RIKSDAGENS REVISORERS
B E RÄTTE LSE
OM DEN ÅR 1942 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STÅTSVERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OGH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1941-30 JUNI 1942
DEL I
REVISORERNAS UTTALANDEN
STOCKHOLM 1943
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
4*29262
— III —
Innehållsförteckning.
Sid.
Andra huvudtiteln.
Justitiedepartementet.
Domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål .. 2
Begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden............ 4
Fjärde huvudtiteln.
Försvarsdepartementet.
Medelsanvändningen vid försvarsväsendet...................... 7
Värnpliktigas inkallelser till beredskapstjänstgöring.............. 8
Krigspermission för skördearbete.............................. 15
Rätt för viss försvarsväsendet tillhörande personal att från kronans
förråd utbekomma proviantartiklar......... 16
Rätt för viss försvarsväsendet tillhörande personal att från kronans
matinrättningar utbekomma portion.................... 21
Terminslön till fast anställd personal under krigspermission och
viss tjänstledighet.......................................... 25
Kassation av viss intendenturmateriel.......................... 26
Handläggningen av visst ärende vid arméförvaltningens intendenturdepartement.
........................................... 28
Femte huvudtiteln.
Socialdepartementet.
Redovisning av vissa medel hos länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län ................................................ 36
Försvarsassistenternas verksamhet ............................ 36
Kostnader för bevakning av hamnar.......................... 40
Kostnader för bevakning av explosiva varor .................. 44
Kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen .............. 45
Sjätte huvudtiteln.
Kommunikationsdepartementet.
Iakttagelser beträffande statsbidrag till vägunderhåll............ 52
Iakttagelser rörande intagande av enskilda vägar till allmänt underhåll
beträffande vinterväghållningen...................... 56
Vissa iakttagelser rörande tjänstebrevsrätten.................... 59
Sjunde huvudtiteln.
Finansdepartementet.
Vissa iakttagelser beträffande besparingsåtgärder inom allmänna
civilförvaltningen.............. 64
— IV
Sid.
Särskild lönedomstol ........................................ 68
Sjukledigheter och sjukvårdskostnader inom civila statsförvaltningen
.................................................. 79
Vissa iakttagelser rörande taxeringskontrollen.................. 106
Beskattningen av sjukvårdsförmåner.......................... 110
Ränta vid restitution av utskylder ............................ 112
Viss fråga rörande statskontorets medelsförvaltning ............ 119
Tullbehandling av spritdrycker och viner vid införsel genom Vin
och
spritcentralen.......................................... 120
Mynt- och justeringsverkets försäljningar av silver ............ 127
Åttonde huvudtiteln.
Ecklesiastikdepartementet.
Försäkring för olycksfall i arbete av lärare vid folkskoleväsendet 130
Tiden för utgivandet av tillägg till grundkatalogen över böcker
för folk- och skolbibliotek.................................. 133
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.
Klassificering av kött ........................................ 135
Statens sekundärlånefond för jordbrukare .................... 143
Jordbruksekonomisk undersökning............................ 146
Svenska smörprovningarna .................................. 152
Forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens
område .................................................. 160
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet.
Uppvärmning av nya lotsfartyget Gävle........................ 173
Tolfte huvudtiteln.
Pensionsväsendet.
Utbetalning av vissa pensioner och understöd, inom försvars
väsendet.
................................................. 175
Vissa av statsverket från prästerskapets änke- och pupillkassa
övertagna kassalån ........................................ 178
Affärsdrivande verken.
Övertidsersättning vid statens järnvägars kontrollkontor...... 185
Ekonomiska översikter.
Statsverkets inkomster och utgifter............................ 190
Vissa uppgifter angående statens tillgångar och skulder ........ 192
Riksdagens revisorer, vilka nedannämnda dag fullbordat den granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1941—30 juni 1942 samt, beträffande vissa verk, kalenderåret
1941, som jämlikt § 72 riksdagsordningen och § 2 av instruktionen
för riksdagens revisorer tagit sin början den 16 sistlidne september, få härmed
avgiva berättelse över den sålunda verkställda granskningen.
/
1—429252. Rev. berättelse ang. statsverket är 1942. I.
— 2 —
Domstols behörighet
i
fråga om
upptagande
av vissa
brottmål.
ANDRA HUVUDTITELN.
Justitiedepartementet.
§ i
Huvudregeln
angående laga domstol i brottmål enligt 10 kap. 21 § rättegångsbalken
är att dessa mål skola handläggas och avdömas av allmän underrätt
i den ort där den brottsliga gärningen blivit begången. I lagrummet
lämnas tillika särskilda föreskrifter för det fall att en person begått brott
inom olika domstolars domvärjo. De olika domstolarna skola i tur och ordning
rannsaka, envar angående det inom dess domvärjo begångna brottet,
samt pröva huruvida den tilltalade är saker till detta brott eller icke. Utmätandet
av straff för de brott, till vilka den tilltalade förklarats saker, tillhör
emellertid den domstol vid vilken den sista rannsakningen äger rum. I fråga
om mindre brott — d. v. s. brott, som finnes förskylla böter -— ankommer
det dock å domstolens prövning, huruvida förvisning bör äga rum.
Från den angivna huvudregeln, att brottmål skola handläggas och prövas
av domstolen i gärningsorten, gör lagen den 22 februari 1924 (nr 23) angående
domstols behörighet i fråga örn upptagande av vissa brottmål ett undantag.
Enligt denna lag äger nämligen allmän underrätt, där en person står
under åtal för brott begånget inom dess domvärjo, att under vissa förutsättningar
rannsaka och döma angående brott, som av honom förövats inom
annan allmän underrätts domvärjo. Förutsättningarna härför äro, att förfarandet
kan ske utan men för utredningens fullständighet och det eljest med
hänsyn till kostnader och andra omständigheter, finnes lämpligt. Lagen äger
dock icke tillämpning då fråga är om brott, som det tillkommer specialdomstol
—-1, ex. krigsdomstol — att handlägga.
I den nya rättegångsbalken den 18 juli 1942 (nr 740) —- örn vars ikraftträdande
Konungen med riksdagen skall förordna — hava bestämmelser om
rättegången i brottmål meddelats i 19 kapitlet. Enligt dessa bestämmelser är
laga domstol i brottmål rätten i den ort, där brottet förövades. Har någon
förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av den rätt, som
är behörig att upptaga åtal för något av dem, om denna med hänsyn till utredningen
samt kostnader och andra omständigheter finner det lämpligt.
Skall fråga örn ansvar upptagas av annan myndighet än domstol eller av
särskild domstol, åge vad i berörda kapitel stadgas ej tillämpning.
I fråga om upprätthållande av de speciella forumföreskrifterna anförde
föredragande departementschefen vid framläggande av förslag till lag an
-
gående domstols behörighet i fråga om upptagande av vissa brottmål i propositionen
nr 3 till 1924 års riksdag bland annat, att från kretsen av de mål,
vilka skulle kunna upptagas av annan domstol än den enligt då gällande regler
därtill behöriga, uteslöte lagförslaget vidare de mål, vilka på grund av särskilda
föreskrifter skulle handläggas av specialdomstol eller eljest vid speciellt
forum. Någon uppräkning av de olika slag av brottmål, vilka sålunda enligt
förslaget skulle undantagas, syntes icke vara erforderlig. Departementschefen
inskränkte sig till att erinra, att vissa brottmål tillhörde överrätts omedelbara
upptagande samt att andra dylika mål skulle handläggas av specialdomstol,
såsom kammarrätten, krigsdomstol, vattendomstol, kyrkligt konsistorium
o. s. v. I åtskilliga fall vöre rådhusrätt uteslutande behörig såsom
första instans, t. ex. i tryckfrihetsmål, mål angående vissa förbrytelser, som
omförmäldes i sjölagen, tullstadgan, förordningen angående lotsverket, kungörelsen
den 9 november 1836 angående uppgörande av posträtter m. m.
jämte åtskilliga andra författningar, och i några av dessa fall vore viss rådhusrätt
ensam behörig, såsom t. ex. enligt den sistnämnda författningen rådstuvurätten
i länets residensstad o. s. v. Vad tryckfrihetsbrotten anginge, vore
de örn dem gällande bestämmelserna av grundlags natur och berördes följaktligen
icke av en lagändring i enlighet med förslaget. Ej heller i övrigt avsågs,
att ett bifall till detsamma skulle medföra någon ändring därutinnan,
att vid sammanträffande av brott förvisning av mål skulle ske i den utsträckning,
som erfordrades för att bestämmelserna angående vissa måls behandling
vid särskilt forum bleve iakttagna.
För den ståndpunkt förslaget alltså intoge i fråga örn upprätthållande av
samtliga då gällande speciella forumföreskrifter kunde visserligen icke, i varje
fall ej genomgående, åberopas tvingande sakskäl. En ändring av de allmänna
reglerna angående forum, vilken icke ginge längre än till att giva
domstolen en diskretionär befogenhet att under liimplighetshänsyn avvika
från dessa regler, skulle ganska visst utan skada kunna gälla åtminstone även
för ett eller annat av de fall, då de speciella forumbestämmelserna skulle
tillämpas. Men det kunde näppeligen anses riktigt eller lämpligt att i samband
med här närmast föreliggande spörsmål och särskilt med hänsyn till den blivande
lagens karaktär av ett efter all sannolikhet jämförelsevis kortvarigt
provisorium upptaga också frågan om dessa föreskrifters ovillkorliga berättigande
i varje särskilt fall. Till att avbida denna frågas lösning i och med
den allmänna reformeringen av vårt rättegångsväsen funnes så mycket större
anledning som frågan otvivelaktigt hade ringa betydelse i då förevarande
sammanhang. Praktiskt sett synes härvid hänsyn vara att taga endast till
krigsdomstolarna, och beträffande dessa påginge sedan någon tid, oberoende
av arbetet på den stora processreformen, särskild utredning angående deras
avskaffande under fredstid.
Det av departementschefen i ovanberörda proposition ifrågasatta avskaf- Revisorernas
fandet under fredstid av krigsdomstolarna har icke kommit till stånd. Den attala nite.
pågående utbyggnaden av försvarsorganisationen har i stället medfört en ök
-
I
liing av antalet av ifrågavarande domstolar. Såsom en följd härav har antalet
av de vid krigsrätterna handlagda målen visat en betydande ökning.
Revisorerna hava vid granskning av krigsrätternas protokoll samt de från
regements- respektive stationskrigsrätterna till statistiska centralbyrån insända
arbetsredogörelserna för de senaste åren iakttagit, att den inträdda ökningen
av antalet handlagda mål jämväl medfört en ökning av antalet fall, då
förvisning från allmän domstol till krigsdomstol eller omvänt ägt rum. Sådan
förvisning har med hänsyn till gällande bestämmelser måst ske jämväl
i sådan fall, då fullständig utredning örn samtliga brott förebragts vid den
första domstolen.
Denna anordning har enligt revisorernas mening medfört betydande olägenheter,
såsom förlängd häktningstid för tilltalade, fångtransporter, rättegångsbiträdes
kostnader för resor och för inställelse vid domstol, två eller
flera domstolars handläggning av ett mål och två eller flera åklagares personliga
utförande av talan i målet.
Med hänsyn till det ovan anförda vilja revisoxerna ifrågasätta, hunivida
icke de i lagen den 22 februari 1924 angående domstols behörighet i fråga
om upptagande av vissa brottmål givna bestämmelserna böla utsträckas att
omfatta jämväl krigsdomstolar.
§ ‘2-
Begränsning Revisorerna hava vid sin granskning av krigsrätternas protokoll uppmärk''förfarandet"
sammat, att av de vid krigsrätterna handlagda målen och ärendena ett betyi
vissa dande antal äro betingade av förlust av eller skada å kronans egendom.
ärenden. xiii belysande av den omfattning i vilken dylika ärenden hänskjutas till
prövning vid krigsrätt intages bär nedan en sammanställning för år 1940 och
1941 avseende dels totalantalet vid regementskrigsrätterna (stationskrigsrätterna)
handlagda mål och ärenden dels ock det antal av ifrågavarande ärenden
som avsett förlust av eller skada å kronans egendom.
Revisorerna hava jämväl uppmärksammat, att krigsfiskalerna i hithörande
ärenden i de flesta fall icke framställa något ersättningsyrkande samt att
krigsrätternas utslag i det övervägande antalet fall är friande. Såsom exempel
härå må nämnas, att av 42 ärenden angående förlust av eller skada å kronans
egendom, som under tiden januari—maj 1940 handlagts vid en viss regementskrigsrätt,
talan av kiågsfiskalen endast framställdes i 3 ärenden. Krigsrättens
utslag i berörda äi''enden var friande utom i ett fall, där regementskrigsrätten
biföll den av krigsfiskalen förda ersättningstalan å 69 kronor 50
öre. Vidare har uppmärksammats, att i vissa fall krigsrätt sammanträtt endast
för behandling av hithörande ärenden. Sålunda har år 1940 vid en viss fältkrigsrätt
sammanträde hållits allenast för handläggning av ett ärende angående
en förkommen hjälm, uppskattad till ett värde av 9 kronor. Krigsfiskalen
förde icke någon ersättningstalan i berörda ärende och fältkrigsrättens utslag
var friande. Revisorerna hava slutligen uppmärksammat, att ärenden angående
förkommen materiel till så obetydligt värde som omkring 10 kronor
varit föremål för handläggning vid upprepade tillfällen.
— 5 —
Regementskrigsrätt (Stationskrigsrätt) |
19 4 0 |
19 4 1 |
||||
Ärenden |
Totala antalet |
Ärenden |
Totala antalet |
|||
eller skada |
mål |
ären- den |
mål |
ären- den |
||
Svea livgarde....................... |
46 |
18 |
46 |
107 |
119 |
122 |
Värmlands regemente................ |
3 |
6 |
4 |
32 |
58 |
40 |
Livregementets grenadjärer........... |
— |
18 |
2 |
7 |
183 |
14 |
Livgrenadjärregementet.............. |
— |
14 |
— |
19 |
61 |
19 |
Jämtlands fältjägarremente.......... |
10 |
10 |
13 |
30 |
102 |
32 |
Norra skånska infanteriregementet____ |
9 |
2 |
9 |
80 |
116 |
83 |
Södra skånska infanteriregementet____ |
9 |
26 |
11 |
51 |
80 |
65 |
Upplands regemente................. |
16 |
4 |
17 |
77 |
90 |
78 |
Skaraborgs regemente ............... |
2 |
7 |
2 |
42 |
47 |
42 |
Södermanlands regemente............ |
6 |
2 |
6 |
15 |
26 |
18 |
Kronobergs regemente............... |
— |
3 |
2 |
8 |
51 |
9 |
Jönköpings-Kalmar regemente........ |
1 |
3 |
1 |
6 |
34 |
6 |
Dalregementet....................... |
— |
20 |
2 |
— |
33 |
4 |
Hälsinge regemente.................. |
4 |
14 |
4 |
21 |
66 |
21 |
j Älvsborgs regemente................. |
— |
9 |
2 |
9 |
45 |
12 |
Hallands regemente ................. |
S |
1 |
8 |
35 |
65 |
35 |
! Bohusläns regemente................ |
— |
o |
— |
27 |
130 |
32 |
Gotlands infanteriregemente.......... |
— |
— |
— |
39 |
92 |
43 |
Norrbottens regemente............... |
— |
— |
— |
32 |
83 |
48 |
Västerbottens regemente............. |
— |
16 |
— |
9 |
86 |
9 |
Västernorrlands regemente........... |
2 |
14 |
2 |
21 |
142 |
22 |
Livregementet till häst.............. |
2 |
11 |
3 |
64: |
71 |
121 i |
Skånska kavalleriregementet.......... |
— |
6 |
68 |
132 |
72 i |
|
Livregementets husarer.............. |
— |
4 |
— |
31 |
20 |
34 I |
Norrlands dragonregemente.......... |
5 |
17 |
6 |
8 |
55 |
9 |
Svea artilleriregemente............... |
10 |
26 |
13 |
161 |
97 |
179 |
Göta artilleriregemente............... |
12 |
40 |
17 |
86 |
238 |
89 |
Wendes artilleriregemente............ |
8 |
4 |
8 |
45 |
81 |
54 |
Norrlands artilleriregemente.......... |
— |
1 |
32 |
51 |
36 |
|
Norrbottens artillerikår.............. |
— |
— |
35 |
30 |
37 |
|
Smålands arméartilleriregemente...... |
41 |
7 |
44 |
166 |
34 |
169 |
Gotlands artillerikår................. |
— |
— |
— |
39 |
59 |
44 |
Bodens artilleriregemente............ |
— |
2 |
1 |
— |
— |
|
Karlsborgs luftvämsregemente........ |
6 |
4 |
8 |
25 |
13 |
29 |
Östgöta luftvämsregemente........... |
1 |
1 |
1 |
16 |
22 |
16 |
Stockholms luftvämsregemente....... |
— |
— |
— |
7 |
9 |
9 |
Svea ingenjörkår.................... |
1 |
6 |
2 |
77 |
51 |
105 |
Göta ingenjörkår.................... |
— |
1 |
— |
8 |
19 |
8 |
Bodens ingenjörkår.................. |
— |
— |
— |
37 |
44 |
43 |
Signalregementet.................... |
6 |
4 |
7 |
5 |
26 |
7 |
Svea trängkår....................... |
1 |
4 |
1 |
15 |
41 |
15 |
Göta trängkår....................... |
2 |
3 |
3 |
17 |
23 |
19 |
Norrlands trängkår.................. |
— |
15 |
— |
12 |
60 |
13 |
Skånska trängkåren................. |
— |
1 |
— |
16 |
38 |
16 |
Vaxholms kustartilleriregemente...... |
152 |
96 |
156 |
192 |
301 |
196 |
Karlskrona kustartilleriregemente..... |
14 |
37 |
15 |
14 |
187 |
19 |
Gotlands kustartillerikår............. |
5 |
2 |
5 |
49 |
85 |
54 |
Västmanlands flygflottilj............. |
2 |
1 |
2 |
8 |
38 |
11 |
Roslagens flygflottilj................. |
— |
— |
— |
7 |
24 |
12 |
Östgöta flygflottilj................... |
— |
— |
— |
7 |
11 |
7 |
Jämtlands flygflottilj................ |
— |
7 |
— |
13 |
22 |
17 |
Flygkrigsskolan ..................... |
— |
8 |
— |
3 |
17 |
4 |
Västgöta flygflottilj.................. |
— |
— |
— |
14 |
8 |
15 |
Skaraborgs flygflottilj................ |
— |
— |
— |
6 |
17 |
7 |
Svea flygflottilj..................... |
— |
__ |
— |
12 |
15 |
13 |
— 6 —
Revisorernas
uttalande.
Regementskrigsrätt (Stationskrigsrätt) '' |
19 4 0 |
19 4 1 |
||||
Ärenden |
Totala antalet |
Ärenden |
Totala antalet |
|||
mål |
ären- den |
mål |
ären- den |
|||
Göta flygflottilj..................... |
, _ |
13 |
28 |
14 |
||
Tionde flygflottiljen.................. |
— |
— |
— |
9 |
14 |
9 |
Södermanlands flygflottilj............ |
— |
— |
— |
— |
1 |
1 |
Norrbottens flygbaskår.............. |
— |
— |
— |
— |
4 |
|
Stockholms örlogsstation............. |
7 |
72 |
7 |
40 |
329 |
40 . |
Karlskrona örlogsstation............. |
5 |
34 |
6 |
18 |
301 |
18 |
Summa |
390 |
003 |
436 |
2042 |
4325 |
2315 |
Såsom av det ovan anförda framgår överlämnas i mycket stor utsträckning
ärenden angående förlust av eller skada å kronans egendom till handläggning
vid krigsrätt. Detta har enligt vad revisorerna vid sin granskning uppmärksammat
i avsevärd utsträckning varit fallet jämväl då värdet av den förlorade
eller skadade egendomen varit ringa. Viss begränsning finnes likväl redan nu
föreskriven genom det stadgandet i gällande reglementen, att ifrågavarande
ärenden skola hänskjutas till krigsrätt, därest vederbörande chef finner detta
påkallat av i saken yppade omständigheter eller med hänsyn till det skadades
eller förlorades värde. Revisorerna hava uppmärksammat, att krigsrätternas
utslag i berörda ärenden i allmänhet varit friande.
Utan att fatta ståndpunkt till frågan om vilka åtgärder, som böra vidtagas
för att genomföra en begränsning av antalet hithörande ärenden, som komma
under krigsrätts prövning, vilja revisorerna erinra, att en möjlighet härtill
står till buds genom att föreskriva, att dylika ärenden icke få hänskjutas till
krigsrätt, försåvitt icke det beräknade värdet å egendomen uppgår till visst
bestämt belopp. Revisorerna vilja i detta sammanhang jämväl erinra om den
enligt disciplinstadgan för personalen vid .statens järnvägar åt järnvägsstyrelsen,
distriktsförvaltning, distriktschef m. fl. myndigheter givna bestraffningsrätten.
Jämlikt disciplinstadgan kan befattningshavare, som är vållande till
skada å eller förlust av järnvägen tillhörig egendom, efter förhör i närvaro
av befäl ådömas böter, motsvarande 1—10 dagars lön.
Med hänsyn till de kostnader och den tidsutdräkt som äro förenade med
förfarande vid krigsrätt vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida icke utredning
bör ske i syfte att begränsa antalet hithörande ärenden, som hänskjutas till
krigsrätt.
i —
FJÄRDE HUVUDTITELN.
F örsvarsdepartementet.
§ 3.
Under § 3 i sin berättelse framhöllo 1941 års revisorer, att, ehuru åtskilliga Medelsorganisatoriska
förbättringar genom såväl militära som andra myndigheters
försorg vidtagits och genom ingripanden, som i uppmärksammade särskilda väsendet,
fall ägt rum, tidigare förekommande missförhållanden kunnat rättas, de militära
myndigheternas dispositioner och medelsförvaltning allt fortfarande gåve
anledning till erinringar i vissa hänseenden. Sålunda hade bristande samarbete
de militära myndigheterna emellan och otillfredsställande planläggning av de
anbefallda arbetsuppgifterna i åtskilliga fall lett till att anslag, som ställts
till förfogande, väsentligt överskridits utan att därför det ursprungligen förutsatta
resultatet kunnat uppnås.
Vid sina resor hava innevarande års revisorer besökt vissa militära anstalter
samt därvid gjort iakttagelser, vilka sedermera varit föremål för behandling
inom revisionen. I anslutning till under resorna och under granskningsarbetet
gjorda iakttagelser hava revisorerna införskaffat kompletterande uppgifter
samt samrått med vissa sakkunniga på olika områden. Vid sin granskning
hava revisorerna i regel undvikit att upptaga frågor, som varit föremål
för krisrevisionens handläggning. Revisorerna hava sålunda genom muntliga
föredragningar av tjänstemän hos krisrevisionen gjort sig underrättade rörande
krisrevisionens arbetsformer, örn vilka delar inom försvarsförvaltningen,
som särskilt varit föremål för krisrevisionens uppmärksamhet, samt örn de
resultat, vartill krisrevisionens åtgöranden i olika hänseenden lett.
Med hänsyn till den av krisrevisionen fortlöpande bedrivna granskningsverksamheten
beträffande ändamålsenligheten av förvaltningsåtgärder inom
försvaret hava revisorerna i likhet med föregående års revisorer ansett sig
endast behöva bilda sig en allmän uppfattning rörande förhållandena inom
förevarande område, varvid revisorerna emellertid funnit anledning att i sin
berättelse beträffande några fall göra vissa uttalanden.
Revisorerna hava genom sin granskning av medelsanvändningen inom försvaret
och av vad revisorerna härom i övrigt inhämtat kunnat konstatera att
de militära myndigheternas anslagsdispositioner och medelsförvaltning alltjämt
giva anledning till erinringar. Sålunda hava på grund av bristfällig planering
av arbeten anslagsöverskridanden ägt rum. Ehuru i vissa hänseehden
förbättringar i de militära myndigheternas medelsförvaltning kunnat iaktta
-
8 —
gas, äro revisorerna dock av den uppfattningen, att de av ifrågavarande myndigheter
vidtagna förvaltningsåtgärderna icke alltid utförts med den ekonomiska
omsorg, som med hänsyn till statens intresse varit tillbörlig.
Innevarande års riksdag har fattat beslut angående den fortsatta utbyggnaden
och organisationen av landets försvarskrafter. Såsom synnerligen viktiga
led i den beslutade utbyggnaden ingå materielanskaffning och byggnadsverksamhet.
Med hänsyn till de avsevärda anslagsmedel, som komma att ställas
till förfogande för sagda ändamål, vilja revisorerna framhålla den synnerliga
betydelsen av att medelsanvändningen sker med största möjliga ekonomiska
planmässighet. Härvid förutsätta revisorerna, att landets tekniska, ekonomiska
och produktiva krafter så långt det sig göra låter effektivt utnyttjas.
§ 4.
Värnpliktigas Den sedan början av september månad 1939 intagna förstärkta försvarstm*bered-
beredskapen har ställt stora krav på vårt lands krigsdugliga manliga beskapstjänst-
tolkning i värnpliktsåldern. De flesta värnpliktiga hava varit inkallade till
sonng. beredskapstjänstgöring, och många hava måst tjänstgöra i flera omgångar under
sammanlagt en lång tidsrymd. För många har beredskapstjänstgöringen
trots betydande ekonomiska bidrag och annat stöd från statens sida inneburit
ekonomiskt avbräck eller andra kännbara olägenheter. Ännu finnes
dock ett antal värnpliktiga, vilka av en eller annan orsak undgått inkallelse
till beredskapstjänstgöring. Detta förhållande, att inkallelserna drabbat de
värnpliktiga olika hårt, har medfört en viss irritation på många håll. Man har
krävt större rättvisa i inkallelserna. Revisorerna hava gjort sig underrättade
om de omständigheter, som närmast påverkat ojämnheten i inkallelserna
till beredskapstjänstgöring.
Enligt 1925 års försvarsbeslut skulle årligen endast ett visst, en gång för
alla fastställt antal vapenföra värnpliktiga uttagas till linjetjänst och bibringas
egentlig soldatutbildning. Övriga vapenföra värnpliktiga skulle uttagas
till ersättningsreserven. Av dem skulle en begränsad del tagas i anspråk
för yrkestjänst eller handräckningstjänst, under det att återstoden
under de första åren icke avsågs bliva inkallad till någon form av tjänstgöring.
Den kategoriklyvning, som sålunda var anbefalld genom ifrågavarande
försvarsbeslut, medförde, att årligen ett betydande antal fullt vapenföra
män undandrogos vapenutbildning.
Under den tid, då endast en begränsad del av de vapenföra värnpliktiga
bibringades soldatutbildning, kunde en synnerligen sträng gallring företagas
vid inskrivningsförrättningarna. De värnpliktiga skulle ju kanske under alla
omständigheter undgå fredsinkallelse. Besiktningsreglementet, som låg till
grund för inskrivningsläkarnas och truppförbandsläkarnas arbete, var också
tidigare utformat med hänsyn till en sträng gallring. Att de ifrågavarande
läkarna under sådana förhållanden i tveksamma fall hellre friade än fällde,
är naturligt. Resultatet blev också, att antalet från värnpliktens fullgörande
på grund av lyte, bestående sjukdom m. m. under åren efter 1925 frikallade
blev betydande. Erfarenheterna från under innevarande år företagna
y —
efterbesiktningar av förut frikallade hava givit vid handen, att frikallelser
i stor utsträckning förekommit utan att grundade skäl därtill förelegat. Det
må erinras, att de som på grund av kroppsfel frikallats från värnpliktens
fullgörande efter frikallelsen icke längre voro åtkomliga för de militära myndigheterna.
I samband med frikallelsen avfördes de nämligen helt och hållet
ur de militära registren. Man hade sålunda praktiskt taget avstått från deras
insats inom den militära organisationens ram.
Vad som anförts beträffande frikallelserna på grund av kroppsfel gällde
i viss mån också befrielserna från tjänstgöring under fredstid på grund av
försörjningsskäl. Under åren efter 1925 beviljades på grund av angivna skäl
med stöd av bestämmelserna i dåvarande värnpliktslag befrielse från tjänstgöring
under fredstid åt ett betydande antal värnpliktiga. Av dessa hade
säkerligen ett icke obetydligt antal befriats från värnpliktstjänstgöring utan
att skälen varit särskilt ömmande, och många hade efter tidpunkten för
befrielsen ernått en tryggad ekonomisk ställning och voro kanske bättre lottade
än många av dem. som senare inkallats till beredskapstjänstgöring.
Men vid tidpunkten för intagande av förstärkt försvarsberedskap voro de
icke utbildade och kunde icke utan vidare tagas i anspråk för beredskapstjänstgöring.
En särskild form av befrielse från viss fredstjänstgöring meddelades på
grund av beslut vid 1933 års riksdag en del av de värnpliktiga, som under
år 1933 skulle hava inkallats antingen till påbörjande av dem åliggande
första tjänstgöring eller för fullgörande av repetitionsövning.
Enligt vid tidpunkten för intagande av förstärkt försvarsberedskap gällan
de planer kunde endast en mindre del av befälsbefattningarna besättas med
personal på aktiv stat. Huvuddelen av befälspersonalen var avsedd att rekryteras
med reservpersonal eller värnpliktiga. Det värnpliktiga befälet utgjordes
förutom av A-klassare -— f. d. fast anställda — dels av B-klassare
— studenter och likställda — dels ock av värnpliktiga i allmänhet, som uttagits
för utbildning till underbefäl eller fackmän. Det för beredskapstjänstgöring
tillgängliga antalet B-klassare har för tillgodoseende av befälsbehovet
i första hand vid fältförbanden måst tagas i anspråk i betydligt större
utsträckning än vad som i allmänhet skett beträffande övriga värnpliktiga.
En i ett flertal grenar inom samma truppslag utbildad värnpliktig kan
krigsplaceras i ett flertal olika befattningar allt efter föreliggande behov,
varigenom hans användbarhet inom krigsorganisationen avsevärt ökas.
Den i 1925 och 1936 års värnpliktslagar föreskrivna korta utbildningstiden
140 respektive 180 dagars utbildning för huvuddelen av de värnpliktiga
—- medgav icke, att de värnpliktiga bibringades en tillräckligt allsidig militär
utbildning. På grund av den korta utbildningstiden hade de militära
myndigheterna tvungits att specialisera utbildningen. Denna specialisering
bär under tiden för den förstärkta försvarsberedskapen inverkat på inkallelserna
till beredskapstjänstgöring. Brist på i vissa befattningar utbildade
ersättare har nämligen stundom medfört, att avlösning av enstaka förband
eller enskilda värnpliktiga icke alltid kunnat ske vid den tidpunkt, som rätt
-
10 —
visan krävt. Härvid hava samma synpunkter gjort sig gällande som beträffande
det värnpliktiga befälet, som måst tjänstgöra längre tid än övriga
värnpliktiga på grund av att kompetent personal för avlösning saknats.
Enligt det före innevarande år gällande systemet för de värnpliktigas rullföring
och redovisning registrerades de värnpliktiga med vissa undantag genom
försorg av särskilda från truppförbanden helt skilda rullföringsmyndigheter,
rullförings- och landstormsområdesbefälhavare. Vid inkallelse till
tjänstgöring i fred överlämnades till truppförbanden registreringshandlingarna
för de värnpliktiga, som inkallats till tjänstgöring. Vid avslutandet av
ifrågavarande tjänstgöring återställdes handlingarna i fråga till rullföringsmyndigheterna.
Motsvarande förfaringssätt skulle gälla vid mobilisering.
Detta system medgav icke individuell krigsplacering redan i fred annat än
beträffande ett fåtal för befälstjänst avsedda värnpliktiga samt av vissa
specialister. Svårigheter förelågo därför att redan i omedelbart samband med
inkallelsen placera de värnpliktiga enligt principen »rätt man på rätt plats».
Enligt det system för inkallelse av värnpliktiga, som tillämpats före innevarande
år, ställdes vid mobilisering det stora flertalet värnpliktiga till
truppförbandens förfogande årsklassvis. Inkallelse till krigstjänstgöring skulle
vid mobiliseringstillfälle eller vid anbefallande av förstärkt försvarsberedskap
ske genom offentlig kungörelse. Endast i undantagsfall skulle de värnpliktiga
inkallas medelst personlig order. Detta förfaringssätt var summa
riskt och medgav icke den personliga handläggning av inkallelserna som var
önskvärd.
I och med genomförandet av 1941 års värnpliktslag har övningstiden
ökats, så att alla nytillkommande årsklasser av värnpliktiga kunna bibringas
en allsidigare utbildning, än vad som tidigare varit möjligt. Jämväl de enligt
det gamla systemet ensidigt utbildade specialisterna hava under beredskapstjänstgöringen
erhållit en allsidig utbildning. Så småningom komma dessa
förbättringar att giva möjlighet till smidigare anpassning och större rättvisa
vid inkallelserna.
Redan under år 1939 påbörjades efterutbildning av ovan omhandlade ersättningsreservister
i så stor omfattning som utbildningsapparaten medgav.
Det var emellertid icke möjligt att på den korta tid, som skulle varit önskvärd,
låta samtliga ifrågavarande värnpliktiga genomgå utbildning. Den begränsade
tillgången på lämpligt utbildningsbefäl samt det disponibla förläggningsutrymmet
kom därvid att spela en avgörande roll. Det nu angivna förhållandet
har medfört, att många äldre värnpliktiga länge undgått inkallelse
helt enkelt på grund av att de icke varit utbildade och emedan utbildningsbefäl
i tillräcklig omfattning under beredskapstiden icke stått till förfogande.
Numera har dock det allra största flertalet av de forna ersättningsreservisterna
erhållit utbildning och därigenom i en eller annan form blivit användbara
i krigsorganisationen samtidigt som de ökat möjligheterna till avlösning för
övriga värnpliktiga.
Jämväl de värnpliktiga, som av försörjningsskäl befriats från värnpliktens
fullgörande under fredstid, samt de, som genom 1933 års riksdagsbeslut be
-
— 11 —
friats från viss tjänstgöringsskyldighet, hava numera i stor utsträckning inkallats
för utbildning och beredskapstjänstgöring. Efter tillkomsten av 1941
års värnpliktslag medgives icke annat än i enstaka fall befrielse från tjänstgöring
på grund av försörjningsskäl.
Innevarande år har ett nytt besiktningsreglemente utfärdats. Bestämmelserna
i nämnda reglemente äro betydligt strängare än i förut gällande besiktningsreglementen.
Endast sådana värnpliktiga, som på grund av svag
kroppsbeskaffenliet med visshet icke kunna nyttiggöras i den militära organisationen
bliva numera frikallade från all tjänstgöring.
I samband med den år 1941 verkställda beredskapsmönstringen erhöllos
uppgifter angående dem, som före år 1941 frikallats från värnpliktens fullgörande.
Efter granskning genom läkares försorg av de vid beredskapsmönstringen
erhållna uppgifterna m. m. erhölls en överblick över det antal frikallade,
som kunde ifrågakomma för efterbesiktning och eventuell återinskrivning
såsom värnpliktiga. Ifrågavarande frikallade, sammanlagt i hela landet
omkring 70,000, hava genom personliga order kallats till inskrivningsområdesvis
under sommaren 1942 anordnade efterbesiktningar. Vid dessa befunnos
omkring 56,000 numera dugliga till krigstjänst och blevo därför inskrivna.
Att försvarsväsendet sålunda genom efterbesiktningarna tillförts ett betydande
antal värnpliktiga kommer jämväl att efter hand medverka till en
jämnare fördelning av beredskapstjänsten.
Under den gångna beredskapstiden har befälskadrernas omfattning successivt
ökats. Detta gäller såväl fast anställt som värnpliktigt befäl. Denna
ökning har medfört större avlösningsmöjligheter för det värnpliktiga befälet
samt underlättat efterutbildningen av äldre värnpliktiga.
Genom antagandet av 1941 års värnpliktslag fastställdes grunderna för ett
nytt system för de värnpliktigas inskrivning och redovisning. De närmare bestämmelserna
för detta systems organisatoriska utformning och tillämpning
äro meddelade i 1941 års inskrivningsförordning. Det nya inskrivnings- och
personalredovisningsväsendet är grundat på de erfarenheter, som vunnits vid
organiseringen under den rådande förstärkta försvarsberedskapen.
Den nya värnpliktsregistreringen omfattar dels truppregistrering, avsedd
för de värnpliktigas redovisning i fråga örn tjänstgöring och krigsanvändning,
dels lokalregistrering, avsedd för de värnpliktigas territoriella redovisning,
dels ock central hålkortsregistrering av rikets samtliga värnpliktiga. De
förutvarande rullföringsmyndigheterna hava avskaffats.
Vid förband sker truppregistrering av värnpliktiga, vilka där skola fullgöra
ordinarie tjänstgöring eller tagas i anspråk vid krigsorganisering. Lokalregistrering
av samtliga inom inskrivningsområde kyrkobokförda värnpliktiga
tiger rum vid inskrivningsexpedition. Sådan expedition finnes inrättad vid
varje infanteriregemente (i fråga örn Södermanlands och Skaraborgs inskrivningsområden
vid Södermanlands respektive Skaraborgs pansarregemente).
Vid inskrivningsexpedition sker jämväl viss truppregistrering, nämligen
bland annat av dem som jämlikt uppskovskungörelsen beviljats upp
-
12 -
skov med inställelse till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt
försvarsberedskap samt av tillfälligt Såkallade. Den centrala hålkortsregistreringen
jämte viss trnppregistrering äger rum vid centrala värnpliktsbyrån.
Enligt det nya systemet rullföras sålunda de värnpliktiga i huvudsak vid
truppförbanden i stället för genom försorg av särskilda rullföringsmyndigheter,
vilket möjliggör en tillfredsställande registrering av de värnpliktigas
militära och civila kvalifikationer i olika hänseenden samt av dem fullgjord
tjänstgöring. Registreringen direkt vid förbanden avser att söka möjliggöra en
genomtänkt krigsplacering av varje enskild värnpliktig redan i fred. Inkallelserna
till militär tjänstgöring såväl i fred som krig ske genom truppförbandens
egen försorg och i allmänhet genom personliga order. Det blir icke längre
fråga om inkallelse av hela årsklasser eller delar av sådana. Systemet möjliggör
nämligen inkallandet av vissa bestämda krigsförband och vissa bestämda
enskilda värnpliktiga. Även om det nya systemet ännu icke hunnit att
i väsentlig grad göra sig gällande, hava genom detsamma bättre förutsättningar
skapats för ett smidigt avlösningsförfarande genom truppförbandschefemas
försorg under hänsynstagande i möjligaste mån till de enskilda värnpliktigas
personliga förhållanden.
Hur lång utbildningstiden än är, kunna de värnpliktiga icke utbildas i all
tjänst. En värnpliktig måste utbildas inom det truppslag han tilldelats. Omplacering
mellan olika truppslag kan i allmänhet icke verkställas utan föregående
tidsödande omskolning. Detta förhållande har medfört, att vid vissa
specialtruppslag, såsom luftvärnet och kustartilleriet, där personaltiilgången
tidigare varit förhållandevis ringa och tjänsternas natur krävt en förhållandevis
omfattande beredskap, de värnpliktiga kommit att tagas i anspråk i
högre grad än vid t. ex. infanteriet, där personaltiilgången varit större. I den
män utbildning av äldre värnpliktiga hinner slutföras, komma möjligheterna
för avlösning att ökas. Inom ett och samma truppslag kommer dock alltjämt
en viss specialisering att bestå. Av denna anledning kommer en viss ojämnhet
i inkallelserna att kvarstå.
Av mobiliseringstekniska skäl och med hänsyn till önskvärdheten av ali
skapa stadga i fråga örn de värnpliktigas registrering och redovisning har
omplacering av värnpliktiga mellan olika förband icke ansetts kunna verkställas
i den omfattning, som skulle varit önskvärd, om det endast gällt att
skapa rättvisa i fråga om beredskapsinkallelserna. Det bar sålunda hänt, att
värnpliktiga, som äro krigsplacerade vid ett förband, vilket ofta måst tagas
i anspråk, blivit inkallade endast därför att förbandet som sådant organiserats.
De olika truppförbanden, örlogsstationerna och flygförbanden erhålla huvuddelen
av sina värnpliktiga från vissa geografiskt bestämda områden. Att
utan vidare ändra denna territoriella rekryteringsgrund är icke möjligt. Detta
förhållande medför emellertid, att vid vissa truppförband, t. ex. i övre Norrland,
där befolkningstätheten är förhållandevis ringa, mindre antal värnpliktiga
stå till förfogande för avlösning än vid truppförbanden i t. ex. Stockholmstrakten.
Stockholm har omkring en tiondel av landets befolkning, men
— 13 —
truppförbanden i Stockholm kunna av praktiska skäl icke organisera en tiondel
av landets samtliga lokalförsvars- och fältförband. Av organisatoriska
skäl är det i allmänhet icke utan vidare möjligt att utnyttja överskott avvärnpliktiga
i en del av landet för avlösningar i en annan del.
Enligt gällande uppslcovskungörelse kan uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering ifrågakomma bland annat för värnpliktiga,
vilkas användning i civil sysselsättning är oundgängligen nödvändig
för att trygga statslivets jämna gång eller undvika mera allmänt kännbara
rubbningar inom samhället eller för att upprätthålla verksamheten
vid verk, som är uppfört i krigsindustriregistret eller eljest är av synnerlig
vikt för rikets militära eller ekonomiska försvarsberedskap eller vilka äro
anställda och vid mobilisering oundgängligen behövliga vid verk, varmed
militär myndighet träffat avtal angående tillhandahållande vid mobilisering
av förnödenheter eller tjänstbarheter, avseende krigsmaktens ställande på
krigsfot, eller vilkas medverkan eljest befinnes nödvändig för mobiliseringens
planenliga förlopp.
Värnpliktiga, för vilka uppskov kan ifrågakomma, hänföras till uppskovsgrupp
I eller uppskovsgrupp II. Uppskovsgrupp I omfattar värnpliktiga vid
de verk och i de befattningar, anställningar, uppdrag eller yrken, som angivas
i en vid uppskovskungörelsen fogad bilaga. Uppskovsgrupp II omfattar
övriga värnpliktiga. För värnpliktiga, som hänföras till uppskovsgrupp
I. utställer i uppskovskungörelsen angiven verkschef uppskovsbevis.
Beslut örn uppskov beträffande värnpliktiga tillhörande uppskovsgrupp II
meddelas i huvudsak av statens arbetsmarknadskommission.
Det nu tillämpade systemet för beviljande av mobiliseringsuppskov kan
giva anledning till skenbara orättvisor. Vid ett industriföretag, som fått rätt
till mobiliseringsuppskov endast för ett begränsat antal värnpliktiga, utställas
i huvudsak uppskovsbevis för de tjänstemän och arbetare, som företagets
ledning önskar skola erhålla uppskov. Dessa få sålunda med bibehållna avlöningsförmåner
stanna kvar i sina innehavande befattningar, under det att
den övriga värnpliktiga personalen efter hand inkallas och får vidkännas ekonomiskt
avbräck och andra med militärtjänstgöringen förenade olägenheter.
Uppskovens antal skulle hava kunnat minskas, om lagen om allmän tjänsteplikt
tagits i anspråk. Statsmakterna hava emellertid icke velat vidtaga
så ingripande åtgärder. Uppskovsförfarandet måste därför allt fortfarande
tillämpas i hittillsvarande utsträckning. I avsikt att något minska de med
uppskovsväsendet förenade olägenheterna hava försvarsgrenscheferna emellertid
erhållit medgivande att i omgångar under kortare tid inkalla värnpliktiga,
som åtnjuta mobiliseringsuppskov. Ett visst antal sådana värnpliktiga
hava på grund härav inkallats till beredskapstjänstgöring.
De olika förbandens avlösning sker i allmänhet efter eli vissi uppgjort
systern under hänsynstagande såväl till militära synpunkter som till de enskilda
värnpliktigas intressen. Snabbt inträffade ändringar i det utrikespolitiska
läget kunna emellertid föranleda väsentliga rubbningar i den uppgjorda
planen. Del kan bliva nödvändigt att återinkalla ett förband, sorn
KeriaorernaB
uttalande.
— 14 —
nyligen hempermitterats eller att kvarhålla i tjänst ett antal värnpliktiga,
som just skulle hempermitteras, allt förhållanden, som de militära myndigheterna
icke kunna motverka men som lätt kunna giva anledning till missförstånd
och intryck av bristande planläggning.
Erfarenheterna från det pågående kriget bearbetas efter hand inom de
högre militära staberna och giva tid efter annan anledning till ändringar i
den bestående krigsorganisationen. Förbandens sammansättning kunna undergå
förändringar jämväl av andra anledningar, t. ex. på grund av uppsättningar
av nya förband. Dessa ändringar kunna medföra, att värnpliktiga
överflyttas från ett förband, där de haft lång tjänstgöring, till ett annat
förband, där de värnpliktiga i allmänhet fullgjort endast en kort tids tjänstgöring.
Ändringarna i fråga kunna också föranleda, att ett förband i dess
helhet inkallas för att organisationen skall bliva slutgiltig och de värnpliktiga
orienterade örn sina befattningar. Kravet på en snabb mobilisering av
förbandet gör det nödvändigt, att man vidtager sådana åtgärder.
Tidpunkten för organiseringen av ett förband kan inverka på det sätt,
varpå inkallelserna till förbandet ifråga verka. Många värnpliktiga kunna
endast med svårigheter avvaras i sitt civila arbete på sommaren. Så är fallet
med t. ex. jordbruksarbetare. Under vintern kunna dessa emellertid avvaras
hemma. De förband, de tillhöra, skola emellertid kanske icke organiseras
under vintern men väl under sommaren och med hänsyn härtill måste inkallelsen
trots olägenheterna för många värnpliktiga också äga rum under
sommaren. Ur försörjningssynpunkt förekommer dock i betydande omfattning
hempermittering av jordbrukare. I fråga örn det sammanlagda antalet
hempermitterade jordbrukare hava de militära myndigheterna ett visst inflytande.
Hempermitteringen regleras dock helt av civila myndigheter och
på deras ansvar. Även andra kategorier, t. ex. skogsarbetare, arbetare i torvindustrien
och vissa andra industrier samt fiskare, hava hempermitterats
eller i annan form fått ledighet från beredskapstjänstgöringen för att utföra
för samhället nödvändigt arbete.
Såsom av det ovan anförda framgår lägga vissa huvudsakligen militära
skäl hinder i vägen för att åvägabringa full rättvisa i fråga om inkallelserna
av värnpliktiga till beredskapstjänstgöring. De efter hand vidtagna åtgärderna
i syfte att få till stånd en jämnare fördelning av inkallelserna till beredskapstjänstgöring
torde emellertid hava medfört viss förbättring i förevarande
hänseende.
Åtskilligt återstår dock att göra på detta område. Framhållas må här den
kontroll av fullgjord beredskapstjänstgöring, som kan åvägabringas genom
en närmare granskning av de uppgifter angående av värnpliktiga fullgjord
beredskapstjänstgöring, som återfinnas å de vid vederbörande truppregistreringsmyndigheter
förda stamkorten. Vidare torde i betydligt större utsträckning
än hittills skett värnpliktiga, som åtnjuta mobiliseringsuppskov, kunna
inkallas till beredskapstjänstgöring.
— 15 —
§ 5.
I underdånig skrivelse den 6 november 1940 förklarade överbefälhavaren
över rikets försvarskrafter att han, på grund av att krigsavlöningsreglementets
bestämmelser örn ledighet och förmåner härunder i viss mån voro ofullständiga
och därjämte icke tolkats enhetligt, hade för avsikt att utgiva enhetliga
bestämmelser i detta avseende i enlighet med ett skrivelsen bifogat
utkast. Överbefälhavaren hemställde därför, att han måtte bemyndigas att
utfärda bestämmelser i enlighet med berörda utkast eller att Kungl. Majit
måtte utfärda erforderliga bestämmelser i angiven riktning.
Enligt överbefälhavarens förslag till bestämmelser skulle följande former
av ledighet kunna förekomma, nämligen permission, tjänstledighet och hempermittering.
Med permission — varunder krigslön och i förekommande fall
familjebidrag bibehölles —- avsåges bland annat sådan permission, som meddelades
personalen vid förband eller annan personalgrupp och som avsåges
i 14 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet. Nämnda form av permission vore
av kollektiv art och meddelades exempelvis vid jul, nyår, påsk och midsommar
samt för skördearbete och dylikt, allt enligt av överbefälhavaren för
varje särskilt fall utfärdade bestämmelser.
I sitt över överbefälhavarens omhandlade förslag till bestämmelser avgivna
utlåtande erinrade försvarsväsendets lönenämnd, att enligt överbefälhavarens
utkast skulle i sådan permisson, som avsåges i 14 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet,
inbegripas, bland annat, kollektivt meddelad permission
för fullgörande av skördearbete och dylikt och att det föreslagits att under sådan
permission krigslönen skulle få behållas, varjämte värnpliktiga skulle
fortfarande utfå krigsfamiljebidrag. För fall, varom nu sagts, kunde lönenämnden,
då här vore fråga om ledighet i förvärvssyfte, för sin del ej finna
skäligt, att personalen bibehölles vid krigslön. Enligt lönenämndens uppfattning
borde ledighet för deltagande i skördearbete och dylikt i stället hänföras
till sådan hempermittering, som åsyftades i utkastet. Lönenämnden
förutsatte, att en häremot svarande omredigering av utkastet komme till
stånd.
Genom brev till överbefälhavaren över rikets försvarskrafter den 6 december
1940 (nr 986) har Kungl. Majit meddelat bestämmelser angående
ledighet för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt
(krigsledighetsbestämmelser). Enligt nämnda bestämmelser beviljas ledighet
i form av permission, krigspermission, tjänstledighet eller hempermittering.
Med krigspermission avses sådan i 14 § 1 mom. krigsavlöningsreglementet
omförmäld permission, som meddelas personalen vid visst förband eller annan
personalgrupp. Krigspermission beviljas vid kortvarigare uppehåll i tjänstgöringen
samt eljest för att bereda personalen vila och rekreation. Under
krigspermission bibehålies rätt till krigslön och familjebidrag. Med hempermittering
förstås avbrott i tjänstgöring under viss tid eller tills vidare för
återgång till civil verksamhet. Under hempermittering åtnjutes ej krigslön
eller övriga med krigstjänstgörjng förenade förmåner. Ersättning för resa
Krigspennission
för
skördearbete.
- 16 —
Reyisoreruas
uttalande.
Rätt för viss
försvarsväsendet
tillhörande
personal
att från
kronans förråd
utbekomma
proviantartiklar.
inom riket i samband med hempermittering skall utgå med motsvarande tilllämpning
av stadgandena i 13 § krigsavlöningsreglementet, dock att vid hempermittering
för skördearbete eller liknande ändamål ersättningen må avse
färd från tjänstgöringsorten till annan ort inom riket, som vederbörande chef
med hänsyn lill ändamålet med ledigheten bestämmer, ävensom återresa.
1 detta sammanhang må erinras, att Kungl. Majit genom brev den 13
juni 1941 förordnat, att värnpliktiga må — utan hinder av vad däremot finnes
stadgat i gällande krigsförplägnadsbestämmelser — vid krigspennission
eller tjänstledighet av längre varaktighet än två dygn, såframt rätt till krigslön
bibehålies, komma i åtnjutande av ersättning för krigsportion enligt för
dylik ersättning meddelade särskilda föreskrifter.
Under innevarande höst har vid armén för deltagande i jordbruksarbete
viss skördeledighet i form av krigspermission meddelats.
Såsom av det ovan anförda framgår har krigsledighet för skördearbete
beviljats i form av krigspermission. De sålunda permitterade värnpliktiga
hava med hänsyn härtill under sagda ledighet fått bibehålla krigslön, ersättning
för krigsportion och i förekommande fall familjebidrag.
Med hänsyn till vad bär ovan återgivits rörande bestämmelserna om krigsledighet
finna revisorerna det uppenbart, att ledighet för nu ifrågavarande
ändamål icke är hänförlig till krigspermission utan bör betraktas som hempermittering,
varunder krigslön, ersättning för krigsportion och familjebidrag
icke må åtnjutas. Vad sålunda förekommit hava revisorerna ansett vara
av den vikt. att de velat fästa riksdagens uppmärksamhet därå.
§ 6.
Enligt bestämmelser i vederbörliga förvaltningsreglementen hava officerare
och underofficerare med vederlikar sedan gammalt åtnjutit rätt att från
kronans förråd och dylika anstalter mot ersättning utbekomma proviantartiklar.
För arméns vidkommande finnas närmare bestämmelser härutinnan meddelade
dels i det av Kungl. Majit den 18 juni 1937 utfärdade intendenturunderhållsreglementet
dels ock i den av arméförvaltningens intendenturdepartement
den 28 juni 1939 utfärdade intendenturunderhållsinstruktionen.
Enligt § 6 intendenturunderhållsreglementet må officer, underofficer och
vederlike på aktiv stat, personal som upprätthåller i stat uppförd arvodesbefattning,
civil personal vid regementes verkstäder, personal anställd vid
marketenteri- eller annan affärsrörelse, som drives för lägerkassas räkning,
samt fast anställt manskap för sig och hushållsmedlemmar, som av dem
försörjas, mot kontant ersättning utbekomma proviantartiklar i den utsträckning,
vederbörande regementschef eller högre myndighet, som har uppsikt
över förplägnaden, prövar så kunna ske och med hänsyn till antalet hushallsmedlemmar
m. m. finner erforderligt, dock under villkor att kronans rätt
och fördel icke i något avseende trädes för ,när. Denna förmån har likväl
17 —
icke avseende å sådana artiklar — kött, fläsk eller dylikt — från vilka vissa
delar av bättre beskaffenhet kunna avskiljas. För utbekomna proviantartiklar
erlägges ersättning efter taxa, vilken fastställes av regementschefen
med ledning av gällande upphandlingspriser och med hänsyn tagen till magasinerings-
och övriga kostnader.
1 avseende å försäljningens ordnande gäller enligt § 3 intendenturunderhålLsinstruktionen,
att endast sådana proviantartiklar få försäljas, som vid
regementet ingå i manskapets utspisning och intagits i vederbörligt magasin.
Artiklarna skola uttagas genom särskilt ombud, utsett av regementschefen.
Till detta ombud avlämna köparna uppgifter enligt fastställt formulär å
de varor, de önska utbekomma, varefter ombudet sammanställer dessa till
en gemensam rekvisition, vilken jämte uppgifterna inlämnas till regementsintendenten.
Sedan erforderlig granskning av dessa handlingar ägt rum, tecknar
regementsintendenten utlämningsorder å rekvisitionen och överlämnar
densamma till vederbörande uppbördsman. Utlämningen av varorna till ombudet
sker sedermera å av regementschefen bestämda tider, vilka beträffande
proviantartiklar böra örn möjligt sammanfalla med proviantutvägningen
vissa dagar. Uti ovannämnda uppgifter skall angivas antalet till köparens
hushåll hörande medlemmar. Uppgifterna skola, såvida icke särskilda förhållanden
påkalla undantag, omfatta artiklar för högst en månads behov
för vederbörandes hushåll.
Ersättning för till enskilda köpare försålda varor utgår enligt särskild
taxa, som regementschefen fastställer för varje upphandlingsperiod vid regementet.
Vid uppgörandet av nämnda taxa skola upphandlingspriser ökas
med minst 5 — beträffande ost och potatis med minst 10 — procent för täckande
av regementets magasinerings- m. fl. kostnader.
1 fråga örn varornas överlämnande till de enskilda köparna, ersättningens
erläggande samt ombudets medverkan härvid utfärdar regementschefen erforderliga
föreskrifter under iakttagande bland annat av att manskap icke
får utan frivilligt åtagande användas för varudistributionen från ombudet till
de enskilda köparna samt att ersättningen skall inlevereras före den 15 i
månaden näst efter den, då varorna utlämnats.
i avseende å utbekommandet av proviantartiklar från flygvapnets förråd
gälla i tillämpliga delar samma bestämmelser som vid armén.
För marinens vidkommande hava bestämmelser örn utbekommande av
proviantartiklar meddelats dels i reglemente för marinen, del I B § 18 och
del III B § 217 dels ock i av marinförvaltningen den 30 juni 1937 utfärdade
»Föreskrifter för tillhandahållande åt enskilda av förnödenheter m. m. från
marinens förråd och inrättningar», efter ändring den 30 augusti 1939 benämnda
»Föreskrifter för tillhandahållande av naturaförmåner».
Enligt i reglementet intagna bestämmelser äger envar av marinens personal,
som ej tillhör reserven och icke åtnjuter naturaportion, rätt att, därest
stationschef respektive regementschef prövar så kunna ske, för sig och egel
hushåll utbekomma artiklar från proviantuppbörd mot ersättning efter taxa,
som fastställes av bemälde chef, dock under villkor alt kronans rätt och
2—<2.9252. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1942. I.
— 18 —
fördel icke i något avseende härigenom trades för när. Denna bestämmelse
gäller likväl icke dels beträffande sådana artiklar, kött, fläsk eller dylikt,
från vilka vissa delar av bättre beskaffenhet kunna avskiljas och genom vilkas
tillhandahållande på nämnda sätt manskapets rätt skulle kunna tänkas
bliva kränkt, dels ock beträffande sådana andra artiklar, vilka enligt av marinförvaltningen
utfärdade föreskrifter skola vara från bestämmelserna undantagna.
Såsom framgår av de av marinförvaltningen den 30 juni 1937 ulfärdade
föreskrifterna äger utlämningen av proviantartiklar vid marinen rum ej
blott direkt från vederbörande matinrättningars proviantuppbörder utan i
viss utsträckning jämväl från för ändamålet särskilt inrättade proviantbodar.
Proviantbod finnes för närvarande inrättad endast vid Karlskrona örlogsstation.
En vid Stockholms örlogsstation tidigare anordnad proviantbod
har avvecklats.
De artiklar, som tillhandahållas i proviantbod, anskaffas från kronans
förråd och inrättningar. Varor från kronans förråd eller inrättningar prissättas
vid utlämning till proviantbod efter inköpspris, ökat med omkostnadsprocent.
Utlämning av varor från proviantuppbörd sker . efter sålunda beräknade
priser. Vid utlämning från proviantbod pålägges dessutom omkostnadsprocent
för täckande av driftkostnader såsom lokalhyra, avlöningar
m. m. Varuinköpen i proviantbodarna eller proviantuppbörderna få ske endast
efter skriftlig rekvisition och mot kontant betalning.
Övervakandet och ledningen av verksamheten och driften vid proviantbod
utövas av en kontrollant. Proviantförsäljningen handhaves av en föreståndare,
tillika uppbördsman. Såsom föreståndare får icke ifrågakomma
beställningshavare på aktiv stat och ej heller annan befattningshavare, som
omhänderhar under kronans förvaltning stående proviant- eller penninguppbörd.
Kostnaderna för personalens avlöning m. m. inräknas i den omkostnadsprocent,
som pålägges varupriserna för täckande av belöpande driftskostnader.
Revisorerna, som inhämtat uppgifter från ett stort antal militära förband
angående försäljningen av proviantartiklar från kronans förråd, vilja såsom
exempel å omfattningen av ifrågavarande försäljningsverksamhet anföra,
att vid nuvarande Södermanlands pansarregemente (förut Södermanlands
regemente) under budgetåren 1937/38 och 1938/39 proviantartiklar beställts
av i medeltal 191 personer för månad.
Under nuvarande beredskapsförhållanden, då krigsförplägnadsbestämmelser
äro satta i kraft med avseende å vederbörliga i och för den förstärkta
försvarsberedskapen organiserade förband, medgives icke försäljning till
enskilda av proviantartiklar från kronans förråd. Proviantboden vid Karlskrona
örlogsstation tillhandahåller dock alltjämt proviantartiklar. Enligt vad
revisorerna inhämtat har omsättningen vid proviantboden under de tre senaste
budgetåren uppgått till följande belopp nämligen
— 19 —
budgetåret 1938/39 ................. c:a 270,000 kronor
* 1939/40 » 245,000
» 1940/41 » 200,000 »
» 1941/42 » 211,000
1917 års militära avlöningssakkunniga (betänkandet sid. 300) framhöllo
önskvärdheten av att en utredning komme till stånd för belysande av frågan,
huruvida och i sådant fall i vilken utsträckning bland annat nu angivna
förmån borde fortfarande tillkomma personalen.
Såväl 1918 års som 1930 års militäravlöningssakkunniga hava jämväl berört
ifrågavarande spörsmål.
1936 års lönekommitté upptog i sitt betänkande med förslag till militärt
avlöningsreglemente frågan om personalens rätt att utbekomma proviantartiklar
till behandling.
Lönekommittén förklarade, att från privata köpmannaorganisationers sida
hade vid upprepade tillfällen framhållits såsom ett önskemål, att frågan örn
den statliga detaljhandel, som förekomme inom försvarsväsendet, måtte göras
till föremål för närmare övervägande och att den personalen tillförsäkrade
rätten att utbekomma proviantartiklar från kronans förråd och inättningar
måtte bringas till upphörande. Önskemål i sådan riktning hade framställts
till lönekommittén från Sveriges köpmannaförbund och Stockholms
handelskammare.
I syfte att erhålla en närmare belysning av den föreliggande frågan hade
lönekommittén anmodat arméförvaltningens intendenturdepartement samt
marin- och flygförvaltningarna att meddela upplysning, huruvida ifrågavarande
militärpersonalen tillagda förmån ur statens synpunkt ansåges medföra
olägenheter i förvaltningshänseende, med hänsyn till eventuella svårigheter
att förebygga missbruk eller eljest, samt huruvida dylika olägenheter,
i den mån sådana förelåge, ansåges kunna uppvägas av de fördelar av omsättning
i förråden och dylikt, som kunde vara förenade med förmånens utnyttjande.
Därjämte hade kommittén anhållit om närmare redogörelse dels
angående det sätt, varpå utlämningen av proviantartiklar m. m. i praktiken
vore närmare organiserad —- varvid tillika begärts uppgift, i vad mån i samband
med utlämning av proviantartiklar från kronans förråd förekomme
försäljning av direkt i den öppna marknaden upphandlade varor — dels ock.
så vitt anginge armén och flygvapnet, rörande den omfattning, vari rätten
att utbekomma varor av personalen begagnats.
I anledning härav hade nämnda ämbetsverk, efter hörande av underlydande
lokalmyndigheter, till kommittén inkommit med utredning i de begärda
hänseendena.
Av vad de hörda myndigheterna anfört, hade lönekommittén bibragts den
uppfattningen, att den förmån, om vilken här vore fråga, i allmänhet icke
kunde anses representera någon mera avsevärd ekonomisk fördel för personalen
vid försvarsväsendet. Rätten till inköp av proviant torde stundom
— väsentligen beroende på lokala förhållanden — hava inneburit en viss
- 20
lättnad för en del av personalen, men möjligheterna till utnyttjande av denna
rätt hade varit ganska ojämna. Dess ekonomiska värde syntes under alla
förhållanden hava varit tämligen obetydligt.
Med hänsyn härtill syntes •— såsom även 1930 års militäravlöningssakkunniga
uttalat — anledning icke föreligga att betrakta ifrågavarande förmån
ur synpunkten av något samband med en lönebestämning för den militära
personalen. Så hade veterligen ej heller tidigare varit förhållandet. Ifrågavarande
rekvisitionsrättighet var före 1921 års lönereglering utformad helt
vid sidan av avlöningsbestämmelserna, och i förarbetena till nämnda lönereglering
förekomme ingenting, som gåve anledning antaga, att inregistrerandet
i avlöningsreglementet av denna sedan gammalt gällande rättighet i
någon mån utövat inflytande på löneavvägningen. Det syntes icke föreligga
något skäl att anlägga ett annat betraktelsesätt. Att generellt sammankoppla
en eventuell rätt för personalen till rekvisitioner ur kronans förråd med
lönebestämningen eller med avlöningsföreskrifternas utformning syntes därför
icke vara påkallat. Det syntes icke lönekommittén vara erforderligt eller
lämpligt att i avlöningsreglementet intaga några bestämmelser om ifrågavarande
naturaförmån. Den i ämnet förda diskussionen hade visat, att ett upptagande
i avlöningsförfattningarna av vissa rättigheter för personalen i förevarande
hänseende lätt ingåve en missvisande föreställning örn en personalen
tillkommande avlöningsförmån. En eventuell möjlighet att rekvirera vissa
förnödenheter borde emellertid icke, lika litet som de vid vissa affärsverk
för närvarande förekommande s. k. förmånerna av mindre värde (fri telefon
vid telegrafverket, fria resor vid statens järnvägar, fri elektrisk belysning
vid statens vattenfallsverk), betraktas såsom avlöningsförmån. Ur denna synpunkt
funnes ej heller för staten någon anledning att genom stadgande i
avlöningsreglementet garantera personalen en bestående rätt i detta avseende.
I den mån det ansåges ur tjänstesynpunkt önskvärt eller eljest lämpligt,
att kronan mot ersättning fullgjorde vissa naturaprestationer, syntes
föreskrifter härom böra meddelas i annan ordning än genom avlöningsbestämmelser.
I enlighet med den uppfattning, som lönekommittén sålunda angivit, hade
kommittén i sitt förslag till militärt avlöningsreglemente icke upptagit något
stadgande om ifrågavarande naturaförmån. Frågan om bibehållande eller
avskaffande av nämnda förmån borde enligt kommitténs mening göras till
föremål för överväganden utan samband med lönefrågan. Kommittén saknade
vid sådant förhållande anledning att för egen del intaga någon bestämd
ståndpunkt eller utarbeta något förslag i detta hänseende. Med avseende
å försäljningen av proviant ur kronans förråd hade kommittén av
den verkställda utredningen fått det allmänna intrycket, att den på denna
punkt framställda kritiken överdrivit frågans betydelse samt att befogade
anledningar till anmärkning mot bristande kontroll knappast kunde sägas
föreligga. Erfarenheten hade dock visat, att denna försäljning kunde giva
anledning till friktioner, och det vöre vidare tydligt, att densamma i viss
mån medförde ökat arbete för förvaltningspersonalen. Ur nämnda svnpunk
-
— 21 —
ter kunde goda skäl anföras för ett avskaffande av denna försäljningsverksamhet.
I proposition nr 245 till 1939 års riksdag anförde föredragande departementschefen,
att vad lönekommittén sålunda anfört och föreslagit av de
hörda myndigheterna i huvudsak hade lämnats utan erinran. För egen del
kunde departementschefen instämma i de synpunkter, åt vilka lönekommittén
givit uttryck vid behandlingen av förevarande spörsmål.
Under § 10 i sin berättelse påtalade 1936 års revisorer vissa förhållanden i
samband med den vid marinens proviantbodar bedrivna försäljningsrörelsen.
Med hänsyn till rörelsens betydande omfattning syntes det revisorerna, som
örn proviantbodarnas förnämsta ändamål blivit att tillgodose marinens personal
med varor till lägre priser än i den allmänna detaljhandeln gällande.
Vad särskilt beträffade den då vid Stockholms örlogsstation anordnade proviantboden,
hade revisorerna med hänsyn till faran för missbruk funnit betänkligt,
att inköpsrätten icke vore begränsad i fråga om varukvantiteten. Revisorerna
förklarade sig icke vilja närmare ingå på frågan, huruvida den
militärpersonalen tillförsäkrade förmånen att av kronans förråd utbekomma
vissa artiklar kunde anses lämplig, men förutsatte, att denna fråga komme
under omprövning i samband med den inom 1936 års lönekommitté pågående
avlöningsrevisionen. Såsom i det föregående framhållits har efter revisorernas
berörda påpekande den vid Stockholms örlogsstation tidigare an -ordnade proviantboden numera avvecklats.
Frågan om rätt för viss försvarsväsendet tillhörande personal att från kronans
förråd utbekomma proviantartiklar har, såsom förut erinrats, vid flera
tillfällen varit föremål för uppmärksamhet; därvid förutsattes, att frågan
borde göras till föremål för omprövning. Någon sådan har emellertid icke
kommit till stånd. Särskilt må framhållas alt 1936 års lönekommitté ur särskilt
angivna synpunkter ansett goda skäl kunna anföras för ett avskaffande
av ifrågavarande försäljningsverksamhet och att statsmakterna icke haft
något att erinra mot detta lönekommitténs uttalande.
Även revisorerna hava kommit till den uppfattningen, att den militärpersonalen
— huvudsakligen under fredstid — tillförsäkrade förmånen att fä
inköpa proviantartiklar från kronans förråd icke bör bibehållas.
§ 7.
Officerare och underofficerare med vederlikar hava sedan gammalt åtnjutit
rätt att mot ersättning utbekomma tillagad portion från kronans matinrättningar.
För arméns vidkommande finnas bestämmelser härutinnan meddelade dels
i det av Kungl. Majit den 18 juni 1937 utfärdade intendenturunderhållsreglementet
dels ock i den av arméförvaltningens intendenturdepartement den
28 juni 1939 utfärdade intendenturunderhållsinstruktionen.
Enligt § 6 mom. 1 intendenturunderhållsreglemenlet må officer, underoffi
cer och vederlike på aktiv stat, personal som upprätthåller i stat uppförd ar
-
Revi sönernas
otta lande.
Rätt för viss
försvars
väsendet tillhörande
personal
att från
kronans matinrättningar
utbekomma
portion.
— 22 —
vodesbefattning, civil personal vid regementes verkstäder samt personal anställd
vid marketenteri eller annan affärsrörelse, som drives för lägerkassas
räkning, enligt vederbörande regementschefs prövning, vid regementet utbekomma
tillagad portion mot erläggande av kontant ersättning därför. Ena
handa förmån tillkommer officer, underofficer och vederlike över stat, å övergångsstat,
reservstat och i reserv under fullgörande av författningsenlig tjänst
göring.
Ersättning erlägges för utbekommen portion med belopp, som intendenturdepartementet
äger fastställa med ledning av vid armén gällande normalpor
tionspris och med hänsyn tagen till magasinerings- och tillagningskostnader.
Med avseende å rätten att mot ersättning utbekomma tillagad portion gälla
vid flygvapnet i tillämpliga delar samma bestämmelser som vid armén.
Beträffande marinen hava bestämmelser örn naturaportion mot ersättning
meddelats dels i reglemente för marinen, del 1 B § 17 och del III B § 217,
dels ock i av marinförvaltningen den 30 juni 1937 utfärdade »Föreskrifter
för tillhandahållande åt enskilda av förnödenheter m. m. från marinens förråd
och inrättningar» numera benämnda »Föreskrifter för tillhandahållande
av naturaförmåner».
Enligt bestämmelser i ovannämnda reglementen må mot erläggande av
fastställd ersättning militär och civilmilitär personal på aktiv stat vid marinen,
som ej åtnjuter naturaportion, samt motsvarande reservpersonal under
fullgörande av tjänstgöring vid marinen ävensom för marinens räkning sysselsatta
arbetare efter därom hos vederbörande chef gjord skriftlig anhållan
kunna erhålla naturaportion eller del därav i marinen tillhörande matinrättning.
Likaledes må vid marinens sjukhus tjänstgörande läkare därstädes uttaga
portion mot ersättning. Manskap, som i stället för portion in natura
uppbär kontant ersättning, må i den mån tjänstgöringsförhållandena därtill
giva anledning utbekomma del av portion mot erläggande av däremot svarande
kontant ersättning.
Genom ämbetsskrivelse den 19 juni 1942 har Kungl. Majit från och med
den 1 juli 1942 tillsvidare medgivit, att — utan hinder av i intendenturunderhållsreglementet
meddelade bestämmelser angående utbekommande av portion
— i § 6 mom. 1 nämnda reglemente avsedd personal vid armén ävensom
fast anställt manskap vid armén, som i stället för portion in natura uppbär
kontant portionsgottgörelse, må, i den mån intendenturdepartementet
med hänsyn till föreliggande tjänstgöringsförhållanden prövar skäl därtill
vara för handen, i enlighet med av departementet meddelade närmare föreskrifter
utbekomma för manskapsutspisningen vid vederbörligt truppförband
(motsvarande formation) tillagad frukost (första och andra frukost) eller
middagsmål mot erläggande av 50 procent av för hel dagsportion fastställd
ersättning. Motsvarande medgivande har av Kungl. Majit lämnats jämväl för
flygvapnets vidkommande.
Under nuvarande beredskapsförhållanden, då krigsförplägnadsbestämmelser
äro satta i kraft med avseende å vederbörliga i och för den förstärkta för
-
— 23 —
svarsberedskapen organiserade förband, erlägges ersättning för utbekommen
krigsportion med särskilda av arméförvaltningens intendenturdepartement
respektive marin- och flygförvaltningarna fastställda belopp. Dylik ersättning
har från och med den 1 oktober 1942 fastställts att utgå med 1 krona
90 öre (för krigsskeppsportion med 2 kronor 10 öre).
1917 års militära avlöningssakkunniga framhöllo önskvärdheten av att en
utredning bomme till stånd för belysande av fragan, huruvida och i sadant
fall i vilken utsträckning bland annat här omliandlade förmån borde fortfa
rande tillkomma personalen.
Såväl 1918 års som 1930 års militäravlöningssakkunniga hava jämväl berört
ifrågavarande spörsmål.
1936 års lönekommitté upptog i sitt betänkande med förslag till militärt
avlöningsreglemente frågan om personalens rätt att mot ersättning utbekom
ma tillagad portion till behandling. Lönekommittén infordrade under utredningsarbetet
yttranden från arméförvaltningens intendenturdepartement samt
marin- och flygförvaltningarna.
1936 års lönekommitté uttalade, att det ekonomiska värdet av omhandlade
förmån torde hava varit tämligen obetydligt. Med hänsyn härtill syntes anledning
icke föreligga att betrakta ifrågavarande förmån ur synpunkten av
något samband med en lönebestämning för den militära personalen. Vid sådant
förhållande ansåge lönekommittén det icke vara erforderligt eller lämpligt
att i avlöningsreglementet intaga några bestämmelser om berörda naturaförmån.
Frågan örn bibehållande eller avskaffande av förmånen borde enligt
lönekommitténs mening göras till föremål för överväganden utan samband
med lönefrågan. Kommittén saknade vid sådant förhållande anledning att för
egen del intaga någon bestämd ståndpunkt eller utarbeta något förslag i dessa
hänseenden. Beträffande utlämnandet av portion in natura ville kommittén
allenast framhålla, att under fältmässiga övningar liksom i vissa andra fall,
då på grund av förläggnings- eller tjänstgöringsförhållanden svårigheter förelåge
att på annat sätt ordna personalens mathållning, en dylik naturaprestation
torde vara betingad av ett bestämt tjänstintresse, vadan någon inskränkning
i rekvisitionsrätten för dylika fall icke rimligen kunde komma i fråga.
Under vanliga tjänstgörings- och förläggningsförhållanden kunde ett tillhandahållande
av portion in natura åt officerare och underofficerare med vederlikar
icke på samma sätt motiveras ur tjänstintressets synpunkt, men å andra
sidan syntes nämnvärd olägenhet för statens vidkommande näppeligen vara
förenad med en sådan naturaprestation, under förutsättning likväl att effektiv
kontroll utövades, så att missbruk förebyggdes.
f propositionen nr 245 lill 1939 års riksdag förklarade föredragande departementschefen
sig för egen del kunna instämma i de synpunkter, al vilka lönekommittén
givit uttryck vid behandlingen av förevarande spörsmål.
Revisorerna hava genom förfrågningar hos intendenterna vid arméns, marinens
och flygvapnets förband gjort sig underrättade örn i vilken utsträckning
medgivande lämnats personal, som jämlikt gällande bestämmelser är
berättigad att mot ersättning utbekomma tillagad portion eller del av por
— 24 —
t*on’ att me(itaga dylik portion till familjebostaden för förtäring därstädes.
Harvid har framgått, att vid de flesta förband medtagande av portion till
familjebostad sker i icke obetydlig omfattning. Sålunda må nämnas att vid
nedan angivna förband tillagad portion medtages till familjebostad av följande
antal personer.
Norra skånska infanteriregementet
Hälsinge regemente .............
Älvsborgs regemente ...........
Livregementet till häst...........
Södermanlands pansarregemente .
Norrlands artilleriregemente .....
Norrbottens artillerikår .........
Östgöta luftvärnsregemente ......
Signalregementet ...............
Skånska trängkåren ............
Västmanlands flygflottilj ........
Jämtlands flygflottilj ............
Flygkrigsskolan ................
Västgöta flygflottilj ..............
Tionde flygflottiljen ............
... 15
... 42
. . . 20
... 29
.43
... 20
... 24
... 30
... 25
.15
. . . 20
. . . 15
. . . 54
... 20
.. . 35
personer
y>
»
»
»
Det må nämnas att bland de 157 befattningshavare vid Norrbottens regemente
sorn uppgivits äga rätt att medtaga tillagad portion till bostaden för
förtäring därstädes ett antal av 35 innehava befattningar såsom köksbiträden.
Vid ett fåtal förband har berörda förfarande förbjudits. Sålunda må nämnas
att vid Norrlands dragonregemente personalen icke medgives att inköpa
portion för förtäring annorstädes än vid matinrättningen respektive mässarna.
Vid Stockholms örlogsstation och Vaxholms kustartilleriregemente
medgives personalen icke ali medtaga portion till familjebostaden. Dylikt
förbud har jämväl meddelats personalen vid Karlskrona örlogsstation och
Karlskrona kustartilleriregemente. Genom marindistriktsorder den 16 april
1942, nr E: 2, har nämligen befälhavande amiralen i Sydkustens marindistrikt
stadgat, att personal, som enligt gällande bestämmelser är berättigad
att kostnadsfritt eller mot ersättning erhålla tillagad portion från matinrättning,
skall intaga portionen i vederbörande matinrättning eller särskild mässlokal.
Avhämtning av tillagad portion för förtäring i hemmet är förbjuden.
I detta sammanhang må erinras, att arméförvaltningens intendenturdepartement
i sina den 30 december 1941 utfärdade »Föreskrifter beträffande
förplägnad, drivmedel samt undervisning och övningar» under gemensamma
bestämmelser anfört att det i nuvarande läge, då landet måste i hushållningshänseende
beträffande erforderliga råvaror inom olika områden räkna
med praktiskt taget total avspärrning, vore av synnerlig vikt att alla åtgärder
vidtogos, som kunde vara ägnade att minska åtgången av förnödenheter av
olika slag vid truppförbanden. Varje förvaltningsmyndighet måste i utövandet
av sin verksamhet noggrant beakta, att alla de föreskrifter utfärdades och
— 25 —
kontrollåtgärder vidtogos, som vore ägnade att befrämja en god hushållning
vid truppförbanden. Före inköp eller beställningar av förnödenheter skulle
noggrant övervägas om verkligt behov förelåge. Allt befäl måste bibringas
klar insikt örn allvaret och allas ansvar i här berörda avseenden. Endast
härigenom kunde arméns beredskap i omförmälda hänseenden bevaras och
onödiga kostnader för .statsverket undvikas.
Såsom av det ovan anförda framgår förekommer i icke obetydlig omfattning
att rekvirerad portion medtages till familjebostaden för förtäring därstädes.
Med hänsyn till att denna förmån kan utnyttjas på icke avsett sätt
anse revisorerna att i gällande förvaltningsreglementen beträffande rätten
att mot ersättning utbekomma portion bör intagas en bestämmelse, att rekvirerad
portion icke får medtagas till familjebostad. En sådan bestämmelse
synes revisorerna även stå i god överensstämmelse med de synpunkter, som
kommit till uttryck i arméförvaltningens intendenturdepartements ovan be
rörda föreskrifter.
§ 8.
Jämlikt 9 § 2 mom. krigsavlöningsreglementet bibehålies krigslön under
tjänstledighet eller permission, därest icke Kungl. Maj:t för visst fall annorlunda
förordnar; och skall därvid terminslönen utgå efter den vid ledighetens
början tillämpade tariffen. Krigsavlöningsreglementet skall enligt kungörelsen
den 6 december 1940 (nr 985) om ändrad lydelse av kungörelsen
den 19 januari 1940 (nr 51) med särskilda bestämmelser angående tillämpning
av krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) tillämpas, förutom
vid mobiliserade delar av krigsmakten, jämväl vid sådana icke mobiliserade
delar av krigsmakten, vilka enligt gällande bestämmelser vid förstärkt
försvarsberedskap organiserats såsom neutralitetsvakt, ävensom beträffande
personal, som inkallats till tjänstgöring i anledning av förstärkt
försvarsberedskap. I anslutning till förstnämnda kungörelse har Kungl.
Maj:t genom brev till överbefälhavaren över rikets försvarskrafter den (5 december
1940 (nr 986) meddelat kompletterande och sammanfattande bestämmelser
angående ledighet för personal, å vilken krigsavlöningsreglementet
är tillämpligt (krigsledighetsbestämmelser).
Ledighet beviljas enligt nämnda bestämmelser bland annat i forin av
krigspermission eller tjänstledighet. Med krigspermission avses sådan i 14 §
1 moni. krigsavlöningsreglementet omförmäld permission, som meddelas
personalen vid visst förband eller annan personalgrupp. Sådan permission
beviljas vid kortvarigare uppehåll i tjänstgöringen samt eljest för att bereda
personalen vila och rekreation. Med tjänstledighet avses bland annat ledighet,
sorn meddelas på grund av sjukdom, angelägenhet av betydelse för del
allmänna eller enskild angelägenhet av vikt samt ledighet för beredande avvila
och rekreation i fall, då ledigheten ej är att hänföra till krigspermission.
Under krigspermission och här avsedd tjänstledighet bibehålies rätt lill krigs
-
Revisorerua*
uttalande
Terminslöu
till fast anställd
personal
under
krigspermission
och viss
tjänstledighet.
Revisorernas
nttalande.
Kassation av
viss intendenturmateriel.
— 26 —
lön. Krigslön utgår för den fast anställda personalen i form av månadslön
och terminslön. Ersättning för resekostnad under nämnda slag av ledighet
utgår därjämte med vissa särskilt angivna inskränkningar. Beträffande ledighetens
längd är i krigsledighetsbestämmelserna stadgat, att vid beviljande
av krigspermission och av tjänstledighet för enskild angelägenhet av vikt
eller för beredande av vila och rekreation i fall, då ledigheten ej är att hänföra
till krigspermission, bör såsom allmän regel iakttagas, att av nämnda
slag av ledighet må för varje tjänstgöringsperiod om två månader sammanlagt
högst åtnjutas ledighet under sex dygn, resdagarna oräknade. Den sålunda
beräknade ledigheten må sammanslås till längre eller uppdelas på
kortare ledighetsperioder. Enligt av överbefälhavaren över rikets fönsvarskrafter
med stöd av krigsledighetsbestämmelserna meddelade närmare bestämmelser
örn ledighet under krigstjänstgöring skall för fast anställd personal
tjänstledighet och krigspermission räknas kalenderårsvis. Har på grund
av tjänstgöringsförhållandena en sammanlagd ledighet av 36 dagar icke kunnat
beredas beställningshavare före kalenderårets utgång, må han dock,
därest tjänstgöringsförhållandena så medgiva, utfå resterande antal ledighetsdagar
under första kvartalet nästpåföljande år.
I berörda kungörelse den 6 december 1940 (nr 985) äro särskilda föreskrifter
meddelade om terminslön till personal, som avlönas annorledes än
såsom värnpliktiga. Sålunda utgår terminslön till ifrågavarande personal
allenast vid tjänstgöring under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret
icke kan bibehållas. Vid tjänsteresa eller tjänsteförrättning utom den
egentliga krigsförläggningsorten och, beträffande personal å aktiv stat, vid
kommendering utom fredsförläggningsorten i fall, då flyttningsersättning ej
erhålles, äger personalen, oavsett vilket kvarter som användes, utöver eljest
utgående särskild ersättning uppbära terminslön eller ett däremot svarande
belopp för varje dygn, varav minst sex timmar tagits i anspråk för resan,
förrättningen eller kommenderingen. Dygn räknas från klockan 0.
Med tillämpning av de i krigsledighetsbestämmelserna givna föreskrifterna
äger en beställningshavare, som vid kommendering ägt uppbära terminslön,
bibehålla densamma under krigspermission eller ovan omhandlad
tjänstledighet, vilket förhållande revisorerna vid sin gransknig även uppmärksammat.
Enligt revisorernas mening finnes icke någon anledning till att här avsedd
personal skall komma i åtnjutande av sådan förmån. Det må erinras,
att enligt fredsavlöningsbestämmelserna tjänstgöringstraktamente icke utgår
under motsvarande förhållanden.
§ 9.
Bestämmelser rörande kassation av intendenturmateriel äro för arméns
vidkommande meddelade i intendenturmaterielreglementet, intendenturmaterielinstruktionen
samt av arméförvaltningens intendenturdepartement ut
-
— 27
färdade föreskrifter beträffande intendentur- och veterinämiaterieltjänsten
m. m.
Enligt § 17 intendenturmaterielreglementet äger regementschef, sedan
kompanichef beträffande till kompani utlämnad intendenturmateriel samt
förrådsförvaltare eller annan personal vid regementet, som redovisar sådan
materiel, gjort framställning angående kassation av försliten dylik materiel,
att, efter verkställd besiktning, kassera densamma, därest materielen är för
användning i tjänsten obrukbar och icke med ekonomisk fördel kan iståndsättas.
De delar av kasserad materiel, som kunna användas för nytillverkning
eller iståndsättning eller på annat sätt begagnas, undantagas för sådant
ändamål. Vad av den kasserade materielen därefter återstår avyttras genom
försäljning för statens räkning. Materiel, som saknar allt värde, må dock
enligt beslut av regementschefen direkt avskrivas ur materielredovisningen.
Materiel, som, utan att vara försliten, av annan anledning anses oanvändbar
eller obehövlig för tjänsten, må efter särskilt medgivande av intendenturdepartementet
jämväl försäljas. Försäljning av ovan åsyftad intendenturmateriel
sker på sätt i upphandlingsförordningen finnes stadgat.
Jämlikt § 9 intendenturmaterielinslruktionen hänföres intendenturmateriel
vid kassation till endera av följande grupper, varom anteckning sker i kassationsprotokollet:
a)
materiel, avsedd att vid regementet utnyttjas helt eller delvis till lagningshjälp
eller för annat ändamål;
b) materiel, avsedd att utan vidare åtgärd försäljas;
c) materiel utan allt värde.
För marinens vidkommande äro bestämmelser om kassation meddelade i
reglemente för marinen.
Enligt del I B, § 53 av detta reglemente skall vid besiktning iakttagas att
för varje artikel eller persedel antecknas, huruvida den befunnits god, reparabel
eller kassabel samt att, örn kassabel persedel lämpligen kan begagnas
såsom material, dess nya benämning jämte mått eller vikt och, om sådan
persedel föreslås till försäljning, dess ungefärliga värde bör i besiktningsinstrumentet
utsättas. Utan formlig besiktning må kassation icke äga rum.
Jämlikt § 59 skall vederbörande myndighet hos marinförvaltningen till försäljning
anmäla sådana icke kasserade artiklar, som anses vara för marinen
obehövliga eller oanvändbara. Kasserade, för marinen oanvändbara artiklar
äger vederbörande förvaltningsmyndighet avyttra på för kronan fördelaktigaste
sätt.
Vidkommande flygvapnet gälla i fråga örn kassation i tillämpliga delar de
för armén fastställda bestämmelserna. Härjämte bar flygförvaltningen genom
cirkulär den 31 maj 1941, nr 58, meddelat bestämmelser angående kasserad
intendenturmateriel.
Revisorerna hava genom förfrågningar bos vissa militära förband gjort sig
underrättade om i vilken omfattning kassation under år 1941 skett av skodon
och i vilken utsträckning dylika kasserade skodon kommit till användning
såsom lagningsbjälp, vilket allt framgår av följande sammanställning.
— 28 —
Revisorernas
uttalande.
Handläggningen
av
visst ärende
vid arméförvaltningens
intendentnrdepartement.
Förband |
Antal par |
Skodon, avsedda |
Skodon |
Skodon |
Svea livgarde................... |
1,999 |
98 |
1,901 |
|
Värmlands regemente............ |
2,206 |
171 |
2,035 |
|
Jämtlands fältjägarregemente..... |
1,739 |
— |
1,739 |
— |
Norra skånska infanteriregementet |
823 |
— |
823 |
— |
Dalregementet................... |
2,572 |
809 |
1,761 |
2 |
Bohusläns regemente.......... |
3,527 |
— |
3,527 |
|
Norrbottens > .......... |
1,517 |
— |
1.517 |
— |
Västerbottens > .......... |
716 |
716 |
— |
|
Stockholms örlogsstation......... |
4,256 |
— |
4,256 |
_ |
Karlskrona > ......... |
4,976 |
4 976 |
— |
De priser, som erhållits vid försäljning av kasserade skodon vid ovannämnda
förband, hava varit mycket varierande. Sålunda må nämnas, att
vid Svea livgarde försäljning av lägerskodon skett till ett pris av 1 krona
26 öre per par under det att vid Bohusläns regemente försäljning av dylika
skodon skett för i medeltal 6 öre paret. Vid sistnämnda förband har försäljning
av marschskodon skett till ett pris av i medeltal 2 öre per par.
Såsom av det ovan anförda framgår hava kasserade skodon i mycket olika
omfattning kommit till användning såsom lagningshjälp. Sålunda hava vid
en del förband samtliga kasserade skodon försålts, under det att vid ett förband
samtliga dylika skodon kommit till användning vid reparationer.
Revisorerna vilja med hänsyn till vikten av att här avsedd materiel i största
möjliga utsträckning tillvaratages ifrågasätta, om icke skodon i betydligt
större utsträckning än som skett kunnat komma till användning såsom lagningshjälp.
§ 10.
Enligt tre extra krigsleveranskontrakt, nr 162 av den 4 december 1939,
nr 381 av den 22 januari 1940 samt nr 529 av den 4 april 1940, åtog sig
Malmö Yllefabriks A.-B., Malmö, att lill arméförvaltningens intendenturdeparlement
leverera i kontrakten angivna mängder kommisskläde av i kontrakten
likaledes angivet slag. Erforderliga kvantiteter fårull skulle tillhandahållas
av intendenturdepartementet. Betydande kvantiteter ull, tillhörande
kronan, hava i anledning härav under leveranstiden lagrats i bolagets förråd
i Furulund utanför Malmö.
Vidare skulle Malmö Yllefabriks A.-B. enligt extra krigsleveranskontrakt
nr 694 av den 7 maj 1940 för kronans räkning tillverka 205,000 meter kamgarnsdiagonal,
varvid bolaget skulle tillhandahålla all materiel.
Slutligen träffades enligt tilläggskontrakt (extra krigsleveranskontrakt nr
682 av den 14 maj 1940) avtal mellan intendenturdepartementet och bolaget
örn sådan ändring i leveranserna, att i då återstående leverans enligt extra
krigsleveranskontraktet nr 162, 20,000 meter, samt i hela leveransen enligt
— 29
extra krigsleveranskontraklen nr 381 och 529 cellull skulle inblandas till
20 procent. Även vid tillverkning av kamgarnsdiagonal skulle enligt särskild
överenskommelse inblandas 20 procent cellull.
I av arméförvaltningens intendenturdepartement den 23 april 1937 fastställda
bestämmelser rörande tillverkning, leverans och besiktning m. m.
av gråbrungrönt kommisskläde modell 23 finnes bland annat föreskrivet,
att ullen skall vara väl utsorterad, så att den är fri från styckull, benull
och grövre bukull. Stapeln skall vara utvuxen, av medellängd och fri från
skruvartade spetsar. Vidare är stadgat, att inblandning i ullmaterialet av
s. k. konstull, kalkull, skavull, skinnull, utkammad ull, upprivna garnändar
eller ullavfall icke får göras.
I anledning av vissa oegentligheter i samband med tillverkningen för kronans
räkning vid Malmö Yllefabriks A.-B. pågår för närvarande rättslig undersökning,
varvid bland annat bolagets verkställande direktör är föremål
för åtal vid Malmö rådhusrätt.
Revisorerna hava funnit det vara av intresse att taga del av handläggningen
hos arméförvaltningens intendenturdepartement av ifrågavarande leveransärende
i vad avser tiden innan detsamma blev föremål för rättslig
undersökning.
Arméförvaltningens intendenturdepartement, krigsindustriavdelningen, träffade
den 15 april 1939 avtal — gällande till och med den 30 september 1942
—- med textilingenjören C. W. Asklund angående tjänstgöring såsom besiktningsman
för yllevaror vid avdelningens kontroll- och besiktningssektion.
Asklund inkallades till tjänstgöring den 11 december 1939. Vid denna tidpunkt
pågingo ännu fredsleveransema av kläde enligt tidigare uppgjorda avtal. Då
tillverkningen ägde rum vid endast ett fåtal fabriker, bland annat Malmö
Yllefabriks A.-B., kunde Asklund till en början sköta besiktningen vid samtliga
företag.
Vid besiktning den 10 januari 1940 hos Malmö Yllefabriks A.-B. konstaterade
Asklund, att i ullpartier, avsedda för tillverkning av statens armékläde
modell 23 tunnare, vari enligt kontrakt enbart ull av statens reservförråds
lager skulle ingå, utbyte med fabrikens egen ull verkställts. Den i
utbyte givna ullen vore lammull samt av en avsevärt kortare typ.
I en av verkställande direktören för Malmö Yllefabriks A.-B., August
.Schmitz, den 11 januari 1940 avfattad promemoria förklarade denne, att
i den tilldelade ullen, New Zeeland, B/G, hade i värjo parti funnits enstaka
balar lammull, vilka emellertid av bolaget utbytts mot reguljär ull utan att
bolaget därför ville ställa några ersättningsanspråk. 1 skrivelse till Asklund
den 13 januari 1940 förklarade emellertid Schmitz, att ifrågavarande av
bolaget inblandade ullparti avsåge ett ullparli Montevideo A/B Lamm.
Schmitz förklarade i nämnda skrivelse vidare, att den för bolaget obehagliga
men mycket begränsade avvikelse som skett vid materialutlämningen
ej i detta fallet kunde utöva något som helst inflytande. Den brådska som
vöre rådande för att få fram tygerna hade pressat vissa avdelningar avsevärt
och det kunde nog försvaras, att några kilogram ull av annan kvalitet in
-
— 30
blandats för att få fram ett störe spinnparti. Någon dålig avsikt hade givetvis
icke förefunnits hos den ansvarige tjänstemannen, ehuru denne kände det
obehagligt att få anmärkning för sin godtrogenhet. Bolaget bestrede bestämt,
att det varit mindervärdig ull, som kommit med, men ville i övrigt framhålla,
att ullens värde för det dåvarande vöre så jämnstruket, att någon besparing
från fabrikens sida ej kunnat ifrågakomma. Det vore löjligt att tänka sig atl
tabriken skulle velat tillskansa sig några kronors förtjänst genom ett oärligt
förfarande. Bolaget vöre ansvarigt för att fordringarna på den av bolaget levererade
varan i alla avseenden fylldes och däri såge bolaget det väsentliga i
hela dess uppgift.
De av Asklund vid inspektionen av Malmö Yllefabriks A.-B. sålunda gjorda
iakttagelserna framlades i en av Asklund till arméförvaltningen ställd, den
14 januari 1940 dagtecknad skrivelse. I berörda skrivelse framhölls bland
annat, att den av bolaget inblandade ullen finge betraktas som mindervärdig
för kommisstillverkning. Skulle ett dylikt förfaringssätt få tillämpas av tillverkare
av statens kläde kunde betydande partier av statens egen bättre ull
komma att ersättas med ull av lägre och mindervärdig typ, varigenom staten
skulle avhändas större eller mindre penningbelopp och dessutom ullen i det
till staten levererade klädet bliva av mindre god kvalitet. Asklund anmälde
därför Malmö Yllefabriks A.-B. för detta förfaringssätt och överläte till arméförvaltningen
att själv vidtaga åtgärder i saken. Vidare anhölle Asklund, att
arméförvaltningen anmodade Malmö Yllefabriks A.-B. att ställa samtliga
böcker, kort etc. till Asklunds förfogande, så att en ingående kontroll kunde
verkställas, och borde bolaget först och främst vara angeläget härom för atl
helt klarlägga saken och borttaga den skugga av misstanke som annars måste
falla på detsamma.
I anledning av Asklunds skrivelse den 14 januari 1940 anmodades Schmitz
att den 16 januari 1940 inställa sig hos chefen för krigsindustriavdelningen,
dåvarande överstelöjtnanten Örtenblad för närmare utredning av frågan. Vid
detta sammanträde — vid vilket protokoll icke fördes — voro jämväl Asklund
och chefen för kontroll- och besiktningssektionen, major Lyckberg,
närvarande. Då Asklund anmälde att kontrollen vid fabriken icke hunnit slutföras
vid tidpunkten för sammanträdet, uppdrogs åt honom att snarast möjligt
slutföra densamma.
I samband med att besiktningsverksamheten från och med den 1 februari
1940 uppdelades i tre besiktningsområden tilldelades Asklund östra besiklningsområdet
med tjänstgöring i Norrköping och Motala. Kontrollen över
Malmö Yllefabriks A.-B. uppdrogs från och med nämnda dag åt annan person.
Asklund skulle dock fullfölja den åt honom uppdragna efterbesiktningen
vid Malmö Yllefabriks A.-B. Denna besiktning ägde rum den 24 januari
1940.
Rapport angående denna efterbesiktning avgavs av Asklund i skrivelse den
9 februari 1940 till arméförvaltningen, krigsindustriavdelningen. I nämnda
skrivelse meddelade Asklund, att bolaget erkänt, att i blandningen av egen
ull för framställning av statens gråbrungröna armékläde, modell 23 tunnare,
— 31
insatts intill tio procent lammull. Delta gällde leveranser enligt kontrakt av
tidigare datum under 1939, till vilka leveranser bolaget självt tillhandahållit
ullen. Vid genomgång av bolagets böcker kunde fastställas, att ytterligare
utbyten av ull ägt rum. I ett flertal partier hade, i stället för statens New
Zeeland B/C ull, insatts Malmö Yllefabriks A.-B. egen ull, parti 4514. Tillhopa
hade inblandats 16,290 kg. Parti 4514 vore levererat av firman Fuhrmann
& Co, Amsterdam, under beteckningen »Alabastrum Gute Ilandelvliesse,
etwas fehlerhaft, von B/C Feinheit.» Asklund anhöll, att arméförvaltningen
måtte avfordra Malmö Yllefabriks A.-B. förklaring till att utbyte av
ull skett utan att arméförvaltningen lämnat tillstånd därtill samt att lian
måtte erhålla meddelande om de åtgärder, som av intendenturdepartementet
vidtagits i denna angelägenhet.
Asklunds skrivelse angående efterbesiktningen delgavs Malmö Yllefabriks
A.-B. den 20 februari 1940, varvid bolaget anmodades att inkomma med förklaring.
Infordrad förklaring avgavs den 24 februari 1940 genom tre särskilda
skrivelser, undertecknade av bolagets verkställande direktör Schmitz.
I anledning av Asklunds förutnämnda anmälan uppdrogs åt chefen för
besiktningssektionen att inkomma med förslag till de åtgärder, som borde
vidtagas. Sedan sådant förslag avgivits, inkom chefen för industribyrån till
intendenturdepartementet med ett den 21 juni 1940 daglecknat memorial.
Ur nämnda memorial återgives följande.
Vad först beträffar de av Malmö Yllefabriks A.-B. gjorda erinringarna mot
ingenjör Asklunds kapacitet som besiktningsman, bör framhållas, att denne
på grund av mångårig verksamhet inom olika grenar av textilbranschen
torde äga ovanligt hög kompetens för dylikt uppdrag. Han har sålunda varit
anställd vid olika yllefabriker och är väl förtrogen med klädestillverkningens
alla detaljer. Asklund har vidare innehaft lärarebefattning vid Lennings Textiltekniska
institut i Norrköping och även utgivit en handbok i textilindustri.
Sitt arbete inom kontroll- och besiktningssektionen har han skött med stort
nit och intresse. Att Asklunds verksamhet uppskattats av andra fabrikanter
framgår därav, att när besiktningsverksamheten skulle slutligt organiseras,
trenne fabriker enträget anhöllo att få behålla honom som besiktningsman,
oaktat dessa fabriker icke voro belägna inom det besiktningsområde, som
tilldelats honom.
Antagandet, att tillverkningsbestämmelserna för kommissklädet skulle medgiva
användandet av någon del lammull, är oriktigt. I dessa föreskrives nämligen
beträffande ullmaterialet bl. a., att detta skall utgöras av utvuxen ull,
fri från skruvartade spetsar.
Lammullen kan många gånger vara lika god som ull från utvuxna djur
men är vanligen kortare och svagare i stapeln lin denna. Ehuru den av
Malmö Yllefabriks A.-B. använda lammullen icke varit av dålig beskaffenhet,
hade med hänsyn lill föreskrifterna i leveransbestämmelserna en framställning
om medgivande alt använda någon del sådan ull bort göras lill kontroll-
och besiktningssektionen.
Beträffande anledningen till att 16,290 kg av statens ull utbytts mot samina
mängd av fabrikens egen sorn »etwas Fehlerhaft» betecknade ull, hava
olika förklaringar lämnats. Att så betydande kvantiteter lammull eller av
vissa andra orsaker olämplig ull skulle hava frånsorterats den från staten
erhållna prima ullen, kan visserligen förefalla något egendomligt men är gi
-
vetvis möjligt. Mest sannolikt förefaller dock den anledningen vara, som
antydes i en av skrivelserna från fabriken, nämligen att det brustit i tillförseln
av statens ull, och att fabriken för att ej riskera avbrott i tillverkningen
tillgripit den fabriken tillhörande ull, som funnits att tillgå. En anmälan
örn förhållandet hade i detta fall varit starkt motiverad.
Att den i utbyte tagna ullen under bearbetningen i fabriken redovisats
som statens ull, torde få anses såsom ett särskilt olyckligt tillvägagångssätt.
Hade så icke skett, torde av ingenjör Asklund gjorda iakttagelser och erinringar
icke hava ingivit honom den misstänksamma inställning, som han nu
bibringats.
Vid i dagarna av chefen för kontroll- och besiktningssektionen företagen
inspektion av Malmö Yllefabrik hava några erinringar icke kunnat göras
mot vid fabriken pågående tillverkningar för krigsindustriavdelningens räkning
eller därmed sammanhängande materialredovisning.
Ostridig! är, att Malmö Yllefabriks A.-B. åsidosatt gällande bestämmelser
för tillverkning av arméns kommisskläde genom inblandning av lammull i
detsamma och även förfarit oriktigt genom att vid klädets tillverkning utan
erhållet medgivande utbyta vissa mängder staten tillhörig ull mot egen sådan,
vilken av ullbeteckningen att döma icke torde hava varit fullt likvärdig
med statens ull. Vid jämförelse mellan av Malmö Yllefabrik uppvisade
prov å statens ull och den såsom ersättning vid fabriken använda ullen bär
emellertid någon nämnvärd kvalitetsskillnad icke kunnat konstateras. Det
kvarstår dock såsom .särskilt anmärkningsvärt, att utbytet av ull icke framgått
av fabrikens redovisningshandlingar.
Det har emellertid icke kunnat styrkas, att det av fabriken levererade klädet
genom ovannämnda egenmäktiga förfaranden i påvisbar grad nedsatts i
fråga om värde, slitstyrka eller övriga egenskaper. Med hänsyn härtill synas
några ersättningsanspråk från statens sida knappast kunna ifrågakomma,
särskilt som tillverkningen ägt rum under i många avseenden försvårade förhållanden.
Däremot torde Malmö Yllefabriks A.-B. böra erinras örn, att ovan angivna,
av firman vidtagna egenmäktiga åtgärder måste anses såsom anmärkningsvärda
och samtidigt erhålla förständigande örn att dylika åtgärder icke
vidare får förekomma.
I skrivelse den 26 juli 1940 till Malmö Yllefabriks A.-B. förklarade intendenturdepartementet,
att de av Asklund påtalade åtgärderna voro synnerligen
anmärkningsvärda men hade departementet, vid det förhållandet, att
det ej kunnat konstateras att det av bolaget levererade kommissklädet genom
ifrågavarande åtgärder i påvisbar grad nedsatts i fråga örn värde, slitstyrka
eller övriga egenskaper, likväl funnit anledning icke föreligga att gentemot
bolaget vidtaga åtgärd av judiciell natur eller att framställa ersättningsanspråk
i anledning av bolagets förfarande. Departementet ville samtidigt hava
uttalat en förväntan, att vid kommande tillverkningar för departementets
räkning egenmäktiga åtgärder av påtalad art icke skulle förekomma.
Intendenturdepartementct tillställde den 26 juni 1940 Asklund avskrift av
berörda skrivelse med erkännande av dennes strävan att vid sitt arbete tillvarataga
statens intressen.
Yid inspektion i början av augusti 1940 av klädestillverkningen m. m. vid
A.-B. Nyborgs Yllefabrik i Norrköping, vilket bolag för Malmö Yllefabriks
A.-B:s räkning vävde och beredde ett parti kamgamsdiagonal. avsett för lc
-
— 33 —
verans till armén, och för detta ändamål erhållit garn från sistnämnda bolag,
framhölls från Nyborgs Yllefabriks sida, att det från Malmö Yllefabrik
erhållna garnet syntes mera svårarbetat än Nyborgs Yllefabriks eget garn.
Vid av Asklund på grund härav företagen undersökning av cellullmängden
framkom en cellullhalt av 33 procent mot kontraktsenligt föreskrivna 20
procent. Då anledning fanns till antagande, att jämväl det av Malmö Yllefabriks
A.-B. tillverkade kommissklädet, modell 23 tunnare, innehölle för
mycket cellull, hade Asklund samtidigt med nyssnämnda undersökning införskaffat
två prov å dylikt kläde, vilka av Asklund den 14 augusti 1940
överlämnades till arméförvaltningens krigsindustriavdelning med anhållan,
att proven omedelbart skulle översändas till statens provningsanstalt i och
för fastställande av cellullprocenten. De av Asklund ingivna proven överlämnades
den 26 augusti 1940 till statens provningsanstalt. Resultatet av de
vid provningsanstalten företagna cellullundersökningarna förelåg färdigt den
24 september 1940 och utvisade, att cellullhalten i de undersökta proven voro
28 respektive 30 procent. Den tillåtna cellullinblandningen utgjorde 20 procent.
I skrivelse den 25 september 1940 underrättades Schmitz av kontrollsektionens
chef om resultatet av den vid provningsanstalten företagna undersökningen
och avfordrades förklaring till den ökade inblandningen av cellull
i klädet.
Genom skrivelse den 26 september 1940 framhöll Malmö Yllefabriks A.-B.,
att — sedan inblandningen bestämts — »föreskriven procentsats cellull inblandats»,
varför resultatet av provningsanstaltens undersökningar vore bolaget
»ganska obegripligt». Den enda förklaring bolaget kunde lämna till
den eventuellt ökade cellullinblandningen var den »att ullen någon gång
kanske ej varit fullt torr vid utläggningen, och att en förskjutning av procentsatsen
ull och cellull därigenom kan hava förekommit, utan att vi vidare
tänkt på saken».
I skrivelse den 3 oktober 1940 underrättade industribyråns chef statens
industrikommission och svenska ylleindustriföreningen örn det inträffade.
Malmö Yllefabriks A.-B:s verkställande direktör Schmitz lämnade i skrivelse
den 11 oktober 1940 till industribyrån vissa meddelanden i anledning
av »de erhållna graverande anmärkningarna» på bolagets leveranser av modell
23 kommiss. Schmitz förklarade i nämnda skrivelse, bland annat, att
den ökade cellullhalten hade haft sin orsak i att ullmaterialet, som inblandats,
ej varit tillräckligt torrt. Uttagna partier örn 1,500 kg skulle hava lämnat
ett underrendement upp till 100 kg. Dylika underrendement skulle
hava förekommit ända sedan juli månad 1940, vilket uppgavs hava berott på
att kontrollen vid uppvägningen ej varit tillräckligt noggrann med hänsyn till
ullens fuktighetshalt. Schmitz framhöll vidare, alt den av honom tillsatta
kontrollanten vid Malmöfabriken för övervakning av leveranserna därstädes
»tydligen ej ordentligt beaktat eller salt sig in i konsekvenserna av att våt
ull blandats in i partierna». Omedelbar! före den 1 oktober 1940 skulle sagda
kontrollant hava meddelat Schmitz, att leveranserna ur kontrakten nr 529
3—129252. Rev. berättelse anel. statsverket dr 19i2. I.
— 34 —
Revisorernas
nttalande.
och 682 lämnat c:a 20,000 meter mera tyg än den kontrakterade kvantiteten,
och hade Schmitz vid mottagandet av detta meddelande förmodat, att ifrågavarande
förhållande berodde på »att den tilldelade ullen drygat ut sig i flera
partier än vad som motsvarade den ursprungliga ullkvantiteten». Schmitz
ansåge emellertid uppenbart, »att det högre metertalet hade sin förklaring i
att ullen varit för våt och den inlämnade vikten ej motsvarat den verkliga».
Vid bolagets fabrik i Furulund, där ullagret förvarats samt tvättning och
färgning av ullen ägt rum, hade bolagets personal infört arbetsresultaten i
en därför avsedd bok, men hade därvid aldrig personalen någon gång »tänkt
på att undersöka varans innehåll, förrän den synnerligen beklagliga anmärkningen
nu kommit fram». Bolaget hade självt konstaterat, att en betydande
cellullinblandning utöver den medgivna ägt rum. Schmitz avslutade sin skrivelse
med att medgiva bolagets ansvar för »de förekommande slarven», och
framhöll, att bolaget givetvis finge bära de ekonomiska konsekvenserna därav,
varjämte ifrågasattes, att industribyrån skulle till bolagets fabriker nedsända
en bokföringssakkunnig eller auktoriserad revisor för att genomgå böckerna
och fastställa »omfattningen av de begångna misstagen».
I anledning av vad som sålunda inträffat beordrades chefen för besiktningssektionen
vid industribyrån samt en auktoriserad revisor att den 16—-17
oktober 1940 företaga inspektion och revision vid Malmö Yllefabriks fabriker.
Asklund hemställde i skrivelse till statens krisrevision den 12 november
1940, att krisrevisionen måtte föranstalta om utredning angående leveranserna
av kommissmodell 23 från Malmö Yllefabriks A.-B. till arméförvaltningen.
Statens krisrevision underrättade den 19 november 1940 Asklund om att
undersökning rörande de förhållanden, som av Asklund påtalats, omgående
skulle verkställas.
Med hänsyn till att vid den inom intendenturdeparlementet verkställda utredningen
sådana omständigheter framkommit, att rättsliga åtgärder mot
Malmö Yllefabriks A.-B. ansågos böra vidtagas, överlämnade intendenturdepartementet
med skrivelse den 20 november 1940 den i ärendet verkställda
utredningen till Överståthållarämbetet för polisärenden för vederbörlig åtgärd.
Mot arméförvaltningens intendenturdepartements handläggning av ifrågavarande
ärende kunna enligt revisorernas mening vissa erinringar framställas.
Till en början synes det revisorerna anmärkningsvärt att Asklund, vilken
såsom besiktningsman för Malmö Yllefabriks A.-B. i januari 1940 upptäckte
att bolaget inblandade egen ull i den av staten tillhandahållna ullen, från och
med den 1 februari 1940 tilldelades annat distrikt. Enligt revisorernas mening
hade det varit naturligt att Asklund fått kvarstanna såsom besiktningsman
vid ifrågavarande bolag, i allt fall till en tidpunkt då han hunnit verkställa
en genomgående undersökning av bolagets hela tillverkning för statens
räkning.
Såsom av det ovan anförda framgår avgav Asklund den 9 februari 1940
— 35 —
rapport till intendenturdepartementet över den av honom vid Malmö Yllefabriks
A.-B. verkställda efterbesiktningen. Denna rapport resulterade i att
intendenturdepartementet efter viss utredning i ärendet den 26 juni 1940 avlät
ovan berörda skrivelse till Malmö Yllefabriks A -B.
Revisorerna, som äro väl medvetna om den stora arbetsbelastningen vid
intendenturdepartementet vid ifrågavarande tid, anse likväl att ärendet icke
handlagts med den skyndsamhet som dess betydelse krävt.
Även mot intendenturdepartementets handläggning av ärendet beträffande
otillåten inblandning av cellull synas berättigade erinringar kunna framställas.
— 36 —
Redovisning
av vissa
medel hos
länsstyrelsen
i Göteborgs
och Bohus
län.
Revisorernas
uttalande.
Försvars assistenternas
verksamhet.
FEMTE HUVUDTITELN.
Socialdepartementet.
§ 11.
Under ett flertal år har statsbidrag utgått för reglering av priset å vissa Åskslag
å västkusten. Ifrågavarande bidrag hava utbetalats från det under nionde
huvudtiteln i riksstaten uppförda reservationsanslaget till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m. Under nedanstående år har Kungl.
Majit för ändamålet ställt till länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län förfogande
följande belopp, nämligen
år 1937 ........................ 135,000 kronor
» 1938 ........................ 240,000 »
» 1939 ........................ 420,000 »
» 1940 ........................ 100,000
» 1941 ...........:............ 400,000 »
De till länsstyrelsen utbetalade statsmedlen jämte de bidrag, som i prisregleringarna
deltagande fiskare ålagts att erlägga till regleringens genomförande,
ävensom övriga inkomster hava av länsstyrelsen förvaltats såsom en
särskild fond, vars tillgångar varit innestående å checkräkning i enskild bank.
Fondens tillgångar — inberäknat upplupen ränta — utgjorde den 30 oktober
1942 enligt vad revisorerna inhämtat 311,615 kronor 92 öre. över fondens
medel hava förts särskilda räkenskaper, men de hava däremot icke upptagits
till redovisning i länsstyrelsens huvudbok.
Det torde utan vidare vara klart, att medel, som ställas till statsmyndighets
disposition, skola av myndigheten redovisas i dess räkenskaper. Genom
länsstyrelsens förfaringssätt i förevarande fall hava ifrågavarande prisregleringsmedel
helt undandragits statsverkets kontroll. Vad sålunda förekommit
finna revisorerna anmärkningsvärt.
§ 12.
I sitt betänkande med förslag till ordnande av Sveriges försvarsväsende
framhöll 1930 års försvarskommission bland annat att det länsstyrelserna
påvilande förberedelsearbetet i fredstid för fullgörande av åliggandena vid
krig eller krigsfara redan enligt gällande bestämmelser vore synnerligen örn
-
— 37
fattande. Erfarenheten hade emellertid givit vid handen, att länsstyrelserna
ofta saknade möjlighet att utföra detta förbedelsearhete ulan biträde av sakkunnig
militär personal. Sådan hade därför i vissa fall på framställning tillfälligtvis
ställts till förfogande av vederbörande arméfördelnings- eller regementschef.
Kostnaderna härför hade bestritts av till länsstyrelsernas förfogande
ställda medel. Enligt särskilda bestämmelser ålåge det länsstyrelse
jämväl att biträda vid luftförsvarets ordnande ävensom att vidtaga vissa förberedande
åtgärder därutinnan. Detta åliggande komme utan tvivel att medföra,
att länsstyrelsernas krigsförberedelsearbete väsentligen ökades samt att
i ännu högre grad än hittills tillgång till militär sakkunskap komme att krävas.
Med anledning härav hade försvarskommissionen funnit det nödvändigt
att tillgången på militär arbetskraft hos länsstyrelserna säkerställdes. Vid
övervägande av frågan härom hade försvarskommissionen tagit under omprövning
möjligheten att tillgodose behovet av sådan sakkunskap genom inbeordrande
till länsstyrelserna av aktiva officerare ur truppförbanden. Med
hänsyn till att dylika kommenderingar emellertid ansetts icke kunna bestridas
utan motsvarande ökning av den aktiva officerskadern, hade försvarskommissionen
funnit det ändamålsenligare att föreslå inrättande av särskilda
arvodesbefattningar i länsstyrelserna, avsedda för pensionerade officerare.
Härigenom vunnes en större kontinuitet i arbetet, då befattningshavaren under
längre tid i följd kunde beräknas kvarstå i ifrågavarande syssla. Befattningshavarna
— en för varje län — borde lämpligen benämnas militärassistenter
vid länsstyrelserna.
Föredragande departementschefen anförde vid framläggande av propositionen
nr 225 till 1936 års riksdag angående försvarsväsendets ordnande för
sin del, bland annat, att länsstyrelserna i samband med en mera utvecklad
organisation av förberedelsearbetet på det civila luftskyddets område komme
att i än högre grad än förut få sig arbete pålagt, som krävde tillgång till mera
permanent militär sakkunskap. Huruvida den av försvarskommissionen föreslagna
åtgärden därvidlag vore den lämpligaste, ansåg sig departementschefen
emellertid icke kunna taga ståndpunkt till. Frågan sammanhängde nämligen
otvivelaktigt såväl med spörsmålet om sättet för ordnande av det civila
luftskyddet överhuvud som med länsstyrelsernas allmänna organisationsproblem.
Den förra frågan skulle komma att inom en nära framtid bliva föremål
för särskild utredning. Frågan örn länsstyrelsernas organisation befunne
sig redan under utredning av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga.
Innan i varje fall den sistnämnda utredningen fullföljts, vore det knappast
möjligt alt taga slutlig ställning till spörsmålet örn anställande av permanent
verksamma militärassistenter vid länsstyrelserna. 1 avvaktan härpå finge det
behov av militärt biträde, som tid efter annan kunde uppstå, tillgodoses genom
tillfälliga kommenderingar eller på annat lämpligt sätt.
I utlåtande nr 1 över propositionen uttalade särskilda utskottet, att det vöre
en fråga av stor vikt, all till länsstyrelsernas förfogande ställdes lämplig arbetskraft
för biträde med den mångfald ärenden av militär ari, som särskilt
i samband med eif rationellare ordnande av det civila luftskyddet komme att
— 38 —
åvila länsstyrelserna. I likhet med departementschefen fann emellertid även
utskottet frågan om anställande av permanent verksamma militärassistenter
vid länsstyrelserna äga samband med utredningen angående länsstyrelsernas
organisation. Utskottet förutsatte därför, att frågan upptoges till ingående
behandling i samband med denna utredning.
Riksdagen lämnade i skrivelse nr 327 utskottets berörda uttalande utan
erinran.
I betänkande med förslag angående länsstyrelsernas organisation jämte
därmed sammanhängande spörsmål anförde utredningsmännen, att det vore
en nödvändig förutsättning för att länsstyrelserna skulle på ett tillfredsställande
sätt genomföra sina dåvarande och tillämnade arbetsuppgifter å försvarsväsendets
område, att erforderlig sakkunskap anställdes hos länsstyrelserna
i fastare administrativa former. Väl ägde länsstyrelserna redan viss
möjlighet alt erhålla biträde av militär sakkunskap genom att aktiva officerare
ur truppförbanden kunde ställas till länsstyrelsernas förfogande. Sådan
kommendering hade hittills i allmänhet kunnat ske allenast vid tillfällen,
då den militära tjänstgöringen icke utgjort hinder häremot, således i regel
endast under kortare tidsperioder. Ofta torde vid kommenderingarna personombyten
hava skett. Nyttan med åtgärden hade därför icke blivit den avsedda.
Anordningen lede framförallt av den nackdelen, att länsstyrelserna vid
mobiliseringstillfälle konnne att vara i avsaknad av sakkunnigt biträde. Försvarskommissionens
förslag örn inrättande av särskilda arvodesbefattningar
vid länsstyrelserna, avsedda för pensionerade officerare innebure en förbättring
av möjligheten för länsstyrelserna att erhålla sakkunnigt biträde.
Genom det förslag till det civila luftskyddets ordnande, som civila luftskyddsutredningen
komme att framlägga, bleve länsstyrelsernas uppgifter
på nu ifrågavarande område avsevärt större. Behovet av sakkunnigt biträde
bleve härigenom ännu kännbarare. Då det gällde att tillgodose länsstyrelsernas
behov av arbetskraft för luftskyddets organiserande gjorde sig särskilda
synpunkter gällande. Sålunda syntes det vara av mindre betydelse, huruvida
härför erforderlig personal hade militär utbildning eller ej. Den utbildning,
som en avgående officer normalt förvärvat, torde nämligen icke i och för
sig medföra någon högre grad av kompetens i fråga örn det civila luftskvddets
planläggning. De krav, som måste ställas på den, som inom länsstyrelsen
skulle handhava det civila luftskyddet, vöre emellertid i viss mån olika
allt eftersom det vore fråga om att leda det grundläggande förberedelsearbetet
eller att tillse, att den redan uppbyggda organisationen vidmakthölles. I
båda fallen krävdes visserligen, förutom noggrannhet i arbetet, kännedom
om luftskyddet i allmänhet samt örn gällande föreskrifter och anvisningar,
men för det grundläggande arbetet finge ställas högre krav i fråga örn förtrogenhet
med kommunal administration, organisationsförmåga, omdömesförmåga,
smidighet och förhandlingsförmåga. Det vore med andra ord just
sådana pensionerade officerare, som hade jämförelsevis lätt att vinna civilanställning,
som lämpade sig för luftskyddsarbetet, i varje fall sådant detta
arbete komme att gestalta sig under de närmaste åren. Med hänsyn till den
— 39 —
för lultskyddel värdefulla sakkunskap, sorn kunde förefinnas hos andra yrkeskategorier
än officerare, skulle till dylika befallningar andra personer än
militärer kunna tänkas vara lämpliga. Enär emellertid det biträde, som vid
länsstyrelserna erfordrades, skulle tillgodose icke allenast organiserandet
av luftskyddet utan jämväl de vanliga mobiliseringsförberedelserna, syntes
dock företrädesvis pensionerade officerare böra komma i fråga. Den speciella
sakkunskap å luftskyddets område, som kunde belinnas erforderlig, torde
kunna tillföras länsstyrelserna genom de av civila luftskyddsutredningen
ifrågasatta luftskyddskonsulenterna. Utredningen förordade således inrättande
av särskilda arvodesbefattningar vid länsstyrelserna, avsedda företrädesvis
för pensionerade officerare.
