppen. Jag ger herr Ström rätt i att sådana
områden naturligtvis icke kunna betinga samma pris som de områden, som skola
bebyggas. Det får dock icke vara så stor differens mellan det bjudna och det
rimliga priset som i det fall herr Ström redogjorde för.

Enligt stadsplanelagen skall vid utläggande av stadsplan tillses, att tillräcklig
areal avsättes för parker och friluftsområden. Vid exploatering av kronans
mark har Djurgårdskommissionen och staten aldrig motsatt sig att lämna sådan
mark i den omfattning som stadsplanelagen förutsätter. Men i den mån man
kräver, att ytterligare mark därutöver skall ställas till förfogande för utläggande
av parker och naturreservat, måste särskild uppgörelse träffas mellan
staden och exploatören.

Jag vill erinra örn ytterligare en sak. som inte kommit fram i diskussionen,
nämligen statens eget behov av byggnadsmark. Jag tvekar inte att säga, att
staten i det förgångna försummat att tillgodose sina egna lokalbehov i huvudstaden.
För närvarande hyr staten för sitt ordinarie behov, alltså inte för kriskommissionernas
räkning, här i Stockholm för över en miljon kronor per år. Det
kan inte vara rimligt att fortsätta på detta sätt, utan så fort läget på arbetsmarknaden
och materialtillgången göra det möjligt, måste staten sätta i gång
med att uppföra ämbetslokaler i betydligt större skala än som skett under de
senaste åren, och då behöver staten själv för dessa ändamål tomter. Jag vill hålla
för sannolikt, att staten för egen del behöver åtskilliga av de områden, varom
tvisten nu rör sig, således de områden på Ladugårdsgärde, som äro bäst belägna
i förhållande till den gamla stadsbebyggelsen och kommunikationerna.

Det pågår för närvarande förhandlingar mellan Djurgårdskommissionen och
Stockholms stad örn den fortsatta stadsplaneläggningen och exploateringen av
Gärdet. Jag hyser icke någon misströstan örn att dessa förhandlingar så småningom
komma att leda till resultat. Så har skett vid upprepade tillfällen förut,
även örn svårigheterna ansetts stora. Men jag tillåter mig betvivla, att man gagnar
uppgörelsen genom att framställa sakerna i en så ensidig belysning som här
skett. Jag tror att man lättare skulle nå ömsesidig förståelse, örn man inte rörde
sig med så uppenbara överdrifter och sådana ensidigt framslungade påståenden,
som här varit fallet såväl i debatten i dag som jämväl i pressen. Man kan inte
gärna tänka sig att nå ett tillfredsställande resultat vid avtalsförhandlingar,
örn man förstorar motsättningarna. I stället skall man väl göra vad man kan för
att överbygga de klyftor sorn finnas. Likaväl som man tidigare har kunnat uppnå
samförstånd i de stora avtal som slutits mellan staden och kronan i liknande
avseenden, är jag ganska övertygad örn att man i sinom tid även kommer till
ett tillfredsställande slut på förhandlingarna rörande exploateringen av den
återstående delen av Ladugårdsgärdet.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Även om herr Ström inte är
särdeles lyckad som talesman för Stockholms stad, då det gäller markfrågor,
kan jag dock icke uraktlåta att göra samma uttalande som han beträffande
öppna platser, att ett samhälle aldrig kan få för mycket av den varan, överallt
i städerna i landet köpa vi ju mark så gott vi kunna för att lägga ut till
parker och öppna platser, men detta få kommunerna själva göra, medan stockholmarna
i många fall haft för vana att gå till riksdagen med dylika åren -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. ra.

Nr 23.

Om nya direktiv för Djuruårdskommissloiten m. m. (Forts.)
den. Detta är ju egentligen en sale, som riksdagen inte Ilar något att skaffa
med, utan stockholmarna få träda i förbindelse med oell underhandla med det
organ, som riksdagen utsett för detta ändamål, nämligen Djurgårdskommissionen.

Herr Ström talar om att andra stora städer, såsom Berlin, Paris och London,
lia det mycket bättre ställt i dessa avseenden. Där är staten mera givmild,
säger hail, än den svenska staten är gentemot Stockholms stad. Jag vet
inte, hur det förhåller sig med denna sak. då jag inte kan kontrollera den,
men jag kan åtminstone säga, att vi känna till vad svenska staten gjort, för
Stockholm. Vi ha inte glömt, att Kungsträdgården, Humlegården och Hagaparken
tillhöra staten, liksom de stora områdena på Djurgården — skogarna
kunna vi gärna kalla dem, ty de äro större än parker i allmänhet — och den
nyligen träffade överenskommelsen angående Djurgården innebär faktiskt, att
dessa områden äro att betrakta såsom tillhörande Stockholms, stad.

Herr Ström har påtalat, att tillmötesgåendet från statens sida^var mycket
större i gångna tider. Han går så långt tillbaka i tiden som 300 år. Det tycker
jag är att gå väl långt tillbaka. Vi kunna gärna sysselsätta oss med den
tid, som omspänner den generation som nu lever. Jag måste emellertid också
erkänna, att staten tidigare varit mycket mera tillmötesgående mot Stockholms
stad än vad fallet blivit på senare tid. Staten har nödgats starkare .markera
sin egen rätt gentemot Stockholms stad. När t. ex. Stockholms stad i gångna
tider underhandlade med staten, underhandlade staden i själva verket med sig
själv. Representanterna på statens sida voro nämligen i regeln stockholmare.
Det är klart, att dessa inte ville gå Stockholms stads intressen för nära. En
liten kvarleva från denna tid kunna vi kalla den stora planen på Östermalm,
Karlaplan. På den tiden gjorde Stockholms stad själv upn sina stadsplaner.
Staden hade denna undantagsrätt gentemot andra städer i landet, vilka fingo
gå till Kungl. Maj :t i stadsplaneärenden. Detta spatiösa område, som kallas
Karlaplan, utgör ett bevis på att Stockholms stad inte försummade att lägga
till en hel del av statens mark till denna plan. Jag missunnar inte Stockholms
stad dessa områden, men om det hade fortsatt på samma sätt, hade det naturligtvis
funnits en hel del stora öppna platser av samma beskaffenhet, som erhållits
på statens bekostnad. Övriga kommuner få lov att köpa det ena jordområdet
efter det andra, men Stockholms stad tycks inte alltid behövt detta.
Jag vill dock säga, att det finns flera personer även i Stockholm, som genom
förhandlingar med staten slutligen kommit underfund med att det bör vara
en gräns mellan statens och stadens egendomar och intressen, även örn de. givetvis
i många avseenden sammanfalla.

Kammarens ledamöter hörde av herr Ström, att Stockholms stad velat köpa
ett område på Gärdet. Jag tror, att hail såvitt jag hörde rätt från min plats
nämnde en summa av tre miljoner kronor. När svar ingick från Djurgårdskommissionen,
hade emellertid priset på detta och ett annat område sprungit
upp — och detta var den viktigaste uppgiften — till 41 miljoner kronor. Han
bad kammarens ledamöter att inte svimma inför denna uppgift. Jag undrar
verkligen, örn den summan var så svindlande, att man behövde svimma, när man
hörde den, örn nian sätter sig ner och räknar. Herr Ström var så oförsigtig,
att han talade om att kommissionen begärt 82 kronor per kvadratmeter. Även
örn vi sälja, billiga tomter i den stad. jag bär äran representera, tycker jag
inte att 82 kronor är ett så förfärligt högt pris, när det gäller ett område som
detta. Stockholms stad har bär velat köpa ett litet område, men säger samtidigt
ifrån, att det andra större området bär läggas ut till park på statens bekostnad.
Så kunna inte städer i allmänhet göra. .Lag instämmer i att det gärna
kan bli en park, men Stockholms stad får bekväma sig att betala för det.

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)

De, som levde och styrde i Stockholms stad för 300 år sedan, hade ju kunnat
köpa dylika områden, men nu går det ju inte att köpa dem för samma pris
som den gången.

Det har även diskuterats mycket örn hyreskostnaderna i Stockholm. Alla
känna vi till att hyrorna i huvudstaden äro synnerligen höga, men jag undrar,
om man kan skriva detta på statens konto. Jag tror att staden för en
besynnerlig tomtpolitik som ingen annan kommun för i landet. Om kommunen
vill ha inflytande på tomtpriserna, måste kommunen ha jordområden att
sälja. Därför har Malmö stad, som jag har äran tillhöra och vars kommunala
representation jag tillhört i 28 år, varit förutseende på den punkten och således
köpt stora områden. Under senare tid har kommunen köpt mera jord
än den säljer för att ha reserver och för att kunna på detta sätt vara den
prisreglerande parten. När vi så träffa folk här i kammaren, som diskutera
Stockholmsförliållandena på detta område, få vi veta, att det råder en tävlan
mellan Stockholms stad, enskilda och Djurgårdskommissionen, som går ut
på att få det mesta möjliga för tomterna, till skada för hyresgästerna. Varför
har inte Stockholms stad sökt råda bot för detta? Jag vet att Stockholm
har gjort mycket för bebyggelsen och för hyresgästerna här i staden, men
man har inte varit inne på de riktiga vägarna. Man har inte markfrågorna
i sin hand på samma sätt som kommunerna i landet i övrigt.Det är det som
är fel. Det får inte råda en tävlan mellan olika intressen. Djurgårdskommissionen
säger: »Sälja vi tomterna till det och det lägre priset, få de enskilda
byggmästarna vinst.» De enskilda säga: »Örn vi sälja till det billigare
priset, taga bj-ggmästarna den vinst som vi måste avstå», och Stockholms
stad^ säger detsamma. Till Stockholms stad skulle jag vilja säga: Köp stora
områden och bliv den part, som behärskar tomtpolitiken! Låt det bli slut på
alla dessa resonemang och tvistigheter mellan olika parter! Ett sådant tillvägagångssätt
som tillämpas i Stockholm uppehåller egentligen den jordpolitik,
som tillhör det förflutna för de flesta andra samhällen i landet.

Det är ej riktigt, herr talman, att vi här skola diskutera Stockholms stads
jord- och markfrågor. Det är på grund av sådana okloka tillskyndare som
herr Ström som denna fråga kommit upp till behandling här i dag. Ni stockholmare
vinna ingenting på att tala örn att ni själva bygga så, att en eldstad
kostar 1,500 kronor, medan en eldstad på Gärdet kostar 2,400 kronor. Det
kan inte jämföras, herr talman, ty standarden kan ju vara högre och lägre
i dessa, byggnader, vilket gör att priserna bli olika. Låt oss se priset per
kvm, så kunna vi göra oss en bättre föreställning örn dessa hyror.

Jag vill inte på något sätt motsätta mig att Stockholms stad skall Ira
öppna platser, ty det bör den Ira liksom andra på egen bekostnad. Men när
Stockholms stads representanter tala örn att staten behandlar staden som ett
styvbarn,^ tycker jag det går för långt. Vi veta ju alla vad staten har gjort
till förmån för trevnaden i Stockholm och vilka lungor, som herr Ström
talade örn, man åstadkommit, där folk kan hämta hälsa och kraft. Staten
har offrat mycket på dessa stura anläggningar, varför Stockholms stad i
det avseendet är att betrakta som mest gynnad nation bland kommunerna i
landet. Därför anser jag, att det tal, som förts av herr Ström, inte är riktigt
och bör tillbakavisas. Jag skulle kunna draga fram en hel del synder från
gamla _ tider, herr Ström, som statsrevisorerna vid åtskilliga tillfällen haft
anledning att syssla med. Jag skall inte göra det, då det skulle taga för lång
tid i anspråk. Men kom inte och tala om att Stockholms stad är något slags
styvbarn till staten! Ni ha i Stockholm förmåner som ingen annan kommun
har, men ni måste lära er att föra en jordpolitik, som bringar ned hyrorna
i stället för upp. Ni få i kommunen se till, att ingen tävlan örn högre tomt -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
priser råder mellan olika parter, utan i stället försöka behärska tomtpolitiken
själva. Jag tror att i så fall hyrorna nog skola gå ned även i huvudstaden.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Ekman.

Herr Björnsson: Herr talman! Herr Ström höll nyss ett anförande, som
var mycket snällt och vänligt i tonen. Hans mordlust gentemot Djurgårdskommissionen
hade försvunnit, och han hade sänkt tonen flera oktaver, men
herr Ström hann i alla fall att på åtminstone två eller tre punkter komma
med så besynnerliga och överdrivna påståenden, att jag känner mig manad
att taga ordet.

Jag har som statsrevisor haft anledning att syssla med Djurgårdskommissionens
förvaltning för tio ä tolv år sedan, och då var anledningen märkvärdigt
nog, att Djurgårdskommissionen påstods sälja- tomter för billigt. Det
kom till statsrevisionens ledamöter anmälningar från namngivna personer,
däri man ville göra gällande, att Djurgårdskommissionen hade gjmnat
vissa byggmästare och tomtköpare. Det var således den rakt motsatta
synpunkten gentemot den, som nu framlägges. Jag fick då anledning
att läsa litet i riksdagstrycket örn vad som tidigare förekommit i Djurgårdsfrågan
och fundera litet på den. Vi verkställde en så omsorgsfull undersökning
som möjligt, men funno absolut ingen grund för att det hade förekommit
någonting otillbörligt. Anmärkningarna mot kommissionen berodde i stället
närmast på missnöje från Anssa byggmästares sida, som blivit förbigångna
vid en auktion. Jag kom till samma uppfattning som herr Heiding här givit
uttryck åt, nämligen att om man överhuvud taget skall sälja jord till enskilda,
finns det icke någon annan möjlighet än att tillämpa marknadspriserna.
Man kan inte få sälja, örn man vill ha mer, och säljer man till lägre
pris, är det att kasta bort statens pengar på ett sätt, som det endast tillkommer
Kungl. Majit och riksdagen att göra i form av anslag.

Som hyresgäst har jag haft litet erfarenhet a\r den sista bebyggelsen norr
örn Värtavägen, som rymmer 30,000 k 40,000 personer, således ungefär så
mycket som en medelstor svensk stad. Herr Ström fällde beträffande denna bebyggelse
ett yttrande, som jag betraktar som ett oerhört överord. Herr Ström
sade, att örn man skall exploatera mark så virrigt s.om man där gjort, är man
inn,e på fruktansvärt dåliga vägar. Herr Ström, jag har den uppfattningen,
att det. inte finns något område av tätbebyggelse, mot vilket det kan riktas så
litet klander för brist på öppna platser som just detta område. Husen ligga fristående.
Det är, så vitt jag förstår, en mycket förståndig bjggnadsplan. Där
finnas plaskdammar för var åttonde fastighet eller så, och vidare finnas för
barnen stora sådana på olika ställen. Såvitt jag förstår, lia de stadsplanebestämmande
myndigheterna på detta område skurit till mycket breda lungor
för att tillgodose tätbebyggelsen såsom sådan. Vore hela Stockholm, eller endast
en bråkdel av Stockholm, så väl försett med lungor som denna stadsdel,
skulle man sannerligen inte ha någonting att klaga på. Det är en mycket hög
standard i detta avseende.

