RIKSDAGENS PROTOKOLL.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; oell dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr statrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 249, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering; nr

253, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering; nr

254, angående anslag till det civila luftskyddet för budgetåret 1943/44;
nr 255, angående anslag för budgetåret 1943/44 till kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning m. m.;

nr 256, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen
den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff; nr

259, angående lokaler för vissa vägförvaltningar m. m.;
nr 261, angående anslag för förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken,
svenskt fotografiskt papper och film, m. m.; samt

nr 262, angående medgivande att låta Svenska sällskapet för räddning av
skeppsbrutne övertaga verksamheten vid lotsverkets livräddningsstationer på
Gotland.

Justerades protokollen för den 8 och den 11 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 202, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1943/44 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående garnisonspastorns
i Boden avlöningsförmåner m. m.;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket;

nr 205, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående åtgärder mot
homosexualitetens samhällsfarliga yttringar m. m.; samt

nr 206, i anledning av väckta motioner örn en revision av varumärkes- och
firmalagstiftningen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

Första hammarens protoholl 19JfS. Nr 17. 1

1943.

Första kammaren. Nr

Lördagen den 15 maj.

Nr 17.

Lördagen den 15 maj 1943.

nr 212, i anledning av väckt motion om tilläggspension åt vissa förutvarande
arbetare vid telegrafverket, m. m.;

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående minskning av
den för riksdagen avsedda upplagan av kommitté- och sakkunnigbetänkanden;
samt

nr 214, angående användande av riksbankens vinst för år 1942.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
237, angående förvärv för statens vattenfallsverks räkning av viss vattenrätt
i Skellefte älv.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 244, angående anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
245, angående anslag till uppförande av byggnader för järn- och metallforskning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 246, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 247, angående bemyndigande att förordna örn uttagande av viss tilläggstull
å druv- och stärkelsesocker m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 250, angående skjutfält för Bergslagens artilleriregemente m. m.; samt
nr 251, angående ytterligare utgifter för försvarsändamål å tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1942/43.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 252, med förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet den av herr Andersson,
Gunnar, väckta motionen, nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 249, 253—256, 259, 261 och 262.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 262, av herr Andersson, Per, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.; och

nr 263, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag örn villkorlig frigivning m. m.

Lördagen den 15 maj 1943.

Nr 17.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 8, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 102, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till avlöningsreglemente
för de högre kommunala skolorna;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till tekniska läroverk m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag för budgetåret 1943/44 till örn- och nybyggnadsarbeten
vid nomadskolorna jämte en i ämnet väckt motion;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för buck
getåret 1943/44 till nybyggnad för högre allmänna läroverket i Haparanda
m. m.;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1943/44 till Socialstyrelsen: Avlöningar
till personal för verksamheten i allmänhet jämte i ämnet väckta motioner;

nr 108, i anledning av Kungl. Majis proposition angående understödjande
av dispensärverksamhet;

nr 109, i anledning av väckt motion angående utredning om inrättande av
ett centralt statligt informationsinstitut i sociala frågor;

nr lil, i anledning av väckta motioner angående lektorn G-. Montelius placering
i löneklass;

nr 112, i anledning av väckt motion örn vissa dövstumprästers löneförhållanden; nr

113, i anledning av Kungl. Majis proposition angående åtgärder till
främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen m. m. jämte i ämnet väckta motioner; samt

nr 114, i anledning av Kungl. Majis proposition angående inrättande av
statens sakrevision;

bevillningsutskottets betänkande nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förlängning av giltighetstiden för vissa tilläggstullar;

. sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av dels Kungl. Majis proposition med förslag till skattestrafflag, m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion örn pension åt förre kontorsskrivaren
G. A. Lindahl; samt

nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om årligt
understöd åt förra städerskan vid riksdagshuset Anna Serafia Jonsson,
född Persson;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning mot den antisemitiska
propagandan;

nr 35, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 36, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 14 kap. 45 § strafflagen; samt

Nr 17.

Lördagen den 15 maj 1943.

nr 37, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till kungörelse
angående förbud mot offentliga nöjestillställningar m. m. på vissa
kyrkliga högtidsdagar, dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion örn vidgad möjlighet för arbetsgivare att
överflytta arbetsgivaransvaret till särskild arbetsföreståndare;

nr 26, i anledning av väckta- motioner örn utredning rörande förekomsten
av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete m. m.; samt

nr 27, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn krigsskadeer
sättning;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, såvitt angår jordbruksärenden; nr

32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående omorganisation
av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående
ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 34, i anledning av väckt motion angående främjande av nyodlingsverksamhet
och samhällsbildning inom Norrbotten;

nr 35, i anledning av väckt motion angående utredning örn de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser;
nr 36, i anledning av väckt motion angående förbud mot export av hästar;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig fast egendom;

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn att
avgiftsfritt utarrendera myrslåttern under domänverkets förvaltning åt mindre
jordbrukare;

nr 39, i anledning av väckt motion angående utredning om ökat statligt stöd
för myrutdikning;

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till stöd
för de renskötande lapparna m. m.; samt

nr 41, i anledning av väckt motion angående viss ändring i kungörelsen angående
frivilligt bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur;

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion örn åstadkommande av ökad möjlighet
för tjänsteman att vinna befordran inom annat verk än det han tillhör; samt
nr 10, i anledning av väckt motion angående vidtagande av åtgärder för en
effektiviserad yrkesvägledning för ungdom; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning av
väckt motion örn utredning angående åtgärder för införande av deltidstjänst.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.17 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

Tisdagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 257, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293);

nr 258, angående anslag till försöksodling av gummiförande växter;
nr 260, angående anslag till prisrabättering å vissa livsmedel m. m.;
nr 263, angående anslag till bidrag till sjukkassor m. m.;
nr 264, angående understöd åt privatflyget; samt
nr 267, med förslag till förordning örn skatt å vissa pälsvaror, m. m.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Helge Bäcklund på grund av sockersjuka med komplikationer
fortfarande är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet t. o. m. den 31
maj 1943 intygas.

Falköping den 14 maj 1943.

S. Pettersson,

lasarettsläkare.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, angående avfattningen av sådana Kungl. Maj:ts propositioner, som
avse ändringar i gällande författningsbestämmelser;

nr 200, angående förbättrad lägre handelsundervisning m. m.; samt
nr 201, angående utredning örn en förstärkning av akademisk forskning
och undervisning rörande samtida svenska samhällsförhållanden.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till telefonstationsbyggnad i Trollhättan;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag för
budgetåret 1943/44 till anordningar för lastning och lossning av sockerbetor
vid statens järnvägar;

nr 209, i anledning av väckta motioner angående utredning rörande rundradiorörelsen
; »

nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till radiopejlingsapparatur för luftfarten;

Nr 17.

Tisdagen den 18 maj 1943.

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till posthusbyggnad i Östersund;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1943/44 till museala ändamål;

nr 217, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till inredning och utrustning av gymnastiska centralinstitutets
nybyggnad;

nr 218, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen å driftbudgeten
under tolfte huvudtiteln gjorda framställningar örn anslag för budgetåret
1943/44 till allmänna indragningsstaten;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till polisradioväsendet;

nr 220, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skoloch
yrkeshem m. fl.; ävensom

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsverkets övertagande
av vissa städers förpliktelser beträffande befattningshavare, vilka vid
upphörande av rådhusrätterna i samma städer komma att indragas m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: _

nr 249, med förslag till lag angående förlängd giltighet av gällande indelning
i ortsgrupper jämlikt lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering;
och

nr 253, med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober
1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 254, angående anslag till det civila luftskyddet för budgetåret 1943/44;
och

nr 255, angående anslag för budgetåret 1943/44 till kommunala och enskilda
anstalter för yrkesundervisning m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 256, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2, 3, 5 och 6 §§ lagen
den 24 mars 1916 (nr 90) angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 259, angående lokaler för vissa vägförvaltningar m. m.;
nr 261, angående anslag för förvärv av aktierna i aktiebolaget Ceaverken,
svenskt fotografiskt papper och film, m. m.; samt

nr 262, angående medgivande att låta Svenska sällskapet för räddning av
skeppsbrutne övertaga verksamheten vid lotsverkets livräddningsstationer på
Gotland.

* Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet den av herr Andersson,
Per, m. fl. väckta motionen, nr 262, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.

Tisdagen den 18 maj 1943.

Nr 17.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr W agnssons
motion, nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn villkorlig frigivning m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 102—109 och lil—114, bevillningsutskottets betänkande
nr 26, sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 1,
bankoutskottets utlåtanden nr 52 och 53, första lagutskottets utlåtanden nr 34
—37, andra lagutskottets utlåtanden nr 25—27, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 30—41, första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden nr 9 och 10
samt kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 9.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren måtte besluta att på morgondagens föredragningslista
jordbruksutskottets utlåtanden nr 30—41 skola uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden samt att konstitutionsutskottets memorial
nr 8 skall uppföras näst efter statsutskottets utlåtande nr 114.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner
nr 257, 258, 260, 263, 264 och 267.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 264, av herr Björck m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning;

nr 265, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
anslag för budgetåret 1943/44 till skolöverstyrelsen;

nr 266, av herr Bodin m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner dels
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m., dels ock angående den statliga
vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor; ävensom _
nr 267, av herr Johansson, Lennart, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets memorial nr 115, angående överlämnande
till första särskilda utskottet av vissa till statsutskottet remitterade ärenden,
som äga samband med frågan örn vissa avlönings- m. fl. anslag under
riksstatens fjärde huvudtitel för budgetåret 1943/44.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Onsdagen den 19 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade, att lian efter samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville besluta att vid sammanträde, som
komme att hallas onsdagen den 26 innevarande månad, företaga följande val,
nämligen

dels av revisorer och revisorssuppleanter för granskning av statsverkets,
riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,

dels ock av valmän och suppleanter för utseende av ej mindre fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret än även suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor.

Hetta förslag antogs.

Ordet lämnades härefter till herr förste vice talmannen, som anförde:
Herr talman! I anslutning till det av kammaren fattade beslutet får jag hemställa,
att kammaren nu måtte besluta, att antalet suppleanter för de valmän,
som skola utse fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret jämte suppleanter
för dem, bestämmes till tio.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade_ Kungl. Maurts proposition nr 268,
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Ma.j:ts proposition
nr 257, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av allmänna föriogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293).

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 258, angående anslag till försöksodling av gummiförande växter;
nr 260, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m.;
nr 263, angående anslag till bidrag till sjukkassor m. m.; samt
nr 264, angående understöd åt privatflyget.

, Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 267, med förslag till förordning örn skatt å vissa pälsvaror, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:

„M 264, av herr Björck m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning; och

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

nr 265, av herr Wagnsson, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för budgetåret 1943/44 till skolöverstyrelsen.

Föredrogos och hänvisades till andrå särskilda utskottet nedannämnda motioner
:

nr 266, av herr Bodin m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner
dels med förslag till lag örn allmänna vägar m. m., dels ock angående, den
statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;
och . .

nr 267, av herr Johansson, Lennart, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor.

Föredrogs statsutskottets memorial nr 115, angående överlämnande till första
särskilda utskottet av vissa till statsutskottet remitterade ärenden, som äga
samband med frågan örn vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1943/44.

Herr talmannen hemställde, huruvida kammaren ville besluta att redan vid
detta sammanträde företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende
till avgörande.

Härtill svarades ja.

Sedermera bifölls på gjord proposition vad utskottet i det nu föredragna
memorialet hemställt.

jordbruksforskning

m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 30, i anledning av Kungl. Om anslag
Maj :ts proposition angående upplysningsverksamhet rörande forsknings- och till upplysförsöksarbetet
på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner. ^ut^årande

I en till riksdagen den 5 mars 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 120, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att till Upplysningsverksamhet rörande forsknings- och försöksarbetet
på jordbrukets område för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under
nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 38,000 kronor.

Kungl. Maj :ts förevarande förslag innebar bland annat inrättande av en
särskild nämnd med uppgift att verka för spridande av kunskapen örn resultaten
från forsknings-, försöks- och provningsverksamheten på jordbrukets och
trädgårdsskötselns område. Det skulle ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma
antalet ledamöter i nämnden samt sedermera utse dessa. Nämndens personal
bade icke ansetts kunna träda i funktion före den 1 oktober 1943.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 222 av herr Björck m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels att den i propositionen omförmälda nämnden skulle bestå, av sju
personer, nämligen föreståndarna för jordbruks-, husdjurs-, mejeri- och trädgårdsförsöksanstalterna
samt en jordbrukare, en trädgårdsman och en pressman,
dels ock att nämndens befattningshavare skulle tillsättas i så god tid,
att de kunde träda i funktion senast den 1 september 1943;

2) II: 319 av herr Persson i Falla, vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att dels avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 120 angående upplysningsverksamhet
rörande forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område,

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Om anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förnyad utredning i denna
fråga;

3) II: 335 av herr Jacobson, vari yrkats, att riksdagen måtte vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 120 avslå densamma.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till förevarande proposition samt med avslag
å motionerna I: 222, II: 319 och II: 335, till Upplysningsverksamhet rörande
forsknings- och försöksa,rbetet på jordbrukets område för budgetåret 1943/44
å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa ett anslag av 38,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar Carl Edmund Eriksson, Granath, Anderberg
och Jacobson, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i enlighet med motionerna II: 319 och II: 335 förklara
sig icke kunna bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition,

B. att motionerna I: 222 och II: 319 i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr Anderberg: Herr talman! Då jag jämte två andra av kammarens ledamöter
i denna punkt anmält reservation mot jordbruksutskottets förslag, så vill
jag anföra varför vi kommit till denna ståndpunkt.

I Kungl. Maj :ts proposition nr 120 angående upplysningsverksamhet rörande
forsknings- och försöksarbetet på jordbrukets område föreslås inrättande
av ett särskilt organ, som kallas Försöksverksamhetens upplysningsnämnd, och
vilket skulle lia till uppgift att dels från de statligt understödda forsknings-,
försöks- och provningsanstaltema införskaffa korta, populärt hållna sammantattningar
av samtliga från anstalterna publicerade avhandlingar och försöksberättelser,
dels uppmuntra vid anstalterna verksamma försöksmän att för
nämnden utarbeta populära artiklar, behandlande försöksverksamhetens senaste
rön. Sammanfattningarna skulle publiceras i en bilaga, som enligt departementschefens
förslag skulle medfölja Jordbrukarnas föreningsblad. Och vidare
skulle det utgivas en årsbok under februari—mars månader.

Det får kanske sägas, att det inte är något stort belopp, 38,000 kronor, det
rör sig örn, men det gäller att i en tid, då statsmakterna ha givit besked örn
att det inom alla områden, skall göras inskränkningar och besparingar, komma
med inrättandet av nya, jag kan säga ämbetsverk i miniatyr, i varje fall ett
nytt organ för denna verksamhets handhavande. Det är klart, att även under
normala förhållanden hade denna fråga kunnat väcka betänkligheter men ännu
mer vid en tidpunkt, då man . från alla håll bemödar sig örn att inte utvidga
statens verksamhet. Den nu ifrågavarande verksamheten har tidigare handhafts
av olika organ. Vetenskapsmännen ha ju givit ut en del meddelanden, och
det framgår av propositionen hur man har organiserat dessa meddelanden. Det
bär skett genom flygblad och genom meddelanden, som de sakkunniga utsänt
till dem, som varit intresserade. Nu är det ju meningen, att här skulle menig
man fa del av dessa vetenskapliga undersökningar och forskningsresultat.

Det är klart, att när man tar del av propositionen, vill man gärna också se
vad de hörda myndigheterna ha att erinra. Den utredning, som här föreligger,
har blivit grundligt sönderskjuten av de hörda myndigheterna. Jag kan inte
förstå, hur departementschefen kan skriva, som han gör. Han anför, att de av
utredningen. framlagda förslagen i allmänhet lia vunnit anslutning utav de
hörda myndigheterna. Det kan jag inte skriva under. Var och en, som tar del
av propositionen, mäste ju finna, att de främsta av de hörda myndigheterna,

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Örn anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

sakkunnigt folk på området, lia yrkat avslag och gjort mycket väsentliga erinringar
mot förslaget. Det är givet, att statskontoret, som bevakar sparsamhetsintressena,
bestämt sagt ifrån, att förslaget möter stora betänkligheter, då det
av den verkställda utredningen icke ådagalagts behov av nya kostnadskrävande
åtgärder på förevarande område. Statskontoret »måste för den skull bestämt
avstyrka» förslaget. Och det kan enligt statskontorets mening »tillgodoses av
de bestående organisationerna, varvid emellertid lantbrukets pressupplysningsnämnd
lämpligen bör kompletteras med en representant för försöks- och forskningsverksamheten
och en för trädgårdsodlingen».

Sedan komma vi till lantbruksstyrelsen, som också går emot förslaget och
föreslår, att innan positiva åtgärder vidtagas för förverkligandet av förslaget
en ny utredning bör verkställas, för att man skulle kunna få ett jordbruksvetenskapligt
råd och samarbete mellan detta och försöksverksamhetens upplysningsnämnd.
Lärarrådet vid lantbrukshögskolan säger, att enligt dess mening
»är den föreslagna upplysningsnämnden mindre ändamålsenlig, framför allt därför
att den av nämnden bedrivna upplysningen lätt kan få en prägel av statlig
auktorisation över sig». Och man påpekar också en viss ensidighet i nämndens
uppfattning. Detta går igenom i varje utlåtande. Jag kan icke draga dem alla,
ty det tar för mycket tid, men jag skall taga ett utlåtande från det län, som
jag själv tillhör. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott säger,
att de åtgärder utredningen föreslår för försöksresultatens spridning »inge
icke utskottet någon större tilltro». Och att Jordbrukarnas Föreningsblad framför
övriga pressorgan skulle tillförsäkras rätt till publicering »kan även vara
ägnat att ingiva betänkligheter». Detta kommer igen från styrelsen för Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut, som säger, att den ej är övertygad örn
behovet av denna verksamhet. Statens växtskyddsanstalt ställer sig också
»tvivlande» rörande nödvändigheten. Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund
säger bl. a.: »Enligt förbundets mening kan man icke vänta sig några
större fördelar av den föreslagna anordningen att distribuera korta sammanfattningar
av de senaste försöksresultaten till praktiskt taget alla landets jordbrukare
och trädgårdsodlare.»

Detta är några stickprov. Hur man härav kan läsa ut, att huvudparten av
de hörda myndigheterna tillstyrka förslaget, det kan jag inte förstå. Det är
klart, att det finnes olika vägar att söka sig fram på för att lämna denna
upplysning. Man har, som jag nyss sade, tidigare skött örn dessa meddelanden
dels genom fackmännen, dels genom två olika organ, nämligen Lantbrukets
presstjänst och Jordbrukets notisbyrå. Det har också genom utredningen klarlagts
att någon anmärkning icke kunnat riktas mot det sätt, varpå dessa organ
hittills fullgjort sina uppgifter.

Nu gäller det att utvidga verksamheten. Man säger, att detta vetenskapliga
råd skulle träda i förbindelse med Radiotjänst för att genom en jordbrukskommitté
kunna utveckla verksamheten på detta område. Här har sedan mer än 15
år Radiotjänst ställt radion till förfogande, och någon erinran mot detta har,
såvitt jag kunnat finna, inte heller framkommit.

Nödvändigheten av att skapa denna nya fristående statsinstitution med den
begränsade uppgift, som här föreslås i propositionen, har aldrig blivit ådagalagd.
Det måste också förefalla egendomligt att i en tid, då det med rätta ansetts
angeläget att få begränsade linjer för statsverksamheten och det lägges
ned mycket arbete för att begränsa, rationellt samordna och koncentrera statsorganens
verksamhet, det samtidigt föreslås inriittande av ett nytt statsorgan.
Staten betalar ju miljoner för försöken på jordbrukets område, och för dessa
försök lämnas redogörelser på olika sätt i meddelanden, vilka de, som ha be -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Om anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning rrv rrv

(Forts.)

hov därav, få del av. För dagen är det inte en så stor summa det gäller, 38,000
kronor, men vi ha fått ett löfte av statsrådet, att organisationen skall bli större
och dyrare vad det lider. Sedan erfarenhet vunnits överväges en utökad organisation.

Det är vissa saker, som också äro oklara i denna fråga. Beträffande nämndens
sammansättning kan jag inte finna någonstans, att statsrådet tagit ställning
härtill. Ja, redan fran början var det hela oklart. I Post- och Inrikes tidningar
för 1939, när utredningen tillsattes, stod aldrig i direktiven angivet,
att det skulle skapas ett nytt statligt organ. Då var fråga örn ett samarbete
mellan hushållningssällskapen och ett samordnande av resultaten inom försöksverksamheten.

Jag är inte heller på det klara med om de lärda och praktiska män, som
syssla med försöksverksamheten, utan vidare låta sig anlitas som leverantörer
till upplysningsnämnden, och skola deras undersökningar populariseras, så
blir ju också det en hel del arbete. Det är klart, att när man har sett den utveckling,
som statens informationsstyrelse har tagit under dessa år, så befarar
man, att även denna organisation kan fa en mycket stor omfattning vad
det lider. Jag är övertygad örn att det lilla frö, som här sås, kommer att växa
till ett stort träd, och det kan ju också ha prejudicerande betydelse för vissa
andra näringsgrenar. Det är klart, att när man ser, att här ordnas nya organ
för jordbrukets information, sa kan man även från andra näringsgrenar vilja
ha likartat stöd från statens sida. Här förligger inte det starka behov, som gör,
att man behöver använda de åtgärder, som här föreslås, utan det finnes många
andra sätt, på vilka man kan gå fram för att nå resultat.

Vi reservanter ha därför yrkat avslag på förslaget, och vi anse, att man ej
bör knyta verksamheten till ett enskilt tidningsföretag. Det kan också få konsekvenser
och verka pa ett sätt, sorn ej är önskvärt. Vi ha ej blivit övertygade
vare sig om behovet eller örn lämpligheten av att vidtaga dessa åtgärder, och
det är därför vi ha funnit nödvändigt att yrka avslag på den avgivna propositionen,
och, herr talmap, jag ber med detta att få yrka avslag såväl därå
som å utskottets hemställan.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Som framgår av propositionen,
har av samtliga, som avgivit yttranden, behovet av en reformering
vitsordats. Även örn de varit mer eller mindre tveksamma om huruvida detta
skulle ordnas på föreslaget sätt, ha de ändå ansett, att några åtgärder borde
vidtagas, som kunde effektivare sprida resultaten av den forsknings- och försöksverksamhet,
som pågår. Då den siste ärade talaren påstod, att det ej vore
riktigt som det står i propositionen, att flertalet hörda myndigheter ha tillstyrkt
förslaget, så vill jag bara erinra därom, att de yttranden, som återgivas
i propositionen, äro de som avstyrkt eller tillstyrkt med tvekan. Alla de yttranden,
som utan vidare lia tillstyrkt förslaget, äro inte återgivna här. Flertalet
av landets hushållningssällskap och även andra, som uppräknas på sid. 2
i propositionen, Hand dem, som avgivit yttranden, ha tillstyrkt förslaget.

Bland betänkligheterna mot utredningens förslag har man bl. a. anfört, att
man ger monopol åt ett tidningsorgan, nämligen Jordbrukarnas Föreningsblad.
Men det är inte riktigt. Propositionen har där avvikit från utredningens förslag.
så. till vida, att vad upplysningsnämnden kan åstadkomma skall ställas
gratis till förfogande för samtliga tidningar, så att de skola kunna giva sin
läsekrets resultatet.

Sedan lia vissa av dem, som här varit betänksamma, sagt, att det inte kan
vara av intresse t. ex. för Norrland att få reda på resultatet av sockerbetsod -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Örn anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

lingen. Inte heller kan det vara av intresse för södra Sverige att få reda på
resultatet av vissa försök i Norrland. Men Jordbrukarnas Föreningsblad går
ut i olika upplagor. Det finnes även många andra saker i detta blad, som inte
ha intresse för alla, och därför är det ju 5—6 olika variationer i det, och följaktligen
kan man tillgodose denna synpunkt genom att de resultat, som äro
av värde för vissa delar av landet, inte redovisas för andra landsdelar, därest
de inte i något hänseende ha värde för dem också.

Sedan är det självklart — och jag har inte väntat något annat — att forsknings-
och försöksverksamhetens egna män säga, att föreliggande förslag inte
löser frågan. Men dessa, som äro många, ha ännu ej kunnat komma överens örn
ett system, som är bättre. De säga —• och det återfinnes även i vissa andra
yttranden — att man borde utrusta de olika anstalterna med större möjligheter
att kunna klarlägga dessa saker för allmänheten. Då blir det mycket
större kostnader. Herr Anderberg såg ju på kostnaderna och det gör även jag,
och det är av den anledningen jag har menat, att örn man skulle gå den vägen
och även eventuellt göra en ytterligare undersökning, som lantbruksstyrelsen
anför, rörande forskningsrådet, då ha vi att räkna med kostnader, som springa
upp till mycket större dimensioner. Därför menar jag, att det inte är något
verk, som skulle inrättas, utan det är en institution, som när nian fått erfarenheter
kan omläggas på det ena eller andra sättet. Följaktligen kan man säga,
att efter vunna resultat kan man anpassa saken efter de linjer, som äro bättre.
Att man skulle kunna läsa ut av propositionen, att min tanke är, att detta
skall svälla ut, det måste vara en oriktig tolkning. Det viktigaste för mig är,
att man försöker få detta bekant för dem, som egentligen skulle ha nytta av
forsknings- och försöksverksamheten, för att därigenom kunna tillföra folkhushållet
den största möjliga valutan.

Herr Anderberg sade också, att det kan finnas andra grenar inom näringslivet,
som vilja ha bidrag. Ja, vi bidraga ju i stor utsträckning till forskningsverksamhet
inom både industrien och andra områden, men vederbörande där äro
ju inte så många sorn jordbrukarna, och de kunna följaktligen tillägna sig resultaten,
på ett helt annat sätt genom de mera kostsamma broschyrerna. Detta
kunna jordbrukarna, som äro så oerhört många, och vilkas jordbruk äro så olika
stora, inte göra.

Vad som för mig varit avgörande är, att staten lämnar mycket stora bidrag
för denna forsknings- och försöksverksamhet, och detta gör ju staten för att
förbättra produktionen, och utöka densamma, till gagn för folkhushållet. Då
är det väl angeläget att, om man lämnar så mycket pengar till denna verksamhet,
se till att kännedom örn dess resultat kan spridas till de olika jordbrukarna
i största möjliga utsträckning.

Örn man reser litet ute i landet och sammanträffar med jordbruksyrkets utövare,
så finner man vid resonemang med många, att de inte lia en aning om
det och det förhållandet, t. ex. användningen av den eller den konstgödselsorten
eller den eller den foderstaten, att det och det kan lämna det och det resultatet,
det ena positivt och det andra negativt. Man finner, att jordbrukarna
tillämpa samma system, som de ha följt i många år, ett system som i många
fall ger det mest negativa resultatet. Detta menar jag, att man skall kunna
åskådliggöra i så koncentrerad form som det överhuvud taget år möjligt, pa
ett sätt där resultaten inte behöva bli bekanta så långt efter det de vunnits.
Som det nu är komma resultaten ut i broschyrerna, och dessa gå till olika inrättningar
eller hushållningssällskap, skolor o. dyl. Dessa använda dem i sin
tur för undervisningen, vilket naturligtvis är utomordentligt bra, men det blir
ju en oerhört lång omväg och en, mycket dyrbar sådan att sprida resultatet ut

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Om anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

till de olika jordbrukarna, och särskilt då vi ha det låt mig säga så illa ställt
på lantbruksundervisningens område, d. v. s. att yrkesundervisningen där ej
omfattar mer än omkring 7 8 procent av de ärligen tillkommande jordbru karna.

Sedan, ha vi naturligtvis därutöver småbrukarekurser och undervisningskurser
genom konsulenter och andra, och det kunna vi fortsätta med, men
örn människorna sett något i dessa meddelanden, såväl i föreningsbladet, som
går till alla, som i dep ortspress, som vill publicera meddelandena, så äro de,
såvitt jag begriper, mycket mera mottagliga för den undervisning de få vid
dessa kurser. Följaktligen får man mycket större valuta av kurserna.

Det lilla belopp, som det här är fråga örn, har jag sett som ett medel för
att vinna största möjliga nytta av de myckna pengar som staten ger ut för
att därigenom sprida bästa möjliga kunskap örn och intresse för resultaten,
för att kunna i folkhushållets tjänst göra det mesta möjliga av produktionen
på jordbruksområdet.

Herr Björck: Herr talman! Det ärende, som här föreligger, är inte något
nytt, det har vid upprepade tillfällen varit framfört inför statsmakterna i olika
sammanhang, dels genom framställningar till Kungl. Majit, dels genom motioner
i riksdagen. År 1931 igångsatte dåvarande jordbruksministern von Stockenström
en utredning angående försöksverksamheten och dithörande spörsmål.
När denna utredning år 1934 avgav sitt betänkande föreslogs bl. a. en särskild
upplysningsnämnd, vilken skulle få som sin huvudsakliga uppgift att
bland allmänheten sprida upplysning örn de vid försöksanstalterna uppnådda
resultaten. För att ytterligare överarbeta och fullständiga denna utredning i
samband med den då förestående omorganisationen av försöksverksamheten tillkallade
dåvarande jordbruksminister Sköld en särskild utredningsman, statssekreteraren,
nuvarande landshövdingen Mannerfelt. I den promemoria denne
framlade framhöll han med skärpa — och det understrykes också av jordbruksministern
i årets proposition — att det är av största betydelse och tillika en av
förutsättningarna för att statsmedel skola utgå till försöksverksamheten, att
resultaten pa ett praktiskt och effektivt sätt bringas till jordbrukarnas kännedom.
Utredningsmannen Mannerfelt säger — och jag ber att få understryka
detta: »--den statliga och statsunderstödda forsknings-, försöks- och

provningsverksamheten på lantbrukets och trädgårdsodlingens område äger
berättigande endast under den förutsättningen, att resultaten från sagda verksamhet
snabbt och effektivt bringas till vederbörande yrkesmäns kännedom.»
Men andra ord: han ville liksom andra utredningsmän stryka under, att försöksverksamheten
är intet självändamål. Den kostar för närvarande staten, så
långt jag har kunnat räkna ut, närmare 2 miljoner kronor. Den bör komma ut
till allmänheten pa ett annat och bättre sätt än vad den nu gör, därom äro alla
eniga. Sedan är det i fråga örn sättet för att få denna upplysningsverksamhet
populär och effektiv, som meningarna gå isär.

Frågan örn försöksverksamheten löstes slutligen genom beslut av 1936 och
1937 års riksdagar. Är 1936 väcktes motioner örn denna upplysningsverksamhet,
och man framlade sina önskemål. Jordbruksutskottet ställde sig välvilligt
till motionerna, men ansåg — med en viss rätt, det måste vi säga — att man
borde avvakta elen nya organisationen och se, hur den fungerade, och först sedan
ta slutgiltig ställning till upplysningsverksamheten. Att man på sakkunnigt
håll redan då inte var tillfreds, framgår av att redan året därpå, 1937, ingick
Sveriges agronomförbund till Kungl. Maj :t med en hemställan, att frågan
örn spridningen och populariseringen av resultaten från försöksverksamheten
måtte underkastas en allsidig utredning. År 1939 skrev riksförbundet lands -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Örn anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

bygdens folk till jordbruksministern i samma ärende. Sveriges konditionerande
trädgårdsmästares förbund framhöll i en skrivelse samma år ungefär samma
synpunkter. I juni 1939 igångsattes som bekant den utredning, som nu är färdig.
Den blev fördröjd ett år genom att den förste utredningsmannen blev sjuk
och avsade sig uppdraget. Resultatet av denna utredning, som nu är färdig,
föreligger i förevarande kungl, proposition och utskottsutlåtande.

Det har sålunda varit cirka tolv års utredningar och överväganden av frenne
olika regeringar och jordbruksministrar, där alla varit eniga i sak om att det
inte är bra som det är. När man då lägger fram ett förslag till en lösning, som
jordbruksutskottets övervägande majoritet förordar, borde tiden vara inne för
att lösa frågan. Några reservanter i utskottet anse visserligen, att vi kunna vänta
ytterligare, och herr Anderberg framhöll särskilt, att i nuvarande budgetära
läge bör man inte skapa ett nytt organ, som kommer att medföra kostnader. Ja,
jag må säga, att fast vi ha en budget på två miljarder, blir man sparsam, när
det gäller att ge vår modernäring jordbruket ett handtag. Vad jordbruket betyder
för oss torde vi nu alla känna till. De 38,000 kronor, som det här gäller,
äro ju ändå en ganska blygsam summa i det stora sammanhanget. Från alla
håll, från jordbrukare, trädgårdsodlare och andra, framhålles behovet av denna
institution. Då skulle det väl vara egendomligt, örn riksdagen skulle gå emot
ett så lågt anslag.

Man säger, att av de hörda myndigheterna ha de flesta avstyrkt förslaget.
Vi ha nu fått besked av statsrådet örn den saken. Jag blev litet förvånad, när
herr Anderberg påstod, att lantbruksstyrelsen också gått emot förslaget. Jag
tillåter mig bara citera ett par ord av vad lantbruksstyrelsen här säger: »Bedömes
emellertid det nu framlagda förslaget örn upprättandet av en försöksverksamhetens
upplysningsnämnd enbart för sig, så kan lantbruksstyrelsen för sin
del i huvudsak biträda vad utredningsmannen föreslagit i fråga örn upplysningsnämndens
arbetsuppgifter och organisation. Förslaget», säger lantbruksstyrelsen,
»synes innebära en ur kostnadssynpunkt godtagbar lösning och torde
kunna försöksvis genomföras och prövas.» Ja, så säger lantbruksstyrelsen
i den här frågan. Sedan har den en hel del andra spekulationer, som jag inte
här skall gå in på och vilka herr Anderberg här nämnde. Men man kan inte säga,
att lantbruksstyrelsen har avstyrkt förslaget. En enda person har varit av
avvikande mening, meddelas det, och det är tjänsteförrättande byråchefen Sonesson,
som anser, att en ny utredning bör igångsättas och att den föreslagna
nämnden är alldeles för liten. Den bör göras större. Så har det sagts också av
andra personer.

Jag plägar säga, att jag brukar jorden året om, därför att när det blir kallt
och vinter och snö, fortsätter jordbruket inne i växthusen, där vi nu måste ta
tre skördar årligen, för att det skall löna sig. Vi, som syssla med jordbruk av
denna art, ställas rätt ofta inför problem, som i nuvarande tid äro synnerligen
svåra. Med den forcerade odling, som nu förekommer, uppträda sjukdomar och
mycket annat, och vi fråga oss och vetenskapsmännen: hur skola vi göra med
detta och detta och detta? Vi vänta rätt mycket av den upplysningsnämnd, som
kommer att organiseras så, att våra olika facktidningar få del av dess resultat.
Vi hoppas därför, att riksdagen skall kunna gå med på den rätt blygsamma
summa, som här begäros.

Det, ställes i dessa tider ganska stora krav på såväl jordbrukarna som trädgårdsodlama.
Örn vi nu på goda grunder hos statsmakterna hemställa om en åtgärd
för att få hjälp, vägledning och råd, är det då välbetänkt att vägra detta,
i synnerhet när det kan ske för så ringa kostnad?

Jag har det förtroendet för första kammaren, att den hyser intresse för jord -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Örn anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

bruksfrågorna och därför går med på detta blygsamma belopp. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag har inom utskottet anslutit
mig till reservanterna främst på de skäl, som den förste ärade talaren i huvudsak
anförde, men dessutom har jag ett par andra synpunkter att anföra.

Den förste talaren berörde statsmakternas maning till sparsamhet. Vi känna
var och en till, att varje styrelse och nämnd har fått en energisk uppfordran
att inte höja någon lön och inte tillsätta någon ny tjänst, om den inte är
oundgängligen nödvändig. Det förefaller mig, som om den maningen även
borde lia beaktats, av Kungl. Maj:ts jordbruksdepartement. I så fall tror jag
inte denna proposition hade kommit fram.

Nu talar man om vad man vill vinna med denna framställning. Man har
sagt, att man vill popularisera de olika försöksanstalternas forskningsresultat
och sprida dem till en större del av jordbrukarna. Vad vore då naturligare
än att man anställde en kunnig journalist på Jordbrukarnas Föreningsblad,
vilken hade till uppgift att popularisera och i lämplig form servera det
material på forskningens område, som de olika anstalterna publicera i sina
års-, månads-, och veckoskrifter? Detta uppslag har bara ett fel, och det är,
att det är billigt. Något annat fel kan det enligt mitt förmenande inte ha.

. Jordbruksministern sade i en replik till herr Anderberg, att det inte var
riktigt, att huvudparten av dem, som yttrat sig, avstyrkt framställningen, och
så nämnde han, ,att på sidan 2 i propositionen funnes alla uppräknade, som
yttrat sig. Särskilt hushållningssällskapen hade varit mera vänliga mot propositionen.
Kvar står i alla fall det sakförhållandet, att alla de statliga myndigheter,
som så, att säga ha att göra med hithörande spörsmål, i särskilt hög
grad ha ställt sig avvisande till den kungl, propositionen.

Herr. Björck har här i kammaren gjort sig till talesman för trädgårdsodlarnas
intressen. Hans yttrande förvånar mig på det högsta. Jag skall läsa
upp ett par räder av vad Sveriges handelsträdgårdsmästare sagt örn denna
sak: »Utredningen har föreslagit, att försöksresultaten skola publiceras i bilaga
till en jordbrukaretidning med stor spridning. Med detta bli trädgårdsodlingens
behov och önskemål icke tillgodosedda. Även om ett fåtal av de mest
intresserade ^trädgårdsmästarna skulle prenumerera på tidningen i fråga eller
eventuellt på den bilaga, som skulle utgivas i särtryck, så vore därmed icke
det egentliga syftet natt, nämligen att sprida kännedom om försöksresultaten
till den stora massan av trädgårdsodlare i och för omsättning i praktiken.»
Detta ger ju ett helt annat intryck än herr Björck lät påskina här. Trädgårdsmästarna
äro inte alls intresserade av en upplysning i den form som propositionen
avser. De vilja ha det lagt på helt annat sätt. Och det framgår klart
och tydligt av alla remissyttranden, även där man ställt sig mer eller mindre
välvillig till den kungl, propositionen, att man anser upplysning vara nödvändig,
men man är inte övertygad örn att den skall ges på det sätt, sorn departementschefen
här har föreslagit.

Det. är av dessa skäl och av dem, som herr Anderberg anfört, som jag har
anslutit mig till reservationen, och jag skall be att få yrka bifall till densamma.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Med anledning av vad den föregående
ärade talaren, anförde örn möjligheten att anställa en journalist vid Jordbrukarnas
Föreningsblad och på det sättet popularisera försöksresultaten, ber jag
att få framhålla, att här är det också fråga örn kontroll av de upplysningar,

Oasdagen den 19 maj 1943 £. m.

Nr 17.

Örn anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

som lämnas. Det är nämligen tyvärr så, att både journalister och många andra
anse sig kallade att ge lantbrukarna råd i olika frågor. Studerar man vår
landsortspress, finner man, att där ingalunda saknas artiklar, som röra jordbruket
och dess rätta bedrivande. Många människor vilja ge jordbrukarna råd
och skriva därom i tidningarna, men frågan är: vad skriva de, vad skola lantmännen
lita på? Det organ, som det nu är fråga om att få till stånd i jordbrukets
tjänst, skulle vara ett kontrollerande organ. Det skulle vara en nämnd
med så mycken sakkunskap, att jordbrukarna utan tvekan skulle kunna rätta
sig efter den och veta, att de råd, som denna nämnd ger, eller de artiklar, som
publiceras genom denna nämnd, på samma gång äro auktoriserade. De äro
pålitliga, de äro vederhäftiga och de äro aktuella.

Man kan sålunda säga, att syftemålet med nämnden är att ge en auktoriserad,
kontrollerad upplysning till jordbrukarna, samtidigt som man ger den i en
koncentrerad form, så att man inte behöver spänna över alltför många och vidlyftiga
områden.

Det är också meningen, att dessa korta, koncisa, vederhäftiga meddelanden
vid årets slut skola kunna samlas i en bok, som jordbrukarna skola kunna sätta
på hyllan och använda även framdeles.

Jag skulle även vilja säga några ord till herr Eriksson, som framhåller
den sparsamhet, vilken rekommenderats av våra myndigheter. Det är ju sant
och riktigt, att man bör spara, men jag ber att få fråga, vad man egentligen
under denna kristid har kostat på till åtgärder för att stimulera livsmedelsproduktionen,
som är så utomordentligt betydelsefull i dessa tider. Vad har
egentligen kostats på för t. ex. upplysning bland folket? Det är inte mycket,
det är alldeles för litet gjort i det avseendet, och det vore väl motiverat att
skapa denna lilla nämnd, denna lilla upplysningscentral, örn vi kunna kalla
det så. Det vore väl motiverat bara av vårt kinkiga försörjningsläge att omedelbart
starta den. Men motiveringen för nämnden har med tillräcklig styrka
angetts av herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet och av herr
Björck. Det är tillräcklig motivering att säga, att vi här i landet bedriva en
föredömlig forskning på jordbruksområdet, så föredömlig att den kan göras
till studieföremål för andra nationer — och också gör det. Vi lia en institution
sådan som Svalöv, och vi ha fina jordbruksinstitutioner här i landet,
men det har länge varit en brist, att deras resultat icke omedelbart ha blivit
fullt kända av landets jordbrukare. I Amerika är det någonting helt annat.
Där finns nästan ett helt departement vid sidan om jordbruksdepartementet,
sorn endast sysslar med att bland jordbrukarna sprida kännedom örn nyheter
på området.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till jordbruksutskottets förslag.

Herr Björck: Herr talman! Min vän Eriksson påstod, att mitt yttrande inte
överensstämde med vad vårt riksförbund bär sagt. Jag måste säga till herr
Eriksson såväl som till herr Anderberg, att de läsa dessa utlåtanden liksom en
viss potentat läser bibeln. Man bör läsa utlåtandena till slut för att få kontentan
ur dem. Det är inte örn saken man tvistar, utan om sättet för publiceringen.
Jag skall be att få läsa upp fortsättningen på det anförda citatet:
»Man måste därför söka andra utvägar att nå en effektivare spridning av just
de försöksredogörelser, som intressera trädgårdsodlama.» Här har man inte
läst hela yttrandet. Meningen är just, att de olika institutionerna, organisationerna
och deras tidningar skola få del av försöksresultaten. Därför behöver
man inte kritisera, att resultaten skola gå ut till en stor tidning, ty de andra
intresserade få också del av detta. Det heter vidare: »För att åstadkomma det FÖrsta

kammarens protokoll 19JfS. Nr 17. 2

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Om anslag till upplysning sverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

ta vill förbundet föreslå, att upplysningsnämnden» •— vars tillsättande man
finner naturligt — »får i uppdrag att kostnadsfritt tillställa inom landet verksamma
riksorganisationer på trädgårdsodlingens område, bland annat Sveriges
handelsträdgårdsmästareförbund, det material, som kan anses ha betydelse för
landets trädgårdsodling.» Detta är sagt i utredningen liksom i propositionen.
Förbundet skall få detta material.

Herr Tjällgren: Herr talman! Efter herr statsrådets anförande här hade
jag inte tänkt ta till orda, men på grund av vissa yttranden, som senare fällts,
har jag i alla fall ansett mig böra begära ordet.

Jag vill då först i anledning av vad herr Anderberg yttrade säga, att här
ju inte är fråga om att monopolisera dessa nyheter, örn jag så får kalla dem,
för någon viss tidning, nämligen Jordbrukarnas Föreningsblad. På sidan, 15
i utskottets utlåtande står nederst: »Såsom framhållits i propositionen bör
nämndens verksamhet icke begränsas till redigering av förutnämnda tidningsbilaga
och årsbok» — detta bär sagts tidigare — »nämnden bör jämväl söka
att på andra vägar sprida upplysningsmaterialet bland jordbrukarna och trädgårdsodlarna
såsom genom att ställa materialet kostnadsfritt till förfogande
för landsortspressen, och ifrågakommande tidskrifter. Även radion och filmen
böra i möjligaste mån utnyttjas för ändamålet.» Jag antar, att detta skall iakttas
av nämnden, så att det inte kan bli fråga örn någon monopolisering.

Vidare skulle jag vilja säga ett par ord till herr Carl Eriksson. Han nämnde
någonting örn sparsamhet och ansåg, att om man iakttagit sparsamhet,
skulle denna proposition inte lia kommit fram. Jag vill då fråga herr Carl
Eriksson: Vilket är den större sparsamheten, att offra hundratusentals kronor
på försöksverksamheten och inte låta resultatet av dessa försök komma till allmänhetens,
närmast jordbrukarnas kännedom, eller att låta det bli bekant? Jag
tror, att det innebär sparsamhet att inrätta en sådan här nämnd. Här är ju inte
fråga om annat än att man nu skulle inrätta en nämnd med uppgift att under
lantbruksstyrelsens överinseende publicera av nämnden hopbragt upplysningsmaterial,
som det står i propositionen, i en bilaga till Jordbrukarnas Föreningsblad,
o. s. v., detta för att få en snabb spridning bland jordbrukarna av
resultaten från statens försöksverksamhet på olika områden.

Jag kan inte för min del finna annat än att det är en mycket god sak, att
man sprider denna upplysning, och jag måste säga, att jag är något förvånad
över att nu höra vissa personer här vilja motsätta sig denna upplysningsverksamhet.
Vi bruka oftast vara eniga om att man bör ge allmänheten så mycken
upplysning som möjligt.

Med dessa ord skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Det förefaller mig, som örn det finns synpunkter
på frågan örn upplysningsverksamheten rörande forskningsresultat
på jordbrukets område, som inte ännu ha kommit fram i debatten.

Alla äro väl överens örn att de tämligen betydande summor, som användas
för forskningsverksamheten på jordbrukets område, bör man söka få största
möjliga profit av, i det att jordbrukarna, som det närmast gäller, i så god tid
som möjligt och på lämpligt sätt bli delaktiga av de forskningsresultat, som
äro uppnådda. Detta är, såvitt jag förstår, jordbruksministerns syfte, då han
framlägger förslag örn inrättande av denna särskilda nämnd. Reservanterna
anföra, att det inte är nödvändigt eller ens lämpligt att vidta sådana åtgärder.
Av reservationen får man den uppfattningen,, att reservanterna anse det vara
tillräckligt välbeställt med organisationen av denna upplysningsverksamhet så

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Om anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

som den för närvarande är organiserad. Diskussionen, står väl närmast örn huruvida
det är välbeställt som det nu är eller om ett nytt statligt organ behöver
skapas. Ty att upplysning örn forskningsresultaten snabbast bör spridas till
jordbrukarna kan det naturligtvis inte råda några delade meningar om.

Låt oss då först svara på frågan om huruvida det är välbeställt som det nu
är. Jag besitter naturligtvis inte den sakkunskap, som reservanterna, vilka deltagit
i jordbruksutskottets behandling av saken, förmodligen torde besitta. Men
tillräckligt mycket känner jag till. Närmast på grund av allmän publicistisk
verksamhet vet jag, att det alls icke är välbeställt som det nu är. Allt som
ingår under rubriken upplysningsverksamhet rörande jordbruksfrågor är oerhört
desorganiserat. Jag tycker, att reservanterna, som själva tillhöra jordbruksutskottet,
skulle kunna ha en klar uppfattning om detta. Försök att ta
reda på vissa saker inom jordbruksdepartementet t. ex.! Då kan det gå som
det gick vid ett tillfälle, när jag skulle undersöka en viss jordbruksfråga och
lät höra mig för i departementet örn lämpligt material. Mitt ombud blev då
tillfrågat, örn han ville bära det med sig eller skulle ta det på en dragkärra.
Det fanns ett så oerhört rikt material sammanställt av en hel rad olika institutioner,
kommissioner, kommittéer och statliga utredningar, att det hade
fordrats ett halvt livs arbete för att sätta sig in i det. Nu rörde detta ju inte
bara forskningsresultat, utan det rörde en hel del annat inom jordbruket, men
jag har velat anföra det såsom ett bevis för att det icke saknas arbetskraft,
utredningar, material, men det saknas popularisering, det saknas tillgänglighet
för jordbrukarna av det utomordentliga material, som finns inom jordbruksdepartementet.

Var och en, som ser litet närmare på frågan, kan alltså förstå, hur desorganiserad
upplysningen är beträffande forskningsverksamheten bär, då på enskilda
tjänstemannainitiativ rönen skola populariseras från de tio—tolv olika
anstalter, som här äro uppräknade, lantbrukshögskolan med jordbruks- och
husdjursförsöksanstaltema, lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp,
statens växtskyddsanstalt, vall- och mosskulturföreningen, utsädesföreningen,
Weibullsholms växtförädlingsanstalt o. s. v. Det är klart, att en central,
som samlar, populariserar och gör tillgängligt för jordbrukarna allt det,
som kommer fram från dessa olika organ, behövs.

Jag måste alltså vända mig mot reservanternas påstående, att departementschefens
förslag i detta fall varken skulle vara behövligt eller lämpligt att genomföra.

Nästa fråga blir: måste därför inrättas en ny institution, en nämnd med en
sekreterare och ett biträde? Jordbruksutskottet har, såvitt jag förstod herr
Tjällgren rätt, kommit till den uppfattningen, att denna centraliserade och
förbättrade upplysningsverksamhet är nödvändig och att därför en ny institution
måste inrättas. Jag begärde egentligen orrlöt, herr talman, för att bestrida
riktigheten även av denna ståndpunkt. Jag bestrider alltså dels reservanternas
uppfattning, dels utskottets uppfattning rörande behovet av denna
nämnd. Vi ha någonting, som heter kungl, lantbruksstyrelsen. Det finns inte
litet folk inom den. Herrarna kunna bara titta i telefonkatalogen, örn ni vilja
se. hur många byrådirektörer det finns under generaldirektören där.

I kungl, lantbruksstyrelsen finns någonting sorn heter undervisningsbyrån.
Denna bär säkerligen en högt kvalificerad byråchef till föreståndare och den
har givetvis vissa direktiv, vilka jag icke i detalj känner. Men det borde väl
vara självklart att det för undervisningsbyrån i lantbruksstyrelsen borde finnas
ett. åliggande att till jordbrukets tjänst göra alla forskningsresultat i populär
form och i snabbt tempo tillgängliga, så att jordbrukarna ha nytta av

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Örn anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

de forskningsresultat som framkomma. Jag måste fråga jordbruksutskottet
— eller jordbruksministern själv kanske till äventyrs vill lämna ett svar —
örn det inte vore tillräckligt att det från departementschefen gavs ett direktiv
till undervisningsbyrån om att snabbt och i populär form för jordbrukarna
göra tillgängliga de forskningsresultat, varom det här är fråga. Då tillgodoser
man reservanternas ståndpunkt, nämligen att man inte skall kasta ut
pengar i onödan. Reservanterna ha en mycket sund synpunkt. De säga, att
byråkrati ha vi gudi klagat nog av. Det finns så mycket nya tjänster inrättade,
så nog produceras det material. Reservanterna ha alltså utgått från en
sund och riktig princip. Utskottet har emellertid rätt i fråga örn behovet av
en centralisering av denna verksamhet, och då kan frågan lösas genom att undervisningsbyrån
får bättre direktiv. Riksdagen behöver inte bevilja ett öre,
men det resultat till vilket jordbruksministern vill komma kan ändå uppnås.
Här sitter en så kvalificerad person som exempelvis byrådirektör Sonesson,
som är en av de allra främsta experterna på detta område. Det är alldeles givet
att lantbruksstyrelsen med anlitande av sådana experter, utan att behöva
belasta tjänstemännen där något väsentligt utöver vad som nu är fallet, skulle
kunna åstadkomma det för jordbruket nödvändiga resultat, som man här vill
befrämja.

Jordbrukarnas Föreningsblad skulle bli ett monopolorgan, enligt synpunkter
som tidigare framförts. Jag tror nu inte att det skulle vara så farligt
örn så skulle bli fallet. Jordbrukarnas Föreningsblad utkommer inte bara i
fem eller sex varianter, som jordbruksministern nyss sade, utan örn jag inte
minns fel i nio olika upplagor för olika geografiska områden. Det finns alltså
en upplaga för varje distrikt inom landet, och materialet sovras så att man
inte behöver belasta skånska jordbrukare alltför mycket med sådant, som rör
det norrländska jordbrukets specifika förhållanden. Jordbrukarnas Föreningsblad
läses av praktiskt taget varje jordbrukare här i landet, och det är självfallet
den värdefullaste tidskriften, då det gäller att till jordbrukarna förmedla
upplysning i jordbrukstekniska frågor.

Man behöver sålunda inte vara så rädd, om denna tidskrift skulle bli något
gynnad från statsmakternas sida. Den allmänna dagspressen tar inte gärna
upp rent jordbrukstekniska saker av det skälet, att den stora publiken inte
kan tänkas intressera sig för rent forskningsmässiga och jordbrukstekniska utredningar
— sådana saker angå ju inte dem som inte själva bruka jord. En
facktidning är här givetvis att föredraga. Man behöver alltså inte spåra några
tentakler från lantbruksförbundet att tillskapa något slags monopol, då
det talas om att Jordbrukarnas Föreningsblad är det lämpliga organet; jag
tror att detta i och för sig är sakligt riktigt.

Herr talman! Jag har, då ingen annan framfört denna synpunkt, velat taga
ordet i debatten för att hemställa till vederbörande, främst jordbruksministern,
att genomföra den sak varom utskottet här är enigt, men genomföra den på
det sättet, att undervisningsbyrån i lantbruksstyrelsen får sig ålagt att göra
vad man nu avser att en ny institution skulle göra, Med denna ståndpunkt
måste jag, herr talman, yrka bifall till reservationen, ty annars kan jag inte
befrämja den synpunkt som jag vill skall göra sig gällande i beslutet. Det
kunde ju annars synas ologiskt; jag är nämligen inte överens med reservanternas
motivering att det hela skulle vara obehövligt och olämpligt; det är
tvärtom mycket behövligt och mycket lämpligt. Men däremot är det icke behövligt
eller lämpligt att man inrättar ett nytt statsorgan, då man redan har
ett statsorgan som rimligen bör kunna tillgodose detta behov. Av det skälet,
herr talman, yrkar jag alltså bifall till reservationen.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Om anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman! Jag Ilar, kanske mera förr än nu, vid olika
tillfällen brukat rösta på ett sådant sätt, att jordbrukets representanter ha
ansett mig höra till jordbrukets motståndare i frågor, där alla jordbrukare som
regel ha stått mycket eniga. Däremot har jag alltid varit utomordentligt intresserad
av att rösta för sådana statsåtgärder, som kunnat vara ägnade att göra
jordbruket såsom näring mera lönande för dess utövare, till gagn även för landet
i dess helhet.

Därför hörde den proposition, som behandlas i detta utskottsutlåtande, till
de inte alltför talrika propositioner, som jag redan på förhand läste med
mycket stort intresse. Då jag läste den, fann jag emellertid en viss motsägelse
mellan departementschefens uttalande, att hörda myndigheter hade tillstyrkt
förslaget, och de hörda myndigheternas egna yttranden. Jag blev därför verkligen
mycket skeptisk. Nu har jag hört den förklaringen, att det finns andra
icke publicerade yttranden, som skulle bevisa departementschefens uppfattning
att flertalet myndigheter ha tillstyrkt. Då jag sedermera läste vad dessa yttranden
innehöllo, fanns det emellertid där efter min mening många mycket
allvarliga rent sakliga invändningar att taga fasta på. Nu har det dessutom
tillkommit, att en motion från jordbrukarhåll i andra kammaren, nämligen
herr Perssons i Falla, bestämt avstyrker det föreliggande förslaget.

Man måste här konstatera att varken de myndigheter och institutioner, som
ha att befrämja jordbrukets intressen, äro eniga, eller att jordbrukarna själva
sinsemellan äro eniga. Jag tror att framför allt en koncentration av upplysningen
är behövlig, men jag tror också att det är minst lika viktigt, som min
bänkkamrat herr Nilsson nyss erinrade om, att det blir kontrollerad upplysning.
Man kan ju antaga att det göres en upptäckt på ett område, låt mig
säga på kreatursskötselns eller växtodlingens område, så tillvida, att man vid
en undersökning kommer underfund med att man kan få fram ett bättre resultat
med ett nytt förfaringssätt än vad som tidigare varit möjligt. Det är
emellertid därför inte säkert, även örn det nya resultatet är fullkomligt riktigt
och måste vara till fördel för jordbruket på längre sikt, att det vore lämpligt
att det bleve omedelbart tillämpat av en massa jordbrukare, som måhända inte
lia samma materiella eller personliga förutsättningar som forskningsanstalterna
att få fram ett fullgott resultat. Vi veta alla att t. ex. den nyupptäckta sulfonamiden
är ett utmärkt läkemedel, men det fordras att nian aktar sig för vissa
andra saker vid begagnandet, såsom att äta ägg och vad det dessutom kan vara.

Sådan kan situationen vara även på detta område. Bli jordbrukarna förledda
att alltför hastigt tillämpa forskningsresultat friska från fatet, kan det bli
ett bakslag. Jag tror att denna sak tål att prövas. Jag vågar emellertid inte i
likhet med den föregående ärade talaren redan nu rekommendera en bestämd
utväg för frågans lösning. Jag har för litet kännedom örn saken. Men jag har
velat säga detta sorn ett försvar för mig själv, då jag för en gångs skull inte
följer min allmänna inställning att rösta för krav av detta slag från jordbrukets
representanter. Jag kommer att rösta för reservationen.

Herr Sten: Herr talman! Det är inte min avsikt att lägga mig i meningsutbytet
mellan utskottet och reservanterna, utan jag har begärt ordet för att i
detta sammanhang rikta en hemställan till jordbruksministern •— jag utgår då
ifrån att kammarens beslut kommer alt fattas i överensstämmelse med propositionen.
Denna hemställan grundar sig därpå att jag vid 1937 års riksdag
väckte en motion örn upplysningsverksamhet i olika former för småbrukare.
Jag hade närmast tagit sikte på arbetarsmåbrukare och likställda, men utskottet
vidgade det till en allmän framställning örn utredning av upplysningsverksam -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Om anslay till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

heten för småbrukarna, och en riksdagsskrivelse avläts i frågan. Detta ärende
redovisas ännu i år såsom beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Jag har funnit
mig i att jordbruksministern inte har igångsatt någon särskild utredning eller
vidtagit några särskilda åtgärder med anledning av denna riksdagsskrivelse,
men jag bär beslutat mig för att bevaka dessa synpunkter i de olika sammanhang,
i vilka jag tagit för givet att det varit Kungl. Maj :ts avsikt att beakta
denna riksdagens framställning.

Då vi här ha ett av dessa sammanhang, går min hemställan därpå ut att
jordbruksministern, när han skall verkställa det beslut som väl nu kommer att
fattas1 av riksdagen och sätta denna verksamhet i gång, beaktar de synpunkter,
som jag anfört och som jordbruksutskottet och riksdagen anfört år 1937 .med
avseende på utformningen av denna upplysningsverksamhet, så att särskild
hänsyn tas till småbrukarna, som ju inte ha samma möjligheter som de egentliga
yrkesjordbrukarna och familjejordbrukarna att följa de senaste rönen
på det vetenskapliga försöksområdet. Jag har sedermera i en motion 1940,
som visserligen inte bifölls, men om vilken jordbruksutskottet såvitt jag minns
rätt uttalade sig mycket sympatiskt, framhållit att just under nuvarande tidsförhållanden,
men för övrigt även under normala förhållanden, har stödjordbrukets
avkastning en så stor betydelse för vårt land, att det kan vara befogat
att ägna särskild uppmärksamhet åt denna sak.