Befattningshavarna i fråga komme att syssla jämväl med sådana försvarsåtgärder,
som icke vore att hänföra till det militära försvaret. Benämningen
försvarsassistent syntes på grund härav lämpligare än den av försvarskommissionen
föreslagna benämningen.
Försvarsassistent syntes icke böra erhålla befogenhet att självständigt
handlägga frågor, som beröra försvarsväsendet, utan endast tjänstgöra som
sakkunnigt biträde åt vederbörande civile föredragande inom länsstyrelsen
vid handläggning av sådana ärenden. Ansvaret för arbetets utförande och
ledningen av arbetet borde åvila vederbörande föredragande.
Genom Kungl. Maj:ts instruktion den 19 november 1937 (nr 902) för
landshövdingarna i rikets län samt de vid länsstyrelserna anställda befattningshavarna
(landshövdinginstruktion) hava vissa bestämmelser meddelats
angående försvarsassistenter. Sålunda skall enligt 3 § 3 stycket av nämnda
instruktion för biträde med handläggning av frågor, som beröra civila luftskyddet,
försvarsväsendet och den allmänna ekonomiska försvarsberedskapen,
vid varje länsstyrelse finnas anställd en försvarsassistent. Örn försvarsassistentens
tjänstgöring är enligt nämnda författningsrum särskilt stadgat.
Såsom av länsstyrelseutredningen föreslagits medger landshövdinginstruktionen,
att jämväl civila personer kunna förordnas till försvarsassistenter.
För närvarande uppehållas dock samtliga befattningar såsom försvarsassistenter
av pensionerade officerare. Dessa äro av Kungl. Majit förordnade
för en tid av ett år. Försvarsassistenterna äro i fredstid underställda länsstyrelserna
men äro vid mobilisering av Kungl. Majit ställda till chefens föi
försvarsstaben förfogande.
Några särskilda bestämmelser angående försvarsassistenternas tjänstgöring
hava emellertid ännu icke meddelats, örn man undantar den genom kungl,
brev den 12 juni 1942 meddelade föreskriften, att tjänstgöringen såsom försvarsassistenter
under budgetåret 1942/43 må avse högst 11 mannder.
Ett planmässigt ordnat, effektivt samarbete mellan de militära och civila
myndigheterna redan i fredstid måste givetvis vara av största betydelse folden
totala försvarsberedskapens upprätthållande, särskilt nied tanke på en
i möjligaste män friktionsfri övergång från freds- lill krigsförhållanden. Alldenstund
länsstyrelserna i flera avseenden utgöra ryggraden i den civila ad
-
llevisorcrnas
uttalande.
— 40 —
ministrationen, synes det vara av särskild vikt, att just i fråga om dessa
myndigheter intet eftersattes för att de på ett effektivt sätt skola kunna fullgöra
de uppgifter, som ur denna synpunkt ankomma på dem att handhava.
Inrättandet av försvarsassistentbefattningarna vid länsstyrelserna har därför
varit ett steg i rätt riktning, men det förefaller revisorerna som om tanken
ej fullföljts tillräckligt.
Revisorerna, som under innevarande års resor varit i tillfälle att skaffa
sig kännedom om försvarsassistenternas verksamhet, hava funnit att försvarsassistenterna
icke alltid tagits i anspråk i den utsträckning, som med
hänsyn till omfattningen av militära ärenden vid länsstyrelserna varit önskvärd.
Detta torde måhända till viss del haft sin grund däruti, att detaljerade
bestämmelser örn deras verksamhet alltjämt saknas. För ett ändamålsenligt
och effektivt utnyttjande av den sakkunskap, som ställts till länsstyrelsernas
förfogande, bör, enligt revisorernas mening, försvarsassistentinstitutionen erhålla
en fastare utformning. Försvarsassistent bör sålunda åläggas självständig
föredragning av ärenden, som tillhöra hans handläggning, eller i varje
fall att närvara vid föredragning av sådana frågor med rättighet att få från
de fattade besluten avvikande mening antecknad till protokollet. Revisorerna
anse, att erforderliga föreskrifter örn försvarsassistenternas verksamhet snarast
böra utfärdas.
§ 13.
Kostnader för Å riksstaten finnes under femte huvudtiteln uppfört ett förslagsanslag till
^h^mnar. W anor<^nan<^e av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i
riket stadgade ordning m. m.
På grund av att från nämnda anslag, som för budgetåret 1940/41 uppförts
med 100,000 kronor, under samma budgetår bestritts utgifter med tillhopa
8,273,316 kronor och med hänsyn jämväl till de iakttagelser, som gjorts beträffande
anslagets användning ifrågasatte 1941 års revisorer under § 17 i sin
berättelse, huruvida icke en utredning borde komma till stånd angående den
närmare dispositionen av ifrågavarande anslagsmedel. Innevarande års revisorer
hava verkställt utredning angående den närmare dispositionen av
ifrågavarande anslag i vad avser budgetåren 1940/41 och 1941/42.
De å förevarande anslag redovisade utgifterna uppgingo för budgetåret
1940/41 till 8,273,316 kronor och för budgetåret 1941/42 till 8,797,355 kronor.
I dessa utgifter ingingo kostnader för bevakning av hamnar under budgetåret
1940/41 med 2,108,078 kronor och under budgetåret 1941/42 med
2,613,639 kronor. Nämnda kostnader hava således under sistförflutna budgetår
avsevärt stigit.
Det må erinras, att 1941 års revisorer framhållit de möjligheter till nedbringande
av kostnaderna för ifrågavarande ändamål, som torde stå att vinna
genom att den ifrågakommande polisbevakningen överflyttades å tullverket
och dess personal. Den av revisorerna nu verkställda utredningen utvisar
emellertid, att tullverkets personal endast i ytterst ringa omfattning ta
-
- 41 —
gits i anspråk för berörda ändamål. Till belysande härav må i vissa delar
återgivas en inom generaltullstyrelsen upprättad redogörelse för av nämnda
styrelse vidtagna åtgärder för användning av tullpersonal för hamnbevakning
m. lii.
Vid den tid under vintern 1939—1940, då hamnarna inhägnades och fridlystes,
anställdes av polis- och hamnmyndigheter ett jämförelsevis stort antal
personer såsom extra polismän för bevakning av de inhägnade områdena
samt kontroll av trafiken till och från dessa områden. Enär vid denna
tid knapphet förelåg å tullbevakningspersonal, kunde sådan personal då icke
avstås för ifrågavarande bevakningsuppgifter. Sedan emellertid under sommaren
1940 omfattningen av tullverkets arbete minskats till följd av den
handelspolitiska avspärrningen, förefanns ej längre något hinder att i viss
utsträckning ställa tullbevakningspersonal till förfogande för nämnda ändamål.
Ett antal extra lullvakter, som under juli och augusti 1940 permitterats
från tullverket, blevo ock därefter av polismyndigheterna anställda såsom
extra polismän. När sedermera under hösten 1940 fråga uppstått om utnyttjande
i annan statlig verksamhet jämväl av övertalig ordinarie och extra
ordinarie tullpersonal, företogs genom Styrelsens försorg under januari 1941
undersökning för att utröna förutsättningarna för användning av sådan personal
för ifrågavarande övervakningsuppgifter. Av denna undersökning framgick,
att den för utförande av dessa övervakningsuppgifter avsedda polispersonalen
dåmera vore färdigorganiserad och att ytterligare användning av
tullpersonal för dylika uppgifter förutsatte avskedande i viss omfattning av
den för ändamålet anställda extra polispersonalen. Då anlitande av ordinarie
och extra ordinarie tullpersonal för ifrågavarande uppgifter sålunda komme
att medföra vissa sysselsättningsproblem och dessutom syntes förutsätta vissa
föreskrifter av Kungl. Maj:t, hänsköt Styrelsen i .skrivelse den 8 februari
1941 frågan till Kungl. Majlis prövning med hemställan, att Kungl. Maj:t
måtte vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att övertalig tullbevakningspersonal
bleve i den utsträckning, som kunde befinnas lämplig, anlitad för berörda
övervakningsuppgifter. Sedan Styrelsen vidare på grund av föreskrift i Kungl.
Maj :ts cirkulär den 10 januari 1941 (nr 20) anmält förefintligt personalöverskott
i tullverket, anhöll Statsrådet och Chefen för socialdepartementet i
skrivelser till samtliga länsstyrelser den 21 februari 1941, att då fråga uppkomme
örn anställande av statsavlönade extra polismän länsstyrelsen i samråd
med vederbörande tullmyndigheter beaktade möjligheten alt för^ ändamålet
anlita ledig tullpersonal samt att detta ägde rum även i de fall då fråga
vore örn sådan kortvarig polisanställning, för vilken anmälningsskyldighet
enligt förenämnda cirkulär icke förelåge.
De åtgärder, som av Generaltullstyrelsen vidtagits i syfte att tå tullbevakningspersonalen
använd för hamnbevakning eller andra övervakningsuppgifter,
vilka ombesörjas av statsavlönad personal, hava emellertid icke lett till
några mera påtagliga resultat, tydligen främst beroende därpå, att sedan bevakningstjänsten
vid hamnarna organiserats, behov av nyanställning icke
uppkommit. Under budgetåret 1941/42 har, såsom en till Riksdagens revisorer
samtidigt härmed avlåten skrivelse utvisar, ordinarie och extra ordinarie
tullbevakningspersonal tagits i anspråk för hamnbevakning endast i
Göteborg, Landskrona och Gävle. I vilken utsträckning permitterade extra befattningshavare
använts för dylikt ändamål kan ej nu uppges, nion uppgift
härom kommer att överlämnas, så snart från tullmyndigheterna infordrade
uppgifter i sådant hänseende inkommit lill Styrelsen. Nämnas må vidare, alt
bevakningstjänsternän i Göteborg ställts till länsstyrelsens i Göteborgs och
Röhus län förfogande för viss kontroll av sjöfarten lill vänerhanmarna och
— 42 —
av resandetrafiken mellan Göteborg och Mellerud, varjämte på ytterligare ett
par platser sådan personal anlitas av polismyndigheterna för särskilda övervakningsuppgifter.
I skrivelse till Kungl. Finansdepartementet den 14 november 1942 har Styrelsen
anmält, att under tiden 1 december 1942—31 mars 1943 ett överskott
av sammanlagt 86 bevakningstjänstemän beräknades föreligga, i samband
varmed Styrelsen underrättat Överståthållarämbetet för polisärenden och vederbörande
länsstyrelser, att sålunda övertalig tullpersonal kunde ställas till
förfogande för hamnbevakning eller andra övervakningsuppgifter å respektive
orter. Vidare har Styrelsen i skrivelse till arbetsmarknadskommissionen
samma dag ifrågasatt, huruvida icke för tillgodoseende av behovet av arbetskraft
på den allmänna arbetsmarknaden tullpersonal skulle under instundande
vinter kunna i större omfattning än som för närvarande kunde antagas
bliva förhållandet inkallas till militärtjänstgöring och därigenom ersätta
annan värnpliktig personal. Från Överståthållarämbetet har meddelande inkommit,
att behov av ytterligare personal vid den särskilda hamnbevakningsavdelningen
i Stockholm för närvarande icke förelåge men att örn behov
framdeles uppstode, Styrelsen skulle därom erhålla underrättelse.
Den utsträckning, i vilken ordinarie och extra ordinarie befattningshavare
i tullverket under budgetåret 1941/42 anlitats för bevakning av hamnar, framgår
av följande inom generaltullstyrelsen upprättade sammanställning.
Hamnplats |
Antal tull-tjänsteman |
Tid för tjänstgöring vid |
Anmärkningar |
Göteborg.............. |
1 |
‘/t—18/j 1941 |
|
1 |
V»—''''/> 1941 |
||
1 |
Vt—‘/to 1941 |
||
Landskrona............ |
1 |
Vt—“/t, ®/s—30/a 1941 |
Från och med V»01941 |
tjänsUedig för tjänst- |
|||
göring vid Stockholms |
|||
poliskår. |
|||
Gävle ................. |
1 |
■ Vi—''Vs 1941, S1/s 1941—1''0/6 1942 |
|
1 |
26/s—1Vs, 26/3—30/i 1942 |
||
1 |
Vs—1“/s, 2/i—so/i 1942 |
||
1 |
26/2—2l/s 1942 |
||
1 |
26/s—ä0/« 1942 |
||
1 |
S1/a—*°/4 1942 |
För att närmare belysa förhållandena på förevarande område vilja revisorerna
här citera ett av länsstyrelsen i Gävleborgs län den 6 februari 1942
avgivet underdånigt utlåtande.
I anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående användande av
personal vid tullverket för vissa bevakningsuppgifter har länsstyrelsen uti
ett den 8 januari 1942 avgivet utlåtande anfört, bland annat, att tullpersonal
med fördel kunde användas för utförande av bevakning inom avspärrade
hamnområden samt att länsstyrelsen icke skulle underlåta att, i den mån
förhållandena så medgåve, tillse att övertalig tullpersonal toges i anspråk för
ifrågavarande ändamål.
Uti en till länsstyrelsen den 30 januari 1942 inkommen skrivelse har tullförvaltaren
i Gävle meddelat, att då sjöfarten på Gävle till följd av ishinder
tills vidare upphört, tullkammaren till generaltullstyrelsen anmält, att av därstädes
anställd bevakningspersonal 6 tulluppsyningsman, 4 tullvakter och 12
— 43 —
extra ordinarie tullvakter beräknades icke bliva behövliga under den tid
seglationen på Gävle vore stängd.
På därom av länsstyrelsen gjord förfrågan har tullförvaltaren sedermera
upplyst, att ingen av ifrågavarande tullpersonal frivilligt åtager sig att tjänstgöra
för bevakning i Gävle hamnområde. Vid sådant förhållande och då
någon skyldighet för tullstatens befattningshavare att tjänstgöra vid annat
verk än det de tillhöra icke finnes föreskriven, synes alltså den vid tullkammaren
i Gävle obehövliga personalen för närvarande icke kunna av länsstyrelsen
beordras att fullgöra någon bevakningsuppgift i hamnen.
Med anledning av vad sålunda förekommit och med hänsyn särskilt till de
med hamnbevakningen förenade stora kostnaderna vill länsstyrelsen ifrågasätta,
huruvida ej sådana föreskrifter böra utfärdas, som möjliggöra överflyttning
av ledig arbetskraft vid tullverket till annan gren av statsförvaltningen,
där behov av ökad arbetskraft föreligger.
Såsom närmare framgår av ovan intagna sammanställning har av nämnda
befattningshavare vid tullkammaren i Gävle 9 tagits i anspråk för hamnbevakning.
Det oaktat har någon minskning av den för hamnbevakning anställda
extra polispersonalen icke ägt rum.
Beträffande omfattningen av och kostnaderna för den polisbevakning, som
förekommit enbart i Gävle hamn, hava revisorerna inhämtat, att under månaderna
januari—mars 1942 ifrågavarande bevakning fullgjorts av i genomsnitt
50 polismän till en genomsnittlig kostnad av 17,500 kronor för månad.
Såsom av det ovannämnda framgår erinrade 1941 års revisorer om de möjligheter
till nedbringande av kostnaderna för hamnbevakning, som syntes
stå att vinna genom att bevakningen överflyttades å tullverket och dess personal.
Innevarande års revisorer hava emellertid vid sin granskning uppmärksammat,
att tullverkets personal i ytterst ringa omfattning tages i anspråk
för ifrågavarande bevakningsuppgifter.
Synnerligen anmärkningsvärt synes det revisorerna, att den vid vissa norrländska
hamnar stationerade tullpersonalen icke i större utsträckning tagits
i anspråk för bevakning av samma hamnar under vintertid utan att för ändamålet
anlitats särskild polispersonal. Vidare anse revisorerna att, när för
bevakningsändamål tullpersonal finnes tillgänglig, denna personal i första
hand skall tagas i anspråk, även örn detta föranleder att tidigare anställd extra
polispersonal måste entledigas. Genom ett sådant förfaringssätt, rätt utnyttjat,
skulle enligt vad revisorerna förvissat sig örn bevakningskostnaderna i
flera fall kunnat avsevärt nedbringas Slutligen hava revisorerna icke kunnat
undgå att lägga märke till att åtskilligt brister i samarbetet mellan myndigheterna,
när det gäller att ordna hamnbevakningen på det för statsverket
billigaste sättet.
Revisorerna, som äro av den uppfattningen att bestyret med ifrågavarande
bevakning bör i betydligt större utsträckning än som hittills skett överflyttas
å tullverket och dess personal, hava velat bringa de nu gjorda iakttagelserna
till riksdagens kännedom.
Revisorernas
uttalande.
_ 44
§ 14.
Kostnader för Å riksstaten finnes linder femte huvudtiteln uppfört ett förslagsanslag till
^explosiva11'' an°rdnande av polisbevakning i annan än den i lagen om polisväsendet i riTaror
ket stadgade ordning m. m.
Såsom framgår av vad innevarande års revisorer under § 13 i sin berättelse
anfört har utredning verkställts angående den närmare dispositionen av
ifrågavarande anslag i vad avser budgetåren 1940/41 och 1941/42.
De å förevarande anslag redovisade utgifterna uppgingo för budgetåret
1940/41 till 8,273,316 kronor oell för budgetåret 1941/42 till 8,797,355 kronor.
I dessa utgifter ingingo kostnaderna för bevakning av explosiva varor
under budgetåret 1940/41 med 707,522 kronor och under budgetåret 1941/42
med 543,080 kronor.
I avsikt alt bilda sig en uppfattning örn kostnaderna i allmänhet för bevakning
av enskilda företagare tillhöriga upplag av explosiva varor hava revisorerna
införskaffat ett representativt urval av uppgifter om sådana kostnader.
Ur det sålunda införskaffade materialet vilja revisorerna såsom exempel
anföra vissa uppgifter.
Kostnaderna för bevakning av ett visst upplag uppgingo under budgetåret
1940/41 till 19,113 kronor och under budgetåret 1941/42 till 18,405 kronor.
Bevakningen av detta upplag har emellertid i november 1942 kunnat helt upp
höra, sedan upplagsmagasinet ombyggts. Kostnaderna för bevakning av ett
annat upplag uppgingo under budgetåret 1940/41 till 11,760 kronor och under
budgetåret 1941/42 till 10,341 kronor. Kostnaderna för sistnämnda bevakning
avsågo tiden till och med den 11 maj 1942, då de i detta upplag förvarade
explosiva varorna överflyttades till annat upplagsmagasin. I fråga
örn ett tredje upplag uppgingo bevakningskostnaderna för budgetåret 1940/41
till 8,760 kronor. Beträffande detta upplagsmagasin kunde bevakningen upphöra
under hösten 1941 helt enkelt av den anledningen, att upplagsmagasinets
låsanordning omändrades. Beträffande de här avsedda upplagen gäller
•— liksom för övrigt i fråga om flertalet av de av revisorerna undersökta fallen
— att de upplagda förråden varit av mindre omfattning.
Det må här erinras, att Kungl. Majit den 25 april 1941 (nr 222) utfärdat
instruktion för bevakningsinspektor, vilken det åligger, bland annat, att utfärda
anvisningar för planläggning och anordnande av annan bevakning än
sådan, som sker genom landstormspolisen.
Revisorernas Revisorerna hava uppmärksammat kostnaderna för bevakning av upp■Hatande.
]ag av explosiva varor. Dessa kostnader hava uppgått till betydande belopp.
Särskilt påfallande har det synts revisorerna, att kostnaderna för bevakning
vid de skilda upplagen av explosiva varor uppgått till avsevärda belopp i förhållande
till förrådens storlek. Viss minskning av de totala bevakningskostnaderna
har visserligen ernåtts genom sammanförande av upplag, men ett
sådant sammanförande torde av vissa skäl icke kunna ske i någon större
omfattning. Först i och med det innevarande år påbörjade genomförandet
45 —
av vissa åtgärder, vilka föreslagits av tillkallade sakkunniga — ombyggnad
av upplagsmagasin i enlighet med av de sakkunniga förordade konstruktioner
— synas mera avsevärda besparingar vara att förvänta. Erinras må att
kostnaderna för ombyggnad av upplagen bestridas av de enskilda ägarna.
Revisorerna hava funnit det anmärkningsvärt, att effektiva åtgärder för
nedbringande av kostnaderna icke tidigare vidtagits. Härvid hava revisorerna
särskilt uppmärksammat, att kostnaderna för bevakning av ett upplag kunnat
inbesparas genom en så enkel åtgärd som en omändring av upplagets
låsanordning.
Enligt revisorernas mening borde de enskilda företagarna, åtminstone i
vissa fall, hava deltagit i kostnaderna för bevakning av upplagen. En sådan
ordning skulle sannolikt hava lett till att åtgärder för ombyggnad av
upplagen redan tidigare vidtagits.
Vad sålunda förekommit vilja revisorerna bringa till riksdagens kännedom.
§ 15.
Enligt vapenkungörelsen den 22 juni 1934 (nr 315) förstås med skjutvapen
vapen, med vilket kulor, hagel eller andra projektiler kunna utskjutas
medelst krutladdning eller annat drivmedel. Lika med skjutvapen anses lösa
pipor, eldrör och slutstycken till sådana vapen. Bestämmelserna i kungörelsen
gälla ej handvapen avsedda för framladdning, skjutapparater för slakt, signaländamål
eller linkastning, startpistoler, sådana luft- eller fjäderbössor
eller luft- eller fjäderpistoler, som äro avsedda för sportändamål, eller apparater
eller andra anordningar avsedda för nautiskt bruk.
Envar, som den 1 juli 1934 såsom ägare eller eljest innehade skjutvapen,
var i princip skyldig att senast den 30 september 1934 deklarera vapeninnehavet
hos länsstyrelsen i det län där han hade sitt hemvist.
Vill någon genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva skjutvapen,
eller vill någon som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvärvar
skjutvapen innehava vapnet, eller vill någon såsom lån eller eljest
innehava annan tillhörigt skjutvapen, är han skyldig att hos länsstyrelsen
söka tillstånd att innehava vapnet.
Tillstånd att innehava skjutvapen må meddelas allenast enskild person,
som för visst ändamål finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas
ej komma att missbruka detsamma. Avser ansökan pistol eller annat
dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas, med mindre synnerliga skäl därtill
äro. Örn ansökan avser jaktvapen eller vapen som huvudsakligen har atfektions-
eller prydnadsvärde och vapnet förvärvats genom arv eller testamente
eller på grund av giftorätt, må tillstånd att innehava vapen meddelas
ehuru sökanden ej finnes vara i behov av vapnet. Över meddelat tillstånd att
innehava skjutvapen skall bevis utfärdas. För sådant bevis erlägges lösen
med 1 krona 50 öre och stämpel med 1 krona.
När skäl därtill äro, må länsstyrelse återkalla meddelat tillstånd att innehava
skjutvapen eller meddela förbud mot fortsatt innehav av sådant vapen.
Kostnaderna
för inlösen
och förvaring
av vapen.
— 46 —
I händelse av sådan återkallelse eller sådant förbud, liksom då ansökan avslås
om tillstånd att innehava skjutvapen, som förvärvats genom arv eller
testamente eller på grund av giftorätt, skall vapnet avlämnas lill polismyndighet,
magistrat, stadsstyrelse eller kommunalborgmästare. Vapnet skall,
där det ej förklaras förverkat, inlösas av kronan. Det skall förvaras under lås
och på säkert ställe. Med inlöst vapen skall förfaras på sätt länsstyrelsen bestämmer.
När förseelse begåtts mot vapenkungörelsen, skall vapen som innehafts av
den felande i regel förklaras förverkat.
Enligt kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 310) örn inlösen av skjutvapen
enligt vapenkungörelsen har länsstyrelsen att fastställa det värde å vapen
som skall inlösas, efter vilket inlösen skall ske, samt att låta till vapnets ägare
utbetala lösensumman. Innan länsstyrelsen företager sådan värdering, skall
länsstyrelsen lämna vapnets ägare tillfälle att inkomma med de bevis och
intyg samt övriga upplysningar som prövas nödiga för styrkande av vapnets
värde. Där så prövas erforderligt, äger länsstyrelsen för värdering, varom
här är fråga, påkalla bistånd av sakkunnig myndighet eller anlita biträde
av sakkunnig enskild person. Ät enskild person som biträtt vid värdering
må länsstyrelsen av statsmedel utbetala ersättning med skäligt belopp. Vapnets
värde skall beräknas efter det pris som kan anses påräkneligt vid en
försäljning av vapnet under normala förhållanden. Hänsyn må sålunda tagas
till antikvärde eller annat därmed jämförligt värde men ej till det särskilda
värde vapnet må hava haft för dess ägare.
I brev den 22 juni 1934 har Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningens
artilleridepartement att, i den mån så lämpligen kan ske, lämna länsstyrelse,
som därom framställer begäran, bistånd dels med värdering av vapnen, dels
ock med förvaring och vård av vapen som inlösts eller förverkats jämlikt
vapenkungörelsen. På grund av dessa föreskrifter överlämnas sådana vapen
av samtliga länsstyrelser till olika arméns tygstationer. Överståthållarämbetet
däremot förvarar i Stockholm inlösta eller förverkade vapen i kriminalpolisens
godsrum.
Genom expeditionschefsskrivelse den 5 september 1940 har chefen för socialdepartementet
förklarat sig icke hava något att erinra mot att länsstyrelserna
på framställning av arméförvaltningens tygdepartement medgiva, att inlösta
eller förverkade vapen av arméns modeller tillföras arméns vapenförråd. I
enlighet härmed har, enligt vad revisorerna inhämtat, numera praktiskt taget
alla inlösta eller förverkade vapen, som äro användbara för försvarsmakten,
tagits till uppbörd i arméns förråd.
Överståthållarämbetet har brukat ställa för polisbruk lämpliga, inlösta och
förverkade vapen till polisens förfogande. Därjämte har ämbetet med början
under budgetåret 1941/42 i olika poster försålt större delen av de inlösta och
förverkade vapnen. Även vissa länsstyrelser hava under de senaste budgetåren
försålt större eller mindre partier av inlösta och beslagtagna vapen. Då emellertid
flertalet av de från länsstyrelserna till arméns tygstationer överlämnade
vapnen alltjämt måste magasineras, hava under hösten 1942 från tygsta
-
— 47 —
tionerna utsänts cirkulärskrivelser till länsstyrelserna med anhållan om bemyndigande
att få försälja även dem. När revisorerna den 2 november 1942
förhörde sig om resultatet av dessa cirkulär, hade vissa länsstyrelser lämnat
tygstationerna det begärda bemyndigandet, medan andra ställt sig tveksamma.
Någon försäljning i större omfattning från tygstationerna hade därför intill
nämnda dag ej kunnat komma till stånd.
Revisorerna hava verkställt en utredning rörande dels kostnaderna för inlösen
och värdering av vapen under budgetåren 1934/35—1941/42, dels ock
inkomster av försålda vapen under samma tid. Resultatet innefattas i nedanstående
sammanställningar.
Enligt sammanställningarna hava kostnaderna under nämnda tid uppgått
till mer än sexdubbla beloppet av inkomsterna. Värdet av de jämlikt vapenkungörelsen
omhändertagna vapnen är emellertid väsentligt högre än vad
utgiftssumman utvisar, emedan priset för de förverkade vapnen — för vilka
någon inlösningssumma ju icke erlägges — ej kommer till synes i sammanställningen
av kostnader. I fråga om inkomstsammanställningen gäller, att i
densamma å ena sidan antecknats inkomster för förverkade vapen, vilka icke
motsvaras av någon utgift. Å andra sidan kommer värdet av till försvarsmakten
överlåtna vapen ej till synes i denna sammanställning, emedan någon
ersättning för dem ej erlagts.
Revisorerna hava den 21 oktober 1942 besökt kriminalpolisens i Stockholm
förråd. Ehuru antalet vapen därstädes på grund av nyligen skedda försäljningar
var ringa, kunde revisorerna fastslå, att flera av vapnen vid värdering
åsatts och därefter inlösts till uppenbart överpris. Detta förhållande vitsordades
även av vederbörande, som meddelade, att erfarenheten visat att man vid
vid försäljningar erhållit knappt hälften av inlösningssummorna.
En granskning av länsstyrelsernas räkenskaper har givit revisorerna vid
handen, att motsvarande övervärdering vid inlösen ej sällan förekommer även
hos länsstyrelserna. I undantagsfall förekommer visserligen, att vapen inlösts
till skrotvärde med 25 eller 50 öre samt för en eller ett par kronor. Men
normalt verkställes värderingen på så sätt, att vapnet åsättes ett katalogvärde,
varifrån avdrages visst belopp för slitning, skador o. dyl. Katalogvärdet har
som regel satts lika med det belopp, som vapenaffärerna betinga sig vid försäljning.
Då emellertid vapenaffärerna, vilka oftast äro de enda spekulanterna,
självfallet icke hava möjlighet att erlägga sitt försäljningspris vid inköp,
kan katalogvärdet icke erhållas ens vid försäljning av ett oanvänt vapen.
Avdragen för slitning, skador o. dyl. synas ofta hava satts för lågt. Sålunda
hava revisorerna iakttagit, att vapen, som angivits såsom obrukbara, i flera
fall inlösts för pris på omkring 5 kronor. Likaså hava för lösa pipor och vapen
utan slutstycken betalats inlösningssummor, som uppenbarligen grundats
på uppfattningen, att pipan eller det dcfekta vapnet varit att anse såsom användbart,
varvid avdrag verkställts för den uppskattade kostnaden för vapnets
iståndsättande.
I vissa fall har inlösen ägt rum av vapen, som ej omfattas av vapenkungörelsen,
såsom mynningsladdare och startpistoler. Antalet inlösta salongsge
-
Samman stin Intrig av kostnader för inlösen och värdering av vapen under budgetåren 1934/35—1941/43.
1934/35 |
1935/36 |
1936/37 |
1937/38 |
1938/39 |
1939,40 |
1940/41 |
1941/42 |
Summa |
|||||||||
Överståthållarämbetet . |
34,951:37 |
697 |
65 |
1,843 |
80 |
1,687 |
45 |
4,805 |
85 |
2,896 |
_ |
8,506 |
60 |
14,768 |
_ |
70,156:72 |
|
Stockholms |
län |
— |
327 |
— |
598 |
35 |
12 |
— |
568 |
50 |
1,069 |
— |
75 |
— |
2,649: 85 |
||
Uppsala |
> |
— |
55 |
— |
143 |
— |
105 |
— |
147 |
25 |
75 |
— |
70 |
— |
190 |
— |
785: 25 |
Södermanlands |
> |
— |
60 |
70 |
279 |
05 |
324 |
— |
374 |
— |
67 |
— |
904 |
— |
78 |
— |
2,086:75 |
Östergötlands |
> |
— |
116 |
- |
208 |
— |
337 |
50 |
186 |
— |
91 |
— |
40 |
— |
155 |
— |
1,133: 50 |
Jönköpings |
T> |
20:- |
245 |
— |
545 |
— |
983 |
50 |
152 |
— |
458 |
— |
411 |
50 |
820 |
— |
3,635: — |
Kronobergs |
> |
— |
129 |
50 |
217 |
— |
253 |
50 |
97 |
50 |
47 |
— |
452 |
— |
430 |
— |
1,626:50 |
Kalmar |
> |
— |
304 |
— |
557 |
— |
210 |
— |
143 |
— |
130 |
30 |
— |
105 |
— |
1,479: — |
|
Gotlands |
> |
— |
197 |
— |
45 |
— |
55 |
— |
75 |
— |
372: — |
||||||
Blekinge |
— |
41 |
40 |
65 |
52 |
25 |
48 |
564 |
51 |
108 |
47 |
805: 38 |
|||||
Kristianstads |
> |
82: — |
149 |
— |
272 |
40 |
173 |
64 |
521 |
24 |
15 |
95 |
26 |
21 |
84 |
13 |
1,324: 57 |
Malmöhus |
1 |
— |
110 |
50 |
596 |
— |
435 |
— |
204 |
— |
70 |
— |
511 |
— |
418 |
— |
2,344: 50 |
Hallands |
> |
— |
1,203 |
— |
176 |
70 |
50 |
— |
331 |
95 |
1,761:65 |
||||||
Göteborgs och Bohus |
> |
— |
60 |
— |
1,794 |
— |
1,610 |
50 |
6,527 |
50 |
5,488 |
— |
4,191 |
— |
1,417 |
— |
21,088: — |
Älvsborgs |
> |
12:- |
490 |
— |
131 |
— |
285 |
— |
790 |
— |
418 |
— |
563 |
75 |
929 |
— |
3,618:75 |
Skaraborgs |
» |
42: - |
230 |
— |
686 |
50 |
657 |
50 |
501 |
235 |
— |
187 |
50 |
31 |
— |
2,570:50 |
|
Värmlands |
> |
— |
26 |
— |
76 |
— |
297 |
— |
806 |
— |
37C |
50 |
211 |
— |
397 |
— |
2,183: 50 |
Örebro |
> |
104:50 |
200 |
— |
233 |
50 |
184 |
- |
310 |
— |
184 |
50 |
147 |
50 |
388 |
— |
1,752: — |
Västmanlands |
> |
— |
188 |
50 |
1,122 |
10 |
351 |
70 |
294 |
50 |
250 |
— |
284 |
— |
2,490:80 |
||
Kopparbergs |
) |
— |
543 |
— |
225 |
— |
674 |
33 |
825 |
60 |
751 |
— |
760 |
50 |
154 |
50 |
3,933:93 |
Gävleborgs |
» |
180:50 |
479 |
— |
167 |
— |
32 |
— |
216 |
— |
245 |
— |
249 |
— |
413 |
— |
1,981: 50 |
Västernorrlands |
> |
— |
260 |
56 |
1,462 |
25 |
503 |
— |
206 |
— |
1,157 |
— |
445 |
— |
430 |
— |
4,463:81 |
Jämtlands |
» |
— |
125 |
— |
379: |
50 |
35 |
— |
174 |
— |
55 |
— |
452 |
— |
45 |
— |
1,265:50 |
Västerbottens |
> |
185:- |
286 |
— |
826- |
50 |
730 |
— |
710 |
— |
640 |
— |
1,716 |
— |
60 |
— |
5,153: 50 |
Norrbottens |
> |
782: 50 |
375 |
— |
613 |
— |
140 |
— |
649 |
50 |
3 |
— |
537 |
— |
368 |
— |
3,4b8: — |
Summa utgifter |
kr. |
38,359: 87 |
4,983 |
31 |
12,033 |
52 |
12,606 |
85 |
18,886 |
84 |
14,304 |
95 |
22,400 |
07 |
22,555 |
05 |
144,130:46 |
423252. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19A2.
Sammanställning av Inkomster av törsålda vapen under budgetåren 1934/35—1941/42.
1934/35 |
1935/36 |
1936/37 |
1937/38 |
1938/39 |
1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
Summa |
|||
Ö vers t åthållarämb etet |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
— |
55:- |
6,835 |
— |
6,890: — |
|
Stockholms |
län |
— |
— |
12: 50 |
— |
126: — |
35:- |
— |
128 |
— |
301:50 |
Uppsala |
> |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
70: — |
205 |
— |
275: — |
Södermanlands |
» |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
100 |
— |
100: — |
Östergötlands |
> |
— |
— |
— |
20: — |
170: — |
81: — |
15: — |
260 |
— |
546: — |
Jönköpings |
> |
— |
— |
— |
65:- |
125: — |
40: — |
423: 50 |
93 |
— |
746: 50 |
Kronobergs |
> |
— |
— |
160: — |
— |
160: — |
27: — |
200:- |
80 |
— |
627: — |
Kalmar |
> |
— |
25:- |
— |
— |
— |
— |
— |
25:- |
||
Gotlands |
> |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
35:- |
35: — |
||
Blekinge |
> |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|||
Kristianstads |
> |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
|||
Malmöhus |
> |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Hallands |
> |
— |
— |
— |
— |
30:- |
7:- |
47:20 |
15 |
— |
99:20 |
Göteborgs och Bohus |
> |
— |
— |
50:- |
— |
400: — |
1,775:- |
1,682: — |
1,782: 77 |
5,689: 77 |
|
Älvsborgs |
> |
— |
— |
15:- |
155: — |
— |
60: — |
453: — |
683: — |
||
Skaraborgs |
> |
— |
— |
30: — |
165: — |
401: - |
166:- |
478: — |
95 |
— |
1,335: — |
Värmlands |
> |
— |
— |
— |
— |
— |
124: — |
323: — |
182 |
— |
629: — |
Örebro |
> |
— |
— |
— |
— |
30: - |
— |
— |
30: — |
||
Västmanlands |
> |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Kopparbergs |
» |
— |
— |
— |
— |
— |
791:10 |
450:- |
1,241:10 |
||
Gävleborgs |
— |
— |
25:- |
— |
— |
72:- |
388: — |
100 |
— |
585: — |
|
Västernorrlands |
> |
— |
— |
— |
— |
18:- |
— |
5: — |
23: — |
||
j Jämtlands |
> |
— |
— |
— |
50:- |
— |
— |
— |
50: — |
||
1 Västerbottens |
> |
— |
— |
196:- |
137: — |
131: — |
430:- |
305: — |
1,199: - |
||
Norrbottens |
> |
110: — |
''170: — |
581: 50 |
35:- |
190: — |
225: — |
271: 50 |
430:- |
2,013: — |
|
Summa inkomster kr. |
110:- |
195: — |
1,070: - |
627: — |
1,781: - |
3,833:10 |
5,201: 20 |
10,305:77 |
23,123:07 |
— 50 —
Revisorernas
uttalande.
vär är stort, medan salongspistoler och skendödsrevolvrar mera sällan inlösas.
Vapen med huvudsakligen antikvärde såsom ryttarpistoler och ålderdomliga
studsare hava inlösts i ej obetydlig omfattning.
Enligt till revisorerna lämnade uppgifter hava vissa länsstyrelser i fall, då
sterbhus eller andra vapeninnehavare under uppgift att de ej önskat fortsatt
tillstånd att innehava vapen begärt att desamma skulle av kronan inlösas,
sökt förmå vederbörande att till vapenaffärer eller annan behörig köpare försälja
vapnen. Där vederbörande icke varit villig att gå med på en sådan anordning,
hava länsstyrelserna med nu gällande föreskrifter icke möjlighet att
avböja ett inlösningsförfarande, vid vilket vederbörande ofta påfordrar ett
högt pris, vars oskälighet dock svårligen kan bevisas.
I fråga om kostnaderna för förvaring av inlösta och förverkade vapen kan
någon exakt siffra ej angivas, emedan förvaringen såsom nämnts väsentligen
handhaves av arméns tygstationer. Enligt från tygstationerna inhämtade uppgifter
kräver förvaringen av ifrågavarande vapen emellertid avsevärda utrymmen
och i förhållande till vapnens värde oproportionerligt mycket arbete.
För arméns del har endast ett fåtal av de inlösta och förverkade vapnen visat
sig användbara. Återstoden utgöres till övervägande delen av föråldrade eller
skadade och förslitna vapen. Då vapnen ofta av länsstyrelserna insändas i
försändelser på ett eller annat vapen orsakar deras omhändertagande mycket
besvär. Medan en del länsstyrelser överlämna vapnen medelst enkla reversal,
åtföljas försändelserna från andra länsstyrelser av hela den ofta mycket vidlyftiga
korrespondensen rörande vapnerts inlösande eller förverkande, vilken
tager stort utrymme i anspråk.
Syftet med bestämmelserna i vapenkungörelsen angavs under förarbetena
vara att genom det allmännas kontroll över vapeninnehavet i landet förebygga
bildandet av beväpnade enskilda sammanslutningar. Utan att närmare ingå
på frågan om för vinnande av detta syfte inlösen av vapen verkligen kan anses
nödvändig i hela den utsträckning, som för närvarande är föreskriven,
vilja revisorerna ifrågasätta, huruvida exempelvis salongsgevär eller salongspistoler,
lösa gevärspipor och ryttarpistoler kunna anses så användbara för
samhällsfarliga företag, att deras fortsatta inlösande kan anses påkallat.
Vad därefter angår kostnaderna för inlösen av vapen, framgår av den lämnade
redogörelsen att dessa årligen uppgå till avsevärda belopp. För att nedbringa
dessa kostnader finna revisorerna det påkallat, att föreskrifterna om
inlösen ändras så, att den som icke längre önskar tillstånd att innehava vapen,
av länsstyrelsen kan åläggas att själv söka försälja vapnen till behörig
köpare. I fall, då vederbörande förklarar sig icke önska eller kunna verkställa
sådan försäljning, synas billighets- eller andra skäl icke göra det påkallat
att vapnet inlöses till högre pris än som betingas av skrotvärdet. I fråga
om värderingen av vapen, som icke på angivna sätt skulle inlösas, synes en
ändring av praxis böra ske på det sätt, att till utgångspunkt för värderingen
tages det pris som kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare och icke
såsom för närvarande vapenhandlarnas försäljningspris.
— 51 —
Beträffande kostnaderna för och arbetet med förvaring av vapen, varom
nu är fråga, giva revisorernas iakttagelser vid handen, att dessa skulle kunna
väsentligt nedbringas genom införandet av en enklare procedur. Sålunda torde
endast vapen, som kunna antagas vara lämpliga för försvarsmakten eller
eljest fullt användbara, böra överlämnas till tygstationerna, övriga vapen
borde av länsstyrelsen försäljas direkt, i förekommande fall såsom skrot. Beträffande
till tygstationerna redan överlämnade och framdeles inkommande
vapen synes böra föreskrivas, att dessa må av tygstationen försäljas utan att
tillstånd av länsstyrelsen skall erfordras. I samband med en sådan ändring
av föreskrifterna böra självfallet åtgärder vidtagas för omedelbar försäljning
av tygstationernas förråd av såsom vapen obrukbara pjäser.
— 52 —
Iakttagelser
beträffande
statsbidrag
till vägunderhåll.
SJÄTTE HUVUDTITELN.
Kommunikationsdepartementet.
§ 16.
Enligt förordningen den 30 juni 1936 (nr 451) angående statsbidrag till
den allmänna väghållningen i riket, sådan denna förordning lydde före den
!år 1942 vidtagna ändringen av densamma, skulle — i mån av tillgång å
därtill anslagna medel — till vägdistrikt årligen lämnas statsbidrag med 85
procent av distriktets verkliga kostnad för vägunderhåll och vinterväghållning
under nästföregående år, dock att till kostnader för underhåll av ödebygdsväg
och vinterväghållning å sådan väg särskilt tilläggsbidrag med 10
procent skulle lämnas av statsmedel utöver vad nyss sagts.
I samband med Kungl. Maj:ts förslag till 1940 års riksdag angående anvisande
av bidrag till vägunderhållet på landet för budgetåret 1940/41 anförde
föredragande departementschefen bland annat följande (statsverksprop.
6/1940 sid. 44).
De nu rådande förhållandena med knapphet på motorbränsle hava medfört,
att särskilda åtgärder måst vidtagas i syfte att minska trafiken med
motorfordon. Dessa åtgärder hava haft till följd, att trafiken för närvarande
kan beräknas uppgå till omkring 80 procent av den eljest normala trafiken.
Då behovet av vägunderhåll står i intimt samband med trafikens omfattning,
medför trafikens nedgång ett minskat behov av vägunderhåll. I syfte
att nedbringa utgifterna för vägunderhållet har min företrädare i ämbetet
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen låtit delgiva samtliga vägstyrelser
en skrivelse av den 15 september 1939, vari framhållits vikten av att under
nu rådande förhållanden en minskning av vägunderhållskostnadema allvarligt
eftersträvas genom att underhållet inskränkes till vad som kan anses
oundgängligen nödvändigt. I samma skrivelse har därjämte uttalats, att det
kunde bliva nödvändigt att för år 1940 tillämpa nya och för vägdistrikten
mindre fördelaktiga grunder för statens bidrag till väghållningen.
Det synes mig uppenbart, att vid bestämmandet av vägunderhållsbidraget
för år 1940 hänsyn måste tagas till att de verkliga kostnaderna för vägunderhållet
under nämnda år kunna beräknas bliva avsevärt lägre än kostnaderna
för år 1939. En tillämpning av nu gällande bidragsregler, enligt vilka
bidraget skulle beräknas på den verkliga kostnaden under år 1939. skulle
vid nu rådande trafikvolym givetvis medföra, att bidraget i flertalet fall
komme att överstiga åttiofem procent respektive nittiofem procent av den
verkliga kostnaden under år 1940 eller i extrema fall till och med
hela kostnaden. I syfte att undvika dylika konsekvenser anser jag en
ändring av nu gällande bidragsregler böra ske. Sålunda synes mig statens
bidrag till vägunderhållet böra med bibehållande av nu gällande bidragsprocenttal
beräknas å 1940 års underhållskostnader. Dessa kunna emellertid
53
ej slutligt fastställas förrän under våren 1941. Att dröja med utbetalningen
av bidragen till denna tidpunkt anser jag mig icke böra ifrågasätta liksom
ej heller, att förskottsbidrag utbetalas i början av nästa budgetår för att
sedan gå i avräkning mot de slutliga bidrag, som skulle tillkomma respektive
vägdistrikt. 1 stället anser jag mig böra förorda, att vägunderhållsbidraget
beräknas på det belopp, vartill 1940 års underhållskostnad redan nu kan
skäligen uppskattas. Härigenom vinnes den fördelen, att anslaget till bidrag
till vägunderhållet på landet m. m. kan anvisas med ett redan från början
bestämt belopp. Fördelningen av detta mellan de olika vägdistrikten förutsättes
skola verkställas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därvid styrelsen
skulle utgå från vägdistriktens stater och det undersökningsmaterial
rörande vägunderhållet under åren 1937 och 1938, som för närvarande är
under bearbetning inom styrelsen av en för ändamålet särskilt anlitad vägunderhållsinspektör.
Då enligt vad jag inhämtat utredningen fortskridit så
långt, att av densamma i stort sett torde framgå storleken av de underhållskostnader
vart och ett vägdistrikt skäligen bör nedlägga för att hålla vägarna
i tillfredsställande stånd, torde densamma vara väl lämpad att läggas till
grund för en i möjligaste mån rättvis fördelning av här ifrågasatt slag. Genom
att varje vägdistrikt skulle tilldelas ett till sin storlek på förhand bestämt
bidrag, vinnes ytterligare den fördelen, alt vägdistrikten kunna antagas
komma att iakttaga större sparsamhet vid underhållsarbetenas bedrivande
än örn enligt nu gällande princip kostnader för ett arbete, även om
detsammas utförande utan större olägenhet kunnat anstå, alltid får inräknas
i det belopp, varå statsbidraget för därpå följande år beräknas. Under
nu rådande särskilda förhållanden, då det är av största vikt, att statsutgifterna
överhuvud nedbringas till vad som kan anses oundgängligen nödvändigt,
anser jag nu berörda förhållande vara av särskild betydelse.
I skrivelse nr 6/1940, p. 9, i anledning av Kungl. Majlis förenämnda förslag,
uttalade riksdagen, bland annat, att vikten av att nedbringa underhållskostnaderna
självfallet förtjänade allvarlig uppmärksamhet i då rådande
läge. En tillfredsställande besparingseffekt syntes emellertid kunna nås utan
övergång till ett nytt system med de vanskligheter en sådan övergång medförde.
I dylikt syfte borde bidragsprocenten för budgetåret 1940/41 sänkas
från 85 till 75 procent. För ödebygdsvägarnas del hade dock riksdagen ansett
dåvarande bidragsnorm av 95 procent böra bibehållas. Riksdagen beslöt
i enlighet härmed och avslog sålunda Kungl. Majlis förslag till förordning
angående statsbidrag till vägunderhåll och vinterväghållning på landet under
år 1940.
Vid 1941 års riksdag framlade Kungl. Majit (statsverksprop. 1/1941 sjätte
huvudtiteln p. 7) ånyo förslag till förordning angående dylikt statsbidrag
under år 1941, enligt vilket till vägdistrikt skulle, i mån av tillgång å därtill
anslagna medel, lämnas statsbidrag med 85 procent av det belopp, vartill
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vägunderhållsinspektion beräknade distriktets
kostnad för vägunderhåll och vinterväghållning under året skäligen
böra uppgå. I fråga örn ödebygdsväg skulle bidraget dock, efter i (ivrigt
samma grunder, utgå nied 95 procent.
Statsutskottet (ull. nr 6 p. 7) hemställde, att riksdagen måtte med avslag
på Kungl. Maj:ts förslag lill förordning angående statsbidrag till vägunderhåll
och vinterväghållning på landel under år 1941, besluta all nämnda stats
-
— 54 —
bidrag skulle, efter i huvudsak oförändrade grunder i övrigt, för nämnda
år utgå med 85 procent, dock att till kostnader för underhåll av ödebygdsväg
och vinterväghållning å sådan väg tilläggsbidrag med 10 procent finge
lämnas.
Riksdagen beslöt emellertid i skrivelse nr 170 att statsbidrag skulle för
samma år utgå med 95 procent beträffande ödebygdsväg och i övrigt med
85 procent, under iakttagande att bidraget bestämdes till vinterväghållningen
enligt då gällande grunder och till underhållet i övrigt enligt de av Kungl.
Maj:t föreslagna grunderna.
I statsverkspropositionen till 1942 års riksdag, sjätte huvudtiteln, sid. 36,
förklarade vederbörande departementschef att, då systemet med statsbidrag
efter beräknade stater för vägunderhållet under barmarkstiden visat sig
ägnat att befordra planmässighet och sparsamhet vid vägunderhållets bedrivande,
han ansåge sig böra förorda, att detta system för år 1942 och tills
vidare gåves fortsatt tillämplighet. I anslutning härtill föreslog Kungl. Maj:t
riksdagen godkänna i propositionen framlagt förslag till förordning om
ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förenämnda förordning den 30 juni 1936 (nr
451). Kungl. Majit föreslog vidare riksdagen att höja anslaget till bidrag till
vägunderhållet på landet med 5,400,000 kronor till 43,400,000 kronor.
Statsutskottet (uti. nr 6) anförde i anledning härav bland annat, att utskottet
i likhet med departementschefen funnit det ännu vara för tidigt att
fälla ett slutgiltigt omdöme örn detta nya system. Att märka vore att några
mera definitiva beräkningar om utfallet i olika avseenden inom landets 170
vägdistrikt ännu ej förelåge för år 1941. Utskottet, som likväl ansett sig böra
tillstyrka det av Kungl. Majit framlagda förslaget till förordning i ämnet,
förutsatte dock, att verkningarna av det nya systemet noggrant följdes samt
att erfarenheterna härav samlades och förelädes en kommande riksdag i samband
med frågan örn de nya grundernas fortsatta bestånd.
Kungl. Majits förenämnda förslag bifölls av riksdagen (skrivelse nr 6).
Under § 19 i sin år 1941 avgivna berättelse lämnade revisorerna en redogörelse
för vissa iakttagelser beträffande 1941 års statsbidrag till vägunderhåll.
Av nämnda redogörelse framgick, att statsbidrag enligt den av 1941
års riksdag beslutade beräkningsmetoden — innebärande att statsbidrag
skulle utgå på en för år 1941 beräknad kostnad för vägunderhåll — utbetalats
med i runt tal 3 miljoner kronor högre belopp än om bidrag utgått
enligt den gamla metoden å 1940 års verkliga kostnader. Aven innevarande
års revisorer hava ansett det vara av intresse att göra en jämförelse mellan
under år 1942 utbetalat statsbidrag för vägunderhåll och vad som skolat
utbetalas, örn 1941 års verkliga underhållskostnader legat till grund för statsbidraget.
De olika kostnaderna framgå av efterföljande sammanställning.
— 55 —
Län |
1941 års |
1942 års |
Statsbidrag |
Utbetalt |
På grund av |
1 |
2 |
8 |
4 |
5 |
|
Stockholms............. |
2,588,476 |
2,901,200 |
2,200,205 |
2,466,020 |
265,815 |
Uppsala................ |
1,151,286 |
1,409,800 |
978,593 |
1,198,330 |
219,737 |
Södermanlands.......... |
1,355,260 |
1,511,200 |
1,151,971 |
1,284,520 |
132,019 |
Östergötlands........... |
1,898,360 |
2,026,50u |
1,Hl 3,606 |
1,722,525 |
108,919 |
Jönköpings.............. |
1,857,437 |
2,132,000 |
1,578,821 |
1,812,200 |
233,379 |
Kronobergs............. |
1,575,017 |
1,702,800 |
1,338,764 |
1,447,380 |
10*,616 |
Kalmar................. |
1,549,650 |
1,686,900 |
1,317,203 |
1,4.)3,865 |
116,662 |
Gotlands................ |
6u4,o96 |
777,000 |
513,482 |
660,450 |
146,968 |
Blekinge................ |
673,043 |
746,000 |
572,087 |
634,lo0 |
62,013 |
Kristianstads............ |
2,542,232 |
2,721,000 |
2,161,897 |
2,312,850 |
151,953 |
Malmöhus.............. |
2,778,110 |
2,807,000 |
2,361,394 |
2,385,950 |
24,556 |
Hallands............... |
1,517,988 |
1,573,800 |
1,290 290 |
1,337,730 |
4:,440 |
Göteborgs och Bohus .... |
1,751,004 |
1,795,0 « |
1,488,353 |
1,525,750 |
37,397 |
Älvsborgs............... |
2,227,508 |
2,583,100 |
1,893,382 |
2,195,635 |
302,253 |
Skaraborgs ............. |
1,725,700 |
1,980,700 |
1,466,845 |
1,683,595 |
216,750 |
Värmlands.............. |
2,136,118 |
2,411,loO |
1,815,786 |
2,049,885 |
234,099 |
Örebro................. |
1,708,247 |
1,775,200 |
1,452,010 |
1,508,920 |
56,910 |
Västmanlands........... |
l,153,o79 |
1,205,400 |
980,117 |
1,024,590 |
44,473 |
Kopparbergs............ |
2,212,811 |
2,598,600 |
1,881.213 |
2,209,760 |
328,547 |
Gävleborgs ............. |
1,692,009 |
1,871,800 |
1,438,208 |
1,591,030 |
152,822 |
Västernorrlands......... |
2,934,308 |
3,122,400 |
2,498,709 |
2,657,640 |
158,931 |
Jämtlands.............. |
1,955,000 |
2,386,900 |
1,669,015 |
2,038,365 |
369,350 |
Västerbottens........... |
2,917,900 |
3,408,400 |
2,507,014 |
2,926,220 |
419.206 |
Norrbottens ............ |
2,928,609 |
3,250,200 |
2,501,295 |
2,777,850 |
276,555 |
Kronor |
45,433,248 |
50,384,000 |
38,660,260 |
42,885,160 |
4,215,900 |
Av ovanstående sammanställning framgår, att statsbidrag enligt den nya
beräkningsmetoden utbetalats med 4,215,900 kronor högre belopp än om bidrag
utgått enligt den gamla metoden å 1941 års verkliga kostnader. Då merkostnaden
för år 1941 enligt revisorernas berättelse för nämnda år uppgått
till 2,941,480 kronor har sålunda merkostnaden för statsverket under de två
år den nya beräkningsmetoden tillämpats, uppgått till sammanlagt 7,157,380
kronor.
1 detta sammanhang torde dock böra erinras om att flera omständigheter
samverkat till att under de båda senaste åren hålla nere vägunderhållskostnaderna
på en i jämförelse med tidigare år mycket låg nivå. Med hänsyn till
det stalsfinansiella läget hava vägstyrelserna tidigare erinrats örn nödvändigheten
av att begränsa vägunderhållskostnaderna lill det oundgängligen nödvändiga.
I allmänhet hava också vägstyrelserna ställt sig dessa direktiv till
efterrättelse.
Därtill har kommit att på grund av brist på drivmedel och gummiringar
motortrafiken på de allmänna vägarna mycket starkt inskränkts, varigenom
förslitningen av vägarna också i motsvarande mån minskats och underhållet
blivit lättare och billigare.
Att dessa omständigheter skulle åstadkomma en så stor minskning av
kostnaderna för vägunderhållet som här skett har svårligen kunnat förutses.
— 56 —
Revisorernas
otta! an de.
Iakttagelser
rörande intagande
av
enskilda
vägar till
allmänt underhåll
beträffande
vinterväghållningen.
Dessa förhållanden måste emellertid beaktas, om man skall få en riktig uppfattning
om den utveckling, som de i denna paragraf gjorda siffersammanställningarna
avse att belysa.
Revisorerna anse sig vidare icke kunna underlåta att omnämna, att, enligt
vad revisorerna inhämtat, vägskatten i medeltal för riket år 1943 kommer
att utgöra 34 öre per vägskattekrona, under det att densamma för år
1942 var 91 öre, för år 1941 1 krona 33 öre och för år 1940 1 krona 42 öre
per vägskattekrona. Av landets 170 vägdistrikt hava 40 distrikt för år 1943
beslutat en utdebitering av 50 öre och därunder. I 73 distrikt har någon vägskatt
icke utdebiterats.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har statsutskottet vid 1942
års riksdag förutsatt att verkningarna av det nya systemet noggrant följas
samt att erfarenheterna därav samlas och föreläggas en kommande riksdag
i samband med frågan om de nya grundernas fortsatta bestånd.
Revisorerna hava i anledning härav ansett sig böra bringa de nu gjorda
iakttagelserna till riksdagens kännedom.
§ 17.
Med stöd av lagen den 7 juni 1934 om allmänna vägar äger länsstyrelse
förordna örn inrättande av särskild vinterväg, varmed förstås »för den allmänna
samfärdseln allenast vintertiden avsedd körled, som prövas nödig».
Sådan vinterväg hålles av vederbörande vägdistrikt eller stad. Till kostnaderna
härför utgår statsbidrag efter samma grunder som till den allmänna
väghållningen i övrigt.
Enligt gällande grunder för statsbidrag till den allmänna väghållningen
lämnas statsbidrag till vinterväghållningen med 85 procent av vägdistrikts
verkliga kostnad under nästföregående år, dock att till kostnader för vinterväghållning
å ödebygdsväg särskilt tilläggsbidrag med 10 procent lämnas utöver
vad nyss sagts.
Till revisorernas kännedom har kommit, att länsstyrelsen i Västerbottens
län under senare år, huvudsakligen 1936—1941, i stor utsträckning med avseende
å enskilda vägar förordnat, att de skola hållas såsom särskilda vintervägar.
Sådana förordnanden hava, enligt uppgift av vägingenjören i länet,
meddelats beträffande enskilda vägar med en sammanlagd väglängd av 2,174
km. I ej ringa omfattning har länsstyrelsen förklarat vintervägarna vara
av ödebygdsvägs natur. I samtliga fall har föreskrivits, att vägarna ifråga
skola hållas fria från hinder av snö och is i den utsträckning som erfordras
för samfärdsel med åkdon, framfört av dragare. Motorfordonstrafik har icke
förutsatts i något fall. Beträffande 55 procent av de indömda vägarna har
länsstyrelsen fastställt ploglagsindelning. I vissa fall har skyldigheten för vederbörande
vägdistrikt att bekosta vinterväghållningen begränsats till viss
kostnad per km. och vinterperiod. Enligt revisorerna tillhandakommen upplysning
har indömandet av ovanberörda vintervägar medfört en kostnadsökning
för staten av omkring 73,000 kronor för år.
— 57 —
Av besluten om inrättande av vintervägarna framgår, att besluten i flera
fall meddelats i anledning av framställning av enskilda fastighetsägare om
bidrag till vinterväghållningen och utan att yrkande gjorts örn vägens förklarande
för särskild vinterväg. Ehuru vägstämmans hörande är i lag föreskrivet,
har länsstyrelsen, såvitt besluten utvisa, i de flesta fall nöjt sig med
att före besluts meddelande inhämta vägstyrelsens och vägingenjörens yttranden.
Enligt vad revisorerna erfarit har länsstyrelsen numera i åtskilliga fall
indragit till vinterväghållning indömda enskilda vägar, sedan intressenterna
efter ansökan erhållit bidrag till vägunderhåll och vinterväghållning från anslaget
för statsbidrag till enskild väghållning. Enligt gällande bestämmelser
utgår statsbidrag till vägunderhåll och vinterväghållningen å enskild väg
med 50 procent — i undantagsfall 60 procent — av den uppskattade kostnaden.
Jämväl inom Norrbottens län synas enskilda vägar genom beslut av länsstyrelsen
hava förklarats skola hållas såsom särskilda vintervägar. Enligt
vad revisorerna inhämtat har sålunda länsstyrelsen i nämnda län fastställt
ploglagsindelning för ett antal särskilda vintervägar, omfattande en viiglängd
av omkring 600 km. inom Arjeplogs vägdistrikt, vilka prövats nödiga för den
allmänna samfärdseln allenast vintertid.
Till de allmänna vägarna höra även de »särskilda vintervägar, som av ålder
funnits eller nödiga prövats». Därmed avsågos tidigare de isvägar över
sjöar och mossar, varom stadgades i 25 kap. 7 § byggningabalken. Syftet
med inrättandet av särskild vinterväg torde ursprungligen hava varit att
åstadkomma en för den allmänna samfärdseln nödig trafikled mellan orter,
vilka icke under annan tid av året kunde förbindas med varandra genom väg.
Förutsättningen för inrättande av särskild vinterväg är enligt gällande lag
att vägen är nödig för den allmänna samfärdseln och följaktligen densamma
som för byggande av landsväg. Då väghållare principiellt är skyldig att
bygga landsväg, så snart den är nödig för den allmänna samfärdseln, kan
inrättandet av särskild vinterväg endast ifrågakomma, då visst trafikbehov
icke kan på grund av terrängförhållanden eller utan oskäliga kostnader
tillgodoses genom landsväg.
Med nu angivna innebörd av begreppet särskild vinterväg kan med fog
ifrågasättas, om det överhuvud är möjligt att besluta att en enskild väg skall
hållas såsom särskild vinterväg. Är den enskilda vägen nödig för den allmänna
samfärdseln, skall den principiellt intagas till allmänt underhåll; något
utrymme finnes då icke för särskild vinterväg. Om emellertid den allmänna
samfärdselns behov av trafikleden antages vara inskränkt till vintertiden,
kan det naturligtvis ur ekonomiska synpunkter vara praktiskt att
göra den enskilda vägen till särskild vinterväg. En sådan lagtillämpning har
emellertid icke avsetts med nu gällande bestämmelser. Det måste ock betonas,
att de fall, då den allmänna samfärdselns behov av trafikleden är inskränkt
lill allenast vintertiden, torde vara mycket få och icke kunna ut
-
Revisorernas
uttalande.
— 58 —
göra det verkliga motivet till att göra en så stor del —- sannolikt större delen
— av Västerbottens läns enskilda vägar till särskilda vintervägar.
Det verkliga motivet till det tillämpade förfaringssättet måste fastmer antagas
vara en önskan att bereda de enskilda väghållarna en lättnad i deras
bördor. Detta antagande vinner stöd av den utredning, som varit tillgänglig
för revisorerna. Sålunda har länsstyrelsen i flera fall i anledning av framställning
om bidrag till den enskilda väghållningen utan formligt yrkande
förordnat, att de enskilda vägarna skola hållas såsom särskilda vintervägar.
Vidare har länsstyrelsen i ett stort antal fall, sedan för enskilda vägar, som
förklarats för vintervägar, beviljats bidrag ur anslaget till enskild väghållning,
förordnat att vägarna skola indragas från allmänt underhåll. Vid ett
tillfälle indrogs av sådan anledning icke mindre än 10 vintervägar på en
gång, något som tydligt visar, att det icke varit den allmänna samfärdselns
behov av vägarna som varit avgörande. Att samfärdselns behov av vägarna
icke kan hava varit så stort framgår även därav, att i besluten örn inrättande
av vintervägar intagits bestämmelse örn att vägarna endast skola vara öppna
för trafik med åkdon, framförda av dragare. Vad som framför allt talar för
det antagna motivet till inrättandet av dessa vintervägar är den utsträckning,
i vilken systemet tillämpats. Det är uppenbarligen icke möjligt att en så stor
del av de enskilda vägarna i Västerbottens län vintertid varit nödiga för den
allmänna samfärdseln. Antagandet vinner även stöd i det förhållandet att de
enskilda vägintressenterna i stor utsträckning gjorts till snöploglag, varigenom
intressenterna fått själva utföra vinterväghållningen mot full ersättning.
Då inrättande av vinterväg såsom nämnts förutsätter, att vägen skall vara
nödig för den allmänna samfärdseln, kan den följaktligen aldrig göras till
ödebygdsväg, varmed avses väg, som icke är nödig för den allmänna samfärdseln
men likväl är till gagn för det allmänna såsom ägnad att främja
landets uppodlande och bebyggande. Länsstyrelsens i Västerbottens län i det
föregående omnämnda förfarande att i ett flertal fall förordna, att vintervägarna
skola vara av ödebygdsvägs natur, kan sålunda icke vara förenligt
med gällande lag. Genom detta förfarande har statsbidrag till kostnaden för
vinterväghållningen höjts med 10 procent.
Anmärkningsvärt är även, att underrättelse om att enskilda vägar intagits
till allmänt underhåll beträffande vinterväghållningen icke — på sätt föreskrivits
genom Kungl. Maj:ts cirkulärskrivelse till länsstyrelserna den 20 januari
1939 — i något fall lämnats väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Genom ovan anmärkta förhållanden hava vägbehoven i Västerbottens och
Norrbottens län i väsentligt större utsträckning än i övriga delar av riket tillgodosetts
genom allmän väg.
Revisorerna hava funnit det påtalade förhållandet — icke minst med hänsyn
till det förestående förstatligandet av vägväsendet -—- vara av den vikt,
att de ansett sig böra bringa detsamma till riksdagens kännedom.
— 59 —
§ 18.
Bestämmelse!- angående utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser
äro meddelade i en av Kungl. Maj:t den 5 mars 1920 utfärdad förordning (nr
130) med däri sedermera genom kungörelserna nr 408/1930 och 177/1933
vidtagna ändringar. Enligt dessa bestämmelser gäldas postavgifter för tjänsteförsändelser
beträffande telegrafverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk,
domänverket oell riksbanken särskilt för varje verk och utbetalas av
vederbörande styrelse från under dess förvaltning ställda medel till generalpoststyrelsen.
I fråga om övriga tjänstebrevsberättigade utanordnar statskontoret
till generalpoststyrelsen postavgifter med ett gemensamt belopp från ett
å riksstatens sjätte huvudtitel uppfört anslag (1942/43: VI. E 3 Postavgifter
för tjänstebrev och dylika försändelser). Ersättningsbeloppen utgå i förhållande
till postverkets frankoteckensuppbörd med visst procenttal, som fastställes
särskilt för vart och ett av de förut angivna verken och gemensamt
för övriga tjänstebrevsberättigade. Procenttalet bestämmes i förra fallet av
generalpoststyrelsen och vederbörande verksstyrelse samt i senare fallet av
generalpoststyrelsen och statskontoret. Undersökning, huruvida fastställt
procenttal bör ändras, verkställes enligt § 2, andra stycket, tjänstebrevsförordningen,
när sådant påfordras av generalpoststyrelsen eller vederbörande
utbetalande styrelse respektive statskontoret. Första gången fastställdes procenttalet
på grundval av exakta uppgifter för åren 1910—1918.
För de tjänstebrevsberättigade, beträffande vilka omförmälda ersättning
gäldas från ovannämnda riksstatsanslag, bestämdes procenttalet år 1920 till
sex. Jämlikt beslut av generalpoststyrelsen och statskontoret höjdes sedermera
detta procenttal från och med den 1 januari 1931 till sju. Sistnämnda
höjning var närmast en följd av en under tiden 15 januari 1927—31 januari
1928 verkställd undersökning. Denna undersökning ingick såsom ett led i en
större utredning angående tjänstebrevsrättens omfattning.
Genom beslut den 9 december 1938 förordnade Kungl. Maj:t, att en ny undersökning
skulle företagas med början den 1 februari 1939 och omfatta
samtliga tjänstebrevsberättigades tjänstepost. Undersökningen, som avslutades
den 31 juli 1939, gav vid handen, alt under den tid, som förflutit sedan
föregående undersökning verkställdes, tjänsteposten hade betydligt ökats i
förhållande till övrig post. Jämlikt överenskommelse mellan statskontoret
och generalpoststyrelsen höjdes därför procenttalet till åtta från och med
den 1 januari 1940. Jämväl beträffande vissa andra i § 1 tjänstebrevsförordningen
omförmälda myndigheter höjdes procenttalet.
I § 3 tjänstebrevsförordningen föreskrives att å adressidan av tjänsteförsändelse
skall genom avsändarens försorg meddelat tryck eller stämpel eller
ock skriftligen angivas försändelsens egenskap av tjänsteförsändelse samt
avsändande myndighets namn eller avsändarens tjänsteställning. Verkställas
dessa anteckningar skriftligen, skall därunder anbringas avsändarens egenhändiga
namnteckning.
Enligt § 7 mom. 1 samma förordning stadgas, att i § 3 omförmäld be -
visa iakttagelser
rörande
tjänstebrevsrätten.
— 60 —
teckning, varigenom försändelse angives såsom tjänsteförsändelse, liksom
ock frankotecken, som utlämnats till tjänstebrevsberättigad för frankering
av tjänsteförsändelser till utrikes ort, icke få användas för andra postförsändelser
än sådana, som i tjänsteärenden avfärdas från de myndigheter
m. fl. som erhållit tjänstebrevsrätt.
Jämlikt § 7 mom. 3 tjänstebrevsförordningen, sådant detta moment lyder
enligt kungörelsen den 4 december 1930 (nr 408), må försändelse, vilken på
grund av vikt, omfång eller beskaffenhet i övrigt icke lämpar sig för befordran
med post eller som med tillämpning av gällande postavgifter vid
dylik befordran skulle draga större transportkostnad än vid anlitande av
annat befordringsmedel, icke försändas med posten såsom tjänsteförsändelse,
därest annat försändningssätt utan olägenhet kan användas. För tjänsteförsändelse
må, enligt samma moment, hos postverket påfordras assurans, rekommendation,
mottagningsbevis, il- eller expressbefordran allenast för den
händelse sådant finnes oundgängligen erforderligt.
I samband med behandlingen år 1932 av förslagsanslaget till posta vgifter
för tjänstebrev och dylika försändelser (statsverkspropositionen, sjätte huvudtiteln,
punkt 55) framlades förslag till åtgärder för begränsning av statsverkets
kostnader för berörda ändamål. Chefen för kommunikationsdepartementet
förklarade sig därvid beredd tillstyrka en reglering av tjänstebrevsrätten
i enlighet med vad av statskontoret och generalpoststyrelsen
ifrågasatts med vissa av statens organisationsnämnd angivna jämkningar.
Berörda förslag avsåg i huvudsak en sådan begränsning av de tjänstebrevsberättigades
antal, att tjänstebrevsrätt skulle tillkomma — förutom organ
för statsförvaltningen — endast sådana anstalter och institutioner, vilkas
verksamhet avsåge allmänna ändamål av den betydelse, att desamma borde
helt tillgodoses av .statsmedel. I samband därmed framhöll departementschefen
—■ under erinran att förmånen av fri tjänstepost understundom utnyttjats
på sätt och i en omfattning, som vid tjänstebrevsrättens beviljande
näppeligen avsetts — att vad med anledning därav i ärendet föreslagits borde
till den del, detsamma ej redan föranlett åtgärd, efter eventuell ytterligare
utredning komma under övervägande.
I skrivelse den 16 mars 1932, nr 6 A, avgav riksdagen under punkten 44
yttrande i anledning av berörda förslag. Riksdagen anslöt sig därvid till av
departementschefen uttalad uppfattning, att en revision av den nuvarande
tjänstebrevsrätten vöre påkallad såväl av besparingsskäl som med hänsyn
till skedda missbruk av densamma. Av riksdagens skrivelse framgick, att
riksdagen särskilt uppmärksammat, hurusom avsevärda merkostnader åsamkats
staten genom att tjänsteförsändelserna befordrades under assurans eller
rekommendation ävensom att ilbefordran av tjänsteförsändelser syntes förekomma
i onödigt stor omfattning. Vidare ansåg riksdagen vissa inskränkningar
påkallade uti den — i all synnerhet bland vissa tjänstebrevsberättigade,
icke statliga institutioner — förekommande spridningen av masskorsband
och tryckta meddelanden av olika slag. Riksdagen fann det angeläget, såväl
att de bestämmelser fullständigades, som Kungl. Majit den 4 december 1930
— 61 —
utfärdat till förekommande av dels att postledes i tjänsteväg befordrades
alltför tunga och stora försändelser, för vilka annat befordringssätt vore
lämpligare, dels ock att assurans m. m. av tjänsteförsändelser onödigtvis
påkallades, som ock att i övrigt erforderlig kontroll utövades över att tjänstebrevsrätten
ej missbrukades, allt i syfte att nedbringa de för närvarande synnerligen
dryga omkostnaderna härför.
Genom cirkulär den 30 juni 1932 (nr 360) till samtliga tjänstebrevsberättigade
angående åtgärder för begränsning av statsverkets kostnader för
tjänstebrev och dylika försändelser förständigade Kungl. Maj:t samtliga
tjänstebrevsberättigade alt, en var inom sitt verksamhetsområde, söka åstadkomma
största möjliga begränsning av tjänstepostens omfattning, därvid vederbörande
särskilt hade att noggrant beakta bestämmelserna i kungörelsen
den 4 december 1930 (nr 408) örn ändring i § 7 i förordningen den 5 mars
1920 (nr 130) angående utgörandet av postavgifter för tjänsteförsändelser
samt jämväl angelägenheten av att största varsamhet iakttoges vid tjänstebrevsrättens
utnyttjande för massförsändelser, i ali synnerhet för distribution
av tryck, som avsåge propaganda för tjänstebrevsberättigade, icke statliga
institutioner, sådana institutioners ekonomiska verksamhet eller dylikt.
Kostnaderna för tjänsteförsändelser framgå av nedanstående inom generalpoststyrelsen
upprättade sammanställning.
1 Budgetår |
Influtet från statskontoret |
Influtet från kr. |
Influtet kr. |
||||
för vanliga kr. |
för tjänste-försändelser |
för militär-brev kr. |
för krono-och värn-skatteupp-börden på |
Summa kr. |
|||
1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 |
4.681.100: -4,959,400: — |
83,067: 91 |
12,822: 50 |
803,700: -1,071,900: — |
5,484,900: -6,044,122:50 |
1,258,300: — |
159,738: 24 |
Revisorerna hava funnit anledning att närmare taga del av resultatet av de
undersökningar, som inom generalpoststyrelsen verkställts beträffande tjänstebrevsrättens
utnyttjande under senare år. Följande fall, där vederbörande ansett
sig kunna använda tjänsteförsändelse, hava därvid särskilt ådragit sig
revisorernas uppmärksamhet.
Ett pastorsämbete har använt tjänstebrevkort med inbjudan till julfest.
Ett annat pastorsämbete har vid olika tillfallen avlåtit ett större antal tjänstebrev
med kallelse till kyrklig syförenings sammankomster och symöten.
En kyrkoadjunkt har avsänt brev med meddelanden till forna konfirman- * *
1 Beloppet är mindre än under föregående budgetår, enär 402,500 kr., utgörande ersättning
för 1941/42 års kronoskatteuppbörd under andra uppbördsterminen, inflöt först i juli 1942.
* Krigskonjunkturskatt.
— 62 —
der, innehållande hälsningar och lyckönskningar på födelsedag. I häröver
avgiven förklaring har vederbörande framhållit, att han tillskrivit konfirmanderna
i egenskap av deras själasörjare och ej såsom privatman.
En stiftsadjunkt har avsänt två paket innehållande idrottspris.
En lokalkrets av Svenska röda korset har avlåtit-cirka 670 brevkort med
tillkännagivande om soaré med tombola. En annan lokalkrets har avlämnat
c:a 60 brev innehållande upprop om insamling till kårens ledare på hans 40-årsdag. Försändelserna postbefordrades icke, utan återställdes till avsändaren.
Vissa andra lokalkretsar hava låtit inkassera medlemsavgifter medelst
tjänstepostförskott, varav i ett fall postförskotten (c:a 200 stycken) vägrats
inlämning vid vederbörande postkontor men sedan avlämnats vid annan
postanstalt. .g
En lokalkrets av Svenska blå stjärnan har utsänt omkring 800 försändelser
innehållande tryckta kort med vädjan örn ekonomiskt bidrag eller örn
medlemskap jämte postanvisningsblanketter.
En lottakår har avsänt 160 försändelser med inbjudan till kräftsupé. Vissa
andra lottakårer hava avlämnat ett stort antal försändelser innehållande teckningslistor
för gåva till kårordförande eller föreningsfunktionär.
En luftvärnsförening har avsänt försändelser med meddelande angående
anordnande av supé med dans.
En fältpost har avsänt postpaket innehållande en klänning och ett tillslutet
brev. En annan fältpost har avsänt ett paket, innehållande brännvin (flaskan
krossad under transporten) samt en matsedel med vissa personliga meddelanden.
Från officersmässen vid ett regemente har avsänts ett tjänstepaket innehållande
400 cigarretter, 1 liter brännvin och */2 Eter konjak.
En beställningshavare vid marinen (fältpost) har i en till Aktiebolaget
Stockholmssystemet i Stockholm adresserad försändelse insänt motbok och
transportkort jämte anhållan om förnyelse av nämnda kort.
En värnpliktig vid viss fältpost har till privatperson avsänt paket, innehållande
lakan, örngott, handdukar samt klädespersedlar.
En befattningshavare vid centrallasarett har med anlitande av lasarettets
tjänstebrevsrätt avsänt ett konvolut innehållande ammunition till pistol samt
en plakett, utgörande pris i skyttetävling.
I ett flertal fall har observerats att försändelser, för vilka på grund av
deras vikt, omfång eller beskaffenhet i övrigt järnvägstransport bort anlitas,
försänts med post såsom tjänsteförsändelse.
En försvarsväsendet tillhörande myndighet har sålunda vid olika tillfällen
såsom tjänsteförsändelse avsänt dels 141 paket med sammanlagd vikt av 1,265
kg avsedda för adressater å sex olika orter, dels 179 paket med sammanlagd
vikt av 1,909 kg avsedda för adressater i fem olika städer samt dels 199
paket å sammanlagt 2,099 kg till adressater i sju olika städer.
Befälhavaren vid en fältpost har avsänt ett större antal tjänstepaket med
varierande vikt — upp till 29 kg — till orter vid järnväg.
— 63 —
Ett garnisonsapotek har avsänt fyra tjänstepaket vägande respektive 15,
20, 22 och 26 kg till apotek å annan ort, varvid dessutom expressutdelning
begärts.
Den av generalpoststyrelsen verkställda utredningen har givit vid handen,
att missbruk av tjänstebrevsrätten i åtskilliga fall förekommit. I stort sett
torde några erinringar i detta hänseende icke kunna göras mot de egentliga
statsmyndigheterna, ehuruväl enskilda befattningshavare i vissa fall utnyttjat
denna rätt i strid med gällande bestämmelser. De framställda anmärkningarna
rikta sig fastmera mot icke-statliga organisationer, särskilt lokalavdelningarna
av desamma. Revisorerna äro av den uppfattningen, att tjänstebrevsrätten
kommit att erhålla en alltför stor omfattning, varigenom kontrollen
över densamma blivit i hög grad försvårad. Enligt revisorernas mening
bör en begränsning av denna rätt kunna ske. Tjänstebrevsrätten synes sålunda
böra förbehållas främst statliga myndigheter med därtill hörande underförvaltningar.
I samband med frågan örn inskränkning av tjänstebrevsrätten
bör jämväl tagas under övervägande spörsmålet om införande av i möjligaste
mån detaljerade bestämmelser örn användande av denna rätt. Då gällande
förordning om postavgifter för tjänsteförsändelser till stor del endast innehålla
föreskrifter örn avräkningsförfarandet i dylika fall, torde en komplettering
av densamma — eventuellt i förening med en av generalpoststyrelsen
utarbetad broschyr i ämnet — vara erforderlig.
Revisorerna, som inhämtat, att spörsmålet örn ändrade bestämmelser rörande
tjänstebrevsrätten för närvarande är föremål för generalpoststyrelsens
uppmärksamhet, anse att ovan anförda synpunkter böra vinna beaktande
vid frågans slutliga avgörande.
Revisorernas
uttalande.
Vissa iakttagelser
beträffande
besparingsåtgärder
inom allmänna
civilförvaltningen.
- 64 —
SJUNDE HUVUDTITELN.
Finansdepartementet.
§ 19.
Kungl. Majit framlade i proposition nr 79 till 1939 års urtima riksdag
förslag till åtgärder för begränsning av statsutgifterna under budgetåret 1939/
40 m. m. I samband med behandlingen av frågor angående allmänna besparingsåtgärder
uttalades i propositionen, att i fråga om omkostnadsanslagen i
första hand borde eftersträvas, att inträdda prisstegringar i möjligaste mån
motvägdes genom sparsamhet i anskaffningar m. m.
Genom cirkulär den 1 december 1939 (nr 831) till statsmyndigheterna angående
vissa besparingsåtgärder anbefallde Kungl. Majit statsmyndigheterna
att noggrant undersöka möjligheterna ali nedbringa utgifterna för omkostnader
samt att skyndsamt vidtaga de besparingsåtgärder, vartill undersökningen
kunde föranleda. Tillika anbefallde Kungl. Majit statsmyndigheterna
att, därest besparingsåtgärd krävde ändring i författning eller annan föreskrift,
till Kungl. Majit eller den myndighet, som eljest utfärdat bestämmelsen,
inkomma med förslag till sådan ändring.
I förenämnda cirkulär erinrades om att i en inom finansdepartementet
upprättad promemoria frågan om de åtgärder, som kunde vidtagas för nedbringande
av statsverkets utgifter för expenser och publikationstryck, upptagits
till behandling. I denna promemoria hade inledningsvis betonats, att
man i nuvarande läge överhuvud icke kunde räkna med att uppehålla förutvarande
standard, samt i anslutning därtill understrukits nödvändigheten av
att myndigheterna noggrant undersökte möjligheterna att nedbringa utgifterna
samt därefter med stöd av undersökningens resultat skyndsamt vidtoge
erforderliga åtgärder. Till ledning för besparingsarbetet hade i promemorian
angivits vissa allmänna riktlinjer. Sålunda framhölls, att nyinköp av möbler,
skriv- och räknemaskiner m. fl. inventarier endast borde ske, när så oundgängligen
erfordrades för arbetets fullgörande. I samband härmed pekades
på möjligheten för myndigheterna att nedbringa kostnaderna för nödvändiga
inventarier genom gemensam upphandling. Därjämte erinrades om de bestämmelser,
som meddelats i Kungl. Majits skrivelse den 28 maj 1926 till
fångvårdsstyrelsen angående fångvårdens persedeltillverkning för andra statsinstitutioners
räkning (SFS 200/1926). Även kostnaderna för inventariernas
underhåll borde i möjligaste mån begränsas. I fråga örn bränsle fästes uppmärksamheten
på de anvisningar, som genom byggnadsstyrelsen meddelats
— 65 —
angående uppvärmning, ventiiering m. m. Även i fråga om elektrisk belysningsström
ansåges vissa besparingar stå att vinna genom iakttagande av försiktighet
med förbrukningen såväl i trappuppgångar, korridorer och dylika
gemensamma lokaler som i arbetsrummen. Vad anginge kostnaderna för renhållning
och tvätt borde enligt promemorian myndigheter, som vore förlagda
till samma ort, söka utnyttja föreliggande möjligheter att genom infordrande
av gemensamt anbud nedbringa kostnaderna för handdukstvätt, fönsterputsning,
golvbehandling o. s. v. Under erinran om de bestämmelser och anvisningar,
som återfunnes i normalpappersförordningen den 12 juli 1907 (nr 55)
och cirkuläret den 20 juni 1924 (nr 396) med bestämmelser rörande inköp
och användning av vissa slag av papper, kuvert och läskpapper hade i promemorian
framhållits att ej sällan användes varor av högre kvalitet än som
vöre nödvändigt. Undersökning borde även verkställas, huruvida förbrukningen
skulle kunna nedbringas jämväl genom att vid maskinskrivning använda
mindre radavstånd. Dessutom påpekades, att tillkännagivanden, som
kungjordes genom annonsering, borde göras så kortfattade som möjligt, att
bokinköpen borde begränsas, varvid särskilt anskaffningen av lagböcker, kalendrar,
almanackor och dylikt borde kunna inskränkas, samt att vid inbindning
av böcker eller handlingar i intet fall — även om fråga vore om
fortlöpande serier —- borde användas dyrbarare band än som motsvarade
det praktiska behovet. Också i fråga örn kostnaderna för publikationstryck
ansåges besparingar möjliga, bland annat genom att meddelanden, som ej
krävde omedelbar publicitet, sammanfattades periodvis, genom borttagande,
där så borde ske, av ingresser och namnunderskrifter, och genom minskning
av antalet kostnadsfritt tillhandahållna exemplar och av omfattningen avupplagor
m. m.
I cirkulär till statsmyndigheterna den 4 januari 1940 (nr 37) angående
begränsning av vikariatsförordnande m. m. anbefallde Kungl. Maj:t statsmyndigheterna
att icke i annat fall än då så prövades oundgängligen erforderligt,
meddela förordnande för tjänsteman att såsom vikarie uppehålla
befattning, att i möjligaste mån begränsa nyanställning av icke-ordinarie personal
och anlitande av tillfällig arbetskraft ävensom sådan tjänstgöring utöver
fastställd arbetstid, för vilken övertidsersättning finge utgå, samt att
tillse att stadgad arbetstid i full utsträckning utnyttjades.
Tillika anbefallde Kungl. Maj:t statsmyndigheterna att i all den utsträckning,
förhållandena medgåve, begränsa meddelandet av partiella ledigheter,
som föranledde att vikarier måste förordnas för fullgörande av vissa med
tjänsterna förenade göromål. I de fall, där sådan ledighet redan beviljats,
borde myndigheterna upplaga till omprövning, huruvida anordningen fortfarande
behövde bibehållas. Anmälan örn de fall, då redan beviljade partiella
ledigheler av nyss angivna beskaffenhet ansåges böra alltjämt gälla inom
allmänna civilförvaltningen, skulle jämte redogörelse för skälen härför, så
snart ske kunde, göras hos finansdepartementet. Meddelades inom allmänna
civilförvaltningen framdeles beslut örn sådan partiell ledighet, varom här
5—429252. Rev. berättelse ang. statsverket år 1942. I
— 66 —
vöre fråga, skulle anmälan härom med uppgift om de skäl, som föranlett
beslutet, omedelbart göras hos finansdepartementet.
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka, i
vad mån inom allmänna civilförvaltningen besparingsåtgärder vidtagits i anledning
av ovannämnda av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter.
Vid granskning av ett flertal ämbetsverks och myndigheters räkenskaper
hava revisorerna kunnat konstatera, att, i stort sett, antalet meddelade vikariatsförordnanden
undergått någon minskning. Inom vissa ämbetsverk hava
dylika förordnanden inskränkts väsentligt, i det att vikarier förordnats allenast
å föredragandetjänster (exempelvis byråchefs- och vissa sekreterarebefattningar)
samt å kamrerare-, kassörs- och registratorstjänster. På andra
håll däremot synes någon begränsning i förevarande hänseende icke hava
skett. Vikariatsförordnanden hava sålunda förekommit icke blott å ordinarie
befattningar i olika lönegrader utan även å extra ordinarie tjänster, såsom
kontorsbiträdes-, kanslibiträdes-, kansliskrivare- samt amanuenstjänster
m. fl.
Det är givetvis svårt att avgöra, vilka vikariatsförordnanden, som måste
anses oundgängligen erforderliga. På flera håll förekommer, att i den för
vederbörande ämbetsverk eller myndighet fastställda instruktionen ävensom
i andra författningar bestämmelser intagits örn att vissa ärenden skola handläggas
av särskilda befattningshavare. 1 sådana fall har vikariatsförordnande
i regel ansetts böra meddelas. Ofta hava emellertid dylika bestämmelser intagits
i ämbetsverkens arbetsordningar, vilka utfärdas av verken själva. Något
hinder synes under sådana förhållanden icke hava förelegat för ämbetsverket
att besluta örn den inskränkning i vikariatsförordnanden, som befun
nits påkallad. Det torde emellertid under inga omständigheter kunna anses
nödvändigt eller försvarligt att förordna vikarier å amanuens- och biträdes -tjänster. Även om viss minskning av vikariatsförordnanden sålunda kunnat
konstateras, har denna dock icke skett i sådan omfattning, som med hänsyn
till de utfärdade besparingsföreskrifterna kunnat förväntas. Revisorerna
anse därför ytterligare åtgärder vara erforderliga för nedbringande av statsverkets
kostnader för ifrågavarande ändamål. Förhållandena i övrigt på hithörande
område synas även nödvändiggöra, att en ändring snarast möjligt
kommer till stånd. Borttagandet av vikariatsförordnande medför nämligen
icke blott att befattningshavare går förlustig vikariatsersättning utan även
att han i merithänseende icke får tillgodoräkna den tid. han skött de med
den högre tjänsten förenade göromålen. Den ojämnhet, som i fråga om med
delandet av vikariatsförordnanden förekommit, har haft till följd, att befattningshavare
inom vissa ämbetsverk blivit väl tillgodosedda med meriter,
under det att befattningshavare på andra håll på grund av vidtagna inskränkningar
icke kunnat förskaffa sig sådana i samma utsträckning. Detta måste
givetvis innebära en stor orättvisa, som kan tänkas medföra icke önskvärda
konsekvenser vid ämbetsverkens rekrytering. Revisorerna hava haft under
övervägande olika förslag till åtgärder för nedbringande i största möjliga
utsträckning av statsverkets kostnader för vikariatsförordnanden. Den lämp
-
— 67 —
ligaste utvägen synes revisorerna vara att bestämmelser meddelades därom,
att vikariatsförordnande finge meddelas endast å sådana tjänster som Kungl.
Majit medgivit att de finge uppehållas med vikarier. Vederbörande ämbetsverk
och myndigheter skulle härom hos Kungl. Majit göra framställning. Revisorerna
förutsätta härvid, att vederbörande revisionsmyndigheter skulle
äga tillse, att Kungl. Majits föreskrifter härutinnan följas.
Vad revisorerna här ovan föreslagit har icke avseende å vikariatslön, som
Kungl. Majit jämlikt civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet
äger medgiva.
Vid sin granskning hava revisorerna även funnit, att övertidsersättning
— ehuru någon minskning på vissa håll kunnat konstateras — alltjämt utbetalas
i en omfattning, som icke står i överensstämmelse med Kungl. Majits
här ovan omförmälda besparingsbestämmelser. Revisorerna komma att under
§ 38 i denna berättelse påtala vissa missförhållanden, som i detta hänseende
förekommit vid statens järnvägars kontrollkontor i Tomteboda. Det måste
framstå såsom ett oavvisligt krav, att vederbörande ämbetsverk och myndigheter
genom åstadkommande av en ändamålsenlig organisation av arbetet
och ett effektivt utnyttjande av den fastställda arbetstiden medverka till
nedbringande i möjligaste mån av övertidsersättning.
Beträffande utgifterna å ämbetsverkens och myndigheternas omkostnadsförslag
må anföras följande.
I den i ovannämnda cirkulär den 1 december 1939 (nr 841) omförmälda,
inom finansdepartementet till ledning för besparingsarbetet upprättade promemorian
har framhållits, att nyinköp av möbler, skriv- och räknemaskiner
m. fl. inventarier endast borde ske, när så ouhdgängligen erfordrades för
arbetets fullgörande. Någon minskning i fråga örn sådana nyinköp torde
visserligen hava skett, men nyanskaffning av såväl möbler som andra inventarier
förekommer alltjämt i icke obetydlig utsträckning. Särskilt synes detta
vara fallet i slutet av budgetåret. Revisorerna hava icke kunnat frigöra sig
från den tangen att dessa inköp ofta skett i syfte att före budgetårets utgång
förbruka anvisade expensmedei, ula;, att något direkt påtagligt behov av nyanskaffning
förelegat. Då det torde vara nödvändigt att ytieiiigare nedbringa
statsverkets utgifter för nu ifrågavarande ändamål, anse revisorerna
att den åtgärden bör vidtagas, att mera kostsamma nyinköp av möbler, skrivoch
räknemaskiner m. fl. inventarier icke få göras utan att underställas
Kungl. Maj:ts prövning. Mindre brådskande behov torde kunna anstå, tills
statens krisorgan i en framtid upphöra, då stora lager av staten tillhöriga
inventarier av olika slag bliva disponibla för ämbetsverkens behov. Det torde
böra erinras, att dessa organ under budgetåren 1939/40—-1941/42 inköpt
inventarier för sammanlagt i runt tal 1,220,000 kronor. Jämväl från andra
myndigheter, vilkas verksamhet på grund av nu rådande förhållanden kommit
att utvidgas, torde väsentliga lager av dylika inventarier vara att påräkna
vid kristidens upphörande. För underhåll av redan befintliga inventarier
samt för mindre inköp av sådana torde för varje ämbetsverk och myndighet
böra beräknas ett mindre anslagsbelopp.
— 68
Särskild
lönedomstol.
Under § 28 i sin berättelse påtalade 1940 års revisorer de högst varierande
kostnader, som av statliga ämbetsverk och myndigheter betalades för tvätt
av handdukar och förordade för vinnande av besparingar på detta område
en centralisering av tvätten för de statliga myndigheterna i Stockholm i sådan
form, att fångvårdsstyrelsens arbetskontor övertoge förefintliga hand
duksförråd samt forbonde sig att tillhandahålla rena handdukar i mån av
behov. Någon sådan organisation har emellertid ännu icke kommit till stånd.
Revisorerna, som ånyo haft tillfälle konstatera, att utgifter för ifrågavarande
ändamål ganska väsentligt variera —- från 55 öre till 85 öre per kilogram —
anse, att åtgärder snarast böra vidtagas för åstadkommande av en sådan
centralisering.
Den av revisorerna nu verkställda granskningen har i stort sett givit vid
handen, att besparingar icke vunnits i den utsträckning, som med hänsyn
till Kungl. Maj:ts föreskrifter i ämnet kunnat förväntas. Enligt dessa bestäm
melser har det överlämnats åt vederbörande ämbetsverk och myndigheter att
själva avgöra, i vad mån besparingsåtgärder kunna finnas påkallade. Detta
har även medfört, att vissa ämbetsverk verkställt ganska väsentliga beskärningar
av sina utgifter, medan på andra håll besparingsåtgärder i endast obe ■
tydlig omfattning vidtagits. För att giva ökad effektivitet åt Kungl. Maj:ts
besparingsföreskrifter synes därför erforderligt att åt vederbörande revisionsmyndigheter
eller annat organ uppdrages att övervaka efterlevnaden av dessa
bestämmelser med skyldighet för myndigheten att hos Kungl. Maj:t göra den
anmälan, vartill granskningen givit anledning.
§ 20.
I det följande skola revisorerna upptaga till behandling vissa synpunkter
på önskvärdheten av att tillskapa en särskild lönedomstol.
Till att börja med skall här redogöras för de huvudsakliga regler, som för
närvarande gälla i fråga örn instansordningen m. m. vid tvister om avlöningsförmåner
till statens tjänstemän och. vissa kommunala befattningshavare
m. fl. Därefter skola vissa tidigare förslag till reformer på förevarande område
i korthet beröras. I ett särskilt uttalande komma slutligen att sammanfattas
de synpunkter och önskemål, som framkommit vid frågans behandling hos
revisorerna.
Enligt instruktionen för riksräkenskapsverket åligger det nämnda verk att
till behandling och avgörande upptaga, bland annat, mål, som uppkomma i
anledning av inom riksräkenskapsverket framställda anmärkningar vid de
till verket för granskning ingående räkenskaperna. En motsvarande skyldighet
gäller för de ämbetsverk, vid vilka s. k. specialrevision finnes inrättad. Så
är i huvudsak fallet vid armé-, marin- och flygförvaltningarna samt vid de
affärsdrivande verken.
Beträffande själva anmärkningsförfarandet och den s. k. anmärkningsprocessen
må här hänvisas till den redogörelse, som finnes intagen under
§ 27 i 1940 års revisorers berättelse.
— 69 —
Enligt instruktionen för kammarrätten har kammarrätten, bland annat, att
till prövning upptaga
besvär över förvaltningsmyndigheternas och riksräkenskapsverkets beslut
i anmärkningsmål, dock icke besvär över generaltullstyrelsens beslut i anmärkningsmål,
som avse felaktig tullbehandling;
anmärkningar framställda efter granskning av riksräkenskapsverkets räkenskaper;
besvär
som enligt därom gällande bestämmelser må hos kammarrätten fullföljas
i mål örn avlöningsförmån samt resekostnads- och traktamentsersättning
samt
besvär i mål örn delaktighet i eller avgift till pensionsinrättning eller annan
sådan allmän anstalt eller kassa samt om rätt till pension eller dylik förmån,
där sådan fråga har avseende å pensionering av befattningshavare i statens
tjänst i denna hans egenskap.
Jämlikt lagen av den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt höra till
regeringsrättens prövning besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen
fullföljas i statsdepartementen, i, bland annat,
mål om avlöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärkningsoch
aktoratsarvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån,
hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och dylikt, örn
resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller avgifter till
pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till
pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter eller överenskommelser:
mål
om ersättning till polisman för skada å kläder samt
mål om sådant bidrag eller understöd av statsmedel, som enligt gällande
författningar må beviljas eller skall på rekvisition utbetalas av statskontoret
eller tillsynsmyndighet över registrerade understödsföreningar eller av konungens
befallningshavande, där fråga ej är om bidrag till väg- och brobyggnadsföretag.
Under regeringsrättens prövning falla emellertid icke mål angående statstjänstemäns
löneförmåner m. m. Enligt kungörelsen den 12 december 1924
(nr 528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål
m. m. gäller nämligen, att besvär, som jämlikt tidigare gällande
bestämmelser kunnat hos Kungl. Majit fullföljas i statsdepartementen,
i stället skola fullföljas till kammarrätten i följande mål:
a) mål örn avlöningsförmån, såvitt förmånen enligt fastställd stat eller annan
gällande föreskrift skall utgå under .sådana förhållanden, att fråga, huruvida
förmånen rätteligen åtnjutits, författningsenligt kan såsom anmärkningsmål
komma under kammarrättens prövning;
b) mål om resekostnads- och traktamentsersättning; mål om ersättning till
polisman för skada å kläder; mål om ersättning i övrigt åt befatlningshavare
vid polis- eller åklagarväsendet för av deras verksamhet föranledda utgifter;
allt så vitt därom gäller vad under a) sagts i fråga örn avlöningsförmån; samt
c) mål örn delaktighet i eller avgift lill pensionsinrättning eller annan sådan
— 70 —
allmän anstalt eller kassa samt om rätt till pension eller dylik förmån, där
sådan fråga har avseende å pensionering av tjänsteman eller arbetare i statens
tjänst i denna egenskap eller å familjepensionering av efterlevande till
nu nämnd tjänsteman eller arbetare på grund av hans statsanställning.
Vad sålunda stadgats skall icke äga tillämpning i fråga om förmån eller ersättning,
som utgår från kyrkofonden eller annan ecklesiastik fond. Tvist
härom prövas av regeringsrätten såsom sista instans.
I de under a)—c) nämnda målen är kammarrätten sista instans liksom ock
i anmärkningsmål, såvitt fråga är örn sådan förmån, ersättning, rättighet eller
avgift, som ovan nämnts.
Beträffande statliga tjänstemän gäller alltså enligt kungörelsen 1924: 528,
att tjänsteman äger hos kammarrätten såsom sista instans anföra besvär över
statliga myndigheters beslut angående honom författningsenligt tillkommande
avlönings- och pensionsförmåner samt resekostnads- och traktamentsersättning.
över lokalförvaltnings beslut skola dock besvär först förås hos förvaltningens
centralstyrelse och därifrån till kammarrätten. Är tjänsteman
däremot anställd genom personligt kontrakt och anser tjänstemannen, att
myndighetens tolkning av kontraktsvillkoren är felaktig, torde han hava att
anföra besvär häröver icke hos kammarrätten utan hos Kungl. Majit i statsrådet,
eventuellt med lokalförvaltnings centralstyrelse som mellaninstans. Den
omständigheten, att besvärstiden försuttits, torde emellertid ej hindra befattningshavaren
att ånyo i administrativ ordning anhängiggöra sin talan (se Militieombudsmannens
berättelse 1940 sid. 162 ff.).
Antingen statlig tjänstemans löne- och pensionsförmåner utgå enligt särskild
författning eller enligt personligt kontrakt, äger han efter stämning få
frågan örn storleken av sina löne- och pensionsförmåner m. m. prövad vid
allmän domstol. Denna möjlighet står öppen, även om han försuttit tiden för
anförande av besvär mot myndighetens beslut. Möjligheten att utfå de ytterligare
löneförmåner, vartill tjänstemannen kan vara berättigad, begränsas i
detta fall allenast av de allmänna reglerna om preskription av fordran. Bestämmelserna
om besvärstid för anförande av talan mot myndigheternas beslut
i lönefrågor äro alltså icke av större praktisk betydelse.
Vidare bör observeras, att kollektivavtal skola tolkas av arbetsdomstolen,
vilket även äger tillämpning för de stora grupper statsanställda, vilkas löneförmåner
numera regleras genom sådana avtal.
I anmärkningsmål — d. v. s. mål, som avse av statlig revisor gentemot redogörare
väckt talan om återbetalning av felaktigt utanordna! belopp — riktas
ersättningsanspråk i sådana fall, varom här är fråga, direkt endast mot
redogöraren, d. v. s. den som är ansvarig för den utbetalning, mot vilken i
samband med räkenskapsgranskningen framställes anmärkning. Anses anmärkningen
befogad, ålägges redogöraren ersättningsskyldighet, även om
hans förfarande kan anses rimligt eller ursäktligt. Möjligen har under senare
år i praxis tagits något större hänsyn till de förhållanden, varunder betalningen
skett, än tidigare varit fallet. Grunden för detta vidsträckta s. k. redogöraransvar
inom statsförvaltningen är oklar. Ett liknande ansvar torde ej fö
-
— 71
rekomma i något annat lands statsförvaltning. Anmärkningsmål angående
statstjänstemäns löner avgöras, som nämnts, i sista instans i kammarrätten,
då det gäller tolkningen av en löneförlattning o. d. Är det däremot fråga om
tillämpning av ett personligt anställningskontrakt mellan staten och statstjänsteman,
kan målet fullföljas till regeringsrätten.
Den person, som haft fördel av redogörarens oriktiga utbetalning — den
s. k. sakägaren — kan däremot icke åläggas ersättningsskyldighet i anmärkningsmålet.
Han äger emellertid yttra sig i målet och för ofta det egentliga
försvaret. Ofta — och i fråga om riksräkenskapsverkets utslag regelmässigt
— tillfogas i utslaget, att det står redogöraren öppet att hos vederbörande,
d. v. s. sakägaren, söka sitt åter efter befogenhet. Detta tillägg innebär emellertid
intet juridiskt förpliktande. Om sakägaren vägrar ersätta redogöraren,
måste regresstalan mot sakägaren förås vid allmän domstol. Denna kan därvid
komma till annat resultat än den administrativa domstolen. I ett fall hade
sakägaren till och med ersatt redogöraren, men ansågs det oaktat äga att
efter stämning söka beloppet åter av kronan (NJA 1927 sid. 128). Däremot
anses redogörare, som på grund av utslag i anmärkningsmål utgivit ersättning
till staten, icke sedermera kunna vid allmän domstol söka det utgivna
åter av kronan (NJA 1933 sid. 687).
Anses redogörare vid felaktig utbetalning hava gjort sig skyldig till en mera
uppenbar försummelse, kan han också åtalas för tjänstefel vid allmän domstol
och i samband därmed ådömas skadestånd. Även örn ansvarsyrkande i
sådana fall icke framställes utan endast anspråk å skadestånd göres, är allmän
domstol oförhindrad upptaga frågan örn betalningsansvar till prövning. Den
administrativa vägen med anmärkningsprocess i vanlig ordning anses å andra
sidan kunna användas, även örn redogöraren skulle kunna dömas till ansvar.
(Angående anmärkningsmålen se O. Ekenberg: »Processen i anmärkningsmål»
i Förvaltningsrättslig tidskrift 1938 sid. 349—376).
I fråga om de kommunalanställda gäller, att flertalet sådana befattningshavare
äro anställda enligt villkor, som bestämts av vederbörande kommun
eller efter avtal med befattningshavarna. Tvister härom kunna som regel ej
komma under de administrativa domstolarnas sakliga prövning. Kommunala
beslut kunna visserligen överklagas, men prövningen avser, huruvida beslutet
tillkommit i laga ordning eller klagandens enskilda rätt kränkts. Med hänsyn
till den snäva innebörd, som i praxis givits åt den senare besvärsgrunden —
oftast åberopad i de kommunala lönemålen — kan endast undantagsvis en
sakprövning ske (se härom S. Sjöberg: »Enskild rätt kränkt» i Förvaltningsrättslig
tidskrift 1941 sid. 279 ff.). Emellertid har Kungl. Maj:t för vissa
grupper kommunala tjänstemän i olika författningar utfärdat reglerande bestämmelser.
I det följande redogöres för de viktigaste av dessa.
Folk- och småskollärares avlöning utgår enligt folkskolans avlöningsreglemente,
som i stort sett innehåller samma bestämmelser som de för statligt!
anställda lärare gällande föreskrifterna. Statsbidrag utgår till skoldistrikten
med belopp motsvarande bela den kontanta lönen, minskad med liyresavdraget.
Enligt 6 § 1 mom. 5 punkten i landshövdinginstruktionen tillkommer
— 72 —
länsstyrelse att handhava den administrativa rättskipningen »i tvister om,
huru och till vilket belopp prästerskapets och kyrkobetjäningens samt folkskollärarnas
löningsrättigheter skola utgöras». Motsvarande befogenhet anses
icke tillkomma Överståthållarämbetet. Stadgandet innebär, att länsstyrelsen i
dessa mål fungerar icke blott som besvärsmyndighet beträffande kommunala
beslut utan jämväl som domstol. Även örn laga besvärstid icke iakttagits, kan
länsstyrelsen till följd härav upptaga en fråga till prövning såsom ansökningsmål.
Klagan över länsstyrelsens beslut fullföljes till regeringsrätten. Är folkskollärartjänst
förenad med klockarbefattning, skola dock besvär anföras
från länsstyrelsen till kammarkollegiet och därifrån till regeringsrätten. Beträffande
i landshövdinginstruktionen avsedda löningsrättigheter får talan
icke töras vid allmän domstol. Då Överståthållarämbetet, som nämnts, icke
anses hava samma ställning som länsstyrelserna i detta hänseende, torde lärare
vid Stockholms stads folkskolor vara oförhindrade att draga sina lönefrågor
under allmän domstols prövning.
Begreppet löningsrättigheter anses emellertid icke omfatta pensionsförmåner.
Under allmän domstols prövning höra sålunda frågor örn kommunal
pension till folkskollärare (NJA 1940, sid. 668 ff.). Frågor örn pension enligt
folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen kunna dock komma
under regeringsrättens prövning genom besvär över beslut av statens pensionsanstalt
(jfr Regeringsrättens årsbok 1940 ref. 4) men också under allmän
domstols prövning. Beträffande mål om avlöning åt sådana Övningslärare, för
vilkas avlönande statsbidrag icke utgår, synes oklarhet råda, huruvida de
höra under allmän domstols eller länsstyrelsens och regeringsrättens prövning.
Vidare bör observeras, att dyrtidstillägg, som tidigare utgick av statsmedel
till folkskolans lärare, icke ansågs som en kommunal löneförmån. Till följd
härav prövades frågor härom i administrativ ordning av länsstyrelsen och i
sista instans av kammarrätten (jfr Kammarrättens årsbok 1935 not 303 och
530), varjämte möjligheten till prövning av allmän domstol torde stått öppen.
Därest i målet jämväl förekom fråga örn statsbidrag till lärarens lön — vilket
vanligen var fallet — skulle kammarrätten med eget yttrande överlämna
målet i dess helhet till regeringsrätten för prövning och avgörande (jfr Regeringsrättens
årsbok 1941 E 121).
Frågor om kristillägg, vilket tillägg utgår efter i huvudsak samma grunder
som rörligt tillägg, prövas däremot av regeringsrätten i andra och sista instans
(jfr utslag den 24 november 1942). (Angående löningsrättigheter se G. Weijle
»Örn forum i mål om löningsrättigheter» i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1941
sid. 149 ff.).
Lärare vid högre kommunala skolor hava likaledes ett lönesystem, som
nära anknyter till det statliga, och statsbidrag utgår med en väsentlig andel
av lönen. I fråga om dessa lärares avlöningsförmåner torde länsstyrelserna
icke äga samma befogenheter som beträffande folkskollärarnas löningsrättigheter.
Prövningen torde endast vara av administrativ natur, över länsstyrelsens
beslut i dessa fall kunna besvär anföras hos regeringsrätten. Även frågor
— 73 —
om löneklassplacering, där enligt särskilda föreskrifter skolöverstyrelsen har
att fatta beslut, fullföljas till regeringsrätten. Då det här gäller frågor om tilllämpningen
av vissa författningar, kan även i administrativ väg erhållas en
prövning i sak, oaktat det här gäller kommunala beslut. Ifrågavarande lärare
äga också möjlighet att få sina löneanspråk prövade vid allmän domstol.
Beträffande mål örn avlöning till präster, i den mån de äro kommunalt anställda,
och kyrkobetjänte fungerar länsstyrelsen, som nämnts, såsom domstol,
då det gäller löningsrättigheter. Mål angående kyrkobetjäntes tjänstgöringsskyldighet
prövas dock av domkapitlet och i sista instans av regeringsrätten.
Mål, som röra löneförmåner åt kyrkobetjänte i städer, skola från länsstyrelsen
fullföljas direkt till regeringsrätten, medan motsvarande förmåner
för landsbygdens kyrkobetjänte först måste passera kammarkollegiet, innan
de komma till regeringsrätten. Där det ej är fråga om löningsrättigheter, exempelvis
pension, kan saken prövas vid allmän domstol.
I lagen om polisväsendet i riket och i därtill anknutna författningar lämnas
föreskrifter om, i vilken omfattning det åligger kommun att anställa polismän.
Vidare äro kommunerna enligt nämnda lag skyldiga att tillförsäkra de
kommunalt anställda polismännen skälig lön och pension. Tvister angående
tolkningen av lönebestämmelserna prövas efter besvär hos länsstyrelsen och
regeringsrätten. De i kungörelsen 1924: 528 uppräknade målen örn ersättning
till polisman för skada å kläder samt om ersättning i övrigt åt befattningshavare
vid polis- och åklagarväsendet för av deras verksamhet föranledda utgifter
prövas av kammarrätten såsom sista instans. I samtliga fall kan prövning
även ske vid allmän domstol.
Frågor örn avlöning till ifrågavarande kommunala tjänstemän kunna emellertid
också uppkomma i form av tvist örn statsbidragets storlek. Antingen
anser sig kommunen hava fått för lågt bidrag eller ock framställes anmärkning
mot redogöraren för att denne utanordna! för högt statsbidrag. I båda
fallen prövas frågan i administrativ väg i sista instans av regeringsrätten.
Dessutom torde frågorna som regel kunna dragas under allmän domstols
prövning.
Frågor om avlöning till statens tjänsteman hava således sedan lång tid tillhaka
kunnat prövas såväl i administrativ väg genom besvär över vederbörande
myndighets beslut som av de allmänna domstolarna.
I samband med tillskapandet av regeringsrätten år 1909 uppstod frågan örn
inrättandet av en särskild instansordning för mål angående avlöningsförmåner
lii. m. Det ansågs nämligen icke väl överensstämma med regeringsrättens
ställning, att dess avgöranden komme under allmän domstols prövning.
Föredragande departementschefen anförde bland annat följande (prop.
1909: 11 sid. 28): »Enligt min mening kunde för anspråk, varom nu är fråga,
en särskild instansordning lämpligen inrättas efter ungefärligen följande regler.
Vederbörande verks eller inrättnings beslut får icke av den missnöjde
överklagas, men han äger elter stämning å verket eller inrättningen utföra
sin talan vid kammarrätten; besvär över dess beslut prövas av regeringsrät
-
— 74
ten.» Med anledning av propositionen uppdrogs åt regeringsrådet J. Ernberg
att verkställa förberedande utredning i ämnet. Denne framlade den 22 december
1914 ett betänkande om särskild instansordning för mål angående avlöningsförmåner
och pension m. m.
I betänkandet föreslogs, alt den av departementschefen förordade instansordningen,
kammarrätten—regeringsrätten, med stöd av rättegångsbalken 10
kap. 26 § skulle tillämpas beträffande avlöningsmål och vissa likartade mål.
Nämnda instansordning borde gälla icke blott i fråga örn statstjänstemän utan
även för kommunalt anställda befattningshavare m. fl. ävensom, där Konungen
så förordnade, för vissa tjänstemän hos allmän inrättning, som åtnjöt
bidrag av statsmedel. Som skäl för denna utvidgning åberopades främst,
att enhetligheten i bedömandet av de statliga och kommunala avlöningsmålen
skulle främjas. Undantagna från instansordningen skulle emellertid vara,
bland andra, mål om avlöningsförmåner till prästerskapet, utom i vissa fall,
samt till kyrkobetjäningen och folkskollärarna, enär dessa mål redan enligt
då gällande författningar voro undandragna allmän domstols prövning. Vidare
gjordes ett principiellt undantag för mål beträffande vissa ersättningar och
understöd, beroende av administrativ myndighets mer eller mindre fria prövning.
Mål, som skulle handläggas enligt den föreslagna instansordningen, skulle
icke kunna prövas vid allmän domstol och icke heller som dittills fullföljas i
administrativ väg. Besvär över kommunal representations eller myndighets
beslut skulle dock få handläggas i vanlig ordning. I fråga örn anmärkningsprocessen
förordades närmare utredning i syfte att även i sådana mål undvika
prövning av samma fråga av både administrativ och allmän domstol, över betänkandet
avgåvos utlåtanden av ett flertal myndigheter, bland annat av kammarrätten,
som framlade förslag till processordning i anmärkningsmål. Denna
skulle vara enhetlig, vare sig processen avsåg löneförmåner eller annat.
Betänkandet ledde emellertid icke till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Kungl. Majit förordnade i stället om ny utredning av frågan, och den 17
december 1921 avgavs ett betänkande i ämnet, i huvudsak utarbetat av nuvarande
justitierådet E. Geijer. Även här förordades instansordningen kammarrätten—regeringsrätten
med stämningsförfarande till kammarrätten. Vederbörande
finge dock välja mellan att antingen föra talan i administrativ
ordning eller också enligt den nya instansordningen. I båda fallen komme
ärendet i sista instans under regeringsrättens prövning. Endast en av de anvisade
vägarna kunde komma ifråga för varje särskilt mål. Målen skulle vara
undandragna allmän domstols prövning.
I motsats till 1914 års betänkande föreslogs, att den nya instansordningen
tillsvidare icke skulle utsträckas till kommunala tjänstemän.
I övrigt anknöts i betänkandet gränsdragningen för mål, som skulle falla
under den nya instansordningen, till sådana avlöningsförmåner, varöver kammarrätten
enligt författningarna angående statens räkenskapskontrolls utsträckning
hade domsrätt såsom anmärkningsmål. Ifrågavarande mål borde
— 75
prövas enligt den nya ordningen, antingen de uppkommo såsom anmärkningsmål
eller genom stämning av tjänsteman.
Frågor berörande privata anställningsavtal mellan enskild och staten, vilka
icke reglerades genom någon författning och som icke hörde under regeringsrättens
utan under Kungl. Maj :ts i statsrådet prövning, skulle icke falla under
den nya instansordningen. De så kallade husesynsmålen borde alltjämt tillhöra
allmän domstol.
Icke heller detta betänkande föranledde någon lagstiftning.
Frågan behandlades ånyo i en av statens besparingskommitté med skrivelse
den 8 december 1923 avgiven utredning och förslag angående förenklad behandling
av vissa besvärs- och anmärkningsmål.
Förslaget innebar, att avlöningsmål för statsförvaltningen i dess helhet
skulle avgöras av statskontoret såsom högsta administrativa instans såväl beträffande
besvärs- som anmärkningsmål. Målen skulle sålunda undandragas
regeringsrättens prövning. Rätten att vädja till allmän domstol skulle däremot
icke inskränkas. I särskilt yttrande förklarade en av ledamöterna att beträffande
avlöningsärenden, i den mån det rörde tolkning av vissa författningar,
man genomgående borde finna en annan form än anmärkningsmålens.
Åt statskontoret borde i sådana ärenden uppdragas att å statsverkets vägnar
auktoritativt tolka gällande avlönings- och pensionsreglementen, eventuellt
även resereglementet m. fl. dylika författningar. Vore vederbörande ej nöjd
med vad statskontoret förklarat, finge han vända sig till allmän domstol.
Kungl. Maj:t behandlade förslaget i proposition (nr 121) till 1924 års riksdag.
Häri föreslogs emellertid, att avlöningsmålen skulle flyttas från regeringsrätten
till kammarrätten, och att i samband därmed den tidigare ifrågasatta
särskilda instansordningen för lönefrågor borde förfalla. Mot förslaget
hade riksdagen i princip icke någon erinran (skrivelse nr 295). Sedan vissa
ytterligare yttranden i ärendet inhämtats, utfärdades kungörelse i ämnet den
12 december 1924 (nr 528), vilken alltjämt i huvudsak gäller.
I betänkande nied förslag rörande förhandlingsordning för statstjänstemän
(SOU 1936:41 sid. 107) uttalades, att det icke kunde förnekas, att stora olägenheter
för såväl tjänstemännen som myndigheterna vöre förenade med den
nuvarande tidsutdräkten för behandlingen i kammarrätten av tolkningsmålen.
En bättre ordning härvidlag vore uppenbarligen av behovet påkallad.
Det skulle naturligtvis ligga närmast till hands att utöka kammarrättens arbetskrafter
i avsikt att möjliggöra ett snabbt nedbringande av den förefintliga
balansen. En annan väg vore att tillskapa en särskild domstol för handläggning
av de tolkningsmål, som för närvarande i sista instans avgjordes av
kammarrätten. Domstolar av denna typ, i allmänhet benämnda tjänstemannadomstolar,
funnes i åtskilliga länder och hade visat sig fungera på ett tillfredsställande
sätt. Utredning härav förordades. I utlåtande över nämnda
betänkande den 11 december 1936 biträdde kommunikationsverkens lönenämnd
förslaget örn utredning i detta hänseende. I propositionen i ämnet
(1937:128, sid. 85) uttalades i anledning härav, att frågan örn en utredning
till klarläggandet av det lämpligaste sättet för behandlingen av tolkningsmål,
— 76 —
Revisorerna»
uttalande.
sorn berörde statstjänstemannens löner, vore föremål för övervägande inom
finansdepartementet. Därest en tjänstemannadomstol skulle komma att inrättas,
förstärktes uppenbarligen behovet av att förhandlingar finge äga rum
i tolkningsfrågor.
1940 års statsrevisorer framlade under § 27 i sin berättelse vissa synpunkter
på det statliga revisionsväsendet. Bland annat framhöllo revisorerna vikten
av att granskningsförfarandet verkställdes och ledde till resultat så snabbt
som möjligt. Prövningen av uppkommande anmärkningar skedde emellertid
under anmärkningsprocessens tungrodda former, vilket hade till följd, att
det kunde förgå flera år från det en anmärkning framställts, till dess målet
bleve slutligen avgjort. För redogörare, som under tiden hade att upprepade
gånger, ofta månadsvis, fatta beslut av samma art som det påtalade, uppkomme
ett betänkligt osäkerhetstillstånd. Detta drabbade givetvis med hänsyn till
regressrätten även dem, till vilka utbetalningar skedde.
Riksräkenskapsverket framhöll i sitt yttrande över revisorernas nämnda
uttalande, att en verkligt rationell ordning i förevarande avseende näppeligen
kunde ernås utan att uppkomna tolkningstvister i löneärenden för defintivt
avgörande direkt hänskötes till en för ändamålet inrättad särskild lönedomstol,
vari det statliga anställningsförhållandets tvenne parter vore företrädda.
1941 års revisionsutredning anförde i sitt den 16 juni 1942 avgivna utlåtande
över 1941 års militära förvaltningsutrednings betänkande nied förslag
rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet, bland
annat, att utredningen, som anslöte sig till tidigare framlagda förslag härom,
för sin del ville framhålla, att inrättandet av en för hela statsförvaltningen
gemensam lönedomstol skulle få avgörande betydelse jämväl för ordnandet
av revisionsväsendet beträffande försvarsförvaltningen. En mycket stor del
av de vid de militära räkenskaperna framställda anmärkningarna vore nämligen
riktad mot utbetalningar av lönemedel eller därmed jämställda ersättningar.
Slutligen har allmänna lönenämnden i utlåtande över ett av beskattningsorganisationssakkunniga
den 16 mars 1942 avgivet betänkande angående omorganisation
av kammarrätten (SOU 1942: 18) framhållit bland annat önskvärdheten
av inrättande av en lönedomstol. Härigenom skulle de ofta svårlösta
lönefrågorna vinna en enhetligare behandling, varjämte en väsentlig
lättnad skulle vinnas i kammarrättens arbetsbörda.