Herr Ström fällde ännu ett yttrande, som efter mitt sätt att se innebar en
ganska stor överdrift. Herr Ström säde, att det här är fråga örn att ta ut värdestegringen
på jord. Naturligtvis är det så, och herr Ström menade att staden
hade gjort så mycket i detta avseende. Jag tror nu man kan driva den motsatta
meningen, att staten genom att placera och sammanföra alla möjliga
statsinstitutioner på ett ställe i utomordentligt mycket högre grad bidragit till

Nr 28.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Om nya direktiv för Djurc/ärdskommissionen m. rn. (Forts.)
värdestegringen av Stockholmsfastigheterna än staten gjort i någon annan
stad •— jag vet inte var det skulle vara. När man nu flyttar pansarregementen
och andra regementen till nya förläggningsorter, kan visserligen en höjning av
fastighetsvärdet där inträffa, men jag känner, som sagt, inte till något ställe,
där man genom statens åtgärder nått så höga yärdestegringar på befintliga fastigheter
som just i Stockholm. Att staden inte i varje fall hjälpt staten, kan ju
illustreras med en liten detalj. Såvitt jag vet. och det tror jag för övrigt,
att även herr Ström känner till och kan bekräfta, gäller alltjämt den praxis i
uppgörelsen mellan staden och staten, att staten själv fått bekosta alla de gator,
som Stockholms stad byggt för denna stadsdel. Jag vet inte något annat
ställe, där staten har byggt gator och tagit på sig de i andra städer så betungande
kostnader, som gatuanläggningar medföra.

Fastän jag således har den uppfattningen, att herr Ström, mot vad han brukar
vara. i detta fall har varit rätt olycklig som förespråkare för Stockholms
stads intressen, vill jag dock medge, att det ligger mycket i en del av
det han har sagt. Jag tror inte, att Stockholms stad behöver ha fler parker
därute än som redan finnas, men däremot skulle jag tro, att staden skulle behöva
en stor samlingsplats. Jag har dagligen tillfälle att se. hur det område,
där första-maj-demonstrationerna traditionellt lia hållits sedan lång tid tillbaka,
nu exploateras för statligt ändamål, för marinbyggnader och andra
därmed jämförliga byggnader. Jag tycker, att det skulle vara ett mycket rimligt
krav och värdefullt för Stockkolms stad att det någonstans fanns en plats,
som vore öppen i den mening som det gamla Gärdet varit, en plats, där folk kan
få gå, rasta sina hundar och åka skidor, där pojkar kunna få sparka fotboll
var de vilja o. s. v. Skötseln skulle inte medföra någon annan kostnad för
Stockholms stad än vad det kostar att då och då räfsa upp litet bortkastat
papper. Jag har haft tillfälle att se. vilken utomordentlig glädje folk av alla
samhällsklasser haft av en öppen plats sådan som denna, vare sig det gällt
segelflygning eller fotboll, för att nu ta två poler i nöjeslivet.

Vidare sade herr Ström, att det var så höga hyror på Gärdet. Förklaringen
därtill är mycket enkel. Det sista exempel på hyrorna, som herr Ström anförde,
förefaller åtminstone mig, som bor därute, litet överdrivet. Det är inte säkert,
att det fallet har varit underkastat hyresnämndens och i sista hand hyresrådets
prövning. Men nog äro hyrorna höga. Förklaringen, är, att det är ett av de få
områden, där man något så när centralt kan få bo i tätbebyggelse. Det finns
många människor, för vilka det rakt inte passar att bo i de enfamiljshus, som
Stockholms stad så länge har intresserat sig för i stället för tätbebyggelse —
på sista tiden har det ju blivit ett omslag. Den tid man får offra på att komma
till och från sitt arbete spelar ju en utomordentligt stor roll. Man har nog
haft anledning att tycka, att även Stockholms stads kommunikationspolitik inte
just har gått ut på att i tid möjliggöra en exploatering av dessa områden. Kommunikationerna
Ira inte där gått före bebyggelsen, utan denna har varit åtskilliga
år före.

Jag skulle således, herr talman, vilja säga, att inga av de skäl, som herr
Ström här har anfört, komma mig att reflektera på att ansluta mig till något
förslag örn ändrade instruktioner för Djurgårdskommissionen. Men det finns ett
önskemål, som jag tycker är fullt legitimt. Det är, att man i en sådan stad som
Stockholm måtte få en något så när central öppen plats, där några tiotusental
människor kunna samlas vid högtidliga tillfällen av olika slag. Det är inte bra,
om detta ställe ligger flera kilometer från centrum av staden. Jag tycker, att
en så begränsad uppgift skulle man ha relativt lätt att komma överens om. Men
en annan sak är att utsträcka önskemålen örn stopp för bebyggelsen till att
gälla hela norra Djurgården — beträffande södra Djurgården går jag ut från

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Om nya direktiv för Dfurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
att tätbebyggelse på grund av historisk helgd inte ifrågasattes — ty om hela
norra Djurgården kan man ju anföra ungefär lika lyriska omdömen sorn herr
Ström nu gjort örn det område, som är bebyggt. Detta tycker jag är fullkomligt
orimligt, ty, herr Ström, det betyder ingenting annat än att man de
facto skall köra ut folk, som behöver bo centralt, till att bo långt ute i periferien.
Det tror jag inte är någon klok eller socialt riktig bostadspolitik.

Herr Linderot: Herr talman! Då jag är den ende i kammaren, som tillhör
Stockholms stadsfullmäktige, känner jag mig moraliskt skyldig att säga några
ord i denna debatt. Jag skall inte säga så mycket. Jag skall varken banna
eller prisa dem, som för 300 år sedan hade ansvaret för jordpolitiken här i
huvudstaden. Men då det drar ihop sig till en verklig massaker av herr Ström,
tycker jag, att detta är litet orättvist, ty här representerar herr Ström en i
flera avseenden rättvis och riktig ståndpunkt.

Innan jag går in på sakfrågan i dess helhet, vill jag säga ett par ord till
herr Heiding och till kommunikationsministern, som båda klandrade stadsfullmäktige
för att för en tid sedan ha avböjt en förändring av stadsplanen
rörande vissa hus på Gärdet, en förändring som regeringen var villig att genomföra
och som bestod däri, att man skulle bygga på tidigare beslutade bostadshus
med en våning. Man förmenar, att stadsfullmäktige gjorde ett sådant
påtagligt fel i denna detaljfråga, att det förtjänade att anföras både av
en ledamot av Djurgårdskommissionen och av kommunikationsministern själv.
Jag vill därför med ett par ord förklara, hur det förhåller sig med den saken.

Att göra en stadsplan för ett visst område, i synnerhet ett betydande sådant,
är en mycket allvarlig sak och en sak på lång sikt, som man inte kan
ändra hur som helst, när den ena eller andra detaljen dyker upp i hjärnan på
någon människa. Stadsplanen får ju inte beräknas bara utifrån estetiska synpunkter
eller liknande, man får inte bara tänka på hur man tycker, att det
skall vara, för att det skall se trevligt ut. Man måste också beräkna, hur
många människor som komma att bo inom området, örn man behöver ha skolor
där o. s. v. Man måste alltså redan från början planlägga för de offentliga
byggnader och inrättningar, som bebyggelsen i fråga anses kräva. Man måste
dessutom undersöka, örn det finns kommunikationsmöjligheter för området, så
att de människor, som bo där, kunna komma till och från sitt arbete på lämpligt
sätt. Det är alltså en hel rad sådana saker, som påverkar stadsplanens
fastställande. När nu i det konkreta fall, som påtalats av herr Heiding och
kommunikationsministern, stadsplanen är fastställd för ett område på Gärdet
och man kommer in med den ena dispensansökan efter den andra, som Kungl.
Maj :t gång efter annan är benägen att bevilja, så ha Stockholms stadsfullmäktige
slutligen ansett sig nödsakade att på allvar säga ifrån, att det inte går
att ändra en beslutad stadsplan så där successivt och undan för undan genom
dispens efter dispens. Det förrycker planläggningen av offentliga inrättningar,
skolor o. s. v., och av affärslokaler, ty man måste också beräkna, hur mycket
sådana det behövs för ett område, det förrycker kommunikationsplanerna.
etc. Därför ha stadsfullmäktige i detta fall vägrat att ge sin anslutning till
den dispensansökan, som byggmästarna inlämnat till regeringen.

Härmed har jag alltså tillrättalagt den Raken, och jag tror, att ett objektivt
bedömande av stadsfullmäktiges åtgöranden i den detaljen av gärdesbebyggelsen
kommer att ge stadsfullmäktige rätt.

Sedan till frågan i dess helhet! Jag måste säga, att jag finner den långa
diskussion, som här har förekommit, alldeles meningslös, därför att loir uppträda
två parter och diskutera saker, örn vilka de aldrig kunna bli eniga. Förutsättningen
för en diskussion är ju, att det finns en gemensam utgångspunkt,

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. ra.

Om nya direktiv för ''Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
så att man kan tänkas bli enig. Men här är detta omöjligt. Jag kan inte
förstå, att man kan förena de ståndpunkter, som företrädas å ena sidan av
herr Heiding och kommunikationsministern och å andra sidan av herr Ström,
som närmast representerar Stockholms kommunala myndigheters intressen och
synpunkter. Dessa två ståndpunkter inrymma den motsättning, som alltid
existerar mellan köpare och säljare av en vara, och det är inte så lätt att komma
överens. Köparen måste ha ett intresse av att få varan billigt och säljaren
av att sälja den dyrt. .Så länge detta är utgångspunkten, är diskussionen
egentligen onödig. Det finns ingen lucka i logiken i herr Heidings och i kommunikationsministerns
anföranden. De fråga: Varför skall kronan skänka
Stockholms stad så och så många miljoner kronor därute på Ladugårdsgärde
eller inom det område, som Djurgårdskommissionen förvaltar? Ja, det är inte
så lätt. för Stockholms stad att säga, varför kronan skall skänka Stockholms
stad någonting. Å andra sidan frågar Stockholms stad: Varför skall kronan
spekulera i tomter, som behövas för bebyggelse inom Stockholms stad. och
driva upp tomtpriserna till så orimliga belopp, att en tomt, på vilken man
bara kan bygga ett enda hus, går upp till 300,000—350,000 kronor? Ja, vad
skall Djurgårdskommissionen svara på den frågan? Den kan säga: Vi tycka,
att staten skall förtjäna pengar. Stockholms stad har ju en, jag höll på att
säga fullkomligt moralisk ståndpunkt, då den kräver, att man inte skall spekulera
i tomter, så att det blir så höga hyror. Djurgårdskommissionen svarar,
att hyrorna i staden inte komma att sjunka, även örn den säljer billiga tomter.
Det kan vara riktigt nu under hyresregleringstiden, men man kan åtminstone
inte frånkänna Djurgårdskommissionens tomtpolitik en viss inverkan också
på hyrorna.

Jag tror alltså, att hur vi än vrida och vända saken, blir hela diskussionen
tämligen meningslös, såvida icke någon av de två parter det gäller vill inta
en annan principiell ståndpunkt i frågan. Det var egentligen för den sakens
skull jag begärde ordet, herr talman. Herr Ström försvarar enligt min mening
sin ståndpunkt med bravur, och jag behöver inte alls försvara honom. Från
hans utgångspunkter har han absolut rätt gentemot Djurgårdskommissionen.
Och denna bär rätt från sin utgångspunkt — att den vill förtjäna så mycket
pengar som möjligt till statskassan.

Jag hegärde alltså inte ordet för att vara någon skiljedomare mellan dessa
ståndpunkter utan för att framhålla en synpunkt, som skulle kunna upphäva
motsättningarna mellan Stockholms stad och staten i dessa frågor. Jag skulle
vilja rekommendera vederbörande — inte inom Djurgårdskommissionen, ty det
är ju en förvaltande kommission, som överhuvud taget inte har någonting
annat att göra än att sköta sina åligganden — men vederbörande inom regeringen
att överväga, örn det överhuvud taget är nödvändigt, att kronan spekulerar
i tomter. Såvitt jag förstår är den enda möjligheten att upphäva denna
motsättning, att kronan upphör att spekulera i tomter. Samhälleligt sett är
det fullkomligt löjligt, att man kostar på tid, kraft och arbete för att spekulera
i sina egna värden. Det är fullkomligt meningslöst, samhälleligt sett. Ty
vad Stockholms stad förtjänar på tomtspekulation på ett sätt och kronan på
ett annat blir samhälleligt sett bara rent fiktiva förtjänster och värden. Jordplättarna
ligga där de ligga och ändras inte ett dugg genom att miljonerna
bli allt fler och fler. Det är fullkomlig misshushållning med intelligens och
arbetskraft överhuvud taget att fortsätta denna tomtspekulation. Jag skulle
vilja rekommendera vederbörande att upphöra med den. Stockholms stad har
i verkligheten i huvudsak upphört med tomtspekulation, inseende att det egentligen
är ganska meningslöst för staden att spekulera i tomter inom sitt eget
område. Staden säljer i regel inte längre tomter. Man får som herr Heiding

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
gjorde gå tillbaka tjugu år i tiden för att få exempel på Stockholms stads priser
vid försäljning av tomtmark till hyreshus. Myndigheterna i staden vilja
därmed visa, att de lia insett, att det är fullkomligt meningslöst med tomtspekulationer
från det allmännas sida. Det har sitt värde för privata spekulanter,
för enskilda företagare, men det kan aldrig rimligen ha något reellt värde för
det allmänna.

Så långt jag minns sedan jag kom in i Stockholms kommunala liv, har det
rått ett latent missnöje med Djurgårdskommissionens politik. Hela denna långa
träta kunde upphöra, om man slutade med spekulationen. Man svarar: Kronan
måste ha pengar för att flytta ut regementena till Järva eller vart man
skall flytta dem. Ja, det kan hända, att t. o. m. statsrevisorerna tycka det är
bra, att kronan försöker spekulera till sig pengar från Stockholms stad genom
att sälja tomter på Ladugårdsgärdet. Men i verkligheten har kronan inte förtjänat
dessa pengar, ty hyrorna i Stockholm tillhöra de betydelsefullare posterna,
då man beräknar index och dyrortslöner för statens tjänstemän ■— och
hur många tjänstemän har staten inte att avlöna i Stockholm! Dyrortstillägget
beräknas delvis på grundval av de höga hyrorna, och vad har staten då gjort?
Jo, den har tagit pengar i den vänstra fickan och stoppat dem i den högra. Det
hela är, som jag sade, ett meningslöst ödslande med intelligens, tid och krafter,
som inte medför någonting.