I övrigt skall jag, som sagt, inte lägga mig i diskussionen. Med anledning
av den siste ärade talarens anförande kan jag ju dock helt kort få deklarera,
att örn jag för min del röstar för propositionen beror det inte endast på att jag
i allmänhet har en positiv inställning till jordbruksfrågor, utan också på att
vi, när vi diskutera jordbrukets framtid och jordbrukets lönsamhet, ju oftast
komma in på olika vägar, och det är väl sannolikt att man måste gå dem
alla. Frågan örn jordbruksnäringens lönsamhet är en fråga som måste lösas,
så att det inte uppstår några sociala komplikationer och någon spänning mellan
olika befolkningsgrupper i vårt land. Denna fråga kan inte lösas enbart såsom
ett prissättningsspörsmål. Man måste gå lagstiftningsvägen för att förhindra
en ytterligare sönderdelning av jordbruksjorden, liksom man redan nu i allmänhet
eftersträvar familjejordbruken och vid sidan därav stödjordbruken
såsom de lämpliga typerna, medan man i viss mån för ett utrotningskrig mot
mellanformerna, d. v. s. de ofullständiga jordbruken. Dessutom bruka vi ju
alltid vara ense örn att ökade yrkeskunskaper, rationalisering och effektivisering
av jordbruksnäringen är en av de vägar, som man måste gå. Det är ur den
synpunkten jag finner det svårt, just därför att jag är socialdemokrat, utan att
på något sätt vilja underkänna reservanternas kritik mot propositionen, att i
voteringen ställa mig på någon annan linje än att rösta för bifall till utskottets
förslag.

Herr Engberg: Herr talman! Jag skulle kort och gott lia kunnat instämma
med den siste ärade talaren, men jag vill dock därutöver säga ett pär ord.

Det har talats örn hushållningssällskapen och den upplysningsverksamhet,
som bedrives genom dem och deras konsulenter. Jag är ordförande i ett hushållningssällskap,
som med hänsyn till de speciellt norrländska förhållandena
för sin del med största sympati hälsat det initiativ, som här har tagits, oell
vill vara med örn att stödja det. De långa avstånden uppe i Norrland göra
det tekniskt svårt att få en snabb kunskapsspridning direkt genom föreläsare.
Det är lättare i den sydsvenska bygden med den tätare befolkning, som där
finns, att bedriva upplysningsverksamhet för hushållningssällskapen. Det är

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Örn anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

svårare hos oss nied våra stora avstånd och med de tidsödande resor, som konsulenterna
måste underkasta sig.

Jag sade för några dagar sedan till min högt ärade vän herr jordbruksministern
i ett annat sammanhang, att strängt taget borde, vi komma dithän
att varje pojke, som skall ägna sig åt jordbruket, obligatoriskt skulle gå igenom
en lägre lantbruksskola, liksom varje flicka, som skall ägna sig åt lanthushåll,
skulle genomgå en lanthushållsskola. Det vore en verklig lösning. Nu
är det, precis som jordbruksministern sagt, en försvinnande liten procent av
vår jordbrukarungdom, som sättes i tillfälle att besöka våra jordbruksskolor,
med påföljd att spridningen av de nyttiga och nödiga kunskaper, varom det här
är fråga, endast i mycket ringa utsträckning kan ske genom lantbruksskolorna
såsom organ. De måste kompletteras.

Jag är den förste att erkänna, att propositionen måhända är en smula lösligt
uppbyggd, örn uttrycket tillåtes. Men jag får ju inte för skalets skull glömma
bort att kärnan är det allra väsentligaste. Sålunda förefaller det mig vara ett
klokt och riktigt steg att intensifiera upplysningsverksamheten, inte minst i
dessa tider.

De av kammarens ledamöter, som voro i tillfälle att bevista lantbruksriksdagen
i år och där lyssna till det föredrag, som hölls av professor Sten Wahlund,
torde erinra sig huru han i detta monumentala föredrag särskilt underströk
den tvingande nödvändigheten och vikten av att det svenska jordbruket
genomgår en ordentlig och snabb rationaliseringsprocess, till fromma för vart
folkhushåll och för hela samhället. Det har redan antytts, och jag vill understryka
det ytterligare, att det här gäller ett av de allra nödvändigaste ledén i
en dylik rationaliseringsprocess, nämligen en effektiv upplysning i olika avseenden,
som snabbt och direkt når jordbruket och dess utövare. Därför, herr
talman, kommer min röst att givas för utskottets förslag.

I herr Engbergs yttrande instämde herrar Friggeråker, Axel Ivar Anderson,
Carlström, Andrén, Eskhult och Egnell.

Herr Elowsson, Nils: Herr talman! Med anledning av vad herr Engberg
nyss yttrade skulle jag vilja säga några ord. Man tvistar här inte örn huruvida
jordbruket behöver upplysning eller ej, utan frågan är hur denna upplysning
från forsknings- och försöksanstalterna skall bringas till jordbrukarnas
kännedom. Nu har det föreslagits att det skall upprättas ett särskilt verk för
detta ändamål. Det har också nämnts att för att sprida kännedom örn denna
upplysningsverksamhet skulle man framför allt anlita Jordbrukarnas Föreningsblad.
Man måste under sådana omständigheter fråga.sig huruvida Jordbrukarnas
Föreningsblad. i händelse det icke får ett avtal till stand med denna
upplysningsnämnd, verkligen skulle komma att förtiga dessa forsknings- och
försöksresultat. Detta kan man väl knappast ifrågasätta. Och därav följer
ju att den upplysningsverksamhet, som Jordbrukarnas Föreningsblad på det
sättet skulle lämna, den upplysningen kommer tidskriften att lämna i alla fall.

Den frågan inställer sig sedan hur man tänkt ordna denna sak med den. övriga
pressen. Det framgår av det uttalande, som departementschefen gjort,
att han inte vill ställa sig på samma ståndpunkt som utredningen, när utredningen
föreslagit, att man av den övriga pressen skulle begära 10,000 kronor.
Han tror inte att man kan få in den summan från dagspressen och de andra
tidningar, som eventuellt skulle komma i fråga. Det tror inte jag heller. Jag
föreställer mig emellertid att det antal forsknings- och försöksresultat, som
årligen göras vid de olika anstalterna, äro för varje anstalt icke flera än att
man från jordbruksdepartementets sida kunde ålägga anstalterna att till prés -

Knrtom>:.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Om anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

sens förfogande ställa en redogörelse för varje sådant forskningsresultat och på
det sättet sprida upplysningen om vunna rön både genom den dagliga pressen,
genom vederbörande tidskrifter och även genom Jordbrukarnas Föreningsblad.
Sker detta, tror jag att man kunde ordna denna sak betydligt mycket
billigare än genom att inrätta ett särskilt verk.

Vidare har det nämnts att upplysningsnämnden också skulle ha hand om
kontrollen av den upplysning, som sprides genom tidningarna. Till detta vill
jag endast säga att vi inte i detta land, och förmodligen inte i något annat land
heller, kunna söka upp en man, som är i stånd att kontrollera dem som gjort
dessa forskningar och kommit till dessa resultat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Den siste ärade talaren
framställde frågan huruvida Jordbrukarnas Föreningsblad överhuvud taget
skulle kunna underlåta att redogöra för de försöksresultat, som kunna vinnas.
På den frågan kan jag naturligen inte svara. Jag kan endast säga att
tidskriften förklarat sig villig att lämna ett visst utrymme för publicering
av dessa rön, och man har beräknat att det i nuvarande stund skulle kosta
ungefärligen 80,000 kronor örn året med hänsyn till pappers- och tryckningskostnaderna.

Men om nu det hela skulle ordnas så att denna tidskrift skulle kunna anställa
en person, som i populär form kunde handha denna upplysningsverksamhet,
medan samtidigt den övriga pressen skulle taga in artiklar i samma
ämnen, som komma från andra håll, skulle detta såvitt jag begriper innebära
ett sönderslitande av den upplysningsverksamhet, som skulle åstadkommas
genom pressen, och ett förryckande av enhetligheten av det hela i ännu större
utsträckning än som för närvarande är fallet. Och det är ju just detta, som
icke är önskvärt, örn man verkligen vill bringa jordbrukarna den upplysning
som är så värdefull — inte uteslutande för dem själva, utan även för hela
folkhushållet.

Det nämndes vidare att denna verksamhet kan skötas genom en instruktion
till undervisningsbyrån i lantbruksstyrelsen. Därtill vill jag endast säga, att
det väl måste innebära att lantbruksstyrelsen får en förstärkning av arbetskraften.
Då måste man sålunda inom detta verk utöka antalet anställda och
tillsätta tjänster av mera permanent natur, och följaktligen skulle denna anordning
ur statens synpunkt, såvitt jag kan begripa, inte bli billigare.

Jag har med propositionens förslag velat åstadkomma att verkligen ge jordbrukarna
en vederhäftig upplysning, och med hänsyn till vad herr Sten nämnde
beträffande småbrukare och andra, som inte på detta sätt direkt nås av
upplysningsverksamheten på jordbrukets område, vill jag försäkra att jag
vid utarbetandet av bestämmelserna skall beakta synpunkten, att upplysningen
skall kunna komma alla till del.

Jag tycker faktiskt att vi inte ha råd att årligen bevilja så mycket pengar
åt forsknings- och försöksverksamheten utan att bringa resultaten till deras
kännedom, som det vederbör.

Jag vill endast tillägga ett ord till herr Eriksson. Då trädgårdsodlareorganisationen
yttrade sig, var det inte över propositionen utan över sakkunnigutlåtandet,
och de sakkunniga hade i sitt utlåtande inte tillgodosett vissa krav
från trädgårdsodlarnas sida, som blivit tillgodosedda i propositionen. Således
ha de erinringar, som från trädgårdsorganisationens sida gjorts, tagits ad notam
i propositionen, och även trädgårdsnäringens utövare skulle bli speciellt tillgodosedda
vid upplysningsverksamhetens bedrivande.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Om anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning m. m.

(Forts.)

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman Då kerr jordbruksministern i
propositionen utgår ifrån att upplysningsverksamheten skall ske genom Jordbrukarnas
Föreningsblad, så äro ju i det avseendet utredningen och propositionen
lika. Följaktligen var min replik till herr Björck fullkomligt rätt utformad.
_ o o .

Medan jag ändå har ordet, skall jag be att få framhålla, att vi som förfäkta
reservationen inte ett ögonblick lia tänkt förvägra jordbrukarna att få
del av de forskningsresultat som framkomma vid de olika försöksanstalterna.
Detta framgår ju klart och tydligt av hela den lista på försöksanstalter och
institutioner som finns i utlåtandet, och av vilka alla med ett enda undantag
ha statsbidrag. Man kan naturligtvis foga det villkoret för statsbidragets utgående
till ''dessa försöksanstalter, att de skola publicera sina resultat i en sådan
form och utsträckning att de kunna komma jordbrukets samtliga utövare
till godo. Då har man uppnått syftet med att man lämnar statsbidrag till
dessa institutioner.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Linderot: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att bemöta herr
jordbruksministerns uttalande att det skulle bli nödvändigt att inrätta en ny
tjänst i lantbruksstyrelsen, örn man gav den direktiv att draga försorg örn
den upplysningsverksamhet, varom diskussionen här rör. sig.

Det kan ju ändå inte vara på det sättet att arbetet inom lantbruksstyrelsen
är konstant, d. v. s. att summan av arbetet är en gång för alla planlagt
för hela året och att därutöver ingenting kan presteras. Arbetet inom lantbruksstyrelsen
är alldeles självklart synnerligen variabelt. Då man har en
rad av högt kvalificerade tjänstemän i styrelsen som ha tid att skriva tjocka
böcker örn jordbrukets framtid och ge ut dem på privata förlag, kan jag inte
tänka mig, att man inte skulle lia tid att också popularisera forskningsresultatet
från olika anstalter inom jordbruksnäringen. Lantbruksstyrelsens olika
byråchefer och tjänstemän måste ju ändå bearbeta forskningsresultaten. De
gå inte lantbruksstyrelsen förbi och skickas till t. ex. Svenska lantbruksförbundet
eller tidningsredaktionerna, utan forsknings- och försöksresultaten
komma självfallet till lantbruksstyrelsen. Då tjänstemännen således ändå bearbeta
de forskningsresultat som inkomma undan för undan, kan jag inte förstå
att deras arbetsbörda skulle bli så väsentligt ökad, örn nian läte undervisningsbyrån
popularisera och överlämna till tidningspressen och genom radion
eller på annat sätt ställa till jordbrukarbefolkningens förfogande den del
av forskningsresultaten som kan behöva delges allmänheten.

Jag har, herr talman, med detta velat ytterligare understryka min^uppfattning
att det är en onödig utgift som man här vill att staten skall påtaga
sig. Det resultat, som man vill nå, är önskvärt ur alla synpunkter, och både
herr'' jordbruksministern och utskottet ha rätt då de understryka angelägenheten
av att komma fram till detta mål, men reservanterna lia rätt i så måtto
att utgiften är onödig. Trots allt måste jag därför, herr talman, vidhålla mitt
yrkande örn bifall till reservationen.

överläggningen ansågs härmod slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna, reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Ang. omorganisation

av statens
vtierinärbakteriologislca

anstalt m. m.

Orri anslag till upplysningsverksamhet rörande jordbruksforskning rp. m.

(Forts.)

Herr Anderberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Jaj

Den, det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 57;

Nej — 67.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43, såvitt angår jordbruksärenden,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska
anstalt m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 5 mars 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 129, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att för
statens veterinärmedicinska anstalt dels fastställa personalförteckning och godkänna
avlöningsstat, dels ock för budgetåret 1943/44 anvisa till avlöningar ett
förslagsanslag av 502,300 kronor, till omkostnader ett förslagsanslag av 309,300
kronor samt till inredning och utrustning ett reservationsanslag av 700,000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 213 av herr Bondeson, likalydande med II: 312 av herr Liedberg, vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj :ts proposition nr 129
måtte besluta att, med ändring av Kungl. Maj:ts förslag, omändra den nuvarande
arvodestjänsten såsom konsulent i svinsjukdomar till en extra ordinarie
befattning i lönegrad 24;

2) I: 220 av herr Nilsson, Bror, och herr Gustavson, likalydande med II: 320
av herrar Hallagård och Pettersson i Dahl," vari hemställts, att riksdagen vid
behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 129 måtte besluta att, med änd -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Äng. omorqanisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.

(Forts.)

ring av Kungl. Maj:ts förslag, inrätta vid statens veterinärbakteriologiska anstalt
en befattning såsom konsulent i fjäderfäsjukdomar med arvode av 5,000
kronor;

3) 11:336 av herr Fast, vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 129 måtte göra ett uttalande, att frågan örn statens
veterinärbakteriologiska anstalts ledning icke för närvarande borde avgöras.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med bifall till förevarande proposition,

1) för statens veterinärmedicinska anstalt, med tillämpning från och med
den 1 januari 1944, fastställa i utlåtandet införd personalförteckning;

2) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för statens veterinärmedicinska
anstalt, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

3) för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens veterinärmedicinska anstalt: Avlöningar ett förslagsanslag

av .................................................. kronor 502,300;

b) till Statens veterinärmedinska anstalt: Omkostnader ett förslagsanslag

av .................................................. kronor 309,300;

c) till Statens veterinärmedicinska anstalt: Inredning och utrustning ett reservationsanslag
av .................................... kronor 700,000;

B. att motionerna 1:213 och 11:312, likalydande, 1:220 och 11:320, likalydande,
samt 11:366 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av, utom annan, herrar Tjällgren, Granath, Gabrielsson,
Alfred Andersson, Bondeson, Liedberg och Lundbom, vilka ansett, att
utskottets motivering bort i vissa angivna delar hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av förevarande proposition samt med bifall
till de likalydande motionerna I: 213 och II: 312,

1) för statens veterinärmedicinska anstalt, med tillämpning från och med den
1 januari 1944, fastställa i reservationen införd personalförteckning;

2) godkänna i reservationen införd avlöningsstat för statens veterinärmedicinska
anstalt, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

3) för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens veterinärmedicinska anstalt: Avlöningar ett förslagsanslag

av .................................................. kronor 502,000;

b) till Statens veterinärmedicinska anstalt: Omkostnader ett förslagsanslag

av .................................................. kronor 309,300;

c) till Statens veterinärmedicinska anstalt: Inredning och utrustning ett reservationsanslag
av.................................... kronor 700,000.

B. att motionerna 1:220 och 11: 320, likalydande, samt 11:336 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Bondeson: Herr talman! I motionerna nr 213 i denna kammare och nr
312 i andra kammaren har hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 129 angående omorganisation av statens veterinärbakteriologiska
anstalt måtte besluta att, »med ändring av Kungl. Maj:ts förslag,
omändra den nuvarande arvodestjänsten såsom konsulent i svinsjukdomar till
en extra ordinarie befattning i lönegrad 24».

I första hand grunda vi vår hemställan dels på att de sakkunniga i sin utredning
föreslagit, att den nuvarande arvodesbefattningen, som inrättats från och

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.

(Forts.)

med budgetåret 1941/42, skulle omändras till en extra ordinarie befattning i
lönegrad 24, dels ock därpå att denna därigenom i lönehänseende komme att
jämställas med flertalet laboratorsbefattningar å anstaltens huvudavdelningar
samt den löneställning, som jämväl intages av den nuvarande konsulenten vid
anstaltens kastsjukelaboratorium. Enligt de sakkunnigas åsikt borde för konsulenten
i svinsjukdomar gälla samma kompetensvillkor som för avdelningslaboratorerna,
och likaledes borde det som anförts om sakkunnigutlåtande över
sökandens kompetens beträffande avdelningslaboratorer i motsvarande grad
tillämpas med avseende på sökande till svinkonsulentbefattningen.

Såsom skäl att ej vilja uppföra konsulenten i svinsjukdomar i 24 :e lönegraden
anför statskontoret, att konsulenten »varit i verksamhet föga mer än ett
år». Föredragande statsrådet följer samma linje sedan han dock uttalat, att starka
skäl kunna åberopas för att uppföra svinkonsulenten i lönegrad Eo 24.

Det ar ju riktigt, att svinkonsulenten ej varit i sitt arbete längre än sedan
den 1 januari 1942, men jag vill i denna kammare lia sagt, att konsulenten redan
uträttat ett gott arbete för bekämpandet av våra svinsjukdomar. Vi svinuppfödare
ha länge väntat på en sådan konsulent och när vi nu lyckats få en
man som varmt intresserar sig för sin stora uppgift och vilken, såsom tidigare
anförts, redan varit till stort gagn, må det ej förvåna kammarledamöterna, örn
vi svinuppfödare för att få behålla honom vilja söka få det ordnat så att han
och hans familj en gång i tiden kan komma i åtnjutande av pension.

Vad har då denne konsulent uträttat under den tid som han innehaft sin befattning?
Jo, konsulenten har redan uppklarat flera för oss svinuppfödare
mystiska uppfödningssjukdomar, framför allt bristsjukdomar såsom A-vitaminbrist
och mineralbristsjukdomar, som på grund av att en allsidig foderstat
nu inte kan uppbringas äro oerhört utbredda och betydligt mera spridda än
under normala förhallanden. Andra dylika sjukdomars utforskning pågår och
metoder för deras diagnostisering äro enligt vad jag vet under arbete. Svinsjuka,
nyssjuka och andra stallsmittor, vilkas bekämpande är oerhört viktigt
för en ekonomisk svinskötsel, äro föremål för en systematisk kampanj i alla
våra avelsbesättningar. Det finnes anledning att tro, att åtminstone avelsbesättningar
inom överskådlig tid skola vara sanerade. Vad detta betyder för hela
vår svinskötsel kan icke nog understrykas.

Rödsjukan, som är ett svinskötselns gissel, kan nu effektivt förebyggas genom
det av konsulenten utexperimenterade ympningsförfarandet, vilket består
i användande av ympämne och serum i förening. Det bör framhållas, att genom
detta bekämpningssystem stora summor sparas och dyrbara avelsdjur kunna
hållas vid liv.

Vi ha sedan den i dessa dagar aktuella svinpesten. Enligt vad jag erfarit
från veterinärbakteriologiska anstaltens chef skulle den nuvarande epizootien
aldrig ha kunnat överblickas på samma sätt som nu är möjligt genom vår specielle
svinkonsulent, och därmed kan ju också bekämpandet av sjukdomen snabbare
leda till resultat. Många av oss erinra sig nog hurusom vår konsulent då
svinpesten bröt ut och han befann sig ute i landet på sitt arbete blev hemkallad
per radio. Det är väl bevis nog för vilket behov vi ha av vår konsulent.

Genom konsulentens inventering av samtliga våra avelsbesättningar har anstalten
också fått en sådan kännedom örn respektive besättningars kvalitet och
hygien, att enbart detta är för ledningen inom anstalten av den allra största
betydelse.

För att kunna hålla det redan med goda resultat bedrivna arbetet uppe är det
av allra största vikt att vi få behålla den man, som så intresserat och målmedvetet
gatt in för sin för oss svinuppfödare synnerligen viktiga uppgift. I bör -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ann. omor nonis atton av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.

(Forts.)

jan av mitt anförande omnämnde jag motionens yrkande, men jag tillåter mig
att ännu en gång upprepa detsamma. Jag och mina medreservanter yrka, att
konsulenten i löneavseende uppflyttas^ från arvodesbefattning till extraordinarie
tjänst i lönegrad 24. Befattningen är från början avsedd att vara ekonomiskt
jämställd med Eo 24, och detta löfte har också förespeglats vår nuvarande konsulent
då han sökte befattningen. Konsulenten kunde vid det tillfälle då han
fick denna plats ha fått en distriktsveterinärbefattning som ekonomiskt skulle
ha givit honom större inkomster, men hans hängivenhet för hans nuvarande
speciella arbete gjorde att han tog konsulentplatsen. De laboratorer, som nu
inom anstalten inneha avlöning enligt Eo 24, ha det så mycket säkrare ställt
för sin och sin familjs framtid än vår konsulent, som endast är arvodesavlönad.

Någon kan fråga vad merutgiften blir för statskassan. Konsulentens nuvarande
lön är 10,000 kronor utan index. Örn kammaren vill bifalla yrkandet i
motionen, skulle hans lön bli 10,642 kronor, eller 642 kronor mer. Konsulenten
och hans familj skulle emellertid därigenom beredas pensionsrätt och vi svinuppfödare
skulle ha utsikt att få behålla den man som vi nu ha på denna post och
som så sällsport ägnar sig för sitt arbete att bekämpa de många slag av svinsjukdomar
som tyvärr finnas och som ekonomiskt hårt drabba svinuppfödarna.

Av utskottets sexton ledamöter ha visserligen, såsom jag tror av principiella
skäl, nio följt Kungl. Maj :t, medan de övriga sju velat bereda svinkonsulenten
och hans familj en mera tryggad ålderdom. Någon har sagt, att vi ej böra rubba
på av Kungl. Maj:t förslagna löneförmåner, men vi veta ju alla i denna
kammare, att avsteg från denna princip redan gjorts vid tvenne tillfällen i år
och att t. o. m. riksdagen vid gemensam votering rubbat på Kungl. ^Maj:ts förslag.
Reservanternas yrkande innebär därför icke i detta avseende någon nyhet.

Jag vädjar varmt till kammarens ledamöter att följa reservanterna och yrkar,
herr talman, bifall till reservationen.

Häri instämde herrar Sundberg, Alfred Andersson, Nisser, Tjällgren och
Gabrielsson.

Herr Hansson, Jacob: Herr talman! Den här diskuterade frågan gäller,
huruvida svinkonsulenten skall stå kvar på extra ordinarie stat eller örn han
skall befordras till ordinarie befattningshavare. Om det hade gällt denne konsulent
ensam, hade ju frågan inte varit så stor, men nu ingår den i ett större
sammanhang som gör att spörsmålet får helt andra proportioner.

Här föreligger ett förslag till omorganisation av statens veterinärbakteriologiska
anstalt. Till grund för propositionen ligger ett sakkunnigutlåtande som
innehåller förslag örn nyanställning och omplacering i lönehänseende av en del
befattningshavare vid anstalten, och dessa förslag medföra ökade kostnader
för statsverket. Föredragande statsrådet har på denna punkt anfört följande:
»Ehuru de lönegradsplaceringar för anstaltens befattningshavare, som de sakkunniga
föreslagit, i stort sett torde överensstämma med vad i detta hänseende
gäller beträffande motsvarande befattningshavare vid liknande institutioner
inom statsförvaltningen, finner jag mig likväl i nuvarande statsfinansiella läge
och med hänsyn till dc riktlinjer för löne- och prispolitiken, som för närvarande
uppdragits, icke kunna tillstyrka, att de sakkunnigas förslag i denna del nu
genomföres. Emellertid synes mig denna fråga, så snart normala förhållanden
inträda, lidra upptagas till förnyat övervägande.» Vid den omorganisation av
veterinärbakteriologiska anstalten, som här föreslås, gäller således fullständigt
lönestopp och ingen av de befattningshavare som finnas vid anstalten bli omplacerade
i löneavseende.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. ni.

Äng. omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt ra. m.

(Forts.)

Föredragande statsrådet framhåller vidare, att lian ej kan biträda de sakkunnigas
förslag att ombilda en arvodesbefattning såsom svinkonsulent vid
anstalten till en befattning i lönegrad Eo 24, och detta med hänsyn till den
korta tid ifrågavarande befattning funnits. Befattningen som svinkonsulent
har nämligen funnits endast från början av år 1942, och föredragande statsrådet
anser därför, att en förändring på denna punkt bör få anstå ännu någon
tid.

Utskottets majoritet har kommit till samma uppfattning som föredragande
statsrådet, nämligen att med hänsyn till den korta tid som denna befattning
funnits frågan om en eventuell förändring borde anstå ännu någon tid. Utskottet
har dessutom ansett, att riksdagen icke såsom motionärerna här yrkat
borde göra denna förändring, utan att det bör överlämnas åt Kungl. Maj:t
att vidtaga en omplacering beträffande denna befattning, när tiden därför är
lämplig. I övrigt äro ju såväl utskottet som reservanterna eniga örn att denna
befattning bör göras till ordinarie så snart tidsförhållandena göra detta möjligt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Jag har väckt en motion, som gäller detta
ärende, och jag skall därför be att få säga några ord.

De sakkunniga hade föreslagit en konsulent även för fjäderfä- och pälsdjurssjukdomar.
Denna del av de sakkunnigas förslag har emellertid föredragande
statsrådet inte ansett sig kunna framlägga nu, fastän han framhåller, att
det givetvis skulle vara till stort gagn för höns- och pälsdjursuppfödarna, om
det för deras räkning kunde inrättas en konsulenttjänst. Jag och många med
mig finner det beklagligt, att man icke vågat sig på att taga detta steg. Såsom
väl alla känna till, är det nämligen inte så lätt att söka veterinär för hönssjukdomar.
Man kanske många gånger tycker, att hönsen äro små djur som inte
ha så stort värde, och kostnaden för veterinären blir kanhända rätt hög i förhållande
till djurens pris. Dessutom fästa ju veterinärerna i allmänhet inte så
stort avseende vid dessa mindre djur, ty de ingå inte så mycket i deras praktik.
Den hjälp, som hönsägaren får, örn han tillkallar en veterinär, blir därför
kanske inte så stor. Höns- och pälsdjurssjukdomarna äro också av en speciell
natur. Oftast bero de på smittsamma angrepp av olika bakterier. Under krisåren
har man emellertid även funnit, att dessa djur ofta bli sjuka på grund av
felaktigt foder. Djuren få inte samma goda kvalitet på sitt foder, utan få nöja
sig med foder vars ursprung ofta är dunkelt, och som kan förorsaka rubbningar
i djurens ämnesomsättning. Till veterinärbakteriologiska anstalten har inkommit
närmare tusentalet prov från döda djurkroppar, där man kunnat konstatera
att sjukdomen icke varit av smittosam art, utan att djuren dött på grund av
ämnesomsättningssjukdomar, som förorsakats av felaktigt foder.

J a g vill med detta belysa, att det föreligger ett omedelbart behov av en man
som kan stå ägarna av höns- och pälsdjur till tjänst med råd för dessa sjukdomars
avhjälpande. Mången kanske tror, att det här inte rör sig örn några
större ekonomiska värden, men jag vill då erinra örn att vår äggproduktion ju
har ett värde av omkring 80 miljoner kronor per år, varjämte våra pälsdjur
tillfört vår handelsbalans 10 miljoner kronor. För ett så stort belopp har man
nämligen exporterat skinn. Det är ju mycket litet råvaror som åtgå för denna
produktion, och man måste därför konstatera, att den gett god vinst för landet.
Det vöre därför god hushållning, synes det mig, örn man hjälpte dem som ägna
sig åt smådjursuppfödning genom att inrätta den föreslagna konsulentbefattningen.

Det finns även en annan synpunkt som kanske är värd att framhållas i detta

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.

(Forts.)

sammanhang. De som hålla höns- och pälsdjur äro ofta människor i små
omständigheter och med små ekonomiska resurser. De äro därför i behov av
allt det stöd som statsmakterna kunna ge dem. Vad vi gå att besluta på denna
punkt rör sig, herr talman, örn bortåt 800,000 kronor, vartill komma 700,000
kronor till byggnader. Det är således en ganska stor affär, och jag uttrycker
min glädje över att denna fråga nu löses. Den är nämligen av en utomordentligt
stor betydelse för hela husdjursbeståndet i riket. Jag är därför glad över att
herr statsrådet kommit med detta förslag. Jag skulle emellertid lia varit ändå
gladare, örn han hade sett sig i stånd1 att framlägga äskande örn de 10,000 kronor
som behövas för att vi skulle kunna få en konsulent, som kunde vara anstaltens
öga ut i bygderna, när det gäller dessa smådjur, på samma sätt som
vi ha den konsulent sorn'' vi nyss talade örn här och som är anstaltens öga när
det gäller svinen, vilka också mycket ofta botås av smittosamma sjukdomar av
epidemisk karaktär.

Jag måste dock erkänna, att jag inte kan klaga på den behandling som min
motion fått i utskottet. Utskottet framhåller nämligen, att enligt utskottets
mening bör förslaget att inrätta en dylik konsulentbefattning tagas under omprövning
så snart förhållandena det medgiva.

Det kan också förtjäna framhållas, att svenska pälsdjursavelsföreningen
har visat sig så angelägen om att få till stånd en konsulentbefattning för dessa
djur, att föreningen förklarat sig villig att tillskjuta 2,500 kronor. Föreningen
har riktat en skrivelse till jordbruksutskottet, i vilken man meddelar, att om
riksdagen hade kunnat gå med på mitt förslag och svara för 5,000 kronor,
skulle föreningen tillskjuta 2,500 kronor, så att man kunde få till stånd en
heltidstjänst. Nu är det ju inte möjligt att här komma med sådana propåer, och
det ligger väl också så till att det kan vara svårt för herr talmannen att framställa
proposition på min motion sådan den föreligger. Jag skall därför inte
heller framställa något yrkande därom. Med dessa ord har jag endast velat
ange min uppfattning och rikta en vördsam hemställan till departementschefen
att nästa år taga ad notam utskottets uttalade önskan att man så fort som möjligt
måtte söka få till stånd en konsulentbefattning för hönsens och pälsdjurens
sjukdomar.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! I anledning av vad den siste ärade
talaren anförde vill jag framhålla, att inrättandet av en konsulentbefattning
vid veterinärmedicinska anstalten av den art, som det här är fråga örn, inte är
riktigt så självklart som när det gäller en konsulent för svinsjukdomar. Det
har visat sig vid förslagets remiss, att lärarkollegiet vid högskolan var tveksamt
om huruvida man skulle ordna denna befattning så, som utredningsmännen
tänkt sig. Fråga är, örn den inte också borde knytas till undervisningen,
och då är det inte så säkert, att den skall upprättas inom veterinärmedicinska
anstalten. Jag vill för min del tillkännage, vilket ju också framgår av propositionen,
att jag är mycket intresserad av att få frågan löst, och vad på mig
ankommer skall det inte fattas något att så fort som möjlighet därtill föreligger
återkomma till saken.

När jag hörde den ärade talaren från skånebänken så varmt tala för en
extra ordinarie befattning åt svinkonsulenten, tyckte jag, att jag knappast
hade hjärta att gå emot honom, men som alla goda ting ofta överdrivas, så
gjorde även den ärade skånetalaren det. Han sade att det var ställt i utsikt
en extra ordinarie befattning. Det känner jag icke till, och då jag varit föredragande
i ärendet och haft med saken alt skaffa, måste det här fiireligga ett
misstag. Jag känner icke till något sådant löfte.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. omorganisation av statens veterinärbaikieriologiska anstalt m. m.

(Forts.)

Vad sedan själva sakfrågan beträffar, ligger det ju till på det sättet, att
när förslaget om omorganisation av veterinärbakteriologiska anstalten framkom,
var^läget sådant, att det var fråga om huruvida det överhuvud taget skulle
finnas någon möjlighet att framlägga det reorganisationsförslag som nu har
kommit. I det läget nödgades jag över hela linjen vara mycket snäv när det
gällde att föreslå nya befattningar eller uppflyltningar lill ordinarie befattningar
från arvodesbefattningar. Jag stannade då för min del vid att, liksom
man får göra på andra områden, över hela linjen söka vara konsekvent i fråga
örn placeringarna för de olika befattningshavarna. Det kan icke vara lämpligt
att nu ta en enda befattning och lyfta upp just den till en extra ordinarie
tjänst, när man, örn man granskar hela personalstaten, måste finna, att det är
mångå flera befattningshavare som äro väl fört jänta av att bli placerade i
högre lönegrad eller fastare ställning. Det har i nuvarande tid icke varit
möjligt, att göra detta, och jag tycker då att man icke skall bryta ut en enda
befattning — det må gälla en aldrig så förtjänt man -— och sätta honom i
undantagsställning. Det är en genomgående princip som följts från regeringens
sida att man skall iakttaga återhållsamhet och icke gärna just nu ändra på
några löneplaceringar. Det är skälet att det inte blev så i detta fall heller.

Jag är fullt medveten örn att en svinkonsulent har en viktig uppgift att
fylla, men det.finns ju redan en sådan, och med den energi och duktighet, som
den person besitter, vilken upprätthåller denna befattning, är jag övertygad örn
att lian kommer att göra sin plikt, även om man på grund av det nuvarande
statsfinansiella. läget inte kan ge honom den befattningsställning, som man
gärna skulle vilja ge honom. När därför herr Bondeson uttalar farhågor för
att djursjukdomarna eljest inte skulle bli bekämpade, är det väl att utmåla
konsekvenserna litet för. starkt. Vi få väl hoppas, att svinkonsulenten i allt.
fall kommer att göra sitt bästa. Och mitt intresse för att just genom inrättandet
av en sådan .svinkonsulentbefattning åstadkomma åtgärder för bekämpande
av nämnda sjukdomar är vitsordat därav, att det var på min föredragning
som denna svinkonsulentbefattning en gång tillkom.

Så som frågan nu ligger till, herr talman, anser jag det vara all anledning
för kammaren att här följa utskottet.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag tackar herr statsrådet för de vänliga ord
han först yttrade, där han ville erkänna, att vi hade ett stort behov av denne
svinkonsulent. Men därefter bemötte herr statsrådet mig med att säga, att han
inte hade sett någonstans att det hade ställts i utsikt, att denne konsulent skulle
i lönehänseende få komma på extra ordinarie stat.

Jag hinner inte i detta ögonblick bläddra igenom propositionen för att se
efter, hur det därmed förhåller sig, men de sakkunniga ha föreslagit och det
har sagts av föredraganden, i utskottet, att så skulle vara fallet, och det är ett
faktum,, att den nuvarande innehavaren av svinkonsulentbefattningen, på grund
av att just detta ställts i utsikt, valde just denna befattning framför befattningen
som distriktsveterinär i Boxholm, som han också hade kunnat få.

Vad beträffar, den saken, att statsrådet Domö varit den, som lagat så, att vi
ha fått denna svinkonsulentbefattning, tacka vi honom därför, men vi skola inte
glömma, att Svenska svinavelsföreningen, vars ordförande jag har äran vara,
redan för länge sedan hemställt örn att vi skulle få en sådan konsulent som vi
nu fått. Ganska betecknande är också, att denne konsulent, när han första
gången kom till en av våra svinstamskontrollstationer, möttes med orden: »Konsulenten
lia vi väntat på i många år, så att det var väl att ni kom!»

När vi nu lia fått denne konsulent, så önska vi också behålla honom, och

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. omorganisation av statens veterinärbakteriologiska anstalt ira. m.

(Forts.)

det är nog riktigt som herr statsrådet säger, att han gör sin plikt. Men han
har ju möjlighet att få annan befattning, som ger honom större förmåner, och
då är det mänskligt — så göra vi alla — att han, örn han kan få mera betalt,
tar den. Att bryta linjen i hans arbete anse vi svinuppfödare vara riskabelt,
och det är därför som vi på alla sätt vilja slå vakt kring denne befattningshavare
och söka få behålla honom, vilket vi veta att vi få, örn han kan
få en säkrad löneställning.

Herr Jacob Hansson talade örn att det tillämpas något som heter lönestopp.
Det känner jag ju till, och det är ju riktigt att så sker, men som jag redan
sagt i mitt första anförande ha vi redan här i kammaren två gånger i år fattat
beslut, som ändrat Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn lönestaten, t. ex. beträffande
frågan örn statskonsulentbefattningen, som vi ha skjutit på till ett kommande
år o. s. v.

Det finns mycket mer att säga i denna sak, men jag skall nöja mig med att
för kammaren påpeka, att veterinärbakteriologiska anstalten säkerligen kommer
att ha behov av mer än denne veterinär på svinskötselns område, ty så
mycket är det att göra på det området. Då vi veta, att vår fläskproduktion
har ett värde av över 200 miljoner kronor årligen, vore det väl förunderligt,
örn Sveriges riksdag skulle kunna vägra att ge denne konsulent en löneförhöjning
med 662 kronor om året. Hade vi motionärer begärt ett högre belopp, tror
jag att vår begäran skulle ha bifallits, men till och med denna lilla slant, som
dock skulle bereda hans familj en tryggare ställning, anse vi vara av vikt för
att vi skola få behålla honom såsom svinkonsulent.

Jag yrkar därför ännu en gång bifall till reservationen.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Herr Bondesons motivering för sitt
förslag, att man här skall fastställa en annan löneställning än den av Konungen
föreslagna med att sådana avsteg förut gjorts, tycker jag är mycket
svag. Vi ha sannerligen mycket svårt att hålla konsekvens i de förslag, som
just i dessa tider skola läggas fram, när det gäller löneförhållanden och dylikt,
och vi få vara ytterst angelägna att söka se till, att icke den ene befattningshavaren
gynnas mer än den andre. Det må vara ganska viktigt just som
herr Bondeson säger, att denne befattningshavare skulle få det litet bättre genom
att man visade honom en sådan honnör, men jag skall kunna påvisa, att
det i detta förslag förekommer beträffande ett mycket stort antal befattningshavare
att lika goda skäl kunna anföras för befattningarnas överförande
på extra ordinarie stat. Men dessa befattningshavare råka inte ha så
varma talesmän som herr Bondeson, och därför är det inte fråga örn att de
skola flyttas upp.

Just ur jämställighetssynpunkt och konsekvenssynpunkt tycker jag det är
klokt att stanna vid utskottets förslag.

Herr Bondeson: Herr talman! Till herr statsrådet vill jag säga, att denne
konsulent icke är den förste, som jag har fått slå vakt om. Det torde vara
herr statsrådet bekant, att jag såsom motionär i denna kammare i år och i
fjol påyrkat bättre löneförhållanden för våra assistenter vid såväl växtskyddsanstalten
och lantbrukshögskolan som olika institutioner och avdelningar på
Alnarp. Mitt hjärta har således inte klappat uteslutande för denne man, utan
det har gjort så för alla dessa, som arbeta med små löneförmåner och under
ej trygga förhållanden i ålderdomen.

Första kammarens protokoll 19^3. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. omorganisation av stålens veterinärbakteriologiska anstalt m. m.

(Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr Tjällgren m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bondeson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den av herr Tjällgren m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Ja — 59;

Nej — 57.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 265, med förslag till lag örn inskränkning med hänsyn till försvaret i
rätten att avverka skog; och

nr 266, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 24
mars 1942 (nr 128) örn förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Äng. fridlysningen
av
björn och lo
ra. ra.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 33, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade bestämmelser rörande fridlysning
av björn och lo jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 5 mars 1943 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 93, hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, anhållit örn riksdagens
yttrande över de förslag till ändrade bestämmelser rörande fridlysning
av björn och lo, som av föredragande statsrådet framlagts.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)

Berörda förslag innebar bland annat, att fridlysningen av björn och lo skulle
tills vidare upphävas under viss del av året huvudsakligen inom sådana delar
av landet, där skador av björn och lo i någon mera betydande omfattning inträffat.
Det skulle få ankomma på Kungl. Maj :t att årligen meddela de föreskrifter
beträffande jakttiderna, som med hänsyn till föreliggande förhållanden,
inträffade skador, uppgifter örn djurstammarnas storlek och föregående
års avskjutning kunde anses lämpliga. Enligt föredragandens uppfattning
borde björnen vara fridlyst under våren och den allmänna jakten begränsas
till en period under hösten, förslagsvis tiden den 1 september—den 15 oktober.
I fråga örn lodjuret borde den allmänna jakttiden tills vidare omfatta månaderna
december och januari.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

1) I: 212 av herr Hage och herr Hamsson, Sven, vari hemställts, att riksdagen
måtte avgiva utlåtande till Kungl. Majit efter de riktlinjer, som framförts
i motionen;

2) 1:216 av herrar Näslund och Svedberg; samt

3) II: 315 av herr Jacobson m. fl.

I motionen 1:212 hade närmast förordats, att gällande fridlysningsbestämmelser
beträffande björn och lo skulle upphävas under en tid av ett år inom
Norrbottens och Västerbottens län samt landskapet Jämtland. I händelse av
behov borde fridlysningens upphävande få fortsatt giltighet under ett år i
sänder. Mycket starka skäl talade även för att fridlysningen av örn skulle
upphävas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
i anledning av de förslag till ändrade bestämmelser rörande fridlysningen av
björn och lo, som av föredragande statsrådet framlagts i förevarande proposition,
beslutat avgiva det yttrande, som innefattades i utskottets utlåtande;

B. att motionerna 1:212, 1:216 och 11:315, i den mån de ej kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I utskottets yttrande hade bland annat anförts, att tiden för björnjakten
syntes lämpligen böra bestämmas till en något längre period än vad föredragande
statsrådet närmast avsett, förslagsvis till tiden den 1 september—den
31 oktober.

Herr Hage: Herr talman! Det torde förhålla sig så, att den övervägande
delen av denna kammares ledamöter anser denna fråga vara en mycket liten
fråga, beroende därpå, att endast Norrland har ett rovdjursproblem, vilket
den övriga, stora delen av landet saknar. Men för oss, som bo i övre Norrland
oell som representera denna landsdel, har denna fråga en helt annan betydelse.
Som bevis för detta kan anföras det förhållandet, att det i anledning
av denna proposition om ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn
och lo har väckts tre motioner med 10 namnunderskrifter, varav 9 från Norroch
Västerbotten. I dessa motioner har man påyrkat, att den decimering av
rovdjursstammen, som föreslås av Kungl. Majit, skall bli ännu kraftigare.

I dessa bygder däruppe —- speciellt i de bygder, där björnen och andra
rovdjur hålla till — har man svårt att tillägna sig de mera utpräglade naturskyddssynpunkter,
som under den senaste tiden fått göra sig så breda och
som nu gå igen i propositionen och i utskottets utlåtande och som dominera

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
vid bedömandet av denna fråga. Folk från bygderna däruppe bar svårt att
falla till föga för denna mera naturskyddsromantiska uppfattning, som gör
sig gällande på en del håll; där uppe måste man betrakta denna sak mera
realitetsbetonat, och där måste man vid ställningstagande till frågan främst
utgå från det bistra faktum, att björnen och rovdjuren i allmänhet utgöra en
fara först och främst för lapparnas och nybyggarnas djur och även i någon
mån för inbyggarna själva.

Ty det är inte riktigt — som det nu göres gällande på en del håll — att
exempelvis björnen är ett sådant där vänligt djur, som aldrig någonsin angriper
människor. Jag känner själv mycket nära en man i Norrbotten, som
en gång, när han som gruvletare var ute i obygderna, träffade på en björnmamma
med sina ungar, och det är inget trevligt möte, det kan jag tala om
för herrarna. Han klarade sig den gången men med stor fara för livet, och
då och då hör man talas om tillbud till olyckor vid sådana möten.

Vad man främst bör bemärka, då det gäller att ta ståndpunkt till denna
fråga, är, att dessa djur, särskilt björnen, attackera böndernas och lapparnas
levande kapital, örn jag så får uttrycka, mig, således dels hemdjuren och dels
renarna. Den saken erkännes också både i den björnutredning, som nu har
åstadkommits, och i propositionen. Det säges t. ex. på ett ställe, att man kan
»icke bortse från att decimeringen av renkalvarna börjar antaga proportioner,
som te sig oroväckande för renbeståndet i smärre och medelstora hjordar, och
sålunda på ett påtagligt sätt inverkar på dessa renägares existens och i sin
mån också på ortens hushållning». Denna sak klarlägges fullständigt i propositionen,
särskilt på sid. 12—16, där man uppräknar den förödelse, som
skett genom björn och andra vilddjur på dels hemma djur och dels renar, och
där det upplyses, att staten har lämnat ersättning för sådana förluster med
ungefär 100,000 kronor under perioden 1931—1943.

Men vad som där redovisas — och det betonar man också — är antagligen
endast en del av de förluster, som drabbat befolkningen. Slutligen påvisar
man också, och det framhålles ofta däruppe i Norrland, att lapparna inte få
full ersättning av statsmedel för dessa förluster. När t, ex. förlusten avser en
renkalv, blir ju ersättningen därför mycket ringa, men denna renkalv representerar
dock ett kapital, som, örn renkalven blivit äldre, utgjort ett högre
belopp än den ersättning, som staten lämnat för renkalven.

Då man nu går att lagstifta i detta ärende, har man anledning att fråga sig,
örn verkligen den opinion, som nu kommer fram från naturskyddshåll, bör tillerkännas
större vitsord än dessa fakta, inför vilka man ställes uppe i Norrland.
Jag respekterar denna naturskyddsrörelse i mycket hög grad. Men jag måste
säga, att örn befolkningen särskilt uppe i de bygder, där björnarna och lodjuren
finnas, ha en viss uppfattning i frågan, är det rimligt, att lagstiftningen
tar större hänsyn till den i en sådan fråga som denna. Så gör man dock inte i
propositionen, och ett bevis för detta är bl. a. det förhållandet, att det t. ex. inte
har funnits någon direkt representant för lapparna i denna björnutredning,
vilket är ett ganska anmärkningsvärt förhållande. Vidare omnämnes inte på
något sätt i denna proposition eller denna utredning den enhälliga opinion i
denna fråga, som har kommit till synes vid två s. k. lappriksdagar i Arvidsjaur
åren 1941 och 1942.

Däremot har det nu i detta sammanhang talats örn ett slags Gralluputredning:
man har vänt sig till en del folk ute i bygderna, även lappar, både män och
kvinnor, och på så sätt fått fram en viss uppfattning örn att de inte skulle ha
samma uppfattning i denna fråga, som jag här förut har talat om.

Mot denna »Gallupopinion» vill jag emellertid anföra följande:

De, som yttrat sig vid dessa lappriksdagar 1941 och 1942, voro ledande

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo ni. m. (Forts.)
män bland lapparna, utsedda som representanter för lapparna. Det var alltså
inte något »gatans parlament», utan en representation — kan man säga — bestående
av ledande personer, som visste vad de talade örn och som väl kände till
den opinion i frågan, som finns bland lapparna där uppe. De voro enhälliga i
sin åsikt, att maru för att skydda lapparnas och nybyggarnas ägodelar borde
tillåta en större decimering av rovdjuren, även med risk att vissa vilddjursstammar
utrotades.

Jag har här ett referat från ett av dessa lappmöten, det som ägde rum
1942. En tidningsreferent för en av de norrbottniska tidningarna -— en mycket
vederhäftig representant för journalistkåren — var närvarande där, och denne
journalist har skildrat sina intryck därifrån och säger bl. a.: »Då man satt
och hörde på hur den ene talaren efter den andre lugnt och sakligt, utan att
ens darra på målet av den indignation, han var berättigad att känna, berättade
hur man maktlöst fått bevittna att björn, lo och örn på en eller ett par timmar
spolierat resultatet av årslångt arbete under de hårdaste förhållanden, då frågade
man sig örn lapparna verkligen ha någon anledning att se på det svenska
samhället som ett rättssamhälle.»

Jag erkänner gärna, att referenten i sistnämnda hänseende överdriver något,
men man kan så väl förstå, att när man står så där och hör undan för undan
hur vid ett svenskt lappmöte den ene lappen eller nybyggaren efter den andre
talar örn de skador, som tillfogats honom, så att han rent av ruinerats — låt
vara att han fått en viss ersättning från staten — då blir det lätt så, att man
har anledning att göra ett sådant uttalande som denne referent gjort.

Jag skall bara ytterligare säga något örn detta lappmöte. Det avgavs där en
hel del vittnesbörd örn besvärligheterna med björnar. Bland annat var det en
lappordningsman, Frans Persson Purnu, som talade därom. Lappordningsman
kan inte vem som helst bland lapparna vara, utan endast personer, för vilka
myndigheterna ha ett visst förtroende, och ledande män bland lapparna. Denne
lappordningsman sade, att man i hans by haft stort besvär med björnen. Den
hade rivit över 100 får och, sedan fåren hemtagits, gett sig på renarna
och för en enda lappfamilj slagit 60 å 70 renkalvar. Då referenten frågade
distriktets lappfogde, örn det verkligen kunde vara så svårt som Frans
Persson berättat, svarade lappfogden — och han borde väl känna till saken —:
»Den familj det gäller har genom sparsamhet och omtanke lyckats föröka sin
renhjord från några tiotal renar för några år sedan till över 150 nu. Den hade
dessutom skötesrenar i sin vård, så att hela antalet gick upp till cirka 300.
Men när björnen på detta sätt slår nästan alla kalvarna, hotas familjen faktiskt
av ruin.»

Jag vill passa på att i detta sammanhang göra en reflexion. Antag t. ex. att
något liknande skulle inträffa i andra delar av landet, att således en del bönder
där skulle råka ut för ungefär samma olycka som denna familj. Jag undrar
vilken opinion, som skulle komma fram då. Är det inte troligt, att det skulle
bli både interpellationer och motioner i riksdagen för den sakens skull? Jag är
övertygad örn att, örn det i andra delar av landet existerade rovdjur i samma
utsträckning som i dessa bygder, skulle vi representanter för Norrbotten och
Västerbotten inte vara en ropandes röst i öknen, utan vi skulle då alldeles
säkert få anslutning från länsbänkarna runt omkring.

Men den opinion, som finnes däruppe bland lapparna, mötes nu i propositionen
med ett principuttalande, till vilket utskottet ansluter sig. Det säges nämligen,
att »det ur naturskyddssynpunkt bör eftersträvas, att fullt livskraftiga
stammar av björn och lo bevaras i vårt land». Man vill alltså icke blott att
björn och lo skola existera, utan det skall till och med existera livskraftiga
stammar därav. Vad som ligger bakom detta uttalande är naturskyddsrörel -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo ni. m. (Forts.)
sens uppfattning från den utgångspunkten, att faunan i vårt land inte bör
bli fattigare genom att vissa djurarter utrotas. Men går man på den linjen,
blir väl konsekvensen den, att vi skola ha kvar vargen också, ty utrota vi
vargstammen, blir också faunan fattigare, och likaså örn vi utrota en del andra
skadedjur. Men nu uppmanas ju rentav folk att göra det, ty det lämnas ju
ersättning för vissa dödade skadedjur.

För övrigt vill jag säga, att hela denna principiella uppfattning, att vi skola
se till, att vi lia kvar fullt livskraftiga stammar av vissa rovdjur, går emot
en princip, som bär utmärkt hela den historiska utvecklingen. Den historiska
utvecklingen har under generationer gått fram på det sättet, att efterhand som
en bygd har befolkats och gått över från naturtillståndet till odling och kultur,
ha de vilda djuren utrotats och trängts tillbaka. Denna utveckling är
ganska naturlig, och jag för min del tror, att — även örn vi nu vidtaga vissa
skyddsåtgärder •— kommer den ändå att fortsätta, ty den är oundgänglig, i
ett samhälle, som går mot högre kultur och tätare bebyggelse.

Jag skall i det sammanhanget göra en fråga. Under de tider, som gått, ha
ju statsmakterna tillåtit, att denna utveckling, som bestått i utrotande och tillbakaträngande
av vilddjuren, har fått fortgå. Varför ha inte statsmakterna
i gångna tider satt sig emot detta? Det finns en del folk där uppe bland lapparna,
som resonerar på det sättet: »Så länge det gällde bj^gderna där nere
i andra delar av landet, sågo statsmakterna med gillande, att utrotandet skedde,
men så fort det blir fråga örn oss, som kanske betraktas som litet mindervärdiga,
jämfört med andra svenska medborgare, då skall det bli stopp.»

_ För en tid sedan läste jag en artikel i en tidning, som har motsatt uppfattning
mot den jag har, och där sade man bland annat: Vad skola framtidens
människor säga örn det? Komma de inte att ställa oss, nutidens folk, till ansvar,
örn vi utrota en del av dessa vilda djur och därigenom göra faunan fattigare?
— Ja, på den frågan skulle jag vilja svara, att jag inte har hört att vi, som
nu leva, ha ställt våra förfäder till ansvar för att de lia utrotat och trängt
tillbaka vilddjuren, t. ex. björnarna, och jag är övertygad örn att om man nu
frågade en bonde t. ex. i Västergötland eller någon annan trakt, där björnarna
urotats — de funnos ju nästan över hela landet förr i världen — örn lian
vöre ilsken över att hans förfäder utrotat björnarna där, så skulle han svara:
»Är du topp tunnor rosenrasande? Det är klart att vi äro belåtna med att sådana
för våra jordbruk och hemdjur farliga djur ha blivit utrotade.»

Jag skulle tro att vad jag nu sagt i viss utsträckning representerar den opinion,
som finns i de bygder, sorn ,särskilt beröras .avi denna fråga, och från den utgångspunkten
har jag varit med örn att väcka en motion, där jag har tagit f asta på ett
uttalande av länsstyrelsen i Västerbottens län. Jag tycker, atti örn man går in för
en uppfattning som framförts i ett sådant utlåtande under ämbetsmannaansvar, är
man på den säkra sidan. Denna länsstyrelse harl framhållit, att man borde ordna
så, att gällande fridlysningsbestämmelser rörande björn och lo upphävdes för
Norrbottens och Västerbottens län samt landskapet Jämtland för en tid av exempelvis
ett år. Sedan skulle dessa bestämmelser örn upphävande av skyddet enligt
nämnda länsstyrelses mening kunna få fortsatt giltighet under ett år i sänder.
Till detta uttalande har jag lagt yrkandet, att upphörandet av fridlysningen
skulle utsträckas till Västernorrlands län, eftersom det befunnits att även där
jordbrukarnas levande egendom attackerats av rovdjur. Jag kommer att yrka
bifall till detta förslag, och därutöver kommer jag också, som jag framhållit
i motionen, att yrka, att frågan örn upphörande av fridlysningen för örn upptages
till behandling. Vid det möte, jag talade örn, uppträdde en man, som
känner dessa förhållanden, och han talade örn att man vid ett örnbo funnit
37 skallar av renar, vilket visade, att örnarna kalasat på renar i en fruktans -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
värd utsträckning, till förlust för renägarna. Jag tror alltså, att det är riktigt,
att detta uppkörande av fridlysningen även får omfatta örnarna.

Nu har utskottet i huvudsak tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, och det gläder
mig naturligtvis inte alls. Men däremot måste jag säga, att det- ändå finns en
del ljuspunkter i utskottets betänkande. Utskottet har åtminstone ansett, att
det borde bli en längre jakttid på björn och lo än föredragande statsrådet avsett.
Förslagsvis har utskottet föreslagit tiden den 1 september—31 oktober.
Likaså menar utskottet, att det vore rimligt, örn man för att åstadkomma en
lämplig reducering av stammarna införde en jaktperiod även på våren. Detta
innebär ju, att utskottet åtminstone i någon män går till mötes den övervägande
opinion, som finnes i de bygder, som jag representerar. ° Men jag anser
inte, att detta är till fyllest. Jag menar, att för att kunna på effektivt sätt
skydda jordägarnas levande egendom — och även människorna vid något tillfälle
•— är det rimligt, att man i största möjliga utsträckning tillåter jakt
på björn, lo och örn.

Jag vet, att jag är en ropandes röst i öknen. Men med hänsyn till det ansvar,
som jag har med avseende å de valmän, jag representerar, och då jag
har samma uppfattning som de i denna fråga, skall jag för min del be att
få yrka bifall till min motion nr 212 i första kammaren. Jag skulle alltså
helst se, örn det kunde avgivas ett utlåtande från riksdagen till Kungl. Maj :t,
som vore utformat efter dessa riktlinjer. Det är ju här fråga om Konungens
administrativa lagstiftningsmakt, så att riksdagen har bara att yttra sig, och
Konungen beslutar, hur lagstiftningen skall se ut. Men jag föreställer mig. att
örn riksdagens uttalande får en viss inriktning, så kommer väl Kungl. Maj:t
att följa de anvisningar, riksdagen ger.

Jag skall alltså be att få sluta med att yrka bifall till motionen nr 212 i
första kammaren.

Friherre Beck-Friis: Herr talman! Denna fråga örn björnjakten har inom
jordbruksutskottet tilldragit sig stort intresse. Att björnstammen, som under
de senare åren varit i tillväxt, bär nedbringas något, ha alla varit ense örn.
Det är bara beträffande omfattningen av och sättet för denna minskning av
björnstammen, som meningarna varit delade.

De norrländska riksdagsmännen i utskottet ha ganska enstämmigt vittnat
örn den skadegörelse, som björnarna åstadkomma bland renar och tamdjur i
övrigt. Det har framhållits, att denna skadegörelse skulle vara större än vad
som framgår av den statistik, som finnes intagen i propositionen och vari konstaterats,
att bl. a. 19 hästar skulle ha dödats av björnen och inte mindre än
omkring 1,000 får under den tidsperiod, som undersökningen omfattar. Man
har därför påfordrat en avsevärd utvidgning av rätten till jakt efter björn
och att »allmän jakt» skulle införas både under hösten och våren. Vi, som
bo längre söderut, ha lagt mera naturskyddssynpunkter på frågan, och vi
ha kraftigt framhållit önskvärdheten av att en fullt livskraftig björnstam
bevaras i vårt land. Med hänsyn härtill ha vi varnat för upphävandet av
fridlysningsbestämmelserna.

För egen del har jag ansett, att en decimering av björnstammen uteslutande
borde ske genom licensjakt. I den motion (nr 49), som jag i början av denna
riksdag väckte angående vissa ändrade bestämmelser för jakt å älg, framhöll
jag att licensjaktförfarandet möjliggör den mest rationella avskjutningsformen
med hänsyn till viltstammens vård såväl i kvantitativt som i kva lita -tivt avseende. Detta uttalande gäller, enligt min mening, även beträffande
björnjakten. Genom licensjakten kan man få avskjutet just det antal björnar,
som vid varje särskilt tillfälle kan vara önskvärt, och vad mera är, ge -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
nom licensjakten kan man lättare skjuta just de individer — slagbjörnarna —
som man önskar få bort. Avjagningen kan, med andra ord, lättare regleras
och kontrolleras med licensjakt än med allmän jakt.

Som av utskottets utlåtande framgår, har emellertid det tillstånd, som av
länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län lämnats att
skjuta sammanlagt 25 björnar, inte i full utsträckning kunnat utnyttjas, beroende
på svårigheterna för de utsedda jägarna att påträffa djuren. Därför
måste det hälsas med tillfredsställelse, att utskottet understrukit, vad föredragande
statsrådet framhållit, att det bör sörjas för att licensjakten, där den
kommer till användning, anordnas på ett mera effektivt sätt än hittills.

Utskottet har nu tillstyrkt de i propositionen framlagda förslagen och
t. o. m. förordat en förlängning av den allmänna jakttiden med 14 dagar.
Vidare har utskottet utöver propositionens förslag förordat rätt att förfölja
och döda björn och lo, som dödat tamdjur, inte bara för de renvårdande lapparna
utan även för andra djurägare, under förutsättning att de eljest ha rätt
att jaga å området i fråga.