Av det ovan anförda framgår, att nuvarande ordning för prövning av tvister
om statstjänstemännens och vissa kommunalt anställdas avlöningsförmåner
icke är genomtänkt. Avsaknaden av ett konsekvent genomfört system är
påfallande. Olägenheterna härav bliva för varje år alltmer kännbara, i samma
mån antalet befattningshavare, vilka beröras av statligt fastställda löneförfattningar,
ökas.
Den tidsutdräkt på flera år, som för närvarande kan förekomma innan en
tvistig tolkningsfråga beträffande en löneförfattning blivit slutligt avgjord
av kammarrätten, medför den stora olägenheten att under en följd av år
— 77 —
ovisshet råder om stadgandets rätta innebörd. Detta försvårar arbetet både
för de löneutbetalande myndigheterna och för revisionsmyndigheterna. Dessutom
medför det olägenheter för de tjänstemän, som kunna bliva skyldiga
återbetala för mycket uppburna löneförmåner. Nämnda missförhållande skulle
möjligen kunna i viss mån avhjälpas, örn avlöningsmål av principiell betydelse
behandlades med förtur av kammarrätten och kammarrätten erhölle
eventuellt erforderlig personalförstärkning för handläggning av dessa mål.
Med en sådan anordning skulle dock alltjämt kvarstå den väsentliga olägenheten,
att regeringsrätten i sista instans avgör mål örn avlöningsförmåner
till vissa kommunala tjänstemän, vilkas löner regleras enligt författningar,
som äro nästan identiska med de statliga löneförfattningarna. Revisorerna
avse härvid särskilt lärare inom folkskoleväsendet och vid de högre kommunala
skolorna. Risk föreligger alltså, att regeringsrätten och kammarrätten vid
tillämpningen av dylika författningar komma till olika uppfattning beträffande
stadganden av i sak enahanda innebörd. Och under alla förhållanden
kvarstår den olägenheten, att ett utslag av allmän domstol kan kullkasta en
sedan åratal stadgad administrativ praxis.
Av anförda skäl anse revisorerna, att en särskild lönedomstol bör inrättas,
som övertager kammarrättens samtliga befogenheter beträffande löne- och
pensionsärenden m. m., som avses i kungörelsen 1924: 528, ävensom vissa avregeringsrättens
motsvarande uppgifter. Rätten att få löne- och pensionsfrågor
prövade av allmän domstol bär upphöra i mål, som falla under lönedomstolens
prövning. Dess utslag böra vinna rättskraft på samma sätt som allmänna
domstolars utslag. Därigenom skulle lönedomstolens utslag på ett slutgiltigt
sätt avgöra tvistefrågorna, och utslagen skulle kunna tjäna till en
säker vägledning för löneförfattningarnas tillämpning. Lönedomstolens avgörande
skulle även kunna träffas betydligt snabbare än vad nu är fallet.
Lönedomstolen bör även erhålla de särskilda befogenheter, som tillkomma
en administrativ domstol, bland annat rätten att avgöra lönefrågor, där en
mera fri prövning efter skälighet tillkommer myndigheterna.
Vid tillämpningen av statliga löneförfattningar bör lönedomstolen intaga
samma centrala ställning som arbetsdomstolen intar beträffande kollektivavtalen.
Beträffande frågan, vilka grupper kommunalanställda, som böra hänföras
under lönedomstolen, vilja revisorerna förorda, att mål angående löne- och
pensionsförmåner till folkskolans lärare och lärare vid högre kommunala
skolor hänskjutas till lönedomstolen. För att undvika nuvarande oenhetliga
instansordning beträffande förstnämnda lärares avlöning böra samtliga lönefrågor,
som beröra folkskolans lärare, falla under lönedomstolens prövning,
sålunda även frågor örn avlöning till lärare, för vilka statsbidrag ej utgår.
Även örn beträffande andra kommunala tjänstemannagrupper risken för
olika praxis icke är så stor som i fråga örn nämnda lärare, anse revisorerna
starka skäl tala för att även avlöningsmål beträffande vissa andra sådana
grupper böra avgöras av lönedomstolen. Revisorerna avse här särskilt präster,
kyrkobotjäntc och polismän. Möjligen kan det visa sig ändamålsenligt att i
— 78 —
en framtid hit hänföra samtliga mål angående kommunalt anställda befattningshavares
löneförmåner.
Såvitt möjligt böra samtliga frågor, som beröra den anställdes anställningsoch
avlöningsförhållanden, höra under lönedomstolens prövning, såsom frågor
om placering i löneklass, semester, tjänstledighet, provision, resekostnader,
traktamente och andra utgifter för tjänsten, rätt till pension, pensionens
och pensionsavgifternas storlek, tvister mellan tjänstemän om rätt till
lönen, tillämpning av boställsordningar, tjänstgöringsskyldighet m. m. Även
om tolkningsfrågorna uppkomma i samband med tvist om statsbidrags storlek
eller såsom mål om skadestånd, böra de handläggas av lönedomstolen som
enda och sista instans. Frågor om förord och tillsättning böra däremot givetvis
såsom hittills handläggas i administrativ väg.
För att avgöranden skola erhållas så snabbt som möjligt anse revisorerna
det önskvärt att målen komma direkt under lönedomstolens prövning. Sålunda
bör exempelvis kammarkollegiets prövning av prästerskapets och kyrkobetjäntes
avlöningsfrågor upphöra, likaså länsstyrelsernas prövning av folkskolans
och de högre kommunala skolornas lärarlöner. Talan mot lokalförvaltningarnas
beslut i lönefrågor bör likaledes föras direkt vid lönedomstolen.
Då lönedomstolen skall övertaga de uppgifter, som för närvarande tillkomma
såväl administrativa myndigheter som allmänna domstolar, bör den
kunna handlägga målen under relativt fria former. Den av årets riksdag antagna
rättegångsbalken bör därför ej bliva tillämplig i full utsträckning å
domstolen. Ett flertal av målen torde nämligen med fördel kunna avgöras
som hittills efter ett rent skriftligt förfarande. Lönedomstolen bör emellertid
äga att, om den finner lämpligt, kalla parterna till inställelse inför domstolen
samt anställa vittnesförhör.
Därest mål om avlöningsförmåner till kommunalt anställda personalgrupper
komma under lcnedem«tolens prövning, kan det ifrågasättas, om icke den
kommunala besvärsrätten bör ändras, så att icke samma fråga prövas såväl
i administrativ väg som av lönedomstolen.
Vidare bör övervägas, örn ej särskild kortare preskriptionstid för löneförmåner
bör införas.
Bland lönedomstolens ledamöter böra finnas representanter för anställningsförhållandets
båda parter.
Genom inrättandet av en särskild lönedomstol, anordnad efter ovan angivna
riktlinjer, skulle enligt revisorernas mening ett flertal fördelar vinnas.
Målen skulle snabbare än för närvarande erhålla ett slutligt avgörande,
vilket är av särskild betydelse i mera principiella frågor. Därigenom skulle
redogörarnas arbete underlättas, ett flertal revisionsanmärkningar kunna
undvikas och risken för befattningshavarna att avfordras en gång mottagna
belopp minskas. Härav skulle följa såväl en större rättssäkerhet som en betydande
besparing för det allmänna.
Enhetliga principer skulle kunna tillämpas beträffande de av statsmakterna
fastställda löneförfattningarna.
Regeringsrättens och kammarrättens arbetsbörda skulle lättas.
— 79 —
De allmänna domstolarna skulle befrias från prövningen av hithörande
frågor, vilka med hänsyn till dessas speciella natur måste medföra vida större
arbete för en allmän domstol än för en specialdomstol.
Örn sakkunskapen på ifrågavarande område koncentreras till en lönedomstol,
torde man kunna förvänta, att domstolen vinner en speciell och djupare
insikt i hithörande frågor, som bör bliva av betydelse för såväl lagstiftning
som rättstillämpning.
De önskemål beträffande en särskild lönedomstol, åt vilka revisorerna i det
föregående givit uttryck, äro av den allmänna vikt och betydelse att revisorerna
anse, att omedelbara åtgärder för ernående av en reform efter i huvudsak
ovan angivna riktlinjer böra vidtagas.
§ 21.
Revisorerna hava verkställt en utredning rörande sjukledigheter och sjukvårdskostnader
inom civila statsförvaltningen. Utredningen har omfattat ordinarie,
extra ordinarie och extra tjänstemän (aspiranter), som äro underkastade
bestämmelserna i civila avlöningsreglementet eller civila icke-ordinarie
reglementet. Vissa enligt kollektivavtal anställda befattningshavare vid telegrafverket
hava dock medtagits, emedan de icke kunnat frånskiljas vid redovisningen.
Av olika skäl hava vissa befattningshavaregrupper uteslutits. Sålunda hava
ej medtagits befattningshavare vid beskickningar och konsulat, emedan det
i avseende å sjukledighet och sjukvård för denna personal föreligger så speciella
förhållanden, att de icke kunna jämföras inbördes och i ännu mindre
mån med förhållandena för befattningshavare med tjänstgöring inom landet.
Vidare har uteslutits ett mindre antal institutioner med endast en eller ett par
befattningshavare, då medtagandet av dem ansetts tynga utredningen utan att
praktiskt taget kunna påverka resultaten. Slutligen har tiden ej medgivit, att
all personal vid kommunikationsverken kunnat medtagas. På grund härav
har beträffande postverket, telegrafverket, statens järnvägar och domänverket
i vissa avseenden medtagits endast personal i vederbörande styrelse samt
en mindre del av lokalförvaltningen.
Utredningen har verkställts på så sätt, att samtliga ifrågavarande verk och
institutioner tillställts frågeformulär. De inkomna svaren hava därefter i
vissa fall kontrollerats. Då det vid denna stickprovskontroll visat sig, att uppgifterna
i stort sett stämt med räkenskaperna, torde man kunna utgå från att
materialet i allt väsentligt ger en riktig bild av verkliga förhållandet. I samband
med berörda kontroll och granskningen i övrigt har uppmärksamheten
varit fästad på frågorna örn sjukledigheter och sjukvårdskostnader. I den mån
de därvid gjorda iakttagelserna givit ytterligare belysning åt materialet hava
de beaktats.
Vid utredningen har kunnat fastslås, att då det gällt smärre grupper befattningshavare
särskilda förhållanden kunnat förklara många olikheter. Så
-
Sjukledigheter
och
sjukvårdskostnader
inom civila
statsförvaltningen.
— 80
lunda kan uppenbarligen i ett verk med endast ett tiotal befattningshavare
en enda tjänstemans årslånga sjukdom giva för verket i dess helhet missvisande
siffror, då det gäller både sjukledighet och sjukvårdskostnader. Av
denna orsak hava nedan intagna sammanställningar, vari utredningens resultat
i huvudsak innehålles, icke gjorts så specificerade som eljest varit möjligt.
Revisorerna hava i stället eftersträvat att sammanföra befattningshavarna
i så stora grupper, att resultaten kunna anses ur statistisk synpunkt
tillfredsställande.
Utredningen har avsett budgetåren 1939/40—1941/42. I fråga om budgetåren
1939/40 och 1940/41 hava endast summariska uppgifter å sjukvårdskostnaderna
infordrats. Beträffande budgetåret 1941/42 däremot hava uppgifterna
gjorts mera detaljerade. Tjänstemännen hava indelats i grupper efter
anställningsform (ordinarie, extra ordinarie och extra tjänstemän, aspiranter),
kön, ålder, civilstånd (för kvinnliga tjänstemän) samt lönegrad (lönegraderna
1—-14 samt 15 eller högre).
Utredningen har i fråga örn de totala sjukvårdskostnaderna för budgetåret
1941/42 omfattat tillhopa 101,671 tjänstemän, varav 27,999 tillhörande allmänna
civilförvaltningen och 73,672 tillhörande de affärsdrivande verken.
För budgetåren 1939/40—1940/41 torde antalet tjänstemän hava varit något,
om ock oväsentligt, lägre. I dessa siffror ingår huvuddelen av personalen vid
statens affärsdrivande verk.
Resultaten av revisorernas utredning fördelas i det följande på:
1) ledighetsdagar för sjukdom och för svag hälsas vårdande,
2) ersättningar åt verksläkare,
3) sjukhusvård,
4) kostnader för medicin,
5) allmänna iakttagelser.
Ledighetsdagar för sjukdom och för svag hälsas vårdande.
Undersökningen av sjukledighetsfrekvensen omsluter 43,423 tjänstemän,
därav 28,048 manliga och 15,375 kvinnliga.
I det redovisade antalet ledighetsdagar ingår ej ledighet för havandeskap
och barnsbörd.
Efterföljande tabell utvisar antalet ledighetsdagar per tjänsteman under
1941/42. Manliga tjänstemän samt gifta och ogifta kvinnliga tjänstemän redovisas
härvid var för sig.
Det mest karakteristiska draget i tabellen är den tydligt framträdande
differensen i ledighetsfrekvensen mellan manliga och kvinnliga tjänstemän.
Örn man betraktar hela det redovisade antalet tjänstemän belöper sig det
genomsnittliga antalet ledighetsdagar för manliga till 11.2 dagar och för
kvinnliga till 19.4 dagar. Nämnda företeelse har även iakttagits vid tidigare
utredningar.
Om man betraktar översjukligheten — d. v. s. det högre sjukledighetstalet
— för kvinnliga tjänstemän vid de båda utredningarna, finner man att densamma
vid årets undersökning uppgår till cirka 173 procent.
— 81 —
Tabell I. Antal tjänstledighetsdagar per tjänsteman till följd ar sjukdom och för
svag hälsas vårdande under budgetåret 1941/42.
Andra huvudtiteln.
Justitiedepartementet................
Justitiekanslersämbetet...............
Nedre justitierevisionen..............
Hovrätterna........................
Vattendomstolarna..................
Fångvårdsstyrelsen..................
Fångvårdsanstalten^................
Statens uppfostringsanstalt å Bona ...
Säger för andra huvudtiteln
Tredje huvudtiteln.
Utrikesdepartementet................
Säger för tredje huvudtiteln
Fjärde huvudtiteln.
Försvarsdepartementet...............
Försvarsstaben......................
Arméförvaltningen...................
Krigsarkivet........................
Artilleri- och ingenjörshögskolan......
Armémuseum.......................
Marinförvaltningen..................
Marinstaben ........................
Ostkustens marindistrikt.............
Sydkustens marindistrikt.............
Sjökrigsskolan.......................
Sjökarteverket.......................
Flygförvaltningen...................
Försvarsväsendets kemiska anstalt____
Säger för fjärde huvudtiteln
Femte huvudtiteln.
Socialdepartementet.................
Socialstyrelsen.......................
Arbetsrådet.........................
Riksförsäkringsanstalten.............
Yrkesinspektionen...................
Försäkringsrådet.....................
Pensionsstyrelsen....................
Statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter
......................
Statens skyddshem..............
Medicinalstyrelsen...............
Sinnessjuknämnden..............
De statliga laboratorierna........
Provinsialläkarna................
Statens sinnessjukhus............
Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
gossar....................
Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa
flickor...................
Statens institut för folkhälsan .. ..
Manliga |
Kvinnliga, gifta |
Kvinnliga, ogifta |
|||
Antal tjm. |
Dagar |
Antal tjm. |
Dagar |
Antal tjm. |
Dagar |
29 |
10.1 |
10 |
13.4 |
3 |
|
6 |
0.7 |
— |
— |
1 |
53.0 |
56 |
1.6 |
2 |
5.0 |
24 |
17.2 |
203 |
4.0 |
15 |
21.7 |
27 |
24.2 |
19 |
2.2 |
1 |
— |
4 |
— |
22 |
4.2 |
3 |
— |
14 |
13.0 |
828 |
14.5 |
24 |
40.4 |
67 |
19.8 |
57 |
8.1 |
— |
— |
5 |
— ; |
1,220 |
11.3 |
55 |
26.2 |
145 |
18.1 j |
86 |
5.0 |
31 |
41.4 |
78 |
10.4J |
86 |
S.O |
31 |
41.4 |
78 |
10.4 |
29 |
4.7 |
2 |
29.0 |
10 |
4.8 |
1 |
— |
3 |
43.3 |
2 |
35.0 |
156 |
8.5 |
41 |
29.7 |
125 |
13.9 |
5 |
8.6 |
— |
— |
1 |
5.0 |
8 |
3.0 |
1 |
13.0 |
1 |
8.0 |
55 |
10.7 |
12 |
22.4 |
31 |
29.3 |
2 |
2.5 |
— |
— |
— |
|
2 |
14.5 |
_ |
_ |
_ |
__ i |
50 |
4.6 |
5 |
45.4 |
8 |
10.0 |
23 |
3.6 |
7 |
7.3 |
19 |
9.0 |
4 |
3.5 |
— |
— |
1 |
71.0 |
342 |
7.3 |
71 |
27.7 |
198 |
15.6 |
29 |
22.4 |
6 |
9.8 |
13 |
9.0 |
55 |
8.3 |
49 |
19.9 |
132 |
15.2 |
5 |
1.0 |
4 |
2.5 |
1 |
1.0 |
160 |
6.8 |
141 |
20.9 |
210 |
15.9 |
77 |
5.4 |
7 |
4.4 |
24 |
11.4 |
18 |
2.6 |
2 |
1.5 |
6 |
44.2 , |
86 |
8.8 |
115 |
30.4 |
183 |
24.2 |
99 |
11.6 |
7 |
12.3 |
16 |
58.7 |
68 |
5.2 |
9 |
17.0 |
39 |
17.8 |
43 |
4.6 |
17 |
14.9 |
28 |
20.2 |
43 |
18.3 |
13 |
12.5 |
18 |
15.2 |
365 |
5.6 |
— |
— |
— |
— |
3,122 |
11.6 |
1,086 |
23.4 |
3,078 |
14.7 ; |
14 |
4.3 |
1 |
— |
6 |
0.8 |
_ |
_ |
1 |
2.0 |
4 |
0.8 |
8 |
1.2 |
6 |
5.5 |
9 |
10.4 1 |
6—429252. Rev. berättelse anq. statsverket dr 1942. I.
— 82 —
Bammorskeläroanstaltema och statens
sjuksköterskeskola.................
Länsstyrelserna......................
Landsfogdarna och landsfiskalerna....
Statens polisskola....................
Statens kriminaltekniska anstalt......
Luftskyddsinspektionen..............
Säger för femte huvudtiteln
Sjätte huvudtiteln.
Kommunikationsdepartementet.......
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen____
Statens väginstitut.......:............
Vägorganisationen i länen............
Statens biltrafiknämnd..............
Byggnadsstyrelsen...................
Länsarkitektorgattisationen i länen____
Säger för sjätte huvudtiteln
Sjunde huvudtiteln.
Finansdepartementet.............
Kammarkollegiet................
Statskontoret....................
Kammarrätten..................
Statistiska centralbyrån..........
Riksräkenskapsverket............
Allmänna lönenämnden..........
Generaltullstyrelsen..............
Tullstaten.......................
Kontrollstyrelsen................
Mynt- och justeringsverket.......
Bank- och fondinspektionen......
Sparbanksinspektionen...........
Säger för sjunde huvudtiteln
Åttonde huvudtiteln.
Ecklesiastikdepartementet............
Riksarkivet.........................
Landsarkiven.......................
Kungl, biblioteket...................
Stifts- och landsbiblioteket i Linköping
> » » > Skara....
Nationalmuseet......................
Livrustkammaren...................
Naturhistoriska riksmuseet...........
Statens etnografiska museum ........
Domkapitlen och stiftsnämnderna____
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien
........................
Akademien för de fria konsterna.....
Musikaliska akademien..............
Universitetskanslersämbetet..........
Uppsala universitet..................
Lunds > ..................
Karolinska mediko-kirurgiska institutet
Tandläkarinstitutet..................
Manliga |
Kvinnliga, gifta |
Kvinnliga, ogifta |
|||
Antal tjm. |
Dagar |
Antal tjm. |
Dagar |
Antal tjm. |
Dagar |
4 |
8 |
5.2 |
|||
799 |
6.9 |
107 |
20.0 |
260 |
13.7 |
797 |
3.9 |
17 |
5.3 |
218 |
1.8 |
17 |
2.6 |
3 |
20.3 |
11 |
0.9 |
8 |
— |
9 |
27.9 |
12 |
24.2 |
5,821 |
9.1 |
1,602 |
22.5 |
4,276 |
14.6 |
24 |
1.9 |
1 |
10.0 |
9 |
39.3 |
73 |
4.8 |
17 |
33.8 |
23 |
31.3 |
11 |
9.1 |
— |
— |
3 |
35.7 |
83 |
6.2 |
6 |
22.7 |
20 |
2.4 |
— |
— |
— |
— |
1 |
3.0 |
89 |
6.4 |
21 |
12.5 |
18 |
38.7 |
51 |
3.1 |
11 |
10.4 |
17 |
9.4 |
831 |
5.2 |
56 |
19.6 |
91 |
23.0 |
38 |
4.5 |
8 |
17.8 |
11 |
7.3 |
34 |
13.2 |
3 |
17.3 |
10 |
26.1 |
49 |
5.8 |
18 |
5.0 |
16 |
1.5 |
64 |
2.7 |
4 |
93.2 |
13 |
13.5 |
26 |
6.5 |
66 |
30.0 |
49 |
16.0 |
55 |
9.9 |
22 |
15.C |
41 |
19.6 |
3 |
— |
— |
— |
1 |
2.0 |
65 |
7.2 |
27 |
24.3 |
41 |
16.3 |
3,178 |
11.0 |
104 |
23.4 |
144 |
8.6 |
27 |
6.0 |
17 |
21.9 |
18 |
10.1 |
20 |
3.8 |
2 |
61.0 |
4 |
8.0 |
7 |
24.4 |
2 |
17.5 |
4 |
2.8 |
7 |
1.7 |
1 |
— |
2 |
2.0 |
3,673 |
10.6 |
274 |
24.1 |
354 |
12.1 |
34 |
8.7 |
5 |
31.4 |
14 |
6.8 |
33 |
16.4 |
8 |
11.9 |
3 |
0.3 |
28 |
3.2 |
1 |
— |
3 |
17.0 |
25 |
5.2 |
8 |
11.9 |
11 1 |
24.6 |
2 |
8.0 |
1 |
116.0 |
_ |
|
31 |
8.2 |
5 |
7.8 |
7 |
4.4 |
8 |
0.8 |
1 |
187.0 |
1 |
— |
38 |
16.8 |
2 |
55.6 |
3 |
4.3 |
5 |
— |
— |
— |
1 |
4.0 |
71 |
6.8 |
12 |
32.5 |
14 |
1.6 |
48 |
6.8 |
8 |
14.4 |
15 |
32.9 |
14 |
10.8 |
— |
— |
i |
— |
16 |
3.1 |
1 |
— |
i |
2.0 |
4 |
1.0 |
— |
— |
i |
179.0 |
85 |
4.4 |
7 |
29.8 |
16 |
— |
47 |
2.9 |
4 |
82.8 |
13 |
— |
18 |
0.9 |
9 |
54.8 |
9 |
0.4 |
5 |
— |
4 |
73.0 |
8 |
9.4 |
— 83 —
Karolinska sjukhuset................
Serafimerlasarettet ..................
Rasbiologiska institutet...........
Farmacevtiska institutet.............
Ortnamnskommissionen..............
Landsmåls- och folkminnesarkivet i
Uppsala..........................
Landsmålsarkivet i Lund............
Tekniska högskolan i Stockholm.....
Chalmers tekniska högskola..........
Skolöverstyrelsen....................
Högre lärarinneseminariet............
Allmänna läroverken................
Samrealskolorna ....................
Folkskoleseminarierna...............
Folkskolinspektionen................
Abnormundervisningen..............
Tekniska läroverk...................
Statens biografbyrå..................
Gymnastiska centralinstitutet........
Säger för åttonde huvudtiteln
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet..............
Lantbruksstyrelsen..................
Lantbruksingenjörer m. fl............
Statskonsulenter.....................
Fiskeriintendenter ..................
Lantbruksakademien ................
Statens växtskyddsanstalt............
Lantbrukshögskolan.................
Alnarps lantbruks-, mejeri- och träd
gårdsinstitut.
.....................
Strömsholms hingstdepå.............
Flyinge hingstdepå..................
Veterinärhögskolan..................
Statens veterinärbakteriologiska anstalt
V eterinärstaten......................
Statens centrala frökontrollanstalt ....
Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
..............................
Egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna
........................
Undersöknings- och försöksanstalten för
sötvattensfisket................
Skogsstyrelsen...................
Skogshögskolan..................
Statens skogsförsöksanstalt ......
Lantmäteristy reisen..............
Lantmäterikontoren i länen......
Rikets allmänna kartverk........
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
..........................
Säger för nionde huvudtiteln
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet
Kommerskollegium ...
Manliga |
Kvinnliga, gifta |
Kvinnliga, ogifta |
|||
Antal tjm. |
Dagar |
Antal tjm. |
Dagar |
Antal tjm. |
Dagar |
119 |
5.0 |
120 |
14.1 |
589 |
12.7 |
85 |
9.7 |
49 |
26.8 |
246 |
16.2 |
3 |
1.0 |
1 |
4.0 |
2 |
— |
3 |
1.7 |
— |
— |
— |
— |
6 2 72 |
0.7 |
2 |
13.5 |
2 |
6.0 |
5.3 |
9 |
9.9 |
10 |
6.0 |
|
23 |
2.4 |
1 |
— |
4 |
— |
52 |
2.6 |
18 |
7.2 |
45 |
15.7 |
4 |
■ — |
5 |
— |
29 |
4.0 |
1,778 |
7.1 |
124 |
14.0 |
311 |
8.5 |
587 |
6.0 |
122 |
13.0 |
332 |
11.0 |
199 |
6.6 |
33 |
13.5 |
89 |
12.3 |
51 |
11.5 |
— |
— |
— |
— |
102 |
2.5 |
19 |
4.1 |
86 |
2.1 |
92 |
3.5 |
— |
— |
— |
— |
5 |
13.8 |
1 |
— |
3 |
1.0 |
10 |
— |
2 |
— |
6 |
21.5 |
3,716 |
6.5 |
682 |
16.7 |
1,877 |
11.3 |
24 |
2.1 |
4 |
29.2 |
4 |
4.0 |
36 |
6.0 |
9 |
23.9 |
18 |
22.5 |
47 |
5.0 |
6 |
23.2 |
25 |
1.7 |
4 |
3.0 |
— |
— |
— |
— |
6 |
0.7 |
— |
— |
— |
— |
2 |
— |
1 |
25.0 |
— |
— |
11 |
35.3 |
— |
— |
3 |
13.7 |
55 |
2.3 |
3 |
16.3 |
5 |
7.8 |
26 |
10.5 |
1 |
— |
— |
— |
22 |
3.6 |
— |
— |
— |
— |
47 |
14.9 |
— |
— |
— |
— |
52 |
8.5 |
3 |
57,7 |
8 |
22.4 |
26 |
5.5 |
20 |
40.8 |
33 |
21.4 |
277 |
8.2 |
— |
— |
— |
— |
11 |
3.3 |
19 |
47.9 |
25 |
30.2 |
4 |
2.0 |
1 |
5.0 |
1 |
5.0 |
89 |
7.8 |
15 |
3.3 |
55 |
4.3 |
4 |
5.8 |
_ |
_ |
1 |
5.0 |
4 |
_ |
— |
— |
2 |
50 |
21 |
11.8 |
2 |
1.5 |
— |
— |
20 |
8.8 |
2 |
6.0 |
4 |
4.5 |
21 |
5.0 |
14 |
42.4 |
11 |
19.3 |
67 |
5.7 |
44 |
23.2 |
129 |
11.7 |
107 |
10.8 |
4 |
17.8 |
25 |
ILO |
62 |
70.8 |
12 |
18. G |
22 |
36.8 |
1,045 |
11.6 |
160 |
27.C |
371 |
14.2 |
12 |
3.7 |
4 |
38.5 |
4 |
24.8 |
57 ! 9.2 |
26 |
21.8 |
40 |
21.8 |
— 84 —
Manliga |
Kvinnliga, gifta |
Kvinnliga, ogifta |
||||
Antal tjm. |
Dagar |
Antal tjm. |
Dagar |
Antal tjm. |
Dagar |
|
8 |
41.9 |
1 |
15.0 |
3 |
||
3 |
0.7 |
1 |
11.0 |
_ |
_ |
|
43.5 |
||||||
Statens elektriska inspektion......... |
7 |
2.0 |
2 |
24.0 |
2 |
|
Fartygsinspektionen................. |
25 |
8.7 |
2 |
3.5 |
7 |
31.1 |
36 |
1.7 |
|||||
Sveriges geologiska undersökning..... |
30 |
5.1 |
5 |
72.6 |
6 |
26.2 |
31 |
8.1 |
8 |
13.6 |
9 |
10.9 |
|
Flygtekniska försöksanstalten......... |
18 |
2.4 |
2 |
3.5 |
||
Statens hantverksinstitut............. |
2 |
18.5 |
2 |
1.5 |
2 |
— |
Lotsverket.......................... |
973 |
7.2 |
4 |
0.5 |
6 |
22.5 |
Handelsflottans pensionsanstalt....... |
1 |
— |
— |
— |
1 |
— |
Sjöhistoriska museet................. |
7 |
3.1 |
1 |
246.0 |
2 |
7.5 |
Patent- och registreringsverket....... |
116 |
11.4 |
16 |
13.8 |
39 |
33.4 |
Försäkringsinspektionen.............. |
9 |
4.6 |
— |
4 |
2.5 |
|
Säger för tionde huvudtiteln |
1,335 |
7.6 |
72 |
23.9 |
127 |
23.6 |
[Elfte huvudtiteln. |
||||||
Folkhushållningsdepartementet....... |
13 |
4.6 |
1 |
— |
3 |
10.7 |
Statens bränslekommission........... |
20 |
2.4 |
— |
— |
1 |
2.0 |
Statens livsmedelskommission........ |
7 |
— |
1 |
— |
7 |
— |
Statens handelskommission........... |
14 |
2.8 |
4 |
7.8 |
9 |
3.0 |
Säger för elfte huvudtiteln |
54 |
2.7 |
6 |
5.2 |
20 |
3.0 |
Tolfte huvudtiteln. |
||||||
Statens pensionsanstalt............... |
11 |
1.0 |
4 |
1.8 |
7 |
5.6 |
Säger för tolfte huvudtiteln |
11 |
1.0 |
4 |
1.8 |
7 |
5.6 |
Säger för allmänna civilförvaltningen |
17,534 |
8.9 |
2,913 |
22.1 |
7,544 |
13.9 |
10,457 |
16.2 |
|||||
Statens affärsdrivande verk. |
||||||
Telegrafstyrelsen och telegrafverkets |
||||||
fjärde distrikt..................... |
945 |
13.3 |
971 |
30.4 |
1077 |
26.1 |
Järnvägsstyrelsen.................... |
770 |
14.0 |
61 |
24.6 |
166 |
26.3 |
Statens järnvägars andra maskinsektion |
522 |
13.0 |
||||
Statens vattenfallsverk............... |
961 |
6.6 |
54 |
21-6 |
114 |
9.0 |
1,080 8 |
5.0 |
18.4 |
138 |
8.3 |
||
Statens reproduktionsanstalt......... Säger för de affärsdrivande verken utom |
ö.5 |
4 |
11.0 |
3 |
5.0 |
|
postverket |
4,286 |
9.8 |
1,146 |
29.0 |
1,498 |
23.1 |
2,644 |
25.7 |
|||||
Postverket (endast ordinarie och extra |
||||||
ordinarie tjänstemän) ............. |
6,228 |
18.6 |
2,274 |
26.5 |
||
Säger för statens affärsdrivande verk |
10,614 |
15.0 |
4,918 |
26.1 |
||
Summa |
28,048 |
11.2 |
15,375 |
19.4 |
Vid en tidigare verkställd undersökning på ett mindre material fastslogs
en ännu större översjuklighet för de kvinnliga tjänstemännen. Denna ansågs
delvis kunna förklaras därav, att telegrafverket var särskilt starkt representerat
bland de kvinnliga befattningshavarna. Telegrafverkets kvinnliga personal
har nämligen ofta en mycket påfrestande tjänstgöring med därav följande
stor sjuklighet.
— 85 —
I fråga om nu föreliggande undersökning lämnas här nedan en sammanställning
huvudtitelvis av det genomsnittliga antalet sjukledighetsdagar för
manliga och kvinnliga tjänstemän, varvid de senare icke uppdelas i avseende
å civilstånd, ävensom för kvinnornas översjuklighet, uttryckt i procent
av männens sjukledighet. I denna sammanställning omfattar varje huvudtitel
motsvarande myndigheter som tabell I.
Antal sjukledighetsdagar per tjänstemän |
||||
och ar m. m. |
||||
Totala antalet tjänstemän |
Manliga |
Kvinnliga |
Översjuk-lighet för |
|
tjänstemän, |
tjänstemän, |
kvinnliga |
||
dagar |
dagar |
tjänstemän, % |
||
(avrundat) |
||||
Andra huvudtiteln........... |
1,420 |
11.03 |
20.3 |
180 |
195 |
5.0 |
19.2 |
384 |
|
»lil |
7.3 |
18.8 |
258 |
|
11,699 478 |
9.1 |
16.8 |
185 |
|
5.2 |
21.7 |
417 |
||
4,201 6,175 1,584 1,534 80 |
10.6 |
17.3 |
163 |
|
6.5 |
12.6 |
193 |
||
11.5 |
18.2 |
158 |
||
7.6 |
23.7 |
312 |
||
Elfte > ........... |
2.7 |
3.5 |
130 |
|
Tolfte > ........... |
22 |
1.0 |
4.2 |
420 |
Medeltal för allmänna civilför- |
182 |
|||
valtningen |
27,999 |
8.9 |
16.2 |
|
Affärsverken................. |
73 672 |
15.0 |
26.1 |
174 |
Av tablån framgår att tredje, sjätte, tionde och tolfte huvudtitlarna hava
en i förhållande till medeltalet mycket stark översjuklighet för kvinnliga
tjänstemän, under det att densamma inom elfte huvudtiteln ligger avsevärt
under medeltalet. Vid bedömandet av relationstalen bör iakttagas, att tredje,
elfte och tolfte huvudtitlarna endast innesluta respektive 195, 80 och 22 befattningshavare,
varför dessa siffror icke böra tillmätas alltför stor betydelse.
I fråga om de enskilda myndigheterna förekomma högst varierande siffror.
Revisorerna anse sig av skäl, som redan inledningsvis antytts, icke böra
ingå på en detaljgranskning av de olika myndigheternas sjukledighetslrekvens
men vilja dock framdraga några iakttagelser rörande anmärkningsvärt höga
sjukledighetssiffror inom vissa myndigheter.
Hög sjukledighet redovisas för fångvårdsanstalternas såväl manliga (14.5
dagar) som kvinnliga personal (25.2 dagar), för marinförvaltningens kvinnliga
personal (27.4 dagar), socialdepartementets manliga personal (22.4 dagar)
och pensionsstyrelsens kvinnliga personal (26.6 dagar). Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kvinnliga personal (32.4 dagar), riksarkivets manliga personal
(16.4 dagar), samt naturhistoriska riksmuseets manliga personal (16.8
dagar) visa likaledes en onormalt hög sjukledighetssiffra.
Statens affärsdrivande verk uppvisa avsevärt högre sjukledighetssiffror än
den civila statsförvaltningen i övrigt, vilket framgår av tabell I såväl som av
— 86 —
förestående sammanställning. Påpekas bör dock, att i fråga örn manliga
tjänstemän det i förhållande till statsförvaltningen i övrigt ogynnsamma medeltalet
sjukledighetsdagar i mycket hög grad påverkas av postverkets höga
siffra. Frånräknas postverket blir medeltalet för de andra affärsverken 9.8
dagar, vilket nära överensstämmer med medeltalet för den övriga statsförvaltningen,
8.9 dagar. Även statens järnvägar och telegrafverket visa relativt
höga siffror, medan däremot sjukledigheten, då det gäller manliga tjänstemän
inom statens vattenfallsverk och domänverket, ligger avsevärt under
medeltalet.
I fråga om den kvinnliga personalen ligger telegrafverket högst av affärsverken
med 28.1 dagar per tjänsteman, varefter följa postverket med 26.5
dagar, statens järnvägar med 25.9 dagar, statens vattenfallsverk med 13.1
dagar samt domänverket med 11.2 dagar per tjänsteman, överensstämmelsen
mellan post, telegraf och järnväg är i detta avseende slående, helst som de
alla ligga vida över medeltalet. I motsats härtill ligger sjukledigheten för
kvinnliga tjänstemän liksom — såsom ovan påpekats — för de manliga vid
statens vattenfallsverk och domänverket påfallande lågt.
Av tabell I framgår vidare att en tydlig differens föreligger ifråga örn sjukledigheten
bland gift och ogift kvinnlig personal. Under det att inom allmänna
civilförvaltningen gifta kvinnliga tjänstemän uppvisa en genomsnittlig sjukledighet
av 22.1 dagar, uppgår densamma till endast 13.9 dagar för ogift
personal. Inom statens affärsdrivande verk med undantag av postverket äro
motsvarande siffror 29.0 respektive 23.1 dagar. För postverkets del har tiden
icke medgivit en liknande uppdelning. Betraktar man medeltalet för de olika
huvudtitlarna, finner man att nämnda relation gäller inom samtliga utom
den sjätte och tolfte. Sistnämnda huvudtitel, som endast omfattar statens
pensionsanstalt, kan på grund av det låga antalet befattningshavare lämnas
ur räkningen. Då det gäller sjätte huvudtiteln är förklaringen att söka i det
förhållandet, att de kvinnliga ogifta tjänstemännen i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt byggnadsstyrelsen åtnjutit sjukledighet i ovanligt stor
utsträckning, 31.3 dagar, respektive 38.7 dagar. I fråga om enskilda myndigheter
förekomma givetvis avvikelser, vilket kan utläsas ur tabell 1.
Här nedan lämnas uppgift på antalet sjukledighetsdagar, fördelade på ordinarie
och icke-ordinarie samt inom dessa på gifta och ogifta kvinnliga
tjänstemän inom vissa huvudtitlar samt inom statens affärsdrivande verk
utom postverket.
Medeltalssiffrorna för de redovisade huvudtitlarna inom allmänna civilförvaltningen
liksom även siffrorna för affärsverken (utom postverket) visa
att tendensen såväl inom gruppen ordinarie tjänstemän som inom gruppen
icke-ordinarie tjänstemän är, att gifta kvinnliga tjänstemän åtnjuta längre
sjukledigheter än de ogifta. Örn man betraktar mindre personalgrupper är
dock denna tendens ej fullt enhetlig. Sålunda hava under budgetåret 1941/42
ordinarie ogifta tjänstemän inom andra och fjärde huvudtitlarna åtnjutit
högre sjukledighet än de gifta ordinarie tjänstemännen. Inom sjätte huvud
-
— 87 —
Ordinarie |
Icke-ordinarie |
|||
Gifta, |
Ogifta, |
Gifta, |
Ogifta, |
|
dagar |
dagar |
dagar |
dagar |
|
Andra huvudtiteln........... |
19.4 |
24.5 |
40.2 |
9.6 |
Tredje > ........... |
41.8 |
5.8 |
44.4 |
11.8 |
Fjärde » ........... |
20.9 |
32.8 |
31.6 |
11.4 |
Femte • ........... |
24.7 |
20.6 |
20.2 |
10.9 |
Sjätte » ........... |
21.7 |
35.8 |
18.9 |
19.3 |
Sjunde » ........... |
23.6 |
12.3 |
23.9 |
11.8 |
Nionde » ........... |
30.4 |
22 8 |
29.2 |
12.7 |
Tionde » ........... |
15.0 |
17.6 |
9.4 |
10.9 |
Medeltal |
24.8 |
20.8 |
21.9 |
11.2 |
Statens affärsdrivande verk |
17.9 |
|||
(utom postverket).......... |
27.5 |
25.7 |
31.0 |
titeln är detsamma fallet vad beträffar såväl ordinarie som icke-ordinarie
tjänstemän.
Därjämte har utredningen givit vid handen, att högre sjukledighet förekommit
bland ordinarie än bland icke-ordinarie tjänstemän samt att lägre
tjänstemän synas hava haft större sjukledighet än högre. Till belysning härav
kunna anföras följande siffror, avseende sjukledigheter under budgetåret
1941/42 bland civila tjänstemän under andra, fjärde, femte och sjätte huvudtitlarna
och omfattande sammanlagt 14,208 tjänstemän, nämligen
manliga tjänstemän
ordinarie
tillhörande lönegraderna A 1—A 14................ 15.6 dagar per tjm.
s> » A15 eller högre .......... 7.7 » » »
icke-ordinarie
tillhörande lönegraderna Eo (Ex) 1—14............ 5.2 » » »
» » Eo (Ex) 15 eller högre .... 4.2 » » . »
kvinnliga, gifta tjänstemän
ordinarie
tillhörande lönegraderna A 1—A14 24.5 » » »
5 s A15 eller högre .......... 12.5 » » »
icke-ordinarie
tillhörande lönegraderna Eo (Ex) 1—14............ 21.3 » » »
» » Eo (Ex) 15 eller högre .... 10.4 > » »
kvinnliga, ogifta tjänstemän
ordinarie
tillhörande lönegraderna A 1—A14................ 21.3 » » >
» » A15 eller högre............ 16.6 » » »
icke-ordinarie
tillhörande lönegraderna Eo (Ex) 1—14............ 11.1 » » »
Eo (Ex) 15 eller högre .... 12.7 » » »
— 88 —
En bidragande orsak till de högre sjukledighetstalen för ordinarie än för
icke-ordinarie tjänstemän torde vara den högre genomsnittliga levnadsåldern
bland ordinarie tjänstemän. Detta faktum torde dock endast delvis kunna förklara
företeelsen i fråga, då det visat sig att vid jämförelse mellan ordinarie
och icke-ordinarie tjänstemän inom samma åldersgrupp de förstnämnda i
regel hava större sjukledighet än de senare. Vid stickprovsundersökning har
konstaterats, att korttidsledigheter på upp till tre dagar dominera bland
de ordinarie. Inom flertalet förvaltningar erfordras icke läkarintyg för sjukledighet,
understigande fyra dagar, varav följer att bedömandet av behovet
av sjukledighet överlåtes åt tjänstemannen.
Vad beträffar den konstaterade större sjukledigheten bland lägre tjänstemän
än bland högre torde förklaringen härtill huvudsakligen vara att söka
däri, att de avdragsfria sjukledighetsdagarna genomsnittligt äro färre bland
högre tjänstemän, vilka vid behov av korttidsledigheter för sjukdom i stor
utsträckning torde utnyttja dem tillkommande semesterdagar.
Ersättningar åt verksläkare.
Ersättningar åt verksläkare under budgetåret 1941/42 hava uppgått till
1.010.000 kronor, därav 207,000 kronor vid allmänna civilförvaltningen och
803.000 kronor vid de affärsdrivande verken. Förstnämnda belopp motsvarar
i det närmaste en tredjedel av det för budgetåret 1941/42 anvisade beloppet
till avlöningar åt ordinarie provinsialläkare i hela landet.
Genom kungörelse den 22 juni 1939 (nr 424) har Kungl. Maj:t meddelat
bestämmelser angående verksläkare vid den civila statsförvaltningen.
Verksläkare vid verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, förordnas
av medicinalstyrelsen, eventuellt efter samråd med vederbörande verksstyrelse.
Vid statsanstalt, där särskild läkare finnes anställd för vård av de
intagna, skall anstaltsläkare av anstaltens styrelse eller direktion förordnas
att vara verksläkare för anstaltens personal.
För fullgörandet av sina åligganden äger av medicinalstyrelsen förordnad
verksläkare uppbära ersättning dels i enlighet med bestämmelserna i provinsialläkartaxan
den 18 juni 1926 (nr 240), avdelning A, dels ock, med vissa i
kungörelsen närmare angivna belopp, för skriftlig rådfrågning m. m. samt
för utfärdande av intyg, som skall åberopas i tjänsten. Där flera än tio vid
ett verk anställda befattningshavare hänvisats till en och samma verksläkare,
äger denne dock icke uppbära nu nämnda ersättning med högre belopp
för budgetår än som motsvarar 18 kronor för befattningshavare.
Utöver nu nämnda ersättningar äger av medicinalstyrelsen förordnad verksläkare
uppbära särskilt verksläkararvode med fyra kronor för befattningshavare
eller, om han är provinsialläkare eller extra provinsialläkare, med
två kronor för befattningshavare.
För andra intyg än nyss nämnts äger verksläkare att uppbära särskild ersättning.
Då verksläkare i egenskap av anstaltsläkare eller av annan anledning
är skyldig att utan särskild gottgörelse utfärda dylika intyg, utgår dock
ej ersättning.
— 89
Tabell II. Sjukvårdskostnader per tjänsteman under budgetåret 1941/42.
Antal tjänste- män |
Ersätt-ningar åt |
Sjukhus-vård och |
Medicin kr. |
Total- kostna- der kr. |
|
Andra huvudtiteln. |
|||||
Justitiedepartementet................ |
42 |
8.83 |
17.05 |
5.48 |
31.36 |
Justitiekanslersämbetet.............. |
7 |
8.00 |
16.86 |
10.86 |
35.72 |
Nedre justitierevisionen.............. |
82 |
11.05 |
8.55 |
4.89 |
24.49 |
Hovrätterna........................ |
245 |
9.96 |
16.20 |
6.52 |
32.68 |
Vattendomstolarna.................. |
24 |
8.58 |
16.00 |
5.29 |
29.87 |
Fångvårdsstyrelsen.................. |
39 |
12.92 |
8.38 |
12.82 |
34.12 |
Fångvårdsanstalten^................ |
919 |
0.66 |
6.40 |
5.63 |
12.69 |
Statens uppfostringsanstalt å Bona... |
62 |
22.58 |
1.14 |
0.76 |
24.48 |
Säger för andra huvudtiteln |
1,420 |
4.57 |
8.67 |
6.74 |
18.88 |
Tredje huvudtiteln. |
|||||
Utrikesdepartementet................ |
195 |
8.33 |
16.10 |
7.92 |
32.35 |
Säger för tredje huvudtiteln |
195 |
8.33 |
16.10 |
7.92 |
32.35 |
Fjärde huvudtiteln. |
|||||
Försvarsdepartementet............... |
41 |
6.24 |
12.17 |
2.78 |
21.19 |
Försvarsstaben...................... |
6 |
57.83 |
1.50 |
17.60 |
76.83 |
Arméförvaltningen................... |
322 |
16.07 |
20.41 |
11.68 |
48.16 |
Krigsarkivet ........................ |
6 |
3.33 |
1.67 |
95.50 |
5.00 |
Artilleri- och ingenjörshögskolan...... |
2 |
15.00 |
4.50 |
115.00 |
|
Armémuseum....................... |
10 |
4.80 |
2.00 |
1.00 |
7.80 |
Marinförvaltningen.................. |
98 |
18 36 |
39.77 |
25.15 |
83.28 |
Marinstaben ........................ |
2 |
27.50 |
61.00 |
43.00 |
131.50 |
Ostkustens marindistrikt............. |
2 |
— |
— |
1.00 |
1.00 |
Sydkustens marindistrikt............ |
3 |
— |
— |
— |
51.50 |
Sjökrigsskolan....................... |
2 |
27.50 |
8.00 |
16.00 |
|
Sjökarteverket ...................... |
63 |
11.73 |
9.94 |
8.82 |
30.49 |
Flygförvaltningen................... |
49 |
13.92 |
6.45 |
10.14 |
30.51 |
Försvarsväsendets kemiska anstalt.... |
5 |
8.40 |
17.80 |
18.80 |
45.00 |
Säger för fjärde hnvudtiteln |
611 |
15.14 |
19.94 |
12.95 |
48.03 |
Femte huvudtiteln. |
|||||
Socialdepartementet.................. |
48 |
8.92 |
20.73 |
6.62 |
36.27 |
Socialstyrelsen ...................... |
236 |
13.68 |
21.63 |
8.85 |
44.16 |
Arbetsrådet......................... |
10 |
14.90 |
5.10 |
8.20 |
28.20 |
Riksförsäkringsanstalten............. |
bil |
3.74 |
27.85 |
13.27 |
44.86 |
Försäkringsrådet.................... |
26 |
11.81 |
34.58 |
18.88 |
64.77 |
Yrkesinspektionen................... |
108 |
2.41 |
34.07 |
10.70 |
47.18 |
Pensionsstyrelsen.................... |
384 |
20.37 |
25.92 |
21.78 |
68.07 |
Statens tvångsarbets- och alkoholist- |
17.61 |
||||
anstalter.......................... |
122 |
2.09 |
7.98 |
7.64 |
|
Statens skyddshem................... |
116 |
6.86 |
11.70 |
6.85 |
25.40 |
Medicinalstyrelsen................... |
88 |
14.48 |
5.37 |
10.00 |
29.85 |
Sinnessjuknämnden.................. |
— |
— |
2.00 |
2.00 |
|
De statliga laboratorierna............ |
74 |
11.86 |
15.68 |
6.74 |
34.28 |
Provinsialläkarna.................... |
365 |
0.62 |
15 35 |
2.29 |
18.26 |
Statens sinnessjukhus................ |
7,286 |
2.02 |
9.65 |
2.77 |
14.44 |
Statens uppfostringsanstalt för sinnes- |
14.90 |
||||
slöa gossar........................ |
21 |
5.66 |
7.48 |
1.81 |
|
Statens uppfostringsanstalt för sinnes- |
2.00 |
||||
slöa flickor ....................... |
5 |
2.00 |
— |
— |
|
Statens institut för folkhälsan........ |
23 |
8.04 |
11.96 |
2.85 |
22.36 |
Barnmorskeläroanstalterna och statens |
|||||
sjuksköterskeskola................. |
12 |
4.17 |
5.83 |
— |
10.00 |
— 90 —
Antal tjänste- män |
Ersätt-ningar åt |
Sjukhus-vård och |
Medicin kr. |
Total- kostna- der kr. |
|
Länsstyrelserna...................... |
1,166 |
11.71 |
15.09 |
10.52 |
37.32 |
Landsfogdarna och landsfiskalerna.... |
1,032 |
0.66 |
1.54 |
0.67 |
2.87 |
Statens polisskola.................... |
5 |
5.60 |
21.60 |
2.20 |
29.40 |
Statens kriminaltekniska anstalt...... |
31 |
8.74 |
6.19 |
3.68 |
18.61 |
Luftskyddsinspektionen.............. |
29 |
10.69 |
11.00 |
12.69 |
34.38 |
Säger för femte huvudtiteln |
11,699 |
4.06 |
11.55 |
4.87 |
20.48 |
Sjätte huvudtiteln.. |
|||||
Kommunikationsdepartementet....... |
34 |
9.76 |
25.53 |
24.71 |
60.00 |
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .... |
113 |
11.98 |
19.23 |
8.65 |
39.86 |
Statens väginstitut.................. |
14 |
2.57 |
33.71 |
2.43 |
38.71 |
Vägorganisationen i länen............ |
109 |
7.76 |
14.13 |
6.28 |
28.17 |
Statens biltrafiknämnd.............. |
1 |
1.00 |
— |
— |
1.00 |
Byggnadsstyrelsen................... |
128 |
13.21 |
53.22 |
10.01 |
76.44 |
Länsarkitektorganisationen i länen---- |
79 |
8.05 |
14.95 |
4.71 |
27.71 |
Säger för sjätte huvudtiteln |
478 |
10.24 |
27.29 |
8.77 |
46.30 |
Sjunde huvudtiteln. |
|||||
Finansdepartementet................ |
57 |
10.05 |
22.26 |
6.37 |
38.68 |
Kammarkollegiet.................... |
47 |
16.64 |
48.49 |
10.74 |
75.87 |
Statskontoret........................ |
83 |
10.01 |
19.45 |
5.35 |
34.81 |
Kammarrätten...................... |
81 |
6.14 |
29.59 |
6.92 |
42.65 |
Statistiska centralbyrån.............. |
141 |
19.34 |
17-34 |
10.30 |
46.98 |
Riksräkenskapsverket................ |
118 |
12.27 |
27.74 |
22.43 |
62.44 |
Allmänna lönenämnden.............. |
4 |
4.00 |
46.50 |
2.75 |
53.25 |
Generaltullstyrelsen.................. |
133 |
18.13 |
9.92 |
14.23 |
42.28 |
Tullstaten.......................... |
3,426 |
13.56 |
8.61 |
9.59 |
31.76 |
Kontrollstyrelsen.................... |
62 |
16.43 |
31.92 |
9.71 |
58.06 |
Mynt- och justeringsverket........... |
26 |
6.31 |
25.77 |
9.23 |
41.31 |
Bank- och fondinspektionen.......... |
13 |
11.00 |
101.23 |
13.oo |
125.23 |
Sparbanksinspektionen .............. |
10 |
12.40 |
3.10 |
2.70 |
18.20 |
Säger för sjunde huvudtiteln |
4,201 |
13.61 |
11.50 |
9.94 |
35.05 |
Åttonde huvudtiteln. |
|||||
Ecklesiastikdepartementet............ |
53 |
12.40 |
20.09 |
9.62 |
42.11 |
Riksarkivet......................... |
44 |
7.84 |
56.73 |
19.98 |
84.55 |
Landsarkiven....................... |
32 |
6.53 |
3.94 |
6.75 |
17.22 |
Kungl, biblioteket................... |
44 |
12.57 |
31.23 |
16.88 |
60.68 |
Stifts- och landsbiblioteket i Linköping |
3 |
2.00 |
— |
— |
2.00 |
» > > > Skara.... |
3 |
42.67 |
14.00 |
42.66 |
99.33 |
Nationalmuseet...................... |
43 |
11.56 |
23.62 |
3.98 |
39.16 |
Livrustkammaren................... |
10 |
8.30 |
31.60 |
15.40 |
55.30 |
Naturhistoriska riksmuseet........... |
43 |
7.84 |
17.02 |
5.93 |
30.79 |
Statens etnografiska museum......... |
6 |
15.17 |
21.83 |
15.67 |
52.67 |
Domkapitlen och stiftsnämnderna .... |
97 |
13.95 |
16.92 |
15.26 |
46.07 |
Vitterhets- historie- och antikvitets- |
|||||
akademien........................ |
71 |
9.07 |
15.98 |
5.53 |
30.58 |
Akademien för de fria konsterna..... |
15 |
6''53 |
2.87 |
1.27 |
10.67 |
Musikaliska akademien.............. |
18 |
10.61 |
8.44 |
3.72 |
22.77 |
Universitetskanslersämbetet.......... |
5 |
12.20 |
22.80 |
4.60 |
39.60 |
Uppsala universitet.................. |
108 |
9.84 |
8.33 |
3.63 |
21.80 |
Lunds » .................. |
64 |
1.84 |
1.89 |
2.39 |
6.12 |
Karolinska mediko-kirurgiska institutet |
36 |
9.11 |
5.92 |
2.83 |
17.86 |
Tandläkarinstitutet.................. |
17 |
7.88 |
4.53 |
6.65 |
19.06 |
Karolinska sjukhuset................ |
828 |
10.97 |
7.06 |
3.47 |
21.50 |
Serafimerlasarettet .................. |
380 |
2.63 |
13.46 |
9.34 |
25.43 |
Rasbiologiska institutet.............. |
! 6 |
3.67 |
— |
— |
3.67 |
91
Antal tjänste- män |
Ersätt-ningar åt |
Sjukhus-vård och |
Medicin kr. |
Total- kostna- der kr. |
9 |
4.56 |
2''44 |
0.44 |
7.44 |
3 |
6.00 |
— |
3.67 |
9.67 |
10 |
11.50 |
4.10 |
5.10 |
20.70 |
3 |
9.33 |
— |
1.38 |
10.66 |
91 |
8.09 |
35.60 |
6.91 |
50.60 |
28 |
2.29 |
3.57 |
0.82 |
6.68 |
115 |
12.77 |
26.42 |
14.98 |
54.17 |
38 |
10.60 |
18.21 |
15.00 |
43.81 |
2,213 |
8.85 |
12.65 |
9.99 |
31.49 |
1,041 |
7-73 |
10.20 |
9.89 |
27.82 |
321 |
9.51 |
13.47 |
8.88 |
31.86 |
51 |
3.10 |
24.80 |
7.30 |
35.20 |
207 |
6.13 |
6.05 |
2.58 |
14.76 |
92 |
4.98 |
7.18 |
3.04 |
15.20 |
9 |
16.67 |
1.00 |
5.83 |
23.00 |
18 |
4.78 |
12.33 |
1.06 |
18.17 |
6,175 |
8.53 |
12.32 |
8.40 |
29.25 |
32 |
12.12 |
24.84 |
12.85 |
49.81 |
63 |
18.92 |
19.38 |
6.05 |
44.35 |
78 |
12.23 |
5.76 |
6.63 |
24.62 | |
4 |
3.20 |
— |
3.00 |
6.20 | |
6 |
2.50 |
12.50 |
2.17 |
17.17 |
2 |
4.00 |
— |
— |
4.00 |
15 |
14.40 |
32.53 |
26.00 |
72.93 |
63 |
8.73 |
13.25 |
5.81 |
27.79 |
27 |
0.41 |
23.96 |
0.19 |
24.56 |
22 |
8.82 |
44.32 |
5.31 |
58.45 |
47 |
13.53 |
10.51 |
2.02 |
26.06 |
63 |
9.51 |
31.49 |
4.10 |
45.10 j |
79 |
14.02 |
16.66 |
7.14 |
37.82 |
277 |
0.58 |
4.44 |
0.97 |
5.99 |
55 |
20.74 |
28.95 |
39.47 |
89.16 |
6 |
3.00 |
10.83 |
3.17 |
17.00 |
172 |
6.35 |
15.55 |
3.48 |
25.38 |
5 |
9.40 |
1.60 |
0.40 |
11.40 |
6 |
3.50 |
2.83 |
2.34 |
8.67 |
21 |
6.96 |
11.57 |
12.95 |
31.48 |
23 |
10.00 |
7.83 |
10.78 |
28.61 |
46 |
16.72 |
33.89 |
12.63 |
63.24 |
240 |
14.34 |
9.50 |
9.91 |
33.75 |
136 |
11.73 |
18.49 |
5.56 |
35.78 |
96 |
9.41 |
9.79 |
5.89 |
25.09 |
1,684 |
9.75 |
14.26 |
6.95 |
30.96 |
20 |
14.10 |
63.35 |
9.90 |
87.35 |
123 |
11.42 |
37.14 |
12.24 |
60.80 |
12 |
12.91 |
— |
9.42 |
22.33 |
11 |
7.45 |
15.27 |
3.82 |
26.54 |
34 |
10.06 |
24.56 |
8.70 |
1 43.32 |
Farraacevtiska institutet.............
Ortnamnskommissionen..............
Landsmåls- och folkminnesarkivet i
Uppsala..........................
Landsmålsarkivet i Lund............
Tekniska högskolan i Stockholm.....
Chalmers tekniska högskola..........
Skolöverstyrelsen....................
Högre lärarinneseminariet............
Allmänna läroverken................
Samrealskolorna.....................
Folkskoleseminariema ...............
Folkskolinspektionen................
Abnormundervisningen..............
Tekniska läroverk ..................
Statens biografbyrå..................
Gymnastiska centralinstitutet........
Säger för åttonde huvudtiteln
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet ............
Lantbruksstyrelsen..................
Lantbruksingenjörer m. fl............
Statskonsulenter.....................
Fiskeriintendenter...................
Lantbruksakademien ................
Statens växtskyddsanstalt............
Lantbrukshögskolan.................
Alnarps lantbruks-, mejeri- och träd
gårdsinstitut.
.....................
Strömsholms hingstdepå.............
Flyinge hingstdepå..................
Veterinärhögskolan..................
Statens veterinärbakteriologiska anstalt
Veterinärstaten......................
Statens centrala frökontrollanstalt....
Statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
..............................
Egnahemsstyrelsen ..................
Undersöknings- och försöksanstalten för
sötvattensf isket....................
Skogsstyrelsen.......................
Skogshögskolan......................
Statens skogsförsöksanstalt...........
Lantmäteristyrelsen..................
Lantmäterikontoren.................
Rikets allmänna kartverk............
Statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
..............................
Säger för nionde huvudtiteln
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet...............
Kommerskollegium..................
Bergsstaten.........................
Sprängämnesinspektionen............
Statens elektriska inspektion.........
Fartygsinspektionen ................
— 92 —
Antal tjänste- män |
Ersätt-ningar åt |
Sjukhus-vård och |
Medicin kr. |
Total- kostna- der kr. |
|
Navigationsskolorna................. |
36 |
6.28 |
19.05 |
6.86 |
32.19 |
Sveriges geologiska undersökning..... |
41 |
14.12 |
19.64 |
9.51 |
43.27 |
Statens provningsanstalt ............ |
48 |
3.02 |
29.35 |
8.94 |
41 31 |
Flygtekniska försöksanstalten........ |
20 |
4.65 |
— |
0.55 |
5.20 |
Statens hantverksinstitut............. |
6 |
13.50 |
— |
8.33 |
21.83 |
Lotsverket.......................... |
983 |
6.80 |
7.16 |
3.70 |
17.16 |
Handelsflottans pensionsanstalt....... |
2 |
24.00 |
— |
6.00 |
30. oo |
Sjöhistoriska museet................. |
10 |
7.60 |
1.50 |
9.10 |
18.20 |
Patent- och registreringsverket....... |
171 |
11.18 |
20.96 |
10.92 |
43.06 |
Försäkringsinspektionen.............. |
13 |
11.92 |
41.64 |
18.08 |
71.54 |
Säger för tionde huvudtiteln |
1,534 |
7.67 |
13.64 |
5.95 |
27.26 |
Elfie huvudtiteln. |
|||||
Folkhushållningsdepartementet....... |
17 |
9.29 |
19.23 |
8.88 |
37.40 |
Statens bränslekommission........... |
21 |
— |
6.33 |
1.00 |
7.33 |
Statens livsmedelskommission........ |
15 |
3.53 |
_ |
2.00 |
5.53 |
Statens handelskommission........... |
27 |
6.37 |
4.48 |
• 3.19 |
14.04 |
Säger för elfte huvudtiteln |
80 |
4.79 |
7.26 |
3.60 |
15.65 |
Tolfte huvudtiteln. |
|||||
Statens pensionsanstalt.............. |
22 |
11.00 |
6.18 |
4.46 |
21.64 |
Säger för tolfte huvudtiteln |
22 |
11.00 |
6.18 |
4.46 |
21.64 |
Säger för allmänna civilförvaltningen |
27,999 |
7.41 |
12.29 |
6.89 |
26.59 |
Statens affärsdrivande verk. |
|||||
Postverket.......................... |
18,683 |
6.96 |
6.15 |
4.55 |
17.66 |
Telegrafverket....................... |
18,800 |
12.32 |
8.07 |
7.25 |
27.64 |
Statens järnvägar................... |
33,771 |
12.43 |
7.06 |
7.06 |
26.75 |
Statens vattenfallsverk............... |
1,129 |
9.77 |
9.43 |
7.06 |
26.23 |
Domänverket....................... |
1,274 |
7.91 |
8.37 |
6.73 |
23.00 |
Statens reproduktionsanstalt......... |
15 |
15.13 |
10.47 |
10.40 |
36.00 |
Säger för statens affärsdrivande verk |
73,672 |
10.89 |
7.24 |
6.47 |
24.60 |
Summa |
101,G71 |
9.93 |
8.63 |
6.58 |
25.14 |
Vid statsanstalt anställd läkare, som förordnats att vara verksläkare för
anstaltens personal, äger icke att uppbära särskild ersättning för fullgörande
av sina åligganden annat än då läkarvård meddelats av honom vid besök i
befattningshavares bostad, i vilket fall ersättning utgår enligt bestämmelserna
i provinsialläkartaxan avdelning A.
Vissa anstalter, där anstaltsläkare förordnats alt vara verksläkare, hava
icke uppdelat arvode till anstaltsläkaren mellan befattningshavarna, å ena,
och de intagna, å andra sidan. Revisorerna hava i dessa fall nödgats göra
en dylik uppdelning uppskattningsvis, för att kunna erhålla i följande tabell
angivna uppgifter.
Av tabell II framgår, att ersättningar åt verksläkare under budgetåret
1941/42 för statsförvaltningen i dess helhet uppgått till i genomsnitt 9 kronor
93 öre per tjänsteman; vid allmänna civilförvaltningen 7 kronor 41 öre och
— 93 —
vid affärsverken 10 kronor 89 öre. De lägsta kostnaderna per tjänsteman utvisa
femte och andra huvudtitlarna, 4 kronor 6 öre, respektive 4 kronor 57
öre. Förklaringen till de låga genomsnittliga kostnaderna beträffande dessa
huvudtitlar är att söka i det förhållandet, att stora grupper statsanstalter,
där anstaltsläkare tillika fungera som verksläkare, tillhöra dessa huvudititlar.
Sålunda återfinnas inom andra huvudtiteln statens fångvårdsanstalter
med en genomsnittlig kostnad för verksläkare av 66 öre per tjänsteman samt
inom femte huvudtiteln statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter med en
kostnad av 2 kronor 9 öre, statens skyddshem med en kostnad av 6 kronor
85 öre och statens sinnessjukhus med en kostnad av 2 kronor 2 öre. De högsta
genomsnittliga kostnaderna för hel huvudtitel förekomma inom den fjärde
och sjunde med 15 kronor 14 öre respektive 13 kronor 61 öre.
Påfallande höga belopp redovisas för marinförvaltningen med 18 kronor
36 öre samt arméförvaltningen med 16 kronor 7 öre. Av andra större förvaltningar,
där ersättningarna åt verksläkare under budgetåret 1941/42 likaledes
uppgått till höga belopp, må framhållas pensionsstyrelsen med 20 kronor
37 öre för befattningshavare, statistiska centralbyrån med 19 kronor 34
öre, generaltullstyrelsen med 18 kronor 13 öre, lantbruksstyrelsen med 18
kronor 92 öre, statens centrala frökontrollanstalt med 20 kronor 74 öre samt
lantmäteristyrelsen med 16 kronor 72 öre för befattningshavare.
Sjukhusvård.
Under § 29 i sin år 1941 avgivna berättelse lämnade revisorerna en redogörelse
för en verkställd utredning rörande kostnaderna för sjukhusvård
av vissa befattningshavare i statens tjänst.
Revisorerna erinrade därvid inledningsvis örn att bestämmelserna i civila
avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 272) pä riksdagens initiativ utformats
så, att kostnaderna för sjukhusvård i regel ersättas av statsmedel till
hälften, varvid ersättningen beräknas enligt den för sjukhuset fastställda
legosängsavgiften för plats å allmän sal. Endast där verksläkaren eller den
för vården ansvarige sjukhusläkaren prövar den sjukes tillstånd kräva vård
i halvenskilt rum, eller, om sådant ej finnes tillgängligt, i enskilt rum eller
vederbörande myndighet med hänsyn till andra särskilda förhållanden finner
dylik vård erforderlig, må av statsmedel bestridas större del av ersättningen
för vård å sådant rum.
Resultatet av den av revisorerna verkställda undersökningen hade innefattats
i två tablåer, av vilka den förra avsåg befattningshavare i lönegrad
A 21 och däröver och den senare övriga befattningshavare.
I anledning av utredningen uttalade revisorerna bland annat följande.
En jämförelse mellan de båda tablåernas sifferuppgifter ger vidare vid
handen, att vård i halvenskilt eller enskilt rum relativt sett meddelats ojämförligt
mycket oftare åt högre än åt lägre befattningshavare. I fråga om ersättning
av statsmedel för vårdkostnaden utvisa tablåerna, att ersättning för
vård i halvenskilt eller enskilt rum beträffande högre befattningshavare ut
-
— 94 —
givits i 107 fall, eller 39 procent av hela antalet fall, medan ersättning för
vård i sådant rum då det gäller lägre befattningshavare utgivits i 38 fall
eller i 4 procent av hela antalet fall.
Enligt revisorernas uppfattning samverka ett flertal orsaker till den ojämnhet,
som sålunda är för handen. Huruvida sjukdomarna varit av den art, att
de i och för sig nödvändiggjort vård i halvenskilt eller enskilt rum, utgör en
medicinsk fråga som givetvis undandrager sig revisorernas bedömande.
Tjänstens krav såsom skäl för vård i halvenskilt eller enskilt rum har emellertid
endast i ett fåtal fall åberopats. Vid sitt ställningstagande till frågan
om den lämpligaste vårdformen kan läkaren komma att påverkas av patientens
egna önskemål. Patientens psykiska välbefinnande är givetvis en förutsättning
för ett gott resultat av sjukhusvistelsen. Att patientens sociala
ställning därvid indirekt kan komma att påverka valet av vårdform torde
ligga i öppen dag. Anordningarna inom visst sjukhus, exempelvis med stora
eller små salar, torde ofta kunna bestämma verksläkarens val av allmän sal,
å ena sidan, och halvenskilt eller enskilt rum, å den andra.
Såsom av det anförda framgår hava gällande föreskrifter i fråga örn ersättning
av statsmedel för sjukhusvård åt befattningshavare, lydande under
civila avlöningsreglementet, icke medfört den av tjänstemännens lönegradsplacering
oberoende enhetlighet som av riksdagen vid bestämmelsernas tillkomst
åsyftades. Revisorernas iakttagelser giva vid handen, att för åstadkommande
av den likformighet på förevarande område, som riksdagen ansett
böra komma till stånd, annan möjlighet knappast står till buds än att
föreskrifter meddelas, enligt vilka kostnaden för sjukhusvård ersättes efter
den beräknade avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande grunder.
För en sådan lösning talar jämväl önskvärdheten av att statsverkets utgifter
för sjukhusvård, vilka beträffande de nu undersökta verken under sistförflutna
budgetår ökats med omkring 40 procent, såvitt möjligt begränsas.
I utlåtande den 12 juni 1942, nr 174, fann statsutskottet ifrågavarande anmärkning
icke påkalla något yttrande från utskottets sida. Mot detta beslut
anmäldes reservation av åtta av utskottets ledamöter, vilka ansett att utskottet
bort göra följande uttalande.
Utskottet ansluter sig till vad'' revisorerna sålunda uttalat. Då emellertid utskottet
förutsätter, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på denna
fråga, har utskottet ansett sig nu allenast böra vad i ärendet förekommit för
riksdagen omförmäla.
Vid den undersökning, som innevarande år verkställts, har gränsen mellan
högre och lägre tjänstemän dragits så, att tjänstemän tillhörande lönegraderna
1-—14 hänförts till den förra gruppen och tjänstemän tillhörande lönegrad
15 eller högre till den senare.
Undersökningens resultat framgår av nedanstående två tablåer.
I tablå I redovisas 27,079 tjänstemän, varav 13,815 manliga och 13,264
kvinnliga. Av tablån framgår, att vård på halvenskilt eller enskilt rum beträffande
lägre ordinarie manliga tjänstemän meddelats under endast 297
dagar av 19,491 eller i 1.5 procent av samtliga sjukhusdagar för denna grupp.
Då det gäller lägre icke-ordinarie manliga tjänstemän är vård på sådant rum
ännu mera sällsynt; av 4.684 vårddagar hava endast 36, eller 0.8 procent,
belöpt på halvenskilt eller enskilt rum.
I fråga örn lägre kvinnliga tjänstemän är vård på halvenskilt eller enskilt
Tablå I. Tjänstemän 1 lönegrad 1-14.
0 r d i |
n a r i e |
I c |
c e - o r |
linar |
i e |
||||||||
Manliga |
Kvinnliga |
Manliga |
Kvinnliga |
||||||||||
Dagar för sjuk-husvistelse |
Dagar för sjuk-husvistelse |
Dagar för sjuk-husvistelse |
Dagar för sjuk-husvistelse |
||||||||||
Antal |
därav å |
Antal |
därav å |
Antal |
därav å |
Antal |
därav å |
||||||
tjänste- män |
allmän sal |
halv- enskilt eller enskilt rum |
tjänste- män |
allmän sal |
halv- enskilt eller enskilt rum |
tjänste- män |
allmän sal |
halv- enskilt eller enskilt rum |
tjänste- män |
allmän sal |
halv- J |
||
Andra huvudtiteln .......... |
552 |
666 |
118 |
288 |
36 |
329 |
94 |
79 |
137 |
_ |
|||
Tredje |
» .......... |
10 |
18 |
— |
21 |
25 |
— |
23 |
75 |
— |
88 . |
235 |
— |
Fjärde |
T> .......... |
39 |
63 |
— |
62 |
35 |
210 |
55 |
— |
— |
200 |
140 |
10 |
Femte |
• .......... |
1,948 |
4,527 |
197 |
2,439 |
6,699 |
424 |
1,851 |
1,770 |
9 |
3,365 |
8,702 |
95 |
Sjätte |
13 |
— |
— |
34 |
53 |
— |
29 |
1 |
— |
113 |
213 |
193 |
|
Sjunde |
> .......... |
2,289 |
4,572 |
5 |
294 |
203 |
2 |
341 |
411 |
— |
294 |
710 |
— |
Åttonde |
483 |
858 |
— |
418 |
1,234 |
— |
190 |
271 |
27 |
554 |
2,052 |
105 |
|
Nionde |
71 |
237 |
— |
162 |
176 |
22 |
201 |
610 |
— |
367 |
255 |
147 |
|
Tionde |
> .......... |
746 |
1,210 |
— |
93 |
263 |
140 |
267 |
447 |
— |
101 |
126 |
— |
Elfte |
> .......... |
— |
— |
— |
2 |
— |
— |
4 |
— |
— |
22 |
14 |
— |
Tolfte |
> .......... |
1 |
— |
— |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
7 |
— |
— |
Säger för |
allmänna civilför-valtningen |
6,155 |
12,151 |
202 |
3,646 |
8,976 |
834 |
3,290 |
3,679 |
36 |
5,190 |
12,584 |
550 |
Statens affärsdrivande verk |
3,417 |
7,043 |
95 |
2,837 |
4,667 |
896 |
953 |
969 |
— |
1,591 |
2,944 |
||
Summa ! 9,572 |
19,194 |
297 |
6,483 |
13,648 |
1,730 |
4,243 |
4,648 |
36 |
6,781 |
15,528 |
550 |
Tablå II. Tjänstemän 1 lönegrad 15 eller högre.
0 r d i |
n a r i e |
I c |
ce-ordinar |
i e |
||||||||
Manliga |
Kvinnliga |
Manliga |
Kvinnliga |
|||||||||
Dagar för sjuk-husvistelse |
Dagar för sjuk-husvistelse |
Dagar för sjuk-husvistelse |
Dagar för sjuk-husvistelse |
|||||||||
Antal |
därav å |
Antal |
därav å |
Antal |
därav å |
Antal |
därav å |
|||||
tjänste- män |
allmän sal |
halv- enskilt eller enskilt rum |
tjänste- män |
allmän sal |
halv- enskilt eller enskilt rum |
tjänste- män |
allmän sal |
halv- enskilt eller enskilt rum |
tjänste- män |
allmän sal |
halv- enskilt eller enskilt rum |
|
Andra huvudtiteln .......... |
209 |
39 |
19 |
2 |
7 |
_ |
130 |
33 |
_ |
i |
_ |
|
Tredje > .......... |
44 |
— |
59 |
— |
— |
— |
9 |
— |
— |
— |
— |
— |
Fjärde » .......... |
99 |
41 |
— |
3 |
— |
— |
149 |
55 |
7 |
4 |
— |
— |
Femte » .......... |
1,590 |
1,293 |
1,813 |
40 |
52 |
— |
432 |
229 |
— |
34 |
— |
— |
Sjätte i .......... |
118 |
— |
189 |
— |
— |
— |
171 |
54 |
74 |
— |
— |
— |
Sjunde » .......... |
768 |
1,226 |
333 |
18 |
6 |
— |
175 |
105 |
40 |
22 |
22 |
— |
Åttonde > .......... |
2,370 |
2,606 |
1,227 |
678 |
711 |
501 |
673 |
183 |
263 |
809 |
585 |
86 |
Nionde > .......... |
532 |
665 |
325 |
1 |
— |
— |
238 |
169 |
— |
1 |
15 |
— |
Tionde > .......... |
226 |
200 |
162 |
1 |
— |
— |
96 |
279 |
— |
4 |
— |
— |
Elfte » .......... |
33 |
— |
— |
— |
— |
— |
17 |
— |
— |
2 |
'' '' — |
— |
Tolfte > .......... |
6 |
-- ■ |
— |
— |
— |
— |
4 |
7 ■ |
— |
1 |
— |
— |
Säger för allmänna civilför-valtningen |
6,695 |
6,070 |
4,127 |
743 |
770 |
501 |
2,094 |
1,114 |
384 |
878 |
622 |
86 |
Statens affärsdrivande verk |
1,510 |
1,608 |
590 |
40 |
163 |
— |
303 |
618 |
19 |
1 |
— |
— |
Summa |
7,505 |
7,678 |
4,717 |
783 |
939 |
501 |
2,897 |
1,782 |
408 |
879 |
622 |
86 |
— 97 —
rum i väsentligt mindre mån att rubricera såsom rena undantagsfall. Således
har vård, då det gäller ordinarie tjänstemän, tillhörande denna grupp, meddelats
på halvenskilt eller enskilt rum under 1,730 dagar av 15,373, eller 11.3
procent av samtliga sjukhusdagar. Beträffande de icke-ordinarie kvinnliga
tjänstemännen i motsvarande löneställning hava av 16,078 vårddagar 550,
eller 3.4 procent, belöpt på halvenskilt eller enskilt rum.
En annan bild ger tablå II, vari redovisas 11,564 högre tjänstemän, nämligen
9,902 manliga och 1,662 kvinnliga. I fråga om ordinarie manliga tjänstemän,
tillhörande denna grupp, har sjukhusvård meddelats under 12,395
dagar, varav 4,717 eller 38.1 procent tillbragts på halvenskilt eller enskilt
rum. Även de icke-ordinarie tjänstemännen intaga en väsentligt gynnsammare
ställning än de lägre icke-ordinarie tjänstemännen. Således meddelades
för manliga sådana tjänstemän sjukhusvård under 2,135 dagar, varav 403
dagar eller 18.9 procent på halvenskilt rum.
I fråga örn högre ordinarie kvinnliga tjänstemän meddelades av 1,440 vårddagar
vården å halvenskilt eller enskilt rum under 501 dagar, eller i 34.8
procent av samtliga vårddagar. De högre icke-ordinarie kvinnliga tjänstemännen
erhöllo vård å halvenskilt eller enskilt rum under 86 dagar av 708,
vilket motsvarar 12.1 procent.
Sammanfattningsvis må framhållas, att den nu verkställda utredningen
synes bekräfta de av 1941 års revisorer gjorda iakttagelserna. Att gränsen
mellan högre och lägre tjänstemän nu dragits mellan 14 och 15 lönegraderna
— i stället för som i den tidigare utredningen mellan 20 och 21 lönegraderna
— förefaller vara en omständighet, som i stora drag icke påverkat
relationstalen mellan högre och lägre tjänstemän.
Påfallande är, att sjukhusvård på halvenskilt eller enskilt rum, då det
gäller lägre tjänstemän, meddelas i förhållandevis större omfattning å
kvinnliga tjänstemän än åt manliga, medan det motsatta förhållandet råder
beträffande högre tjänstemän. Likaså bör uppmärksammas, att icke-ordinarie
tjänstemän, oavsett kön och högre eller lägre tjänsteställning, erhålla
vård å halvenskilt eller enskilt rum i väsentligt mindre utsträckning än ordinarie
tjänstemän.
Kostnader för medicin.
Då det gäller kostnaderna för medicin under budgetåret 1941/42, hava
vissa myndigheter icke varit i stånd att avgiva detaljerade uppgifter. Dessa
myndigheter hava därför icke medtagits i förevarande utredning. Sålunda
hava inom allmänna civilförvaltningen försvarsdepartementet och vissa av
statens sinnessjukhus icke medtagits. Inom statens affärsdrivande verk har
av samma anledning statens vattenfallsverk uteslutits. Beträffande övriga
affärsverk hava generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och
domänstyrelsen lämnat detaljerade uppgifter å medicinkostnaderna endast
i fråga örn respektive verksstyrelse och en begränsad del av lokalförvaltningen,
som av vederbörande styrelse bedömts såsom representativ för lokalförvaltningen
i dess helhet.
7—42.9252. Rev. berättelse ant), statsverket är /.942. I.
- 98 —
Tabell lil. Kostnader för medicin per tjänsteman budgetåret 1941/42.
Manliga |
Kvinnliga, gifta |
Kvinnliga, I ogifta |
||||
Antal |
Kostnad |
Antal |
Kostnad |
Antal |
Kostnad |
|
tjm. |
kr. |
tjm. |
kr. |
tjm. |
kr. |
|
Andra huvudtiteln. |
||||||
Justitiedepartementet................ |
29 |
1.76 |
10 |
17.60 |
3 |
1.00 |
Justitiekanslersämbetet .............. |
6 |
12.67 |
— |
— |
1 |
— i |
Nedre justitierevisionen.............. |
56 |
2.45 |
2 |
17.00 |
24 |
9.58 |
Hovrätterna........................ |
203 |
5.43 |
15 |
16.40 |
27 |
9.18 |
Vattendomstolarna.................. |
19 |
6.37 |
1 |
— |
4 |
1.50 |
Fångvårdsstyrelsen.................. |
22 |
14.64 |
3 |
7.67 |
14 |
11.07 |
Fångvårdsanstalterna................ |
828 |
5.33 |
24 |
9.29 |
67 |
7.97 |
Statens uppfostringsanstalt å Bona ... |
57 |
0.82 |
— |
5 |
— |
|
Säger för andra huvudtiteln |
1,220 |
5.14 |
55 |
12.76 |
146 |
8.11 |
Tredje huvudtiteln. |
||||||
Utrikesdepartementet................ |
86 |
5.63 |
31 |
13.74 |
78 |
8.14 |
Säger för tredje huvudtiteln |
86 |
5.63 |
31 |
13.74 |
78 |
8.14 ! |
Fjärde huvudtiteln. |
||||||
Försvarsstaben...................... |
1 |
— |
3 |
21.00 |
2 |
21.00 |
Arméförvaltningen................... |
156 |
10.72 |
41 |
14.63 |
125 |
11.89 |
Krigsarkivet ........................ |
5 |
— |
— |
— |
1 |
— |
Artilleri- och ingenjörshögskolan ..... |
2 |
95.50 |
— |
— |
— |
— |
Armémuseum....................... |
8 |
1.25 |
1 |
— |
1 |
— |
Marinförvaltningen.................. |
55 |
19.58 |
12 |
28.92 |
31 |
33.58 s |
Marinstaben ........................ |
2 |
43.00 |
— |
— |
— |
— j |
Ostkustens marindistrikt............. |
2 |
1.50 |
— |
— |
— |
— |
Sydkustens marindistrikt............ |
3 |
— |
— |
— |
— |
— |
Sjökrigsskolan....................... |
2 |
16.00 |
— |
— |
— |
14.88 |
Sjökarteverket....................... |
50 |
7.28 |
5 |
14.60 |
8 |
|
Flygförvaltningen.................... |
23 |
6.61 |
7 |
23.00 |
19 |
9.68 1 |
| Försvarsväsendets kemiska anstalt____ |
4 |
4.50 |
— |
— |
1 |
76.00 | |
Säger för fjärde huvudtiteln |
313 |
11.52 |
69 |
18.03 |
188 |
15.68 ; |
Femte huvudtiteln. |
||||||
| Socialdepartementet................. |
29 |
7.66 |
6 |
— |
13 |
7.38 |
[ Socialstyrelsen ...................... |
55 |
6.49 |
49 |
14.45 |
132 |
7.75 |
| Arbetsrådet......................... |
5 |
3.40 |
4 |
16.25 |
1 |
— |
j Riksförsäkringsanstalten ............. |
160 |
15.38 |
141 |
15.41 |
210 |
10.22 |
! Försäkringsrådet .................... |
18 |
20.61 |
2 |
12.00 |
6 |
16.00 |
Yrkesinspektionen................... |
77 |
11.40 |
7 |
5.00 |
24 |
10.12 |
1 Pensionsstyrelsen.................... |
86 |
10.77 |
115 |
28.53 |
183 |
22.71 |
j Statens tvångsarbets- och alkoholistan- |
16 |
|||||
stalter ............................ |
99 |
5.72 |
7 |
11.28 |
17.19 |
|
Statens skyddshem.................. |
68 |
3.46 |
9 |
38.44 |
39 |
5.46 |
Medicinalstyrelsen................... |
43 |
7.77 |
17 |
23.18 |
28 |
5.43 |
Sinnessjuknämnden.................. |
— |
— |
1 |
2.oo |
— |
— |
De statliga laboratorierna............ |
43 |
6.09 |
13 |
13.62 |
18 |
3.33 |
Provinsialläkarna.................... |
365 |
2.29 |
— |
— |
— |
— |
Statens sinnessjukhus 1............... |
2,398 |
2.62 |
808 |
4.40 |
2,405 |
2.93 |
Statens uppfostringsanstalt för sinnes- |
14 |
2.21 |
1.17 |
|||
slöa gossar........................ |
1 |
— |
6 |
|||
Statens uppfostringsanstalt för sinnes- |
||||||
slöa flickor....................... |
— |
— |
1 |
— |
4 |
— |
Statens institut för folkhälsan........ |
8 |
2.50 |
6 |
3.17 |
9 |
1.67 |
Barnmorskeläroanstalterna och statens |
||||||
sjuksköterskeskola................. |
4 |
— |
— |
— |
8 |
|
Länsstyrelserna...................... |
799 |
9.43 |
107 |
18.62 |
! 260 |
10.53 |
1 Med undantag av Sundby, Ryhovs, S:ta Gertruds och Säters sjukhus.
99 —
Manliga |
Kvinnliga, gifta |
Kvinnliga, ogifta |
||||
Antal |
Kostnad |
Antal |
Kostnad |
Antal |
Kostnad |
|
tjm. |
kr. |
tjm. |
kr. |
tjm. |
kr. | |
|
Landsfogdarna och landsfiskalerna.... |
797 |
0.78 |
17 |
218 |
0.33 |
|
Statens polisskola................... |
4 |
2.75 |
1 |
— |
— |
— |
Statens kriminaltekniska anstalt...... |
17 |
3.65 |
3 |
9.00 |
11 |
2.27 |
Luftskyddsinspektionen.............. |
8 |
0.25 |
9 |
32.00 |
12 |
6.50 |
Säger för femte huvudtiteln |
8,097 |
4.32 |
1,324 |
9.94 |
3,603 |
5.12 |
Sjätte huvudtiteln. |
||||||
Kommunikationsdepartementet....... |
24 |
12.62 |
1 |
— |
9 |
59.67 |
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen____ |
73 |
5.64 |
17 |
19.65 |
23 |
10.04 |
Statens väginstitut.................. |
11 |
0.36 |
— |
— |
3 |
10.00 |
Vägorganisationen i länen........... |
83 |
7.10 |
6 |
4.67 |
20 |
3.40 |
Statens biltrafiknämnd .............. |
— |
— |
— |
— |
1 |
_ '' |
Byggnadsstyrelsen................... |
89 |
9.50 |
21 |
8.33 |
18 |
14.44 | |
i Länsarkitektorganisationen........... |
51 |
5.39 |
11 |
5.45 |
17 |
2.18 i |
Säger för sjätte huvudtiteln |
331 |
7.34 |
56 |
10.66 |
91 |
12.78 |
Sjunde huvudtiteln. |
1 |
|||||
1 ; Finansdepartementet ................ |
38 |
4.84 |
8 |
14.88 |
11 |
5.35 | |
Kammarkollegiet.................... |
34 |
4.91 |
3 |
8.67 |
10 |
31.20 ! |
Statskontoret........................ |
49 |
5.02 |
18 |
6.83 |
16 |
4.69 | |
Kammarrätten...................... |
64 |
5.64 |
4 |
8.50 |
13 |
12.69 : |
1 Statistiska centralbyrån.............. |
26 |
14.50 |
66 |
12.04 |
49 |
5.67 ! |
Riksräkenskap sverket................ |
55 |
30.36 |
22 |
11.32 |
41 |
17.73 1 |
Allmänna lönenämnden.............. |
3 |
3.67 |
— |
— |
1 |
_ | |
Generaltullstyrelsen ................. |
65 |
11.65 |
27 |
19.56 |
41 |
14.83 |
Tullstaten .......................... |
3,178 |
9.23 |
104 |
19.95 |
144 |
9.94 |
Kontrollstyrelsen.................... |
27 |
5.18 |
17 |
20.65 |
18 |
6.11 |
Mynt- och justeringsverket........... |
20 |
9.20 |
2 |
4.00 |
4 |
12.00 |
Bank- och fondinspektionen......... |
7 |
16.00 |
2 |
16.00 |
4 |
6.25 |
Sparbanksinspektionen............... |
7 |
— |
1 |
26.00 |
2 |
0.50 |
Säger för sjunde huvudtiteln |
3,573 |
9.39 |
274 |
15.93 |
354 |
10.84 |
Åttonde huvudtiteln. |
||||||
Ecklesiastikdepartementet............ |
34 |
9.15 |
5 |
8.oo |
14 |
11.21 |
Riksarkivet......................... |
33 |
20.09 |
8 |
25.00 |
3 |
5.33 |
Landsarkiven....................... |
28 |
6.25 |
1 |
20.00 |
3 |
7.00 |
Kungl, biblioteket................... |
25 |
11.20 |
8 |
25.50 |
11 |
23.54 1 |
Stifts- och landsbiblioteket i Linköping |
2 |
— |
— |
— |
1 |
_ i |
» » » > Skara.... |
2 |
1.50 |
1 |
125 |
_ |
_ ! |
Nationalmuseum.................... |
31 |
4.00 |
5 |
2.40 |
7 |
5.00 |
Livrustkammaren................... |
8 |
19.25 |
1 |
_ |
1 |
|
Naturhistoriska riksmuseet........... |
38 |
6.00 |
2 |
10.50 |
3 |
2.00 |
Statens etnografiska museum......... |
5 |
17.40 |
— |
— |
1 |
7 |
Domkapitlen........................ |
71 |
16.76 |
12 |
14.00 |
14 |
8.28 |
Vitterhets-, historie- och antikvitets- |
||||||
akademien........................ |
48 |
4.75 |
8 |
10.50 |
15 |
5.38 |
Akademien för de fria konsterna..... |
14 |
— |
— |
— |
1 |
19 |
Musikaliska akademien.............. |
16 |
4.00 |
1 |
3 |
1 |
|
Universitetskanslersämbetet.......... |
4 |
4.26 |
— |
1 |
6.00 |
|
Uppsala universitet.................. |
85 |
3.42 |
7 |
4.14 |
16 |
4.50 ! |
Lunds universitet ................... |
47 |
2.51 |
4 |
8.76 |
13 |
_ I |
Karolinska mediko-kirurgiska institutet |
18 |
1.05 |
9 |
5.78 |
9 |
3.44 |
Tandläkarinstitutet.................. |
5 |
— |
4 |
17.75 |
8 |
5.25 1 |
Karolinska institutet................ |
119 |
2.46 |
120 |
6.54 |
589 |
3.04 |
Serafimerlasarettet................... |
85 |
7.32 |
49 |
17.65 |
246 |
8.39 l |
Rasbiologiska institutet.............. |
3 |
— |
1 |
— |
2 |
|
Farmacevtiska institutet............. |
9 |
0.44 |
— |
— |
— |
- 1 |
100 —
1 |
Manliga |
Kvinnliga, gifta |
Kvinnliga, ogifta |
|||
Antal |
Kostnad |
Antal |
Kostnad |
Antal |
Kostnad |
|
tjm. |
kr. |
tjm. |
kr. |
tjm. |
kr. |
|
Ortiiamnskommissionen.............. Landsmåls- och folkminnesarkivet i |
3 |
3.67 |
— |
— |
— |
— |
Uppsala.......................... |
6 |
4.00 |
2 |
12.50 |
2 |
1.00 |
D:o i Lund......................... |
2 |
2.00 |
— |
— |
1 |
— |
Tekniska högskolan.................. |
72 |
6.71 |
9 |
2,14 |
10 |
12.40 |
Chalmers tekniska institut........... |
23 |
1.00 |
1 |
— |
4 |
— |
Skolöverstyrelsen.................... |
52 |
18.12 |
18 |
26.11 |
45 |
6.91 |
Högre lärarinneseminariet............ |
4 |
43.75 |
5 |
1.60 |
29 |
13.34 |
Allmänna läroverken................. |
1,778 |
9.66 |
124 |
11.12 |
311 |
11.45 |
Samrealskolorna..................... |
587 |
8.25 |
122 |
10.35 |
332 |
12.64 i |
Folkskoleseminarierna................ |
199 |
7.75 |
33 |
15.06 |
89 |
9.12 ! |
Folkskoleinspektionen ............... |
51 |
7.29 |
— |
— |
— |
— ! |
Abnormundervisningen.............. |
102 |
2.86 |
19 |
4.47 |
86 |
1.82 |
Tekniska läroverk................... |
92 |
3.04 |
— |
- i |
— |
|
Statens biografbyrå.................. |
5 |
9.60 |
1 |
— |
3 |
— |
Gymnastiska centralinstitutet........ |
10 |
— |
2 |
— |
6 |
3.17 | |
Säger för åttonde huvudtiteln |
3,716 |
8.37 |
582 |
11.10 |
1,877 |
7.61 |
Nionde huvudtiteln. |
||||||
Jordbruksdepartementet ............. |
24 |
9.29 |
4 |
36.00 |
4 |
10.50 | |
Lantbruksstyrelsen.................. |
36 |
3.83 |
9 |
6.78 |
18 |
10.06 |
Lantbruksingenjörer m. fl............ |
47 |
9.08 |
6 |
5.17 |
25 |
2.32 1 |
Statskonsulenter .................... |
4 |
3.00 |
— |
— |
— |
— |
Fiskeriintendenter................... |
6 |
2.17 |
— |
— |
— |
— |
Lantbruksakademien ................ |
2 |
— |
— |
— |
— |
— |
Statens växtskyddsanstalt............ |
11 |
21.54 |
1 |
24.00 |
3 |
42.67 |
Lantbrukshögskolan................. Alnarps lantbruks-, mejeri- och träd- |
55 |
6.02 |
3 |
7.67 |
5 |
2.20 |
gårdsinstitut..................... |
26 |
0.19 |
1 |
— |
— |
— |
Strömsholms hingstdepå............. |
22 |
5.32 |
— |
— |
— |
— |
Flyinge hingstdepå.................. |
47 |
2.02 |
— |
— |
— |
— |
Veterinärhögskolan.................. |
52 |
3.85 |
3 |
2.67 |
8 |
6.25 |
Veterinärbakteriologiska anstalten .... |
26 |
1.81 |
20 |
12.95 |
33 |
8.18 |
Veterinärstaten ..................... |
277 |
0.97 |
— |
— |
— |
— |
Frökontrollanstalten................. |
11 |
1.27 |
19 |
50.32 |
25 |
48.00 |
Lantbrukskemiska kontrollanstalten... |
4 |
4.75 |
1 |
— |
1 |
— |
Egnahemsstyrelsen................... Undersöknings- och försöksanstalten för |
101 |
3.46 |
16 |
4.56 |
55 |
3.18 |
sötvattensfisket ................... |
4 |
0.50 |
— |
— |
i |
— |
j Skogshögskolan...................... |
20 |
13.60 |
1 |
— |
— |
— |
Skogsförsöksanstalten................ |
16 |
11.50 |
2 |
6.00 |
5 |
10.20 |
1 Skogsstyrelsen ...................... |
4 |
1.00 |
— |
— |
2 |
5.oo |
Lantmäteristyrelsen.................. |
21 |
14.10 |
14 |
11.57 |
11 |
11.18 |
Lantmäterikontoren................ |
67 |
7.91 |
44 |
14.68 |
129 |
9.82 |
Rikets allmänna kartverk............ |
107 |
3.99 |
4 |
19.00 |
25 |
10.08 |
1 Meteorologisk-hydrografiska anstalten . |
62 |
4.48 |
12 |
11.17 |
22 |
6.95 |
Säger för nionde huvudtiteln |
1,052 |
4.26 |
160 |
16.31 |
372 |
10,50 |
Tionde huvudtiteln. |
||||||
Handelsdepartementet............... |
12 |
2.00 |
4 |
31.50 |
4 |
12.00 |
Kommerskollegium.................. |
57 |
10.00 |
26 |
8.54 |
40 |
17.85 |
Bergsstaten......................... |
8 |
2.62 |
1 |
69.00 |
3 |
7.67 |
Sprängämnesinspektionen............ |
3 |
— |
1 |
— |
— |
— |
Statens elektriska inspektion......... |
7 |
— |
2 |
12.00 |
2 |
9.oo |
Fartygsinspektionen ................. |
25 |
8.48 |
2 |
— |
7 |
12.00 |
Navigationsskolorna................. |
36 |
6.86 |
— |
— |
— |
— |
Sveriges geologiska undersökning..... |
30 |
8.50 |
5 |
15.80 |
6 |
9.33 |
Statens provningsanstalt............. |
31 |
7.58 |
8 |
7.50 |
9 |
14.89 |
— 101
Manliga |
Kvinnliga, gifta |
Kvinnliga, j ogifta |
||||
Antal tjm. |
Kostnad kr. |
Antal tjm. |
Kostnad kr. |
Antal tjm. |
Kostnad kr. |
|
Flygtekniska försöksanstalten......... |
18 |
0.61 |
_ |
2 |
_ |
|
Statens hantverksinstitut............. |
2 |
— |
2 |
25.00 |
2 |
— i |
Lotsverket.......................... |
973 |
3.52 |
4 |
5.75 |
6 |
33.00 |
Sjöhistoriska museet................. |
7 |
4.57 |
1 |
55.00 |
2 |
2.00 |
Handelsflottans pensionsanstalt....... |
1 |
— |
— |
— |
1 |
12.00 |
Patent- och registreringsverket....... |
116 |
10.34 |
16 |
6.12 |
39 |
14.62 |
Försäkringsinspektionen.............. |
9 |
26.11 |
— |
— |
4 |
— |
Säger för tionde huvudtiteln |
1,335 |
4.84 |
72 |
11,19 |
127 |
14.65 |
Elfte huvudtiteln. |
J |
|||||
Folkhushållningsdepartementet....... |
13 |
10.92 |
1 |
«. - |
3 |
3.00 |
Statens livsmedelskommission........ |
7 |
1.00 |
1 |
3.00 |
7 |
2.86 |
Statens bränslekommission........... |
20 |
1.05 |
— |
— |
1 |
— |
Statens handelskommission .......... |
14 |
2.28 |
4 |
10.75 |
9 |
1.11 |
Säger för elfte huvudtiteln |
54 |
3.74 |
6 |
7.67 |
20 |
1.95 | |
Tolfte huvudtiteln. |
||||||
Statens pensionsanstalt.............. |
11 |
5.73 |
4 |
2.25 |
7 |
3.71 |
Säger för tolfte huvudtiteln |
11 |
5.73 |
4 |
2.25 |
7 |
3.71 |
Säger för allmänna civilförvaltningen |
16.788 |
6.59 |
2,633 |
11.56 |
6,862 |
7.04 ! |
Statens affärsdrivande verk. |
||||||
Generalpoststyrelsen................. |
230 |
9.48 |
608 |
15.67 |
874 |
10.28 { |
Stockholms distrikt.................. |
1,815 |
7.04 |
147 |
10.80 |
132 |
9.92 f |
Östra distriktet ..................... |
767 |
9.15 |
48 |
10.44 |
73 |
9.41 t |
Telegrafstyrelsen och telegrafverkets |
||||||
fjärde distrikt..................... |
945 |
7.92 |
971 |
11.61 |
1,077 |
11.07 |
Järnvägsstyrelsen ................... |
770 |
7.10 |
61 |
15.31 |
166 |
18.00 | |
Andra maskinsektionen.............. |
522 |
7.17 |
— |
— |
— |
— |
Domänstyrelsen ..................... |
84 |
4.32 |
41 |
13.00 |
S6 |
17.81 |
östra distriktet..................... |
81 |
4.67 |
4 |
12.00 |
6 |
0.67 ; |
Statens reproduktionsanstalt......... |
8 |
8.12 |
4 |
18.25 |
3 |
6.33 |
, Säger för statens affärsdrivande verk |
6,222 |
7.66 |
1,884 |
12.99 |
2,417 |
11.86 |
Summa |
22,010 |
6.85 |
4,517 |
12.16 |
9,279 |
8.17 1 |
Utredningen berör sammanlagt 22.010 tjänstemän, därav 16,788 inom allmänna
civilförvaltningen och 5,222 inom affärsverken.
Tabell III här ovan upptager kostnaden per tjänsteman i fråga örn manliga,
kvinnliga gifta och kvinnliga ogifta tjänstemän för de särskilda myndigheterna,
sammanställda efter huvudtitlar.
Liknande proportioner olika befattningshavargrupper emellan, som iakttagits
vid undersökningen av sjukledighetsfrekvensen återfinnas, såsom framgår
av tabellen, även i fråga örn medicinkostnaderna. För manliga tjänstemän
äro således kostnaderna för medicin genomsnittligt lägre än för kvinnliga.
I fråga om civilförvaltningen såsom helhet utgör medelkostnaden för manliga
tjänstemän 6 kronor 59 öre, under det alt den uppgår till 8 kronor 25 öre för
kvinnliga. För affärsverkens del äro motsvarande siffror 7 kronor 6(5 öre
respektive 12 kronor 7 öre.
Ordinarie |
Extra o |
r d i n a r i e |
Extra |
||||||||
ålder |
ålder |
ålder |
|||||||||
intill 40 år |
fr. o. m |
. 40 år |
intill 40 år |
fr. o. m. 40 år |
intill 40 år |
fr. o. m. 40 år |
|||||
lönegrad |
lönegrad |
lönegrad |
lönegrad |
lönegrad |
lönegrad |
||||||
1—14 |
15 el. |
1—14 |
15 el. |
1-14 |
15 el. |
1—14 |
15 el. |
1-14 |
15 el. |
1-14 |
15 el. |
4: 79 |
3:82 |
7: 46 |
6: 79 |
1:53 |
5: 92 |
0:91 |
4: 52 |
0:56 |
14: 82 |
_ |
— |
2:11 |
11:33 |
20: 68 |
26:- |
7:53 |
4:74 |
1:50 |
21:14 |
2:28 |
4: 44 |
— |
— |
2:30 |
4:98 |
4:26 |
7: 65 |
1:72 |
5:08 |
2: 96 |
11:65 |
1: 57 |
6:73 |
3: 64 |
8:50 |
1:83 |
3:88 |
4:71 |
14: 29 |
2: 60 |
5: 74 |
6:11 |
4: 68 |
8: — |
0:31 |
— |
— |
3:09 |
1:41 |
4:33 |
11:20 |
2: 37 |
1: 74 |
3:37 |
1:40 |
0: 96 |
8: 50 |
0: 69 |
— |
5:73 |
6:09 |
9: 31 |
11: 09 |
2:41 |
4:39 |
6:21 |
6:90 |
2:30 |
0: 62 |
— |
— |
11:15 |
_ |
12:05 |
39:50 |
18:38 |
_ |
13:67 |
_ |
2:25 |
_ |
16:- |
. |
23: 42 |
32: — |
36:08 |
— |
33:50 |
— |
— |
— |
7:04 |
— |
— |
— |
6: 97 |
— |
15: 43 |
6: 75 |
8: 45 |
6: — |
16:33 |
1:50 |
5:77 |
9: — |
5: 70 |
— |
13:22 |
— |
38: 40 |
— |
3:87 |
— |
19: — |
— |
13: — |
— |
— |
— |
1:14 |
— |
17:60 |
— |
8:74 |
— |
13: 25 |
9: — |
6: 44 |
— |
— |
|
13:65 |
8: 25 |
14: 71 |
3:60 |
10:46 |
— |
19: — |
— |
14:77 |
— |
— |
— |
5:67 |
_ |
13:50 |
. |
3: 44 |
21: — |
_ |
2: 50 |
_ |
6: — |
_ |
|
15:10 |
— |
29:18 |
4: — |
29 : 63 |
2:25 |
— |
10: 71 |
— |
— |
— |
|
4:73 |
9:50 |
9:16 |
15:54 |
3: 85 |
7:18 |
7:38 |
9: 40 |
1:91 |
— |
4:22 |
— |
14: 92 |
— |
25:25 |
— |
12:84 |
— |
8:33 |
— |
6:50 |
— |
— |
— |
26:10 |
— |
16:26 |
— |
6:19 |
— |
34: — |
0:67 |
16: 11 |
_ |
— |
— |
9:28 |
11:50 |
15:63 |
7:19 |
8:32 |
5:- |
12: 27 |
— |
7:54 |
— |
— |
— |
Manliga tjänstemän.
Andra huvudtiteln.........
Fjärde » .........
Femte > .........
Sjätte > .........
Tionde » .........
Statens atfärsdrivande verk .
Kvinnliga gifta tjänstemän.
Andra huvudtiteln...........
Fjärde > ...........
Femte > ...........
Sjätte > ...........
Tionde > ...........
Statens atfärsdrivande verk ...
Kvinnliga ogifta tjänstemän.
Andra huvudtiteln...........
Fjärde > ...........
Femte » ...........
Sjätte » ...........
Tionde > ...........
Statens atfärsdrivande verk .. .
o
to
103 —
Såsom av tabellen framgår förekomma avsevärda avvikelser från dessa medeltal
i fråga örn åtskilliga myndigheter. Särskilt höga kostnader per tjänsteman
förekomma inom marinförvaltningen, kommunikationsdepartementet,
kammarkollegiet, riksräkenskapsverket, statens växtskyddsanstalt och statens
centrala frökontrollanstalt.
Jämför man kostnaderna för medicin för gifta och ogifta kvinnliga tjänstemän,
finner man med få undantag högre siffror för de förra än för de senare.
Undantagen förekomma bland annat i marinföl vattningen, byggnadsstyrelsen,
kammarkollegium, kammarrätten, riksräkenskapsverket, kommerskollegium,
järnvägsstyrelsen och domänstyrelsen. Då det gäller dessa verk
har alltså den ogifta kvinnliga personalen erhållit medicin för högre belopp än
den gifta.
Sjukledigheter förekomma såsom ovan framhållits i större utsträckning
bland ordinarie än bland icke-ordinarie tjänstemän och i större utsträckning
bland lägre tjänstemän än bland de högre. Av nu förevarande utredning har
emellertid framgått dels vid jämförelse mellan kostnaderna för ordinarie och
icke-ordinarie tjänstemän, att någon fast tendens knappast kan iakttagas,
dels vid jämförelse mellan kostnaderna för lägre och högre tjänstemän att
den senare gruppen erhållit medicin för högre belopp än den förra. En detaljundersökning
rörande kostnaderna under budgetåret 1941/42 för tjänstemän
inom ämbetsverk under andra, fjärde, femte, sjätte och tionde huvudtitlarna
samt statens affärsdrivande verk har givit följande genomsnittliga kostnader,
såsom framgår av tabellen å sid. 102.
Vid stickprovsundersökning har framkommit att en av orsakerna till de
höga medicinkostnaderna synes vara, att farmacevtiska specialiteter på många
håll synas föreskrivas i stället för de väsentligt billigare apoteksberedda
varorna.
Allmänna iakttagelser.
De totala sjukvårdskostnaderna för ett vart av budgetåren 1939/40—-1941/42
framgå av tabell IV.
Av tabellen framgår, att sjukvårdskostnaderna sedan tiden för ikraftträdandet
av civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet
undergått en kontinuerlig stegring. I viss mån torde kostnadsökningen kunna
förklaras med att antalet tjänstemän under ifrågavarande tre budgetår undergått
någon ökning. Då emellertid huvudparten av de nytillkomna tjänstemännen
torde vara att hänföra till kategorien extra tjänstemän, för vilken
sjukvårdskostnaderna äro väsentligt lägre än för ordinarie och extra ordinarie
befattningshavare, måste personalökningen antagas hava medverkat till stegringen
i endast obetydlig utsträckning. Då det gäller kostnaden för medicin,
får antagas att prishöjningar i viss mån förorsakat stegringen. Däremot torde
de i vissa fall genomförda höjningarna av legosängsavgifterna för sjukhusvård
icke hava i nämnvärd grad påverkat kostnaderna för sådan vård. Ersättningar
åt verksliikare slutligen hava under samtliga tre budgetår utgått
— 104
Tabell IV. Totala sjuk -
Verk eller myndighet |
Ersättningar åt |
! Sjukhusvård |
||||
1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
|
II. Justitiedepartementet.......... III. Utrikesdepartementet.......... IV. Försvarsdepartementet......... V. Socialdepartementet............ VI. Kommunikationsdepartementet . VII. Finansdepartementet........... VIII. Ecklesiastikdepartementet...... IX. Jordbruksdepartementet........ X. Handelsdepartementet.......... XI. Folkhushållningsdepartementet.. XII. Pensionsväsendet.............. |
5,434 1,225 5,188 37,987 2,952 41,412 29,457 8,684 7,378 31 192 |
6,994 1,554 8,461 55,824 4,455 53,994 49,426 13,636 12,858 276 273 |
6,493 1,624 9,248 47,530 4,895 57,192 52,675 15,447 11,769 383 242 |
2,528 1,542 44.340 2,426 11,570 21,081 3,873 3,901 15 451 |
4,638 2,107 3,819 50,790 2,397 15,646 37,461 11,113 8,138 15 18 |
3,981 1,140 2,077 66,693 6,768 16,598 38,728 7,435 6,395 93 15 |
Säger för allmänna civilförvaltningen |
139,940 |
207,701 |
207,498 |
91,727 |
136,142 |
149,923 |
Säger för de affärsdrivande verken |
727,618 |
747,607 |
802,528 |
191,680 |
181,469 |
221,872 |
Summa |
867,558 |
955,358 |
1,010,026 |
283,407 |
317,611 |
371,795 |
enligt samma grunder, varför stegringen icke kan förklaras annat än genom
att verksläkare anlitats i ökad omfattning.
Då det gäller allmänna civilförvaltningen, torde en av orsakerna till stegringen
vara att söka däri, att kännedom om sjukvårdsförmånerna, vilka tillkommo
den 1 juli 1939, endast långsamt spritt sig bland tjänstemännen.
Därigenom skulle även förklaringen vara given till de tämligen konstanta
kostnaderna inom affärsverken, vilka sedan lång tid haft tillgång till fri
sjukvård. En annan förklaringsgrund torde vara den alltmera frikostiga tolkningen
av hithörande föreskrifter.
I fråga om de olika kostnadsgrupperna intager gruppen ersättningar åt
verksläkare den dominerande platsen. Bland ersättningar åt verksläkare ingå
till en icke ringa del ersättningar för utfärdande av i tjänsten erforderliga
intyg.
Enligt vad revisorerna iakttagit har personal med halvtidstjänstgöring i
många fall erhållit sjukvårdsförmåner i samma utsträckning som tjänstemän
med heltidstjänstgöring.
Vid sin granskning hava revisorerna icke kunnat undgå att uppmärksamma,
att vid tillämpningen av gällande bestämmelser dessa tolkats på ett för
befattningshavarna allt förmånligare sätt.
Revisorernas Under tjänstledighet på grund av sjukdom äger ordinarie tjänsteman enil
ttaiande. ]jgt gällande avlöningsbestämmelser åtnjuta semester och avdragsdri sjukledighet
under sammanlagt 45 dagar intill det år, under vilket han fyller 40
år samt under högst 55 dagar för tid därefter. Extra ordinarie tjänsteman
äger — utöver semester — under vissa förutsättningar åtnjuta sjukledighet
med oavkortad lön under 7 dagar. Vid sjukledighet utöver nämnda tidsperioder
skola ordinarie och extra ordinarie tjänstemän vidkännas A-avdrag. Extra
tjänstemän och aspiranter vidkännas vid sjukledighet B-avdrag under sex
— 105 —
vårdskost naclér.
Medicin |
Sjukvård i övrigt |
Summa |
||||||
1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
6,177 |
7,873 |
8,151 |
4,997 |
8,678 |
8,185 |
19,136 |
28,183 |
26,810 |
448 |
859 |
1,545 |
402 |
2,141 |
2,000 |
2,075 |
6,661 |
6,3'' >9 |
3,676 |
4,984 |
7,911 |
4,176 |
7.471 |
10,109 |
14,582 |
24,735 |
29,345 |
26,172 |
37,903 |
56,963 |
44,087 |
50,086 |
68.371 |
152,586 |
194,603 |
239,557 |
1,947 |
3,752 |
4.189 |
3,268 |
6,344 |
6,278 |
10,593 |
16,948 |
22,130 |
25,041 |
40,533 |
41,752 |
19,872 |
28,946 |
31,690 |
97,895 |
139,119 |
147,232 |
19,891 |
45,361 |
51,851 |
22,694 |
37,363 |
37,394 |
93,123 |
169,611 |
180,648 |
4,541 |
8,092 |
11,005 |
6,556 |
10,780 |
15,147 |
23,654 |
43,621 |
49,034 |
3,852 |
7,215 |
9,132 |
10,055 |
11,085 |
14.521 |
25,186 |
39,296 |
41,817 |
10 |
81 |
288 |
170 |
278 |
488 |
226 |
650 |
1,252 ! |
37 |
60 |
98 |
105 |
119 |
121 |
785 |
470 |
476 |
91,792 |
156,713 |
192,885 |
116,382 |
163,291 |
194,304 |
439,841 |
663,897 |
744,610 |
394,166 |
406,272 |
476,473 |
313,190 |
288,645 |
311,535 |
1,626,654 |
1,623,993 |
1,812,408 |
485,958 |
562,985 |
GC9.358 |
429,572 |
451,936 |
505.839 |
2,066,495 |
2,287,890 |
2,557,018 |
månader av ett och samma kalenderår eller vid sjukdom, som fortgår över
årsskifte, under högst sex månader i följd samt C-avdrag för tid därutöver.
Av utredningen framgår, att de 43,000 tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,
som undersökningen omfattat, under budgetåret 1941/42 åtnjutit
tjänstledighet till följd av sjukdom eller för svag hälsas vårdande under
sammanlagt 611,000 dagar. Då samtliga tjänstemän inom den civila statsförvaltningen,
å vilka civila avlöningsreglementet och civila icke-ordinariereglementet
äro tillämpliga uppgå till något mer än 100,000, torde den sammanlagda
sjukledigheten för deras del kunna uppskattas till 1,500,000 dagar.
Härav utgör tjänstledighet för svag hälsas vårdande endast en mycket obetydlig
del.
Avlöningen under dessa 1,500,000 sjukdagar måste uppenbarligen uppgå
till ett mycket högt belopp.
Utredningen visar, att vid flera verk sjukledighet förekommit i påfallande
stor omfattning. Detta synes främst vara fallet i fråga örn korttidsledighet,
d. v. s. sjukledigheter understigande fyra dagar.
Möjligheterna lill besparing i de hittills för varje år stegrade sjukvårdskostnaderna
synas böra undersökas. Revisorerna vilja i detta hänseende erinra
om den enligt folkskolans avlöningsreglemente gällande ordningen för ersättande
av sjukvårdskostnader. Enligt denna gäller, att sjukvårdskostnaderna
för lärare ersättas av statsmedel endast till den del de överstiga 100 kronor
under ett redovisningsår. Förmånerna utgå i övrigt i huvudsak i den omfattning
och under de villkor, som gälla för tjänstemän inom den civila statsförvaltningen.
Genom en motsvarande anordning för statstjänstemännen skulle
en betydande beskärning av sjukvårdskostnaderna kunna vinnas.
Vad angår ersättningar till verksläkare, synes det revisorerna förtjänt att
tagas under övervägande, örn icke nu tillämpade ersättningsregler borde ändras
därhän, att den ersättning, som verksläkare uppbär för själva undersök
-
106 —
Vissa iakttagelser
brande taleringskontrollen.
ningen eller behandlingen, också borde utgöra vederlag för utfärdandet av
erforderliga intyg.
Beträffande specialistvården hava revisorerna uppmärksammat, att tjänstemän
i större samhällen kommit i åtnjutande av sådan vård i betydligt större
omfattning än andra tjänstemän. Bestämmelserna om specialistvård böra
därför i likformighetens intresse underkastas en översyn.
Revisorernas iakttagelser beträffande kostnaderna för sjukhusvården synas
ytterligare belysa önskvärdheten av att det utav 1941 års revisorer väckta
förslaget, att kostnaden för sjukhusvård alltid bör ersättas efter den beräknade
avgiften för vård å allmän sal enligt nu gällande grunder, bringas till genomförande.
Vidare synes en reglering av deltidstjänstgörande personals rätt till kostnadsfri
sjukvård böra komma till stånd.
I det föregående hava revisorerna påtalat vissa missförhållanden beträffande
statstjänstemännen tillkommande förmåner under sjukdom. Revisorerna
hava emellertid därvid icke förbisett, att, då verklig sjukdom föreligger,
staten bör på allt sätt bidraga till kostnaderna för en effektiv sjukvård samt
i möjligaste mån lindra sjukdomens ekonomiska konsekvenser för vederbörande
tjänsteman.
Med hänsyn till den betydande ekonomiska omfattningen av de här berör
da spörsmålen hava revisorerna velat fästa riksdagens särskilda uppmärksamhet
på desamma.
§ 22.
Enligt 14 § 2 mom. taxeringsförordningen må, där Kungl. Maj:t det medgiver,
i bokföring sakkunnig person anställas vid länsstyrelse med uteslutande
uppgift att under landskamrerarens ledning året örn verkställa utredningsarbete
för taxeringarna. Villkoren för anställningen bestämmas enligt författningsrummet
för varje fall av Kungl. Maj:t. Beslut om anställning vid
länsstyrelse av dylika sakkunniga, vanligen benämnda taxeringsrevisorer,
pläga meddelas för budgetåret eller kortare tid. I allmänhet finnes numera
en sakkunnig för varje län. Inom en del län finnes även biträdande sakkunnig
anställd, och dessutom hava i viss utsträckning medel anvisats till skrivhjälp
och annat arbetsbiträde.
Med bifall till ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt 1941 års riksdag
vissa provisoriska åtgärder, åsyftande en omedelbar effektivisering av
taxeringsverksamheten. Dessa åtgärder avsågo bland annat en skärpning av
bokföringskontrollen över de av rörelseidkare och fria yrkesutövare avgivna
deklarationerna genom anställande under åren 1942 och 1943 av ett femtiotal
bokföringsgranskare utöver de förut nämnda sakkunniga.
I anledning av en vid 1942 års riksdag väckt motion anhöll riksdagen, att
Kungl. Maj:! ville föranstalta örn utredning angående förbättring av kontrollen
i fråga örn jordbrukares deklarationer. Ärendet har av Kungl. Majit över
-
_ 107 _
lämnats till de särskilda sakkunniga för utredning av frågan om beskattningsmyndigheternas
organisation m. m. (beskattningsorganisationssakkunniga),
som den 25 november 1942 avlämnat betänkande med förslag till ändrad
organisation av beskattningsnämnderna och förstärkning av landskontorens
arbetskraft m. m.
Revisorerna hava under sina resor genom besök på olika länsstyrelser sökt
förskaffa sig en uppfattning av den nuvarande taxeringsorganisationens verksamhet
inom skilda län. Då härvid synts framgå, att stora skiljaktigheter i
avseende på taxeringskontrollen föreligga mellan de olika länen, hava revisorerna
låtit tillställa landskontoren ett formulär med vissa frågor rörande
taxeringskontrollen.
I formuläret har till en början frågats, dels huru stort antal uppgifter till
ledning vid kontroll av jordbrukares deklarationer som genom länsstyrelsens
försorg ungefärligen infordrats till taxeringarna åren 1941 och 1942, dels ock
sedan vilket år dylika uppgifter infordrats i större omfattning. De inkomna
svaren hava revisorerna låtit sammanställa i nedanstående tabell.
L ii n |
Antal uppgifter, som |
Dylika upp- | |
|
1941 |
1942 |
||
Stockholms............ |
8,832 |
15,974 |
1937 |
Uppsala............... |
17,300 |
19,700 |
1937 |
Södermanlands......... |
2,500 |
18,900 |
1939 |
Östergötlands.......... |
22,000 |
27,800 |
1939 |
Jönköpings............ |
700 |
20-25,000 |
1942 |
Kronobergs............ |
10,000 |
20.000 |
1937 |
Kalmar................ |
1 _ |
1935 |
|
Gotlands .............. |
2 _ |
6,000 |
— |
Blekinge............... |
6,000 |
9,850 |
1940 |
Kristianstads........... |
2 _ |
18,000 |
1942 |
Malmöhus............. |
0 |
1,200 |
1942 |
Hallands.............. |
4,600 |
28,000 |
1942 |
Göteborgs och Bohus ... |
3,000 |
8,900 |
1939 |
Älvsborgs.............. |
10 |
6,000 |
3 1942 |
Skaraborgs............. |
4,300 |
8,500 |
1938 |
Värmlands............. |
29,000 |
60,843 |
1939 |
örebro................ |
65,000 |
65,000 |
1937 |
Västmanlands.......... |
20,000 |
20,000 |
1938 |
Kopparbergs........... |
4 100 |
4 200 |
Endast år 1940 |
Gävleborgs............. |
350 |
2,000 |
1939 |
Västernorrlands........ |
20,000 |
35,000 |
1941 |
! Jämtlands............. |
2,000 |
11,000 |
1942 |
| Västerbottens.......... |
35,000 |
48,000 |
1938 |
1 Norrbottens............ |
4—6,000 |
15—20,000 |
1942 |
Revisorerna äro angelägna att framhålla, att vissa länsstyrelser kunna hava
missuppfattat revisorernas förfrågan om det antal uppgifter till ledning
vid kontroll av jordbrukardeklarationer, som infordrats genom vederböran
1
Uppgifter hava infordrats från c:a 100 företag.