Herr talman! Det kan synas, som örn man inte borde uppta tiden i en diskussion,
som man själv karakteriserar såsom meningslös, alldenstund den
inte kan leda till någon egentligt resultat, men jag tror ändå, att det är tillbörligt
att påpeka, att här ha vi nyckelfrågan, som Djurgårdskommissionen
icke kan lösa men som statsmakterna, i detta fall regeringen, i samarbete med
Stockholms stads myndigheter kunna lösa. Här är den rimliga väg man bör gå.
Jag har inte velat försvara de fel, som ha gjorts kommunalpolitiskt av myndigheterna
i Stockholms stad. Jag har själv i stadsfullmäktige vid, jag höll på
att säga nästan otaliga tillfällen, kritiserat både tomtpolitik och bostadspolitik
i Stockholm. Det har — det torde herr Ström nu, när han inte är direkt
engagerad, vara villigare att erkänna än tidigare ■— vid flera tillfällen varit
en mycket kortsiktig och i vissa fall mycket oklok bostadspolitik, som stadens
myndigheter ha fört, och det få vi sota för bland annat genom alltför höga
hyror. Jag vill alltså inte försvara Stockholms stad i och för sig för dess bostads-
och jordpolitik och anklaga staten för att föra en spekulantpolitik. Men
i den konkreta fråga, som här diskuteras, kommer man ju ingen väg genom att
bara resonera örn huruvida Stockholms stad skulle ha gjort så eller så. Jag
ser, att herr Ekman har begärt ordet. Jag tänker, att han skall försöka ge
Stockholms stads myndigheter deras fiskar varma för den tomt- och bostadspolitik
de fört. Utan att föregripa, vad han i så fall tänker yttra, må jag säga,
att man inte kan begära, att man här i Stockholm skall förlägga bostadsbyggandet
helt utanför broarna. Kommunikationsfrågorna här i staden bli omöjliga
för oss att lösa, örn man bara skall exploatera de områden, som ligga på
andra sidan örn broarna, i Bromma, i Brännkyrka och i Enskede. Vi lia ju haft
ett långvarigt krig med regeringen för att kunna vid Skanstull få en bro, som
åtminstone hjälpligt kunde tillgodose trafikbehovet för den nya bebyggelse,
som sker därute i Hammarbyområdet på andra sidan Hammarbyleden utåt Enskede,
och de, som veta, vilka svårigheter det är särskilt nu med materialproblemen
för spårvägar, vagnar, bussar o. s. v., förstå ju, att det är ytterst
värdefullt att få exploatera de områden, som just Djurgårdskommissionen förvaltar.
De ligga nämligen inte, som vi här säga »utom broarna», utan de ligga
»inom broarna». Dessa områden äro alltså ur denna mycket svårlösta kommu Första

kammarens protokoll 19JtS. Nr 7

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen rn. m. (Forts.)
nikationsfrågas synpunkt ganska nödvändiga för en tämligen omedelbar exploatering.
Jag tror, att dessa motsättningar mellan Stockholms stad och kronan
skulle kunna lösas, om man inom överskådlig tid förkastade hela den nuvarande
politiken, upphörde med tomtspekulationen i medvetande örn, att man därmed
bara skapar rent fiktiva värden, och så går in för en politik, där Stockholms
stad behåller sin mark, spekulerar ej med den, och staten behåller sin
och spekulerar ej med den, och båda parterna komma då att bli nöjda och kunna
lösa dessa frågor i det gemensamma intresset på bästa sätt. Jag har, herr talman,
intet yrkande.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vill till herr Johan Nilsson och
till herr Björnsson säga, att alla dessa angrepp, som riktas mot mig därför, att
jag har försvarat och skarpt försvarat kraven på att bevara Stockholms
naturvärden, tar jag med det allra största lugn. Jag har varit ute i sådana
stormar tidigare, och jag känner mycket väl till både hur de arrangeras och
organiseras och vilken verkan de komma att lia. Jag fäster mig sålunda inte
ett spår vid vad herr Johan Nilsson tycker örn mig eller vad herr Björnsson
tycker örn mig, inte ett enda dugg! Det rör mig inte det ringaste.

Men däremot är det av allra största intresse, att denna debatt har kommit
till stånd och att den har blivit så ingående, och av äran för det tillskriver
jag mig någon liten del. Ty hade jag inte gått till en så pass stark offensiv,
så hade det hela blivit en liten ganska lugn och stillsam debatt, och ingen
människa hade vidare fäst sig vid vad som förevarit trots vad under alla dessa
senare år, både i pressen och bland medborgarna, yppat sig rörande den politik,
som föres från vissa statsorgans sida gent emot Stockholms stad, dess
skönhetsvärden och bostadsvärden och i fråga örn hyrorna. Jag måste verkligen
känna mig mycket tillfreds över denna debatt. Jag känner mig rent av
stolt över att jag kunnat uppkalla en sådan ingående debatt.

Jag måste emellertid rätta några uppgifter, som herr Johan Nilsson kom
med. Han hör ju inte till den särskilt vederhäftiga sorten av talare, trots att
han suttit under 28 år i Malmö drätselnämnd, utan han kommer med ganska
felaktiga uppgifter. Han hade inte ens antecknat vad jag sade, utan påstod
t. ex., att Stockholms stad bara bjudit 3 miljoner för Gärdet, och sen höjdes
det till 41 miljoner. Men jag upplyste, att Stockholms stad erbjudit 972 miljoner
kronor. Det är ju en liten skillnad ändå mellan 3 miljoner och 91/a miljoner.
Det är mer än tre gånger så mycket. Örn man sitter i en drätselnämnd,
så tycker jag man skall lia sinne för siffror i någon mån, så att man kan skilja
på 3 miljoner och 9*7 miljoner. Annars vet jag inte hur det går med Malmö
drätsel. Det kommer kanske att gå ganska illa, örn de ej kunna skilja på miljonerna.
I vissa andra städer får man nog lära sig att skilja på kronorna.

Sedan var det en annan uppgift, som herr Johan Nilsson från Malmö — jag
tillägger det — hade och som inte bör få stå oemotsagd. Herr Johan Nilsson
sade, att vi lia Kungsträdgården, Humlegården och Haga. Som örn vi hade dem
alldeles gratis! Herr Johan Nilsson, det är ju inte så många år sedan, som vi
fingo dyrt betala Kungsträdgården för ett visst antal år framåt, därför att vi
skulle säkerställa den. Visserligen är det formella årliga arrendet mycket
lågt, men därför lia vi också betalat ett stort belopp på en gång. Detsamma
gäller Humlegården. Haga är ju en kungsgård, det är kungligt residens, kan
man säga. Menar verkligen herr Johan Nilsson, att existensen av en kungsgård
är en särskild gåva till Stockholms stad, som Stockholms stad skulle på
något sätt betala, så att vi skulle åtaga oss att underhålla denna kungsgård?
Eller vill herr Johan Nilsson, att man skulle avstänga Haga för besökande?

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

Örn nya direktiv för Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
Därtill kommer, att Haga ligger inte inom Stockholm, utan inom Solna stad.
Det kanske inte herr Johan Nilsson vet, men det är faktiskt så.

Sedan känner jag mycket väl till de där gamla historierna, som Värner Rydén
på sin tid här i kammaren erinrade om. Det var olyckliga saker. Jag erkänner
villigt, att i fråga örn Karlaplan och de där sakerna hade vissa av
Stockholms stads myndigheter begått en dumhet, och det fick ju staden mycket
dyrt sota för. Men att det skulle dragas upp efter 20 eller 25 år här på
nytt! Sedan herr Rydén en gång demonstrerat saken i kammaren med väldiga
tavlor o. s .v., som herr talmannen säkert erinrar sig! Varför få inte dessa
historier vila i sin grav? Jag trodde ändå inte, att herr Johan Nilsson var så
långsint.

Sedan kommer herr Johan Nilsson och giver Stockholms stad och dess kommunalförvaltning
en grundlig lektion i hur stadens jordpolitik skall skötas.
Han säger, att hade man i Malmö förfarit så dåligt som Stockholms stad har
förfarit, så skulle det lia varit illa ställt med Malmö. Nu vill jag inte begå samma
fel som herr Johan Nilsson här begått och klandra vad jag inte känner till.
Jag känner inte till Malmö och hur man där sköter sin jordpolitik och bostadspolitik,
och därför skall jag föredraga att inte yttra mig om det, men jag
kan inte låta bli att säga, att herr Johan Nilsson känner inte ett spår till
Stockholms stads bostadspolitik, utan vad han har sagt här har han sagt på
gehör. Vad han löst har hört talas örn, det framför han. Men även om man
kan, som jag många gånger gjort i Stockholm, rikta kritik mot att inte Stockholms
stad har inköpt ännu mer jord, ännu större egendomar än den har gjort
— jag har velat, att man skulle ha köpt mycket mer, och den socialdemokratiska
gruppen har velat köpa in mycket mer, men det fordras som bekant 2/3
majoritet för att kunna göra ett sådant köp, och det har inte alltid varit möjligt
att erhålla en sådan majoritet —■ så vill jag säga, att med erkännande
a v att Stockholms stad hade bort köpa in ett eller annat jordområde till, så har
ändå Stockholms stad köpt så många egendomar runt omkring Stockholm, att
en stor del, ja så gott som hela Bromma socken äges av Stockholm. Och jag
skulle tro ungefär halva Spånga socken. — Jag vet inte, men herr Forslund
känner det kanske bättre. I varje fall är det en mycket stor del av Spånga
socken, som äges av Stockholms stad. En mycket, mycket stor del, ja nästan
hela Enskede socken äges av Stockholms stad. Och en stor del, den största
delen av Brännkyrka socken äges av Stockholms stad. Dessutom äger Stockholms
stad stora markområden i Nacka, Huddinge och en rad av socknar, så
man kan ju inte som herr Johan Nilsson komma och låtsas som örn Stockholms
stael inte hade gjort någonting för att förvärva bostads- och friluftsområden.
Det bör vara någon måtta på dessa oriktiga uppgifter.

Jag är den förste, som med glädje skulle hälsa att statsrådet Anderssons i
Rasjön förhoppningar örn ett ömsesidigt tillmötesgående i hithörande ting kunde
gå i uppfyllelse, och jag vill uttala den meningen, att dessa statsrådsord
väl ändå få fattas som en riktlinje för Djurgårdskommissionen, så att även
den visar ett visst tillmötesgående. Då tror jag, att jag kan hysa tilltro till
att Stockholms stad också skall visa tillmötesgående. Jag talar ej alls å stadens
vägnar, därför att i dessa ting har jag inte samrått med Stockholms stads
ledning och kan sålunda inte uppträda som dess talesman, men jag känner
mycket väl till hur man har sett på dessa ting under många år inom Stockholms
stads ledande kretsar och förvaltning, och de ha inte varit höjda för annat än
ett tillmötesgående.

Slutligen ett ord också till herr Björnsson. Jag skall inte ingå på hans
resonemang i skilda punkter. Det syntes mig redan vara föregripet, när han
hade ordet, men han hade ett yttrande, som jag måste anse vara oriktigt. Han

100

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Örn nya direktiv för ''Djurgårdskommissionen m. m. (Forts.)
sade, att staten har bidragit mest till markvärdestegringen på dessa djurgårdsområden.
Det kan jag inte underskriva. Jag måste anse det vara felaktigt.
Här ha framför allt betydelse stadens egna kommunikationer, spårvägslinjer,
busslinjer och vidare de institutioner, som staden har byggt. Tänk
på hela detta väldiga område av stadens hamnar, som ligger vid Värtan alldeles
intill detta område. Det måste väl ha bidragit i allra högsta grad till att
stegra markvärdet på dessa jordar. Påståendet om markvärdestegringens orsaker
är sålunda något, som jag finner vara felaktigt av herr Björnsson. Jag
skulle också beklaga, örn hans uppfattning skulle vara normgivande för majoriteten
inom de ekonomiskt bestämmande kretsarna i den svenska statsförvaltningen,
nämligen att hela norra Djurgården icke kan räddas, utan att man får
giva den till spillo och nöja sig med att rädda södra Djurgården. Jag fattar
nämligen hans ord så, att han gav hela detta område till spillo åt exploatering.
Det enda han ville gå med på att rädda var en demonstrationsplats på Gärdet
för stockholmarna. Om så skulle ske, att hela norra Djurgårdens område bebygges,
så förstör man ett område av den utomordentligaste skönhet, som mälarlandskapet
kan bjuda, och en av de ädlaste pärlorna i hela den mellansvenska
landskapskulturen. Jag kan inte tänka mig, att staten skulle vilja vara med
örn att spoliera dessa utomordentliga värden.

Jag skulle, herr talman, vilja fatta särskilt statsrådet Anderssons ord och
det, som tidigare har sagts från ett pär andra håll, såsom ett tillmötesgående
av mera positiv natur än de ord, som här äro insatta på ett ställe i utskottsutlåtandet,
men då skulle jag vilja rikta en fråga till herr J. B. Johansson och
herr Heiding. Det gäller huruvida de alltjämt stå fast vid den passus, som
återfinnes sist, och som i själva verket upphäver allt vad som eljest är sagt
om tillmötesgående.

Där står: »Såsom Djurgårdskommissionen anfört torde kronans, stadens och
den bostadssökande allmänhetens intressen överensstämma i att dessa områden
utan onödig tidsutdräkt stadsplaneläggas och exploateras.» Skulle man vidhålla
detta, så betyder det mycket litet vad man eljest har sagt örn tillmötesgående.
Därför skulle jag, om herr J. B. Johansson eller herr Heiding ville
vara vänliga att tolka det såsom icke en nödvändig utvecklingsfas utan såsom
en av förhållandena påkallad, man skulle kunna säga replik till motionären,
vara tacksam, ty då skulle man kunna hoppas, att Djurgårdskommissionen
ginge en något mildare väg fram än vad betänkandet eljest ger vid handen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det är ledsamt, att kammaren
skall besväras med Stockholms stads angelägenheter på detta sätt, men jag
nödgas giva en liten replik till herr Ström. Jag reserverade mig ju i mitt
förra anförande för huruvida jag hörde rätt den, siffra han nämnde såsom erbjuden
till Djurgårdskommissionen för detta område. Jag sade: »Örn det var
3 miljoner eller någonting sådant», men den siffra, som jag absolut hörde rätt,
och den var den viktigaste, var 41 miljoner, som kommissionen begärt av Stockholms
stad. Det var den siffran, som han varnade kammaren för att svimma,
när den fick höra den. Herr Ströms konstiga resonemang ändrar sålunda ingenting
i sak, att jag skulle använda mig av oriktiga siffror, då jag ju själv
antydde huruvida jag hört rätt i fråga örn det erbjudande som staden gjort
Djurgårdskommissionen.

Sedan är herr Ström återigen inne på sina kommunala områden. Han säger,
att jag talat efter gehör därför, att jag inte skulle känna till Stockholms stads
jordpolitik. Jag tror nästan jag känner den bättre än herr Ström. Herr Ström
förefaller mig verkligen tala efter gehör. När jag slutade mitt anförande,
var det en av Stockholms stads fastighetsnämnds egna ledamöter, här i kam -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

101

Orri nya direktiv för Djurcjårdskommissionen m. m. (Forts.)
maren, som instämde i vad jag yttrade. Herr Ström saknar ett sådant kvalificerat
instämmande från Stockholms stad, som det jag fick, då ingen stockholmsrepresentant
sagt något till förman för herr Ströms motion.

Och när herr Ström vidare säger gentemot herr Björnsson, att det är Stockholms
stad, som förorsakat denna värdestegring, som finnes här runt örn och
inte minst på Gärdet, så måste jag dock tillägga, att av den skulden att åstadkomma
värdestegring har väl också staten en god del genom den stora mängd
av institutioner, som staten förlägger runt om i huvudstaden.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i
det nu förevarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall tili motionen 1:14;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till hovrätterna,
häradsrätterna och vattendomstolarna, dels ock i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

A) att riksdagen måtte

I) i anledning av Kungl. Maj:ts i proposition nr 198 framlagda förslag

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för hovrätterna;

b) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat för hovrätterna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att medgiva anställande under budgetaret 1943/
44 av en extra ledamot i hovrätten över Skåne och Blekinge utan hinder av att
vederbörande anslagspost till icke-ordinarie personal därigenom överskredes,

d) till Hovrätterna: Avlöningar för budgetaret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 1,984,000 kronor;

II) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för häradsrätterna;

b) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat för häradsrätterna, att tili lämpas

under budgetåret 1943/44; . .

c) medgiva, att till häradshövding, som överginge å den nya avlönmgsstaten,
finge vid ingången av juli månad 1943 utbetalas ett belopp av 375 kronor, motsvarande
vad han skulle hava i sin befattning uppburit såsom lön för nämnda
månad, örn de
gällande för honom, samt att kostnaderna härför finge bestridas från den i avlöningsstaten
för häradsrätterna upptagna anslagsposten till avlöningar till ordinarie
tjänstemän;

d) till Häradsrätterna: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 5,070,000 kronor;

e) till Häradsrätterna: Omkostnader för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 410,000 kronor;

f) till Häradsrätterna: Inlösen av vissa inventarier m. m. för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 175,000 kronor;

g) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat för vattendomstolarna, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

h) bemyndiga Kungl. Maj :t medgiva, att kostnad för s. k. särskild vattenrättsingenjör
lingö från och med budgetåret 1943/44 bestridas från anslags -

Ang. visna
anslag till
hovrätterna
m. m.