Utskottets utlåtande utgör en kompromiss av de olika åsikterna inom utskottet.
Man kanske kan befara att förslagets genomförande kommer att bli
en fara för .björnstammens bestånd, trots att kraven på vårjakt blivit avvisade.
Jag vill då erinra örn föredragande statsrådets uttalande, att den i propositionen
föreslagna anordningen för att begränsa björn- och lodjursstammarna
måste betraktas som tillfällig; visar sig avskjutningen bliva alltför
omfattande, torde Kungl. Majit böra inskränka eller vid behov till och med
helt borttaga den allmänna jakttiden. Och utskottet har för sin del framhållit,
att det torde böra ankomma på Kungl. Majit att årligen träffa avgörande
beträffande den allmänna jakttidens längd. Den kan alltså avsevärt förkortas,
om avjagningen blir för stor, och jag förutsätter att regeringen begagnar
sig av någon av dessa möjligheter, örn så skulle visa sig erforderligt.

Man kanske under sådana förhållanden vågar hoppas, att det uttalande,
som utskottet här gjort, skall leda till en lösning av björnfrågan, en lösning
som tillgodoser lapparnas och den i lappmarken bosatta befolkningens berättigade
intressen, samtidigt som en fullt livskraftig stam av björn och lo bevaras
i vårt land.

För egen del tror jag nog, som jag nyss framhållit, att samma mål kunnat
nås både bättre och säkrare genom ett licensjaktförfarande. Det är denna min
uppfattning, som jag med dessa ord har velat tillkännagiva.

Herr talman, jag har för närvarande intet yrkande.

Herr Tjällgren: I anledning av vad som under debatten rörande detta ärende
yttrats, torde det vara skäl att erinra därom, att det föreliggande utskottsutlåtandet
icke innefattar någon utformad lag. I den av Kungl. Maj :t framlagda
propositionen i ämnet har endast begärts riksdagens yttrande över de förslag
till ändrade bestämmelser rörande fridlysning av björn och lo, som av föredragande
statsrådet framlåga. Det förhåller sig alltså på det sättet, att vad
som här föreslås, icke berör jaktlagen utan endast jaktstadgan, vilken som bekant
är en administrativ förordning, Följaktligen har den föreslagna ändringen
utan hinder kunnat genomföras utan riksdagens hörande. Kungl. Majit har
emellertid, örn jag är riktigt underrättad, på grund av ärendets karaktär ansett
sig böra inhämta riksdagens yttrande över förslaget.

Vad sedan själva sakfrågan beträffar, skulle det måhända varit tillräckligt
med en hänvisning till utskottets yttrande, men jag skall emellertid be att därutöver
få yttra några ord.

Såsom utskottet erinrar örn, har frågan örn fridlysning av de rovdjur, var -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
om här är fråga, varit föremål för behandling av riksdagen vid upprepade tillfällen
under senare år. Senaste gången, nämligen år 1941, hemställde riksdagen,
vilket också framgår av utskottets yttrande, örn skrivelse till Kungl. Maj :t med
begäran örn utredning rörande nedbringande av stammarna å björn och lo. I
anledning härav tillsattes 1942 den s. k. björnutredningen. Denna bär ju, som
bekant efter ingående undersökningar, framlagt förslag i syfte att åstadkomma
en minskning av björnstammen. Enligt vad som framgår av dessa undersökningar,
torde det få anses klarlagt, att såväl björn- som lostammarna äro stadda i tillväxt,
närmast inom det område, varom bär är fråga. De skador i form av dödade
tamdjur, som dessa rovdjur numera förorsaka ortsbefolkningen, äro av ej
obetydlig omfattning. Som utskottet redan vid 1941 års riksdag framhöll, bör
en decimering av stammarna av björn och lo komma till stånd. Utskottet framhöll
därvid, att gällande bestämmelser i ämnet öppnade möjlighet för Kungl.
Maj :t att i särskilda fall meddela tillstånd för länsstyrelse att anordna jakt
efter de fridlysta djuren i ändamål att åvägabringa minskning i stammarna.
Meddelade tillstånd till länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län att skjuta sammanlagt 25 björnar hade emellertid icke i full utsträckning
utnyttjats. Beträffande det antal björnar, som under åren 1939—
1942 blivit fällda inom dessa län, tillåter jag mig att hänvisa till utskottets
yttrande överst på sid. 9. Orsaken till att det meddelade tillståndet icke fullt
utnyttjats synes ha varit — märk väl — svårigheter för vederbörande jägare
att påträffa djuren.

I de i anslutning till propositionen väckta motionerna har framhållits, att
den minskning av björnstammen, som genom denna avskjutning uppnåtts, är
alltför obetydlig. Denna mening delas av utskottet. Utskottet anser därför verksammare
åtgärder böra övervägas. Det av björnutredningen framlagda förslaget
örn allmän jakt på björn och lo under viss tid av året inom sådana områden,
där dessa rovdjur åsamkat skada å tamdjur, torde, såsom utskottet också
framhåller, vara ägnat att medföra en kraftigare avjagning. I de över förslaget
avgivna yttrandena äro emellertid meningarna delade, örn de föreslagna
åtgärderna äro rätt avvägda. Å ena sidan har gjorts gällande, t. ex. av domänstyrelsen
och svenska jägareförbundet, att allmän jakt å särskilt björn med
sannolikhet skulle medföra en alltför kraftig reduktion av stammarna, så att
en total utrotning av djuren kunde befaras. I andra yttranden har däremot hävdats,
att långt kraftigare åtgärder härutinnan vore nödvändiga, och det framgick
ju av herr Hages nyss hållna anförande, att även han hade den asikten.

På samma sätt förhåller det sig också med vad som rörande denna sak.förekommer
i den allmänna diskussionen. Det är väl ganska få frågor, som i förhållande
till sin storlek så starkt uppröra sinnena som frågan örn björnjakten.
Det är emellertid inte min avsikt att här ingå på eller upptaga till bemötande
något av vad som förekommit i denna diskussion, vare sig den förts i tidningar
och tidskrifter eller på annat sätt. Föredragande statsrådet har i fråga örn björnjakten
närmast utgått från att den skulle begränsas till en period under hösten,
förslagsvis den 1 september—15 oktober, och därmed tagit avstånd från björnutredningens
förslag att allmän jakt skulle äga rum jämväl under en sexveckorsperiod
på våren. Gentemot vårjakten har anförts, att den ur djurskyddssynpunkt
framträder som mindre önskvärd. De under året födda ungarna åtfölja
nämligen då ännu icke modern, varför man vid nedskjutning av björnhonor
kan riskera att ungarna äro kvarlämade i idet. Det egentliga skälet för
vårjakten är att lapparna därigenom erhölle möjlighet att skydda sina renhjordar
från angrepp under kalvningstiden. Lapparnas intressen härutinnan
torde emellertid vara på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda genom nödjakträtten
och den av utskottet förut tillstyrkta rätten att förfölja och döda ska -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
degörande björn. Med hänsyn till det anförda synes det även utskottet önskvärt
att i första hand begränsa jakttiden till hösten. Enligt utskottets uppfattning
torde dock denna jakttid lämpligen böra bestämmas till en något längre
period än vad föredragande statsrådet närmast avsett, förslagsvis till tiden den
1 september—31 oktober.

Liksom föredragande statsrådet har utskottet icke heller velat förorda den
s. k. vårjakten. Utskottet har, kan nian säga, gått en medelväg mellan å ena
sidan björnutredningens förslag och deras, som anse att i förevarande hänseende
ali jakt är av ondo, eller med andra ord de, som ur naturskyddssynpunkt
vilja låta ^rovdjuren leva. Jag kan inte underlåta att säga, att när man
hör kritiken från dessa båda håll mot utskottets yttrande, så styrks man
ovillkorligen i den uppfattningen, att utskottets linje är den riktiga.

Sedan skulle jag vilja säga, att jag vågar bestämt påstå, att jag är lika
stor naturvän som någon annan. Jag kan därför inte vara med örn åtgärder,
som skulle bidraga till ett fullständigt utrotande av de djur, varom här är
fråga, nämligen björn och lo, men jag kan å andra sidan inte gå så långt, att
jag kan ansluta mig till de synpunkter, som här framförts av ett par talare,
nämligen att praktiskt taget ingen avjagning skulle få förekomma. Man
mäste, enligt min mening, ta mera hänsyn till människor än till de rovdjur,
varom här är fråga.

Beträffande den av friherre Beck-Friis förordade licensjakten har jag egentligen
ingen invändning att göra mot den, men det är nog så, att befolkningen
där uppe i de bygder, som det närmast gäller, inte skulle bli riktigt belåten
med en sådan anordning. De skulle nog anse det oriktigt, att under det de
kanske i de flesta fall själva inte skulle få rätt att jaga, det skulle komma
personer fran annat hall, t. ex. några Stockholmsherrar, som finge göra det.
Jag vill visst inte vitsorda hållbarheten i en sådan uppfattning, men så resoneras
det.

vill jag ytterligare säga, att här är det ju fråga örn ett yttrande över
ett förslag av Kungl. Maj :t, och skulle det nu visa sig, att avjagningen efter
denna anordning blir för stor, har ju Kungl. Maj :t rätt att ingripa och stoppa
jakten, och örn det blir tvärtom, kan Kungl. Maj :t vidtaga åtgärder i anledning
därav. Jag tror alltså, herr talman, att de anvisningar, utskottet här
givit, ä,ro de riktiga, och jag tillåter mig därför att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Det är ett par år sedan jag och
en annan ledamot av denna kammare, jag tror det var herr Näslund, hade
»en ringdans medan mor väntar» med varandra. Det har ju varit åtskilliga
utredningar sedan dess,, och. det föreligger nya förslag’. Herr Näslund är,
antar jag, inte bernhord; inte jag heller. Jag vill deklarera, att jag i likhet med
friherre Beck-Fnis är betänksam emot bade Kungl. Maj :ts och utskottets förslag.
Det säges i båda dessa dokument, att det är »nödvändigt att behålla en
fullt livskraftig stam av björil och lo i vart land», och det omdömet ansluter
jag mig helt och fullt till. Däremot är jag mycket tveksam örn huruvida
man nar det syftet genom att följa Kungl. Maj:t eller jordbruksutskottet. Örn
o jakt skall anordnas - ■ även örn det blir endast inom en begränsad tid
pa året ■ är det. nog fara värf, att björnstammen fullständigt utrotas inom
en ganska kort tid, bortsett fran naturreservaten, där den kommer att leva
som ett degenererande museiföremål.

Jag vet att herr Hage och. val även herr Näslund tycka att detta är en
lycklig utveckling. Här har ju talats örn de lidanden, som tillfogas befolkningen
i de bygderna. Det verkar nära på som ett skri från vildmarken. Men

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo ra. ra. (Forts.)
ja,g tycker det är egendomligt, ''att det i utskottsutlatandet inte sägs ett ord
om den enquéte med befolkningen just i dessa vildmarksbygder, som anordnats
av bestyrelsen för Verner von Heidenstam^ fond för skydd av Sveriges djurvärld.
Det är egendomligt, att utskottet inte haft reda på den undersökningen
eller under alla förhållanden att utskottet inte åberopat densamma i sitt utlåtande
eller tagit intryck av den. Denna undersökning visar, att befolkningen
just i dessa bygder praktiskt taget enhälligt vill ha björnen kvar som ett
dekorativt inslag i naturen och som en i stort sett ofarlig prisse, som mera
bereder behag än obehag. Jag har här Svenska jägareförbundets tidskrift
Svensk Jakt, där denna undersökning är refererad, och jag vill åberopa just
den tidskriften, därför att herr Hage här gör gällande, att de, som ivra för
björnens bibehållande i vildmarken, vöre behärskade av bara naturskyddssynpunkter.
Denna tidskrift behärskas väl inte av naturskyddssynpunkter
utan av jägaresynpunkter, men den ansluter sig helt till de slutsatser, som
måste dragas av den nämnda undersökningen.

Det uttalande, som invånarna i dessa bygder anslutit sig till, lyder: »Vi,
samtliga boende inom ... fjällby inom... socken, äro av den meningen att
björnbeståndet icke bör utsättas för så kraftig avskjutning, som allmän jakttid
kommer att medföra. Vi förmena att en utvidgad licensjakt under kontroll men
bedriven av ortsbefolkning och nomader i stället vore att förorda.»

Det meddelas, att efter bara en veckas arbete på något håll hade man fått
600 namn under det uttalandet, och nästan alla personer som tillfrågades, såväl
nomader som bofasta, enades örn att licensjakt under kontroll vore den enda
lämpliga vägen. Endast i en fjälldal vägrade man att underteckna uttalandet
— dock först efter konferens med länets lappväsende.

Herr Hage har åberopat lappmötet, där ansvariga representanter för nomadbefolkningen
yttrat sig, men han borde väl inte kunna mobilisera dem mot
befolkningen själv. Det är väl de, som bo i vildmarken, som ha kontakt med
björnen och som borde vara de främsta att anmärka, örn det finns någonting att

anmärka på. . . ...

Undersökningen gjordes i de verkliga björndistrikten. Det star darom i jägarförbundets
tidskrift: »Granskar man yrkessammansättningen på namnlistorna
visar det sig, att ungefär hälften utgöres av hemmansägare, kronoåbor m. fl.
jordbrukare, vilka alltså kunna riskera skadegörelse på kreaturen genom björn.
Ett hundratal underskrifter kommo från fjällbyarnas kvinnor», en grupp som
väl eljest borde reagera kraftigast, eftersom man i detta sammanhang brukat
framhålla otrevnaden att gå och plocka bär i björnmarker såsom ett extra skäl
för att minska björnstammen. Det meddelas vidare att av »nomader påträffades
endast ett fåtal'', men de som tillfrågades undertecknade gärna listorna och
lämnade även frivilligt intyg örn att björnen ofta får skulden för renar, som
slås av andra rovdjur». Det var inte bara så, att man icke hade någonting, att
invända mot att allmän jakt ej blev tillåten, utan man var rädd för verkningarna
av en sådan. Det står i tidskriften: »Framför allt var man orolig för att
rätten till björnjakt skulle utnyttjas genom bulvansystem, varvid nian räknade
med att en mängd föga nogräknade jägare skulle komma i markerna, till stor
risk även för älgstammen.» Det heter t. ex. i ett intyg från en fjärdingsman i
Frostvikens socken såsom avslutning på en namnförteckning om drygt hundra
namn: »De personer, som här ovan uttalat sin mening, äro alla som tillfrågats
utom cn, som förklarat sig icke hava intresse för Hagan. Den allmänna meningen
är, att regerings förslaget i björnfrågan, örn det skulle bliva lag, kommer att
helt föröda icke bara björn- utan också hela älgbeståndet.»

Detta säger ju någonting helt annat än de opinionsyttringar, som herr Hage
har åberopat sig på från björnbygderna. Jag tycker det visar något som jag

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av bjärn och lo m. m. (Forts.)
redan förut har hävdat, nämligen att den opinion, som man har mobiliserat
mot den stackars nalle, i hög grad är förfalskad. Jag vet inte på vilket sätt
sådana opinioner tillverkas, men jag antar att den mänskliga fantasien, närd av
dålig roman- och sagolitteratur, har haft åtskilligt att skaffa med den sortens
opinioner. Jag kan anföra ett exempel härpå. Herr Hage talade örn att han ville
att örnen skulle tagas med i den här undersökningen. Ja, örnen är också föremal
för en sadan fantasifull förföljelse. Da och då får man läsa i tidningarna
örn att örnar bortfört barn, ja, det talas ibland till och med örn att de angripit
stora människor. Dessa uppgifter bli aldrig styrkta, och i verkligheten äro
de rena rövarhistorier. Vederhäftiga undersökningar, som ha gjorts, visa att
kungsörnen inte har den flygstyrka, att den kan bortföra vare sig människor
eller större djur. Trots detta kommer ideligen historien örn örnen, som far i
väg med ett barn upp i bergen, tillbaka, ungefär som galten i gudasagan som
slaktades varje afton men på morgonen åter var levande. På samma sätt förhaller
det sig utan tvivel med åtskilliga björnhistorier. Jägare ha ju namn örn
sig att äga en livlig fantasi, när det gäller deras egna bedrifter med bössan
ute i markerna. Det finns bland annat otaliga historier örn jägare och björnar.
Den mentaliteten har inte sa stort svängrum nu, när niaturen har blivit berövad
sitt vilt i så hög grad som fallet är i vår tid, men den tycks söka sig kompensation
i historier om örnar och björnar som till hundra procent äro uppdiktade.

Det står enligt min uppfattning fast, att det skulle vara en oersättlig förlust
för vår natur och ett ödeläggande av omistliga värden som äro förknippade
med naturen, örn björnstammen helt utrotades eller förvandlades till ett degenererat
museiföremål. Sverige har i viss mån varit ett föregångsland i fråga örn
naturskydd. Herr Hage påpekade att utvecklingen i gamla tider gick åt rakt
motsatt håll. Där bygd bröts, utrotades de vilda djuren. Varför skall man sluta
med det nu, undrar han, varför inte fortsätta att skjuta bort det lilla, som finns
kvar av de vilda djuren?

Sedan urminnes tider har försiggått en kamp mellan människan och naturen,
och den kampen har människan nu vunnit. Men då har hon börjat besinna,
örn hon inte har gått för långt, örn ett fortsättande på den vägen inte
skulle beröva henne värden som äro omistliga. Därför ha i alla länder fridlysnings
bestämmelser blivit nödvändiga. Jag kan t. ex. meddela att det i Afrika,
som ju ännu är ganska orört av kultur och bebyggelse, numera inte är
tillåtet att jaga lejon utan licens av vederbörande regering. Skulle då inte vi i
vårt land ha råd att låta några hundra björnar leva kvar i de allra folkfattigaste
bygderna? Vårt land har som sagt förut intagit en viss rangplats i fråga
örn nadurskydd, men att döma av det här föreliggande förslaget hålla vi nu på
att glida över till den andra sidan, så att vi i stället skulle få en neslig undantagsställning
i detta avseende.

Jag vill inte bruka starka ord, men det mäste sägas vara en smula löjligt,
att vi i ett laud på 450,000 kvadratkilometer inte skulle ha möjlighet att hysa
tre hundra björnar; i propositionen anges den siffran, men förut har det talats
örn tva hundra. Antalet torde inte vara möjligt att precisera. Jag tror nog att
trehundra är en siffra, tilltagen i överkant, men även örn man håller sig till
den blir det i vårt land inte mer än en björn per 1,500 kvadratkilometer. Jag
tror inte det kan sägas vara sa särskilt mycket. Även örn man undantar de
södra bygderna där inga björnar finnas, blir det ändå ett ganska gott svängrum
för nalle uppe i hans ödemark. Det har nu väckt oro att stammen har ökat,
vilket som sagt, ännu är ganska obevisat. Men den fridlysning, som på sin tid
genomfördes avsåg ju just att möjliggöra en ökning av stammen d. v. s. att vi,

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
såsom det heter både i propositionen och utskottsutlåtandet, skulle få en fullt
livskraftig stam av hjörn och lo.

Man gör också affär av den skadegörelse, som björnen utövar på boskapen.
Vi äro väl tämligen ense örn att värdet av den skadegörelsen är ganska obetydligt
i jämförelse med den skadegörelse som t. ex. älgen utövar på jordbruken i
södra och mellersta Sverige. Den skadegörelsen är verkligt betydande. Ändå
har ingen röst höjts i dessa trakter för att älgen skulle utrotas. Man vill ha den
kvar, i den riktiga tanken, att ett stort och ståtligt och vackert djur, som har
ingått i vår fauna sedan urminnes tider, bör ha rätt att leva kvar och att det
vore en nationell förlust, om den försvunne. Samma skäl borde väl kunna mobiliseras
i fråga om björnen.

Herr Hage talar örn naturromantik. Jag erkänner att det här gäller värden,
som inte till fullo kunna uttryckas i penningar. Örn det endast gällde pengar,
skulle man kanske kunna finna skäl, örn än svaga, för att utrota var björnstam.
Men affektionsvärdena äro oss många gånger lika kära. För egen deiman
jag deklarera, att jag skulle känna det, som örn vårt vackra land blivit långt
mindre vackert och mindre värt att leva i, örn den spådom, som Karl-Erik
Forsslund vid sekelskiftet uttalade i den dikt örn Sonfjällets sista björn, som
jag citerade vid förra riksdagsbehandlingen av denna fråga, bleve verklighet.

Jag bortser inte från att det kan vara nödvändigt att hålla efter nalle. Det
finns utan tvivel skadebjörnar, liksom det finns skadeälgar och liksom det finns
elaka tjurar, som man inte kan ha bland folk. Men skadebjörnarna kommer man
bäst åt genom det slags licensjakt, som vi förut tycktes vara ense örn vöre medlet
att hålla björnstammen inom lämpliga gränser. Vid en allmän jakt däremot
kommer säkert skadebjörnen lättare undan än andra. Då blir det de mindre och
oerfarna björnarna som först bli skjutna. De stora skadebjörnarna ha möjlighet
att draga sig undan till sina marker och förorsaka sedan samma skada som förut.
Jag vill påpeka att de förslag, som här framlagts av regeringen och av^ utskottet,
innebära att de speciella skadebjörnarna under större delen av året
skulle vara fridlysta. Med hänsyn till det i propositionen angivna syftet att
hålla björnstammen stark och livskraftig är nog en allmän jakt det minst lämpliga
regleringsinstrumentet. Örn man skall kunna bevara en björnstam, som inte
är degenererad, måste man iakttaga stor försiktighet vid utgallringen. En sådan
försiktighet iakttas inte av de frivilliga jägare, som kanske i första hand
komma att kasta sig över de värdefullare djuren.

Herr talman! Den stämning, som har lett till framläggandet av den kungl,
propositionen, är, såsom jag här har utvecklat, resultatet av en psykos, närd
av en sjuklig fantasi och en omotiverad skräck inom vissa kretsar av befolkningen.
Jag vill därför i första hand yrka avslag på såväl den kungl, propositionen
som utskottets förslag. Örn kammaren dock skulle stanna vid^ någotdera
av dessa, vill jag uttala en förhoppning örn att kammaren måtte i så fall föredraga
den kungl, propositionen. Utskottet har nämligen på ett olyckligt sätt
skärpt regeringens ståndpunkt genom att fullständigt i onödan förlänga jakttiden.
Skulle kammaren fatta ett positivt beslut genom att bifalla antingen utskottets
förslag eller den kungl, propositionen, hoppas jag livligt att Kungl.
Majit i alla fall håller ett skarpt öga på dessa förhållanden och ingriper med
nya restriktioner, örn det skulle visa sig, att verkningarna av dc nu föreslagna
åtgärderna komma att bli så ödeläggande som jag verkligen befarar.

Jag ber som sagt, herr talman, att få yrka avslag på propositionen och utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar Fred,rik Ström, Brandt och Oscar Olsson.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)

Herr Tjällgren erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Herr andre vice talmannen anmärkte på att utskottet inte redovisat den enquéte,
som ingi vite till utskottet från visst håll. Jag vill då fästa uppmärksamheten
på att en sådan redovisning har skett på sid. 8 i utskottets utlåtande. Där står
nämligen: »Med skrivelse den 1 maj 1943 har styrelsen för Verner von Heidenstams
fond till skydd för Sveriges djurvärld till utskottet överlämnat intyg
från 557 inom Frostvikens socken i Jämtlands län, Vilhelmina, Stensele, Tärna
och Sorsele socknar i Västerbottens län samt Jokkmokks socken i Norrbottens
län boende personer. I intygen har uttalats, att björnbeståndet icke borde utsättas
för så kraftig avskjutning, som allmän jakttid komme att medföra, utan
att en utvidgad licensjakt under kontroll, bedriven av ortsbefolkning och nomader,
i stället vore att föredraga.»

Utekottet har alltså redovisat denna enquéte. Jag tror det är en allmän praxis
att utskott inte så att säga taga ställning till petitioner och skrivelser, som
inkomma till dem, och det har jordbruksutskottet inte heller i detta fall ansett
sig böra göra.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr andre vice talmannen,
som yttrade: Jag erkänner, att jag lämnade en felaktig upplysning, när jag
säde att denna undersökning inte var redovisad i utlåtandet. Den finns intagen
i reciten. Jag har endast läst utskottets uttalande, och där nämns inte ett ord
örn undersökningen. Jag finner det fortfarande anmärkningsvärt att utskottet,
när det kände till resultatet av denna undersökning, inte har vare sig kommenterat
eller tagit intryck av densamma, så att utskottets ordförande i dag till
och med bär kunnat säga, att örn man stannade vid att medge endast licensjakt,
skulle befolkningen i de berörda bygderna finna det vara ett åsidosättande
av dess intressen. I själva verket har befolkningen i de speciella björnbygderna
tvärtom uttalat, att licensjakten är det instrument, som man framför allt önskar
se använt.

Herr Näslund: Herr talman! Innan jag närmare går in på det ämne vi här
diskutera, ber jag att få göra ett tillkännagivande för att intet missförstånd
skall behöva uppkomma. Jag har aldrig någonsin hört till dem, som anse att
björnen helt och hållet borde utrotas. Jag är tvärtom villig att medge, att det
vöre en förlust för vår fauna, örn så skedde. Men jag hör till dem, som anse
att såväl björn- som lostammen bör decimeras till sådan omfattning, att dessa
djur inte åstadkomma alltför stor skadegörelse på våra tamdjur. Jag har också
vid ett tillfälle för ett pär år sedan, när vi, såsom herr Åkerberg redan påmint
örn, hade en livlig björndebatt i denna kammare, förklarat att jag anser
att björnstammen säkerligen skulle kunna bevaras, även örn björnen bleve
fridlyst endast inom nationalparkerna. Jag vidhåller fortfarande den uppfattningen,
men därom skola vi inte tvista i dag.

Jag har anslutit mig till utskottets hemställan med samma konstaterande
som friherre Beck-Friis gjorde i början av denna debatt, nämligen att utlåtandet
är en kompromiss. Jag är inte riktigt tillfredsställd med utskottsutlåtandet,
men jag tycker att det är något bättre än Kungl. Maj :ts förslag, och
det är i varje fall bättre än de metoder, som herr Åkerberg även i dag rekommenderar
och som tidigare prövats men visat sig icke leda till det önskade
resultatet.

Det är alltså inte med någon särskild entusiasm jag anslutit mig till utskottets
förslag. Det innehåller inte så stora avvikelser från den kungl, propositionen.
Jag skall ange dem i få ord.

Utskottets förslag innebär en skärpning i jämförelse med propositionen ge -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
nom att det förordar en förlängning av den allmänna jakttiden med två veckor,
vartill kommer att den nödjakträtt, som propositionen tillförsäkrar lapparna,
också tillförsäkras den bofasta befolkningen. Det är i dessa två avseenden en
skärpning ägt rum, och örn man av den anledningen skall hysa stor oro för att
björnstammen skall utrotas på ett enda år, vill det till en sådan fantasi, som
nog endast dväljes på Örebro-Kurirens redaktion. Jag skall återkomma till den
frågan senare. Men utan en sådan utomordentligt uppdriven fantasi finns det
ingen möjlighet att tänka sig att björnstammen skulle utrotas, om Kungl.
Maj:ts eller utskottets förslag genomfördes.

Hur fördelar sig björnstammen i detta land? I Dalarna, som liksom Härjedalen
undantagits från det område, där allmän jakt skall medges, redovisar björnutredningen
en björnstam på ett femtiotal djur. I de stora nationalparkerna —
Sonfjällets, Sarjeks, Stora Sjöfallets och det förra året avsatta Muddusområdet
— finns ett femtiotal björnar. Vi ha således med säkerhet ett hundratal
björnar inom absolut fredade områden. Jag ber herr Åkerberg vara vänlig att
lägga märke till att inte heller jag önskar att björnjakt bedrives i nationalparkerna.
Det förefaller mig, som örn han i det fallet liksom i så många andra
i sitt anförande inrangerade mig i en grupp blodtörstiga björnjägare, bland vilka
jag inte hör hemma.

Det finns sålunda med säkerhet en björnstam på ett hundratal djur inom fredade
områden. Att tro att björnstammen i landet skulle komma att utrotas,
örn utskottets förslag genomfördes, är som sagt fullkomligt orimligt. Den, som
studerar handlingarna i frågan och tänker lugnt och nyktert på saken, kan
utan tvekan rekommendera riksdagens första kammare att bifalla vad jordbruksutskottet
hemställt och att överlåta åt Kungl. Majit att laga^efter läglighet,
sedan man fått pröva verkan av den allmänna jakten i två år.

Jag tycker att det vöre, förlåt uttrycket, klädsamt, örn de herrar, som för
två år sedan opponerade emot vad jordbruksutskottet då skrev, kunde medge
att de den gången hade fel. Utvecklingen har ju lett till att det blev nödvändigt
för Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för att decimera björnstammen. Jag
ber att få ge föredragande departementschefen en komplimang för hans resonemang
i propositionen som är sakligt, lugnt och balanserat. Det är ett
nöje att diskutera spörsmålet med föredragande departementschefen. Men, herr
talman, örn jag blir litet het, när jag vänder mig till oppositionen här, ber
jag inte om ursäkt för det, ty det har i detta land bedrivits så mycken ovederhäftig
propaganda i denna fråga, att en hederlig medborgare och norrlänning
måste känna sig upprörd. Jag skall belysa detta påstående genom att
citera ett par tidningsartiklar som jag har i min hand, men innan jag gör det,
vill jag något litet granska den enquéte, som herr Åkerberg efterlyste i utskottsutlåtandet
och som utskottets ärade ordförande påpekade är redovisad
(i är

Hur var nu denna enquéte upplagd? Jag är inte övertygad om att frågeställningen
var så klar och tydlig, att ortsbefolkningen kunde avge fullt korrekta
svar. Hur pass imponerande är nu denna opinionsbildning? Enquéten har föi
etagits inte på några enstaka platser, utan inom Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, således inom provinser med en befolkning av 600,000
människor. Inom detta område har man lyckats samla ihop 557 namnunderskrifter
av chaufförer, köpmän, fruar, landsfiskaler etc. Jag måste säga att
man måtte lida en oerhört stor brist på argument, när man anser sig nödsakad
alf åberopa den enquéten såsom ett bevis för att ortsbefolkningen inte är
av samma mening som dess representanter i riksdagen och de ansvariga myndigheterna,
länsstyrelser, hushållningssällskap m. fl. Vi leva ju i ett demokra
tiskt samhälle. Örn man då ställer de 557, som besvarat enquéten, mot de

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Ang. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)

600,000 invånarna i dessa län, kan åtminstone inte jag bli imponerad av den
enquéten.

Herr andre vice talmannen framställde en fråga, hur opinionsbildningen i
björnfrågan gått till. Jag kan svara på den frågan, och mitt svar är grundat
på upplevelse. Opinionsbildningen i denna fråga bland ortsbefolkningen har
skett helt spontant och utan att behöva uppagiteras. Den har sin grund uteslutande
i nakna fakta nämligen helt enkelt det förhållandet att, såsom friherre
Beck-Friis omnämnde i sitt anförande, björn under åren 1937—1942 i
Norrbottens och Västerbottens län slagit inte mindre än 19 hästar och något
över 1,000 får förutom alla renar. Var och en inser därav lätt, att man inte
behöver göra någon propaganda för att det skall uppstå en stark reaktion i
denna fråga.

Jag kan berätta en liten historia ur verkligheten. I min hemsocken ha vi
följt den allmänna appellen att öka fårstammen och ha utvidgat fåraveln. Jag
har till granne en torpare, som skaffat sig får och vars barn plockat löv och
gräs som de tagit hem som foder åt dem. På våren släpper han ut sina får
tillsammans nied de andras i en kronopark, där vi hålla en vårdare. När hösten
kommer, är han utan får. Örn jag förlorar ett par, tre får utan att kunna
leda i bevis att björnen tagit dem, kan naturligtvis jag överleva det, men det
gör mig ont, när jag ser att bokstavligen talat den fattige mannens enda får
skall ätas upp av björnen. Likväl finnas de, som anse att man stillatigande
bör låta detta ske och förlita sig på att naturskyddsvännerna sköta örn att rovdjurstammen
decimeras. Man väntar sig litet för mycket av folks tålamod, örn
man tror, att inte en allmän opinion uppkommer i detta fall utan någon som
helst propaganda.

Jag kan anföra ett annat belysande exempel. Förliden sommar träffade jag
samman med en person från en by i Dorotea socken. Han berättade, att han
på tre år hade förlorat femton får, och av dessa hade han fått statsersättning
för tre, då han icke kunnat leda i bevis att de övriga tolv hade tagits av
rovdjur. Sökandet efter dessa får, som hade tagits av björn, kostade honom
lika mycket som den ersättning han fick för de tre fåren, förklarade han.

Tro herrarna, att man behöver tillgripa tidningsskriverier och propaganda,
för att det skall växa fram en allmän opinion mot en sådan ordning? Nu förstår
jag, att herrarna säga: »Naturligtvis inte, men vi tro att vi skola komma
till rätta med dessa förhållanden genom att medge licensjakt.» Ja, det
kunna vi diskutera. Kungl. Maj:t tror inte på att man allenast med licensjakt
skall kunna decimera rovdjursstammen tillräckligt, och jordbruksutskottet
tror det än mindre. Varför i Herrans namn skall man då inte kunna följa
utskottets rekommendation och ett enda år på prov medge allmän jakt? Blir det
för mycket avjagat på ett år, blir naturligtvis följden, att Kungl. Maj:t sätter
stopp för den allmänna jakten. Jag understryker ännu en gång, att det
är att benhårt fasthålla vid en dogmatisk uppfattning, örn inte riksdagens
första kammare, som annars visat sig framssuit och klok i många avseenden,
skulle kunna bifalla utskottets förslag.

Jag vill, herr talman, innan jag slutar, också lämna ett bidrag från den
lappriksdag, vilken herr Hage omnämnde i sitt anförande, såsom en motvikt
jämväl till svaret i den enquéte, som herr Åkerberg berörde. En ung lapp från
Jämtland. Anders Ahrén — jag känner honom något litet personligen och
jag kan försäkra, att det är en mycket vederhäftig man — yttrade vid ifrågavarande
lappriksdag: »Vi ha brottats med lodjur så länge jag kan minnas.
Då jag och ett par kamrater i 15—16-årsåldern vid ett tillfälle i vintras åkte
omkring i skogen, hittade vi 16 renar, som alla rivits av lodjur. Då frågade
mina kamrater, örn det alltid brukade vara på det sättet. Jag förstår att de

OnsdageD den 19 maj 1943 £. m.

Nr 17.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
måste känna sig modlösa av att se, hur resultatet av ett hårt arbete tillspillogives.
Man undrar inte på att ungdomen tycker, att det är hopplöst att under
sådana förhållanden stanna kvar vid renskötseln, och i sommar ha ögonvittnen
omtalat att de sett örn ta ren. — Antalet björnar i dessa trakter är så
stort, att man ofta undrar örn det inte ändå är alldeles hopplöst att fortsätta
i det här yrket. Vad tjänar det till att en lapp av staten får låna t. ex. 3,000
kr. för att kunna skaffa sig så stort renantal att ''det kan ge honom bärgning?
Det blir ju endast att anskaffa renar, som snart försvinna i rovdjurens magar,
och det enda som återstår är lånet. Lappen har på så sätt genom statens insats
blivit fattigare än han var förut. Förr var vinterbeteslandet lugnt, men
numera få renarna ingen fred där heller. Rovdjuren föröka sig mycket hastigt
och lodjuren ha spritt sig även i fjälltrakterna.» Så tillägger referenten,
att lappfogden bekräftade de uppgifter, som lämnats av Anders Åhrén.

Jag brukar som andra riksdagens ledamöter vara flitig tidningsläsare,
och jag har hittat i en tidning som heter Örebro-kuriren för den 11 mars 1939
en artikel, ur vilken jag inte kan underlåta att citera några satser. Där säger
artikelförfattaren —- det är björnen han talar örn: »Någon gång kan han ta
sig en koskrabba eller en ren och för varje gång det sker får hela landet
veta det i stenstil och med jätterubriker.» Jag har redan nämnt den offermängd,
som vi ha fått bringa på björnens altare, 19 hästar under åren 1937—•
1942 och ett tusental får. Det behagar man på en redaktion i örebro raljera
över och säga, att björnen tar sig en koskrabba. Längre fram i samma artikel
står det beträffande opinionsbildningen: »Det visar, att den opinion som
tagit sig uttryck i de tidigare framställningarna och nödropen är en fullständigt
förfalskad sådan. Den har haft sitt fäste hos desorienterade och uppskrämda
människor söderut och har ingen anklang hos de vildmarksbor som
äro björnens verkliga nabor.» Man kan ju inte tolka detta uttalande på annat
sätt än att herr Hage och jag, länsstyrelserna i Norrbottens och Västerbottens
län, hushållningssällskapen, björnutredningen och alla de, som överhuvud
taget ha yttrat sig på detta område, äro behäftade med, såsom herr
andre vice talmannen ville uttrycka det, sjuklig fantasi och vore offer för
en psykos som härjade o. s. v. Jag måste säga, att örn man i det bär ämnet
bär behov av att tala örn sjuklig fantasi och osund psykos, då är adressen
örebro-kurirens redaktion och inte de norrländska opponenterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sundberg: Herr talman! Känslan och förståelsen för vår svenska natur
i dess olika fasetteringar Ira väl så helt ingått i folkmedvetandet, att det må
vara berättigat påstå, att det i fråga örn de avsnitt, som gälla bevarandet i vår
svenska fauna av det djur, som vi med stolthet bruka kalla våra skogars konung,
existerar ett riksintresse, att denna djurart inte utrotas, örn man då å ena
sidan gör klart för sig, att björnstammen i hela landet sammanlagt endast
uppgår till cirka 300 djur, och å andra sidan tänker sig in i konsekvensen av
ett bifall till det förslag, som inrymmes i propositionen, måste man som naturvän
ställa sig betänksam. Allmän jakt på ett villebråd, som på de oändligt stora
vidder, varom här är fråga, endast förekommer till ett antal av ett par hundra,
måste få en utrotning till följd, inte minst med hänsyn till den inkomstkälla
från den fria handeln med björnskinn, som blir en konsekvens av förslaget och
som säkerligen skulle komma att bli den förnämsta drivfjädern för många vid
utövandet av denna jakt.

Varför inte följa den enklare, effektivare och ur det allmännas synpunkt
mera betryggande linje, som licensjakten innebär? Ett av motiven mot denna

Första hammarens protokoll 191^8 , Nr 17. 4

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
licensjakt Ilar varit ortsbefolkningens misstänksamhet och oginhet gentemot de
stockholmsherrar sorn, enligt vad utskottets ärade ordförande anförde, skulle
komma att utöva denna jakt. Men det är inte alls fråga om att licensjakten
skall läggas efter en sådan linje. Örn licensförfarandet tillämpas, bör det ske
efter samråd från länsstyrelsernas sida med de på detta område sakkunniga
inom respektive län, d. v. s. jaktvårdsföreningar och domänverkets personal,
och med anlitande av ortsbefolkningen, framför allt då de folkgrupper som
lida men av björnstammen.

Den sensationella utredning, som herr andre vice talmannen här åberopade,
ger ett belägg för vad mångå inte visste förut, nämligen att den opinion, som
skapats i björnfrågan, är missriktad. Det är inte ett gatans parlament som herr
Hage talade örn, och inte endast chaufförer och dylika yrkesutövare, som herr
Näslund nämnde, som gjort de uttalanden, som ligga till grund för utredningen.
Enligt vad som uppgivits äro mer än hälften av de personer varom fråga
är hemmansägare och kronoåbor. Dessa torde väl ändå herr Näslund tillmäta
vitsord!

Vad sedan beträffar det argument, som man anfört mot ineffektiviteten av
det licensförfarande, som redan tillämpats, är det min övertygelse, att örn licensjakten
ordnas på det sätt, som jag nyss sagt, torde det inte vara någon svårighet
att få den önskade effekten därav. Men man må därvid komma ihåg,
att en sådan kontrollerad och dirigerad jakt är någonting helt annat än den
allmänna jakt, som det här är fråga örn. Vid den form, som vid licensjakt bör
eftersträvas, är det inte meningen att skjuta över eni karn, utan meningen är,
att man skall komma de gamla bjässarna, slagbjörnarna, till livs, de, som
förgripa sig på renar och tamboskap. Man skall inte gå och skjuta ungbjörnar
och björnhonor med ungar, som det är så lätt att komma åt och som inte
göra någon som helst skada. Man kan befara att resultatet av en allmän
jakt huvudsakligen skulle bli en decimering av de ofarliga, lättåtkomliga gräsbjörnarna,
men däremot icke eller i varje fall i mindre grad av de svårjagade,
men verkligt skadegörande slagbjörnarna.

Vad sedan lodjuret beträffar, vill jag erkänna att jag är mera inne på den
linje, som förfäktas av herrar Hage och Näslund. Jag anser att detta djur
i avskjutningshänseende närmast bör jämföras med vargen på grund av den
verkligt stora skadegörelse lodjuret åstadkommer. Jag är dessutom övertygad
örn att örn man ginge in för en effektivare avjagning av detta djur, skulle
mycket av den animositet, som från ortsbefolkningens sida gör sig gällande
mot björnen, därigenom försvinna. Ty mycket av skadegörelsen som nu skrives
på björnens konto får nog skrivas på lodjurets.

Med hänvisning till vad jag sålunda sagt, ber jag, herr talman, att få instämma
i herr andre vice talmannens yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga några ord till
herr Åkerberg. Men nu yttrade herr Sundberg en sak, som ger mig anledning
att även något bemöta hans anförande.

Herr Sundberg ville i naturskyddets intresse ha kvar björnar i övre Norrland,
men när det gällde djuret lo tyckte han, att min uppfattning var riktig.
Det ar ju ganska förklarligt och mycket betecknande för ställningstagandet
här i kammaren. Do finns i stort sett över hela landet och alltså troligen
även i herr Sundbergs trakter. Lodjuret skall naturligtvis utrotas, ty det är
obekvämt för befolkningen där nere, men björnar finnas inte i herr Sundbergs
del av landet och må därför gärna finnas kvar. Det är den allmänna
inställningen här i riksdagen, öppet och ärligt sagt. Man ser, hurusom representanter
från bygder, där det inte finns björnar, anse, att vi skola slå vakt

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo rn. m. (Forts.)
kring björnen. Men vi, som representera delar av landet, där det finns björnar,
gå naturligtvis på samma linje som herr Sundberg, när han yrkar på att
lodjuren skola utrotas. Jag tycker att det vore rimligt att de, som ha sitt
på det torra när det gäller björnfrågan, toge litet mera hänsyn till vår uppfattning
och till den opinion, som finns i våra bygder.

I det sammanhanget vill jag också beröra herr Åkerbergs påstående, att den
där enquéten, som han nämnde örn, är ett bevis för att det här finns en enhällig
uppfattning i dessa bygder om, hur man skall behandla denna fråga.
I det fallet vill jag säga till herr Åkerberg, att insamlingen av namn i denna
enquéte bär skett endast från vissa delar av den stora räjong, där björnfrågan
är aktuell. Det är alltså inte en samlad opinion från hela den räjong, där
björnfrågan har betydelse. Det är det första man bör anmärka. Dessutom
kan man påstå, att dessa 557 personer, som angivit sin uppfattning i denna
fråga, procentuellt utgöra en oerhört ringa del av den befolkning, som beTöres
av frågan. Ser man däremot på opinionen vid lappmötena i Arvidsjaur,
är det att märka, att där är det fråga om representanter för så gott som
hela den del av Norrland, som beröres av björnfrågan. Det är en opinion
med en större tyngd över sig, därför att dessa människor äro de ledande i bygderna
däruppe och representera folket. Det är den stora skillnaden mellan
opinionen vid dessa båda lappmöten och den opinion som herr Åkerberg omnämnde.

Sedan vill jag passa på att säga några ord örn örnen. Herr Åkerberg nämnde
någonting om överdrivna föreställningar örn den skadegörelse, som örnen
åstadkommer. Det är möjligt, att det finns vissa överdrivna påståenden på
det området, men jag nämnde i mitt anförande att man hittat 37 renskallar
vid ett örnbo, och de, som lämnat de upplysningarna, äro vederhäftiga personer.
Det är väl ändå ett bevis för att också örnen är mycket farlig för befolkningen
och dess renar. Om sedan örnen tar med sig barn eller inte, det vet
jag ingenting örn, men åtminstone har det påståtts, att så skulle vara fallet.
Örnarna äro ju stora och kraftiga djur.

Jag vill verkligen säga, att när herr Akerberg gjorde gällande, att man
skulle åstadkomma en oersättlig förlust, örn man jagade bort björnen, som är
ett vackert djur etc., så skall man ha små estetiska pretentioner, örn man skall
kunna påstå, att björnen är vacker. De äro stora, tjocka lufsar, som egentligen
se fruktansvärda ut, helt enkelt. Att påstå, att björnen bör få finnas kvar
från estetiska utgångspunkter, finns det alltså ingen anledning till. Däremot
kan jag gärna erkänna, att örnarna äro verkligt vackra djur, men å andra sidan
göra de en hel del skada, så man får väl låta den omständigheten vara avgörande
vid ställningstagandet.

I det sammanhanget vill jag passa på att säga att jag skulle kunna vara så
tillmötesgående mot naturskyddssynpunkterna, att örn man t. ex. skulle kunna
stänga in björnarna på ett visst, någorlunda stort område, exempelvis en
naturpark, så skulle jag inte säga så mycket örn det. Ty då kunde man förena
naturskyddsintresset med intresset av att bevara befolkningens djur. Då skulle
inte längre den risken föreligga, att björnar då och då överföllo och dödade
djur, som tillhör befolkningen där uppe. Men det är nog svårt att åstadkomma
detta. Men kunde man lösa frågan på det sättet, skulle det vara en
rimlig kompromiss mellan naturskyddssynpunkten och befolkningens intressen.

Jag skall inskränka mig till detta, men jag vill uttrycka den förhoppningen,
att herr Åkerberg vid något tillfälle gör ett besök i Norrbotten och
t. ex. reser upp till något lappmöie. Det brukar nu för tiden hållas ett lappmöte
varje år, som kallas lappriksdag. Det skulle ju vara ganska lämpligt

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo to. to. (Forts.)
att herr Åkerberg reste dit upp och predikade sill lära där. Jag undrar, hur
många som skulle följa honom i hans uppfattning. Det bleve nog rysligt få,
skulle jag tro. Jag hoppas, att herr Åkerberg då inte skulle råka ut för en
sådan där björnmamma, som jag talade om, örn han ger sig ut i skogarna.
Det är farliga saker, skall jag säga. Det har sina risker att ge sig upp i dessa
bygder. Då är det lugnare att sitta på en redaktion i Örebro och resonera örn
dessa saker.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Sundberg erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag kan vitsorda herr Hages påstående, att det är riktigt att lodjur men
inte björnar finnas i de trakter, där jag har min verksamhet. Men jag vill
också försäkra, att det inte är ur den trånga, egoistiska synvinkeln jag gjorde
mitt uttalande och yrkande här i dag. Min uppfattning har jag haft i över
trettio år, och den grundar sig på erfarenheter från den tid, då jag hade min
verksamhet inom de björn- och loområden, varom det här är fråga. Jag tror,
att jag i denna fråga besitter större personlig erfarenhet än herr Hage. Även
sedan min verksamhet förlagts till annat håll har jag nämligen ett par veckor
nästan varje år varit uppe i björn- och lodjursmarkerna. Åv den anledningen
och den kontakt, jag därvid fått med ortsbefolkningen tror jag mig kunna göra
det uttalandet, att den opinion, som herr Hage stöder sig på, är både missriktad
och överdriven.

Herr Lindström: Herr talman! Det var en tid här i landet, då björnen var
nästan utrotad och då det från naturskyddshåll och från många andra håll
krävdes åtgärder för att detta djur skulle skyddas. Statsmakterna hjälpte till
med saken, och på grund av det skydd, som statsmakterna gåvo, ha vi nu
fått en liten björnstam i landet. När vi nu ha nått vad vi tidigare önskat och
arbetat för, då bryter det plötsligt fram en opinion, som strävar till att rasera
verket. Jag tycker att detta är en ganska egendomlig utveckling. Jag är övertygad
örn att det mera stämmer med våra verkliga intentioner, örn vi nu göra
vad vi kunna för att bevara den lilla björnstam som finnes.

Jag skall inte hålla något lyriskt tal örn »skogens konung». Jag vill endast
peka på det enkla förhållandet, att det finns många människor här i landet,
som skulle betrakta det som ett fattigdomsbevis, örn vi skulle komma tillbaka
till de förhållanden i vår natur, som herr andre vice talmannen påminde örn,
när han förra gången vi debatterade björnfrågan citerade Karl-Erik Forslunds
dikt örn Sonfjällets sista björn.

Det väsentliga argumentet här är, att den skadegörelse, som björnarna utöva,
är så stor, att stammen mycket kraftigt måste decimeras. Man har framför allt
åberopat sig på att lappbefolkningen lider mycket av björnarnas härjningar.
Örn vi se på den statistik, som återgives i Kungl. Maj:ts proposition och som
är hämtad från den s. k. björnutredningen, komma vi underfund med att under
de tretton år, som björnutredningen närmare har undersökt, ha sammanlagt
175 renar slagits av björn. Jag nämner denna uppgift angående renar, därför
att jag var inne på just lappbefolkningens påstådda lidanden. Det blir i genomsnitt
fjorton stycket örn året. Nu kan det sägas, att flera renar bli slagna än de,
som redovisas i statistiken, men så många flera kan det i alla fall inte vara.
Det kan därför inte vara fråga örn någon verklig nationalförlust eller en
förlust, som skulle motivera införandet av en två månaders allmän jakttid
på björn. En sådan jakt skulle säkerligen redan under det första året våldsamt
decimera stammen.

Herr Sundberg har varit inne på en salt, som jägarförbundet berörde i sitt

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
utlåtande över björnutredningen, vilket också är citerat i den kungl, propositionen,
nämligen att när björnjakten blir allmän, kommer ett mycket starkt
ekonomiskt intresse att spela in. Nu skjuter man mera björn än som anges i
utskottets utlåtande, vilket herr Tjällgren citerade på den punkten. Såsom
också jägarförbundet påpekar, tjuvskjutes det nämligen ganska mycket björn.
Men man kan inte sälja skinnen, eftersom de härröra från tjuvskjutna björnar.
Men örn det nu blir en allmän jakt, så är det klart att skinnen komma ut i
marknaden, och de bli en begärlig marknadsvara. Man kommer att tjäna pengar
på dem, och det kommer att driva människor att intensifiera björnjakten. Såsom,
det här har sagts, komma framför allt de snälla gräsbjörnarna att bli föremål
för jakt, medan de illfundigare slagbjörnarna komma att klara sig i det längsta.

Jag vill peka på en annan sak, som har samband.med detta och som, om jag
inte hörde fel, även herr andre vice talmannen var inne på. Örn man nu får en
allmän jakttid på två månader på björn, så kommer detta att få menliga följder
även för älgarna och andra värdefulla djur. Det är nämligen på det sättet,, att
särskilt Norrbottens län är bekant för förekomsten av en mycket stor tjuvjakt
på älgar. Jag har här ett utlåtande av Norrbottens läns jaktvårdsförbund från
den 5 april i år, i vilket det påpekas, att man hittills under detta jaktår påträffat
sammanlagt 77 slaktplatser efter tjuvskjutna älgar. Såsom jämförelse
härtill nämner jaktvårdsförbundet, att antalet inom länet under lovlig tid
fällda älgar under de senaste fem åren varierat mellan 58 och 110. Var övertygade
örn, mina herrar, att en allmän björnjakt kommer att utöka antalet tjuvskjutna
älgar! Man får alltså en dubbel olägenhet.

Man har rätt mycket diskuterat värdet av en enquéte, som har gjorts i vissa
trakter, där björn förekommer. Det är nu inte bara. chaufförer och handlande
och andra, som herr Näslund nämnde, som ha skrivit på dessa listor. Jag har
sett dem i original. Det är mest bondefolk och även en del nomader. Det finns
på några ställen anteckningar gjorda vid namnen. Det är nomader, renskötande
lappar, som säga att örn man vårdar och vaktar hjordarna tillräckligt väl, så
är risken för att djuren skola bli björnrivna mycket ringa, och en del säga, att
det inte alls är någon risk.

När man sålunda gått så långt från det hållet, att man självmant ger sådana
intyg, är det ännu mera uppenbart, att de risker det här talas örn äro
ganska obetydliga.

Jag instämmer i herr andre vice talmannens yrkande örn avslag på utskottets
förslag. Örn utskottet hade gått på licensjaktslinjen, skulle jag utan någon
protest ha följt den linjen. Nu står ju den möjligheten öppen, även örn utskottets
förslag avslås.

I ett uttalande av domänstyrelsen framhålles det, att överjägmästaren i nedre
Norrbottens distrikt till styrelsen under hand meddelat, att länsstyrelsen
ej i något fall samrått med honom i fråga örn planläggning av den avskjutning
av björnstammen inom länet, som av Kungl. Maj :t anbefallts. Domänstyrelsen,
som väl är ett kompetent organ, när det gäller att bedöma dessa
ting, anser lämpligt att, innan en sådan åtgärd som införandet av allmän
jakttid för björn vidtages, försök ånyo verkställes att beskatta björnstammen
enligt i huvudsak tidigare tillämpade grunder men med cn annan organisation
för jaktens genomförande.

Det iir alltså uppenbart, att bär icke alla möjligheter för att få cn rimlig
och riktig avskjutning till stånd tagits till vara. Ett närmare sainarbete mellan
domänstyrelsen och länsstyrelserna skulle uppenbarligen härvidlag kunna
leda till de resultat, som man vill uppnå i denna fråga. När dessa möjligheter
finnas och när ett kungligt ämbetsverk framdragit dem, anser jag det vara
ganska liten risk att avslå utskottets förslag. Man har ändå möjligheter att

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
decimera björnstammen, och man kan använda dessa möjligheter, till dess man
ett annat, år kan framlägga ett mera bestämt utformat och effektivare förslag
rörande licensjakt på björn.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få instämma i yrkandet örn avslag på
utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har begärt ordet närmast
med anledning av herr Näslunds reprimander till mig. Han citerade mig i vissa
stycken. såsom en viss potentat citerar bibeln. Han påstod, att jag hade
sagt, att björnen, örn detta förslag blir verklighet, skulle utrotas på ett år.
Jag sade att den skulle bli utrotad inom en ganska kort tid, och jag gjorde
undantag för de statliga kronoparkerna, i fråga om vilka herr Näslund stoltserade
över att ha intagit en medlande hållning. Jag anser att skadebjömarna
böra skjutas även på de fridlysta statliga domänerna. Herr Näslund blev så
varm om hjärtat, att han inte ens bad örn ursäkt för att han smädade mig. Ja,
det behöver ju hen- Näslund inte alls göra, ty jag ber inte örn ursäkt örn jag
bemöter honom. Då herr Näslund talade örn de många ovederhäftiga uppgifter,
som kommit i svang i denna fråga, vill jag returnera, att ovederhäftigheten
har kommit uppifrån Norrbotten och Västerbotten.

Vad den omtalade enkäten beträffar påpekade herr Näslund, att det finns

300,000 invånare i de båda nordligaste länen och att det här är fråga örn endast
557 personer som uttalat sig mot en allmän jakt. Ja, varför kan inte
herr Näslund lika gärna ta med hela Sveriges befolkning? Man kan ju mobilisera
praktiskt taget hela landet eller 6,400,000 invånare mot dessa stackars
557 personer i Norrbotten, som tycka att björnen inte bör utrotas. Det är alltför
lättvindigt att räkna på det s-ättet. Detta är ju ändå endast ett stickprov.
Undersökningen har utförts i vissa speciella björnsocknar, där man kan anta
att befolkningen har kännedom örn björnens härjningar och har en bestämd och
klar uppfattning örn huruvida den skall skjutas bort eller inte. Jag läste inte
upp namnen på dessa socknar, men herr Näslund kan få låna jakttidskriften,
så att. han kan se, att det är idel björnsocknar från fjälldalarna, där det endast
bor sådana där fattiga människor, som han ställde sig i bräschen för. Det
är ju ändå ganska egendomligt, att befolkningen på dessa orter är praktiskt
taget enhällig i fråga örn att avstyrka den ståndpunkt som herr Näslund och
herr Hage intaga. Den vill ha licensjakt. Då herr Näslund mobiliserar de andra

300,000 emot de 557 är det litet lättvindigt. De ha ju faktiskt inte uttalat sig,
och kan herr Näslund ge svar på frågan, varför inbyggarna just på de platser
där enkäten satt in skulle vara skiljaktiga från de andra? Är det inte snarare
anledning att antaga, att örn undersökningen utsträcktes till andra björnbygder
svaret skulle bli identiskt detsamma? Jag tror inte man behöver höja rösten
alls, när man diskuterar om dessa ting. Herr Näslund talade om den fattige
mannens enda ko eller örn det var hans enda får, som björnen var så stygg att
ta. Han nämnde inte i det sammanhanget, att det utbetalas ersättning från
staten för den rivna kon eller det rivna fåret. Men därtill kommer, att just
den där fattige mannen i björnbygden inte vill utrota björnen. Han vill ha
björnen kvar. Han vill inte låta en massa människor komma och skjuta vilt
på hans marker, utan han vill att skjutningen skall ske under en mycket bestämd
kontroll.

Beträffande licensjakten påstår herr Näslund, att jag har ändrat mening
sedan sist. Ja, jag erkänner, att jag har gjort det; jag ville inte då vara med
örn licensjakt, men jag har upptäckt att den inte lett till en utrotning av
björnstammen. Men detta går inte i de verkliga antibjörnfanatikerna, därför att
de verkligen vilja ha en utrotning av björnstammen, vilket utskottets förslag

Onsdagen den 19 maj 1943 f. in.

Nr 17.

Äng. fridlysningen av hjörn och lo m. m. (Forts.)
kommer att leda till. Jag har emellertid en känsla av att riksdagens majoritet
inte vill vara med örn en sådan konsekvens.

Herr Näslund talade örn de sjukliga fantasier som funnes på Örebro-Kurirens
redaktion. Jag tror att Örebro-Kurirens redaktion kan leva även örn den
får underbetyg från herr Näslund, men jag vidhåller, att de sjukliga fantasierna
i denna fråga finnas på annat håll. Även herr Hage hade åtskilligt att
tala örn Örebro-Kurirens redaktion. Han sade att det är lätt att sitta på en
redaktion i örebro och skriva ledare, en annan sak är att gå bland björnarna
och hålla föredrag för dem! Jag vill upplysa herr Hage örn att jag är född i en
bygd, där det åtminstone i min barndom fanns en och annan björn, och jag
tror, att människorna i nordvästra Hälsingland än i dag äro ganska ledsna över
att nalle numera inte gör några besök där. Men vare sig man sitter på ÖrebroKurirens
redaktion eller på ett kontor i Lulea, får man ju försöka bilda sig ett
begrepp örn alla de ting, som vi syssla med här i riksdagen. Att herr Hage och
herr Näslund inte kunna få anses ha monopol på björnkunnighet ha deras anföranden
här i dag vittnat örn. o „

Jag slutade mitt förra anförande med att yrka avslag pa saväl propositionen
som utskottets förslag. Det kanske är litet oformellt, eftersom Kungl. Maj .t
ju begär ett yttrande av riksdagen. Jag vill därför ändra mitt yrkande så, att
jag föreslår, att riksdagen måtte avgiva det yttrandet, att riksdagen avstyrker
utfärdandet av de av föredragande statsrådet föreslagna ändrade bestämmelserna
rörande fridlysning av björn och lo.

Häri instämde herr Sundberg.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Då jag såsom föredragande i jaktärenden
hade att taga ställning till det spörsmål, som förändrade jaktbestämmelser
innebära, var jag från början inne på tanken att via licensjakten kunna åstadkomma
den ökade avjagning, som det otvetydligt föreligger behov av.