2 Antalet infordrade uppgifter hava ej av länsstyrelsen kunnat angivas.
s 1939 1,500 uppgifter; 1940 300 uppgifter.
4 Uppgifter hava endast infordrats i samband med besvär.
— 108
de länsstyrelses försorg. Med antalet uppgifter kan hava förståtts endera
antalet infordrade kontrolluppgifter, även om en och samma uppgift avsett
flera jordbrukare, eller antalet jordbrukardeklarationer, som genom uppgifternas
inhämtande blivit föremål för kontrollåtgärd.
Av tabellen framgår emellertid, att kontrollen av jordbrukardeklarationer
genom infordrande av uppgifter i större omfattning börjat praktiseras vid
avsevärt skilda tidpunkter inom olika län. Medan länsstyrelsen i Kalmar län
börjat härmed redan år 1935 och åtskilliga andra länsstyrelser igångsatt sådan
kontroll under åren 1937 eller 1938, hava andra länsstyrelser först år
1942 börjat infordra uppgifter i större omfattning.
Vad därefter angår omfattningen av ifrågavarande kontrollverksamhet synas,
såvitt av tabellen framgår, även i detta avseende stora skiljaktigheter föreligga.
Sålunda synas uppgifter under åren 1941 och 1942 praktiskt taget
icke hava infordrats av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Även länsstyrelserna
i Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och
Gävleborgs län synas hava ägnat denna kontroll förhållandevis ringa uppmärksamhet.
Beträffande förhållandena inom Malmöhus län, där uppgifter
icke alls synas hava infordrats till 1941 års taxering och endast i förhållandevis
obetydlig omfattning till 1942 års taxering, har landskamreraren i länet
uppgivit, att vissa större företagare motsatt sig att lämna ifrågavarande uppgifter.
Landskamreraren har tillika meddelat, att taxeringsnämnderna inom
länet sedan åtminstone 20 år tillbaka i mycket stor utsträckning kontrollerat
jordbrukarnas deklarationer genom att från mejerier och från sockerbolaget
infordra uppgifter över verkställda leveranser.
Revisorerna hava vidare förfrågat sig, huruvida kontrolluppgifter infordrats
till taxeringarna åren 1941 och 1942 från flertalet rörelseidkare av följande
slag, nämligen spannmålshandlare, slaktare, mejerister, skogs-, vedoch
timmeruppköpare ävensom från skogsvårdsstyrelsernas tjänstemän samt
producentföreningar av fiskare och fiskförsäljningsföreningar.
Då det gäller 1941 års taxering, hava länsstyrelserna i Jönköpings. Blekinge,
Kxåstianstads, Malmöhus, Älvsborgs, Kopparbergs och Jämtlands län
nekande besvarat frågan, huruvida uppgifter infordrats från flertalet sålunda
ifrågakommande uppgiftslämnare. Länsstyrelsen i Stockholms län har
uppgivit, att uppgifter infordrats från de större uppköparna inom samtliga
ifrågavarande områden. Länsstyrelsen i Södermanlands län har till detta års
taxering infordiat 2,500 uppgifter från skogs-, ved- och timmeruppköpare,
men har i övrigt ej infordrat sådana uppgifter. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län har infoixlrat 3,000 kontrolluppgifter från slakterier och slaktare.
T Gävleborgs län hava uppgifter infordrats från 150 mejerier. Länsstyrelserna
i Värmlands, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens län synas hava
infordrat uppgifter från flertalet av de i’örelseidkare, som här avses. I
övrigt framgår av svaren, att uppgifter detta år inom de återstående länen infordrats
från viss eller vissa grupper av angivna slag av uppgiftslämnare.
Till 1942 års taxering är det endast länsstyrelserna i Älvsborgs och Kopparbergs
län. sorn synas praktiskt taget hava underlåtit att infordra kontroll
-
— 109 —
uppgifter från nämnda slag av rörelseidkare m. fl. på förevarande områden.
Även i övrigt vill det synas, som om infordrandet av kontrolluppgifter inom
flertalet län verkställts i större omfattning till detta års taxering än till 1941
års. Alltjämt synas dock dylika uppgifter hava infordrats i mycket olika omfattning
inom skilda län.
Svaren på en fråga, huruvida undersökning verkställts för att kontrollera
att hos jordbrukskooperativa företag (inbegripet skogsägareföreningar) såsom
insatskapital och dylikt innehållna pristillägg och rabatter upptagits såsom
intäkt i insatsägarnas deklarationer samt i så fall i vilken omfattning,
äro likaså mycket olika. Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Älvsborgs,
Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län hava sålunda icke verkställt
dylik kontroll. I motsats härtill hava länsstyrelserna i Stockholms och
Västmanlands län företagit sådan undersökning beträffande samtliga jordhrukskooperativa
företag i respektive län. Återstående länsstyrelser hava
meddelat, att kontrollen endast omfattat vissa angivna företag eller dylikt.
I formuläret hava revisorerna vidare frågat, huruvida generella åtgärder
vidtagits för insamlande av kontrolluppgifter för alla skattskyldiga beträffande
deras banktillgodohavanden m. m. samt i vilken ungefärlig omfattning
sådana uppgifter infordrats. Av svaren på denna fråga framgår, att även
dessa kontrolluppgifter infordrats i mycket olika omfattning och efter skilda
principer.
I formuläret har slutligen framställts frågan, huruvida skattelagstiftningen
vid tillämpningen inom länet vållat svårigheter eller tvekan, som föranlett
önskemål örn ändring, tillägg (förtydliganden) eller förenklingar i gällande
skattelagstiftning.
Såsom svar på denna fråga har framhållits, att länsstyrelserna synas böra
erhålla större befogenheter att infordra kontrolluppgifter från näringsidkare.
Därvid har understrukits önskvärdheten av att landskamrerare beredes möjlighet
att från näringsidkare införskaffa kontrollmaterialet kollektivt utan
att angiva namnet på varje skattskyldig, vilket enligt nuvarande bestämmelser
erfordras för att näringsidkare skall vara .skyldig att lämna uppgift om
belopp, som han utgivit till annan näringsidkare. I detta sammanhang har
av länsstyrelsen i Kristianstads län särskilt påpekats, att livsmedelskommissionen
på förekommen anledning meddelat kristidsstyrelsen i länet,
att producentregistret icke bör utlämnas eller tillhandahållas för kontroll
vid taxeringsarbetet. Vidare har framhållits olägenheterna av bristen
på enhetliga bestämmelser rörande bokföring samt bokföringsskyldighetens
nuvarande begränsade omfattning. Slutligen hava önskemål framförts
örn förenklingar överhuvud av beskattningsföreskrifterna sami örn förbättringar
av taxeringsorganisationen.
Av den lämnade redogörelsen framgår all stora skiljaktigheter föreligga
mellan de olika länsstyrelsernas handhavande av taxeringskontrollen. Ilos
vissa länsstyrelser synes ifrågavarande kontrollverksamhet hava varit av förhållandevis
mycket ringa omfattning. Utan att ingå på frågan, vilka örn
-
Revisorernas
uttalande.
Ilo —
Beskattningen
av sjukvårdsförmåner.
ständigheter som i de särskilda fallen kunna hava föranlett detta, vilja revisorerna
framhålla att taxeringskontrollen — särskilt i nuvarande statsfinansiella
läge — uppenbarligen måste ägnas allra största uppmärksamhet.
Frågan om en effektivisering av denna kontroll torde komma att behandlas
i samband med det förut omnämnda, av beskattningsorganisationssakkunniga
framlagda förslaget till ändrad organisation av beskattningsnämnderna
och förstärkning av landskontorens arbetskraft m. m. Därvid synes även
böra uppmärksammas frågan om i vilken utsträckning kontrolluppgifter böra
lämnas till taxeringsmyndigheterna från bland annat de olika krisorganen.
De av revisorerna gjorda iakttagelserna synas därvid böra beaktas, och revisorerna
hava därför velat bringa desamma till riksdagens kännedom.
§ 23.
Enligt 32 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) hänföras
till intäkt av tjänst avlöning, arvode, traktamente, sportler och annan
förmån i penningar, bostad eller annat, som utgått för tjänsten. Sådan intäkt
utgör skattepliktig inkomst enligt såväl kommunalskattelagen som förordningen
den 28 september 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.
Till ledning vid taxeringen för inkomst och förmögenhet skall arbetsgivare
jämlikt 33 § a) taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379)
varje år utan anmaning till taxeringsmyndigheterna meddela uppgift för
varje hos honom anställd person angående hans förmåner under nästföregående
år i avlöning, arvode eller annan ersättning för utfört arbete eller i
pension.
Under § 21 i sin berättelse hava revisorerna lämnat en redogörelse för
bland annat kostnaderna för sjukvård inom civila statsförvaltningen. Av
redogörelsen framgår, att de ersättningar som staten utgiver för sjukvård ål
civila befattningshavare uppgå till betydande belopp; under budgetåret 1941
42 uppgingo de till sammanlagt omkring 2.5 miljoner kronor. Även till militära
befattningshavare lämnas ersättning för sjukvård med högst betydande belopp.
Statsbidrag utgår till gäldande av sjukvårdskostnader för vissa kommunalt
anställda befattningshavare; sålunda har anslagsbehovet enbart för
sjukvårdsförmåner till folk- och småskollärare beräknats till 400,000 kronor
för redovisningsår. Vidare bereda kommunerna och kommunala företag och
verk ofta sina befattningshavare kostnadsfri sjukvård. Slutligen torde de
anställda inom större privata företag numera i allt större utsträckning åtnjuta
sjukvårdsförmåner i en eller annan form. På grund av ovan nämnda
föreskrifter i kommunalskattelagen och förordningen örn statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt utgöra dessa förmåner skattepliktig inkomst. De skola
enligt taxeringsförordningen upptagas i de löneuppgifter till ledning vid
taxeringen, som vederbörande arbetsgivare enligt vad ovan anförts hava att
meddela.
— lil —
Enligt gällande beskattningsregler äger skattskyldig icke att i deklarationen
göra avdrag för sjukvårdskostnader för sig och sin familj.
Enligt vad revisorerna inhämtat, hava de av staten utgivna ersättningarna
för sjukvård åt befattningshavare hittills icke upptagits å de löneuppgifter,
som avlämnats till taxeringsmyndigheterna. En väsentlig orsak härtill torde
vara, att sådana ersättningar icke framgå av avlöningslistorna, vilka utgöra
grundval för nämnda uppgifter. Vid revisorernas förfrågan hos ett antal
verk och inrättningar har anledningen till att dessa förmåner för befattningshavare
icke medräknats i löneuppgifterna i vissa fall angivits vara att man
ej tänkt på saken, i andra fall att man ansett ersättningarna vara så små att
de ej borde inverka på skatten och i ett fall — det gäller här en större förvaltning
— att nian ansett det alltför tidsödande att redovisa de omfattande
sjukvårdskostnaderna i småposter på de enskilda befattningshavarna. Revisorerna
hava kommit till den uppfattningen att man på vissa håll ansett
ifrågavarande förmån icke utgöra skattepliktig inkomst. Att man på andra
håll helt förbigått frågan sammanhänger med all sannolikhet med det nyss
berörda förhållandet att förmånen ej kommer till synes i avlöningslistan.
Vid förfrågan hos olika kommunala institutioner i Stockholms stad har
upplysts, att sjukvårdsförmånerna till personal i stadens tjänst — vilka för
personal med nyreglerad lön ungefär motsvara dem som utgå till civila befattningshavare
i statens tjänst — icke heller av dessa institutioner medtagits
i löneuppgifterna till taxeringsmyndigheterna.
Vad beträffar löntagarna själva, torde dessa så gott som undantagslöst
uppgiva sin inkomst av tjänst i enlighet med de besked om arbetsgivarens
löneuppgift till taxeringsnämnden, som regelmässigt tillställas dem. Sjuk
vårdsförmånema komma sålunda icke till synes vare sig i arbetsgivarens eller
löntagarens uppgift till taxeringsmyndigheten. Då taxeringsmyndigheten
vid taxeringen av löntagare i normala fall icke torde gå vidare än till en
jämförelse mellan löntagarens självdeklaration och arbetsgivarens löneuppgift,
blir följden den, att sjukvårdsförmånerna icke komma att upptagas till
beskattning.
Av den lämnade redogörelsen framgår, att löntagare i allmänhet icke tor- Revisorerna»
de bliva beskattade för sjukvårdsförmåner, som åtnjutits på grand av an- uttalande,
ställningsförhållandet. Till följd härav synas de komma att intaga en förmånligare
ställning än flertalet övriga skattskyldiga. Detta förhållande träder
kanske särskilt i dagen i fall, då det allmänna, såsom då det gäller sjukhusvård,
endast bestrider en del av sjukvårdskostnaderna. I dylika fall beskattas
nämligen befattningshavaren för den del av kostnaderna, som han
själv har att bestrida, medan han för den del av kostnaderna, som övertages
av det allmänna, dessutom erhåller befrielse från skatt. Revisorerna kunna i
detta sammanhang icke undgå att fästa uppmärksamheten på följande egendomliga
förhållande. Då det i folkskolans avlöningsreglemente föreskrives,
att folk- och småskollärare själva hava att vidkännas kostnader för sin sjukvård
intill ett belopp av 100 kronor örn året, medför nuvarande ordning den
Ränta vid
restitution av
ntskvlder.
— 112 —
ojämnheten att dessa befattningshavare, då det gäller beskattningen, komma
i en ogynnsammare ställning än övriga befattningshavare i allmän tjänst.
Med hänsyn till att de förmåner som vissa kategorier löntagare numera
uppbära i form av kostnadsfri sjukvård uppgå till betydande belopp och
jämväl till det förhållandet att värdet av desamma vid taxeringen till statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt ligga »i toppen» av inkomsten förefaller
det revisorerna även ur statsfinansiell synpunkt angeläget, att ifrågavarande
förmåner göras till föremål för beskattning. Härför kräves visserligen ett
merarbete, nämligen inräknande av förmånernas belopp i löneuppgifterna,
men detta arbete torde med ändamålsenliga anordningar i fråga örn redovisningen
kunna nedbringas till en relativ obetydlighet.
Under åberopande av det ovan anförda vilja revisorerna föreslå att vederbörande
anmanas att i löneuppgifter till taxeringsmyndighet medtaga jämväl
beloppet av för befattningshavare utgivna sjukvårdsersättningar.
§ 24.
Envar, som efter besvär över taxering eller debitering vinner nedsättning
i eller befrielse från honom påförd utskyld eller avgift till stat eller kommun
eller från annan allmän utskyld eller avgift, äger enligt förordningen
den 2 maj 1919 (nr 200) angående rätt till ränta vid restitution av utskylder
m. m. vid återbekommandet av det belopp, han för mycket erlagt, tilllika
erhålla ränta därå efter fem för hundra örn året från och med den dag,
beloppet visas vara av honom guldet, till den dag, detsamma återbekommes;
dock att ränta ej må utgå för längre tid än till dess trettio dagar
förflutit, efter det Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmålet meddelats eller underordnad
myndighets beslut däri tagit åt sig laga kraft. Vad sålunda stadgats
gäller emellertid ej med avseende å återbetalning av pensionsavgift.
Före tillkomsten av 1919 års förordning utgick icke ränta vid restitution.
Angående tillkomsten av förordningen må här nämnas följande. I en vid
1918 års riksdag inom första kammaren väckt motion, nr 97, föreslogs, att
de skattskyldiga skulle medgivas anstånd med inbetalning av tvistiga skattebelopp
mot ställande av säkerhet för desamma. Bevillningsutskottet yttrade
härom bland annat följande. Av större betydelse än ränteförlusten kunde det
i många fall vara, att den skattskyldige under den långa tid en taxeringstvist
genom alla instanser toge i anspråk vore berövad dispositionen av det omtvistade
skattebeloppet. Utskottet ville giva motionärerna rätt däruti, att de
olägenheter, som härigenom tillskyndades den skattskyldige och för vilka
han icke finge någon gottgörelse, icke vore förenliga med rättvisa och billighet.
Örn en av motionärerna föreslagen anordning med ställande av säkerhet
skulle möta för stora svårigheter, t. ex. med hänsyn till statens eller kommunernas
behov av omedelbar tillgång till debiterade skattebelopp eller på
grund av risken för i uppskovssyfte väckta skattetvister, torde andra utvägar
kunna erbjuda sig. Ett minimum av rättvisa vore skyldighet för vederbörande
skattemottagare att gottgöra ränta å belopp, som restituerades. Utskottet
— 113 —
hänvisade till en utredning, som då redan igångsatts av Kungl. Maj:t i anledning
av en framställning den 8 november 1917 från Sveriges industriförbund,
i vilken framställning bland annat föreslagits, att skattskyldig skulle
å restituerade belopp erhålla ränta efter förslagsvis 5 procent för den tid, som
förflutit sedan skatten erlades. I en vid 1919 års riksdag framlagd proposition,
nr 104, i förevarande ämne framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet,
bland annat, att det svårligen läte sig förnekas, att det förhållandet,
att klagomål över taxeringen icke befriade skattskyldig från att i behörig
ordning inbetala honom påförda utskylder, vore ägnat att många gånger
medföra betydande ekonomiska olägenheter för de skattskyldiga, därigenom
att de under avsevärd tid utan att ens erhålla någon ränta måste ligga ute
med skattebelopp, som de slutligen förklarades berättigade återfå. Det syntes
därför departementschefen bäst överensstämma med rättvisa och billighet,
att den, som på grund av ändring i taxeringen ägde återbekomma erlagt
utskyldsbelopp, i gengäld för det han under tiden måst ligga ute med detsamma,
berättigades att erhålla någon ränta därå. Den räntefot, efter vilken
sådan räntegottgörelse borde utgå, föreslogs i propositionen skäligen böra
bestämmas till 5 procent. Bevillningsutskottet erinrade i sitt i anledning av
propositionen avgivna betänkande, att Kungl. Maj:ts förslag innefattade en
lösning av frågan i den snävare form, som utskottet år 1918 betecknat som
ett minimum av rättvisa. Då under alla omständigheter förslaget innebure
en avsevärd fördel för de skattskyldiga, syntes det böra bifallas. Detta blev
även riksdagens beslut.
Här nedan intages en sammanställning, avseende budgetåren 1923/24—
1941/42, av till statsverket influten inkomst- och förmögenhetsskatt samt beloppen
av restitutioner, avseende sådan skatt jämte ränta.
Summa |
Summa |
Därav beräknad |
||
skatt miljoner kronor |
ränta miljoner kronor |
|||
1923/24 |
137.99 |
2.27 |
1.98 |
0.29 |
1924/25 |
140.73 |
2.21 |
1.93 |
0.28 |
1925/2(5 |
145.85 |
1.58 |
1.38 |
0.20 |
1926/27 |
145 26 |
1.39 |
1.21 |
0.18 |
1927/28 |
148.08 |
2.41 |
2.11 |
0.31 |
1928 29 |
150.88 |
5.61 |
4.90 |
0.71 |
1929-30 |
150.91 |
4.86 |
4.25 |
0.62 |
1930/31 |
163.96 |
3.58 |
3.13 |
0.45 |
1931/32 |
161.90 |
4.55 |
3.97 |
0.58 |
1932/33 |
134.65 |
2.41 |
2.10 |
0.31 |
1933/34 |
132.30 |
4.84 |
4.23 |
0.61 |
1934/35 |
133.24 |
3.21 |
2.80 |
0.41 |
1935/36 |
154.35 |
1.28 |
1.12 |
0.16 |
1936/37 |
185.01 |
1.37 |
1.20 |
0.17 |
1937/38 |
210.56 |
0.90 |
0.78 |
0.11 |
1938 39 |
263.80 |
1.62 |
1.42 |
0.21 |
1939/40 |
327.66 |
2.22 |
1.94 |
0.28 |
1940/41 |
439.45 |
2.46 |
2.14 |
0.31 |
1941/42 |
449.78 |
2.80 |
2.13 |
0.17 |
8—•429252. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19i2. I.
— 114 —
För att i någon mån närmare belysa innebörden av ovan intagna sammanställning
vilja revisorerna här nedan lämna en sammanställning, som utvisar
räntelägets förändringar under åren 1933—1940 i avseende på riksbankens
växeldiskonto, sparbankernas (postsparbankens) och affärsbankernas inlåningsränta
samt affärsbankernas utlåningsränta i fråga om lån mot prima
säkerhet.
Tidsperiod |
Riks- bankens växel- diskonto |
Spar- bankernas Inlånings- ränta |
Postspar- bankens inlånings- ränta |
Affärsbankernas |
Affärsbankernas |
1933................... |
2.87 |
3,619 |
2.5 |
_ |
|
Fr. o. m. V» 1933 ..... |
— |
— |
— |
3 |
4 |
> > > 1/e 1933 ..... |
— |
— |
— |
3 |
4 |
» » > V® 1933 ..... |
— |
— |
— |
2Vj |
3 V» |
» » > V12 1933 ..... |
— |
— |
— |
2 |
3 |
1934................... |
2 |
3,058 |
2.5 |
2 |
3 |
1935................... |
2 |
2,577 |
2 |
2 |
3 |
1936................... |
2 |
2,592 |
2 |
2 |
3 |
1937................... |
2 |
2,600 |
2 |
2 |
3 |
1938................... |
2 |
2,521 |
2 |
2 |
3 |
1939................... |
2.02 |
2,450 |
2 |
2 |
3 |
1940................... |
3.01 |
3,337 |
■2.5 |
— |
— |
Fr. o. m. Vi 1940 ...... |
— |
— |
— |
2 Vs |
3 |
> > » Vs 1940 ...... |
— |
— |
— |
3 |
3Vi |
I en den 9 augusti 1934 dagtecknad skrivelse till Kungl. Majit hemställde
Överståthållarämbetet, att Kungl. Majit måtte utverka riksdagens bemyndigande
att för varje år fastställa den räntefot, efter vilken ränta skulle utgå
vid restitution av utskylder och avgifter av nu ifrågavarande slag liksom vid
eftergift eller restitution av arvsskatt och skatt för gåva. Det syntes ämbetet,
att denna ränta borde stå i nära överensstämmelse med den räntesats, till vilken
staten själv hade att verkställa upplåning vid tillfället för räntefotens
fastställande. Till stöd för sin uppfattning anförde ämbetet, att det visserligen
vore riktigt, att en skattskyldig, som erhölle restitution av utskylder,
finge skälig ränta å av honom för mycket erlagda skattebelopp, men att
räntefoten därvid icke borde vara så hög, att den skattskyldige bereddes obehörig
vinst. En ränta av 5 procent vore med dåvarande läge på penningmarknaden
enligt ämbetets mening alltför hög. Över överståthållarämbetets
framställning avgåvo statskontoret, riksräkenskapsverket och kammarrätten
utlåtanden.
Statskontoret ansåge i likhet nied Överståthållarämbetet, att riksdagens
bemyndigande borde inhämtas om rätt för Kungl. Majit att bestämma den
räntesats, efter vilken ränta å restituerade medel skulle utgå. Härvid borde
dock föreskrivas en begränsning uppåt, förslagsvis till 5 procent. Statskontoret
ifrågasatte emellertid, örn det kunde vara lämpligt, att ett dylikt fastställande
ägde rum för ett år i sänder. Förhållanden kunde inträffa, som
gjorde det önskvärt, att med längre eller kortare mellanrum än ett år vidtaga
ändring i nu ifrågavarande avseende. Vid fastställandet av räntan synes led
-
Ilo
ning kunna hämtas av vid tidpunkten i fråga utgående ränta å depositionsräkning
ävensom av den effektiva räntan å statsobligationer.
Riksräkenskapsverket förklarade i sitt utlåtande, att föreskrifter om en
räntefot av 5 procent stöde i överensstämmelse med ett flertal bestämmelser
rörande ränteberäkning inom det offentligrältsliga området. I de vid. förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fogade, jämväl för förordningen
om arvsskatt och skatt för gåva avsedda tabellerna för uträkning
av kapitalvärden räknades med en räntefot av 5 procent. Även i andra offentligrältsliga
författningar räknades med samma räntefot, och på det civilrättsliga
området förekomme även enahanda ränteberäkningsnorm. Utginge
man från att bestämmelserna om ränta vid restitution av utskylder m. m.
tillkommit väsentligen för att bereda skattskyldig skydd mot ränteförlust,
ansåge riksräkenskapsverket en räntefot av 5 procent väl hög under dåvarande
läge å penningmarknaden. Med hänsyn härtill syntes vissa skäl tala
för att i förevarande fall räntefoten avvägdes i närmare överensstämmelse
med det växlande allmänna ränteläget. Emellertid vore att märka, att för
enskilda företagare och andra skattskyldiga den upplåningsränta, dessa
måste vidkännas, direkt eller indirekt, för inbetalningar av skatt, torde
ligga väsentligt över statslåneräntan. Riksräkenskapsverket ansåge, att det
icke läte sig göra att begränsa en lagändring i antydd riktning till att avse
allenast de av Överståthållarämbetet åsyftade fallen av restitution utan borde
en sådan ändring avse samtliga hithörande bestämmelser å det skatterättsliga
området. Vad som kunde befinnas böra gälla för nämnda område,
torde kunna antagas äga giltighet även för det offentligrättsliga området i
övrigt. Det kunde dessutom ifrågasättas, om icke en ändring av ifrågavarande
räntesatser komme att få konsekvenser beträffande jämväl å det privaträtlsliga
området meddelade bestämmelser av ifrågavarande slag. Härigenom
komme frågan, enligt riksräkenskapsverkets mening, att erhålla en
sådan räckvidd, att ett ställningstagande till densamma krävde en utredning
av ingående och omfattande beskaffenhet. Riksräkenskapsverket kunde fördenskull
ej finna annat än att den av Överståthållarämbetet väckta frågan
måste prövas i ett vidsträcktare sammanhang, varför ämbetsverket ansåge sig
icke kunna tillstyrka bifall till överståthållarämbetets förslag, sådant det
förelåge.
Kammarrätten funne det med hänsyn till fluktuationerna å penningmarknaden
önskvärt, att den vid restitution av utskylder m. m. utgående räntan
gjordes såtillvida rörlig, att räntefoten bestämdes för ett år i sänder. Däremot
kunde kammarrätten icke instämma i överståthållarämbetets förslag
angående räntefotens fastställande. Kammarrätten ansåge det bäst överensstämma
med syftet med ifrågavarande stadgande örn rätt till ränta, att räntan
bestämdes så, att den skattskyldige i regel kunde antagas bekomma full
ersättning för den ränteutgift, lian själv baft eller skulle baft, därest han
varit tvungen alt genom lån anskaffa medel för betalning av det sedermera
återbekomna beloppet. Då räntesatsen för enskilda lån så gott som undantagslöst
torde överstiga räntan å statens lån, kunde en restitutionsränta,
116
som utginge allenast med vad staten själv behövde erlägga vid upplåning,
icke anses innefatta full gottgörelse. En ledamot i kammarrätten ansåg, att
en maximigräns av 5 procent och en minimigräns av 3 procent borde fastställas
för ifrågavarande räntesats samt att en höjning eller sänkning av
räntesatsen borde ifrågakomma allenast vid avsevärda förändringar på penningmarknaden.
Två ledamöter ville avstyrka överståthållarämbetets förslag
på den grund, alt räntan i förevarande fall utgjorde en gottgörelse för vissa
olägenheter, varåt lagstiftarna av praktiska skäl givit formen av en räntegottgörelse,
samt att ämbetets förslag innebure ett principiellt avsteg från
ifrågavarande förordnings grund och mening.
Förevarande fråga har jämväl varit föremål för behandling i anledning
av två motioner.
I en vid 1935 års riksdag inom första kammaren väckt motion, nr 3, hemställdes,
att riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändrad lydelse av förordningen
den 2 maj 1919 angående rätt till ränta vid restitution av utskylder
m. m., att den som ägde återbekomma dylika utskylder tillika skulle äga
erhålla ränta därå efter postsparbankens vid tidpunkten för återbekommandet
gällande inlåningsränta. Bevillningsutskottet anförde i anledning av
motionen, att syftet med ifrågavarande bestämmelse om rätt till ränta vid
restitution av utskylder m. m. hade varit att bereda skattskyldig, vilken
åsatts taxering, som sedermera nedsattes, skydd mot ränteförlust. Givet vore,
att den skattskyldige icke borde beredas någon vinst i anledning av att han
påförts oriktig taxering. Det vore därför önskvärt, att räntefoten i förevarande
fall avvägdes så, att (jensamma så nära som möjligt anslöte sig till det
allmänna ränteläget under den tid, tvist angående den skattskyldiges taxering
påginge. Att på sätt i motionen föreslagits anknyta räntesatsen till den
tidpunkt, då utskylderna skulle återbetalas, syntes icke tillfredsställande liksom
ej heller att bestämma räntesatsen efter en medeltalsränta för viss
längre tid eller efter den å statslån eller andra dylika lån utgående räntan.
Även under dåvarande ränteläge torde nämligen inträffa, att skattskyldiga
vid förekommande upplåning av medel för gäldande av påförda utskylder
finge vidkännas en ränta, som tåge väsentligt över räntesatsen i berörda
fall. Härtill komme, att en räntefot av 5 procent i förevarande fall icke torde
kunna anses vara så hög, att densamma kunde uppmuntra de skattskyldiga
att fördröja framläggandet av erforderlig utredning i tvister angående taxering
för att därigenom söka uppskjuta avgörandet under en längre tid och
på detta eller annat sätt söka förskaffa sig obehörig räntevinst. Då dessutom,
såsom riksräkenskapsverket framhållit, en räntefot av 5 procent fastställts
icke blott för ifrågavarande fall utan jämväl för vissa andra fall inom det
offentligrättsliga området, synes skäl tala för att ifrågavarande spörsmål
icke såges för sig utan i ett större sammanhang. Med hänsyn härtill och då
frågan redan vöre föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet, hade utskottet
icke ansett skäl föreligga att föreslå någon åtgärd i anledning av motionen.
Motionen avslogs också av båda kamrarna.
Vid 1938 års riksdag hemställdes i en motion, nr 29, i första kammaren,
— 117
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte låta verkställa skyndsam utredning samt för riksdagen framlägga de
förslag, som därav kunde föranledas, angående huruvida skäl förelåge att
bibehålla räntegottgörelse vid restitution av skatter och utskylder samt, om
räntegottgörelse ansåges alltjämt böra utgå, angående denna räntegottgörelses
bringande i bättre överensstämmelse med dåvarande ränteläge, samt därjämte
närmare precisera bestämmelserna för vilka fall dylik gottgörelse
skulle lämnas.
Bevillningsutskottet, til) vilket motionen hänvisats, hemställde, att, enär
enligt vad utskottet inhämtat det i motionen berörda spörsmålet vore föremål
för 1936 års uppbördskommittés närmare övervägande och kommittén
beräknades komma att slutföra sitt uppdrag under år 1938, motionen icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Delta blev också riksdagens beslut.
I sitt den 31 oktober 1938 avgivna betänkande med förslag till omorganisation
av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m., del I uppbördsväsendet,
förklarade 1936 års uppbördskommitté (sid. 222), att vad beträffade
bestämmelserna örn ränta vid restitution av utskylder och allmänna
avgifter, syntes väl en räntefot av 5 procent under dåvarande förhållanden
å penningmarknaden vara alltför hög, örn bestämmelserna skulle hava till
ändamål allenast att bereda skattskyldig skydd mot ränteförlust. Den effektiva
medelräntefoten för statens totala upplåning, d. v. s. för den samlade
statsskulden, vore för det dåvarande inemot 4 procent. Medelräntefoten för
ett års nyupplåning vöre lägre, för budgetåret 1937/38 3.01 procent. Vid ett
fortsatt oförändrat ränteläge komme givetvis även medelräntefoten för den
totala upplåningen att nedgå, allt eftersom äldre högprocentiga obligationslån
utlöpte och konverterades till då gällande låga räntefot. Emellertid ansåge
kommittén, att även andra synpunkter måste beaktas vid bedömandet av vilken
räntefot, som finge anses skälig i förevarande avseende. Sålunda torde
det ej få förbises, att räntegottgörelsen borde utgöra ersättning ej endast för
den beräknade ränteförlusten utan även för de kostnader och olägenheter i
övrigt, som tillskyndades den skattskyldige genom den felaktiga taxeringen
eller debiteringen. Kommittén delade även de synpunkter rörande den principiella
räckvidden av räntefotens förändrande, som riksräkenskapsverket
framfört i sitt utlåtande över överståthållarämbetets ovanberörda framställning.
Då enligt kommitténs förslag den, som eljest vore berättigad återfå
utskylder, som debiterats i en ort, men i stället hade att utgöra utskylder,
vilka skulle debiteras i annan ort, eder häftade för restförda utskylder, skulle
äga återbekomma allenast vad av det erlagda beloppet, som överstege det
belopp — i förekommande fall jämte indrivningsavgift — han sålunda hade
att utgöra, förelåge enligt kommitténs förmenande än mindre anledning att
göra ändring i fråga örn räntefoten. Örn räntefoten bibehölles vid 5 procent,
skulle hinder icke behöva möta att i fråga örn den tid, ränteberäkningen skulle
avse, stadga mera schematiska bestämmelser, vilket ur arbetssynpunkt måste
anses önskvärt, särskilt med hänsyn till att utskylderna enligt kommitténs
förslag kunde förfalla till betalning vid ett flertal terminer. Av ovan anförda,
— 118
såväl principiella som praktiska skäl hade kommittén funnit sig böra förorda
bibehållande av den nuvarande räntefoten.
Det må här erinras, att 1938 års arvsskattekommitté i sitt den 31 maj 1939
avgivna betänkande med förslag till förordning om arvs- och gåvoskatt m. m.
vid behandlingen av bestämmelserna örn anstånd med erläggande av sådan
skatt föreslog, att anståndsräntan icke såsom enligt dåvarande förordning
skulle fixeras till 5 procent utan i stället beräknas efter en procentsats, som
det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att årligen fastställa i anslutning till
riksbankens växeldiskonto. I proposition nr 192 till 1941 års riksdag förklarade
föredragande departementschefen i fråga om anståndsräntan, att enligt
hans mening syntes en föreskrift, att räntefoten skulle bstämmas i anslutning
till det allmänna ränteläget giva utrymme för en tillämpning, som närmare
motsvarade syftet med bestämmelsen om att i förevarande fall räntan skulle
vara rörlig. Vad departementschefen sålunda föreslagit blev även riksdagens
beslut.
Vid behandlingen av bestämmelserna örn återbetalning av erlagd arvs- och
gåvoskatt föreslog 1938 års arvsskattekommitté, att återbetalningen skulle
omfatta även ränta å återburna skattebelopp efter 5 procent om året. I sistberörda
proposition anförde föredragande departementschefen, att en av de
över arvsskattekommitténs förslag hörda myndigheterna ifrågasatt, om icke
jämväl ränta å återbetald skatt borde bestämmas efter samma grunder, som
skulle gälla beträffande ränta å skatt, med vars erläggande anstånd beviljats.
Enligt vad departementschefen i principiell överensstämmelse med kommitténs
förslag förordat skulle i sistnämnda fall räntan beräknas efter den
procent, som Kungl. Majit i anslutning till det allmänna ränteläget fastställde
i december varje år att gälla för det påföljande året. Visserligen syntes skäl
kunna anföras för att även i nu ifrågavarande fall räntefoten bestämdes på
nyss angivet sätt. Då enligt för skattesystemet i dess helhet gällande bestämmelser
ränta å restituerad skatt beräknades efter 5 procent, torde emellertid
föreliggande fråga böra lösas i ett vidsträcktare sammanhang, och hade departementschefen
därför icke funnit anledning att frångå kommitténs förslag
på denna punkt. Vad departementschefen sålunda anfört lämnade riksdagen
utan erinran.
Revisorernas
aftalande.
Vid restitution av utskylder m. m. gottgöres å restituerade belopp ränta efter
5 procent.
Även om man skulle utgå från att räntan härvid bör vara avvägd så, att
den restitutionsberättigade utöver normal räntegottgörelse beredes någon
kompensation för att han undandragits dispositionsrätten till belopp, som
för mycket avkrävts honom, vill det synas revisorerna som om den nuvarande
räntegottgörelsen efter 5 procent vore för hög. Den av revisorerna sammanställda
tablån över vissa räntesatser synes revisorerna giva stöd för en
sådan uppfattning.
Gentemot tidigare förslag om sänkning av den räntefot, efter vilken ränta
utgår vid restitution av för mycket erlagd skatt, har, bland annat, gjorts gäl
-
— 119 —
lande att räntegottgörelsens storlek i detta fall ej finge bedömas för sig utan
borde ses i ett sammanhang med storleken av den räntegottgörelse som i en
del andra fall vöre bestämd. Revisorerna vilja för sin del tillerkänna dessa
synpunkter värde endast i den mån det gäller räntegottgörelse å enskildas
fordringar gentemot det allmänna eller omvänt.
Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår Ilar den tidigare till 5
procent fixerade räntan i fråga om statens fordringar å arvsskatt, med vars
erläggande anstånd åtnjutes, numera ersatts med ränta efter en räntefot, som
Kungl. Majit för varje år bestämmer. Denna räntefot har för år 1942 fastställts
till 3.5 procent.
I diskussionen om denna fråga har räntefoten i vissa fall ansetts böra anknytas
till storleken av den ränta, som en skattskyldig har att erlägga, örn
han upplånar medel till skattens erläggande. Det berättigade i ett dylikt resonemang
torde kunna ifrågasättas.
Enligt revisorernas mening bör räntan å restituerade utskylder i anseende
till numera rådande ränteläge under alla förhållanden kunna sänkas, varvid
räntesatsen bör för lämpliga tidsperioder fastställas av Kungl. Majit.
§ 25.
Under § 37 i sin berättelse komma revisorerna att lämna en redogörelse för Viss fråga
vissa av direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa utlämnade lån
mot inteckningar i kassan tidigare tillhöriga fastigheter, vilka intecknings- medelsförlån
i och med statens övertagande den 1 januari 1942 av prästerskapets änke- valtnmsoch
pupillkassa tillförts statsverket.
Från och med den 1 januari 1938 övertog staten tullstatens enskilda pensionsinrättnings
rörelse samt i samband därmed pensionsinrättningens samtliga
tillgångar. I dessa tillgångar ingick, bland annat, en fordran hos fastighetsföreningen
Kungsbacken nr 7 u. p. a. enligt revers den 29 maj 1935 å
90,000 kronor mot hypotek av inteckningar till enahanda belopp i fastigheten
nr 7 i kvarteret Kungsbacken i Stockholm med förmånsrätt näst efter inteckningar
om tillhopa 400,000 kronor, utgörande säkerhet för kassalån hos
visst försäkringsbolag. Vid tidpunkten för lånets utlämnande låg detsamma
inom två tredjedelar av fastighetens taxeringsvärde, 740,000 kronor, men
sedan taxeringsvärdet sänkts till 600,000 kronor kom säkerheten för lånet å
90,000 kronor att ligga över nyssnämnda belåningsgräns. Fastigheten inropades
vid offentlig auktion den 27 februari 1941 för 450,000 kronor av det försäkringsbolag,
som innhade kassalånet å 400,000 kronor jämte räntefordran.
Statsverket erhöll icke någon gottgörelse för sin fordran.
Förutom placeringen av de medel, som tidigare innehafts av prästerskapets
änke- och pupillkassa och tullstatens enskilda pensionsinrätlning, har statskontoret
att ombesörja placeringen av, bland annat, de tillgångar, som i .samband
med statens övertagande av lotsverkets enskilda pensionskassa, civilstalens
änke- och pupillkassa samt arméns och marinens familjepensionkassor
tillförts statsverket. Nämnda kapitalmedel skola göras fruktbärande i
— 120 —
främsta rummet genom inköp av olika slag av värdepapper. För den händelse
dylika värdepapper icke stå att erhålla till pris, som synes förenligt med
hänsyn till medlens ränteavkastning, äger statskontoret utlämna lån mot säkerhet
i, bland annat, fastiglietsinteckningar. Enligt revisorerna tillhandahållna
uppgifter utgör sammanlagda beloppet av utlämnade inteckningslån
för närvarande omkring 113,000,000 kronor, fördelade å 355 lån. De möjligheter,
som stå till ämbetsverkets förfogande för besiktning och värdering
genom särskild expertis av de belåningsobjekt, örn vilka här är fråga, synas
vara begränsade. Sålunda är å statskontorets omkostnadsstat för innevarande
budgetår upptagen en anslagspost å 1,000 kronor till besiktning och värdering
av fastigheter, vilket belopp tages i anspråk för beredande av ersättning
till en av verket anlitad värderingsman. Med hänsyn till det stora antal lån,
som övertagits från de förutvarande familjepensionskassorna, vilka lån för
närvarande äro föremål för undersökning i säkerhetshänseende och därav i
vissa fall påkallad omläggning, har statskontoret i sina anslagsäskanden för
budgetåret 1943/44 föreslagit, att nämnda anslagspost skulle höjas till 1,500
kronor.
Revisorernas Det torde ligga i sakens natur att liandhavandet av en medelsförvaltning
uttalande. av den storleksordning, det här gäller, under ogynnsamma förutsättningar
kan vara förenad med stora ekonomiska risker. För statskontorets vidkommande
ökas givetvis dessa risker i och med att —- såsom ovan berörts —
statskontoret får övertaga av olika inrättningar tidigare utlämnade inteckningslån,
för vilka den ställda säkerheten icke är betryggande. Utan att ifrågasätta
värdet av den granskning, som statskontoret underkastar de för dessa
lån ifrågakommande säkerheterna, vilja revisorerna framhålla vikten av alt
statskontoret äger möjlighet att i tillräcklig omfattning anlita sådana på området
särskilt kvalificerade arbetskrafter, vilka kunna följa utvecklingen på
fastighetsmarknaden och utöva en fortlöpande kontroll av de säkerheter, som
lämnats för erhållna lån.
§ 26.
Tulibehand- Jämlikt 2 kap. 1 § förordningen den 18 juni 1937 angående försäljning
dycker8 och av ruS(1rycker må med vissa undantag partihandel inom riket med dylika
viner vid in- drycker bedrivas allenast av ett för ändamålet bildat aktiebolag, som av
fBvTn-8ochm konungen erhållit tillstånd till sådan handel (partihandelsbolag). Enligt 2 §
spritcen- lämnas tillstånd för partihandelsbolaget för viss tid, högst sex år.
trålen. j 2 kap. 10 § samma förordning stadgas, att rusdrycker må till riket införas
blott av partihandelsbolaget samt, efter tillstånd av kontrollstyrelsen,
av systembolag. Rusdrycker, vilka inkommit från utlandet, må utlämnas allenast
till bolag, som äger rätt till dylik införsel, eller den som erhållit sådant
bolags medgivande att mottaga varorna.
Aktiebolaget Vin- och spritcentralen bildades år 1917 i syfte att inom partihandeln
med spritdrycker och viner genomföra den princip örn det pri
-
— 121
vatekonomiska intressets avkoppling, som lagts till grund för systembolagsorganisationen
inom detaljhandeln. Ursprungligen ett dotterbolag till aktiebolaget
Stockholmssystemet lösgjordes aktiebolaget Vin- och spritcentralen
från nämnda systembolag år 1920, varvid Stockholmssystemets stamaktier
övertogos av ett konsortium av tio av Kungl. Majit godkända personer. Denna
organisation godkändes av riksdagen år 1923, och aktiebolaget Vin- och
spritcentralen blev ett av Kungl. Maj :t koncessionerat monopolbolag för partihandeln
med spritdrycker och viner. Kungl. Majit utser halva styrelsen,
däribland ordförande och vice ordförande, samt jourhavande revisor. Bolagets
oktroj förnyades senast år 1942.
Såsom ovan framhållits må rusdrycker till riket införas blott av partihandelsbolaget
samt, efter tillstånd av kontrollstyrelsen, av systembolag. Vad
beträffar de senare sker dock införseln för deras räkning genom aktiebolaget
Vin- och spritcentralen. Med undantag för sprit eller annan alkoholhaltig
vara, som användes för tekniskt bruk, sker införsel av rusdrycker uteslutande
genom aktiebolaget Vin- och spritcentralen.
Enligt gällande tulltaxa utgår tullavgiften vid införsel till riket av rusdrycker
med följande belopp i
Tull för 100 kg
kronor
34
34
Vin och andra alkoholhaltiga drycker innehållande mer än
27* men ej mer än 25 volymprocent alkohol, ej hänförliga
till maltdrycker:
på fat, med en alkoholhalt av:
mer än 27* men ej mer än 14 volymprocent:
bordeaux och bourgogne .............................. 34
rhenskt och mosel .........................
annat .....................................
mer än 14 men ej mer än 25 volymprocent:
madera .............................................. 100
portvin .............................................. 100
spanskt (scherry, malaga, tarragonavin m. fl.) .......... 100
annat .............................. 100
på andra kärl:
musserande .................................. 100
icke musserande, med en alkoholhalt av:
mer än 2 7* men ej mer än 14 volymprocent:
bordeaux och bourgogne ...................... 100
rhenskt och mosel ............................ 100
annat........................................ 100
mer än 14 men ej mer än 25 volymprocent:
vermut ...................................... 100
annat........................................ 100
Spritdrycker, innehållande mer än 25 volymprocent alkohol;
ävensom sprit och absolut alkohol:
likör ........................................ 100 liter
100 |
liter |
400: |
100 |
liter |
69: |
100 |
liter |
69: |
100 |
liter |
69: |
100 |
liter |
135: |
100 |
liter |
135: |
alkohol; |
||
100 |
liter |
250: |
— 122 —
Tull för 100 kg
kronor
absint; ävensom, oavsett alkoholhalten, andra spritdrycker, försatta
med socker eller annat främmande ämne, varigenom
alkoholhalten angives oriktigt å provaren........... 100 liter 250: —
arrak på fat.............. J100 liter av 50 % alkoholhaltl 250: —
rom på fat .............. I vid + 15°C ( 250: —
, , 1100 liter utan avseende pål „„„
arrak och rom pa andra karl < „ , „ „ 26a: —
{ alkoholhalten J
andra slag:
på fat:
brännvin
visky ........
konjak ......
andra ........
på andra kärl:
visky ........
konjak ......
andra ........
100: — |
||
J100 liter av 50 |
% alkoholhaltl |
100: — 100: — |
vid + |
15 C |
100 liter utan avseende på
alkoholhalten
200: —
200: —
200: —
Enligt vad revisorerna inhämtat har aktiebolaget Vin- och spritcentralen
under nedannämnda år i tullavgifter erlagt följande belopp, nämligen
1932 .......................... 7,088,072:32
1933 .......................... 4,919,047:01
1934 .......................... 5,879,393:81
1935 .......................... 6,526,478:28
1936 .......................... 6,777,151:04
1937 .......................... 8,953,728:71
1938 .......................... 10,185,949:94
1939 .......................... 9,050,589:79
1940 .......................... 4,137,171:72
1941 .......................... 3,875,515:75
Summa 67,393,098: 37
Tullbehandling av inkommande spritdrycker och viner för spritcentralens
räkning försiggår huvudsakligast i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg
samt i mindre omfattning i Karlshamn. Denna tillgår i huvudsak på följande
sätt. Vid förpackning i lådor väges varje sådant kolli särskilt för sig
konstaterande av eventuell undervikt. Därest vikten är för låg — varje varuslag
och märke har per låda en tämligen konstant vikt — uppackas lådan
för närmare fastställande av undervikten. För vin å fat utgår tullen per 100
kg netto. Vid tullbehandlingen väges därför varje fat särskilt. Stickprov
tages från vinfaten för kontrollerande av fakturans uppgift, att innehållet
utgöres av starkvin eller svagvin. Då tullsatsen är lägre för sistnämnda slag,
som ej får innehålla mer än 14 volymprocent alkohol, underkastas vinet i
123 —
tvivelaktiga fall även prov å tullverkets laboratorium. Beträffande spritdrycker
sker vägning och provtagning av varje fat för uppmätning av alkoholhalt
och temperatur, i förhållande till vilka tullsatsen beräknas. Sedan efter
verkställd vägning och granskning av godset tullattest utskrivits, innefattande
jämväl uppgift å hamn- och dragarepenningar, och utlämningssedel utfärdals
är varumottagaren oförhindrad avhämta godset för uppläggning å tullnederlag.
Den säkerhet för oförlullat gods, som varumottagare i allmänhet
är skyldig att ställa hos tullverket, är spritcentralen befriad ifrån. För komplettering
av spritcentralens lager av utländska spritdrycker och viner, göras
sedermera uttag från tullnederlaget. Vid dylika uttag, som företagas så
gott som dagligen, inlämnas uttagningsinlagorna till tullnederlagskontoret,
där bokföring sker, för vilken särskild avgift debiteras. Räkning å tullavgift
ulskrives för varje dags uttag. Å tullbelopp, understigande 100 kronor,
erhålles 15 dagars anstånd med betalningen, för belopp därutöver intill 500
kronor 30 dagars anstånd och för belopp därutöver 90 dagars anstånd.
Till jämförelse må i detta sammanhang lämnas en redogörelse för hithörande
förhållanden beträffande ett annat likartat monopolföretag, nämligen
aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet. Nämnda bolag, vars varor alltsedan
bolagets konstituerande år 1914 vid införsel till riket tullbehandlats i vanlig
ordning, hemställde i skrivelse den 5 juli 1919 hos Kungl. Majit om vissa
lättnader beträffande förtullning av oarbetad tobak och tobaksmjöl och föreslog
i sådant avseende, att följande förfaringssätt måtte komma till tilllämpning
i fråga om förtullning av nämnda varor.
Inkommande oarbetad tobak och tobaksmjöl skulle å föreskrivna inlagor
angivas, därvid godsets kvantitet och slag skulle bestyrkas med originalfaktura
eller annan handling, därest originalfaktura ännu ej kommit bolaget
tillhanda. Därefter skulle bolaget äga att utan vidare tullbehandling
omhändertaga godset och inlägga detsamma å »nederlag» i införselorten
eller å annan ort ävensom att fritt förfoga över godset utan tullverkets överinseende.
I den mån tobak från upplag uttoges för att användas vid fabrikationen,
skulle tobaken av bolaget noga vägas och vikten kontrolleras av
trovärdig person i bolagets tjänst samt förteckning upprättas över uttagna
partier. Varje månad skulle bolagets huvudkontor till generaltullstyrelsen
avlämna ett sammandrag över från respektive upplag under den nästförflutna
månaden gjorda uttag av tobak och samtidigt till nämnda styrelse inleverera
tullavgift för i sammandraget uppgjorda tobakspartier.
Till stöd för berörda ansökning anförde bolaget, bland annat, att dea förcslagna
anordningen innebure avsevärda förenklingar och medförde icke
obetydlig minskning i kostnaden för tullbehandlingen av ifrågakomma varor,
särskilt för tullverket men även för bolaget, att bolagets räkenskaper
fördes på ett sådant sätt att kontroll över uttagen och för fabrikationen använd
tobak vore synnerligen lätt ali vidtaga, ali effektiv sådan kontroll med
lätthet kunde utövas av de av Kungl. Majit tillsatta revisorerna i bolaget,
att, enär bolaget enligt gällande bestämmelser hade att självt uppgiva verkställda
försäljningar, varå till staten utgående skatt beräknades, oell då
— 124 —
denna skatt uppginge till mångdubbelt större belopp än tullen för förbrukad
rå tobak, ur kontrollsynpunkt några betänkligheter icke syntes behöva
hysas mot de föreslagna anordningarna.
I proposition nr 266 föreslog Kungl. Majit 1921 års riksdag att antaga vissa
bestämmelser angående förtullning av för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets
räkning inkommande oarbetad tobak och tobaksmjöl, vilka bestämmelser
i huvudsak överensstämde med de av bolaget i dess ovannämnda
skrivelse föreslagna.
Kungl. Majits omförmälda förslag antogs av riksdagen i skrivelsen nr 412.
I proposition nr 192 till 1924 års riksdag angående statsmonopolet å tobakstillverlinängen
i riket framlade Kungl. Majit förslag bland annat om
tullfrihet för tobak och tobaksvaror samt tullavgifternas överförande till
tobaksskatt. Nämnda förslag grundade sig på en inom finansdepartementets
lagbyrå upprättad promemoria angående tobaksbeskattningen. I promemorian
anfördes, bland annat, att en ingående undersökning av de olika på
frågan inverkande omständigheterna hade givit vid handen, att ett överförande
till tobaksskatt av den dåvarande tullen å såväl oarbetad som arbetad
tobak, att uppbäras och redovisas av monopolets utövare, läte sig med
fördel genomföra. Överfördes tullen till tobaksskatt, syntes hinder icke böra
möta mot skattens likformiga uttagande. Den tullfrihet, som sålunda komme
att inträda, medförde, att åtskilliga förenklingar i behandlingen från tullverkets
sida av samma varuslag automatiskt genomfördes. De former, varunder
tullbehandlingen av oarbetad tobak, tobaksmjöl och tobaksvaror komme
att försiggå, syntes redan vid tillämpning av för tullfri vara i allmänhet
gällande föreskrifter kunna bliva av enkel beskaffenhet, särskilt som antalet
rubriker i tulltaxan för arbetad tobak i och med införandet av systemet
med tullfrihet kunde reduceras. Tullbehandlingen skulle nämligen därigenorn
kunna inskränkas till en föga tidsödande undersökning för konstaterande,
att förevarande kolli innehölle tobaksvaror, ävensom bruttovägning
av kollit eller utrönande av kollits vikt med stöd av företedda frakthandlingar
rörande detta. Den sålunda inträdande förenklingen i tullbehandlingen hade
synts kunna föras vidare genom beredande av möjlighet för tullverket att
kunna efterlåta själva undersökningen av det inkomna kollit, när anledning
icke förefunnes till antagande, att kollit innehölle annat än tobaksvara.
En sådan ytterligare förenkling skulle givetvis bliva av värde icke blott ur
synpunkten av besparing i arbetskraft för tullverket utan även med hänsyn
till varuägarens intresse att minsta möjliga tid uppehälles av tullbehandlingsförrättning
och att få uppackningen av sina ofta ömtåliga tobaksvaror omhändertagen
endast av monopolets utövare.
I häröver avgivet yttrande anförde generaltullstyrelsen bland annat följande.
Ett genomförande av den ifrågasatta omläggningen syntes styrelsen
tor tullverkets del kunna komma att medföra vissa besparingar i arbete.
Dessa hänförde sig emellertid huvudsakligen till omläggningen i behandlingen
av färdiga tobaksvaror. Ifråga om oarbetad tobak och tobaksmjöl
skulle nämligen arbetsminskningen bestå allenast däri, att tullverket befria
-
125 —
des från de en gång i månaden återkommande bestyren med debitering,
uppbörd och redovisning av de för dessa varuslag belöpande tullavgifter.
Efter att hava funnit sig böra tillstyrka genomförandet av den föreslagna
anordningen i vad den avsåge färdiga tobaksvaror förklarade sig styrelsen,
innan den slutligt yttrade sig beträffande omläggningen av tobaksbeskattningen,
böra upptaga ett spörsmål, som icke berörts i den föreliggande promemorian,
nämligen frågan om vilken inverkan den föreslagna tullfriheten
för oarbetad och arbetad tobak komme att utöva på den till vederbörande
städer utgående, av tullavgiften för dessa varuslag beroende tolagsersättningen.
Styrelsen hänvisade därvid till en å styrelsens revisionsbyrås statisliska
avdelning upprättad uppgift, utvisande i runda tal den del av tolagsersättningen
till vissa städer för åren 1922 och 1923, som beräknats belöpa
för införtullade kvantiteter oarbetad tobak och tobaksmjöl samt färdiga
tobaksvaror. I anslutning till denna uppgift anförde styrelsen, bland annat,
alt av uppgiften framginge, att den föreslagna tullfrihetens inverkan på tolagsersättningen
måste beträffande flertalet av importstäderna bliva högst
betydande. Så vöre i synnerhet fallet ifråga örn den del av tolagsersättningen,
som svarade mot tullavgifterna för oarbetad tobak och tobaksmjöl. I detta
avseende skulle den av tullfriheten föranledda nedgången i tolagsersättningen
efter allt att döma komma att med väsentliga belopp drabba, icke blott -—
såsom förhållandet skulle i stort sett bliva beträffande den mot färdiga tobaksvaror
svarande delen av tolagsersättningen — rikets tre största städer
utan även de flesta andra städer, över vilka tobaksimporten försigginge.
Vad anginge frågan om tolagsersättningens bortfallande genom införande av
tullfrihet för färdiga tobaksvaror hade densamma, med hänsyn till berörda
åtgärds relativt ringa inverkan på respektive städers budget, icke, såsom
framginge av styrelsens uttalande i det föregående, ansetts böra hindra den
föreslagna förenklingen i beskattningen av de färdiga tobaksvarorna.
Vederbörande departementschef anförde följande.
Vad till en början angår frågan örn tullfrihet för tobak och tobaksvaror
samt de nuvarande tullavgifternas överförande till tebaksskatt synes det mig
uppenbart, på sätt jämväl från generaltullstyrelsens sida framhållits, att den
härutinnan föreslagna omläggningen innebär förenkling och arbetsbesparing,
utan att statens intressen med avseende å skatteavgifternas behöriga
erläggande eftersättas. Väl är det rikligt, såsom generaltullstyrelsen understryker,
att besparingarna i arbete huvudsakligen hänföra sig till den ändrade
behandlingen av färdiga tobaksvaror. Detta gäller i alldeles särskild
grad, såvitt avser minskningen i arbete för tullverket. För monopolets utövare
åter måste bortfallandet av den särskilda, på viktuppgifter från de
olika tobaksfabriken^ grundade redovisningen av råtobakstullen innebära
något större fördelar. Därtill och framförallt kommer, att man genom borttagandet
av jämväl råtobakstullen kan nå fram till elt fullt enhetligt bcskattningssystem,
som anknyter sig lill den färdiga varan.
1 anledning av den inverkan, råtobakstullens borttagande skulle komma
att utöva på den till vederbörande städer utgående tolagsersättningen, har
generaltullstyrelsen funnit sig sakna anledning tillstyrka den ifrågasatta
omläggningen, såvitt avser nämnda tullavgift. Däremot har tolagsersättningcns
bortfallande genom införande av tullfrihet för färdiga tobaksvaror, med
— 126 —
Revisorernas
uttalande.
hänsyn till berörda åtgärds relativt ringa inverkan på respektive städers
budget, icke ansetts böra hindra den föreslagna förenklingen i denna del.
Jag kan icke ansluta mig till denna generaltullstyrelsens uppfattning i fråga
om råtobakstullen. Städernas rätt till tolagsersättning är beroende av de
olika för varuslag utgående tullavgifterna. Lika väl som en höjning av dessa
tullavgifter i regel medför ökad tolagsersättning, likaväl medför en sänkning
i tullavgifterna motsvarande minskning. Den omständigheten, att i föreliggande
fall råtobakstullens bortfallande icke innebär en minskning i beskattningen
utan allenast en överföring av tull till tobaksskatt, lärer däri icke
medföra någon ändring. Det må i detta sammanhang jämväl erinras därom,
att förläggandet av tobaksfabrikör till just de städer, varom här är fråga,
för städerna torde hava medfört åtskilliga ekonomiska fördelar.
På av mig nu anförda skäl förordar jag bifall till den i promemorian föreslagna
överföringen av tull till tobaksskatt beträffande såväl oarbetad tobak
som färdiga tobaksvaror.
I skrivelse nr 150 biföll riksdagen Kungl. Maj:ts förslag om överförande
av tullavgifterna till tobaksskatt.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, sker införsel till riket av
spritdrycker och viner — frånsett vissa i rusdrycksförsäljningsförordningen
2 kap. 10 § omförmälda specialfall — uteslutande genom aktiebolaget Vincell
spritcentralen. Det torde vara uppenbart, att tullbehandlingen av dessa
varor, som uppgå till avsevärda kvantiteter, med nuvarande system måste
bliva synnerligen omfattande och tidsödande samt medföra stora kostnader
för såväl tullverket som bolaget. Revisorerna finna därför en omläggning
av delta system vara i liög grad påkallad. En icke oväsentlig arbetsbesparing
och minskning i omkostnaderna vid införseln av varorna skulle visserligen
kunna vinnas genom att spritcentralen medgåves samma lättnader i fråga
om tullbehandlingen och tullavgifternas erläggande, som genom riksdagens
beslut år 1921 beviljades tobaksmonopolet. Revisorerna anse emellertid, att
åtgärderna icke böra begränsas endast härtill. Med den ställning av statligt
monopolföretag, som aktiebolaget Vin- och spritcentralen — i likhet med
aktiebolaget Svenska tqhaksmonopolet -—- intager, synes ur kontroll- och
redovisningssynpunkt några betänkligheter icke kunna hysas mot att, på
sätt som skett genom 1924 års riksdagsbeslut ifråga om tullen å tobak, en
motsvarande överföring av de nuvarande tullavgifterna å spritdrycker och
viner till skatten å samma varor verkställdes. Det kan i detta sammanhang
erinras, att spritcentralen anförtrotts omhänderhavandet av omsättningsskatten
å spritdrycker och viner, som uppgår till mångdubbelt större belopp
än tullen å densamma. Revisorerna vilja visserligen icke förneka, att ett
vidtagande av en sådan åtgärd skulle komma att medföra en minskning i tolagsersättningen
för de städer, som beröras av spritcentralens import. I likhet
med vad vederbörande departementschef i ovannämnda proposition nr 192
till 1924 års riksdag anförde i denna fråga, vilja revisorerna emellertid framhålla,
att lika väl som en höjning av tullavgifterna med därav följande
ökning av tolagsersättningen kommer vederbörande städer till godo, lika väl
torde dessa även få underkasta sig minskning i denna ersättning, som för
-
— 127 —
anledes av en sänkning eller upphävande av tullen. Vid ett genomförande
av vad revisorerna nu föreslagit, synes det ligga närmast till hands att tullen
överfördes till omsättningsskatten, vilken uttages å spritdrycker och viner,
som hos partihandelsbolag inköpas eller till riket införas. Härigenom torde
ett likformigt uttagande av skatten kunna ske. Såvitt revisorerna kunnat
finna, synes icke heller ur handelspolitisk synpunkt något hinder böra möta
mot ett genomförande av den nu föreslagna reformen. Då emellertid ett inarbetande
av sprit- och vintullarna i alkoholbeskattningen icke torde kunna
komma till stånd utan vidtagande av jämförelsevis ingripande förändringar
i hithörande skattebestämmelser samt jämväl av vissa jämkningar i rusdrycksförsäljningsförfattningarna,
anse revisorerna, att den nu väckta frågan
bör göras till föremål för särskild utredning. I avvaktan på resultatet av
denna synes dock vid förtullningen av spritdrycker och viner aktiebolaget
Vin- och spritcentralen böra medgivas motsvarande lättnader, som genom
1921 års riksdagsbeslut beviljades aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet.
§ 27.
Vid granskning av mynt- och justeringsverkets räkenskaper hava revisorerna
iakttagit, att verket under de senaste åren börjat försälja silver i en betydande
omfattning. Revisorerna hava inhämtat, att silverförsäljningarna
bero på att Sverige genom det pågående kriget numera praktiskt taget avskurits
från import av silver. Landet har sålunda att för sin silverförsörjning
lita till inhemsk produktion, framför allt från Boliden. Denna produktion,
som ligger mellan 20 och 25 ton för år, inköpes numera helt av mynt- och
justeringsverket, vilket ställer vad som med hänsyn till behovet av skiljemynt
kan undvaras till silverindustriens förfogande. Under budgetåret 1941/42 har
myntverket funnit sig kunna tilldela industrien 25 procent av produktionen.
Fördelningen olika industri- och guldsmedsföretag emellan handhaves väsentligen
av en ekonomisk förening med firma * Industrisilver, förening u. p.
a.». Denna förening bildades enligt en till Överståthållarämbetet ingiven registreringsanmälan
den 25 november 1940. Den har enligt stadgarna till ändamål
att inköpa samt på villkor styrelsen bestämmer tillhandahålla föreningens
medlemmar finsilver. Till medlem i föreningen kan antagas envar
person, fysisk eller juridisk, som bedriver yrkesmässig fabrikation av silver
eller nysilver. Ansökan örn inträde i föreningen skall ske skriftligen till föreningens
styrelse och skall sökanden därvid foga vissa uppgifter. Efter granskning
av ansökningen och i samband därmed förefintliga uppgifter skall styrelsen
upptaga frågan örn inval till avgörande, varvid dock medlemskap icke
kan förvägras i annat fall än att beslut örn avslag å ansökningen biträdes av
styrelsens ordförande. Varje medlem skall deltaga i föreningen med minst en
insats å 100 kronor samt därutöver en insats å 100 kronor för varje fullt 100-lal kilogram silver, som han i årligt medeltal inköpt under åren 1937—1939.
Härutöver åligger det medlem att avlämna två till innehavaren ställda, vid
anfordran betalbara reverser å ett sammanlagt belopp, motsvarande fem
Mynt- och
jnsteringsverkets
försäljningar
av silver.
— 128
gånger den insats, han har att erlägga. Dessa reverser skola omhändertagas
av styrelsen, som äger i mån av behov nyttja reverserna som hypotek för föreningen
åvilande förpliktelser.
Medlem äger begära utträde ur föreningen genom till styrelsen ställd skriftlig
och bevittnad uppsägning, vilken dock ej får ske förrän två år från inträdet
i föreningen. Utträdet anses äga rum vid tiden för den räkenskapsavslutning,
som äger rum näst efter sex månader sedan medlem anmält sitt
utträde.
Föreningens styrelse skall bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
Styrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande och därjämte en
verkställande ledamot. Arvode utgår till styrelsens ordförande med 2,000
kronor om året och till verkställande ledamoten med 4,000 kronor om året.
Till envar av styrelsens övriga ledamöter utgår arvode med 500 kronor för
år. Såsom styrelsens ordförande tillika verkställande ledamot har alltsedan
föreningens bildande tjänstgjort chefen för mynt- och justeringsverket, myntdirektören
A. Grabe. Denne har för år 1941 utöver nämnda arvoden för sitt
arbete i föreningen uppburit ett extra arvode å 4,000 kronor, eller tillhopa
10,000 kronor. Till suppleant för Grabe har utsetts ingenjören i mynt- och
justeringsverket fil. lic. E. Lindberg. Denne är dessutom anställd såsom biträde
åt styrelsens verkställande ledamot mot en ersättning av 300 kronor för
månad. Härutöver har han för sitt arbete i föreningen under år 1941 uppburit
ett extra arvode å 2,400 kronor. Föreningens revisor har för år 1941
uppburit ett arvode å 1,000 kronor. Föreningens firma tecknas förutom av
styrelsen som sådan av styrelsens ordinarie ledamöter två i förening eller
av myntdirektören Grabe ensam.
Industrisilvers adress är Hantverkargatan 5 i Stockholm, d. v. s. mynt- och
justeringsverkets hus. Då föreningen enligt myntverkets räkenskaper icke
erlagt någon hyra till verket för lokal, måste antagas att föreningens expeditionslokaler
sammanfalla med myntdirektörens och dess lagerlokaler med
myntverkets.
Enligt vad revisorerna inhämtat ombesörjes föreningens korrespondens
på myntdirektörens uppdrag av Lindberg. De silverpartier, som försäljas av
Industrisilver, avhämtas av vederbörande köpare direkt från myntverkets
förråd. Utvägning från myntverkets förråd av silverpartierna verkställes av
myntverkets personal såsom tjänstegöromål.
Myntverket har under år 1941 till Industrisilver försålt 6,782 kg silver,
varav 6,104 kg till 61 kronor för kg och 678 kg till 68 kronor för kg. Dessa
priser motsvara verkets vid varje tidpunkt gällande inköpspris för inom
landet uppköpt silver.
Vid sin försäljning har föreningen Industrisilver under början av året betingat
sig ett pris av 71 kronor för kg vid försäljning av poster överstigande
25 kg och 76 kronor för kg vid försäljning av mindre poster. Den 21 juni
1941 beslöt föreningens styrelse höja dessa priser med 5 kronor för kg. Vissa
avvikelser från nämnda priser hava i särskilda fall medgivits, nämligen för
två s. k. kompensationsinköp. I stort sett innebär nämnda prissättning alltså,
— 129 —
att föreningen betingat sig ett pris, som överstigit föreningens inköpspris med
10 eller 15 kronor per kg råsilver, då försäljningsposten uppgått till minst
25 kg samt med 15 eller 20 kronor per kg vid försäljning i mindre partier.
Den 17 november 1941 beslöt föreningen Industrisilver, att återbäring av
under året uppkommen nettovinst skulle ske för samtliga köp med undantag
av de två s. k. kompensationsköpen. På grund härav utbetaltes den 31 december
1941 till föreningens medlemmar 58,921 kronor 68 öre såsom återbäring
å inköpta 5,041.75 kg silver. Till icke-medlemmar reserverades i bokslutet
1,603 kronor 34 öre såsom återbäring å inköpta 137.21 kg silver att gottgöras
i samband med likvider under år 1942. Då återbäringen verkställts med 11
kronor 68 öre för kg har sålunda förekommit, att vid inköp av partier före
ovan nämnda prisförhöjning, å vilka Industrisilver ursprungligen beräknat
10 kronors försäljningsvinst, köpare slutligen erhållit silvret för billigare
pris än myntverkets inköpspris.
Revisorerna finna det synnerligen anmärkningsvärt, att Grabe ansett sig Revisorerna*
kunna, på sätt här skett, utnyttja sin ställning såsom myntdirektör till att attala»4e.
bereda sig ekonomiska fördelar. Inköpsföreningen, i vilken G. är ordförande
och verkställande ledamot, har av honom såsom chef för myntverket erhållit
silver till verkets inköpspris men vid återförsäljning till medlemmarna betingat
sig ett avsevärt högre pris. Härigenom har föreningen tillförts betydande
inkomster, vilket möjliggjort för G. att från denna lyfta ersättningar
som icke stå i rimlig proportion till de uppgifter han åtagit sig inom föreningen
och som framstå så mycket betänkligare som han har att mot dem
som från myntverket inköpa silver företräda statens intressen.
Myntdirektören Grabes åtgöranden i denna sak finna revisorerna vara av
den allvarliga beskaffenhet, att de ansett sig böra för riksdagen anmäla förhållandet.
f
9—4292.52. Ren. berättelse ang. statsverket dr 1942 I.
— 130
Försäkring
för olycksfall
i arbete av
lärare vid
folkskoleväsendet.
ÅTTONDE HUVUDTITELN.
Ecklesiastikdepartementet.
§ 28.
Vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten åtnjuta ordinarie statstjänstemän
enligt 14 § civila avlöningsreglementet oavkortad lön. Samma
gäller enligt 13, 33 och 45 §§ i civila icke-ordinariereglementet för extra ordinarie
och extra tjänstemän samt för aspiranter, dock att efter viss tid lönerna
för dem minskas med A- eller B-avdrag. Vidare erhålla samtliga
dessa kategorier av tjänstemän enligt reglementena fri sjukvård, vilken som
regel bestrides av medel, som ställts till vederbörande myndigheters förfogande.
Då de sålunda redan i avlöningsreglementena tillförsäkrats förmåner,
vilka äro lika stora eller större än den sjukpenning och ersättning för
läkarvård, som kan utgå enligt olycksfallsförsäkringslagen, äga de icke uppbära
sådan ersättning. Icke heller utgår någon ersättning från riksförsäkringsanstalten
till vederbörande verk, enär staten står s. k. total självrisk
för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Om olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medför
under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan,
skall enligt olycksfallsförsäkringslagen till den skadade utgivas
livränta. Statstjänstemännen uppbära emellertid på grund av föreskrift i
11 § 4 stycket olycksfallsförsäkringslagen icke sådan livränta i den mån de
erhålla avlöning, örn ej särskilda förhållanden föranleda till annat. I sist
avsedda fall, vilka förekomma i ytterst liten utsträckning, utgå kostnaderna
för livräntan från ett under tolfte huvudtiteln uppfört anslag till statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall
i arbete m. m.
Örn statstjänsteman på grund av olycksfall i tjänsten måste avgå med invalidpension
eller avlider, minskas den enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående
invalid- eller efterlevandelivräntan med belopp motsvarande viss del
av invalidpensionen respektive familjepensionen.
Då folk- och småskollärare äro kommunalt anställda, anses skoldistrikten
såsom deras arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen. Flertalet skoldistrikt
erlägga därför försäkringsavgifter för lärarpersonalen till riksförsäkringsanstalten,
medan ett fåtal erlägga sådana avgifter till ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag
och några få skoldistrikt stå självrisk.
— 131
Enligt folkskolans avlöningsreglemenle den 30 juni 1942 (nr 619) äga folkoch
småskollärare vid olycksfall i tjänsten uppbära avlöning av skoldistrikten
efter i huvudsak enahanda regler som gälla för statstjänstemännen. Skoldistriktets
kostnader för avlöning, minskade med ett belopp motsvarande
hyresavdraget, ersättas av staten. Den sjukpenning, som försäkringsinrättningen
bär att utbetala, uppbäres som regel icke av läraren — som ju erhåller
sjukavlöning — utan av skoldistriktet. Sjukpenningen blir alltså en fråga
mellan skoldistriktet och försäkringsinrättningen, med vilken läraren icke behöver
taga någon befattning. Vid rekvisition av statsbidrag skall avdrag göras
för den sjukpenning, som skoldistriktet sålunda uppburit. Enligt vad revisorerna
inhämtat har från riksförsäkringsanstalten under budgetåret 1938/39
till samtliga skoldistrikt i landet såsom sjukpenning i anledning av olycksfall
i tjänsten för folk- och småskollärare utbetalats ett belopp av allenast
6,865 kronor 16 öre.
Ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen för sjukvård vid olycksfall i
tjänsten utgår direkt från försäkringsinrättningen till läraren. I den mån ytterligare
ersättning för sjukvård vid olycksfall i tjänsten kan utgå enligt folkskolans
avlöningsreglemente, skall denna utbetalas av skolöverstyrelsen direkt
till läraren.
Invalidräntor utbetalas till läraren av försäkringsinrättningen. I stället avdragas
motsvarande belopp från avlöningen. Fråga om befrielse från avdrag
å folkskollärares avlöning på grund av uppburen livränta prövas av Kungl.
Maj:t. Medgivande till sådan befrielse har hittills lämnats i ytterst få fall. Slutresultatet
för folk- och småskollärare blir alltså som regel detsamma som för
de statsanställda; båda grupperna erhålla oavkortad avlöning men därutöver
intet. Sammanlagda beloppet av till folk- och småskollärare under budgetåret
1938/39 utbetalda livräntor från riksförsäkringsanstalten utgjorde 4,985
kronor 20 öre. Då vid utbetalningen av statsbidrag till skoldistrikten för
samma tid avdrag icke alltid skett för av lärare uppburen livränta, har riksräkenskapsverket
i flera fall till återbetalning av skoldistrikten anmärkt
belopp, motsvarande de uppburna livräntorna.
Då skoldistrikten som regel ej stå självrisk, utgå oavkortade invalid- och
efterlevandelivräntor även då lärarna uppbära invalidpension eller deras efterlevande
familjepension. Icke heller sker något avdrag å pensionerna.
Antalet folk- och småskollärare i riket, inbegripet vikarier, uppgick under
vårterminen 1942 till i runt tal 28,000. Enligt uppgift från riksförsäkringsanstalten
erlägges för försäkring av lärarpersonal en årlig avgift, inbegripet
bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet, av 1 krona 47 öre för varje 1,000-tal kronor
av avlöningen, dock högst för 3,900 kronor. Med utgångspunkt från denna
uppgift och örn man antar, att skoldistrikt med självrisk hava ungefärligen
kostnader för olycksfall motsvarande eljest utgående försäkringsavgifter,
kunna de sammanlagda kostnaderna enligt nämnda lag för landets 2,461
skoldistrikt uppskattas till i runt tal 150,000 kronor örn året.
— 132 —
Ravisorernag
uttalande.
Av det anförda framgår, att vid olycksfall i tjänsten för folk- och småskollärare
som regel oavkortad avlöning utbetalas av skoldistriktet till läraren.
Försäkringsinrättningen utbetalar sjukpenning till skoldistriktet, som vid rekvisition
av statsbidrag till lärarnas avlöning skall göra avdrag härför. Dessa
rekvisitioner skola granskas av vederbörande folkskolinspektör och länsstyrelse,
vilka i sin tur kontrolleras av riksräkenskapsverket. Ersättning för
sjukvård utgives däremot av försäkringsinrättningen direkt till läraren. I den
mån sådan ersättning skall utgå utöver olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser,
skall denna utbetalas av skolöverstyrelsen. Invalidränta slutligen utbetalas
av försäkringsinrättning direkt till läraren, vilken emellertid är skyldig
att anmäla densamma till skoldistriktet, som har att göra avdrag för livräntan
å avlöningen, därest icke Kungl. Majit för särskilt fall medgivit befrielse
härifrån. I statsbidragsrekvisition har skoldistriktet att göra avdrag
även för invalidränta, vilket likaledes skall kontrolleras av folkskolinspektör,
länsstyrelse och riksräkenskapsverket.
Revisorerna finna nuvarande anordning med utbetalning av olika slag av
olycksfallsersättning till folk- och småskollärare från olika håll och därpå
följande avdrag vid rekvisition av statsbidrag vara väl omständlig och arbetskrävande.
Detta är desto mera betänkligt som hela arbetet för lärarnas
del, så länge de äro i tjänst, i flertalet fall saknar betydelse, då de redan i
folkskolans avlöningsreglemente i stort sett äro tillförsäkrade samma eller
större förmåner än enligt olycksfallsförsäkringslagen. Dessutom möter det
stora svårigheter att trots den tidskrävande granskningen få till stånd en helt
effektiv kontroll över att vederbörliga avdrag gjorts i statsbidragsrekvisitionerna.
För skoldistrikten innebär den nuvarande anordningen, att de — antingen
genom erläggande av premier eller genom att stå självrisk — hava att svara
för kostnaderna enligt olycksfallsförsäkringslagen för lärarnas olycksfall i
tjänsten. Revisorerna vilja för sin del ifrågasätta det berättigade häri, då ju
staten eljest vid lärares tjänstledighet i princip svarar för hela den kontanta
lönen blott med avdrag för belopp motsvarande hyresavdraget.
Om olycksfall i tjänsten leder till att läraren erhåller invalidpension eller
att han avlider, uppbär läraren eller hans efterlevande oavkortade livräntor
enligt olycksfallsförsäkringslagen, medan däremot beträffande motsvarande
livräntor till statstjänstemän eller deras efterlevande viss reduktion äger
rum. Något sakligt skäl för dessa olikheter kunna revisorerna icke finna.
Samtliga nu nämnda olägenheter skulle undvikas, därest folk- och småskollärare
även beträffande olycksfall i tjänsten jämställdes med de statliga
tjänstemännen. Detta förutsätter emellertid, att staten och icke skoldistrikten
anses såsom arbetsgivare enligt olvcksfallförsäkringslagen för lärarna. I
så fall skulle även allt arbete med debitering och uppbörd av premier för lärama
försvinna.
En annan tänkbar utväg vore att dessa med stöd av 3 § olycksfallsförsäkringslagen
helt undantoges från nämnda lags tillämpning.
På grund av det anförda vilja revisorerna uttala önskemålet, att den nu
väckta frågan snarast möjligt göres till föremål för utredning.
— 133 —
§ 29.
I överensstämmelse med beslut av 1912 års riksdag förordnades genom kungörelse
den 23 september 1912 (nr 229) att statsbidrag till folk- och skolbibliotek
samt till vissa riksförbund finge uppbäras endast i form av bundna
böcker, valda ur av ecklesiastikdepartementet utgivna kataloger. Denna föreskrift
utgjorde en av huvudpunkterna i det förslag till organisation av folkbiblioteksväsendet,
som godkändes av nämnda års riksdag. Föredragande departementschefen
framhöll, att befogade anmärkningar icke sällan kunnat
göras mot bibliotekens bokbestånd. Genom den föreslagna anordningen syntes
man vinna säkerhet för att samtliga bibliotek skulle komma att innehava
en stomme av värdefull och för sitt syfte avpassad litteratur. Sedan en grundkatalog
upprättats, borde den nyutkommande litteraturen granskas för uppgörande
av årliga tillägg till grundkatalogen.
Sedan föreskriften att statsbidrag till folk- och skolbibliotek finge uppbäras
endast i form av bundna böcker enligt kungörelse den 24 januari 1930 (nr
15) modifierats såtillvida, att den väsentligen avsåg endast mindre bibliotek,
medgav 1933 års riksdag i anledning av en motion inom första kammaren,
att föreskriften finge upphävas. I motionen hade såsom skäl för ändringen
anförts, bland annat, att biblioteken nu så vant sig vid att använda de av
skolöverstyrelsen utgivna katalogerna som hjälpmedel att man kunde räkna
med att så i regel skulle ske, även om skyldigheten i denna riktning skulle
bortfalla. I överensstämmelse med riksdagens beslut har Kungl. Majit sedermera
för ett budgetår i sänder föreskrivit, att understöd av statsmedel må
utgå kontant även i de fall, då det enligt ovan återgivna föreskrifter skolat
utgå i form av inbundna böcker.
Revisorerna hava ansett det vara av intresse att taga del av den katalog,
som enligt vad ovan anförts utgör normen för folk- och skolbibliotekens inköp
av böcker. Den första ifrågavarande katalogen utgavs på uppdrag av ecklesiastikdepartementet
av en särskilt tillkallad sakkunnig under åren 1915—
1918. Sedan denna katalog blivit föråldrad, utgavs av bibliotekskonsulenterna
hos skolöverstyrelsen år 1924 en ny »Katalog över böcker som folk- och skolbibliotek
samt riksförbund vilka bedriva biblioteksverksamhet kunna erhålla
i statsbidrag». Till denna katalog, betecknad »Grundkatalog 2», har från och
med år 1926 utgivits tillägg i sammanlagt 17 band. I det år 1934 utgivna tilllägget
nr 9 ändrades titeln, i anslutning till upphävandet av föreskriften att
statsbidrag finge utgå endast i form av bundna böcker, till »Katalog över
böcker för folk- och skolbibliotek».
Till kostnaderna för utgivande av tillägg till grundkatalogen har under ettvart
av budgetåren 1924/25—1934/35 anvisats 5,000 kronor, under ettvart av
budgetåren 1935/36—1938/39 3.500 kronor och under eltvart av budgetåren
1939/40—1942/43 4,000 kronor.
Tilläggen hava i regel omfattat ett 50-tal övervägande tvåspaltiga sidor. De
innehålla en systematisk sammanställning över böcker, beträffande vilka lämnas,
förutom uppgifter örn förlag, sidantal och pris m. m., jämväl en kort
-
liden för utgivandet
av
tillägg till
grundkatalogen
över
böcker för
folk- och
skolbibliotek.
134 —
Revisorernas
uttalande.
fattad recension — i regel på högst tio rader — av sakkunniga inom olika
områden. I en särskild avdelning upptagas böcker för barn och ungdom.
Revisorerna hava hos bibliotekskonsulenterna inhämtat, att tilläggen som
regel distribueras i början av juli ett år efter utgången av det kalenderår,
under vilket de i tillägget förtecknade böckerna utkommit. Sålunda distribuerades
det häfte, som innehåller en förteckning över arbeten utkomna under
år 1940, först i juli 1942.
Grundkatalogen över böcker för folk- och skolbibliotek är såsom av den
lämnade redogörelsen framgår avsedd att tjäna dessa bibliotek till ledning,
så att säkerhet skall vinnas för att de komma att innehava en stomme av
värdefull och för sitt syfte avpassad litteratur. Katalogen synes i avseende å
innehållet väl ägnad att fylla denna uppgift. Enligt revisorernas mening är
det emellertid önskvärt, att de tillägg till katalogen, som innehålla förteckningar
över nyutkommen litteratur, utan onödigt dröjsmål bliva tillgångliga
för biblioteken.
För närvarande förflyter minst ett och ett halvt år från det en bok utkommit
till dess det tilläggshäfte, vari den katalogiserats, blir tillgängligt för biblioteken;
för böcker, som utkomma i början av kalenderåret, i det närmaste
två och ett halvt år. Utan att förbise de svårigheter, som kunna vara förenade
med ett snabbt utgivande av publikationer som den ifrågavarande, vilja revisorerna
påyrka vidtagandet av åtgärder, varigenom utgivandet av tillägg till
grundkatalogen för folk- och skolbibliotek väsentligt påskyndas.
— 135
NIONDE HUVUDTITELN.
Jordbruksdepartementet.
§ 30.
I skrivelse till Kungl. Majit den 23 maj 1941 föreslog statens livsmedels-Klassificering
kommission, att förordning angående klassificering av kött borde utfärdas, -av kött
samt bifogade utkast till dylik förordning. Livsmedelskommissionen framhöll
därvid, bland annat, att kommissionen, sedan reglering av förbrukning
av köttvaror från och med den 1 april 1941 genomförts i syfte att förhindra
en av den rådande knappheten på kött och fläsk föranledd oskälig prisstegring
å dessa varor, hade fastställt det villkoret för tillgodonjutande av slakteritillstånd,
att vid försäljning från innehavare av sådant tillstånd av hela,
halva eller fjärdedels kroppar av storboskap och svin från och med den 5
maj 1941 och tills vidare finge tillämpas högst vissa av kommissionen fastställda
priser. Kommissionen hade med hänsyn till den stora kvalitetsskillnad,
som ofta förelåge mellan olika slag av nötkött, ansett det nödvändigt
att gradera priserna å köttet efter dettas kvalitet. Vid köttets uppdelning i
kvalitetsklasser hade kommissionen följt den uppdelning, som sedan några
år tillbaka tillämpats av Sveriges slakteriförbund och till detta förbund anslutna
slakteriföreningar. Klassificeringen av köttet hade överlåtits å säljaren,
men livsmedelskommissionen hade genom sina ombud sökt utöva en viss
kontroll över att klassificering ej skedde på sådant sätt, att prisbestämmelserna
kringginges. Komniissionen hade även föreskrivit, att köttet skulle förses
med stämplar, angivande den kvalitetsklass, till vilket köttet hänförts vid klassificeringen.
Bestämmelserna om klassificering hade betydelse endast för sådant
kött, som blivit godkänt vid besiktning enligt lagen angående köttbesiktning
och slakthus eller enligt kungörelsen den 30 november 1934 (nr 559) angående
kontrollslakterier. För annat kött finge nämligen, oavsett huruvida
klassificering skett eller ej, icke tillämpas högre pris än det, som gällde för
en bestämd, förhållandevis låg kvalitetsklass.
Vid utfärdandet av bestämmelserna om klassificering av kött hade livsmedelskommissionen
till fullo insett, alt desamma endast kunde betraktas som
ett provisorium och att, örn prisregleringen skulle äga rum någon längre tid,
fastare former måste skapas för klassificeringen. Systemet vore behäftat med
vissa brister. Först och främst måste det enligt kommissionens mening anses
mindre lämpligt, att säljaren själv skulle få verkställa klassificeringen. Även
örn säljaren ej alls hade någon avsikt att verkställa en medvetet oriktig klas
-
136 —
sificering, lage det nära till hands att han i tveksamma fall hänförde köttet
lill den högre av de kvalitetsklasser, som kunde ifrågakomma.
Även kontrollen över prisbestämmelsernas efterlevnad försvårades i viss
män genom att klassificeringen verkställdes av slakteritillståndsinnehavarna
själva. I ett läge av knapp tillgång på kött, då köparna för att överhuvud få
kött kunde tänkas vara villiga att betala högre priser än de av livsmedelskommissionen
fastställda, kunde sålunda en säljare för att dölja att prisbestämmelserna
överträddes klassificera köttet för högt. Därest detta skedde i
samförstånd med köparen och denne utan dröjsmål efter mottagandet av köttet
styckade och försålde detta, vore det med de kontrollmöjligheter, som stöde
livsmedelskommissionen till buds, nästan omöjligt att upptäcka och beivra
den begångna överträdelsen. Något skydd funnes ej heller för de av livsmedelskommissionen
fastställda kvalitetsbenämningarna och stämplarna. Hinder
förefunnes därför i regel icke för en handlande, som ej innehade slakteritillstånd,
att exempelvis åsätta av honom inköpt icke klassificerat kött stämplar,
angivande att köttet hörde till en viss kvalitetsklass, och att sälja köttet
under åberopande av att köttet tillhörde sagda kvalitetsklass.
Sedan livsmedelskommissionens utkast överarbetats inom folkhushållningsdepartementet,
underställde Kungl. Majit 1941 års riksdag för yttrande förslag
till förordning angående klassificering av kött (prop. nr 299). Föredragande
departementschefen anförde i samband härmed, bland annat, följande.
Frågan om behövligheten av anordningar för klassificering av kött sammanhänger
nära med prisövervakningsfrågan, i det att en tillfredsställande
prisövervakning, som täger skälig hänsyn till kvalitetsskillnaden mellan kött
av olika slag, näppeligen kan genomföras utan stöd av en under betryggande
kontroll genomförd klassificering av köttet. Då under rådande knapphetsläge
en genomförd prisövervakning å kött och fläsk enligt min mening är ofrånkomlig,
följer därav att jag i princip är beredd att förorda sådana åtgärder,
som kunna linnas behövliga för åstadkommande av en godtagbar klassificering
av köttet. Jag vill i detta sammanhang framhålla att, även örn det sålunda
är prisövervakningssynpunkter som närmast motivera ett omedelbart
genomförande av köttklassificeringen, denna klassificering även i övrigt kan
förväntas medföra gynnsamma verkningar för slaktdjursmarknaden. Huruvida
köttklassificeringen av sådana skäl bör bibehållas jämväl efter det nu rådande
krisförhållanden upphört, torde emellertid få bliva beroende av framtida
överväganden under beaktande av dåmera vunna erfarenheter av systemets
verkningar.
Vad angår utformningen av klassificeringssystemet förklarade departementschefen.
att han i allt väsentligt kunde ansluta sig till livsmedelskommissionens
förslag. Klassificeringstvånget borde hava den innebörden, att besiktigat
och godkänt kött av angivet slag icke finge utlämnas från vederbörande
offentliga slakthus, köttbesiktningsbyrå eller kontrollslakteri med mindre köttet
blivit klassificerat av särskild klassificerare och stämplat. Undantag från
klassificeringstvånget borde tillsvidare göras för vissa kötlslag, som för det
dåvarande icke vore föremål för prisbestämmelse av förut angivet slag. Vidare
borde undantag tillsvidare medgivas beträffande kött av djur, som enligt
slaktlicens nedslaktats för tillgodoseende av enskilt hushållsbehov. Då man
— 137 —
av ekonomiska skäl. anförde departementschefen vidare, icke kunde ålägga
envar köttbesiktningsbyrå — utan hänsyn till omfattningen av den vid byrån
bedrivna verksamheten — att anställa klassificera^, torde vidare den väsentliga
inskränkningen i klassificeringstvånget böra gälla, att beträffande vid
köttbesiktningsbyrå besiktigat kött sådant tvång skulle föreligga endast därest
klassificerare vore anställd vid byrån. Kött, som besiktigats vid byrå där klassificerare
icke funnes, torde där vederbörande ägare så önskade få klassificeras
och stämplas vid annan byrå eller vid offentligt slakthus eller kontrollslakteri;
myndighet borde emellertid, enligt departementschefens mening, icke
föreskriva för kontrollslakteri att för klassificering mottaga kött av sådana
djur, som icke slaktats vid slakteriet.
Uppenbarligen borde, framhöll departementschefen vidare, de hithörande
bestämmelserna så utformas, att största möjliga garanti bereddes de enskilda
köttägarna för en opartisk och sakkunnig bedömning av köttet. Av avgörande
betydelse härvidlag vore de regler, som skulle gälla med avseende å kompetensfordringarna
för och sättet för utseende av klassificerarna. Livsmedelskommissionen
hade föreslagit, att det skulle ankomma på lantbruksstyrelsen
såväl att godkänna klassificerare som att meddela erforderliga föreskrifter
angående grunderna för klassificeringen m. m. Det kunde synas tveksamt örn
dessa uppgifter borde anförtros åt lantbruksstyrelsen eller åt livsmedelskommissionen.
Med hänsyn, bland annat, till den förut antydda möjligheten att
klassificeringsverksamheten komme att fortsättas jämväl efter det normala
förhållanden åter inträtt, hade departementschefen emellertid ansett sig böra
stanna vid den av kommissionen föreslagna lösningen. Departementschefen
framhöll vidare, att särskilda instruktionskurser för klassificerare måhända
kunde befinnas erforderliga i syfte att vinna en såvitt möjligt likformig tilllämpning
av klassifäceringsreglerna.
Livsmedelskommissionen hade framhållit, att en djurägare borde hava
möjlighet att, örn han vore missnöjd med verkställd klassificering, få frågan
om klassificeringen omprövad. Även departementschefen förklarade sig vara
av samma uppfattning. Departementschefen framhöll emellertid, att detta
spörsmål nära sammanhängde med frågan örn de ordinarie klassificerarnas
kompetens och de speciella instruktionskurser, som kunde bliva anordnade
för dem. Vore klassificerarnas kompetens hög och tillämpningen av klassificeringsbestämmelserna
likformig, vore behovet av särskilda omklassificeringsregler
uppenbarligen icke lika trängande.
Departementschefen upptog vidare till behandling spörsmålet örn kvalitetsklassernas
antal vid klassificering och framhöll att i flera av de i ärendet
avgivna yttrandena hade uttalats önskvärdheten av att kvalitetsklasserna måtte
fastställas till ett lägre antal än som upptagits i slakteriförbundets klassificeringsregler.
Utan att taga ställning till denna fråga, ville departementschefen
anmärka, att det torde få ankomma på lantbruksstyrelsen att, efter hörande
av vederbörande organisationer, träffa avgörande härutinnan.
För täckande av de med klassificeringen och stämplingen förenade kostnaderna
skulle slakthusen, köttbesiktningsbyråerna och kontrollslakterierna få
— 138
upptaga särskild avgift av köttägarna. Avgiften borde icke vara högre än som
erfordrades för täckande av kostnaderna för klassificeringen och stämpling
en. Det borde ankomma på lantbruksstyrelsen att fastställa taxa å sådana
avgifter.
Jordbruksutskottet (uti. nr 76) förklarade sig dela departementschefens
uppfattning att ett vidmakthållande i en eller annan form av den av livsmedelskommissionen
utövade prisövervakningen å kött och fläsk vore erforderlig
för att under rådande knapphet på dessa varor förhindra oskälig prisstegring.
En nödvändig förutsättning för att en dylik övervakning skulle
kunna fungera på ett tillfredsställande och såvitt möjligt rättvist sätt vore,
att vederbörande kontrollerande myndigheter vid sin prissättning kunde bygga
på en under betryggande former genomförd klassificering av kött. Vad i
dylikt hänseende anförts i propositionen hade vunnit utskottets anslutning.
Mot det vid propositionen fogade författningsförslaget hade utskottet icke
heller något att erinra. Jämlikt förslaget skulle Konungen eller efter Konungens
bemyndigande, lantbruksstyrelsen äga meddela erforderliga tillämpningsföreskrifter
till förordningen. Utskottet ville i detta sammanhang framhålla
angelägenheten av att berörda tillämpningsföreskrifter i möjligaste mån utformades
på ett sådant sätt, att jämväl prissättningen inom detaljhandeln
kunde kontrolleras. Vad slutligen anginge frågan örn köttklassificeringens bibehållande
även efter det nu rådande krisförhållanden upphört, syntes nämnda
fråga, såsom departementschefen framhållit, böra bliva beroende på förnyade
överväganden av statsmakterna.
I skrivelse nr 413 anmälde riksdagen, att riksdagen ej funnit skäl att framställa
någon erinran mot det framlagda förslaget till förordning angående
klassificering av kött.
Den 30 december 1941 utfärdade Kungl. Majit förordning angående klassificering
av kött (nr 1011). Enligt denna förordning skall kött av nötkreatur,
häst, får eller svin, som godkänts vid besiktning, undergå klassificering
genom försorg av vederbörande offentliga slakthus, köttbesiktningsbyrå eller
kontrollslakteri. Köttet skall förses med stämplar angivande den kvalitetsklass,
till vilken köttet hänförts vid klassificeringen. Klassificeringen skall
verkställas av utav lantbruksstyrelsen godkänd person (klassificerare). Köttbesiktningsbyrå,
som icke har godkänd klassificerare anställd, är dock icke
skyldig att verkställa klassificering.
Till skydd för kvalitetsklassernas benämning och för stämplarna stadgar
förordningen, att kött, som ej är klassificerat, icke får saluhållas under sådan
benämning, som överensstämmer med av lantbruksstyrelsen fastställd
benämning å viss kvalitetsklass. Ordet »klass» eller förkortning av detta får
ej brukas. Däremot hava benämningarna prima och sekunda ansetts vara så
vedertagna handelstermer, att de icke kunnat förbjudas.
För klassificeringen äger vederbörande kommun, samhälle eller innehavare
av kontrollslakteri att uppbära avgift enligt av lantbruksstyrelsen fastställd
taxa. Avgiften må ej sättas högre än som kan anses erforderligt till täckande
av kostnaderna för klassificeringen och stämplingen.
— 139 —
Enligt förordningen tillkommer det lantbruksstyrelsen att meddela erforderliga
föreskrifter angående antalet kvalitetsklasser, benämningarna å dessa
och grunderna för klassificeringen ävensom angående stämplarnas utseende
och sättet för stämplingen. Likaså stadgas, att klassificerat kött ej må underkastas
ny klassificering i annat fall eller i annan ordning än Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, lantbruksstyrelsen bestämmer.
Med föranledande av nyssnämnda bestämmelser i förordningen utfärdade
lantbruksstyrelsen den 17 februari 1942 kungörelse angående grunder för
klassificering av kött m. m., vilken kungörelse trädde i kraft den 1 april
1942. Denna kungörelse har sedermera blivit ändrad i vissa delar genom lantbruksstyrelsens
kungörelse den 10 oktober 1942.
För klassificering av nötkött äro kvalitetsklasserna 12 (extra prima, I +, I,
I—, II +, II, II—, III+, III, III—, IV, sekunda). Vid klassificering av nötkött
beräknas poäng för 1) köttighet (max. 13 poäng), 2) köttets färg och
struktur (max. 4 poäng), 3) förekomst av fett samt dettas färg och konsistens
(max. 5 poäng). Ett djur. som erhåller 13 poäng för köttighet, 4 för färg
och struktur och 5 för fett, summa 22 poäng, kommer i klassen extra prima
med 22 poäng.
För gödkalv finnes samma antal kvalitetsklasser som för nötkött, och köttet
bedömes liksom nötkött med hänsyn till köttighet, köttets struktur och
färg samt förekomst av fett och dettas färg. Här är däremot poängskalan en
annan. Köttigheten har maximum 8 poäng, köttets färg och struktur 7 poäng
och fettets förekomst och färg 7 poäng. För gödkalv spelar köttets färg och
struktur och förekomsten av fett och dettas färg betydligt större roll än när
det gäller nötkött.
Spädkalvkött klassificeras efter vikt. Spädkalv är enligt kungörelsen sådan
kalv, vars vikt i slaktat tillstånd utgör högst 30 kg. Med djurs vikt i slaktat
tillstånd avses i kungörelsen vikten av slaktat djur — i förekommande fall
uppslaktat och putsat i enlighet med av statens livsmedelskommission i fråga
om uppslaktning och putsning av kött meddelade bestämmelser — antingen
omedelbart efter slakten (varmvikten) med avdrag av 4 procent eller ock 24
timmar efter slakten (kallvikten). Kvalitetsklasserna äro 5: Extra prima, I,
II, III, sekunda.
Hästkött klassificeras i 6 kvalitetsklasser: Extra prima, I, II, lil, IV och
sekunda. Poäng skall beräknas för köttighet, köttets färg och struktur samt
fett och dettas färg och konsistens. Poängskalan är densamma som för nötkött.
För fläsk i allmänhet äro kvalitetsklasserna endast två, prima och
sekunda, men för suggfläsk fem.
Kött, som hänförts lill någon av nämnda kvalitetsklasser, skall förses med
stämplar, vilkas storlek, utseende och ram äro angivna i kungörelsen. Stämplarna,
som äro tryckstämplar, skola anbringas å fyra ställen å kroppen, nämligen
en intill vardera framläggen på bringans utsida och en på insidan av
vartdera låret. Lammkött skall dessutom förses med stämplar innehållande
beteckningen LAMM. Sådan stämpel skall anbringas medelst tryckstämpel å
— 140 —
två ställen å kroppen, nämligen en på insidan av vartdera låret omedelbart
intill stämpel av förstnämnda slag.
Förutom med nu angivna stämplar skall kött av ko eller oxe av kvalitetsklassema
extra prima och I + samt kött av kviga, stut eller ungtjur av kvalitetsklassema
extra prima, I +, I och I— förses med beteckningen »Extra»
i Tullstämpel. Kött av ko eller oxe av kvalitetsklasserna 1, I —, II + och II,
av fullvuxen tjur av kvalitetsklasserna extra prima, I +, I och I -—
samt av kviga, stut eller ungtjur av kvalitetsklasserna II +, II och II —
skall förses med Tullstämpel märkt »Prima». Stämpling, varom här är fråga,
skall utföras medelst Tullstämpel sålunda, att å vardera av de genom snitt i
kroppens längdriktning uppkommande kroppshälfterna skall anbringas dels
i sagda riktning en rullstämpelrad i ryggpartiet, en å bukpartiet och en emellan
förstnämnda två rader, dels ock en rullstämpelrad å bogpartiet. Detta
rullstämplade kött är sådant, som kan kallas butikskött, lämpligt att stycka
i affärerna. De klasser, som icke bli rullstämplade, äro sålunda avsedda såsom
fabrikskött.
Godkännande av klassificerare skall skriftligen sökas hos lantbruksstyrelsen
av styrelse för offentligt slakthus, kontrollslakteris innehavare eller för
köttbesiktningsbyrå av hälsovårdsnämnden eller den särskilda myndighet,
under vars inseende köttbesiktningsbyrån är ställd.
För närvarande finnas i landet omkring 226 godkända klassificerare och
175 godkända suppleanter för dessa. Godkända klassificerare finnas vid samtliga
8 offentliga slakthus, samtliga 64 kontrollslakterier och vid 108 av de
170 köttbesiktningsbyråerna i riket.
Taxan för klassificering av kött, vilken skall fastställas av lantbruksstyrelsen,
varierar på olika platser. Den högsta fastställda taxan utgör för nötoch
hästkött 80 öre för hel kropp och 50 öre för halv kropp och för kalvkötl
och fläsk 40 öre för hel kropp och 25 öre för halv kropp. Den lägsta fastställda
taxan är för nöt- och hästkött 20 öre för hel kropp och 10 öre för halv
kropp samt för kalvkött och fläsk respektive 10 och 5 öre.
Omklassificering av kött kan äga rum, om köpare elier säljare anser sig
icke kunna godkänna klassificeringen. Sådan omklassificering skall verkställas
av klassificeraren jämte två av lantbruksstyrelsen utsedda sakkunniga
personer efter förslag av slakthusets styrelse, kontrollslakteriets innehavare,
hälsovårdsnämnd eller den särskilda myndighet, under vars inseende köttbesiktningen
är ställd. För närvarande finnas utsedda 193 sådana sakkunniga
jämte 124 suppleanter.
Vid omklassificering gäller den mening, varom de flesta förrättningsmännen
förena sig, eller, örn samtliga hava olika meningar, den mening, som intar
en mellanställning i förhållande till de båda andra uttalade meningarna.
Protokoll över omklassificering skall förås och underskrivas av samtliga förrättningsmän.
Då ny klassificering föranleder ändring i bedömningen, skall köttet undergå
förnyad stämpling, dock att ifråga om annat kött än fläsk förnyad stämpling
skall äga rum allenast för såvitt ändring i bedömningen skett med minst
— 141 —
två kvalitetsklasser. Vid förnyad stämpling skola do föregående klassificeringsstämplarna
makuleras nied en särskild stämpel Örn ny klassificering
icke föranleder ny stämpling, således en ändring med minst två klasser, får
den som begärt klassificeringen betala kostnaderna Vid förnyad stämpling,
då det sålunda kan anses vara befogat med omklassificering, får vederbörande
slakthus, kontrollslakteri eller köttbesiktningsbyrå stå för kostnaderna.
Sakkunnigs arvode för deltagande i omklassificering skall utgå enligt av
lantbruksstyrelsen fastställda grunder.
Redogörelse enligt fastställt formulär över under nästföregående månad
verkställd klassificering skall före den 15 i varje månad avgivas till lantbruksstyrelsen.
För tillsyn och kontroll över efterlevnaden av gällande bestämmelser angående
klassificering finnes hos lantbruksstyrelsen anställd en särskild inspektör.
Genom beslut den 13 februari 1942 ställde Kungl Majit från det under
elfte huvudtiteln uppförda reservationsanslaget till extra utgifter ett belopp
av 10,450 kronor till lantbruksstyrelsen förfogande, att av styrelsen användas
till anställande av en dylik inspektör för en tid av sex månader ävensom
för anordnande av kurser för klassificerare. Genom kungl, brev den 30 oktober
1942 har Kungl. Majit vidare ställt ett belopp av 13,800 kronor till lantbruksstyrelsen
förfogande för anställande av en inspektör under ytterligare
sex månader samt för anordnande av kurser i klassificering.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har klassificering av kött tidigare
tillämpats av Sveriges slakteriförbund och till detta förbund anslutna
slakteriföreningar. Denna klassificering gällde dock endast partihandeln och
avsåg att tillförsäkra producenterna ett pris efter en glidande skala, som ej
visade så stor prisskillnad mellan klasserna, som tidigare förekommit vid de
offentliga slakthusens noteringar. Härigenom skulle producenterna stimuleras
till uppfödning av högklassiga slaktdjur. Såvitt revisorerna hava sig bekant,
har denna klassificering utan statligt ingripande fungerat på ett smidigt
och i stort sett tillfredsställande sätt.
Det nu under statlig medverkan genomförda klassificeringssystemet har, såsom
närmare framgår av förarbetena till klassificeringsförordningen, främst
ansetts påkallat i prisövervakande syfte. Systemet ansluter sig i stort sett till
de av slakteriförbundel uppställda klassificeringsreglerna, dock med viss utökning
av antalet kvalitetskiasser. Revisorerna inse givetvis vikten av att särskilt
under nuvarande förhållanden en i görligaste mån effektiv övervakning upprätthålles
till förebyggande av att de fastställda normalpriserna å köttvaror
överskridas. Det torde dock kunna ifrågasättas, huruvida det varit lämpligt
och nödvändigt att för uppnående av detta syfte bygga priskontrollen på ett så
invecklat och svårtillämpat klassificeringssystem som det förevarande. Det
torde vara uppenbart — \ilkel revisorerna jämväl varit i tillfälle konstatera
— att en gradering i ett så stort antal klasser måste lämna utrymme för i
hög grad subjektiva bedömanden. Visserligen har lantbruksstyrelsen för att i
någon mån avhjälpa den stora bristen på kompetenta klassificerare under
Revisorernas
uttalande
— 142 —
innevarande år anordnat några kurser i klassificering, men det torde vara
uteslutet, att någon högre grad av enhetlighet och tillförlitlighet vid bedömningen
skulle stå att vinna genom dylika kurser. Då därtill kommer att, enligt
gällande bestämmelser angående normalpris å vissa köttvaror, skillnaden
i pris mellan de olika klasserna är jämförelsevis obetydlig -— i vissa fall uppgående
till endast några få ören per kilogram — framstår det nya klassificeringssystemet
såsom grundval för prisövervakningen åtminstone under nuvarande
knapphetsläge på köttvaror såsom onödigt invecklat och opraktiskt i
tillämpningen. Man är här frestad att tala örn rena »kineseriet». Systemet synes
revisorerna huvudsakligen vara av betydelse för producenterna, som därigenom
kunna tillförsäkras en mera rättvis prissättning och på så sätt stimuleras
till en omsorgsfullare uppfödning av slaktdjur. Detta är emellertid
en angelägenhet, som närmast berör producenterna i egenskap av leverantörer
till slakterierna och som bör, på sätt tidigare skett, skötas av vederbörande
slakterisammanslutningar själva utan statlig inblandning. Klassificeringssystemets
olämplighet framstår ännu tydligare, då det gäller detaljhandeln.
Det säger sig självt, att det icke går att inom denna upprätthålla ett så pass
invecklat system med ett så stort antal klasser, då det här ytterst ankommer
på vederbörande detaljhandlare och konsumenter att bedöma de olika köttkvaliteterna
och deras användning. Detta bestyrkes också av gjorda erfarenheter,
i det att inom detaljhandeln antalet klasser kommit att nedgå till
allenast två -— prima och extra prima — vilket jämväl varit fallet före den
nu gällande klassificeringens tillkomst. I sitt ovanberörda utlåtande nr 76 har
jordbruksutskottet framhållit angelägenheten av att tillämpningsföreskrifterna
till klassificeringsförordningen i möjligaste mån utformades på ett sådant
sätt, att jämväl prissättningen inom detaljhandeln kunde kontrolleras. De nu
gällande föreskrifterna synas emellertid revisorerna icke lämna garanti för
någon högre grad av effektivitet i fråga om kontrollen av denna prissättning.
Det torde också vara givet, att övervakningen å efterlevnaden av de ulfärdade
föreskrifterna på området måste bliva i hög grad försvårad eller alldeles
omöjliggjord, då stämpeln efter köttets styckning till smärre partier -— vilket
mer än eljest förekommer under nu rådande ransoneringstider — oftast går
helt förlorad.
Av det anförda framgår, att revisorerna anse, att det nu gällande klassificeringssystemet
icke fått den praktiska betydelse för priskontrollen, som från
början avsetts. Det har mera kommit att tjäna direkta producentintressen,
vilka närmast bruka omliänderhavas av därför särskilt bildade sammanslutningar
utan statlig medverkan. Priskontrollen synes revisorerna kunna högst
väsentligt förenklas, om densamma bygges på ett fåtal kvalitetsklasser — två
eller högst tre — inom den av slakteriförbundet tillämpade klassificeringsskalan,
varigenom även konsumenterna lättare skulle kunna bedöma köttets
kvalitet. Denna kontroll synes såsom tidigare varit fallet böra handhavas av
livsmedelskommissionens egna organ. Härigenom skulle den kontrollverksamhet,
som utövas av lantbruksstyrelsen, kunna upphöra och medel för
detta ändamål ävensom för anordnande av kurser i klassificering icke behöva
anvisas.
— 143
§ 31.
Enligt kungörelsen den 7 juni 1935 (nr 276) angående statens sekundärlånefond
för jordbrukare har nämnda fond till ändamål att lämna lån mot
säkerhet av inteckning i jordegendom. Lån må meddelas till högst 75 procent
av det av vederbörande låneförmedlare (se nedan) fastställda belåningsvärdet
å den jordegendom, varom fråga är. Med jordegendom förstås i kungörelsen
självständig fast egendom, varå bedrives jordbruk eller jordbruk jämte skogsbruk
eller, såsom självständig näring, trädgårdsskötsel. Belåningsvärdet skall
fastställas efter värdering med iakttagande av att detsamma ej må bestämmas
högre än som motsvarar, beträffande egendom varå bedrives jordbruk eller
jordbruk jämte skogsbruk, egendomens vid senaste taxering redovisade jordbruksvärde
eller i förekommande fall sammanlagda jordbruks- och skogsvärden
samt, beträffande annan egendom, dess senast åsätta taxeringsvärde.
Till minst det belopp, till vilket lån beviljas, skall finnas säkerhet av
inteckning eller inteckningar liggande inom tre fjärdedelar av egendomens belåningsvärde.
Lån må ej beviljas, med mindre fordringsinteckningarna med
bättre rätt äro placerade på sätt, som må anses vara för fonden betryggande.
Lån skola förränta? efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot. Denna
fastställes av Konungen och må icke understiga medelräntan för statens
upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det,
varunder lånet beviljats, med tillägg av en halv procent.
Räntefoten, som hittills fastställts för varje budgetår, har utgjort
för budgetåret 1935/36.......................... 3.85 %
» » 1936/37 .......................... 3.6 %
» » 1937/38.......................... 3.6 %
» » 1938/39.......................... 3.6 %
» » 1939/40.......................... 3.5 /
» » 1940/41 .......................... 4.5 %
;> » 1941/42 .......................... 4.5 %
För lån, som beviljas under budgetåret 1942/43, Ilar räntan enligt kungl,
brev den 30 juni 1942 (SFS nr 538) fastställts till 4 procent.
Beträffande organisationen av långivningen gäller följande.
Lånerörelsen handhaves för statens räkning av en nämnd med säte i
Stockholm. Nämnden utgöres av fem ledamöter. Två ledamöter jämte två
suppleanter för dem förordnas av Konungen, som tillika förordnar en av dessa
ledamöter till ordförande i nämnden. En ledamot, som skall vara vice ordförande,
jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i riksgäldskontoret.
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen för
Svenska jordbrukskreditkassan utse vardera en ledamot jämte en suppleant
för honom.
Under nämndens ledning och tillsyn besörjes utlåningen samt vården av
de utlämnade lånen av låneförmedlare. Såsom låneförmedlare äger nämnden
anlita hypoteksföreningar och centralkassor för jordbrukskredit samt de ytterligare
kreditinrättningar, som Konungen kan finna skäl bestämma. Låne
-
Statens
sekundärlånefond
för
jordbrukare.
— 144 —
förmedlares styrelse — eventuellt arbetsutskott — äger alt under iakttagande
av gällande föreskrifter och i vederbörlig ordning meddelade anvisningar
besluta angående utlåningen. I behandlingen av fonden rörande ärenden
skall såsom ledamot deltaga ett ombud för statsverket, som förordnas av
Konungen. Mot ombudets mening må lån ej beviljas.
Beviljade lånebelopp utlämnas av låneförmedlaren, som även där ej nämnden
annat bestämmer, skall handhava vården av lånet, så länge någon del
därav utestår ogulden.
Nämndens räkenskaper och förvaltning skola årligen granskas av tre revisorer,
av vilka två jämte två suppleanter för dem förordnas av Konungen,
medan den tredje jämte en suppleant för honom förordnas av fullmäktige i
riksgäldskontoret. Låneförmedlamas i fondens ärenden förda räkenskaper
samt styrelsernas för låneförmedlarna förvaltning av sagda ärenden skola
årligen granskas av samma revisorer, som utsetts för motsvarande granskning
rörande låneförmedlamas egna ärenden. I den sekundärlånefonden rörande
revisionen hos varje låneförmedlare skall jämväl deltaga en revisor,
som förordnats av Konungen.
Medel till utlåningen tillhandahållas låneförmedlarna av nämnden i mån
av behov och tillgång. Sekundärlånefonden förvaltas av riksgäldskontoret.
Lånevillkoren, utom den av Kungl. Majit för varje budgetår bestämda räntefoten,
hava fastställts av lånenämnden. Ursprungligen utlämnades lånen
med en löptid av 20 år. På framställning av nämnden medgav Kungl. Majit
den 7 mars 1941 att amorteringstiden finge utgöra högst 30 år, varefter lånenämnden
införde även 30-årig lånetyp. Amortering kan ske antingen genom
fast annuitet (A-typen) eller rörlig annuitet (B-typen). För varje räntefot
finnas alltså fyra lånetyper, exempelvis A 20 3.85 °/o, A 30 3.85 %, B 20
3.85 %>, B 30 |
3.85 %. |
Hela annuitetsprocenten utgör |
||||
för |
20-åriga |
lån med |
3.85 %............... |
ränta |
7.25 % |
|
» |
30-åriga |
» » |
3.85 %............... |
5.6 |
% |
|
» |
20-åriga |
» » |
3.6 %............... |
7.1 |
% |
|
» |
30-åriga |
» » |
3.6 %............... |
» |
5.5 |
% |
» |
20-åriga |
» » |
3.5 %............... |
» |
7.0 |
% |
» |
30-åriga |
» » |
3.5 »4............... |
» |
5.4 |
% |
20-åriga |
» » |
4.5 %............... |
» |
7.7 |
% |
|
30-åriga |
» » |
4.5 %............... |
» |
6.1 |
% |
|
2> |
20-åriga |
3> » |
4.0 %............... |
» |
7.3 |
% |
» |
30-åriga |
» » |
4.0 %............... |
» |
5.8 |
% |
Lånenämnden har |
generellt |
medgivit låntagare rätt att |
när |
som |
||
förväg inlösa |
lån helt |
eller delvis. |
Såsom kapital för fonden hava för budgetåren 1935/36, 1936/37, 1940/41
och 1941/42 anvisats reservationsanslag å respektive 20,000,000, 20,000,000,
5,000,000 och 5,000,000 kronor. Med hänsyn till behållningen å fonden har
något nytt kapitalökningsanslag icke anvisats för budgetåret 1942/43.
Till förvaltningsbidrag till förmedlare av lån från statens sekundärlånefond
för jordbrukare m. m. anvisas förslagsanslag under nionde huvudtiteln.
För budgetåret 1942/43 är anslag upptaget med 70,000 kronor. Förutom
145—
till förvaltningsbidrag utnyttjas anslaget till ersättningar åt ledamöterna i
nämnden samt hos denna anställd verkställande tjänsteman och annan personal.
Beträffande motiven till inrättandet av statens sekundärlånefond för jordbrukare
må erinras om att den s. k. jordbrukskreditutredningen i ett den
8 oktober 1934 avgivet betänkande (1934:37) uttalat sig för att jordbrukets
sekundärkrediter — vilka i betraktande av det då rådande läget på penningmarknaden
åtminstone mångenstädes vore jämförelsevis höga —- borde konverteras
i långfristiga lån mot lägre och fasta räntesatser. Enligt vad utredningen
anförde, borde konverteringen åstadkommas genom en så bred aktion
som möjligt under kortast möjliga tid. Sedan den konvertering av jordbrukets
sekundärkrediter, som åsyftades med den av utredningen ifrågasatta
verksamheten, under loppet av ett antal år genomförts, syntes man hava
att räkna med att utlåningsrörelsen komme att nedgå i omfattning och att
verksamheten till stor del komme att utgöras av vård av utlämnade lån. Utredningen,
som med hänsyn härtill utginge från att den föreslagna organisationen
icke bleve av permanent natur, ansåge det böra framdeles, när den
egentliga konverteringsaktionen i huvudsak avslutats, av statsmakterna tagas
under övervägande, huruvida icke rörelsen borde överflyttas till någon
av de redan förefintliga kreditinstitutioner, som hade till ändamål att tillgodose
jordbrukets kreditbehov.
Lånerörelsens omfattning framgår av nedanstående sammanställning.
För låneändamål utanordnade medel |
Utestående lån vid |
Årlig omkostnad |
||||
År |
Totalt |
Därav för lån |
Skogsande-larnas belopp |
Belopp |
Antal |
|
kr. |
kr. |
kr. |
st. |
kr. |
||
1935—36 1937 1938 1939 1940 1941 |
4,834.800: -2,170,900: — |
403,800: — |
196,578:87 |
4,181,360:99 |
1,230 1,814 2,117 3,263 3,672 4,017 |
38,382: 06 |
Av den lämnade redogörelsen framgår, alt inrättandet år 1935 av statens Revisorernas
sekundärlånefond för jordbrukare haft till syfte att möjliggöra en sanering uttalim(toav
kreditförhållandena för jordbrukare, som tidigare upptagit kredit mot hög
ränta, genom alt denna kredit konverterades i kredit till förmånligare villkor.
Sålunda åsyftad konvertering synes revisorerna, i den mån behov härav
förelegat, numera böra hava hunnit genomföras, så mycket hellre som allmänna
räntenivån efter sekundärlånefondens inrättande praktiskt taget hela
liden hållit sig låg. Tillräckligt behov torde därför icke förefinnas av att bibehålla
fonden för dess ursprungliga syfte, nämligen konvertering av högförräntade
krediter.
I den mån fonden åter kommit att utnyttjas för ny kreditgivning utan
10—■129252. Rev. berättelse ane/, statsverket är 1942. I.
Jordbruks ekonomisk undersök ning -
- 146 —
samband med konvertering av tidigare lån, måste det ifrågasättas, örn fonden
fyller något behov, som icke kan tillgodoses av andra kreditinstitutioner.
Lån mot säkerhet av inteckning i jordbruksfastigheter lämnas bland annat
av jordbrukskasserörelsen, för vilken staten ställt vissa garantier och vilken
även tillgodonjuter bidrag av statsmedel. Där fråga är örn nyförvärv av fastighet
och tillräcklig kredit för ändamålet ej kan erhållas från jordbrukskasserörelsen
eller annan kreditinrättning, kan lån vidare ställas till förfogande
av den statliga egnahemsorganisationen. Att härutöver hålla ytterligare
en statlig organisation för sekundärbelåning, synes icke vara rationellt.
Örn jordbrukarnas behov av sekundärkredit till äventyrs skulle finnas icke
kunna tillgodoses på tillfyllestgörande sätt av befintliga kreditinstitutioner,
torde det vara lämpligare att grunderna för dessas verksamhet modifieras
i erforderlig mån än att staten vidmakthåller anordningen med en särskild
lånefond under egen förvaltning. Revisorerna anse denna anordning bidraga
till den splittring, som karakteriserar jordbrukets kreditväsen i vårt land.