102

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Äng. vissa anslag till hovrätterna m. m. (Forts.)
posten till avlöningar till icke-ordinarie personal, även om posten därigenom
skulle överskridas;

i) till Vattendomstolarna: Avlöningar för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av 318,000 kronor;

j) till Dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst för budgetåret
1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 79,000 kronor;

B) att riksdagen i anledning av motionerna 1:253 och II: 363 måtte hes
Kungl. Maj:t anhålla, att de kompetenskrav som uppställts för erhållande av
assessors- och stadsnotarietjänst vid rådhusrätt måtte utsträckas att gälla jämväl
rådmanstjänst; samt

C) att motionerna I: 253 och II: 363 i vad de ej behandlats under B) ävensom
motionerna I: 243 och 254 samt II: 356, 364 och 365 måtte anses besvarade
genom vad utskottet i sitt utlåtande anfört och hemställt.

I motionen I: 243, av herr Gärde, hade hemställts, att riksdagen i samband
med behandlingen av propositionen nr 198 måtte besluta, att befattningarna såsom
diviskmsordfdrande i rikets hovrätter skulle förändras till ordinarie tjänster
med placering i löneplan B och lönegrad B 2 i civila avlöningsreglementet.

Utskottet hade härom anfört bland annat, att utskottet av angivna orsaker
ansett sig icke kunna förorda bifall till motionen, varemot utskottet ville förorda,
att en omorganisation av divisionsordförandebefattningarna efter av utskottet
antydda principer måtte genomföras så snart ske kunde.

Herr Siljeström: Herr talman! Genom det beslut, som riksdagen nu går
att fatta, har en gammal löneregleringsfråga nått sin lösning. Det må då
först som sist isägas från deras sida, som beröras av beslutet, att man med
tacksamhet mottager detsamma från statsmakterna, inte blott med hänsyn till
de löneförmåner, som därigenom bjudas rikets lantdomare, utan även med hänsyn
till den tjänsteställning, som därigenom tillerkännes dem. Jag fattar denna
lönereglering som ett bevis på den uppskattning, lantdomarna lyckats förvärva^
hos regering och riksdag. Detta tack riktar jag i främsta rummet till
statsråden Westman och Bergquist, som inte lämnat någon möda ospard för
att genomföra denna lönereglering. Men jag riktar också mitt tack till de
båda utskott, som vid denna och förra årets riksdag med sådan välvilja behandlat
frågan. Örn jag sålunda i allt väsentligt kan giva min fulla anslutning
till förevarande lönereglering med allt vad den innebär av brytning med
gammalt självstyre och införande av en statlig förvaltning och reglering, så
förefinpes dock ett par punkter, där jag vill framföra några randanmärkningar.

Enligt min uppfattning är sålunda den organisation, som skapats, icke tillfyllest
för att tillgodose alla de uppgifter, som för framtiden komma att åvila
lantdomarna. Särskilt anser jag, att den icke rättsbildade personalen icke är
tillräcklig för att övertaga de uppgifter, som enligt det nya förslaget skall
åvila densamma. Min betänksamhet riktar sig icke mot, att en del av dessa
uppgifter skall överföras från de rättsbildade biträdena till de icke rättsbildade
— därmed gå de säkert i land — utan min betänksamhet beror därpå,
att antalet är för litet.

_ I detta sammanhang vill jag uttala mitt beklagande över, att tillsättandet av
biträdesbefattningarna, såväl de rättsbildade som de icke rättsbildade, skall ankomma
på hovrätterna. Det är av allt att döma en anordning, som i många avseenden
kommer att visa sig opraktisk. En nödvändig förutsättning för att det
hela skall kunna gå i lås torde i allt fall vara, att vid hovrätternas tillsättning
av dessa tjänster häradshövdingens förslag så gott som undantagslöst kommer
att följas.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

103

Ang. vissa anslag till hovrätterna rn. m. (Forts.)
Vidare hyser jag deli meningen, att omkostnadsanslaget är för lågt beräknat.
Det blir säkerligen nödvändigt att redan vid nästa års riksdag vidtaga en icke
oväsentlig höjning av detsamma. Att så kommer att ske framgår därav, att de
förslagsstater, som lia uppgjorts, väsentligen understiga de nu utgående kost nadsbeloppen.

Utöver dessa små randanmärkningar till den stora löneregleringen viii jag,
herr talman, giva uttryck åt några reflexioner, som härleda sig från densamma.
En reflexion, som sålunda osökt inställer sig i detta sammanhang, har avseende
å de s. k. domsagotransporterna. Dessa kunna nämligen tänkas få ökad aktualitet
genom den nya uppdelningen av domsagorna i lönehänseende. Det kan
nämligen tänkas, att här som fallet har visat sig vara med landsfiskalstjänsterna
så småningom insmyger sig en praxis, att transport får sökas fran en domsaga
i lägre avlöningsgrupp till en domsaga i högre avlömngsgrupp, därvid
enda transportgrunden är skillnaden i avlöning. Men mot en sådan praxis mäste
redan från början resas en bestämd varning. Transporter av häradshövdingar
böra inskränkas så mycket som möjligt och endast äga rum i sådana fall, da
domsagans avlägsna belägenhet kan utgöra skäl för häradshövdingens^ förflyttning
efter en viss, ej alltför kort tjänstgöringstid. Det är nämligen sa, att häradshövdingarnas
bekantskap med och kännedom örn domsagan och dess befolkning,
örn levnadsförhållandena inom domsagan, örn dess ekonomiska och
geografiska struktur, är av ofantlig betydelse för ett rätt utövande av domaiemakten.
Men en sådan bekantskap och kännedom förvärvas icke i en handvändning,
utan därtill åtgår en rundlig tid. Det är därför angeläget, att man icke
i andra fall än då starka skäl tala därför kastar bort en sådan tillgång. Transport
av häradshövdingar bör följaktligen icke ske annat än i undantagstall.

Jag har velat framhålla detta nu icke blott därför, att man kan, som jag
nämnde, som en följd av den nya löneregleringen tänka sig en sådan utveckling
på detta område, utan även därför, att man kanske icke alltid redan nu varit
tillräckligt återhållsam i detta avseende. _ .

En annan reflexion, som också har inställt sig i detta sammanhang lör
angår frågan örn domsagoregleringarna: den spännvidd, som förefinnes melian
de olika domsagorna, och som kommit till synligt uttryck i avlömngsgrupperingen,
motiveras icke av några rättsliga grunder utan är helt betingad av den
historiska utvecklingen. Av många skäl, framför allt lokalpolitiska, har man
icke i samband med löneregleringen ingått på någon omprövning av domkretsarnas
storlek och omfattning. Man har helt enkelt utgått fran de redan bestämda
domkretsarna och satt lönen och bestämt antalet befattningar elter de
sålunda givna förhållandena. Detta tillvägagångssätt har också varit det enda
möjliga och naturliga. Emellertid får man inte, med utgångspunkt i denna lönereglering,
låsa sig fast vid den nu bestående indelningen av domsagorna. Det
är nämligen inte så, att det är någon idealindelning, den sorn nu förekommer.
Jag förstår väl, att det inte är möjligt och inte heller lämpligt att gora alla
domkretsar lika stora. Därvidlag är det nog i stället av skilda orsaker välmotiverat,
att det finnes domsagor av olika storlek och struktur. Men jag djärves
komma med det påståendet, att övervägande skäl ur domstolssynpunkt tala tor,
att samtliga domsagor i såväl den lägsta som den högsta aylömngsgruppen avskaffas
genom sammanslagningar eller uppdelningar. De små domsagorna
kunna med den uppdelning av arbetsuppgifterna och det antal biträden, som
är tänkt i varje domsaga, icke giva fullt arbete åt häradshövdingarna, i varje
fall icke av kvalificerad art. Men det är varken rationellt eller klokt att ordna
på det sättet. En domsaga bör vara av den storleksordningen, att den giver
häradshövdingen fullt upp att göra med kvalificerade arbetsuppgifter, men
detta blir med säkerhet inte fallet inom de minsta domsagorna. Meri inte heller

104

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

å t/f/. vissel anslag till hovrätt erna, m. m. (Forts.)

++Sr°rstj domsagorna äro av någon idealtyp. En domsaga bör ej vara större än
att häradshövdingen ej blott med tillgängliga arbetskrafter kan få full sysseisattning
med sina arbetsuppgifter utan ock att han samtidigt får tillfälle att
val satta sig in i hela domsagan och vad därinom rör sig, att få kännedom örn
domsagans befolkning och fa översikt över hela det arbete, som bedrives inom
domsagan att salunda fungera som en verklig domsagochef. Men detta senare
later sig knappast göra i de domsagor, som äro av den storleksordningen, att
e nu hanforas till den hogsta gruppen. Enligt min mening bör man alltså som
ett framtidsmal uppstalla, att domsagorna i grupperna 1 och 5 avskaffas, och
att man inriktar sig pa att begränsa domsagorna till de tre mellangrupperna.

lill Sist vill jag ytterligare säga, att enligt min mening är den domstolstyp,
som haradsratten utgör häradshövding med nämnd, väsentligt överlägsen rådhusratterna,
särskilt radhusrätterna i de medelstora städerna, och att man därior
bor fortsätta pa den inslagna vägen att, så långt det låter sig göra, förena
staderna med angränsande landsbygd i judiciellt hänseende.

1 det sammanhanget vill jag också uttala det önskemålet, att man vid den
lortsatta behandlingen av detta ärende uppmärksammar vad utskottet säger,
da utskottet forordar, att de kompetenskrav, som uppställts för erhållande av
assessors- och stadsnotarietjänst vid rådhusrätt, måtte utsträckas till att gälla
järnvä! radmanstjanst. Utskottet säger vidare!

»Utskottet vill i detta, sammanhang understryka angelägenheten av att vederbörande
verkligen av hovrätten funnits skickad att erhålla fortsatt domarför kort

MÄtÄÄlmMte tr41iSe" al“ t8r

pneJnar?Q,anfSer det ,yiara synnerligen angeläget, att domareutbildningen ordnas
ensamt för de olika grupperna av domaraspiranter, både de, som tänka sig
lantdomarevagen och de som tämka sig stadsdomarevägen. Men detta kan inte
® b^a ^nompatt man folJer riksdagens skrivelse, utan man måste nog tänka
sig att stålva fragan örn domareutbildningen tages till grundlig omprövning
De ar alldeles nödvändigt att detta sker, då vi numera stå inför den stora
rattegangsreformens genomförande, och det är nog nödvändigt, att man tänker

^ “rja"- notanlutbildningen och

lö/eigtU” Ja^taich .''SÄ"””

tillåter tylmaa! 1 likhet med den föregående ärade talaren

tillåter jag mig att borja mitt anförande med ett omdöme. Jag tillhör visserligen
inte den kategori av domare, som beröras av denna lönereglering, men
»nLr '''',Uva,ld;VUniei'' f\ manga år sysslat med rättegångsväsendet, att jag
tillS 18n“Sg " Ständlnmtt ” "■“* synpunkter

s dag i?''111 då fSa\ M s?n°m den nya rättegångsbalkens antagande förra
+de+n T3glei?ng, som vfl riksdagen nu kommer att fastställa,

?idaJsvenska statsmakterna lämnat ett bevis som säkert kommer att inskrivas
historien pa sitt intresse for den svenska rättsvården, ett bevis som är så
mycket märkligare som dessa beslut ha fattats i en tid som denna, hårt tryckt

förvis?1 T?ka bekym,mer ocb svårigheter av olika slag. Rättsskipningen utgör
t™° ,det svenska lagsamhallets ryggrad, och det är helt säkert klokt och
t .. an , a .. en Punkten sörja för framtiden och göra vad som göras kan.
häfnr? overtySad1om att genom den lönereglering, som nu fastställes för

ka? Z “Tr PifrfZal °ib fr6kllt för deras ordförande, häradshövdingarna,
kan man med full tillförsikt hoppas, att de viktiga häradshövdingebefattning -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

105

Ang. vissa anslag lill hovrätterna m. m. (Forts.)
arna komma att tillföras jurister med framstående skicklighet och mognad erfarenhet
och att det på detta sätt blir väl sörjt för rättsskipningen vid våra
underdomstolar.

Det är emellertid på en punkt som jag här vill yttra några ord, nämligen beträffande
hovrätterna och deras uppgifter såväl nu som framdeles vid rättegångsreformens
ikraftträdande. I propositionen har också särskilt frågan örn divisionsordförandes
i hovrätt placering upptagits till behandling. Det är en fråga
som ganska nära sammanhänger med frågan örn rättegångsreformen. Då år
1931 proposition framlades örn huvudgrunderna för en rättegångsreform, berördes
också detta spörsmål. Det uttalades, att befattningarna såsom divisionsordförande
i hovrätt voro av den största betydelse och att man måste tillse, att
också dessa befattningar besattes med jurister av utmärkt förtjänst och stor
erfarenhet. Man framhöll i detta hänseende, att en lämplig rekrytering av dessa
befattningar krävde, att de i varje fall icke i tjänste- och löneställning placerades
sämre än häradshövdingarna. Processlagberedningen har också i sitt betänkande
framhållit, att detta måste anses som en nödvändig konsekvens av det
nya rättegångsförfarandet. Jag skall här med några ord försöka belysa, varför
så måste vara förhållandet.

Divisionsordföranden är den som leder arbetet på en division, d. v. s. en domför
avdelning, av hovrätten. Under nuvarande föredragningsordning åvila
honom vissa ganska viktiga uppgifter, men hovrätternas förhandlingar äro ju nu
i stort sett skriftliga, och med skriftligheten följer även absolut slutenhet. Förhandlingarna
äro således icke offentliga. Med den nya rättegångsordningen
blir förhållandet ett helt annat. Hovrätternas rättsskipning kommer i offentlighetens
ljus på samma sätt som häradsrätternas. Hovrättens förhandlingar bli
muntliga, och allmänheten äger tillträde till desamma. Hovrättens rättsskipning
blir enligt den nya ordningen icke inskränkt till hovrättens vanliga förläggningsort,
utan hovrätt kommer också att hålla sina sammanträden, s. k.
hovrättsting, ute i bygderna. Det är då givetvis av den största vikt, att denna
domstols ordförande, divisionsordföranden, besitter sådana kvalifikationer, att
han icke i något hänseende vid ledning av dessa förhandlingar är underlägsen
ordföranden i den underrätt, vars domar han vid dessa förhandlingar har att
granska och överpröva. Man kan lätt föreställa sig, vilken följd det skulle bli
för hovrättens anseende, örn allmänheten vid sin jämförelse mellan häradshövdingens
sätt att leda förhandlingarna och divisionsordförandens skulle komma
till den uppfattningen, att divisionsordföranden vore underlägsen häradshövdingen.

Enligt min mening är det därför av den allra största vikt, att divisionsordförande
tillförsäkras en tjänste- och löneställning som icke är lägre än häradshövdings.
Nu äro emellertid divisionsordförandena liksom hovrätternas övriga
ledamöter placerade i lönegrad A 30, således en lönegrad som är lägre än den
som häradshövdingarna nu komma att intaga, nämligen B 2, som kommer att ge
häradshövdingarna ett högre lönebelopp. Man förstår lätt, vilka svårigheter
det skall möta att på ett lämpligt sätt rekrytera dessa ordförandebefattningar i
hovrätterna, då deras tjänste- och löneställning är lägre än den som häradshövdingarna
ha. Av vikt är att denna rekrytering kan ske så allsidigt som
möjligt och att urvalet kan träffas så, att man icke endast som nu är begränsad
till dem som inneha befattning i hovrätt, utan att sökande till dessa befattningar
också kunna påräknas från andra juristkretsar, t. ex. viii erfarna häradshövdingar
och stadsdomare. En sådan rekrytering kan givetvis icke ifrågakomma
med denna löneplacering.