Nu kan man kanske säga, att d.et väl inte är sa nödvändigt att minska den
björnstam som finns. Det har ju givits uttryck at den uppfattningen här i dag.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på att det är ostridigt och att det omvittnas
från alla håll, att björnstammen har ökat mycket kraftigt de senaste åren. Medan
man 1935 uppskattade björnantalet till 200, uppskattade man det förra
året till 300. Denna ökning tar sig också uttryck i de utbetalade skadeersättningarna
för tamdjur. Före 1940 och 1941 utgingo ganska obetydliga ersättningsbelopp.
Under åren 1939, 1940 och 1941 höllö de sig konstant till mellan

11,000 och 15,000 kronor för att 1942 plötsligt springa upp till över 38,000
kronor. Början på innevarande år visar en ännu hastigare stigande tendens pa
kurvan. Detta kan visserligen till en del bero pa åtskilliga förhallanden, som
inte ha med ett ökat antal skador att göra, såsom att folk numera veta örn att

de kunna få ersättning etc. n .. ,

I varje fall är vittnesbördet om att skadorna ökat i betydlig grad tillräckligt
kraftigt. När man har att bedöma dessa ersättningsfrågor får man ganska
klart för sig, att de skador och obehag av mycket svårt slag, som drabba befolkningen
i de trakter, där det förekommer talrikt med björn, innebära sa
stora missförhållanden, att man inte kan lata det vara som det är. Det gar
gärna inte enligt min mening att .avhjälpa detta med licensjakt, ty man kan
inte hålla så mycket folk ute, att de alltid kunna passa pa där skadebjörnar
ha visat sig. Dessa stanna ingalunda på en plats, utan de vandra åtskilligt.
De gå inte att få tag på när som helst. Det är nödvändigt att även mobilisera
traktens befolkning örn man skall kunna åstadkomma en relativt stark beskattning
under relativt kort tidsperiod. Det har ju visat sig, att den licensjakt som

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
länsstyrelserna haft sig anförtrodd inte har kunnat organiseras effektivt, och
det är nog inte bara, som herr Lindström ville göra gällande, brist på förutseende
och omtanke från länsstyrelsernas sida, att inte licensjakten blivit effektiv,
utan det ligger i svårigheterna att få licensjakt tillräckligt effektiv. Dessutom
blir det ju en mycket dyrbar historia. Skall man tillräckligt hastigt kunna
åstadkomma erforderlig minskning genom licensjakt. får man naturligtvis
anställa åtskilliga björnjägare, som långa tider ligga på vakt, och det är inte
så enkelt. Därtill kommer, att befolkningen där uppe, lapparna och även den
bofasta befolkningen, är ytterst motvillig att släppa in främmande jägare på
sina områden, da de äro rädda för att de störa renhjordarna och betesdjuren i
övrigt. Framför allt äro de rädda för att få in främmande hundar. Det är således
inte utan skäl som befolkningen där uppe är missnöjd med rådande förhallanden.
Åtminstone har jag* inte kunnat komma till någon annan uppf attning
än att det ovillkorligen kräves mera långtgående åtgärder än hitintills
och mera. effektiva åtgärder än man kan åstadkomma med licensjakt för att
minska björnarnas antal.

I det förslag som från Kungl. Maj:ts sida framlagts örn ändrade jaktbestämmelser
har föreslagits en allmän jakttid av en och en halv månad på hösten.
Såsom föredragande ville jag inte följa björnutredningens förslag att anordna
jakt även på varén, då jag tycker att de skäl som anförts från naturvetenskapligt
och även från andra håll örn det olämpliga i att skjuta björnhonor, som
kanske ha ungar i idet. Detta regeringens förslag har emellertid utskottet sedan
utvidgat i två avseenden, dels så att den nödvärnsrätt, som förslaget tillerkänner
lappbefolkningen, skulle utsträckas även till enskilda jakträttsinnehavare
och dels så att jakttiden skulle utsträckas från föreslagna en och en halv månad
med ytterligare en halv månad. Dessa utvidgningar finner jag för min del
ganska betänkliga även örn icke ett så mycket större antal björnar därigenom
kommer att skjutas. Jag tycker att man först skulle pröva den av mig föreslagna
anordningen. Emellertid innebär inte utvidgningen så ingripande saker,
att jag för den skull vill motsätta mig utskottets förslag, ehuruväl jag helst
skulle se att propositionens linje följdes.

Jag kan ^anledning av vad här sagts inte låta bli att ta upp ett pär yttranden
av några talare. Herr Sundberg säger, att licenslinjen är en betryggande
linje. ° Jag har för min del redan sagt, att jag inte tror därpå. Den
skulle bli både dyrbar och medföra sådan irritation bland befolkningen där
uppe örn den skall bli effektiv — örn den överhuvud taget kan göras effektiv

att jag för min del måste bestämt avråda från att nu följa denna linje. När
man talar örn den sensationella utredning, som styrelsen för Verner von Heidenstams
fond till skydd för Sveriges djurvärld anordnat, och att befolkningen,
som herr Åkerberg sade, praktiskt taget enhälligt i dessa björnbygder
tillstyrker^licenslinjen, måste jag säga, att man använder åtskilliga överord.
Jag har fått brev från personer i dessa orter, Anika protestera emot det sätt
varpå åberopade enquéte kommit till. De säga, att de inte vilja bli utsatta för
en propaganda, som ovillkorligen vill ha dem till att skriva på att de äro med
örn denna linje. Det är således mycket delade meningar örn enhälligheten på
denna punkt. J a g vill inte pa något sätt ringakta denna enquéte, men inte ger
den ett så bestämt uttryck för folkmeningen, som här göres gällande. Framför
om man betänker, att det är summa 557 personer, som såvitt jag

förstår på grund av en rätt kraftig propaganda anslutit sig till nämnda uttalande.
När jag hörde den lilla dispyten mellan herr Sundberg och herr
• * :f.raVa om lodjuren, kom jag att tänka på en av dessa norrlänningar, som

i brev säger, att det är egendomligt med naturskyddsvännerna: de anse björnen
och lodjuren alldeles ofarliga till dess de själva blivit utsatta för dem.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
Inom det område det här är fråga örn, sade han, är det så mångå som. så
fort björnen varit framme och rivit för dem, äro raka motsatsen till naturskyddsvänner,
och han insinuerade, att alla som motsätta sig en måttfull
och väl planlagd minskning av björnstammen hade denna inställning, att de
voro naturskyddsvänner vad björnen beträffar, därför att de inte riktigt hade
klart för sig de olägenheter den medförde för befolkningen i dessa trakter.
Jag vill säga, att mitt intryck är, att såväl lapparna som den bofasta befolkningen
där uppe ha ganska gott sinne för naturskyddssypunkterna när det
gäller björnarna. De hata i allmänhet inte björnen, men förhållandena äro sådana,
att de lätt bli irriterade och lät kunna slå om från en vänlig inställning
gentemot naturskyddssträvandena till motsatsen. Jag har funnit uttryck för
den uppfattningen i dessa trakter, att det framförda förslaget till jaktbestämmelser
just ur denna synpunkt är lyckat, då det tillgodoser befolkningens intressen
utan att därför äventyra naturskyddsintressena.

Det har å ena sidan talats om att man ingenting skall göra och å andra
sidan om att björnarna skola utrotas. Under sådana förhållanden tycker jag,
att det i ett kinkigt läge är ett ganska väl avvägt förslag, som framlagts i
den kungl, propositionen och som i huvudsak omfattas av utskottet. Det är
en medelväg, som jag tror skall skapa lugn på den här fronten. Med en förståndig
tillämpning från Kungl. Maj :ts sida. är det ju möjligt att hela tiden
följa utvecklingen. Man fastställer den föreslagna avjagningen för ett år, inte
längre, och örn det sedan skulle visa sig, att man gått för hårt fram, vilket
jag inte tror är någon risk på ett år, kan Kungl. Maj :t genast slöjda dessa
allmänna jaktbestämmelser och uteslutande hålla sig till licensjakten. Även för
innevarande år kan man ju omedelbart genom licensjakt söka att få bort sådana
björnar, som visat sig vara stora skadegörare.

Jag vill därför, herr talman, rekommendera den framlagda kungl, propositionen.

Ordet lämnades för kort genmäle till herr Sundberg, som yttrade: Herr
talman! Herr statsrådet anförde, att licensförfarandet icke varit effektivt och
icke varit betryggande. Jag är den första att instämma med honom härutinnan,
men då vill jag betona, att det är sådant systemet hittills tillämpats.
Örn det tillämpas på ett förnuftigare sätt, d. v. s. med anlitande av den sakkunskap
som står till buds och med stöd och hjälp av ortsbefolkningen, är jag
övertygad örn att förfarandet blir både effektivt och betryggande. Jag är
därutöver av den tron att det t. o. m. kommer att bli populärt bland ortsbefolkningen.
Vi komma säkerligen icke att behöva befara några opinionsbildningar
från den emot en i samarbete med denna befolkning ordnad licensjakt.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Herr Hage fällde i sitt sista anförande
ett yttrande, som jag inte tycker kan få stå alldeles oemotsagt. Han
sade nämligen, att representanterna söderifrån här i riksdagen, och främst
menade han kanske dem i utskottet, borde visa litet mera hänsyn till och förståelse
för norrlänningarna i denna fråga.

För min del tycker jag att vi lia visat både förståelse och hänsyn för de norrländska
intressena. Här föreligger ju ett nära nog enhälligt utskottsutlåtande,
och detta utlåtande går längre än vad jag från början ville vara med örn i
utskottet. Jag var nämligen inställd på att licensjakten på björn skulle vara
att föredraga framför denna allmänna jakt, som nu är föreslagen. Jag skulle
nästan känna mig som cn brottsling, örn jag med detta utskottsutlåtande har
medverkat till att björnstammen kommer att utrotas eller alltför starkt deci -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
meras, men jag vill hoppas att det inte skall gå så långt. Licensjakten hade
jag tänkt mig skulle anförtros åt folket självt uppe i Norrland, åt lapparna,
som så att säga leva mitt bland dessa björnar och bäst känna till förhållandena.
Med denna allmänna jakt är jag litet orolig för att det, som herr Lindström
nyss sade, blir de fredliga björnarna som komma att skjutas. De verkliga
skadebjörnarna, slagbjörnarna, skulle enligt de upplysningar, som lämnats
av norrlänningarna själva, vara svårare att komma åt. De äro så kloka, dessa
gamla slagbjörnar, var det någon som sade i utskottet: de veta precis var
gränsen går för fridlysningen; bli de förföljda, smyga de sig till det fridlysta
området, och sedan äro de skyddade. Nu vet jag inte hur pass kloka
de äro. Jag har inte sett andra björnar än dem som finnas på Skansen, och
jag har i samband med utskottsbehandlingen av detta ärende frågat många
norrlänningar både i och utanför utskottet, örn de verkligen ha sett någon
björn i fria naturen. Nej, det är bara ett fåtal av dem som råkat se en björn
ute i naturen. De ha liksom jag fått nöja sig med att titta på björnarna uppe
på Skansen. Det är ju alldeles klart att norrlänningarna ha alla förutsättningar
att bedöma denna för dem själva så viktiga fråga, men det kan i alla
fall inte hjälpas att även en representant söderifrån känner ett visst ansvar,
och jag menar att vi i utskottet ha gått så långt i hänsynstagande och förståelse
för norrlänningarna själva, att något mera knappast kan begäras.

Med dessa korta ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Näslund: Herr talman! Efter statsrådet Domös anförande kan jag på
flera punkter fatta mig mycket kort.

Det är en sak som jag underlät att nämna i mitt förra anförande, men som
jag nu skall be att få erinra örn. När man diskuterar utskottsutlåtandet förtjänar
det sålunda att påpekas, att utskottets förslag i ett avseende innebär en
skärpning jämfört med nuvarande förhållanden. Den för närvarande året örn
fria jakten på björn å enskild mark kommer nämligen enligt utskottets förslag
att försvinna. Det kan vara skäl i att upplysa kammarens ledamöter örn
detta.

Sedan vill jag säga ett par ord med anledning av statsrådets betänkligheter
mot den utvidgning som utskottet har vidtagit. Jag hoppas nämligen att därest
riksdagen godkänner utskottsutlåtandet och Kungl. Majit är vänlig nog att
tillämpa motsvarande bestämmelser, så skall utvecklingen komma att visa
att just den utvidgning, som avser lika rätt för de bofasta som för lapparna
att utföra nödjakt, är en utomordentligt verksam metod just när det gäller att
träffa skadedjuren.

Herr Rickard Lindström hade genom en tidskriftsuppgift eller något liknande
fått den föreställningen, att tjuvskytte skulle komma att florera så
oerhört, örn allmän jakt bleve införd. Här resonera herrarna som örn ingen
jakträtt för närvarande funnes. Jag kan försäkra herr Rickard Lindström och
andra, som misstänka att tjuvjakten skulle komma att öka örn allmän jakt på
björn införes, att så icke blir förhållandet. Det är i stället mycket sannolikt,
att raka motsatsen kommer att inträffa. De som för närvarande öva olaga jakt,
örn det till äventyrs är några —- sådana fall finnas i Blekinge lika väl som i
Norrland, ja t. o. m. i Skåne —■ bry sig inte om huruvida det är allmän jakt
på björn eller icke. Den gruppen är ganska konstant och den förändras inte.
Men örn statsmakterna upprätthålla oförnuftiga anordningar på detta område,
riskerar man att den ökar. Detta är ett folkpsykologiskt moment, sorn jag tror
statsrådet fäster stor vikt vid och har mycket god blick för.

Lapparnas vitsord att inga ''skador behöva uppkomma örn man vårdar ren,-

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
hjordarna är nog i viss utsträckning riktigt. Men de gamla lappar, som lämnat
den uppgiften, ha underlåtit att tala örn att renvården bedrives efter helt
andra linjer nu än den tiden när lapparna mjölkade sina vajor och gjorde ost.
Då följde man regelbundet sina små hjordar. Nu har man samlat betydligt
större hjordar och betesmarkerna äro mycket mera vidsträckta etc., och det
gör att de gamla rekommendationerna inte äro tillämpliga i dag.

Sedan skall jag bara rätta ett litet missförstånd, som jag kanske har givit anledning
till genom att uttrycka mig otydligt. Jag har i mitt första anförande
aldrig påstått, att herr Åkerberg sagt att björnen skulle komma att utrotas på
ett år. Jag gjorde mig till talesman för dem, som bestrida den uppfattningen,
att björnen hotas av utrotning om man följer utskottets förslag —• det är ju
det allmänna intrycket av debatten här •—■ och jag påpekade då att det inte kan
gälla mer än ett år. Örn nu Kungl. Maj:t behagar tillämpa dessa riktlinjer
nästa år, är det ‘sedan, som statsrådet Domö påpekade, möjligt att inskränka
jakträtten igen. Det var detta jag avsåg, och örn ett missförstånd skulle ha
uppstått är jag angelägen att rätta det.

Sedan har jag inget behov att längre diskutera opinionsbildningen med herr
Åkerberg. Jag tänker kammaren håller mig räkning för att jag underlåter det.
Jag vill bara tillägga, att utvecklingen kommer att visa vem som har gissat
rätt i det avseendet.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Såvitt jag kan se står och faller
motiveringen för det kungl, förslaget och för utskottsutlåtandet med påståendet,
att licensjakten icke varit och icke heller kan göras effektiv. Jag väntade
länge under debatten, på att få några klargörande upplysningar i detta stycke,
men jag fick dem först i statsrådet Domös anförande. Han säger, att det överhuvud
taget inte är möjligt att hålla så mycket folk ute i markerna som skulle
vara nödvändigt för att göra avjagningen med denna metod så stor som erfordras,
och att man därför måste lita till ortsbefolkningens egen medverkan. _

Nu frågar jag mig, på samma sätt som herr Sundberg redan har frågat sig,
vad det är som hindrar att man utnyttjar ortsbefolkningen för att bedriva jakt
under licens. Jag kan för min del inte finna något hinder för en sådan anordning.
Jag skulle också kunna tänka mig andra metoder för att göra denna
licensjakt effektivare än den hittills varit. Har man försökt att komma längre
fram på denna väg än som nu är fallet? Propositionen ger ingen upplysning i
det avseendet, och jag måste alltså säga, att motiveringen så till vida är ofullständig.

För min del är jag ytterligt tveksam när det gäller att överge den linje, som
hittills har följts. Statsrådet menar, att den anordning, som nu är föreslagen
i propositionen, betecknar ett väl avvägt och planmässigt förfaringssätt. Jag
har svårt att instämma med honom. Jag har också svårt att följa honom när
han säger, att det hädanefter liksom hittills blir möjligt, att undan för undan
följa utvecklingen. Jag tror att det tvärtom kommer att visa sig, att man i och
med att man går (iver på den nya linjen förlorar även den mycket osäkra (överblick
av björnbeståndet som man hittills haft. Det är sant att en anmälningsplikt
för dödade djur fortfarande kommer att gälla, men kommer det överhuvud
taget att finnas något intresse bland ortsbefolkningen för att fullgöra
denna anmälningsskyldighet? Såvitt jag förstår kommer detta intresse att vara
ytterst ringa, om ens överhuvud taget befintligt, i all synnerhet som man ju
även har vidtagit den ändringen, att de skjutna björnarna hädanefter få behållas
såsom jaktbyte, medan de tidigare tillfallit kronan.

Många omständigheter göra det emellertid särskilt angeläget att söka be -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Äng. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
hålla en så noggrann överblick över utvecklingen, som överhuvud taget är
möjlig, bl. a. det kända förhållandet, att ett djurbestånd, som bringats ned
till en viss gräns, sedan inte kan repa sig även örn man vidtager aldrig så
stränga skyddsåtgärder. Nu vet man, visserligen inte var denna gräns ligger
för björnarnas vidkommande. Det är väl många förhållanden som här spela in,
kanske inte minst örn ståndorterna äro sammanhängande eller isolerade. Men
man vet att det finns en sådan gräns och att den inte kan ligga så långt under
det nuvarande antalet. Jag föreställer mig, att man mycket väl på ett enda år
under särskilt gynnsamma betingelser kan åstadkomma en sådan reducering
av björnstammen, att man faktiskt är nere i närheten av den biologiska gräns,
där stammens livskraft börjar sina. Det är därför jag bestrider, att den anordning,
som Kungl. Majit har föreslagit, kan kallas planmässig och väl avvägd.

Jag har begärt ordet för att förena min röst med deras, som vilja hålla en
skyddande hand över den svenska djurvärlden och det vildas rike. Jag tillåter
mig därför, herr talman, att instämma i det yrkande, som har framställts
av herr Åkerberg.

I detta anförande instämde herr Mannerskantz.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Allting är ju relativt i denna världen,
och så är det naturligtvis även med planmässigheten av de föreslagna anordningarna.
De ta emellertid sikte på att så gott som det överhuvud taget är
möjligt bedöma och planera de åtgärder, som behövas.

Propositionen bygger ju på björnutredningens förslag, och i denna utredning
har bl. a. suttit en representant för naturskyddet. Jag och de som i övrigt haft
att göra med detta förslag ha också hela tiden stått i förbindelse med representanter
för naturskyddsintresset. Vi räkna därför på att ha inhämtat de
upplysningar, som där stått till buds. Jag tycker inte heller att man i detta
fall kan vara i bättre sällskap än när man här har svenska naturskyddsföreningen
med sig på de föreslagna åtgärderna.

Detta förslag innefattar dessutom mindre långtgående åtgärder än björnutredningen,
med dess sakkunniga från naturskyddet, hade föreslagit. Därför
kan jag inte tro att man har gått för långt Det skulle mycket smärta mig om
så vore fallet, ty jag har själv den uppfattningen att det är ytterst viktigt att
bevara livskraftiga björnstammar och att man inte skall decimera den mer
än som är nödvändigt. Den synpunkten vet jag delas av dem inom departementet,
som ha att handlägga dessa frågor. Jag tror därför jag kan försäkra
kammaren, att man noggrant kommer att övervaka att inte avjagningen går
för långt, så att björnstammarna löpa fara att alltför mycket förminskas.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna utlåtandet yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle bifalla motionen 1:212;
samt 3:o), av herr andre vice talmannen, att riksdagen skulle avgiva det yttrandet,
att riksdagen avstyrkte utfärdandet av de av föredragande statsrådet
föreslagna ändrade bestämmelserna rörande fridlysning av björn och lo.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lindström begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till herr andre vice talmannens yrkande, upp -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Ang. fridlysningen av björn och lo m. m. (Forts.)
sattes samt efter given varsel upplästes oell godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 33,
röstar

Jaj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr andre vice talmannens under överläggningen gjorda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta, för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Ja — 73;

Nej — 54.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 269, angående
vissa anslag för budgetåret 1943/44 till dövstumskolorna m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 34, i anledning av väckt Om främ motion

angående främjande av ny odlings verksamhet och samhällsbildning inom jande av ny-v,
i ,, odling och

Norrbotten. _ . samhällsbild T

en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, ning inom

nr 271, av herrar Viklund och Grym, hade anhållits, att riksdagen måtte besluta
hemställa, att Kungl. Majit måtte låta inventera inom Norrbotten befintliga,
enskilda och sammanslutningar tillhöriga jordförekomster, som vore
lämpliga för nyodling i sådana större sammanhängande områden, att ny. samhällsbildning
skapades, samt att därvid villkoren för förvärvande av sådana
jordområden måtte utrönas ävensom att det måtte undersökas på vilket sätt
och efter vilka grunder staten lämpligen skulle främja en sådan nyodlingsverksamhet
och samhällsbildning.

Norrbotten.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Utskottet finner flera av de i motionen framlagda synpunkterna synnerligen
beaktansvärda.

Vad beträffar den ifrågasatta inventeringen av lämplig jordbruksjord i
Norrbotten har emellertid, såsom erinras i de av utskottet införskaffade utlåtandena,
för några år sedan en dylik undersökning genom statlig försorg
redan verkställts i avseende å kronoparkerna och i viss omfattning även enskild
mark i de nordligaste länen. Jämväl genom den verksamhet, som bedrives
av hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, torde kännedom
förefinnas rörande belägenheten och beskaffenheten av dylik jord i nämnda
landsdel. Någon ytterligare utredning i detta ämne synes med hänsyn härtill
icke lämpligen nu böra igångsättas.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Om främjande av nyodling och samhällsbildning inom Norrbotten. (Forts.)

Såsom erinras av egnahemsstyrelsen tillhör för övrigt frågan huru ett mera
varaktigt försörjningsläge skall kunna skapas i Norrbotten de problem, som
skola upptagas av 1940 års Norrlandsutredning. Kungl. Maj:t har även på
därom av riksdagen framställd begäran genom särskilda beslut uppdragit dels
åt lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen att utreda i vad mån inom Norrbotten
arbetet med nyodling kan rationaliseras genom utnyttjande av moderna
maskinella hjälpmedel, i första hand för komplettering av ofullständiga jordbruk,
dels ock åt egnahemsstyrelsen att verkställa utredning och avgiva förslag
rörande frågan örn lagstiftning om expropriation av mark för stärkande av
ofullständiga jordbruk inom landet. Sistnämnda tre utredningar pågå alltjämt.

Med hänsyn till att flertalet av de i motionen berörda spörsmålen sålunda
redan ha varit eller äro föremål för utredning, synas några åtgärder i omedelbar
anslutning till motionen icke erforderliga. Utskottet utgår emellertid
från att vid de pågående utredningarna de i motionen avhandlade frågorna
bliva föremål för överväganden.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att motionen 11:271
må anses besvarad med vad utskottet ovan anfört.»

Reservation hade anmälts av herr Jacobson, vilken ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen II: 271.

Herr Svedberg: Herr talman! Den motion, som ligger till grund för jordbruksutskottets
utlåtande på denna punkt, tar sikte på att en utredning skulle
verkställas för att utröna förekomsten inom Norrbotten av större odlingsbara
jordområden, som kunna vara lämpliga för ny egnahemsbildning. Motionärerna
anföra bland annat att Norrbottens län i befolkningshänseende sedan länge
intar en tätställning när det gäller födelsetalet, och de motse med oro efterkrigstidens
svårigheter samt påkalla en granskning av förutsättningarna för att nya
försörjningsmöjligheter skola kunna skapas.

Jordbruksutskottet har i sin motivering framhållit, att en del av de synpunkter
som framkommit i motionen äro behjärtansvärda. Utskottets slutomdöme
blir emellertid, att någon ny utredning icke för närvarande bör verkställas.
Därvid hänvisas till den stora Norrlandsutredning som riksdagen beslutade
år 1940. Men vi uppe i Norrland efterlysa hur snabbt denna utredning skall
komma med resultat, och vi ställa frågan örn denna utredning ens har börjat
sin verksamhet. Eller skall möjligen denna utredning vara en avstjälpningsplats
och en begravningsplats för de önskemål, som representanterna för Norrland
kunna komma att framställa under den närmaste framtiden?

I ett föredrag vid lantbruksveckan nämnde professor Wahlund, att över
20,000 ungdomar från landsbygden årligen få söka sin utkomst i städer och
industrisamhällen och att varje sådan årskull kan beräknas kosta landsbygden
100 miljoner kronor. När man tar del av sådana uppgifter, ställer man sig
frågan örn det icke är riktigt att statsmakterna även överväga möjligheterna
att säkerställa livsbetingelserna för ungdomen på landsbygden i större utsträckning
än hittills. Jag tror inte att det i det långa loppet går att på det
sättet avtappa landsbygden på dess friskaste arbetskraft. Det blir nödvändigt
att förbättra ungdomens möjligheter även på landsbygden, och detta gäller i
synnerhet Norrland, där ännu stora jordbruksarealer ligga oodlade.

En inventering har visserligen redan verkställts i avseende å kronoparkerna.
Lantbruktsstyrelsen har också gett till känna i sitt yttrande till utskottet, att
en viss inventering även skett å enskild mark, bland annat i den socken jag
själv tillhör samt inom Råneå socken i Norrbottens län. Det visar sig att endast
mycket små arealer funnos tillgängliga för odlingsverksamhet å kronoparken

Onsdagen den 19 maj 1943 i. m.

Xr 17.

63-

Örn främjande av nyodling och samhällsbildning inom Norrbotten. (Forts.)

De största arealerna av denna jord innehas för närvarande av skogsbolagen.
Utskottet säger att egnahemsnämnderna kunna vidtaga undersökningar rörande
dylik jord, men vi tro att dessa nämnder för närvarande äro upptagna av så
stora arbetsuppgifter i övrigt, att det är nödvändigt att en särskild utredning
verkställes i denna fråga.

Ett märkligt uttalande finner man i lantbruksstyrelsens uttalande i detta
ärende, när det heter på följande sätt: »I regel föreligger ej behov av någon
ny samhällsbildning i samband med nyodlingsverksamheten, enär denna kan
och bör anpassa sig till redan befintlig bygd1.» Det är klart att önskemålet
givetvis vore, örn man i framtiden helt enkelt kunde lägga de nya odlingsarealerna
till den redan befintliga bygden, men vi tro inte uppe i Norrland att detta
är möjligt. Där äro ännu stora arealer icke uppodlade och de erbjuda stora
möjligheter för befolkningen att få sin utkomst, örn endast en kraftigare insats
göres för att skapa nya egnahem, bland annat genom att dessa planläggas i tid.
Det bör vara samma intresse när det gäller kolonisationsverksamheten som i
fråga om bostadsbyggandet. Möjligheterna att skapa en ny by på områden,
där odlingsmöjligheter föreligga, äro givetvis betydelsefullast, och därför böra
möjligheterna planläggas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation som avgivits av
herr Jacobson.

Herr Eriksson, Carl Edmund: Herr talman! Jag skall be att mycket kort
få yrka bifall till utskottets hemställan. Utskottet har ju i stort sett varit
ense med motionärerna i fråga om själva syftet, men samtidig har utskottet
pekat på att för närvarande tre utredningar pågå, vilka syssla med dessa spörsmål.
Utskottet har därför ansett det vara onödigt att vidtaga ytterligare åtgärder
för att åvägabringa det som motionärerna önska.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckt motion angående utredning örn de norrländska
ägostyckningsinnehavarnas levnadsförhållanden och försörjningsbetingelser;
nr 36, i anledning av väckt motion angående förbud mot export av hästar;
nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom; samt

nr 38, i anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn att
avgiftsfritt utarrendera myrslåttern under domänverkets förvaltning åt mindre
jordbrukare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 39, i anledning av väckt Örn ökat etat motion

angående utredning örn ökat statligt stöd för myrutdikning. tigi stöd för

myrutdik I

en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion, ning.
nr 38, av herr Andersson i Gisselås m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn såväl skyndsam utredning angående

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Om ökat statligt stöd för myrutdikning. (Forts.)
ökat stöd för myrutdikning i syfte att dels minska frostländigheten, dels nyttiggöra
mark för odling och skogsbörd, samt förslag till riksdagen med anledning
av denna utredning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 38 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Sten: Herr talman! Jordbruksutskottet har beträffande föreliggande
motion kommit till det resultatet, att frågan skulle kunna upptagas vid den
utredning 1942 års torrläggningssakkunniga skola verkställa. Örn man tar del
av direktiven för denna utredning finner man, att den varit avsedd såsom en
utredning om administrationen av den statliga verksamheten på torrläggningsområdet.
När nu emellertid utskottet har inhämtat, att de sakkunniga ha befogenhet
att till behandling upptaga även andra med torrläggningsverksamheten
i övrigt förknippade spörsmål, som befinnas tarva närmare utredning, är det
väl ingenting annat att göra för den som är intresserad av denna motion och
det spörsmål, som den har tagit upp, än att hoppas att utskottets förmodan
i detta avseende måtte gå i uppfyllelse.

Att jag yttrar ett pär ord i denna fråga, beror på att jag har ett gammalt
intresse av helt naturliga skäl för förhållandena i samma bygd, som motionären
i andra kammaren representerar. Jag bär funnit mycket som talar för
den uppfattning han fört fram i motionen, nämligen att det inte är tillfredsställande
med den ordning som kommit till stånd efter 1926, att statsbidragsverksamheten
på detta område blivit uppdelad dels på skogsutdikning och dels
på torrläggning för jordbruksändamål, under det att det gamla norrländska
anslaget för utdikning av frostländiga myrmarker har indragits.

Jag har alltså endast velat i detta sammanhang uttala önskvärdheten av att
torrläggningssakkunniga måtte observera denna motion och vad nu sagts i
anledning av densamma samt att de måtte taga upp denna fråga och därvid
sätta sig i förbindelse med den sakkunskap som finnes på detta område, däribland
föreståndaren för försöksgården i Jämtland, som representerar en teoretisk
och vetenskaplig insikt, som sammanfaller med de praktiska jordbrukarnas
iakttagelser från samma trakt. Denna torrläggningsverksamhet har varit
av stor betydelse och den bör fullföljas i den mån den ännu inte bär slutfört
sin gärning.

Jag bär endast velat säga detta, och jag har icke något annat yrkande än
örn bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stöd
för de renskötande lapparna m. m.; samt

nr 41, i anledning av väckt motion angående viss ändring i kungörelsen angående
frivilligt bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 102, i anledning av Kungl. Förslag till
Maj :ts proposition nied förslag till avlöningsreglemente för de högre kommu- för

nåla skolorna. de högre kom Med

tillstyrkande i huvudsak av Kungl. Maurts i proposition nr 166 fram- mu1f£j%aslc0''
lagda förslag hade utskottet i förevarande utlåtande hemställt, att riksdagen
måtte

1. godkänna av chefen för finansdepartementet förordat förslag till avlöningsreglemente
för de högre kommunala skolorna, med iakttagande av viss
av utskottet föreslagen redaktionell ändring;

2. godkänna av departementschefen förordat förslag örn uppräkning av ersättningen
åt biträdande lärare vid de högre kommunala skolorna;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet över finansärenden för den 5 mars 1943 förordats meddela a)

bestämmelser örn avlöning åt lärare, som anmält, att han icke ville underkasta
sig det nya avlöningsreglementets villkor och bestämmelser,

b) provisoriska avlöningsbestämmelser för budgetåret 1943/44 för Övningslärare
vid de högre kommunala skolorna,

c) bestämmelser örn provisoriskt dyrortstillägg och provisorisk avlöningsförstärkning
under budgetåret 1943/44 åt vissa Övningslärare vid nämnda
skolor;

4. bemyndiga Kungl. Maj:t

a) att förordna örn tillämpning av avlöningsreglementet för de högre kommunala
skolorna å lärare, vilken icke övergått till de provisoriska avlöningsbestämmelserna
under budgetåret 1942/43 för lärare vid kommunala flickskolor,
kommunala mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor,

b) att utfärda de övergångsbestämmelser för här ifrågavarande befattningshavare,
vilka kunde visa sig erforderliga utöver de övergångsstadganden, som
innefattades i avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna,

c) att vidtaga de ändringar i gällande statsbidragsbestämmelser, som föranleddes
av föreskrifterna i avlöningsreglementet för de högre kommunala skolorna
eller av vad eljest i nämnda statsrådsprotokoll förordats.

Det av utskottet förordade förslaget till avlöningsreglemente upptog i 4 §
ett stadgande, att för kvinnlig lärare lönegrad icke skulle omfatta den för lönegraden
angivna högsta löneklassen.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Pauli ansett, att utskottet
bort förorda sådan jämkning i Kungl. Maj :ts förslag, att kvinnlig lärare
vid här ifrågavarande skolor med avseende å rätt att åtnjuta lön i högsta löneklass
inom vederbörande lönegrad jämställdes med kvinnlig lärare vid allmänt
läroverk.

Herr Pauli; Herr talman! Jag har tillåtit mig att till detta statsutskottets
utlåtande foga en reservation. Det framgår av dess lydelse, att jag inte har
avsett att här resa ett yrkande, som skulle innebära, att åttonde huvudtitelns
slutsumma ökades med omkring 150,000 kronor. När jag fann, att jag stod
ensam i utskottet, ansåg jag det inte möjligt att uppta någon strid om den
saken. Anledningen till att jag likväl avgett denna reservation och här begärt
ordet är, att jag har velat fästa kammarens uppmärksamhet på själva den
principiella innebörden i denna fråga.

Det gäller det nya lönereglementet för högre kommunala skolor. Det är en
fortsättning på vad som beslöts i fjol beträffande lönereglementet för folkskolorna.
De sakkunniga, som tillsattes 1941, fingo bland annat det direktivet,

Första kammarens protokoll 19JfS. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Förslag till avlöning sreglemente för de högre kommunala skolorna. (Forts.)
att det vid utredningen borde eftersträvas att såvitt möjligt bringa befattningshavarnas
löneförhållanden i överensstämmelse med det senaste statliga lönesystemet.
Detta direktiv kunde alltså ingalunda anses innebära, att man skulle
göra något undantag för de kvinnliga befattningshavarna utan tvärtom. Inte
dess mindre föreslogo de sakkunniga, nu åtföljda av Kungl. Majit och statsutskottet,
att man inte skulle låta de kvinnliga lärarna avancera till den
högsta löneklassen. Detta lia de sakkunniga själva uttryckligen förklarat vara
principiellt oriktigt. De sakkunniga säga nämligen, att »beträffande kvinnliga
lärares rätt att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad
kunna ur principiell synpunkt inga bärande skäl anföras för att bibehålla
nu gällande undantagsbestämmelser för kvinnliga lärare vid det statsunderstödda
kommunala undervisningsväsendet».

När de sakkunniga inte desto mindre lia frångått denna av dem öppet erkända
princip, så har det skett, sorn det heter, med hänsyn till rådande statsfinansiella
förhållanden. Som kammaren torde erinra sig, fattade riksdagen i
fjol beträffande folkskolorna motsvarande beslut. Riksdagen gick alltså även
den gången emot den princip, som statsmakterna tidigare med kraft ha fastslagit,
nämligen likalönen. Men de statsfinansiella synpunkterna voro vid beslutet
i fjol av en helt annan tyngd och bärkraft än de äro nu. I fjol gällde det
en merkostnad på över 4 miljoner kronor, här gäller det en merkostnad på icke
fullt 150,000 kronor, närmare bestämt 148,000 kronor. Man kan verkligen fråga
sig, örn det kan vara motiverat, att en sakkunnigkommitté, en regering och en
riksdag gå ifrån en princip, vilken de uttryckligen erkänt vara riktig, för att
kunna spara ett belopp på 148,000 kronor. Naturligtvis är även detta pengar,
men jag undrar, örn det kan anses vara tillräckligt mycket för att motivera
detta principiella avsteg och denna orättvisa mot ifrågavarande lärarkår.

Akademiskt bildade kvinnors förening har anfört, att det »måste betecknas
såsom orättvist, att de vid högre kommunala skolor anställda kvinnliga lärarna,
som hade samma utbildning och fullgjorde en tjänstgöring likvärdig med de
statsanställda lärarnas, och som därför avlönades efter enahanda löneplan, av
statsfinansiella skäl skulle berövas den löneförmån, som uppflyttning i högsta
löneklassen innebure». Inom skolöverstyrelsen hade en reservant också hemställt,
att denna undantagsbestämmelse skulle upphävas för de högre kommunala
skolornas anställda, och skolöverstyrelsen förklarade, att det i princip är riktigast,
att även kvinnliga lärare skola kunna uppnå högsta löneklassen. Men
skolöverstyrelsen nöjde sig till skillnad från sin reservant med att uttrycka en
förhoppning, att den nu gällande och av de sakkunniga föreslagna olikheten
mellan manlig och kvinnlig lärares lön så snart som möjligt måtte bortfalla.

Jag vill också framhålla en detalj i de sakkunnigas argumentering för bibehållandet
av denna skillnad. Deras motivering går som sagt i främsta rummet
ut på att staten gör en besparing, men dessutom säga de, att ifrågavarande
kvinnliga lärare relativt nyligen lia fått sina löner reglerade. Detta är sant,
men det är ju lika sant beträffande samtliga statsanställda lärare och beträffande
de manliga kommunalanställda. Därför är det alldeles obegripligt, att
ett sådant argument skall framföras endast i fråga örn de kvinnliga kommunalanställda
lärarna. Det finns helt enkelt inte någon rim och reson i ett sådant
resonemang.

Jag har med dessa ord, herr talman, velat inför kammaren understryka, att
både de sakkunniga och hörda myndigheter med kraft ha fastslagit, att här
kränkes en princip, och att avsteget från denna princip stödes dels med ohållbara
skäl, dels med ett statsfinansiellt argument, som inte har någon större
tyngd. Jag vill därför sluta med att instämma i skolöverstyrelsens förhoppning,
att under sådana omständigheter denna anmärkningsvärda skönhetsfläck

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Förslag till avlöning sreglemente för de högre kommunala skolorna. (Forts.)
på det nya lönereglementet snarast möjligt skall avlägsnas. När det inte gäller
ett större belopp än detta, böra statsmakterna inom en icke alltför avlägsen
framtid kunna ställa sig till efterrättelse de principer, som från alla håll ha
erkänts vara riktiga.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag har ingenting att anmärka alls mot
herr Paulis yttrande, utan jag skall be att få instämma till alla delar i vad
han har sagt. Det är åtskilliga av statsutskottets medlemmar, som göra alldeles
detsamma. Att herr Pauli fått stå som ensam reservant beror åtminstone vad
mig beräffar på den omständigheten, att vi försummat att väcka motion i ämnet.
Därför vore det från vår sida närmast ett slag i luften att anföra reservation i
ärendet. Jag är emellertid glad över att herr Pauli ändå har varit djärv nog
att framföra dessa synpunkter i riksdagen, som helt överensstämma med mina.
Men som herr Pauli själv antydde, är det ju omöjligt att ställa ett yrkande på
den motivering, som han framlade. Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 103, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat sin hemställan i två särskilda, med
A och B betecknade punkter, av vilka den förra var indelad i 20 med 1—20 betecknade
moment.

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis och punkten A på det sätt, att, mom. 1—19 föredroges
i ett sammanhang och mom. 20 särskilt för sig.

Punkten A.

Mom. 1—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 20.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
A. Forslund m. fl. (1:43) och den andra inom andra kammaren av herr E.
Ericsson i Åtvidaberg m. fl. (II: 53), hade hemställts, att riksdagen ville besluta
hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag snarast möjligt till riksdagen örn
fortsatt förstatligande av de kommunala mellanskolorna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande momentet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t snarast
möjligt måtte förelägga riksdagen förslag örn fortsatt förstatligande av de
kommunala mellanskolorna.

Herrar Oscar Olsson, Pauli, Sven Larsson, Magnusson, Jonsson i Eskilstuna
och Holmdahl samt fru Alven hade anmält reservation i fråga om utskottets
yttrande över motionerna 1:43 och 11:53 angående fortsatt förstatligande av

Anslag till de
allmänna läroverken
m.m.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
de kommunala mellanskolorna ävensom utskottets hemställan rörande skrivelse
i ämnet.

Herr Pauli: Herr talman! På denna punkt finns det en reservation av mig
själv och flera ledamöter av utskottet. Jag beklagar, att den är blank, så att
kammaren inte kunnat göra sig en klar föreställning örn varför den avgivits. I
själva verket är skillnaden i sak mellan den ståndpunkt, som intas av utskottets
majoritet, och den, som reservanterna intagit, synnerligen obetydlig. Hela utskottets
utlåtande utom de två sista punkterna återfanns även i det enhälliga
förslag, soln kom till statsutskottet från andra avdelningen. Men medan utskottsavdelningen
vid de anförda förhållandena icke hade funnit det erforderligt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhöll örn förslag i ämnet, så
har utskottet.på grund av ett i utskottsplenum framkastat förslag anhållit om
en sådan skrivelse.

Jag för min del har inte mycket att invända mot att riksdagen använder
skrivelsens form för att .uttrycka sin positiva ståndpunkt i frågan, och hade
ärendet återremitterats till avdelningen och motiveringen alltså kunnat överarbetas,
, är det mycket möjligt, att full enighet hade kunnat vinnas. Det är
emellertid^ så, herr talman, att den motivering, som här har åstadkommits, är
så pass dålig ur rent logisk .synpunkt, att vi reservanter rent ut sagt ha känt
oss generade för att sätta våra namn under den.

Här påpekas,^ vilket vi också hade anfört, att departementschefen för sin
del hade framhållit, »att den omständigheten, att ifrågavarande spörsmål för
närvarande är föremal för utredning i ett vidare sammanhang givetvis icke
utesluter att framställningar örn särskilda sådana skolors ombildning till statliga
realskolor kunna vinna beaktande, därest vägande skäl härför prövas
vara för handen». Detta instämma alltså även vi i. Vidare heter det: »Såsom
utskottet ovan framhållit föreligga sådana skäl beträffande de mellanskolor.
som hava sitt rekryteringsområde inom en tämligen vidsträckt rayon.» Alltså
understryker utskottet här, att även om departementschefens förslag hade
gått igenom, så hade det funnits möjlighet att förstatliga kommunala mellanskolor
i det ena fallet efter det andra, där det fanns sådana bärande skäl. Till
slut heter det: »Med hänsyn härtill anser utskottet att förslag snarast möjligt
bör föreläggas riksdagen till fortsatt förstatligande av de kommunala mellanskolorna.
»

Nog är detta en ganska egendomlig slutledningskonst. På grund av att det
nu finns möjlighet att förstatliga olika mellanskolor i fall efter fall, skall
riksdagen skriva och begära ett förslag snarast möjligt örn ett allmänt förstatligande
av de kommunala mellanskolorna. Det torde vara tydligt, att
detta resonemang saknar sammanhang. Men meningen kan ju ändå anses uppenbar:
man vill å ena sidan, att förstatligande skall komma till stånd i
fall efter fall, och å andra sidan att det snarast möjligt skall bli ett allmänt
förstatligande.

Som jag redan har. sagt, har inte jag — och säkert inte heller mina medreservanter
— någonting emot själva denna tanke. Jag är fullt övertygad om
att de synpunkter, som ha framlagts i motionerna, örn kommunernas svårigheter
och den tunga, som åvilar dem för upprätthållandet av de kommunala
mellanskolorna, ha goda skäl för sig. Jag är också övertygad örn att det finns
mångå kommunala mellanskolor här i landet, som skulle ha förtjänat att förstatligas
redan tidigare. Under senare år har detta ju endast skett med en
enda. Jag hade tillfälle att under den Norrlandsresa, som statsutskottets andra
avdelning för någon tid sedan företog, besöka en sådan kommunal mellanskola.
Det var i Lycksele. Jag fick det mycket bestämda intrycket — vilket

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till de allmänna läroverken m. ira. (Forts.)
jag också ansåg mig kunna uttala vid besöket där — att just denna mellanskola
och mellanskolor, som arbeta under motsvarande förhållanden, borde få
bli förstatligade så snart som möjligt. Därför finns det inte någon saklig
meningsskiljaktighet mellan utskottet och reservanterna, och jag har inte någon
anledning att här ställa något annat yrkande än det, som framställts av
utskottet. Yad jag har velat med detta anförande är att klargöra för kammaren
det historiska sammanhang, som ligger bakom reservationen, och anledningen
till att vi inte utan vidare ha velat svälja denna motivering, som
lider av ganska betydande stilistiska brister.

Herr talman! Jag har alltså inte något annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande moment
hemställt.

Punkten B.

I denna punkt hade utskottet hemställt, att nedannämnda motioner, nämligen
1:211 och II: 311, 1:229 och II: 330, I: 227 och II: 331, I: 22 och II: 31,
1:228 och 11:328, 11:316, 11:65, 1:218, 11:317, 1: 217 och 11:329, 1:79
och II: 97, I: 21 och II: 29, 1:159 och II: 231, II: 101 samt II: 156, i den mån
de icke finge anses besvarade med vad utskottet i det föregående anfört, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I de likalydande motionerna I: 211, av herr E. Näsström m. fl., och II: 311,
av herr K. J. Andersson i Alfredshem m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte, i enlighet med skolöverstyrelsens förslag, besluta, att samrealskolan i
Örnsköldsvik skulle successivt från och med budgetåret 1943/44 ombildas till
högre samläroverk, samt att medel för budgetåret 1943/44 måtte anvisas för
detta ändamål med 15,469 kronor.

I de likalydande motionerna I: 229, av herr E. Lindbärg m. fl., och II: 330,
av herr G. Pettersson i Hällbacken m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att samrealskolan i Ludvika skulle från och med budgetåret
1943/44 successivt ombildas till högre allmänt läroverk med 3-årigt latin- och
realgymnasium.

I motionen I: 218, av herr Olsson, Oscar, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att de vid 1940 års riksdag fattade besluten örn ett maximum av 35
lärjungar i realskolans högsta klass och avskaffande av rätten till uppdelning
av vissa klasser med mer än 24 lärjungar skulle upphävas från läsåret 1943/44
samt att medeltjänstgöringstiden för ämneslärarna vid läroverken och högre
kommunala läroanstalter tills vidare skulle ökas med en veckotimme.

Beträffande de fyra förstnämnda motionerna hade utskottet i motiveringen
anfört:

»I motionerna 1:211 och 11:311 samt 1:229 och 11:330 hava yrkanden
framställts örn att samrealskolorna i Örnsköldsvik och Ludvika från och med
nästa budgetår successivt skulle ombildas till högre allmänna läroverk. Departementschefen
har även berört denna fråga och för sin del anfört, att starka
skäl talade för upprättandet av nya statliga gymnasier i landsorten, exempelvis
i Örnsköldsvik och Ludvika eller på annan ort i Bergslagen samt i Sollefteå.
Utskottet, som delar denna uppfattning, vill understryka önskvärdheten
av att i första hand de delar av landet, vilka för närvarande intaga en i gymnasiehänseende
mindre gynnad ställning, bliva tillgodosedda med gymnasier.
I nu rådande läge anser utskottet i likhet med departementschefen att försiktighet
beträffande utvidgning av gymnasieorganisationen i allmänhet bör iakt -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
tagas och kan därför icke biträda de i motionerna framställda yrkandena. Utskottet
förutsätter emellertid, att 1940 års skolutredning ägnar frågan om
den nuvarande fördelningen av de statliga gymnasierna mellan olika delar avlandet
en ingående översyn, i syfte att i sådant avseende ernå en ur olika synpunkter
jämn och rättvis uppdelning av desamma. Härvid synes böra beaktas,
att upprättandet av ett gymnasium på ett håll måhända kan kompenseras
genom en avveckling på ett annat håll av gymnasielinjer, som äro svagt rekryterade.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att, sedan nämnda översyn
vidtagits och därest de statsfinansiella förhållandena sådant medgiva, för riksdagen
framlägga förslag i ämnet. Utskottet anser sig likväl böra framhålla,
alt synnerligen starka skäl tala för upprättandet snarast möjligt av ett statligt
gymnasium i Örnsköldsvik, vilken fråga torde kunna lösas utan avvaktan
på att resultatet av omförmälda översyn föreligger. Med vad utskottet sålunda
anfört torde motionerna 1:211 och 11:311 samt 1:229 och 11:330 få anses
besvarade.»

I fråga örn motionen 1:218 hade utskottet yttrat:

»Såsom av den i det föregående lämnade redogörelsen framgår begärde 1942
års riksdag utredning angående en uppmjukning av gällande regler för sammanslagning
av klassavdelningar på realskolestadiet. Den av skolöverstyrelsen
i ämnet framlagda, utredningen utvisar, att icke oväsentliga pedagogiska olägenheter
äro förknippade med nuvarande anordning, men att en uppmjukning
i enlighet med de av riksdagen ifrågasatta riktlinjerna skulle draga en årlig
merkostnad av 70,000 kronor. Departementschefen har av statsfinansiella skäl
ansett, sig icke nu kunna förorda ett genomförande av en dylik uppmjukning.
I motionen 1:218 har yrkats, att ifrågavarande regler måtte helt upphävas
från och med nästa läsår och att de härigenom uppkommande ökade kostnaderna
— beräknade till omkring 420,000 kronor för år — skulle kompenseras
genom utsträckning av ämneslärarnas tjänstgöring med en veckotimme. Bland
läroverkslärarna förefinnes alltjämt ett icke ringa mått av arbetslöshet, vilket
så vitt utskottet kan finna skulle ytterligare accentueras genom ett beträdande
av ^ den i förevarande motion angivna vägen. Tjänstgöringsskyldigheten för
ifrågavarande lärare har genom statsmakternas beslut redan två särskilda
gånger höjts med sammanlagt en veckotimme. Att ytterligare öka tjänstgöringstiden,
innan arbetslösheten blivit eliminerad, anser utskottet sig — i överensstämmelse
med den ståndpunkt, som intogs av fjolårets riksdag — icke
kunna tillstyrka. Utskottet ställer sig alltså avvisande till ifrågavarande motion
i nu berörda del. Utskottet kan av statsfinansiella skäl icke heller biträda
det i motionen framställda förslaget i övrigt. Utskottet anser sig emellertid
böra framhålla önskvärdheten av att Kungl. Majit alltjämt ägnar frågan örn
en uppmjukning av ovannämnda sammanslagningsregler uppmärksamhet och
så snart förhållandena så medgiva för riksdagen framlägger förslag till åtgärder,
ägnade att undanröja nu föreliggande olägenheter på omförmälda område.»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herr Boman och fru Alvén
ansett, att utskottets yttrande i fråga örn motionerna 1:211 och 11:311 samt
1: 229 och 11:330 bort hava följande lydelse:

»I motionerna —--i ämnet. Utskottet anser sig likväl böra framhålla,

att synnerligen starka skäl tala för upprättandet snarast möjligt av statliga
gymnasier i Örnsköldsvik och Ludvika, vilka frågor torde kunna lösas utan
avvaktan på att resultatet av omförmälda översjm föreligger. Med vad
--.— anses besvarade.»

Enligt en annan reservation hade herr Oscar Olsson ansett, att utskottets yttrande
i fråga örn motionen I: 218 bort hava följande lydelse:

»Såsom av---en veckotimme. Tydligen kan ett bifall till motionen

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
varken öka arbetslösheten bland läroverkslärarna eller medföra ökade utgifter
för statsverket. Utskottet förutsätter nämligen å ena sidan att anslaget for
avlöningar till övrig icke-ordinarie personal icke får överskridas på grund av
att motionen bifalles, och å andra sidan att endast sa stor del av höjningen
av den genomsnittliga tjänstgöringen uttages, att antalet extralärare pa grund
därav icke blir mindre än det i anslaget beräknade. Il a utskottet tillstyrker
bifall till motionen, sker det med instämmande i departementschefens i motionen
citerade uttalande, ’att en tillfällig höjning nied exempelvis en halv eller
en hel veckotimme icke kan sägas vara i och för sig orimlig under förhallanden,
då av den enskilde måste krävas en större arbetsprestation än som under
normala förhållanden uttages’. Utskottet haller före, att läroverkslärare, som
icke äro inkallade, med jämnmod skola finna, sig i denna tillfälliga höjning av
siri tjänstgöring, då deras ställning dock är ojämförligt bättre än deras inkallade
kollegers.»

Herr Engberg: Herr talman! Jämte flera av kammarens ledamöter har jag
varit med örn att underteckna en motion örn inrättande av ett gymnasium i
Örnsköldsvik. Den utredning, som verkställts inom skolöverstyrelsen, har också
lett till det resultatet, att förläggandet av ett nytt gymnasium till Västernorrlands
län är i högsta grad motiverat och att Örnsköldsvik i det fallet träder
fram i första planet. Jag erinrar örn hurusom när Stockholm har 39,124 skolpliktiga
barn, så finns det samtidigt i Stockholm 2,255 i gymnasiet. Västernorrlands
län har 36,965 skolpliktiga barn men bär bara omkring 350 i gymnasiet.
Herrarna se, vilken oerhörd skillnad som råder.

Orsaken till att vi motionärer ha varit angelägna örn att få fram ett gymnasium
i Örnsköldsvik är helt enkelt, att särskilt denna del. av Ångermanland
står i den stora industriella framrycknirigens och utvecklingens tecken. Vi
ha stora för att inte säga ofantliga industrisamhällen alldeles, in på knutarna
till Örnsköldsvik, men speciellt arbetarbefolkningen och de mindre, bemedlade
i övrigt lia, inte möjlighet att låta sina barn gå igenom ett gymnasium av det
enkla skälet, att ingen har råd att betala de årliga inackordermgskostnader,
som fordras för att sända dem antingen till Umea eller till Härnösand.

Skolöverstyrelsen har ju också helt behjärtat detta och trätt i bräschen för
gymnasiet i Örnsköldsvik.

Jag ber nu att få begagna tillfället att tacka statsutskottet för att det sa
kraftigt har understrukit behovet av att detta gymnasium snarast möjligt kommer
till stånd och gjort det under den formen, att utskottet anser, att. frågan
kan lösas utan samband med den pågående skolutredningen. Vi motionärer
önska därur utläsa, att därest icke proposition i frågan kommer till nästa
års riksdag, statsutskottet är berett att även på motion föreslå riksdagen, inrättande
av detta gymnasium. Vi kunna visserligen beklaga,, att frågan icke
blev löst redan i år, men vi kunna också förstå, att betänkligheter av statsfinansiell
natur ha funnits. Med detta uttalande från utskottet bör det dock
vara naturligt, att frågan örn ett gymnasium i Örnsköldsvik finner sin lösning
vid nästkommande riksdag.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I herr Engbergs yttrande instämde herrar Velander, Söderkvist och Gillström.

Herr Persson: Herr talman! Då jag jämte andra ledamöter av denna kammare
väckt en av dc motioner, som här avhandlas, skall jag be att få säga
några ord. Det är motionen I: 79, som är likalydande med motionen II: 97. Utskottet
har nämligen här trots instämmande i motionens syfte ej ansett sig

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
kunna omedelbart tillstyrka något av våra yrkanden. Jag är givetvis å andra
sidan tacksam för att utskottet i alla fall har funnit våra yrkanden värda beaktande
och förklarat, att desamma böra bli föremål för utredning.

Motionerna avse ju att ge landsbygdens ungdom möjlighet att skaffa sig en
något bättre medborgerlig bildning, och speciellt namnes då realexamen. Därvid
riktas blicken särskilt på de nya korrespondens-realskolor, av vilka vi på senare
tid ha fått rätt många här i landet, ej minst i Norrland. Detta har skett genom
ett mycket gott initiativ från Hermods korrespondensinstitut i Malmö och
N. K. I.-skolan i Stockholm. Dessa korrespondens-realskolor avse att föra barn,
som genomgått folkskolan, fram till realexamen genom korrespondensstudier,
och man räknar med att kunna göra detta på ungefär två och ett halvt år. Enligt
motionärernas mening äro dessa skolor värda synnerligt beaktande och ävenledes
statens stöd och det så snart som möjligt, och detta fastän de ännu inte
hunnit prestera några resultat i form av avlagda examina. De första av dessa
skolor började nämligen sin verksamhet höstterminen 1941 och lia alltså nu
verkat i snart två år.

Intressant är, att de tillämpa något olika metoder. Hermodsinstitutets skolor
lia korrespondensstudier varje veckodag ungefär sex timmar örn dagen på skollokalen
under ledning av en studieledare, som hjälper eleverna med t. ex. uttalet
av de främmande språken och för övrigt ger behövliga upplysningar till korrespondensbreven
samt genom förhör utövar en viss kontroll över elevernas arbete.
De egentliga lärarna sitta i Malmö och utöva sin undervisning genom
korrespondensbreven och genom att rätta de insända svarsuppgifterna. Hermods
lägger sålunda huvudvikten vid den själv verksamhet, som är korrespondensundervisningens
bärande idé. Sista terminen är vid dessa skolor avsedd att utgöras
av en preparandkurs vid institutet i Malmö med undervisning och även
laborationer under ledning av läroverkslärare eller andra, som äro kompetenta
att undervisa i läroverk.

N. K. I.-skolan åter tillämpar en kombination av korrespondensundervisning
och muntlig undervisning. Det senare gäller för språk, matematik och laborationer,
och undervisningen handhas där av lärare med läroverkskompetens. I
regel pågår denna muntliga undervisning 12 timmar i veckan, två eller tre
dagar i veckan. En preparandkurs före examen anses icke behövlig i detta
fall.

Något avgörande omdöme örn de båda olika metodernas värde i jämförelse,
med varandra är det naturligtvis för tidigt att nu fälla, Vi få vänta, tills de
hunnit prestera resultat i form av examina. Hermods har för närvarande 25
dylika realskolor i verksamhet och N. K. I ett 30-tal.

Synnerligen intressant är att i den katalog, som Hermods har utgivit angående
sina realskolor innevarande termin, ta del av hurusom eleverna komma
från de mest skilda hem. Sålunda uppgives, att av 431 elever 133 äro barn till
jordbrukare och fiskare, 64 till arbetare i olika yrken, 40—50 till vardera kategorierna
hantverkare, företagare, förmän och lägre tjänstemän. Även högre
tjänstemän och fria yrken äro representerade bland föräldrarna. Man kan sålunda
konstatera ett verkligt intresse för denna nya skolform bland alla befolkningslager
på vår landsbygd.

Man behöver inte tvivla pa att vi här fatt en skolform, som för barn från
landsbygden och mindre samhällen kan komma att betyda oerhört mycket, och
statsmakterna böra därför enligt min mening stödja denna skolform, ju förr
dess hellre.

o Utskottet har mycket riktigt påpekat, att med den teoretiska inriktning, som
vart högre .skolväsen, har, går den ungdom, som genomgått högre läroanstalter,
i stor utsträckning förlorad för praktiskt arbete. Jag och mina medmotionärer

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslay till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
vilja häremot framhålla — och det påpekas också i motionen — värdet av skolformer,
som icke medföra, att barnen ryckas ifrån sina hem och sin naturliga
miljö under skoltiden. Vi önska god allmänbildning åt så många som möjligt
av landsbygdens barn, såväl för att de därmed skola uppnå likställighet med
städernas barn, vilka ju ha många olika skolformer att välja på, som ävenledes
och inte minst såsom grundval för utbildningen åt olika håll, ej minst för jordbruk
och andra näringar. Vi äro nämligen av precis samma mening som utskottet,
när det framhåller, att det mången gång har förekommit en övervärdering
av de s. k. intellektuella yrkena här i landet. Vi mena sålunda, att den
högre utbildningen skall förbehållas de verkliga studiebegåvningarna, men då
skall det även där vara likställighet mellan städer och landsbygd1, åtminstone
i största möjliga utsträckning. För övrigt mena vi, att man bör skapa bästa
möjliga grund för en god yrkesutbildning, och det är därför vi ha ansett realskolexamen
vara ett för många synnerligen lämpligt pensum.

Vid övervägande av denna sak ha vi också framkastat tanken på en speciell
realexamen med hänsyn tagen till vidare utbildning i jordbruk. Vi ha tänkt oss
en praktisk realexamen med jordbrukslinje i analogi med redan befintliga tekniska,
handels- och hushållslinjer. Vi lägga givetvis härvidlag, som vid vanlig
realskolexamen, huvudvikten på de allmänbildande ämnena och anse inte, att
man kan få in någon mera ingående yrkesundervisning i denna och givetvis inte
heller någon mera ingående föreningskunskap, utan det skall vara i stort sett
de vanliga allmänbildande ämnena. Men dessutom skall litet större vikt läggas
vid vissa ämnen, som också utgöra en god grund för vidare utbildning, i detta
fall i jordbruk. Vi tänka då på vissa naturvetenskapliga ämnen, kemi t. ex. Vi
tänka även på samhällskunskap och bokföring och kanske ytterligare något
annat ämne. Vi mena, att det skulle vara särskilt värdefullt att få en dylik
grund genom denna praktiska realexamen med jordbrukslinje för våra dagars
blivande jordbrukare, såväl för jordbrukets egen skull som även för den verksamhet,
som en stor del av dessa säkerligen komma att utöva i våra sig alltmer
utbredande föreningar, och även för deras kommande arbete i det kommunala
livet.