För övrigt synes möjligheten att inbespara de anslagsmedel, vilka anvisas
för ifrågavarande ändamål, icke böra försummas, även om så är att räntan
å sekundärlånen beräknats även med hänsyn till förvaltningskostnader och
förlustrisker.
I enlighet med vad här ovan anförts vilja revisorerna förorda, att den
verksamhet, som bedrives med anlitande av medel från statens sekundärlånefond
för jordbrukare, snarast avvecklas.
§ 32.
För att erhålla uppgifter örn jordbrukets ekonomiska förhållanden å olika
brukningsstorlekar och i olika trakter har riksdagen årligen anvisat medel
till bearbetning av räkenskapsresultat från svenska jordbruk. Alltsedan år
1912 hava dylika bearbetningar på uppdrag av lantbruksstyrelsen sammanställts
av nuvarande professorn L. Nanneson. De till och med 1939 utförda
sammanställningarna ansågos emellertid icke typiska för genomsnittsförhållandena.
Med anledning härav föreslog lantbruksstyrelsen i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 9 november 1938 anordnande av en representativ jordbruksekonomisk
undersökning, grundad på bokslut rörande ett antal större
jordbruk från skilda delar av landet. I sin skrivelse anförde styrelsen i huvudsak
följande.
En mera omfattande undersökning borde göras rörande jordbrukets ekonomiska
villkor och lönsamhet. Det vore av betydelse att äga kännedom örn
verkningarna av de under senaste åren vidtagna prisreglerande åtgärderna
på jordbrukets ekonomiska förhållanden. En sådan kännedom förutsatte
emellertid att en ordnad och vederbörligen kontrollerad bokföring stöde till
buds för ett icke alltför ringa antal jordbruk.
Lantbruksstyrelsen ansåge, att undersökningen borde omfatta ungefär
1,500 brukningsdelar med en areal ej överstigande 50 hektar jordbruksjord
samt därutöver 120 brukningsdelar med större areal än 50 hektar.
Undersökningen borde handhavas av styrelsen. För den närmare utformningen
av undersökningens arbetsprogram borde styrelsen få anlita särskil
-
— 147 —
da sakkunniga. Styrelsen funne det önskvärt, att ifrågavarande undersökning
fortsatte under en så lång tid, att ett ur statistisk synpunkt acceptabelt
material kunde erhållas, eller så länge som de statliga stödåtgärderna på
jordbrukets område vore av mera betydande omfattning.
Undersökningen borde omfatta tre särskilda etapper, nämligen: 1) insamling
av bokföringsmaterial från varje särskild brukningsdel, d. v. s. inventering
samt förande av löpande kassa-, avräknings-, varu- och arbetsbokföring
vid jordbruken i fråga; 2) årsbokslut på grundval av det sålunda insamlade
materialet; 3) statistisk bearbetning av boksluten från samtliga deltagande
jordbruk.
Insamlingen av bokföringsmaterialet borde ske så, att den löpande bokföringen
utfördes vid egendomen genom samverkan mellan ägaren och den
sakkunniga arbetskraft, som tillhandahölles för undersökningen. Såsom medhjälpare
vid den löpande bokföringen borde i de områden, där en ordnad
bokföringsverksamhet redan vore organiserad, anlitas hos bokföringsbyråerna
anställda bokförare, vilka redan nu lämnade dylikt biträde åt de anslutna
jordbrukarna. Vidare borde kontrollföreningsassistenter samt hushållningssällskapens
vandringsrättare kunna anlitas. Även om bokföringshjälp lämnades
vid egendomen måste dock ägaren själv medverka genom förande av
vissa löpande anteckningar. Det syntes därför vara skäligt, att de i undersökningen
deltagande jordbrukarna erhölle någon ersättning därför. Denna
borde kunna beräknas till 10 kronor per brukningsdel. För att övervakningen
av bokföringen skulle bliva tillfredsställande borde lantbruksstyrelsen få
uppdraga åt särskild person att företaga inspektion av verksamheten samt
att därvid giva jordbrukare och bokföringsbiträden erforderlig handledning.
Vid genomförandet av ifrågavarande undersökning borde det ankomma på
lantbruksstyrelsen att utfärda närmare bestämmelser örn bokföringens utförande,
fastställa bokföringsböcker samt träffa avtal örn bokföringshjälp
liksom angående omnämnda inspektion. Genom styrelsens försorg borde instruktionskurser
för nyssnämnda inspektörer och vid bokföringsmaterialets
insamling deltagande medhjälpare anordnas.
Bokslutsarbetet borde lämpligen utföras vid de lantbniksbokföringsbyråer,
vilka befunnes så utrustade, att de kunde åtaga sig denna uppgift. Inom de
områden, där bokföringsbyråer för närvarande saknades, bleve däremot andra
utvägar nödvändiga. Därvid borde i första band ifrågakomma, att bokföringsverksamheten
organiserades i anslutning till lantmannaskolorna och
med skolornas lärare i lantbruksbokföring och jordbruksekonomi såsom
föreståndare.
Det vore vidare lämpligt, att en sådan anordning träffades, att en bokföringsbyrå
respektive bokföringsförening åtoge sig att ansvara för insamlingen
av bokföringsmaterialet och bokslutsarbetets utförande vid ett bestämt
antal jordbruk, därvid den borde få uppbära den därför avsedda ersättningen
per brukningsdel. lie anslutna jordbrukarna skulle erhålla kostnadsfri
bokföring.
Såsom förut anförts förutsatte lantbruksstyrelsen, att ifrågavarande undersökning
jämväl skulle omfatta cirka 120 brukningsdelar med en areal,
överstigande 50 hektar.
Det syntes icke erforderligt ali till ägare av sådana brukningsdelar himna
några direkta statsbidrag, enär för undersökningens behov ett tillräckligt antal
större jordbruk redan deltoge i den allmänna bokföringsverksamheten.
Däremot vore det skäligt, att viss ersättning utginge för avlämnade räkenskapsutdrag.
Ett belopp av 25 kronor för värjo räkenskapsutdrag kunde anses
skäligt.
Den statistiska bearbetningen av förslaget borde utföras genom lantbruks -
— 148 —
styrelsens försorg och beräknades för densamma ett belopp av 20,200 kronor,
varav för bokföringsmaterialets statistiska bearbetning 16,200 kronor
oell för materialets tryckning 4,000 kronor.
Med utgångspunkt från lantbruksstyrelsens ovannämnda förslag föreslog
sedermera Kungl. Majit riksdagen i 1939 års statsverksproposition under
nionde huvudtiteln (punkt 89) att för jordbruksekonomisk undersökning
under budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av 105,500 kronor.
Vederbörande departementschef framhöll därvid, bland annat, att genom
den av lantbruksstyrelsen föreslagna jordbruksekonomiska undersökningen
en värdefull översikt torde kunna erhållas rörande jordbrukets driftsekonomi.
Då det måste anses vara av vikt att på detta sätt kunna erhålla en
säkrare bild av jordbrukets ekonomiska förhållanden och lönsamhet, biträdde
departementschefen förslaget om en dylik undersökning, vilken i huvudsak
torde böra bedrivas efter de av lantbruksstyrelsen uppdragna linjerna.
Emellertid syntes vissa jämkningar kunna göras i de av styrelsen
framlagda kostnadsberäkningarna. Sålunda torde utbetalandet av ersättning
till jordbrukare, som deltoge i undersökningen, icke böra göras till regel. I
stället borde det ankomma på lantbruksstyrelsen att medgiva sådan ersättning
i den utsträckning det med hänsyn till undersökningens ändamålsenliga
bedrivande befunnes nödvändigt. Ett belopp av 10,000 kronor torde
kunna anses tillräckligt för detta ändamål. Ersättningen till de av lantbruksstyrelsen
föreslagna medhjälparna vid bokföringens utförande ute på gårdarna
torde skäligen kunna begränsas till 20 kronor.
Jordbruksutskottet anförde i anledning härav att det av lantbruksstyrelsen
framlagda förslaget rörande en omfattande undersökning av jordbrukets
ekonomiska villkor och lönsamhet avsåge att lämna en översikt rörande
jordbrukets driftsekonomi. Särskilt med hänsyn till betydelsen att erhålla
kännedom örn verkningarna av de under senaste åren vidtagna prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets ekonomiska förhållanden ville utskottet
förorda, att undersökningen verkställdes. I fråga om detaljerna i det framlagda
förslaget anslöt sig utskottet till vad departementschefen anfört. Riksdagen
biföll vad utskottet föreslagit (skrivelse nr 9).
För budgetåret 1940/41 anvisade riksdagen för ändamålet ett reservationsanslag
av 125,700 kronor. För budgetåren 1941/42 och 1942/43 beräknades
medelsbehovet till oförändrat belopp, 125,700 kronor, men med hänsyn till
beräknad reservation uppfördes anslaget å riksstaten för nämnda båda budgetår
med 110,700 kronor respektive 120,700 kronor.
De för budgetåret 1942/43 tillgängliga medlen hava beräknats bliva tagna
i anspråk på följande sätt:
1. Bokföringsmaterialets insamling:
ersättning till i undersökningen deltagande
jordbrukare .................... kronor 10,000
ersättning till medhjälpare ............ » 30,000
kostnad för ledares verksamhet........ » 10,000 kronor 50,000
149 —
2. Årsbokslut:
upprättande av bokslut för jordbruk om
högst 50 hektar.................... kronor 37,500
bokföringsmaterial .................. » 7,500
räkenskapsutdrag för större jordbruk . . » 3,000 kronor 48,000
3. Statistisk bearbetning:
bokföringsmaterialets statistiska bearbetning
.............................. kronor 16,200
bokföringsmaterialets tryckning........ » 4,000 » 20,200
4. Kurser:
kurs för ledare och byråföreståndare m. fl. kronor 2,500
kurser för medhjälpare .............. » 5,000 » 7,500
Summa kronor 125,700.
Enligt bilagan till 1941 års statsverksproposition, nionde huvudtiteln, punkt
83, anförde föredragande departementschefen, att hinder icke torde böra
möta att av de medel, vilka beräknats såsom ersättning till i undersökningen
deltagande jordbrukare, vid behov använda den del, som icke härför disponerats,
till annat ändamål i undersökningens syfte. Riksdagen fann icke skäl
till erinran mot sagda uttalande.
Med hänsyn till svårigheten att i förväg beräkna de exakta kostnaderna för
kurser av olika slag föreslog lantbruksstyrelsen vid avgivande av förslag till
anslagsäskande för ifrågavarande ändamål hos 1942 års riksdag, att överskott,
som uppstode å för visst slag av kurser avsedda medel, finge tagas i
anspråk för annat slag av ifrågavarande kurser. Sedan föredragande departementschefen
enligt bilagan till 1942 års statsverksproposition, nionde huvudtiteln,
punkt 87, förklarat sig biträda styrelsens förslag, har riksdagen fattat
beslut i enlighet därmed.
I sina anslagsäskanden för budgetåret 1943/44 har lantbruksstyrelsen beträffande
anslaget till den jordbruksekonomiska undersökningen anfört bland
annat följande.
Undersökningen igångsattes år 1939 i planerad omfattning. Av skilda anledningar,
däribland de omfattande inkallelserna till beredskapstjänstgöring,
vilka berört såväl medhjälparna vid undersökningen som de däri deltagande
jordbrukarna, bade emellertid verksamheten icke kunnat upprätthållas i full
utsträckning. De för ändamålet anvisade medlen torde därför icke heller
komma att helt utnyttjas. Lantbruksstyrelsen förutsatte dock, att deltagarantalet
ånyo skulle kunna utökas till avsedd omfattning, varför styrelsen för
budgetåret 1943/44 ansåge sig böra beräkna medelsbehovet för undersökningens
genomförande till oförändrat belopp, 125,700 kronor.
På grund av ovannämnda inskränkning i den hittillsvarande verksamhetens
omfattning skulle enligt lanlbruksstyrelsens beräkningar vid utgången
av budgetåret 1942/43 å förevarande anslag kunna påräknas en reservation
- 150 —
av 30,000 kronor, varför lantbruksstyrelsen för budgetåret 1943/44 hemställt
om ett reservationsanslag av 95,700 kronor.
Sedan omläggningen av ifrågavarande ekonomiska undersökning har hitintills
endast en redogörelse publicerats, nämligen för bokföringsåret 1939/40.
Enligt vad revisorerna under hand inhämtat föreligger motsvarande redogörelse
för bokföringsåret 1940/41 i korrektur.
Granskningen och den statistiska bearbetningen av det inkomna bokföringsmaterialet
utföres vid lantbrukshögskolans ekonomiska institution av
för ändamålet anställd personal. Överinseendet över detta arbete samt utarbetandet
av redogörelserna handhaves på lantbruksstyrelsens uppdrag av
professorn L. Nanneson.
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att, när 1938 års jordbruksutredning
tillsattes, uttalades i direktiven för denna bland annat, att,
för att den jordbrukande befolkningen skulle kunna upprätthålla en i förhållande
till andra befolkningsgrupper skälig levnadsstandard, en sådan jordbrukspolitik
även i fortsättningen borde bedrivas, att jordbruket erhölle ett
väl avvägt stöd, utan att andra näringsgrenar därigenom hindrades i sin utveckling.
En uppgift för jordbruksutredningen borde sålunda vara att klargöra
jordbrukets förhandenvarande produktionsbetingelser för att därigenom
giva ledning för det allmännas bedömande av de priser å olika jordbruksprodukter,
som genom prisreglering borde åsyftas.
Jordbruksutredningen igångsatte också omedelbart omfattande undersökningar
bland annat örn jordbrukets inkomstförhållanden. Dessa inriktades
främst på att ytterligare bearbeta och sammanställa redan befintligt material,
men även helt nya undersökningar igångsattes. Enligt vad revisorerna
inhämtat, hava tvenne av de största undersökningarna fullföljts, nämligen en
enquéteundersökning rörande jordbrukets driftsförhållanden, omfattande
15,000 jordbruk med över 2 hektar åker eller vart tjugonde jordbruk inom
dessa storleksgrupper, och en ekonomisk undersökning, baserad på bearbetning
av självdeklarationerna från förutnämnda 15,000 jordbruk under åren
1932, 1935 och 1937.
Efter bemyndigande av Kungl. Majit har livsmedelskommissionen låtit sin
statistiska byrå företaga en representativ undersökning av jordbrukets kontanta
inkomster och utgifter åren 1938 och 1940, grundad på uppgifterna i
A-bilagan till jordbrukarnas självdeklarationer. Denna undersökning anknyter
direkt till undersökningen, som företagits av 1938 års jordbruksutredning.
Genom denna anknytning har ett enhetligt material bearbetats för
ett relativt långt tidsavsnitt, varigenom en säkrare grund erhållits för bedömningen
av utvecklingstendenserna än fallet skulle varit vid en mera fristående
undersökning av endast ett par år. På byrån utföres för närvarande
en dylik undersökning beträffande år 1941. Av deklarationerna för åren 1938,
1940 och 1941, omfattande c:a 12,000, bearbetas dels uppgifterna om taxeringsvärde,
areal och kreatursbesättning för kontroll på materialets representativitet,
dels de skilda inkomst- och utgiftsposterna i deklarationernas jordbruksbilagor,
dels ock uppgifterna om förmögenhetsställning samt örn in
-
151 —
kemister av andra förvärvskällor än jordbruk. Materialet bär vid bearbetningen
grupperats på s. k. naturliga jordbruksområden och inom dessa på
sedvanliga storleksgrupper efter åkerareal. Möjlighet förefinnes sålunda att
regionalt och för olika storleksgrupper av jordbruk studera inkomst- och utgiftsutvecklingen,
med specifikation på ett stort antal detaljposter. Ytterligare
en fördel är, att undersökningarna omfatta inkomster och utgifter även från
andra förvärvskällor än det egentliga jordbruket samt uppgifter örn förmögenhetsställningen.
En sammanfattning av resultaten för åren 1932—1940 finnes publicerad i
en promemoria, som bilaga till Kungl. Maj:ts proposition nr 319 år 1942.
Undersökningarna beträffande åren 1938 och 1940 drogo en kostnad av
sammanlagt c:a 16,000 kronor.
Ovannämnda av lantbruksstyrelsen år 1938 framlagda förslag gick ut på
ett upptagande av en fortlöpande på bokföringsmaterial grundad allmän
jordbruksekonomisk undersökning, varvid det skulle eftersträvas att få anslutning
från ett för olika jordbruksområden och storleksgrupper möjligast
representativt urval av brukningsdelar. Enligt revisorernas mening kunna
emellertid de framlagda räkenskapsresultaten icke anses representativa för
hela riket. Antalet jordbruk, som omfattas av ifrågavarande undersökning,
synes nämligen vara alltför litet och med hänsyn till de många olika uppgifter
— av delvis invecklad och tidsödande beskaffenhet — som skola lämnas,
måste det givetvis bliva så, att endast de mera framstående och välorganiserade
jordbruken utväljas.
Enligt revisorernas åsikt publiceras räkenskapsresultaten allt för sent. Sålunda
hava resultaten för bokföringsåret 1939/40 publicerats först under
1942. För att vara av större betydelse vid bedömandet av jordbrukets aktuella
problem måste resultaten publiceras snabbt, då uppgifternas värde givetvis
minskas ju äldre desamma bliva.
Bearbetningen av materialet synes i vissa fall hava drivits så långt, att
resultatet av densamma blivit svårtillgängligt för icke fackmän på området.
Enligt revisorernas mening hade det varit önskvärt om materialet framlagts
i sådan form, att även icke-jordbrukstekniskt skolade personer lättare kunnat
utläsa uppgifter om jordbrukets driftsekonomi nr publikationen. Vidare
förefalla kostnaderna för undersökningen alltför höga. I detta hänseende
må särskilt framhållas utgiftsposten till ersättning till i undersökningen deltagande
jordbrukare. Revisorerna vilja därvid erinra örn vederbörande departementschefs
uttalande att utbetalande av ersättning till de i undersökningen
deltagande jordbrukarna icke borde göras till regel.
I detta sammanhang vilja revisorerna bringa i erinran ett av chefen för
finansdepartementet i statsrådsprotokollet den 21 juni 1940 vid framläggande
av allmänna riktlinjer för det fortsatta besparingsarbetet gjort uttalande.
Departementschefen anförde därvid bland annat, att bland rent administrativa
arbetsuppgifter, som på förhand kunde antagas mera allmänt ifrågakomma
till inskränkning inom de olika förvaltningsgrenarna, kunde nämnas
Revisorernas
uttalande.
— 152 —
Svenska
smörprov
ningarna.
allmänna utredningar i varjehanda frågor, som ej vore omedelbart aktuella.
Beträffande dessa kunde alltefter omständigheterna ifrågasättas ett temporärt
nedläggande eller en fördröjd eller förenklad behandling. Icke minst
gällde detta enligt departementschefen statistiska utredningar.
Avsikten med de nu under lantbruksstyrelsens ledning bedrivna jordbruksekonomiska
undersökningarna har, såsom ovan nämnts, av styrelsen
angivits vara att erhålla kännedom örn jordbrukets ekonomiska villkor och
lönsamhet samt verkningarna av de under senaste åren vidtagna prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets ekonomiska förhållanden. I stort sett samma
syfte tjäna de utredningar, som med ledning av infordrade uppgifter verkställas
inom livsmedelskommissionen. Revisorerna hava icke kunnat undgå
att få den uppfattningen att åtskilligt onödigt dubbelarbete på hithörande
område förekommer. Då räkenskapsresultaten av förstnämnda undersökningar
— i motsats till dem som efter andra linjer erhållas inom livsmedelskommissionen
— icke kunna framläggas i sådan tid att de hava någon
mera avgörande betydelse vid bedömandet av aktuella problem på jordbrukets
område utan fastmera få betraktas såsom ägnade huvudsakligast historiskt
intresse för framtiden, synes det revisorerna att detta på lantbruksstyrelsens
uppdrag utförda utredningsarbete bör kunna helt nedläggas.
§ 33.
Kontrollen över det svenska exportsmöret har under en lång följd av år
under lantbruksstyrelsens överinseende handhafts av svenska smörprovningarna.
Smörprovningarna voro till en början organiserade med huvudkontor
i Göteborg och filialkontor i Malmö, varjämte särskilda ombud vore verksamma
å vissa andra exportorter. Kontroll i syfte att garantera en bestämd
kvalitet kom dock till stånd först år 1905, då ett särskilt varumärke, det
s. k. runmärket, infördes med föreskrifter av lantbruksstyrelsen rörande användningen.
Kontrollen över smörets kvalitet och vattenhalt m. m. utfördes
dels genom s. k. regelbunden (ordinarie) provning i Göteborg och Malmö,
dels genom särskild s. k. veckokontroll å exportorterna. I anslutning till ett
av jordbruksutredningen framlagt förslag (SOU 1930:4) beslöts vid 1930
års riksdag (prop. nr 266, riksdagens skrivelse nr 377) en viss förändring av
smörprovningarnas kontrollverksamhet. Den avsedda förändringen avsåg
dels en skärpning av kontrollen i fråga örn smörets kvalitet genom hållbarhetsprovningar
minst en gång i månaden för varje mejeri och den s. k. veckolön
tro Hens utsträckning till allt exportsmör, dels en utvidgning av kontrollen
att omfatta smörets äkthet, smörförpackningarnas nettovikt (nettoviktskontroll),
emballaget och förpackningarnas beskaffenhet samt den vid smörets
framställning använda gräddens eller mjölkens pastörisering. Därjämte
avsågos undersökningar böra företagas rörande smörets färg och salthalt
samt tillsyn utövas över att smöret transporterades och lagrades på rationellt
sätt. För kontrollens effektiva handhavande förutsattes, att svenska
smörprovningarna i samband med inrättande av vissa då planerade kontroll
-
— 153
stationer med huvudkontor i Malmö och avdelningskontor i Göteborg utrustades
med egna laboratorier, varav ett mindre i Göteborg för mera brådskande
bestämningar och ett större i Malmö för utförande därjämte av mera
tidskrävande undersökningar. Sistnämnda undersökningar skulle icke avse i
egentlig mening vetenskaplig forskning, utan skulle de uteslutande tillgodose
kontrollarbetets löpande behov samt tillämpningen av vetenskapliga resultat
på berörda arbete.
Med hänsyn till transportförhållandena som till vikten av att bringa smörprovningarnas
verksamhet i närmare kontakt med mejerihanteringen i landets
norra och östliga delar, varifrån smöret i huvudsak gånge till inhemsk
konsumtion, inrättades år 1937 en provningsavdelning i Stockholm.
Smörprovningarnas verksamhet har sedermera utökats till att avse även
äggkontroll.
Smörprovningarnas verksamhet regleras dels genom kungörelsen den 26
april 1935 (nr 122) med vissa bestämmelser rörande utförsel ur riket av
smör, dels ock genom av lantbruksstyrelsen utfärdat reglemente för provningarna
samt vissa andra av nämnda styrelse utfärdade bestämmelser. Enligt
nämnda reglemente har provningarna till uppgift att verka för åstadkommande
av ett fullgott och likartat smör ävensom att utöva kontroll däröver,
att endast fullgott svenskt smör och fullgoda svenska ägg bliva föremål
för export.
I smörkontrollsyfte skola smörprovningarna, dels genom på lämpligt sätt
anordnade provningar verkställa undersökning i olika hänseenden av smörets
vattenhalt, pastöriseringsgrad och kvalitet, dels underrätta varje i provning
deltagande mejeri örn beskaffenheten av dess smör ävensom om övriga
vid provningen iakttagna omständigheter av beskaffenhet att kunna tjäna
till ledning vid smörtillverkningen, dels, där förhållandena därtill föranleda,
genom anlitande av de med statsunderstöd anställda mejerikonsulenterna
eller egna tjänstemän lämna i provningarna deltagande mejerier den sakkunniga
handledning i fråga örn smörtillverkning, som befunnits vara av
behovet påkallad, dels tillhandahålla varje i provningarna regelbundet deltagande
mejeri, som därtill efter ansökan kan finnas vara berättigat och förbinder
sig att noggrant iakttaga alla härför utfärdade bestämmelser, ett på
smörprovningarna vederbörligen inregistrerat varumärke för smör, det s. k.
runmärket, varigenom viss vid provning godkänd tillverkning av svenskt
smör må känntecknas, dels ock övervaka transportförhållandena i fråga
örn till export avsett smör. Rätt alt deltaga i smörprovningarna tillkommer
efter ansökan varje mejeri, som befinnes innehava förutsättningar för att
kunna tillverka fullgott smör och förbinder sig alt noggrant följa givna bestämmelser
och föreskrifter för runmärkets begagnande samt erlägga stadgad
provningsavgift. Avgiften för deltagande i smörprovningarna fastställdes
av lantbruksstyrelsen efter förslag av smörprovningarnas styrelse.
I och för äggexportkontroll skola smörprovningarna dels verkställa erforderlig
tillsyn och kontroll såväl hos tullmyndigheten i utförselortcn som hos
vederbörande exportör i dennes lagrings- och förpackningslokaler över ex
-
— 154 —
portäggens beskaffenhet och dessas klassificering, sortering och förpackning,
dels ock efter ansökan tillhandahålla envar exportör, som därtill finnes vara
berättigad och förbinder sig att noggrant iakttaga härför utfärdade bestämmelser
ett på smörprovningarna vederbörligen inregistrerat varumärke för
ägg, det s. k. runmärket för ägg, varigenom svenska ägg av fullgod beskaffenhet
må kännetecknas. För rätten att begagna runmärket skall exportör
till smörprovningarna erlägga av lantbruksstyrelsen efter förslag av provningarnas
styrelse fastställd avgift.
Ledningen av svenska smörprovningarna utövas av en styrelse, som har
sitt säte i Malmö och består av fyra för en tid av två år valda ledamöter
jämte provningarnas direktör. Härjämte skola finnas två styrelsesuppleanter.
Ordföranden, en ledamot och en suppleant utses av lantbruksstyrelsen.
Två ledamöter och en suppleant utses av hushållningssällskapens ombud.
Enligt det av lantbruksstyrelsen för svenska smörprovningarna den 29
juni 1931 fastställda reglementet med däri sedermera vidtagna ändringar
åligger det styrelsen, bland annat,
att besluta i frågor, som röra handhavandet av provningar och kontroll,
samt till lantbruksstyrelsen avgiva förslag i alla ärenden, som skola underkastas
lantbruksstyrelsens prövning;
att besluta i frågor, som röra runmärkenas användning, samt beivra överträdelser
med avseende å dessas begagnande;
att söka uppehålla samarbete med hushållningssällskapen och mejerisammanslutningar
samt representanter för smör- och äggexporten ävensom
med sådana förekommande statliga eller andra institutioner, vilka hava till
syfte att främja den svenska smör- eller äggproduktionen;
att antaga och entlediga tjänstemän och biträden ävensom vid behov anmoda
sakkunniga att medverka såsom bedömare vid förekommande smörprovningar;
att
till lantbruksstyreisen årligen före den 15 augusti insända preliminärt
förslag till inkomst- och utgiftsstat för näst påföljande budgetår och att sedermera,
därest statsbidrag för sagda budgetår blivit till täckande av kostnaderna
för smörprovningarna beviljat, årligen före den 1 juni till lantbruksstyrelsen
ingiva förnyat inkomst- och utgiftsförslag för samma budgetår;
att
handhava smörprovningarnas ekonomi ävensom gemensamt ansvara
för omhänderhavda medel;
att så fort ske kan och senast före den 1 september årligen såväl till lantbruksstyrelsen,
enligt dess närmare föreskrifter, som till hushållningssällskapens
ombud avgiva berättelse över verksamheten under näst föregående
budgetår;
att till lantbruksstyrelsen avgiva infordrade redogörelser och uppgifter
samt yttranden i frågor, som beröra smörprovningarnas verksamhetsområde.
Anslaget till bidrag till svenska smörprovningarna är för innevarande bud -
- 155 —
getår i riksstaten uppfört med ett belopp av 59,800 kronor. Såsom villkor
för statsbidragets tillgodonjutande bär genom kungl, brev den 24 april 1942
föreskrivits följande.
Det för svenska smörprovningarna registrerade varumärket, det. s. k. runmärket,
skall tillhandahållas alla i provningarna regelbundet deltagande mejerier,
som uppfylla föreskrivna villkor för märkets erhållande.
Lantbruksstyrelsen äger att, under iakttagande i tillämpliga delar av vad
riksdagen i ämnet beslutat, utfärda närmare bestämmelser rörande utövandet
av ifrågavarande smör- och äggkontroll, däribland reglemente för smörprovningarna
och de närmare villkoren för begagnande av smörprovningamas
varumärke, ävensom övervaka smörprovningarna och äggkontrollen
på sätt styrelsen närmare bestämmer.
Stat för smörprovningarnas verksamhet fastställes av lantbruksstyrelsen.
Av lantbruksstyrelsen fastställd inkomst- och utgiftsstat för tiden den 1
juli 1942—den 30 juni 1943 är av följande innehåll.
Inkomster:
Kronor |
|
60,000 12,500 106,400 17,000 5,500 3o0 59,800 261,500 |
|
| Inkomst av försäljning av runstäver och smörpapper...................... |
|
Summa inkomster kronor |
Utgifter:
Malmö kronor |
Göteborg kronor |
Stockholm kronor |
Kronor |
Kronor |
|
A. Avlöningar m. m. |
2,100 |
||||
9.500 |
_ |
_ |
9 500 |
||
7,000 |
7,000 |
_ |
14,000 |
||
Särskilt arvode till direktörsassistenten i Göte- |
400 |
400 |
|||
6,000 5,500 9,000 |
_ |
_ |
6.000 |
||
_ |
_ |
5,500 |
|||
3 kontrollanter (smörbedömare)............ Särskilt arvode (jämte ortstillägg) till kon- |
4,500 900 |
13,500 900 |
|||
4,200 3,600 |
__ |
_ |
4,200 |
||
_ |
_ |
3,600 |
|||
2,400 7,000 6,300 5.200 |
2,400 |
_ |
4,800 |
||
_ |
_ |
7,000 |
|||
_ |
_ |
6,300 |
|||
5,200 |
_ |
10,400 |
|||
800 |
800 |
||||
3,600 |
_ |
3,600 |
|||
Ålderstillägg .............................. |
— |
— |
8,300 |
— 156 —
Malmö kronor |
Göteborg kronor |
Stockholm kronor |
Kronor |
Kronor |
|
Dyrtidstillägg enligt de grunder, som gälla för |
|||||
statens befattningshavare vid s. k. nyreg- |
|||||
lerade verk, förslagsvis .................. Kristillägg enligt de grunder, som gälla för |
— |
— |
— |
27,300 |
|
statens befattningshavare vid s. k. nyregle- |
|||||
rade verk, dock att tillägget skall tillsvi- |
|||||
dare begränsas till 14 procent å kristilläggs- |
|||||
underlaget, förslagsvis.................... Provisoriskt lönetillägg (motsvarande tidigare, |
. |
14,800 |
|||
132 kronor för år, förslagsvis............ |
— |
— |
— |
3,600 |
|
Bidrag till pensionsavgifter, förslagsvis...... |
— |
— |
— |
2,000 |
148,600 |
B. Övriga omkostnader. |
|||||
Reseersättningar för styrelse, direktör, inspek- |
• |
||||
tor, äggkontrollanter m. fl., förslagsvis.... |
— |
— |
— |
14,500 |
|
— |
— |
— |
18,000 |
||
Arbets- och transportkostnader, förslagsvis .. |
— |
— |
— |
12.000 |
|
Tryckningskostnader m. m., förslagsvis...... |
— |
— |
— |
6,000 |
|
Porto-, telegram- och telefonkostnader m. m., |
|||||
förslagsvis .............................. |
— |
— |
— |
15,000 |
|
Hyror för kontors- och provningslokaler, för- |
|||||
slagsvis................................. |
13,700 |
6,800 |
4,750 |
25,250 |
|
Ljus och städning, förslagsvis.............. |
— |
_ |
— |
3,500 |
|
Inventariekostnader, förslagsvis............. |
— |
— |
— |
400 |
|
Brandförsäkringsavgifter, revision m. m., för- |
|||||
slagsvis................................. |
— |
— |
— |
1,350 |
|
Laboratorieunderhåll m. m. i Malmö, för- |
|||||
slagsvis................................. |
— |
— |
— |
4,000 |
|
Utgifter för runstäver och smörpapper, för- |
|||||
slagsvis................................. |
— |
— |
— |
9,900 |
|
Diverse utgifter, förslagsvis................. |
— |
— |
— |
3,000 |
112,900 |
Summa utgifter kronor |
— |
— |
— |
— |
261,500 |
Dyrtidstillägg ävensom kristillägg utgå icke å arvode åt ovan nämnda ombud
och ej heller å provisoriskt lönetillägg.
Enligt vad revisorerna inhämtat har smörprovningarnas styrelse under
1940 avhållit fyra sammanträden, varvid kostnaderna för desamma uppgått
till 1,464 kronor 35 öre samt under 1941 fem sammanträden till en kostnad
av 2,214 kronor 10 öre. Därjämte hava utgått 2,100 kronor för år i styrelsearvoden.
I skrivelse till lantbruksstyrelsen den 23 augusti 1942 har smörprovningarnas
styrelse lämnat redogörelse rörande provningarnas verksamhet, varav
inhämtas, bland annat, följande.
Smörkontrollen innefattade regelbundna smörprovningar i Malmö, Göteborg
och Stockholm samt övervakning över runmärkets användning på den
inhemska marknaden. Sedan exporten av smör upphört år 1940, hade exportkontrollverksamheten
legat nere.
— 157 —
I smörprovningarna deltoge omkring 525 mejerier. Smör från varje mejeri
underkastades bedömning varje år vid 3 drittelprovningar, 23 bytteprovningar
och 3 hållbarlietsprovningar. Därest särskild anledning förefunnes, ersattes
bytteprov med drittel.
Vattenhalt och pastöriseringsgrad undersöktes 6 gånger per år och mejeri
(3 drittelprovningar och 3 bytteprovningar).
Förekomst av mögel undersöktes och katalasprov utfördes som regel 3
gånger per år och mejeri i samband med hållbarhetsprovningarna.
I smörprovningarna för närvarande deltagande mejerier vore grupperade
på de olika provningsavdelningarna så att smör provades i Malmö från cirka
250, i Göteborg från cirka 160 och i Stockholm från cirka 120 mejerier.
Vid varje provning bedömdes cirka 60 smörprov. Antalet provningar per
år utgjorde vid respektive provningsplatser:
. , .. hållbarhets- Summa
laitte!-, hytte—, provningar provningar
i Malmö.......................... 12 92 12 116
i Göteborg........................ 6 46 6 58
i Stockholm...................... 6 46 6 58
Vid varje provning medverkade sex bedömare. Vanligen medverkade tva
tjänstemän hos smörprovningarna, medan övriga bedömare utgjorde representanter
för smörhandeln, lärare- och konsulentverksamheten samt tillverkningen.
Övervakningen över runmärkets användning verkställdes såväl i mejerierna
som i allmänna handeln ävensom genom speciell kontroll över företag, som
erhållit »utsträckt rätt till bitförpackning». På basis av det vid provningar och
övrig kontroll erhållna resultatet tillerkändes respektive frånkändes mejerierna
rätten att använda runmärket.
Äggkontrollen på den inhemska marknaden omfattade år 1541 48 äggpackerier.
För närvarande kontrollerades 60 packerier.
Laboratorieverksamheten omfattade i första hand undersökningar av vattenhalt
och pastörisering på de till vissa provningar insända smörproven. Till
mejeriernas ledning utfördes dessutom en del undersökningar rörande katalastal,
mögelförekomst, lakefördelning m. m. hos provningssmör, ävensom rörande
kvaliteten å mejeriernas vatten. Resultaten av dessa undersökningar
inverkade ej på runmärkesrätten utan tjänade endast upplysande syfte.
Smörprovningarna försålde med ensamrätt runmärkt smöremballage till
mejerierna.
I skrivelsen förordade styrelsen jämväl vidtagande av vissa besparingsåtgärder
och anförde därvid bland annat följande.
övervakningen av runmärkets användning på den inhemska marknaden
utfördes för närvarande dels av en särskilt anställd inspektör dels ock av
smörprovningarnas tjänstemän. Då arbetet i samband med provningarna icke
påginge kontinuerligt utan vore koncentrerat titt vissa dagar under varje
provningsperiod, vore en kombination av provningsarbete och övervakning
— 158 —
Revisorernas
uttalande.
möjlig. Vid ett mera effektivt utnyttjande av tjänstemännen på respektive
provningsavdelningar för övervakning av runmärkels användning på den
inhemska marknaden och med hänsyn till den fortlöpande kontroll, som utövades
över mejerierna av hos lantbruksstyrelsen anställda mejeriinspektörer
syntes inspektörsbefattningen kunna indragas. Nuvarande innehavaren torde
böra anlitas såsom smörbedömare och för arbeten i samband med den alltmer
vidgade äggkontrollen. I samband härmed föreslogs indragning av en
smörbedömarebefattning vid kontoret i Malmö.
Vad beträffar laboratorieverksamheten ansåge styrelsen, att denna borde
begränsas till de författningsenliga kontrollbestämmelserna, som omfattade
vattenhalt och pastörisering. Övrig vid laboratoriet nu bedriven verksamhet
torde närmast få anses vara en hanteringens egen angelägenhet. Då svenska
mejeriernas riksförening planerade att utvidga sin laboratorieverksamhet,
syntes förutberörda verksamhet vid smörprovningarna jämte smörprovningarnas
ledigblivna laboraloriepersonal böra övertagas av riksföreningen. I
samband därmed borde riksföreningen förhyra smörprovningarnas laboratorielokaler
och efter värdering övertaga den laboratorieutrustning, som icke
erfordrades för smörprovningarnas begränsade verksamhet. En av smörprovningarnas
tjänstemän med mejerikonsulenlutbildning, lämpligen direktörsassistenten
i Malmö, torde böra utses såsom undersökningsförrättare för vattenhalts-
och pastöriseringsbestämningarna. Denna borde till sitt förfogande
för utförande av analyserna hava att skolat laboratoriebiträde.
Såsom av det anförda framgår, har svenska smörprovningarna till uppgift
att verka för åstadkommande av ett fullgott och likartat smör ävensom att
utöva kontroll däröver, att endast fullgott svenskt smör och fullgoda svenska
ägg bliva föremål för export. Smörprovningarnas verksamhet, vars ursprungliga
huvudsyfte varit exportkontrollen, har sedermera blivit av allt större
betydelse för den inhemska marknaden. Enligt revisorernas mening bör en
dylik kontrollverksamhet alltjämt utövas av ett organ med officiell karaktär
och svenska smörprovningarna torde vara det organ, som lämpligen bör anförtros
denna uppgift.
Revisorerna, som avlagt besök vid smörprovningarnas kontor i Malmö och
i Stockholm, hava emellertid icke kunnat undgå att få den uppfattningen, att
smörprovningarnas organisation även efter genomförande av de av styrelsen
i dess ovannämnda skrivelse till lantbruksstyrelsen den 23 augusti 1942 föreslagna
besparingsåtgärderna måste anses alltför omfattande och dyrbar. Enligt
styrelsens förslag till inkomst- och utgiftsstat för budgetåret 1943/44
skulle vid huvudkontoret i Malmö finnas anställda — förutom tillfällig arbetskraft
— en direktör, en direktörsassistent, en kamrerare, en smör- och
äggkontrollant, en smörbedömare, två kontorsbiträden, en lagerföreståndare,
en vaktmästare, ett laboratoriebiträde, en äggkontrollant samt en maskinmästare,
eller sammanlagt tolv personer. Vid nämnda kontor handhaves räkenskapsföringen
för smörprovningarnas hela verksamhet samt försäljningen
av runmärkt smöremballage, varjämte utföres smör- och äggkontroll. An
-
159 —
(alet smörprovningar vid Malmökontoret utgör emellertid i medeltal allenast
ungefär nio per månad. Vid varje provning skola två tjänstemän vid smörprovningarna
närvara. Då bedömningen vid varje provning, enligt vad revisorerna
inhämtat, kan beräknas taga i anspråk en tid av" två timmar, skulle
sålunda detta arbete uppskattas till sammanlagt endast 36 timmar för månad.
Revisorerna förbise visserligen icke att utöver här ovan angivna arbetsuppgifter
personalen vid kontoret har att utöva viss kontroll å den inhemska
marknaden beträffande kvaliteten å salubjudet smör samt användningen av
runmärket, men det synes revisorerna likväl uteslutet, att hela den anställda
personalstyrkan kan beredas ens tillnärmelsevis effektiv sysselsättning. En
ytterligare inskränkning av personalen torde därför vara nödvändig. Då en
direktörsbefattning i Malmö finnes inrättad, synes den i staten uppförda direktörsassistentbefattningen
kunna indragas. De med sistnämnda befattning
förenade göromålen — jämväl beträffande vattenhalts- och pastöriseringsbestämningarna
— torde kunna överflyttas på direktören och övrig mejeriutbildad
personal. Med hänsyn till provnings- och kontrollverksamhetens
ringa omfattning och då i förenämnda förslag till inkomst- och utgiftsstat
en smör- och äggkontrollant skulle finnas anställd, torde befattningen som
smörbedömare kunna uteslutas ur staten. Beträffande kontorsarbetet vilja
revisorerna jämväl ifrågasätta, huruvida icke denna uppgift skulle kunna
fullgöras av kamreraren och ett kontorsbiträde med anlitande i förekommande
fall av arbetskraften i övrigt på kontoret. Härigenom skulle en kontorsbiträdesbefattning
kunna indragas. Revisorerna finna sig icke heller övertygade
örn behovet av en särskild vaktmästarebefattning vid Malmökontoret.
Det vill synas, att de göromål, som åligga innehavaren av denna tjänst icke
äro mera omfattande än att de kunna fullgöras av lagerföreståndaren.
I staten för kontoret i Göteborg är uppförd en vaktmästarebefattning under
det att särskild vaktmästare icke är anställd i Stockholm. Då smörprovningarna
därstädes uppgå till samma antal för år som vid kontoret i Stockholm,
nämligen 58, och verksamheten i övrigt torde vara av ungefär samma
omfattning vid de båda kontoren, synes det revisorerna, att ifrågavarande
befattning skulle kunna indragas och vaktmästargöi omålen ombesörjas av
tillfälligt anlitad arbetskraft.
Revisorerna hava förut framhållit, att kontrollverksamheten beträffande
smör och ägg bör handhavas av ett organ under statlig medverkan. Beträffande
svenska smörprovningarna sker denna medverkan, dels i form av alt
statsbidrag anvisas för ändamålet, dels ock därigenom att lantbruksstyrelsen
jämte hushållningssällskapens ombud utse styrelse för smörprovningarna
samt att lantbruksstyrelsen utövar överinseende över dess verksamhet. Av
reglementet framgår, att lantbruksstyrelsen vid fullgörandet av sistnämnda
uppgift har alt besluta i de flesta frågor, sorn äro av betydelse för smörprovningarnas
verksamhet. Lantbruksstyrelsen har sålunda alt utfärda särskilda
föreskrifter, i vilka äro stadgade villkoren för förvärvande och frånkännande
av runmärkesrätt, anlalet provningar av olika slag, bedömarnas antal,
smörets ålder vid provning lii. lii. Ämbetsverket har vidare all fastställa in
-
4
Forskningsoch
försöksverksamheten
på mejerihanteringens
område.
— 160 —
komst- och utgiftsstat, avgifter för deltagande i smörprovningarna, instruktion
för smörprovningarnas tjänstemän m. m. Då bestämmelser om provnings-
och kontrollverksamheten äro i detalj fastställda av lantbruksstyrelsen
har styrelsen för smörprovningarna att handlägga endast obetydliga löpande
ärenden. Det finnes därför anledning ifrågasätta örn styrelsen bör
bibehållas, då dessa ärenden synas kunna handläggas av smörprovningamas
direktör eventuellt under lantbruksstyrelsens direkta ledning.
De synpunkter revisorerna här ovan framhållit, anse revisorerna böra tagas
under övervägande i samband med behandling av frågan om anvisande
av statsbidrag till svenska smörprovningarna för budgetåret 1943/44.
§ 34.
Revisorerna hava ansett sig böra närmare ingå på en undersökning av
den nuvarande organisationen av den statliga och statsunderstödda försöksverksamheten
på mejerihanteringens område. Revisorerna, som avlagt besök
vid statens mejeriförsök vid Alnarp, vilja anföra följande.
I propositionen nr 143 till 1931 års riksdag föreslog Kungl. Majit riksdagen
att besluta att vid Alnarp skulle inrättas ett lantbruks-, mejeri- och
trädgårdsinstitut samt för byggnadsarbeten och andra engångskostnader för
institutet anvisa vissa anslagsbelopp. Kungl. Majits förslag innebar jämväl
att centralanstaltens underavdelning för mejerihantering skulle omorganiseras
till självständig avdelning, vilken intill den 1 november 1933 skulle vara
förlagd till Stockholm såsom en del av centralanstalten men som vid nämnda
tidpunkt skulle överflyttas till Alnarp och där under benämningen statens
mejeriförsök samordnas med institutet för den högre mejeriundervisningen.
Enligt vad som framgår av ovannämnda proposition hade frågan örn förläggning
av statens mejeriförsök varit föremål för olika överväganden. De
av Kungl. Majit tillsatta utredningsmännen angående försöksverksamheten
m. m. hade i detta hänseende framlagt följande alternativ:
1. Försöksverksamheten förlagd till Alnarp i anslutning till högre mejeriundervisning;
2.
Försöksverksamheten förlagd till Ultuna utan anslutning till högre mejeriundervisning
;
3. Försöksverksamheten förlagd till Ultuna i anslutning till högre mejeriundervisning;
4.
Försöksverksamheten förlagd till Experimentalfältet.
Beträffande spörsmålet, huruvida mejeriförsöken borde förläggas i anslutning
till den högre mejeriundervisningen eller samordnas med den blivande
lantbrukshögskolan uttalade föredragande departementschefen, bland annat,
att den högre mejeriundervisningen enligt hans förmenande icke kunde hållas
på en högskolemässig nivå, om ej mejeriförsöken bleve en del av dess
verksamhet. Avgörande vid bestämmandet av förläggningsplats för den högre
mejeriundervisningen och därmed även för mejeriförsöken var emellertid,
161 —
att staten vid Alnarp redan innehade ett modernt driftsmejeri, vilket ansågs
vara en nödvändig förutsättning för den högre mejeriundervisningen.
I skrivelse nr 296 beslöt 1931 års riksdag att godkänna Kungl. Maj:ts ovannämnda
förslag.
Detta förslag innefattade, såsom förut nämnts, jämväl vissa medelsanvisningar
för byggnadsarbeten m. m. vid institutet. Riksdagen godkände även
en byggnadsplan för mejeriavdelningen. Denna plan kom dock icke till
utförande. Styrelsen för institutet framlade nämligen den 13 februari 1933
ett förslag till ändring av densamma, vari man frångick det ursprungliga
förslaget att ombygga det gamla mejeriet och i stället förordade uppförande
av två nya mejeribyggnader, den ena avsedd till drifts- och undervisningsmejeri
ävensom provningsmejeri och den andra avsedd till försöksmejeri.
1933 års riksdag beslöt med anledning härav dock endast ombyggnad av
det kemiska laboratoriet och uppförande av ett försöksmejeri. Även med
dessa byggnadsåtgärder fick dock efter framställning av institutsstyrelsen
tillsvidare anstå.
Kungl. Majit tillkallade sedermera den 28 augusti 1933 särskild utredningsman
att verkställa utredning och avgiva förslag angående de institutets
mejeriavdelning berörande byggnadsfrågor^. Utredningsmannen avlämnade
den 30 januari 1934 betänkande med förslag i ämnet. Han anslöt sig till
styrelsens för institutet vid framläggandet av 1933 års förslag gjorda uttalande,
att nya mejerilokaler borde uppföras. Med avseende å anordnandet
av de nya mejerilokalerna fann han emellertid, att det borde övervägas, om
ej sammanförande kunde ske av driftsmejeriet och försöksmejeriet i en byggnad.
Kostnaderna för nybyggnad för drifts-, skol- och försöksmejeri beräknades
av utredningsmannen till 615,000 kronor.
Beträffande kostnaderna för inredning och utrustning av försöksmejeriet
åberopade utredningsmannen en av föreståndaren för centralanstaltens mejeriavdelning,
professor Platon, på uppdrag av utredningsmannen upprättad
beräkning av följande innehåll:
Gasverk .............................................. kronor 2,500
Mejerimaskiner och apparater .......................... » 17,300
Kylaggregat för smör- och ostlagerrum ................ » 3,500
Träinredning och lösa möbler .......................... » 5,000
Armatur för vatten, avlopp, gas och elektricitet .......... » 3,400
Komplettering av laboratorieutruslning och ändring av elektriska
apparater m. m............................... » 5,300
Summa kronor 37,000.
I propositionen nr 175 till 1934 års riksdag angående anslag för byggnadsarbeten
vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut tillstyrkte vederbörande
departementschef, att den av utredningsmannen framlagda planen
lades till grund för byggnadsarbetena vid mejeriavdelningen. Utredningsmannens
förslag i fråga örn inredning och utrustning av försöksmejeriet
lämnades av departementschefen utan erinran.
11—42.9252. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1942. /.
162 —
För ifrågavarande ändamål föreslog Kungl. Majit riksdagen att för budgetåret
1934/35 anvisa ett reservationsanslag av 400,000 kronor.
I skrivelse nr 185 förklarade sig riksdagen med hänsyn till resultatet av
den verkställda utredningen i ärendet böra biträda Kungl. Majits framställning.
Enligt stadgarna den 22 september 1938 (nr 632) för Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut skall vid institutet bedrivas försöksverksamhet
på mejerihanteringens område (statens mejeriförsök) i ändamål att genom
vetenskapliga undersökningar och systematiska försök utreda för mejerihanteringen
viktiga praktiska frågor. Med denna försöksverksamhet är förenad
skyldighet, att genom utgivande av försöksberättelser samt genom föreläsningar
och demonstrationer och annan upplysningsverksamhet giva allmänheten
kännedom om vid verksamheten vunna resultat samt att i den mån
lämpligen kan ske meddela allmänheten råd och anvisningar i frågor, som
tillhöra verksamhetens område.
Institutet står under överinseende av lantbruksstyrelsen och under ledning
av en särskild styrelse. Denna styrelse åligger bland annat att utöva
ledningen av Alnarps mejeri. Föreståndaren för mejeriförsöken ingår såsom
ledamot av styrelsen vid behandling av ärende, som rör mejeriförsökens
verksamhetsområde.
Enligt samma stadgar äro för mejeriförsöken anställda förutom föreståndaren
för verksamheten (lönegrad A 30), en förste assistent i kemi ( lönegrad
e. o. 21), en förste assistent i bakteriologi (lönegrad e. o. 21) och en
försöksmejerist (arvode 4,800 kronor). Föreståndaren må kunna i mindre
omfattning åläggas undervisning i mejeriteknik och assistent må kunna åläggas
undervisning i kemi vid högre mejerikursen vid institutet.
Föreståndaren för mejeriförsöken åligger, bland annat,
att enligt av lantbruksstyrelsen godkänd plan leda mejeriförsöksverksamheten
och själv deltaga däri samt ansvara för att den fortgår enligt planen,
att enligt styrelsens bestämmande meddela undervisning vid mejeriavdelningen,
att årligen till rektor avgiva berättelse om försöksverksamheten,
att upprätta och till styrelsen överlämna förslag till inkomst- och utgiftsstat
för mejeriförsöken.
Nedanstående sammanställning utvisar av statens mejeriförsök under tiden
1 juli 1937—30 juni 1942 från Alnarps mejeri inköpta och dit återlevererade
mejeriprodukter.
Härutöver hava från andra håll -— i samband med där utförda försök —
inköpts följande kvantiteter, nämligen
februari 1939 ____ 40 kg oskummad mjölk och 0.5 kg- smör
mars 1939....... 28 » » »
september 1939 .. 40 » » » » 145 » » och 3.5 kg ost
juni 1940........ 18,000 kg vassle
december 1940 .. 15 kg ost
163 —
År |
Månad |
I Skum- mjölk |
nköpta Osk. mjölk |
mejeriprodukte Grädde |
r, kg Ost |
Smör |
Återlevererat |
|
kg |
fetth. % |
|||||||
1937 |
Juli____ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
|
Aug. ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Sept. ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Okt____ |
— |
7.5 |
0.9 |
15.0 |
— |
— |
||
Nov. ... |
0.5 |
2.5 |
— |
— |
— |
— |
||
Dec. ... |
— |
22.5 |
— |
— |
— |
— |
||
1938 |
Jan..... |
1''0 |
20-0 |
— |
— |
— |
— |
|
Febr.... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Mars ... |
— |
18.5 |
— |
— |
— |
— |
||
April... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Imri____ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
_ |
||
Juli____ |
— |
— |
—- |
— |
— |
— |
||
Aug. ... |
— |
84.0 |
— |
— |
— |
— |
||
Sept. ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Nov. ... |
500. o |
127.0 |
_ |
_ |
— |
— |
||
Dec..... |
— |
— |
— |
— |
. - |
— |
||
1939 |
Jan..... |
— |
55.0 |
— |
— |
— |
— |
|
Febr.... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Mars ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
April ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Maj .... |
— |
32.0 |
— |
— |
— |
— |
||
Juni____ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Juli____ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Aug. ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Sept. ... |
— |
54.0 |
— |
— |
— |
— |
||
Okt..... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Nov. ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Dec..... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
• |
|
! 1940 |
Jan..... |
_ |
— |
— |
— |
6.5 |
— |
12.6 kg ost |
Febr. ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Mars ... |
— |
— |
— |
- - |
— |
— |
||
April___ |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Maj .... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Juni.. .. |
— |
178.0 |
3.3 |
15.0 |
6.2 |
— |
||
Juli .... |
_ |
_ |
_ |
_ |
— |
— |
||
Aug. ... |
— |
— |
100.0 |
27.0 |
7.0 |
— |
60 kg kämmjölk, 16.5 kg smör |
|
Sept. ... |
— |
— |
— |
— |
— |
— |
||
Okt..... |
— |
— |
— |
— |
2.0 |
— |
||
Nov. ... |
— |
71.0 |
351.0 |
30.6 |
— |
— |
230 kg kärnmjölk, 83.0 kg smör |
|
Dec..... |
— |
26.5 |
150.0 |
22.0 |
— |
— |
100 kg kärnmjölk, 21.0 kg smör |
|
1941 |
Jan..... |
2.0 |
7.0 |
_ |
_ |
— |
— |
|
Febr. ... |
— |
18.0 |
100.0 |
23.2 |
430.4 |
— |
73 kg kärnmjölk, 23.0 kg smör |
|
Mars ... |
— |
2.5 |
— |
— |
— |
— |
||
April ... |
— |
4.0 |
— |
— |
0.5 |
— |
400.1 kg ost |
|
Maj .... |
— |
7.5 |
— |
— |
— |
— |
||
Juni.... |
— |
11.0 |
6.5 |
13.0 |
— |
— |
||
Juli .... |
3.5 |
5.0 |
2.1 |
15.0 |
— |
1.25 |
||
Aug. ... |
66.0 |
— |
519.9 |
27.7 |
— |
— |
354 kg kärnmjölk, 148 kg smör |
|
Sept. . .. |
13.0 |
7.5 |
1,350.0 |
27.2 |
— |
— |
962 kg kärnmjölk, 395 kg smör |
|
Okt..... |
— |
25.0 |
— |
— |
— |
— |
||
Nov. ... |
— |
25.0 |
— |
— |
— |
— |
||
Dec..... |
— |
533.5 |
— |
— |
— |
— |
||
1942 |
Jan..... |
800.0 |
3.0 |
— |
— |
— |
— |
|
Febr. ... |
3,052.0 |
0.5 |
1,770.0 |
kg. vassle |
— |
|||
Mars ... |
1,300.0 |
— |
— |
— |
— |
27 kg mesoslmassa |
||
Apr . .. |
— |
3.0 |
80.0 |
27.0 |
— |
— |
55 kg kämmjölk, 3.0 kg smör |
|
Ma ____ |
_ |
90.0 |
12.0 kg. mesost |
— |
55 1 vassle, 1.4 kg 48 % grädde |
|||
Juni.... |
— |
130.0 |
— |
— |
- |
— |
40 1 vassle, 3.0 kg 42 % grädde |
— 164 —
De inköpta 145 kg smör under september 1939 hava levererats till svenska
smörprovningarna och svenska mejeriernas riksförening för bedömning samt
försäljning efter verkställd bedömning och analysering. Den under juni 1940
inköpta kvantiteten vasste har använts för indunstningsförsök och den indunstade
produkten för utfodringsförsök.
Utgifterna för statens mejeriförsök — med undantag av avlöningar — hava
under nedanstående budgetår uppgått till följande belopp:
Budget- år |
Rese- ersätt- ningar |
Bränsle, |
Övriga expen- ser |
Publika- tions- tryck |
Under- håll av bygg- nader |
Utställ-nings-mat. |
Inköp av |
Förbruk-nings-art. för |
Summa omkost- nader kronor |
1937/38 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 |
537:05 |
2,406: 69 |
1,476: 59 |
1,056: — |
71: 14 |
80: 45 |
92:91 |
2,613: 52 |
8,160:99 |
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 22 december 1939 ställdes sålunda till
lantbruksstyrelsens förfogande ett belopp av 2,000 kronor att efter plan, som
av styrelsen fastställdes i huvudsak enligt av statens livsmedelskommission
till Kungl. Majit avgivet förslag, användas för utförande vid statens mejeriförsök
av förberedande försök rörande framställning och utfodring av koncentrerad
vassla.
Såsom förut nämnts åligger det föreståndaren för mejeriförsöken, bland
annat, att enligt av lantbruksstyrelsen godkänd plan leda mejeriförsöksverksamheten.
Följande försöksprogram hava av lantbruksstyrelsen fastställts för
nedannämnda år:
1938.
1. Fortsatta undersökningar rörande mejerimjölkens sammansättning i
olika delar av landet.
2. Fortsatta undersökningar rörande möjligheterna att förhindra abnorma
jäsningar i ost.
3. Undersökningar rörande fosfatasprovets användbarhet för kontroll av
konsumtionsmjölkens pastörisering.
4. Klorhaltigt sköljvattens inverkan på smörets kvalitet.
5. Olika högivors inverkan på mjölkens mejeritekniska egenskaper.
6. Undersökningar rörande den vid Alnarps egendom producerade utfodringen.
7. Aktuella spörsmål.
1939.
1. Fortsatta undersökningar rörande möjligheterna att förhindra abnorma
jäsningar i ost.
— 165 —
2. Klorhaltigt sköljvattens inverkan på smörets kvalitet.
3. Fortsatta försök rörande möjligheterna att förhindra uppkomsten av
smörfelet oljigt.
4. Fortsatta undersökningar rörande den vid Alnarps egendom producerade
mjölkens sammansättning och egenskaper samt deras växlingar med utfodringen.
5. Jämförelse mellan olika metoder för bedömandet av mejerimjölkens
bakteriologiska beskaffenhet.
6. Försök rörande smörets bearbetning och dess inverkan på smörets beskaffenhet.
7. Jodtalsundersökningar å svenskt smör.
8. Fortsatta undersökningar rörande fosfatasprovet.
9. Aktuella spörsmål.
1940.
1. Undersökningar rörande anaeroba, sporbildande bakterier i mjölk och
mejeriprodukter.
2. Undersökningar rörande möjligheterna att motverka ostens mögling
under lagringen.
3. Försök med konservering av vattenhaltiga indunstningsprodukter av
vassle.
4. Ystningsförsök med reducerade löpemängder.
5. Fortsatta undersökningar rörande klorhaltigt sköljvattens inverkan på
smörets kvalitet.
6. Fortsatta försök rörande möjligheterna att förhindra uppkomsten av
smörfelet oljigt.
7. Fortsatta försök rörande smörets bearbetning och dess inverkan på
smörets beskaffenhet.
8. Fortsatta undersökningar över jodtalet hos smörfett och smör.
9. Undersökningar rörande den vid husdjursförsöken producerade mjölkens
sammansättning och egenskaper.
10. Undersökningar rörande beskaffenheten ur vattenföroreningssynpunkt
hos mejeriernas avloppsvatten.
11. Undersökningar beträffande faran för luftinfektion i mejerier från järnväg
och landsväg.
12. Aktuella spörsmål.
1941.
1. Fortsatta undersökningar rörande anaeroba, sporbildande bakterier i
mjölk och mejeriprodukter.
2. Fortsatta undersökningar rörande möjligheterna att motverka ostens
mögling under lagringen.
3. Fortsatta försök rörande smörets bearbetning och dess inverkan på
smörets beskaffenhet.
166 —
4. Fortsatta undersökningar rörande beskaffenheten ur vattenföroreningssynpunkt
av mejeriernas avloppsvatten.
5. Fortsatta undersökningar beträffande faran för luftinfektion i mejerier
från järnväg och landsväg.
6. Undersökningar rörande koksaltets inflytande på mjölksyrabakteriernas
syraproduktion.
7. Undersökningar över reduktasprovet.
8. Undersökningar rörande den vid husdjursförsöken producerade mjölkens
sammansättning och egenskaper.
9. Aktuella spörsmål.
7942.
1. Undersökningar över A-vitaminhalten hos svenskt smör.
2. Fortsatta undersökningar rörande rening av mejeriavloppsvatten.
3. Ystningsförsök.
4. Försök med syrad skummjölk.
5. Fortsatta undersökningar rörande sambandet mellan mjölkens innehåll
av fett och äggvita.
6. Aktuella spörsmål.
En del av ovannämnda försök hava utförts i samarbete med och med ekonomiskt
stöd av Svenska mejeriernas riksförening.
Nämnda förening bedriver även försöksverksamhet på mejerihanteringens
område på olika platser i landet, dels med egna medel och dels med bidrag
av statsmedel genom hos föreningen anställda specialkonsulenter.
Svenska mejeriernas riksförening u. p. a., som bildades år 1932, är en hela
landet omfattande sammanslutning av mejeriorganisationer, mejeriförbund
eller -fusioner. Föreningen har till ändamål bland annat att främja medlemmarnas
ekonomiska intressen genom att i den utsträckning, som erfordras,
försälja medlemmarnas mjölk och mejeriprodukter och förmedla inköp av
för mejeridriften erforderliga förnödenheter ävensom att idka annan därmed
förenlig verksamhet. Dessutom skall föreningen genomföra prisutjämning
mellan medlemmarna, söka reglera osttillverkningen, arbeta för förbättrad
organisation och rationalisering av mejerihanteringen, arbeta för ökad konsumtion
av mjölk och mejeriprodukter, utföra driftsekonomiska och kommersiella
undersökningar på mejeriområdet, befrämja genomförandet av rationell
produktions- och driftsstatistik samt utredningar och undersökningar,
ägnade att förbättra mjölkproduktionens ekonomi, följa de statliga åtgärderna
på området samt i övrigt befrämja mejerihanteringen. Föreningen har
under senaste tid inköpt en del industrier för tillverkning av mejerimaskiner
och mejeriförnödenheter.
Såsom bidrag till avlönande av mejerikonsulenter hos hushållningssällskap
eller mejerisammanslutning anvisades anslag av statsmedel från och med
budgetåret 1930/31. I sammanhang med beviljande av statsbidrag fastställde
Kungl. Maj:t för ett år i sänder tjänstgöringsdistrikt för mejerikonsulent. För
budgetåret 1940/41 uppfördes i riksstaten ett förslagsanslag av 100,000 kro
-
— 167 —
nor för bidrag till avlönande under 1941 av 14 mejerikonsulenter och till resekostnader
för mejerikonsulenter, till vilkas avlöning bidrag av statsmedel
utginge. Ifrågavarande konsulenter vörö sedan den 1 januari 1937 anställda
hos Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.
I proposition nr 188 till 1941 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till
omorganisationen av mejerikonsulentverksamheten. Enligt nämnda förslag
skulle — i stället för ovannämnda 14 mejerikonsulenter — anställas följande
statsunderstödda befattningar, nämligen 3 specialkonsulenter, 7 distriktskonsulenter
och 3 assistenter. Riksföreningen, som i skrivelse till Kungl. Majit
framlagt förslag till denna omorganisation, anförde härom, bland annat, följande.
Man kunde förvänta, att vartefter de lokala organisationerna nått erforderlig
storlek och styrka, hos dem komme att finnas anställda befattningshavare
med erforderlig mejeriteknisk kompetens för att övertaga en del av
distriktskonsulenternas nuvarande arbetsuppgifter. Med hänsyn till denna
utveckling kunde man förvänta, att behovet av distriktskonsulenter komme
att efter hand minskas. De hos organisationerna anställda befattningshavarna
med konsulentkompetens komme emellertid att få arbetsuppgifter av mycket
skiftande art, varför man kunde förutsätta, att de icke i samma utsträckning
som distriktskonsulenterna kunde ägna sig åt förbättring av produkternas
kvalitet. Härtill komme, att gjorda rön och erfarenheter av naturliga
skäl i första hand endast komme den lokala organisationen till godo. Med
anledning härav och för att kunna tillgodose enstaka mejeriers behov av
konsulentverksamhet komme allt framgent behov att förefinnas av en med
statsmedel understödd konsulentverksamhet. Denna konsulentverksamhet
tänkte sig riksföreningen bestående av specialkonsulenter, vilka skulle hava
mera speciella arbetsuppgifter än distriktskonsulenterna och särskilt ägna sig
åt viss produktgren, antingen smör- eller osttillverkning. Härigenom bleve
dessa specialkonsulenter i tillfälle att mera fördjupa sina insikter och öka
sina erfarenheter inom respektive produktgren. Deras arbetsuppgifter skulle
ej heller begränsas till att avhjälpa produktfel på enstaka mejerier. Detta
borde som regel endast ske då det rörde sig örn fel av mera allmän betydelse.
Specialkonsulenternas arbete borde i stället inriktas mera positivt och genom
samarbete med den statliga försöksverksamheten borde de arbeta för tilllämpning
i praktiken av förbättrade metoder och att inrikta produktionen i
önskvärd riktning, exempelvis beträffande osttyper och dylikt. Specialkonsulenter
erfordrades dock ej endast beträffande produkttillverkningen. I detta
sammanhang kunde specialkonsulcnter ifrågasättas även för konsumtionsinjölk,
mejeriekonomi såsom bokföring, driftskontroll och driftsanalys samt
för maskinteknik med härtill hörande frågor. Riksföreningen ville särskilt
beträffande det senare framhålla, ali frågan om en konsulent för värme och
kraftteknik vore ett gammalt önskemål. Näst utgifterna för arbetskraft vore
bränsle och kraft en av mejeriernas största utgiftsposter. Särskilt under rådande
förhållanden skulle en dylik konsulents arbete vara av mycket stor
betydelse men riksföreningen ville understryka, att även under normala för
-
— 168
hållanden vöre dessa frågor av så stor ekonomisk räckvidd, att en specialkonsulent
syntes befogad. Inte minst borde en specialkonsulent inom denna
gren genom undersökningar och utredningar kunna lämna mejerierna värdefulla
råd beträffande den rätt allmänt pågående elektrifieringen av mejerierna.
I samband med framläggande av förslag till omorganisation av mejerikonsulentverksamheten
föreslog Kungl. Majit riksdagen att till bidrag till avlönande
av mejerikonsulenter m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett förslagsanslag
av 111,600 kronor.
Genom skrivelse nr 266 biföll riksdagen Kungl. Maj:ts framställning.
Anslag för ifrågavarande ändamål har i riksstaten för budgetåret 1942/43
uppförts med ett belopp av 113,600 kronor.
Enligt kungörelsen den 20 juni 1941 (nr 609) angående statsbidrag till avlönande
av konsulenter på mejerihanteringens område skall specialkonsulent
vara anställd dels för produktberedning dels ock för värme- och kraftteknik.
Statsbidrag utgår årligen för specialkonsulent nied 6,200 kronor som grundlön
jämte tre ålderstillägg, ettvart å 500 kronor.
Bidrag av statsmedel utgår därjämte enligt kungörelsen den 20 juni 1941
(nr 610) till bestridande av resekostnads- och traktamentsersättning åt sådan
befattningshavare.
Jämlikt förstnämnda kungörelse åligger det specialkonsulent att verka för
höjande av mejerihanteringen, särskilt inom den gren, för vilken befattningen
inrättats, och i sådant syfte tillhandagå mejeriidkare med råd och upplysningar.
Specialkonsulent åligger vidare, bland annat, att på anmodan av
svenska smörprovningarnas styrelse eller föreståndaren för statens mejeriförsök
i den omfattning, som fullgörandet av övriga arbetsuppgifter medgiver,
och varom överenskommelse träffats mellan den mejerisammanslutning,
hos vilken konsulenten är anställd och nämnda styrelse, respektive föreståndare,
medverka vid smörprovning eller försök på mejerihanteringens område.
Enligt av lantbruksstyrelsen godkänd instruktion åligger det specialkonsulent,
bland annat, att följa utvecklingen inom sitt område samt själv taga
initiativ till sådana åtgärder inom sin verksamhetsgren, vilka kunna bidraga
till att förbättra mejerihanteringens kvalitativa och ekonomiska resultat.
Specialkonsulent skall i sin verksamhet samarbeta med organisation och
offentliga institutioner, som äro verksamma inom den gren av mejerihanteringen,
som han representerar. Förslag till plan för verksamheten uppgöres
av respektive specialkonsulenter. Planen fastställes av konsulentchefen inom
riksföreningen, eventuellt efter samråd med föreståndaren för statens mejeriförsök
beträffande produktgrenarna samt med chefen för riksföreningens
byggnads- och maskintekniska avdelning beträffande värme- och kraftteknik.
Specialkonsulent bör dels enskilt, dels genom föredrag och genom tidskrifter
och tidningsartiklar meddela upplysningar, råd och anvisningar i frågor i
första hand rörande hans speciella gren av mejerihanteringen. Det åligger
specialkonsulent att i fackpressen publicera de rön och erfarenheter, vilkas
allmänna spridning kan vara av intresse för hanteringen.
Enligt vad riksföreningen uppgivit uppgöras arbetsplaner för speciaikon -
— 169 —
sulenternas verksamhet — i den mån sådana på förhand kunna uppgivas,
vilket gäller försök och specialundersökningar i samband med eller erforderliga
för den konsulterande verksamheten — av specialkonsulenten i samråd
med föreståndaren för statens mejeriförsök. Arbetet diskuteras sedan och
planlägges i sina detaljer, allteftersom det fortskrider. Specialkonsulenten i
värme- och kraftteknik rådgör dessutom i sitt arbete och vid arbetsplanernas
uppgörande med chefen för riksföreningens maskintekniska avdelning. För
förrättningar, som fullgöras efter kallelse, kunna inga arbetsplaner på förhand
uppgöras. Inkommande framställningar örn erhållande av biträde av
specialkonsulenter behandlas av konsulentchefen inom riksföreningen. Med
hänsyn till specialkonsulenternas försöksarbeten rådgör han med föreståndaren
för statens mejeriförsök, innan förrättningen beordras till fullgörande.
Förrättningarna diskuteras som regel av specialkonsulenten och föreståndaren
för statens mejeriförsök.
Utöver det statsbidrag för försöksverksamhet, som beviljas Svenska mejeriernas
riksförening i form av bidrag till avlöningar och resekostnadsersättningar
åt specialkonsulenter har riksföreningen därjämte erhållit bidrag
av statsmedel för vissa undersökningar på mejerihanteringens område.
Genom beslut den 16 februari 1940 medgav sålunda Kungl. Majit på ansökan
av Svenska mejeriernas riksförening u. p. a., att styrelsen för riksföreningen
finge för undersökningar om förorening genom avloppsvatten
från mejeri under statens livsmedelskommissions kontroll av mjölkavgiftsmedel
använda ett belopp av högst 8,000 kronor.
I kungl, brev den 12 juni 1942 har statskontoret anbefallts att från reservationsanslaget
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område till riksföreningen
utbetala ett belopp av 110,000 kronor, att användas dels till
uppförande av en mejeriförsöksstation i Norrland nied 100,000 kronor och
dels till driften vid stationen under första verksamhetsåret med 10,000 kronor.
Försöksstationen är avsedd att förläggas till ett av Örnsköldsviksortens
andelsförening u. p. a. planerat mejeri i Kroksta.
Bidraget utgår under villkor, bland annat, att föreningen förbinder sig att
upprätthålla verksamheten vid stationen under minst 10 år efter det första
verksamhetsåret i enlighet med i lantbruksstyrelsens skrivelse den 15 januari
1942 angivna grunder, jämväl därest statsbidrag till driftkostnader vid verksamheten
icke skulle komma att beviljas föreningen för hela eller någon
del av angivna 10-årsperiod.
Beträffande försöksstationens organisation har lantbruksstyrelsen i sin
förenämnda skrivelse anfört följande:
Vad beträffar försöksstationens organisation, synes som förutsättning för
statsbidrag till stationen böra föreskrivas, att driften vid densamma skall
handhavas av riksföreningen i samråd med föreståndaren för statens mejeriförsök.
Plan för försöksverksamheten synes böra fastställas av lantbruksstyrelsen
efter förslag av föreståndaren för statens mejeriförsök samt riksföreningen
gemensamt. Härigenom skulle möjliggöras en rationell fördelning
av försöksuppgifterna mellan statens mejeriförsök och försöksstationen, enär
Revisorernas
uttalande.
— 170 —
det enligt § 28 av stadgarna den 22 september 1938 (nr 632) för Alnarps
lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut ankommer på lantbruksstyrelsen att
fastställa plan för ledningen av mejeriförsöksverksamheten vid institutet. I
likhet med riksföreningen anser lantbruksstyrelsen det lämpligt, att en hos
föreningen anställd specialkonsulent i ostberedning stationeras på den plats,
där försöksstationen kommer att förläggas, och att sagda konsulent får tjänstgöra
såsom ledare för stationen. Ifrågavarande organisationsform skulle möjliggöra
samarbete mellan mejeriförsöksverksamheten och mejerikonsulentverksamheten.
Ett dylikt samarbete synes utgöra förutsättning för att verksamheten
vid försöksstationen skall giva ett tillfredsställande resultat för
mejerihanteringen.
Utöver den försöksverksamhet på mejerihanteringens område, som, på sätt
nu omförmälts, bedrives av statens mejeriförsök och Svenska mejeriernas
riksförening, förekommer statsunderstödd sådan verksamhet även på andra
håll.
I kungl, brev den 13 mars 1942 har sålunda statskontoret anbefallts att
från reservationsanslaget till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område
utbetala till lantbruksstyrelsen ett belopp av 50,000 kronor att av styrelsen
användas enligt i styrelsens skrivelse den 5 februari 1942 föreslagna
grunder för utlämnande av bidrag till anordnande och utförande av undersökningar
rörande vasslans tillvaratagande.
Beträffande ifrågavarande anslagsbelopp har lantbruksstyrelsen i förcnämnda
skrivelse förordat att av detsamma bidrag skulle få utlämnas för
utförande vid osttillverkande mejerier i Norrland av undersökningar rörande
vasslans tillvaratagande. Undersökningarna borde utföras enligt plan och
under tid, ej överstigande fem år efter anläggningens färdigställande, som
av föreståndaren för statens mejeriförsök fastställdes, samt under nämnda
föreståndares kontroll. Vidare borde på samma föreståndare ankomma att
ombesörja, att vid undersökningarna framkomna resultat bleve på lämpligt
sätt offentliggjorda.
Förhållandena på förevarande område synas revisorerna icke tillfredsställande.
Enligt gällande stadgar för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut
har statens mejeriförsök till ändamål att genom vetenskapliga undersökningar
och systematiska försök utreda för mejerihanteringen praktiska
frågor. I sådant syfte beviljade riksdagen medel för byggande och inrättande
av ett försöksmejeri vid Alnarp. Ehuru lokaler för ändamålet uppförts och
utrustning anskaffats har av för revisorerna okänd anledning någon mejeriverksamhet
av sådan beskaffenhet därstädes icke kommit till stånd. Såsom
framgår av omkostnadsstaten för statens mejeriförsök ävensom av den härovan
intagna sammanställningen över inköpta och återlevererade mejeriprodukter
har det vid Alnarp bedrivna arbetet utgjorts av laboratoriemässiga
undersökningar. Detta arbete, som är av mera vetenskaplig natur, utgör den
ena sidan av verksamheten för lösande av för mejerihanteringen viktiga
praktiska frågor. Den andra omfattar systematiska försök, vid vilkas uffo
-
— 171 —
rande statens mejeriförsök dels på grund av avsaknaden av eget försöksmejeri
och dels med hänsyn till önskvärdheten att utföra försök med olika
slag av mjölk varit hänvisat till enskilda mejerier i olika delar av landet.
För fullgörande av sin i ovannämnda stadgar angivna uppgift är statens
mejeriförsök icke utrustat på tillfredsställande sätt. För tillgodoseende av
mejerinäringens behov har staten därför vid skilda tillfällen beviljat anslag
såväl för fortlöpande verksamhet som för genomförande av speciella undersökningar.
Dessa medel hava icke ställts till statens mejeriförsöks förfogande,
utan hava anvisats dels åt lantbruksstyrelsen och dels åt Svenska
mejeriernas riksförening. Vidare har riksföreningen för att kunna bedriva
verksamheten i nödig omfattning dels själv utfört undersökningar dels ock
lämnat medel för verkställande av sådana vid eller i samarbete med statens
mejeriförsök eller föreningens egna medlemmar.
Det torde vara uppenbart, att en dylik splittring av verksamheten på olika
organ, som vart och ett äger besluta örn det praktiska genomförandet av de
med de anslagna medlen avsedda åtgärderna, ävensom det förhållandet att
något organisatoriskt samarbete mellan de på området verksamma personerna
icke föreligger, måste leda till dubbelarbete, bristande effektivitet och
sålunda slöseri med medel. Denna uppfattning har jämväl bekräftats av föreståndaren
för statens mejeriförsök.
Forskningsverksamheten är enligt revisorernas mening av så grundläggande
betydelse för mejerihanteringen, att staten bör handhava densamma eller i
varje fall hava ett bestämmande inflytande däröver. Denna verksamhet försiggår
i regel på lång sikt, varför staten bör giva erforderlig stadga och garanti
för dess fortsatta bedrivande. Det av staten för ändamålet nedlagda
kapitalet torde med hänsyn till verksamhetens betydelse för mejerinäringen
kunna anses nationalekonomiskt väl motiverat.
Det synes ofrånkomligt att åtgärder vidtagas för avhjälpande av de ovan
påtalade olägenheterna på forsknings- och försöksverksamhetens område.
Härvid torde olika utvägar kunna tänkas. Främst synas följande två alternativ
böra bliva föremål för övervägande, nämligen
1. forskningsverksamheten utföres av ett statligt organ och den praktiska
försöksverksamheten handhaves av mejerinäringen själv;
2. såväl forsknings- som försöksverksamheten omhänderhavas av en institution
under statlig medverkan, på så sätt att staten lämnar bidrag för ändamålet
och tillsätter visst antal representanter i institutionens styrelse. Institutionen,
som bör stå under statlig kontroll, förutsättes även erhålla anslag
från mejeriorganisationer.
Vid realiserandet av alternativ 1 synes specialkonsulentverksamheten såsom
en statsunderstödd verksamhet böra avvecklas, under det att vid genomförandet
av alternativ 2 specialkonsulenterna i produktberedning böra överföras
till den nya institutionen. I båda fallen synes ändamålsenligast, att forsknings-
och försöksverksamheten under en på området sakkunnig ledning avskiljes
från Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut. De av statens
— 172 —
# t I
mejeriförsök för närvarande disponerade lokalerna synas dock alltjämt böra
utnyttjas för institutionens verksamhet.
I detta sammanhang bör jämväl tagas under övervägande, huruvida icke
lantbruksstyrelsen bör förstärkas med en på mejerihanteringens område sakkunnig
såsom föredragande.
Med hänsyn till vad nu anförts anse revisorerna, att en utredning snarast
bör komma till stånd beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten
på mejerihanteringens område och verksamhetens framtida organisation.
— 173 -
TIONDE HUVUDTITELN.
Handelsdepartementet.
§ 35.
I skrivelse till Kungl. Majit den 27 augusti 1937 hemställde lotsstyrelsen om Uppvärmning
anskaffande av ett nytt tjänstefartyg för nedre norra lotsdistriktet, avsett att ersätta
det gamla tjänstefartyget Gävle. Kostnaderna för anskaffande av det nya Gävle,
tjänstefartyget beräknades slutligt till 660,000 kronor, vartill emellertid kommo
kostnader för vissa nödvändiga anskaffningar ävensom för kontroll och besiktning,
vilka sistnämnda kostnader beräknades till 70,000 kronor. Sedan
riksdagen för budgetåren 1939/40—1940/41 för ifrågavarande ändamål anvisat
tillhopa 730,000 kronor, togs det nya tjänstefartyget i bruk i april 1941.
Revisorerna hava avlagt besök å det nya tjänstefartyget Gävle, varvid inhämtades
följande.
Fartygets uppvärmning sker med varmvatten. Värmeledningspannan utgöres
av en varmvattenpanna för automatisk oljeeldning. I hytter och övriga
utrymmen äro anordnade plåtradiatorer i erforderlig utsträckning. För fartygets
förseende med kallt och varmt vatten finnas i maskinrummet installerade
särskilda hydroforanläggningar med likströmsmotorer.
Vid revisorernas besök pågingo arbeten i fartygets värmeledningssystem för
att möjliggöra övergång till kokseldning. Kostnaderna för dessa ändringsarbeten
angåvos beträffande själva värmepannan till 315 kronor. Härtill komme
dock kostnaderna för vissa nödvändiga ändringar i rörsystem, uppsättning av
skyddsplåtar vid pannan, omändring av styrbords aktre brännoljetank till koksförråd,
vissa fläktanordningar m. m., så att totalkostnaderna kunde beräknas
till omkring 2,000 kronor.
Under budgetåret 1941/42, hade, enligt vad som uppgavs, för fartygets drift
och uppvärmning åtgått följande kvantiteter bränn- och smörjolja.
Brännolja för Brännolja för Smöriolia
motorerna värmepannan J 1
kg kg kg
mi.
Juli ........................ 2,600 35 88.6
Augusti .................... 309 190 16.75
September .................. 250 321 15.25
Oktober .................... 5,199 1,592 209.6
November .................. 4,575 2,385 139.0
December .................. 13,915 2,705 293.5
— 174 —
Revisorernas
uttalande.
Brännolja för |
Brännolja för |
Smörjolja |
|
1942. |
kg |
kg |
kg |
Januari ......... |
........... 3,241 |
3,020 |
79.55 |
Februari......... |
........... 333 |
2,510 |
20.75 |
Mars............. |
........... 326 |
2,540 |
20.5 |
April............. |
........... 845 |
1,700 |
31.15 |
Maj ............. |
........... 3,104 |
1,620 |
89.05 |
Juni............. |
........... 8,605 |
775 |
197.0 |
43,302 |
19,393 |
1,200.7 |
Av nämnda sammanställning framgår sålunda, att icke mindre än 19,393
kg brännolja åtgått för fartygets uppvärmning.
Under tiden den 11 januari—den 19 maj 1942 hade fartyget legat i hamn,
under vilken tid vissa reparationsarbeten pågått ombord, delvis föranledda
av en den 3 maj 1941 inträffad grundstötning. Under ovannämnda tid hade
besättningen, som på grund av nämnda översynsarbeten varit påmönstrad,
bott i land. Någon uppvärmning av fartyget för besättningens skull hade
därför icke behövt förekomma.
Därest i stället för oljeeldning kokseldning ägt rum, skulle, enligt uppgift,
för fartygets uppvärmning under året hava åtgått högst 700 hl. koks. För
jämförelse kan nämnas, att, enligt vad revisorerna inhämtat, den årliga koksförbrukningen
för uppvärmning av lotsverkets tjänstefartyg Göteborg och
Sydostbrotten uppgår till omkring 700 hl. respektive 500 hl.
Revisorerna vilja i detta sammanhang erinra om att på grund av stadgandena
i 4 och 14 §§ kungörelsen den 26 april 1940 (nr 305) angående
reglering av försäljningen och förbrukningen av vissa mineraloljor statens
industrikommissionen fastställt vissa föreskrifter för tilldelning av inköpskort
för fotogen, eldningsolja och motorbrännolja. I dessa föreskrifter har särskilt
framhållits, att på grund av rådande försörj ningsläge beträffande ifrågavarande
mineraloljor en synnerligen ändamålsenlig och sträng hushållning
måste tillämpas vid avgörande av frågan, huruvida tilldelning borde ske. Vid
bestämmande av tilldelnings storlek skulle iakttagas, å ena sidan, att ur samhällets
synpunkt viktiga behov blevo nöjaktigt täckta och, å andra sidan, att
tilldelning icke finge ske för ändamål, som ur allmän försörjningssynpunkl
vore av mindre betydelse.
Revisorerna finna det anmärkningsvärt, att lotsstyrelsen icke tidigare vidtagit
åtgärder för övergång till koksuppvärmning å ifrågavarande fartyg, varigenom
betydande kvantiteter olja skulle kunnat utnyttjas för ur samhällets
synpunkt viktigare behov än nu skett.
175 —
TOLFTE HUVUDTITELN.
Pensionsväsendet.
understöd
inom försvarsväsendet.
§ 36.
Intill budgetåret 1940/41 hava kostnader för pensioner åt militär personal Betalning
på reservstat och i reserven bestritts från anslagen till arméns och marinens a^J*äesra 0^n"
reservstater samt från anslagen till personal i arméns respektive marinens
och flygvapnets reservpersonal.
I av särskilt tillkallade sakkunniga den 6 maj 1940 avlämnad utredning
och förslag rörande uppställningen av riksstatens fjärde huvudtitel m. m.
förordade de sakkunniga, att kostnaderna för reservpersonal av olika kategorier
skulle tagas i beräkning under vederbörande försvarsgrens allmänna
avlöningsanslag. I anslutning härtill föreslogs, att de kostnader för pensioner
åt reservstatspersonalen och reservpersonalen, som hittills bestritts från de
särskilda för dessa personalkategorier uppförda anslagen, skulle utbrytas ur
fjärde huvudtiteln och överflyttas till särskilda anslag under tolfte huvudtiteln.
De sakkunniga åberopade som skäl för detta förslag, att det måste betecknas
som en systematisk inadvertens, att pensionskostnader belastade sådana
anslag under fjärde huvudtiteln, som närmast hade karaktären av avlöningsanslag.
Detta bleve desto mera påtagligt vid ett sammanförande av
samtliga avlöningskostnader under ett för varje försvarsgren gemensamt avlöningsanslag.
Föredragande departementschefen anförde i statsverkspropositionen
till 1941 års riksdag att han — i likhet med vad riksräkenskapsverket
anfört i sitt över de sakkunnigas förslag avgivna yttrande — funne de
sakkunnigas förslag att överflytta kostnaderna för förekommande pensioner
till tolfte huvudtiteln vara ur principiell synpunkt välmotiverat, varför han
tillstyrkte detsamma. Riksdagen godkände Kungl. Majlis förslag härutinnan.
I överensstämmelse med vad ovan anförts finnas från och med budgetåret
1941/42 å riksstaten under tolfte huvudtiteln upptagna dels ett förslagsanslag
till pensionering av militära beställningshavare å reservstat dels ock ett förslagsanslag
till pensionering av personal i förs vars väsendets reserver. Anslagen
utbetalas och disponeras, det förstnämnda av arméförvaltningen och marinförvaltningen
samt det sistnämnda av arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygförvaltningen.
Sedan 1937 års riksdag beslutat örn inordnande av reservstatspersonalen
under 1936 års allmänna familjepensionsreglemente och godkänt en mellan
staten och arméns familjepensionskassa träffad överenskommelse örn sta
-
— 176 —
tens övertagande av nämnda kassas verksamhet, övertog statskontoret från
och med den 1 juli 1937 handläggningen av ärenden rörande reservstatspersonalens
familjepensionering. Såsom framgår av prop. nr 248 (sid. 39—40)
till nämnda års riksdag var frågan om en överflyttning på statskontoret jämväl
av bestyret med reservstatspersonalens tjänstepensionering på grund av
ett förslag i ämnet från arméns fullmäktige föremål för övervägande i detta
sammanhang. Arméförvaltningen uttalade med anledning av nämnda förslag,
att ämbetsverket icke hade något att erinra häremot, därest något dubbelarbete
icke föranleddes av ifrågavarande ärendens överflyttning och en sådan
åtgärd skulle anses lämplig ur synpunkten av pensionsärendenas enhetliga
handläggning. Föredragande departementschefen förklarade sig emellertid
för det dåvarande icke beredd att upptaga frågan om en överflyttning till
statskontoret av vare sig denna personals tjänstepensionering eller pensionering
av personalen i försvarsväsendets reserver.
Å riksstaten för innevarande budgetår finnas vidare under tolfte huvudtiteln
upptagna dels ett förslagsanslag till Vadstena krigsmanshuskassa å
925,000 kronor dels ock ett förslagsanslag till dyrtidstillägg åt pensionerade
båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare
å 700,000 kronor.
Från anslaget till Vadstena krigsmanshuskassa — vilket anslag utbetalas
av arméförvaltningen — bestridas för närvarande samtliga utgifter för de till
Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare utgående förmånerna med
undantag av dyrtidstillägg.
Bestämmelser angående utbetalande av underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
äro meddelade i kungörelsen den 6 oktober 1905 (nr 62) med
däri vidtagna ändringar. Jämlikt nämnda bestämmelser skall krigsman, som
kan vara berättigad att efter erhållet avsked undfå underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa, vid avskedstagandet hos förvaltningen vid det regemente
(motsvarande), han tillhör, uppgiva sin bostad samt den kommun, vari bostaden
är belägen. Sedan han blivit av vederbörande chef till erhållandet av
underhåll anmäld utfärdar arméförvaltningen efter prövning av hans rätt
underhållsbrev, som översändes till regementets förvaltning för att, efter det
underhållstagaren blivit där rudford, honom tillställas. Det åligger varje regementsförvaltning
att föra rulla över underhållstagare. I rullan införas underhållstagarna
kommunvis med fullständiga uppgifter om namn, bostad,
ålder, tjänstegrad och tjänstetid samt underhållsbeloppet. Uppflyttning till
högre underhållsklass antecknas i rullan. Underhåll utbetalas till vederbörande
kvartalsvis under sista månaden av varje kalenderkvartal. Utbetalningen
sker genom vederbörande kassaförvaltnings försorg medelst postgiro.
Kostnaderna för dyrtidstillägg till Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare
bestridas av ovan omförmälda anslag till dyrtidstillägg. Anslaget
utbetalas, i vad detsamma avser Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare,
av arméförvaltningen. Dyrtidstillägg har sedan år 1917 utgått med ett
för varje understödstagare bestämt belopp, som från och med år 1922 utgjort
150 kronor för år.
— 177 —
I detta sammanhang må erinras, att motsvarande förmåner, som tillkomma
pensionerade båtsmän och marinsoldater, utbetalas av statskontoret från anslaget
till pensionering av viss flottans gemenskap samt omförmälda anslag
till dyrtidstillägg.
Enligt § 20 i gällande instruktion för arméförvaltningen skola å civila departementets
kameralbyrå handläggas, bland annat, pensionsärenden samt
ärenden rörande understöd från Vadstena krigsmanshuskassa. Hithörande
ärenden handläggas å ett kameralbyrån tillhörande pensionskontor, som
förestås av en pensionskamrerare i lönegrad A 24.
Vid behandlingen av förslaget angående inrättande av en försvarsväsendets
civilförvaltning framhöll 1941 års militära förvaltningsutredning (SOU
1942: 16, sid. 283), att ärenden angående tillerkännande av understöd från
Vadstena krigsmanshuskassa efter hand komme att nedgå för att slutligen
helt försvinna. I stället komme antalet ärenden rörande pension åt personal
på reservstat och i reserven att avsevärt ökas. Härigenom komme arten av
pensionsärendena att helt förändras. Medan bestyret med Vadstenapensionerna
måhända kunnat anses vara av den natur, att handläggningen huvudsakligen
inneburit en kameral åtgärd, vore övriga pensionsärenden av utpräglat
administrativ art. Sålunda innefattade ärenden rörande pension åt
reservstats- och reservpersonal en direkt prövning av härom meddelade bestämmelser
i reservstats- och reservbefälsförordningarna. Då frågor om denna
personals förmåner i övrigt förutsattes skola hänföras till kansliavdelningen
inom försvarsväsendets civilförvaltning, syntes det ligga närmast till
hands, att även pensionsärendena hänfördes till samma avdelning. Vad nu
anförts gällde i stort sett även örn övriga till det nuvarande pensionskontoret
hänförliga ärenden. Över huvud taget torde det vara att förvänta, att inom
en blivande kansliavdelning — vilken i likhet med civila departementets
kanslibyrå förutsattes skola handlägga remisser angående förslag till nya
och ändrade lagar och författningar även på pensionsväsendets område —
en större förtrogenhet med hithörande förhållanden skulle vara tillfinnandes
än inom en kameralavdelning. I enlighet med det anförda borde de nu
angivna ärendena inom en blivande civilförvaltning hänföras till dess kansliavdelning
och där handläggas å ett till avdelningen knutet pensionskontor.
Såsom chef för pensionskontoret borde, i likhet med vad som nu vore fallet
å civila departementets pensionskontor, avses en pensionskamrerare. Motsvarande
befattningshavare vöre nu placerad i lönegrad A 24. Då pensionskamreraren
skulle föredraga till kontoret hörande ärenden, kunde det ifrågasättas,
örn han icke liksom andra motsvarande befattningshavare borde
placeras i lönegrad A 26, detta så mycket mer som ifrågavarande ärenden
efter hand konnne att erhålla en helt annan och mera kvalificerad karaktär
än hittills. Tillsvidare torde man dock kunna stanna vid en inplacering i
lönegraden A 24. Såsom biträde åt pensionskamreraren borde avses en amanuens
i lönegraden Eo 18. I övrigt erfordrades å pensionskontoret för förande
av liggare och register, upprättande av pensionslistor m. lii. ett kanslibiträde,
lönegrad A 7, samt ett kontorsbiträde, lönegrad A 4.
12—429252. Rev. berättelse allri, statsverket är 1942. I.
— 178 —
Revisorernas
uttalande.
Vissa av
statsverket
från prästerskapets
änkeoch
pupillkassa
övertagna
kassalån.
I sitt över 1941 års militära förvaltningsutrednings betänkande avgivna
utlåtande framhöll statskontoret, att de arbetsuppgifter, som hänförts till det
under kansliavdelningen redovisade pensionskontoret, såsom ett led i de senare
årens centraliseringssträvanden på pensionsväsendets område torde böra
överflyttas till statskontoret för att handläggas på ämbetsverkets pensionsbyrå.
En dylik överflyttning skulle för denna byrå medföra ett behov av
förstärkning av arbetskrafterna, som kunde beräknas uppgå till en amanuens
i lönegraden Eo 18 och ett kanslibiträde i lönegraden A 7.
Riksräkenskapsverket framhöll i sitt utlåtande över berörda betänkande,
att ärenden rörande pensionering av militär personal på reservstat och i reserven
borde, oavsett den framtida utformningen av den civila försvarsförvaltningsverksamheten
i övrigt, överflyttas till statskontoret, vilket ämbetsverk
för närvarande handlade frågor örn pension för övrig militär personal.
Härigenom skulle vinnas en enhetlig handläggning av dessa ärenden, varjämte
en icke obetydlig kostnadsminskning torde kunna åvägabringas.
Såsom av det ovan anförda framgår hava medel för bestridande av kostnader
för pensionering av personal å reservstat och i reserven från att tidigare
hava inräknats i respektive avlöningsanslag under fjärde huvudtiteln
numera anvisats genom särskilda under tolfte huvudtiteln uppförda pensionsanslag.
Ifrågavarande medel utbetalas och disponeras dock alltjämt av
arméförvaltningen respektive marinförvaltningen och flygförvaltningen. De
från Vadstena krigsmanshuskassa utgående understöden jämte dyrtidstilllägg
utbetalas av arméförvaltningen.
Revisorerna anse det vara en naturlig följd av de åtgärder, som statsmakterna
under senare år vidtagit för en centralisering av det statliga pensionsväsendet,
att bestyret med tjänstepensioneringen för reservstatspersonalen
liksom ock den pensionering, som ifrågakommer för reservpersonalen, överflyttas
till statskontoret. Det synes revisorerna även följdriktigt, att samma
anordning vidtages i fråga örn de till Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare
utgående understöden och dyrtidstilläggen, då motsvarande förmåner
inom marinen utbetalas av statskontoret.
Genom den nu föreslagna centraliseringen skulle man enligt revisorernas
mening ernå en enhetlig handläggning av hithörande ärenden samt ett förbilligande
av den för verksamheten erforderliga organisationen.
Den av revisorerna ifrågasatta överflyttningen bör kunna genomföras oberoende
av hur den civila försvarsförvaltningen i framtiden kommer att gestalta
sig.
§ 37.
Reglementet den 17 december 1926 (nr 529) för den av staten numera
övertagna prästerskapets änke- och pupillkassa innehöll i § 41 bestämmelser
om skyldighet för kassans direktion att göra kassans medel räntebärande
samt angav i vilka slag av värdehandlingar medlen skulle redovisas. Enligt
dessa bestämmelser ägde kassan jämväl förvärva fastighet, dock allenast
— 179
i den mån dylikt förvärv prövades oundgängligt för beredande av förvaltningslokal
för kassan. Någon rätt att inköpa fastighet för annat ändamål
än nu sagts förelåg således icke.
Genom ett den 29 december 1933 dagtecknat köpekontrakt förvärvade
kassan samtliga andelar i Bostadsföreningen Vasastaden u. p. a., vilken förening
var ägare av och hade lagfart å fastigheterna nr 26 och 27 i kvarteret
Fanan i Stockholm. Vidare försåldes till kassan genom köpeavtal den 18
september 1934 fastigheterna nr 44—50 i kvarteret Harpan i Oscars församling
i Stockholm för en köpeskilling av 5,050,000 kronor. Kassan överlät
å sin sida till säljaren i sistnämnda fall samtliga andelar i bostadsföreningen
Vasastaden u. p. a. ävensom sin fordran hos föreningen för en köpeskilling,
som beräknats efter ett värde å fastigheterna i kvarteret Fanan av 2,550,000
kronor. Nu nämnda fastighetsköp företogs i kapitalplaceringssyfte.
Beträffande ifrågavarande fastighetsförvärv gjorde revisorerna för granskning
av prästerskapets änke- och pupillkassas förvaltning och räkenskaper
för ecklesiastikåret 1934/35 i deras den 7 september 1935 avgivna berättelse
följande uttalande.
I sin förra revisionsberättelse meddelade revisorerna, att direktionen för
kassans räkning inköpt en fastighet samt att »direktionen därigenom lyckats
erhålla en ränteavkastning, som med hänsyn till det nuvarande ränteläget
måste anses vara fullt tillfredsställande». Revisorerna anse sig också i sin
nu avgivna revisionsberättelse böra något beröra denna sak. Under det ecklesiastikår,
som revisionen avser, har direktionen genom fastighetsbyte förvärvat
en annan och större fastighet än den i förra revisionsberättelsen omnämnda.
Såväl vid det första som det senare förvärvet av fastighet har direktionen
erhållit stöd av de vid stämma åren 1933 och 1934 församlade
fullmäktige. Genom det senaste fastighetsförvärvet kommer kassan att i sin
egen fastighet erhålla en förvaltningslokal till avsevärt lägre kostnad än den
som hittills utgått för förhyrd lokal. Revisorerna hava funnit, att detta senare
fastighetsförvärv ytterligare ökat möjligheten att erhålla en med nuvarande
ränteläge tillfredsställande avkastning å kassans kapital och att därigenom
den minskning av pensionerna, som under alla förhållanden icke
kan helt undgås, så långt möjligt begränsats. Den omtanke, med vilken köpet
förberetts, det sätt, på vilket direktionen under den tid den omhänderhaft
fastighetsförvaltningen, löst denna uppgift och de åtgärder den vidtagit, för
att fastigheten skall giva bästa möjliga avkastning, hava bibringat revisorerna
den uppfattningen, att man härvid sökt skydda sig gentemot de risker,
som varje dylik kapitalplacering dock onekligen i sig innesluter.
Revisionsberättelsen var undertecknad av den av Kungl. Majit förordnade
revisorn ävensom av de utav fullmäktige utsedda revisorerna.
I framställning den 7 december 1934 hemställde fullmäktige för kassan,
att Kungl. Majit måtte stadfästa av fullmäktige beslutad ändring av kassans
reglemente av bland annat den innebörd, att kassan skulle äga befogenhet
att i och för kapitalplacering förvärva även sådan fastighet, som icke vore
erforderlig för beredande av förvaltningslokal. Förslaget avstyrktes av kammarkollegiet
oell statskontoret samt vann icke heller Kungl. Majlis bifall.
I 1935 års revisionsberättelse hava riksdagens revisorer under § 59 omförmält
ovanberörda fastighetsköp och därvid uttalat, att revisorerna icke kun
-
— 180 —
nät undgå att finna det anmärkningsvärt, att kassan utan hänsyn till gällande
föreskrifter ansett sig böra inköpa ifrågavarande fastigheter, vilket
innebure att i det närmaste en fjärdedel av kassans den 30 april 1935 disponibla
kapital placerats i fastigheter. I betraktande av de betydande förmåner,
som nied riksdagens medverkan utginge till kassan och då gällande
reglementsföreskrifter icke syntes hava blivit behörigen iakttagna, kunde
revisorerna icke underlåta att fästa riksdagens uppmärksamhet på de angivna
förhållandena.
Med anledning av detta uttalande yttrade statsutskottet i sitt utlåtande
(nr 141/1936) följande.
Det av revisorerna under denna paragraf påtalade fallet giver uppenbarligen
vid handen, att prästerskapets änke- och pupillkassa vid inköpet av
ifrågavarande fastigheter icke följt de i reglementet för kassan gällande bestämmelserna,
vilket förhållande utskottet måste betrakta som anmärkningsvärt.
Vad direktionen för kassan i sin i ärendet avgivna förklaring till försvar
för sitt handlingssätt anfört, kan utskottet icke finna tillfredsställande.
Att vidare, såsom framhållits, den anmärkta åtgärden godkänts av den av
Kungl. Majit utsedde revisorn, innebär enligt utskottets mening ett eftersättande
av det honom anförtrodda uppdraget.
Vad i detta ärende förekommit, har utskottet ansett vara av den beskaffenhet,
att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen omförmäla.
Sedan kassans direktion i skrivelse den 8 april 1937 hemställt, att Kungl.
Majit måtte medgiva, att kassan trots bestämmelserna i för kassan gällande
reglemente finge tills vidare äga ovan omförmälda fastigheter i kvarteret
Harpan, fann sig Kungl. Majit genom beslut den 3 september 1937 böra,
med avslag å den gjorda framställningen, anbefalla direktionen att vidtaga
åtgärder för försäljning av ifrågavarande fastigheter, varvid det ålåge direktionen
att, därest sådan försäljning icke komme till stånd före utgången
av år 1938, därom göra anmälan till Kungl. Majit.
Till åtlydnad härav inleddes förhandlingar med olika försäkringsbolag,
fastighetsbolag m. fl., vilka förhandlingar slutligen resulterade i att nämnda
fastigheter enligt ett den 30 december 1937 dagtecknat köpeavtal försåldes
till Aktiebolaget Possessor för en köpeskilling av 5,150,000 kronor. Av nämnda
belopp erlades 950,000 kronor kontant, varjämte återstoden, 4,200,000
kronor, av kassan lämnades såsom lån mot säkerhet i inteckningar.
Ifrågavarande lån utgöras enligt köpeavtalet av bottenlån om sammanlagt
3.500.000 kronor mot säkerhet i inteckningar liggande inom a/3 av vid köpeavtalets
ingående gällande taxeringsvärden och sekundärlån på sammanlagt
700.000 kronor mot säkerhet i inteckningar inom 80 procent av förenämnda
taxeringsvärden. Bottenlånen löpa med 3 procent ränta och äro från säljarens
sida bundna i femton år till den 1 januari 1953 med rätt för köparen
att efter tio år, när helst han så önskar, helt eller delsvis uppsäga ett eller
flera eller samtliga lån till betalning tidigast den 1 april 1948. Sekundärlånen
löpa med 3.25 procent ränta och äro från säljarens sida bundna i fern
-
— 181 —
ton år till den 1 januari 1953 med skyldighet för köparen att efter sju år
med början den 31 december 1945 avbetala lånen med 1la årligen.
Jämlikt utfärdade skuldförbindelser äro kapitalbeloppen jämte upplupna
räntor, därest kassans direktion så fordrar, förfallna till betalning utan uppsägning,
om de fastigheter, i vilka inteckningarna gälla, utan direktionens
vetskap och godkännande bliva föremål för mera omfattande förändringar
från låntagarens sida.
Lånens fördelning å de olika fastigheterna, fastigheternas taxeringsvärden
och brandförsäkringsvärden ävensom taxeringsbeloppens storlek i förhållande
till taxeringsvärdena i procent räknat framgå av nedanstående tabell. I * 3
Fastighet |
Taxeringsvärde |
Brand- |
Lånebelopp |
|||
Lånebelopp |
Räntesats |
enligt 1938 års |
försäkrings- |
i % av taxerat |
||
* |
Namn |
nr |
fast.-taxering |
värde |
värde |
|
A. 533,000 |
3 |
Harpan |
44 |
720,000 |
600,000 |
88 |
B. 109,000 |
3.25 |
(800,000) |
(79) |
|||
A. 685,000 |
3 |
d:o |
45 |
960,000 |
900,000 |
85 |
B. 135,000 |
3.25 |
(1,030,000) |
(80) |
|||
A. 615,000 |
3 |
clio |
46 |
860,000 |
820,000 |
86 |
B 125,000 |
3.25 |
(925,000) |
(80) |
|||
A. 362,000 |
3 |
dio |
47 |
480,600 |
420,000 |
91 |
B. 73,000 |
3.25 |
(545,000) |
(80) |
|||
A. 395,000 |
3 |
d:o |
48 |
530,000 |
440,000 |
90 |
B. 8o,000 |
3.25 |
(595,000) |
(80) |
|||
A. 665,000 |
3 |
d:o |
49 |
880,000 |
850,000 |
91 |
B. 135,000 |
3.25 |
(1,000,000) |
(80) |
|||
A. 245,000 |
3 |
d:o |
50 |
350,000 |
320,000 |
84 |
B. 50,000 |
3.25 |
(370,000) |
(80) |
Anm. 1. A = bottenlån. B = sekundärlån.
Anm. 2. Inom parentes angivna siffror avse taxeringsvärdena år 1937, då lånen utlämnades,
samt lånebeloppens storlek i % av dessa taxeringsvärden.
I sin den 12 mars 1938 avgivna revisionsberättelse anförde revisorerna för
granskning av prästerskapets änke- och pupillkassas förvaltning och räkenskaper
för år 1937 beträffande ifrågavarande fastighetsförsäljning följande.
I förra revisionsberättelsen meddelade revisorerna, att Kungl. Majit icke
fastställt den av fullmäktige beslutade ändringen i kassans reglementes 41 §,
3 mom. av den innebörd, att kassan under närmare angivna förutsättningar
skulle äga befogenhet att förvärva faslighet i och för placering av kassans
kapital, och uttalade revisorerna tillika den förhoppningen, att direktionen
med anledning härav skulle vidtaga erforderliga åtgärder för en lämplig
avveckling av fastighetsinnehavet. Sedan direktionen i underdånighet anhållit
hos Kungl. Majit örn tillstånd att få behålla den av kassan förvärvade
fastigheten, men denna anhållan av Kungl. Majit icke bifallits, vidtog också
direktionen alla mått och steg för att å fördelaktigaste sätt söka avyttra
fastigheten, vilket också skedde med sådan framgång, att fastigheten icke
blott utan förlust för kassan försåldes utan till och med gav en vinst å
222,350 kronor.
Då direktionen med nit och skicklighet tillvaratagit änke- och pupillkas -
— 182 —
sans intressen och därmed även änkors och pupillers bästa och då direktionens
protokoll och kassans räkenskaper icke givit revisorerna anledning till
anmärkning mot kassans förvaltning, få revisorerna tillstyrka, att fullmäktige
bevilja direktionen full ansvarsfrihet för kassans förvaltning under räkenskapsåret
1 januari—31 december 1937.
Efter beslut av 1941 års riksdag och samma års kyrkomöte genomfördes
en nyreglering av det prästerliga familjepensionsväsendet. Nämnda beslut
innebar främst, att staten från och med den 1 januari 1942 skulle övertaga
prästerskapets änke- och pupillkassas rörelse, dess skulder och egna tillgångar
samt därmed ikläda sig ansvaret för samtliga kassans förpliktelser
och för ifrågavarande prästerliga familjepensionering över huvud tagel. I
den till grund för övertagandet liggande överenskommelsen stadgas under
punkt 1 följande.
Staten övertager kassans alla rättigheter och förpliktelser jämlikt kassareglementet
eller på annan grund.
1 samband härmed förbinder sig staten att svara för alla rättsanspråk, som
i anledning av denna överenskommelse eller eljest på grund av kassans överlåtelse
till staten må kunna riktas mot kassans fullmäktige eller direktion
eller någon kassans tjänsteman, ävensom för alla kostnader, som kunna uppstå
för fullmäktig, direktionsledamot eller någon kassans tjänsteman på
grund av sådana anspråk eller anspråk, vilka eljest avse kassans förpliktelser.
De kassalån, som genom statens övertagande av prästerskapets änke- och
pupillkassa tillförts statsverket, hava lagts under statskontorets förvaltning.
Utöver de i förestående tablå angivna lånen har staten i samband med
nämnda övertagande tillförts jämväl vissa lån mot inteckningar i fastigheterna
nr 26 och 27 i kvarteret Fanan i Stockholm enligt nedanstående fördelning.
Lånebelopp |
Fastighet |
Taxeringsvärde |
Brand- |
Lånebelopp |
||
Räntesats |
enligt 1938 års |
försäkrings- |
i % av taxerat |
|||
% |
Namn |
nr |
taxering |
värde |
värde |
|
800,000 200,000 |
3.75 |
/Fanan |
26 |
1,200,000 |
1,060,000 |
92 |
100,000 |
I |
(1,300,000) |
(85) |
|||
800,000 |
3.75 |
| |
||||
200,000 |
D:o |
27 |
1,300,000 |
1,140,000 |
85 |
|
lOOjOllO |
1 |
(1,400,000) |
(79) |
Anm. Inom parentes angivna siffror avse taxeringsvärdena år 1937 samt lånebeloppens storlek
i % av dessa taxeringsvärden.
Lånen äro bundna till den 15 februari 1947. Jämlikt de skuldförbindelser
som avse lånen å 800,000 kronor och 200,000 kronor äro dessa kapitalbelopp
jämte upplupna räntor, därest kassans direktion så fordrar, förfallna
till betalning utan uppsägning, om de fastigheter, i vilka inteckningarna
gälla, utan direktionens vetskap och godkännande bliva föremål för mera
omfattande förändringar eller direktionen finner, att de för förbindelserna
ställda säkerheterna icke längre äro betryggande. Beträffande lånen å 100,000
— 183 —
kronor gälla motsvarande villkor, dock saknas sistnämnda klausul, att lånen
skola vara förfallna, om direktionen finner, att de ställda säkerheterna icke
längre äro betryggande.
1 enlighet med av statskontoret tillämpade bedömningsgrunder hava inteckningssäkerheterna
för samtliga i förevarande redogörelse omförmälda
kassalån betecknats såsom otillfredsställande på grund av lånens höga placering
i förhållande till respektive fastighets taxeringsvärde.
1 detta sammanhang må beträffande de principer, som tillämpas av vissa
statliga myndigheter vid placering av statsverkets medel framhållas följande.
Statskontoret utlämnar i regel lån endast mot inteckning i fastighet inom
Stockholms centrala område. Lån lämnas icke mot inteckning, som ligger
över cirka 60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Lånen äro bundna i
högst tio år och löpa med en ränta av för närvarande 3.6 procent. Uppsägningstiden
är satt till sex månader. Nedsättes fastighets taxeringsvärde under
det vid tidpunkten för lånets utlämnande åsätta, så att statskontorets
säkerhet därigenom förringas, äger ämbetsverket förklara lånet omedelbart
förfallet till betalning.
Beträffande postsparbankens medelsplacering gäller, att lån må utlämnas
mot bland annat säkerhet av inteckning i sådan fast egendom inom riket,
som med hänsyn till läge, ytinnehåll, brandförsäkring och avkastning prövas
innebära fullgod säkerhet, dock icke till högre belopp än att inteckningen
ligger inom två tredjedelar av taxeringsvärdet. Lån utlämnas dock i
regel icke mot inteckning, som ligger över 60 procent av taxeringsvärdet,
och kunna antingen uppsägas efter sex månader eller bindas i högst tio år.
Räntesatsen är för närvarande i fråga örn uppsägningslån 3.5 procent och
beträffande bundna lån 3.6 procent.
I fråga om placeringen av medel från den under pensionsstyrelsens förvaltning
ställda folkpensioneringsfonden och från vissa andra av pensionsstyrelsen
förvaltade fonder är föreskrivet, att den del av dessa medel, som
ej erfordras för bestridande av fondernas utgifter skall redovisas i bland
annat skuldförbindelser, för vilka fonderna äga säkerhet genom inteckning
i fast egendom inom 50 procent av senast fastställt taxeringsvärde eller inom
60 procent av sådant värde, som efter särskild värdering fastställes av fullmäktige
för folkpensioneringsfonden. Räntan å inteckningslån är för närvarande
omkring 3.6 procent och lånen äro bundna i högst tio år. Lån placeras
numera företrädesvis i fastigheter, som avse sådana allmännyttiga
företag, vilka äro ägnade att i folkpensioneringens intresse befordra folkhälsan.
Slutligen bör framhållas, att prästerskapets änke- och pupillkassa tillhöriga
medel jämlikt bestämmelserna i förenämnda reglemente den 17 december
1926 (nr 529) skulle redovisas, bland annat i skuldförbindelser mot säkerhet
av inteckning i fast egendom inom hälften av senast fastställda taxeringsvärde
-— dock skulle åbyggnad å egendom, för att inteckning i egendomen
finge godkännas såsom säkerhet, vara till betryggande belopp brandförsäkrad
i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandför
-
184 —
Revisorernas
uttalande.
säkringsbolag inom riket — ävensom i sådana nyss angivna slag av skuldförbindelser,
för vilka inteckningssäkerheten läge inom två tredjedelar av
taxeringsvärdet, allt under förutsättning att verkställande direktören och
minst tre av direktionens övriga ledamöter voro ense örn beslutet.
Omständigheterna i det föreliggande fallet finna revisorerna synnerligen
märkliga.
Av den lämnade redogörelsen framgår sålunda, att direktionen för prästerskapets
änke- och pupillkassa vid placering av medel ansett sig kunna såsom
säkerhet godtaga inteckning i fastighet liggande betydligt över den högsta
procent av taxeringsvärdet, som i det för kassan gällande reglementet för
dylika fall föreskrivits och som tillämpas av statens penningplacerande myndigheter.
Det torde icke vara uteslutet, att genom änke- och pupillkassans
älgöranden i denna sak förluster kunna komma att tillskyndas statsverket.
Revisorerna hava ansett sig icke kunna underlåta att bringa vad sålunda
förekommit till riksdagens kännedom.
— 185 —
Affärsdrivande verken.
§ 38.
Revisorerna, som avlagt besök vid statens järnvägars kontrollkontor i
Tomteboda, hava ansett det vara av intresse att närmare undersöka vissa
förhållanden, som äga samband med därstädes utbetalade övertidsersättningar.
Här må i korthet erinras örn de regler i avseende på övertidsersättning
och fastställd arbetstid, som gälla för statsförvaltningen i allmänhet.
Enligt 26 § i civila avlöningsreglementet må, där tjänstgöring utöver fastställd
arbetstid undantagsvis måste äga rum, för dylik tjänstgöring å befattning
tillhörande någon av lönegraderna A 1—18 kunna utbetalas övertidsersättning.
Såsom allmänt villkor för utbetalande av övertidsersättning gäller,
att överordnad i varje särskilt fall beordrat eller godkänt arbetets utförande
å tid utöver fastställd arbetstid samt att mot övertidsarbetet svarande
ledighet icke lämpligen kan beredas. Med fastställd arbetstid förstås
den av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet för befattningen eller visst
slag av tjänstgöring bestämda tjänstgöringstiden. Enligt 20, 38 och 45 §§
civila icke-ordinariereglementet skall, därest icke vederbörande myndighet
annorlunda beslutar, enahanda bestämmelser gälla för icke-ordinarie tjänstemän
inom motsvarande lönegrader.
I 6 § 2 stycket tilläggsbestämmelserna till avlöningsreglementet stadgas
vidare, att om för tjänsteman gällande tjänstgöringslista eller jämförlig
handling icke upptager hela det antal timmar, som motsvarar den för beskaffenheten
av hans tjänstgöring fastställda arbetstiden, vederbörande är
skyldig att, i den mån så finnes påkallat, fullgöra felande antal timmar,
utan att detta skall betraktas såsom övertid.
Vad sålunda sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om tjänsteman,
som under viss tid årligen medgives avkortning i den för honom eljest
gällande arbetstiden, utan att detta uppväges genom förlängning av arbetstiden
under annan del av året.
Beträffande de centrala ämbetsverken är i allmänhet i gällande instruktioner
och arbetsordningar föreskrivet, att arbetstiden å tjänsterummet för
ordinarie befattningshavare skall utgöra 42 timmar i veckan eller, där vecka
innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar
minskat antal timmar. Om och i den mån omständigheterna det tillåta
Övertidsersättning
vid statens
järnvägars
kontrollkontor.
— 186
ina för högst tre månader under tiden juni—september medgivas, att arbetstiden
inskränkes med högst 9 timmar i veckan, varvid arbetstiden å lördagar
må begränsas till 3 V2 timmar. Under 1940 och 1941 har emellertid
Kungl. Majit förordnat om begränsning av denna befogenhet för myndigheterna
att under sommarmånaderna inskränka arbetstiden. Genom kungörelsen
den 31 maj 1940 (nr 397) har sålunda föreskrivits, att dylik inskränkning
finge under 1940 omfatta högst 3 timmar i veckan och genom kungörelsen
den 23 maj 1941 (nr 300) har stadgats, att under 1941 inskränkningen
finge omfatta under en tid av högst en månad intill 9 timmar i veckan och
under en tid av högst två månader intill 3 timmar i veckan.
Enligt gällande arbetsordning för järnvägsstyrelsen har kontrollkontoret i
Tomteboda följande arbetsuppgifter:
1) kontroll av uppbörden för trafik och telegrambefordran (dels genom
granskning av de till denna uppbörd hörande redovisningshandlingar, dels
ock genom nödiga inventeringar eller undersökningar å stationerna);
2) månatlig trafikrapport för intagande i publikationen »Statens järnvägars
månadsstatistik för tjänstebruk»;
3) uträkning av varje i samtrafiken deltagande transportförvaltnings
andel i den gemensamma fraktinkomsten för sändningar av åkdon m. m.,
levande djur och gods;
4) upprättande av redovisningar samt avräkningar över den gemensamma
trafiken (de senare omfattande jämväl ersättning för det ömsesidiga begagnandet
av främmande banors vagnar) ävensom av balansräkning;
5) utställande av räkningar å militär-, post- och fångtransporter m. m.;
6) utställande av räkningar å ersättning för avsättning till förnyelsefond
för postvagnar samt å räntegottgörelse för det i postvagnar bundna statsbanekapitalet;
7)
upprättande av uppgifter å de felräkningspenningar, som tillkomma
stationerna för trafik- och telegraminkomster samt efterkravsbelopp;
8) uträkning och debitering av vederbörande enskilda transportförvaltningars
andelar i kostnaderna för kontroll av person- och godssamtrafiken
ävensom, efter uppgift från inrikes taxebyrån, debitering av kostnaderna
för utarbetandet av samtrafikstariffer.
Kontoret förestås av en Överkontrollör. Direkt under honom sortera 1)
kansli, 2) resekontrollen, 3) den s. k. efterkravsexpeditionen och 4) städningspersonalen.
I övrigt är kontoret uppdelat på tre större avdelningar, var
och en under en förste kontrollör som föreståndare, nämligen en avdelning
för inländsk persontrafik, en för inländsk godstrafik och en för utländsk
person- och godstrafik. Var och en av dessa avdelningar är i sin tur uppdelad
i underavdelningar med byråassistenter eller förste bokhållare som föreståndare.
Kontorets arbetsuppgifter äro, enligt vad revisorerna inhämtat, för
närvarande påverkade av den mycket starkt ökade trafiken å järnvägarna,
i synnerhet militärtrafiken. Å andra sidan är den utländska trafiken mindre
än under normala tider.
— 187 —
Vid granskning av järnvägsstyrelsens räkenskaper hava revisorerna konstaterat,
att övertidsarbete i stor utsträckning förekommit å kontrollkontoret.
Sammanlagda antalet övertidstimmar har sålunda under 1939 uppgått
till 13,988, under 1940 till 56,250 och under 1941 till 60,426. Den sammanlagt
utbetalade övertidsersättningen har under 1939 uppgått till i runt tal
26,900 kronor, under 1940 till i runt tal 105,900 kronor och under 1941 till
i runt tal 112,000 kronor.
Antalet befattningshavare vid kontorets olika avdelningar i genomsnitt
under åren 1939, 1940 och 1941 samt de under samma år utbetalade övertidsersättningarnas
fördelning på de olika avdelningarna framgå av nedanstående
tablå. Härvid må erinras, att i det för en viss avdelning redovisade
övertidsarbetet även kan hava deltagit personal, som icke tillhört denna avdelning.
lii i Jf?