1 sin proposition till riksdagen har också departementschefen, beaktat detta
förhållande., då han säger, att enligt hans mening tala starka skill för en sådan

106

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Äng. vissa anslag till hovrätterna m. m. (Forts.)
löneplacering som den jag här förordar, d. v. s. att divisionsordförande skall
placeras i B 2, men att lian, med hänsyn till det genomförda lönestoppet icke
för närvarande vore beredd att nu genomföra en sådan placering. I en av mig
väckt motion har jag framhållit, att det vore av största vikt, att i varje fall en
sådan åtgärd genomföres i god tid före den nya rättegångsreformens ikraftträdande.
Utskottet har på denna punkt delat min uppfattning, då utskottet
yttrar: »Såsom i motionen I: 243 framhålles, ställas redan enligt gällande rättegångsordning
å innehavarna av ifrågavarande chefsbefattningar stora krav i
fråga om skicklighet och erfarenhet, och dessa krav komma att ökas vid den
nya rättegångsbalkens ikraftträdande, då förhandlingarna i hovrätten i regel
bliva muntliga. Uppenbart är det därför av största vikt att sörja för en
fullt tillfredsställande rekrytering av divisionsordförandeposterna redan nu.
En sådan rekrytering torde förutsätta att divisionsordförandena erhålla en
högre tjänsteställning samt en däremot svarande avlöning. Av vikt är att en
dylik förändring av ordförandebefattningama icke genomföres på sådant sätt
att resultatet allenast blir en förbättrad löneställning för de äldsta hovrättsråden
i tur efter anciennitet, utan bör syftet vara att tillföra hovrätterna en
kvalitativ förstärkning.» Emellertid har utskottet icke ansett sig böra med
hänsyn till lönepolitikens allmänna inställning nu upptaga ett positivt förslag
i ämnet. Men utskottet förordar att en omorganisation efter dessa principer genomföres
så- snart ske kan. Jag ber att få understryka nödvändigheten av att
denna organisationsfråga löses såsom jag redan sagt i varje fall före den nya
rättegångsbalkens ikraftträdande och att denna lösning givetvis icke° får komma
så sent att rättegångsbalkens genomförande därav skulle uppehållas. Jag
hoppas, att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, som är närvarande
här, måtte instämma i dessa synpunkter.

Herr Siljeström framställde några randanmärkningar, såsom han sade, till vissa
punkter i utskottets betänkande. I åtskilliga av dessa punkter är jag helt av
samma uppfattning som han.

Vad angår den första anmärkningen som han framförde örn personalens otillräcklighet
vågar jag givetvis icke göra något bestämt uttalande. Jag tror emellertid,
att man så samvetsgrant som möjligt har sökt att avpassa personalen
med hänsyn till de nu föreliggande behoven. Örn den i framtiden kommer att
visa sig otillräcklig, komma väl statsmakterna att sörja för att nödig förstärkning
sker.

Även beträffande domsagornas uppdelning är jag av samma uppfattning som
herr Siljeström, nämligen att det som norm bör gälla, att domsagan är av den
storleken att den bereder häradshövdingen fullt arbete med mera kvalificerade
uppgifter, således verkliga rättsskipningsuppgifter, men att domsagorna icke
böra vara så stora, att häradshövdingen är otillräcklig för rättsskipningens
handha-vande. Härvid måste givetvis dock hänsyn tagas till åtskilliga förhållanden.
Man kan icke genomföra en rent aritmetisk uppdelning av domsagorna
endast på grundval av hänsyn till arbetsbördan. Man måste härvid även lägga
stor vikt vid den på tradition grundade samhörigheten mellan befolkningen inom
en viss given domkrets. Tydligt är, att de största domsagorna, mammutdomsagorna
som man kan kalla dem för, så vitt möjligt böra styckas och nedbringas
till mindre enheter.

Jag instämmer också helt med herr Siljeström^ uttalande i vad angår sammanslagningen
av som han uttryckte det de medelstora städerna med kringliggande
domsaga. Den principen har ju uttalats redan år 1931 i samband med
framläggandet av grunderna för processreformen, och även det särskilda utskottet
vid förra årets riksdag uttalade ju ett starkt önskemål örn att den gäl -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

107

Ang. vissa anslag till hovrätterna m. m. (Forts.)
lande lagstiftningen på detta område måtte underkastas en sådan revision, att
den möjliggör en dylik sammanslagning i högre grad än som nu kan ske.

Även med hänsyn till vad herr Siljeström yttrade angående transport av domare
från en domsaga till en arnian är jag helt av samma mening som han.
Jag tror också, att den principen väl är grundläggande för utnämningsärendenas
behandling i justitiedepartementet.

Klart är att domarutbildningen är en mycket viktig fråga, som måste ägnas
särskild uppmärksamhet, men att här ingå på en närmare diskussion av denna
fråga skulle bliva alltför vidlyftigt, och jag är övertygad örn att den är föremål
för justitiedepartementets uppmärksamhet.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande att framställa än örn bifall till
utskottets förslag.

Herr Schlyter: Herr talman! Liksom den föregående ärade talaren betraktar
jag inte frågan örn löneplaceringen för hovrätternas divisionsordförande i
någon mån såsom en löneregleringsfråga för vissa tjänstemän som kunna
ha större eller mindre fog för anspråk härpå. Jag betraktar den i stället såsom
ett rent rättsvårdsintresse, såsom ett den rättssökande allmänhetens intresse
av en verkligt god rättsskipning i andra instans.

Ur den rättssökande allmänhetens synpunkt anser jag det framför allt vara
av vikt, att hovrätterna, som i mycket stor utsträckning döma i målen i sista
instans, erhålla en så stark sammansättning som möjligt, så att i regel något
behov av talans fullföljande till högre instans icke skall föreligga. Örn målen
i regel kunde stanna i hovrätten och inte behövde fullföljas till högsta domstolen,
skulle allmänhetens vinst bli ökad snabbhet och billighet i rättsskipningen.
En förutsättning härför är att målen redan i hovrätten kunna erhålla
ett verkligt auktoritativt avgörande. Garanti härför kan endast vinnas, örn
man tillser att det på varje division finns tillgång till en verkligt framstående
domare av högsta kvalitet, vars erfarenhet och duglighet kan komma alla på
divisionen behandlade mål till godo.

En förstärkning av hovrätterna genom en högre löneplacering av ordföranden
å varje division är rent statsfinansiellt enligt min övertygelse icke någon
verklig utgift för statsverket. Den kommer utan minsta tvivel att leda till att
man inom den högsta instansen kan åstadkomma en reduktion av arbetskrafterna,
sedan allmänheten i allt större utsträckning funnit sig tillfredsställd med
målens avgörande i den andra instansen. Jag skulle vilja göra det tankeexperimentet,
att man finge femton erfarna justitieråd utplacerade på de femton
hovrättsdivisionerna i Sverige. Jag tror, att dessa justitieråd i andra instans
skulle komma att bli rättsskipningen till ännu större gagn än när de sitta
samlade kring ett relativt ringa antal mål i högsta domstolen. En dylik förstärkning
av hovrätterna skulle möjliggöra en begränsning av befogenheten
för parterna att draga sina mål under högsta domstolens prövning.

Av vad jag nu sagt framgår, att jag anser divisionsordförandenas löneplacering
vara ett viktigt moment i en tillfredsställande domstolsorganisation och
således någonting helt fristående från de löneregleringsspörsmål som nu senast
behandlats av de tjänsteförteckningssakkunniga i samband med vissa byråchefs-
och andra befattningar, för vilka påyrkats uppflyttning i högre lönegrad.
Jag vågar därför till departementschefen framföra en vördsam hemställan,
att han icke måtte ingå på några kompromisser med ovidkommande
löneregleringsspörsmål utan hellre låta hela denna fråga tills vidare vila
och låta det nuvarande provisoriet kvarstå än acceptera en otillfredsställande
lösning av denna viktiga organisationsfråga i samband med helt olikartade
löneregleringsspörsmål.

108

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Äng. vissa anslag till hovrätterna rrv. rrv. (Forts.)

Innan jag slutar, herr talman, vill jag för att inte behöva begära ordet i
nästa, ärende be att få säga ännu ett par ord. Jag delar de föregående talarnas
uppriktiga tacksamhet mot departementschefen och icke minst mot herr finansministern
för den goda lösning som vunnits på denna gamla, mycket svåra
löneregleringsfråga, och jag är övertygad örn att den kommer att lända rättsskipningen
till verkligt gagn. Nu löses frågan örn häradshövdingarnas och
deras biträdens, både de rättsbildades och de icke rättsbildades, lönefråga på
ett tillfredsställande sätt. Men det finnes vid häradsrätterna ännu en utomordentligt
viktig beståndsdel av domstolsorganisationen, nämligen våra nämndemän.
Frågan örn en rimlig ersättning till nämndemännen har mångfaldiga
gånger under de senaste decennierna framförts inom riksdagen med krav på
en lösning, men statsfinansiella skäl ha hittills hindrat det. Jag vågar nu
uttala den meningen, att när statsfinansiella skäl icke ha behövt stå hindrande
i vägen för en tillfredsställande lösning av de statsanställda funktionärernas
lönefråga vid häradsrätterna, Kungl. Maj:t måtte beakta det i nämnda riksdagsärende
framförda enhälliga förslaget örn en lösning till nästa års riksdag
av nämndemännens arvodesfråga.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Jag skall icke vid denna timme
på dygnet orda något örn betydelsen av den reform, som väl kammaren nu
gar att besluta. Jag vill endast vid detta tillfälle betyga min glädje över att
den omorganisation som så länge förberetts nu tydligen kan föras i hamn.

. ^ör som i likhet med mig anser, att underrätterna äro hörnstenarna
i var rättsskipning och därmed också av den allra största betydelse för vår
rättsordning, är det all anledning att hälsa med tillfredsställelse, att det nu
genomföres en ordning som möjliggör att vi kunna ställa stora krav på våra
underrätter och att vi även kunna få dessa krav förverkligade.

Jag vill uttala ett tack till det utskott som haft att behandla frågan för det
intresserade och omsorgsfulla arbete, som utskottet här har utfört. Det kan
råda delade meningar om ett och annani utskottets synnerligen detaljrika utlåtande,
och jag vill. inte fördölja, att jag på en eller annan punkt hyser en
annan mening,^ men i den man det faller under Kungl. Maj :ts administrativa
lagstiftning, få ju de frågorna prövas sedan.

Vad som uppkallade mig att begära ordet var de anföranden som hållos av
herrar Gärde och Schlyter och som berörde en fråga som icke nu funnit sin
lösning, men som dock varit under diskussion i propositionen. Det gäller inte
underrätterna utan frågan om vissa överrättsdomare, nämligen ordförandena
på hovrätternas divisioner. Det har sedan länge varit ett önskemål att ordförandena
på hovrätternas divisioner skulle få en starkare och självständigare
ställning än vad de för närvarande ha. Jag har för min del aldrig dolt att jag
anser,, att det skulle vara av betydelse, om dessa domare kunde få en bättre
ställning.än vad de för närvarande ha. I propositionen har jag också uttalat,
att jag finner starka skäl tala för att en ordinarie ställning beredes åt dem.
Herr .Gärde har nu i sin motion och i sitt anförande här i kammaren understrukit
betydelsen av detta. Jag vill för min del helt ansluta mig till den
uppfattning som framkommit i herrar Gärdes och Schlyters anföranden, att
det är. av. betydelse ^för rättsskipningen i hovrätterna att man vidtager en omorganisation
även på detta område. Jag vill endast säga, att det är min livliga
förhoppning, att en sådan reform inte skall behöva dröja länge.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det n,u föredragna
utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

109

Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till Häradsrätterna: Reseersättningar till
nämndemän m. m., dels ock en väckt motion, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse
av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag, m. m.

Genom en den 12 mars 1943 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 118, vilken behandlats av sammansatt stats- och första lagutskott, hade
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken i 1734 års lag;

2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Enligt det förra lagförslaget skulle under hovrätten för Nedre Norrland höra
Västernorrlands och Jämtlands län.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande proposition, nr 118, måtte av riksdagen bifallas.

Herr Gärde: Herr talman! Genom ett bifall till den nu föreliggande kungl,
propositionen kommer Norrland att erhålla sin andra hovrätt, varigenom det
program om en ny hovrätts inrättande som framlades redan år 1931 och som
sedermera stadfästes av riksdagen i samband med antagandet av den nya
rättegångsbalken kommer att bli fullgjort. ^

I deri lag om ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken, varl denna
ändring är införd, stadgas som övergångsbestämmelse^att lagen träder i kraft
den dag Konungen bestämmer. Utskottet har i sitt utlåtande uttalat vikten av
att den nya hovrättens organisation genomföres i god tid^före den nya rättegångsbalkens
ikraftträdande. Då man kan vänta, att ett sådant genomförande
av den nya rättegångsbalken kan ske inom ett icke alltför stort antal år, är
det givetvis av vikt att imativet till den nya hovrättens inrättande icke fördröjes
alltför länge.

I detta sammanhang kanske jag får erinra om att det var år 1941 som riksdagen
beslöt inrättande av en hovrätt i Göteborg. Enligt övergångsbestämmelserna
till den lagen skulle den träda i kraft den 1 oktober 1943, således
i höst, så framt ej Konungen annorledes förordnade. Det är ju bekant, att
någon åtgärd för inrättande av den nya hovrätten i Göteborg ännu icke har
vidtagits.

Jag vill i detta sammanhang påpeka angelägenheten av att dessa både^hovrätter
äro färdigställda och kunna träda i verksamhet, när den nya rättegångsbalken
träder i tillämpning, och att ett dröjsmål med hovrätternas inrättande
är ägnat att medföra allvarliga olägenheter ur denna synpunkt. Jag vill därför
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet rikta en hemställan,
att han icke måtte underlåta att vidtaga de åtgärder som erfordras för
att dessa hovrätter snarast måtte kunna komma i verksamhet.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Äng. dorusområdet
för
hovrätten
för Nedre
Norrland
m. m.

Ilo

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Om skattebetalning
medelst
statsobligationer.

o Vid förnyad föredragning av sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande
åtgärder för inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 34, i anledning av väckta
motioner örn rätt att använda statsobligationer såsom betalningsmedel vid
erläggande av skatt till staten.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 164 i
första kammaren av herrar Velander och Sylwan och nr 250 i andra kammaren
av herrar Olson i Göteborg och Birke, hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning och framläggande
av förslag helst för innevarande års riksdag örn rätt att använda
statsobligationer såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt till staten.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att de likalydande motionerna 1:164 av herrar Velander och Sylwan
och II: 250 av herrar Olson i Göteborg och Birke örn rätt att använda
statsobligationer såsom betalningsmedel vid erläggande av skatt till staten
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Velander, Sylwan, Lundell och Olson i
Göteborg, vilka, under hänvisning till innehållet av de likalydande motionerna
I: 164 och II: 250 ävensom de av bank- och fondinspektionen samt
länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län i ärendet avgivna
yttrandena,, yrkat, att utskottet skulle föreslå riksdagen att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla örn verkställande av utredning i motionernas syfte.