Jag förstår mycket väl, att det inte går att för dagen komma längre än i utskottsförslaget,
och jag tänker därför inte framställa något säryrkande. Med
den stora vikt, som jag emellertid fäster vid dessa angelägenheter, kan jag inte
underlåta att uttala den förhoppningen, att skolutredningen skall beakta motionens
synpunkter och även kunna komma med positiva förslag och det så
snart som möjligt. Örn det, trots allt, skulle dröja ännu någon tid, så vill jag
rikta en vädjan till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, att
han mätte finna möjlighet att i alla fall framlägga förslag, och det helst till
nästa år, om beviljande av stipendier till korrespondensundervisning. Jag tänker
då givetvis främst på de bär av mig förut omtalade korrespondensrealskolorna,
men jag tänker ävenledes på korrespondensstudier i andra sammanhang,
även mera yrkesutbildande, och jag gör detta desto mera. som det ju som bekant
nu kommer att bil ännu mera korrespondensstudier i lantbruk, sedan Sveriges
lantbruksförbund också har gått in för att starta ett korrespondensinstitut
för jordbrukets speciella behov.

Jag vill ävenledes på den andra punkten av motionen rikta en hemställan till
chefen för ecklesiastikdepartementet. Jag hoppas nämligen, att det skall bli
möjligt för honom att också försöksvis öppna vissa möjligheter till att i någon
form pröva en praktisk jordbrukslinje vid en eller annan av våra realskolor.

Ja, herr talman, med detta har jag intet annat yrkande än örn bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herrar Bror Nilsson, Lodenius och Guslaf Elofsson.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag tar inte till orda för att på något
sätt gå emot de båda senaste talarna, som ha uppträtt under denna punkt i utskottsförslaget.
Jag kan inte göra det redan av det skäl, att jag är ense med
dem praktiskt taget.

Att jag har begärt ordet vid denna punkt beror på en annan omständighet.
I ett fall har nämligen statsutskottet tagit en ståndpunkt, för vilken inte något
som helst sakskäl kan uppdrivas. Statsutskottet har inte heller anfört några
sakskäl för sin ståndpunkt, endast rena svepskäl. Det är enligt min mening så
mycket mer oförsvarligt, som det här är fråga örn bibehållandet av en försämring
av effektiviteten av vårt undervisningsväsen, vilken inte borde få förekomma
en enda dag längre än som är alldeles nödvändigt.

Herrarna se vad det är fråga örn dels i den av mig avgivna reservationen mot
utskottsförslaget och dels i den motivering till mitt uttalande, som finnes i
min av utskottet på sid. 63, 6-i och 65 anförda motion. Bland dem av herrarna,
som äro något vidare intresserade av skolfrågor och kritik av vårt skolväsen
för närvarande, är det väl inte någon, som är okunnig om den skarpa kritik, sorn
har riktats emot de för stora klasserna i våra skolor, inte minst i våra läroverk.
År 1937 vidtog också riksdagen en åtgärd för att i någon mån råda bot
på detta elände — elände enligt allas mening, som ha uttalat sig i frågan. Riksdagen
beslöt nämligen år 1937, att högsta klassen i realskolan inte skulle få ha
högre elevantal än 30. Elevantalets maximum sänktes från 35 till 30. Men redan
år 1933 hade det utkommit en förordning, som tillåter skolorna att i alla
begynnelseklasser för språk, svenska och främmande språk, uppdela under
första året dessa klasser i två avdelningar, såvida elevantalet var över 20. I
praktiken kom detta att gälla när antalet blev över 24. Det var en synnerligen
viktig nyhet i vårt undervisningsväsen beroende på de dåliga resultat, som man
i synnerhet i språk har att uppvisa i våra skolor. Enligt uppgift av en av de ledande
männen i skolkommissionen är det över 40 procent av alla elever i realskoleklasserna
för pojkar, som inte kunna flyttas vid vårterminens slut, och de
allra flesta underbetygen givas just i språk. Är 1940 var det på grund av kriget
och krisläget helt naturligt, att man sökte utvägar till besparingar på alla
områden. Och eftersom man kunde spara något över 400,000 kronor genom att
upphäva dessa reformer under 1930-talet, så upphävde man dem, som det hette,
»provisoriskt». Beträffande realskolan hade reformen gällt fyra år. Och nu har
provisoriet gällt fyra år. Så ser det ut med provisoriet.

Strävan efter ytterligare besparingar inom skolväsendet fortsatte 1941 och
1942. Då ha vi uttalanden både från departementschefen, från besparingsberedningen
och från riksdagen, att det går mycket väl för sig utan någon skada för
undervisningen att öka läroverkslärarnas tjänstgöringstid med en timme i veckan,
varigenom de visst inte komma upp till den maximitjänstgöringstid, som
de äro skyldiga att underkasta sig. Men däremot ville inte vare sig departementschefen,
beredningen eller riksdagen, att man då skulle göra det på
grund av att man inte ville öka arbetslösheten bland lärarna. Det är mycket
riktigt och mycket behjärtansvärt, men man tycker att högsta ledningen för
vårt skolväsen skulle ha varit intresserad av att se den utvägen att komma undan
detta elände i undervisningen, som man har kommit in i, när en utväg
fanns, enligt vilken det inte skulle kosta staten ett enda öre att återställa förhållandena
före 1940, och enligt vilken utväg inte en enda lärare skulle behöva
avskedas.

En sådan utväg finnes och har funnits alltsedan man kom underfund med,
att tjänstgöringstiden kunde utsträckas med en timme i veckan för läroverkslärarna,
utan att det på något sätt skulle kunna anses orimligt under nuvarande
förhållanden med ett sådant provisorium. I min motion har jag påvisat

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
detta. Jag har påvisat, att om denna timmes tilläggstjänstgöring uttages av
läroverkslärarna, så kan det göras på ett sådant sätt, att inte en enda lärare
behöver avskedas därför, så vitt man upphäver denna försämring i vårt undervisningsväsen,
som gjordes 1940. Fet finna herrarna, sorn lia haft tid och tillfälle
att läsa igenom min motion. I slutet av redogörelsen för den på sid. 65
i utlåtandet påvisas hur många lärare, som blevo fria på grund av ökningen
av elevantalet i klasser och avdelningar. Och det påvisas också hur många,
som skulle behövas, örn dessa maximisiffror sänkas. Det bleve 121 i ena fallet
och 106 i det andra, örn man utgår från den siffra, som skolöverstyrelsen har
anfört.

Nå, då blir det kanske, säger man, trots allt något tiotal lärare, som behöva
avskedas? Nej, det blir det visst inte. Det beror helt enkelt på tillämpningen
av det beslut, som jag ville, att riksdagen skulle fatta. Det är en motiveringshistoria,
som framgår av min reservation på sid. 95. Beträffande denna
väg, varigenom å ena sidan inte en enda lärare skulle behöva avskedas och
varigenom å andra sidan undervisningseffekten skulle bli densamma som före
försämringen 1940, säges följande i mitt förslag till statsutskottsutlåtande:
»Timligen kan ett bifall till motionen varken öka arbetslösheten bland läroverkslärarna
eller medföra ökade utgifter för statsverket. Utskottet förutsätter
nämligen å ena sidan att anslaget för avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
icke får överskridas på grund av att motionen bifalles, och å andra sidan
att endast så stor del av höjningen av den genomsnittliga tjänstgöringen
uttages, att antalet extralärare på grund därav icke blir mindre än det i anslaget
beräknade.» Vad säger statsutskottet till denna min motivering? Jo,
det är det egendomliga, att statsutskottet säger: »Bland läroverkslärarna förefinnes
alltjämt ett icke ringa mått av arbetslöshet, vilket så vitt utskottet kan
finna skulle ytterligare accentueras genom ett beträdande av den i förevarande
motion angivna vägen.» Detta är fullkomligt omöjligt, som jag har visat. Sedan
säger utskottet: »Tjänstgöringsskyldigheten för ifrågavarande lärare har genom
statsmakternas beslut redan två särskilda gånger höjts med sammanlagt
en veckotimme. Att ytterligare öka tjänstgöringstiden, innan arbetslösheten
blivit eliminerad, anser utskottet sig —• i överensstämmelse med den ståndpunkt,
som intogs av fjolårets riksdag — icke kunna tillstyrka.» Utskottet
stöder sig på att förra årets riksdag icke gick denna väg, men förra årets riksdag
observerade tydligen inte, att det är ett rent formellt skäl, enär det inte
skulle bli en enda arbetslös lärare mer på detta sätt.

Så kommer frågan örn den pålagda timmen. Man kan ju läsa ut här, att det
skulle vara något obilligt, att man ökade tjänstgöringstiden för läroverkslärarna
med ytterligare en veckotimme, sedan den två särskilda gånger höjts
med sammanlagt en veckotimme efter löneregleringen. Mina herrar, detta är
inte någon löneregleringsfråga. Här är en fråga, som på sin höjd kan ställas
så: skall riksdagen taga hänsyn till en god undervisning, en så god undervisning,
som det går att få, eller skall riksdagen taga hänsyn till eventuella
önskemål från läroverkslärarkåren att slippa undan en timmes längre tjänstgöring
i veckan? Riksdagen har i grund och botten redan tagit ståndpunkt.
Departementschefen också. Departementschefen sade 1942, att en tillfällig
höjning med exempelvis en halv eller en hel veckotimme inte kunde sägas vara
i och för sig orimlig under förhållanden, då av den enskilde måste krävas en
större arbetsprestation än under normala förhållanden uttagits. Jag antar,
att departementschefen tycker så i år också. Det kan han ju få tillfälle att
förklara, örn han överhuvud taget bryr sig örn denna fråga. Under förutsättning,
att departementschefen har samma inställning i år som under fjolåret,
anser departementschefen att det inte heller är orimligt att av den enskilde

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
utkräva en större arbetsprestation än som uttages under normala förhållanden,
och att denna hemställan till lärarkåren i det fallet inte kan betecknas såsom
orimlig. Men det har riksdagen också givit sitt bifall till. Riksdagen har inte
haft något att anmärka mot en sådan synpunkt. Nu tror jag faktiskt beträffande
var läroverkslärarkår, att det gäller, som det står senare i min reservation:
»Utskottet håller före, att läroverkslärare, som icke äro inkallade, med jämnmod
skola finna sig i denna tillfälliga höjning av sin tjänstgöring, då deras
ställning dock är ojämförligt bättre än deras inkallade kollegers.» Det tror
jag väl också, att riksdagsmännen gå in på, att de läroverkslärare, som slippa
att vara inkallade och få tjänstgöra, lia en så pass avundsvärd ställning i
jämförelse med de inkallade, att den där extra timmen inte skulle betyda
något så värst mycket för dem.

Jag är själv läroverkslärare — före detta läroverkslärare — herr Pauli anmärker
tydligen på, att jag tog mig en hederstitel, som jag inte hade rätt till
— jag är f. d. läroverkslärare, och för att hindra en viss misstydning av den
saken skall jag be att få påpeka, att jag tjänstgjort som läroverkslärare de
två sista höstterminerna innan jag övergick till pensionsåldern.

Jag är fullt medveten örn att det inte är roligt att pålägga adjunkterna vid
läroverken en timmes längre tjänstgöring än vad de nu ha, så pass betungade
som de flesta av läroverksadjunkterna äro. Med lektorerna är det ju ett annat
förhållande. Men som departementschefen mycket starkt har påvisat är det
inte orimligt att taga ut denna extra veckotimme rent provisoriskt under nuvarande
förhållanden, och då, mina herrar, är frågan den: anser riksdagen, att
den skadegörelse på vår undervisnings effektivitet, som ligger i försämringen
efter 1940, inte skulle motivera detta ändå i och för sig rätt så obetydliga extra
arbete, som det skulle innebära för läroverkslärarna, när de äro i stånd att
hjälpa upp saken.

Som sagt: jag bär inte frågat läroverkslärarna om den saken. Och inte någon
annan heller. Jag håller mig till de rimliga anspråk, som departementschefen
och riksdagen anse ligga i den väg, som jag har föreslagit, och därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av mig under punkt 3) sid. 95
avgivna reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag skall be att få ge min ärade utskottskamrat
herr Oscar Olsson det erkännandet, att han tillhör de oförtröttligas skara. Han
kom i fjol fram med ett i det närmaste likadant yrkande. Det avstyrktes liksom
nu av hela statsutskottet med undantag av honom själv, och det avslogs
av riksdagen, men han hyllar tydligen den gamla engelska satsen »try, try
again». Och jag skulle inte alls anse det otänkbart, att han försöker igen nästa
år och kanske en hel lång rad av år. Men hur ofta han än upprepar sin argumentering,
så tror jag inte att den blir mera övertygande.

Han kopplar här ihop två frågor, som inte ha något med varandra att göra.
I fråga örn uppmjukningen av bestämmelserna örn elevantalet har utskottet
med full tydlighet uttalat sig. Utskottet säger, att det vill »framhålla önskvärdheten
av att Kungl. Maj :t alltjämt ägnar frågan örn en uppmjukning av
ovannämnda sammanslagningsregler uppmärksamhet och så snart förhållandena
så. medgiva för riksdagen framlägger förslag till åtgärder, ägnade att
undanröja nu föreliggande, olägenheter på omförmälda område». Utskottet har
alltså på den punkten precis samma åsikt som herr Oscar Olsson; det vill gärna
lia detta gjort.

Så säger han: ja, men den kostnad, som detta skulle draga, kunna vi genast
få bort genom att höja tjänstgöringen för läroverkslärarna med en veckotimme.
Och sedan utbrister han i indignerade ord örn det orimliga i att inte ut -

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
kräva en större arbetsprestation av dessa nu än under normala förhållanden.
Det är likväl så, som utskottet har påpekat, att tjänstgöringsskyldigheten för
ifrågavarande lärare genom statsmakternas beslut redan har två särskilda
gånger höjts med sammanlagt en veckotimme. Den har alltså två gånger höjts
på grund av icke normala förhållanden, men att göra det nu igen och utan att
det på något sätt sker i samband med en reglering av lönerna, det kan knappast
anses vara rimligt eller riktigt.

Jag vill inte ingå i någon närmare diskussion örn skillnaden mellan lektorernas
och adjunkternas tjänstgöring. Det hör knappast hit och skulle säkert
inte intressera kammaren att höra. Jag vill bara påpeka, att de två saker,
som herr Olsson talar örn, inte täcka varandra. Det finns ingen garanti för
att alla de extralärare, som skulle bli arbetslösa genom en ökad tjänstgöring
för de ordinarie lärarna, just skulle ha samma ämnen som de, vilka skulle
tjänstgöra vid de ifrågavarande avdelningarna i realskolan. Det finnes ju
speciella gymnasieämnen, t. ex. klassiska språk, som inte skulle komma i
fråga.

Jag skall inte ägna denna fråga några flera ord. Jag anser, att jag kan
hänvisa till det beslut, som riksdagen fattade i fjol i denna fråga och som jag
anser vara fullt motiverat även i år. Jag hänvisar för övrigt till vad utskottet
har sagt i saken.

Beträffande den andra och mera betydelsefulla fråga, som har berörts här
i debatten, örn upprättande av nya statliga gymnasier, så är det ju riktigt, som
herr Engberg påpekade, att utskottet har understrukit de starka skäl, som tala
för upprättandet snarast möjligt av ett statligt gymnasium i Örnsköldsvik.
Utskottet bär också sagt, att starka skäl tala även för upprättande av nya
statliga gymnasier i Ludvika eller på annan ort i Bergslagen samt i Sollefteå.
Men utskottet har ställt Örnsköldsvik i främsta rummet. Jag vill naturligtvis
låta den tolkning, som herr Engberg gav åt detta utskottets uttalande, stå för
hans egen räkning. Vi ha skrivit just vad här står, och vi mena det och ingenting
annat. Jag förutsätter, att det snart kommer att bli ett anförande örn
gymnasium i Ludvika, och jag vill därför redan nu säga, att utskottet till
fullo behjärtar de skäl, som kunna anföras för Kopparbergs län, vilket måste
anses mycket torftigt försett med möjligheter i detta avseende. Utskottet har
överhuvud taget skrivit så välvilligt det har kunnat på denna punkt, och jag
tror inte, att motionärerna lia någon anledning att inte känna sig tillfreds.

Beträffande det anförande, som hölls angående vissa realskolors utbyggande
med jordbrakslinjer och därmed sammanhängande önskemål, har jag inte
någonting att tillägga till vad utskottet har sagt på den punkten. Utskottet
har inte velat uttala något omdöme örn värdet av detta uppslag, men har dock
framhållit, att frågan kan böra utredas. Vi kunna verkligen inte utan närmare
undersökning bedöma, huruvida det är möjligt att förse en realskola med en
jordbrukslinje med alla de tekniska utrustningsdetaljer, som höra till detta.
Just därför ha vi önskat, att saken skall undersökas i samband med de många
andra skolfrågor, som för närvarande ligga under utredning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Boman: Herr talman! I motsats till herr Engberg kan jag icke börja
med att ge statsutskottet en komplimang för välvillig behandling av den fråga
som ligger mig örn hjärtat.

Såsom framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr 150 har skolöverstyrelsen
gjort framställning örn att bl. a. samrealskolan i Ludvika bordo ombildas till
högre läroverk. Departementschefen har emellertid med hänsyn till de statsfinansiella
svårigheterna icke ansett sig kunna föreslå bifall till skolöversty -

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
relsens framställning. Man måste givetvis hysa respekt för de ekonomiska betänkligheterna,
men alldeles oavsett dem bör det väl skiftas någorlunda rättvist
mellan de olika landskapen. De samhälleliga anstalter, som staten i princip
har åtagit sig att svara för, böra väl fördelas på sådant sätt, att icke vissa
provinser med fullt fog kunna säga att de äro missgynnade. Så är dock fallet
med Kopparbergs län när det gäller den högre undervisningen. Det går i genomsnitt
80,000 invånare på varje gymnasium i vårt land och det finns — såsom
Damgar av tabellen i utlåtandet -— län där man har ett gymnasium på
respektive 64,000, 66,000 och 73,000 invånare o. s. v. I Kopparbergs län som
har en kvarts miljon invånare finns det emellertid bara ett enda läroverk. Situationen
skulle icke vara så svår, örn länet icke vore så stort och örn vi i angränsande
län hade närbelägna städer till vilka vi kunde skicka den begåvade ungdomen.
Jag tror icke, att ungdomen i Kopparbergs län är mindre begåvad än
ungdomen i de län där man har ett gymnasium per 60,000 invånare.

Nu har utskottet riktat en beställning till departementschefen örn att taga
upp Dagan örn ett gymnasium i Örnsköldsvik. Jag gratulerar och lyckönskar
vederbörande till det, men när man säger att den frågan torde kunna lösas
utan avvaktan av den beramade, eller kanske rättare sagt beryktade, översynen,
borde det också vara möjligt att lösa läroverksfrågan för Västerbergslagen samtidigt.
Den reservation, som jag och en annan ledamot av statsutskottet avgivit,
innebär ingenting annai än att samma vädjan som fogats till Ömsköldsviksförslaget
också skall gälla för Ludvika.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till den av mig
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Brandt och Lindblom.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att den, fortsatta överläggningen i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 265, 266, 268 och 269.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 268, av herr Petersson, Knut, och herr Ericsson, Carl Eric. i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående inrättande av en överstyrelse för yrkesutbildning
;

269, av herr Näslund m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.;

nr 270, av herr Holmström m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1943/44:

nr 271, av herr Berg, Robert, i anledning av Kungl. Majis proposition angående
vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för
budgetåret 1943/44;

nr 272, av herr Sundberg m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 273, av herr Löfvander m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 274, av herr Persson m. fl., i anledning av Kungl. Majis proposition med
förslag till lag om allmänna vägar m. m.;

Onsdagen den 19 maj 1943 f. m.

Nr 17.

nr 275, av herr Elofsson, Gustaf, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om allmänna vägar m. m.;

nr 276, av herr Lodenius m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 277, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn allmänna vägar m. m.;

nr 278, av herr Mannerskantz m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor;

nr 279, av friherre De Geer m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statliga vägorganisationen ''samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor;

nr 280, av herr Andersson, Karl, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor;

nr 281, av herrar Gustavson och Mattsson, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande
anslagsfrågor;

nr 282, av herr Ljungdahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor;
ävensom

nr 288, av herr Ljungdahl m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den statliga vägorganisationen samt vissa vägväsendet berörande anslagsfrågor.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till kontrollstyrelsen;

nr 118, i anledning av väckt motion örn ersättning åt Lovisa Magnussons
dödsbo för viss genom förskingring liden förlust;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
statens järnvägar tillhöriga markområden i Södertälje och Luleå;

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1943/44 till oförutsedda utgifter; samt

nr 121, i anledning av Kungl Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag till ersättningar för skador vid eldsläckning.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 223, till Konungen angående utredning örn åtgärder för att förbättra
förhållandena för de sockersjuka.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 e. m.

In fidem
G. TI. Berggren.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Onsdagen den 19 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Anslag till de Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 103 punkallmänna
£en g
läroverken

m. 77i.

(Forts.) Herr Sundberg: Herr talman! I motion nr 22 i denna kammare har jag jämte
medmotionärer framställt yrkande örn att högre allmänna läroverket i Västervik,
_ som för närvarande endast har en gymnasielinje, nämligen en fyraårig latinlinje,
måtte utbyggas så, att där jämväl måtte inrättas en reallinje. Till stöd
för detta yrkande anföra vi motionärer den betydande stegring av lärjungeantalet,
som förekommit vid läroverket under den senaste tioårsperioden, nämligen
från 208 till 322.

Då som bekant studentexamen på reallinjen är obligatorisk för vinnande av
inträde vid en hel del läroanstalter, tekniska högskolan, skogshögskolan och
en mångfald andra, är det uppenbart att ett verkligt behov föreligger för den
av oss föreslagna utbyggnaden. Jag vill betona, att detta är ett intresse inte
endast för Västerviks stad utan kanske i lika hög grad för landsorten. Redan
nu utgöres lärjungeantalet i Västerviks läroverk till 31 procent av lärjungar
från landsorten, trots att så mångå landsortsfamiljer under nuvarande förhållanden
måste skicka sina barn till läroverken i Linköping, Norrköping, Sigtuna
eller andra städer, där reallinje finnes. Vid en utbyggnad på sätt här föreslås
kommer elevantalet vid Västerviksläroverket säkerligen att betydligt ökas,
samtidigt som en betydande ekonomisk lättnad kommer att uppstå för familjer
med skolbarn i Västervik och den omgivande landsbygden.

Utskottet har icke ansett sig kunna hemställa örn bifall till motionen, men
har i vart fall en mycket sympatisk inställning till frågan genom att rekommendera
Kungl. Maj :t att efter verkställd närmare utredning pröva densamma.

Med hänsyn till denna positiva inställning till frågan vill jag inte yrka bifall
till min motion, utan vill tillämpa samma förfarande som flera talare tidigare
här i dag, när de var i sin stad sökt förfäkta sina intressen på skolområdet,
nämligen att rikta en varm vädjan till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet, att han ville välvilligt upptaga den tankegång, som
ligger bakom statsutskottets uttalande om inrättandet av en realgjonnasielinje
i Västervik, så att till nästa års riksdag kan föreläggas en proposition i ärendet.

Herr Nisser: Herr talman! Min bänkkamrat herr Boman har redan påvisat,
i vilket missgynnat läge ungdomen i Kopparbergs län befinner sig, när det
gäller att fullfölja studierna vid gymnasiet. Det är ett förhållande, som beaktats
i alla olika instanser, och det har också framhållits, att det är synnerligen
av behovet påkallat, att ännu ett gymnasium inrättas i Kopparbergs län. Det
är alltså icke behövligt att ytterligare poängtera behovet därav. Att saken
icke tagits upp i den kungl, propositionen nr 150 beror därpå, att det statsfinansiella
läget har ansetts vara sådant, att med denna fråga finge tills vidare
anstå.

. Enligt de kalkyler, som föreligga, skulle kostnaden under det första året röra
sig omkring 28,360 kronor. Det är alltså ett ganska blygsamt belopp. Det är

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
för närvarande vid pass 145 ungdomar från länet, som besöka gymnasier i
andra län. och örn nian beräknar kostnaden för vistande vid gymnasium i ett
annat län till åtminstone 1,000 kronor per elev, skulle det betyda en utgift av
145,000 kronor om året. Siffran torde inte vara för högt beräknad. Detta är
alltså en ekonomisk belastning, som lägges på de enskilda familjerna, och man
tycker då att det kunde vara rimligt, att staten i stället toge på sig den ganska
ringa merkostnaden för att inrätta ett gymnasium i Ludvika. Nu vill jag inte
påstå att man skulle spara in hela detta belopp av 145,000 kronor, ty det blir ju
bara en klass till att börja med. Då gymnasiet är fullt utbyggt, skulle kostnaden
stiga till 97,800 kronor, och då skulle man ju kunna bereda plats åtminstone
för en stor del av dessa, som nu söka sig till gymnasier i andra län.
Jag vill inte heller bortse från att en del av deni, som skola besöka gymnasiet i
Ludvika, skulle få lov att inackorderas där, när de komma från avlägsna orter.
Det vore dock inte mer än rimligt, att staten övertoge en del av den kostnad,
som nu i så stor utsträckning vilar på de enskilda familjerna. Dessutom är det
en stor olägenhet, när man skickar barn till gymnasier i andra län, att jle för
så avsevärd lid skiljas från sina hem. Det är ju av.stor betydelse i dessa åldrar,
att ungdomen så mycket som möjligt får vistas i sina egna hem eller i närheten
av dem och inte på främmande ort på inackorderingsställen, där man inte vet,
hur de få det och vilka inflytelser de kunna bli utsatta för.

Beträffande Ludvika tillkommer, att Stora Kopparbergs Bergslag håller på
att taga upp en ny gruvdrift där, vilket torde medföra, att ganska många familjer
komma att inflytta till Ludvika eller trakten däromkring, och dessa skulle
då kunna få sina barn placerade i detta nya gymnasium.

Jag vill med dessa ord ha ytterligare poängterat det stora behovet av att
detta gymnasium i Ludvika verkligen kommer till stånd, och jag tror inte det
är för mycket begärt, att denna utbyggnad av skolan där äger rum redan nu.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den av herr Boman och
fru Alvén avgivna reservationen.

I herr Nissers yttrande instämde herrar Sundvik och Lindström.

Herr Näsström: Herr talman! Jag ber först att helt och fullt få instämma
i vad landshövding Engberg här nämnde angående gymnasiet i Örnsköldsvik,
men därutöver vill jag erinra örn några förhållanden.

Eealskolan i Örnsköldsvik är nu den största realskolan i landet, frånsett de
tre största städernas realskolor. Den har 478 elever, vilket är ett avsevärt antal.
I många år ha- vi väntat på detta gymnasium, och när nu skolöverstyrelsen
kom med tre alternativa förslag, det första omfattande Örnsköldsvik, Ludvika
och Sollefteå, det andra Örnsköldsvik och Ludvika och det tredje alternativet
— örn endast ett gymnasium skulle inrättas — Örnsköldsvik, då trodde vi säkert,
att nu skulle frågan äntligen lösas, särskilt som vi lia en rad ungdomar,
som togo realskoleexamen i fjol och som lia väntat på detta gymnasium. Emellertid
koni detta på grund av statsfinansiella skäl inte heller nu till stånd, trots
att kostnaden för det första året skulle bli endast 15,000 kronor.

Vi böja oss för dessa skäl, men med det uttalande, som statsutskottet gjort,
hoppas vi och tro, att vid 1944 års riksdag frågan ändå skall lösas, och vi
vädja till departementschefen, att hail till 1944 års riksdag måtte avlämna proposition
i ärendet.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag avslutade mitt sista anförande med
att påvisa, att statsutskottet inte hade kunnat angiva något enda sakskäl
för sin ståndpunkt att vilja bibehålla de försämringar i undervisningen, som

Första kammarens protokoll ll)]tS. Nr 17. (i

82 Nr 17. Onsdagen den 19 maj 194S e. m.

Anslay till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
genomfördes vid 1940 års riksdag. När herr Pauli ingick på bemötande, anförde
han, såsom kammaren kanske lade märke till, inte heller några som helst
sakskäl. Det första han sade var, att redan i fjol hade hela utskottet underkänt
mina synpunkter, men att i år hade jag upprepat mina argument. Men det
är litet besynnerligt, om någon vill kalla detta för sakskäl. Sedan kom det
någonting — jag vet inte, om man skall kalla det till allmänhetens upplysning
eller förvillande — som gick ut på att jag skulle lia gjort mig skyldig till en
hopkoppling av två frågor, som inte ha något med varandra att skaffa.

Vilka två frågor, som inte lia nied varandra att skaffa, är nu detta? Den
första är bibehållandet av försämringar, vars enda motivering var att deras
avlägsnande kostar pengar, och den andra var, att genom åtskilliga yttranden
av departementschefen, besparingsberedningen och även riksdagen kommit i
dagen, att dessa försämringar kunna avskaffas utan att det kostar någonting.
Logiken i uttalandet, att dessa två saker inte skulle ha något med varandra att
göra, tycker jag är besynnerlig. Örn den enda orsaken till att försämringarna
inte skola avskaffas är, att avskaffandet kostar pengar, och det visar sig att
avskaffandet inte behöver kosta pengar, så tycker jag att det inte är fråga
örn två saker, utan om en enda sammanhängande sak.

Det är ett viktigt spörsmål: det vill jag också poängtera. Även örn inte statsutskottet
funnit att det är viktigt, är det andra som funnit att det är det. Målsmännens
förening har ända sedaii sin begynnelse som ett av sina främsta önskemal
satt upp mindre klasser. Läkarna, som yttrat sig örn undervisningen och
dess press, lia krävt mindre klasser. Läroverkslärarna voro ju den kår, som
starkast talade för den ordning, som jag nu vill lia igen efter försämringarna
1940, och de framlade för riksdagen de mest övertygande skäl och fingo därigenom
till stånd förändringarna 1933 och 1937. Det enda skälet, varför riksdagen
skulle tillåta försämringarna att kvarstå, är att riksdagen gjorde det i
fjol, men det tycker jag snarare är ett formellt skäl än ett sakskäl.

Nu litar herr Pauli på att Kungl. Majit kommer att. så snart förhållandena
medge det, se till att dessa, försämringar avlägsnas. Det hade förhållandena
medgivit redan i år för att inte säga i fjol. Vad är det för något icke utsagt,
som kan ligga bakom detta herr Paulis uttalande? »To, det är en förutsättning,
en lönereglering för läroverkslärarna måste sättas i samband med detta
förhållande, således ett försök att göra denna fråga helt enkelt till en lönefråga.
Herr Pauli gjorde ett försök att stärka den synpunkten, när han pekade
på att tjänstgöringstiden för läroverkslärarna redan har höjts två gånger
efter den senaste löneregleringen. Detta är inget skäl alls. ty de höjningarna
gjordes före 1940, innan försämringarna kommo till, och redan innan dessa två
utsträckningar av läroverkslärare as tjänstgöringstid på sammanlagt en timme
företagits, hade folkskollärarna utan någon lönereglering av riksdagen ålagts
två timmars och småskollärarinnorna ända upp till fyra timmars längre tjänstgöring.
Det skall väl inte i detta fall räknas med två måttstockar, en för folkskolan
och en för läroverkslärarna?

De uttalanden av departementschefen som jag hänvisar till, de uttalanden
från besparingsberedningen som jag hänvisar till och de uttalanden från riksdagen
som jag hänvisar till, ha alla fällts efter denna ökning av tjänstgöringstiden,
som herr Pauli talar om. Det är otvetydiga uttalanden. Departementschefens
är det tydligaste. Han säger, att en tillfällig höjning med exempelvis en
halv^ eller en hel veckotimme icke kan sägas vara i och för sig orimlig under
förhållanden, då av den enskilde måste krävas en större arbetsprestation är
som under normala förhållanden uttages. Jag vet inte heller om läroverkslärarkåren
själv anser detta vara något orimligt krav. Jag skulle närmast vara
benägen att tro, att kåren inte anser det, även om dess representant bär i kam -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
maren gör gällande, att det skulle vara det naturliga. När det är läroverkslärarna
själva, som ivrigare än någon annan ha gått i spetsen för de bestämmelser
rörande lärjungeantalet, som 1940 års riksdag avskaffade, så kan jag
inte tänka mig, att inte läroverkslärarkåren i stort sett skulle vara beredd att
rent tillfälligt taga på sig den börda, som kan ligga i en timmes utsträckning
av tjänstgöringstiden för att få till stånd dessa enligt dess mening normala
förhållanden igen.

Så var det något, som liknade ett sakskäl i vad herr Pauli anförde, och det
var, att de garantier som jag ställde för att det inte skulle kosta staten ett
enda öre att få försämringarna, avskaffade på den väg jag anvisar, möjligen
inte skulle vara hållbara, därför att de båda kategorierna lektorer och adjunkter
med hänsyn till sin tjänstgöring inte täckte varandra. Jag hade verkligen inte
trott, att jag skulle få höra det skälet här i kammaren igen. -— Herr Pauli
säger nu, att han inte sade så; jag antecknade emellertid det uttrycket, att
dessa kategorier icke täcka varandra i fråga örn undervisningen. Jag är ju
mycket glad, om herr Pauli tar tillbaka det uttlandet, men för den händelse
han i en eller annan form skulle vidhålla det, skall jag fästa uppmärksamheten
på vad det är fråga örn.

Det exempel, herr Pauli i det sammanhanget anförde, var att det finns lektorer,
t. ex. i klassiska språk, som icke kunna tagas i anspråk, såvitt jag förstod,
för andra ändamål på sådant sätt, att någon utjämning för deras vidkommande
skulle komma till stånd. Först och främst äro dessa lärare i klassiska
språk inte så många, att jag tror de skulle betyda någonting, och för
det andra menar jag, att det torde väl inte ens för dessa lärare vara så ställt,
att de inte kunna få mera än minimitjänstgöring, om de skola hålla sig till
sina ämnen. Och örn det skulle vara så illa ställt, så finns det inga lärare i
klassiska språk som äro så begränsade, att de inte skulle kunna åtaga sig
t. ex. undervisning i antikens historia, där de äro mera kompetenta än de allra
flesta historielärare. Detta är i och för sig en småsak, men det är det enda,
som har anförts emot möjligheten av att det program, som jag här framlagt,
skulle kunna genomföras. Inte ens den anmärkningen håller.

Örn någon kommer att tänka på att dessa lektorer endast tjänstgöra på gymnasiestadiet
och att det här är fråga örn den stora mängden timmar på realskolestadiet,
så vill jag fästa uppmärksamheten på att det visst inte är bara
lektorer, som undervisa i gymnasiet, utan det är fullt av adjunkter också. Genom
att lektorerna få en timmas tjänstgöring mera på gymnasiestadiet befrias
ju adjunkter från tjänstgöring där, och större del av deras tjänstgöring
kan flyttas ned på realskolestadiet.

Det finns verkligen inga luckor, där man kan sätta in något bräckjärn i
fråga örn det resonemang som här i motionen och reservationen har förts för
avskaffandet av den försämring som genomfördes vid 1940 års riksdag.

Fortfarande, herr talman, måste jag yrka bifall till min reservation.

Herr Panli: Herr talman! Det händer inte så ofta här i riksdagen, att en
enskild utskottsledamot begär att riksdagen skall, utan att saken har utretts
genom vederbörande myndigheter och övervägts av regeringen, vidtaga ändringar
av det slag, som nu föreslås. Och jag undrar, örn denna kammare blir
mera benägen att göra så i detta fall, därför att den föregående ärade talaren
tar rätt mycken tid i anspråk. Jag skall inte efterlikna honom i det avseendet,
utan jag skall svara honom helt kort.

Herr Oscar Olsson ville bestrida, att det var två olika saker, han rörde sig
med. Det är ju ingenting som kan bestridas. Det är faktiskt två skilda frågor,
som han behagat sammankoppla, och även om han sedan i sitt anförande rörde

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
sig varvtals med dessa två olika saker, förbli de ändå helt olika och tillhöra
skilda områden. Naturligtvis kail man säga som herr Oscar Olsson, att genom
den ena ändringen kan man skaffa pengar till den andra, meli på det sättet
kan man ju koppla ihop vilka frågor i statsbudgeten som helst och säga att
vi kunna genomföra det eller det utan att det kostar någonting, om vi ta pengar
därtill genom att ändra på en helt annan sak. Det är ett ganska godtyckligt
tillvägagångssätt.

Herr Olsson nedlade mycken möda på att bemöta en anmärkning jag gjorde
och gav mig komplimangen, att den »något liknade ett sakskäl», nämligen att
de kategorier lärare, han rörde sig med, inte täcka varandra. Han hade emellertid
råkat ut för en missuppfattning, då han trodde att jag talade örn lektorer
och adjunkter. Jag skall försöka utreda saken så, att den blir alldeles
klar och tydlig.

Örn de ordinarie lärarna skulle få en timme mer i veckan, så bli en del extralärare
arbetslösa; det är uppenbart. Genom att då lärarna i latin och grekiska
— för att ta som exempel ämnen, vilka endast förekomma på gymnasiet — få
ökad tjänstgöring, bli en del extralärare i latin oell grekiska arbetslösa. De
ändringar i fråga örn elevantalet i vissa avdelningar inom realskolan, som även
utskottet har på det varmaste rekommenderat, skulle medföra ett ökat behov
av huvudsakligen lärare i moderna språk. Hur det skall kunna hjälpa extralärarna
i latin och grekiska från att bli arbetslösa, att vissa kolleger till dem.
som undervisa i tyska och engelska, få arbete på realskolestadiet. är svårt att
begripa. Herr Oscar Olsson kan naturligtvis svara som han gjorde nyss, att
latinlärarna inte äro sämre än att de kunna undervisa även i andra ämnen —
de kunna ta moderna språk — men så sköta vi ju inte undervisningen vid våra
läroverk, och herr Oscar Olsson, som ömmar så starkt för undervisningens kvalitet,
borde inte vara riktigt nöjd med sådana anordningar. När man gör latinlärare
arbetslösa, avhjälper man inte det med att man skaffar arbete åt
lärare i moderna språk.

Jag skall för övrigt bara tillägga en sak. I slutet av reservationen står det:
»Utskottet håller före, att läroverkslärare, som icke äro inkallade, med jämnmod
skola finna sig- i denna tillfälliga höjning av sin tjänstgöring, då deras
ställning dock är ojämförligt bättre än deras inkallade kollegers.» Detta är
ju en fullkomligt ovidkommande synpunkt. Dessutom är det oriktigt, ty de inkallade
lärarna äro väl inte alltid inkallade hela året, och när deras inkallelser
upphöra, återvända de till sina läroverk. Då skulle de få den här lilla presenten
av herr Oscar Olsson, att även de fått sin tjänstgöring ökad. Jag förstår
inte, vad den där lilla vädjan till de inkallades känslor har med denna sak att
göra, vare sig sakligt eller ur andra synpunkter.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande örn bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Herr talman! Jag bär icke begärt ordet för att deltaga i
diskussionen mellan herrar Oscar Olsson och Pauli, men, jag önskar lämna några
upplysningar, som röra det planerade gymnasiet i Bergslagen.

Departementschefen har. när han talat om detta spörsmål, nämnt Ludvika
eller »annan ort i Bergslagen», och utskottet begagnar sig av samma ordalag
i sitt yttrande. Det är nämligen inte bara Ludvika, som är intressent i det här
fallet, utan det finns flera framåtgående samhällen i Bergslagsbygden. som
äro intresserade av detta spörsmål.

Min hembygd har tagit några initiativ i frågan. Vi lia nämligen däruppe på
gränsen till Kopparbergs län ett framåtgående samhälle, Fagersta brukssamhälle,
som väl inom en mycket snar framtid kommer att vara huvudpunkten i
en ny stad med omkring 10,000 invånare. I denna bygd har det visat sig fin -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
lias ett mycket starkt intresse för en utökning av skolorganisationen. Vi ha
sedan gammalt en kommunal mellanskola. På bara en mils avstånd, i Norberg,
finns det en kommunal mellanskola, och andra mellanskolor i Västerbergslagen
i Kopparbergs län ligga nära intill samma bygd.

.Tåg tror att det är klokt att riksdagen i det läge, vari denna fråga nu befinner
sig, icke binder sig för någon bestämd plats.

I reservationen av herr Boman och fru Alvén vill man fa ett förhandslöfte
för Ludvika. Det är mycket möjligt att det blir Ludvika, men jag tror att man
på det stadium, vari frågan nu befinner sig, inte bör göra något förhandsuttalande
som binder, detta med tanke på att en hel del synpunkter, som icke ha
blivit beaktade i den föregående utredningen, kunna komma att^ framföras. Utredningsmannen
var visserligen uppe i Fagersta och tog reda på förhållandena
där samtidigt med att hail, besökte de andra platserna — Avesta är också diskuterat
i detta sammanhang — men nämnde inte något örn detta i utredningarna.
Detta är anledningen till att jag har begärt ordet för att be herrarna uppmärksamma,
att det inte är skäl att nu ta ståndpunkt till frågan om platsen,
förrän man får klarhet i hur stor gymnasieorganisationen skall bil. Det finns
säkert elevmaterial för gymnasium både i Ludvika och Fagersta, men det är
inte alldeles säkert, att det inom en snar framtid kommer att finnas ekonomiska
förutsättningar att upprätta gymnasier på bägge dessa platser. Även Avesta
har förresten diskuterats i detta sammanhang.

Innan man kan överblicka dessa spörsmål ur såväl finansiell och geografisk
synpunkt som med hänsyn till befolkningsförhållandena, synes^ det mig vara
riktigast, att kammaren i detta läge följer utskottets yttrande på denna punkt,
vilket återfinnes på sid. 26 i betänkandet, till vilken motivering jag ber att fa
yrka bifall.

Herr Olsson, Oscar: Med anledning av vad herr Pauli nu senast anfört,
skulle jag vilja säga, att han väl ända inte torde kunna komma ifrån att ställningen
för dem som icke äro inkallade, även örn de varit inkallade någon del av
året, är ojämförligt mycket bättre än för de kolleger, som fortfarande äro inkallade.
Den saken, tycker jag är självklar.

Herr Pauli drar nu helt plötsligt och omotiverat fram en alldeles ny förklaring
till en eventuell arbetslöshet, en förklaring, sorn aldrig förekommit tidigare
i denna fråga. Det vi hela tiden lia talat örn i riksdagen i detta sammanhang
är, att arbetslösheten inte skulle ökas. Nu kommer herr Pauli och säger:
»Man kail, tänka sig, att det blir en extralärare, en språklärare, som tages in,
och en extralärare, som är lärare i klassiska språk, sorn kominer bort.» Ja.
sådant kan tänkas, men det är inte mycket troligt. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att arbetslösheten inte blir större för det, det blir precis lika många
extralärare som få arbete i alla fall, och det är det, som vi hela tiden talat
örn, både i utskottet och i kammaren.

Det har vidare riktats den invändningen mot mitt förslag, att riksdagen, utan
att Kungl. Majit fått pröva saken och endast på grund av min motion, skulle
hux flux anta en sådan historia. .

Jag vill i det avseendet fästa herr Paulis uppmärksamhet på att lian själv i
fjol i statsutskottet var med örn att, skriva följande: »Utskottet vill likväl
framhålla, att en höjning av den nuvarande^ tjänstgöringsskyldigheten enligt
utskottets uppfattning icke torde medföra sådana olägenheter, att en åtgärd
i dylik riktning i och för sig bör anses utesluten.» Detta sade riksdagen, detta
säde utskottet och detta sade herr Pauli redan i fjol. Departementschefen sade
det icke bara i fjol utan också året dessförinnan.

En anmärkning bland dem, som herr Pauli riktade mot mig, kunde vara be -

86 Nr 17. Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Anslag till de allmänna läroverken ni. rn. (Forts.)
fogad, om deli riktats åt annat håll, nämligen så. att vederbörande skolmyndighet
borde lia tagit upp den här frågan, för att den, skulle ha kommit fram till
riksdagen i sådant skick, att herr Pauli här i dag kunde ha ansett den även
varit val beredd, rent formellt.

Herr Boman: Herr talman! Jag skall liksom herr Norman i Fagersta inte
lägga mig i de små uppgörelserna mellan herrar Oscar Olsson och Pauli. Jag
tror nästan att det vore en mycket praktisk lösning, att de hade en privat riksdag,
så att vi andra kunde få i lugn och ro avgöra viktigare angelägenheter.

Jag begärde ordet, när jag märkte, att den fråga, varom jag talat, nämligen
gymnasief rågan i Ludvika, började bli bygdepolitik. Jag vill understryka, att
jag tillhör en med Ludvika konkurrerande stad, men jag har inte ifrågasatt att
förlägga ett gymnasium till Avesta. När jag har talat om att förlägga det till
Ludvika, är min inställning fotad på den långa rad av utredningar, som försiggått
sedan 1938 och av vilka en utredning, företagen 1939 av någon tjänsteman.
som jag vill minnas heter Knöös, satte Ludvika i främsta rummet. Sedan
har Örnsköldsvik seglat fram och står nu som nr 1. Jag har ingenting att anmärka
däremot. Jag har i min reservation försökt förena ståndpunkterna och
har därför föreslagit både Örnsköldsvik och Ludvika.

När herr Norman talar örn detta uttryck — som någon skrivit in i papperen
— om Ludvika eller »annan ort i Bergslagen», så förstår jag av herr Normans
anförande, att detta »annan ort» åsyftar Fagersta-Västanfors, men jag
har svårt att föreställa mig, att en ecklesiastikminister med något sinne för
traditioner skulle förlägga ett läroverk till en ort, som är så ny. att den inte
ens själv ännu vet, vad den skall komma att heta.

Jag vill understryka, innan vi gå att fatta beslut i denna fråga, att vad vi
i Kopparbergs län begära, det är. att vi åtminstone i någon mån likställas där
med de andra landskapen i landet. Jag upprepar, vi äro i oerhört hög grad
missgynnade i fråga om gymnasier, ty vi ha på 250,000 invånare blott ett
gymnasium, medan genomsnittssiffran är 80,000 för varje gymnasium i landet
i övrigt. Och när jag förfäktar den meningen, att gymnasiet bör ligga i Ludvika
eller i Västerbergslagen, gör jag det därför, att det är en trakt, som i
folkbildningshänseende har stått före andra platser i vårt land, och det skulle
inte vara mer än en gärd av rättvisa, att vi finge ett gymnasium i den bygd,
där Karl Erik Forsslund. Rickard Sandler och Yngve Hugo m. fl. lysande
kulturpersonligheter lagt en kulturell grund, som saknar motstycke i vårt land.
nämligen Brunnsvik, och därför, herr talman, ber jag att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Norman: Jag vet. herr talman, inte, örn man kan underlåta att kalla
herr Bomans anförande för bygdepolitik. Jag ber att få påpeka, att jag icke
har förordat »någon annan plats». Jag är inte större lokalpatriot än att jag anser,
att denna fråga bör bedömas ur synpunkten av det mest praktiska, men att
ovillkorligen följa länsgränserna anser jag inte vara den allra lämpligaste utgångspunkten.

Med mitt anförande ville jag bara erinra om att här föreligga synpunkter,
som icke hittills blivit tillräckligt belysta i den föregående utredningen och att
det under sådana förhållanden inte är lämpligt, att riksdagen binder sig för en
bestämd ort. I sakfrågan äro vi ju ense örn att det är ett behov och ett mycket
starkt behov av ett gymnasium i Västerbergslagen, såsom herr Boman sade. Han
framhöll också i sitt första anförande, att örn det inte vore så långt till gymnasier
i angränsande län, skulle frågan icke vara så aktuell för honom, vad Ludvika
beträffar. Jag menar, att när slutlig ståndpunkt skall tas i denna fråga.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Anslay till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
bör man ha händerna fria, så att säga, för att ur fullt objektiva synpunkter kunna
bedöma, vilken plats som är den lämpligaste.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttiade, att
med anledning av vad därunder förekommit propositioner komme att framställas
först särskilt angående de olika delar av utskottets motivering, som
blivit föremål för ändringsyrkanden, och därefter särskilt angående utskottets
hemställan.

Beträffande utskottets yttrande i fråga om motionerna 1:211 och 11:311
samt 1: 229 och II: 330, fortsatte herr talmannen, hade yrkats dels att nämnda
yttrande skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna den
av herr Boman och fru Alvén vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets yttrande
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Tioman begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den som godkänner vad statsutskottet i utlåtande nr 103 yttrat i fråga örn
motionerna 1:211 och 11:311 samt 1:229 och 11:330, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Boman och fru Alvén vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Jct OÖ 5

Nej — 52.

Därjämte hade sju ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vidkommande utskottets yttrande i fråga örn motionen 1: 218, anförde nu
vidare herr talmannen, hade yrkats dels att berörda yttrande skulle godkännas,
dels ock att kammaren skulle godkänna herr Oscar Olssons angående
nämnda yttrande avgivna reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets yttrande i
nu angivna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Oscar, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den.

som godkänner vad statsutskottet i utlåtande nr 103 yttrat i fråga om
motionen 1:218, röstar

Ja;

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Anslag till de allmänna läroverken m. rn. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

. binner Nej, godkännes herr Oscar Olssons angående nämnda yttrande avgivna
reservation.

„ Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
pa det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
^ somville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition vad utskottet i punkten B hemställt.

f^f9 jiU Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 104, i anledning av Kungl.

Verlein, m.'' ^-a<> :^s proposition angående anslag för budgetåret 1943/44 till tekniska läroverk
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts i proposition nr 149 framlagda förslag samt motionerna
1:230 och 11:327,

1. besluta, att i Luleå skulle från och nied budgetåret 1943/44 eller den
senare tidpunkt, som av Kungl. Majit bestämdes, successivt upprättas ett
tekniskt gymnasium under förutsättning, att Luleå stad åtoge sig ej mindre
att tillhandahålla — förutom erforderliga undervisningslokaler jämte bostad
åt rektor eller motsvarande kontant ersättning — jämväl bostäder åt erforderlig
vaktmästarpersonal än även att inrätta ett elevhem, vari plats kunde
beredas för minst 40 studerande vid nämnda gymnasium;

2. besluta, att i Skellefteå skulle från och nied budgetåret 1943/44 eller
den senare tidpunkt, som av Kungl. Maj :t bestämdes, successivt upprättas ett
tekniskt gymnasium under förutsättning, att Skellefteå stad åtoge sig ej
mindre att tillhandahålla erforderliga undervisningslokaler, bostad åt rektor
eller motsvarande kontant ersättning samt bostäder åt erforderlig vaktmästarpersonal
än även att inrätta ett elevhem för det antal studerande vid nämnda
gymnasium, som av^Kungl. Majit bestämdes;

3. godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för de tekniska läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

4. godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för de tekniska läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

5. till Tekniska läroverk: Avlöningar för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 1,497,000 kronor;

6. till Tekniska läroverk: Omkostnader för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 150,200 kronor;

7. till Tekniska läroverk: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1943/44
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsansla o- av
98,300 kronor;

8. till Tekniska läroverk: Stipendier för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett anslag av 10,000 kronor;

9; till Kurser för utbildning av arbetsstudieingenjörer för budgetåret 1943/
44 å driftbudgeten under åttonde huudtiteln anvisa ett anslag av 10,000 kronor.

Herr andre vice talmannen: Utskottet är ju enhälligt i detta sitt utlåtande,
och jag har inte någon utsikt att omstämma kammaren, men jag vill ändå påtala
en detalj, som jag tycker förefaller märklig.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. lii.

Nr 17.

Anslag lill tekniska läroverk m. m. (Forts.)

Herr statsrådet Ilar ju föreslagit ett nytt tekniskt gymnasium i Luleå. Han
har vidare föreslagit en ny parallellavdelning vid gymnasiet i Örebro. Utskottet
föreslår nu ytterligare en teknisk skola i övre Norrland, nämligen i Skellefteå,
och för att finansiera denna utvidgning av programmet föreslår bl. a. statsutskottet,
att den nya parallellavdelningen i Örebro skall försvinna.

Jag tycker, att detta är väl hastigt bestämt och att det är enastående, att ett
utskott på detta sätt improviserar en helt ny skola. Herr ecklesiastikministern
måtte ha känt sig bönhörd över hövan. Men man frågar sig också, varför han
själv inte har föreslagit denna skola i Skellefteå. Det måste givetvis bero därpå,
att han anser, att staten inte har råd därtill, att statsfinansiella skäl ha lagt
hinder i vägen, därför och att han har velat vara sparsam, örn regeringen vill
vara sparsam, tycker jag icke minst att det budgetbevakande utskottet bör stå
vid regeringens sida i stället för att göra som utskottet här har gjort.

Jag undrar emellertid, örn denna improvisation harmonierar med det ekonomiska
ansvar, som statsutskottet ju framför allt bör vara bärare av. Man kan
visserligen invända, att man kan spara på annat håll, bl. a. genom indragningen
av denna parallellavdelning i Örebro, men det blir ju bara en droppe i havet. I
Örebro finns det nämligen alldeles nyinredda lokaler för den parallellavdelning,
som det nu är fråga örn —- det finns ju plats för flera parallellavdelningar
för övrigt —, ty i fjol invigdes en miljonbyggnad i örebro, i vilken utrymmen
ha beretts för detta syfte. När det huset invigdes, skedde det av den nuvarande
ecklesiastikministern, som i sitt invigningsanförande framhöll, att det är bättre
ekonomi att utnyttja de reservutrymmen och överhuvud taget de möjligheter,
som finnas i de redan befintliga skolorna, än att bygga nya sådana. Det borde
vara en oantastlig logik särskilt i nuvarande tid, då det råder så stor brist på
arbetskraft och på material för byggnader.

I Örebro finns det fullt färdiga lokalutrymmen med laboratorier och en hel
del andra saker för en eller två parallellavdelningar. En ny avdelning i Norrköping,
som också är ifrågasatt, medför ju behov av utvidgning och nya tekniska
gymnasier både i Luleå och i Skellefteå nödvändiggöra också, förmodar
jag, nya, dyrbara lokaler med laboratorier för åtminstone kemi, fysik och maskinlära.
Örebroskolan, som, det vägar jag påstå, har det största anseendet av
dessa tekniska gymnasier, har hållits mycket kort såväl av regering som statsutskott
under de sju senaste åren. Örebro tekniska gymnasium har under dessa år
fått avvisa 1,141 godkända inträdessökande, därför att det inte funnits plats
för dem vid skolan.

Från landets mångå radiofabriker, från den världsomfattande L. M. Ericssonkoncernen
och från kungl, telegrafverket är det en ständig efterfrågan på yngre
elektroingenjörer. För dessa verksamhetsområden borde en speciell utbildning
i teleteknik, elektrisk svagströmsteknik, anordnas, men några, sådana avdelningar
finnas inte vid något av statens tekniska läroverk. Vid Örebro tekniska
gymnasium finns emellertid den enda oltekniska fackavdelningen, och en elteknisk
linje bör ju därför rimligtvis förläggas dit, alldeles särskilt som Örebrogymnasiets
nybyggnad jämte egid elverk för alstring av olika strömarter
och frekvenser också bär speciellt laboratorium för teleteknik.

Jag förstår, att detta ärende kan sagås vara en Norrlandsfråga och som sådan
har det val också drivits i statsutskottet. Mim borde inte övre Norrland vara
till freds för i år med att få läroverk i Luleå?

Det är ju för resten ingalunda säkert, att norrlänningarna stanna vid dessa
skolor, därför afl; man inrättar dem särskilt för dessa bygder. I Örebro finns det
gott örn norrlänningar som arn elever vid tekniska gymnasie!. Det finns också
många, elever från mellersta Norrland, där det dock finns ett tekniskt gymnasium.
nämligen i Härnösand, och örn man frågar dem, varför de inte gå i skolan

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)
i Härnösand i stället för i Örebro, svara de. att man i Härnösand inte har de
fackavdelningar, som de vilja gå i. men också att levnadsomkostnaderna äro
så mycket lägre i Örebro än i Norrland, att skillnaden mången gång uppväger
merkostnaden för de längre järnvägsresorna.

Det förefaller mig alltså, som örn statsutskottet har börjat en smula i galen
ända; i stället för att utnyttja de resurser, som finnas, söker det skapa nya sådana
med mångdubbla kostnader.

Det är mycket starka skäl. som tala för förslaget att inrätta parallellavdelningar
vid Öreb rogymna/s i et ■— framför allt det skälet, att det är billigare än
andra förslag — men det finns betydligt svagare skäl för att inrätta ett nytt
gymnasium i Skellefteå.

Jag förstår, att jag inte kan komma någon vart med ett yrkande i enlighet
med vad jag här har framhållit såsom lämpligt, ty kammaren är inte så snabb
i vändningarna som statsutskottet tycks vara, och därför vågar jag inte försöket
att omvända den. Jag skall därför inte framställa något yrkande, utan vill
bara understryka, att frågan örn startandet av en eller helst två nya parallellavdelningar
vid Tekniska gymnasiet i örebro inte får anses genom detta vara
ställd på en avlägsen framtid, utan bör lösas så fort som möjligt. Jag hoppas
också, att ecklesiastikministern för sin del skall vara i tillfälle att avge en förklaring
i det stycket.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Det är onekligen en sensation för en
departementschef att befinnas vara mera ekonomisk än själva statsutskottet
— det har herr andre vice talmannen alldeles rätt uti — och det kan ju kanske
också ha sina sidor, om riksdagen skulle få till vana att börja ge ut mer än
vad de olika departementscheferna själva begärt. Men jag får ju erkänna, att
det här föreligger ett så gott ändamål, att jag för min del inte kan motsätta
mig statsutskottets förslag i detta avseende.

Det är ju så, att åttonde huvudtiteln, såsom många gånger har omvittnats,
far illa i dessa tider. Det beror icke på att man underskattar ändamålen med
de anslag, som där upptagas, utan det beror på att de begärda anslagen i
stor utsträckning avse sådant, som kan skjutas på framtiden. I varje fall är
det alldeles klart, att det här pågår en andlig kapitalförstöring, som väl motsvarar
den kapitalförstöring, som vi varit tvungna att tolerera på det materiella
området, för att kunna klara dagens behov. Men detta gör ju återigen, att det
är desto viktigare att tillgodose de omedelbara behoven på åttonde huvudtiteln,
och till dem har jag hela tiden räknat frågan örn yrkesutbildningen och den
tekniska utbildningen överhuvud taget. Jag har ju varit med örn att på sin tid
lägga fram en proposition örn de centrala verkstadsskolorna, som kostat mycket
pengar och ännu i dag kosta mycket pengar, jag har i år också framlagt
en proposition örn en överstyrelse för yrkesskolutbildningen, som jag hoppas
att kammaren skall se på med välvilliga ögon, och jag kan, som sagt, icke motsätta
mig det förslag, som här nu har kommit fram, örn att i något större utsträckning
än propositionen förutsätter tillfredsställa det stora behovet av
tekniska läroverk i översta Norrland. Den, som läser departementschefens yttrande
till statsrådsprotokollet, kan också där läsa mellan raderna, att det har
varit min uppfattning, att läroverk både i Luleå och i Skellefteå kunde anses
lämpligt: men jag tyckte att det vore väl mycket att fresta riksdagens tålamod
i ekonomiska ting att föra fram förslag om båda två på en gång.

Örn emellertid riksdagen vill gå med därpå, så tror jag att det är en god
sak. Det är nämligen inte bara på det sättet, att vi behöva en utvidgning av
den tekniska utbildningen överhuvud taget, utan det gäller här också en vik -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m. Nr 17. 91

Anslår/ till tekniska läroverk m. m. (Forts.)
tig norrlandsfråga, i det att man på detta sätt gör det möjligt för översta Norrland
— jag tänker särskilt på malmfälten och andra industrisamhällen — dels
att ta hand örn sina ungdomar, som nu växa upp under förhållanden, som äro
ytterst ogynnsamma -— man måste på något sätt se till. att de komma in i
något ordnat arbetsliv, som passar dem — dels ock att tillgodose det behov,
som det näringsliv, vilket vi alla hoppas skall blomstra upp i Norrland, har
av, icke blott personer med teknisk naturbegåvning, vilket befolkningen där
uppe äger, utan även av folk med teknisk utbildning.