År 1939 |
År 1940 |
År 1941 |
||||
Antalet |
Antalet |
Antalet |
||||
befatt- |
Utbetald |
befatt- |
Utbetald |
befatt- |
Utbetald |
|
ningsha- |
övertids- |
ningsha- |
övertids- |
ningsha- |
övertids- |
|
vare i |
ersätt- |
vare i |
ersätt- |
vare i |
ersätt- |
|
genom- |
ning |
genom- |
ning |
genom- |
ning |
|
snitt |
snitt |
snitt |
||||
Överkontrollörens kansli....... |
5 |
5 |
_ |
5 |
_ |
|
9 |
— |
9 |
— |
10 |
— |
|
8 |
_ |
8 |
— |
9 |
— |
|
Avdelningen för inländsk person- |
||||||
trafik: |
||||||
Statens järnvägars stationer---- |
39 |
2,525: 68 |
34 |
12,616: 62 |
41 |
18,066:56 |
Militär- och resgodstrafik m. m. |
17 |
2.689:30 |
44 |
50,431: 71 |
43 |
51,491: 87 |
Enskilda järnvägars stationer... |
28 |
3,577: 35 |
29 |
9,894: 04 |
27 |
9,995: 27 |
Avdelningen för inländsk gods- |
||||||
trafik: |
||||||
Expeditionen.................. |
24 |
525: — |
24 |
3,224: 30 |
23 |
2,250: 43 |
Statens järnvägars lokaltrafik .. |
13 |
— |
19 |
3,659: 57 |
19 |
2,886: 90 5,980: 53 |
26 |
2,541: — |
25 |
4.276: 89 |
25 |
||
vagnslastgods................ |
23 |
2,129:10 |
24 |
6,549: 90 |
23 |
4,700: 80 |
styckegods statens järnvägar.. > enskilda järnvägar |
23 44 |
2,729: 32 |
25 30 |
4,705: 31 |
24 29 |
5,666. 21 |
handräckningspersonal....... |
17 |
— |
18 |
~ |
18 |
|
Avdelningen för utländsk person- |
||||||
och godstrafik: |
||||||
Persontrafik .................. |
31 |
5,211:80 |
29 |
31:50 |
26 |
167:20 |
Godstrafik med kontinenten.... |
14 |
— |
14 |
606: 50 |
13 |
— |
> > de nordiska län- |
15 |
12:30 |
14 |
249: — |
14 |
— |
33G |
26,936: 85 |
351 |
105,939: 69 |
349 |
112,012:02 |
Såsom av tablån framgår har övervägande delen av övertidsarbetet förekommit
å avdelningen för inländsk persontrafik och särskilt där å under
-
— 188
avdelningen för militärtrafik m. m. Genom beslut den 27 november 1940
har Kungl. Maj:t bemyndigat järnvägsstyrelsen att tillämpa medelprisberäkning
för militära tjänsteresor i statens järnvägars egen trafik. Denna
åtgärd har tillämpats på transporterna från och med oktober 1940 och
delvis tidigare. Antalet dagsverken, som härigenom inbesparats vid kontrollkontoret
har uppskattats till omkring 175 i genomsnitt per månad.
Vid sin granskning hava revisorerna vidare uppmärksammat, att å avdelningen
för inländsk persontrafik i stor utsträckning utbetalats ersättning
för övertidsarbete, som utförts under de sommarmånader, då reducerad arbetstid
varit gällande för kontoret. Revisorerna hava särskilt lagt märke till
att av sådant övertidsarbete under 1940 tillsammans 86 timmar och under
1941 tillsammans 987 timmar icke hava upptagits å övertidslistorna för sommarmånaderna
utan i stället påförts höstmånadernas övertidslistor. Anledningen
härtill har enligt vad som uppgivits varit, att för nämnda övertidsarbete,
som legat inom den normala arbetstiden, gottgörelse icke kunnat
utgå enligt gällande bestämmelser för övertidsersättningar. På avdelningarna
för inländsk godstrafik samt för utländsk person- och godstrafik har
däremot övertidsarbete under sommarmånaderna förekommit endast i mycket
liten utsträckning och har där icke tillgodoräknats personalen under
de andra månaderna.
Revisorernas Det torde vara av intresse, att i detta sammanhang erinra örn vad redan
uttalande, kommunikationsverkens lönekommitté i sitt den 20 februari 1919 avgivna
betänkande angående gemensamt lönesystem samt lönereglering för kommunikationsverken,
bland annat, anfört vid behandlingen av frågan örn
övertidsersättning, nämligen:
»Kommittén har likväl icke kunnat värja sig för känslan, att på vissa
håll, särskilt inom några av järnvägsstyrelsens kontor, övertidsarbete förekommer
i långt större utsträckning än tillbörligt, och kommittén vill kraftigt
framhålla, att åtgärder böra vidtagas i syfte att stävja sådant.»
Revisorerna finna för sin del helt naturligt, att övertidsarbete i viss omfattning
måste förekomma vid kontrollkontoret, särskilt med hänsyn till
den under nu rådande krisförhållanden starkt ökade arbetsbelastningen.
Revisorerna äro likväl förvissade om att övertidsarbetet å kontoret genom
ett effektivare utnyttjande av personalen kunnat i betydlig mån begränsas.
Enligt gällande bestämmelser må nämligen arbetstiden under sommarmånaderna
inskränkas endast om och i den mån omständigheterna det tillåta.
Vidare synes personal hava kunnat överflyttas från avdelningar, där övertidsarbete
icke eller endast i ringa grad förekommit, till de mera arbetstyngda
avdelningarna.
Enligt revisorernas mening bör övervägas, huruvida icke en omläggning
eller förenkling av arbetsmetoderna skulle kunna ske, såsom t. ex. ytterligare
förenklat avräkningsförfarande beträffande militärbiljetterna.
Vad slutligen beträffar utbetalandet av övertidsersättning under sommar -
— 189 —
månaderna, då reducerad arbetstid förekommit, vilja revisorerna framhålla,
att detta förfaringssätt står i strid med gällande avlöningsförfattningar. Den
omständigheten att viss inskränkning i den dagliga arbetstiden medgivits
under sommarmånaderna är givetvis icke av beskaffenhet att medföra rätt
till övertidsersättning för tid, som faller utanför den reducerade arbetstiden
men inom den normalt gällande arbetstiden.
— 190
Statsverkets inkoms
§ 39.
I enlighet med gällande instruktion § 16 få revisorerna för budgetåret 1941/42 av “
för ifrågav
Inkomsterna I
Beräknat för budgetåret 1941/42
Å riksstaten |
Å tilläggsstaten |
Summa |
Inkomster |
|
Egentliga statsinkomster............. Inkomster av statens kapitalfonder... |
1,834,048,100: -245,963,800: — |
26,01*0,000: -2,500,000: — |
1,860,048,100: — |
1,964,449,222:95 |
Summa |
2,080,011,900: — |
28,500,000: — |
2,108,511,900: — |
2,291,397,281:83 |
Utgifternanå
Anvisat för budgetåret 1941/42 |
Reservation |
|||||
Å riksstaten |
Å tilläggs-stat I |
Å tilläggs-stat II |
Summa |
Utgifter |
||
Egentliga stats-utgifter ...... Utgifter för sta- |
1,904,876,400: — |
111,659,200:- |
1,995,231,500: — |
4,011,767,100: - |
571,391,097:37 |
4,007,202,620:09 |
tens kapital-fonder ...... |
261,627,800: — |
15,748,500: — |
25,166,100: - |
302,542,400: — |
100,391,838:18 |
263,510,175:12 |
Summa |
2,166,504,200: — |
127,407,700: - |
2,020,397,600: — |
4,314,309,500: — |
671,782,935:55 |
4,270,712,795:21 |
Utfallet av
I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp
Riksstaten Tilläggsstaten Summa
Redovisade
belopp
Inkomster ........................
Reservation från föregående budgetår
............................
Underskott att avföras å statens budgetutjämningsfond
................
I Summa
2,080,011,900:— 28,500,000:— 2,108,511,900: —
86,492,300: —
1,166,504,200: -
2,119,305,300:
2,147,805,300:
2,205,797,600: -4,314,309,500: -
2,267,633,429: 71
671,782,935:55
2,031,012,435: 20
4,973,428,800: 46
— 191 —
utgifter.
oljande tablåer, grundade på den av riksräkenskapsverket upprättade budgetredovisningen
udgetår.
ten.
Brist
Merinkomst
Utgifter
22,481,154:04
1,282,698:08
28,763,852:12
Nettoinkomst
1,941,968,068:91
325,665,360:80
2,267,633,429: 71
som ersättes av
budgetutjämningsfonden
73,
999,498: 53
1,798,719: 09
75,798,217: 62
som regleras
över specialbudget
-
2,281,065: 25
2,281,065: 25
som tillföres
budgetutjämningsfonden
149,
71-0,010: 36
79,000,279: 89
228,780,200: 25
som regleras
över specialbudget
8,
420,522:33
8,420,522:33
en.
Reservation |
Merutgift |
Besparing |
|||
Inkomster |
Nettoutgift |
till följande |
som ersättes av |
som regleras |
|
666,847,656:44 |
3,340,354,963: 65 |
1,232,186,956: 07 |
122,040,776:06 |
6,693,963:67 |
554,506:59 |
41,732:29 |
263,468,442:83 |
137,418,437: 91 |
38,435:99 |
6,693,963: 67 |
554,506:59 |
I
udgeten.
I riksstat och tilläggsstat upptagna belopp
Riksstaten Tilläggsstaten Summa
Redovisade
belopp
Utgifter............................ 2,166,504,200: —
Reservation till nästföljande budgetår —
2,147,805,300: -
4,314,309,500: — 3,603,823,406: 48
— 1,369,605,393:98
Summa 2,166,504,200: —
2,147,805,300: -
4,314,309,500: — 4,973,428,800: 46
— 192 —
Vissa uppgifter
angående
statens
tillgångar
och skulder.
§ 40.
I likhet med föregående år hava revisorerna låtit upprätta följande sammanställning
av statens tillgångar och skulder. Denna sammanställning är
beträffande statsverket grundad på det tryckta utdraget ur rikshuvudboken
för budgetåret 1941/42 samt vad angår riksbanken på den tryckta översikten
utvisande Sveriges riksbanks tillgångar och skulder den 30 juni 1942.
Statsverket:
Skulder:
Diverse medel .................. 3,066,806,695:49
Myndigheters skulder till andra
myndigheter..................
övriga skulder ................
Tillgångar:
Fast egendom ..................
Rullande järnvägsmateriel och fartyg
m. m.....................
Inventarier och förråd ..........
Aktier ........................
Riksbankens kapital ............
Utlånta medel ..................
Förskott ......................
Myndigheters fordringar hos andra
myndigheter..................
Övriga fordringar ..............
Kontant behållning och i bank innestående
medel..............
Säger statsverkets skulder
Riksbankens tillgångar och skulder den
Tillgångar:
Guldbehållning ................
Skiljemynt ....................
Checkar och växlar m. m. betalbara
vid anfordran, samt utländska
bankers sedlar............
Svenska statspapper, svenska obligationer,
inrikesväxlar, utestående
lån och krediter i checkräkning. .
3,767,113,387:80
8,018,406,766: 15 14,852,326,849:44
3,954,217,717:36
424,131,866:08
165,126,970: 58
257,874,650:80
100,000,000: —
2,969,942,008: 39
1,044,999,402:47
3,767,113,387:80
562,198,080: 09
361,500,978: 30 13,607,105,061:87
utöver tillgångar 1,245,221,787: 57.
30 juni 1942:
680,534,851: 05
184,097: 28
27,700,919: 29
876,874,177: 74
- 193
Utländska statspapper, utrikes växlar
och nettofordringar hos utländsk
bank eller bankir ......
Hos riksgäldskontoret innestående
Utestående avbetalningslån ......
På indrivning beroende fordringar
Andra räkningar ..............
542,965,049:07
6,767,843:18
45,335,198: —
16,657: 55
979,965,741: 44 3,160,344,534: 60
Skulder:
Utelöpande sedlar ..............
Utelöpande postremissväxlar
Innestående å checkräkning......
Innestående å andra räkningar.. ..
1,705,292,508: 92
3,575,025: 22
924,245,332:47
399,418,331: 52 3,032,531,198:13
Säger riksbankens tillgångar utöver skulder 127,813,336:47
Avgår riksbankens kapital, vilket redovisats bland statsverkets
tillgångar .:.................................. 100,000,000: —
Återstår kronor 27,813,336: 47.
Statsverkets och riksbankens skulder utöver tillgångar.. 1,217,408,451:10.
Föregående budgetår överstego statsverkets tillgångar skulderna med 69.35
miljoner kronor. Under det gångna budgetåret har statsverkets förmögenhetsställning
försämrats, så att skulderna kommit att överstiga tillgångarna med
1,245.22 miljoner kronor. Försämringen av förmögenhetsställningen har, i enlighet
med vad förut nämnts sålunda uppgått till 1,314.57 miljoner kronor.
Detta belopp framkommer såsom ett resultat av skillnaden mellan ökningen
av bristen å statsregleringsfonden 1,314.68 miljoner kronor och ökningen av
den totala behållningen av statens kapitalfonder 0.11 miljoner kronor. Vid
budgetårets början uppgick bristen å förstnämnda fond till 1,593.16 miljoner
kronor men vid budgetårets slut har bristen ökats till 2,907.84 miljoner kronor.
Den ökade brist, som redovisats inom statsregleringsfonden, motsvaras av
skillnaden mellan å ena sidan statsregleringens underskott 2,034.01 miljoner
kronor, vilket underskott debiterats budgetutjämningsfonden, samt ökningen
av kvarstående reservationer å anslag under driftbudgeten, 697.82 miljoner
kronor tillika med ökningen av utestående debiterade riksstatsmedel (restantier)
21.51 miljoner kronor.
Statsregleringsfonden upptager bland skulderna en skuld till riksgäldsfonden
av 3,100 miljoner kronor, utgörande från riksgäldskontoret lämnad kassaförstärkning.
Vid budgetårets början uppgick motsvarande skuld till 1,800
miljoner kronor. Under budgetåret har alltså riksgäldskontoret lämnat en
kassaförstärkning av 1,300 miljoner kronor.
Såsom förut nämnts uppgick ökningen av den totala behållningen av statens
kapitalfonder till 0.11 miljoner kronor. Härutöver har emellertid sist
13—429252.
Rev. berättelse ang. statsverket dr 1942. I.
— 194 —
nämnda fonder ökats med ytterligare (netto) 404.40 miljoner kronor. Denna
ökning motsvaras dock av en ökad upplåning, vilken ökat kapitalskulden å
riksgäldsfonden med enahanda belopp. Sistnämnda belopp tillsammans med
förut relaterade, av riksgäldskontoret under budgetåret lämnade kassaförstärkning
1,300 miljoner kronor, kan sägas utgöra riksgäldskontorets bidrag
till finansieringen av riksstatens utgifter under det gångna budgetåret.
L. A. BJÖRKLUND.
NILS HOLMSTRÖM.
P. GRANATH.
CARL ERIKSSON.
C. P. WAHLMARK. OSCAR CARLSTRÖM.
O. W. LÖVGREN.
TH. GARDELL.
PER ANDERSSON.
EMIL ANDERSSON. V.
GUNNAR PERSSON.
K. E. JOHANSON.
/
V. Arvidsson.
RIKSDAGENS REVISORERS
B E RÄTTE LSE
OM DEN AR 1942 AV DEM VERKSTÄLLDA GRANSKNING
AV
STÅTSVERKETS
JÄMTE DÄRTILL HÖRANDE FONDERS TILLSTÅND,
STYRELSE OCH FÖRVALTNING
FÖR TIDEN 1 JULI 1941-30 JUNI 1942
DEL II
FÖRKLARINGAR
STOCKHOLM 1943
ISAAC MANGUS liOKTHYCKEHI-AKTIEBOI.AG
437321
— in —
Innehållsförteckning.
Sid.
Andra huvudtiteln.
Justitiedepartementet.
Begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden............ 1
Fjärde huvudtiteln.
Försvarsdepartementet.
Värnpliktigas inkallelser till beredskapstjänstgöring.............. 7
Krigspermission för skördearbete.............................. 11
Rätt för viss försvarsväsendet tillhörande personal att från kronans
förråd utbekomma proviantartiklar.................... 12
Rätt för viss försvarsväsendet tillhörande personal att från kronans
matinrättningar utbekomma portion.................... 16
Terminslön till fast anställd personal under krigspermission och
viss tjänstledighet.........................................''• 21
Handläggningen av visst ärende vid arméförvaltningens intendenturdepartement.
........................................... 21
Femte huvudtiteln.
Socialdepartementet.
Försvarsassistenternas verksamhet ............................ 30
Kostnader för bevakning av hamnar.......................... 31
Kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen .............. 39
Sjätte huvudtiteln.
Kommunikationsdepartementet.
Iakttagelser rörande intagande av enskilda vägar till allmänt underhåll
beträffande vinterväghållningen...................... 41
Vissa iakttagelser rörande tjänstebrevsrätten.................... 44
Sjunde huvudtiteln.
Finansdepartementet.
Särskild lönedomstol ........................................ 45
Viss fråga rörande statskontorets medelsförvaltning ............ 59
Tullbehandling av spritdrycker och viner vid införsel genom Vin
och
spritcentralen.......................................... 60
Mynt- och justeringsverkets försäljningar av silver ............ 102
Åttonde huvudtiteln.
Ecklesiastikdepartementet.
Försäkring för olycksfall i arbete av lärare vid folkskoleväsendet 70
— IV —
Sid.
Nionde huvudtiteln.
Jordbruksdepartementet.
Klassificering av kött ........................................ 73
Statens sekundärlånefond för jordbrukare .................... 75
Jordbruksekonomisk undersökning............................ 80
Svenska smörprovningarna .................................. 84
Forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens
område .................................................. 90
Tionde huvudtiteln.
Handelsdepartementet.
Uppvärmning av nya lotsfartyget Gävle........................ 94
Tolfte huvudtiteln.
Pensionsväsendet.
Vissa av statsverket från prästerskapets änke- och pupillkassa
övertagna kassalån ........................................ 98
Af färsdrivande verken.
övertidsersättning vid statens järnvägars kontrollkontor...... 99
— 1
§ 1 av riksdagens revisorers uttalande har av justitiedepartementet ej utsänts
på remiss.
Arméförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 4, § 2.
Till Konungen.
Genom beslut den 23 december 1942 har Kungl. Majit anbefallt arméförvaltningen
att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av vad riksdagens
revisorer i sin berättelse för budgetåret 1941/42 under § 2 anfört i fråga örn
begränsning av krigsrättsförfarandet i vissa ärenden.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket i underdånighet anföra följande.
De spörsmål, som behandlas i förevarande avsnitt av statsrevisorernas berättelse,
ävensom andra med krigsrättsförfarandet sammanhängande frågor,
hava redan blivit föremål för uppmärksamhet från arméförvaltningens sida.
Härutinnan erinrar ämbetsverket till en början om civila departementets
underdåniga skrivelse den 6 oktober 1942 angående gäldande av kostnader
för inställelse vid krigsrätt, vari departementet påtalat de enligt departementets
uppfattning delvis oklara bestämmelserna i ämnet ävensom i stora drag
redogjort för den växlande och oenhetliga praxis, som vore rådande inom
ifrågavarande område.
Vidare har från olika håll, bland annat riksräkenskapsverkets revision, påtalats
den omgång och de kostnader, som vore förbundna med handläggningen
vid krigsrätt av mera bagatellartade s. k. persedelmål. Arméförvaltningen
har för sin del funnit de sålunda framställda erinringarna i stort sett
befogade. Det lärer nämligen icke kunna bortses från att handläggningen av
ifrågavarande mål dels är synnerligen betungande för krigsdomstolarna, dels
förorsaka statsverket kostnader, som i många fall icke stå i rimlig proportion
till de förkomna persedlarnas värde. En förenkling i förevarande hänseende
har därför synts arméförvaltningen påkallad, utan att därigenom beivrandet
av vårdslöshet vid handhavandet av kronans persedlar finge äventyras.
För att erhålla en i möjligaste mån allsidig belysning av spörsmålet
har civila departementet i cirkulärskrivelse den 10 december 1942 till samtliga
krigsdomstolar vid armén i stora drag angivit riktlinjerna för de lösningar,
som syntes kunna komma i fråga, samt anhållit örn krigsdomstolarnas
synpunkter på spörsmålet. Nämnda cirkulärskrivelse jämte bilaga bifogas
i avskrift. Avsikten har varit att efter utredningens slutförande frågan
i hela dess vidd skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning. Hitintills hava
emellertid svar inkommit från endast två krigsdomstolar.
Såsom framgår av cirkulärskrivelsen har ifrågasatts dels vissa ändringar
beträffande den utomrättsliga delen av undersökningen beträffande förkomna
och skadade persedlar, dels rätt för vederbörande befälhavare att ålägga
viss ersättningsskyldighet, dels ock slutligen en förenkling av själva krigsrättsförfarandet.
Åtgärder i ovan angivet syfte äro enligt arméförvaltningens uppfattning påkallade
allenast för lid, varunder råder krig, mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap.
Vidare synas åtgärderna principiellt böra begränsas till att
!■—137321. Rev. berättelse ang. statsverket dr 19i2. II.
— 2 —
avse skador och förluster, som uppkommit under fältmässiga förhållanden
eller gälla materiel m. m., som icke förvaras i magasin, förråd eller dylikt.
Det av revisorerna upmärksammade stora antalet friande utslag torde vara
att tillskriva den omständigheten, att förluster och skador, som uppkommit
under de pressande förhållanden, vilka tidvis varit rådande inom den svenska
neutralitetsvakten, ansetts böra bedömas förhållandevis milt. Några väsentliga
olägenheter i här ifrågavarande hänseende hava icke försports under
fredstid.
Revisorerna erinra om den bestraffningsrätt, som enligt disciplinstadgan
för statens järnvägar tillkommer järnvägsstyrelsen, distriktsförvaltning, distriktschef
med flera. Arméförvaltningen ställer sig tveksam mot införandet
av motsvarande bestraffningsrätt vid försvarsväsendet, med hänsyn till att
rättsförhållandet mellan kronan och en värnpliktig är av helt annan art än
mellan statens järnvägar och en person, som frivilligt tagit anställning vid
nämnda verk och därigenom måste anses hava accepterat de med anställningen
förenade villkoren.
På grund av vad som ovan anförts får arméförvaltningen i underdånighet
tillstyrka riksdagens revisorers förslag angående utredning i syfte att begränsa
antalet^ till krigsrätt hänskjutna ärenden. Därest nämnda utredning
kommer till stånd, torde densamma vara av natur att böra uppdragas åt särskilda
sakkunniga.
Arméförvaltningen får slutligen anmäla, att ämbetsverket, sedan här ifrågavarande
spörsmål till behandling upptagits av riksdagens revisorer, tillsvidare
icke anser sig böra vidtaga ytterligare åtgärder i här ovan omförmälda hos
arméförvaltningen anhängiga ärenden. Därest Kungl. Majit finner gott anbefalla
särskild utredning, torde de från krigsdomstolarna inkommande svaren
på civila departementets cirkulärskrivelse jämte övriga hos arméförvaltningen
befintliga handlingar, som äga samband med nämnda ärenden, böra
tillhandahållas vederbörande utredningsmän.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad
Wijnbladh, ordförande, Gustafsson, Carlqvist, Nordlander och Arntz, samt
undertecknad Wallén, föredragande.
Stockholm den 15 januari 1943.
B. WALLÉN.
Underdånigst
TH. WIJNBLADH.
Arvid Hane.
Bilaga.
Kongl. Arméförvaltningen» civila
departement.
Cirkulärskrivelse till samtliga krigsdom stolar
vid armén.
Angående ifrågasatt förenkling av handläggningen utav persedelmål.
Från olika håll, däribland riksräkenskapsverkets revision, har framhållits,
att den nuvarande ordningen för handläggningen av mål angående förkomna
och skadade persedlar, måste — icke minst i betraktande av det för närvä
-
3 —
rande synnerligen stora antalet dylika mål — anses alltför tidsödande och
kostsam för kronan i jämförelse med de ofta ringa belopp, målen avse. Ehuru
ifrågavarande spörsmål åtminstone i vad rör krigsrätternas befattning med
ifrågavarande mål ligger utom kungl, arméförvaltningens civila departements
förvaltningsområde, har emellertid departementet ansett sig böra upptaga detsamma
lill utredning i avsikt att — i överensstämmelse nied vad som tidigare
skett i fråga om av departementet på grundval av uppgifter från krigsdomstolarna
verkställd utredning beträffande kostnader för inställelse vid krigsrätt
— i sinom tid underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning.
Till en början synes kunna ifrågasättas, huruvida icke den utomrättsliga
delen av undersökningen, vilken regleras genom bestämmelser i olika materielreglementen
och instruktioner, skulle kunna förenklas eller i allt fall
rationaliseras i ändamål att göra densamma bättre lämpad såsom grundval
för krigsrätts eventuella befattning med målet än vad som nu måhända är
fallet. Härutinnan torde möjligen vissa fördelar stå att vinna, därest särskilt
formulär för anmälan angående förkommen eller skadad materiel fastställdes
och tillhandahölles samtliga förband. Ett preliminärt utkast till dylikt
formulär bifogas. Denna anmälan torde i enklare fall kunna ersätta det nuvarande
förhörsprotokollet. Det kan också ifrågasättas, örn icke i samband
med avgivande av sådan anmälan vederbörande borde uttryckligen beredas
tillfälle att underteckna en rättegångsfullmakt för exempelvis personalvårdsassistent.
Härigenom torde personlig inställelse vid krigsrätt i fall, där sådan
inställelse icke befinnes erforderlig, kunna undvikas i större utsträckning än
för närvarande.
I avseende å den vidare handläggningen kan det ur många synpunkter
förefalla önskvärt, att regementets (motsvarande) chef ägde befogenhet att
intill ett visst lägre belopp ålägga vederbörande ersättningsskyldighet. Så är
för närvarande fallet inom marinen (jämför militieombudsmannens årsberättelse
1937, nr 13). Emellertid torde värdet av en sådan lösning i själva verket
vara starkt begränsat, enär ett dylikt av administrativ myndighet fattat beslut
angående ersättningsskyldighet i en skadeståndsfråga icke lärer vara exigibelt.
Dess praktiska betydelse torde därför inskränka sig till att utgöra en
grund för kvittning mellan skadeståndsbeloppet och vederbörande tillkommande,
senare till betalning förfallande avlöningsförmån. Då härtill kommer,
att skador å och förlust av materiel och persedlar såsom regel torde konstateras
först i samband med utryckning, vill det synas som örn ifrågavarande
anordning för arméns del icke vore att förorda, med mindre beslutet genom
lagändring göres exigibelt.
Slutligen torde ett i förevarande sammanhang beaktansvärt spörsmål även
vara, huruvida och i vilken mån möjlighet förefinnes att förenkla själva
krigsrättsförfarandet beträffande mål av berörda slag.
Därest förevarande spörsmål kan vinna belysning utöver vad här antytts,
är det givetvis önskvärt att så sker.
Under hänvisning till vad som sålunda anförts får departementet anhålla,
alt Ni ville, så snart ske kan, till departementet inkomma med Edra synpunkter
på berörda spörsmål ävensom angiva de författningsändringar, som
enligt Eder uppfattning bliva erforderliga för genomförande av den ordning.
Ni anser lämpligast.
Stockholm den 10 december 1942.
TH. WIJNBLADH.
B. WALLILN.
Birgit Medén.
— 4 —
Förslag till formulär för anmälan örn förkommen (skadad) materiel.
Anmälan
angående skada å förlust av ....................
Skadans art:....................................................
Fullständigt namn (titel, nr och adr) å den, till vilken
materielen varit utlämnad:......................................
När och från vilket förråd utlämnades materielen: ..................
När upptäcktes skadan (förlusten) samt när och till
vem anmäldes densamma: ......................................
När användes materielen senast och hur förvarades
den därefter:..................................................
Om densamma ej varit inlåst angiv skälen varför:....................
Angiv närmare när och hur skadan (förlusten) uppkommit
och vad som enligt Eder uppfattning vållat
densamma: ...................................................
Uppgiv namn på personer (titel, namn och adress) som
kunna bestyrka Edra uppgifter: ................................
Är Ni villig ersätta kronan skadan (förlusten). Om icke
angiv skäl varför. Om ni är villig utgiva ersättning
intill visst belopp, angiv detta: ..................................
den
Marinförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 4, § 2.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 23 december 1942 har Eders Kungl. Maj:t anbefallt
marinförvaltningen att, i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
i sin berättelse under § 2, före den 20 januari 1943 till finansdepartementet
inkomma med underdånigt utlåtande.
Till åtlydnad härav får ämbetsverket i underdånighet anföra följande.
För marinens vidkommande torde först få erinras örn den särskilda ordning,
kallad undersökningsförfarande (reglemente för marinen I B 1937,
kap. 7), i vilken ärenden angående förlust av och skada å kronans egendom
handläggas. De personer, som verkställa undersökningen, hava att uttryckligen
uttala sig angående orsaken till skadan eller förlusten, särskilt
huruvida den kan läggas någon till last såsom uppsåt eller vållande och i
sådant fall angående föreliggande ersättningsskyldighet, ävensom angiva
— 5
sådana omständigheter, som ina anses böra medföra befrielse från sådan
skyldighet. På undersökningsrapporten tecknar sedan förvaltningsmyndigheten
beslut i ersättningsfrågan. Sådant förfarande kan påkallas både av
personal, för vilken anförtrodd egendom skadats eller förlorats, och av vederbörande
förvaltningsmyndighet. Över förvaltningsmyndighets beslut i
huvudsaken må talan föras bos marinförvaltningen, vars utslag kan överklagas
bos Eders Kungl. Maj:t. Medan det i rättegång såsom huvudregel får
anses gälla, att den, som väckt anspråk mot annan, jämväl åligger att visa
grund därför, blir i praktiken innebörden av undersökningsförfarandet, att
den, mot vilken ersättningsanspråk reses, till undgående av ersättningsskyldighet
måste visa, att sådan grund saknas. Detta undersökningsförfarande,
som icke medför några särskilda kostnader för kronan, synes fungera i
stort sett tillfredsställande.
Härutöver stadgas emellertid dels (punkt 7) alt, där erforderlig utredning
icke kan vinnas i denna väg, ärendet må hänskjutas till krigsrätt, dels ock
(punkt 8) att — utan hinder av resolution i undersökningsärende — såväl
överordnad förvaltningsmyndighet som förvaltningsmyndighet, vilken förvaltar
medel, varmed skada eller förlust skall ersättas, som ock den, vilken
ålagts ersättningsskyldighet, må påkalla ärendets liänskjutande till domstol.
Dessa för marinen gällande specialbestämmelser hava tillämpats något
olika vid olika förhand, vilket även framgår av den sammanställning, som
statsrevisorerna gjort under nu ifrågavarande paragraf i sin berättelse. Sålunda
har under år 1940 vid Vaxholms kustartilleriregementes krigsrätt
handlagts 152 ärenden av nu ifrågavarande slag, under det att stationskrigsrätten
vid Stockholms och Karlskrona örlogsstationer handlagt endast 7
resp. 5 sådana ärenden. Detta avspeglar sig även i marinförvaltningens diarium
i det att från de båda örlogsstationerna inkommit ett väsentligt antal
besvär över vederbörande förvaltningsmyndighets beslut i s. k. undersökningsmål
under det praktiskt taget inga sådana besvär inkommit från personal
vid Vaxholms kustartilleriregemente. Marinförvaltningen har dock med
hänsyn till gällande bestämmelser ansett sig icke kunna föreskriva att t. ex.
vid Vaxholms kustartilleriregemente krigsrättsförfarandet skulle inskränkas.
I de fall där krigsrättsförfarande ägt rum vid Stockholms och Karlskrona
örlogsstationer har framställning örn sådant förfarande i allmänhet kommit
från marinförvaltningen, vilken därigenom sökt erhålla en mera ingående
utredning för avgörandet av besvärsmålen än vad som framkommit i
till ämbetsverkets inkomna handlingar. Erfarenheten visar dock att endast
i undantagsfall sådant liänskjutande till krigsrätt givit något resultat.
I likhet med riksdagens revisorer anser marinförvaltningen att krigsrättsförfarande
i ärenden angående förlust eller skada å kronans egendom i allmänhet
icke är nödigt och föreslår ämbetsverket därför, att de för marinen
gällande specialbestämmelserna angående undersökningsförfarande givas
tillämplighet för såväl armén som flygvapnet. Vidare föreslår marinförvallningen
att i dessa bestämmelser företages den ändringen, ali hänskjutning
till krigsrätt icke bör äga rum därest icke ärendet är förknippat
med sådant förhållande sorn kräver rättegång eller särskild krigsrätIsundersökning.
En bestämmelse av sistnämnda innehåll kan icke betraktas såsom
eli eftergivande av rättssäkerhetens krav, nili- överklagande av vederbörlig
förvaltningsmyndighets beslut kan Piras såväl till central förvaltningsmyndighet
sorn till Eders Kungl. Maj:!.
Vidkommande slutligen vad revisorerna antori örn disciplinstadgan för
personalen vid statens järnvägar lärer motsvarighet i viss mån finnas i 16
kap. strafflagen för krigsmakten, örn disciplinmål. 1 185 8 16) stadgas örn
6 —
handläggning i disciplinväg av mål angående vårdslöshet m. m. i tjänsten,
i vilka mål jämväl frågor örn skada kunna upptagas.
En avskrift av detta utlåtande har i enlighet med i remissen given order
tillställts justitiedepartementet.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, st.f. chef, Simonsson
och Wirström, den sistnämnde föredragande.
Stockholm den 18 januari 1943.
Underdånigst
G. GRANSTRÖM.
Carl-Otto Krook.
Flygförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 4, § 2.
Underdånigt utlåtande.
Enligt 7 § tygmaterielreglementet den 18 juni 1937 och motsvarande bestämmelser
i övriga för armén och flygvapnet gällande förvaltningsreglementen
skall mål om förkommen eller skadad materiel, därest det ej efter
utredning finnes uppenbart, att kronan själv bör vidkännas skadan eller
förlusten, och därest icke den för densamma närmast ansvarige förklarar
sig villig ersätta den, av vederbörande regementschef (motsvarande) hänskjutas
till krigsrätt för undersökning och avgörande.
Enligt för marinen gällande bestämmelser, reglemente för marinen kap.
34 § 209, äger emellertid den myndighet eller den befälhavare, som i anledning
av uppkommen skada eller förlust av materiel anbefallt undersökning
därom, ålägga den, som vid undersökning befunnits vållande till skadan
eller förlusten, ersättningsskyldighet med visst belopp, med rätt för den
sålunda ersättningspliktige att i händelse av missnöje med beslutet få ersättningsfrågan
prövad av domstol.
Flygförvaltningen förutsätter, att det icke varit revisorernas avsikt att ersättning
för skador och förluster å kronan tillhörig materiel icke skulle utkrävas,
allenast därför att ersättningen ifråga understege ett visst fastställt
belopp, utan har ämbetsverket utgått ifrån att avsikten med påpekandena varit
att genomföra ett smidigare och framför allt billigare förfarande än det
nu inom armén och flygvapnet rådande.
Flygförvaltningen får därför meddela, att frågan om införande av bestämmelser
liknande de nu för marinen gällande avses bliva föremål för övervägande
i samband med omarbetande av för flygvapnet gällande förvaltningsreglementen,
och ämnar ämbetsverket därvid ägna de av riksdagens revisorer
gjorda uttalanden tillbörlig uppmärksamhet.
Avskrift av detta utlåtande tillställes justitiedepartementet.
I ärendets handläggning har, förutom undertecknad souschef, deltagit
Jacobson och Norrman, föredragande.
Stockholm den 15 januari 1943.
Underdånigst
JOHN STENBECK.
Åke Gyllenram.
7
De i anledning av § 3 av riksdagens revisorers uttalande inkomna yttrandena
från armé-, marin- och flygförvaltningarna ha ej avtryckts.
överbefälhavarens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 8, § 4.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss den 21/12 1942 angående § 4 av riksdagsrevisorernas
berättelse om verkställd granskning av statsverkets tillstånd m. m.
för tiden V? 1941—1!% 1942, fjärde huvudtiteln, får jag härmed i underdånighet
avgiva följande yttrande.
Av den lämnade redogörelsen för de värnpliktigas inkallelser till beredskapstjänstgöring
framgår, såsom också av riksdagsrevisorerna anförts, att
ett flertal omständigheter föreligga, som försvåra åvägabringandet av full rättvisa
i fråga om inkallelserna till beredskapstjänstgöring men som av militära
skäl icke kunna ändras. Trots de åtgärder i syfte att få till stånd en jämnare
fördelning av beredskapsinkallelserna, som hittills vidtagits eller som framdeles
kunna vidtagas, synes en fullständig rättvisa härutinnan aldrig kunna
ernås.
Riksdagsrevisorerna hava framhållit, att ett steg i riktning mot en rättvisare
fördelning skulle kunna tagas, därest en systematisk granskning av de
värnpliktigas registreringshandlingar och å desamma förda uppgifterna örn
fullgjord beredskapstjänstgöring vidtoges och hänsyn vid kommande inkallelser
toges till resultatet av denna granskning och i samband därmed företagen
jämförelse mellan de olika värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden. En
sådan granskning företages emellertid tid efter annan av de olika truppregistreringsmyndigheterna.
i samband med att order utfärdas om inkallelse till
beredskapstjänstgöring av större antal värnpliktiga anbefalles nämligen i
allmänhet, att i första hand sådana värnpliktiga skola inkallas, som ännu icke
fullgjort någon beredskapstjänstgöring, och att sådana värnpliktiga, som fullgjort
endast kort tids beredskapstjänstgöring, böra inkallas före dem, som
fullgjort längre tids sådan tjänstgöring. Dessutom har vid upprepade tillfällen
från försvarsgrenscheferna infordrats uppgifter från underlydande myndigheter
angående tjänstgöringsförhållandena för olika värnpliktskategorier
att tjäna såsom underlag för utarbetande av order angående efterutbildning
eller tjänstgöring vid beredskapsförband. Icke desto mindre svnes otvivelaktigt
en systematiskt genomförd granskning av de skilda värnpliktigas tjänstgöringsförhållanden
vara av betydelse. Jag kommer att så snart arbetsläget
så medgiver anbefalla genomförande av en sådan granskning och att hänsyn
till resultatet av densamma skall tagas vid kommande inkallelser.
Beträffande det av riksdagsrevisorerna ifrågasatta inkallandet i större utsträckning
än hittills av uppskovsberättigade värnpliktiga, får jag hänvisa
till av statens arbetsmarknadskommission i ärendet gjort uttalande, vilket i
avskrift bifogas och till vilket jag i huvudsak ansluter mig.
Arbetsmarknadskommissionen har bl. a. framhållit, att inkallelse i omgångar
av uppskovsmän medför betydande olägenheter ur industriens synpunkt.
Det är emellertid att observera, att ifrågavarande inkallelsesystem
även ur militär synpunkt är förenat med vissa olägenheter. Principen örn
största möjliga rättvisa vid inkallelserna kan endast i begränsad omfattning
tillämpas beträffande den nämnda värnpliktskategorien. De värnpliktiga, det
här gäller, kunna i allmänhet icke utan vidare direkt utnyttjas vid fältför
-
— 8 —
banden utan måste dessförinnan erhålla kort repetition av förut bibringade
militära kunskaper och färdigheter. Utbildningsläget medgiver f. n. dock icke
sådan utbildning av uppskovsberättigade värnpliktiga. Först mot slutet av innevarande
år synes, så vitt förhållandena nu kunna överblickas, elt upptagande
av inkallelser i omgångar av sådana värnpliktiga kunna anordnas.
Det har av arbetsmarknadskommissionen också anförts, att utbyte av uppskovsmän
är den metod, som minst skadligt inverkar på industriens produktion.
På grund därav borde sådant utbyte göras i så stor omfattning, som
vöre möjligt. Med anledning härav vill jag framhålla, att huvuddelen av de
värnpliktiga f. n.° är namneligen placerad i bestämda krigsbefattningar. De
hava under den gangna beredskapstiden erhållit utbildning och övning i handhavande
av just de uppgifter, som på grund av krigsplaceringen åvila dem i
händelse av mobilisering. Ett utbyte av uppskovsmän i större omfattning
kommer att föranleda avsevärda ändringar av de gjorda krigsplaceringarna,
vilket kommer att medföra betydande olägenheter ur militär synpunkt.
Underdånigst
O. G. THÖRNELL.
Överbefälhavare.
Egon Tengberg.
Statens arbetsmarknadskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 8, § 4.
Till Överbefälhavaren över rikets för svar skr after.
Av chefen för Centrala värnpliktsbyrån har statens arbetsmarknadskommission
erhållit del av ett transumt av riksdagens revisorers berättelse örn
verkställd granskning, varöver Ni före den 20 januari 1943 skall avgiva underdånigt
utlåtande. Enligt sagda transumt framhålla riksdagens revisorer
att ur synpunkten av rättvisa ifråga om inkallelserna av värnpliktiga till
beredskapstjänstgöring — värnpliktiga, som åtnjuta mobiliseringsuppskov,
torde kunna inkallas till beredskapstjänstgöring i betydligt större utsträckning
än hittills skett. Med anledning härav får statens arbetsmarknadskommission
anföra följande, varvid skiljes mellan uppskovsgrupperna I och II.
Uppskovsgruppen 1
omfattar värnpliktiga nödvändiga för administration, kommunikationer,
rättsväsende, polisväsende, själavård, sjukvård, fångvård m. m. i den utsträckning
uppskovskungörelsen anger. Halva uppskovsvolymen — c:a 20,000
av c:a 40,000 värnpliktiga — belöper sig på järnvägarna. Ytterligare några
tusen komma på telegrafverket, postverket, väg- och vattenbyggnadsväsendet
samt vattenfallsverket, vilka direkt, i likhet med järnvägarna, eller indirekt
tillhöra eller tjäna kommunikationsväsendet, övriga verk i uppskovsgruppen
I omsluta den mindre delen av gruppens uppskovsmän, fördelande
sig på flera hundra ämbetsverk och myndigheter. Då kommunikationsmedlen
och de verk som tillhandahålla kraft m. m. äro krigsinstrument, som
utan påräknelig förvarning få sin högbelastning vid mobilisering, äro de att
betrakta som varande i en ständig beredskap, intimt förbunden med den rent
militära beredskapen. Att i högre grad inkalla deras uppskovsmän i militär
— 9 _
beredskapstjänst med risk att begränsa trafikelasticiteten är icke tillrådligt.
Statens arbetsmarknadskommission har därför inskränkt sig till att i cirkulär,
som bilägges, uppmana verken att i tillämpliga delar i likhet med företag
i uppskovsgruppen II utbyta de uppskovsmän, som hittills åtnjutit uppskov,
mot andra. Sådana utbyten pågå i ej obetydlig omfattning inom vägoch
vattenbyggnadsväsendet. Beträffande ämbetsverken i övrigt må framhållas,
att Svea hovrätt handhaft utställandet av uppskovsbevis synnerligen
restriktivt; tidvis har där uppskovsbevis överhuvud taget icke utställts. Som
helhetsomdöme om uppskovsgruppen I kan sägas att ur rättvisesynpunkt ytterligare
något torde kunna vinnas där, men ej mycket, beroende på ovan
framhållen kommunikationsberedskap.
Uppskovsgruppen II
omfattar alla näringar inbegripet industrien, som sedan länge till .större delen
är krigsindustri. Gruppen omfattar f. n. något över 50,000 uppskovsmän,
varav c:a 43,000 belöpa sig på krigsindustrien. För att vinna det av riksdagens
revisorer framställda önskemålet öppna sig fyra vägar: a) minskning av
uppskovsvolymen, b) inkallelse i omgångar av uppskovsmännen till viss tids
beredskapstjänstgöring, c) begränsning av uppskov att gälla icke beredskap
utan allenast mobilisering samt d) utbyte av uppskovsmän mot andra värnpliktiga,
som icke åtnjuta uppskov men äro ur yrkessynpunkt kvalificerade
att ersätta uppskovsmän. Alla utvägarna äro tillgripna sedan längre eller
kortare tid.
a) Minskning ao uppskovsvolgmen.
Den grundläggande principen för det svenska uppskovsväsendets handhavande
är att uppskov skall tjäna såväl krigsmaktens som statens i övrigt
och samhällets upprätthållande i krig och detta allenast beträffande sådana
värnpliktiga som icke vid mobilisering kunna ersättas med kvinnor och
icke-värnpliktiga män (reservarbetskraft). I praktiken betyder detta, att
kraven på arbetsledning, yrkesskicklighet och arbetets ifråga nödvändighet
bliva utslagsgivande. I början av 1940 ökade uppskovsvolymen väl mycket
beroende på force majeure, nämligen det finska vinterkriget, som i förening
med Sveriges egen påbegynta upprustning ställde krav på uppskovsväsendet,
vilka icke voro förutsedda och icke medgåvo tidsutdräkt, varigenom prövningens
noggrannhet i viss mån måste eftersättas. För att tillrättalägga sakerna
igångsattes en extra omprövning av samtliga uppskov under sommaren
1940, varvid realprövningen av industriuppskov utfördes av industrikommissionen
med resultat att uppskovsvolymen minskade nied 32,000
värnpliktiga. Sedan dess har uppskovsvolymen —- trots nya genomgående
omprövningar höstarna 1941 och 1942 —- hållit sig i huvudsak konstant vid
i början av detta stycke anförd siffra, vilket emellertid icke uteslulit omflyttningar
inom volymen, utan tvärtom. Det synes statens arbetsmarknadskommission,
som örn en ur enbart rättvisesynpunkt gjord effektiv nedskärning
av den sålunda stabiliserade uppskovsvolymen ej vore möjlig utan skada
för krigsberedskapen, annat än i någon mån beträffande viss exportproduktion,
där uppskov är betingat av handelsavtal med främmande makt.
b) Inkallelse i omgångar av uppskovsmännen
påbörjades 1941, då varje företag fick indela silia uppskovsmän i sex omgångar
för tre månaders beredskapstjänst vardera, varvid förutsattes att
i händelse av mobilisering de inkallade uppskovsmännen skulle hemförlovas
till sin civila tjänst. Under 1941 och 1942 fullgjordes två omgångar
vid armén och tre omgångar vid marinen, varefter på grund av militära
— 10 —
skäl ett uppehåll gjordes i dessa inkallelser. Detta uppehåll kom krigsindustrien
val till pass, enär densamma på grund av femårsplanen för försvaret
och delvis utebliven import fått större beställningar än förut samtidigt
som allmän brist på arbetskraft inträtt. Ett återupptagande av inkallelserna
i omgångar kommer att medföra ofrånkomlig sänkning av produktionsnivån,
vilket betyder försening av viktiga statsleveranser. Örn statsmakterna
vilja taga denna olägenhet, har statens arbetsmarknadskommission intet
att erinra mot att inkallelserna i omgångar återupptagas.
c) Begränsning av uppskov att gälla icke beredskap utan allenast mobilisering
är
ett annat sätt att vinna rättvisa i inkallelserna till beredskapstjänst. Sedan
hösten 1939 förstärkt försvarsberedskap intagits, omlades snabbt nog
fredsindustrien till krigsindustri med allt mer skärpta produktionskrav. Härvid
visade det sig välbetänkt, att uppskovskungörelsen förutsätter att mobibseringsuppskov
automatiskt gäller jämväl förstärkt försvarsberedskap. Med
tiden fylldes emellertid mobiliseringsbehovet av vissa ammunitionsslag, vilket
föranledde motsvarande minskning av arbetarstyrkan vid berörda fabriker.
Den kvalificerade delen av de entledigade arbetarna behöver dock återanställas
vid mobilisering, varför i vissa fall mobiliseringsuppskov erfordras
allenast vid mobilisering. Närmast för att ge statens arbetsmarknadskommission
befogenhet att meddela dylikt uppskov utkom 1942 ett tillägg till
uppskovskungörelsen angående uppskov allenast vid mobilisering.
Det framgår utan vidare av det nuvarande, ovan (b) skisserade krigsindustriella
läget, att det icke är att tänka på att f. n. i någon större skala
göra industriuppskov ogiltigt vid förstärkt försvarsberedskap och gällande
allenast vid mobilisering. Sistnämnda uppskovsform har emellertid fått
tillämpning även på vissa andra uppskovsområden, bl. a. för reparationsberedskap.
d) Utbyte av uppskovsmän mot andra värnpliktiga, som icke åtnjuta uppskov
men äro ur yrkessgnpunkt kvalificerade att ersätta uppskovsmän.
Uppmaning härtill utsändes 1942 till samtliga verk och företag (arbetsmarknadskommissionens
cirkulär L. 3 1942, p. 5) och har i stor utsträckning
efterföljts. Det ligger i sakens natur att företag med liten personalstyrka hava
mycket små utbytesmöjligheter jämfört med företag med större personaltillgång.
I varje fall har i samband med höstrevisionen 1942 uppskovsmän
utbytts till ett antal av c:a 3,000. Det är statens arbetsmarknadskommissions
avsikt att fortsätta dessa utbyten vid varje ny årsrevision.
Av anförda fyra metoder, för att vid handläggningen av uppskov tillgodose
rättvisesynpunkten beträffande den militära beredskapstjänsten, är
utbytesmetoden den som har de minst skadliga biverkningarna på produktionen.
De omnämnda åtgärderna hava vidtagits av kommissionen i samråd med
försvarsledningen och statens industrikommission. Det framgår av det ovan
anförda såväl att nämnda myndigheter länge vidtagit olika mått och steg
i av riksdagens revisorer önskad riktning som att avsikten är att fortsätta
härmed. Anmärkas må, att utbytesmetoden började visa sina resultat först
sedan revisorerna avslutat sin granskning.
Stockholm den 11 januari 1943.
Statens arbetsmarknadskommission
RYNO LUNDQUIST.
Hjalmar Fahlström.
— 11
överbefälhavarens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 15, § 5.
Såsom av chefens för armén bifogade yttrande framgår, avser riksdagens
revisorers anmärkningar viss genom högkvartersorder i särskild ordning beviljad
ledighet för 1941 års klass. Med hänsyn till de omständigheter, under
vilka ledigheten medgavs, närmade sig ledigheten kommendering till
skördearbete. Eftersom tjänstgöringstiden för 1941 års klass är bestämd med
avseende på den del, som motsvarar tjänstgöring enligt 27 § VL, hade, därest
i ordern angivits, att ledigheten skulle meddelas såsom hempermittering, tjänstgöringstiden
förlängts för de värnpliktiga, vilka begagnade ledigheten. Jag
finner emellertid, att örn motsvarande krav på skördeledighet framdeles
skulle inträda, ledigheten bör meddelas såsom hempermittering. Härvid torde
böra förutsättas, att Kungl. Majit samtidigt utfärdar bestämmelser örn
huruvida ledigheten må räknas de värnpliktiga till godo såsom fullgjord
del av tjänstgöring enligt 27 § VL.
Underdånigst
O. G. THÖRNELL.
Överbefälhavare.
Axel Bredberg.
Chefens för armén
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 15, § 5.
Till Chefen för försvarsstaben.
Med anledning av skrivelse avd PV nr 71: 68/1942, a“/i2 1942 har jag härmed
äran meddela, att chefen för armén anser, att krigsledighet för skördearbete
bör betraktas såsom hempermittering, varunder krigslön, ersättning
för krigsportion och familjebidrag icke må åtnjutas. I under 1942 utfärdade
högkvartersorder för ledighet med anledning av skördearbete har denna
ledighet angivits såsom hempermittering utom för under september månad
i särskild ordning beviljad skördeledighet (krigspermission) för 1941 års
klass.
För chefen för armén
C. H. TOTTIE.
Chef för arméstaben.
Patrik Gyllenhammar.
12
Chefens för armén
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 16, § 6.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss 21/12 1942, dnr 7125 angående riksdagens
revisorers förslag om borttagande av rätten att få inköpa proviantartiklar
från kronans förråd får chefen för armén i underdånighet avgiva följande
utlåtande.
Denna inköpsrätt torde för arméns personal icke representera en ekonomisk
fördel av mera avsevärd betydelse. För den personal, som är bosatt vid
eller i omedelbar närhet av kasernerna d. v. s. till övervägande del underofficerare,
fast anställt manskap och civila, har inköpsrätten emellertid ett betydande
praktiskt värde, då kasernerna ofta ligga på avsevärt avstånd från
närmaste vanliga inköpsställen. Genom planlagd utflyttning av förband från
vissa garnisonsorter (Stockholm, Kristianstad) och genom nytillkommande
förbands, från övrig bebyggelse tämligen avskilda förläggningar, kommer det
praktiska värdet av denna inköpsrätt att ytterligare ökas. Vid vissa avskilt
liggande militära skolor (Inf SS, Art SS, Lv SS, RS osv.) är denna inköpsrätt
särskilt betydelsefull.
Med hänsyn härtill, och då kronan icke åsamkas någon förlust genom ett
bibehållande av denna inköpsrätt, får chefen för armén i underdånighet
hemställa, att riksdagens revisorers förslag icke föranleder någon Kungl.
Maj:ts åtgärd.
Underdånigst
För chefen för armén
C. H. TOTTIE.
Chef för arméstaben.
T. Wiklund.
Arméförvaltningens
intendenturdepartements
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 16, § 6.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss den 21 december 1942 angående riksdagens
revisorers förslag örn borttagande av rätt för viss försvarsväsendet tillhörande
personal att från kronans förråd utbekomma proviantartiklar får
arméförvaltningens intendenturdepartement i underdånighet anföra följande.
Såsom revisorerna framhållit har frågan örn borttagande av rätten för den
militära personalen att inköpa proviantartiklar från kronans förråd redan
förut vid flera tillfällen varit föremål för övervägande. Intendenturdepartemoerdet
har senast i yttrande till 1936 års lönekommitté såsom sin åsikt framhållit,
att nämnda rätt icke borde borttagas. Såsom skäl härför anfördes,
att denna rätt, som redan lång tid tillbaka tillkommit den militära personalen,
icke för kronan medförde någon utgift utan i stället, genom de pålägg
till inköpspriserna, som författningsenligt gjordes, tillförde proviantanslagen
— 13 —
en viss vinst. Den ökade omsättning av livsmedlen, som uppkomme genom
försäljningen, vore en fördel, men ökningen i förvaltningspersonalens arbete
av liten betydelse. För personalen hade rätten mindre betydelse ekonomiskt,
men vore särskilt till fördel för den personal, som bodde i kasernetablissement
belägna på längre avstånd från större samhällen.
Vad departementet vid nämnda tillfälle anförde äger fortfarande giltighet.
Då departementet dessutom — i likhet med 1936 års lönekommitté — anser
att den i skilda sammanhang framställda kritiken överdrivit sakens betydelse,
torde tillräckliga skäl icke föreligga att vidtaga den av revisorerna förordade
åtgärden.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
HENNING ARNTZ.
IVAR JARL.
Kurt Sonesson.
Chefens för marinen
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 16, § 6.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1942 har chefen för marinen och
marinförvaltningen, var för sig, i nu nämnd ordning anbefallts avgiva och
till försvarsdepartementet före den 20 januari 1943 insända underdånigt utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer under § 6 beträffande fjärde
huvudtiteln anfört i sin berättelse örn verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1941—30 juni 1942 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1941.
I anledning härav får chefen för marinen i underdånighet anföra följande.
Otvivelaktigt utgör rätten att mot ersättning utbekomma proviantartiklar
från kronans förråd en förmån, och enligt mitt förmenande vöre det olyckligt
örn den av riksdagens revisorer uttalade uppfattningen medförde att förmånen
indrogs.
De mindre inkomsttagarna skulle säkerligen betrakta detta som en uppenbar
orättvisa särskilt med tanke på att — såvitt det är mig bekant — ingen
avsikt finnes att indraga liknande förmåner vid annan statlig verksamhet såsom
fri telefon vid telegrafverket, fria resor vid statens järnvägar etc.
Då dessutom — som marinförvaltningen i sitt underdåniga yttrande påvisat
— försäljningen innebär en viss fördel för kronan ur ekonomisk synpunkt
kan jag icke dela statsrevisorernas mening, att den militärpersonalen
tillförsäkrade förmånen att få inköpa proviantartiklar från kronans förråd
bör indragas.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
F. TAMM.
P. O. Högström.
— 14 —
Marinförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 16, § 6.
Till K o n u n g e n.
Genom nådig remiss den 21 december 1942 har chefen för marinen och
marinförvaltningen, var för sig, i nu nämnd ordning anbefallts avgiva och
till försvarsdepartementet före den 20 januari 1943 insända underdånigt
utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer under §6 beträffande fjärde
huvudtiteln anfört i sin berättelse om verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1941—30 juni 1942 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1941.
Med anledning härav får marinförvaltningen i underdånighet anföra följande.
Utlämning av proviantartiklar till sådan personal, som enligt reglemente
för marinen äger rätt att mot ersättning utbekomma dylika, verkställes endera
i för ändamålet särskilt inrättade proviantbodar eller direkt från vederbörande
matinrättnings proviantuppbörd. Proviantbod finnes endast inrättad
i Karlskrona. Endast sådana artiklar tillhandahållas, som ingå i marinens
proviantförråd eller äro föremål för återkommande leveranser till marinens
matinrättningar; i vissa fall kan antalet artiklar ytterligare inskränkas.
Under nuvarande beredskapsförhållanden gäller av marinförvaltningen
utfärdat förbud mot tillhandahållande av ransonerade varor. Härifrån är
likväl proviantboden i Karlskrona av skäl, för vilka nedan skall redogöras,
undantagen enligt medgivande av marinförvaltningen efter samråd med statens
livsmedelskommission. Då numera flertalet varor äro ransonerade är
det givet, att rätten att utbekomma proviantartiklar på grund av förenämnda
förbud för närvarande endast är av ringa betydelse för personalen med
undantag beträffande Karlskrona. Även vid ifrågavarande proviantbod är
emellertid utlämningen under nuvarande förhållanden inskränkt därigenom,
att från proviantförrådet till proviantboden endast utlämnas sådana artiklar,
på vilka tillgången är god och vilkas försäljning icke inverkar menligt på
beredskapshållningen i förrådet. Under fredsförhållanden är emellertid ifrågavarande
försäljning framförallt för de till inköp berättigade bland de
mindre inkomsttagarna av stor betydelse. 1 sitt den 14 februari 1939 avgivna
underdåniga utlåtande i anledning av nådig remiss den 7 januari 1939
å 1936 års lönekommittés betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente
uttalade marinförvaltningen under rubrik »Beställningshavares
rätt att från kronans förråd utbekomma förnödenheter m. m.», att ämbetsverket
icke ville motsätta sig att ur avlöningsreglementet borttoges stadgandena
om personalens rätt att mot ersättning inköpa proviantartiklar m. m.
men att marinförvaltningen förutsatte, att detta icke komrne att medföra en
försämring av personalens ifrågavarande rätt även om den på annat sätt
reglerades. 1936 års lönekommitté har i sitt förenämnda betänkande sagt
sig hava fått det intrycket, att den i denna fråga framställda kritiken överdrivit
frågans betydelse; befogade anledningar till anmärkning mot bristande
kontroll kunde för det dåvarande knappast sägas föreligga. Några
sådana fiktioner vid försäljningen, som lönekommittén framhållit som möjliga,
lia så vitt bekant ej heller förekommit vid marinen. Då den ökning
av arbetet för förvaltningspersonalen, som genom försäljningen uppstår, är
av ytterst ringa omfattning och icke medfört några olägenheter, torde näp
-
— 15 —
peligen ett borttagande av personalens nuvarande rätt att uttaga proviantartiklar
kunna motiveras av detta skäl.
Utlämningen av proviantartiklar till enskilda mot kontant ersättning är
från kronans sida ett intresse såsom befordrande omsättningen i förråden.
Vad särskilt beträffar proviantboden i Karlskrona är med försäljningen därstädes
förknippade stora fördelar för driften av marinens självförsörjande
inrättningar, nämligen bageri och köttcentral med charkuteri. Försäljningen
i proviantboden är en utmärkt regulator mot fluktuationer i driften såsom
utgörande en motvikt mot oförutsedda minskningar i konsumtionen vid förbanden
och å fartygen. Vid proviantboden har dessutom avsättning kunnat
erhållas för vissa av köttcentralens vid råvarornas bearbetning och förädling
framkommande produkter, vilka i ringa grad lämpa sig för utspisning
i matinrättningarna eller å fartygen. Försäljning av dylika varor genom
proviantboden innebär därför ur ekonomisk synpunkt bästa utnyttjandet
av köttcentralens tillverkning och bidrager till en minskning av portionskostnaden.
Oavsett detta synes det rimligt att personal å sådan tjänstgöringsplats,
där livsmedelsanskaffningen är förenad med stora svårigheter och kostnader
på grund av att livsmedelsaffärer helt eller delvis saknas, exempelvis
vid vissa kustartilleriets ytterförläggningar (Kungsholmsfort m. m.), alltjämt
beredas möjlighet att i detta hänseende repliera på kronans förråd.
I anslutning till vad sålunda anförts är marinförvaltningen av den uppfattningen,
att den rätt för viss personal att mot kontant ersättning utbekomma
proviantartiklar från kronans förråd antingen direkt från proviantuppbörd
eller genom s. k. proviantbod, som nu förefinnes, bör med hänsyn
till såväl kronans som personalens intressen bibehållas. Möjligen vore ytterligare
inskränkningar i sagda rätt tänkbara. De varor, som finge utlämnas,
kmide sålunda än mer bestämmas med hänsyn till tillgången på varor och
förhållandena i övrigt på den ort, där förbandet är förlagt.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Ekman, föredragande,
samt Krook.
Stockholm den 18 januari 1943.
Underdånigst
G. BJURNER.
Nils Bergö.
Chefens för flygvapnet
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 16, § 6.
Till Konungen.
I anledning av riksdagens revisorers berättelse i vad avser rätt för viss
försvarsväsendet tillhörande personal att från kronans förråd mot ersättning
utbekomma proviantartiklar får chefen för flygvapnet och flygförvaltningen
efter underlydande myndigheters hörande i underdånighet anföra
följande.
1936 års lönekommitté anförde på sin tid som skäl för ett avskaffande
av försäljningsverksamheten till enskilda, alt erfarenheten visat, att denna
försäljning kunde giva anledning till ökade friktioner och att densamma i
— 16 —
viss mån medförde ökat arbete för förvaltningspersonalen. Kommittén sade
sig dock ha fått det allmänna intrycket, att viss framställd kritik överdrivit
frågans betydelse samt att befogade anledningar till anmärkning mot
bristande kontroll för det dåvarande knappast kunde sägas föreligga.
Rätten till inköp av proviantartiklar från kronans förråd måste för flygvapnets
vidkommande sägas hava ett visst värde för därtill berättigad personal.
På grund av vissa flottiljers isolerade belägenhet uppstå svårigheter
för den inom flottiljens område bosatte enskilde att inköpa bland annat livsmedel.
Vissa varuinköp kunna möjligen göras hos lantbrukare i trakten,
men många varor måste likväl anskaffas från ganska avlägset belägna affärer,
om kronans artiklar icke finge inköpas. Detta kan komma att medföra
tidsödande och kostbara resor, för vilka ersättning icke i någon form kan
erhållas, samtidigt som just vid ifrågavarande förband denna personalkategori
i lönehänseende är sämre lottad än flygvapnets övriga befattningshavare,
som äro bosatta i närmaste större samhälle och åtnjuta lön efter högre
dyrort. Rätten att få från kronans förråd inköpa proviantartiklar kompenserar
sålunda i viss mån de olägenheter som förstnämnda personalkategori
har att vidkännas i berörda avseende. Att begränsa inköpsrätten enbart till
personalen vid vissa förläggningsplatser synes emellertid knappast lämpligt
och kan befaras medföra icke önskvärda konsekvenser.
Försäljningsverksamheten vid flygvapnet är av relativt ringa omfattning
och innebär icke nämnvärt ökat arbete för förvaltningspersonalen. Det har
också i andra sammanhang icke ifrågasatts annat än att förvaltningspersonalen
kunde fullgöra denna arbetsuppgift. Några missbruk av rätten hava
icke förmärkts.
Slutligen må framhållas, att ingen underlydande myndighet tillstyrkt revisorernas
förslag.
Med anledning härav och då de angivna skälen för att avskaffa nu avhandlade
medgivande icke kunna anses tillräckligt bärande för flygvapnets
del, får chefen för flygvapnet och flygförvaltningen i underdånighet förorda
att officerare och underofficerare med vederlikar tillkommande rätt att från
kronans förråd mot ersättning utbekomma proviantartiklar alltjämt må bibehållas.
I ärendets handläggning hava för flygförvaltningen deltagit souschefen,
Norrman samt Iacobson, föredragande.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
Enligt bemyndigande
B. G. NORDENSKIÖLD.
A. Ljungdahl.
Chefens för armén
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 21, § 7.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss 21/i2 1942, dnr 7125, angående riksdagens
revisorers förslag om borttagande av förmånen att medtaga rekvirerad portion
till familjebostaden får chefen för armén i underdånighet avgiva följande
utlåtande.
— 17 —
Om betryggande kontroll verkställes att distribueringen av lagad mat till
enskilda portionstagare sker på ett rättvist sätt, synas bärande skäl för att
förbjuda, att denna portion medtages till familjebostaden icke föreligga. Rätten
att utbekomma lagad portion utnyttjas till övervägande del av personal,
som bor vid eller i omedelbar närhet av kasernen och som har möjlighet att
under måltidsuppehåll vistas i hemmet. Liksom truppen, som har sin bostad
i kasernen, har möjlighet att före måltid bege sig till förläggningen, avtaga
utrustning och verkställa toalett, ombyte av kläder m. m., bör även den
enskilde av samma skäl lia möjlighet att före måltid bege sig hem.
Det synes oskäligt att han därvid icke skulle ha rätt att i bostaden förtära
från kronan inköpt portion. Bärande skäl för att tvinga den enskilde att bege
sig till kronans matsal eller mässlokal för att förtära portionen synas icke
föreligga. För såväl den enskildes trivsel som med hänsyn till utrymmet i
matsalar och mässlokaler äro det ett bestämt önskemål att nuvarande bestämmelser
må äga fortsatt giltighet.
Med hänsyn härtill får chefen för armén i underdånighet hemställa, att riksdagens
revisorers förslag icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Underdånigst
För chefen för armén
C. H. TOTTIE.
Chef för arméstaben.
T. Wiklund.
Arméförvaltningens
intendenturdepartements
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 21, § 7.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss den 21/i2 1942 angående av riksdagens
revisorer framställt förslag ifråga om rätt för viss försvars väsendet tillhörande
personal att från kronans matinrättningar utbekomma portion får
arméförvaltningens intendenturdepartement i underdånighet anföra följande.
Förslaget att i förvaltningsreglementena borde införas föreskrift, att mot
ersättning rekvirerad portion icke skulle få medtagas till familjebostad synes
huvudsakligen grundat på det förhållandet att den nuvarande förmånen kan
utnyttjas på icke avsett sätt.
Rätten att avhämta köpt portion och att medföra densamma till familjebostaden
har förefunnits minst så länge som samtliga nuvarande befattningshavare
vid armén varit i tjänst. Det synes departementet under sådana förhållanden,
som örn indragande av denna rätt icke skäligen bör ifrågakomma
utan att tillräcklig orsak härför föreligger. Det må i detta sammanhang
erinras örn att enskilda företag i alltmer vidgad omfattning vidtaga åtgärder,
som äro ägnade att underlätta livsföringen för sina anställda, varför det icke
synes billigt att den militära personalen utan tungt vägande skäl berövas en
2—43732?. Rev. berättelse ang. statsverket år 19i2. II.
— 18 —
förmån, som för den personal, som har tillfälle att begagna sig därav, är av
viss betydelse. Med förmånen är icke förenad någon nämnvärd olägenhet för
statens vidkommande.
Skulle rätten att avhämta portion borttagas för personal, som mot ersättning
utbekommer sådan, torde konsekvensen fordra att det jämväl förbjudes
sådan personal som åtnjuter fri portion och som av särskilda skäl
— exempelvis gift underbefäl — tillåtits avhämta portion, att medföra
denna till bostaden. I detta fall kan i lika hög grad risk föreligga att portion
utnyttjas på icke avsett sätt. För denna personal är det emellertid av än
större betydelse än för övrig personal att få bibehålla nämnda rätt.
Intendenturdepartementet finner sålunda icke skäl vara anförda, som böra
föranleda borttagande av ifrågavarande, personalen nu medgivna rätt.
Stockholm den 19 januari 1943.
IVAR JARL.
Underdånigst
HENNING ARNTZ.
Kurt Sonesson.
Chefens för marinen
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. Säl, § 7.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1942 har chefen för marinen och
marinförvaltningen, var för sig, i nu nämnd ordning, anbefallts avgiva och
till försvarsdepartementet före den 20 januari 1943 insända underdånigt utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer under § 7 beträffande fjärde
huvudtiteln anfört i sin berättelse örn verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1941—30 juni 1942 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1941.
I anledning härav får chefen för marinen i underdånighet anföra följande.
Revisorerna giva i sin berättelse uttryck åt den uppfattningen, att den i
reglemente för marinen, prov del I B § 18, medgivna rätten för personalen
att mot kontant ersättning utbekomma naturaportion kan utnyttjas på icke
avsett sätt. Med hänsyn härtill anse revisorerna att i gällande förvaltningsreglementen
bör intagas en bestämmelse att sålunda rekvirerad portion icke
får medtagas till familjebostad.
Jag biträder uppfattningen att portion skall intagas inom vederbörlig matinrättning
men anser vid giltigt förfall härför, exempelvis sjukdom, portion
bör få avhämtas för förtäring i bostaden.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
F. TAMM.
P. O. Högström.
19 —
Marinförvaltningens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 21, § 7.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 21 december 1942 har chefen för marinen och
marinförvaltningen, var för sig, i nu nämnd ordning, anbefallts avgiva och
till försvarsdepartementet före den 20 januari 1943 insända underdånigt utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer under § 7 beträffande fjärde
huvudtiteln anfört i sin berättelse örn verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1941—30 juni 1942 samt beträffande vissa verk för kalenderåret 1941.
Med anledning härav får marinförvaltningen i underdånighet anföra följande.
Marinförvaltningens principiella uppfattning i föreliggande fråga har varit
och är, att portion, som enligt därom gällande bestämmelser av personal mot
kontant ersättning uttages vid marinens matinrättningar, skall intagas i
vederbörlig matinrättning eller mäss. Innebörden i den del av ämbetsverkets
föreskrifter av den 30 juni 1937 för tillhandahållande av naturaförmåner,
som närmare reglerar förhållandena vid bespisning mot kontant ersättning,
är jämväl den, att portionstagare skall intaga sina måltider på sätt nyss sagts.
Såsom framgår av riksdagens revisorers berättelse förekommer icke heller
vid marinens matinrättningar utlämning av portion för intagande i familjebostad.
Därest det oaktat ett formligt generellt förbud mot dylik utlämning
skulle anses nödvändigt, synes det böra ankomma på de centrala förvaltningsmyndigheterna
att utfärda ett sådant.
I ärendets handläggning hava deltagit undertecknad, chef, Ekman, föredragande,
samt Krook.
Stockholm den 18 januari 1943.
Underdånigst
G. BJURNER.
Nils Bergö.
Chefens för flygvapnet
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 21, § 7.
Till Konungen.
I anledning av riksdagens revisorers berättelse vad avser rätt för viss försvarsväsendet
tillhörande personal att från kronans matinrättning utbekomma
portion får chefen för flygvapnet och flygförvaltningen efter underlydande
myndigheters hörande i underdånighet anföra följande.
Det är riktigt såsom 1936 års lönekommilté anfört, att rätten för enskilda
att från förbandens kök avhämta tillagad portion icke kan anses medföra
någon ekonomisk fördel. Detta är särskilt fallet under normala förhållanden.
Under tider med onormal prisbildning kan vid i allmänna marknaden sti
-
— 20 —
gande priser fördel vara förenad med rätten att rekvirera portion, under det
att vid fallande priser olägenheterna synas vara övervägande.
Sett ur statens synpunkt kan det icke rimligen vara någon större olägenhet
om befattningshavare avhämtar sin portion till hemmet i stället för att intaga
densamma i matsalen eller mässen under förutsättning, att effektiv kontroll
av utlämningen sker. Så som utlämningen är ordnad vid flygvapnet torde
någon befogad anmärkning mot kontrollen icke kunna anföras. Helt naturligt
innebär utlämningen av dessa portioner till avhämtning en extra belastning
på förvaltnings- och kökspersonalen. Då portionspriset emellertid
så beräknats, att det utöver i portionen ingående ingredienser även innefattar
ersättning för portionens tillredning och utlämning, torde staten få ersättning
för detta extra arbete. Härtill kommer, att den enskilde, vilken avhämtar
portion för förtäring i hemmet, får hålla sig själv med alla för portionens
avhämtning erforderliga kärl. Därest portionen skall intagas i matsal
eller mäss, förutsätter detta, dels att lämpliga lokaler finnas, där personal
av olika kategorier kunna intaga sin portion, dels att kronan bekostar erforderlig
förplägnadsutredning. Lokalfrågan är vid flygvapnets förband mindre
tillfredsställande vad beträffar matinrättningarna på grund av kaderökningen.
I fråga örn förplägnadsutredningen må framhållas, att särskilt porslinet
är utsatt för snabb förbrukning medförande icke obetydliga kostnader.
Det synes sålunda mera vara en fråga, huruvida förvaltningspersonalen i
olika grader bör påläggas det ökade arbete, rätten för enskilda att till hemmet
medföra portion innebär, än en ekonomisk angelägenhet för staten.
Det förtjänar vidare framhållas, att det knappast kan anses lämpligt, alt
befattningshavare med tjänstebostad inom kasernområdet eller i dess omedelbara
närhet skall tvingas förtära sin portion utom hemmet för att kunna
begagna sig av sin rätt till portion.
På grund härav synas nuvarande bestämmelser laga skälig hänsyn till såväl
statens som den enskildes intressen.
Det må slutligen framhållas, att ingen underlydande myndighet tillstyrkt
det av riksdagens revisorer väckta förslaget.
Då ett slopande av rätten för enskilda att avhämta tillagad portion för förtäring
i hemmet icke skulle medföra några ekonomiska och mycket små
praktiska fördelar för staten, under det att det för personalen skulle innebära
en olägenhet, får chefen för flygvapnet och flygförvaltningen i underdånighet
förorda, att viss försvarsväsendet tillhörande personal tillkommande
rätten att från kronans matinrättning utbekomma portion in natura alltjämt
må bibehållas.
I ärendets handläggning hava för flygförvaltningen deltagit souschefen,
Norrman, samt Jacobson, föredragande.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
Enligt bemyndigande
B. G. NORDENSKIÖLD.
A. Ljungdahl.
— 21 —
överbefälhavarens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 25, § 8.
Enligt krigsavlöningsreglementet utgör terminslönen icke någon ersättning
för sådana utgifter, som vid tillämpning av fredsavlöningsreglementet äro
avsedda att täckas med traktamenten, utan en löneförstärkning, avpassad
med hänsyn till personalens tjänstgöringsförhållanden. I enlighet härmed utgår
terminslön efter samma grunder som månadslön.
Särskilda bestämmelser hava emellertid utfärdats den 6 december 1940
(nr 985) att tillsvidare gälla vid tillämpningen av krigsavlöningsreglementet.
Terminslön utgår enligt dessa bestämmelser till personal, varom här är fråga,
allenast vid tjänstgöring under sådana förhållanden, att det vanliga kvarteret
icke bibehålies. Vid tjänsteresa eller tjänstgöring utom den egentliga
krigstjänstgöringsorten och, beträffande personal å aktiv stat, vid kommendering
utom fredsförläggningsorten i fall, då flyttningsersättning ej erhålles,
äger vidare personalen, oavsett vilket kvarter som användes, utöver eljest
utgående ersättning uppbära terminslön eller ett däremot svarande belopp
för varje dygn, varav minst sex timmar tagas i anspråk för resan, förrättningen
eller kommenderingen. Terminslönen har sålunda beträffande här
avsedd personal erhållit en annan karaktär än tidigare och synes för närvarande
närmast vara att jämföra med tjänstgöringstraktamente. Vid sådant
förhållande synes det konsekvent, att under den tid, berörda särskilda bestämmelser
äga giltighet, begränsa rätten till terminslön på sätt riksdagens
revisorer avsett.
Från försvarsgrenscheferna infordrade yttranden bifogas.1
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
O. G. THÖRNELL.
Överbefälhavare.
Axel Bredberg.
De i anledning av § 8 av riksdagens revisorers uttalande inkomna yttrandena
från arméförvaltningens civila departement, marin- och flygförvaltningarna
ha ej avtryckts.
De i anledning av riksdagens revisorers uttalande § 9 från armé-, marinoch
flygförvaltningarna inkomna yttrandena ha här ej avtryckts.
Arméförvaltningens
intendenturdepartements
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 28, § 10.
Till K o n u n g e n.
Genom remiss den 21 december 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt arméförvaltningens
intendenturdepartement att avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens år 1942 församlade revisorer anfört i sin berättelse i fråga örn
1 Ej här avtryckta.
22 —
intendenturdepartementets handläggning av ärende rörande vissa oegentligheter
vid Malmö Yllefabriks AB:s tillverkning av kommisskläde för kronans
räkning. På grund härav får departementet i underdånighet anföra följande.
Den av statsrevisorerna inledningsvis lämnade redogörelsen för ärendets
handläggning har genom sin knapphet icke kommit atl lämna en fullständig
bild av de åtgärder, som vidtogos före intendenturdepartementets beslut i
ärendet. Departementet tillåter sig därför härom anföra följande.
Sedan den 1 februari 1940 besiktningsmannen Asklund av nedan anförda
skäl förflyttats till östra besiktningsområdet och ny besiktningsman tillsatts
för kontroll av tillverkningen vid Malmö Yllefabriks AB, erhöll denne i följd
av de av Asklund gjorda iakttagelserna instruktioner angående skärpt kontroll
av bolagets liandhavande av den bolaget tilldelade statsullen.
Härvid skulle särskild vikt läggas vid kontroll av alt vid fabriken bokförda
blandningspartier hade kontraktsenligt fastställd sammansättning och att
överensstämmelse fanns i bokföringen av dessa å fabrikens olika avdelningar.
Vidare skulle den till spinneriet överlämnade ullblandningen noga uppmärksammas
för kontroll av att intet obehörigt fibermaterial förekom i densamma
och blandningsprov insändas till besiktningssektionen vid misstanke, att
felaktighet förelåg i detta avseende.
Vid de inspektionsresor, som chefen för dåvarande kontroll- och besiktningssektionen
vid departementets utrustningsbyrås krigsindustriavdelning,
major Lyckberg, under våren 1940 företog till Malmö Yllefabriks AB, granskades
förutom själva tillverkningen även den inbördes bokföringen mellan
fabrikens olika avdelningar. Härvid — liksom vid den ovannämnda, av den
nye besiktningsmannen utförda kontrollen — framkom emellertid intet, som
var ägnat att draga riktigheten av de av bolaget lämnade förklaringarna i
tvivelsmål.
Då det av chefen för industribyrån avgivna, den 21 juni 1940 daterade
memorialet, varå intendenturdepartementets beslut av den 26 juni grundades,
i revisorernas berättelse endast återgivils i förkortad transumt, anser sig
departementet böra här bilägga detsamma i avskrift.
I revisorernas redogörelse för upptäckten av otillåten cellullinblandning
hösten 1940 och ärendets vidare handläggning givas de av Asklund utförda
undersökningarna en väl dominerande betydelse. Då nämnda redogörelse gc
nom sin koncentration dessutom icke giver en fullständig skildring av departementets
åtgärder i ärendet, tillåter sig departementet att mera utförligt
behandla denna fråga.
Vid av chefen för industribyråns kontroll- och besiktningssektion, major
Lyckberg, i början av augusti 1940 företagen inspektionsresa till ett flertal
krigsindustriföretag i Norrköping besöktes även AB Nyborgs Yllefabrik. Härvid
var Asklund'' i egenskap av besiktningsman för östra besiktningsområdet
närvarande. AB Nyborgs Yllefabrik, som vid detta tillfälle hade kamgarnsdiagonal
med kontraktsenligt 20 °/o cellullinblandning under tillverkning såväl
jämlikt eget kontrakt som för Malmö Yllefabriks AB:s räkning, hade
för sistnämnda tillverkning erhållit färdigspunnet garn från Malmö Yllefabriks
AB.
Vid granskning av ett stycke kamgarnsdiagonal, tillverkat av dylikt garn,
gjorde major Lyckberg anmärkning mot tygets färgnyans och känsel. Nämnvärd
skillnad i utseende vid jämförelse med diagonal med garn av fabrikens
egen tillverkning kunde ej förmärkas, och ej heller förefanns sådan vid en
jämförelse mellan de av respektive fabriker tillverkade garnerna. Då emellertid
från fabrikens sida framhölls, att garnet från Malmö Yllefabriks AB syntes
vara svårarbetat, ansåg likväl major Lyckberg, att en analys av garnernas
fibersammansättning borde företagas. Asklund åtog sig att utföra en sådan
undersökning.
23
Resultatet av denna undersökning synes hava föranlett Asklund ali insända
prov å förutnämnda, vid AR Nyborgs Yllefabrik för Malmö Yllefabriks
AB:s räkning tillverkade kamgarnsdiagonal till Norrköpings Kemiska Undersökningsanstalt
för utrönande av cellullinblandningens storlek. Härvid konstaterades
en cellullhalt av 33 % mot kontraktsenligt föreskrivna 20 °/o.
Då det kunde antagas, att cellullhalten även i det av Malmö Yllefabriks AB
tillverkade kommissklädet m/23 var för hög, hade Asklund samtidigt med
nyssnämnda undersökning från en konfektionsfirma i Norrköping införskaffat
två prov å dylikt kläde, vilka av honom den 14 augusti överlämnades till
industribyrån med anhållan, att proven måtte undersökas vid Statens provningsanstalt
för fastställande av ccllullprocenten.
Proven inlämnades till Statens provningsanstalt den 26 augusti samtidigt
med skrivelse, i vilken anhölls, att undersökningen måtte utföras snarast möjligt.
Provningsanstaltens utlåtande förelåg dock först den 24 september. Enligt
detta var cellullhalten i de undersökta proverna 28 °/o, respektive 30 °/o.
I skrivelse den 25 september underrättades Malmö Yllefabriks AB:s verkställande
direktör, August Schmitz, av besiktningssektionens chef örn resultatet
av den vid provningsanstalten företagna undersökningen, och avfordrades
förklaring över anledningen till den ökade inblandningen av cellull i
klädet. Svaret å denna skrivelse återgives i revisorernas berättelse.
Vid denna tidpunkt förelågo inga säkra erfarenheter rörande de konsekvenser,
som en inblandning av cellull i kommisskläde medförde för tygets kvalitet
och sammansättning. Så mycket var likväl känt, att en tillsats vid ullens
blandning av exempelvis 20 procent cellull förorsakade en några procent
högre cellullhalt i det färdiga tyget. För ett bedömande av de åtgärder, som
av intendenturdepartementet borde vidtagas gentemot Malmö Yllefabriks AB,
ansågs det därför erforderligt att anställa en jämförande granskning mellan
Malmö Yllefabriks AB:s kommisskläde och kommisskläde från andra fabriker.
I och för sådan jämförelse översändes i slutet av september månad till
Statens provningsanstalt prover å kommisskläde, tillverkat av sju olika fabriker,
däribland Malmö Yllefabriks AB. Provningsresultaten, som förelågo färdiga
den 21 oktober, utvisa beträffande proven från tillverkningen vid de sex
andra fabrikerna en cellullhalt av i ett fall 22 %, i två fall 21 °/o och i tre
fall 20 %. Det av Malmö Yllefabrik tillverkade provet innehöll 34 % cellull.
övriga av intendenturdepartementet företagna åtgärder i ärendet liksom av
Malmö Yllefabriks AB avgivna förklaringar framgå i huvudsak av revisorernas
berättelse härom.
Beträffande revisorernas uttalande i detta ärende tillåter sig intendenturdepartementet
anföra följande.
I det mellan intendenturdepartementet och textilingenjör Asklund den 15
april 1939 träffade avtalet angående Asklunds krigstjänstgöring såsom besiktningsman
för yllevaror hade Asklund begärt att erhålla Norrköpingsdistriktet
såsom besiktningsområde, vilket även intagits i kontraktet. Vid bör jan av Asklunds
krigstjänstgöring hade leveranserna av yllevaror icke fått större omfattning
än att Asklund kunde medhinna erforderlig kontroll och besiktning hos
samtliga tillverkare av yllevaror. Då tillverkningen tagit sådan omfattning,
att den i fredstid uppgjorda dislriktsindclningen måste träda i tillämpning,
och då Asklund ej syntes villig att för framtiden bosätta sig i Malmö, ansågs
det lämpligast oell mest rationellt, att Asklund såsom bosatt i Norrköping
tilldelades Norrköpingsdistriktet. Hans arbetstid togs härvid lulli i anspråk
genom inom distriktet förekommande besiktningsförrättningar.
Asklund fick emellertid, oaktat sin förändrade tjänstgöring, order att slutföra
sitt besiktningsuppdrag vid Malmö Yllefabrik. Enligt av den vid intendenturdepartementet
tjänstgörande auktoriserade revisorn Erik Stålfors lärn
-
— 24
ridel uppgift synes det icke sannolikt, att Asklund, aven om lian fått kvarstanna
såsom besiktningsman vid Malmö Yllefabriks AB, kunnat upptäcka
de av bolaget verkställda ullutbytena, da en stor del av bolagets bokföring
och redovisningshandlingar i detta avseende förfalskats. För en dylik upptäckt
eriordrades, enligt Stålfors’ uppfattning, en fullständig genomgång av
fabrikens bokföring, vilken Asklund näppeligen haft möjlighet att utföra.
Denne är visserligen en skicklig fackman inom vissa områden av textilbi
anschen men torde icke besitta de höga kvalifikationer inom revisionsbranschen,
som varit oundgängligen nödvändiga för en sådan undersökning.
I detta sammanhang kan departementet icke underlåta att framhålla att
såväl Malmö Yllefabriks AB — vilket är landets största företag inom textilbranschen
— som dess verkställande direktör, August Schmitz, för det dåvaåtnjöt
ett synnerligen stort förtroende. Schmitz var ledamot av styrelsen
tor Sveriges industriförbund och intog en ledande ställning inom samtliga sammanslutningar
inom textilbranschen. Av Statens reservförrådsnämnd anlitades
Schmitz såsom inköpare och lagerhallare av ull i större utsträckning än någon
annan industriman. Det torde då få anses förklarligt, att även intendenturdepaitemeritet
skänkte Schmitz ett visst förtroende och icke fann Asklunds
besiktningserinringar tyda på någon brottslig avsikt från fabrikens
sida, särskilt som Schmitz’ förklaringar syntes departementet godtagbara
och trovärdiga.
Ej heller kunde major Lyckberg, då vid hans granskning av den interna
ullredovisningen inom fabriken intet anmärkningsvärt framkom, rimligen
förutsätta, att det negativa resultatet av hans undersökningar berodde på
att denna fabriksbokföring i stor utsträckning förfalskats. Man torde vid
frågans bedömande icke helt få lämna det gamla talesättet »det är lätt att
vara efterklok» ur räkningen.
Vad Asklund beträffar, må tilläggas, att departementet på grund av de till
synes onödiga friktioner, vilka esomoftast uppstodo under hans utövning av
besiktningsverksamheten, nödgades att i samförstånd med Statens krisrevision
entlediga Asklund fran hans besiktningsmannabefattning sommaren
1942.
Bevisorerna påtala vidare, att departementet icke med den skyndsamhet,
som ärendets betydelse krävt, handlagt av Asklund avgiven rapport över den
av honom vid Malmö Yllefabriks AB verkställda efterbesiktningen. Ett ärende
av sådan betydenhet kunde emellertid icke avgöras utan föregående, tidsödande
utredningar och överväganden. Givetvis inverkade jämväl, såsom
även av revisorerna framhållits, den stora arbetsbelastningen vid intendenturdepartementet
vid ifrågavarande tid fördröjande på ärendets handläggning.
Man får icke heller förbise, att nämnda arbetsbelastning till största
delen hänförde sig till synnerligen brådskande anskaffningsärenden, betingade
av nödvändigheten att skyndsammast möjligt säkerställa arméns krigsberedskap,
icke minst med hänsyn till i april 1940 i vissa grannländer inträffade
händelser.
Slutligen anföra revisorerna helt allmänt, att berättigade erinringar synas
kunna framställas även mot intendenturdepartementets handläggning av
ärendet beträffande otillåten inblandning av cellull.
Da departementet icke äger kännedom om vad revisorerna åsyfta med
detta uttalande, saknar departementet möjlighet att avgiva något yttrande
i anledning av detsamma.
Departementet vill slutligen till belysning av de invecklade förhållanden,
varom fråga är i detta ärende, anföra, att polisutredningen, som påbörjades
i november 1940, tog sådan tid i anspråk, atl första handläggningen av målet
25 —
vid rådhusrätten i Malmö kunde äga rum först den 6 september 1941. Målet,
i vilket rättegångsprotokollen hitintills omfatta 1,565 sidor, vartill komma
polisrapporter å över 900 sidor, har ännu icke avdömts i första instans.
Stockholm den 13 januari 1943.
Underdånigst
H. SÖDERBOM.
G. ODÉEN.
Helmer Björlingsson.
Bil.
Krigsindustriavdelningen ang.
vissa Iakttagelser vid besiktning
av kläde vid MYA.
Memorial.
Med anledning av meddelanden från besiktningsmannen för yllevaror, textilingenjören
C. W. Asklund, rörande vissa iakttagelser vid kontrollen av klädestillverkningen
vid Malmö Yllefabriks A. B. får jag härmed vördsamt anföra
följande.
Från förutnämnde besiktningsman föreligga tvenne skrivelser i ärendet,
daterade den 14 januari och den 9 februari innevarande år. I den förstnämnda
göres anmälan, att Malmö Yllefabriks A. B. under tillverkningen av kommisskläde
m/23, tunnare, som enligt gällande kontrakt skulle framställas av
uteslutande statens ull, utan tillstånd tillsatt 311 kg. lammull från eget lager,
vilken ull ifråga om styrka vore underlägsen den från Statens Reservförrådsnämnd
erhållna ullen av typ Brasil A/B. Av vederbörande partisedlar till
spinneriet hade icke framgått, att utbyte av ull ägt rum.
I skrivelsen den 9 sistlidna februari säger sig Asklund vid verkställd fortsatt
kontroll hava konstaterat, dels att fabriken vid klädesleveranser enligt
kontrakt av tidigare datum under år 1939, till vilka firman själv tillsläppt
ullen, inblandat intill 10 °/o lammull, och dels att ytterligare utbyten av statens
ull mot egen företagits. I ett flertal ullpartier, angivna i bil. 3, hade sålunda i
stället för statens New Zeeland B/C-ull använts sammanlagt 16,290 kg. av
Malmö Yllefabriks A. B:s ull, vilken levererats under beteckningen »Alabastrum
gute Handelsvliesse, etwas Fehlerhaft, von B/C feinheit». För kontrollanten
hade vid första besiktningstillfället uppgivits, att partierna ifråga
innehöllo endast statens ull.
Beträffande fabrikens åtgärd att utbyta utvuxen ull mot lammull framhålles
vidare, att enligt tillverkningsbestämmelserna för klädet användning
av lammull uttryckligen förbjudes, och att den vid besiktningen av färdigt
kommisskläde konstaterade förekomsten av vita noppor å klädets yta tydligen
förorsakats av lammullinblandningen. Hos vissa klädesstycken hade
dessutom tänjbarheten i varpriktningen icke nått upp till i lillverkningsbestämmclserna
fastställd minimifordran. Ingenjör Asklund anhåller slutligen
att Malmö Yllefabriks A. B. måtte avfordras förklaring över anledningen till
att utbyte av ull ägt rum, samt atl han måtte erhålla meddelande örn de åtgärder,
som av intendenturdepartementet vidtagits i denna angelägenhet.
Efter emottagandet av skrivelsen den 14 januari anmodades direktör A.
Schmitz vid Malmö Yllefabriks A. B. och ingenjör Asklund att jämte chefen
— 26 —
lör Kontroll- och besiktningssektionen inställa sig hos chefen för krigsindustriavdelningen
för närmare utredning av frågan. Vid sammanträdet avgav
dir. Schmitz en förklaring rörande de av fabriken vidtagna åtgärderna
av i huvudsak samma innehåll som i bil. 5 till Asklunds sedermera avgivna
anmälan den 9 februari. Då Asklund emellertid anmälde, att kontrollen vid
fabriken icke hunnit slutföras vid tidpunkten för sammanträdet, uppdrogs åt
honom att snarast möjligt slutföra densamma. Någon ytterligare åtgärd ansågo
de vid sammanträdet närvarande för tillfället icke påfordras.
Efter fortsatt och slutförd besiktningsförrättning vid Malmö Yllefabriks
A. B. fann sig Asklund föranlåten avgiva sin förutnämnda anmälan den 9
februari, vars innehåll delgavs Malmö Yllefabriks A. B. i skrivelse den 20
februari. Fabriken har därefter i trenne särskilda skrivelser den 24 februari
ingått i svaromål på de framförda anmärkningarna.
Rörande den påtalade användningen av lammull har fabriken meddelat
följande.
Vid genomgång av den Brasil A/B-ull, som erhållits från Statens reservförrådsnämnd,
hade grövre och mindre lämpliga ullpartier frånsorterats. Därigenom
hade vid 9 olika tillfällen fattats mindre kvantiteter tvättad ull, när
partierna skulle utläggas, vilket allt ersatts med lammull. Kvantiteten utgjorde
sammanlagt 311 kg. Att å den bilagda partisedeln (bil. 2) någon lammull
icke fanns upptagen, uppgives hava berott därpå, att sedeln ifråga togs av
ingenjör Asklund, innan vissa detaljer, som pläga angivas å densamma,
ifyllts, och att det vore brukligt, att anteckning om utbyte av ullslag först
gjordes, när blandningspartiet i sin helhet blivit utlagt.
Den vid besiktningen konstaterade noppigheten och i något fall bristande
tänjbarheten i varpriktningen hos klädet bekräftas men anses icke hava berott
på ifrågavarande obetydliga lammullinblandning utan stått i samband
med förhållanden, som betingats av strävan att i möjligaste mån öka produktionen,
såsom forcerad kardning, hårdare snodd på varpgarnet för undvikande
av tidsödande klistring m. m.
Vid tidigare klädestillverkning gjord inblandning av lammull hade varierat
mellan 3 °/o och 10 % i de olika partierna och företagits, då leveransbestämmelserna
icke ansetts innehålla förbud mot användning av sådan ull och
fabriken själv tillhandahållit ullmaterialet. Mindre del lammull i klädet hade
f. ö. befunnits vara lämplig, emedan den gav varan en jämnare och fastare
yta än reguljär ull, och hade ingalunda använts i avsikt att göra besparing.
Beträffande det av ingenjör Asklund påtalade utbytet av 16,290 kg. statens
ull mot egen lämnas den förklaringen, att fabriken för sin del ansett den
egna ullen vara lämpligare för kommisstillverkning än den från statens lager
erhållna. Den sistnämnda hade bl. a. innehållit vissa balar lammull, vilken
frånsorterats och ersatts med annan bättre ull. En framställning örn
medgivande att företaga ifrågavarande utbyte, som möjligen bort göras, hade
t. v. underlåtits för att ej i onödan besvära departementet och för att undvika
stagnation i driften. Utbytet hade emellertid icke »upptäckts» av kontrollanten
utan meddelandet därom hade lämnats av fabriken.
Därjämte framhålles, att förväxlingar lätt kunna uppstå, när en fabrik,
såsom här varit fallet, samtidigt är upptagen av tillverkningar, som hänföra
sig till olika kontrakt, samt därvid i en del fall skall använda egen och i
andra fall av staten tilldelad ull.
På grund av tillverkningens brådskande natur hade av rent praktiska skäl
den i utbyte tagna ullen redovisats såsom tillhörande det från statens förråd
mottagna partiet.
Slutligen har fabriken uttalat vissa erinringar angående ingenjör Asklunds
lämplighet i vissa avseenden som kontrollant och besiktningsman.
— 27
Gentemot den ovan angivna förklaringen kan följande anföras.
Vad först beträffar de av Malmö Yllefabriks A. B. gjorda erinringarna mot
ingenjör Asklunds kapacitet som besiktningsman, bör framhållas, att denne
pä grund av mångårig verksamhet inom olika grenar av textilbranschen
torde äga ovanligt hög kompetens för dylikt uppdrag. Han har sålunda varit
anställd vid olika yllefabriker och är väl förtrogen med klädestillverkningens
alla detaljer. Asklund har vidare innehaft lärarebefattning vid Lennings
Textiltekniska institut i Norrköping och även utgivit en handbok i textilindustri.
Sitt arbete inom kontroll- och besiktningssektionen har han skött
med stort nit och intresse. Att Asklunds verksamhet uppskattats av andra fabrikanter
framgår därav, att när besiktningsverksamheten skulle slutligt organiseras,
trenne fabriker enträget anhöllo att få behålla honom som besiktningsman,
oaktat dessa fabriker icke voro belägna inom det besiktningsområde,
som tilldelats honom.
Antagandet, att tillverkningsbeslämmelsema för kommisskläde! skulle
medgiva användandet av någon del lammull, är oriktigt. I dessa föreskrives
nämligen beträffande ullmaterialet bl. a., att detta skall utgöras av utvuxen
ull, fri från skruvartade spetsar.
Lammullen kan många gånger vara lika god som ull från utvuxna djur
men är vanligen kortare och svagare i stapeln än denna. Ehuru den ax
Malmö Yllefabriks A. B. använda lammullen icke varit av dålig beskaffenhet
hade med hänsyn till föreskrifterna i leveransbestämmelserna en framställning
örn medgivande att använda någon del sådan ull bort göras till kontroll-
och besiktningssektionen.
Någon med säkerhet påvisbar försämring av klädet genom inblandningen
av dessa i förhållande till den totala kvantiteten relativt små mängder lammull
torde icke hava åstadkommits. Den vid något tillfälle iakttagna noppigheten
och bristande tänjbarheten i varpriktningen kan lika väl stå i samband
med de av fabriken antydda åtgärderna för produktionens höjande som
med meromnämnda inblandning.
Noppighet har även förekommit hos leveranser från andra fabriker och
synes bero på att en del mycket fina ullfibrer knottra sig vid tvättningen och
ej bliva fullständigt utkardade under forcerad tillverkning.
Beträffande anledningen till att 16,290 kg. av statens ull utbytts mot samma
mängd av fabrikens egen som »etxvas Fehlerhaft» betecknade ull, hava
olika förklaringar lämnats. Att så betydande kvantiteter lammull eller axvissa
andra orsaker olämplig ull skulle hava frånsorterats den från staten
erhållna prima ullen, kan visserligen förefalla något egendomligt men är givetvis
möjligt. Mest sannolik förefaller dock den anledningen vara, som antydes
i en av skrivelserna från fabriken, nämligen att det brustit i tillförseln
av statens ull, och att fabriken för att ej riskera avbrott i tillverkningen tillgripit
den fabriken tillhörande ull, som funnits att tillgå. En anmälan örn
förhållandet hade i detta fall varit starkt motiverad.
Alt den i utbyte tagna ullen under bearbetningen i fabriken redovisats som
statens ull, torde få anses såsom ett särskilt olyckligt tillvägagångssätt. Hade
så icke skett, torde av ingenjör Asklund gjorda iakttagelser och erinringar
icke hava ingivit honom den misstänksamma inställning, som han nu bibringats.
Vid i dagarna av chefen för kontroll- och besiktningssektionen företagen
inspektion av Malmö Yllefabrik hava några erinringar icke kunnat göras
mot vid fabriken pågående tillverkningar för krigsindustriavdelningens räkning
eller därmed sammanhängande materialredovisning. Vid fabriken lagrad,
stalén tillhörig ull var i gott skick och upplagrad på tillfredsställande
sätt. Största delen av den vid fabriken förut lagrade ullen hade emellertid
28
enligt av intendenturdepartementet meddelade föreskrifter undanförts till
andra platser inom landet.
Ingenjör Asklund har till sin anmälan fogat ett förslag till bestämmelser
för fabriker, som bearbeta statsull vid tillverkning av arméns och marinens
kommisskläden. Beträffande detta förslag må följande framhållas
I p. 1 föreslås, att uttryckligt förbud stadgas mot utbyte av statens ull
mot egen. Det synes vara självklart, att så icke får ske utan särskilt medgivande,
varför särskilda bestämmelser härom torde vara överflödiga.
Enligt Malmö Yllefabriks AB:s åsikt vore det lämpligast för undvikande av
torseelser härutinnan, att tillverkare av kläde finge inköpa honom tilldelad
ull. Härvid torde emellertid fabriken jämväl förutsätta, att leverantören samtidigt
finge tillstånd att efter gottfinnande använda den av honom betalade
ullen för egen tillverkning eller för leveranserna till kronan, vilket icke kan
medgivas.
Den i p. 2 föreslagna bestämmelsen om skyldighet för leverantör att över
kommisstillverkningen föra särskilt, från fabrikationen i övrigt avskilt boktormgssystem
har varit under övervägande men avråtts av dir. Hugo i Svenska
Ylleindustriföreningen med hänsyn till den reducerade personalen vid
fabrikerna. Frågan har på förslag av dir. Hugo ordnats genom bifogade skrivelse.
(Här ej bifogad.)
P. 3. innehåller bestämmelser rörande ullens konditionering. Dylika torde
vara obehövliga, da ullens handelstillatna fuktighet enligt internationellt vedertagen
praxis är fastslagen till högst 17 °/o för kardull och I8V4 % för kamull.
Givet är också, att ullen efter fabrikstvättning skall vara ren. På grund
av vissa maskinella svårigheter vid Malmö Yllefabriks AB har det emellertid
till en början brustit åtskilligt i nyssnämnda avseenden vid den omfattande
ulltvätt, som ägt rum vid nämnda fabrik. Fabriken har dock i en av
sina skrivelser utlovat, att denna fråga skall ordnas på ett för alla parter
tillfredsställande sätt.
Bestämmelserna i p. 4 synas onödiga och olämpliga. I krigsleveranskontraktet
stadgas f. ö„ hur i dylikt fall skall förfaras.
Den i p. 5 berörda kontrollen av för statens räkning upplagrad ull skall
omhänderhavas av kontroll- och besiktningssektionen, i vad avser intendenturdepartementet
tillhöriga^ ullpartier, och utföras genom vid nämnda sektion
‘^ställda kontrollanter. Några särskilda föreskrifter i detta avseende synas
därför icke erforderliga. Tillsynen av statens reservförrådsnämnds ullager utövas
genom nämndens egen försorg, och har inspektion av vissa delar av
dessa lager efter särskild begäran verkställts genom Kontroll- och besiktningssektionen
i samband med annan besiktningsförrättning.
I p. 6 omnämnd dispens från tillverkningsbestämmelserna i sådant fall, att
smala vävstolar måste tillgripas för tillverkningen av kommisskläde, har av
intendenturdepartementet numera medgivits genom skrivelse till Svenska
Ylleindustriföreningen.
Ostridig! är, att Malmö Yllefabriks AB åsidosatt gällande bestämmelser
för tillverkning av arméns kommisskläde genom inblandning av lammull i
detsamma och även förfarit oriktigt genom att vid klädets tillverkning utan
erhållet medgivande utbyta vissa mängder staten tillhörig ull mot egen sådan,
vilken av ullbeteckningen att döma icke torde hava varit fullt likvärdig
med statens ull. Vid jämförelse mellan av Malmö Yllefabrik uppvisade prov
a statens ull och den såsom ersättning vid fabriken använda ullen har emellertid
någon nämnvärd kvalitetsskillnad icke kunnat konstateras. Det kvarstår
dock såsom särskilt anmärkningsvärt, att utbytet av ull icke framgått av
fabrikens redovisningshandlingar.
— 29 —
Det har emellertid icke kunnat styrkas, att det av fabriken levererade klädet
genom ovannämnda egenmäktiga förfaranden i påvisbar grad nedsatts i
fråga om värde, slitstyrka eller övriga egenskaper. Med hänsyn härtill synas
några ersättningsanspråk från statens sida knappast kunna ifrågakomma,
särskilt som tillverkningen ägt rum under i många avseenden försvårade
förhållanden.
Däremot torde Malmö Yllefabriks AB böra erinras örn, att ovan angivna,
av firman vidtagna egenmäktiga åtgärder måste anses såsom anmärkningsvärda
och samtidigt erhålla förständigande om att dylika åtgärder icke vidare
få förekomma.
Vad slutligen beträffar ovan omförmälda av ingeniör Asklund föreslagna
kontrollbestämmelser synas desamma på här ovan anförda skäl för närvarande
icke vara erforderliga.
På grund av vad här ovan anförts hemställes vördsamt, att Haid behagade
avlåta skrivelser till Malmö Yllefabriks AB och ingeniör C. W. Asklund av
följande innehåll.
Till Malmö Yllefabriks AB.
Enligt meddelande den 14 jan. och den 9 fehr. 1940 till Kaids krigsindustriavdelning
från dep dets besiktningsman, ingenjören C. W. Asklund,
har vid Eder tillhörig fabrik dels åsidosatts gällande bestämmelser för tillverkning
av arméns kommisskläde genom inblandning av lammull vid tillveikning
av vissa partier kläde, dels vid framställning av kommisskläde för
dep dets räkning vissa mängder staten tillhörig ull utan erhållet medgivande
utbytts mot annan ull. De sålunda egenmäktigt vidtagna åtgärderna hava
icke framgått av fabrikens redovisningshandlingar.
Dep det har funnit de påtalade åtgärderna synnerligen anmärkningsvärda,
men har dep det vid det förhållande, att det ej kunnat konstateras, att det
av Eder levererade kommisskläde! genom ifrågavarande åtgärder i påvisbar
grad nedsatts i fråga om värde, slitstyrka eller övriga egenskaper, likväl funnit
anledning icke föreligga att gentemot Eder vidtaga åtgärd av judiciell
natur eller att framställa ersättningsanspråk i anledning av ovan omförmälda
förfarande.
Dep det vill samtidigt hava uttalat en förväntan, att vid kommande
tillverkningar för dep dets räkning egenmäktiga åtgärder av ovan påtalade
art icke skola förekomma.
Till Ingenjör C. W. Asklund.
Uti skrivelser den 14 januari och den 9 februari 1940 till Kaids krigsindustriavdeln.
har av Eder påtalats vissa felaktigheter, vilka förekommit vid
Malmö Yllefabrik i samband nied nämnda fabriks tillverkning av vissa partier
kommisskläde för dep dets räkning.
Med erkännande av Eder strävan att vid Edert arbete tillvarataga statens
intressen får dep det härmed tillställa Eder en avskrift av den skrivelse som
med anledning av Edra besiktningsmeddelanden och därefter skedd utredning
i fråga avlåtits till Malmö Yllefabriks AB.
Vid gillande torde 2 skrivelser expedieras. Målet till A. M.
Stockholm den 21 juni 1940.
Olof Örtenblad.
Tran länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län med anledning av riksdagens
revisorers uttalande del 1, sid. 36, § 11, inkommet utlåtande Ilar bär ej
avtryckts.
— 30
Chefens för försvarsstaben
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 36, § 12.
Till Konungen.
Med anledning av nådig remiss 23/i2 1942 angående statsrevisorernas uttalande
i fråga om försvarsassistenternas verksamhet m. m. får jag härmed
i underdånighet anföra följande.
Statsrevisorernas uttalande biträdes i princip under förutsättning att försvarsassistenterna
bibehållas med nuvarande uppgifter.
Enligt vad som under hand inhämtats kommer emellertid »1941 års hemortsförsvarssakkunnigas»
betänkande, som inom kort torde föreligga, att
innebära förslag till omfattande förändringar beträffande försvarsassistenternas
verksamhetsområde. Med hänsyn härtill synes Kungl. Maj:ts och riksdagens
ställningstagande till detta betänkande böra avvaktas innan någon
förändring vidtages beträffande försvarsassistenternas ställning.
Underdånigst
På uppdrag av ÖB
AXEL BREDBERG.
Chef för försvarsstaben.
C. A. Ehrensvärd.
Luftskyddsinspektionens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 36, § 12.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 23 december 1942 har luftskyddsinspektionen anmodats
att före den 16 januari 1943 inkomma med utlåtande i anledning av
vad riksdagens revisorer anfört beträffande försvarsassistenternas verksamhet
m. m. Till åtlydnad härav får luftskyddsinspektionen i underdånighet anföra
följande.
Gentemot den av revisorerna uttalade uppfattningen, att försvarsassistenterna
icke alltid tagits i anspråk i full utsträckning, vill inspektionen med ledning
av sin erfarenhet på området anföra, att det omvända förhållandet torde
hava varit vanligare, d. v. s. att försvarsassistenterna ofta på grund av sin
stora arbetsbörda haft stora svårigheter att medhinna de luftskyddsuppgifter,
som åvilat dem. Vid bedömandet av i vad mån försvarsassistenterna utnyttjats
i önskvärd utsträckning torde man också böra taga assistenternas relativt
blygsamma löneförmåner med i beräkningen.
Inspektionen vill vidare beträffande frågan om försvarsassistenternas ställning
m. m. hänvisa till sitt utlåtande över en av 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
utarbetad promemoria med förslag till vissa bestämmelser rörande
samordning av hemortsförsvaret, vilken promemoria med skrivelse den 2
augusti 1941 överlämnats till statsrådet och chefen för Kungl. Socialdepartementet.
I sagda utlåtande anförde inspektionen bl. a. följande:
31
»Förhållandet mellan försvarsassistent och hemortsförsvarsassistent — båda
befattningshavare vid länsstyrelsen — synes icke fullt klarlagt. Det är emellertid
angeläget, att frågan om försvarsassistenternas ställning upptages till
behandling i sammanhang med förevarande spörsmål. Sålunda synes det nödvändigt
att bereda försvarsassistenterna en fastare ställning, bland annat
genom att erforderliga instruktioner utfärdas. Dessutom böra försvarsassistenternas
löneförhållanden förbättras och regleras i förhållande till vad de
sakkunniga föreslagit beträffande hemortsförsvarsassistenternas löneförmåner.
Då försvarsassistenterna inom länsstyrelserna torde äga den största kännedomen
örn de förhållanden, som beröra hemortens försvar, synas hemortsförsvarsassistenterna
lämpligen böra sortera under försvarsassistenterna. Del
synes därför lämpligt att vid varje länsstyrelse upprättas en försvarsbyrå
under försvarsassistentens ledning.»
Ehuru det under alla förhållanden måste anses önskvärt, att närmare föreskrifter
utfärdas beträffande försvarsassistenternas verksamhet, bör dock,
enligt inspektionens förmenande, med utarbetandet av dylika föreskrifter
anstå, till dess 1941 års hemortsförsvarssakkunniga framlagt sitt betänkande
och försvarsassistenternas ställning i den tänkta hemortsförsvarsorganisationen
därmed klarlagts.
Stockholm den 16 januari 1943.
Underdånigst
GUNNAR JONSSON.
T. M. Schmidt.
Från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i anledning av riksdagens
revisorers uttalande § 12 inkomna yttranden ha här ej avtryckts.
Generaltullstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 40, § 13.
Underdånigt utlåtande.
I anledning av förestående remiss får generaltullstyrelsen anföra följande.
Såsom framgår av en av riksdagens revisorer i vissa delar återgiven, till
revisorerna överlämnad redogörelse för av styrelsen vidtagna åtgärder för
användning av tullbevakningspersonal för hamnbevakning, har styrelsen alltsedan
hösten 1940 sökt finna utvägar för utnyttjande av övertalig tullpersonal
i annan statlig verksamhet. Sålunda företogs genom styrelsens försorg under
januari 1941 undersökning för att utröna förutsättningarna för användning
av övertalig tullbevakningspersonal till hamnbevakning. Enär av denna undersökning
framgick, att sådan användning i nämnvärd omfattning icke vore
att påräkna, hemställde styrelsen i underdånig skrivelse den 8 februari 1941,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att övertalig tullbevakningspersonal
bleve i den utsträckning, som kunde befinnas lämplig,
anlitad för berörda ändamål. Sedan styrelsen vidare på grund av föreskrift
i Kungl. Maj:ts cirkulär den 10 januari 1941 (nr 20) till finansdepartementet
anmält förefintligt personalöverskott, anhöll statsrådet och chefen för social
-
— 32 —
departementet i skrivelser till samtliga länsstyrelser den 21 februari 1941,
att då fråga uppkomme örn anställande av statsavlönade extra polismän,
länsstyrelsen i samråd med vederbörande tullmyndigheter beaktade möjligheten
att för ändamålet anlita ledig tullpersonal samt att detta ägde rum
även i de fall, då fråga vore om sådan kortvarig polisanställning, för vilken
anmälningsskyldighet enligt förenämnda cirkulär icke förelåge.
1 underdånigt utlåtande den 8 januari 1942 med anledning av vad 1941 års
revisorer anfört i förevarande ämne framhöll styrelsen — efter att hava erinrat
om av styrelsen i förevarande avseende vidtagna åtgärder — att starka
skäl förelåge för att bevakningspersonal från tullverket fullgjorde ifrågavarande
övervakningstjänst antingen genom att tulltjänstemän anställdes av
länsstyrelserna eller ock genom att, på sätt revisorerna ifrågasatt, övervakningstjänsten
överflyttades på tullverket och dess personal. Därest sistnämnda
åtgärd vidtoges, skulle den dubbelbevakning, som i betydande omfattning
förekomme, bortfalla och en minskning av statsverkets kostnader för samfärdselkontrollen
i hamnarna inträda.
Med anledning av beräknat överskott å tullbevakningspersonal vid vissa
tullplatser under innevarande vinter meddelade styrelsen i skrivelser den 14
november 1942 till Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Östergötlands,
Kalmar, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens
län, att övertalig sådan tullpersonal kunde under vintermånaderna ställas
till förfogande för hamnbevakning eller andra övervakningsuppgifter på respektive
platser.
Såsom av det anförda framgår, har styrelsen strävat efter att få tullbevakningspersonal
använd för hamnbevakning och liknande övervakningsuppgifter.
Några mera betydande resultat hava likväl på grund av omständigheter,
över vilka styrelsen ej haft att råda, icke uppnåtts och hava i huvudsak
bestått dari, att ett mindre antal övertaliga tullbevakningstjänstemän erhållit
tjänstledighet från tullverket för tjänstgöring vid hamnbevakningen.
Styrelsen biträder den av revisorerna uttalade uppfattningen, att bestyret
med ifrågavarande bevakning bör i betydligt större utsträckning än som hittills
skett kunna överflyttas å tullverket och dess personal.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
jämväl byråcheferna Linders och Lindberg, föredragande.
Stockholm den 13 januari 1943.
Underdånigst
NILS WOHLIN.
Jacob Håkanson.
Överståthållarämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 40, § 13.
Till Konungen.
Genom en den 30 december 1942 till Överståthållarämbetet inkommen nådig
remiss har Överståthållarämbetet anbefallts inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i en remissen bifogad handling anfört
angående den särskilda hamnbevakningen.
— 33 —
Till åtlydnad härav får Överståthållarämbetet, nied överlämnande av bifogade
av polismästaren avgivna yttrande .jämte därtill hörande utlåtanden av
ordningspolisintendenten och kommissarien vid liamnbevakningsavdelningen,
1 i underdånighet anföra följande.
Ifrågavarande bevakning torde, såsom polismästaren framhållit, vara av
den art, att den liksom hittills bör vara underställd Överståthållarämbetet
och länsstyrelserna. Detta förhållande hindrar givetvis icke, att personal
från tullverket tages i anspråk för bevakningens utförande. Överståthållarämbetet
delar revisorernas uppfattning, att det för nedbringande av de med
hamnbevakningen förenade stora kostnaderna är erforderligt att i betydligt
större utsträckning än som hittills skett verkställa en dylik överflyttning av
tullverkets övertaliga personal. I vad mån för tullpersonalen gällande anställningsvillkor
lägga hinder i vägen för ett ianspråktagande tvångsvis av tullverkets
ordinarie personal för bevakningsuppgifter av ifrågavarande art undandrager
sig överståthållarämbetets bedömande. Dylika hinder torde väl
dock i allt fall icke föreligga beträffande den icke ordinarie personalen.
Generaltullstyrelsen har i sin i ärendet återgivna redogörelse för de åtgärder,
som av styrelsen vidtagits i syfte att få tullbevakningspersonalen använd
för hamnbevakning, uttalat, att orsaken till att dessa åtgärder icke lett till
några mera påtagliga resultat tydligen främst vore att finna däri, att sedan
bevakningstjänsten vid hamnarna organiserats, behov av nyanställning icke
uppkommit. Revisorerna anse emellertid, att när för bevakningsändamål
tullpersonal finnes tillgänglig, denna personal skall tagas i anspråk, även om
detta föranleder att tidigare anställd extra polispersonal måste entledigas.
Kommissarien vid härvarande hamnbevakningsavdelning har i sitt ovanberörda
yttrande, vilket av polismästaren åberopats, för sin del uttalat, att ett
dylikt entledigande av den extra polispersonalen icke synes lämpligt med
hänsyn därtill att denna personal sedan längre tid tillbaka varit anställd
vid hamnbevakningen och därför, icke skäligen borde berövas möjligheten att
genom fortsatt anställning kunna fullgöra sina försörjningsplikter. Sannolikt
torde även polismyndigheterna å andra orter anse sig kunna framföra dylika
skäl mot ett ersättande av den redan anställda extra polispersonalen med personal
från tullverket. Denna mening torde emellertid ej vara tillräckligt bärande.
Vid krigsförhållandenas avveckling uppkomma nämligen ändock samma
problem och det torde vara lättare, att nu med rådande brist på arbetskraft
än framdeles bereda annat arbete åt de med bevakningsuppgifter sysselsatta.
Överståthållarämbetet delar alltså även i denna del statsrevisorernas
synpunkter. Örn någon överflyttning av tullverkets personal skall kunna
komma till stånd i någon större utsträckning, torde vara nödvändigt, att
centralt genom vederbörande statsdepartements försorg efter undersökning
av den rättsliga möjligheten att förflytta tullpersonal uppgöres en plan folden
övertaliga tullpersonalens fördelning å de olika hamnbevakningsavdelningarna
i riket och att på grundval därav meddelas besked i vilken omfattning
tullpersonal skall anställas vid varje bevakningsavdelning.
Likaledes synes det Överståthållarämbetet önskvärt, att centralt verkställes
en undersökning i vad man det med hänsyn till eventuellt ändrade förhållanden
i avseende å sjöfarten kan anses möjligt att i någon del av riket påbjuda
en minskning av hamnbevakningen. För Stockholms vidkommande
bär en av polismästaren nyligen verkställd översyn givit vid handen, att en
dylik minskning icke kan anses tillrådlig. Överståthållarämbetet får härom
närmare hänvisa till här bifogade avskrifter av handlingar" i ärendet angående
viss framställning från bevakningsinspektören.
1 Ifrågavarande yttrande oell utlåtanden här ej avtryckta.
2 l-tj luir avtryckta.
3—''137,72/. lier. berättelse ang statsverket
— 34 —
Slutligen vill Överståthållarämbetet meddela, att ämbetet den 11 dennes
funnit erforderligt besluta, att särskild bevakning skall anordnas vid Bromma
flygplats. Närmare underrättelse härom har lämnats chefen för socialdepartementet.
Stockholm den 15 januari 1943.
Underdånigst
TORSTEN NOTHIN.
OLOF BECK-FRIIS.
Länsstyrelsens i Östergötlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 40, § 13.
Till Konungen.
Uti nådig remiss den 23 december 1942 har det blivit länsstyrelsen anbefallt
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
anordnande av polisbevakning vid vissa hamnar.
På grund härav får länsstyrelsen i underdånighet anföra följande.
Länsstyrelsen instämmer till fullo i statsrevisorernas uppfattning att den
lediga tullpersonalen bör utnyttjas för hamnbevakning, och länsstyrelsen
har även vid föregående tillfällen, då denna fråga varit föremål för behandling
sökt förverkliga en sådan tanke. Sålunda vidtog länsstyrelsen med anledning
av expeditionschefsskrivelse från Kungl. Socialdepartementet den 21
februari 1941 åtgärder för utbyte av bevakningsmanskap vid Norrköpings
hamn mot ledig tullpersonal men erhöll då besked att någon övertalig tullpersonal
icke stod till förfogande.
Sedan emellertid Kungl. Generaltullstyrelsen i skrivelse den 16 november
1942 meddelat, att vid tullkammaren i Norrköping övertalig tullpersonal vore
tillgänglig för andra bevakningsuppgifter, har länsstyrelsen förordnat fyra
stycken tullvakter att inträda i hamnbevakningen i Norrköping för att ersätta
annan statsavlönad bevakningspersonal därstädes.
Linköpings slott i landskansliet den 15 januari 1943.
Underdånigst
CARL HAMILTON.
ALGOT PEHARDT.
Länsstyrelsens i Kalmar län
yttrande 1 anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 40, § 13.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 23 december 1942 har länsstyrelsen fått sig anbefallt
att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens revisorer under
§ 13 i sin berättelse till 1943 års riksdag anfört i fråga om kostnaderna
för bevakning av hamnar.