Herr Velander: Herr talman! Vissa obligationer, tillhörande försvarslånen
av åren 1940, 1941 och 1942, få såsom köpt användas vid betalning av arvsskatt,
i vilket sammanhang obligationerna avräknas till parikurs. I de föreliggande
motionerna har ifrågasatts, huruvida inte denna rätt åtminstone i viss
utsträckning borde få gälla också vid erläggande av de årliga direkta statsskatterna.
Motionärerna ha i det avseendet särskilt tagit sikte på den dödsbo
åliggande betalningsskyldigheten för å den avlidnes inkomst belöpande skatter
och då tänkt sig, att i dödsboet eventuellt befintliga obligationer skulle få
användas till gäldande av dessa skatter.

Den utredning av hithörande spörsmål, som motionärerna ifrågasatt, har utskottet
emellertid icke velat vara med örn. Utskottet uttalar dock, att i vissa
fall skäl kunna tala för medgivande av rätt att använda åminstone vissa slag
av statsobligationer såsom betalningsmedel även vid erläggande av de årliga
skatterna till staten. Härvid syftar utskottet, enligt utskottets uttalande, på
sådana fall, där dödsbo skall betala de skatter som påförts den avlidne, samt
tillägger: »Måhända kan frågan örn införande av §n rätt av nu antytt slag
vinna aktualitet, då tiden för det första försvarslånets inlösande infaller.»
Utskottet vill salunda icke förneka, att det kan vara vissa skäl som tala för
denna rätt, och menar också att frågan kanske inom relativt kort tid kan bli
aktuell. Utskottet avvisar dock efter denna koncession åt motionärerna deras
utredningskrav, och utskottet faller i det sammanhanget tillbaka på en del avgivna
yttranden.

(Om dessa yttranden kan man nu säga — jag syftar då på de yttranden som
gå i avstyrkande riktning —• att de falla på sidan örn motionerna. Remissinstanserna
resonera nämligen som örn motionärerna skulle avse en obe -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

lil

Örn skattebetalning medelst statsobligationer. (Forts.)
gränsad rätt att med statsobligationer gälda de= ordinarie ^ statliga skatterna,
ehuru motionärerna uttryckligen säga ifrån att någonting sådant icke kan ifrågakomma.

De skäl, som remissinstanserna anföra, kan jag i detta sammanhang näppeligen
ha någon anledning att närmare inga pa; de äro dock av sadan beskaffenhet
att de måste påkalla vissa reflexioner från min sida. _

Fullmäktige i riksbanken uttala bl. a. enligt referatet i utskottets betänkande:
»Då de ytterligare statslån, som skulle kunna komma i fråga i detta sammanhang,
icke hade och ej heller kunde antagas fa någon större spridning
bland enskilda skattebetalare, kunde en utvidgning av möjligheterna till skattebetalning
medelst statsobligationer icke anses för allmänheten medföra några
väsentliga fördelar av den, art, som motiverat införandet av bestämmelserna rörande
erläggandet av arvsskatt medelst försvarsobligationer.»

Riksbanksfullmäktige tyckas sålunda mena, att man vid eventuell upplåning
från statens sida i fortsättningen icke kan påräkna, att enskilda skattebetalare
komma att deltaga i teckningen av dessa lån. Den tankegang, som uppbär
detta uttalande, kan jag ju inte yttra mig örn, men förmodligen menar
man att de enskilda skattebetalarna inte förfoga över ytterligare sparmedel och
att de inte heller äro i stånd att av sina löpande inkomster avsatta medel tor
teckning av statsobligationer. Med den saken får det emellertid förhålla sig hur
som helst. Det synes mig dock obestridligt, att en sådan rätt, som motionärerna
taga sikte på, måste i viss utsträckning stimulera till en medverkan fran enskildas
sida för spridningen av lån som av staten i fortsättningen upptagas. Det
måste också vara ett statens intresse att söka befordra att sparmedel hindås sa
hårt som möjligt; och jag förutsätter att ett bindande av sparmedel i statsobligationer
ur sådan synpunkt är att föredraga framfor ett insättande i bank
eller i postsparbanken, ty i senare fallet har man ja mycket tattare att komma
åt dem för att använda dem för konsumtion eller liknande ändamål.

Riksbanksfullmäktige uttala också, att örn det skulle bil fråga örn en skattebetalning
medelst obligationer till värde understigande pari — obligationerna
skulle alltså i marknaden löpa med en lägre kurs än pari - körnare vederbörande
skattebetalare att få en rabatt pa sjalva skatten motsvarande unde
kursen. Det är svårt att förstå riktigheten av denna tankegang ty den skattskyldige
har ju som regel betalat obligationerna till pari. Örn da, därest obligationen
användes som skattelikvid, densamma mottages fall panknra, kan
detta icke innebära någon förlust för staten eller att staten beviljar någon

Vidare talas det i vissa remissyttranden örn olägenheter ur uppbördssynpunkt,
och det kan ju hända att det ligger någonting i detta tal. Men jag kan
tänka mig, att dessa olägenheter skulle komma att mildras i stor utsträckning,
för den händelse obligationerna finge användas såsom likvid endast i
jämna hundratal eller jämna tusental kronor.

Sedan säges det, att staten skulle få öka sin upplåning mot högre ränta,
örn den ifrågasatta reformen genomfördes. Det förefaller dock som om mångå
möjligheter skulle föreligga att undvika en sådan eventualitet. Man torde val
kunna säga, att det konstant borde föreligga en möjlighet för staten att »sälja»
skatteobligationer i ungefär samma utsträckning som de inflyta såsom
skattelikvid. Man kan också tänka sig att obligationer icke finge användas
för skattebetalning förrän åtskilliga år efter det att fredsslutet inträtt, då
statslånebehovet borde ha minskats, så att det inte behövde föreligga några
faror ur antydda synpunkter.

Fullmäktige i riksgäldskontoret skissera en särskild typ av statliga skuldförbindelser,
som tekniskt sell, skulle vara, lämpliga eller tjänliga för det all -

112

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Om skattebetalning medelst statsobligationer. (Forts.)
manna att mottaga såsom skattelikvid. Riksgäldskontoret fogar emellertid
härtill det uttalandet: »att det för staten skulle kunna vara till fördel att. taga
emot sina egna skuldförbindelser som skattelikvid endast under förutsättning,
att, statens ekonomiska ställning vore så ansträngd att ett verkligt behov företaga
att pa detta sätt i förväg fa m framdeles förfallande skattemedel. Då
detta nu icke vore förhållandet, förelåge från statens synpunkt icke någon anledning
att införa en av motionärerna åsyftad anordning.»

Det kan ju hända att anledning föreligger att vara lika optimistisk som riksgäldsfullmäktige
inför den aktuella statsfinansiella situationen. Men det är
väl icke uteslutet att denna optimism kan komma att något blekna, och då
vöre det måhända av värde att en utredning i ämnet verkställts, så att man
visste, hur en eventuell lagstiftning på området borde te sig.

Statskontoret befarar »en föga önskvärd spekulation i obligationernas kursvärde»,
itali man skulle inlåta sig på en anordning sådan som den här ifrågasatta.
Det är inte så alldeles lätt att inse befogenheten av dessa farhågor.
Spekulationen kan ju av naturliga skäl inte leda fram till att obligationskursen
stiger över pari, ty avräkningen, när det gäller skåttek kviden, måste ju
ske till. parikurs. Örn detta nu är riktigt, borde det nästan ligga i statsmakternas
intresse att befordra en spekulation med sådana verkningar, att kursen
haller sig så nära pari. som möjligt. Det måste nämligen ligga i det allmännas
intresse att obligationsinnehavare, örn de tvingas att överlåta sina obligationer
av en eller annan anledning, icke erhålla ett lägre belopp än nominella
värdet, ett belopp, som de också skulle få, därest de vore i stånd att behålla
obligationerna till den tid, då de förfölle till inlösen.

^?nrI''-a^''P0S^S^re^S?n ^ar om en sådan anordning som den föreslagna
skulle bidraga till frigörande av sparmedel. Jag vill mot detta bara ställa den
förmodan, att generalpoststyrelsen väl näppeligen kan tänka sig att ett frigörande
av sparmedel på denna väg skulle vara lättare att åstadkomma än
örn vederbörande hade sina besparingar placerade exempelvis i postsparbanken,
där det är en lätt sak att plocka ut dem och använda dem för olika slåss
konsumtion.

De reflexioner i anslutning till de avgivna yttrandena som jag här tillåtit
mig, giva åtminstone med min tankegång vid handen att motionärernas framstöt
i syfte att åstadkomma en förutsättningslös utredning på detta område
icke saknar fog. En sådan utredning måste med hänsyn till skattebetalarna
vara pakallad ur mera ^allmän synpunkt. Men den är påkallad ur en alldeles
särskild synpunkt också. Allt hitintills ha nämligen statsmakterna gått bet på
uppgiften att åstadkomma en sådan anordning, att skatterna komma att erläggas
i tiden, så nära inkomstens förvärvande som möjligt. Den eftersläpning,
som härigenom uppkommer, måste ju anses medföra betydande olägenliv
s^rs^:i^ skattskyldiga med växlande inkomster, för enskilda skattskyldiga,
som t. ex. inträda i. pensionsåldern, samt vid dödsfall. Dessa olägenheter
böra sa långt möjligt lindras eller mildras.

Vissa remissinstanser ha tillstyrkt utredning i motionernas syfte, nämligen
bank- och fondinspektionen samt länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och
nonus län. Riksräkenskapsverket har även varit inne på tanken att en rätt
aU använda statsobligationer vid gäldande av dödsbo åliggande skatter borde
ifrågakomma.. Med hänsyn till vad som förekommit i dessa remissyttranden
och i anslutning till mina egna här gjorda uttalanden vågar jag, herr talman,
aven örn jag inte tror att kammaren är beredd att i förevarande sammanhang
löfja reservanterna, hemställa örn bifall till den vid utskottsbetänkande! fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herr Sylwan.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

113

Örn skattebetalning medelst statsobligationer. (Forts.)

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att med hänvisning till vad utskottet
anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande betänkandet hemställt samt vidare på godkännande
av det förslag, som förordats i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 35, i anledning
av väckta motioner örn rätt i vissa fall för värnpliktiga till anstånd
i avseende å indrivning av dem påförda skatter, bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 36, i anledning av Förordnings Kungl.

Maj:ts proposition nied förslag till förordning örn krigskonjunktur- förslag om

skatt för år 1943, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. krigskonjunk ’

0 turskatt för ar

I en den 9 april 1943 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad pro- 1943 m. m.
position, nr 193, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1943 samt

2) förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg
eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 248 i första kammaren av herr Nordenson
m. fl. och nr 359 i andra kammaren av herr Wiberg m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 249 i första kammaren av herr Björkman
m. fl. och nr 358 i andra kammaren av herr Lundell m. fl.;

3) de likalydande motionerna nr 251 i första kammaren av herr Nisser
m. fl. och nr 361 i andra kammaren av herrar Svensson i Grönvik och Liedberg; 4)

motionen nr 250 i första kammaren av herr Åqvist;

5) motionen nr 360 i andra kammaren av herrar Skoglund i Umeå och
Severin i Gävle; samt

6) motionen nr 362 i andra kammaren av herr Hansson i Skediga.

_ Till behandling i samband med förevarande proposition hade utskottet funnit
lämpligt upptaga följande under motionstiden vid riksdagens början väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen:

a) de likalydande motionerna nr 171 i första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. och nr 251 i andra kammaren av herr Persson i Falla m. fl.;
samt

b) motionen nr 288 i andra kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl.

I de likalydande motionerna 1: 248 och II: 359 hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 193 måtte — under
uttalande att industriföretagens bidrag till institut för tekniskt-vetenskaplig
forskning vore hänförliga till sådana omkostnader i rörelse, för
vilka avdrag vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt vore medgivna — vidtaga sådana ändringar i och till Första

kammarens protokoll 19^3. Nr 23. g

114

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förordnings förslag om k rigs lion jim hl urs katt för år 1943 rn. m. (Forts.)
lägg till det framlagda förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1943, att i motionerna framförda synpunkter vunne beaktande.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 193 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas,

1) antaga under punkten infört förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1943;

2) antaga under denna punkt infört förslag till förordning med särskilda
bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1944 av ersättning på
grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av
fartyg;

B) att följande motioner, nämligen:

de likalydande motionerna I: 171 av herr Mannerskantz m. fl. och II: 251
av herr Persson i Falla m. fl.,

de likalydande motionerna I: 248 av herr Nordenson m. fl. och II: 359 av
herr Wiberg m. fl.,

de likalydande motionerna I: 249 av herr Björkman m. fl. och II: 358 av
herr Lundell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 251 av herr Nisser m. fl. och II: 361 av herrar
Svensson i Grönvik och Liedberg,

motionen I: 250 av herr Åqvist,

motionen II: 288 av herr Persson i Stockholm m. fl.,

motionen II: 360 av herrar Skoglund i Umeå och Severin i Gävle samt

motionen II: 362 av herr Hansson i Skediga,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits av, utom annan,

1) herrar Axel Ivar Anderson, Velander, Schvan och Olson i Göteborg,
vilka på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, med godkännande i övrigt av utskottets förslag
till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1943, antaga i reservationen
infört förslag till lydelse av vissa delar av ifrågavarande förordning;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att, därest
förslag till krigskonjunkturskatteförordning komme att föreläggas 1944 års
riksdag, vid utarbetandet därav måtte beaktas de synpunkter, som i de likalydande
motionerna I: 248 av herr Nordenson m. fl. och II: 359 av herr Wiberg
m. fl. framförts rörande i beskattningshänseende avdragsgilla avsättningar
för byggnads- och reparationsarbeten m. m.;

2) av herr Ljungdahl, som dock ej antytt sin mening.

Angående sättet för betänkandets föredragning yttrade

_ Herr Bärg, Johan: Herr talman! I avseende å föredragningen av bevillningsutskottets
betänkande nr 36 får jag hemställa, att detsamma må företagas
till avgörande punktvis och punkten A 1 på det sätt, att till en början
föredrages^ det av utskottet däri framställda förordningsförslaget paragrafvis,
och, där så erfordras, momentvis, med iakttagande att de vid förslaget fogade
anvisningarna behandlas i sammanhang med de paragrafer, vartill de höra, samt
att promulgationsstadgande, ingress och rubrik förekomma sist, varefter utskottets
hemställan föredrages; att vid behandling av den paragraf, varom först
uppstår överläggning, denna må omfatta betänkandet i dess helhet; samt att

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

115

Förordningsförslag orri krig skonpunktur skatt för år 1943 m. m. (Forts.)
författningstext ej må behöva uppläsas i vidare mån, än sådant av någon
kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A 1.

Det av utskottet framställda förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1943.

1 §.

Denna paragraf lydde:

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller
dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det sätt
nedan stadgas för år 1943 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Jag ber att med några ord få antyda
vilka nyheter det nu föreliggande förslaget till krigskonjunkturskatt innehåller
och vilka ändringar i den kungl, propositionen som utskottet förordar.

Under de föregående åren ha successivt uppmjukningar gjorts i den redan
från början med tanke på näringslivets konsolidering utformade krigskonjunkturskatten.
Årets proposition innehåller väl även några nyheter i samma
riktning, bl. a. ifråga örn jordbruket. Mest är dock fråga örn tekniska
ändringar, beroende på att ytterligare ett år gått från krigsutbrottet och att
därför frågorna örn kvittning mellan ett års inkomstökning och ett annat års
inkomstminskning kommit allt mer i förgrunden. Utskottet har ej vid sin
granskning kommit till resultat som väsentligen avvika från propositionens
ståndpunkt.