Här föreligger alltså, som jag flera gånger påpekat, ett behov av den art,
att jag för min del gärna ser genom fingrarna med att statsutskottet här har
— örn jag får uttrycka mig så vanvördigt om högvördiga statsutskottet —
hoppat över skaklarna i ekonomiskt avseende. Jag kan inte dölja, att jag är
ganska glad att det gjort så.

Vad beträffar Örebro och de klagomål från Örebro, som av herr andre vice
talmannen framförts, anser jag dem vara fullständigt berättigade. Det förhåller
sig på det sättet, att Örebro tekniska läroverk otvivelaktigt behöver en ny
avdelning. Där står folk för närvarande nästan i kö för att engagera abiturienterna,
och det är förståndigt och klokt att utvidga detta läroverk även av de
anledningar, som herr andre vice talmannen här anförde. Det är ingenting att
göra åt den saken nu i år, men jag misstänker att om jag får tillfälle till det.
kommer jag nog att besvära riksdagen nästa år med att försöka få fram denna
nya avdelning vid örebro tekniska läroverk. Det har jag redan sagt i andra
kammaren, och det vill jag gärna stå för även i denna kammare.

Herr Pauli: Herr talman! Jag behöver inte å utskottets vägnar tillägga så
mycket till vad herr statsrådet anfört, eftersom han redan dels har givit utskottet
absolution för det »hoppande över skaklarna», som han ansåg att vi
hade gjort oss skyldiga till, och dels har lugnat herr Åkerbergs lätt förståeliga
farhågor för örebroläroverket. Jag vill emellertid framhålla ett par saker.

Den utredningsman, som undersökt frågan örn de tekniska utbildningsmöjligheterna
i Norrland, hade starkt ifrågasatt, huruvida man inte borde på en
gång upprätta två statliga tekniska gymnasier i övre Norrland. Såsom förläggningsorter
för dessa hade han förordat Luleå och Skellefteå. Även departementschefen
hade uttalat sig på ett sätt, som låg ganska nära utredningsmannens
förslag. Enligt departementschefen kunde man antingen tänka sig en
utvidgning av läroverket i Härnösand eller ock ett eller två nya tekniska läroverk,
som skulle upprättas annorstädes i Norrland. Yi befinna oss således inte
långt från den tankegång, som herr statsrådet hade. när propositionen skrevs,
och det har han själv också vitsordat.

Den övertygelse, som statsutskottet och närmast dess andra avdelning kommit
till i denna fråga, har i hög grad stärkts under en resa i de två ifrågavarande
länen, varunder vi studerade industrierna i dessa län, förläggningsmöjligheterna
och övriga betingelser. Vi funno det verkligen svårt att fälla någon
skiljedom mellan behovet i det ena och andra fallet. Det fanns ytterligt starka
skäl, som talade för tillgodoseendet av den tekniska utbildningen såväl i Norrbotten
med dess gamla välutvecklade industrier och med dc nya industrier, som
där hålla på att växa upp. lika viii som i Västerbotten, som ju kallas Sveriges
nya bergslag, och där vi Ira den intressanta, mångsidiga och dynamiskt framåtgående
industrien kring Boliden och dc övriga gruvorna där. För att inte
vara mångordig vill jag bara säga, att vi lia stannat vid vårt beslut, dels på
grund av svårigheten att göra ett val och dels på grund av att landets behov
av tekniskt utbildade ungdomar säkert är så stort, att det ingalunda kan anses
såsom en överdrift att inrätta två tekniska gymnasier i Norrland.

Anslag till
socialstyrelsen.

92 Nr 17. Onsdagen elen 19 maj 1943 e. m

Anslag till tekniska läroverk m. m. (Forts.)

.lag vill fästa uppmärksamheten på att medan gymnasiet i Luleå kommer
att omfatta två avdelningar, är gymnasiet i Skellefteå tills vidare endast lagt
på en linje, varför utskottets hopp över skaklarna inte har en alltför stor omfattning.
Vi behöva inte heller befara, att statens utgifter denna gång skola
få samma omfång som i andra liknande fall. Vartdera av de båda länens landsting
bär utfäst sig att bidraga nied 200,000 kronor till dessa tekniska gymnasier,
örn de förläggas till Norrbotten och Västerbotten. Dessutom har Luleå
redan förut förbundit sig att uppföra ett skolhem, och Skellefteå har av utskottet
fått föreläggande att göra detsamma. Det föreligger därför ur statens
synpunkt ganska goda betingelser i ekonomiskt avseende.

När det gäller Örebro, ha vi ingalunda uttryckt oss så, att det kail finnas
någon anledning befara, att det först skulle bli i en avlägsen framtid som
Örebro tekniska gymnasium kommer att få ta sina nya lokaler i anspråk genom
en utvidgning. Allt vad utskottet har sagt är att »med inrättandet av den av
departementschefen föreslagna nya parallellavdelningen av första klassen vid
läroverket i örebro lämpligen bör anstå ett eller annat år». Nu ha vi av herr
statsrådet hört, att han anser att det bör stanna vid ett enda år. Jag anser att
det kunde finnas ett alldeles särskilt skäl att vila på hanen i fråga om örebro.
Det nämndes av herr andre vice talmannen, att det just vid Örebro tekniska
gymnasium finns mycket norrlänningar, och man kail ju tänka sig möjligheten,
att när det nu inrättas två tekniska gymnasier i övre Norrland, tillströmningen
av norrlänningar blir mindre till gymnasiet i Örebro och behovet av en
utvidgning därigenom också blir mindre. Men överhuvud taget är det för närvarande
så här i Sverige, att vi lia en så oerhörd efterfrågan på platser vid de
tekniska utbildningsanstalterna och så små möjligheter att tillmötesgå de sökande,
att det kan vara väl motiverat, att inte heller dröja med att inrätta ytterligare
en avdelning i örebro. Under de senaste åren lia så många godkända
sökande avvisats, att deras antal gott och väl motsvarar antalet antagna elever.
Det innebär, att dubbelt så många lia sökt till dessa läroverk som de vilka
kunnat antagas; nog finns det alltså en marginal av godkända sökande för
både de två norrlandsläroverken och ett utvidgat läroverk i Örebro.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1943/44 till örn- och nybyggnadsarbeten
vid nomadskolorna jämte en i ämnet väckt motion; samt

nr 106. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1943/44 till nybyggnad för högre allmänna läroverket i Haparanda
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 107, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag för
budgetåret 1943/44 till Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet jämte i ämnet väckta motioner.

I punkten 3 under femte huvudtiteln i innevarande års statsverksproposition
hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att godkänna av departements -

Onsdagen den 19 maj 19415 e. m.

Nr 17.

Anslag till socialstyrelsen. (Forts.)

chefen förordad personalförteckning oell avlöningsstat för socialstyrelsen, den
senare att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1943/44, och att till
Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet för
budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 4108,000 kronor.

Kungl. Majlis förslag innebar bland annat, att å socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå
skulle inrättas dels en befattning såsom byråinspektör i lönegraden
Eo 24, vars innehavare skulle tillhandagå de erkända arbetslöshetskassorna
med råd och anvisningar, och dels en befattning såsom revisor i
lönegraden Ex 21 för den ekonomiska kontrollen av kassornas förvaltning.

I samband med Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft två likalydande motioner, väckta den ena (I: 106) inom
första kammaren av herr G. Velander och den andra (II: 166) inom andra
kammaren av herr A. Hagård, vari hemställts, att den av Kungl. Maj:t till
placering i lönegraden Ex 21 föreslagna revisorsbefattningen därest den komme
till stånd måtte hänföras till lönegraden Eo 24.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 106 och II: 166

a) godkänna i utlåtandet införd personalförteckning för socialstyrelsen:

b) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat för socialstyrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret 1943/44;

c) till Socialstyrelsen: Avlöningar till personal för verksamheten i allmänhet
för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1.108,000 kronor.

Herr Velander: Herr talman! Utskottets utlåtande utgör ett exempel på att
även en försiktig motionär understundom kan vara något för optimistisk. Ett
kallsinnigt och ofta enhälligt utskott kan sätta ett bestämt P för hans önskemål,
även örn dessa äro mycket blygsamma.

Kungl. Maj:t föreslår här en förstärkning av arbetsmarknadsbyråns personal
med en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att tillhandagå de erkända
arbetslöshetskassorna med råd och anvisningar och ytterligare en tjänsteman
för den ekonomiska kontrollen av kassornas förvaltning, vilken kontroll
är avsedd att centraliseras till socialstyrelsen. Den förre skulle såsom byråinspektör
beredas extra ordinarie anställning i 24 lönegraden och den senare såsom
revisor extra anställning i 21 lönegraden.

I motionerna har föreslagits, att även den senare befattningshavaren skall
beredas extra ordinarie anställning med placering likaledes i lönegrad Eo 24.
Även socialstyrelsen har ansett, att denne befattningshavare borde beredas extra
ordinarie anställning. Statsutskottet har emellertid inte velat vara med
härom.

Det förhåller sig ju så, att den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen under de
allra senaste åren undergått en utomordentligt stark utveckling. Detta sammanhänger
med de många viktiga förändringar och förbättringar, som genomfördes
vid 1941 års riksdag. Den 1 januari 1942 räknade de erkända arbetslöshetskassorna
ett medlemsantal av 300,000. Denna medlemsstock kommer
sannolikt att inom den närmaste tiden uppgå till ett antal icke understigande
700,000. Nya försäkringsförmåner lia också tillkommit —• man kan peka på
barn- och lmslrutilläggen. En betydande höjning av statsbidragen har jämväl
på grund av förhållandena befunnits nödvändig. Dessa omständigheter tillsammans
kräva enligt sakens natur en effektiv och fortlöpande kontroll över
kassornas verksamhet från centralmyndighetens sida. Vid utövandet av denna

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Anslag till socialstyrelsen. (Forts.)

kontroll kommer den funktionär, som i motionerna avses, att uppbära en mycket
betydande roll. Det måste därför vara angeläget att för denna uppgift förvärva
en väl kvalificerad person, som också finner de förmåner, som äro förenade
med anställningen, sådana att han stannar på sin post. Med det utskottsförslag,
som här föreligger, torde garantier i det hänseendet knappast föreligga.

Det kan ju inte falla mig in att försöka övertyga kammaren att den i en så
pass blygsam fråga som denna bör gå ifrån statsutskottet och följa motionärerna.
Jag vill emellertid, herr talman, understryka motionärernas uppfattning
örn det befogade i deras framställning genom att yrka bifall till de föreliggande
motionerna.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Statsutskottets förslag innebär ju
ett tillstyrkande av Kungl. Maj :ts förslag på den här punkten. Motionärerna ha
yrkat att denne revisor skulle komma i extra ordinarie ställning i 24 lönegraden,
under det att Kungl. Maj :t föreslagit, att han skulle bli extra tjänsteman
i 21 lönegraden. Kungl. Maj:ts förslag innebär, att han kommer i samma ställning
som övriga revisorer inom andra verk. Personalen blir ju inte mindre till
antalet eller kvalifikationerna hos vederbörande sämre, därest riksdagen bifaller
utskottets förslag, än örn motionerna bifallas. Den enda skillnaden blir, att
denne tjänsteman får en bättre anställningsform och kommer upp i högre lön
enligt motionärernas förslag. Men att utan vidare i anledning av en enskild
motion i nu föreliggande fall gå från regeringens förslag, kan väl inte falla
första kammaren in.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 106 och II: 166; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående understödjande
av dispensärverksamhet;

nr 109, i anledning av väckt motion angående utredning örn inrättande av
ett centralt statligt informationsinstitut i sociala frågor;

nr lil, i anledning av väckta motioner angående lektorn G. Montelius placering
i löneklass; samt

nr 112, i anledning av väckt motion örn vissa dövstumprästers löneförhållanden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Anslag till Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
barnst f.m~ • Proposition angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
"^landet1X1 ^ari? ^ran städer och andra tättbebyggda samhällen m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 123, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för den

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

5 mars 1943, föreslagit riksdagen att till Åtgärder till främjande av sommarvistelse
på landet för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen för
budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag av 1,000,000 kronor.

Av berörda anslag hade 200,000 kronor beräknats till statens kostnader för
fria resor till sommarkolonier, 100,000 kronor till bidrag till driftkostnader vid
sommarkolonier och 700,000 kronor till fria resor till sommarvistelse i enskilda
hem. Längden av sistnämnda resor skulle enligt Kungl. Maj:ts förslag begränsas,
för Norrbottens och Västerbottens län till 100 mil, för Jämtlands och
Västernorrlands län till 80 mil och för landet i övrigt till 50 mil. För barn från
Norrbotten skulle dock centralmyndigheten kunna medgiva dispens för fria resor
utöver den angivna maximigränsen.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet till behandling
förehaft

dels en inom andra kammaren av herr K. E. Haulsson i Skediga väckt motion
(II: 162), vari hemställts, att riksdagen i samband med beviljandet av anslag
till ifrågavarande ändamål måtte besluta, att bidrag skulle utgå till sommarresor
även för landsbygdens barn och att i anledning därav det i statsverkspropositionen
angivna förslagsanslaget å 1,000,000 kronor skulle höjas till
1,500,000 kronor;

dels ock en inom samma kammare av herr G. Skoglund i Umeå m. fl. väckt
motion (II: 313), vari anhållits, att riksdagen ville besluta, att den för ifrågavarande
verksamhet föreslagna centralmyndigheten — socialstyrelsen — skulle
för barn från Västerbottens och Norrbottens län kunna medgiva dispens för
fria resor utöver den i propositionen nr 123 angivna maximigränsen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till motionen II: 313
samt med avslag av motionen II: 162 till Åtgärder till främjande av sommarvistelse
på landet för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen för
budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1,000,000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Heiding, friherre De Geer samt herrar Ekströmer,
Hansson i Rubbestad, Andersson i Södergård, Staxäng och Eriksson
i Frägsta, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionen II: 162 samt med bifall till motionen II: 313
måtte till Åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för barn för
budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 1,000,000 kronor.

Den av reservanterna förordade motiveringen innehöll bland annat följande
uttalande:

»I motionen II: 162 har yrkats, att det av Kungl. Maj: föreslagna anslagsbeloppet
skall höjas med 500,000 kronor att användas för landsbygdens barn
till resor och rekreation. Utskottet vill i sådan mån biträda motionen, att utskottet
förordar att de medel, som äro avsedda såsom bidrag till driftskostnader
för koloniiverksamheten, endast böra komma kolonier för barn från mindre
städer och landsbygden till godo. I likhet med departementschefen finner utskottet
det vara av vikt att härigenom möjlighet beredes att stimulera och
stödja koloniverksamheten i orter och kommuner med svag ekonomi, inom vilka
sådan verksamhet icke skulle utan ekonomiskt bistånd kunna komma till stånd
meni inom vilka det kan vara särskilt av behovet påkallat att barnen erhålla
tillfälle till växling av miljö.»

9t> Nr 17. Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Anslay till barns sommarvistelse på landet. (Forts.)

Herr Heiding: Herr talman! Eftersom barnen på landsbygden oell i stort
sett även i de mindre städerna äro ställda utan möjlighet att erhålla bidrag av
det anslag, som det här är fråga om. ha reservanterna framfört ett förslag, som
i någon mån skulle avhjälpa detta. Förslaget går ut på att bidrag skola lämnas
till driftskostnader för koloniverksamhet. Behövande barn från mindre
städer och från landsbygden skulle därigenom beredas möjlighet att få en välbehövlig
vila under en tid av sommaren. Sådana kolonier skulle kunna mottaga.
barn i flera omgångar under sommaren, och ett stort antal barn skulle
således beredas plats mot en kostnad, som inte skulle bli alltför stor. Reservanterna
ha ej motsatt sig Kungl. Majlis förslag, ty vi anse att det kan vara
behövligt, att barn från de större städerna få komma ut och vistas på landet.
Vi ha också i vår reservation anfört: »Under nuvarande förhållanden finner
sig utskottet böra tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag att bereda vissa kategorier
av barn från städer och större samhällen tillfälle till sommarvistelse på landet.
Utskottet kan emellertid icke undgå finna, att begränsningen av denna förmån
till endast städer och andra tättbebyggda orter med minst 8,000 invånare kommer
att ensidigt gynna dessa.»

Gränsen, måste man säga. är dragen något ensidigt i detta fall. Det finns
så många barn även i de mindre städerna och ute på landsbygden, som skulle
behöva få del av den semestervistelse, varom här är fråga.

Anslaget har höjts, så att det ifrån att förra året lia varit 500.000 kronor nu
är föreslaget till 1.000,000 kronor. Då borde någon mindre del därav kunna användas
flir den koloniverksamhet, som vi ha föreslagit.

Vi lia ansett att man skulle kunna spara en del pengar på resekostnaderna.
Om gruppresor kunde anordnas i större utsträckning än vad som nu är fallet,
skulle man därigenom kunna spara rätt stora summor. Jag skall be att få nämna,
att när det gäller resorna till enskilda hem, har antalet vårdare, som ha fått
resa med barnen, varit oproportionerligt stort. Enligt den redogörelse, som befolkningsutredningen
har lämnat, har det varit 29,225 barn som ha fått resa
ut till enskilda hem, men det har följt med 16,835 vårdare. Det måste ligga något
fel i detta. Nog kan det ordnas på annat sätt. när det gäller att få ut
barnen till de enskilda hemmen. Omkring 12,800 vårdare, som åtföljt barnen på
utresan, anmälde, att de ämnade återvända tillsammans med barnen vid sommarvistelsens
slut. Således kommo de att stanna kvar ute på landet lika länge
som barnen. Cirka 4,000 vårdare reste ut med barnen och återvände sedan genast
hem igen. När de sedan hämtade barnen, fingo de således göra örn resan
för andra gången. Det var ovanligt långa resor förra året, men nu är det meningen
att de skola begränsas.

Det har framhållits, att de sammanlagda kostnaderna för resorna inte nu
kunna angivas, och det har därför inte varit möjligt för oss i utskottet att få
reda på dem, men man kan räkna med att i proportion till barnantalet bli kostnaderna
alldeles för höga. I cirka 1,100 fall beviljades fria resor till vårdare
av barn, födda tidigare än år 1932. I en del fall har förekommit att flera vårdare
fått fria resor för att åtfölja barn från samma familj. Jag anser att även
dessa resor böra kunna ordnas på något annat och mindre kostsamt sätt.

I propositionen förekomma en del yttranden, som inkommit till befolkningsutredningen
med anledning av denna fråga. Jag vill framhålla, att folkskolestyrelsen
och barnavårdsnämnden i Landskrona ha uttalat, att åtskilliga målsmän,
som nu låta sina barn resa fritt, skulle ha kunnat betala en del av biljettpriset,
Således har gallringen nog inte varit tillräcklig, utan det kunde tänkas,
att en del skulle lia kunnat betala åtminstone någon del av biljettpriset. Barnavårdsnämnden
i Umeå har framhållit, att förmånen av fria resor har utnyttjats
synbarligen mera för mödrarnas vidkommande än för barnens del, och harna -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Anslag till barns sommarvistelse på landet. (Forts.)
vårdsnämnden i Boden har anfört, att i första hand har det gällt att bereda
vårdarna gratisresa, och syftet med resorna, att barnen skola erhålla stärkande
sommarvistelse, har kommit i andra hand.

Detta är uttalanden, som tyda på att det inte varit bra ordnat med resorna.
Reservanterna ha därför ansett sig böra framföra att det kan ordnas på ett
annat sätt.

Utskottet har framhållit, att »det är sålunda utskottets förhoppning, att åtgärder
framdeles skola kunna vidtagas, som öppna möjligheter för alla behövande
stadsbarn i förskole- och folkskoleåldern till en icke alltför kort vistelse
på landet varje sommar». Jag har ingenting emot att anslag lämnas, men anslagen
böra användas på ett sådant sätt, att det inte blir ett alltför ringa antal
barn som få resa ut på sommarvistelse. Utskottet har tillagt: »Utskottet vill
emellertid framhålla angelägenheten av att klena och eljest ogynnsamt ställda
barn även på landsbygden och i de mindre orterna beredas tillfälle till stärkande
sommarvistelse med god omvårdnad i olika hänseenden.» Således har utskottet
här gjort ett uttalande, som skulle gå ut på att även landsbygdens och
de mindre orternas barn borde beredas tillfälle till stärkande sommarvistelse.

Det är klart, att man kan vara tacksam för ett sådant uttalande, men genom
endast ett uttalande vinner man ju ingenting, utan saken ställes på framtiden.
Jag anser därför, att de medel, en miljon kronor, som nu beviljas av riksdagen,
borde till en viss del kunna användas för att bereda även barn från de mindre
städerna och landsbygden tillfälle till den sommarvistelse, som många barn
från dessa orter så väl behöva.

Jag ber, herr talman, att med vad jag här yttrat få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! När jag satt och lyssnade på herr
Heidings yttrande, hade jag det intrycket, att han talade för utskottets hemställan.
Utskottet och reservanterna gå ju fullständigt parallellt i de punkter
som herr Heiding talade örn. Örn man läser sista stycket på sid. 7 i utlåtandet,
finner man, att det innehåller precis det, som herr Heiding talade örn, nämligen
att barn från landsbygden och mindre samhällen skola få tillfälle till vistelse
för rekreation och vila. På samma sätt förhåller det sig med utskottets uttalande
på sid. 8 örn vårdarna. Det var nämligen på det sättet, att enligt Kungl.
Maj:ts förslag skulle främst mödrarna följa barnen på deras resor ut till landet.
Inom avdelningen av utskottet ansågs det att det inte var lämpligt, därför
att kostnaden på det sättet skulle bli orimligt stor. Därigenom skulle ett
mindre antal barn, än som ansågs önskvärt, få tillfälle att komma ut på landet,
och därför borde det såvitt möjligt i första hand ordnas gruppresor ut på
landet, och först i andra hand skulle mödrarna få följa med barnen.

Precis samma synpunkter, som herr Heiding framhåller, uttalas således i
utskottets förslag. Det föreligger varken motionsvägen elier i den kungl, propositionen
något förslag örn resor för vistelse på landet för barn från landsbygden
och mindre samhällen. Den motion, som bondeförbundarna avlämnat,
innehåller förslag till skolresor till städerna, men det talas inte i den om resor
för rekreation på landsbygden.

Jag tror inte att man kan komma längre i detta sammanhang än att följa
utskottets förslag, och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag förstår inte riktigt den senaste talarens
uppgifter. Nog är det ändå en viss skillnad mellan utskottets utlåtande och
reservationen. Utskottet tillstyrker ju bifall till Kungl. Maj:ts förslag, och

Första hammarens protoholl lOlfS. Nr 17. 7

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. lii.

Anslag till barns sommarvistelse på landet. (Forts.)
inte annat än jag förstår avser detta just sommarvistelse för barn från städer
och andra tättbebyggda samhällen med över 8,000 invånare. Och vår reservation
gäller ingalunda skolresor. I motionens kläm hemställes visserligen att
riksdagen i samband med beviljandet av anslag till ifrågavarande ändamål
matte besluta att bidrag skall utgå till »sommarresor» även för landsbygdens
barn. Men vår reservation ger klart vid handen att vi ej tänkt oss några skoiresor
i detta sammanhang, utan verkliga rekreationsresor.

Jag har anslutit mig till reservationen, i den bestämda övertygelsen att landsbygdens
barn i propositionen och utskottets utlåtande ha blivit alltför styvmoderligt
behandlade. Visst vet jag att storstadsbarnen behöva komma ut på landet
på sommaren, men jag tror mig också veta att även barnen på den rena
landsbygden behöva luftombyte. I småstäder, mindre industriorter, stationssamhällen
och till och med på rena landsbygden är det sannerligen ofta lika
dåliga sanitära förhållanden som i någon storstad. Jag kan erinra örn något
som också anförts i den motion, som här tidigare varit på tal, nämligen professor
Ingvars ganska förvånande iakttagelse — kammarens ledamöter ha kanske
läst därom i tidningarna — att storstadens ungdom visat sig vara kraftigare
och friskare än landsbygdens ungdom i gemen. Denna iakttagelse grundas på
undersökningar av värnpliktiga. I den mån sommarresor äro nyttiga för barnens
hälsa, böra de därför efter mitt förmenande ovillkorligen med ännu större
skäl komma även landsbygdens barn till godo.

Vad beträffar formerna för sommarresorna anser jag liksom herr Heiding att
det är ganska onödigt att öka dessa genom att betala resorna även för mödrarna,
som i regel äro de, sorn. följa med barnen. Oavsett att denna statsmakternas
frikostighet lätt kan missbrukas och väl också har missbrukats, borde
resorna nog i allmänhet hellre ordnas såsom gruppresor. Örn modern, såsom
naturligt är, när det gäller besök hos släktingar och dylika, gärna önskar följa
med, kan hon nog i de flesta fall göra det på egen eller sin mans bekostnad.

Genom en sådan inskränkning i dessa, jag vill kalla dem enskilda, resor
borde en ganska betydande summa kunna inbesparas. Vi reservanter lia föreslagit,
att de pengar, som sålunda sparades in, skulle användas till stöd av den
form av sommarvistelse som åtminstone jag för min del anser vara den lämpligaste,
nämligen sommarkolonierna. I mina bs^gder ha vi den allra bästa erfarenhet
av sådana kolonier, och det är därför med uppriktig glädje jag har
läst i propositionen, att herr statsrådet på allvar intresserar sig för denna form
av sommarvistelse, visserligen ännu så länge mera försöksvis, men, såsom man
kan hoppas, mer och mer såsom en fast institution. För detta ändamål har nu
föreslagits ett belopp av 100,000 kronor. För min del skulle jag gärna ha sett
att en större del av hela anslaget använts härtill. Örn riksdagen följer reservanterna,
kommer emellertid en icke så liten summa att inbesparas på de enskilda
resorna, vilken i stället kunde anslås till sommarkoloniernas verksamhet.

Såsom en sammanfattning vill jag än en gång framhålla, att landsbygdens
barn alldeles säkert äro i lika stort behov av rekreation och luftombyte som
städernas barn. Jag vill också ytterligare bekräfta att även örn enskilda sommarresor
i många fall äro mycket välkomna och av stort värde, anser jag dock
barnkolonier vara den bästa formen för barnens rekreation.

Av dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Linnér: Herr talman! Jag bär under ganska många år varit ordförande
i föreningar, som syssla med koloniverksamhet dels för barn från städerna
och dels för barn från landsbygden. Städernas barn tagas ut genom skolläkare
och lärare. Barnen från landsbygden tagas ut genom läkare och distriktssköterskor.
Jag har upprepade gånger besökt dessa kolonier och därvid konsta -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

Anslag till barns sommarvistelse på landet. (Forts.)
terat, att barnen från landsbygden i övervägande grad lia varit i större behov
än städernas av att tagas om hand och få vistas på en koloni, där de få god
omvårdnad och en tillräcklig vila från den vanliga omgivningen i de ofta mycket
barnrika familjerna. De barn, som tagits ut till dessa kolonier, lia i allmänhet
kommit från statarfamiljer och skogsarbetarfamiljer, och man har
funnit att levnadsstandarden i sådana familjer i genomsnitt är en helt annan
och lägre än i de familjer, från vilka stadsbarnen lia tagits ut.

Jag är således för min del alldeles övertygad örn att det finns ett klientel
på landsbygden, som minst lika väl som stadsbarnen behöver hjälp genom
ifrågavarande anslag. Jag skulle därför ha önskat, att anslaget från början
hade gjorts tillgängligt även för bekostande av resor för landsbygdens barn.
Det förhåller sig nämligen så, att resekostnaderna bli rätt stora. Man får plocka
ihop barnen från olika hem och sedan försöka sammanföra dem i grupper,
sätta dem upp i en buss, ifall det går, eller annars låta dem resa med järnväg,
och detta kostar förhållandevis mycket.

Tyvärr var motionen avfattad på ett sådant sätt, att det knappast var möjligt
att använda dess yrkande för detta syfte. Jag har därför, visserligen med
stor ledsnad, måst stanna vid det tröstande uttalande, som utskottet har gjort
i sin motivering, där utskottet säger: »Utskottet vill emellertid framhålla angelägenheten
av att klena och eljest ogynnsamt ställda barn även på landsbygden
och i de mindre orterna beredas tillfälle till stärkande sommarvistelse med god
omvårdnad i olika hänseenden.» Det ligger mycken vikt på de sista orden som
utskottet här har formulerat.

Ett bifall till reservationen skulle, såvitt jag förstår, innebära att man inskränkte
möjligheterna till utflyttning på barnkolonier och andra sommarvisten
för städernas barn. Utan någon ytterligare utredning vågar jag mig inte på
detta, då jag tror att anslaget i förhållande till behovet är så pass litet, att
man icke bör tränga in på det område, för vilket detta belopp är beräknat.
Jag måste därför tyvärr stanna vid att för min del rösta för bifall till utskottsmajoritetens
förslag, i förhoppning att den tanke, som utskottet har uttalat i
sin motivering, ett kommande år skall kunna taga formen av ett anslag som i
realiteten är tillgängligt även för landsbygdens barn.

Herr Björkman: Herr talman! Efter herr Linnérs anförande skulle jag
kunna avstå från att yttra mig. Jag vill emellertid understryka att statsutskottets
majoritet inte haft någon annan syn på denna sak än reservanterna.
Orsaken till att man inte redan nu kunnat gå in för en utvidgning av koloniverksamheten
är dels att möjligheter därtill just nu näppeligen finnas, då en sådan
kräver en viss förberedelse, och dels att anslaget är så litet i förhållande till
det stora behov som föreligger, att det knappast är möjligt att reservera någon
del därav till detta nya ändamål. Utskottet har, såsom herr Linnér framhöll,
tydligt betonat önskvärdheten av att verksamheten framdeles skall kunna utvidgas
till att omfatta behövande barn även från landsbygden och de mindre
samhällena. Jag tycker att majoriteten har sagt så mycket, att reservanterna
borde förstå, att den inte har någon annan åsikt än de.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Wiklund: Herr talman! Det är med stort intresse jag i dag har avlyssnat
debattinläggen i denna fråga, och jag kan inte finna att reservanternas
resonemang skiljer sig så mycket från statsutskottets. Såväl reservanterna som
statsutskottet önska ju att barnen skola få tillfälle till sommarvistelse på landet.
Visserligen ha de förra ansett, att barn från städer och andra tättbebyggda
orter komma att ensidigt gynnas på bekostnad av barn från den rena lands -

100

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Anslag till barns sommarvislelse på landet. (Forts.)
bygden, där mångenstädes lika stort hjälpbehov skulle förefinnas som i de större
städerna. Även örn det finns många klena barn på landsbygden som äro i behov
av sommarvistelse i en annan trakt av landet, är det nog utan tvivel så, att
detta behov är långt större i våra stora och medelstora städer och tättbebyggda
samhällen. Jag litar därvidlag, herr talman, mest på mitt eget omdöme och den
erfarenhet jag har kunnat skaffa mig i detta avseende, sedan jag blivit mera
permanent stadsbo.

Men har då statsutskottet, såsom reservanterna påstå, lämnat landsbygdens
barn utan möjlighet att få stärkande sommarvistelse med god omvårdnad i olika
avseenden? Svaret på denna fråga synes mig utskottet självt lia givit. Utskottet
säger nämligen, att det vill framhålla angelägenheten av att klena och eljest
ogynnsamt ställda barn även på landsbygden och i de mindre orterna måtte beredas
tillfälle till god omvårdnad under en stärkande sommarvistelse, ävensom
att dylik vistelse torde vara särskilt behövlig inom länen norrut. Och så uttalas
till slut den förhoppningen, att så snart en utvidgning av statens bidragsverksamhet
för detta ändamål blir möjlig, bör denna komma även landsbygdens
barn till godo.

Jag tycker, herr talman, att statsutskottets hjärta klappar lika varmt för
landsbygdens barn som reservanternas samt att viljan att hjälpa är lika berömvärd
hos det förra som hos de senare, även örn statsutskottet icke kan gå med
på att beröva barnkolonierna från de större städerna och andra tättbebyggda
orter bidraget till driftskostnader för koloniverksamheten och i stället ensidigt
förorda detta bidrag åt kolonier för barn från mindre städer och från landsbygden.

Jag skall också, herr talman, yttra några ord örn rätten till fria resor för
vårdare av barn under tio år. Härvidlag tycker jag att reservanterna äro väl
hårdhjärtade, då de med hänsyn till erfarenheterna i detta avseende från fjolåret
vilja helt slopa denna förmån med undantag för gruppresor. Det kan ju
ändå finnas tillfällen, då enskilda resor med barn äro absolut nödvändiga, och
jag har därför svårt att förstå reservanternas uppfattning i detta avseende. En
fattig moder bör enligt min mening ha möjlighet att erhålla fri resa för att
följa sitt barn, som kan få vistas hos en enskild familj några korta sommarveckor.
Det känns säkerligen hårt för henne att behöva sända sitt barn med en
adresslapp fastsatt på kappan eller rocken till alldeles obekanta människor, ty
moderskärleken är lika djup och äkta hos dessa kvinnor som hos dem, som kunna
ha sina barn i hemmet även under sommarmånaderna. Statsutskottet har
också haft blicken öppen för att en viss försiktighet vid beviljandet av denna
förmån bör iakttagas till undvikande av att den obehörigen utnyttjas, samt förordat
att ordnandet av gruppresor för barnen bör tagas under noggrann omprövning.
Jag är övertygad örn att detta önskemål även kommer att respekteras.

Enligt min uppfattning är det icke så mycket som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna åt i fråga örn viljan att bereda de barn, som äro i behov av
vistelse på landet under sommaren, möjlighet därtill. Säkert önska vi alla att
varje barn, som behöver en stärkande lantvistelse, kunde få komma i åtnjutande
därav. De ekonomiska förutsättningarna härför sakna vi tyvärr för närvarande,
men jag hoppas, herr talman, att den dag snart skall randas, då riksdagens
olika partier skola kunna mötas i endräkt kring den fråga jag här tillåtit mig
belysa från mina utgångspunkter.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag deltog inte i utskottets behandling
av ärendet, men däremot deltog jag i behandlingen på avdelningen. Därvid
framhöll jag precis samma synpunkter som landshövding Linnér nyss an -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

101

Anslag till barns sommarvistelse på landet. (Forts.)
förde. Jag har nämligen gjort samma erfarenhet som han, då jag är ordförande
i en koloni, dit klena barn komma på sommarvistelse och där de få rekreation.
Denna verksamhet har en utomordentligt stor betydeles, och det är intet tvivel
underkastat att barn från landsbygden och de mindre samhällena i många fall
ha lika stort behov som storstadsbarnen av att komma i en miljö, där det hålles
god ordning och där de få stärkande mat o. s. v. för att därigenom hämta krafter
för övriga delar av året.

Detta är, som sagt, en utomordentligt viktig angelägenhet, men när det gäller
den frågan föreligger inte något motionsvis framställt yrkande, då i herr Hanssons
i Skediga motion endast föreslås rätt för landsbygdens barn att få statsbidrag
till resor till städerna, vilket ju är någonting helt annat. Utskottet har i
sin motivering framhållit vikten av att landsbygdens barn få tillfälle till vistelse
i sommarkolonier, men utskottet har inte ansett, att man kunde framlägga
ett positivt förslag i den riktningen vid detta tillfälle, och det så mycket mindre
som man för närvarande, när statens finanser äro hårt ansträngda, inte gärna
vill gå utöver Kungl. Maj :t förslag i en anslagsfråga. Det är uppenbart, att en
utvidgning av koloniverksamheten som i och för sig säkerligen är önskvärd,
skulle föranleda mycket betydande utgifter för staten, itali man i någon män
skulle fylla det behov som föreligger.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Heiding: Herr talman! Herr Nilsson i Landeryd framhöll i sitt förra
anförande att jag skulle ha talat åtminstone lika mycket för utskottets förslag
som för reservationen. Jag anförde emellertid endast ett par punkter i utskottets
utlåtande som jag ansåg talade för vad vi framhållit i reservationen.

Skillnaden mellan utskottsutlåtandet och reservationen ligger däri, att reservanterna
förorda att medel skulle anvisas för det i reservationen angivna ändamålet
av det anslag som Kungl. Maj :t här äskat. Men det har utskottet inte
velat vara med örn. Reservanterna önska alltså åtgärder redan i år.

Nu säger herr Nilsson i Landeryd, att det var omöjligt att tillmötesgå detta
önskemål med utgångspunkt från den väckta motionen. Reservanterna vilja
emellertid i sådan mån biträda motionen, att även landsbygdens barn och barn
från de mindre samhällena skulle inom ramen för det av Kungl. Majit begärda
anslaget kunna komma i åtnjutande av bidrag. Reservanterna ha alltså framlagt
ett positivt förslag, medan utskottet endast har gjort ett välvilligt uttalande.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag skall inte mycket förlänga debatten.
Jag vill endast säga några ord i anslutning till den motion, som jag för någon
tid sedan väckte örn bättre förhållanden för de sockersjuka. I den motionen hade
jag även nämnt möjligheten att sommarvistelse skulle beredas sockersjuka
barn. Det ansåg utskottet inte behövligt, då de sockersjuka barnen skulle kunna
få plats i kolonier för andra barn.

Nu ha de sockersjuka bildat ett riksförbund, och jag såg senast häromdagen
i tidningarna, att man ämnade sätta i gång en sådan koloniverksamhet för barn
från städerna nere i Skåne. Jag tillåter mig därför att på det varmaste få
hos statsrådet anbefalla riksförbundets framställning, då den en gång inges,
om beredande av särskild kolonivistelse för de sockersjuka barnen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av det

102

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Ang. skedd
utvidgning a t
värmeanläggningen
vid
örlogsvarvet i
Stockholm.

Anslag till barns sommarvistelse på landet. (Forts.)
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Elofsson, Gustaf, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 114, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av statens sakrevision, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 8, angående granskning av de i statsrådet förda protokoll.

Utskottets anmälan att anledning icke förekommit att mot någon ledamot
av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Lädes till handlingarna.

Utskottets jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan av vissa ärenden.

Punkten 1.

o På föredragning och hemställan av chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Sköld, hade Kungl. Maj:t den 30 juni 1942 bemyndigat marinförvaltningen
att för inbyggande av en sopförbränningsugnanläggning i örlogsvarvets
i Stockholm södra värmecentral jämte erforderliga förändringar i nämnda
central av omhänderhavande medel disponera ett belopp av högst 100,000
kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtades bland annat, att ma riri förvaltningen
hemställt, att medel för angivna ändamål måtte av Kungl. Majit ställas till
förfogande av ett å förskottsstaten för försvarsväsendet uppfört anslag till engångsutgifter.

Härom hade utskottet i den nu förevarande punkten yttrat:

»Medel på förskottsstaten för försvarsväsendet hade med hänsyn till berörda
åtgärders natur icke rätteligen kunnat tågås i anspråk i förevarande fall; så
har icke heller skett. Något anslag på riksstaten för ifrågavarande ändamål
hade vidare, då Kungl. Majlis beslut den 30 juni 1942 fattades, icke bevil -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

10B

Ang. skedd utvidgning av värmeanläggningen vid örlogsvarvet i Stockholm.

(Forts.)

jäts av riksdagen. Departementschefens tillstyrkan, av Kungl. Maj:ts förevarande
beslut framstår därför som ett åsidosättande av den riksdagen tillkommande
bestämmanderätten över statens utgifter. Med hänsyn härtill har
utskottet ansett sig böra rikta anmärkning mot föredragande departementschefen,
statsrådet Sköld.»

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Den 19 maj förra året inkom marinförvaltningens
hemställan till Kungl. Majit örn ett anslag på 100,000 kronor
från förskottsstaten för inrättande av en sopförbränningsugn i Stockholms örlogsvarvs
södra värmecentral.

När denna framställning någon tid senare föredrogs för mig, fann jag två
ting vara uppenbara. Det första var att förskottsstaten icke kunde användas
i ifrågavarande fall, och det andra att tiden var så långt framskriden, att det
icke rimligen kunde sättas i fråga att proposition skulle läggas fram för riksdagen
före sommarens början. Jag bestämde därför att en proposition skulle
utarbetas, i avsikt att förelägga den vid en eventuell arbetssession med riksdagen
på hösten. Under juni månad överenskommo emellertid regeringens, ledamöter
örn att man skulle såvitt möjligt undvika en arbetssession med riksdagen
under hösten och allenast ordna en informationssammankomst.

Då kom denna fråga i ett nytt läge. Det blev en ny överläggning, och vid
den framgick det först och främst, såsom redan förut hade konstaterats, att genom
inrättandet av en sop förbränningsugn skulle ganska stora ekonomiska besparingar
kunna göras. Man skulle kunna spara åtminstone 12,000—15,000
kronor örn året i transportkostnader och 400 ton stenkol, representerande ett
värde av 20,000 kronor, d. v. s. sammanlagt ungefär 35,000 kronor i årlig
besparing. Vidare pågingo omändringsarbeten på örlogsvarvet, och det befanns
synnerligen lämpligt att ifrågavarande inrättning kom till stånd samtidigt
med dessa omändringsarbeten.

Jag fann frågan vara av principiell innebörd, varför jag underställde den
en allmän statsrådsberedning. Efter denna föreslog jag Kungl. Maj :t att bemyndiga
marinförvaltningen att använda omhänderhavda medel för anläggningens
utförande. Det var självklart att jag då hade fullt klart för mig att
Kungl. Maj :t icke hade några medel disponibla för detta ändamål och att alltså
riksdagens rätt på detta sätt kom att trädas för nära. Min avsikt var emellertid
att denna, sak skulle anmälas för riksdagen i statsverkspropositionen
samtidigt som täckning av medel skulle begäras. Detta har också skett. Kungl
Majit har föreslagit riksdagen att täcka beloppet, och riksdagen har beslutat
att göra denna täckning.

När jag den 30 juni rådde Kungl. Majit att fatta detta beslut, trodde jag att
konstitutionsutskottet skulle finna denna handling vara försvarbar med hänsyn
till de särskilda omständigheter som förelågo.

Jag trodde detta så mycket mera som ett upprepande av denna sak icke behöver
ske.

I statsverkspropositionen till detta års riksdag anförde jag nämligen med
hänsyftning till bl. a. den fråga, som nu debatteras, följande:

»Under de senaste åren ha vid ett flertal tillfällen myndigheterna framställt
äskanden örn anslag för byggnadsändamål vid sådan tidpunkt, att ärendet icke
kunnat underställas riksdagen. I vissa fall ha äskandena avsett byggnadsföretag
beträffande vilka tvekan kunnat föreligga huruvida kostnaderna borde
bestridas över förskottsstat men vilka det .oaktat ur. beredskaps- eller andra
synpunkter varit av så angelägen art, att Kungl. Majit prövat förskottsanvisning
eller bemyndigande för ämbetsverket att av omhänderhavande medel för -

104

Nr 17.

Onsdagen deli 1!) maj 1943 e. m.

Äng. skedd utvidgning av värmeanläggningen vid örlogsvarvet i Stockholm,.

(Forts.)

skjuta kostnaderna vara befogad. Täckningsanslag ha sedermera i vanlig ordning
äskats bos riksdagen. Då det synes principiellt riktigast, att kostnader
av denna art bestridas direkt från riksstatsanslag, utgår jag från att Kungl.
Maj :t skall äga att i undantagsfall, då så prövas oundgängligen erforderligt,
taga förutnämnda anslag i anspråk för ändamål av denna art, givetvis utan
överskridande av den ram, som i samband med försvarsbeslutet angivits för
försvarets byggnadskostnader. Anmälan örn sådan anvisning torde dock böra
ske till nästföljande riksdag.»

_ Kungl. Majit bär alltså på detta sätt begärt ett bemyndigande att i fortsättningen
kunna vidtaga åtgärder av samma slag som dem som bär äro klandrade.
När således Kungl. Maj :ts beslut den 30 juni ingenting annat var än ett
anteciperande av den fullmakt, som Kungl. Maj :t numera bar begärt av riksdagen
och också fått, trodde jag som sagt, att konstitutionsutskottet skulle finna,
att handlingen under dessa omständigheter var försvarbar. Jag har missräknat
mig på denna sak. Utskottet bär inte intagit den ståndpunkt jag trodde
att det skulle göra. Det är ingenting annat för mig att göra än att konstatera
detta.

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall bär endast fästa mig vid kärnpunkten
i denna fråga. Kungl. Maj :ts beslut må i sak vara hur välgrundat
som helst. Det hör inte bit. Det är det förhållandet, att statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet underlåtit att hänskjuta ärendet till riksdagens
avgörande, som är anledningen till anmärkningen, och ingenting annat.

Vid bedömandet av detta ärende är det först att märka, att byggandet av
sopförbränningsugnen inte direkt tjänar försvarsberedskapen. Det är att jämställa
med en vanlig fredsåtgärd. Således måste det vara uteslutet, att den
fullmakt, som riksdagen givit regeringen i vissa hänseenden, kan begagnas
i fråga om en dylik.

Herr statsrådet säger, att ärendet av ekonomiska skäl var brådskande. Jag
ber att få anföra följande data. Marinförvaltningen överlämnade ärendet till
Kungl. Majliden 19 maj. Kungl Maj:t fattade sitt beslut den 30 juni. Ärendet
tycktes då inte vara mera brådskande, än att departementet lät det ligga
i ungefär en och en halv månad. Men trots detta dröjsmål hade ärendet kunna^
föreläggas riksdagen. Kungl. Maj :ts beslut fattades, som sagt, den 30
juni. Riksdagen var samlad till och med den 16 juli. Ärendet är inte av
den storleksordningen, att det behövt förlänga riksdagen med en enda dag.
Och för övrigt, sedan ärendet kommit till riksdagen, var det ju riksdagen
själv, som hade ansvaret för det. Efter detta resonemang, att ärendet mycket
väl hade kunnat föreläggas den ordinarie lagtima riksdagen, behöver jag
inte tala° örn att det inte förelädes riksdagen vid dess höstsession.

Statsrådet Skölds tillstyrkande av Kungl. Maj :ts beslut i denna angelägenhet
framstår såsom ett klart åsidosättande av den ''riksdagen tillkommande
bestämmanderätten över statens utgifter. Och det är med hänsyn till detta,
som konstitutionsutskottet ansett sig böra rikta anmärkning mot statsrådet,

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det är inte min mening att taga upp
tvist med den föregående ärade talaren i denna fråga, som ju blir en omdömesfråga
om huruvida den lämpligen kunde lia förelagts riksdagen.

Jag tog allenast ordet för att säga, att herr Holmström bör bättre läsa
den fullmakt, som riksdagen givit Kungl. Majit, innan han intar den ståndpunkten,
att den icke skulle kunna användas för ett fall sådant som det
ifrågavarande.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

105

Äng. skedd utvidning av värmeanläggningen vid örlogsvarvet i Stockholm.

(Forts.)

Efter härmed slutad överläggning lades den nu ifrågavarande punkten till
handlingarna.

Punkten 2.

På föredragning och hemställan av chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Sköld, hade Kungl. Majit den 9 oktober 1942 bemyndigat marinförvaltningen
att för kronans räkning sluta avtal örn byggande och färdigställande
av en minkryssare samt bland annat medgivit, att marinförvaltningen finge
till bestridande av de utav ifrågavarande fartygsbygge föranledda kostnaderna
disponera ett belopp av högst 8,200,000 kronor från det för budgetåret 1942/48
anvisade reservationsanslaget till fartygsbyggnader för flottan.

Äng. Ruttgl.
Maj:ts beslut
örn byggande
av en minkry
sson.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Anslag på förskottsstaten för försvarsväsendet har icke av Kungl. Majit
tagits i anspråk för byggande av minkryssaren. Så hade enligt utskottets mening
icke heller bort ske. Ifrågavarande beslut innebär nämligen otvivelaktigt
en jämkning i den vid 1942 års riksdag beslutade flottplanen. Före beslutets
fattande hade riksdagens mening alltså bort inhämtas. Hinder härför synas
icke heller ha förelegat. Med hänsyn härtill har utskottet, som icke velat ingå
i ett bedömande av lämpligheten i sak av Kungl. Majits förenämnda beslut,
ansett sig i anledning av detsamma böra rikta anmärkning mot föredragande
departementschefen, statsrådet Sköld.»

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! I sin motivering till föreliggande anmärkning
säger konstitutionsutskottet: »Anslag på förskottsstaten för försvarsväsendet
har icke av Kungl. Maj :t tagits i anspråk för byggande av
minkryssaren. Så hade enligt utskottets mening icke heller bort ske.»

Jag har ingen annan mening än utskottet i detta avseende. Jag fäster emellertid
uppmärksamheten på att frågan huruvida förskottsstaten skall tågås
i anspråk eller ej måste bli beroende på en bedömning från Kungl. Majits
sida. Förskottsstaten har icke omgärdats och kan icke omgärdas med så fasta
föreskrifter, att det föreligger något formellt hinder för att använda denna
förskottsstat, jag skulle nästan vilja säga, för vilket ändamål sorn'' helst, även
för det ifrågavarande, men det är ju självklart, att även örn Kungl. Maj :t
kan göra så och även örn det inte finns möjligheter att genom fasta regler
begränsa Kungl. Maj :ts handlingssätt därvidlag, måste regeringen alltid omsorgsfullt
pröva huruvida förskottsstaten skall tagas i anspråk eller ej. Detta
måste man lia i minnet, när man skall bedöma den anmärkning, som från
utskottets sida riktats mot mig, då utskottet säger, att ärendet hade bort
föreläggas riksdagen och att hinder härför icke synas ha förelegat. Jag bestrider
inte att frågan hade bort föreläggas riksdagen, men jag har en annan
mening än utskottet om huruvida hinder för Kungl. Majit har förelegat eller
ej. Jag tror att man lättast ser detta, om man följer detta ärende och detta
ärendes förhållande till förskottsstaten under den tid, som det i en eller annan
form har varit föremål för Kungl. Maj :ts prövning. Låt mig här förutskicka
såsom bekant, att i vår krigsplanering är avsett, att vid krigsutbrott eller
förstärkt försvarsberedskap vår flotta skall förstärkas med ett stort antal
hjälpfartyg, inlejda från handelsflottan. Legan för dessa fartyg, kostnaden
för deras utrustning och avrustning, har bestritts och skall bestridas av medel
på förskottsstaten. I våra krigsplaner fanns också vid det nuvarande
världskrigets utbrott upptaget, att ångfärjan Drottning Viktoria skulle inlejas
såsom minutläggningsfartyg. Detta skodde också, och fartyget utrus -

106

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om byggande av en minkryssare. (Forts.)
tades för ändamålet. Det visade sig emellertid under tidens lopp vara ytterligt
svårt för den civila trafiken att avvara detta fartyg. Det kom allt ivrigare
önskemål från deras sida, som ansvara för det civila transportväsendet,
att färjan måtte återställas till sitt ursprungliga ändamål, vilket också skedde,
fastän färjan fortfarande var avsedd att vid ett skärpt läge ånyo tagas i
anspråk såsom minutläggningsfartyg. Det blev emellertid klart, att det fanns
mycket små utsikter för marinen att få använda detta fartyg, och det blev
alldeles visst, sedan ångfärjan Starke blivit minsprängd. Det fanns därför
ingen tanke på att man skulle kunna använda Drottning Viktoria för försvarsändamål.
Då togo sin plikt likmätigt de marina myndigheterna itu med
att försöka finna någon ersättning för detta fartyg, som inte längre kunde
stå till förfogande. På hösten 1941 började utredningen. I februari 1942 inkom
fartygskommissionen, efter anmodan från chefen för marinen, till Kungl.
Majit med begäran örn att ett annat handelsfartyg skulle uttagas för ändamålet.
Kungl. Majit beslöt uttagningen men beviljade icke då pengar för
fartygets inlejning och utrustning, utan uppdrog åt chefen för marinen och
marinförvaltningen gemensamt att framlägga förslag och kostnadsberäkningar
rörande detta fartygs ombyggnad. Själva förslaget örn uttagningen kom
i slutet av mars och kostnadsberäkningarna och förslaget till ombyggnad
den 7 april. Vid granskningen av dessa kostnadsberäkningar fann Kungl.
Maj :t, att det skulle bli så stora kostnader för ombyggnaden, för lega och
för avrustning vid beredskapens slut, att kostnaderna icke stodo i rimlig
proportion till fartygets beskaffenhet och ändamålsenlighet för uppgiften.
Regeringen kom därför till den slutsatsen, att det icke var lämpligt att lösa
frågan på detta sätt, varför Kungl. Majit beslöt, att framställningen örn
pengar för detta ändamål icke skulle föranleda något åtgärd.

Jag frågar nu: Örn Kungl. Majit beslutat att taga detta civila fartyg i anspråk,
skulle icke kostnaderna därför bestritts av medel på förskottsstaten?
Alla måste svara: Jo, helt naturligt!

När detta projekt icke realiserades, fick marinförvaltningen försöka finna
en annan utväg. Eftersom det var så svårt att i vår reducerade handelsflotta
skaffa ett lämpligt fartyg, bestämde marinförvaltningen sig för att försöka
rekvirera ett på ett svenskt varv befintligt under byggnad varande fartyg. Valet
föll då på ett fartyg, som var beställt av en utländsk redare. Detta förslag
kom till Kungl. Maj :t i början av juni månad. Det prövades och befanns
mycket tilltalande. Det fanns inom regeringen stora sympatier för att här gå
till mötes de marina myndigheterna, men vid den slutliga prövningen av denna
fråga ur handelspolitisk och utrikespolitisk synpunkt framkom det så stora betänkligheter,
att regeringen blev nödsakad att låta även detta projekt falla.

Jag frågar: Örn Kungl. Majit hade tagit en positiv ställning, skulle kostnaderna
lia bestritts av medel på förskottsstaten eller ej? Enligt mitt förmenande
av medel på förskottsstaten, ty det gällde här att rekvirera ett fartyg
för beredskapstiden, att utrusta ett fartyg för krigsändamål och att när beredskapstiden
var slut försälja fartyget. Den omständigheten att rekvisitionen
skulle ske med äganderätt i stället för som eljest är brukligt med nyttjanderätt
kan omöjligt vara en principiell skiljelinje.

Jag konstaterar alltså, att det vid Kungl. Majlis befattning med denna
fråga i juni månad icke fanns någon anledning att räkna med annat än att
frågan skulle lösas med tillhjälp av förskottsstaten och att alltså framställning
till riksdagen icke skulle vara behövlig.

Marinförvaltningen fick icke ja på sin framställning av de anledningar jag
här angivit, och marinförvaltningen fick för den skull söka nya utvägar. En av
dessa, som presenterades den 9 september, gick helt enkelt, ut på att staten

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

107

Äng. Kungl. Ma]:ts beslut örn byggande av en minkryssare. (Forts.)
skulle med tillhjälp av standardritningar för handelsfartyg bygga en minkryssare.
Det ligger i sakens natur, att det icke kunde vara lämpligt att detta
förslag skulle realiseras med tillhjälp av förskottsstaten. Jag vill emellertid
fästa uppmärksamheten på att det hade varit möjligt för Kungl. Majit att
finna ännu en utväg, enligt vilken förskottsstaten skulle kunnat tagas i anspråk.
Kungl. Majit skulle nämligen lia kunnat besluta sig för att bygga ett
handelsfartyg och sedan verkställa minsta möjliga ändringar för att göra detta
fartyg till en hjälpkryssare och bestämma sig för att detta fartyg efter beredskapstidens
slut skulle försäljas och alltså icke efter beredskapstiden ingå i
vår flotta. I ett sådant fall skulle förskottsstaten fortfarande kunnat användas.
Kungl. Majit valde inte denna linje av följande skäl: Det ligger i sakens
natur, att en minkryssare, som grundligt inrättats för sin uppgift som ett minutläggande
fartyg, skulle bli betydligt mera effektiv ur beredskapssynpunkt
än en hjälpkryssare. Dessutom veta ju alla, att vårt ordinarie minutläggande
fartyg i flottan, minkryssaren Claes Fleming, är över trettio år gammalt. Det är
självklart, att det förr eller senare måste ersättas. Det är inte nödvändigt att
göra det under denna femårsperiod, men det är uppenbart, att det inom den
närmaste framtiden måste ersättas. Regeringen fann därför att det icke endast
ur beredskapssynpunkt var effektivast att bygga en minkryssare, utan att det
dessutom på längre sikt räknat var ekonomiskt fördelaktigt. Regeringen bestämde
sig således för att det borde byggas en minkryssare. Den kunde^ icke
finansieras på förskottsstat. Vi befunno oss nu i september-oktober månad,
och det fanns inga möjligheter att få denna fråga förelagd riksdagen på annat
sätt än att en proposition skulle framläggas till det informationssammanträde
riksdagen skulle kallas till, vilket skulle innebära, att detta informationssammanträde
skulle förvandlas till en arbetssession, då riksdagen enligt
mitt sätt att se måste vara samlad åtminstone sex veckor för att kunna avverka
detta ärende. Med den kännedom jag bar örn de delade meningar, som bruka
råda i flottfrågan i denna kammare, är det alldeles hopplöst att tro, att frågan
skulle kunna klaras på kortare tid än sex veckor. Om man således inte
ville lia en dylik arbetssession, och det ville inte regeringen, fanns det ingen
annan utväg än att skjuta frågans lösning till 1943 års riksdag. Det skulle betyda,
att fartyget icke skulle bli färdigt för tjänstgöring ens under sommaren
1943. Det skulle gå ännu en seglationsperiod med otillräcklig minberedskap
för oss. Ansvaret för att skapa ett sådant läge var inte lätt att bära, och jag
ville inte bära det. Jag föreslog därför Kungl. Majit att göra såsom Kungl.
Majit nu har gjort, nämligen bemyndiga marinförvaltningen att bygga fartyget
och sedan gå till riksdagen och begära dess godkännande av denna handling.

Det är alldeles riktigt som utskottet påstår, att denna fråga hade bort underställas
riksdagen, men jag hävdar, att det fanns ganska betydande svårigheter
för Kungl. Majit att lägga frågan inför riksdagen och att få den avgjord inom
en sådan tid, att den skulle kunna lösas på ett tillfredsställande sätt med hänsyn
till vår försvarsberedskap. När jag rådde Kungl. Majit att fatta detta beslut,
och när det fattades, befunno vi oss i ett tvångsläge. Jag trodde att riksdagen
skulle tycka liksom jag, att det var bättre med en sakligt god lösning
liv denna beredskapsfråga än ett ytterligare förhalande av frågan, som .ju på
grund av många omständigheter hade blivit förhalad i det föregående. Jim betydande
omständighet därvidlag är även att vår handelsflotta för närvarande
på grund av avspärrning och på grund av förluster har blivit så inskränkt till
sitt omfång, att det icke är lätt att fylla behovet av hjälp fartyg.

.Tåg trodde alltså att riksdagen skulle vilja se bort från (Ion formella inadvertensen
till förmån för den sakliga sidan av frågan. Riksdagen bär ju genom att

108

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om byggande av en minkryssare. (Forts.)
bifalla statsutskottets utlåtande i fråga om flottans ersättningsbyggnader, i
vilket statsutskottet uttalar, att det finner denna åtgärd i sak lämplig, även
anslutit sig till den uppfattningen, att själva åtgärden var sakligt berättigad.
Jag Ilar missräknat mig på konstitutionsutskottets inställning till denna fråga.
Konstitutionsutskottet bär betraktat den keit och hållet ur formell synpunkt
och icke velat se den i samband med det reella läget. Däremot kan jag ingenting
göra. Jag har ingenting annat att göra än att konstatera det domslut till vilket
utskottet kommit.

Herr Källman: Herr talman! Utskottet har efter sin granskning funnit, att
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet åsidosatt riksdagens rätt att
bestämma över statens utgifter i det fall, varom det nu är fråga.

Befogenheterna mellan.Kungl. Majit och riksdagen äro ju klart uppdragna
i grundlagen. När regeringen icke iakttager de givna stadgandena, finns det
endast en instans, som kan vidtaga åtgärder, och det är konstitutionsutskottet.
Utskottet har inte blott rättighet, utan även skyldighet att underrätta riksdagen
i sådana fall som det förevarande.