— 35 —
På grund härav får länsstyrelsen anföra följande. För bevakning av hamnarna
i Oskarshamn och Västervik har tullpersonal icke vid något tillfälle
anlitats. Orsaken härtill är, såsom framgår av bilagda skrivelser1 från
polischeferna i Oskarshamn och Västervik samt tullförvaltaren i Oskarshamn,
att vederbörande tullförvaltare ställt sig avvisande. Någon nyanställning
av extra polismän har ej heller förekommit. — Länsstyrelsen anser, att
den bevakning, som varit erforderlig under de senaste två vintrarna, då sjöfarten
legat nere och behovet av bevakning varit ringa, kunnat utföras av
tullpersonal, därest sådan stått till förfogande. Under innevarande vinter
bör bevakningen av hamnarna i Oskarshamn och Västervik, så snart sjöfarten
upphört till följd av ishinder, kunna utföras med hjälp av personal från
tullverket. Polischeferna i nämnda båda städer hava anmodats att, i den
mån bevakning av hamnarna erfordras under de närmaste månaderna, för
ändamålet företrädesvis använda tullpersonal.
I Kalmar har tidigare tullförvaltaren icke haft någon personal att avstå
för hamnbevakning. Från och med den 1 december 1942 äro emellertid fyra
tullmän i tjänstgöring vid hamnbevakningen i Kalmar. Denna tjänstgöring
är avsedd att räcka till den 1 april 1943, då de enligt uppgift behövas för
tullverkets egen räkning. Sedan sjöfarten upphört på grund av ishinder, beräknas
bevakningen kunna ombesörjas helt medelst dessa fyra tullmän. övriga
tjänstgörande extra polismän ha med hänsyn härtill av polischefen numera
uppsagts.
De av riksdagens revisorer framställda önskemålen hava, såsom framgår
av ovanstående, redan beaktats här i länet.
Kalmar i landskansliet den 16 januari 1943.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
RAGNAR JACOBSSON. H. GLIMSTEDT.
Länsstyrelsens i Gävleborgs
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 40, § 13.
Till Konungen.
Genom remissresolution den 23 december 1942 har länsstyrelsen anbefallts
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört angående
användande av personal vid tullverket för vissa bevakningsuppgifter.
Med anledning härav har länsstyrelsen infordrat yttrande i ärendet från
polismästaren i Gävle och landsfogden i länet, vilka yttranden här biläggas.1
För egen del får länsstyrelsen anföra följande.
Länsstyrelsen, som låtit sig angeläget vara att så vitt möjligt använda tullpersonal
för utförande av hamnbevakning, erhöll i slutet av januari 1942
meddelande från tullkammaren i Gävle, att ett antal därstädes anställda
tjänstemän kunde ställas till länsstyrelsens förfogande för fullgörande av
tjänst som hamnpolis.
1 E] här avtryckta.
- 36 —
Efter av länsstyrelsen gjord anhållan om uppgift å de tulltjänsteman, som
eventuellt vore villiga att under den tid, seglationen på Gävle hamn vore
stängd, tjänstgöra vid hamnbevakningen, meddelade tullförvaltaren i skrivelse
den 2 februari 1942, att ingen tjänsteman vid tullkammaren var villig
att åtaga sig dylikt uppdrag. I anledning härav avlät länsstyrelsen till Eders
Kungl. Majit den av revisorerna återgivna skrivelsen den 6 februari 1942,
däri länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida ej sådana föreskrifter borde utfärdas,
som möjliggjorde överflyttning av ledig arbetskraft vid tullverket till
annan gren av statsförvaltningen, där behov av ökad arbetskraft förelåge.
Sedermera anmälde tullförvaltaren till polistjänst inom hamnen 2 ordinarie
och 7 extra ordinarie tullvakter, vilka förklarat sig villiga åtaga sig
dylik tjänstgöring under den tid sjöfarten på Gävle vore stängd av is. Av
dessa 9 till polismän sålunda anmälda tullvakter befanns en på grund av
sin kroppskonstitution (längd 164 cm.) icke lämplig till polistjänst, en var
inkallad till militär beredskapstjänst och en åtnjöt semester till och med den
28 februari 1942.
På grund härav förordnade länsstyrelsen den 21 februari 1942 sju tullvakter
att tills vidare i egenskap av extra polismän utöva bevakning inom
Gävle hamnområde, en från och med den 21 februari, 5 från och med den
26 februari och en från och med den 1 mars. Den 26 februari 1942 förordnade
länsstyrelsen ytterligare en tullvakt att tills vidare utöva bevakningstjänst
i hamnen. Samtliga atta sålunda förordnade tullvakter tjänstgjorde vid
hamnbevakningen till den 1 maj 1942, vilken dag de återinträdde i tjänst vid
tullverket.
Anmälan angående tullpersonalens tjänstgöring såsom hamnpolis har
gjorts till generaltullstyrelsen.
Avlöningen till de såsom extra polismän anställda tullvaktema har utgått
till den 27 mars med 10 kronor för varje tjänstgöringsdag och därefter enligt
av Eders Kungl. Majit utfärdade bestämmelser. Tre av tulltjänstemännen lia
under tjänstgöringstiden vid hamnpolisen varit sjuka tillhopa 65 dagar, under
vilken tid de icke uppburit någon avlöning såsom polismän. Avlöningen
för polistjänstgöringen har utgått från anslaget till vissa extra polismän. De
tulltjänstemän, som åtnjutit högre avlöning för sin tjänst vid tullverket, ha
därifrån utbekommit skillnaden mellan den avlöning, som till dem utbetalats
för tjänstgöringen vid hamnpolisen och sin lön vid tullverket. \ id det
förhållandet, att de till polismän förordnade tulltjänstemännen sålunda ingått
i bevakningsstyrkan vid hamnen, har anlitandet av tullpersonalen givetvis
icke kunnat verka minskning av hamnpolisens antal. Genom denna anordning
har i stället besparing skett i tullverkets stat.
Beträffande det antal polismän, som erfordras för bevakning av Gävle
hamnområde, har polismästaren i Gävle senast i februari 1942 gjort framställning
om utökning av bevakningsstyrkan. Såsom skäl härför angav polismästaren
rådande isbeläggning, som medförde, att gångtrafik kunde äga rum
även från sjösidan, varigenom bevakningsuppgiften försvårades. Särskilt å
den yttre hamnen —- Fredriksskansområdet — syntes under dessa förhållanden
en förstärkning av bevakningen vara erforderlig för att densamma skulle
hållas effektiv.
Länsstyrelsen vill i detta sammanhang meddela, att yttre hamnområdet,
som är fridlyst och inhägnat med stängsel, har en areal av 20.6 hektar med
en kajlängd av 988 meter samt att den inre hamnen har en areal av 66 hektar
med en utnyttjad kajlängd av 3,500 meter, vartill kommer en kajlängd av
2,200 meter, som icke brukar utnyttjas. Bevakningsstyrkan för båda dessa
områden har under senaste tiden uppgått lill 50 man, därav 1 befäl. Då polismännen
tjänstgöra i pass örn 8 timmar och fridag åtnjutes i genomsnitt
— Si -
var 7:de dag, tjänstgöra i patrulltjänst i regel samtidigt 13 man. Under vintern,
då patrulltjänst icke kan förrättas 8 timmar i följd och denna tjänst
fullgöres omväxlande med vakttjänst å kontor, nedgår antalet samtidigt patrullerande
till endast 12 man.
Efter en månadslön av högst 310 kronor uppgå kostnaderna för avlöning
av 50 polismän till högst 15,500 kronor i månaden.
På därom av länsstyrelsen gjord förfrågan har tullförvaltaren uti skrivelse
den 11 innevarande månad meddelat, att av vid tullkammaren i Gävle anställd
personal ingen för närvarande kunde ställas till länsstyrelsens förfogande
för hamnbevakning eller andra särskilda övervakningsuppgifter, som
ombesörjas av statsavlönad personal, samt att, så snart personal kunde undvaras,
tullkammaren skulle inkomma med anmälan därom. Då sådan anmälan
göres, kommer länsstyrelsen att, i likhet med vad skett under förlidet år,
till polismän vid hamnbevakningen i Gävle förordna samtliga anmälda, till
polistjänst icke olämpliga tulltjänstemän. Meddelande härom har av länsstyrelsen
lämnats generaltullstyrelsen.
Därjämte vill länsstyrelsen meddela, att undersökning pågår för utrönande,
huruvida en minskning av bevakningsstyrkan kan ske utan att bevakningens
effektivitet eftersättes.
Vad slutligen beträffar bevakningen vid övriga hamnar inom länet, indrages
denna under den tid seglationen på dessa hamnar är stängd på grund
av is.
Gävle i landskansliet den 13 januari 1943.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
GÖSTA FINNGÅRD. GUNNAR KLERCK.
Länsstyrelsens i Västernorrlands
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 40, § 13.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 23 december 1942 bär länsstyrelsen anbefallts att
före den 16 januari 1943 avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer
anfört i remissen bifogad handling angående kostnader för bevakning
av hamnar.
Till åtlydnad härav får länsstyrelsen med överlämnande av infordrat yttrande1
i ärendet av landsfogden i länet i underdånighet anföra följande.
Redan i oktober 1939 förordnade länsstyrelsen örn fridlysning av olika
hamn- och industriområden inom länet, däribland vissa delar av hamnområdena
i städerna Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik. Erforderliga stängsel-
och avspärrningsanordningar ävensom nödig polisbevakning i enskilda
tillhöriga hamnar hava bekostats av vederbörande ägare. Motsvarande kostnader
för hamnarna i Sundsvall, Härnösand och Örnsköldsvik hava däremot
bestritts av statsmedel. Dessa sistnämnda av statsverket bestridda kostnader
utgöra
Ej här avtryckt.
38 _
för budgetåret 1940/1941.................... kronor 82,906: 72
» » 1941/1942.................... » 75,077:60
» tiden juli—november 1942 .............. » 31,438: 20
Bevakningen, som anordnats efter vederbörligt förslag av landsfogden, har
ombesörjts av utav länsstyrelsen förordnade extra polismän. Att därvid personal
från tullverket icke kommit ifråga för bevakningen beror därpå, att
sådan för uppgiften lämplig personal länsstyrelsen veterligt icke funnits att
tillgå. I skrivelse till länsstyrelsen den 9 januari 1942 anmäldes från tullkammaren
i Sundsvall »att medan sjöfarten på grund av isförhållandena ligger
nere, tre man tillsvidare kunna avstås av härvarande tullbevakningspersonal
för anställning såsom extra polismän. Om någon sådan anställning kommer
att äga rum, förbehåller sig tullkammaren att återkalla vederbörande tjänstemän,
för den händelse de på grund av militärinkallelser, sjukdomsfall, trafikökning
e. d. skulle bliva behövliga i tullverkets tjänst. Därjämte får tullkammaren
meddela, att under år 1941 någon övertalig personal ej funnits vid
härvarande tullkammare.» Annat meddelande om tillgång på övertalig personal
vid tullverket har icke lämnats länsstyrelsen förrän generaltullstyrelsen
i skrivelse den 14 november 1942 meddelade att till följd av väntad nedgång
i utrikestrafikens omfattning under vintermånaderna beräknades uppkomma
ett visst överskott å tullbevakningspersonal vid tullkamrarna i Härnösand,
Sundsvall och Örnsköldsvik under nämnda tid samt att övertalig
tullpersonal kunde under ifrågavarande tid ställas till länsstyrelsens förfogande
för hamnbevakning i Härnösand, Sundsvall och Örnsköldsvik eller
för andra särskilda övervakningsuppgifter, vilka ombesörjas av statsavlönad
personal.
Med föranledande av generaltullstyrelsens berörda skrivelse infordrade länsstyrelsen
yttrande i ämnet från landsfogden, vilken emellertid meddelade
länsstyrelsen »att något behov av i skrivelsen avsedd personal för bevakningsuppgifter
inom länet, som ombesörjas av extra personal på statsverkets bekostnad,
icke förelåge».
Länsstyrelsen vill framhålla att under vintermånaderna, då tillgång på övertalig
tullpersonal uppgivits förefinnas för bevakningsuppgifter, hamnbevakningen
i stor utsträckning är indragen till följd av sjöfartens avstannande.
I övrigt får länsstyrelsen åberopa vad landsfogden i ärendet anfört.
Härnösand i landskansliet den 8 januari 1943.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
RAGNAR STATTIN. GUNNAR INGEMARSSON.
Från länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs- och Bohus, Västerbottens
och Norrbottens län i anledning av riksdagens revisorers uttalande § 13
inkomna yttranden ha här ej avtryckts.
Från bevakningsinspektören med anledning av riksdagens revisorers uttalande
del I, sid. 44, § 14, inkommet utlåtande har här ej avtryckts.
— 39 —
Arméförvaltningens tygdepartements
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 45, § 15.
I revisorernas uttalande framställda förslag till åtgärder tillstyrkas av arméförvaltningens
tygdepartement.
Sådan omedelbar försäljning, som föreslås i sista stycket, synes böra ske
till auktoriserade vapenhandlare sedan anbud under hand infordrats. Vapen,
som icke kunna försäljas på detta sätt, böra skrotas.
Stockholm den 29 december 1942.
Underdånigst
H. GUSTAFSSON.
H. ANDREASSON.
O. Liberg.
Överståthållarämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 45, § 15.
Till Konungen.
Genom en den 28 december 1942 till Överståthållarämbetet inkommen nådig
remiss har Överståthållarämbetet anbefallts inkomma med utlåtande i anledning
av vad riksdagens revisorer i en remissen bifogad handling anfört
angående kostnaderna för inlösen och förvaring av vapen.
Till åtlydnad härav får Överståthållarämbetet i underdånighet överlämna
bifogade yttranden av dels kanslipolisintendenten Knut Rydholm, vilken enligt
förut gällande fördelning av ärendena inom Överståthållarämbetet intill
den 1 januari detta år inom Överståthållarämbetet handlagt ärenden angående
vapenkungörelsen, och dels kriminalkommissarien R. D. Roberto,
vilken förestår den avdelning vid härvarande kriminalpolisavdelning, som
bland annat har att omhändertaga förverkade eller till inlösen överlämnade
vapen.
Utöver vad i berörda yttranden anförts vill Överståthållarämbetet framhålla,
att ämbetet, då fråga varit om försäljning av vapen till enskild person,
icke utan vidare godtagit det värde, som åsatts vapnet av vederbörande av
arméförvaltningens tygdepartement utsedde sakkunnige person, utan verkställt
undersökning, huruvida priserna å vapen stigit, sedan den sakkunniges
utlåtande avgavs, och i förekommande fall beslutat om därav föranledd höjning
av det vapnet åsätta värdet.
Stockholm den 15 januari 1943.
Underdånigst
G. SANDSTRÖM.
OLOF HECK-FRIIS.
— 40 —
Bilaga.
P. M.
Till Herr Tredje Polisintendenten.
Ålagd avgiva yttrande i anledning av vad riksdagens revisorer i bifogade
remisshandling anfört angående inlösen av vapen, får vördsamt anföras:
Förutom vapen som omhändertagas på grund av mot vapenkungörelsen
begångna förseelser, i vilka fall vapnen i regel av domstolen förklarats förverkade,
omhändertager kriminalpolisen vapen, som av enskilda personer
eller stärbhus överlämnats till polisen med hembjudan till kronan för inlösen.
Vidare omhändertagas vapen i mindre omfattning med stöd av bestämmelsen
i § 11, st. 4, i vapenkungörelsen. I samtliga fall avlåtes rapport till
Överståthållarämbetet, som utfärdar förbud för ägaren mot fortsatt innehav
av vapnet samt förordnar, att kronan skall inlösa detsamma. Värdering av
vapnen sker å Stockholms tygstation på sätt som revisorerna anfört. Några
licensfria vapen mottagas icke hos kriminalpolisen, och, såvitt hos kriminalpolisen
är känt, har Överståthållarämbetet aldrig förordnat om inlösen av
dylika vapen.
Av förverkade och inlösta vapen överlämnades den 4/7 1942 enligt order
från Överståthållarämbetet 214 för polisbruk lämpliga pistoler från kriminalpolisens
godsrum till centralpolisen.
Godsförvaltare Nilsson har uppgivit, att förverkade och inlösta vapen i
partier hava sålts till vapenhandlare, varvid erhållits pris, som avsevärt understigit
det värde, som åsatts vapnen, och för vilka belopp de hava inlösts.
Det förekommer även att inlösta vapen med överståthållarämbetets tillstånd
säljas till enskilda personer, men få dessa köpare betala ett pris, som
motsvarar det värde, som åsatts vapnet.
Förvaringen av inlösta vapen föranleda i Stockholm, där vapnen förvaras
i kriminalpolisens godsrum, inga kostnader för statsverket. I och för värdering
transporteras vapnen i partier till Stockholms tygstation, och efter värderingen
återhämtas de till kriminalpolisens godsrum. Dessa transporter ske
med polisverkets bil utom i något fall, då sådan bil icke står till förfogande,
med droskbil, och förekommer då utgift för drosklega, som betalas av Stockholms
stads polisnämnd. Ifrågavarande vapen förorsaka emellertid en hel
del arbete. Förutom godsförvaltarens arbete med vapnen har kriminalpolisen
att delgiva vederbörande överståthållarämbetets beslut angående förbud mot
fortsatt innehav av vapnen och desammas inlösande av kronan samt att verkställa
förut omnämnda transporter för värdering av vapnen.
Revisorerna hava ifrågasatt, huruvida salongsgevär eller salongspistoler,
lösa gevärspipor och ryttarpistoler kunna anses så användbara för samhällsfarliga
företag, att deras fortsatta inlösande kan anses påkallat.
Salongsgevär och salongspistoler torde nog få anses användbara i förenämnt
syfte. Ifrågavarande vapen äro ju kulvapen med en kaliber av i regel
5 å 6 mm. En lös gevärspipa är ju icke användbar, förrän den monterats på
kolv och försetts med mekanism. Ryttarpistolerna utgöras ju av gamla mynningsladdare.
Av godsförvaltare Nilssons uppgift om vad som erhållits vid försäljning
av inlösta vapen synes framgå, att övervärdering av vapnen äger rum, och
att de till följd därav inlösas med för höga belopp. Intet synes vara att erinra
mot revisorernas förslag, att den som icke längre önskar inneha vapen
— 41 —
skall i första hand själv söka sälja vapnen till behörig person, och att, då
kronan inlöser vapnen, till utgångspunkt för värderingen tages det pris, som
kan erhållas vid försäljning till vapenhandlare.
Stockholm den 4 januari 1943.
R. D. Roberto.
Kriminalkommissarie.
Med instämmande i vad i förestående promemoria anförts får jag endast
tillägga följande.
Förvaringen av vapen, som förklarats förverkade eller som av kronan skola
inlösas, orsakar, vad Stockholm beträffar, icke någon kostnad för statsverket.
Värderingen av vapnen sker i Stockholm på det sätt som Kungl. Majit
anvisat, nämligen genom sakkunnig person, utsedd av arméförvaltningens artilleridepartement.
Det synes, även enligt mitt förmenande, önskvärt, att vid
försäljning av vapen till enskild person ett försäljningspris betingas, som
icke understiger det av värderingsmannen åsätta och till den förutvarande
vapenägaren utbetalade priset.
Stockholm den 9 januari 1943.
Knut Rydholm.
Riksdagens revisorers uttalande under § 16, del 1 sid. 52, har av kommunikationsdepartementet
ej utsänts på remiss.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 56, § 17.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har hitintills icke från någon länsstyrelse
erhållit meddelande örn beslut angående inrättande av för den allmänna
samfärdseln allenast vintertid avsedd körled (särskild vinterväg).
Jämlikt 48 § vägtrafikstadgan skall länsstyrelse årligen utfärda kungörelse
med vissa uppgifter angående de allmänna vägarna inom länet. Härutöver
utfärdar varje länsstyrelse numera på begäran av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
årligen kungörelse angående vinterväghållningen inom länet.
I de länskungörelser, som från och med år 1938 sålunda utfärdats, har
i den förstnämnda gruppen kungörelser i intet fall medtagits någon särskild
vinterväg. I länskungörelserna över vinterväghållningen finnas endast två
särskilda vintervägar medtagna, båda inom Västerbottens län. Mot dessa två
vintervägar, vilka gå över större vattendrag, torde icke kunna göras någon
erinran. , , ,
I övrigt har före år 1942 icke kommit till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kännedom, att särskilda vintervägar underhållits av vare sig vägdistrikt
eller städer.
— 42 —
Med anledning av förevarande remiss har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i skrivelse den 31 december 1942 till samtliga länsstyrelser anhållit
att i 1943 års länskungörelse över trafiken å de allmänna vägarna måtte under
rubrik »Särskilda vintervägar» intagas en förteckning över ifrågavarande
slag av vägar.
Då, såvitt revisorernas utredning visar, ifrågavarande särskilda vintervägar
i de flesta fall tillkommit utan att formella föreskrifter blivit vederbörligen
beaktade och då i vissa fall länsstyrelsens beslut måste betraktas som
en nullitet, synes det särskilt med hänsyn till vägväsendets förestående förstatligande
angeläget, att frågan örn vilka körleder inom Västerbottens och
Norrbottens län, som skola vara att anse såsom särskild vinterväg, upptages
till omprövning.
I detta ärendes slutliga handläggning hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Valsinger och Braune samt väginspektören Kinch.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
NILS BOLINDER.
RAGNAR von SEGEBADEN.
Länsstyrelsens i Västerbottens
län
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 56, § 17.
Till Konungen.
Genom nådig remiss den 22 december 1942 har länsstyrelsen anmodats
avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1942 församlade revisorer
i sin berättelse anfört angående iakttagelser rörande intagande av enskilda
vägar till allmänt underhåll beträffande vinterväghållningen.
Till fullgörande härav får länsstyrelsen, med överlämnande av från vägingenjören
i länet infordrat yttrande, för egen del anföra följande.
Undertecknad landssekreterare har icke deltagit i något av de påtalade
besluten, varigenom förordnats örn intagande av enskild väg till allmän vinterväghållning
såsom särskild vinterväg. Vägingenjörens utlåtande åberopas
av länsstyrelsen som eget yttrande. Frågan om vintervägarna i länet kommer
att av länsstyrelsen upptagas till förnyad prövning.
Umeå i landskansliet den 14 januari 1943.
S. A. SWEDBERG.
Underdånigst
På länsstyrelsens vägnar:
DAVID WILÉN.
Bilaga.
Vfigingenjören 1 västerbottens län.
Till Länsstyrelsen i Västerbottens län.
Anmodad avgiva yttrande över vad riksdagens år 1942 församlade revisorer
i sin berättelse anfört angående iakttagelser rörande intagande av enskilda
vägar i länet till allmänt underhåll beträffande vinterväghållnmgen far jag
härmed vördsamt meddela följande. o .
Inrättande av särskilda vintervägar i länet, som underhållits pa resp. vagdistrikts
bekostnad, har förekommit sedan långt tillbaka i tiden. Till grund
härför hava legat bestämmelserna i 66 § av 1891 års väglag, enligt vilken till
allmän väg hänförts särskilda vintervägar, som av ålder funnits eller nödiga
prövats. Flertalet av dylika nu förefintliga vägar hava övertagits till allmän
vinterväghållning enligt dessa äldre bestämmelser och sålunda före ikraftträdandet
av nu gällande väglag, enligt vilken förutsättningen för inrättande
av särskild vinterväg väsentligen skärpts. Dessa vägar hava i regel varit indelade
i snöploglag, som tidigare gällt i 5-årsperioder. Av de av länsstyrelsen
under senare år fattade besluten angående särskilda vintervägar innebära
mångå beslut — jämlikt 69 § gällande väglag endast revidering av ploglagsindelningen
för vägar, som sedan många år varit hänförda till särskilda
vintervägar. .
Ett flertal av de särskilda vintervägarna sammanfalla i stort med undersökta
vägsträckningar för anläggning av landsvägar, som dömts till utförande.
Dessa vägförbindelser hava sålunda prövats vara nödiga för den allmänna
samfärdseln, men de hava ännu icke kunnat komma till utförande pa grund
av otillräckliga anslagsmedel till anläggning av nya vägar i länet.
Statsrevisorerna synas vara av den uppfattningen, att större delen av de
enskilda vägarna i länet övertagits till allmän vinterväghållning såsom särskilda
vintervägar. Så är dock ej förhållandet. Salunda finns inom Umebygdens
vägdistrikt en mängd enskilda vägar men icke en enda av dessa har
hänförts till särskild vinterväg.
Med ovanstående tillrättaläggande av hithörande spörsmål synes det mig
dock vara uppenbart, att många enskilda vägar i länet övertagits till allmän
vinterväghållning, ehuru de icke enligt väglagens mening varit att hänföra
till särskilda vintervägar. För egen del har jag också efter tillkomsten
av nya väglagen såväl muntligen som skriftligen givit uttryck åt den uppfattningen
att vanliga enskilda utfartsvägar ej vore vintertid att hänföra till
särskilda vintervägar och därför ej borde intagas till allmän vinterväghallning.
Alltsedan statsbidrag till vinterväghållningen å enskild väg kunnat erhållas
från för ändamålet anvisat anslag, har länsstyrelsen ej heller förordnat
örn intagande av ytterligare någon enskild väg till allmän vinterväghållning
såsom särskild vinterväg.
Med hänsyn till föreliggande förhållanden anser jag att frågan om vilka
till allmän vinterväghållning övertagna enskilda vägar eller körleder, som äro
att hänföra till för den allmänna samfärdseln nödiga vintervägar, bör av
länsstyrelsen upptagas till förnyad prövning.
Umeå den 10 januari 1943.
O. H. Grahnén.
— 44 —
Generalpoststyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 59, § 18.
Underdånigt utlåtande.
Revisorernas uttalande att tjänslebrevsrätten kommit att erhålla en alltför
stor omfattning, varigenom kontrollen över densamma blivit i hög grad försvårad,
samt att en begränsning av denna rätt till att avse främst statliga
myndigheter med därtill hörande underförvaltningar bör kunna ske, överensstämmer
helt med den uppfattning, åt vilken såväl statskontoret som generalpoststyrelsen
vid upprepade tillfällen givit uttryck och till vilken jämväl
1932 års riksdag i princip anslutit sig. Vid nämnda riksdag behandlades ett av
statskontoret och generalpoststyrelsen uppgjort förslag till indragning av
tjänstebrevsrätten för vissa icke statliga institutioner m. fl. Den 30 juni 1932
beslöt Kungl. Maj:t, att med den ifrågasatta indragningen skulle tills vidare
anstå. I stället skulle utrönas, huruvida och i vad mån, bland annat genom
medverkan från de tjänstebrevsberättigades egen sida, önskvärd minskning av
statsverkets kostnader för tjänstebrev och dylika försändelser kunde vinnas.
Den under år 1939 verkställda tjänstebrevsundersökningen hade bl. a. till
syfte att ge besked i detta hänseende. På grund av de ändrade förhållanden,
som föranleddes av krigsutbrottet hösten 1939, måste emellertid bearbetningen
av det genom undersökningen erhållna materialet för bedömande av förenämnda
spörsmål undanskjutas tills vidare. Denna bearbetning har emellertid
sedermera återupptagits och är nu i det närmaste avslutad. Generalpoststyrelsen
har för avsikt att inom den närmaste tiden till Kungl. Majit avlämna redogörelse
för ifrågavarande undersökning. De vid undersökningen och även i
övrigt gjorda erfarenheterna ha ytterligare bestyrkt generalpoststyrelsens tidigare
uppfattning om olämpligheten av att tjänstebrevsrätt åtnjutes av icke
statliga institutioner. Generalpoststyrelsen torde därför se sig föranlåten att i
samband med redogörelsen upptaga frågan om tjänstebrevsrättens begränsning
på av revisorerna antytt sätt till förnyad omprövning.
De av revisorerna uppräknade fallen av tjänstebrevsmissbruk utgöra endast
några exempel, hämtade ur generalpoststyrelsens mycket omfattande
dossierer med ärenden rörande tjänstebrevsrättens användning. I samtliga fall
har generalpoststyrelsen för vederbörande avsändare påtalat missbruket. I
några enstaka fall, där vederbörande förfäktat annan uppfattning än generalpoststyrelsen
eller där grovt missbruk förelegat, har saken anmälts till
vederbörande åklagare för anställande av åtal. De flesta missbruk, som kommit
till generalpoststyrelsens kännedom, synas emellertid bottna i bristande
kännedom om tjänstebrevsrättens art och reglerna för dess nyttjande. Då avsändaren
i sådana fall torde fa anses ha handlat i god teo, tiar generalpoststyrelsen
funnit sig kunna låta bero vid att till postverket erlagts belöpande
porto för de såsom tjänste felaktigt avsända försändelserna. Den rikhaltiga
förekomsten av sådana fall ger onekligen stöd för revisorernas uttalande om
behovet av detaljerade bestämmelser om tjänstebrevsrättens användning. Med
hänsyn till det stora antalet olikartade myndigheter, ämbets- och tjänstemän
m. fl., som för närvarande åtnjuta tjänstebrevsrätt, och dessas skiftande arbetsuppgifter
torde det emellertid icke vara möjligt för generalpoststyrelsen
eller någon annan myndighet att i en gemensam författning lämna detaljerade
anvisningar rörande vad som får sändas i tjänsteförsändelser. Där sådana
specialanvisningar erfordras för en tjänstebrevsberättigad eller för en grupp
— 45 —
av likartade tjänstebrevsberättigade, synes det närmast böra ankomma på vederbörande
överordnade myndighet att utfärda sådana anvisningar. Därvid
bör självfallet samråd med generalpoststyrelsen äga rum. Generalpoststyrelsen
har för avsikt att upptaga även denna fråga till behandling i samband
med avgivandet av ovannämnda redogörelse. Denna redogörelse kommer även
att behandla spörsmålet om ändrade bestämmelser rörande tjänstebrevsrätten,
vilket — såsom revisorerna också framhållit — för närvarande är föremål
för generalpoststyrelsens uppmärksamhet. Härvid kommer hänsyn att
lagas till de av revisorerna anförda synpunkterna.
I behandlingen av detta ärende ha jämväl postsparbankschefen Enger
samt byråcheferna Lager, Andrée och Granér deltagit.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
ANDERS ÖRNE.
H. G. HOLMSTRÖM.
Riksdagens revisorers uttalande under § 19, del 1 sid. 64, har av finansdepartementet
ej utsänts på remiss.
Kammarrättens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 20.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1942 har Kungl. Majit anbefallt kammarrätten
att avgiva utlåtande med anledning av vad 1942 års riksdagsrevisorer
under § 20 i deras berättelse yttrat angående särskild lönedomstol.
I anledning härav får kammarrätten anföra följande.
Revisorerna hava i sitt betänkande under förenämnda paragraf dels lämnat
redogörelse för de huvudsakliga reglerna, som för närvarande gälla i
fråga om instansordning m. m. vid tvister örn avlöningsförmåner till statens
tjänstemän och vissa kommunala befattningshavare m. m., dels berört tidigare
förslag till reformer på förevarande område dels ock slutligen sammanfattat
de synpunkter och önskemål, som framkommit vid frågans behandling
hos revisorerna.
Efter en redogörelse för den nuvarande ordningen för prövning av tvister
örn statstjänstemännens och vissa kommunalt anställdas avlöningsförmåner
uttala riksdagens revisorer, att denna ordning icke vore genomtänkt. Avsaknaden
av ett konsekvent genomfört system vore påfallande. Olägenheterna
härav bleve för varje år alltmer kännbara, i samma mån antalet befattningshavare,
vilka berördes av statligt fastställda löneförbättringar, ökades. På
grund härav och på ytterligare anförda, här nedan berörda skäl ansåge revisorerna,
att en särskild lönedomstol borde inrättas, som övertoge kammarrättens
samtliga befogenheter beträffande löne- och pensionsärenden m. m.,
— 46 —
som avses i kungörelsen den 12 december 1924 (nr 528) med föreskrifter angående
fullföljd av talan i vissa besvärs- och anmärkningsmål m. m., ävensom
vissa av regeringsrättens motsvarande uppgifter. Lönedomstolen skulle
bliva den enda instansen för löne- och pensionsfrågornas rättsliga prövning.
Förty skulle rätten att få sådana frågor prövade av allmän domstol upphöra.
Till lönedomstolens behörighetsområde skulle jämväl hänföras avgörandet
av löne- och pensionsfrågor för vissa kommunalt anställda befattningshavare,
i första hand lärare vid folkskolor och högre kommunala skolor. Men
även liknande frågor lör präster, kyrkobetjänter och polismän ifrågasattes
böra avgöras av lönedomstolen. Därest mål örn avlöningsförmåner till kommunalt
anställda personalgrupper komme under lönedomstolens prövning,
kunde det ifrågasättas, om icke den kommunala besvärsrätten borde ändras
så, att icke samma fråga kunde prövas såväl i administrativ väg som av lönedomstolen.
Vid tillämpningen av statliga löneförfaltningar borde lönedomstolen
intaga samma centrala ställning som arbetsdomstolen intoge beträffande
kollektivavtalen.
Enligt revisorernas mening skulle elt flertal fördelar vinnas genom inrättandet
av en lönedomstol. Salunda skulle malen snabbare än för närvarande
erhålla ett slutligt avgörande, vilket vore av särskild betydelse i mera principiella
frågor. Därigenom skulle redogörarnas arbete underlättas, elt flertal
revisionsanmärkningar kunna undvikas och risken för befattningshavarna att
avfordras en gång mottagna belopp minskas. Härav skulle följa såväl en
större rättssäkerhet som en betydande besparing tor det allmänna. Enhetliga
principer skulle kunna tillämpas beträffande de av statsmakterna fastställda
löneförfattningarna. Regeringsrättens och kammarrättens arbetsbörda skulle
lättås. De allmänna domstolarna skulle befrias från prövning av hithörande
frågor, vilka med hänsyn till dessas speciella natur måste medföra vida större
arbete för en allmän domstol än för en specialdomstol. Örn sakkunskapen
på ifrågavarande område koncentrerades till en lönedomstol, kunde man förvänta,
att domstolen vunne en speciell och djupare insikt i hithörande frågor,
som borde bliva av betydelse för såväl lagstiftning sorn rättstillämpning.
Redan av den kortfattade redogörelse, riksdagsrevisorerna lämnat rörande
tidigare förslag i fråga om ordningen för slitande av tvister rörande avlöningsförmåner
åt statligt och kommunalt anställda befattningshavare, torde framgå,
att denna fråga tidigare särskilt beträffande statens befattningshavare varit
föremål för omsorgsfull utredning och noggrant övervägande. Det kan därför
näppeligen med fog påstås, att nuvarande ordning för prövning av tvister
örn statstjänstemännens och vissa kommunalt anställdas avlöningsförmåner
icke äi genomtänkt. Savin kammarrätten kan finna, skulle den föreslagna
nya ordningen för prövning av avlöningsfrågor icke vara ägnad att befordra
rättssäkerheten utan tvärt örn komma att minska denna säkerhet, helst som
tjänstemännens hävdvunna rätt att få sina löneanspråk prövade av allmän
domstol skulle försvinna vid lönedomstolens inrättande. Det synes emellertid
böra beaktas, att de statliga och kommunala tjänstemännens krav på ersättning
för utfört arbete är ett anspråk jämbördigt med andra liknande rättsanspråk.
Tvister om löneförmåner av nu ifrågavarande slag gälla vanligen
enskilda tjänstemäns rättsförhållande lill sina arbetsgivare och det av tjänstemannen
framställda anspraket skiljer sig icke till sin karaktär från vanliga
emla anspråk, som kunna bliva föremål för prövning av allmän domstol.
Att tillskapa en speciell rättsordning för prövning av statens och kommunens
tjänstemäns löneanspråk skulle under sådana förhållanden strida mot de
principer, varpå svensk rättsordning är grundad. Riksdagsrevisorernas uttalande,
att lönedomstolen borde vid tillämpningen av statliga löneförfattningar
intaga samma centrala ställning, som arbetsdomstolen intoge beträf
-
— 47
fande kollektivavtalen, föranleder kammarrätten alt såsom sin mening framhålla,
att liknande skäl för tillskapande av en lönedomstol, som på sin tid
motiverade inrättandet av en arbetsdomstol, icke föreligga. Detta framgår
med önskvärd tydlighet vid en jämförelse av vad ovan anförts örn arten av
nu ifrågavarande löneanspråk och vederbörande departementschefs uttalande
till det vid proposition nr 39 till 1928 års riksdag fogade statsrådsprotokollet
(sid. 45), där det, såvitt berör nu ifrågavarande ämne, anföres följande:
»Vad en lagstiftning i fråga örn kollektivavtalet främst bör åsyfta, finner jag
vara skyldighet för parterna att underkasta sig skiljedom eller domstolsförfarande
i tvister angående tolkning och tillämpning av dylika avtal. Med hänsyn
till den allt större utbredning, som kollektivavtalen erhållit i vårt land,
framstår det såsom särskilt betänkligt, att avgörandet av dylika tvister faktiskt
skall vara beroende av de stridande parternas maktmedel. Jag erinrar,
att enligt den officiella statistiken antalet gällande kollektivavtal den 31 december
1926 uppgick till 2,617, samt att de berörde 14,300 arbetsgivare och
464,503 arbetare. Det måste anses ovärdigt ett rättssamhälle, att della betydelsefulla
område lämnas oreglerat av lagstiftningen och att för lösande
av uppkomna tvister praktiskt taget ej finnes annan utväg än självhjälpen.
Härmed vill jag naturligen icke hava sagt, att det på förevarande område
skulle råda fullständig rättslöshet. Vissa allmänna rättsregler måste anses
gälla också i fråga om kollektivavtal, och den part, som anser sin rätt enligt
avtalet kränkt, har möjlighet att föra talan därom vid allmän domstol. Detta
är emellertid icke tillfyllest. Kollektivavtalets särskilda natur medför, att allmänna
rättsregler, därest de tillämpas på dylika avtal, kunna leda till obilliga
verkningar. Framför allt gäller detta beträffande skadeståndsreglerna.
Därtill kommer, att till följd av bristen på skriven lag såväl parter som domstolar
hava svårighet att bedöma avtalets innebörd och verkningar. Rätten att
föra talan vid allmän domstol är i regel, då tvisten rör kollektivavtal, av
ringa värde. Dylika tvister måste snabbt bringas till avgörande, och detta
är under nuvarande rättegångsordning oftast icke möjligt vid de allmänna
domstolarna. Ej heller hava dessa annat än i undantagsfall erforderlig sakkunskap.
Erfarenheten har även visat, att parterna i regel föredraga att taga
saken i egna händer. Tiden synes nu vara inne att i lagstiftningen upptaga
de rättsregler, som på detta område utvecklats, och att söka finna en bättre
form för fredligt avgörande av omförmälda tvister.»
Riksdagens revisorer hava, såsom förut berörts, såsom skäl för tillskapandet
av en lönedomstol anfört, att detta skulle befordra skyndsamheten i målens
avgörande. Den tidsutdräkt på flera år, som för närvarande kunde förekomma,
innan en tvistig tolkningsfråga beträffande en löneförfattning
blivit slutligt avgjord av kammarrätten, ansågo revisorerna medföra den stora
olägenheten, att under en följd av år ovisshet rådde örn stadgandets rätta innebörd,
vilket enligt deras förmenande försvårade arbetet både för de löneutbetalande
myndigheterna och för revisionsmyndigheterna samt dessutom
medförde olägenheter för de tjänstemän, som kunde bliva skyldiga återbetala
för mycket uppburna löneförmåner. Nämnda missförhållande funné riksdagsrevisorerna
möjligen kunna i viss mån avhjälpas, örn aviöningsmål av principiell
betydelse behandlades med förtur av kammarrätten och kammarrätten
erhölle eventuellt erforderlig personalförstärkning för handläggning av dessa
mål. Med en sådan anordning skulle dock alltjämt kvarstå den väsentliga
olägenheten, att regeringsrätten i sista instans avgjorde mål örn avlöningsförmåner
till vissa kommunala tjänstemän, vilkas löner reglerades enligt författningar,
som vore nästan identiska med de statliga löneförlattningarna.
Revisorerna avsåge härvid siirskilt lärare inom folkskoleväsendet och vid de
högre kommunala skolorna. Risk förelåge alltså, att regeringsrätten och kain
-
— 48 —
marrätten vid tillämpningen av dylika författningar Romme till olika uppfattningar
beträffande stadganden av i sak enahanda innebörd. Och under alla
förhållanden kvarstode den olägenheten, att ett utslag av allmän domstol kunde
kullkasta en sedan åratal stadgad administrativ praxis.
I anledning av vad riksdagsrevisorerna sålunda anfört vill kammarrätten
till en början framhålla, alt år 1942 genomförts en ny organisation av kammarrätten,
som trätt i tillämpning från och nied år 1943. Det förutsättes, att
vid en normal tillströmning av mål till kammarrätten den nya organisationen
skall medföra möjlighet till ett snabbare och tillräckligt skyndsamt avgörande
av målen hos denna domstol. Att under sådana förhållanden redan nu, innan
verkningarna av den nya organisationen av kammarrätten kunnat konstateras,
tillskapa en ny domstol eller vidtaga andra åtgärder på instansordningens
område i och för tillgodoseende av målens snabbare avgörande med
påföljd, att desamma skiljas från kammarrätten, lärer icke vara befogat.
Skulle det trots allt visa sig, att tillströmningen av mål under nu rådande förhållanden
bliver alltför stark för möjliggörande av slutligt avdömande av
målen tillräckigt hastigt, torde sådan utväg böra tillgripas, som riksdagsrevisorerna
själva antytt, nämligen utökning av kammarrättens personal och
eventuellt även föreskrift örn att avlönings- och anmärkningsmål skola avgöras
med förtur. Det torde tillkomma kammarrätten att i så fall härom göra
erforderlig framställning hos Kungl. Majit. Redan nu har emellertid kammarrätten,
där den fått under sin prövning mål, som vederbörande myndighet
betecknat såsom principmål eller där av omständigheterna eljest framgått,
att målet haft större intresse för vederbörande befattningshavare eller avsevärdare
betydelse för förvaltningstjänsten, i möjligaste mån genom målets
avgörande med förtur tillgodosett kravet på skyndsamhet vid avdömandet.
Kammarrätten vill emellertid framhålla, att ämbetsverket är för utslags meddelande
beroende på den skyndsamhet, varmed vederbörande myndigheter
inkomma med av kammarrätten infordrade förklaringar, yttranden eller utlåtanden
i målen. Understundom har kammarrätten avsevärd tid fått vänta
härpå. Där dröjsmål nied meddelandet av utslag förekommit, kan detta dröjsmål
därlör icke obetingat påbördas kammarrätten. Den tidsutdräkt för målens
slutliga avgörande, vilken förorsakas av väntan på infordade förklaringar,
yttranden eller utlåtanden, avhjälpes icke uteslutande därigenom, att
en ny domstol inrättas.
Det torde i delta sammanhang även få påpekas, att revisorerna icke framfört
kravet på någon garanti för att målen skulle bliva snabbare avgjorda,
om de anförtroddes at en lönedomstol, än örn de avgöras i nuvarande ordning.
Skola målen överlämnas till en lönedomstol, blir säkerligen frågan om
skyndsamhet i avgörandet hos denna, i likhet med vad nu är fallet, beroende
på målens antal och omfattning samt tillgången på arbetskraft. Det torde dessutom
få framhållas, att kammarrätten under den långa tid, mål av ifrågavarande
slag varit dit förlagda, förvärvat en sakkunskap och en rutin på området,
som befordrar snabbheten vid målens avgörande utan eftersättande
av rättssäkerheten men som icke skulle, åtminstone från början, förefinnas
hos en helt ny domstol.
Revisorernas framhållande av olägenheten med målens slutliga avgörande
för de tjänstemän, som kunde bliva skyldiga återbetala för mycket uppburna
löneförmåner, giver kammarrätten anledning erinra örn innehållet i cirkuläret
den 29 maj 1931 (S. F. S. n:r 200). I nämnda cirkidär har nämligen Kungl.
Majit fäst vederbörande statsmyndighets uppmärksamhet på av riksdagen
gjort uttalande, att det syntes riksdagen uppenbart, att en av vederbörande
revision framställd anmärkning måste — även örn densammas riktighet kunde
anses tvivelaktig — för vederbörande redogörare utgöra anledning till att
49
särskilt »uppmärksamma utbetalningar av liknande art som de i anmärkningen
påtalade och föranleda ett i överensstämmelse med anmärkningens
innebörd ändrat förfaringssätt i fråga örn förestående utbetalningar». På
grund härav komma givetvis utbetalningar av det slag, som av vederbörande
revision betecknas såsom felaktiga, praktisk taget att upphöra efter anmärkningens
framställande, oavsett alt anmärkningsmålet ej blivit slutligt avgjort.
Någon kumulation av anmärkningar av likartat slag lärer på grund härav
numera näppeligen förekomma. Olägenhet, som kan tänkas uppkomma av
nu ifrågavarande anledning, synes därför närmast hänföra sig till de fall, då
redogöraren bar rätt att vid ett gillande av framställd anmärkning söka sitt
åter av sakägaren, samt redogöraren icke, förrän slutligt utslag föreligger, vidtager
åtgärd för att av sakägaren återbekomma vad han till denne utgivit för
mycket, men omständigheter under tiden mellan anmärkningens framställande
och dess slutliga avgörande inträffat, vilka försvåra möjligheten för redogöraren
att regressvis av sakägaren utfå felaktigt utbetald förmån. Det är
emellertid att märka, att Kungl. Majit i vanliga fall vid prövning av ansökningar
från redogörare eller sakägare att av nåd befrias från återbetalningsskyldighet
synes hava tagit all skälig hänsyn till de möjligheter, redogöraren
haft eller har att av sakägaren kunna återfå vad denne må hava uppburit
för mycket.
Såsom förut nämnts hava revisorerna emellertid framhållit, att även om
man med nuvarande instansordning för lönemålens prövning sörjde för att
målen bleve tillbörligt snabbt avgjorda, det alltjämt kvarstode den olägenheten,
att regeringsrätten i sista instans avgjorde mål örn avlöningsförmåner
till vissa kommunala tjänstemän, vilkas löner reglerades enligt författningar,
som vore nästan identiska med de statliga författningarna, varvid revisorerna
särskilt avsåge lärare inom folkskoleväsendet och vid de högre kommunala
skolorna. I anledning härav vill kammarrätten framhålla, att därest det skulle
befinnas ändamålsenligt att mål av ifrågavarande beskaffenhet berörande nu
nämnda kommunala tjänstemän avdömdes i samma ordning som de mål,
däri någon statens tjänsteman är part, det icke lärer möta hinder att vidtaga
den anordningen, att målen avgöras i huvudsak på enahanda sätt, som nu
stadgas med avseende å lönefrågor för statens tjänstemän. Tvärtom torde det
vara lättare att knyta sättet för avgörandet av de kommunala tjänstemännens
avlöningsfrågor till en redan för statens tjänstemän bestående instansordning
än att tillskapa en helt ny sådan anordning, som skulle medföra rubbning i
ordningen för avgörandet av lönefrågorna för såväl statens som ifrågavarande
kommunala tjänstemän.
För bedömande av frågan i vad mån avlönings- och anmärkningsmålens
överflyttande från kammarrätten till annan domstol skulle lätta kammarrättens
arbetsbörda får kammarrätten meddela, att antalet till kammarrätten
inkommande avlöningsmål utgjorde: år 1940 2,048, därav 602 vanliga avlönings-
och anmärkningsmål samt 1,446 familjebidragsmål; år 1941 2,109,
därav 756 vanliga avlönings- och anmärkningsmål samt 1,352 familjebidragsmål;
år 1942 2,584, därav 768 vanliga avlönings- och anmärkningsmål
samt 1,816 familjebidragsmål.
Antalet avgjorda mål utgjorde: år 1940 1,875, därav 573 vanliga avlöningsoch
anmärkningsmål och 1,362 familjebidragsmål; år 1941 1,846, därav 757
vanliga avlönings- och anmärkningsmål; år 1942 2,270, därav 622 vanliga avlönings-
och anmärkningsmål.
De uppgifter örn inkomna och avgjorda mål, som nu liimnats, hänföra sig
emellertid till de förhållanden, som varit rådande under nu pågående krig.
tiar man tillhaka lill mera normala tider eller år 1939, då kriget ännu icke
hunnit alt nämnvärt inverka på tillströmningen av mål, visar det sig, att an
4-
-
50 —
t
talet till kammarrätten inkomna avlönings- och anmärkningsmål — däri inbegripet
även familjebidragsmålen — sistnämnda år utgjorde 894, under det
att samma år i kammarrätten avgjordes 927 dylika mål.
Då kammarrätten vid de nu lämnade uppgifterna om antalet avlöningsoch
anmärkningsmål medräknat även familjebidragsmålen, sammanhänger
detta med den uppfattningen hos kammarrätten, att om en ny instans inrättas
för avgörande av avlönings- och anmärkningsmålen, konsekvensen bjuder,
att den nya instansen får åt sig anförtrott att döma i samtliga de mål,
som omförmälas i 1 § punkterna 8—15 i den för kammarrätten gällande nya
instruktionen den 18 december 1942.
Såvitt för kammarrätten tillgängliga uppgifter rörande det antal mål, som
kan tänkas tillkomma lönedomstolen, giver vid handen, är det arbetsmaterial,
som skulle tillföras lönedomstolen, icke av den omfattning, att det motiverar
inrättandet av en sådan särskild institution.
Såsom skäl för tillskapandet av en lönedomstol hava riksdagsrevisorerna
även andragit, att vid bibehållande av nuvarande instansordning under alla
förhållanden den olägenheten kvarstode, att ett utslag av allmän domstol
kunde kullkasta en sedan åratal stadgad administrativ praxis. I anledning
av detta uttalande vill kammarrätten erinra därom, att frågan om att avkoppla
de allmänna domstolarna från prövning av tjänstemännens lönefrågor
flera gånger varit föremål för övervägande, utan att den sålunda ifrågasatta
åtgärden vidtagits. Kammarrätten hänvisar i första hand till den redogörelse
härför, som revisorerna själva lämnat. Dessutom tillåter sig kammarrätten
bringa i erinran vad som härom anförts i samband med genomförandet av
nuvarande ordning för avlönings- och anmärkningsmålens avgörande hos
kammarrätten såsom högsta instans. Till det vid propositionen nr 121 till
1924 års riksdag fogade statsrådsprotokollet anförde föredragande departementschefen,
att det förtjänade framhållas, att möjligheten till målens dragande
under domstols prövning skulle förbliva orubbad vid genomförandet
av då föreslagna, nu gällande instansordning. Därest det administrativa avgörandet
av ifrågavarande mål i sista instans flyttades — framhåller statsrådet
— från regeringsrätten och anförtroddes åt ett centralt ämbetsverk,
vunnes ock, på sätt besparingskommittén anfört, den fördelen, att möjligheten
av konflikt mellan ett regeringsrättens och ett högsta domstolens avgörande
i dylika frågor undanröjdes samt att förslaget om en särskild instansordning
för lönefrågornas handläggning till följd härav skulle kunna få förfalla.
Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran.
Möjligheten för tjänstemännen att draga avlöningsfrågor inför allmän domstol
har ej heller i större omfattning utnyttjats och några beslut från dylik
domstol, som verkat revolutionerande på de administrativa myndigheternas
rättspraxis, har kammarrätten sig ej bekant. Till belysande av den omfattning,
i vilken avlöningsmål för statens befattningshavare förekommit vid de
allmänna domstolarna, får kammarrätten meddela, att enligt vad som under
hand upplysts från vederbörande allenast följande antal lönemål förekommit
under de tre sista åren nämligen:
år 1940 år 1941 år 1942
vid Stockholms rådhusrätt................... 2 10 2
» Svea hovrätt............................ 1 1 5
* Högsta domstolen ....................... — — 1
De i Svea hovrätt år 1942 handlagda målen utgjorde, enligt vad som inhämtats,
seriemål av likartad materiell innebörd. Målen lära ej hava överklagats
hos Högsta domstolen. Även de mål, som år 1941 avgjorts av Stockholms
rådhusrätt, lära till väsentlig del hava varit seriemål.
— 51 —
Enligt uppgift hava i Högsta domstolen under år 1942 avgjorts två mål, som
avsågo löneförmåner åt kommunalt anställda, under det att åren 1940 och
1941 ej förekommit något sådant mål.
Frågan örn bibehållande av tjänstemännens rätt att få sina löneanspråk
prövade av allmän domstol saknar tydligen med nuvarande instansordning
mera praktisk betydelse. Det numera sällan förekommande vädjandet till
allmän domstol torde bekräfta riktigheten av det av styrelsen för Sveriges
statstjänstemannanämnd gjorda, i nyssnämnda statsrådsprotokoll återgivna
yttrandet, att den omständigheten, att dylikt vädjande sällan förekomma,
just torde bero på förtroendet på rättvisan i de administrativa domsluten. Det
kan givetvis icke å priori förutsättas, att samma förtroende skulle förefinnas
gent emot beslut i annan än nuvarande ordning, varför, om utvägen att
anlita de allmänna domstolarna bibeliölles, en ny instansordning kunde
komma att medföra ett ökat anlitande av de allmänna domstolarna. Skulle
en ny instansordning införas, bör åtminstone under någon tid möjligheten
för tjänstemännen att vädja till allmän domstol hållas öppen för utrönande,
huruvida den nya instansens domslut kunna tillvinna sig allmänt förtroende
bland tjänstemännen. Att innan sådant förtroende konstaterats avklippa möjligheten
att vädja till allmän domstol synes vara ett alltför djupt ingripande i
tjänstemännens intressen. Skulle det emellertid befinnas önskligt och lämpligt
att slopa de allmänna domstolarnas behörighet att pröva tjänstemännens
löneanspråk, låter detta sig lika väl göra med bibehållande av nuvarande
administrativa instansordning. I så fall torde emellertid de administrativa
domstolarna böra erhålla befogenhet att jämväl pröva fråga om sakägarens
återbetalningsskyldighet.
Såsom av det ovan anförda framgår hava de allmänna domstolarna i mycket
ringa omfattning anlitats för lönetvisters avgörande. Kammarrätten, som
sedan lång tid tillbaka haft sig domsrätten i anmärkningsmål anförtrodd samt
under de senaste aderton åren haft en vidgad domsrätt på ifrågavarande område
och därvid varit högsta administrativa instans för statliga befattningshavares
avlöningsfrågor, även om sådana frågor uppkommit i anmärkningsmål,
har givetvis, såsom förut antytts, härunder förvärvat en omfattande
kännedom rörande innebörden och tillämpningen av gällande avlöningsbestämmelser.
På grund härav och i anledning av riksdagsrevisorernas uttalande
att, örn sakkunskapen på ifrågavarande område koncentrerades till en
lönedomstol, man torde kunna förvänta, att domstolen vunne en speciell
och djupare insikt i hithörande frågor, som borde bliva av betydelse för såväl
lagstiftning som rättstillämpning, vill kammarrätten allenast anföra, att det
förefaller svårt att förstå, varför denna speciella och djupare insikt, som
statsrevisorerna synes åsyfta och som nu redan förefinnes i kammarrätten,
skulle få större betydelse för lagstiftning och rättstillämpning, om den förvärvades
av en annan domstol.
I fråga örn sättet för handläggningen av lönemålen inför den föreslagna
lönedomstolen uttala revisorerna bland annat, att ett flertal av målen med
fördel syntes kunna såsom hittills avgöras efter rent skriftligt förfarande.
Lönedomstolen borde emellertid äga att, om den funné lämpligt, kalla parterna
till inställelse inför domstolen samt anställa vittnesförhör. Det sätt,
varpå revisorerna sålunda synes hava tänkt sig målens avgörande vid lönedomstolen,
tillämpas i huvudsak vid målens handläggning inför kammarrätten.
I den mån ändringar befinnas höra vidtagas i ordningen för avgörandet
av mål rörande avlöningsförmåner åt statliga eller kommunala befattningshavare,
synas dessa ändringar kunna genomföras inom det beståendes
huvudram. Kommer en närmare utredning härom till stånd, hör i samband
därmed även övervägas frågan örn lämpligheten att vid behandling i kam
-
— 52 —
marrätten av lönemål låta dari deltaga representanter för de olika förvaltningsgrenarna
och eventuellt även för tjänstemännen i analogi med den sakkunniganordning,
som redan nu finnes genomförd beträffande behandlingen
i kammarrätten av mål rörande fastighetstaxering.
Däremot kan kammarrätten icke finna bärande skäl föreligga för vidtagande
av en sådan fullständig omläggning av ordningen för avgörandet av
ifrågavarande mål, som riksdagens revisorer ifrågasatt. Frågan om inrättandet
av en särskild lönedomstol har för övrigt redan förut varit föremål för diskussion.
Detta framgår redan av vad riksdagsrevisorerna anfört i sin redogörelse
för tidigare förslag till reformer på ifrågavarande område. Kammarrätten
vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att frågan dessutom
ytterligare dryftats. Sålunda föreslogo sakkunniga för granskning av förslag
till inrättande av ett revisionsverk i ett den 10 februari 1914 avgivet betänkande,
att en fristående domstol, kallad riksrevisionsrätten, skulle inrättas.
Denna domstol skulle bestå av ledamöter från .statskontoret, kammarrätten
och ett föreslaget nytt riksrevisionsverk samt äga befogenhet att avgöra i
riksrevisionsverket framställda anmärkningar. De sakkunniga uttalade även,
att den föreslagna domstolen skulle komma alt äga de obestridligen bästa kvalifikationerna
för prövning av mål rörande avlöningsförmåner och därmed
likartade mål, därest en .särskild instansordning för sådana mål ansåges böra
inrättas. Det lärer dock hava förutsatts, att riksrevisionsrättens utslag skulle
kunna överklagas hos regeringsrätten. Förslaget om inrättandet av en riksrevisionsrätt
föranledde dock icke någon åtgärd (statsverkspropositionen lill
1920 års riksdag sjunde huvudtiteln).
Även senare har emellertid frågan om inrättande av en särskild lönedomstol
varit under övervägande. Såsom framgår av det i statsrådsprotokollet till
proposition nr 121 till 1924 års riksdag refererade utlålandet från statskontoret
rörande förenklad behandling av vissa besvärs- och anmärkningsmål
(sid. 31) ifrågasatte två ledamöter av statskontoret, att lönefrågornas prövning
skulle uppdragas åt en särskild lönedomstol, sammansatt av två ledamöter
från kammarrätten och två från statskontoret. Vid lika röstetal inom
domstolen skulle ytterligare en ledamot från kammarrätten tillkallas. Flärvid
synes dock även hava förutsatts, att av lönedomstolen avgjorda frågor skulle
efter besvär kunna dragas inför regeringsrätten. Emellertid uttalade sig vederbörande
föredragande statsråd mot inrättandet av en särskild lönedomstol,
därvid statsrådet anförde följande (sid. 51): »När jag emellertid
funnit mig icke kunna förorda förslaget forn inrättande av den föreslagna
lönedomstolen), har jag letts av den uppfattningen, att, då man redan äger
ämbetsverk, som kunna mottaga den uppgift, varom här är fråga, man
ej bör för ändamålet skapa en ny organisation, helst det knappast skulle
kunna undvikas, att därmed följde vissa ökade kostnader».
Detta uttalande synes fortfarande äga sitt fulla berättigande.
Skulle likväl en särskilt fristående lönedomstol befinnas böra inrättas med
den befogenhet och organisation, som riksdagsrevisorerna synas hava tänkt
sig, torde detta kräva klara bestämmelser örn partställningen i målen samt
en fullständig utredning rörande redogöraransvaret. Det är likaledes nödvändigt
tillse, att domstolens ledamöter besitta erforderlig utbildning och erfarenhet.
Särskilt stora krav i detta avseende synas böra ställas på domstolens
ordförande. Tillses bör också, att inom domstolen finnes representerad juridisk
skolning och praktisk erfarenhet i domarvärv.
Slutligen hava riksdagsrevisorerna framhållit, att det borde övervägas, örn
ej särskild kortare preskriptionstid för löneförmåner borde införas.
Väl kunna en del praktiska skäl tala för en inskränkning av preskriptionstiden.
Det saknas icke heller exempel på en i viss mån förkortad preskrip
-
53
tionstid på ifrågavarande område. Kammarrätten syftar härvid på tiden för
framställande av krav enligt resereglemente^ enär enligt bestämmelse i detta
reglemente reseräkning skall vara till vederbörande myndighet ingiven inom
ett år efter resans avslutande för att ersättning skall utan Kungl. Maj:ts medgivande
få utbetalas. Där annan föreskrift ej meddelats, gäller dock tioårig
preskription för löneanspråk. Den allmänna preskriptionstiden har också i
tillämpliga fall ansetts gälla för redogörare med avseende å dennes ansvar
för felaktig utbetalning. Sålunda har då en tjänsteman felaktigt placerat en
befattningshavare i löneklass samt den felaktiga placeringen av revisionen
upptäckes först sedan exempelvis åtta år förflutit efter det löneplaceringen
verkställts, men på grund av denna löneklassplacering till befattningshavaren
utbetalts löneförmån med för högt belopp, som avförts i räkenskap, inkommen
mindre än tre år tidigare än anmärkningen framställts och delgivits, den
tjänsteman, som verkställt den felaktiga löneklassplaceringen ådömts återbetalningsskyldighet,
ehuru nära tio år förflutit, sedan löneklassplaceringen
verkställts. Jämväl i dylika fall gäller sålunda tioårig preskription. På grund
av föreskrift, att anmärkning skall vara framställd och delgiven, innan tre år
flutit efter det räkenskapen inkommit till den granskande myndigheten, är
det endast undantagsvis, som en redogörare kan riskera anmärkning efter
fyra år från utbetalningens verkställande, motsvarande tre år efter räkenskapens
inkommande till revisionsmyndigheten jämte den tid, beräknad till
högst ett år, som förflutit efter utbetalningen till dess räkenskapen inkommit
till revisionsmyndigheten. Skulle en förkortning av preskriptionstiden för
löneförmåns utbekommande anses böra införas, synes detta icke böra ske
utan en undersökning, i vad mån en sådan ändrad preskriptionstid bör sammankopplas
med tiden för redogörares ansvar för löneförmåns utbetalande.
I handläggningen av detta ärende, däri skiljaktig mening ej förekommit,
hava deltagit undertecknad president samt kammarrättsråden Afzelius, Asplund,
von Sydow, Henriks, Ripe, föredragande, Franzén, Wikström, Stern,
Hedelius, Neuendorff, Eriksson, von Unge ävensom t. f. kammarrättsråden
Psilander och Sandeborg.
Stockholm den 16 januari 1943.
Underdånigst
N. QUENSEL.
N. J. Bagge.
Riksräkenskapsverkets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 530.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1942 har riksräkenskapsverket anbefallts
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens senast församlade revisorer
under § 20 i sin berättelse yttrat angående särskild lönedomstol; och
får riksräkenskapsverket till åtlydnad härav i underdånighet anföra följande:
Revisorerna hava påtalat vissa olägenheter av nuvarande ordning för prövning
av tvister örn statstjänstemännens och vissa kommunalt anställda befattningshavares
löneförmåner och uttalat den åsikten, att en särskild lönedomstol
borde inrättas, som skulle övertaga kammarrättens befogenheter be
-
— 54 —
träffande löne- och pensionsärenden ävensom vissa av regeringsrättens motsvarande
uppgifter. Rätten att få löne- och pensionsfrågor av det slag det
här gäller prövade av allmän domstol skulle upphöra, och lönedomstolens
utslag skulle vara slutgiltiga och vinna rättskraft på samma sätt som allmänna
domstolars utslag. För att avgöranden skulle erhållas så snabbt som
möjligt hava revisorerna ansett önskvärt, att målen komme direkt under
lönedomstolens prövning. Domstolen skulle vara så sammansatt, att bland
dess ledamöter funnes representanter för anställningsförhållandets båda
parter.
Enligt revisorernas mening skulle man genom inrättandet av en särskild
lönedomstol vinna ett flertal fördelar. Sålunda skulle målen snabbare än för
närvarande erhålla ett slutligt avgörande, vilket vore av särskild betydelse i
principiella frågor. Därigenom skulle nämligen redogörarnas arbete underlättas,
ett flertal revisionsanmärkningar kunna undvikas och risken för att
befattningshavare skulle avkrävas en gång emottagna belopp minskas, vilket
ansetts medföra, förutom ökad rättssäkerhet, även en betydande besparing
för det allmänna. Enhetliga principer skulle kunna tillämpas beträffande
löneförfattningarna. Vidare skulle regeringsrättens och kammarrättens
arbetsbörda minskas, samtidigt som de allmänna domstolarna skulle befrias
från prövningen av hithörande frågor, vilka med hänsyn till sin speciella
natur av revisorerna ansetts medföra vida större arbete för en allmän domstol
än för en specialdomstol. Slutligen hava revisorerna uttalat, att, örn
sakkunskapen på ifrågavarande område koncentrerades till en lönedomstol,
torde det kunna förväntas, att denna vunne en speciell och djupare insikt i
hithörande frågor, vilken borde bliva av betydelse för såväl lagstiftning som
rättstillämpningen.
Riksräkenskapsverket finner det för sin del sannolikt, att ett avdömande
av lönetvister efter i stort sett sådana linjer, som riksdagens revisorer tänkt
sig, verkligen skulle komma att medföra betydande fördelar. Riksräkenskapsverket
är emellertid angeläget att betona, att det här gäller ett komplicerat
område och att möjligheten att framgångsrikt genomföra det föreslagna systemet
är beroende av ett flertal faktorer, som revisorerna på den begränsade
tid, som stått till förfogande, naturligt nog icke kunnat närmare ingå på.
Riksräkenskapsverket får erinra därom, att verket tidigare vid flera tillfällen
understrukit önskvärdheten av att snabbare slutliga avgöranden ernås
i lönetvister av mera allmän räckvidd. Att en bättre ordning härvidlag skulle
medföra verkligt betydande praktiska och statsfinansiella fördelar, anser sig
riksräkenskapsverket kunna vitsorda. Redan ur denna synpunkt finner ämbetsverket
den av revisorerna nu upptagna tanken värd att upptagas till närmare
prövning.
Åtskilliga spörsmål måste emellertid, såsom redan antytts, bliva föremål
för närmare utredning, innan man definitivt kan taga ställning till, om och
i vilken form tanken på en särskild lönedomstol bör realiseras. Att en sådan
domstols avgöranden böra vara slutgiltiga för det administrativa förfarandets
del synes vara en förutsättning för att den avodda rationaliseringen skall
ernås. Huruvida rätten att frånvända sig till allmän domstol bör bibehållas,
kan givetvis bliva föremål för delade meningar. Denna rätt torde ej hava utövats
i någon större omfattning. Det oaktat hava emellertid sådana fall förekommit,
som berättiga revisorernas uttalande, att ett utslag av allmän domstol
kan kullkasta en sedan åratal stadgad administrativ praxis. Riksräkenskapsverket
kan å andra sidan icke finna, att ett borttagande av tjänstemännens
rätt att i avlöningstvister hänvända sig även till allmän domstol
skulle sätta rättssäkerheten i fara, och ämbetsverket vill för den skull an
-
— 55 —
sluta sig till revisorernas uppfattning, att denna rätt bör bortfalla, om en
särskild lönedomstol kommer till stånd.
En annan fråga är däremot, huruvida lönedomstolen aven bor vara torsta
instans i lönetvisten. Revisorerna hava för sin del framhållit önskvärdheten
av att målen komma direkt under lönedomstolens prövning detta tor att
avgörandena skola erhållas så snabbt som möjligt. Åt en liknande tankegång
har även riksräkenskapsverket tidigare givit uttryck i sitt utlåtande
den 28 februari 1941 i anledning av vad riksdagens år 1940 församlade revisorer
under § 27 i sin berättelse anfört angående det statliga revisionsväsendet.
Ämbetsverket framhöll däri, att en verkligt rationell ordning
i avseende på anmärkningsprocessen näppeligen kunde ernas utan att uppkomna
tolkningstvister i löneärenden för definitivt avgörande kunde direkt
hänskjutas till en för ändamålet särskild inrättad lönedomstol, varl det statliga
anställningsförhållandets tvenne parter vore företrädda. Det salunda anförda
bör ses mot bakgrunden av det långa dröjsmål, som for närvarande
uppkommer, innan en tolkningstvist blivit i administrativ väg slutligt löst
genom kammarrättens eller — i fråga örn statsbidrag regeringsrättens u -slag Om riksräkenskapsverket befriades från att meddela utslag i anmarklångsmål,
skulle för verkets vidkommande stora fördelar vinnas Ämbetsverket
skulle då beredas tillfälle att koncentrera sig på den till följd av granskningsmaterialets
ansvällning allt mera krävande löpande granskningen och
på den sedan några år i ständigt ökad omfattning bedrivna upplysningsverksamheten
ävensom på en i allmänhet dirigerande verksamhet pa det kamerala
området. En fortsatt utveckling av ämbetsverkets arbete i sadan riktning
skulle med all sannolikhet visa sig vara av mycket stort värde o
Ä andra sidan bör emellertid framhållas, att, även om mal angående avlöningsförmåner
i vidsträckt mening — häri inräknat resekostnads- och
traktamentsersättning m. m. —• utgöra majoriteten av anmärkmngsmalen i
riksräkenskapsverket, åtskilliga andra slag av anmärkningsmål linnas, tiar
må endast erinras örn mål angående för litet påförd skatt till kronan. Dessa
beröras ju ej av den tilltänkta reformen. Härtill mäste framhallas, att ett
slopande helt eller till en del av riksräkenskapsverkets ratt att meddela utslag
även har sina betänkliga sidor. Det skulle medföra, att verkets maktmedel
väsentligt begränsades. Riksräkenskapsverket skulle bliva allenast åklagarmyndighet
i anmärkningsmål, låt vara med tämligen vid befogenhet. 1
detta sammanhang bör erinras, att riksräkenskapsverkets revisionsanmarkningar
i allmänhet icke föranleda till att utslag behöva meddelas Det vanliga
är i stället, att en revisionsanmärkning leder till att det anmärkta beloppet
utan vidare inlevereras. Ofta förekommer även, att en anmärkning tranträdes
från revisionens sida, emedan den blivit nöjaktigt förklarad, liksom
det förekommer, att verket på grund av sin s. k. leuterationsrätt later en
framställd oell av revisionen vidhållen anmärkning förfalla. Även en anmärkning,
som lett till inleverering av anmärkt belopp, måste emellertid Idiva
föremål för prövning i avseende på sill behörighet.
Att själva avgörandet av tolkningstvister i löneärenden overllyttaaes tran
riksräkenskapsverket till en särskild lönedomstol, skulle givetvis ej behova
lända till en inskränkning av verkets befogenheter i övrigt. Det bleve emellertid
i viss mån en återgång till de förhållanden, som rådde under tiden
från ämbetsverkets tillkomst fram till 1924 års ändringar i nu förevarande
avseende. Under denna tid bade ämbetsverket att utföra sm talan i kammarrätten
Det torde allmänt kunna vitsordas, att de nämnda år vidtagna ändringarna
varigenom ämbetsverket tillädes rätten alt självt meddela utslag,
inneburo en väsentlig ökning av verkets slagkraft i revisionshänseende. kragan
bär många sidor. Grundläggande för anmärkningsprocessen tor narva
-
56
rande är det s. k. redogöraransvaret, som medför att statens krav riktar sig
direkt endast gentemot dem, som bära ansvaret för en författningsstridig
utbetalning, och icke mot sakägaren, d. v. s. den som fått för mycket betalt.
Det bör framhållas, att ett utslag i ett anmärkningsmål ofta framtvingas
just av redogörarens regressrätt gentemot sakägaren. Den senare vägrar kanske
att betala tillbaka vad han för mycket utbekommit, därest icke ett utslag
föreligger. Ämbetsverket har tidigare framhållit, att en grundlig utredning
angående redogöraransvaret torde utgöra förutsättningen för varje mera
genomgripande reform på förevarande område. Här skall endast framföras
den synpunkten, att redogöraransvaret, ehuru tillsynes ofta oberättigat hårt,
med säkerhet innebär en kraftig hämsko gentemot vårdslösa utanordningar
och salunda kraftigt tjänar till att befrämja sparsamhet med statens medel.
Att helt upphäva detsamma och söka ernå samma effekt genom hotet av
atal gentemot redogöraren för tjänstefel i kombination med direkt återbetalningsskyldighet
för sakägaren torde icke utan vidare kunna tillrådas.
Även örn förhållandet mellan staten och redogöraren i det enskilda fallet
kan regleras efteråt, torde man väl få utgå från att en lönedomstols domar
knappast kunna avse annat än frågan örn viss befattningshavares löneförmån
i ett särskilt fall.
Ett förhållande, som också talar emot att prövningen av en tvistig tolkningsfråga
i ett avlöningsmål flyttas från riksräkenskapsverket, är, att den
sakkunskap, som vid revisionsarbetet förvärvats genom den praktiska konfrontationen
med avlöningsspörsmålen, även bör tillvaratagas vid avgörandet
av en tvistig fråga. Denna synpunkt bör likväl kunna tillgodoses, när
det blir tal örn hur en särskild lönedomstol lämpligast bör organiseras.
Vad ovan sagts om riksräkenskapsverkets ställning i förhållande till en
särskild lönedomstol äger i tillämpliga delar sin motsvarighet även
pä Hagan hur förhållandet mellan specialrevisionerna och en sådan domstol
skall regleras. Särskilt bör framhållas, att de avlöningsmål, som komma under
kammarrättens prövning, till övervägande del avse militära avlöningsfrågor,
vilka varit föremal för handläggning inom försvarsförvaltningarna.
kragan äger sålunda även visst samband med den slutliga utformningen av
torsvarsväsendets centrala förvaltning.
Riksdagens revisorer synas hava ägnat sitt intresse i alldeles övervägande
grad åt sådana mål, som skulle komma att dragas inför en lönedomstols
prövning genom besvär över en förvaltningsmyndighets beslut i fråga om
avlöningsförmåner, hörfarandet i fråga om sådana avlöningsärenden, som
via anmärkningsförfarandet skulle komma inför lönedomstolens prövning
har däremot icke berörts, och riksräkenskapsverket har därför i det föregående
närmast ägnat sin uppmärksamhet häråt. Det har emellertid synts revisorerna
önskvärt, att även lokalmyndigheters förvaltningsbeslut i avseende
pa löneförmåner skulle dragas direkt inför lönedomstolen, d. v. s. utan att
vederbörande centralförvaltnings beslut skulle behöva avvaktas. Det är tänkbart,
att ett snabbare avgörande skulle erhållas genom en sådan ordning,
men å andra sidan tala även vissa skäl för ett motsatt förfarande. Dels gäller
det att tillse, att lönedomstolens arbetsbörda icke blir så överväldigande, att
redan härigenom den åsyftade snabbheten i avgörandena äventyras, och
dels mäste man fråga sig, om det icke är skäl att i första hand försäkra sig
om medverkan av den sakkunskap — i vissa fall av teknisk och speciell art
— som en central verksförvaltning väl får anses besitta i förhållande till en
lokal sadan.
Riksräkenskapsverket har vid ett ingående prövande av olika skäl för och
emot det av riksdagens revisorer nu framlagda förslaget örn inrättande av
en särskild lönedomstol kommit till den uppfattningen, att frågan ännu är
57
för outredd för att medgiva ett definitivt ställningstagande. Med hänsyn till
ärendets stora vikt och till de möjligheter att realisera sedan gammalt hysta
förhoppningar om en bättre ordning på förevarande område, som revisorernas
förslag i sina huvuddrag synes innebära, får riksräkenskapsverket tillstyrka,
att frågan örn inrättandet av en särskild lönedomstol göres till föremål
för skyndsam utredning.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, byråcheferna
Arvidsson och Andersson deltagit.
Stockholm den 27 februari 1943.
Underdånigst
P. S. RUNEMARK.
BERTIL EHNBOM.
Allmänna lönenämndens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 68, § 20.
Riksdagens revisorer ha under § 20 av sin år 1942 avgivna berättelse upptagit
till behandling vissa synpunkter på önskvärdheten av att tillskapa en
särskild lönedomstol. Revisorerna ha därvid sammanfattningsvis uttalat, att
de önskemål beträffande en särskild lönedomstol, åt vilka revisorerna i sitt
yttrande givit uttryck, vore av den allmänna vikt och betydelse, att revisorerna
ansåge, att omedelbara åtgärder för ernående av en reform efter i
huvudsak i yttrandet angivna riktlinjer borde vidtagas.
Såsom i inledningen till revisorernas yttrande angivits, har kommunikationsverkens
lönenämnd i utlåtande den 11 december 1936 över betänkande
med förslag rörande förhandlingsordning för statstjänstemän biträtt ett i
nämnda betänkande framställt förslag angående utredning av frågan om
inrättande av en särskild lönedomstol. Vidare har — såsom också i förevarande
ärende omnämnts —- allmänna lönenämnden i utlåtande den 23
april 1942 över beskattningsorganisationssakkunnigas betänkande med förslag
till ändrad organisation av kammarrätten gjort hemställan av enahanda
innebörd. Lönenämnden anser sig här böra återge, vad nämnden i sistnämnda
utlåtande anfört:
Enligt allmänna lönenämndens mening skulle en väsentlig lättnad i kammarrättens
arbetsbörda kunna vinnas på det sätt, att en särskild lönedomstol
inrättades. Den fortgående utvecklingen av statsverksamheten har medfört,
att antalet anmärknings- och avlöningsmål, som bringas under kammarrättens
prövning, numera är betydande; i sådant hänseende anföres i
det föreliggande betänkandet, att mål av nyssnämnda slag, vilka efter presidentens
bestämmande tilldelas minst två rohar, för närvarande på grund
av den starka tillströmningen av sådana mål tilldelas sex rohar. Med hänsyn
till det anförda samt till angelägenheten av att avlöningsmålen erhålla
en snabb och enhetlig behandling finner sig allmänna lönenämnden böra
upprepa kommunikationsverkens lönenämnds hemställan, att utredning av
frågan örn inrättandet av en särskild lönedomstol måne komma till stånd.
Oavsett huruvida en lönedomstol framdeles blir inrättad eller ej, anser
sig lönenämnden emellertid kunna tillstyrka det i förevarande betänkande
— 58 —
framförda förslaget om inrättande av fasta divisioner inom kammarrätten,
för vilket de sakkunniga enligt lönenämndens mening anfört bärande skäl.
Kammarrättens arbetsbalans synes nämligen vara sådan, att den föreslagna
organisationen säkerligen för lång tid framåt kommer att bliva fullt erforderlig.
De av riksdagens revisorer i förevarande sammanhang gjorda uttalandena
kan lönenämnden i stort sett biträda. Särskilt vill lönenämnden understryka
angelägenheten av att ett snabbare och mera enhetligt avgörande av föreliggande
lönefrågor av tvistig natur kommer till stånd, än för närvarande
är fallet — ett förhållande som skulle vara av mycket stor betydelse för
det löpande arbetets behöriga bedrivande inom olika förvaltningsorgan ävensom
för den enskilde tjänstemannen.
Lönenämnden vill framhålla, att den ifrågasatta lönedomstolens verksamhetsområde,
i vad angår lönefrågor, närmast synes böra avse sådana spörsmål,
som på grund av sin natur lämpa sig för avgörande genom domstolsförfarande.
Åtskilliga lönefrågor torde fördenskull böra falla utanför området
för lönedomstolens verksamhet. Såsom exempel kunna nämnas frågor
om löneställningen för till nyinrättande föreslagna befattningar, uppflyttning
av befattning från lägre lönegrad till högre eller förändring av befattning
från extra ordinarie till ordinarie, vidare frågor som avse tjänstemäns
löneklassplacering vid tillträdandet av tjänst i sådana fall, då på skälighetsprövning
av Kungl. Maj:t bör bero, huruvida tjänstemannen bör inplaceras
i högre löneklass än begynnelselöneklassen, etc. Av det anförda följer enligt
lönenämndens mening, att en särskild lönedomstol endast i mycket begränsad
omfattning skulle kunna övertaga de arbetsuppgifter, som nu åligga
allmänna lönenämnden. Frågan örn det inbördes förhållandet mellan lönenämnden
och lönedomstolen bör emellertid klarläggas i förevarande sammanhang.
Revisorerna uttala sig för, att avlöningsmål beträffande — förutom statens
tjänstemän — även vissa grupper av kommunala tjänstemän — lärare,
präster, kyrkobetjänte, polismän — skola avgöras av den ifrågasatta lönedomstolen.
Möjligen kan det, anföra revisorerna, visa sig ändamålsenligt att
i en framtid hit hänföra samtliga mål angående kommunalt anställda befattningshavares
löneförmåner. Lönenämnden vill för sin del giva uttryck
åt en viss tvekan beträffande lämpligheten av att avlöningsmål rörande rent
kommunala befattningshavare av skilda slag skola handläggas av lönedomstolen.
En blivande utredning torde emellertid komma att bringa klarhet i
frågan, hur långt lönedomstolens behörighet i nämnda hänseende bör
sträcka sig.
För att avgöranden skola erhållas så snabbt som möjligt anse revisorerna
önskvärt, att målen komma direkt under lönedomstolens prövning. Sålunda
borde bland annat talan mot lokalförvaltningarnas beslut i lönefrågor föras
direkt vid lönedomstolen. Enligt lönenämndens mening bör det emellertid
ej anses utan vidare givet, att en tjänsteman alltid skall kunna direkt hos
lönedomstolen överklaga ett beslut av lokalförvaltning i en av honom anhängiggjord
lönefråga. I åtskilliga fall — exempelvis inom de affärsdrivande
verken — måste det nämligen vara av betydelse, att ärendet får passera
vederbörande centrala förvaltningsmyndighet, vilken i allmänhet kan
antagas ha större överblick över tillämpad praxis än lokalförvaltningen och
vilken genom ett omedelbart ingripande kan åstadkomma, alt frågan över
huvud icke behöver bringas under lönedomstolens prövning. Det bör sålunda
enligt lönenämndens mening noga undersökas, i vilken utsträckning
talan mot lokalförvaltnings beslut i lönefråga lämpligen bör, med förbigående
av den centrala myndigheten, få föras direkt hos lönedomstolen.
— 59 —
Lönenämnden vill slutligen erinra om den i § 20 mom. 2 instruktionen
för riksräkenskapsverket meddelade föreskriften, att vissa tjänstemän i verket
må, på sätt i arbetsordningen närmare bestämmes, besvara till verket
inkomna förfrågningar samt meddela upplysningar och anvisningar i frågor,
som beröra riksräkenskapsverkets granskande och kontrollerande verksamhet
och avse tillämpningen av verkets beslut eller gällande föreskrifter.
I anledning av nämnda stadgande fullgör riksräkenskapsverket numera en
omfattande verksamhet med avseende å meddelande av råd och anvisningar
i lönefrågor. Det synes böra göras till föremål för omprövning, i vad mån
denna sida av riksräkenskapsverkets ämbetsbefattning bör röna inverkan av
inrättandet av en särskild lönedomstol.
Under åberopande av det anförda får allmänna lönenämnden tillstyrka,
att utredning nu kommer till stånd beträffande inrättande av en särskild
lönedomstol.
I avgörandet av förevarande ärende ha deltagit undertecknad lönenämndens
ordförande samt ledamöterna Broström, Gabrielsson, Magnusson, Ruist,
Wahlmark och Wold.
Stockholm den 15 januari 1943.
Underdånigst
ERIK STRIDSBERG.
Nils M. af Malmborg.
Riksdagens revisorers uttalanden under §§ 21—24 ha av finansdepartementet
ej utsänts på remiss.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 119, § 25.
Statskontoret, som vitsordar riktigheten av de av revisorerna lämnade
uppgifterna rörande avvecklingen av det mot säkerhet av inteckning i fastigheten
nr 7 i kvarteret Kungsbacken utlämnade lånet, har därutinnan icke
annat att tillägga än att ämbetsverkets ståndpunktstagande vid exekutivauktionen
skedde efter samråd med den av verket för dylika uppgifter anlitade
experten, som var närvarande vid frågans behandling och därvid förklarade
sig icke tillråda fastighetens inropande till så högt belopp, som erfordrades
för täckning av ämbetsverkets fordran.
Beträffande vidare beskaffenheten ur säkerhetssynpunkt av de av statskontoret
förvaltade inteckningslånen må framhållas, att huvudparten av
dessa lån tillförts ämbetsverket från de pensionskassor, vilkas verksamhet
övertagits av verket, och vilka icke alltid tillämpat lika rigorösa principer
vid utlämnandet av inteckningslån som statskontoret.
Vidkommande därefter revisorernas uttalande angående de med en medelsförvaltning
av ifrågavarande art under ogynnsamma förhållanden förenade
riskerna och vikten av att verket äger möjlighet lill effektiv övervakning av
lånen, kan statskontoret i dessa delar helt ansluta sig till revisorernas mening.
Anledningen till att ämbetsverket begränsat sina framställningar om
— 60 —
medel för ändamålet har varit tvånget att under rådande ekonomiska svårigheter
för staten så mycket som möjligt hålla nere sina egna utgifter.
Stockholm den 5 januari 1943.
S. T. ÖRTENGREN.
Underdånigst
WILHELM BJÖRCK.
M. Sivert.
Transund av Generaltullstyrelsens
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 120, § 26.
Till Konungen.
För egen del vill generaltullstyrelsen anföra följande.
Vin och spritdrycker äro upptagna i tulltaxan under nummer 149—158:2
(statistiska nummer 327—351). Såsom framgår av taxans bestämmelser, vilka
finnas återgivna i remissakten, äro varorna uppdelade i vissa grupper med
olika tullsatser allt efter alkoholhalten. För spritdrycker, inkommande på
fat, skall tullen beräknas efter litertalet för vara av 50 procents alkoholhalt
vid + 15° C. Det är även att märka, att gällande tullsatser äro jämförelsevis
höga. Man torde därför få anse, att tulltaxeringen av nämnda varor hör till
det mera kvalificerade arbetet på ifrågavarande område och i varje fall utgör
ett arbete, som ställer större krav på förrättningsmannen än exempelvis
tulltaxeringen av tobak på sin tid gjorde. Tullmyndigheterna hava också
funnit det vara nödvändigt, att tulltaxeringen av vin och spritdrycker verkställes
under noggrann kontroll. Det har emellertid visat sig vara möjligt
att i stor utsträckning ordna tulltaxeringen så, att den kan verkställas av
tullverkets tjänstemän i samarbete med representanter för vin- och spritcentralen.
Denna anordning är ägnad att avsevärt underlätta arbetet för båda
parterna.
De varuslag, örn vilka nu är fråga, intaga en framträdande plats i tullverkets
nederlagsrörelse. Om varorna bleve fria från tull, skulle de emellertid
komma att försvinna ur denna rörelse, och en sådan ändring skulle uppenbarligen
medföra viss minskning i tullverkets arbete på ifrågavarande område.
Denna minskning skulle dock huvudsakligen gälla bokföringen, enär vincell
spritcentralen genom särskilda medgivanden av Kungl. Majit tidigare
erhållit befrielse från tullbevakning för sitt nederlagsgods.
Inom tullverket hava vissa undersökningar verkställts i syfte att utröna,
huru stora besparingar som ett förverkligande av revisorernas förslag skulle
kunna medföra för verkets del. Av dessa undersökningar har framgått att
det med tulltaxeringen av vin och spritdrycker förenade arbetet utgör endast
en ringa del av allt arbete av ifrågavarande slag, som utföres, samt att det
är fördelat på flera olika tullanstalter och expeditioner. En omläggning av
beskattningen, varigenom nämnda varor bleve fria från tull, skulle visserligen
medföra någon minskning av tulltaxeringsarbetet, men denna minskning
komme dock icke att i nämnvärd grad inverka på behovet av den med
61
sådant arbete sysselsatta personalen. Däremot torde personalen vid tullkameralkontoret
i Stockholm i sådant fall kunna minskas med ett eller högst
två kanslibiträden.
Vid bedömandet av frågan örn vilka besparingar som kunna vara att vinna
bör tagas i betraktande, att de göromål, som vid en omläggning av beskattningen
å vin och spritdrycker skulle komma att bortfalla för tullverket eller
kunna överflyttas från tullverket lill annat organ, utgöra blott en del av tullverkets
hela arbete i samband med införseln av nämnda varor. Alla göromål,
som sammanhänga med godsets lossning, utlämning och redovisning, skulle
komma att kvarstå för tullverket, även om varorna bleve fria från tull.
En omläggning av beskattningen enligt revisorernas förslag torde komma
att medföra en minskning i vissa utgifter för vin- och spritcentralen. Det är
emellertid uppenbart, att ändringen jämväl komme att leda till en ökning av
bolagets arbete i flera avseenden. Måhända bleve det i sådant fall nödvändigt
för bolaget att, innan varorna avhämtades från tullverket, undersöka sändningarna
för fastställande, huruvida några skador uppkommit eller stölder
begåtts under transporten, samt att därefter, åtminstone i viss utsträckning,
verkställa samma bestämningar rörande vikten och alkoholhalten, som för
närvarande utföras av tulltjänstemännen, delvis i samarbete med bolagets
tjänstemän.
Styrelsen finner sig emellertid i delta sammanhang böra ifrågasätta, huruvida
tillräckliga skäl numera kunna anses föreligga att bibehålla nederlagsrörelsen
i fråga om vin och spritdrycker. Importbolaget kan visserligen
nu genom att upplägga varorna på nederlag i stället för att anmäla dem till
direkt förtullning komma i åtnjutande av anstånd med betalning av tullavgiften
och även vinna viss nedsättning däri, enär avdrag i kvantiteten (läckage)
beräknas för drycker å träfat, sedan de varit upplagda på nederlag under
viss tid. Det vill dock synas som om ett monopolföretag icke kan hava
något verkligt behov av dylika förmåner, vilka för statsverket innebära uppenbara
nackdelar. Därest bolaget avstode från sin rätt till uppläggning av
vin och spritdrycker på tullnederlag, skulle en del av revisorernas reformförslag
kunna förverkligas utan ändring av gällande författningar och med bibehållande
av nuvarande system för tulltaxering i övrigt. Tullverket skulle
då också bliva i tillfälle att debitera fulla tullavgifter och inleverera dem tidigare
än vad nu kan ske, vilket måste framstå såsom en vinst för statsverket.
Man kan även tänka sig, att bolaget mot avstående av rätten till tullnederlag
genom särskilt medgivande av Kungl. Majit skulle kunna erhålla samma
anstånd med betalning av tullavgiften för gods, anmält till direkt förtullning,
som enligt nuvarande bestämmelser må åtnjutas i fråga örn nederlagsgodset.
För återbekommande av den erlagda tullen vid återutförsel av varor
torde bolaget i sådant fall behöva rätt till handelsrestitution. Sådan rätt kan
emellertid icke utan ändring av gällande bestämmelser medgivas för vin och
spritdrycker.
Enligt revisorernas uppfattning borde ur handelspolitisk synpunkt hinder
icke möta mot ett genomförande av den föreslagna reformen. Generaltullstyrelsen
kan icke ansluta sig till denna uppfattning. Tullarna för vin
och spritdrycker hava sedan gammalt utnyttjats såsom bytesmedel vid förhandlingar
med främmande länder, och detta torde hava skett tilt och med
i större omfattning jin vad fallet varit i fråga örn tullarna för flertalet andra
varor. Samtliga tullar för ifrågavarande produkter beröras även för närvarande
av handelsavtal nied vissa utländska makter. Att under .sådana fruhållanden
upphäva dessa tullar och överföra dem till omsättningsskatten för
vin och spritdrycker torde handelspolitiskt sett få anses vara en mycket olämplig
åtgärd. Det skulle innebära att man antingen avhände sig värdefulla by
-
— 62 -
tesmedel eller ock överginge till ett system, som skulle göra det möjligt för
främmande makter att erhålla inflytande på inre svenska förhållanden, vilka
man så vitt möjligt torde böra hålla utanför ett sådant inflytande. Enligt styrelsens
förmenande måste revisorernas förslag ur handelspolitisk synpunkt
äga nackdelar, vilka äro så betydande, att de i varje fall icke kunna uppvägas
av sådana jämförelsevis små besparingar, som kunna vara att vinna genom
en omläggning av beskattningen. De ovissa förhållanden, som för närvarande
råda, synas även starkt tala mot vidtagandet av varje åtgärd, som kan innebära
ett försvagande av vår beredskap i handelspolitiskt avseende.
Såsom revisorerna framhållit skulle en omläggning av beskattningen på
sätt ifrågasatts hava till följd, att tolagsersättningen till vissa städer komme
att minskas. Till belysande härav har styrelsen i en tablå, som bifogas,1 låtit
sammanställa vissa uppgifter, angivande tulluppbörden för vin och spritdrycker
under åren 1937—1942 (januari—november) samt den tolagsersättning,
som kan beräknas motsvara ifrågavarande uppbörd. Av tablån framgår
att hela tulluppbörden för nämnda varor år 1938 uppgick till 10,128,000
kronor, mot vilken summa svarar en tolagsersättning av omkring 506,400
kronor. Med hänsyn till importens fördelning kan antagas att Stockholm av
nämnda summa erhållit 333,100 kronor, Göteborg 28,100 kronor, Södertälje
118,100 kronor och Karlshamn 6,200 kronor. År 1941 utgjorde hela tulluppbörden
för samma varor 4,450,000 kronor. Enligt verkställda beräkningar
skulle den häremot svarande tolagsersättningen hava fördelats på städerna
sålunda: 150,600 kronor till Stockholm, 6,700 kronor till Göteborg, 7,300 kronor
till Hälsingborg, 56,700 kronor till Södertälje och 1,200 kronor till Karlshamn.
Vissa städer komma sålunda i åtnjutande av jämförelsevis stora belopp i
tolagsersättning, som hänför sig till tulluppbörden för vin och spritdrycker,
och såvitt styrelsen kan bedöma skulle de besparingar av verklig betydelse
för statsverket, som kunna vara att vinna genom en omläggning av beskattningen,
huvudsakligen komma att avse denna tolagsersättning. Den av revisorerna
ifrågasatta anordningen skulle följaktligen kunna sägas innebära en
teknisk ändring i beskattningen, som gjorde det möjligt för staten att indraga
en del av den till vissa städer nu utgående tolagsersättningen. Det synes därför
vara naturligt, att de städer, som åtnjuta tolagsersättning, tillmäta frågan
stor principiell betydelse. För tullverkets del skulle en sådan indragning av
tolagsersättning vara ägnad att öka de svårigheter, som göra sig gällande vid
förhandlingar med städernas myndigheter i frågor rörande tullokaler m. m.
Vad slutligen beträffar revisorernas förslag, att vin- och spritcentralen i avvaktan
på resultatet av den ifrågasatta särskilda utredningen skulle erhålla
vissa lättnader i tulltaxeringen, motsvarande dem som år 1921 beviljades tobaksmonopolet,
finner styrelsen, att de lättnader, som här avses, i stort sett
endast skulle innebära, att vissa göromål överflyttades från tullverket till vincell
spritcentralen. En del av arbetet skulle alltjämt komma att falla på tullverket,
och tullmyndigheterna torde även, såsom fallet var i fråga om tobaken,
i stället för de göromål, som bortfölle, få i uppdrag att verkställa erforderlig
granskning av vin- och spritcentralens bokföring med hänsyn till tullavgifternas
debitering. En dylik uppdelning av arbetet skulle uppenbarligen
försvåra den nödvändiga kontrollen och torde icke kunna medföra några
nämnvärda besparingar.
Med hänsyn till att ett inarbetande av sprit- och vintullarna i alkoholbeskattningen
icke torde kunna komma till stånd utan vidtagande av jämförelsevis
ingripande förändringar i hithörande skattebestämmelser samt jämväl av
vissa jämkningar i rusdrycksförsäljningsförfattningarna, hava revisorerna, så
-
1 Ej här avtryckt.
— 63 —
som förut nämnts, föreslagit, att den väckta frågan göres till föremål för särskild
utredning. Syftet med denna utredning skulle sålunda vara att erhålla
förslag till de för en omläggning av beskattningen erforderliga författningsändringarna.
Då emellertid enligt generaltullstyrelsens mening skäl icke föreligga
att vidtaga någon sådan omläggning, som ifrågasatts, finner styrelsen
ytterligare utredning icke påkallad.
På grund härav får generaltullstyrelsen hemställa, att riksdagens revisorers
här ovan behandlade förslag till vissa åtgärder, berörande tulltaxeringen av
vin och spritdrycker vid införsel genom aktiebolaget vin- och spritcentralen,
icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.
I ärendets handläggning hava deltagit, förutom undertecknad generaltulldirektör,
byråcheferna Jansson, Hilding, Sandquist, föredragande, Linders
och Lindberg.
Protokollsutdrag, upptagande vid ärendets föredragning uttalade skiljaktiga
meningar, bifogas.
Stockholm den 22 januari 1943.
Underdånigst
NILS WOHLIN.
Jacob Håkanson.
Bilaga.
Utdrag av protokollet, hållet hos Kungl. Generaltullstyrelsen
den 22 januari 1943.
Närvarande: Generaltulldirektören Wohlin samt byråcheferna Jans
son,
Hilding, Sandquist, föredragande, Linders och Lindberg.
Anmäldes Kungl. Maj:ts remiss den 18 december 1942 i anledning av
riksdagens revisorers förslag till vissa åtgärder, berörande tulltaxeringen av
vin och spritdrycker vid införsel genom aktiebolaget vin- och spritcentralen;
och beslöts underdånigt utlåtande av innehåll registraturet utvisar.
Byråchefen Hilding anförde:
»Lika väl som tullavgiften borttagits från monopolartikeln tobak, lika väl
synes den mig kunna borttagas från monopolartiklarna spritdrycker och
vin. Kravet på konsekvens torde i sin mån tala för en sådan åtgärd.
De invändningar, som rests mot förslaget, äro enligt min mening föga bärande.
.. „
Att städernas anspråk på tolagsersättning icke kan utgöra något hinder,
framgår av behandlingen på sin tid av bensin- och tobakstullarna. Då det
gällde att uttaga högre avgift för bensin, sattes tullen ned till den obetydliga
avgiften av Vio öre pr liter samtidigt som en mycket hög införselavgift debiterades
under namn av bensinskatt. Såväl vid denna omläggning som vid
avskaffandet av tobakstullen torde det väsentliga motivet hava varit, att pålagorna
skulle i största möjliga utsträckning tillfalla staten själv och ej delas
med vissa städer. . . ... ,
De handelspolitiska betänkligheterna fa enligt min mening ej overskattas.
Vid handelstraktatförhandlingar köpslås ej blott örn positioner i tulltaxorna
utan örn många andra ämnen. Den tidigare i bevillningsförordningen men
numera i annan författning omhandlade avgiften för utländska handels
-
— 64
resande må nämnas såsom exempel på ett ämne, som från utländskt håll
gjorts till föremål för underhandlingar. På samma sätt kan man tänka sig,
att aktiebolaget vin- och spritcentralens avans på någon vinsort blir föremål
för förhandlingar med en främmande stat. Om den avgift, som skall
regleras uppåt eller nedåt, har benämningen tull eller har en annan benämning,
är givetvis utan betydelse för realfrågan. Farhågorna för att svenska
staten skulle genom den ifrågasatta omläggningen avhända sig bytesobjekt
vid traktatförhandlingar torde alltså vara mycket överdrivna.
De besparingar för statsverket, som skulle följa av att tulltjänstemän ej
vidare behövde tullbeskatta och i åtskilliga av statsrevisorerna närmare angivna
hänseenden taga befattning med de införda spritdryckerna och vinerna,
torde bliva ganska betydliga. Ej blott kanslibiträdens utan även kammarskrivares
m. fl. tjänstemäns tid komme därigenom att i stor utsträckning
sparas.
De sålunda vunna besparingarna i förening med besparingen av omkring
en halv miljon kronor årligen i tolagsersättning torde utgöra goda skäl för
den ifrågasatta omläggningen.
Jag anser förty, att Styrelsen ej bort motsätta sig den närmare utredning av
ämnet, vilken statsrevisorerna påyrkat.»
Byråchefen Linders anförde:
»Därest tullarna å vin och spritdrycker upphävdes, borde tulltaxeringen av
sådana varor kunna grundas på företedda handlingar på motsvarande sätt,
som enligt Kungl. Maj:ts förordning den 20 juni 1924 (nr 247) sker i fråga
örn tobaksvaror.
Tulltaxerade vin- och spritpartier uppläggas i betydande omfattning å tullnederlag.
Upplagstiden för tullnederlagsgods, vilken enligt tullstadgan utgör
fem år, har beträffande vin och spritdrycker under senare tid vid ett flertal
tillfällen av Kungl. Majit utsträckts med fem år och i vissa fall med ytterligare
fem år. På grund av den långa upplagstiden och då tullnederlagsjournalerna
för varje räkenskapsår insändas till Generaltullstyrelsen för granskning,
måste i stor utsträckning anteckningarna i journalerna år från år överföras
i nya journaler.
Efter tullarnas upphävande skulle genom den förenklade tulltaxeringen
samt genom att det omfattande arbetet med nederlagsbokföring, debitering,
uppbörd och redovisning av avgifter samt med kontroll å räkenskapsmaterialet
upphörde, tullverkets arbete vid införsel av vin och spritdrycker avsevärt
minskas vid jämförelse med nuvarande system.
I vad mån den föreslagna omläggningen av beskattningssystemet skulle
föranleda minskning i arbetet för aktiebolaget vin- och spritcentralen, är icke
utrett i ärendet. Det synes mig emellertid osannolikt, att, såsom i ärendet
gjorts gällande, minskningen i tullverkets arbete skulle uppvägas av ökat arbete
för nämnda bolag.
Skada å från utlandet inkommet gods plägar av tullbevakningspersonalen
anmärkas vid kontroll över lossningen. Möjligheten att genom tullverkets
försorg få skada å emballage till vin och spritdrycker skriftligen bekräftad
skulle icke uteslutas genom tullarnas upphävande. En sådan anordning skulle
för övrigt kunna vidtagas, att på begäran och mot särskild ersättning tullverket
till utrönande av skada verkställde undersökning av innehållet i inkomna
kollin och utfärdade bevis därom.
Bibehållande av tullarna å vin och spritdrycker men upphävande av nederlagsrätten
för sådana varor, på sätt i ärendet ifrågasatts, skulle beträffande
varor, som kräva en längre tids lagring, innebära avvikelse från principen,
att tidpunkten för tullarnas uttagande bör ligga nära tidpunkten för försäljningen
för förbrukning inom landet.
— 65 —
Upphävande av tullarna å vin och spritdrycker skulle medföra en betydande
minskning i den tolagsersättning, som tillkommer vissa tullhusbyggnadsskyldiga
stapelstäder. Härvid är dock att märka, att tulltaxeringen av
vin och spritdrycker åtminstone i Stockholm till stor del icke förrättas i lokaler,
som av staden upplåtits till tullverket, utan i aktiebolaget vin- och spritcentralens
lokaler. I varje fall måste uppenbarligen ändringar i tullsystemet,
liksom ock inrättande av nya tullanstalter, vilken sistnämnda åtgärd i vissa
fall jämväl inverkar på rätten till tolagsersättning, kunna ske oberoende av
nämnda rättighet.
För varor, som införas av statens myndigheter, åtnjutes icke tullfrihet. Den
i ärendet omnämnda tullfriheten, som intill den 1 juli 1923 kunde av Kungl.
Maj:t medgivas för effekter för lant- och sjöförsvaret, avsåg endast varor,
vilka icke kunde erhållas inom landet. Den omständigheten att nämnda tullfrihet
upphävts torde icke utgöra stöd för att tull bör utgå även för av monopolföretag
införda varor, för vilka skatt sedermera skall till statsverket inlevereras.
Vad beträffar frågans handelspolitiska sida torde en närmare utredning
vara erforderlig.
På grund av det anförda och särskilt med hänsyn till att förslaget står i
överensstämmelse med 1924 års riksdags beslut örn upphävande av tullarna
å tobaksvaror, som infördes av andra än resande, hade enligt min mening
Styrelsen icke bort motsätta sig, att utredning av frågan verkställdes.»
Stockholm som ovan.
In fidem
H. Martier.
Kontrollstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 120, § 26.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1942 har Kungl. Maj:t anbefallt kontrollstyrelsen
att avgiva utlåtande med anledning av vad som i en remissen bifogat
tramsumt av riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats
angående tullbehandlingen av spritdrycker och vin vid införsel genom aktiebolaget
Vin- och spritcentralen.
Med anledning härav får kontrollstyrelsen anföra följande.
Riksdagsrevisorerna erinra, hurusom praktiskt taget all införsel till riket
av spritdrycker och vin skedde uteslutande genom spritcentralen. Tullbehandlingen
av dessa varor, vilken gällde avsevärda kvantiteter och för vilken
tillämpades ett stort antal olika tullpositioner, krävde med nuvarande system
ett jämförelsevis omständligt förfarande, som medförde icke obetydligt arbete
med åtföljande kostnader och tidsutdräkt för både tullverket och spritcentralen.
Då läget i detta hänseende hade varit detsamma beträffande importen
av tobak och tobaksvaror, genomfördes på sin tid genom beslut av statsmakterna
vissa anordningar, som förenklade tullbehandlingsförfarandet i
fråga örn sistberörda varuslag. Detta skedde i två etapper. Enligt beslut vid
1921 års riksdag hade sålunda antagits särskilda bestämmelser angående för
5—437321.
Rev. berättelse ang. statsverket dr 1942. II.
— 66
tullning av för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolets räkning inkommande
oarbetad tobak och tobaksmjöl. Dessa bestämmelser hade i huvudsak inneburit,
att varorna, sedan de i vanlig ordning upptagits å angivningsinlagor,
utan vidare tullbehandling utlämnats till tobaksmonopolet. Förtullningen
hade därefter skett, först då varorna intagits i tobaksfabrik, i samband varmed
vikten å de sålunda disponerade varorna hade fastställts. Uppgifter å
dessa kvantiteter hade därefter månadsvis av tobaksfabriken lämnats till vederbörande
tullförvaltning, varefter denna debiterade vederbörliga tullbelopp
och underrättade generaltullstyrelsen om de verkställda debiteringarna. Tobaksmonopolet
hade vidare att månadsvis till sagda styrelse ingiva en på bolagets
bokföring grundad, på särskilt sätt undertecknad och till riktigheten
bestyrkt uppgift å sammanlagda nettovikten av de varor, som uppvägts vid
varje särskild tobaksfabrik, samt att samtidigt inleverera den däremot svarande
tullavgiften. — Det ytterligare steget till förenkling i tullbehandlingen
av tobak och tobaksvaror hade tagits år 1924, då tullfrihet enligt riksdagens
beslut infördes beträffande nämnda varuslag, i samband varmed tullavgifterna
överfördes till tobaksskatten, som i sin helhet redovisades av tobaksmonopolet.
Tullbehandlingen försigginge alltså numera efter de för tullfri
vara gällande regler och kunde därigenom i betydlig grad inskränkas.
Enligt riksdagsrevisorernas uttalande skulle visserligen en icke oväsentlig
arbetsbesparing och minskning i omkostnaderna vid införseln av spritdrycker
och vin kunna vinnas, genom att spritcentralen medgåves samma lättnader
i fråga örn tullbehandlingen och tullavgifternas erläggande, som genom
riksdagens beslut år 1921 beviljades tobaksmonopolet. Emellertid ansåge
revisorerna, att åtgärderna icke borde begränsas endast härtill. Med den
ställning av statligt monopolföretag, som spritcentralen — i likhet med tobaksmonopolet
— intoge, syntes ur kontroll- och redovisningssynpunkt några
betänkligheter icke kunna hysas mot att, på siitt genom 1924 års riksdagsbeslut
skett i fråga örn tullen å tobak, en motsvarande överföring av de nuvarande
tullavgifterna å spritdrycker och vin till skatten å samma varor
verkställdes. Det kunde i detta sammanhang erinras, att spritcentralen anförtrolts
omhänderhavandet av omsättningsskatten å spritdrycker och å vin.
uppgående till mångdubbelt större belopp än tullen å desamma. Vid ett genomförande
av revisorernas förslag syntes det ligga närmast till hands, att
tullen överfördes till omsättningsskatt. Härigenom kunde ett likformigt uttagande
av skatten ske. Något hinder mot den föreslagna reformen ur handelspolitisk
synpunkt borde, enligt vad revisorerna funnit, ej möta. Revisorerna
uttala emellertid, att ett inarbetande av sprit- och vintullarna i alkoholbeskattningen
icke kunde komma till stånd utan vidtagande av jämförelsevis
ingripande förändringar i hithörande skattebestämmelser samt jämväl
av vissa jämkningar i rusdrycksförsäljningsförfattningarna, varför den
nu väckta frågan borde göras till föremål för särskild utredning. I avvaktan
på resultatet av denna syntes för spritcentralens vidkommande motsvarande
lättnader i fråga örn förtullningen av spritdrycker oell vin böra medgivas, som
genom 1921 års riksdagsbeslut beviljades tobaksmonopolet.
Då riksdagsrevisorerna i sitt förevarande yttrande med utgångspunkt från
syftemålet att närmast av besparingsskäl förenkla tullbehandlingslörfarandet
vid rusdrycksimporten föreslå genomförandet av ett enhetligt beskattningssystem
för spritdrycker och vin, upptaga revisorerna därmed ett spörsmål,
som kontrollstyrelsen ur andra synpunkter haft anledning uppmärksamma
tidigare vid åtskilliga tillfällen. För den ur skattesynpunkt ojämförligt viktigaste
kategorien av rusdrycker, nämligen spritdryckerna, sker beskattning —
frånsett tull för importerade varor — i form av dels tillverkningsskatt för
allt brännvin, som tillverkas inom landet och som från brännerierna levere
-
67 —
ras till aktiebolaget Vin- och spritcentralen för att antingen användas för beredning
av förtäringssprit eller för förskäring av spritdrycker eller ock för
försäljning såsom sprit för annat ändamål än såsom skattefri sprit, dels omsättningsskatt
å av spritcentralen försålda varor.
Tillverkningsskatten, som i sin nuvarande form tillkom år 1855 och för
närvarande är reglerad genom förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och beskattning av brännvin, bär alltsedan år 1903 utgått
med ett oförändrat belopp av 65 öre per normalliter (liter å 50 %> alkoholhalt).
I beloppet för brännvinstullen, som vid import å fat är 1 kr. per normalliter,
är ett belopp, motsvarande tillverkningsskatten inräknat.
Omsättningsskatten å spritdrycker, för vilken nu gällande bestämmelser
återfinnas i förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker, infördes år 1920 och utgick intill den 1
februari 1932 allenast med ett procentuellt belopp i förhållande till systembolagens
inköpspris för varan, omsättningsskatten oberäknad. Från nyssnämnda
tidpunkt ingår i omsättningsskatten jämväl en grundavgift med
visst belopp per liter. Att märka är att omsättningsskatten såtillvida icke är
en fast skatt, som den hittills förklarats gällande allenast för ett budgetår i
sänder. Såväl den procentuella delen av omsättningsskatten som dess grundavgift
lia successivt på grund av statsverkets finansiella behov underkastats
förhöjningar. Från att ursprungligen den procentuella skattesatsen allenast
utgjorde 25 °/o och grundavgiften 60 öre per liter, utgår den förra från och
med den 1 juli 1932 med 60 °/o och den senare från och med den 16 mars
1942 med 6 kronor per liter. Det torde böra uppmärksammas, att genom
procentskattens beräknande å spritcentralens försäljningspris, i vilket för
inhemsk vara ingår tillverkningsskatt och å utländsk vara tullavgift, omsättningsskatt
kommer att utgå jämväl å skattens respektive tullavgiftens belopp.
En särställning i beskattningshänseende intager den s. k. skattelagda tekniska
spriten. I de fall där skattefri sprit — i allmänhet denaturerad — icke
lämpligen kan användas eller tilldelas för vetenskapliga, tekniska eller industriella
ändamål, kan vederbörande förbrukare erhålla tillstånd att hos spritcentralen
inköpa skattelagd sprit. Före omsättningsskattens tillkomst var
denna sprit alltså belagd med brännvinstillverkningsskatt, som för 95-procentig
sprit utgjorde 1 krona 23 öre per liter. Till följd av omsättningsskattebestämmelsernas
utformning träffade omsättningsskatten till en början icke
de spritvaror, som för nyss angivna ändamål inköptes direkt från spritcentralen.
Då den särskilt för tekniska ändamål avsedda skattelagda tekniska
spriten i huvudsak kommer till användning flir tillverkning av sådana mera
överflödsbetonade varor som hårvatten, eau-de-cologne, parfymer, munvatten,
essenser m. m., upptogs är 1933 frågan örn all i lämplig omfattning utsträcka
omsättningsskattens tillämpning att omfatta jämviil dylik sprit. Vid
sagda års riksdag antogs eli tillägg till omsättningsskatteförordningen av innebörd
alt för spritdrycker, som för nu ifrågavarande ändamål inköpas hos
spritcentralen eller till riket införas, omsättningsskatt skall upptagas med en
grundavgift av 1 krona 40 öre jior litel'', varemot procentskatten i detta fall
icke; skall vinna tillämpning.
Vad beskattningen av vin beträffar, består denna i dels en omsättningsskatt
ä inhemskt vin — 70 öre per liter för starkvin och musserande vin samt 35 öre
för annat vin —, dels en särskild omsättningsskatt å såväl inhemskt som importerat
vali, utgående nied 50 °/n av del pris, den särskilda skatten oberäknad,
spritcentralen tillämpar vid försäljning till systembolagen, i fråga örn
starkvin dock med visst minimibelopp per butelj. Omsättningsskatten å inhemskt
vin regleras genom förordningen den 30 mars 1935 (nr 76) och den
.särskilda omsättningsskatten å vin genom förordningen den 21 oktober 1939
— 68 —
(nr 742). Förordningarna trädde i kraft den 1 april 1935 resp. den 22 oktober
1939.
Uen lämnade redogörelsen torde utvisa, att den svenska rusdrycksbeskattningen
i sitt nuvarande skick framgått som resultat av åtskilliga under tidernas
lopp vidtagna påbyggnader av skattebestämmelsema. Även örn man
knappast kan göra gällande, att några mera framträdande praktiska olägenheter
äro förbundna med tillämpningen av den nuvarande anordningen,
framstår dock densamma såsom föga rationell och är även ägnad att i bokförings-
och redovisningshänseende medföra ett visst dubbelarbete. Vad
brännvinstillverkningsskatten angår förtjänar särskilt anföras, att, då denna
skatt påföres redan å så tidigt stadium som å den orektificerade spriten, spritcentralen
nödgas arbeta med en relativt högt beskattad råvara, vilket ökar de
ekonomiska förlusterna av fabrikations- och lagringssvinn, och att i övrigt
ett särskilt restitutionsförfarande måste finnas anordnat för återbetalning till
bolaget av skatten ä avfallsspriten och å annan sprit hos bolaget, vilken beskattats
men skall komma till användning för skattefritt ändamål. Ur nu angivna
synpunkter torde anledning sålunda föreligga att överväga en omläggning
av spritdrycksbeskattningen, och kontrollstyrelsen skulle för sin del
icke ha något att erinra mot att den av riksdagsrevisorerna föreslagna utredningen
igångsattes, vid vilken den nuvarande rusdrycksbeskattningen i sin
helhet kunde komma under omprövning. Styrelsen hyser emellertid den uppfattningen,
att frågan lämpligen icke bör upptagas, förrän förhållandena efter
den nu rådande krisens upphörande kommit att någorlunda stabilisera sig.
Ett borttagande av spritdrycks- och vintullarna torde nämligen för visso komma
att innebära vissa vanskligheter även i andra avseenden än beträffande
de av revisorerna berörda frågorna örn tolagsersättningens minskning i vissa
fall och de handelspolitiska hindren, vilka sistnämnda kontrollstyrelsen dock
förmodar icke vara så lätta att övervinna, som revisorerna synas förmena.
Det bör uppmärksammas, att sprittullen, förutom att tjäna såsom en ekvivalent
för brännvinstillverkningsskatten å den inhemska spriten, även fyller
uppgiften att lämna den svenska spritindustrien nödigt tullskydd mot de å
världsmarknaden ofta nog förekommande mycket låga spritpriserna. En liknande
funktion ha hittills vintullarna fyllt till förmån för den inhemska vintillverkningen.
Därest ifrågavarande tullar skola bortfalla, måste alltså i stället
tillkomma någon annan anordning för beredande av det erforderliga industriskyddet
på detta område. Vidare kräver tillmätandet av lämpliga skattesatser
för det tillämnade enhetliga skattesystemet synnerligen ingående
överväganden, som påfordra säkrare hållpunkter än dem som i det nuvarande
krisskedet kunna erbjuda sig. Slutligen kommer, såsom revisorerna
själva antytt, den avsedda beskattningsomläggningen att tarva omarbetning
av åtskilliga bestämmelser i alkohollagstiftningen.
Kontrollstyrelsen anser sig därför böra förorda, att den av riksdagsrevisorerna
föreslagna åtgärden att överföra de nu gällande spritdrycks- och vintullarna
till rusdrycksbeskattningen måtte framdeles vid lämplig tidpunkt göras
till föremål för utredning, i vilken jämväl torde böra inbegripas frågan
örn en revision av sagda beskattning i sin helhet. Med denna inställning till
nämnda spörsmål anser kontrollstyrelsen, i likhet med riksdagsrevisorerna,
att i avvaktan på den blivande utredningens resultat åtgärd omedelbart bör
vidtagas, i syfte att tullbehandlingsförfarandet beträffande spritdrycker och
vin, som importeras av spritcentralen, måtte förenklas på motsvarande sätt,
som enligt beslut av 1921 års riksdag medgivits beträffande iobaksmonopolets
import av vissa varuslag. En dylik åtgärd finner styrelsen särskilt motiverad
i nuvarande krisläge, då största möjliga förenkling i förvaltningsarbetet
på alla områden eftersträvas för statsutgifternas nedbringande. Ge
-
— 69 —
nom den tilltänkta anordningen för förtullningen böra otvivelaktigt vissa sammantaget
för tullverket och spritcentralen icke så oväsentliga besparingar
vara att vinna, och någon olägenhet av densamma kan kontrollstyrelsen för
sin del icke finna uppstå annat än möjligen i det hänseendet, att det undantagsvis
kan uppstå tvekan för spritcentralen rörande den tulltaxerubrik, vartill
en speciell vara skall hänföras. I dylikt fall bör emellertid spritcentralen
lia att hänvända sig till generaltullstyrelsen för inhämtande av erforderligt
besked.
I detta ärendes behandling ha, förutom undertecknad överdirektör, deltagit
byråchefen Almgren, tillika föredragande, samt tillförordnade byråchefen
Bergils.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
ALFRED KOLLBERG.
Arne Hillbo.
A.-B. Vin- och spritcentralens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid.120, § 26.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1942 har Eders Kungl. Majit anbefallt aktiebolaget
Vin- och spritcentralen att avgiva utlåtande med anledning av eu
av riksdagens senast samlade revisorer gjord framställning angående tullbehandling
av spritdrycker och viner vid införsel genom bolaget.
Med anledning härav tillåter sig bolaget anföra följande.
I likhet med statsrevisorerna finner spritcentralen det ostridigt, att såväl
förenklingar i arbetet som besparing av kostnader för spritcentralens vidkommande
skulle vinnas genom medgivande åt bolaget av motsvarande lättnader
för tullbehandling och erläggande av tullavgifter för importerade varor,
som beviljats tobaksmonopolet genom riksdagens beslut år 1921. Dessa fördelar
skulle ytterligare ökas om, på sätt som i fråga om tullar på tobaksvaror
skett genom 1924 års riksdags beslut, tullarna på spritdrycker och vin icke
uttoges i samband med importen, utan motsvarande belopp överfördes till omsättningsskatten
för dessa varor.
Spritcentralen har därför icke i och för sig någon erinran mot ett genomförande
snarast möjligt av det förstnämnda förslaget, som för sitt förverkligande
icke torde medföra några avsevärda förarbeten. Enligt en approximativ
överslagsberäkning skulle den årliga kostnadsbesparingen för bolaget,
som bleve följden av den ifrågasatta anordningen, vid en import av de senaste
fredsårens omfattning uppgå till omkring 25,000 kr. på grund av förenkling
i arbetet och 35,000 kr. i bortfallande bokföringsavgifter till tullverket. En
eventuell olägenhet, som skulle förorsakas av att tullverkets kontroll över tullsatserna
upphörde, bör emellertid ej förbises. De regler, som för närvarande
gälla för de införda varornas gruppering efter ett relativt stort antal tullsatser,
ha icke sällan givit anledning till olika meningar angående den tullsats,
som borde tillämpas för en särskild vara (t. ex. örn den bort hänföras till
mousserande eller »pärlande» vin, till likör eller andra spritdrycker). Den
70 —
expertis, som fordras för bedömande av dylika frågor, torde visserligen få
anses tillgänglig inom spritcentralen, men bolaget såsom samtidig köpare
skulle vid dylika avgöranden få en ömtålig ställning, och det kan sättas ifråga,
örn det ej med hänsyn till tvistefrågornas betydelse för de utländska säljarna
bleve nödvändigt ordna så, att spritcentralen ej vore sista instans, utan att
besvärsmöjlighet hålles öppen.