Det är egentligen på en punkt som de i motioner framställda yrkandena
föranlett utskottet föreslå en viss ändring i propositionen, nämligen beträffande
industriens bidrag till den tekniskt-vetenskapliga forskningen. Propositionen
innehåller därom ingen särskild bestämmelse, men finansministern hade gjort
uttalanden till statsrådsprotokollet, däri viss avdragsrätt vid krigskonjunkturbeskattningen
i fråga örn sådana avdrag anses vara i överensstämmelse med
redan gällande lagstiftning. Utskottet har emellertid ansett det fördelaktigt, ej
minst ur de företags synpunkt som äro villiga att satsa bidrag, örn avdragsrätten
klart fastställes så att envar precis vet vad han har att vänta. Det har
också ansetts att dessa bidrag äro så samhällsnyttiga •— och nyttigare än
många utgifter för vilka avdrag inte kan vägras ■—- att en viss skattelättnad
i sammanhanget funnits vara på sin plats. Det förslag som utskottet framlägger
innebär att »rörelseidkare, som lämnat bidrag till institut, vilket under
statens medverkan bildats för bedrivande av tekniskt-vetenskaplig forskning
inom den bransch som rörelseidkaren företräder, äger avdraga sådant bidrag
till hälften i den mån bidraget är att anse såsom anläggningsbidrag och i sin
helhet i den mån bidraget är att hänföra till driftsbidrag».

I ett avseende, där propositionen innehåller en ändring i förhållande till
äldre lagstiftning, har utskottet funnit att propositionen i vissa fall skulle
kunna medföra obilliga resultat, varför utskottet föreslår en modifikation.
Skattskyldig har viss rätt att mot inkomstökning kvitta inkomstminskning.
Detta kan gälla dels i förhållandet mellan olika förvärvskällor under ett år,
dels i förhållandet mellan olika år. Inkomstminskningen fastställes med utgångspunkt
från jämförelseinkomsten, och det är naturligtvis en fördel för den
skattskyldige örn inkomstminskningen och likaså jämförelscinkomsten är så

116

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. ra.

Förordnings förslag orri krigskonjunkturskatt för år 19-''i3 m. rrv. (Forts.)
stor som möjligt. Nu händer det stundom att jämförelseinkomsten av mer eller
mindre utpräglade billighetshänsyn, eller på grund av att företaget såsom
sådant vuxit sedan krigsutbrottet, fastställes till högre belopp än medelinkomsterna
för 1937 och 1938, vilket eljest är det normala. Men man har förmenat
att det inte finns samma skäl att tala örn inkomst minskning i förhållande till
en inkomst som vederbörande kanske aldrig har haft. Enligt propositionen skall
därför inkomstminskningen alltid räknas med utgångspunkt från nämnda
medelinkomst. I vissa fall torde dock en sådan bestämmelse medföra obilliga
resultat. Utskottets ändringsförslag innebär beträffande rörelse i stort sett
att den skattskyldige får beräkna inkomstminskning med utgångspunkt från
den högsta av de inkomster som den skattskyldige haft något av åren 1937,

1938 eller 1939. Motsvarande föreslås beträffande jordbruk, där dock året

1939 ej medtagits därför att det överhuvud taget icke figurerar vid taxeringen
till krigskonjunkturskatt.

En viss skattelindring har också ansetts påkallad, där aktiebolaget enligt lagen
örn aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser gjort avsättning till
sådan stiftelse och icke betalar ränta på det avsatta beloppet. Utskottets förslag
innebär i huvudsak att bolaget skall kunna tillgodoräkna sig ökning av
sådant kapital som örn det vore dess eget, eftersom det uppbär avkastningen
av det. Eftersom bolaget får göra avdrag för ränta å ökning av eget kapital,
är detta en förmån. Denna har till och med gjorts något större än som strängt
taget skulle följt av förutsättningarna, men detta har utskottet ansett av sociala
skäl rimligt.

Utskottet har beaktat att den nya skattestrafflagen blir tillämplig å förseelser
mot ifrågavarande lagstiftning. Detta anföres också i betänkandet. Emellertid
förutsättes krigskonjunkturskatten träda i kraft så snart som möjligt,
medan skattestrafflagen träder i kraft först den 1 juli. Det fall att förseelse
beträffande krigskonjunkturskatten begås före den 1 juli har ej förutsatts i
propositionen men är möjligt. Detta har utskottet ansett böra föranleda ett
tillägg till straffbestämmelsen.

övriga av utskottet föreslagna ändringar i propositionen äro väsentligen av
rent redaktionell natur. Jag bör kanske nämna den olliformulering i förtydligande
syfte som skett beträffande bestämmelsen örn rätt att göra avdrag för
representationskostnad.

Kanske bör jag också nämna att utskottet instämt i ett uttalande i en motion
av herrar Skoglund i Umeå och Severin i Gävle om önskvärdheten att landskamrerarna
i länen vid gemensamma överläggningar överenskomma örn det
sätt varpå lagstiftningen örn krigskonjunkturskatt bör tillämpas beträffande
fiskerinäringen. Sådana överläggningar pågå just i dessa dagar, och jag hoppas
att denna fråga på lämpligt sätt bringas inför denna församling.

örn de föreliggande reservationerna skall jag icke yttra mig i detta sammanhang.
Det kan ju vara möjligt att inlägg i anledning av dessa reservationer
kunna föranleda till något ytterligare besvärande av kammarens tid, men för
närvarande skall jag bespara kammaren något sådant.

Jag tillåter mig redan nu, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Jag är också angelägen att bespara
kammaren en alltför lång debatt vid denna sena timma och skall inskränka
mig till några mycket korta anmärkningar med anledning av det föreliggande
utskottsbetänkandet.

Utskottets ordförande undvek att ta upp den gamla stridsfrågan örn krigskonjunkturskattens
vara eller icke vara. Jag vet också att det är ganska ine -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

117

Förordnings förslag örn krigskonjunkturskalt för år 19i3 m. m. (Forts.)
ningslöst att föra en sådan debatt i riksdagen. Saken är avgjord, krigskonjunkturskatten
för 1943 kommer att beslutas. Men jag vill ända knyta ett par
personliga reflexioner till ärendet i dess nu föreliggande skick.

Jag hör till dem som från början ansågo att en krigskonjunkturskatt borde
införas. År 1939 på hösten, när saken först diskuterades, ansåg jag att det
fanns goda skäl för att söka finna någon form för att beskatta sådana vinster,
som kunde sägas vara direkta resultat av en krigskonjunktur. Svårigheten var
att finna en sådan form, att man i möjligaste mån undvek de ogynnsamma
följder, som tidigare krigskonjunkturbeskattning visat sig medföra.

Det måste ju sägas att i mångt och mycket har nuvarande krigskonjunkturskatt
så utformats, att den hitintills icke haft så ogynnsamma verkningar och
kanske icke heller i fortsättningen behöver befaras få några sådana ogynnsamma
verkningar som den tidigare. Men när vi nu ater sta inför behandlingen
av ett krigskonjunkturskatteförslag, måste man fråga sig örn de förväntningar
som från början knötos till skatten lia uppfyllts och örn alltjämt de förutsättningar
föreligga, som ansagos motivera kngskonjunkturskatten när den
infördes. För min del har jag kommit till ett motsatt resultat. Jag är övertygad
örn att krigskonjunkturskatten för närvarande icke gör någon större nytta i
det avseende som den är avsedd att tjäna. Ur statsfinansiell synpunkt är den av
mycket ringa värde. Det är sa gott som säkert att örn krigskonjunkturskatten
avskaffades skulle det ur statskassans synpunkt icke betyda någon nämnvärd
förlust. Vi skulle få in det mesta av de medel, som krigskonjunkturskatten
ger, på den ordinarie beskattningens väg. Vi skulle också ! många fall
åstadkomma en förnuftigare disposition av medel, som visserligen nu komma
att stanna i företagen tack vare gällande avskrivningsregler, som medge en
vidsträckt fondering, men icke alltid en fondering i de mest önskvärda formerna.
Vi skulle säkerligen få en bättre användning av medlen, örn de finge disponeras
av företagen mera fritt. Men det kanske allra viktigaste är, att vi skulle
undgå det nästan orimliga skattesystem, som vi nu kommit in i och som pålägger
de enskilda och myndigheterna växande svårigheter, vilka jag fruktar
så småningom komma att stiga oss över huvudet. Den som något Ilar haft
att syssla med krigskonjunkturskatten och vet, vilka bördor den lägger på
företagen och skattemyndigheterna, måste allvarligt fråga sig, örn det är
ett system som kan och bör fortsätta. _ _ . .

Och jag vill tillägga en annan synpunkt, som jag tror icke blivit tillräckligt
uppmärksammad. För varje år som denna skatt fortfar hopar den ju^ automatiskt
svårigheter, som en gång i framtiden måste lösas. Jag tänker då närmast
på de svårigheter, som sammanhänga med det avräkningsförfarande som
en gång skall bil slutpunkten för denna beskattning. Här skapas ar efter, ar
problem, som en gång komma att ställa statsmakterna inför verkligt allvarliga
svårigheter och även komma att medföra påfrestningar på statskassan, som vi
sannerligen borde tänka pa redan i denna dag. Det är just inför det perspektivet,
som jag vill fråga mig, örn det finns fullgoda skäl att bibehålla krigskonjunkturskatten.

Jag medger, att det vid krigsutbrottet fanns starka psykologiska skäl tor
skattens införande, men jag anser att dessa skäl mer och mer. försvagats, och
när därtill komma så starka realskäl emot beskattningen, vill jag här hava
utsagt, att jag kommit till den uppfattningen att denna skatt fortast möjligt

bör avskaffas. . _ „ „ .. .

Naturligtvis tänker jag därvid också på de hämmande verkningar, som
skatten obestridligen har på företagsamheten. Jag vill inte, överdriva den. synpunkten;
jag medger att dessa verkningar i den offentliga diskussionen
ofta betonats allt för starkt, men att de finnas är ostridigt. Det är inte alltid

118 Nr 23. Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

0 Förordnings förslag örn krig skonjunktuir skatt för år 1943 m. m. (Forts.)
så lätt att peka paleni, att konkret säga att det och det företaget skulle ha
kunnat utvecklas pa det och det sättet men att på grund av krigskonjunkturskatten
detta icke skett. Man behöver dock bara peka på jordbruksproduktionen,
bränsleproduktionen och fisket för att kunna hävda den uppfattningen,
att krigskonjunkturskatten verkar hämmande på viktiga produktionsgrenar.
När det gäller dessa kau man inte heller med verklig styrka göra gällande,
att det hämmande momentet ligger på ett annat område, i bristen på arbetskraft
eller bristen på materiel. Dessa orsaker ha nämligen icke någon väsentlig
betydelse inom fisket och knappast heller inom de andra produktionsgrenar,
jag nämnde.

. Men krigskonjunkturskattens hämmande inflytande torde framför allt göra
sig gällande inom den industriella produktionen. Detta gäller inte så mycket
de gamla företagen j där har nog skatten i stället -— det vill jag gärna erkänna
— medverkat till en fortgående konsolidering, som i många avseenden
varit mycket nyttig. Denna konsolidering beror visst inte enbart på krigskonjunkturskatten,
den hade kommit ändå av helt andra orsaker, men krigskonjunkturskatten
har bidragit till resultatet. Skattens hämmande verkningar
visa sig däremot framför allt när det gäller nyskapande företagsamhet. När
det är fråga örn ett riskfyllt initiativ och man kan räkna ut, att om planerna
på den nya verksamheten realiseras och företaget lyckas, så kommer örn några
år en krigskonjunkturskatt, som lämnar endast en ringa del av förtjänsten
åt företagaren, då är det klart att initiativtagarna bli föga hågade att taga
risken och att man håller tillbaka en företagsamhet, som kanske ur många
synpunkter skulle vara önskvärd. Det går inte att alldeles vifta bort detta
med hänvisning till att det är andra faktorer, som verka hämmande. Visstfinns
det andra faktorer, men låt oss inte blunda för att krigskonjunkturskatten
hämmar företagsamheten i landet och just på sådana områden, där det
obestridligen är önskvärt att produktionen stimuleras och ny företagsamhet
kommer till stånd.

Dessa allmänna reflexioner tala ju närmast för avslag. Jag har emellertid
i anslutning tillden motion, som jag varit med örn att väcka, inom utskottet
arbetat för att åstadkomma vissa modifikationer i det framlagda skatteförslaget,
och som^vi nyss hört av utskottets ordförande, har ju också utskottet
gått med på.några sådana. Jag vill också ge mitt erkännande till Kungl.
Maj:t, som. vid utarbetandet av årets förslag har strävat efter att på några
punkter mjuka upp denna skattelag. När man jämför den föreliggande propositionen
med en promemoria, som utarbetades i höstas inom finansdepartementets
^skatteberedning,. konstaterar man med tillfredsställelse, att propositionen
pa vissa punkter innebär ett större mått av förståelse för näringslivet
än promemorian. Det skall villigt erkännas, att utvecklingen gått i den riktningen,
att lagen mer och mer uppmjukats, och då ha jag och övriga reservanter
i utskottet velat taga fasta pa detta. Vi föreslå därför i överensstämmelse
med. de motioner som ha framlagts ytterligare några modifikationer.
Jag skall inte nu upptaga kammarens tid med att referera dem — det skulle
medföra att jag måste gå allt för mycket in i detaljer -— utan jag skall inskränka
mig till att kort och gott yrka bifall till den reservation som av mig
och några andra av utskottets medlemmar fogats till utskottets betänkande,
och jag kommer att vid detaljbehandlingen framställa yrkande i överensstämmelse
med denna reservation. 1

1 herr Axel Ivar Andersons yttrande instämde herrar Nordenson, Schvan
och Gunnar Andersson samt friherre Lagerfelt.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

119

Förordnings förslag om k vig s kon jun klars ku 11 för år 1943 m. m. (Forts.)

Herr Ljungdahl: Vid detta bevillningsutskottets betänkande har jag ansett
mig nödsakad att foga en blank reservation för att markera, att jag icke i alla
hänseenden kan ställa mig bakom utskottets utlåtande.

Vad de allmänna synpunkterna beträffar, skall jag kort och gott inskränka
mig till att säga, att jag i likhet med herr Anderson förmenar, att denna krigskonjunkturskatts
statsfinansiella betydelse säkerligen är mycket överskattad.
Däremot har jag i olikhet mot herr Anderson fått en mycket stor respekt
för denna skatt i fråga örn dess penningpolitiska betydelse — härmed nog
sagt örn detta!

Jag skulle också vilja säga, att denna krigskonjunkturskatt synes mig vara
ett mycket hårt instrument, som måste handhavas med den allra största försiktighet
och varsamhet, och det är därför angenämt att konstatera de uppmjukningar,
som lia åstadkommits i det nu framlagda förslaget. Jag skulle^ dock i
likhet med herr Anderson ha önskat ytterligare uppmjukningar i fråga örn
industri, handels- och rederinäringarna, ungefär så som de äro framförda i
herr Andersons m. fl :s reservation. . .

En annan viktig näringsgren har emellertid inte omnämnts i det avseende.,
nämligen jordbruket, och jag skall därför be att fa säga ett par ord särskilt

X utlåtandet på sid. 16 heter det: »Hedan när fråga örn krigskonjunkturskatt
å jordbruk första gången var före var uppmärksamheten klart inriktad pa
önskemålet att ej för jordbruksfastighet fastställa oförmånligare grunder än
beträffande rörelse. Den omständigheten att inkomstberäkningen beträffande
inkomst av jordbruk vid den ordinarie taxeringen i princip ej sker efter bokföringsmässiga
grunder föranledde emellertid att andra vägar än de som anlitats
vid beräkning av merinkomst av rörelse måste följas. Att detta förhållande
kan hava den verkan att i ett eller annat avseende sådana förmåner som ma
hava medgivits beträffande rörelse ej i lika grad kunna komma jordbruket till
godo lärer till följd av dessa näringsgrenars olikheter vara ofrånkomligt. 1
det stora hela torde emellertid kunna fastslas att någon överbeskattning av
jordbruket vid krigskonjunkturbeskatfningen ej föreligger.»