Jag vill fästa försvarsministerns uppmärksamhet på, då han ju själv är författare
av läroböcker i bl. a. statskunskap, att 1809 års grundlagsstiftare hade en
allvarlig .mening med sin uppdelning av makten mellan regering och riksdag
och. att riksdagen genom att besluta utgifter och bestämma örn skatter skulle
inför folket bära ansvaret i dessa hänseenden. Jag fäster också uppmärksamheten
på § 24 i regeringsformen, som stadgar att grundlagarna skola efter
deras, ordalyd else i varje särskilt fall tillämpas, alltså icke tolkas.

I själva sakfrågan tillkommer det inte konstitutionsutskottet att yttra sig.
Försvarsministern har sökt förklara att i sak inget fel begåtts, vilket ingen
bestrider. Minkryssaren torde vara av betydelse i det läge, vari vi för illvar
an de befinna oss. Därom tillkommer det inte konstitutionsutskottet att yttra
sig. Vad utskottet har att syssla med är regeringens åtgärder och departementschefernas
rådslag under det näst föregående året.

Statsrådet har lämnat en utförlig förklaring, i vilken han anser, att konstitutionsutskottet
bör pröva, lämplighets frågan. Han anför bl. a. att örn regeringen
beslutat köpa ett civilt fartyg, så hade det gått mycket bra att taga
pengar ur förskottsstaten. Man kunde också ha byggt en minkryssare och genom
en kringgående rörelse vidtagit sådana åtgärder, att förskottsstaten kunnat
användas, trots att man byggde ett nytt fartyg. Så blev det emellertid
mte; Försvarsministern, har ju själv erkänt, att det var formellt oriktigt att
anslå medel, som inte riksdagen hade anvisat.

Jag skall be att få citera ett par korta yttranden av försvarsministern vid
årets .remissdebatt, där försvarsministern har erkänt vad som förekommit i anslutning
till ungefär det konstitutionsutskottet nu sagt. Jag citerar det väsentliga
i detta sammanhang. Försvarsministern yttrar således bl. a.: »Jag
går härefter in på en annan av de frågor som här upptagits till diskussion,
nämligen frågan, om den nya minkryssaren. Jag vill för min del gärna medge
att örn .det finns, någon punkt, där jag förstår att riksdagen känner sig
tveksam, så är det i detta avseende, det ligger i sakens natur. Här beslutar
riksdagen en flottplan i juni 1942, och i oktober månad beslutar Kungl. Majit
på egen. hand att ett alldeles nytt fartyg, som det aldrig varit tal örn, skall
hyggås inom kostnadsramen. Det är en sådan sak örn vilken man otvivelaktigt
kan säga, att detta har inte Kungl. Majit rätt att göra. Det erkänner jag.
så ligger det till. Men ibland kan man komma i ett tvångsläge, då klokheten
^an bjuda att man får. vidta åtgärder, som kanske formellt sett inte äro tillåtna.
Så har skett härvidlag.» Vidare säger han: »Nu gå vi fram till riksda -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

109

Ang. Kungl. Maj:t,s beslut örn byggande av en minkryssare. (Forts.)
gen och erkänna vår synd och tala om vad vi gjort, och så får riksdagen göra
som riksdagen vill, godkänna eller förkasta beslutet. Om riksdagen förkastar
det, får regeringen eller åtminstone jag, som är närmast ansvarig för regeringens
ställning i denna sak, bära detta ansvar och ta de konsekvenser som
kunna följa därav.»

Riksdagen har godkänt åtgärden, men kvar står det konstitutionella ansvaret,
och det håres av den, som genom sitt rådslag föranlett Kungl. Maj :ts beslut.
Vad skulle ha kunnat göras från regeringens sida för en grundlagsenlig
behandling av frågan? Man kunde tänkt sig framläggande av en proposition
i juli, då riksdagen var samlad. Man kunde tänkt sig, som statsrådet själv
framhållit, en proposition i november till riksdagens höstsession, vilket emellertid
inte lär ha gått, på grund av att regeringen hade benämnt den fortsatta
riksdagen för en informationsriksdag. En proposition borde dä inte framläggas,
emedan det kunde ta cirka sex veckor att få den slutbehandlad i riksdagen.
Ja, för det första är det väl inte säkert, att det behövt taga sex veckor.
Det har visat sig, att man ibland kan avgöra en fråga under ett lördags-söndagsdygn.
Det gäller särskilt skattefrågor. I detta fall hade det naturligtvis
inte gått lika fort, men under loppet av ett par veckor borde frågan ha kunnat
lösas. Det anser jag vara uppenbart. Ku gick det inte att lösa den, därför
att vi endast hade en informationsriksdag. Det har i andra kammaren påpekats,
att riksdagen borde finnas till Kungl. Majds förfogande under så märkliga
tider, som vi nu leva i, för att Kungl. Maj :t bl. a. skulle kunna framlägga
propositioner av den vikt det här är fråga om. Riksdagen har själv inte önskat
att bli betraktad som en informationsriksdag. Det var nog många som
uttryckte den meningen under de diskussioner, som fördes under en vecka här
i kamrarna. Jag vill inte alls ifrågasätta, att riksdagen skall vara samlad hur
länge eller hur ofta som helst. I andra kammaren har det emellertid starkt
framhållits från olika håll, även från olika partigrupper, att riksdagen under
nuvarande märkliga tider bör vara samlad mera än eljest, bl. a. för att kunna
fatta de beslut, som grundlagsenligt krävas i svensk statsförvaltning.

När konstitutionsutskottet finner anledning rikta anmärkning mot ett statsråd,
förstår jag mycket väl, att vederbörande statsråd inte är belåten med denna
anmärkning. Det äro vi vana vid, men statsrådet får naturligtvis i alla
fall, i synnerhet örn statsrådet sakligt sett inte begått någon förseelse, finna
sig i att konstitutionsutskottet vakar på det sätt som det tillkommer utskottet
att göra och som det är dess plikt att göra. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att det under de senare åren förekommit en mycket stor återhållsamhet från
Ironstitutionsutskottets sida i fråga örn anmärkningar. Jag vill endast säga, att
exempelvis i år, då utskottet suttit med dessa ting i drygt tre månader, haiman
diskuterat minst tjugufem anmärkningsfrågor. Det har upprättats promemorior
till ett avsevärt antal och omfång, men resultatet har endast blivit
fyra inte alltför allvarliga anmärkningar mot vederbörande departementschefer.
Man kan då inte påstå, att konstitutionsutskottet har velat forcera fram
anmärkningar. Jag skulle vilja säga tvärtom. I äldre tider voro anmärkningar
mera allmänt förekommande, men tyvärr förekom det då emellanåt s. k. partianmärkningar,
Jag hoppas, att vi ha övervunnit ståndpunkten att göra anmärkningar
ur så ovidkommande synpunkter.

Jag tror att det är riktigt, som tidningen Social-Demokraten skriver i dag,
att de statsråd, mot vilka anmärkningar riktats, komma att klara sig gott vid
onsdagens dechargedebatt. Sedan fortsätter tidningen, och det tycker jag är
ganska viktigt, att det slås fast i en tidning, som har samma politiska mening
som det statsråd vi nu diskutera: »Men å andra sidan är det betydelsefullt
att riksdagen noggrant observerar sina å svenska folkets och grundlagens viig -

Ilo

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 194,3 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om byggande av en minkryssare. (Forts.)
nar tillkommande rättigheter över statsutgifterna. Det är en nyttig tankeställare
som regeringen fått genom konstitutionsutskottets anmärkningar. De ha
synbarligen icke tillkommit i något illvilligt eller regeringsfientligt syfte. De
understryka bara att riksdagen alltjämt håller på sina rättigheter och att folkrepresentationen
slår vakt örn grundlagens bud.» Konstitutionsutskottet har
att värna örn folkmakten genom riksdagen, vilken regering som än sitter. Det
har utskottet haft anledning att göra i år.

Jag skall inte upptaga tiden längre, utan jag ber endast att få hemställa
örn att anmärkningen lägges till handlingarna.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Det finns ett franskt ordspråk,
som säger: »Den som urskuldar sig, anklagar sig.» När jag hörde statsrådet
Skölds långa anförande, kom jag att tänka på detta ordspråk. Jag blev något
förvånad över att han ansåg lämpligt, att här hålla ett så utförligt försvarstal
i denna fråga.

Jag hade föreställt mig, att statsrådet skulle ha kort och gott deklarerat, att
hans handlingssätt var formellt oriktigt, men i sak berättigat. Det sade han ju
också på slutet av sitt anförande, men han kom fram till detta erkännande först
sedan han riktat en del i mitt tycke onödiga anmärkningar mot konstitutionsutskottet
och även givit riksdagen en del snärtar, som voro fullständigt obefogade.

Det är särskilt en passus i statsrådets anförande som jag fäst mig vid. Han
anförde som ett skäl för att denna fråga icke borde framläggas inför den hösten
1942 inkallade s. k. informationsriksdagen, att örn så hade skett, hade denna
förvandlats från ett informationssammanträde till en arbetsriksdag. Statsrådets
vetskap om den splittring som råder i riksdagens kamrar vid behandlingen
av marina frågor övertygade honom örn att denna frågas behandling skulle
ha dragit en tid av minst sex veckor, yttrade han vidare. Liksom den föregående
talaren får jag säga, att jag är mycket förvånad över ett sådant försvarsargument
från statsrådets sida. Alldeles oavsett vilken uppfattning man har
örn den tidrymd, som denna frågas behandling kan kräva, och om lämpligheten
av att förvandla informationsriksdagen till en arbetande riksdag, anser
jag det vara mycket olämpligt, att statsrådet utgår från en splittring i denna
fråga, som skulle komma afl menligt påverka behandlingen av ärendet, och
förutsätter en sådan motsättning inom riksdagen vid behandlingen av en fråga,
där det så vitt jag förstår inte finns någon som helst anledning att från politiska
eller marinpolitiska synpunkter uppta divergerande åsikter.

Nej, jag tror att statsrådet hade stått sig mycket bättre inför denna kammare
och inför riksdagen, örn han kort och gott hade nöjt sig med att konstatera, att
han i denna sak skjutit åt sidan de formella hänsynen, men att detta skett i den
fasta övertygelsen om att därmed gagna landet. Jag är övertygad örn att han
då fått bifall av de flesta av kammarens ledamöter. Men när han argumenterar
efter politiska och formella linjer på det sätt, som vi nu ha fått höra under 20
minuters tid, är jag rädd för att en hel del av de sympatier gå förlorade, som
statsrådet har vunnit genom sitt handlingssätt i sak.

Herr Holmbäck: Herr talman! Min uppfattning står mycket nära den som
angivits av de sista talarna. Vid årets remissdebatt gjorde jag gällande, att
denna fråga hade bort underställas den riksdag som sammanträdde i höstas.
På detta svarade statsrådet Sköld i bägge kamrarna. I första kammaren sade
han, att detta inte var lämpligt därför att ärendets behandling skulle tagit en
månad, och i andra kammaren på följande sätt: »Någon har sagt här att vi
borde ha lagt fram frågan för riksdagen vid informationssammanträdet i no -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

lil

Ang. Kungl. Maj:ts beslut om byggande av en minkryssare. (Forts.)
vember. Men det är väl ingen som menar att vi skulle ge riksdagen denna enda
proposition, som skulle lia medfört att riksdagen behövt vara samlad fem, sex
veckor.»

Jag skulle tro att statsrådet mycket underskattar riksdagens förmåga att
fatta snabba beslut. Det bär tidigare förekommit fall, då synnerligen viktiga
frågor ha kunnat behandlas av riksdagen på utomordentligt kort tid. Jag behöver
kanske inte erinra örn huru för tio år sedan ett så stort belopp som 300
miljoner kronor ställdes till Kungl. Maj :ts förfogande på några timmar för att
undvika den finanskrasch, som eljest hade kunnat inträffa.

Emellertid fäster jag uppmärksamheten på, herr talman, att det i dag framkommit
att denna proposition inte var den enda som borde ha förelagts riksdagen
i höstas. Vi ha nu fått svart på vitt på att herr statsrådet hade tänkt
avlåta en annan proposition till en arbetssession på hösten. Denna avläts faktiskt
inte, därför att regeringen i juni beslöt att någon sådan arbetssession inte
skulle äga rum. Enligt konstitutionsutskottets majoritet borde det dessutom ha
framlagts en tredje proposition, nämligen angående prisstoppet. Konstitutionsutskottets
majoritet, som i detta fall är mycket stark, har direkt anmärkt på
att dylik proposition inte framlagts utan regeringen i stället beslutat själv. Jag
konstaterar således, att det nog borde ha varit en arbetsriksdag på ett par veckor
eller så i höstas.

Det finns enligt min mening mycket starka skäl för en höstriksdag även i år,
fastän jag inte vågar yttra mig örn huruvida det sannolikt kommer att bli
någon eller icke. I årets statsverksproposition utsädes på ett stort antal punkter,
att Kungl. Majit senare under riksdagens lopp komme att framlägga särskild
proposition i vederbörande ämne. Vi skriva i dag den 19 maj, och ännu
återstå av dessa punkter i statsverkspropositionen 47 stycken, örn vilka riksdagen
icke fått mottaga särskild kungl, proposition. Det ryktas, att 50 ä 60
propositioner vid denna sena tidpunkt skulle komma att föreläggas riksdagen.

Möjligt är, att det också i framtiden kommer att bli ett behov av höstsessioner
redan på grund av att det moderna livet fordrar —- örn riksdagens rätt att
fatta beslut skall kunna vara fullt verksam — att den är i tillfälle att fatta
beslut med minsta möjliga dröjsmål. Jag anser det därför av vikt ■— det är för
att framhålla detta jag har begärt ordet — att en utredning göres örn övergång
till en ordning med höstsessioner. Vi böra naturligtvis ha höstsessioner
när ärendena fordra sådana, och regeringen får inte, på sätt som faktiskt har
skett, besluta örn att det inte skall bli någon höstsession, trots att kanske frågor
föreligga, örn vilka riksdagen borde fatta beslut. Men en höstsession kostar
pengar; den blir dyr. Därför borde med denna utredning kombineras spörsmålet
örn en eventuell förkortning av vårsessionerna. Alla veta vi vilken tid
som går förlorad i början på riksdagen, huru många riksdagsmän som då mycket
lång tid praktiskt taget gå lediga och vilka avsevärda summor som skulle
kunna sparas genom att man organiserade upp arbetet så att inte vårsessionerna
behövde bli för långa.

Denna fråga örn en ändring av riksdagens arbetsformer måste jag för min
del, herr talman, anse såsom mycket viktig, och den bör upptagas till prövning
med det snaraste.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag hade inte tänkt deltaga i denna överläggning,
men herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet fällde ett yttrande
som inte synes mig böra stå oemotsagt. Vad herr statsrådet sade var
ungefär följande: man kan, inte omgärda förskottsstaten med sådana restriktioner
att de utgöra ett hinder att använda densamma för snart sagt vilket ändamål
som helst. — Jag vill med anledning av detta vittgående yttrande betona,

112

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om byggande av en minkryssare. (Forts.)
att förskottsstaten ju av riksdagen accepteras såsom en beredskapsstat, vilken
Kungl. Maj :t kan sätta i kraft att gälla såsom förskottsstat. Det torde härigenom
vara fullt klarlagt, att denna stat har ett ganska begränsat användningsområde.

Jag vill tillägga, att herr Sköld nog inte menade fullt så illa som han sade,
ty i fortsättningen av sitt anförande framhöll han ju till exempel att minkryssaren
inte borde byggas med anlitande av medel på förskottsstaten. Tydligen
finns det alltså vissa gränser, ehuru statsrådet tycktes anse att de måste och
borde vara ytterst elastiska.

Trots detta medgivande var försvarsministerns första uttalande så vidsträckt,
att jag anser att det bör göras till föremål för en kort kommentar. Jag erinrar
därom, att riksdagens beslut beträffande den s. k. femårsplanen för försvarsväsendet
i rätt hög grad skulle förlora sitt innehåll, örn regeringen vid sidan
av den ordinarie försvarsstaten hade en förskottsstat, som kunde användas
efter så elastiska direktiv som försvarsministern tycks anse tillämpliga. För
min del har jag den uppfattningen, att det tvärtom är mycket angeläget att
riksdagen sörjer för att gränser uppdragas i fråga om de ändamål, för vilka
medel på förskottsstaten få lov att användas. Det måste slås fast att det här
gäller en beredskapsuppgift — att hålla en militär apparat av en, viss storlek
i beredskap — men att det icke får vara frågan örn att utöka omfånget av
denna militära apparat själv. Jag skall inte nu upptaga tiden med att genom
konkreta exempel belysa hur många gränsfall som här i själva verket ha förelegat,
utan jag nöjer mig med att betona att riksdagen innan den åtskiljes
torde få ett tillfälle att behandla denna fråga.

Med detta uttalande har jag bara velat förhindra, att en eventuell tystnad i
kammaren skulle kunna uppfattas på det sättet, att försvarsministerns mycket
vittsvävande uttalande icke givit anledning till gensaga.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag vill börja med vad den siste ärade
talaren här har yttrat. Jag tror, att örn herr Ohlin på allvar vill studera frågan
örn riksdagens uttalande rörande förskottsstaten, kommer han nog att stanna
i samma slutsatser som jag.

Jag tror också att herr Ohlin förgäves ens inför sig själv skall lyckas åstadkomma
några snäva regler för användningen av förskottsstaten. Denna stat
skall kunna användas av Kungl. Maj :t i vilken situation som helst, där rikets
säkerhet kräver det. Det måste vara samma bestämmelser för varje dag av
året så länge beredskapstillståndet råder. Det finns ingen möjlighet för Kungl.
Maj :t att sammankalla riksdagen för att få ett beslut i det ögonblick kriget är
över oss. Kriget kan komma över oss urnan riksdagen hinner samlas, och Kungl.
Maj :t tvingas att vidtaga åtgärder. Det är detta som gör att icke några snäva
gränser kunna uppdragas. Därför måste också, som jag försökte framhålla,
denna stat användas med förstånd från Kungl. Maj :ts sida.

Det är den omständigheten som gör att Kungl. Majit icke har reflekterat
över att använda förskottsstaten för det ändamål, varom vi här diskutera. Frågan
om grunderna för förskottsstatens användning överlämnar jag med största
förtröstan åt herr Ohlin och riksdagen att vid ett senare tillfälle försöka klara
ut. Jag tror inte att herr Ohlins ansträngningar komma att avsätta några större
frukter, ty det strider mot naturens ordning att så skulle kunna ske.

Så vill jag yttra några ord om herr Källmans analys av de möjligheter
Kungl. Majit skulle ha haft att bringa denna sak inför riksdagen. Det ena
han sade var, att en proposition skulle kunnat framläggas i juni månad. Men
då fanns det icke något för Kungl. Maj :t godtagbart förslag att lägga fram,
varför den anvisningen är omöjlig. Det återstår då inte mer än en av herr Käll -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

113

Ang. Kungl. Maj:ts beslut om byggande av en minkryssare. (Forts.)
mans anmärkningar, nämligen att proposition skulle framlagts för en, höstsession.
När jag hörde herrar Källman och Holmbäck — jag tror också herr
Anderson, ■— kom jag nästan till samma uppfattning som under debatten i
andra kammaren: att själva kärnan i denna anmärkning är att det icke blev
en arbetssession för riksdagen i höstas. Örn så är förhållandet, säger jag liksom
i andra kammaren, att jag i så fall inte kämner mig bära mer än ungefär Vis av
ansvaret.

Jag kommer så till herr Andersons något moraliserande anförande. Är det
ändå inte snarare något av ett skrymteri att här tala örn att denna fråga propositionsvägen
skulle ha kunnat lösas på några dagar eller någon vecka? När
alla veta, att denna fråga sammanhänger intimt med hela flottplanen, och även
örn det finns en mycket stark majoritet i riksdagen för denna åtgärd och de
därmed sammanhängande jämkningarna av flottplanen, veta vi ju alla att det
både skulle ha blivit motioner och mycket resonemang omkring denna sak.
Hade ett försök gjorts att driva igenom denna fråga på kort tid, skulle det säkert
lia betraktats som ett försök att kväva olika meningar. Detta är den enkla
sanningen, och det är ju inte någon mening att vidare diskutera det som är
praktiskt taget självklart.

Sedan säger herr Anderson, att det skulle varit mycket bättre örn jag här
hade^ stigit fram och manligt och kort och gott bekant min synd. Ja, jag gjorde
något ditåt i remissdebatten. Men jag kunde riskera att bli så kort och rak
på sak i en sådan domstolsförhandling som den vi nu äro inbegripna i, att det
på något håll skulle kunna komma att tolkas så som örn jag nonchalerade riksdagen
genom att vara alltför kärv och manhaftig och rak på sak. Men jag har
ännu aldrig funnit^att det betraktas såsom något förklenande, att en anklagad
försöker att framhålla förmildrande omständigheter.

Till slut mäste jag uttala mm stora tacksamhet för herr Andersons omtanke
örn min popularitet. Det är ytterligt tillfredsställande för mig att det
finns någon som är mer intresserad för den saken än jag själv.

Herr Anderson, Axel Ivar: Herr talman! Ja, min omtanke om försvarsministerns
popularitet är kanske inte så stor, men däremot är jag mycket angelägen
örn att den auktoritet, som försvarsministern bör ha inte bara här i riksdagen,
utan även utåt landet, skall vara så stark som möjligt. Det är min bestämda
uppfattning, att statsrådet har försvagat sin auktoritet genom det försvar
som han har inlåtit sig på.

Han har inte heller på något sätt förstärkt den genom den replik han nu givit
till olika talare. Det lyckas inte statsrådet att som resultat av denna debatt
samla ihop en enhetsfront till förmån för en höstsession. De finnas måhända,
som skulle vilja draga den slutsatsen av detta fall, att det manar till en annan
uppläggning från regeringens sida till hösten, exempelvis så att man arrangerar
ett skgs beredskapsriksdag, som skall vara till hands för att ta emot eventuella
propositioner.

Jag ber att få förklara, att jag inte hör till dem som önska något sådant. Jag
önskar tvärtom att en sådan anordning skall kunna undvikas, och jag tror att
detta kan bli möjligt genom ett någorlunda skickligt handhavande från regeringens
sida av de ärenden, som nu kunna förutses bli aktuella. Jag vet lika väl
som alla andra här, att det kan inträffa förhallanden som framtvinga en höstsession.
Men jag ber att få rikta en vädjan till regeringen — och jag vet att jag
i det fallet har många inom riksdagen bakom mig — att inte utgå från en sådan
hypotes utan att laga efter lägligheten, undvika en höstsession, om det låter
sig göra, och inkalla riksdagen endast örn förhållandena så påkalla.

Första kammarens protokoll 19JtS. Nr 17. p,

114

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut örn byggande av en minkryssare. (Forts.)

När statsrådet sålunda här försöker att krypa bakom diskussionen om en
höstriksdag, så är det ett mycket malplacerat försvar för den sak som här diskuteras.

Likadant förhåller det sig när han talar örn att det skulle vara omöjligt att
lösa denna fråga, som sammanhänger med hela flottplanen, utan en lång riksdagssession.
Det är inte detta jag har fäst uppmärksamheten vid. Vad jag har
sagt är att statsrådet gjort rätt örn han i en situation, där han blivit övertygad
örn att ett visst beslut är nödvändigt, handlar i enlighet därmed. Den anmärkning
som sedan framställes mot honom får han ta med jämnmod och inte som
en prickning. Men han försvagar sin position genom att, som han yttrade, söka
förebringa förmildrande omständigheter.

Det är nog inte bara jag som i det sammanhanget har kommit att tänka på
ett annat ordstäv, vars upphovsman är Charles Lindley. Han brukade berätta
en historia här i kammaren, som nog innehåller en portion levnadsvisdom. När
han kom hem sent på natten och för sin hustru skulle anföra förmildrande omständigheter,
sade hon: »Försvara dig inte, det gör bara saken värre!»

Herr Ohlin: Herr talman! Försvarsministern har nu än en gång uttalat
ungefär detsamma som vid det föregående tillfället. Han gör gällande att förskottsstatens
medel skola kunna användas närhelst utgifter krävas för rikets
försvar. Man kan verkligen fråga, varför infe herr statsrådet då skulle kunna
anslå medel till byggande av minkryssare eller ännu större fartyg, när regeringen
anser dessa ting behövliga för rikets försvar.

Skälet till att detta uppenbarligen är orimligt torde väl ligga i den distinktion,
som jag nyss försökte göra. Det är en skillnad mellan att utvidga den militära
apparaten å ena sidan och att hålla en militär apparat av en viss storlek
under beredskap å andra sidan. Men försvarsministern vill tydligen inte veta
av någon sådan distinktion. Han menar att vi skola överlämna åt regeringen att
använda en fullständigt elastisk fullmakt efter gottfinnande.

Härmed kan man sammanställa försvarsministerns uttalande, att det nog inom
riksdagen skulle ha funnits delade meningar örn minkryssaren, varför behandlingen
skulle ha tagit flera veckor. Det framgick av hans sätt att beröra
denna fråga, att han egentligen betraktade det som ett fel hos riksdagen att
den skulle kunna ha olika meningar och inte med säkerhet kunde beräknas
utan vidare och utan debatt svälja Kungl. Maj:ts förslag!

Sammanställas dessa håda yttranden av försvarsministern, får man det intrycket,
att han menar att regeringen skall ha fullmakt att besluta vilka försvarsutgifter
som helst med användande av förskottsmedel. Men örn regeringen
verkligen ändå lägger fram förslag för kamrarna, skola de accepteras utan
någon enligt hans mening onödig diskussion.

Jag tror att försvarsministern på detta sätt kommer med alltför stora anspråk.

Herr Holmström: Herr talman! Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
sade, att kärnan i denna anmärkning torde vara önskemålet örn
en höstsession. Jag kan försäkra herr statsrådet, att några sådana tankar aldrig
ha framkommit inom konstitutionsutskottet. Vi ha i utskottet gått ut ifrån att
det skulle bli en höstsession, när planerna för minkryssaren gjordes upp.

Från flera håll inom kammaren har såsom en bestämd mening uttalats, att
en proposition mycket väl kunde ha förelagts höstsessionen samt att det också
varit lämpligt örn så hade skett. Jag skall inte orda vidare örn den saken. Jag
skall be att med ett par data få visa, hur naturligt det hade varit att så göra.
Kungl. Majit bemyndigade marinförvaltningen att sätta i gång med minkrys -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

115

Äng. Kungl. Maj:ts beslut arn byggande av en minkryssare. (Forts.)
sarbygget den 9 oktober. En vecka därefter utskickade regeringen riksdagskallelse.
Och riksdagen sammanträdde den 2 november, endast något mer än tre
veckor efter Kungl. Maj :ts beslut örn minkryssarbygget. Det låg alltså väl till
för att ordna det så att ärendet hade förelagts riksdagen.

Det var en sak i herr statsrådets anförande, som jag fäste mig vid, liksom
också herr Ivar Anderson hade gjort. Herr statsrådet sade, att riksdagsbehandlingen
av en proposition skulle ta lång tid till följd av den splittring som han
visste fanns inom riksdagen i frågan. Jag finner detta yrkande ganska märkligt.
Örn herr statsrådet hade haft den meningen, att riksdagen vore enig till
förmån för minkryssaren, skulle det i viss män vara förklarligt att icke avlåta
proposition. Men när herr statsrådet hade den uppfattningen att det rådde
splittring i riksdagen i saken finner jag det i hög grad anmärkningsvärt att
herr statsrådet förbigår riksdagen och avgör saken ensam.

Jag vill personligen säga, att jag har den allra största respekt och beundran
för statsrådet Sköld som försvarsminister. Och jag gillar män, som våga handla
självständigt och ta på sig ansvar. Men när herr statsrådet icke iakttar de
konstitutionella formerna, då måste jag reagera, som ledamot av konstitutionsutskottet.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Jag tar icke till
orda för att diskutera den anmärkning, som konstitutionsutskottet har gjort
mot försvarsministern. Jag endast konstaterar, att hela regeringen på samma
sätt som försvarsministern är ansvarig för det klandrade beslutet.

Jag tar i stället till orda på grund av talet örn höstsessionen, och om herr
talmannen tillåter mig det, ämnar jag något beröra den saken här. Det har
senast av herr Holmström sagts, att det skulle varit mycket lätt att framlägga
en proposition, när riksdagen hade blivit samlad. Här har också talats
om att regeringen hade beslutat, att det inte skulle bli någon arbetsriksdag,
utan endast ett informationssammanträde. Jag vill då påpeka, att regeringen
givetvis inte på förhand kan fatta något avgörande beslut, huruvida riksdagen
under årets fortsatta lopp skall behöva sammankallas för ett arbetsplenum.
Det kan givetvis inträffa ting som regeringen inte vet örn vid tidpunkten
för avslutandet av den ordinarie sessionen. Meningen med den nya anordningen
är ju, att regeringen skall kunna begära sammanträde i riksdagen i
stället för att som tidigare behöva inkalla urtima riksdag.

I fjol förhöll det sig så. att regeringen hade granskat det arbetsprogram
som förelåg och kommit till det resultatet att ingenting däri kunde motivera
att man inriktade sig på ett arbetssammanträde på hösten. Yad regeringen
alltså kom överens om var att för den ordinarie sessionen framlägga alla de
förslag, som måste avgöras under året, och att alltså inte spara någonting
för en höstsession. Därför framlades till den ordinarie riksdagen en del propositioner
som kanske hade kunnat anstå. Det är självklart att man var angelägen
örn att, sedan man inriktat sig på detta sätt och kanske i viss mån
förlängt den ordinarie sessionen, inte ändå skapa en arbetssession under
hösten.

Det är ju inte regeringen som bestämmer örn riksdagens sammanträden.
Riksdagen är numera permanent samlad, och det är talmännen som kalla kamrarna
till sammanträde. Vad regeringen gjorde på hösten var att hos talmännen
anmäla att regeringen önskade lämna riksdagen meddelanden enligt § 56
riksdagsordningen. Det var för detta ändamål riksdagen sammanträdde, och vi
hade många enskilda diskussioner örn vad som kunde få förekomma vid ett
sådant sammanträde. Sammanträdet var faktiskt inkallat för en bestämd
uppgift.

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut örn byggande av en minkryssare. (Forts.)

För egen del har jag nog den uppfattningen, att detta inte kunde hindra
regeringen att, sedan riksdagen ändå var samlad till plenum, använda tillfället
att framlägga en proposition, liksom regeringen när som helst kan
anmäla till talmännen att den vill avlämna en proposition till riksdagen och.
på det viset påkalla ett sammanträde. Jag överlämnar åt de mera spekulativa
att försöka klara ut, huruvida det hade varit konstitutionellt riktigt eller
ej att framlägga propositioner. Huvudmotivet till att vi icke gjorde det var att
vi hela tiden hade inriktat oss på att försöka om möjligt undvika ett arbetssammanträde
under hösten. Regeringen ville inte framkalla den tidsutdräkt
av riksdagens sammanträde på hösten, som skulle blivit nödvändig, örn man
hade framlagt propositioner.

Nu säger man här, att riksdagen nog har den skicklighet att den kan med
tillräcklig snabbhet avgöra ärendena. Men vi lia ju dock vissa bestämmelser
rörande motionstid, som inte annat än i exceptionella fall frångås, och så
väl som jag känner den svenska riksdagen skulle jag tro att den även i ett
fall som det nu diskuterade komme att behandla Kungl. Maj:ts propositioner
med all den omsorg som den svenska riksdagen är angelägen att lägga i
dagen vid behandlingen av ärendena. Det är därför synnerligen troligt att
tiden för riksdagens sammanträde skulle ha blivit relativt lång. Detta är ju
i och för sig intet skäl för att icke framlägga en proposition, örn det är nödvändigt,
men det var ett av skälen för att Kungl. Majit ansåg sig icke böra
belasta höstsammankomsten med någon proposition.

Man kan naturligtvis anse, att detta skäl inte har något värde. Men jag
tror att örn man hör efter hur riksdagsmännen tänka, så skulle de i allmänhet
ange att det är ett mycket begripligt skäl att man inte vill besvära riksdagen
att sitta under flera veckor, örn den inte har egentliga arbetsuppgifter, utan
tiden kanske bara går i avvaktan på att ett utskott skall hinna behandla en
proposition.

Det har nu emellertid hemställts örn undersökning huruvida man inte borde
övergå till en ordning med höstsession. Liknande situationer som i fjol
kunna naturligtvis uppstå, där det råder tveksamhet örn hur man skall förfara
i ett visst fall. Jag vill då gärna använda tillfället att ge kammaren
den upplysningen, att så långt vi ha kunnat vinna överblick, föreligga icke
nu några ärenden som nödvändigtvis måste påkalla ett sammanträde till
hösten. Det föreligger betydelsefulla ärenden, som mycket väl kunna motivera
ett inkallande till hösten. Tidigare har här vid en interpellationsdebatt
talats örn taxeringsförordningen. Vi ha vidare en sådan fråga som arrendelagen,
örn den hinner lagrådsgranskas i tid. Jag menar alltså, att nog finns
det uppgifter för en höstsession, örn man önskar den. Men vi ha hittills inom
regeringen även i år inriktat oss på att försöka arbeta undan under den
ordinarie sessionen. Vi lia, som herr Holmbäck angivit, många ärenden kvar
att förelägga riksdagen. Det visar sig emellertid vid en närmare granskning
vara fråga örn sådana påföljdspropositioner, örn jag så får säga, som inte
kunna skjutas undan. Låt oss säga att örn det t. ex. rör sig örn ett 50—60-

tal, så kan högst ett tiotal av dessa möjligen anstå till en höstsession. Av

detta tiotal äro endast några ärenden sådana som icke med nödvändighet
behöva föreläggas årets riksdag.

Huruvida det skall bli en arbetssession på hösten eller ej, kan jag sålunda
icke i detta ögonblick säga någonting örn. Regeringen har inga önskemål
att undvika sammanträden med riksdagen. Regeringen vill endast se till, att örn
det skall bli arbetssammanträden, så skall det finnas arbetsuppgifter. Jag
trodde verkligen också att den ordning, som infördes när man ändrade avlö ningsreglementet,

just var avsedd att möjliggöra den form av sammanträden

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

117

Äng. Kungl. Maj:ts beslut orri byggande av en minkryssare. (Forts.)
som vi höllö i höstas. Huruvida det skall bli en höstsession i år kommer att
bero på öm det anses önskvärt att vissa ärenden, som icke nu kunna föreläggas
riksdagen, ändå bli avgjorda i år. Jag kan också gå så långt, att jag
säger, att regeringen naturligtvis är mycket mottaglig för inverkan, örn det
befinnes att en betydande del av riksdagen önskar en sådan sammankomst till
hösten. Men som vi redan ha kunnat konstatera här i dag, råder det ju mycket
delade meningar örn huruvida man bör hålla en sådan sammankomst eller
icke.

Ja, jag ber om ursäkt, herr talman, att jag har använt detta tillfälle för
att ge några upplysningar i en fråga som ju diskuteras rätt mycket ute bland
allmänheten för närvarande.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Det ligger väl i sakens natur att herr
Ohlin och jag icke här kunna uttömmande diskutera frågan örn bestämmelserna
för förskottsstaten, men jag skulle ändå vilja försöka göra ett litet uppklarande
av min ståndpunkt — så långt det nu är möjligt att i korta ord göra det.

Jag menar visst, liksom herr Ohlin, att det i nuvarande utrikespolitiska läge
icke bör vara tillåtet att använda förskottsstaten för en utökning av försvarsmakten.
Men jag är lika övertygad örn att i samma ögonblick som det är krig
skall förskottsstaten kunna användas för all den utökning av vår försvarsmakt
som är möjlig. Jag förutser också att det när som helst kan komma mellanperioder
mellan krig och det nuvarande tillståndet, d. v. s. ett så skärpt utrikespolitiskt
läge, att samma tankar få göra sig gällande som i krig. Enligt
mitt sätt att se är det just detta, att förskottsstaten måste kunna tillämpas jor
åtgärder till rikets försvar i vilken, svår situtation som helst, som gör att man
icke kan lia några fixa regler, utan måste överlämna åt ett bedömande av läget
från fall till fall hur man skall göra.

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag tror för min del att allmän enighet
råder örn att en höstsession inte bör komma till stånd, därest inte behandlingen
av ärendena fordrar det. Men vad här har opponerats mot är att regeringen
kanske ändock fattat beslut blott för att undvika en höstsession. Det är ju
tydligen fallet med det ärende, som föranlett konstitutionsutskottets anmärkning
nr 1.

Vad angår frågan örn höstsession, äro väl alla ense örn att riksdagen bland
annat av kostnadsskäl icke bör vara samlad mer än 5 å 6 månader sammanlagt
för år. Men som det nu är utnyttjas ju denna tid mycket dåligt i början,
i januari och februari samt början av mars. Det står i grundlagarna, att propositionerna
böra ha inkommit inom 60 dagar från riksdagens öppnande, d. v. s.
den 12 eller 13 mars. Ett mycket betydande antal av propositionerna kommer
faktiskt in efter denna tidpunkt, och av dem som komma är det en mycket
stor del som kommer sista eller näst sista dagen av propositionstiden. önskemålet
om en höstriksdag borde närmast utgå från att de nuvarande formerna
för riksdagens arbete visat sig olämpliga och att det därför vore bättre att
hålla en kort vårsession och en höstsession än att ha endast en lång vårsession.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, Indes den under behandling varande
punkten till handlingarna.

Punkten 3. Ans■ Kunni.

Majus beslut

I konselj den 30 oktober 1942 hade Kungl. Majit beslutit dels anbefalla om utsträckstatens
priskontrollnämnd att inom ramen för tidigare åt nämnden lämnade nin0 av Vrit>-bemyndiganden vidtaga åtgärder för en utsträckning av priskontrollen och en °^r°m ”
skärpning av den direkta prisregleringen inom landet, dels ock föreskriva

lis

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om utsträckning av priskcmtrollen m. m. (Forts.)
att kontrollen i princip borde omfatta priser och taxor på samtliga inom
landet tillverkade oell till landet införda varor, respektive inom landet utförda
tjänster av de slag, som folie inom området för gällande prisregleringslag,
samt att prishöjningar för närvarande icke borde beviljas annat än i rena
undantagsfall. Beslutet hade fattats på föredragning och hemställan av chefen
för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Gjöres, med vilken samtliga
övriga närvarande ledamöter av statsrådet instämt med undantag för statsrådet
Bagge, som till stöd för sin avvikande mening bland annat uttalat, att
han hyste betänkligheter mot att en så genomgripande åtgärd som den ifrågavarande
företoges utan riksdagens medverkan.

Med anledning av Kungl. Maj :ts sistnämnda beslut hade priskontrollnämnden
den 31 oktober 1942 utfärdat bestämmelser »örn prisstopp beträffande vissa
förnödenheter m. m.».

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten yttrat:

»Även örn Kungl. Maj :t jämlikt gällande prisregleringslagstiftning ägde formell
behörighet fatta det nu ifrågavarande beslutet av den 30 oktober 1942,
följer härav icke, att denna fullmakt bort utnyttjas i den utsträckning som i
förevarande fall skett, utan att riksdagen först beretts tillfälle att i någon
form uttala sin mening i frågan. Beslutet örn prisstoppet är nämligen av
utomordentligt genomgripande natur. Och bakom såväl prisregleringslagen
som andra fullmaktslagar, vilka antagits åren, närmast före eller under pågående
krig, ligger otvivelaktigt den tankegången, att Kungl. Maj :t, när fråga
uppstår örn att med stöd av dessa lagar vidtaga åtgärder av stor principiell
räckvidd eller med långt gående verkningar, endast i sådana fall bör begagna
fullmakten att utan riksdagens medverkan fatta beslut, då avgörandet icke
skäligen kan anstå, till dess riksdagen kunnat uttala sig i ämnet. I förevarande
fall fanns så mycket större anledning att före beslutet inhämta riksdagens
mening som denna år 1942 på förslag av bankoutskottet (uti. nr 57) i skrivelse
nr 366 uttalat sig örn penningpolitiken och därvid i första hand förordat
andra mindre långt gående åtgärder än vidtagande av ett s. k. allmänt prisoch
lönestopp samt anfört att för den händelse ett sådant beslut skulle behöva
fattas även åtgärder för att åvägabringa ett obligatoriskt sparande torde bliva
ofrånkomliga. Riksdagen hade också utan svårighet kunnat höras. Den var
formellt om än ej reellt samlad, då beslutet örn prisstoppet fattades; det var
vidare då bestämt, att kamrarna skulle sammanträda endast några dagar därefter.
Frågan örn prisstoppet hade alltså kunnat och bort underställas riksdagen
före beslutets fattande. Med hänsyn till vad sålunda förekommit har
utskottet funnit sig i anledning av förevarande beslut böra rikta anmärkning
mot föredragande departementschefen, statsrådet Gjöres.»

Vid förevarande punkt hade reservationer avgivits

1) av herr Hallén, som, med instämmande av herrar Hällgren och Nilsson
i Göteborg, anfört följande:

»Grundade skäl hade enligt min mening förefunnits att frågan örn prisstoppet
underställts riksdagens bedömande, innan beslut härom fattades i konselj,
i synnerhet som det vid tiden härför redan var kungjort, att kamrarna
skulle sammanträda några dagar senare. Detta oaktat Ilar jag icke kunnat biträda
den av utskottet jämlikt § 107 regeringsformen gjorda anmälan mot
föredragande departementschefen i ärendet. Kungl. Majit ägde nämligen enligt
prisregleringslagen otvetydigt formell befogenhet att utan riksdagens
medverkan fatta ifrågavarande beslut, vars lämplighet i sak svårligen kan bestridas.
»

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

119

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om utsträckning av priskontrollen m. m. (Forts.)

2) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Fast, Nordstran
och Fält, som ansett, att skäl saknats för ifrågavarande anmärkning.

Herr statsrådet (Höres; Herr talman! Förevarande anmärkning avser ett av
Kungl. Maj :t den 30 oktober 1942 på min föredragning fattat beslut örn prisstopp.
Beslutet innebar att Kungl. Majit anbefallde statens priskontrollnämnd
att inom ramen för tidigare åt nämnden lämnade bemyndiganden vidtaga åtgärder
för en utsträckning av priskontrollen och en skärpning av den direkta
prisregleringen inom landet. Kontrollen borde i princip omfatta priser och
taxor på samtliga inom landet tillverkade och till landet införda varor, respektive
inom landet utförda tjänster av de slag som falla inom området för gällande
prisregleringslag. Prishöjningar borde för närvarande icke beviljas annat
än i rena undantagsfall. I anledning härav utfärdade priskontrollnämnden
föreskrift örn allmänt prisstopp. Enligt den mening, som omfattats av
majoriteten i konstitutionsutskottet, hade Kungl. Maj :t icke bort meddela nämnda
beslut, utan att riksdagen först beretts tillfälle att i någon form uttala sin
mening i frågan.

Jag vill till en början understryka, att Kungl. Majit enligt prisregleringslagen
äger riksdagens formella bemyndigande att fatta beslut, innebärande
prisstopp av ifrågavarande slag. Därjämte kan jag icke underlåta att påpeka,
att priskontrollnämnden, som utfärdade föreskriften örn prisstoppet, alldeles
oavsett Kungl. Maj :ts påtalade beslut, var formellt befogad att vidtaga en sådan
åtgärd; nämnden hade nämligen redan tidigare erhållit Kungl. Majits bemyndigande
att meddela dylika föreskrifter.

Konstitutionsutskottet har icke heller ansett, att Kungl. Maj :t i förevarande
fall formellt överträtt den av riksdagen lämnade fullmakten. Till stöd för
sitt krav på riksdagens medverkan vid beslutets fattande har utskottet däremot
framhållit, att beslutet örn prisstoppet var av utomordentligt genomgripande
natur samt att riksdagen utan svårighet hade kunnat höras..

Vid en närmare precisering av prisstoppsbeslutets räckvidd och innebörd må
framhållas att prisstoppet — enligt det innehåll prisregleringslagen då och allt
fortfarande har i förevarande avseende — endast innebar ett förbud att höja
priset innan viss tid förflutit från det vederbörande inkommit med anmälan
örn den tillärnade prishöjningen och skälen därtill.

På grund av den stora betydelse för den ekonomiska politiken, som prisstoppsbeslutet
otvivelaktigt har, anser jag, att det skulle ha varit önskvärt att
före beslutets utfärdande höra riksdagen i frågan. Emellertid skulle, tvärtemot
vad konstitutionsutskottet förmenar, hörandet ha varit förenat med icke
obetydliga nackdelar. Jag är nämligen övertygad om att, örn frågan upptagits
av riksdagen till en måhända långvarig debatt, detta skulle ha haft en mycket
oförmånlig inverkan på utgångsläget för det prisstopp som riksdagen kunde
funnit påkallat. Diskussionen måste Ira verkat i hög grad oroande på prisbildningen.
Och priserna på de ännu icke reglerade varorna hade under den tid,
frågan sålunda legat under prövning, antagligen överlag kommit att drivas i
höjden. En snabbehandling av ärendet i riksdagen hade visserligen icke varit
otänkbar, men även under sådana förhållanden skulle med all sannolikhet risk
för rubbningar i de rådande priserna varit för handen, därest icke samtidigt
med ärendets framläggande inför riksdagen prisstonp enligt prisregleringslagen
utfärdats. Dessutom gäller att vid en snabbehandling riksdagens prövning blivit
mycket begränsad.

Prisstoppsföreskriften — vars nödvändighet och lämplighet i och för sig såväl
vid informationsriksdagen som därefter i allmänhet synes hava vitsordats
— är närmast att betrakta såsom en provisorisk åtgärd — en försiktighets -

120

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1913 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut om utsträckning av priskontrollen m. m. (Forts.)
och beredskapsåtgärd — som av Kungl. Maj :t genomfördes i avbidan på det
slutliga beslut som statsmakterna gemensamt må komma att fatta i saken. I
stället för att föregripa riksdagens ståndpunktstagande synes prisstoppet alltså
hava tjänat såsom en skyddsvall, inom vilken den fortsatta diskussionen har
kunnat fortgå tämligen ostört. Därjämte har prisstoppsföreskriften onekligen
kommit att bliva en fast utgångspunkt för de löne- och prisförhandlingar, som
sedermera förts pa olika områden, och därvidlag men även i övrigt visat sig
vara mycket gagnelig.

Herr Herlitz: Herr talman! Det gäller kanske först att göra fullt klart
för sig, vad det Kungl. Maj :ts beslut innebär, som denna anmärkning riktar
sig mot. Detta är desto mera angeläget som ordet prisstopp användes i litet
svävande och olika betydeker. Med anledning av herr statsrådets anförande
Dör framhållas, att det här inte bara var fråga örn etablerande av ett prisstopp
i den mening, som avses i lagens 2 §, nämligen att man icke får höja priserna
förrän en viss tid, en vecka eller en månad, efter det anmälan därom har gjorts.

, ..u .. beslut lag ju också något annat och mera än denna provisoriska

åtgärd, nämligen det generella och principiella beslutet örn att prishöjningar
för närvarande icke skulle beviljas annat än i rena undantagsfall.

. Konstitutionsutskottet har, som herr statsrådet mycket riktigt anmärkte,
icke anlagt den synpunkten, att beslutet skulle strida mot lag eller ännu mindre
mot grundlag. Jag vill dock framhålla att man näppeligen tänkt sig att
prisregleringslagen skulle användas för så vittgående åtgärder som dem, vilka
genomfördes i oktober 1942. Det visas ju redan av den framställning som i år
gjorts till riksdagen örn en revision av prisregleringslagen, som icke befunnits
lämpad för dessa vidsträckta syften.

Men jag skall inte trycka på denna synpunkt, som icke är den för utskottet
väsentliga. Utskottet har anlagt helt andra sympunkter. Det är för utskottet
fråga om det.politiskt kloka och lämpliga. Utskottet har velat understryka,
att det med hänsyn till »rikets sannskyldiga nytta», som det heter i regeringsformen,
hade varit riktigt att riksdagen fatt vara med örn ett så utomordentligt
viktigt avgörande.

Da kommer man emellertid fram till frågan, örn inte riksdagen i själva
verket tagit ståndpunkt till denna sak genom sitt uttalande i våras angående
prispolitiken. Man har velat tolka de uttalanden som riksdagen då gjorde på
det sättet, att riksdagen under vissa förutsättningar ville acceptera mera vittgående
åtgärder än dem som närmast förordades. Jag skall inte vid denna sena
timme trötta kammaren med en bevisning, som jag tror kunde bli bindande,
örn att riksdagens uttalanden få fattas på ett annat sätt. Jag vill i stället
urgera att vi för kännedom av vad riksdagen i detta hänseende menade ha en
mycket säkrare källa än att gå till en subtil analys av de mångahanda uttalandena
på våren .1942. Vi kunna hålla oss till ett enkelt faktum, nämligen den
spontana reaktion, som från riksdagshåll visade sig inför Kungl. Maj:ts beslut
i slutet av oktober. Jag erinrar herrarna därom, att man inom vida lager i
riksdagen, inte bara inom de borgerliga partierna utan även på annat håll, kände
en mycket stark olust inför detta faktum att riksdagsmännen, i det ögonblick
då de beredde sig att resa till Stockholm, i tidningarna funno att Kungl.
Majit dem oåtsporda träffat detta viktiga avgörande. Allmänt sade man sig
då: »Nej, detta hade vi aldrig, tänkt oss». Enligt min mening ha vi här den
autentiska tolkningen av vad riksdagen hade menat några månader tidigare.

Kammaren erinrar sig kanske den gamla historien örn hur riksdagsmännen,
som reste till en riksdag under ett föregående envälde i vår historia, nämligen
under Karl XI:s tid, funno anslag uppsatta på gästgivargårdarna med orden:

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

121

Ang. Kungl. Maj:ts beslut om utsträckning av ''priskontrollen m. m. (Forts.)

»I herredagsmän, resen inte så fort.

Vad göras skulle är allaredan gjort.»

Det har varit intressant att, sorn en återklang av stämningen från i höstas, under
arbetet med denna och en hel del andra frågor i konstitutionsutskottet
iakttaga, hur detta gamla ord verkligen har legat på var mans mun.

Jag vågar säga att regeringen, vars ledning eljest visar en så osviklig säkerhet
i bedömandet av hur riksdagsmajoriteten reagerar, i höstas inte hade samma
säkra psykologiska blick som annars, medan däremot statsrådet Bagge ganska
riktigt hade uppfattat vad den överväldigande delen av riksdagen egentligen
tänkte i saken.

Detta är en liten episod, men jag tror att den har varit av en viss betydelse.
Man har under arbetet i konstitutionsutskottet i år fått ett intryck av att riksdagsmännens
intresse på ett annat sätt än förut har vänts till frågor örn förhållandet
mellan regering och riksdag. Den som förut ibland har känt sig som en
ropandes röst i öknen har nu med glädje funnit, att dessa frågor ha börjat få
intresse igen. Alla de gamla statsrättsliga frågorna, som under demokratiens
framväxttid tedde sig så utomordentligt väsentliga — riksdagens makt över
anslagen, riksdagens rätt att sig beskatta o. s. v. — men som nu under några
årtionden ha skjutits undan, ha åter kommit att dyka upp såsom ganska livsviktiga
och betydelsefulla spörsmål.

Detta förhållande röjer sig endast endels i vad utskottet har kunnat lägga
fram. Det är åtskilligt man har reflekterat över, som inte precis har blivit anmärkningar.
Det visar sig emellertid särskilt i de fyra anmärkningar som
föreligga och som, vilket kammaren torde ha observerat, ha en ganska enhetlig
prägel. En reservationsanmärkning, nr XI, tillätes det mig kanske ■—■ örn inte
herr Engberg misstycker -— att åberopa i detta sammanhang eftersom den endast
med lottens hjälp har råkat bli reservation i stället för en utskottsanmärkning.
Den ligger i precis samma linje.

Det intressanta och märkliga är ju, såsom redan har påpekats, att det här
rör sig örn en reaktion som i någon mån bryter igenom partilinjerna. Parlamentarismens
apostlar här i landet, de riktigt renläriga parlamentaristerna, vilja
ju icke tänka sig en sådan möjlighet som att ett parti, som har förtroende för
en regering, skall ha någon sorts självständig mening, utan det skall följa
regeringen i allting. Nu tycks det som örn dessa teorier började överkorsas. Vi
ha verkligen funnit en viss skiljelinje, som korsar partilinjerna. Jag menar
den naturliga spänning som måste uppstå i ett sunt samhällsliv mellan regeringen
och den riksdag, som känner ett självständigt ansvar och inte vill
vara enbart en registreringsapparat.

Under detta år ha förhållandena under förra världskriget trätt fram för
minnet. Då var det först några lugna år, när regeringen arbetade på grundval
av omfattande fullmakter och utan några konstitutionella motsättningar.
Men så brakade det lös 1917. En och annan kanske ännu minns hur konstitutionsutskottets
dechargebetänkande såg ut det året. Jag minns det väl, ty jag
förde som sekreterare pennan däri. Det var verkligen ett ganska uppmärksammat
betänkande och en likaså uppmärksammad debatt. Man iakttar något liknande
nu. Men jag är mycket angelägen att starkt betona skillnaden, den välgörande
skillnaden. 1917 var det fråga om en maktkamp. Vänstern^ gick till
storms mot regeringen, för en annan politik. Det gäller ju ingenting sådant nu.
En dechargedebatt behöver inte nödvändigtvis lia en sådan inriktning. De, som
riktigt ha levat sig in i do parlamentariska tankegångarna, vilja ju gärna göra
gällande, att det är strunt till dechargedebatt, örn inte en ministerkris eller
något sådant ligger i luften. Jag har aldrig kunnat se dechargedebatten på det

122

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. Kungl. Maj:ts beslut örn utsträckning av priskontrollen m. m. (Forts.)
viset, utan, jag finner det naturligt, att där dryftas sakliga meningsmotsättningar,
utan att detta alls behöver ses i något parlamentariskt sammanhang.
Jag vet inte, örn det är överflödigt att säga det, men jag vill gärna betyga,
att mitt förtroende för statsrådet Gjöres är fullkomligt orubbat efter detta
dechargebetänkande. Detsamma gäller örn statsrådet Sköld. Oell jag kan försäkra,
att hur mycket vi än i utskottet ha senterat statsrådet Bagges ståndpunkt
i saken,, har ingen i utskottet velat föra fram honom såsom nationens
man i excellensen Hanssons ställe.

Det ligger alltså inte några politiska tankar bakom här, utan det är rent
sakliga motsättningar och för resten på sätt och vis inte heller sådana, ty den
sakliga motsättningen gäller bara tillämpande av konstitutionella former.

Man blir alltid erinrad om de stora praktiska svårigheter, som möta vid en
tillämpning av de konstitutionellt riktiga formerna. Dem respekterar jag. Men
jag vill betona, att man dock bör göra allting, som möjligt är, för att undvika
dessa svårigheter.

. De invändningar, som lia gjorts mot framläggandet av dessa tre frågor vid
nksdagssessionen i november, skall jag inte diskutera. Det skulle bara bli en
upprepning av vad andra lia sagt förut. Jag skall inte trötta kammaren därmed.
Jag skall bara ta upp en sak, som statsrådet Gjöres särskilt anförde.
Han säde, att det skulle lia blivit störningar på marknaden därigenom att en
proposition hade lagts fram och kanske behandlats av riksdagen under lång
tid. Först vill jag då sätta ett frågetecken för tanken, att behandlingen hade
behövt bli så särskilt lång, och alldeles särskilt sätta i fråga, huruvida några
sådana störningar verkligen voro att befara. De skulle väl bestått däri, att
framläggandet av en proposition blivit ett incitament till förhastade prishöjningar.
Jag vill ifrågasätta, huruvida inte hela den diskussion, som förts under
månaderna före beslutet örn prisstopp, varit ett incitament i samma riktning,
och huruvida det verkligen fanns anledning att befara, att någon verkan
av större betydelse därutöver skulle åstadkommas genom framläggande
av en proposition.

Herr talman! Jag tror, att man såsom ett resultat av denna anmärkning
och dess riksdagsbehandling vågar säga, att riksdagen har markerat, att den
tillmäter iakttagandet av detta, som handlingskraftiga män gärna vilja beteckna
såsom »former», en viss betydelse. Det kan hända, att formernas iakttagande
sakligt sett inte leder till några andra resultat. Jag vill gärna tro,
att örn propositioner i de kontroversiella ämnena lagts fram för riksdagen, de
hade blivit bifallna. Men efter mitt sätt att se, har det ändå sitt omätliga värde,
att riksdagen, genom att sakerna läggas fram för den, får det medansvar i
avgörandet av viktiga angelägenheter, som tillkommer den och som är grundväsentligt
för hela vart statsliv. Jag vet, att sådana arrangemang äro särskilt
svara i sådana tider som vi nu genomleva, men det förtjänar på samma gång
att understrykas, att just i sådana tider är det dubbelt angeläget att icke försumma
dem.

Herr talman! Mitt yrkande är givetvis, att denna punkt måtte läggas till
handlingarna.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Då jag tillsammans med några
övriga ledamöter av konstitutionsutskottet i reservation anmält, att vi ansett,
att skäl saknats för ifrågavarande anmärkning, vill jag anföra några ord.

Utskottet säger ju på denna punkt i sitt memorial, att Kungl. Majit inte
saknade behörighet att utfärda den ifrågavarande bestämmelsen, och herr Herlitz,
utskottsmajoritetens talesman, har nyss anfört, att regeringens beslut inte
strider mot gällande lag, änpu mindre mot grundlag. Under sådana förhållan -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

123

Äng. Kungl. Muj:ts beslut örn utsträckning av priskontrollen m. m. (Forts.)
den ha vi reservanter ansett, att ingen anmärkning bort göras, ty Kungl. Maj:t
har haft rätt att med stöd av de fullmakter, som regeringen har, fatta det
beslut det här gäller. Utskottet säger emellertid, att frågan borde ha förelagts
riksdagen, i all synnerhet därför att riksdagen ju skulle sammanträda
några dagar senare. Herr Herlitz sade också nyss, att med hänsyn till rikets
sannskyldiga nytta borde saken lia förelagts riksdagen för hörande, innan beslutet
fattades. _ ...

Herr statsrådet anförde i sitt svar nyss, att det kunde ha varit synnerligen
olägligt, örn frågan örn prisstoppet på sätt som utskottet här ifrågasätter hade
förelagts riksdagen i en proposition och kommit under diskussion en mer^eller
mindre lång period, innan beslut fattats. Det skulle på en hel _ del områden,
där prisregleringar inte tidigare införts, ha kunnat medföra prisstegringar i
en omfattning, som inte varit önskvärd. Örn man har den uppfattningen, att
det kunde ha blivit en sådan konsekvens av beslutet, mäste jag anse,^ att det
var att iaktta rikets sannskyldiga nytta att söka få saken avgjord så snabbt
som det överhuvud taget var möjligt. _

Att åtgärden i och för sig var nödvändig har utskottet inte heller bestritt.
Det ligger ju i linje med regeringens hela strävan under kriget att söka halla
tillbaka den tendens till försämring av penningvärdet, som inte har varit möjlig
att helt undvika, men från såväl regeringens som riksdagens sida ha ju
vidtagits en hel rad av åtgärder för att förhindra eller åtminstone bromsa en
sådan utveckling, som vi alla äro överens örn skulle varit synnerligen skadlig
för hela samhället. Det beslut, som här fattades och som utskottet säger var av
genomgripande natur — och det omdömet har jag ingenting att erinra mot
var ett led i denna strävan att hindra ytterligare försämring av penningvärdet.
Jag anser då, att det i själva verket var att iaktta rikets sannskyldiga nytta,
då man genomförde detta beslut så snabbt som möjligt.

Då det inte bär kunnat påvisas — utskottet har för övrigt inte heller^ velat
göra det — att regeringen inte hade formell befogenhet att besluta sa som
här skedde, ha jag och mina medreservanter inte ansett, att det fanns skäl till
denna anmärkning mot den föredragande departementschefen.

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! Jag är inte ledamot av konstitutionsutskottet
och har aldrig deltagit i någon granskning av regeringsprotokoll.
Jag brukar inte heller yttra mig i konstitutionella spörsmål,^men det kan
måhända ändå förlåtas mig, att jag säger några ord i denna fråga. Diskussionen
bör kanske inte vara till enbart för konstitutionsutskottsledamöterna.