Jag skulle med anledning härav vilja påpeka, att vi hittills haft rätt liten erfarenhet
av krigskonjunkturbeskattningens verkan på jordbruket. Av helt naturliga
skäl har nämligen jordbruket hittills endast i mycket ringa man kunnat bidraga
med krigskonjunkturskatt. Däremot är det klart att med anledning av de
taxeringar, som nu äro avslutade, prövningsnämnderna i höst komma att i
ganska stor utsträckning få arbeta med 1942 års inkomster .av jordbruk till
krigskonjunkturbeskattningen, och då gäller det, att de möjligheter till uppmjukningar,
som man har velat ge andra näringar, också i någon man hade
kunnat komma jordbruket tillgodo. , „. ,

Vi få nog enligt min mening vara herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
tacksamma för att han lät jordbrukarna komma till tåls, da detta
förslag skulle utarbetas. Vi finna här bl. a. av den motion, som herrar Wisser
och Heiding m. fl. lia avlämnat i, denna kammare, att lantbruksförbundet star
bakom en framställning, som blivit beaktad i anvisningarna till § 5, punkten
5, där det är fråga om den taxerade merinkomsten och som medger avdrag
för värdeminskning genom försämrad hävd m. m. Den frågan har också upptagits
av herr Hansson i Skediga i hans motion. Det uppstår givetvis en värdeförsämring
av fastigheterna som en given följd av kristidsförhallandena, da
vi på grund av en mängd skäl få ge jorden en sämre brukning, än vad som
är vanligt och då vi inte kunna tillföra jorden den allsidiga gödning, som den
behöver, varigenom jorden inte bara utsuges utan också försämras och bakterie -

120

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förordnings förslag om krig skonjunktmr skatt för år 1943 m. m (Forts)
livet i jorden så småningom blir alltmera skadat. Att kunna uppskatta den
Pa0 grund härav uppkomna värdeförsämringen i siffror är naturligtvis mycket
ia:n’^ru^;s^ör^unc^e^ menac^e dock ha så pass mycket material
att det kunde göra ett yrkande örn att man härvidlag borde medge ett allmänt
avdrag av 5 procent på bruttoinkomsten för året.

Herr statsrådet fann emellertid, när lantbruksiförbundet gjorde denna framstallmng,
att han inte ville tillmötesgå den till fullo. Han prutade genast till
nanten, och det har nu blivit sagt här i förslaget till anvisningar, att man
sJiu11p..unna! a avdraga tio procent av den uppskattade merinkomsten, vilket
un^. r e m°tsvara hälften av fem procent på bruttoinkomsten.

-När vi förde fram den tanken i utskottet att man på grund av motionerna
borde kunna Hiresia en uppmjukning, hade vi inte något siffermaterial tili
ands, men det ha vi nu. På grund av de resultat man nått vid taxeringarna
har nämligen Jordbrukarnas Föreningsblad i sitt senaste nummer kunnat
lagga iram en del beräkningar och säger härom följande: »Vissa av de fakorer,
soln i detta avseende ha inverkan på inkomstuppskattningen, kunna
siffermässigt framräknas. Statistiskt kan framvisas, att minskningen i tillförseln
av växtnäringsämnen för jordbruket, t. ex. kväve, kali och fosforsyra»
det ar särskilt fosforsyran som man haft mycket ont om — »under år 1942
beraknad efter 1942 års priser, uppgått till cirka 38 milj. kr., vilket utgör
i runt tai 2.2 proc av jordbrukets beräknade bruttointäkt år 1942, 1,700 milj.
kr. Hen ökade odlingen på trädan, d. v. s. det minskade trädesbruket, utgör
I._3 proc. av hela akerarealen. Värdet av skörden från åkern före förädling i
djurstallar o s. v. kan uppskattas till minst 1,000 milj. kr. under beskattningsåret.
Ökningen av akerarealen torde lia medfört en procentuellt lika stor
ökning av skörden före förädlingen, alltså för hela jordbruket ett värde å
den okade skörden av 13 milj. kr. De övriga faktorer, med vilka nian i detta
sammanhang räknar, torde lågt kunna uppskattas till ett värde av 10 milj
kr Med hänsyn till att jordbrukets deklarerade kontanta bruttointäkter
under ar 1942 torde ha uppgått till i ruut tal 1,400 milj. kr. borde den kompensation
varom här är fråga, uppgå till åtminstone 4 måhända 5 proc. av
sistnämnda bruttointäkt.»

Denna sammanräkning stämmer ju mycket bra med de kalkyler, som lantbruks!
orbundet framlade, och därför vill jag beklaga, att utskottet inte ville
lyssna tift oss och här föreslå en uppmjukning.

Då jag inte kunde vinna utskottets öra, har jag naturligtvis inte den ringaste
förhoppning att kunna vinna kammarens öra. Därför har jag, herr tal?vinlln
i yrande att framställa, men jag ber att i detta sammanhang få
bil herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framföra två önskemal.

... börsta önskemålet är, att de jordbrukare, som föra en verklig bokföring,
matte fa tillstånd att taxeras efter bokföringsmässiga grunder. I den
Hagan har ju denna kammare redan tidigare i år i skrivelse till Kungl. Maid
egart en snabb utredning. ^ Jag ville då vädja till herr statsrådet, att denna
utredning matte utbrytas fran de andra frågor, som äro överlämnade till kommunalskatteberedningen,
och göras till föremål för särskild utredning inom departementet.
Pa sa sätt skulle vi ganska snart kunna få förslag till riksdagen,
som skulle kunna ta bort en hel del av de svårigheter för jordbruket, vilka
i taxenngshanseende vidlåda den nuvarande ordningen.

andra önskemålet är, att man nästa gång, då det blir fråga örn att

SrSlv 6r f°r hngskonjunkturbeskattningen, måtte ta mera hänsyn till
ae rimliga krav, som kulina framföras även av jordbrukarna.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

121

Förordnings förslag om krig skon junktwrskatt för år 1943 m. m. (Forts.)
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, godkändes den nu ifrågavarande
paragrafen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

4 § jämte därtill hörande anvisningar.

I denna paragraf var 6 mom. så lydande:

Utjämnings avdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,
såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten,
och

■såvitt den skattskyldige är juridisk person, örn jämförelseinkomsten ej
överstiger 50,000 kronor, till femton procent av denna, och, örn jämförelseinkomsten
är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten,
som ej överstiger tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan
under andra förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig som börjat
bedriva ifrågavarande rörelse först efter andra förkrigsinkomstårets utgång,
under första verksamhetsåret — men minst 7,500 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Örn kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret,
må utjämningsavdrag ej åtnjutas med högre belopp än den
merinkomst, som skulle hava beräknats enligt 2 mom. andra stycket, därest
sådan fond ej tagits i anspråk.

I den av herr Axel Ivar Anderson m. fl. avgivna reservationen hade för
berörda moment föreslagits följande avfattning:

Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,
såvitt den skattskyldige är fysisk person, till tjugu procent av jämförelseinkomsten,
och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, örn jämförelseinkomsten ej överstiger
50,000'' kronor, till tjugu procent av denna, och, örn jämförelseinkomsten
är högre, till tjugu procent av den del av jämförelseinkomsten, som ej överstiger
tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan under andra
förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig som börjat bedriva ifrågavarande
rörelse först efter andra förkrigsinkomstårets utgång, under första
verksamhetsåret — men minst 10,000 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst tjugu procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Dessutom hade reservanterna föreslagit vissa ändringar i de till 4 § hörande
anvisningarna.

Herr Anderson, Axel Ivar: I fråga om 4 § yrkar jag bifall till den av mig
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Bärg, Johan: Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på godkännande av den nu föredragna paragrafen
jämte därtill hörande anvisningar samt vidare därpå att nämnda paragraf och
anvisningar skulle godkännas med de ändringar, som förordats i den av herr
Axel Ivar Anderson m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen; och förkla -

122

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Förordningsförslag örn krigskonjunkturskatt för år 1943 m. m. (Forts.)
rades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med1 övervägande ja besvarad.

!''Återstående delar av ifrågavarande förordningsförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut i fråga örn förordnings förslaget.

Punkterna A 2 och B.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av väckta motioner örn revision i visst syfte av stadsplanelagstiftningen; nr

41, i anledning av väckta motioner angående viss ändring av lagen örn
sterilisering; samt

nr 42, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser angående utlännings
tagande eller kvarhållande i fängslig! förvar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 24 mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse
till hinder för försvaret;

nr 43, i anledning av väckta motioner angående förslag till ny vägtrafikstadga;
samt

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser
angående tillfällig vattenreglering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr Nilsson, Bror, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr
323, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1943/44.

Motionen bordlädes.

Anmäldes sammansatta stats- och första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 290, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa anslag till hovrätterna, häradsrätterna och vattendomstolarna,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 2 bifölles även av andra kammaren.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

123

Anmäldes bevillningsutskottet förslag till riksdagens skrivelse, nr 294, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i betänkande nr 36 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 295, angående effektiviserad yrkesvägledning för ungdom;
nr 296, angående befrielse från beredskapstjänstgöring eller uppskov därmed
för ordförande i kristidsnämnd; samt

nr 297, angående åtgärder för införande av deltidstjänst.

Herr Andersson, Gunnar, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr tal- Interpellation
man! I april månad 1942 inlämnade statens arbetsmarknadskommission och °m laggiftstatens
livsmedelskommission tillsammans till Kungl. Maj :t ett förslag till bltälåckinom,
lag örn arbetsblock inom jordbruket samt två förslag till kungörelser örn för- jordbruket.
skott och ersättning av statsmedel i vissa fall i samband med arbetsblockverksamheten
inom jordbruket, med anhållan om att Kungl. Maj:t ville, efter
vederbörlig remissbehandling och översyn, förelägga riksdagen detta. Så skedde
emellertid icke. Kungl. Maj:t sammanfattade vissa av de i förslagen förekommande
bestämmelserna av rent administrativ natur i en kungörelse av den
18 juli 1942 och Kungl. Maj :t utfärdade instruktioner för och förordnade riksblockmyndigheten.
Enligt vad jag har mig bekant, så har nu riksblockmyndigheten
till Kungl. Majit överlämnat ett överarbetat förslag till arbetsblocklag
och till kungörelser om förskott och ersättning av statsmedel i vissa fall
i samband med arbetsblockverksamheten, i vilka förslag hänsyn tagits till de
synpunkter och uttalanden, som framkommit genom remissen. Ärendet har
emellertid ännu icke förelagts riksdagen, och det skulle vara av mycket stort
intresse att av herr statsrådet få reda på orsaken till detta dröjsmål. Åtminstone
vad förslaget till lag örn arbetsblock inom jordbruket beträffar, så voro
remissvaren i stort sett välvilliga mot förslaget.

Jag skall här inte utförligare uppehålla mig vid behovet av en arbetsblocklag
för jordbruket, då såväl de båda kommissionerna som riksblockmyndigheten
i sina skrivelser till Kungl. Majit lämnat utförlig motivering härför.

Jag vill bara anföra några synpunkter, som synas mig ytterligare understryka
vikten av att lagförslaget snarast möjligt förelägges riksdagen ■— synpunkter
som dels bottna i mina egna erfarenheter som länsblockledare i Södermanlands
län dels framkommit vid konferenser och diskussioner med övriga
länsblockledare.

Utvecklingen på jordbrukets arbetsmarknad synes gå mot en allt större
knapphet på arbetskraft. Trots mycket omfattande hempermitteringar så, äro
svårigheterna att klara de mest nödvändiga jordbruksgöromålen på många
håll i landet utomordentligt stora. Detta gäller särskilt i de fall, där ensambrukare
blivit inkallade till militärtjänstgöring. Genom frivillig insats av arbetsblockens
medlemmar har — i synnerhet i småbrukartrakter och speciellt
i Norrland — de mest angelägna sysslorna kunnat nödtorftigt skötas. Det
torde dock vara utsiktslöst att i längden enbart vädja till grannars solidaritet
och hjälpsamhet, då dessa själva redan äro i hög grad arbetsträngda. Det är
därför nödvändigt, att blockorganisationcn blir rättsligt reglerad, så att en -

124

Nr 23.

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Interpellation om lagstiftning ang. arbetsblock inom jordbruket. (Forts.)
skild blockmedlem icke kan försvåra organisationens arbete genom att vägra
lämna hjälp i form av arbetskraft, dragare eller utlåning av maskiner och
redskap till annan blockmedlem, som på grund av svårigheter — förorsakade
av krisen — icke är i stånd att uppehålla sin jordbruksproduktion. Funktionärerna
inom organisationen,_ som ha att svara för arbetsblockens effektivitet,
måste utrustas med tillräckliga befogenheter, så att garanti finns för att de
mest nödvändiga arbetena vid arbetsblockens brukningsdelar bliva utförda
med erforderlig skyndsamhet.

Det är också av största vikt, att de ersättningsfrågor, som uppstå, då blockmedlem
på anfordran av blockledaren ställt arbetskraft, dragare eller maskiner
till förfogande för annan blockmedlem, bliva reglerade i huvudsaklig överensstämmelse
med det överlämnade förslaget till arbetsblocklag.

o Jag har här endast berört de svårigheter med avseende på arbetskraften, som
vårt jordbruk i nuvarande krisläge har att bemästra. Dessa äro säkerligen ett
intet jämfört med de arbe-tskraftsproblem, som komma att möta, örn sådana händelser
skulle inträffa, som gör det nödvändigt för myndigheterna att inkalla
jordbrukare till militärtjänst i större utsträckning och som kommer att praktiskt
taget omöjliggöra all hempermittering för sådd och skörd. Sådana händelser
kunna inträffa utan föregående varning, och det är i ett sådant läge, som den
form av jordbruksberedskap, vi kalla blockorganisationen, skall kunna bemästra
svårigheterna och hålla den jordbruksproduktion uppe, som är en absolut nödvändig
förutsättning för att vårt land — även under svårast tänkbara omständigheter
-—- skall besitta största möjliga motståndskraft.

Vi, som arbeta inom blockorganisationen, vi äro fullt ense därom, att skall
organisationen även i det svåraste läge kunna genomföra det beredskapsuppdrag,
som åligger den, — och det är just för detta den är skapad — då måste
vi också ha lagens stöd bakom oss. Och vi behöva detta stöd redan nu för
att kunna giva den stadga åt organisationen, som den måste lia för att hålla,
örn påfrestningen kommer.

Under hänvisning till vad jag här anfört, anhåller jag örn kammarens benägna
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få rikta
följande frågor:

Har statsrådet för avsikt att för innevarande års riksdag — eventuellt
under dess höstsession — framlägga proposition med förslag till lag örn arbetsblock
inom jordbruket?

Örn så icke skulle vara fallet, vilka äro då skälen härtill?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens första kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen
tillsätta kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning,
den 9 juni 1943.

På därom gjord ansökning beviljade herrar deputerade stenografen hos
kammaren F. Hähnel för fullgörande av militärtjänstgöring tjänstledighet
från och med den 15 innevarande månad tills vidare under återstoden av inne -

Onsdagen den 9 juni 1943 e. m.

Nr 23.

125

varande riksdag samt antogo till vikarie för honom under ifrågavarande tid
tjänstemannen hos Svenska personalpensionskassan L. Lagerström.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.04 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.