Till att börja med vill jag då i anledning av herr Herlitz’ anförande^ säga,
att jag delar hans uppfattning örn att det är lyckligt, att vi komma ifrån det
tillstånd, som kanske har rått ibland, att ställningstagandena y konstitutionsutskottet
ske efter partilinjer. Därmed syftar jag inte bara på vad han säde,
att de, vilka ha samma åskådning som vederbörande statsråd, känna sig skyldiga
att försvara honom i varje situation. Jag syftar i minst lika hög grad
på nödvändigheten av att komma ifrån det bruket, att. den, som känner sig
vara meningsmotståndare till ett statsråd, till varje pris skall försöka hitta
fel på honom och sätta fast honom. Det ena är lika förkastligt som det
andra.

över det utlåtande av konstitutionsutskottet, som nu föreligger, kan man
yttra sig kort, och jag vill för min del erkänna, att det på mig har gjort ett
gott och vederhäftigt intryck. Men jag skulle kanske vilja tillägga, att denna
anmärkning mot statsrådet Gjöres för mig ter sig som en skönhetsfläck på
konstitutionsutskottsutlåtandet. Jag är ense med utskottet om att man skall
påtala, när regeringen och dess ledamöter överskrida sina maktbefogenheter,

124

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. Kungl. Maj ris beslut örn utsträckning av priskontrollen rn. m. (Forts )
oeh jag har inte på. minsta sätt reagerat mot konstitutionsutskottets enhälliga
ställningstagande i den föregående anmärkningsfrågan. Men denna sak .ligger
åtskilligt annorlunda till, vilket väl också torde ha framgått av det anförande,
som folkhushållningsministern nyss höll här. Jag hörde på debatten i andra
kammaren, och där sade en ledamot av konstitutionsutskottet, att anmärkningen
var obefogad. Det .är. inte utan att jag har samma uppfattning.

Att beslutet i sak var riktigt har det inte rått några delade meningar om.
Ingen har heller kunnat bevisa, att folkhushållningsministern och regeringen
ha överskridit sina befogenheter. Det har varken herr Herlitz eller någon annan
vagat göra gällande.

Då bygger denna anmärkning alltså på uppfattningen, att denna åtgärd är
av sa genomgripande natur, att den hade bort föreläggas riksdagen, innan regeringen
fattat sitt avgörande. Ja, jag delar den uppfattningen, att åtgärden
såsom sadan är av den karaktären, att det hade varit önskvärt, att riksdagen
hade hörts örn den. Men mot detta självklara önskemål från riksdagens sida
mäste man då väg-a de skäl, som folkhushållningsministern här har anfört, och
det kan inte bestridas, att dessa skäl äro mycket starka. Man skulle ha även.
r|u''^s^''^nij1Sarna för prisstoppets lyckliga genomförande, örn man hade
ställt till med langa debatter och långa riksdagsförhandlingar.

Nu säger någon, att denna behandling hade kunnat ordnas tämligen fort. Det
hade inte behövt bil några långa sammanträden. Med den kännedom jag har
örn den sakkunskap, som finns i ekonomiska frågor åtminstone i denna kammare,
^ och om^de delade meningar, som också råda, tror jag inte, att det skulle
ha gatt att fa en blixtbehandling av ifrågan. Och för mig står det klart att
örn man hade förberett åtgärden på det sättet, skulle en del av de skadeverkningar,
som folkhushållningsministern befarade, ha inträffat. Jag anser, att
det var nödvändigt att förhindra något sådant.

Örn jag alltså väger emot det självklara önskemålet, att riksdagen skall höras,
nödvändigheten av att prisstoppet genomfördes snabbt och effektivt, så står
det klart för mig, att regeringen i detta fall handlat riktigt och att man inte
kan göra någon anmärkning mot förfaringssättet.

Sedan blir det en annan fråga, örn man anser, att det är politiskt klokt att
förfara på det ena eller det andra sättet. Herr Herlitz antydde ju någonting
om att konstitutionsutskottet skulle ha sett ifrågan ur den synpunkten, jag får
för min del erkänna, att jag inte har fattat konstitutionsutskottets uppgift så,
att utskottet skulle bedöma vad som i olika situationer är politiskt klokt eller
inte, utan så, att utskottet skulle se efter, huruvida regeringen och statsråden
handlat grundlagsenligt.

Från dessa utgångspunkter kan jag, herr talman, inte finna annat än att
denna anmärkning inte bort förekomma. Det är kanske ledsamt, att det råder
en sadan praxis, att dylika anmärkningar utan vidare läggas till handlingarna.
Annars skulle jag ha varit mycket frestad att yrka på att den måtte med
ogillande läggas till handlingarna.

Herr Linderot: Herr talman! En framstående ledamot av konstitutionsutskottet,
herr Herlitz, har för en stund sedan angivit, att förevarande anmärkmng
inte får betraktas som en konstitutionell utan som en politisk anmärkning.
Därmed mena väl herr Herlitz och konstitutionsutskottets majoritet, att denna
anmärkning skulle ha föranlett en politisk diskussion örn riksdagens förhållande
till regeringen i allmänhet eller i varje fall i folkförsörjningsfrågorna. För
min del vill jag inte använda tiden till att diskutera om det tema, som herr
Herlitz här har inbjudit till. Jag tror däremot, att det är riktigt, att anmärkningen
är av politisk karaktär och inte av konstitutionell. De, som anse, att

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

125

Äng. Kungl. Maj:ts beslut örn utsträckning av priskontrollen m. ni. (Forts.)
anmärkningen icke bör godkännas av konstitutionella skäl, ha väl i detta fall
rätt mot konstitutionsutskottet.

Jag begärde egentligen ordet för att säga ett pär ord mot konstitutionsutskottet,
vilka icke ha blivit anförda här. Jag vet inte, hur förkrossad folkhushållningsministern
känner sig av konstitutionsutskottets anmärkning, och
man bör i varje fall inte lägga sten på börda lör den, som är utsatt för kritik,
men jag skall i alla fall tillåta mig att göra diskussionen — som jag tror —

ännu tråkigare för folkhushållningsministern genom att säga, att jag håller med

honom. Detta kan kanske användas av konstitutionsutskottet såsom ett bevis
för att det har rätt — jag anser ju, att utskottet har orätt. Men jag skall ge
ett par skäl för min uppfattning.

Här gäller det folkhushållnings frågor under kristiden. Riksdagen har under
tre och ett halvt år strängt taget avböjt och vid ett par tillfällen t. o. m. formellt
och kategoriskt avböjt att ha någonting med krishushållningens organisation
att göra. Regeringens handläggning av dessa frågor har riksdagen
förklarat sig icke vilja lägga sig i, varken beträffande detaljer eller i största
allmänhet rörande regeringens grundlinjer för folkförsörjningens ordnande under
kristiden. Jag måste då säga, att det är mycket märkvärdigt, att samma
riksdags konstitutionsutskott kommer med en anmärkning, som utskottet säger
egentligen inte är befogad utifrån konstitutionella synpunkter men väl utifrån
politiska. Konstitutionsutskottet vill sålunda pricka folkhushållningsmimster
Gjöres, därför att han har följt riksdagens intentioner och även — det. kan
jag påstå — riksdagens formellt och konkret uttalade beslut. Jag erinrar
exempelvis konstitutionsutskottets ledamöter örn att jag redan. 1940 väckte
motion örn att riksdagen skulle hos regeringen begära, att örn riksdagen icke
finge tillfälle att fatta formella beslut i viktigare folkförsörjningsfrågor, så
borde riksdagen ändå be regeringen att någon gång, exempelvis en gång i
månaden, avge rapport, så att riksdagen finge lov att säga sin mening örn hur
regeringen sköter landets krispolitik i allmänhet. Detta avslog riksdagen, i
första kammaren med alla röster mot 1. Men efteråt kommer man och gör anmärkning
mot ett statsråd, som hyggligt och anständigt följer riksdagens fattade
beslut och handlägger sina ärenden.

Man säger, att denna fråga är riktigt handlagd ur saklig synpunkt. Det var
alltså motiverat att genomföra prisstoppet. Jag skall inte alls fresta talmannens
tålamod med att börja diskutera den saken, ty det hör ju egentligen inte hit,
örn det var bra eller dåligt. Men när det nu är genomfört och man tycker, att
det var ett bra beslut samt när det dessutom överensstämmer med de anvisningar
riksdagen givit i fråga örn sättet att handlägga ärenden, da mäste jag
säga, att jag inte begriper, vad konstitutionsutskottet menar med sin anmärkning’här.
Jag skulle vilja anmärka mot folkhushållningsministern för beslutets
sakliga innebörd, men det hör ju egentligen inte till den här debatten, och det
skall jag göra vid ett annat tillfälle. Folkhushållningsministern är en energisk
och enligt min mening synnerligen duktig folkhushållningsmimster, och
alla be ju nästan örn ursäkt för att de göra anmärkning, men de tycka, att de
skola ändå göra det, fastän han är en duktig folkhushållningsmimster. För
min del tillbakavisar jag sådana motiveringar för en anmärkning, och jag har
inte kunnat undgå, herr talman, att dra ett strå till stacken i denna debatt med
den erinran jag har gjort örn riksdagens eget sätt att betrakta, sin funktion i
folkhushållningsfrågorna. Vidhåller riksdagen detta — och hittills har ingen
sagt någonting annat — då är det alldeles orimligt att anmärka på folkhushållningsministern.

Jag har intet yrkande, herr talman.

126

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Ang. Kungl. Maj:ts beslut om utsträckning av priskontrollen m. m. (Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att rätta ett missförstånd
av herr Karl Johan Olsson. Jag är angelägen därom därför att jag
vet, att det ar utomordentligt vanligt inom kammaren. Hans uttalande visade,
att han utgick ifrån, att konstitutionsutskottet har att bedöma Kungl. Maj:ts
åtgärder med hänsyn till deras grundlagsenlighet. Detta och intet annat är
enligt hans tanke konstitutionsutskottets uppgift. Låt mig då stryka under
en sak, som vid närmare eftertanke helt säkert står klart för alla kammarens
ledamöter, nämligen att detta ingalunda är konstitutionsutskottets enda eller
ens viktigaste uppgift, fastän det har blivit vanligt att stämpla oss såsom
egentligen ett »grundlagsvårdande» organ. Konstitutionsutskottet har enligt
HF § 107 till uppgift att i allmänhet bedöma, huruvida statsrådens rådslag
överensstämma nied »rikets sannskyldiga nytta». Detta är grundlagens eget
uttryckssätt. Därvid är det inte alls fråga örn grundlagsenlighet eller icke
grundlagsenlighet. Det var på detta förhållande jag syftade, då jag beskrev
konstitutionsutskottets ståndpunktstagande så, att det denna gång inte hade
varit fråga örn grundlagsenligheten utan örn rikets sannskyldiga nytta, eller
— vilket jag i detta sammanhang fattar som liktydigt därmed — det politiskt
kloka och lämpliga.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lädes den nu föredragna
punkten till handlingarna.

Äng. vidtagen Punkten 4.

hÖjlllTlCJ CLV

exportlicens- På föredragning och hemställan av chefen för folkhushållningsdepartemenavgiftema.
tet, statsrådet Gjöres, hade Kungl. Majit den 19 mars 1943 utfärdat kungörelse
(nr 129) om ändring i vissa delar av kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168)
angående allmänt exportförbud. Förstnämnda kungörelse innebar vissa höjningar
av licensavgifterna å exportlicenser.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten anfört:

»Enligt en inom statens handelskommission upprättad promemoria i förevarande
ärende beräknades den genom en höjning av avgifterna föranledda inkomstökningen
för år räknat till 70,000 ä 80,000 kronor för de generella licenserna
och 500,000 ä 600,000 kronor för övriga exportlicenser under förutsättning av
oförändrad exportvolym. Av upplysningar, som utskottet inhämtat, framgår
vidare att de influtna, å handelskommissionen belöpande licensavgifterna under
budgetåret 1941/42 uppgingo till närmare en och en halv miljon kronor. Enligt
riksräkenskapsverkets budgetredovisning utgjorde omkostnaderna för kommissionen
under samma tid närmare tre kvarts miljon kronor eller ungefär hälften
av licensavgifternas belopp. Aven örn kostnaderna i samband med licensgivningen
möjligen kunnat vara något större än omkostnaderna för kommissionen,
hade dock snarare anledning förelegat för departementschefen att föreslå
en justering av avgifterna nedåt, i syfte att åstadkomma en närmare överensstämmelse
mellan beloppen för influtna avgifter och omkostnaderna. Så
skedde emellertid ej. Tvärtom tillstyrkte föredragande departementschefen en
sådan höjning av avgifterna, att omkostnads summan kunde beräknas komma
att utgöra blott en mindre del av de influtna beloppen. Exportlicensavgifterna
ha härigenom i sak otvetydigt fått karaktär av beskattning. Något riksdagens
bemyndigande till upptagande av berörda avgifter har det oaktat varken sökts
eller givits. Beslutet står därför i strid med regeringsformens stadganden örn
riksdagens makt över skatter och pålagor. Utskottet har för den skull ansett
sig i anledning av förevarande beslut böra rikta anmärkning mot föredragande
departementschefen, statsrådet Gjöres.»

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

127

Ang. vidtagen höjning av exporllicensavgifterna. (Forts.)

Reservation hade anmälts av herr Oscar Gottfrid Karlsson, som, med instämmande
av herrar Karl August Johanson, Anders Andersson, Nordström, Hällgren,
Larsson i Julita och’ Gustafsson i Bogla, på grund av vad i reservationen
anförts icke ansett skäl föreligga till anmärkning mot föredragande statsrådet.

Herr statsrådet (Höres: Herr talman! Den anmärkning, det här rör sig om,
avser ett av Kungl. Majit på min föredragning den 19 mars i år fattat beslut,
innebärande ändring i kungörelsen den 21 mars 1941 angående allmänt exportförbud.
Genom nämnda ändring har den dittills varande skalan för de exportlicensavgifter
handelskommissionen har att uttaga utbyggts uppåt. Enligt den
mening till vilken majoriteten i konstitutionsutskottet anslutit sig skulle emellertid
nämnda utbyggnad medföra en sådan ökning av de till statsverket inflytande
licensbeloppen att licensavgifterna finge karaktären av beskattning.
Riksdagens medgivande till åtgärden skulle därför enligt utskottets mening ha
varit erforderligt. I denna sak ber jag att få framhålla följande.

I den första allmänna exportförbudskungörelsen under den innevarande krisen
_ kungörelsen den 26 augusti 1939 — bestämdes att licensavgift skulle

utgå med 20 kronor eller, där värdet av exportgodset ej översteg 400 kronor,
med 3 kronor. Redan genom kungörelsen den 8 december 1939 infördes emellertid
den graderade skala för licensavgifterna, som därefter gällt intill dess
ändringen den 19 mars i år genomfördes. Licensavgift vid export har sålunda
ända sedan den 14 december 1939 uttagits med belopp, som i viss utsträckning
varierade efter exportvärdet. Lägsta avgiften var 2 kronor, som uttogs vid ett
varuvärde ej överstigande 100 kronor. Högsta avgiftsbeloppet utgjorde 40 kronor,
som erlades när exportvärdet översteg 10,000 kronor. En liknande graderad
skala har sedan den 21 mars 1940 gällt även i fråga örn avgifterna för importlicenser,
som utfärdas av handelskommissionen. Samtliga dessa bestämmelser
ha utfärdats utan riksdagens hörande, och någon erinran i anledning därav
har ej tidigare framställts från riksdagens sida. Icke heller den nu av konstitutionsutskottet
gjorda anmärkningen synes rikta sig mot, att Kungl. Majit
ansett sig kunna utan riksdagens medgivande tillämpa en princip, enligt vilken
varuvärdet i viss män är bestämmande för licensavgiftens storlek.

Genom kungörelsen den 19 mars 1943 har.— såsom nyss nämnts — den graderade
avgiftsskalan för exportlicenserna gjorts vidare. En licensavgift av 40
kronor skulle sålunda tillämpas endast örn exportvärdet låg mellan 10,000 och
25,000 kronor. Översteg exportens värde sistnämnda belopp höjdes avgiften med
stigande exportvärde. Licensavgiften begränsa.des till högst 1,000 kronor. Vidare
lämnades handelskommissionen författningsenligt befogenhet att meddela
s. k. generell licens, vilket innebär att licensen må avse sökandens samlade export
av visst eller vissa varuslag under en tid av högst 3 månader. I dylikt fall
fick avgiftsbeloppet bestämmas i efterskott med ledning av värdet av den faktiskt
verkställda exporten. Avgiften fick dock ej överstiga 5,000 kronor.

Den genom kungörelsen den 19 mars 1943 vidtagna ändringen i bestämmelserna
örn licensavgift vid export har i första hand betingats ur. rättvisesynpunkt.
Det har ansetts stötande att exportör av varor, som ha ett jämförelsevis
lågt värde, skall vara skyldig att erlägga en i förhållande till varuvärdet så
väsentligt mycket högre avgift än en exportör av mera värdefulla varupartier.
Även vissa praktiska skäl ha ansetts tala för att utsträcka avgiftsskalan pa ett
sådant sätt att de beviljade licenserna komma att stå i närmare överensstämmelse
med den faktiska eller sannolika exporten. För en exportör var det tidigare
till fördel att på en gång begära en så stor export som möjligt, enär licensavgiften
utgick med ett och samma belopp så snart varuvärdet översteg 10,000

128

Nr 17.

Onsdagea den 19 maj 1943 e. m.

Äng. vidtagen höjning av exportlicensavgifterna. (Forts.)
kronor. Därvid kunde emellertid visa sig att den verkliga exporten stannade
vid ett avsevärt lägre belopp.

En höjning av avgiftsbeloppet i fråga om exportlicenser avseende mera betydande
varupartier har därför även synts motiverad med hänsyn till de kostnader,
som i allmänhet äro förenade med licensansökningarnas behandling. De
utredningar och undersökningar i olika hänseenden, som i många fall måste
föregå bedömandet av huruvida en mera avsevärd export bör komma till stånd,
tarva nämligen i regel — örn än icke undantagslöst — väsentligt mera arbete
än de överväganden, som ske i samband med prövning av en ansökan att få
exportera ett mindre varuparti.

Vid utfärdandet av kungörelsen den 19 mars 1943 utgick man från att de
tidigare fastställda avgiftsbeloppen för varupartier örn högst 10,000 kronor
skulle vara oförändrade. Kungörelsen beräknas därför komma att, på sätt utskottet
påpekat, medföra att något över 1/z miljon kronor per år mera än förut
komma att tillföras statskassan (under förutsättning av oförändrad exportvolym).
Av handelskommissionen under budgetåret 1941/42 upptagna iieensav.
.— export- såväl som importlicensavgifter — uppgingo till närmare 1 7 2
milj., kronor. Omkostnaderna för kommissionen uppgingo däremot under samma
tid till endast 3/4 milj. kronor. I detta sammanhang är emellertid att märka
att försörjningskommissionerna i stor utsträckning verkställa saklig utredning
i fråga, örn den av handelskommissionen handhavda licensgivningen. I såväl
1 SOm livsmedelskommissionerna finnas sålunda numera inrättade sär skilda

utrikeshandelsbyråer med uppgift bl. a. att utgöra förbindelseled mellan
handelskommissionen och vederbörande försörjningskommission. De olika
fackavdelningarna i försörjningskommissionerna påläggas ock ett ofta mycket
betydande arbete i anledning av uppkomna export- och importfrågor. Statsverkets
utgifter för den i samband med handelskommissionens Keensgivning stående
verksamheten torde till följd därav i själva verket vida överstiga nyssberörda
omkostnadsbelopp å 3U milj. kronor. Att — såsom utskottet beräknat —
statsverkets omkostnader härvidlag skulle komma att utgöra blott en mindre
del av de inflytande hcensbeloppen, torde sålunda icke hålla streck.

Emot den princip, som ligger til] grund för utskottets här ifrågavarande
anmärkning,, har jag givetvis icke något att erinra. Tillämpningen av principen
mäste väl även enligt utskottets mening bliva en omdömesfråga. Jag vill
understryka att utbyggandet uppåt av licensskalan icke tillkommit i syfte att
+raT)StatSVerket ökade inkomster utan för att skapa större rättvisa på området.
Katten att utan riksdagens medverkan genomföra sakligt befogade åtgärder
av ifrågavarande slag torde icke böra betagas Kungl. Majit av den anledningen
att någon gång en icke direkt åsyftad sekundär effekt av liknande
slag som den nu förevarande statliga inkomstökningen temporärt kan uppkomma.
rapekas bör också att de ändringar i förevarande hänseenden, som må föranledas
av de hastigt skiftande förhållandena å området, även kunna draga
med sig effekter av rakt motsatt innebörd. I detta sammanhang vill jag nämna
att Dagan örn åstadkommande av större likformighet beträffande gällande
importregleringar och importförbud sedan länge stått på dagordningen. Det är
icke uteslutet att lösandet av denna fråga kan komma att medföra en minskning
av statsverkets licensavgifter.

, Herr Heritte: Herr talman! Skulle man försöka att gå till botten med den
statsrattshga fråga, som utskottet har rest, skulle man nödgas taga lång tid

i anspråk. Jag skall emellertid försöka att uttrycka mig så summariskt som
moj ligt. .

Låt mig då först påpeka, att utskottets resonemang helt och hållet grundar

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

129

Ang. vidtagen höjning av exportlicensavgifterna. (Forts.)
sig på det förhållandet, att det genom licensavgifterna har tagits ut mer
pengar än som behövs för licensernas prövning. För min del skulle jag bestämt
vilja urgera, att även örn något överskott icke uppkommer, är en, tvångsavgift
sådan som denna, lagd på exporten, icke tillåten. Kungl. Majit har icke
rätt att lägga på avgifter här och avgifter där endast med den motiveringen,
att de kunna behövas för den eller den myndighetens underhåll. Jag vill endast
framhålla, hur särskilt ömtåliga sådana här avgifter äro på de områden,
som vetta åt tullarna, som ju ligga under riksdagens makt.

För att inte trötta kammaren skall jag emellertid icke vidare urgera denna
min mening, utan, hålla mig till den ståndpunkt, som utskottet hävdar, nämligen
att, hur det än må förhålla sig med dessa avgifter i annat avseende, är
det dock, när de ge staten ett överskott, icke tillåtet att Kungl. Maj :t bestämmer
dem på egen hand. Då ha vi först frågan: blir det här verkligen något
överskott? Jag tror, att vi på den punkten äro överens, herr statsrådet och
jag, ty örn jag uppfattade honom rätt, polemiserade han visserligen mot utskottets
mening att kostnaderna för handelskommissionen hädanefter skulle bli
en »mindre del» av licensavgifterna, men han bestred naturligtvis på goda
grunder icke, att det blir ett överskott. Tillåt mig endast därutöver nämna att
i ungefärliga tal uttryckt uppgå de sammanlagda kostnaderna för industrioch
handelskommissionerna till fyra miljoner kronor, medan licensavgifterna
efter den nu företagna höjningen uppgå till ett så stort belopp som två miljoner
kronor. Då måste man räkna med att dessa kommissioner ju även syssla
med mångfaldiga andra ärenden än just exportlicenserna. Jag tror som sagt,
att vi kunna vara överens på denna punkt.

Är då icke den statsrättsliga synpunkten välgrundad, att, när man för något
ändamål, kontroll eller dylikt, upptager en avgift för något och bestämmer den
så hög, att den icke på långt när åtgår för detta ändamål, och att alltså ett
väsentligt överskott inflyter i statskassan, riksdagens samtycke fordras? Låt
mig än en gång erinra kammarens ledamöter örn vad som hände vid en annan
dechargedebatt, som jag nyss nämnde, nämligen dechargedebatten år 1917.
Då hade, mina herrar, just detta principspörsmål blivit rest av ingen mindre
än, Hjalmar Branting, som i en till konstitutionsutskottet ingiven anmärkningsanledning
hade riktat sig emot en av regeringen pålagd sockeravgift, icke till
den del denna sockeravgift åtgick för kontrollanordningar och sådant utan till
den del avgiften skulle användas till, såsom det hette, säkerställande av sockerbetsodlingen
i viss omfattning. Det underströks av hela vänsterhalvan i konstitutionsutskottet
att detta icke gick för sig. Här ha vi således en klar tradition
att bygga på, en tradition som jag tror att det är all anledning att hålla
på, ty eljest visar vår konstitutionella erfarenhet med exempel som jag kunde
rada upp i stort antal, att örn man tror sig om att taga ut avgifter till högre
belopp än som motsvarar kostnaderna, fältet är fritt för allsköns indirekt beskattning.

Jag nödgas också, herr statsråd, siiga att den synpunkten, att det här gällde
att tillgodose ett rättvisekrav, ur statsrättsliga synpunkter icke har någon betydelse.
Pålagan blir vad den är, en pålaga, även örn den betingats av sådana
rättvisesynpunkter.

Låt mig sluta med att yttra ett par ord till reservanterna i konstitutionsutskottet,
som ha fört det resonemanget, att konstitutionsutskottet egentligen borde
ha observerat saken redan år 1941, då regeringen första gången stadgade
sådana här exportlicensavgifter. Nu är gärdet upprivet; sedan en gång licensavgifter
blivit utan erinran från konstitutionsutskottet bestämda bär Kungl.
Majit frihet att gå vidare, säga reservanterna. Mina herrar, då var det fråga

Första hammarens protokoll 19Jf3. Nr 17. 9

130

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. vidtagen höjning av exportlicensavgifterna. (Forts.)
om avgifter, som höllö sig — hur skall jag uttrycka det? —• ungefär vid expeditionslösenförordningens
storleksordning. Det var avgifter som uppgingo
allra högst till 40 kronor och örn vilka man hade anledning att antaga att de
icke skulle åtgå till annat än just kostnadernas täckande. Det var med andra ord
en bagatellfråga. Spörsmålet har fått en helt annan karaktär nu. Jag skulle
vilja varna för reservanternas tankegång och understryka att just denna tankegång
är ytterligare ett skäl för oss att nu taga oss till vara. Skulle vi resonera
på det viset i framtiden, att örn vi ha sagt a, få vi säga b, få vi, mina
herrar, finna oss i att Kungl. Maj :t en vacker dag anser det befogat ur någon,
annan synpunkt att pålägga exportlicensavgifter på 10,000, ja, kanske 100,000
kronor. Reservanterna i konstitutionsutskottet kunna i så fall icke ha något att
invända. Nästa år kommer kanske Kungl. Majit att lägga sådana avgifter på
importen, kanske på vissa varor o. s. v. Jag hoppas att jag inte blir missförstådd
— jag har icke velat utmåla några hemska planer från Kungl. Maj :ts
sida utan endast för reservanterna i konstitutionsutskottet åskådliggöra nödvändigheten
av att man stämmer i bäcken hellre än i ån.

Herr talman! Jag hemställler att denna punkt måtte läggas till handlingarna.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Herr Herlitz har nyss i slutet av
sitt anförande särskilt vänt sig mot oss reservanter i konstitutionsutskottet
därför att vi vågat påpeka, att första gången som dessa avgifter beslutades av
regeringen gjordes icke någon erinran mot dem från konstitutionsutskottets
sida. Herr Herlitz utvecklade sin uppfattning vidare och förmenade, att örn
den tankegång skulle följas, som vi reservanter ha gjort oss till tolk för, kunde
regeringen pålägga snart sagt vilka avgifter som helst.

Jag vill häremot framhålla, att vi reservanter ha byggt vårt resonemang på
den passus i utskottsmajoritetens uttalande, där det heter: »Något riksdagens
bemyndigande till upptagande av berörda avgifter har det oaktat varken sökts
eller givits. Beslutet står därför i strid med regeringsformens stadganden örn
riksdagens makt över skatter och pålagor.» Jag kan inte förstå, att man med
ett sådant principuttalande som utskottsmajoriteten här gör kan resonera så
som herr Herlitz och säga, att då var det en bagatell, mina herrar, då var det
avgifter som voro mer av expeditionsstämpelns natur o. s. v. Strider heslutet
mot regeringsformens stadganden, spelar det väl ingen roll, örn beloppet är
litet eller stort, ty då är det en princip som utskottet måste reagera mot ifrån
herr Herlitz egna utgångspunkter. Det har emellertid utskottet icke gjort.
Herr Herlitz var ju för övrigt själv med i utskottet det år då saken första
gången blev bekant för utskottet och då det fanns tillfälle att reagera emot
den. Den gången hade man emellertid, upprepar jag, ingen invändning att göra.
Under sådana förhållanden ha vi icke kunnat finna, att det kan föreligga så
stor anledning för utskottet att i år göra anmärkning mot den nu vidtagna förändringen
av exportlicensavgifternas storlek, vilken ju, såsom herr statsrådet
påpekade, skett för att få beloppen mer rättvist avvägda. Herr Herlitz vände
sig mot detta uttalande från herr statsrådets sida, men jag kan inte hjälpa
att jag måste instämma i herr statsrådets mening, att det väl ändå inte kan
anses vara rimligt att en exportör, som söker licens för att få exportera
en varumängd av relativt litet värde, skall behöva betala ungefär samma licensavgift
som en exportör, som söker licens för ett varuparti av väsentligt större
värde.

Då man här talar örn att avgifterna skola vara så avvägda, att de blott täcka
handelskommissionens utgifter för arbetet med licenserna, har ju herr statsrådet
redan framhållit, att det förarbete, som måste utföras före beviljandet

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

131

Ang. vidtagen höjning av exportlicensavgifterna. (Forts.)
av licenserna, icke endast sker inom handelskommissionen, utan att det också
kan belasta en del av de övriga försörjningskommissionerna. Omkostnaderna
för det arbete, som utföres inom de övriga försörjningskommissionerna, redovisas
ju icke som utgifter inom handelskommissionen.

Vid behandlingen av detta ärende i utskottet trycktes det från utskottsmajoritetens
sida särskilt hårt på den omständigheten, att det icke fanns någon
motivering i den framställning som handelskommissionen ingivit till regeringen
örn förändring av exportlicensavgifternas storlek. Närmast efter mig har emellertid
en ärad ledamot av kammaren, som själv är medlem av handelskommissionen,
begärt ordet i detta ärende, och han torde kanske ha möjlighet att angiva
de skäl, som ha förelegat från kommissionens sida.

Jag kan, herr talman, icke finna, att det föreligger grundad anledning att
nu i år göra anmärkning mot regeringens beslut att ändra exportlicensavgifternas
belopp, då ju kungörelsen redan tidigare har utfärdats och man då ansett
att det låg under Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsmakt att besluta
i denna sak.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag kan icke tyda anmärkningen såsom en
anmärkning i sak, även örn utskottet anser, att anledning förelegat för departementschefen
att föreslå en justering nedåt av avgifterna, i syfte att åstadkomma
en närmare överensstämmelse mellan beloppen för inflytande .avgifter
och omkostnaderna. Utskottets anmärkning måste vara rent formell, i det att
utskottet betraktar avgifterna såsom en beskattning, och beskattningsfrågor
måste ju underställas riksdagens prövning. Jag anser det mycket riktigt att
konstitutionsutskottet härvidlag bevakar riksdagens rätt. Emellertid kan det,
såsom herr statsrådet nyss angav, betraktas såsom en omdömesfråga, örn man
skall anse nu gällande exportlicensavgifter såsom en beskattning. Herr Herlitz
bedömde dock frågan ur sakliga synpunkter. Herr statsrådet har redan
angivit en av anledningarna till handelskommissionens bedömande, när man
föreslog högre exportlicensavgifter, nämligen rättvisesynpunkten. Jag skall
be att få ange ytterligare skäl som även herr statsrådet var inne. på.

Det är ju alldeles riktigt, att handelskommissionen går med vinst, örn jag
får använda ett sådant uttryck. Som här förut nämnts, belasta emellertid
exportfrågorna icke endast handelskommissionen med arbete. Jag skulle t. ex.
kunna peka på allt det förarbete som sker innan ett handelsavtal överhuvud
taget kommer till. Men det är inte dessa kostnader som vi i handelskommissionen
särskilt tänkt på, när vi föreslagit högre licensavgifter. Förhållandet
är nämligen det att handelskommissionen praktiskt taget dagligen i intimt
samarbete resonerar med och hör andra myndigheter och kommissioner. Jag
vill särskilt peka på utrikesdepartementets handelsavdelning, som väsentligt
vuxit ut under kriget, samt industrikommissionen, bränslekommissionen och
livsmedelskommissionen, vilka tre kommissioner äro mycket dyrbara för staten.
Man får således icke, som herr Herlitz gjorde, stanna endast vid handelskommissionen
och industrikommissionen.

Det är givet att de lägre avgifterna icke täcka kostnaderna för arbetet, samtidigt
som de högre avgifterna äro för höga för bestridande av kostnaderna
för arbetet med de större licenserna. De högre licensavgifterna få således
medverka till täckande av kostnaderna för hela licensgivn.ingen. Det är möjligt
att inkomsterna på samtliga licenser överstiga samtliga utgifter för desamma,
men, herr Herlitz, absolut säkert är detta icke. Jag är således inte
övertygad örn att det skulle bli en vinst, örn man kumle räkna ut kostnaderna
för allt det arbete, som nedlägges för vår export nu under kriget.

132

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. vissa
reservationsvis
framställda
Onmärhningar.

Äng. vidtagen höjning av exportlicemavgifterna. (Forts.)

Jag har, herr talman, velat framhålla detta såsom argument för den uppfattningen,
att de nu utgående licensavgifterna äro sakligt befogade.

Herr Herlitz: Herr talman! Bara ett par ord. Jag tror vi böra fasthålla vid
herr statsrådets uttalande angående förhållandet mellan avgifter och kostnader.
Han uttryckte sig mycket försiktigt. Men herr von Heland gjorde ett
intressant försök att räkna ut, att dessa avgifter i alla fall nog behövdes för
täckande av kostnader. Örn man räknade noga och plockade ihop vad som
gjordes inom olika myndigheter, skulle man nog finna skäl för dem, ansåg
han. Han drog in icke bara den ena och den andra av våra kommissioner,
utan var t. o. m. sinnad att delvis avlöna utrikesdepartementets handelsavdelning
på denna väg. Jag skulle vilja varna för att slå in på sådana funderingar,
då vi avväga, hur Kungl. Majit i olika sammanhang skall få beräkna
avgifternas storlek. Visst kail man räkna ut arbetskostnader på både
det ena och andra hållet, t. ex. där ärenden behandlas efter remiss, och taxera
vad den ene eller andre ämbetsmannens arbete kostar. Men jag tror, att
vi komma till äventyrliga resultat om vi slå in på sådana vägar. Då kan både
den ene och den andre råka ut för en ganska opåräknad beskattning.

Medan jag har ordet, vill jag också säga en enda sak till herr Gottfrid Karlsson.
Skillnaden mellan vår uppfattning framgår ju tydligt av hans ord: stort
eller litet spelar väl icke någon som helst roll ur grundlagssynpunkt. Hela
min tankegång är ju tvärtom, att här är det avgörande, att det är stort. Just
därför att beloppet har blivit så stort i förhållande till kostnaderna har åtgärden
blivit grundlagsstridig.

Herr von Heland: Trots herr Herlitz anförande utgår jag ifrån såsom självklart,
att riksdagen icke vill att alla de utgifter för vår export, som äro ofrånkomliga
under kriget, skola behöva belasta statskassan, utan att man i stället
önskar, att de örn möjligt skola täckas av exportlicensavgifterna.

Efter härmed slutad överläggning lades ifrågavarande punkt till handlingarna.

Vid memorialet funnos fogade åtskilliga reservationer, innefattande sådana
anmärkningsyrkanden, vilka icke vunnit majoritet inom utskottet.

Ordet lämnades på begäran till herr Engberg, som anförde: Herr talman!
Även med risk att kammaren kan finna att jag gör mig skyldig till en alltför
enträgen återkomst till ett gammalt ämne har jag begärt ordet för att än en
gång, den tredje i ordningen, här i kammaren få uttala mig om det tekniska
system, efter vilket utskottet har avgivit sitt betänkande.

Örn vi jämföra uppställningen i år med den tidigare uppställningen, finns
det anledning att till att börja med lyckönska utskottet till en viss redaktionell
förbättring. Det heter nämligen nu »avslagna yrkanden om anmärkning
enligt RF § 107» och »avslaget yrkande om anmälan utan åberopande av RF
§ 107»._ I det sistnämnda avseendet är utskottet enligt min mening att lyckönska
till att ha följt den anvisning som gavs av första kammaren i fjol, då
första kammaren praktiskt taget enhälligt reagerade mot att man utan åberopande
av § 107 »omförmälde», såsom det hette, vissa regeringsåtgärder. Vidare
är det en förbättring att vad som tidigare brukade kallas »reservationsvis
framförda anmärkningar» nu heter »avslagna yrkanden om anmärkning
enligt RF § 107».

Det var en ärad talare här ifrån konstitutionsutskottet, som i förbifarten
antydde, att det har framställts 25 yrkanden örn anmärkning enligt § 107. Re -

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

133

Äng. vissa reservationsvis framställda anmärkningar. (Forts.)
dovisade äro här fyra linder de s. k. ordinarie punkterna. I form av avslagna
yrkanden örn anmärkning enligt § 107 äro redovisade ytterligare tio stycken.
10 plus 4 är 14. Det är således 11 yrkanden, om vilkas innehåll kammaren
svävar i fullständig okunnighet.

Den första fråga som jag därför framställer är: efter vilka principer sker
urvalet när redovisning äger rum av avslagna anmärkningsyrkanden? Yrkande
örn anmärkning blir anmärkning först genom att upphöjas till utskottets
ståndpunkt. Enligt grundlagen är det obestridligen så, att den enda som har
rätt att framställa anmärkning är utskottet. Andersson, Pettersson och Lundström
såsom enskilda ledamöter av utskottet ha icke enligt grundlagens mening
denna rättighet. Det är endast utskottet, självt och icke den enskilde ledamoten
som har rätt att framställa anmärkning.

Nu redovisas alltså här tio stycken privata anmärkningsyrkanden, som voro
fallna under bordet men som plockats fram av vederbörande som ställt yrkandena
och nu vidarebefordrats till kamrarna. Var är kontrollen över hållbarheten
i dessa framställningar? Det är i dessa fall icke utskottet, som svarar för
dem, utan de stå helt för deras räkning som gjort dem. Vad vi kalla anmärkningar
i grundlagens mening är ju egentligen ingenting annat än utredningar
i vissa mål, utredningar som konstitutionsutskottet lägger på kamrarnas hord
och som kunna tjäna som underlag för ett beslut av kamrarna örn skrivelse till
Konungen. Nu är att märka att § 107 aldrig har föranlett något skrivelsebeslut.
Det har aldrig sedan paragrafens tillkomst avlåtits en skrivelse till Konungen.
Man har förfarit på olika sätt. Man har lagt utskottets utredning till handlingarna,
man har lagt den med gillande till handlingarna eller med ogillande till
handlingarna. Men det har alltid varit så, att bakom dessa utredningar, som
besluten avsett, har stått utskottet såsom utskott, således den enda^ som har rätt
i grundlagens mening att presentera en dylik utredning. Jag frågar mig nu:
är det rimligt att fortsätta med detta system att till de anmärkningar, som äro
grundlagsenliga och som utskottet bär ansvaret för, foga en bukett av anmärkningsyrkanden
som avslagits och för vilka stå ibland en, ibland två, tre och
kanske ändå flera eller rentutav så många, att — såsom detupplystes^ här rörande
avslagna yrkandet nr IX — beslutet hängt på lotten. Ar det, frågar jag
ännu en gång, rimligt att fortsätta med ett sådant system?

Observera, mina herrar, att ända till 1841 från paragrafens tillkomst 1809
förekom det icke, och fick icke förekomma, att något avslaget anmärkningsyrkande
redovisades i konstitutionsutskottets betänkande. Att det blev en ändring
den gången hade ju, såsom var och en vet, en politisk bakgrund. Då var
konstitutionsutskottets dechargeförfarande det enda politiska tillhygge som en
politisk opposition hade gentemot en viss politisk regim. Då hade vi icke riksdag
varje år, vi hade ingen remissdebatt, intet interpellationsinstitut och en
mycket outvecklad tidningspress. Då var enligt sakens natur konstitutionsutskottet
och dess dechargeförfarande den väg på vilken man närmast utkrävde
det politiska ansvaret av regeringen. Därav kom det sig, att när majoritetsförhållandena
i början på 1840-talet politiskt förskötos i riksdagen, så började
man tillåta att även avslagna anmärkningsyrkanden genom dom, som ställt
dem, fingo redovisas i konstitutionsutskottets memorial. Enligt min mening
torde det vara denna politiska bakgrund som man tanker på när man såsom en
större tidning, örn det nu var i dag eller i går, gör gällande, att här är det
dock en fråga örn minoritetens rätt gentemot majoriteten. Bakom ett dylikt
talesätt ligger otvivelaktigt, och måste ligga, den där föreställningen, att därest
det å ena sidan står en politisk majoritet och å den andra en politisk minoritet,
så får man inte förkväva den politiska minoritetens rätt att utveckla sin mening.

134

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. vissa reservationsvis framställda anmärkningar. (Forts.)

Ja, läge det så till skulle jag vara den förste att påyrka, att inga restriktioner
skulle^ göras gentemot den enskildes rätt att komma till tals. Men det ligger
inte så till, och kan inte ligga så till, av det redan angivna enkla skälet,
att endast utskottet självt är behörigt att framställa anmärkning enligt § 107.
En enskild ledamot är det icke. Först genom att utskottet gör ett anmärkningsyrkande
till sitt är det i grundlagens mening en anmärkning.

Jag tror därför att det vore lyckligt örn man först som sist avvecklade detta
system. Vi ha märkt det här och det har vitsordats på många sätt, att de anmärkningar
som i år framställts av utskottet i stort sett haft en mycket starkt
saklig karaktär. Man kan inte spåra några politiska motiv i dessa anmärkningars
framställande, ty det har på alla fyra punkterna gällt att tvärs igenom
olika partipolitiska uppfattningar hävda en princip: riksdagens ställning och
riksdagens behörighet gentemot regeringsmakten.

Det är givetvis någonting att hälsa med tillfredsställelse att granskningen
har kommit in pa denna väg. Men då vore det också skäl i att man avhyste och
avlyste det privata anmärkningssystemet och på det sättet finge en sobrare
uppställning av konstitutionsutskottets memorial. Jag tror att därmed skulle
granskningsinstitutet vinna mycket. Nu får man en trasmatta.

Jag står nu här framför tröskeln till de tio privata anmärkarnas redovisning
för sina anmärkningar. Och jag vet, herr talman, att det redan finns en ärad
talare antecknad till ordet, som tänker ställa till med en jordbruksdebatt här i
kammaren. Vem står bakom den utredning som är förebragt? Konstitutionsutskottet
gör det inte. Kan den förekomma som ärende på herr talmannens bord?
Nej, herr talmannen kan inte ställa någon proposition på den. Ingen har rätt
att framställa något yrkande i anledning av den. Ingen regeringsledamot har
den minsta skyldighet att träda i svaromål. Den svävar bokstavligen i luften.

Vad är då meningen med allt detta? Jag håller före och jag har än en gång
velat ge uttryck åt denna min oförgripliga uppfattning, att det är klokast att
avveckla systemet. Vi ha alla gått den vägen någon gång. kanske åtskilliga
gånger, vi gamla ledamöter av konstitutionsutskottet, när vägen varit öppen
för trafik, vilket den varit ända sedan 1842. Men jag menar att lika väl som
vägen öppnades av utskottet vid 1840-talets början, lika väl kan den av utskottet
stängas nu, när de väsentliga förutsättningar, under vilka den tillkom, numera
äro avlägsnade och då det politiska ansvaret utkräves på helt andra vägar
och på ett helt annat sätt än genom att tillgripa den förrostade muskedunder,
som heter § 107 i regeringsformen.

Jag har, herr talman, velat göra denna erinran även denna gång. Och lever
jag till nästa år, så återkommer jag!

Herr von Heland: Herr talman! I en uppsats i Statsvetenskaplig Tidskrift
förra året framhåller professor A. Brusewitz, att den fastare majoritetsbildningen
i riksdagen som stöd för regeringen fört med sig, att ökad betydelse
i den offentliga -diskussionen kommit att tillmätas reservationerna till dechargebetänkandet
som exponenter för en mera obunden kritik. Som konsekvens
härav ha under senare år även i första kammaren reservationerna
upptagits till debatt, säger professor Brusewitz och hänvisar härvid särskilt
till prejudikaten från 1938 och 1939 års riksdagar.

Då herr Engberg inte gillar att man vare sig gör reservationer eller att
man diskuterar föreliggande reservationer i första kammaren, har jag velat
erinra, om dessa förhållanden, som klart ge vid handen att den gamla konservativa
praxis, som förut gällt, nu kan anses vara under avveckling. Den
nya uppfattning, som arbetat sig fram, torde även bättre överensstämma med
den uppfattning kammarens övervägande flertal numera har örn värdet av en

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

135

Ang. vissa reservationsvis framställda anmärkningar. (Forts.)
offentlig fri politisk debatt. Det synes mig också i högsta grad egendomligt
att just herr Engberg i detta fall vill förkväva det fria ordet. Herr Engberg
brukar annars ta på sig en mycket glänsande rustning när det gäller att
strida just för det fria ordet.

Jag har för min del, trots herr Engbergs misshag, begärt ordet med anledning
av punkten IX eller med andra ord en reservationsvis framförd anmärkning,
som överensstämmer med den ena av de anmärkningar, som jag framställde
mot hans excellens herr statsministern vid förra årets riksdag. När
jag förra riksdagen framförde denna anmärkning frågade jag en bemärkt
LO-man här i kammaren, vad LO skulle göra örn regeringen utlovat en kompensation
åt LO men sedan inte höll sitt löfte. »Vi skulle slå näven i bordet»,
fick jag till svar.

Jag är övertygad om att reaktionen hos LO skulle bli den omvittnade.
Detta gör att det synes mig märkligt, att socialdemokraterna kunnat underlåta
att biträda den sakliga, av de borgerliga ledamöterna hävdade anmärkningen
i gräddfrågan.

Jordbrukarna blevo utlovade kompensation för den förlust, som skulle bli
följden av gräddransoneringen. På uppdrag av regeringen verkställde statens
livsmedelskommission utredning örn gräddförlusten, varvid konstaterades att
den blev cirka 9 miljoner kronor. Trots givet löfte ha jordbrukarna endast
fått 1.5 miljoner kronor, varför jordbrukarna ännu ej erhållit cirka 7.5 miljoner
kronor av den utlovade kompensationen.

Detta löfte örn kompensation gällde ersättningen för gräddförlusten utan
inblandning av andra faktorer, och detta löfte har icke hållits. De borgerliga
ledamöterna i konstitutionsutskottet anföra bl. a. att det i och för sig är »en
allvarlig sak och föga ägnat att stärka tilliten till statsmakten att givna utfästelser
icke till fullo hållas. Sådant kan icke sägas vara väl förenligt med
rikets sannskyldiga nytta och detta framför allt icke i en för vår livsmedelsförsörjning
så ömtålig tid som den innevarande.» Jag instämmer i detta uttalande
och jag vädjar till regeringen att ännu en gång upptaga gräddfrågan
till prövning. Det finns anledning till detta i samband med den granskning
som regeringen bör göra dels beträffande fördelningen av de 1.5 miljoner kronor,
som regeringen ställt till förfogande för gräddkompensationen, dels beträffande
täckningen av kostnaderna för supplementärleveranserna av konsumtionsmjölk
till Stockholm, till vilken täckning de medel riksdagen anslagit
ej räcka. Som framgår av handlingarna gäller nämligen gräddfrågan särskilt
mälarlänens jordbrukare.

Denna min vädjan örn ny prövning riktas givetvis främst till regeringens
ledare, hans excellens herr statsministern. Jag är övertygad om att om excellensen
noga studerade handlingarna och eventuellt tillät mjölkcentralens chef
att redogöra för ärendet, skulle statsministern förstå, varför mjölkcentralens
23.000 jordbrukare känna sig lurade och förbittrade.

Hans excellens herr statsministern vill säkerligen att Sveriges jordbrukare
skola ha den uppfattningen, att den nuvarande regeringen står vid sitt ord.

Häri instämde herrar Löfvander och Gustavson.

Herr Karlsson, Gottfrid: Herr talman! Jag begärde närmast ordet med
anledning av herr Engbergs anförande. Han talade örn att han visserligen ansåg,
att utskottets memorial i år från hans synpunkter fått en mer tillfredsställande
uppställning än vid tidigare tillfällen, och han uttalade ju bl. a. sin
tillfredsställelse över att utskottet i rubriken upptagit orden »avslagna yrkan -

136

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Ang. vissa reservationsvis framställda anmärkningar. (Forts.)
den om anmärkning enligt RF § 107». I detta senare hänseende är jag för min
del fullt överens med herr Engberg. Jag anslöt mig i ett anförande förra
året också till herr Engbergs uppfattning om att omförmälanden icke skulle
ske.

Men, fortsätter herr Engberg, enligt de uppgifter som tidigare i debatten ha
lämnats finns det fortfarande elva anmärkningsyrkanden, som icke äro redovisade.
Av vilken anledning, frågar han, äro en del redovisade och en del icke
redovisade? Jag svarar på detta endast, att det är ju i enlighet med en praxis,
som varit rådande åtminstone under den period av över tjugo år, som jag tillhört
konstitutionsutskottet och under vilken tid jag i elva eller tolv år haft
herr Engberg till kollega i utskottet. Då tillämpades precis samma princip som
nu; det ställdes anmärkningsyrkanden, som inte vunno utskottets bifall, och
en del av dem anmäldes sedan i form av reservationsvis framförda anmärkningar,
som vi brukade kalla dem. En del av de anmärkningar, som på detta
sätt framförts, ansåg vederbörande anmärkare, när han inte kunde få utskottet
med sig och kanske rent av blev ensam örn sin mening, vid ett närmare begrundande
inte vara av den storleksordningen eller den betydelsen, att han
själv reservationsvis ville gå fram med ärendet. På det sättet har det gått till.
Herr Engberg erkände ju, att han själv varit med och vandrat på de vägarna.
Och jag har ju en smula svårt att inse på vad sätt man skulle kunna förhindra
att enskilda ledamöter i utskottet framföra sina anmärkningar.

Nu säger herr Engberg, att då utskottet öppnat dörren för detta system för
åtskilliga årtionden sedan, så kan ju utskottet lika så väl nu besluta att stänga
dörren för dylika reservationsvis framförda anmärkningar. Som en illustration
till det olämpliga i förfarandet med reservationsvis framförda anmärkningar
pekade herr Engberg också på det förhållandet, att närmast efter honom en
talare var anmäld, som skulle komma att till diskussion här i kammaren taga
upp någon av de reservationsvis framförda anmärkningarna, och herr von
Heland, som var den åsyftade, har ju också nyss varit uppe och talat örn den
reservationsvis framförda anmärkningen som vi återfinna under punkten IX.
Även om det inte varit en fullt obruten praxis, så har det dock varit en praxis,
som vi brukat hålla på i första kammaren, att inte diskutera andra anmärkningar
än sådana som framställts av utskottet. Jag hade därför trott att vi
också i fortsättningen i stort sett skulle få bibehålla denna ordning, allra helst
som den praxis också utbildat sig, att vederbörande statsråd icke anser sig behöva
svara på några andra anmärkningar än dem som framförts av utskottet.

Det är alldeles riktigt, och jag delar därutinnan herr Engbergs uppfattning,
att det inte finns några andra anmärkningar i ordets egentliga betydelse än de
som fått majoritet i konstitutionsutskottet. Därför finns det helt naturligt inte
någon anledning för vederbörande statsråd att svara på annat än det, som utskottet
anmärkt på, och inte på erinringar som utskottets enskilda ledamöter,
det må vara en eller flera, reservationsvis framfört. Jag hade som sagt trott,
att man i stort sett skulle kunna upprätthålla denna enligt mitt förmenande
mycket goda praxis i första kammaren att inte diskutera andra ärenden i dechargememorialet
än dem som utskottet framfört såsom anmärkningar.

Med denna min inställning i frågan skall jag heller inte gå in på någon som
helst diskussion med herr von Heland örn de åtgöranden, som herr von Heland
här anmärkt på. De ha diskuterats i utskottet, och utskottets majoritet har icke
ansett skäl föreligga till anmärkning. Det finns då heller inte, enligt mitt förmenande,
någon anledning för utskottet att ingå på något svaromål eller taga
upp någon diskussion i ett ärende, som utskottet icke funnit utgöra anledning
till anmärkning.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

137

Ang. vissa reservationsvis framställda anmärkningar. (Forts.)

Herr Herlitz: Herr talman! Bara några ord med avseende på den principiella
fråga, som herr Engberg numera regelbundet reser vid dechargedebatterna:
frågan örn reservationernas berättigande.

Jag skall inte bli särdeles utförlig på denna punkt, men jag vill stryka under
för kammaren, att vad herr Engberg riktar sig emot är en hundraårig fast
praxis. Det har varit i bruk nu i jämnt hundra år, att man går till väga på det
här viset. Det har dock även tidigare förekommit invändningar. Bland de
konservativa förstakammarherrarna var man en smula bekymrad på 1870-talet,
då man tyckte att alltför vilda sprakfålar gjorde sig gällande som reservanter,
och så restes en viss principiell opposition mot reservationerna. Denna opposition
höll i sig ända till dess att en del av opponenterna själva kommo i minoritet,
och så ebbade det hela ut. Örn jag får åberopa en vetenskapsman, som
verkligen gjort sig mödan att skriva en lång utredning örn just reservationsanmärkningarna,
så försäkrar han att efter 1902 — han måtte inte ha haft
kännedom örn herr Engbergs ståndpunktstagande, eller också skrev han sitt
arbete innan herr Engberg framträdde offentligt med den åsikt han nu förfäktar
— nog av, han försäkrar att han efter 1902 icke har funnit något exempel
på att det berättigade i reservationerna överhuvud satts i fråga. Sista
gången det skedde var vid ett tillfälle, då herr Gottfrid Billing uttalade vissa
bekymmer över att man tillät reservationer. Men herr Ernst Trygger lugnade
honom och sade ungefär som så: »Det bär ha vi ju haft i sextio år, det är inte
värt att bråka med det.»

Då nu herr Engberg har axlat denna episkopal kappa, må det tillåtas mig
att säga som herr Trygger, med den skillnaden att det nu är hundra år som
det är fråga örn.

Jag kan tillägga att samme forskare — som plockat ihop vad lärda herrar
sagt i ämnet — icke har kunnat hitta någon invändning från deras sida, möjligen
med ett undantag. Min kollega i Lund, professor Malmgren, förklarar
nämligen att anmärkningarna äro meningslösa därför att de icke leda till någonting.
Vidare framför han en viss kritik mot att de diskuteras i kamrarna.
Men detta är ju ingen invändning mot deras grundlagsenlighet i och för sig.
Och, som sagt, alla andra ha accepterat dem.

Jag kan inte finna annat än att det är ett naturligt och sunt inslag i vårt
politiska liv, att en minoritet i denna form kan komma till synes. Vad finns
det för garanti, frågade herr Engberg, beträffande hållbarheten av vad den
kommer med? Nej, naturligtvis inte — det finns inte någon större garanti
än det faktum att en, två, fem, nio herrar stå bakom framställningen. Den
övertygelse de kommit till får väl gälla för vad den kan. Det är inte så förfärligt
mycket bättre örn det slumpar sig så att det blir elva stycken, så att
det i stället blir cn majoritet av utskottet. Väl vet jag att det formellt blir en

helt annan sak, ty då har man den teoretiska möjligheten att. skriva till Ko nungen

enligt § 107. Det vet ju — jag höll på att säga varje barn, men i varje
fall varje tentand i statsrätt vet, att i det hänseendet är det någonting helt
annat med reservationerna. Men det är en sak för sig -— de kunna ju få verka
på sitt sätt ändå.

Så långt är jag ense med herr Oscar Gottfrid Karlsson. Däremot är jag
fullkomligt oense med honom när det gäller frågan om reservationernas debatterande
i kamrarna, dag är anhängare av elen meningen, att det vore naturligt
att vi koinme över till att reservationerna också bleve debatterade. Emellertid
anser jag att det inte egentligen beror på reservanterna, huruvida debatter
skola äga ruin, ty det är ju inte mycken glädje med att de stå upp och

kommentera vad som redan är satt på pränt. Utan det hela hänger på hur

Första kammarens protokoll 191)3. Nr 17. 10

138

Nr 17.

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Äng. vissa reservationsvis framställda anmärkningar. (Forts.)
regeringen vill göra. Jag kan inte förstå att det skulle vara någonting så onaturligt
om regeringen ansåge sig honnettemang böra besvara anmärkningar;
jag skulle med andra ord önska att regeringen ville gå över till det betraktelsesättet
att se på reservationerna ungefär på samma sätt som på interpellationema,
alltså helst besvara dem, men — för all del — örn särskilda skäl
därtill äro lämna dem obesvarade.

Herr Engberg erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Först och främst ber jag att få erinra örn, att huvuddebatten om dessa anmärkningar
stod i denna kammare under riksdagarna mellan 1819 och 1841. Det kan
herr Herlitz hitta hos professor Brusewitz i det lärda verk, som han nyss åberopade.

För det andra är åberopandet av åldern av föga värde. Jag erinrar min
ärade vän örn vad Olaus Petri på sin tid sade till Peder Galle i den berömda
disputationen, när denne åberopade katolska kyrkans höga ålder såsom ett
argument för riktigheten av dess lära: »Djävulen är också gammal, men han är
fast intet bättre.»

Herr von Heland: Herr talman! Jag har fullständigt samma uppfattning
som herr Herlitz. Mig synes också att regeringen honnettemang borde svara
även på reservationerna. Jag skulle till och med vilja gå så långt att jag tycker
att det är regeringens skyldighet, i all synnerhet när vi ha en sådan majoritetsbildning
som vi ha i Sveriges riksdag för närvarande. Det är i annat fall
risk för att det tydes som ett majoritets förtryck när man i dechargen vill förhindra
att mycket, mycket viktiga politiska frågor komma fram. Jag måste
tyda det sätt, på vilket denna fråga har handlagts, på det viset att man icke
vill att den fulla sanningen skall få komma fram och att man icke skall ha rätt
att komma med sakskälen.

Nu förklarade herr Gottfrid Karlsson, att han inte ämnade gå in på någon
diskussion på den av mig upptagna frågan. Ja, det är ett förfärligt enkelt
sätt att slippa ifrån en obehaglig diskussion! Jag är övertygad om att ingen
inom utskottets majoritet med några sakliga skäl förmår vederlägga den anmärkning,
som vi från jordbrukarhåll riktat mot överenskommelsen mellan
jordbrukarna och regeringen. Jag har här i dag för att vara ordentligt beredd
— ehuru jag kan frågan fullständigt förut -— tagit med mig de papper och
siffror, som finnas att anföra i denna affär. Och jag vill försäkra: om herrarna
kunde den fråga, som står att läsa örn i dessa papper, så skulle herrarna finna
att behandlingen av gräddfrågan är upprörande och att jordbrukarna där ha
blivit lurade.

Herr Holmbäck: Herr talman! Yad man än kan säga i fråga örn reservationsanmärkningar
eller inte: att de äro sakligt berättigade, tycker jag för min del
är klart. Att taga bort dem vore att i visst hänseende kväva det fria ordet.
Och vad man än kan säga örn deras formella berättigande, kan man väl omöjligt
komma längre än att det finns två riktningar: den ena som icke anser
dem formellt berättigade och den andra som anser dem formellt berättigade.
När man nu i över hundra år gått in för den ena uppfattningen, så bör väl
detta också ha något värde.

Kanske herr Engberg tillåter mig att också säga, att jag har tittat litet på
konstitutionsutskottets memorial för åren 1930—1932, då herr Engberg hade
varit ledamot av utskottet i 10, 15 år och alltså hunnit sätta sig in i grundlagarna.
Under åren 1930—1932 har herr Engberg varit med örn sex stycken
reservationsanmärkningar. Herr Engberg antydde ju också själv, att han hade

Onsdagen den 19 maj 1943 e. m.

Nr 17.

139

Ang. vissa reservationsvis framställda anmärkningar. (Forts.)
varit med om saken. Men under sådana förhållanden kan det väl ändå inte ha varit
så förfärligt grundlagsstridigt med reservationsanmärkningar ens efter herr
Engbergs uppfattning; annars hade väl inte herr Engberg själv varit med örn
dem, d. v. s. örn något så hemskt som ett grundlagsbrott.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 26, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av giltighetstiden
för vissa tilläggstullar, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr Ström, Fredrik, avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn allmänna
vägar m. m.

Motionen bordlädes.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.34 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.