Vad det längre gående förslaget beträffar, vilket syftar till ett överförande
till skatt av tullarna för spritdrycker och viner, har det för spritcentralen hittills
framstått såsom en med hänsyn till de eventuella konsekvenserna vansklig
sak att sammanföra tull och omsättningsskatt. Det har nämligen visat sig,
att tullsatserna på spritdrycker och viner vid traktatförhandlingar med de
viktigaste producentländerna spelat en framträdande roll och utgjort ett mycket
vanligt bytesmedel. Skulle dessa tullavgifter nu utgå ur tulltaxan och förvandlas
till omsättningsskatt, torde det icke vara uteslutet, att hela omsättningsskattesystemet
i vad angår spritdrycker och vin — i motsats till vad
som hittills varit falhet — komme att indragas i Jtommande överläggningar
om handelsavtal med främmande makter. För den händelse en sådan utveckling
icke behöver befaras eller ur allmän synpunkt anses vara av underordnad
betydelse och under förutsättning att det förut omförmälda behovet
av besvärsinstans beaktas, anser sig spritcentralen böra tillstyrka förslaget
såsom innebärande avsevärda kostnadsbesparingar för företaget och förordar
därför den ifrågasatta utredningen.
Stockholm den 16 januari 1943.
Underdånigst
Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen
ERNST LYBERG.
M. Marcus.
Yttranden i anledning av riksdagens revisorers uttalande § 27 finnas tryckta
efter övriga yttranden.
Riksförsäkringsanstaltens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 28.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1942 har Kungl. Majit anbefallt riksförsäkringsanstalten
att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens år 1942
församlade revisorer under § 28 i sin berättelse anfört i fråga om försäkring
för olycksfall i arbete av lärare vid folkskoleväsendet. Med anledning härav
får riksförsäkringsanstalten med remissaktens återställande anföra följande.
Såsom statsrevisorerna närmare påvisat medföra bestämmelserna i folkskolans
avlöningsreglemente den 30 juni 1942 vissa olägenheter, då det gäller
regleringen av ersättning vid olycksfall i tjänsten för folk- och småskollärare.
Statsrevisorerna ha därför ifrågasatt att, för undvikande av ifrågavarande
olägenheter, folk- och småskollärare antingen skola jämställas med
— 71
de statliga tjänstemännen jämväl beträffande olycksfall i tjänsten eller också
med stöd av 3 § olycksfallsförsäkringslagen undantagas från nämnda lags
tillämpning.
Förslaget örn lärarnas jämställande med statstjänstemännen i förevarande
hänseende förutsätter, dels, såsom revisorerna framhållit, att staten anses
såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen för lärarna, dels ock att
bestämmelserna i folkskolans ovannämnda avlöningsreglemente, i vad avser
frågan om ersättning vid olycksfall i tjänsten bringas i överensstämmelse med
motsvarande bestämmelser för de statsanställda.
Vid bedömandet av frågan vem som enligt olycksfallsförsäkringslagen är
att anse såsom arbetsgivare för folk- och småskollärare har riksförsäkringsanstalten
för sin del funnit att, även med hänsyntagande till bestämmelserna
i nyssnämnda avlöningsreglemente, skoldistrikten äro att anse såsom arbetsgivare
i förhållande till lärarna såsom arbetare. Denna fråga prövas emellertid
jämlikt 33 § olycksfallsförsäkringslagen i sista instans av försäkringsrådet.
Såvitt riksförsäkringsanstalten har sig bekant, har emellertid frågan
icke varit föremål för rådets prövning. Om i enlighet med riksförsäkringsanstaltens
mening skoldistrikten äro att anse såsom arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen
för lärarna, återstår den möjligheten att i särskild ordning
föreskriva att ifrågavarande lärarpersonal skall betraktas såsom statsanställd
vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen. Då detta emellertid
skulle innebära att statsverket finge ikläda sig kostnaderna enligt olycksfallsförsäkringslagen
för lärarnas olycksfall i tjänsten, torde frågan örn införandet
av en dylik föreskrift i första hand bli en statsfinansiell fråga.
Beträffande frågan om lärarnas undantagande från olycksfallsförsäkringslagens
tillämpning får riksförsäkringsanstalten anföra följande.
Enligt 3 § i nyssnämnda lag äger Konungen från tillämpningen av lagen
undantaga arbetare, som användas till arbete för statens eller kommuns räkning
och vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete,
som finnas väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen.
Beträffande statens arbetare har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30
juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpningen av
olycksfallsförsäkringslagen å arbetare, som användas till arbete för statens
räkning föreskrivit viss ordning för utgivande av olycksfallsersältning till
dessa. Jämlikt nämnda kungörelse äro ifrågavarande arbetare att anse såsom
försäkrade i anstalten, varav följer, bland annat, att det ankommer på riksförsäkringsanstalten
att vid olycksfall pröva ersättningsfrågan enligt nämnda
lag, liksom ock att besvär över anstaltens beslut kunna anföras hos försäkringsrådet
i den ordning, som 33 § i lagen stadgar. Statens arbetare äro alltså
i berörda hänseende nära likställda med arbetare hos sådan enskild arbetsgivare,
som visserligen har sina arbetare försäkrade i anstalten men som, på
grund av åtagande enligt lagens 11 § att själv bestrida kostnaderna jämlikt
lagen, beviljats sådan därav betingad lindring i försäkringsavgiften, som avses
i 15 § andra stycket.
Kungl. Maj :t bär hittills icke heller i något fall beviljat av kommuner i enlighet
med 3 § gjorda framställningar örn undantagande av hos dem anställda
arbetare från lagens tillämpning. Sålunda har Kungl. Majit enligt beslut
den 29 november 1918, efter av riksförsäkringsanstalten den 26 februari 1918
avgivet avstyrkande utlåtande, funnit en av Stockholms stad i ämnet gjord
ansökning icke föranleda lill någon Kungl. Majlis vidare åtgärd. Liknande
beslut har Kungl. Majit meddelat den 29 november 1918 beträffande av
stadsfullmäktige i Norrköping, Linköping och Kristianstad gjorda framställningar
i ämnet och den 29 april 1932 beträffande en av stadsfullmäktige i
Växjö gjord framställning örn undantagande av stadens polispersonal från
— 72 —
tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen. I sitt ovan berörda utlåtande
den 26 februari 1918, ^som i bestyrkt transund bifogas,1 avgav anstalten närmare
redogörelse angående skälen till att anstalten avstyrkte den av Stockholms
stad i ämnet gjorda ansökningen. Av samma skäl som riksförsäkringsanstalten
därvid anfört böra, enligt anstaltens mening, ej heller de kommunalanställda
folk- och småskollärarna undantagas från olycksfallsförsäkringslagens
tillämpning.
I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit
byråcheferna Östrand och Puke, byrådirektörerna Sidvall, Källström och
Wolff samt tjf. byråchefen Silén.
Stockholm den 18 januari 1943.
Underdånigst
SAM LARSSON.
R. VON DER BURG.
Skolöverstyrelsens
yttrande i anledning av ''riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 130, § 28.
Till Konungen.
Sedan skolöverstyrelsen genom nådig remiss den 18 december 1942 anbefallts
att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast församlade
revisorers berättelse yttrats rörande försäkring för olycksfall i arbete av
lärare vid folkskoleväsendet, får överstyrelsen, med remissaktens återställande,
härmed i underdånighet anföra, att överstyrelsen för sin del intet har
att erinra mot det av revisorerna på anförda grunder uttalade önskemålet,
att frågan örn sådan olycksfallsförsäkring snarast möjligt måtte göras till
föremål för utredning. j
I den slutliga handläggningen av detta ärende hava deltagit generaldirektören
Holmdahl, avdelningschefen undervisningsrådet Falck och undervisningsrådet
Weijne, föredragande.
Stockholm den 5 januari 1943.
Underdånigst
OTTO HOLMDAHL.
JOSEF WEIJNE.
Einar Sprinchorn.
Skolöverstyrelsens yttrande med anledning av riksdagens revisorers uttalande
§ 29, del I sid. 133, har här ej avtryckts.
• Ej här avtryckt.
73 —
Lantbruksstyrelsens
och statens livsmedelskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 135, § 30.
Till Konungen.
Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen och statens
livsmedelskommission att gemensamt avgiva utlåtande i anledning av vad
riksdagens revisorer i § 30 av sin berättelse anfört rörande klassificering av
kött.
Med bifogande av remissakten ävensom av statens priskontrollnämnd och
Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a., avgivna yttranden i ärendet1 få
lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen anföra följande.
Sedan riksdagen i skrivelse den 21 juni 1941, nr 413, anmält, att riksdagen
vid granskning av det av revisorerna berörda, av Kungl. Majit framlagda
förslaget till förordning angående klassificering av kött ej hade funnit
skäl att mot detsamma framställa någon erinran, anbefallde Kungl. Majit
den 28 juni 1941 lantbruksstyrelsen att — efter samråd med livsmedelskommissionen
och hörande av vederbörande organisationer ävensom med beaktande
av vad i propositionen nr 299 till 1941 års riksdag och jordbruksutskottets
utlåtande nr 76/1941 anförts — utarbeta och till Kungl. Majit inkomma
med förslag till föreskrifter angående antalet kvalitetsklasser och
grunderna för klassificeringen samt angående omklassificering av kött ävensom
till de ytterligare föreskrifter, som kunde erfordras för tillämpningen av
förordningen ifråga.
Tämligen omedelbart efter det att lantbruksstyrelsen hade erhållit berörda
uppdrag, påbörjade styrelsen undersökningar rörande vilka föreskrifter,
som lämpligen borde meddelas i förevarande avseende. Samtidigt som undersökningarna
företogos hade styrelsen överläggningar i ämnet med på
köttklassificeringens område sakkunniga personer. Sedan inom lantbruksstyrelsen
utarbetats preliminära förslag till föreskrifter i ämnet, inhämtade
styrelsen yttranden häröver av livsmedelskommissionen, statens priskontrollnämnd,
Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, föreningen
svenska städers offentliga slakthus, Sveriges charkuteri- oell slakteriidkares
liksförbund ävensom av kooperativa förbundet, förening u. p. a., och Sveriges
slakteriförbund, förening u. p. a. Därefter utarbetade styrelsen definitiva
förslag i ämnet, vilka förslag styrelsen överlämnade till Kungl. Majit
med skrivelse den 5 december 1941. Sedermera bemyndigade Kungl. Majit
genom beslut den 13 februari 1942 lantbruksstyrelsen att utfärda bestämmelser
och föreskrifter, sorn avsåges i 2 och 11 §§ förordningen den 30 december
1941 (nr 1011) angående klassificering av kött, ävensom meddela undantag,
varom i sistnämnda paragraf förmäldes. Genom samma beslut meddelade
Kungl. Majit vissa föreskrifter att iakttagas vid utfärdande av bestämmelser
angående grunder för klassificering av kött m. m.
Såsom torde framgå av vad nu anförts hava lantbruksstyrelsens föreskrifter
rörande klassificering av kött tillkommit efter noggrann utredning och
prövning ävensom efter hörande av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar,
som kunde anses därav beröras. Vid föreskrifternas utarbetande gick
lantbruksstyrelsens strävan i mycket hög grad ut på att klassificeringssystemet
skulle bliva så enkelt som möjligt.
Med hänsyn härtill samt till den kännedom rörande förutsättningarna för
1 Ej Ilar avtryckta."
— 74 —
uppnående av det med förordningen angående klassificering av kött avsedda
syftet, sorn lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen förskaffat sig,
finna styrelsen och kommissionen sig icke kunna dela riksdagens revisorers
uppfattning angående föreskrifternas ändamålsenlighet.
Lantbruksstyrelsen och kommissionen vilja bestämt hävda, att det med
hänsyn till den stora kvalitetsvariationen olika slaktkroppar emellan varit
nödvändigt att för uppnående av nyssnämnda syfte bygga priskontrollen på
förevarande område på ett klassificeringssystem av i huvudsak den struktur,
som det nu tillämpade systemet har. Denna nödvändighet synes jämväl klart
framgå av Sveriges slakteriförbunds ovanberörda yttrande, varjämte priskontrollnämnden,
enligt vad som framgår av nämndens likaledes ovanberörda
yttrande, ansett det nuvarande klassificeringssystemet välmotiverat ur
priskontrollsynpunkt. Lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen torde,
med hänsyn till vad priskontrollnämnden och slakteriförbundet anfört,
icke behöva anföra särskild motivering ur priskontrollsynpunkt för det
nuvarande klassificeringssystemet.
I detta sammanhang må anföras, att den omständigheten, att det nuvarande
klassificeringssystemet ej blott är ändamålsenligt ur priskontrollsynpunkt
utan därjämte underlättar en rättvis betalning till köttproducentema, snarast
torde få betraktas såsom en förtjänst hos systemet.
Lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen äro medvetna därom, att
tillämpningen av ifrågavarande klassificeringssystem till en början vållade
vissa svårigheter, enär behovet av klassificerare med tillräcklig kompetens
ej omedelbart kunde helt täckas. Sedan en tid tillbaka synes emellertid —
främst tack vare de av lantbruksstyrelsen anordnade kurserna för utbildning
av klassificerare — bristen på tillräckligt kompetenta klassificerare vara
i det närmaste hävd, varför bristande tillgång på klassificerare icke numera
torde kunna användas såsom argument för en förenkling av klassificeringssystemet.
Det torde därjämte här förtjäna framhållas, att enligt såväl
lantbruksstyrelsens som kommissionens erfarenheter klassificeringen i allmänhet
utföres på ett tillfredsställande sätt. Mera vägande anmärkningar
mot enhetligheten och tillförlitligheten i klassificeringen kunna enligt berörda
erfarenheter icke framställas.
Såväl priskontrollnämnden som slakteriförbundet anse enligt föreliggande
yttranden, att det i nuvarande klassificeringssystem ingående rullstämplingsförfarandet
icke utformats så, att största möjliga effekt uppnåtts. Lantbruksstyrelsen
och livsmedelskommissionen vilja icke förneka, att vissa svagheter
vidlåda utformningen av rullstämplingsförfarandet, men hålla ändock före,
alt utformningen med hänsyn till de förutsättningar, som hittills förelegat —
Irland annat ifråga örn möjligheterna att anskaffa lämpliga stämpelfärger —
blivit relativt tillfredsställande. Lantbruksstyrelsen har dock alltsedan klassificeringsföreskrifternas
tillkomst sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet
örn rullstämplingsförfarandet i syfte att detta snarast möjligt måtte erhålla
en ur alla synpunkter ändamålsenlig utformning.
Lantbruksstyrelsen oell livsmedelskommissionen hålla före, att en effektiv
tillsyn över klassificeringen är nödvändig, främst med hänsyn till behovet att
ytterligare öka enhetligheten och tillförlitligheten i klassificeringen. En dylik
tillsyn synes emellertid böra upprätthållas jämväl i syfte att föreskrifterna
vid behov må kunna snabbt revideras på ett för verksamheten gagneligt sätt.
Med avseende härå må såsom exempel framhållas, att önskvärdheten av att
öka effektiviteten av ovanberörda rullstämplingsförfarande för närvarande
synes böra särskilt uppmärksammas i samband med tillsynen. Att denna tillsyn
skulle överflyttas på annan myndighet än lantbruksstyrelsen, torde enligt
styrelsens och livsmedelskommissionens åsikt icke för närvarande vara
lämpligt. I syfte att lantbruksstyrelsen må kunna bedriva tillsynen med till
-
— 75
i redsställande effektivitet synes styrelsen vara i oundgängligt behov av att
fortsättningsvis liksom för närvarande hava för ändamålet hos sig anställd
en särskild tjänsteman. Såsom framgår av lantbrukstyrelsens underdåniga
skrivelse den 10 oktober 1942 i ämnet har styrelsen funnit behov föreligga
av anställande hos styrelsen av ytterligare en tjänsteman för ifrågavarande
ändamål. Enligt beslut av Kungl. Majit den 30 oktober 1942 har emellertid
lantbruksstyrelsens i berörda skrivelse gjorda framställning örn erforderliga
medel för anställande under viss tid av ytterligare en dylik tjänsteman icke
vunnit Kungl. Majits bifall. Lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen
vilja här framhålla, att den hos lantbruksstyrelsen för förevarande ändamål
redan anställde tjänstemannen synes vara erforderlig även med hänsyn till
lantbruksstyrelsens behov av något biträde för beredningen inom styrelsen
av ärenden rörande köttklassificeringen. Ytterligare må här tilläggas att,
därest denna tillsyn åvilade livsmedelskommissionen, kommissionen otvivelaktigt
skulle, liksom nu är fallet med lantbruksstyrelsen, vara i behov av
minst en särskild tjänsteman för ändamålet.
Vad angår det framtida behovet av kurser för utbildning av klassificera^
vilja lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen anföra, att ett dylikt
behov torde under ytterligare någon tid komma att göra sig gällande. Antalet
i framtiden behövliga kurser låter sig icke nu närmare beräknas, men
är sannolikt förhållandevis ringa. Mera betydande kostnader för statsverket
för utbildning av klassificera^ torde därför icke vara att förvänta i fortsättningen.
För övrigt må framhållas, att ett enklare klassificeringssystem
än det nu tillämpade systemet skulle, såsom även slakteriförbundet synes
anse, knappast hava föranlett lägre utgifter av statsmedel för utbildning av
klassificerare än som föranletts av det nuvarande systemet.
På grund av vad sålunda anförts få lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen
avstyrka riksdagens revisorers nu framförda förslag om ändringar
i bestämmelserna om klassificering av kött m. m.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit för lantbruksstyrelsen
generaldirektören Sylvan, byråchefen Bjurstedt och tjänstförrättande byråchefen
Sonesson samt för statens livsmedelskommission vice ordföranden Johansson
ävensom ledamöterna Nordgren, Cederlund och Hovgård.
Stockholm den 15 januari 1943.
Underdånigst
för lantbruksstyrelsen: för statens livsmedelskommission:
H. SYLVAN. REIMER JOHANSSON.
nils sonesson. artur börjesson.
Lånenämndens för sekundär
jordbrukskredit
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 143, § 31.
Till Körninge n.
Kungl. Majit har den 18 december 1942 anmodat lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit att avgiva utlåtande med anledning av vad riksdagens
revisorer uttalat rörande statens sekundärlanefond för jordbrukare. Pa grund
härav får lånenämnden, med återställande av remissakten, anföra följande.
76
Såsom revisorerna erinrat var syftet med sekundärlånefondens inrättande
enligt jordbrukskreditutredningens betänkande (S. O. U. 1934: 37) närmast
att möjliggöra en konvertering av jordbrukets sekundärkrediter i långfristiga
lån till någorlunda gynnsam och fast ränta. Detta utredningsinitiativ torde
få ses mot bakgrunden av den ekonomiska krisen under 1930-talets första
år, som särskilt för jordbrukets del blev mycket kännbar och sorn framför
allt kännetecknades av låga produktpriser och ogynnsamma kreditvillkor.
Den åsyftade depressionstiden torde lia medfört en ökad skuldsättning för
jordbrukarna, och behovet av en sanering blev trängande. Det torde då ha
framstått såsom omöjligt att åvägabringa en dylik sanering genom anlitande
av bestående kreditinrättningar och organisationer, varför aktionen tänktes
genomförd i statlig regi under förmedling av enskilda penninginstitut.
Sedan jordbruksutredningen utarbetat sitt betänkande, alltså mot slutet
av år 1934, kunde allt tydligare tecken skönjas på en inträdande förbättring
av den ekonomiska situationen för jordbrukets vidkommande. Konjunkturerna
ändrades sedan snabbt till det bättre. Prisläget i fråga örn jordbrukets
produkter visade en stigande tendens, delvis tack vare stödåtgärder från
statens sida. Utvecklingen på penningmarknaden gick mot räntesänkning
och bättre penningtillgång.
Det ändrade konjunkturläget satte otvivelaktigt i viss mån sin prägel pä
statsmakternas behandling av jordbrukskreditutredningens förslag. Samtidigt
som det från såväl vederbörande departementschefs som från riksdagens sida
betonades, att den nya sekundärlånefonden i första hand borde främja syftet
att omlägga jordbrukets sekundärkredit på betryggande sätt, i den män
så erfordrades, framhölls, att fonden jämväl borde kunna anlitas för andra
ändamål. Sålunda yttrade departementschefen (prop. nr 187: 1935, sid. 55):
»Enär i några yttranden uttalats tveksamhet, huruvida lån från fonden bör
beviljas i sådana fall, då med lånet ej avses att omlägga redan erhållna krediter,
vill jag framhålla, att enligt min mening hinder ej bör möta att i dylika
fall bevilja lån. Att den föreslagna hjälpaktionen i främsta rummet avser
att konvertera på ogynnsamma villkor erhållna krediter, svnes icke rimligtvis
böra utesluta, att lån exempelvis beviljas jordbrukare, sorn för startandet
av ett eget jordbruk är i behov av kapital.»
Jordbruksutskottet åter anförde (uti. nr 71: 1935, sid. 16):
»Fondens ändamål bör, i anslutning till det redan sagda, främst vara
konsolidering av redan befintlig gäld. Detta kan dock icke rimligtvis utesluta,
att lån från fonden understundom beviljas i sådana fall, då med lånet
ej avses att omlägga tidigare erhållna krediter. Upptagande av nya sekundärlån,
exempelvis för jordbruksdriftens förbättrande, kan utan tvivel i
vissa fall vara fullt befogat. Emellertid vill utskottet understryka, att ny
skuldsättning av denna art i regel icke bör uppmuntras, framför allt icke i
samband med startande av jordbruk.»
När utlåningen från sekundärlånefonden startades mot slutet av år 1935.
skedde detta under väsentligen andra betingelser än dem, som bildat bak
grunden för utredningsarbetet. De då rådande ekonomiska konjunkturerna
kunde betecknas såsom normalt tillfredsställande. Den under depressionstiden
påtagliga åtstramningen i affärs- och sparbankernas kreditgivning gav
efter. Lån kunde i vanliga kreditinrättningar erhållas eller omsättas på relativt
gynnsamma villkor. Under sådana förhållanden kunde det knappast vara
att vänta, att den av jordbrukskredilutredningen åsyftade, brett lagda
konverteringsoperationen med anlitande av sekundärlånefonden skulle komma
till stånd. Så blev ej heller fallet.
Den lid, under vilken utlåningen från sekundärlånefonden hittills fortgått,
har utmärkts av förbättrade konjunkturer för jordbruket. Fonden kan sägas
hava under denna tid tagits i anspråk för fyllande av vissa mera normala
— 77 —
kreditbehov. Dess främsta betydelse torde ligga i fördelen för jordbruket att
erhålla räntebunden sekundärkredit. Sekundärlånefonden kan, såvitt angår
jordbruket, sägas fylla den uppgift, som beträffande stadsfastigheterna tillgodoses
genom Svenska Bostadskreditkassan. Lånenämnden finner överflödigt
att här påvisa den räntebundna kreditens fördelar framför andra kreditformer.
Dock bör framhållas, att efterfrågan å den ena eller andra kreditformen
i mångt och mycket är konjunkturbetingad. Det ligger i sakens natur,
att den enskilde är mera obenägen att välja den räntebundna krediten vid
en tidpunkt, då ränteläget väntas ytterligare falla. På samma sätt är det naturligt,
att många inför en befarad riintestegring söka överföra sin fastighetskredit
till den inrättning, som lämnar garantier mot förhöjd ränta. Vad
sekundärlånefonden beträffar har det nu sagda fått sin bekräftelse i form av
en från början låg och sjunkande lånefrekvens, medan det år som markerar
räntefotens bottenläge, 1939, utmärkes av en kraftigt stegrad utlåning. Efter
en räntestegring under första krigsåret inträdde småningom en stabilisering
av ränteläget, något som visat sig medföra en sjunkande kurva i lånefrekvensen.
Till den av revisorerna lämnade redogörelsen för sekundärlåneverksamhetens
nuvarande omfattning m. m. må följande upplysningar fogas.
Omkostnaderna för verksamheten lia under 1942 ytterligare nedbringats
och uppgå för sagda år, inberäknat de genom statskontoret utbetalade ersättningarna
till lånenämndens ledamöter, till cirka 60,000 kronor. En betydande
del av dessa kostnader, ej mindre än cirka 39,000 kronor belöpa på låneärendenas
lokala handläggning och utgöres av ersättningar åt låneförmedlande
kreditinrättningar, de s. k. statsombuden samt de för granskning av
låneförmedlarnas räkenskaper och förvaltning särskilt utsedda revisorerna.
Återstoden, 21,000 kronor, utgör lånenämndens egna omkostnader, belöpande
på ledamöter, revisorer, personal och expenser. I betraktande av att utlåningen
numera överstiger 15,000,000 kronor lämnar.det i författningen föreskrivna
räntetillägget av minst 0.5 procent utöver medelräntan för statens upplåning
täckning för omkostnaderna samt därutöver ett överskott. Det må
även nämnas att sekundärlånefonden under de över sju år, som verksamheten
hittills fortgått, icke lidit någon förlust. Uppenbart är dock att en kreditrörelse
av detta slag är förenad med ekonomiska risker, vilka i ett sämre konjunkturläge
kunna framträda.
Det synes vidare vara anledning att något redogöra för de ändamål, för vilka
sekundärkrediten under den hittills förflutna tiden tagits i anspråk. Någon
exakt statistik i detta avseende är lånenämnden ej i tillfälle att framlägga
men varje låneärende prövas av nämnden jämväl med hänsyn till det ändamål,
som den sökta krediten uppgives skola tillgodose. Med ledning av hittills
vunna erfarenheter kan lånenämnden säga, att sekundärkrediten till mycket
övervägande del anlitats för omläggning av redan befintlig gäld, som ofta
synts vara mindre väl eller olämpligt placerad. Ofta har ansökan sålunda
gällt överflyttning av lån hos enskilda. Vanligt är ali en sterbhusdelägare,
som övertager jordbruk, utnyttjar sekundärlånet för alt utlösa sina meddelägare
i boet. I ytterligare andra fall har ansökan örn sekundärlån åsyftat alt
omlägga växel- och andra lösa skulder, varigenom dessa blivit lättare all bemästra,
eller alt omföra motsvarande, med borgen förstärkta inteckningskredit
hos enskilda penninginrättningar, varigenom låntagaren kunnat befrias
från anlitande av borgensmän. Vid sidan av nu berörda konverteringsändamål
lia sekundärlånen — dock i mindre grad — utlämnats för vissa produktionsf
rännande ändamål.
Riksdagens revisorer lia, under hänvisning lill afl lån mot säkerhet av inteckning
i jordbruksfastigheter hämnas bland annai av jordbrukskasserörel
-
— 78 —
sen, samt till egnahemsverksamheten, ifrågasatt, om sekundärlånefonden fyller
något behov som icke kan tillgodoses av andra kreditinstitutioner.
Vad egnahemslånerörelsen beträffar är denna begränsad till det mindre
jordbruket och syftar framför allt till att bereda mindre penningstarka personer
möjlighet att förvärva jordbruk och egnahem. I viss mån är verksamheten
subventionsbetonad. Sekundärlånerörelsen, sådan den i praktiken utformats,
ligger väsentligen utanför egnahemsklientelet, i det att sekundärlånen, i anslutning
till riksdagens anvisning, ganska sällan kommit i fråga för nyförvärv
av mindre jordbruk.
Beträffande revisorernas yttrande att jordbrukskasserörelsen är i stånd att
fylla de uppgifter, som nu åvila sekundärlånefonden, må framhållas följande.
Inteckningslån till jordbruket utlämnas, förutom av jordbrukskassorna, även
av landsliypoteksföreningarna, sparbanker och affärsbanker. Varken jordbrukskassorna
eller övriga nyssnämnda kreditinrättningar äro emellertid berättigade
att utlämna rena inteckningslån med bunden ränta i så högt förmånsrättsläge,
som för den statliga sekundärkreditgivningen är medgivet,
d. v. s. upp till 75 procent av taxeringsvärdet. Ovan angivna kreditinrättningar
kunna sålunda icke lämna någon räntebunden kredit, bortsett från
hypotekskrediterna, vilka ju dock uteslutande avse primärbelåningen.
Då sålunda utlåning mot enbart inteckningssäkerhet upp till 75 procent av
jordbruksfastigheternas taxeringsvärden och med räntegaranti under lång tid
icke kan ske hos någon annan kreditorganisation eller penninginrättning, än
sekundärlånefonden, torde ett borttagande av den sistnämnda låneformen
kunna befaras komma att försämra jordbrukets kreditförhållanden. Visserligen
råder för närvarande god tillgång på utlåningsmedel hos olika penninginrättningar,
vilket föranlett vissa svårigheter för åtskilliga av dem att kunna
i lån placera sina tillgodohavanden, men detta kanske tillfälliga läge på
penningmarknaden kan möjligen inom en snar framtid förbytas i ett sådant
läge, att utlämnande av lån till jordbruket av det slag, sekundärlånefonden
representerar, bleve av stor betydelse och omfattning.
Oavsett vilka åtgärder, som kunna föranledas av riksdagsrevisorernas uttalande
med avseende å statens sekundärlånefond, synes det därför vara angeläget,
att jordbrukarnas möjligheter att erhålla rena inteckningslån i sekundärt
förmånsrättsläge och med bunden ränta bevaras i någon form. En omläggning
av verksamheten synes alltså ej böra äga rum utan närmare utredning
rörande de former, vari dylik sekundär jordbruksbelåning framdeles
bör ordnas.
I behandlingen av detta ärende hava deltagit lånenämndens samtliga ordinarie
ledamöter. Protokollsutdrag utvisande av herr Waller anförd skiljaktig
mening bifogas.
Stockholm den 14 januari 1943.
Underdånigst
Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit:
CARL MANNERFELT.
Torsten Stjernberff.
— 79 —
Bilaga.
Utdrag ur protokollet, hållet vid sammanträde med lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit den 14 januari 1943.
Närvarande: Herrar Mannerfelt, ordförande, Magnusson, von Hofsten,
Andersson i Löbbo och Waller ävensom vid protokollet undertecknad,
verkställande tjänsteman.
§ 2.
Föredrogs remiss med anledning av vad riksdagens revisorer anfört rörande
sekundärlånefonden; och beslöts utlåtande.
Herr Waller anmälde skiljaktig mening samt anförde:
»För min del biträder jag i allt väsentligt de synpunkter, som statsrevisorerna
framhållit.
De förutsättningar, som lågo till grund för igångsättandet av de statliga
sekundärlånen, äro icke längre för handen. Även bortsett från de förändrade
konjunkturerna, anser jag att den utveckling och rationalisering som jordbrukskasserörelsen
undergått sedan dess, göra sådana särskilda anordningar,
som den statliga sekundärlånegivningen representerat, obehövliga.
För närvarande lämnar jordbrukskasserörelsen lån mot säkerhet av enbart
inteckning upp till 70 procent av fastighets värde, vilket värde kan uppskattas
högre än taxeringsvärdet. Jordbrukskasserörelsen kan, utan att någon
ändring behöver ske i de för rörelsen grundläggande författningarna, omhändertaga
all kreditgivning mot sådan säkerhet, som avses med de statliga sekundärlånen.
Emellertid kunna från jordbrukskasserörelsen icke utlämnas
lån med bunden ränta. Huruvida den bundna eller rörliga räntan är den mest
förmånliga, har hittills varit en omstridd fråga, som för övrigt icke torde
kunna besvaras generellt utan måste bedömas efter olika förhållanden. Vad
beträffar förmånen av bunden sekundärkredit, synes mig den omständigheten
att sådan kredit i allmänhet har karaktär av driftskredit, utgöra skäl för att
krediten icke bindes för lång tid.
Till slut får jag erinra om vad statsrevisorerna anfört därom att, om jordbrukarnas
behov av sekundärkredit till äventyrs skulle finnas icke kunna
tillgodoses på tillfyllestgörande sätt av befintliga kreditinstitutioner, det torde
vara lämpligt att grunderna för dessas verksamhet modifieras i erforderlig
mån än att staten vidmakthåller anordningen med en särskild lånefond under
egen förvaltning. Det kan, enligt min mening, icke vara befogat sönderdela
jordbrukskrediten i olika grupper med var sin kreditorganisation som
företrädare. Det måste vara enklare att låta de tidigare existerande kreditinstitutionerna,
så mångsidigt och smidigt som möjligt tillgodose de olika
slag av kreditbehov, som göra sig gällande på jordbrukskreditens område.»
Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.
Som ovan.
In fidem:
Torsten Stjernberg.
— 80 —
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande dei I, sid. 146, § 32.
Till Konungen.
Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 32 av sin berättelse anfört
rörande jordbruksekonomisk undersökning.
Med återställande av remissakten samt med överlämnande av yttrande i
ämnet av professorn i lantbruksekonomi med handelslära vid lantbrukshögskolan
L. Nanneson, vilken handhar överinseendet över den statistiska bearbetningen
av bokföringsmaterialet och utarbetandet av redogörelser för ifrågavarande
undersökning, får lantbruksstyrelsen anföra följande.
Den jordbruksekonomiska undersökningen igångsattes så sent som genom
beslut av 1939 års riksdag. I bilagan till statsverkspropositionen till nämnda
riksdag, nionde huvudtiteln, punkt 88, anförde föredragande departementschefen
i fråga örn undersökningen, bland annat, att genom densamma en värdefull
översikt torde kunna erhållas rörande jordbrukets driftsekonomi,
samt att det måste anses vara av vikt att på detta sätt kunna erhålla en säkrare
bild av jordbrukets ekonomiska förhållanden och lönsamhet.
Jordbruksutskottet anförde vid sin behandling av ärendet (utlåtande nr 1.
punkt 89), att utskottet särskilt med hänsyn till betydelsen av att erhålla
kännedom om verkningarna av de under de senaste åren vidtagna prisreglerande
åtgärderna på jordbrukets ekonomiska förhållanden ville förorda, att
undersökningen verkställdes.
Lantbruksstyrelsen kan för sin del svårligen inse, att förhållandena redan
nu skulle hava så förändrats, att icke de anförda skälen alltjämt skulle kunna
åberopas i fråga örn undersökningens berättigande. Tvärtom torde de rådande
utomordentliga förhållandena och de därav föranledda statliga ingripandena
i fråga örn prissättningen på jordbruksprodukter hava medfört ett
än större behov av en så ingående kännedom som möjligt örn de ekonomiska
förutsättningarna för jordbruksproduktionen och verkningarna av såväl växlande
skördeutfall som olika stödåtgärder på området.
Erinras må, att den delegation av 1942 års jordbrukskommitté, som tillsatts
för granskning av gjorda beräkningar rörande jordbrukets inkomster och
kostnader, i en rapport till kommittén uttalat, att det vore synnerligen önskvärt,
att ett mera direkt mått på jordbrukets ekonomiska läge under olika
år kunde erhållas, så att det bleve möjligt att bedöma icke endast förändringarna
i relationen mellan inkomster och kostnader utan även dessas absoluta
storlek. Samtidigt såg sig emellertid delegationen nödsakad att förklara,
att åtminstone tillsvidare någon möjlighet icke förelåge att erhålla ett dylikt
matt pa jordbrukets räntabilitet, som kunde utgöra ett tillförlitligt underlag
för prissättningen på jordbruksprodukter.
Av det nu sagda framgår, att det hittills förefintliga materialet i fråga örn
jordbrukets ekonomiska resultat är bristfälligt. Det synes lantbruksstyrelsen
vid sådant förhållande missriktat, att nedlägga ifrågavarande jordbruksekonomiska
undersökning, som avser att i någon mån avhjälpa denna brist. Det
material, som framkommer genom undersökningen, torde otvivelaktigt få anses
vara det mest detaljerade och tillförlitliga, som står till buds på området.
Revisorerna hava förmenat, att de utredningar, sorn på grundval av bearbetade
självdeklarationer verkställas inom livsmedelskommissionen tjäna i stort
sett samma syfte. Enligt lantbruksstyrelsens mening torde de resultat, som
kunna erhållas ur ifrågavarande självdeklaration, icke kunna betraktas såsom
lika tillförlitliga som de, vilka erhållas ur verkliga bokslut. Deklaratio
-
— Si
nema torde nämligen endast i undantagsfall grunda sig på förda räkenskaper;
de utgöras till stor del, med undantag givetvis för de uppgifter, som
kunna verifieras, av i efterhand gjorda uppskattningar. Dessutom kunna
dessa deklarationer icke tillräckligt belysa åtskilliga detaljspörsmål, som äro
av vikt för bedömandet av jordbrukets ekonomi. Detta har Nanneson närmare
utvecklat i sitt ovannämnda yttrande.
Revisorerna hava vidare anfört, att de framlagda räkenskapsresultaten icke
kunna anses representativa för hela riket, emedan antalet jordbruk, som omfattades
av undersökningen, vore allt för litet och endast de mera framstående
och välorganiserade jordbruken utvaldes. Givetvis skulle det vara tili
fördel för resultatens tillförlitlighet, örn antalet deltagare i undersökningen
vore större. Det har emellertid visat sig förenat med vissa svårigheter att
erhålla deltagare, då uppgiftslämnandet är tämligen arbetskrävande. Vidare
bliva även kostnaderna för undersökningen större vid ett mera omfattande
underlag. Enligt lantbruksstyrelsens mening torde emellertid även det nu
använda materialet giva ett tillfredsställande resultat. I fråga om deltagarnas
representativitet torde det förhållandet, att deltagarna i genomsnitt måhända
äro mera driftiga än det stora flertalet jordbrukare knappast kunna
undvikas men icke heller nämnvärt nedsätta värdet av undersökningen, om
detta hålles i minnet vid studerandet av resultaten. Även mindre framstående
jordbruk äro emellertid i icke ringa utsträckning representerade, vilket, såsom
Nanneson anfört, giver en värdefull möjlighet till jämförelse i fråga om
orsakerna till differensen i driftsresultaten. Det nämnda förhållandet torde
icke heller kunna inverka på bedömandet av variationer i resultaten för olika
år, variationer mellan olika områden, resultatet av förändringar i produktionsinriktningen
och förutsättningarna för produktionen, exempelvis växlande
skördeutfall, vilka faktorer det under nuvarande förhållanden är avsynnerligt
intresse att få belysta.
Revisorerna hava i fråga om kostnaderna för undersökningen särskilt framhållit
utgiftsposten till ersättning lill i undersökningen deltagande jordbrukare
såsom alltför hög samt erinrat örn vederbörande departementschefs uttalande
att utbetalandet av dylik ersättning till deltagare icke borde göras till
regel.
Med hänsyn till det icke obetydliga arbete deltagandet i undersökningen
medför för vederbörande jordbrukare synes den ersättning härför, som kan
utgå — enligt riktlinjerna för undersökningen högst 10 kronor per deltagare
— snarare vara för låg än för hög. Det har nämligen trots denna ersättning
i många fall visat sig vara förenat med svårigheter att erhålla deltagare eller
förmå dessa till fortsatt deltagande i undersökningen. I viss utsträckning har
emellertid med anlitande av för kontanta ersättningar avsedda medel utarbetats
driftsanalyser för de enskilda jordbruken, vilka analyser tillställts vederbörande
jordbrukare i stället för nämnda ersättning.
I övrigt får lantbruksstyrelsen hänvisa till vad Nanneson i sitt ovanberörda
yttrande anfört.
Med anledning av vad sålunda anförts finner sig lantbruksstyrelsen icke
kunna biträda riksdagens revisorers förslag örn nedläggande av ifrågavarande
undersökning.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan,
byråchefen Bjurstedt och tjänstförrällande byråchefen Sonesson.
Stockholm den lil januari 1943.
Underdånigst
II. SYLVAN.
NILS SONESSON.
6—137321. Peo. berättelse ang. statsverket är 1942. II.
— 82 —
Statens livsmedelskommissions
yttrande
i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 146, § 32.
Till Konungen.
Genom remiss den 18 december 1942 har statens livsmedelskommission
anbefallts att avgiva utlåtande i anledning av vad riksdagens revisorer anfört
rörande lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska undersökning. På grund
härav får livsmedelskommissionen, efter att i ärendet ha samråd med 1942
års jordbrukskommitté, anföra följande:
Lantbruksstyrelsens förslag år 1938 örn anordnande av en representativ
jordbruksekonomisk undersökning avgavs i samråd med 1938 års jordbruksutredning.
Det huvudsakliga syftet med undersökningen var, såsom statsrevisorerna
uttalat, att erhålla en fortlöpande representativ statistik rörande
jordbrukets driftsekonomiska förhållanden. Den enda statistik av driftsekonomisk
art, som förefanns före 1938, utgjordes av publikationen Räkenskapsresultat
för svenska jordbruk, vilken grundade sig på bokslut, utförda vid
bokföringsbyåer och bokföringsföreningar. Anslutningen till denna bokföringsverksamhet
var emellertid synnerligen ojämn och det mindre jordbruket
var väsentligt svagare representerat än det större. På grund härav kunde det
från bokföringsbyråerna erhållna materialet långt ifrån betraktas såsom representativt
för det svenska jordbruket. Lantbruksstyrelsens förslag gick
bland annat ut på att erhålla ett för olika jordbruksområden och storleksgrupper
representativt urval av brukningsdelar. I samband härmed förordades
en ej oväsentlig utökning av bokföringsmaterialet. 1938 års jordbruksutredning
förklarade sig livligt tillstyrka att lantbruksstyrelsens förslag komme
till genomförande.
De skäl, som motiverat statsmakternas beslut att bevilja medel till ifrågavarande
undersökning, kvarstå alltjämt och torde under rådande kristid till
och med väga tyngre än tidigare. Det synes uppenbart, att en statligt dirigerad
hushållning reser många olika problem, för vilkas lösande man måste
ha tillgång till ett i möjligaste mån tillförlitligt statistiskt underlag. Livsmedelskommissionen
har också i olika sammanhang haft mycket god nytta av
materialet från de bokföringskontrollerade jordbruken. Såsom exempel härpå
kan nämnas, att de undersökningar rörande utvecklingen av jordbrukets
inkomster och kostnader, som sedan ett pär år tillbaka utföras inom kommissionen
och som de senaste åren legat till grund för prissättningen på
jordbrukets produkter, i vad angår kostnadssidan till viss del byggts på uppgifter
från bokföringskontrollerade jordbruk. Sålunda grundas beräkningarna
rörande arbetskraftvolymen och dess förändringar i huvudsak på dylika
uppgifter. Med hänsyn till arbetslönernas dominerande betydelse för jordbrukets
kostnader och då användbara uppgifter om arbetskraftanvändningen å
jordbruk av olika kategorier och belägenhet ej stå att erhålla på annat håll,
är det givetvis av största vikt, att det material, ur vilket uppgifterna hämtas,
är så tillförlitligt som möjligt. Det kan även nämnas, att vissa av de utredningar,
som det enligt direktiv åligger 1942 års jordbrukskommitté att utföra,
icke kunna verkställas utan tillgång till sådan fortlöpande statistik, som
lantbruksstyrelsens ekonomiska undersökning avser att lämna, över huvud
måste sägas att dylik statistik är av ett utomordentligt stort värde vid verkställande
av specialutredningar på jordbrukets område. Såsom ytterligare exempel
härpå framhålles, att såväl egnahemsutredningens som statsmakternas
— 83 —
ställningstagande till frågan om bildandet av nya bärkraftiga jordbruk respektive
frågan om komplettering av ofullständiga jordbruk till stor del
bygger på utredningar, som verkställts på grundval av räkenskapsresultaten
från de bokföringskontrollerade jordbruken.
Statsrevisorernas åsikt att lantbruksstyrelsens undersökning blivit överflödig,
sedan numera inom livsmedelskommissionen verkställas representativa
undersökningar av jordbrukets kontanta inkomster oell utgifter på grundval
av jordbrukarnas självdeklarationer, kan livsmedelskommissionen icke biträda.
Deklarationsundersökningarna kunna icke ersätta lantbruksstyrelsens
undersökning utan utgöra snarare ett komplement till denna. En bearbetning
av deklarationerna kan endast tjäna till belysning av huru de enskilda
jordbrukarnas ekonomiska förhållanden förändra sig år från år men kan
icke lämna tillförlitliga svar på frågor vare sig rörande jordbrukets lönsamhet
eller rörande dess driftsekonomi. Att så icke kan vara fallet torde framgå
redan därav, att i A-bilagan till jordbrukarnas självdeklarationer upptagna
uppgifter icke äro uppdelade på den egentliga jordbruksdriften och jordbrukets
binäringar, såsom skogsbruk, körslor m. m. Bilagan innehåller vidare
inga uppgifter örn arbetskraftanvändning och en bearbetning av densamma
kan därför icke lämna material lill utförandet av sådana specialundersökningar,
som i föregående slycke omnämnts. Då det gäller att bedöma den
faktiska utvecklingen av jordbruksbefolkningens inkomster, äro däremot
deklarationsundersökningarna av stor betydelse. I nämnda hänseende kunna
de sägas äga företräde framför lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska
undersökning, särskilt med tanke på det stora antal representativt utvalda
brukningsdelar, som ingå i deklarationsundersökningarna.
På grund av vad ovan anförts anser sig livsmedelskommissionen böra bestämt
avstyrka, att lantbruksstyrelsens förevarande undersökning nedlägges.
Att göra detta vid nuvarande tidpunkt skulle vara desto olyckligare som ett
nedläggande skulle innebära en väsentlig minskning av såväl livsmedelskommissionens
som jordbrukskommitténs möjligheter att vidtaga av förhållandena
påkallade utredningar rörande jordbrukets ekonomiska läge.
Vad härefter angår statsrevisorernas kritik i övrigt mot lantbruksstyrelsens
undersökning lärer kunna vitsordas, att de för bokföringsåren 1939/40 och
1941/42 framlagda resultaten icke kunna anses helt representativa, vilket beror
på att det hittills ännu ej lyckats styrelsen att få med tillräckligt många
av de mindre brukningsdelarna i undersökningen. En av anledningarna härtill
torde ha varit, alt inkallelserna till militärtjänstgöring försvårat teir dessa
jordbrukare att kontinuerligt föra böcker. Livsmedelskommissionen vill uttala
den förhoppningen, att det skall vara möjligt för lantbruksstyrelsen alt
snarast giva undersökningen den omfattning, som ursprungligen avsetts. Eftersom
undersökningen måste bli värdefullare ju större antal brukningsdelar
som ingå i densamma, synes det mycket önskvärt, att materialet därefter successivt
utvidgas utöver den ursprungliga planen. Ur denna synpunkt är det
av betydelse, att möjlighet fortfarande kommer att finnas att utbetala ersättning
till i undersökningen deltagande innehavare av mindre jordbruk. Utgivandet
av dylik ersättning synes väl kunna motiveras med hänsyn lill den
ingående varu- och arbetsbokföring, som det åligger deltagarna att utföra,
och vilken icke utan men leir undersökningens resultat kan avvaras eller väsentligt
förenklas.
Det iir möjligt, alt den av kommissionen förordade utökningen av lantbruksstyrelsens
undersökning icke kan genomföras utan någon höjning av
det för undersökningen utgående anslaget. Enligt kommissionens åsikt bör
emellertid denna omständighet icke få utgöra hinder för en utökning. Det
bör i detta sammanhang framhållas, att undersökningen, såsom förut fram
-
— 84
hållits, för närvarande är av stor betydelse och, därest utökningen kommer
till stånd, kan bli av ännu större betydelse för avgivandet av förslag rörande
prissättningen på jordbrukets produkter och andra åtgärder av jordbrukspolitik
natur. Man bör vid bedömandet av anslagets storlek hålla i minnet, att
jordbrukets sammanlagda inkomster av jordbruksprodukter belöpa sig på
cirka 1,900 miljoner kronor.
Livsmedelskommissionen kan instämma i statsrevisorernas uttalande att
huvudresultaten av en sådan undersökning, som den nu förevarande, böra
bli tillgängliga i tryck snarast möjligt efter bokföringsårets utgång. Det torde
också böra finnas möjligheter att forcera bearbetningen av materialet på sådant
sätt, att preliminära resultat, grundade på huvuddelen av materialet,
kunna föreligga inom loppet av ett halvt år efter bokföringsårets utgång.
Livsmedelskommissionen delar vidare revisorernas åsikt om önskvärdheten
av att i varje fall huvudresultaten av undersökningen skola framläggas i
sådan form, att även icke jordbruksekonomiskt skolade personer kunna tillgodogöra
sig desamma. Emellertid behöver detta icke nödvändigtvis förutsätta
en omläggning av den hittillsvarande publikationen, vilken närmast
utgör och även avsetts att utgöra en statistisk källpublikation och mot vilken
ur statistisk synpunkt några större erinringar icke torde vara att göra.
De grundläggande principerna för bearbetningen av materialet och publiceringen
av detta har för övrigt omedelbart före krigsutbrottet varit under
granskning av särskilt tillkallade sakkunniga, nämligen statssekreteraren Nils
Malmfors, överdirektören E. Höijer, docenten E. Lundberg och lantbrukaren
F. Sillén, Foghammar, önskemålet örn att en större del av jordbrukarna
skola kunna tillgodogöra sig de framkomna resultaten synes bäst nås därigenom,
att dessa bli föremål för populära framställningar i jordbrukarnas
fackpress och i andra tidningar, som i större utsträckning hållas av jordbrukare.
I behandlingen av detta ärende ha deltagit kommissionens ordförande och
samtliga ledamöter.
Stockholm den 16 januari 1943.
Underdånigst
Statens livsmedelskommission
BO HAMMARSKJÖLD.
OLOF SÖDERSTRÖM.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 152, § 33.
Till Konungen.
Genom remiss har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att efter hörande
av styrelsen för svenska smörprovningarna avgiva underdånigt utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 33 i sin berättelse anfört
beträffande svenska smörprovningarna och deras verksamhet.
Med överlämnande av ett av styrelsen för svenska smörprovningarna infordrat
yttrande ävensom ett från svenska mejeriernas riksförening u. p. a.
inkommet yttrande i ämnet får lantbruksstyrelsen anföra följande.
Lantbruksstyrelsen, som måste ställa sig frågande till den av riksdagens
— 85 —
revisorer tillämpade metodiken vid deras arbeistidsstudier hos svenska smörprovningarna,
finner sig i huvudsak kunna vitsorda, vad provningarnas styrelse
anfört i sitt yttrande i fråga örn smörprovningarnas arbetsuppgifter och
behov av arbetskraft, och tillåter sig styrelsen med avseende härå hänvisa
till detta yttrande. Även örn ytterligare någon besparing utöver vad provningarnas
styrelse föreslagit uti sin i revisorernas berättelse omförmälda
skrivelse till lantbruksstyrelsen den 23 augusti 1942 kan vara möjlig att genomföra
beträffande provningarnas utgifter, så är dock enligt lantbruksstyrelsens
bestämda uppfattning någon sådan beskärning av smörprovningarnas
organisation, som riksdagens revisorer tänkt sig, icke möjlig utan all
effektiviteten och noggrannheten i provningarnas verksamhet äventyras.
Denna fråga torde tarva ytterligare överväganden.
Riksdagens revisorer hava ifrågasatt om smörprovningarnas styrelse bör
bibehållas, enär, såsom revisorerna framhålla, på styrelsen ankommande
ärenden syntes kunna handläggas av provningarnas direktör eventuellt under
lantbruksstyrelsens direkta ledning. Till vad svenska smörprovningarnas
styrelse och svenska mejeriernas riksförening anfört på denna punkt finner
sig styrelsen böra foga vissa erinringar av mera principiell innebörd. Såvitt
framgår av revisorernas uttalande, hava revisorerna, för den händelse smörprovningarnas
styrelse avskaffas, tänkt sig verksamheten kunna uppehållas
enligt tvenne olika alternativ, nämligen antingen av en självständigt verkande
direktör eller av en direktör under lantbruksstyrelsens direkta ledning. För
såvitt lantbrukstyrelsen kan finna, skulle enligt det första alternativet direktören
vara såväl självständigt beslutande som verkställande. Man måste emellertid
härvid fråga sig av vem skall direktören utses och i kraft av vems uppdrag
fyller han sin funktion. Då smörprovningarna väl icke kan tänkas
bliva direktörens privata verksamhet, så synes saken icke kunna ordnas på
annat sätt än att direktören utses och får sin befogenhet av antingen, såsom
för närvarande är fallet, en representation för anslutna mejerier eller en
statlig myndighet, i vilket senare fall verksamheten torde få helt statlig karaktär.
Det hade varit önskvärt, att revisorerna åtminstone i någon mån
uppdragit riktlinjer i fråga om formerna för verksamhetens upprätthållande
för den händelse en direktör skulle självständigt svara för verksamheten.
Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning torde det knappast vara möjligt att organisatoriskt
genomföra alternativ I.
Enligt alternativ II åter .skulle direktören utöva sin verksamhet under lantbruksstyrelsens
direkta ledning. Ett sådant förslag är givetvis organisatoriskt
sett genomförbart, men torde man för detta fall böra räkna med att verksamheten
blir helt förstatligad. Vid ett förstatligande av svenska smörprovningarna
torde man emellertid väl knappast kunna förutsätta, att statens utgifter
för verksamheten komme alt minskas — något som torde vara syftet
med revisorernas förslag — utan torde man härvid med största sannolikhet
böra räkna med ökade statsutgifter. Det må med avseende hära anmärkas,
att statens bidrag till smörprovningarnas verksamhet för närvarande uppgår
endast lill något mellan en femtedel och en fjärdedel av samtliga utgifter för
verksamheten, samt att Kungl. Majit i årets slatsverksproposilion framlagt
förslag örn statsbidragets sänkande för nästa budgetår till ungefär hälften av
dess nuvarande belopp.
Med avseende på sistnämnda alternativ må vidare anföras, alt lantbruksstyrelsen
av principiella skäl måste motsätta sig, att svenska smörprovningarna
på detta sätt inflyttas direkt i lantbruksstyrelsen. Det synes .styrelsen
nämligen olämpligt, att en förvaltningsmyndighet med mera allmänna uppgifter
att befrämja en viss näring även belastas med en omfattande speciell
kontrolluppgift av delvis fiskalisk karaktär. Härigenom uppkommer otvivel
-
— 86 —
artigt en viss dualism i verksamheten, som kan bliva till skada för den egentliga
uppgiften. Det har också hittills varit en ledande princip inom den
statliga lantbruksförvaltningen att förlägga dylika speciella kontrolluppgifter
på särskilda anstalter, vilka organiserats som självständiga institutioner utanför
lantbruksstyrelsen. Lantbruksstyrelsen vill i sådant hänseende peka på statens
centrala frökontrollanstalt, statens lantbrukskemiska kontrollanstalt och
statens maskin- och redskapsprovningsanstalter. Särskilt må uppmärksammas,
att samtliga dessa anstalter ledas av särskilda styrelser, och man frågar
sig varför svenska smörprovningarna skola i sådant avseende utgöra ett undantag.
Svenska smörprovningarnas verksamhet baseras till huvudsaklig del på det
s. k. runmärket och på villkoren för dess begagnande. Svenska smörprovningama
är att betrakta såsom en sammanslutning av landets mejerier, och
det är i denna egenskap som svenska smörprovningarna fått på sig registrerat
runmärket såsom särskilt varumärke enligt lagen om skydd för varumärken
(jämför 1 §). Detta varumärke torde på grund av lagens bestämmelser
icke kunna överflyttas på lantbruksstyrelsen eller annan statlig myndighet,
något som också synes utgöra hinder för ett förstatligande av ifrågavarande
provningsverksamhet.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektör Sylvan,
byråchefen Bjurstedt och tjänstförrättande byråchefen Sonesson.
Stockholm den 13 januari 1943.
Underdånigst
H. SYLVAN.
NILS SONESSON.
Bilaga A.
Till kungl, lantbruksstyrelsen.
Enligt vad svenska mejeriernas riksförening inhämtat lia riksdagens revisorer
under § 33 i sin den 15 december 1942 avgivna berättelse framhållit,
att enär de ärenden, som handlades av styrelsen för Svenska smörprovningarna,
vore endast obetydliga löpande sådana, det funnes anledning ifrågasätta,
om styrelsen borde bibehållas. I anledning av detta uttalande får riksföreningen
framhålla följande.
Enligt riksföreningens uppfattning bör kontrollverksamheten beträffande
smör alltjämt handhavas av ett organ under statlig medverkan. Med hänsyn
till kontrollverksamhetens betydelse för mejerihanteringen måste det vara
riktigt och till gagn för hanteringen, om representanter för densamma äro
företrädda i smörprovningarnas ledning med möjlighet att följa verksamheten
och deltaga i planläggandet av framtida åtgärder. Erfarenheten från
den förflutna tiden bestyrker enligt riksföreningens förmenande, att den
samverkan, som kunnat åstadkommas mellan provningarna och mejerihanteringen
genom att mejeriorganisationen är företrädd i den förstnämndas styrelse,
varit till gagn för hanteringen.
Under åberopande av vad som anförts får riksföreningen därför framhålla
angelägenheten av att styrelsen för smörprovningarna bibehålies.
Stockholm den 13 januari 1943.
Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.
Reimer Johansson. V. Aaröe.
— 87 —
inlaga B.
Till kungl, lantbruksstyrelsen.
Med anledning av bilagda till styrelsen för svenska smörprovningarna för
yttrande remitterade skrivelse angående riksdagens revisorers berättelse får
styrelsen vördsamt anföra följande.
Styrelsen vill först understryka, att riksdagens revisorers uttalande, att
kontrollen av smör och ägg bör handhavas av ett organ under statlig medverkan,
helt sammanfaller med styrelsens egen uppfattning, som framförts
bland annat i styrelsens skrivelse till kungl, lantbruksstyrelsen den 23 augusti
1942.
Mot den av riksdagens revisorer framförda uppfattningen, att svenska
smörprovningarnas organisation även efter genomförande av de av styrelsen
i nyssnämnda skrivelse föreslagna besparingsåtgärderna måste anses alltför
omfattande och dyrbar, samt mot uttalandet, att det synes uteslutet att hela
den vid huvudkontoret anställda personalstyrkan kan beredas ens tillnärmelsevis
effektiv sysselsättning, vill styrelsen däremot inlägga en bestämd gensaga.
Denna grundar sig på styrelsens mångåriga erfarenhet av verksamhetens
och de av denna betingade arbetenas omfattning.
En grundlig utredning örn svenska smörprovningarnas verksamhet under
nuvarande förhållanden har nyligen utförts av representanter för smörprovningarnas
styrelse och för svenska mejeriernas riksförening. Utredningsmännen
utgjordes av vice ordföranden i smörprovningarnas styrelse, greve R.
Barnekow, nuvarande vice ordföranden i svenska mejeriernas riksförening
godsägare C. Fr. Waern, statskonsulent E. Carlberg, direktör V. Aaröe, professor
B. Platon samt direktörsassistent W. Ljung. Denna utredning (bilaga
l),1 som sålunda utfördes av framstående och med smörprovningarnas organisation
och uppgifter väl förtrogna representanter för mejerihanteringen,
slutfördes i augusti 1942 och tog särskilt sikte på vilka besparingsåtgärder
som kunde vidtagas. Resultatet av utredningen blev beträffande möjligheten
av personalinskränkning, att en smörbedömarebefattning i Malmö ansågs
kunna indragas och detta delvis med hänsyn till viss omläggning av inspektionsverksamheten.
Då endast fyra månader förflutit sedan denna utredning
slutfördes, synes det styrelsen synnerligen anmärkningsvärt, att riksdagens
revisorer ansett sig kunna föreslå indragning av ej mindre än ytterligare fem
befattningar, därav fyra vid kontoret i Malmö. Styrelsen står frågande inför
ett sådant resultat av revisorernas granskning och kan icke värja sig för intrycket,
att ett grundligare studium för revisorernas egen del av förhållandena
varit lämpligt. Revisorerna uppgiva visserligen, »att de avlagt besök vid
smörprovningarnas kontor i Malmö och i Stockholm». Enligt vad styrelsen
har sig bekant har detta besök, åtminstone vad huvudkontoret i Malmö angår,
inskränkt sig till ali allenast en av revisorerna besökt della kontor under
ej fullt en timmes lid, därvid i huvudsak endast äggkontrollarbetets anordning
diskuterades.
En detaljerad utredning (bilaga 2)1 örn arbetsbehovet vid smörprovningarnas
kontor i Malmö utfördes i september 1941. Utredningen omfattar icke
arbetsbehovet vid laboratoriet, äggkontrollen, bokföringen, handeln med runmärkt
emballage och ej heller maskinpersonalens arbete. Med hänsyn till
den omläggning, som förutses skola äga rum i anledning av styrelsens förslag
till stat för verksamhetsåret 1943—44, har utredningen kompletterats
1 Ej här avtryckt.
88
(bilaga 3).1 Utredningen tar hänsyn till arbetet dels för bedömningskunnig
personal, dels för kontorsbiträden och dels för lagerföreståndare och vaktmästare.
Arbetsbehovet för år utgör för förstnämnda grupp 821 dagar, för
kontorspersonal 355 dagar samt för lagerföreståndare och vaktmästare 502
dagar. Antalet resedagar för upprätthållande av likformighet i smörbedömnängarna
på olika bedömningsorter samt för kontroll på inhemska marknaden
kan för direktör, direktörsassistent, smör- och äggkontrollant och smörbedömare
ej beräknas mindre än det antal samma tjänstemän haft tidigare
eller sammanlagt 180 dagar per år. Sammanlagda arbetsbehovet för bedömningskunnig
personal blir alltså 1,007 dagar, vilket motsvarar den nuvarande
personalstyrkan, fyra personer, vari smörprovningarnas direktör är inräknad.
Då omkring hälften av direktörens arbetstid åtgår för handläggande
av ärenden för äggkontrollen, bokföringen (inklusive smörkontrollstationens
förvaltning) och handeln med runmärkt emballage, måste en del av ifrågavarande
arbete utföras av kontorsbiträdena, ehuru det tidigare utförts av bedömningskunnig
personal. Arbetsbehovet för kontorspersonal ökas härigenom
till omkring 450 dagar. Då endast en av de i staten upptagna kontorsbiträdesbefattningarna
är besatt med ordinarie innehavare, måste detta arbetsbehov
till återstående del fyllas av extra anställd personal. Av lagerföreståndarens
och vaktmästarens arbetstid beräknas att 65 dagar åtgår för för
tullning och transport av smörpapper. Genom att smörprovningarna själva
ombesörja dessa arbeten, inbesparas årligen omkring 3,000 kronor i förlullnings-
och speditionskostnader. Vaktmästarearbetet vid äggexportkontroll
har på grund av rådande förhållanden bortfallit, men detta uppväges till
fullo av den ökning i vaktmästarearbetet, som uppstått genom beredskapslagringen
av smörpapper. Det beräknade arbetsbehovet, 502 dagar jämte
ovannämnda 65 dagar, kan därför icke fyllas av den anställda arbetskraften,
utan extra arbetskraft måste anlitas. Ifrågavarande arbeten äro i likhet med
andra arbeten vid smörprovningarna av sådan natur, att van och kunnig
personal i möjligaste mån bör finnas tillgänglig, varför extra arbetshjälp endast
i undantagsfall bör anlitas.
Som tidigare nämnts bär smörprovningarnas direktör att deltaga i smörbedömningarna
även vid avdelningskontoren i syfte att upprätthålla likformighet
i bedömningsarbetet. Vid härför nödvändiga resor kontrolleras även
avdelningarnas arbeten i övrigt. Direktören bär även att inspektera äggpackerier
och följa äggkontrollanternas arbete. Vid huvudkontoret har direktören,
utöver deltagande i smörprovningarna, att fatta beslut om mejeriers
och äggpackeriers runmärkesrätt, handlägga ärenden rörande inköp och försäljning
av runstäver och smörpapper, leda och i stor utsträckning själv
ombestyra den vidlyftiga skriftväxlingen, handhava ledningen för smörprovningarnas
ekonomi och i egenskap av styrelsens sekreterare förbereda styrelsesammanträdena.
Därjämte har direktören att handlägga ärendena rörande
smörkontrollstationens förvaltning. En ej ringa del av direktörens lid
tages dessutom i anspråk för personliga överläggningar med representanter
för de organisationer, som beröra smörprovningarnas verksamhet, lokala
prisbedömningar av smör m. m. Nämnas kan i detta sammanhang, att på
grund av den stora utsträckning, i vilken manlig personal varit inkallad till
militär tjänstgöring, direktören under de senaste åren ej kunnat fullgöra det
honom åliggande kontrollarbetet, såvitt angår äggkontrollen, i den utsträckning,
som eljest varit önskvärd.
Beträffande direktörsassistentbefattningen vid huvudkontoret må nämnas,
alt beslut om inrättande av denna fattades av 1930 års riksdag, samt att
1 Ej här avtryckt.
— 89
smörprovningarnas direktör redan dessförinnan under flera år närmast under
sig haft en medhjälpare under benämningen assistent, som vid direktörens
frånvaro kunnat ansvara för de löpande ärendenas behöriga handläggande,
bl. a. frånkännanden och tillerkännanden av mejeriernas runmärkesrätt.
Då antalet provningar numera är mångdubbelt större än tidigare, har
delta medfört, att antalet fall av tillerkännande och frånkännande av mejeriernas
runmärkesrätt stigit lill sammanlagt omkring 600 per år. Då alla beslut
örn förändring av mejeriernas runmärkesrätt numera fattas vid huvudkontoret
och dessa medföra avsevärda ekonomiska konsekvenser för mejerierna,
synes det styrelsen ofrånkomligt, att en ersättare för direktören vid
dennes frånvaro kan handlägga dessa och andra viktiga ärenden, som ofta
äro av brådskande natur. Vidare må tilläggas, alt vid av styrelsen föreslagna
indragningar ytterligare arbete kommer att åläggas direktörsassistenten.
Direktörsassistenten och smörbedömarna deltaga liksom smörprovningarnas
direktör i smörbedömningarna. Det direkta arbetet vid dessa kan, som
riksdagens revisorer påpeka, uppskattas till omkring 36 timmar för månad.
Av den bilagda arbetsbehovsutredningen (bilaga 2) framgår emellertid, afl
provningarna erfordra för- och efterarbeten såsom uppgörande av inkallelselistor,
telefoninkallelse av proven, slipning, upprättande av poängsammandrag
och runmärkeslistor, meddelanden om av provning föranledda ändringar
av runmärkesrätten o. s. v. i sådan omfattning, att själva bedömningstiden
endast utgör en ringa bråkdel av arbetstiden i övrigt. Detta arbete utföres
av direktörsassistenten, smörbedömaren och, i mån av disponibel tid,
av smör- och äggkontrollanten. Dessa befattningshavares tid tages därjämte
i anspråk för utarbetande av skrivelser, utredningar, arbeten i samband med
årsberättelsen m. m. samt av kontroll på inhemska marknaden bland annat
vid ett 40-tal mejerier med utsträckt rätt till bitförpackning.
Med stöd av föreliggande utredningar anser sig styrelsen kunna fastslå, att
den i statförslaget upptagna personalen vid kontoret i Malmö är oundgängligen
nödvändig.
Beträffande vaktmästarearbetet i Göteborg vill styrelsen endast meddela,
att då antalet inkommande smörprov överstiger 50 °/o av del i Malmö, ger
arbetet mer än full sysselsättning åt den i Göteborg anställde vaktmästaren.
Visserligen har denne intet arbete med smörpapper, men vaktmästaren har
där alt utföra vissa kontorsgöromål, som tidigare utförts av där anställt kontorsbiträde,
vars befattning numera är indragen. Styrelsen vill därför på
det bestämdaste avstyrka vaktmästarbefattningens indragning. Att ersätta
hans arbete med extra arbetshjälp skulle enligt vad erfarenheten ger vid
handen medföra ökade kostnader och försämrat arbetsresultat.
Att behovet av arbetskraft för motsvarande arbeten i Stockholm är mindre
än i Göteborg beror främst på alt antalet inkommande smörprov i Stockholm
är betydligt mindre än i Göteborg. Vaktmästarearbetet i Stockholm utföres
dels av den extra kontorsassistenten — som även utför äggkontroll — dels
av ett företag, som åtagit sig vissa arbeten. Kostnaderna för vaktmästarearbetet
sålunda anordnat motsvarar lönekostnaderna för en vaktmästare.
Riksdagens revisorer ifrågasätta ävenledes bibehållandet av smörprovningarnas
styrelse, då de finna, att styrelsens arbete endast gäller obetydliga löpande
iirenden, vilka skulle kunna handläggas av smörprovningarnas direktör
eventuellt under Kungl. Lantbruksstyrelsens direkta ledning. Häremot
anser sig styrelsen böra framhålla, att då smörprovningarnas utgifter till
största delen — omkring 3A — täckas av inkomstmedel från mejerier och
ägghandelsföretag, det synes vara principiellt riktigt, att representanter för
jordbruksnäringen fä deltaga i smörprovningarnas ledning oell på så sätt
äga möjlighet att mera direkt medverka vid kontrollens handhavande och
— 90 —
utveckling, något som i och för sig måste lända till största gagn för anslutna
mejerier och andelsföretag. Styrelsens förnämsta uppgifter äro att övervaka
användningen av de på svenska smörprovningarna inregistrerade varumärkena
för smör och ägg, de s. k. runmärkena, att ansvara för smörprovningarnas
förvaltning och för handeln med runstäver och smörpapper, att handhava
förvaltningen av smörkontrollstationen i Malmö och alt avgiva yttranden
och förslag rörande kontrollverksamheten och därmed sammanhängande
frågor. Visserligen är det sant, att en del frågor av huvudsakligen organisatorisk
art skola underställas lantbruksstyrelsens gillande, men bakom de
förslag, som sålunda komma under lantbruksstyrelsens bedömande, ligga
helt naturligt utredningar och överläggningar inom styrelsen av ofta synnerligen
vidlyftig beskaffenhet, därvid en nära kontakt med jordbrukets män
givetvis är av oskattbart värde.
Det är obestridligt, att det arbete, som av smörprovningarnas styrelse under
årens lopp presterats, varit av den största betydelse för svensk mejerihantering.
Det torde även i framtiden vara en nödvändig förutsättning för
fyllandet av smörprovningarnas uppgift att verka för åstadkommande av ett
fullgott och likartat smör och en fullgod äggkvalitet, att smörprovningarnas
styrelse bibehålies. Att överlämna styrelsens göromål att handläggas och avgöras
av direktören ensam, eventuellt under lantbruksstyrelsens direkta ledning
utan den direkta medverkan av det praktiska livets män, som den nuvarande
organisationen innebär, skulle därför enligt styrelsens mening vara
synnerligen olyckligt.
I anslutning till det föregående vill styrelsen slutligen framhålla, att en
nödvändig förutsättning för att smörprovningarna skall kunna på ett fullt
tillfredsställande sätt fylla sin uppgift är, att erforderliga kompetenta arbetskrafter
stå till dess förfogande. Brister det härvidlag, kan detta ej undgå att
inverka på arbetsresultatets kvalitet. Att härutinnan intet klickar är av vikt
ej blott med hänsyn till angelägenheten att vårt smörs standard överhuvud
taget upprätthålles och i möjligaste mån förbättras — spåren från de tidigare
krigs- och efterkrigsåren förskräcka sannerligen härutinnan — utan
även med tanke på att resultatet av smörprovningarnas kontrollerande verksamhet
ligger till grund för den betalning för smör efter dess kvalitet, som
för närvarande gäller.
Malmö den 11 januari 1943.
Svenska Smörprovningarna
Sven Hagströmer.
A. R T. Söderlund.
Lantbruksstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 160, § 34.
Till Konungen.
Genom remiss har lantbruksstyrelsen anbefallts att efter hörande av styrelsen
för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut avgiva utlåtande
i anledning av vad riksdagens revisorer uti § 34 av sin berättelse anfört rörande
forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område.
— 91 —
Med återställande av remissakten och med överlämnande av yttranden av
styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut samt Svenska
mejeriernas riksförening u. p. a. får lantbruksstyrelsen anföra följande.
De nuvarande förhållandena på ifrågavarande för mejerihanteringen betydelsefulla
område kunna icke anses helt tillfredsställande. Den forskningsoch
försöksverksamhet, som bedrives av statens mejeriförsök, har på grund
av denna institutions begränsade resurser, icke kunnat få någon större omfattning.
Som en följd härav har Svenska mejeriernas riksförening u. p. a.
ansett sig böra igångsätta egen försöksverksamhet, för vilket ändamål riksföreningen
även åtnjuter bidrag av statsmedel. Otvivelaktigt har den av riksdagens
revisorer påtalade splittringen av ifrågavarande verksamhet icke varit
ägnad att befrämja densammas effektivitet. I viss mån har dock olägenheten
härav kunnat minskas genom det samarbete, som ägt rum mellan lantbruksstyrelsen,
statens mejeriförsök och förenämnda riksförening. Ett ytterligare
samordnande av verksamheten synes dock lantbruksstyrelsen önskvärt. I likhet
med riksdagens revisorer och styrelserna för Alnarps lantbruks-, mejerioch
trädgårdsinstitut samt Svenska mejeriernas riksförening u. p. a. får lantbruksstyrelsen
fördenskull förorda, att en utredning snarast kommer till
stånd beträffande ledningen av forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens
område och denna verksamhets framtida organisation. Mot
de önskemål i fråga om representation i en sådan utredning, som framförts
av styrelserna för omförmälda institut och riksförening, har lantbruksstyrelsen
icke något att erinra.
Riksdagens revisorer hava i samband med frågan angående organisationen
utav forsknings- och försöksverksamheten på mejerihushållningens område
jämväl uttalat, att det borde tagas under övervägande, huruvida icke lantbruksstyrelsen
borde förstärkas med en på mejerihanteringens område sakkunnig
såsom föredragande.
Något som helst motiv för detta förslag hava revisorerna icke lämnat. Lantbruksstyrelsen
anser sig i allt fall böra i korthet beröra denna fråga och uttala
sin uppfattning härom.
Mejeriärendena i lantbruksstyrelsen föredragas av byråchefen på lantbruksbyrå^
som vid ärendenas beredning har till biträde en byråinspektör
för mejeriärenden med mejeriteknisk utbildning. Lantbruksstyrelsen anser
denna ordning för mejeriärendenas behandling vara fullt ändamålsenlig och
lämna den bästa garantien för en tillfredsställande handläggning av dessa
ärenden. En dylik uppfattning har styrelsen även uttalat vid tidigare tillfällen,
då saken varit på tal. Emellertid har lantbruksstyrelsen i samband med
mottagandet av uppdrag att handhava kontrollen över mjölkstandardiseringen
med stöd av bestämmelser i styrelsens instruktion förordnat byråinspektören
för mejeriärenden att vara föredragande i vissa ärenden angående
mjölkkontrollen av mera enkel och schablonmässig art, där en sådan ordning
kunde vara betryggande, huvudsakligen avseende ärenden angående utseende
av provtagare och ersättningar till provtagare och undersökningsförrättare
vid omförmälda mjölkkonlroll.
Någon ändring i nuvarande ordning för mejeriärendenas behandling inom
lantbruksstyrelsen anser styrelsen för sin del varken behövlig eller önskvärd.
»Framhållas må, att frågan örn särskild föredragande för mejeriärenden inom
lantbruksstyrelsen icke kan anses hava något direkt sammanhang nied spörsmålet
örn mejeriforskningens och mejeriförsökens organisation utan rör uteslutande
styrelsens egen organisation och bör behandlas i samband med övriga
organisationsfrågor inom styrelsen. Tilläggas må också, alt vid utformandet
av övrig forsknings- och försöksverksamhet inom lanthushållningens
— 92 —
område hithörande frågor bedömts enbart för sig och icke ansetts hava något
samband med lantbruksstyrelsens organisation.
Lantbruksstyrelsen anser sålunda anledning icke föreligga att i förevarande
sammanhang jämväl till utredning upptaga frågan örn mejeriärendenas
handläggning inom styrelsen.
I detta ärendes slutliga handläggning hava deltagit generaldirektören Sylvan,
byråcheferna Bjurstedt och Arnegren samt tjänstförrättande byråchefen
Sonesson.
Stockholm den 13 januari 1943.
Underdånigst
H. SYLVAN.
NILS SONESSON.
Bilaga A.
Till kungl, lantbruksstyrelsen.
Genom remiss den 28 december 1942 har kungl, lantbruksstyrelsen anhållit,
att styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut ville
till lantbruksstyrelsen inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagens
revisorer uti § 34 i sin berättelse anfört rörande forsknings- och försöksverksamheten
på mejerihanteringens område. I anledning härav och med återställande
av remisshandlingen får styrelsen anföra följande.
I likhet med riksdagens revisorer anser styrelsen, att statens mejeriförsök
icke äro utrustade med tillräckliga resurser för att kunna fullgöra dem tillkommande
arbetsuppgifter. Detta har också föranlett styrelsen att göra upprepade
framställningar till statsmakterna avsedda att avhjälpa dylika brister,
men de ha endast i ringa omfattning bifallits. Såsom riksdagens revisorer
framhålla, ha åtskilliga försök utförts i samarbete med och med ekonomiskt
stöd av svenska mejeriernas riksförening, och detta har möjliggjort genomförandet
av undersökningar, som med statens mejeriförsöks egna resurser
varit uteslutna.
Vad särskilt beträffar den av riksdagens revisorer påtalade bristen på
egentlig mejeriverksamhet vid statens mejeriförsöks institution i Alnarp är
det angeläget för styrelsen att framhålla, att anstaltens resurser i detta avseende
alltifrån början icke varit avsedda för annat än försök i mindre skala.
Utrustningen ifråga om såväl lokaler, personal som driftsmedel ger sålunda
inga som helst möjligheter till mejeriförsök under praktiska förhållanden
därstädes. Aven mjölkmängden vid Alnarps mejeri, vars huvuduppgift är
att vara skolmejeri, är otillräcklig för att möjliggöra en från undervisningen
fristående försöksverksamhet i större skala. I detta sammanhang bör framhållas,
att det med hänsyn till försöksproblemens art ofta är nödvändigt, att
förlägga de praktiska försöken till mejerier i olika delar av landet. Sådana
försök ha också bedrivits och bedrivas alltjämt med hjälp av tillfälliga anslag.
Den för den praktiska mejerihanteringens behov otillräckliga statliga mejeriförsöksverksamheten
har tvingat näringens egna organ att vid sidan av
nämnda samarbete med statens mejeriförsök bedriva egen försöksverksamhet.
Dessutom ha, såsom revisorerna framhålla, särskilda anslag av statsmedel
beviljats för vissa undersökningar och för inrättandet av en mejeriförsöksstation
i Norrland. Ehuru dessa medel i vissa fall ha ställts till lantbrukssty
-
— 93 —
relsens, i andra fall till svenska mejeriernas riksförenings förfogande, ha statens
mejeriförsök på olika sätt varit eller äro alltjämt engagerade i de uppgifters
fullgörande, vartill medlen lia beviljats.
Det intima samarbete, som rått mellan statens mejeriförsök och svenska
mejeriernas riksförening har enligt styrelsens mening varit synnerligen fruktbringande
och har i och för sig motverkat en splittrings stora nackdelar i
ekonomiskt hänseende och ifråga om verksamhetens effektivitet. Något slöseri
med statens medel har sålunda icke förekommit. Styrelsen vill emellertid med
skärpa framhålla betydelsen av att en samordning kommer till stånd av all
verksamhet på hithörande område vid den utvidgning och effektivisering, som
styrelsen i likhet med riksdagens revisorer finner ofrånkomlig.
Den uppfattningen, att ett trängande behov föreligger av en utvidgad och
effektiviserad mejeriförsöksverksamhet, torde delas jämväl av svenska mejeriernas
riksförening, som enligt vad styrelsen har sig bekant själv har bedrivit
ett omfattande utredningsarbete rörande denna fråga, vilket dock icke ännu
torde lett till slutgiltigt ställningstagande beträffande de åtgärder, som borde
vidtagas. Styrelsen vill för sin del på det livligaste förorda en allsidig och
förutsättningslös utredning på detta område och finner sig icke nu böra taga
ställning till de synpunkter beträffande mejeriförsöksverksamhetens framtida
organisation, som framförts av riksdagens revisorer, utan förutsätter, att styrelsen
kommer att bliva representerad vid utredningen.
Alnarp, Åkarp den 7 januari 1943.
På styrelsens vägnar:
Ture Anderson.
Hjalmar Nilsson.
Bilaga B.
Till kungl, lantbruksstyrelsen.
Med skrivelse den 9 innevarande januari har kungl, lantbruksstyrelsen anhållit,
att riksföreningen ville till lantbruksstyrelsen inkomma med yttrande
i anledning av vad riksdagens revisorer under § 34 i sin berättelse anfört rörande
forsknings- och försöksverksamheten på mejerihanteringens område. I
anledning härav får riksföreningen anföra följande.
I likhet med riksdagens revisorer finner riksföreningen, att statens mejeriförsök
icke utrustats med erforderliga resurser för att kunna fullgöra de arbetsuppgifter,
som tillkomma försöken. Denna omständighet har medfört,
att riksföreningen dels upptagit egen försöksverksamhet dels ock ställt medel
till förfogande för statens mejeriförsök för genomförande av vissa särskilda
forskningsuppdrag. Detta samarbete mellan statens mejeriförsök och riksföreningen
har enligt riksföreningens uppfattning varit till gagn för mejerihanteringen.
Behovet av en samordning av samtliga här verkande krafter gör sig emellertid
starkt gällande. I avsikt att erhålla kännedom om vad som här kan och
bör åtgöras har riksföreningen låtit påbörja en utredning rörande möjligheterna
alt åstadkomma en sådan samordning. Denna utredning har ännu
icke kunnat framföras så långt, att det är möjligt för riksföreningen att nu
göra ett uttalande örn de linjer, som lämpligen kunna tänkas för ernående
av samordningen. Mot bakgrunden härav vill riksföreningen för sin del för
-
94 —
orda, att en allsidig och förutsättningslös statlig utredning verkställes på
detta område. Riksföreningen förutsätter i anslutning härtill, att riksföreningen
blir representerad i utredningen.
Remisshandlingarna återställas.
Stockholm den 12 januari 1943.
Svenska Mejeriernas Riksförening u. p. a.
Reimer Johansson. V. Aaröe.
Lotsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 173, § 35.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1942 har Eders Kungl. Majit anbefallt
lotsstyrelsen att avgiva utlåtande med anledning av vad i riksdagens senast
församlade revisorers berättelse yttrats angående lotsverkets tjänstefartyg
Gävle (§ 35 i berättelsen). Till åtlydnad härav får lotsstyrelsen, med återställande
av remissakten, anföra:
Lotsstyrelsen har i ärendet infordrat yttrande av lotskaptenen i nedre
norra lotsdistriktet S. G. D. Magnusson, vilken i sin tur inhämtat yttranden
från styrmannen J. A. B. Söderlund och maskinisten A. Pettersson, båda å
tjänstefartyget. I de sålunda avgivna yttrandena har anförts i huvudsak
följande:
Revisorernas uttalanden vore i flera hänseenden grundade på oriktiga förutsättningar.
Revisorerna uppgåve sig vid besök ombord å »Gävle» ha inhämtat,
att fartyget legat i hamn under tiden 11 januari—19 maj 1942
samt att under nämnda tid pågått vissa reparationsarbeten, vilka delvis
varit föranledda av en den 3 maj 1941 inträffad grundkänning med fartyget.
Dessa uppgifter vore emellertid icke med rätta förhållandet överensstämmande
och torde ej ha lämnats av fartygets besättning under det besök,
som revisorerna avlade ombord å fartyget. Med fartyget hade nämligen
under tiden 14—17 april utförts en del nödvändig isbrytning för fyrskeppens
räkning; i samband därmed hade ock lämnats assistens åt fyra å
Öregrunds redd infrusna ångare. Då sjöfarten efter nämnda tidpunkt kunnat
väntas taga sin början inom den närmaste tiden, hade fartyget därefter
hållits fullt rustat och färdigt att, så snart omständigheterna så medgåve,
tagas i bruk. Några reparationsarbeten, föranledda av förenämnda grundkänning,
hade ej heller förekommit under ifrågavarande vinterperiod; dessa
arbeten, som varit av ringa omfattning, hade nämligen slutförts redan under
september 1941 i samband med att fartyget då torrsatts för den årligen
återkommande bottenmålningen. De arbeten, som pågått ombord under det
att fartyget legat i hamn, hade utgjorts av erforderliga underhålls- och översynsarbeten.
Revisorernas uppgift örn att fartygets besättning under vinterperioden
bott i land och att någon uppvärmning av fartyget för besättningens skull
därför ej behövt ifrågakomma, vore likaledes felaktig. Av besättningens nio
man hade sålunda styrmannen, maskinisten, en matros, två motormän och
en mässuppassare (kock) varit påmönstrade och av dessa hade samtliga
utom styrmannen och maskinisten — vilka hade sina hem i Öregrund —
- 95 —
bott ombord under hela vinterperioden. Även styrmannen hade för övrigt
under några veckor erhållit logi ombord.
Vad anginge de ombord utförda arbetena måste ett nybyggt fartyg, särskilt
örn det i likhet med »Gävle» blivit färdigställt under den kalla årstiden
— fartyget levererades i april 1941 — skötas med den största omsorg för
att det icke från början skulle taga allvarlig skada. Det hade sålunda varit
ansvarslöst att samma dag som man inför den stundande vintersäsongen intagit
den sista lysbojen inom distriktet vinterförtöja fartyget och låta allt arbete
ombord avbrytas till dess arbetet med vårutprickningen skulle påbörjas.
Såväl på däck som i maskin vore översyns- och underhållsarbeten erforderliga
och för de utgifter, som härav föranleddes, torde statsverket få
full kompensation genom ökad livslängd hos fartyget. Utförandet av dessa
arbeten hade varit nödvändigt för uppfyllande av de anspråk, respektive
leverantörer ställde på anläggningarnas skötsel. Ett åsidosättande härav
hade medfört risker för skador, vilkas reparation kunnat komma att draga
betydande kostnader. De arbeten, varmed maskinisten och de båda motormännen
sålunda varit sysselsatta, hade innefattat översyn av fartygets
propellermotor, hjälpmotorer och övrigt hjälpmaskinen, kolvdragning, justering
av lager, inslipning av ventiler m. m. De övriga ombordvarande hade
arbetat med mönjning och målning av sådana utrymmen, vilka ej vöre åtkomliga
då fartyget skulle tagas i bruk, rengöring av vattentankar, översyn
av hissanordningar och wirar och mycket annat, som hade måst medhinnas
för att sätta fartyget i sjövärdigt skick före den ovissa tidpunkt, då seglationen
ånyo skulle taga sin början och fartyget skulle vara berett att omedelbart
börja sitt arbete i sjöfartens tjänst.
Vad beträffar revisorernas uttalande örn det anmärkningsvärda i att lotsstyrelsen
icke tidigare vidtagit åtgärder för övergång till koksuppvärmning
å fartyget hade denna fråga diskuterats mellan lotskaptenen och maskinisten
i syfte att till lotsstyrelsen inkomma med förslag i ärendet. Lotskaptenen
hade emellertid ansett det vara mindre lyckligt att börja vidtaga ändringar å
ett nybyggt fartyg innan tillräcklig erfarenhet vunnits beträffande detsamma.
Därest ett förslag avgivits omedelbart efter seglationens slut i januari
1942, hade man ändock ej haft möjlighet att under vintern förverkliga detsamma
på grund av den stränga kylan, som under denna tid varierat mellan
—15° och —30°.
Lotsstyrelsen, som anser sig kunna vitsorda riktigheten av vad som anförts
i de nu återgivna yttrandena, får i anslutning härtill för egen del framhålla
följande:
Såsom av det föregående framgår äro de i revisorernas berättelse angående
»Gävle» lämnade sakuppgifterna i vissa hänseenden felaktiga. Det må
framhållas, att dessa uppgifter icke grunda sig på upplysningar, lämnade
vare sig av besättningen å fartyget eller någon i förhållandena insatt
person inom lotsstyrelsen. Vad angår revisorernas uppgift att reparationsarbeten,
vilka delvis skulle ha varit föranledda av en grundkänning med
fartyget, pågått ombord under tiden 11 januari—19 maj 1942 har denna
uppgift beriktigats av chefen för styrelsens lotsbyrå, byråchefen Edman, redan
vid revisorernas besök ombord.
Styrelsen vill understryka, att de arbeten, som under fartygets uppläggning
utförts ombord, varit erforderliga för att hålla fartyget i gott stånd. Ett
nybygge tarvar alltid efter första seglationssäsongen särskilt noggrann översyn.
Härtill kommer nödvändigheten att under de i kontraktet angående fartygsbygget
stipulerade garantitiderna underkasta fartygets olika maskinella
anläggningar fortlöpande kontroll dels för utrönande av eventuella bristol
96 —
dels ock för att respektive leverantörer ej skola kunna åberopa bristande tillsyn
och underhåll såsom orsak till eventuellt uppkommande haverier och
andra skador å anläggningarna. För att kunna utföra nämnda översyns- och
kontrollarbeten har fartyget måst hållas nödtorftigt uppvärmt.
Revisorernas anmärkning mot underlåtenheten att redan tidigare än som
skett vidtaga ändring av värmeanläggningen å fartyget för övergång till
kokseldning torde utvisa, att revisorerna icke ägt tillräcklig kännedom om
förutsättningarna för vidtagande av en sådan lindring. Utöver vad härom
i de avgivna yttrandena anförts får styrelsen framhålla, att ändringen av
värmesystemet förutsatte lösandet av två för fartygets användbarhet betydelsefulla
spörsmål. Det ena gällde frågan om erhållande av erforderligt utrymme
för koksförråd, det andra innefattade frågan huruvida vid införande av
kokseldning värmepannan kunde bibehållas på sin oskyddade plats i maskinrummet.
De utrymmen, -sorn funnits att tillgå för koksförråd och, i händelse flyttning
av värmepannan bleve erforderlig, för pannans placering, ha utgjorts
av två akter örn motorrummet belägna oljetankar. Dessa oljetankar lia emellertid
jämväl tjänat syftet att för olika lastningsförhållanden och jämväl under
fartygets gång i is möjliggöra ett för fartyget lämpligt läge. Huruvida
nöjaktig trimning av fartyget skulle kunna erhållas jämväl utan tillgång till
dessa två tankar, kunde emellertid utrönas först efter det under en längre
tids användning av fartyget närmare förtrogenhet vunnits med fartygets
egenskaper. I dessa hänseenden förelåg ännu vid seglationssäsongens slut
i januari 1942 ej tillräcklig grund för ett definitivt ståndpunkttagande. Med
stöd av numera vunnen erfarenhet har styrelsen emellertid kommit till den
uppfattningen, att oljetankarna kunna avvaras utan väsentligt men för fartygets
trimning. Vad åter angår pannans placering vid kokseldning har sistliden
höst företagen ytterligare undersökning givit till resultat, att styrelsen
funnit sig ej kunna taga risken av att vid kokseldning bibehålla pannan
placerad i maskinrummet, där annat utrymme för ändamålet ej finnes att
tillgå än den plats i omedelbar närhet av spolluftpumpen, varest den hittillsvarande
pannan, monterad för oljeeldning, varit uppställd. Dieselmotorn
för fartygets framdrivning förbrukar avsevärda mängder luft; detta har till
följd, att under gång med fartyget allvarlig risk uppkommer för att sot
samt koks- och slaggpartiklar från värmepannan av spolluftpumpen blåsas
in i motorns cylindrar och där, under det att motorn är i gång, vålla skada
å cylinderväggar och kolvringar. Denna risk är så betydande, att fartyget vid
eldning av värmepannan med koks ej bör hållas i drift så länge pannan är
placerad i maskinrummet.
Sedan sålunda nöjaktig erfarenhet vunnits angående fartygets trimning
och styrelsen tillika kunnat bilda sig tillförlitlig uppfattning angående placeringen
av en kokseldad panna, har styrelsen under hösten 1942 låtit lägga
upp fartyget samt omedelbart igångsatt arbetena med förflyttningen av värmepannan
till den ena oljetanken; denna anordning har befunnits vara den
enda lämpliga som stöde till buds. Arbetena beräknas vara färdigställda till
seglationens början innevarande år.
Styrelsen vill ytterligare tillägga, att jämväl för det fall att styrelsen redan
hösten 1941 skulle varit i tillfälle att bilda sig en uppfattning örn förutsättningarna
lör övergång till kokseldning, fartyget i allt fall icke kunnat sagda
scglationssäsong uppläggas tidigare än som skett d. v. s. i mitten av januari
1942. Fartyget var särskilt i säsongens slutskede hårt taget i anspråk för
nödvändiga arbeten i såväl det egna som ock i övre norra lotsdistriktet; annat
fartyg fanns då icke att tillgå för utförande av sagda uppgifter. Med
hänsyn till de under januari—april 1942 rådande klimatiska förhållandena
hade det vidare icke varit möjligt att under sistnämnda tid företaga de änd
-
97
ringar, som påkallats av övergång till kokseldning, och i samband därmed
flyttning av värmepannan till en av oljetankarna utan att riskera skador å
fartyget och äventyra de i det föregående omnämnda översyns- och kontrollarbetena.
Vad angår kostnaderna för övergång till eldning av värmepannan med
koks, ha revisorerna i berättelsen anfört, att dessa kostnader angivits till
omkring 2,000 kronor. Den kostnadsberäkning, som slutade å nämnda belopp
och som förelåg vid revisorernas besök ombord, var emellertid allenast
preliminär och hänförde sig till det i det föregående omnämnda alternativet
att värmepannan ändrad till kokseldning skulle kunna kvarstå å sin förutvarande
oskyddade plats i maskinrummet. Byråchefen Edman framförde redan
vid revisorernas besök ombord å fartyget och har sedermera till avdelningssekreteraren
Erik Annell ytterligare uttalat bestämda reservationer beträffande
genomförbarheten av detta alternativ. Enligt av styrelsen numera antaget
anbud för ändring av värmesystemet å fartyget till kokseldning, med
värmepannan placerad i ena oljetanken, komma dessa kostnader att uppgå
till 8,192 kronor.
Vad angår koksförbrukningen torde denna, med ledning av hittills vunna
erfarenheter, beräknas komma att under kall väderlek uppgå till omkring
6 hektoliter per dygn eller per år till omkring 1,000 hektoliter.
Av den föregående redogörelsen torde framgå, att ändringen av värmesystemet
varit ett i tekniskt hänseende komplicerat spörsmål, som även med
hänsyn till de med ändringen förenade kostnaderna krävt mera ingående
och tidskrävande överväganden och undersökningar än revisorerna torde ha
förutsatt.
Då det med hänsyn till det anförda icke varit möjligt och lämpligt att
tidigare än som skett igångsätta arbetena med ändringen av värmesystemet,
får styrelsen hemställa, att revisorernas uttalanden angående tjänstefartyget
Gävle icke måtte föranleda vidare åtgärd.
Ett av chefen för kommerskollegii fartygsinspektionsbyrå K. H. Sjöholm
avgivet utlåtande beträffande värmepannans placering i samband med övergång
till kokseldning bifogas.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit överfyringenjören Frost,
byråchefen Edman, föredragande, och byråchefen Ericsson.
Stockholm den 19 januari 1943.
Underdånigst
TORSTEN PETERSSON
Gunnar Smedman.
Bilaga.
Kungl. Kommerskollegium.
Fartygsinspcktionsbyrån.
Till kungl, lotsstyrelsen.
Angående tjänstefartyget »Gävle».
Med anledning av kungl, lotsstyrelsens anhållan örn mitt uttalande, huruvida
det ur säkerhetssynpunkt är något att erinra emot att ovannämnda fartygs
värmepanna med bibehållande av sin plats i fartygets maskinrum ändras
från oljeeldning till koleldning, får jag härmed framhålla följande.
7—437321. Rev. berättelse ang. statsverket dr 1942. II.
98 —
Med hänsyn till att den ifrågavarande värmepannan är placerad i omedelbar
närhet av huvudmotoms luftintag anser jag det ej vara ur säkerhetssynpunkt
tillrådligt att låta den kvarstå å denna plats vid omändring till koleldning,
med mindre att
dels tillfredsställande anordningar vidtagas, varigenom pannans eldstad
erhåller så riklig lufttillförsel från fria luften, att den synnerligen kraftiga
luftström, som vid motorns arbete införes i densamma, ej kan åstadkomma
sådant undertryck utanför pannans eldstad att flammor och förbränningsgaser
—• vilka innehålla betydande mängder koloxid — från fyren kunna
»slå ut» i maskinrummet med påföljd att brand- och förgiftningsfara uppstår
samt
dels tillfredsställande avskärmningsanordningar anordnas framför eldstaden
så att slagg o. dyl. ej kan nedfalla å den mer eller mindre oljedränkta
durken och därstädes åstadkomma brand.
Av ovannämnda skyddsåtgärder skulle särskilt den förstnämnda bliva både
omfattande och kostsam.
Förutom de ovan framhållna riskerna ur säkerhetssynpunkt vill jag i detta
sammanhang ej underlåta att omnämna den risk för motorns förtidiga förslitning,
som uppstår därest kol- och slaggpartiklar el. dyl. från värmepannan
komma att medfölja luftströmmen in i motorn.
Enligt min mening bör ångpannan vid omändringen till koleldning icke
bibehållas å sin ursprungliga plats, utan flyttas så, att den icke kommer att
stå i närheten av motorns luftintag, och är enligt mitt förmenande i förevarande
fall den mest lämpliga och praktiska åtgärden den, som jag erfarit att lotsstyrelsen
beslutat sig för, nämligen att flytta värmepannan till en av de akter
örn maskinrummet belägna tankarna.
Stockholm den 19 januari 1943.
Hjalmar Sjöholm.
Riksdagens revisorers uttalande under § 36 del I sid. 175, har av finansde-•
partementet ej utsänts på remiss.
Statskontorets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 178, § 37.
Vad angår revisorernas anmärkning med anledning av vissa av prästerskapets
änke- och pupillkassa utlämnade inteckningslån kan statskontoret ävenledes
ansluta sig till revisorernas uppfattning. Kassans direktion, som redan
genom inköp av ifrågavarande fastigheter överträtt gränserna för sin .befogenhet,
har ej heller vid avvecklingen av nämnda affär ställt sig bestämmelserna
till efterrättelse. Det förefaller ej osannolikt, att statsverket härigenom i
en framtid kan komma att få vidkännas kapitalförluster.
Med hänsyn till bestämmelserna i överenskommelsen mellan kassan och
staten rörande övertagandet av kassans verksamhet lärer emellertid någon åtgärd
mot kassans fullmäktige, direktion eller tjänstemän i anledning av
nämnda överträdelse knappast kunna vidtagas.
Stockholm den 5 januari 1943.
Underdånigst
* WILHELM BJÖRCK.
S. T. ÖRTENGREN.
M. Sivert.
99 —
Kungl, järnvägsstyrelsens
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 185, § 38.
Till Konungen.
Genom remiss den 22 december 1942 anbefalld avgiva utlåtande i anledning
av vad riksdagens år 1942 församlade revisorer under 8 38 i sin berättelse
anfört angående övertidsersättningen vid statens järnvägars kontrollkontor,
får järnvägsstyrelsen i detta ärende anföra följande.
Efter att hava redogjort för nu gällande bestämmelser i fråga örn övertidsersättning
ävensom för kontrollkontorets arbetsuppgifter och inre organisation
meddela revisorerna en uppgift rörande omfattningen av kontorets övertidsarbete
under åren 1939—1941 samt storleken av den härför utbetalade
övertidsersättningen. I anslutning till denna redogörelse erinrar revisorerna
inledningsvis om följande av kommunikationsverkens lönekommitté i de^s
den 20 februari 1919 avgivna betänkande vid behandlingen av frågan om
övertidsersättning gjorda uttalande.
»Kommittén har likväl icke kunnat värja sig för känslan att på vissa håll,
särskilt inom några av järnvägsstyrelsens kontor, övertidsarbete förekommer
i långt större utsträckning än tillbörligt, och kommittén vill kraftigt framhålla,
att åtgärder böra vidtagas i syfte att stävja sådant.»
Ifrågavarande uttalande torde i vad det gäller kontrollkontoret böra ses
mot bakgrunden av det förhållandet, att arbetet inom nämnda kontor på
grund av den under förra världskriget starkt ökade trafiken vuxit till en omfattning,
som nödvändiggjorde övertidsarbete i icke önskvärd utsträckning.
Redan innan kommunikationsverkens lönekommitté uttalat sig på ovan angivna
sätt, hade emellertid järnvägsstyrelsen haft sin uppmärksamhet riktad
på berörda förhållande och den 28 juni 1917 tillsatt en kommitté med uppdrag
att framlägga förslag till bl. a. lämpliga förändringar av sättet för stationernas
redovisningar till kontrollkontoret samt arbetssättet inom kontoret.
Vid tiden för lönekommitténs ovannämnda uttalande hade kontorets övertidsarbete
också väsentligt nedbringats, och minskningen fortgick under de
närmaste åren ytterligare så, att övertiden år 1921 helt upphörde. Från början
av detta år fram till hösten 1939 har övertid icke förekommit å kontrollkontoret
annat än i ett fåtal fall, samtliga med undantag för år 1930 av jämförelsevis
liten omfattning. Anledningen till den större övertiden under sistnämnda
år var, att kontoret då under cirka ett halvt års tid måste avstå ett
30-tal tjänstemän för angelägna arbeten å en av styrelsens byråer.
Med utbrottet av det nu pågående världskriget ställdes kontrollkontoret inför
samma svårigheter som under det förra kriget. Arbetskvantiteten har
t. o. m. ökat betydligt mer än då, på grund av att trafikökningen nu varit proportionsvis
mycket större. Detta gäller särskilt militärtransporterna, som till
sin omfattning nu vida överträffa allt vad som tidigare förekommit. Erfarenheterna
från den förra efterkrigstiden, då järnvägsstyrelsen nödgades avskeda
tusentals under krigstidens högtrafik anställda, hava gjort det angeläget
att endast i begränsad utsträckning nyanställa personal för att möta
den ökade arbetsbörda, som till följd av den ökade trafiken gjort sig gällande
inom snart sagt alla grenar av järnvägstjänsten. Såsom särskilt skäl
för återhållsamhet härutinnan kan för kontrollkontorets del framhållas, att
det pågående förstatligandet av enskilda järnvägar och samtrafikens i samband
härmed stående successiva minskning medfört och kan väntas medföra
en betydande lättnad i kontorets arbetsbörda. Denna lättnad har vis
-
— 100
serligen hittills icke gjort sig märkbar eller föranlett några svårigheter, i vad
gäller anpassningen av kontorets personalnumerär efter de genom förstatligandet
ändrade arbetsförhållandena, enär densamma mycket mer än motvägts
av ovannämnda arbetsökning. Vid återgången till mera normala förhållanden
måste emellertid räknas med, att den nuvarande personalstyrkan
av nyss berörda anledning t. o. m. kan befinnas vara mer än tillräcklig. På
grund härav har den inträffade arbetsökningen ansetts böra avvecklas huvudsakligen
med övertidsarbete. Att detta under sådana förhållanden kommit
att få en även enligt järnvägsstyrelsens uppfattning väl stor omfattning
torde få anses i och för sig naturligt. Tillika må emellertid framhållas,
att styrelsen alltid funnit och allt fortfarande finner det vara en angelägenhet
av största vikt att såvitt möjligt söka begränsa övertidsarbetet, och att
styrelsen vidtagit åtskilliga åtgärder i detta syfte. I detta hänseende må i
förevarande sammanhang bl. a. erinras om att Kungl. Maj:t år 1940 på förslag
av järnvägsstyrelsen bemyndigat styrelsen att tillämpa medelprisberäkning
för militära tjänsteresor i statens järnvägars egen trafik och att styrelsen
hösten 1942 framlagt förslag om dels sådan utvidgning av nämnda
medelprisberäkning, alt densamma även må omfatta resor i samtrafik med
enskilda järnvägar, dels ock ett förenklat förfarande beträffande räkningsföringen
av samma slags resor. Styrelsen har sålunda redan före revisorernas
uttalande vidtagit de av dem anbefallda åtgärderna att söka förenkla
arbetsmetoderna, i vad gäller de militära resornas kontroll och debitering.
Ingripande åtgärder hava även vidtagits i fråga om förenkling av redovisningen
av godstransporterna i statens järnvägars egen trafik, vilka åtgärder
i förening med det pågående förstatligandet av enskilda järnvägar haft
stor betydelse i arbetsminskande riktning såväl för stationernas som för
kontrollkontorets del.
Revisorerna uttala sin förvissning örn att övertidsarbetet kunnat i betydlig
mån begränsas även genom ett effektivare utnyttjande av kontorets personal
och framhålla i detta sammanhang bl. a., att personal synes hava
kunnat överflyttas från avdelningar, där övertidsarbete icke heller i ringa
grad förekommit, till de mera arbetslyngda avdelningarna.
Vid bedömandet av sistnämnda fråga torde böra tagas i betraktande, dels
att arbetena på kontorets olika avdelningar kräva viss specialutbildning, varför
den totala arbe Iseffekten alltid under en längre eller kortare tid blir lidande
genom en överflyttning från en avdelning till en annan, dels att
personalen på flera av kontorets avdelningar, särskilt de för utländsk trafik,
till stor del består av äldre, övervägande kvinnlig personal, som icke
kan anlitas för övertidsarbete. Det är vidare att märka, att viss del av den
övertid, som i den av revisorerna uppgjorda tablån över personalens fördelning
på olika avdelningar redovisas på den mest arbetstyngda av kontorets
underavdelningar, den för militärtrafik m. m., belöper sig på ett mycket
stort antal av den å avdelningen för inländsk godstrafik placerade personalen.
Den utjämning av arbetsbördan, som revisorerna väl närmast åsyfta,
har sålunda i själva verket ägt rum i mycket stor utsträckning ehuru delvis
på annat sätt än genom överflyttning av personal, varigenom den ej helt
kommer till synes i tablån. Såsom ock framgår av tablån har emellertid
personal i icke ringa mån även direkt överflyttats från mindre till mera arbetstyngda
avdelningar. Personalstyrkan å den mest arbetstyngda huvudavdelningen
har sålunda successivt ökats från 84 under 1939 till 107 under
1940 och lil under 1941, medan densamma å de båda andra huvudavdelningarna
under samma tid minskats från 170 till 165 och 161, resp. från 60
till 57 och 53.
_ 101 —
Kontrollkontorets arbetsuppgifter bestå, såsom framgår av den av revisorerna
lämnade redogörelsen, till övervägande del av granskning, inkomstfördelning
och övrig behandling av de från stationerna månatligen ingående
trafikräkenskaperna. Den ojämförligt största delen av kontorets arbeten
måste därför medhinnas inom perioder om en månad vardera, oavsett om
de insända redovisningarna hava större eller mindre omfattning. Då godstrafiken
under sommarmånaderna är mindre än under övriga månader, har,
som ock revisorerna framhållit, övertidsarbete under sommarmånaderna
förekommit endast i mycket liten utsträckning på avdelningarna för inländsk
godstrafik och utländsk trafik.
Inskränkningen i arbetstid under sommarmånaderna för dessa båda avdelningar,
vilka tillsammans med övriga smärre avdelningar, där övertid
icke alls förekommit, utgöra den ojämförligt största delen av kontoret, torde
icke stå i strid med instruktionens bestämmelser, att dylik inskränkning
må medgivas endast örn och i den mån omständigheterna så tillåta. Då kontoret,
som ovan framhållits, arbetar på månadsterminer, kan en eventuell utökning
av arbetstiden under sommarmånaderna icke heller i nämnvärd män
komma övriga månader tillgodo för minskande av då behövligt övertidsarbete.
Även ifråga örn den av kontorets huvudavdelningar, där trots i möjligaste
mån vidtagen personalförstärkning från andra avdelningar övertid måst tillgripas
även under sommarmånaderna, gäller vad i det föregående framhållits,
nämligen att arbetet till övervägande del måste slutföras inom till en
månad begränsade terminer. Ej heller bär skulle alltså ett uttagande av full
— d. v. s. ej inskränkt — arbetstid jämväl under sommarmånaderna hava
möjliggjort någon nämnvärd begränsning av övertidsarbetet under övriga
delar av året. Däremot är det givet, att övertidsarbetet på denna avdelning
under sommartiden skulle blivit mindre, örn hela dess personal även då
tjänstgjort full ordinarie tid.
Vid bedömandet av frågan, huruvida den i instruktionen för järnvägsstyrelsen
angivna förutsättningen för tjänstgöringstidens inskränkning under
sommarmånaderna är för handen, d. v. s. örn omständigheterna medgiva
sådan begränsning, synes det enligt styrelsens uppfattning knappast med
rättvisa och billighet förenligt att förhållandena lDedömas tjänsteställevis,
än mindre att ett sådant bedömande sker för varje underavdelning av ett
styrelsens kontor för sig. Det synes nämligen icke rimligt, att viss avdelnings
tjänstemän, utgörande endast en mindre del av ett kontors hela personal, på
grund av rådande extrema undantagsförhållanden i fråga örn trafiken skall
vara helt utesluten från en förmån, så länge denna fortfarande kan få åtnjutas
såväl av deras kamrater på kontorets övriga avdelningar som av personalen
å övriga tjänsteställen inom styrelsen.
Avslutningsvis framhålla överrevisorerna, att den omständigheten att viss
inskränkning i den dagliga arbetstiden medgivits under sommarmånaderna
givetvis icke är av beskaffenhet att medföra rätt lill övertidsersättning för
lid, som faller utanför den reducerade arbetstiden men inom den normalt
gällande arbetstiden. Att övertidsersättning för sådan lid utanordnats under
1940 och 1941 inom en av kontrollkontorets huvudavdelningar är beroende
på en missuppfattning. Härutöver tordt; beträffande nu påtalade förhållande
i detta sammanhang endast behöva framhållas, att styrelsen i skrivelse
lill Kungl. Majit den 12 december 1942 anmält ifrågavarande felaktigt utbetalda
övertidsersättningar —■ uppgående till sammanlagt 2,055 kronor 13 öre
_ ävensom på anförda skäl hemställt, att vid de sålunda gjorda utbetalningarna
måtte få bero.
— 102 —
I behandlingen av detta ärende hava jämväl deltagit byråchefen Ruist
samt ombudsmannen Nordmark och överkontrollören Stolpe.
Stockholm den 15 januari 1943.
Underdånigst
G. DAHLBECK.
A. THORSELL.
Justitiekanslersämbetets
yttrande i anledning av riksdagens
revisorers uttalande del I, sid. 127, § 27.
Till K Örninge n.
Genom remiss den 18 december 1942 har Kungl. Majit i anledning av vad
i riksdagens senast församlade revisorers berättelse yttrats angående myntoch
justeringsverkets försäljningar av silver anbefallt justitiekanslersämbetet
att, efter hörande av myntdirektören A. Grabe och den utredning i övrigt,
vartill ämbetet lunne omständigheterna föranleda, till finansdepartementet
inkomma med utlåtande i ämnet. I anledning härav får justitiekanslersämbetet
anföra följande.
Den 5 januari 1943 har Grabe avgivit här bifogade förklaring (bil. 1).
Med anledning av de uppgifter förklaringen innehöll angående rätt för
myntverket att till föreningen Industrisilver till eget inköpspris försälja viss
mängd silver för fördelning inom silverindustrin samt angående Grabes åtagande
i föreningen m. m. har en promemoria den 21 januari 1943 under hand
tillställts statssekreteraren i finansdepartementet med hemställan om vissa
upplysningar. Nämnde statssekreterare har lämnat de begärda upplysningarna
i en promemoria och samtidigt överlämnat en skrivelse i ämnet av
Grabe, dagtecknad den 7 december 1940. Enligt meddelande av statssekreteraren
har Grabes i skrivelsen gjorda anhållan lämnats utan erinran. Nu
berörda handlingar fogas härvid (bil. 2—4).1
I anslutning till ett besök, som vice ordföranden i föreningen Industrisilver,
verkställande direktören i Guldsmeds Aktiebolaget i Stockholm juris
doktor Axel Roos avlagt hos justitiekanslersämbetet, har Roos den 21 januari
1943 till ämbetet inkommit med en skrift i ärendet (bil. 5).1 2
Justitiekanslersämbetet har vidare å särskilda dagar under tiden 5—25
februari 1943 hört ordföranden i Sveriges guldsmedsförbund hovjuvelerare^
Sven Carlman, verkställande direktören i C. G. Hallbergs guldsmedsaktiebolag
Otto Decker, verkställande direktören i Atelier Borgila Aktiebolag
friherre Erik Fleming, direktören Gösta Nyström, auktoriserade revisorn
Harry Sjöåker, disponenten i Aktiebolaget Gustaf Erikssons metallfabrik i
Eskilstuna Lars Hedlund, ovan omförmälde Roos ävensom Grabe. Såsom
förut nämnts är Roos vice ordförande i styrelsen för föreningen Industrisilver.
Decker och Hedlund äro ledamöter i styrelsen och Carlman har tillhört
densamma. Sjöåker är föreningens revisor. Fleming och Nyström tillhöra
icke föreningen men hava hörts i egenskap av rörelseidkare inom silverbranschen,
Fleming såsom tillverkare av konstnärligt silver och Nyström
1 Myntdirektör Grabes ovan nämnda skrivelse av den 7 dec. 1940 (bil. 4) här ej avtryckt.
2 Bil. 5 här ej avtryckt.
— 103 —
såsom idkare av handel med ädla metaller. Protokoll över dessa förhör
överlämnas (bil. 6—13) J
Med hänsyn till önskvärdheten alt erhålla närmare kännedom om den
av Grabe omhänderhavda fördelningen av det silver, som ställts till föreningen
Industrisilvers förfogande, och då det gjorts gällande, att silver, som
tilldelats ett företag för tillverkning av tandamalgam, av företaget använts
för annat ändamål, har undertecknad justitiekansler den 27 februari 1943
uppdragit åt verkställande direktören i Sveriges Järn- och metallmanufakturförening
G. Bolander och auktoriserade revisorn Sven Hagström att dels
granska den fördelning av silver, som verkställts av föreningen från dess
bildande i november 1940 till och med utgången av år 1942, särskilt för utrönande
av huruvida någon vid fördelningen blivit gynnad framför annan,
dels ock undersöka, huruvida nämnda påstående om obehörig användning
av silver vore riktigt. Till fullgörande av uppdraget hava Bolander och Hagström
den 20 mars 1943 avgivit bifogade berättelse (bil. 14) d
Sedan Grabe därefter erhållit tillfälle att genomgå utredningsmaterialet,
har Grabe förklarat sig icke hava något att tillägga i saken, men i anledning
av vad en av de hörda yttrat har han inkommit med en promemoria, som
fogats vid protokollet över förhöret med denne (bil. 8a) -1
På given anledning har Grabe sedermera överlämnat dels vissa kompletterande
upplysningar (bil. 13 a—d)1 dels ock en skritt i ärendet (bil. 13c).1
I fråga om det närmare innehållet av den utredning, varom justitiekanslersämbetet
sålunda föranstaltat, får ämbetet hänvisa till bilagorna. Beträffande
protokollen över de i ärendet hållna förhören med andra än Grabe ma
emellertid nämnas, att de frågor, som vid förhören i .större eller mindre
utsträckning uppmärksammats, väsentligen avsett
tillkomsten av föreningen Industrisilver och dess ändamål,
den myckenhet silver, som myntverket ställt till föreningens förfogande,
och vad som i samband därmed förekommit från Grabes sida,
det sätt, på vilket fördelningen av silvret,till föreningens medlemmar och
andra handhafts av Grabe, bland annat huruvida någon kunde anses bli
gynnad framför annan eller eljest något vore att anmärka,
föreningens prissättning å fördelat silver, särskilt i vad mån Grabe tagit
befattning därmed,
det pris föreningsmedlemmarna tillämpat vid försäljning till allmänheten
av silver- och nysilvervaror, en fråga som upptagits för att belysa i vad mån
silverransoneringen lyckats i fråga örn önskemålet att hålla priset nere,
omfattningen och arten av Grabes arbetsuppgifter inom föreningen,
grunderna för ersättningarna till Grabe,
det sätt, på vilket ersättningarna bestämts, särskilt huruvida Grabe därvid
i någon form medverkat, samt slutligen
skäligheten av ersättningarna.
Riksdagens revisorer hava anmärkt, att Grabe utnyttjat sin ställning såsom
myntdirektör till att bereda sig ekonomiska tördelar. Detta skulle lia
skett på det sättet, att Grabe såsom myntdirektör låtit föreningen Industrisilver,
i vilken Grabe är ordförande och verkställande ledamot, till myntverkets
inköpspris erhålla silver, för vilket föreningen emellertid sedermera
vid återförsäljning till sina medlemmar betingat sig ett avsevärt högre pris.
De betydande inkomster, som föreningen härigenom tillförts, hade möjliggjort
för Grabe att från föreningen lyfta ersättningar, vilka enligt revisorernas
mening icke stöde i rimlig proportion till de arbetsuppgifter, han åtagit
1 Ilar ej avtryckta.
— 104 —
sig inom föreningen. Dessa ersättningar framstode så mycket betänkligare
som det ålåge Grabe att mot dem som från myntverket inköpa silver företräda
statens intressen.
Av utredningen framgår, att chefen för finansdepartementet under hand
lämnat utan erinran, att myntverket till föreningen Induslrisilver avstode
25 procent av silvertillgången, därvid det ansetts självklart, att silvret skulle
gå vidare till konsumenterna utan vinst men också utan förlust för statsverket.
Inom angivna ram av 25 procent av silvertillgången har det emellertid
varit möjligt lör Grabe såsom myntdirektör att variera silvertilldelningen
till föreningen, om han med hänsyn till myntverkets behov funnit anledning
därtill. Den myckenhet silver, som myntverket ställt till föreningens förfogande,
har enligt utredningen icke överstigit den medgivna kvantiteten, och
från Grabes sida lärer icke i annan mån ha varit tal om att en mindre
mängd än den tillåtna eventuellt skulle tillhandahållas föreningen än att
Grabe understundom framhållit angelägenheten av att sparsamhet iakttoges
med silvret. Det pris föreningen erlagt till myntverket har ej varit lägre än
det myntverket betalat. Vid nu nämnda förhållanden synes det tydligt, att
Grabe icke utnyttjat sin ställning som myntdirektör genom att han i denna
sin egenskap åt löreningen till pris ej understigande myntverkets inköpspris
överlåtit den myckenhet silver föreningen erhållit.
Enligt samstämmiga uttalanden har Grabe praktiskt taget avhållit sig från
att deltaga i behandlingen av frågan örn det pris föreningen skulle betinga
sig vid de överlåtelser, föreningen i sin tur verkställde av det från myntverket
erhållna silvret. Nämnda pris har bestämts av övriga styrelseledamöter. Med
hänsyn härtill lärer det icke kunna göras gällande, att Grabe begagnat sin
tjänsteställning för att påverka prissättningen. Anledningen till att priset
satts på sätt som skett har angivits vara önskan — utom att täcka omkostnaderna
för föreningens verksamhet — att skapa en kapitalreserv, som skulle
tagas i anspråk för inköp av silver och för prisutjämning, därest vid eventuellt
inköp av silver en avsevärdare ökning av inköpspriset visade sig ofrånkomlig.
Största delen av överpriset har sedermera återburits eller, såvitt angår
vissa försäljningar år 1941, reserverats för senare utbetalning.
Utredningen giver vid handen, att Grabe icke för sitt sysslande med föreningens
angelägenheter uppställt krav å arvode till visst belopp, och han
synes ej heller i övrigt hava vare sig direkt eller indirekt tagit någon befattning
med fastställandet av ersättningarna. Vad särskilt angår tilläggsarvodet
för år 1941, förefaller han hava stått utanför beslutet härom. Detta synes hava
tattats på initiativ av en styrelseledamot, som ansett sig äga särskild kännedom
om det merarbete utöver det ursprungligen beräknade, vilket föreningens
verksamhet åsamkat funktionärerna: Grabe, dennes närmaste man och revisorn.
Huru Grabe handhaft sitt uppdrag i föreningen äger viii icke omedelbar
betydelse för frågan, örn någon anmärkning är att framställa mot Grabe i
hans egenskap av tjänsteman, men har tydligen ett nära samband med denna
fråga. Vid den undersökning härutinnan, som justitiekanslersämbetet ombesörjt,
har något obehörigt ej iakttagits. I berättelsen över undersökningen bär
anförts, att inga omständigheter framkommit, som tyda på att någon vid
fördelningen av silver avsiktligen gynnats framför annan. I fråga örn det
för amalgamtillverkning tilldelade silvret har undersökningen ådagalagt, att
större kvantiteter silver än de tilldelade använts för uppgivet ändamål. Misstanken,
att något oriktigt förfarande härvid skulle lia förekommit, har följaktligen
visat sig ogrundad.
Av vad sålunda anförts framgår, att Grabe enligt justitiekanslersämbetets
mening icke gjort sig skyldig till det allvarliga tjänstefel, sorn utnyttjande
— 105 —
av tjänsteställning för egen fördel innebär. Grabe har emellertid i så måtto
handlat felaktigt, att han underlåtit hos Kungl. Maj:t söka tillstånd att innehava
förevarande uppdrag. Det hade varit desto mer påkallat, att han förskaffat
sig sådant tillstånd som arvodet — betraktat såsom ersättning för en
bisyssla — i och för sig lärer få anses högt och det tillika avsett en verksamhet,
som stått nära de uppgifter, vilka ålegat honom såsom myntdirektör.
Chefen för finansdepartementet har visserligen haft kännedom örn Grabes
uppdrag och funktioner inom föreningen men däremot saknat vetskap om
den ersättning, som skulle utgå för uppdraget. Närmast synes departementschefen
ha ansett uppdraget äga sådant samband med Grabes tjänsteverksamhet,
att det varit naturligt, om arvode ej utgått. Till förklaring av den
underlåtenhet, som sålunda förekommit, har Grabe hänvisat till att chefen
för finansdepartementet i allt fall varit underrättad om Grabes sysslande
inom föreningen och ej haft något att däremot erinra samt att Grabe varken
i samband med uppdragets mottagande eller sedermera såsom vid uppbärandet
år 1941 av den extra ersättningen tänkt på att det författningsenligt
ålåge honom att även formligen hos Kungl. Majit anhålla om tillstånd att
med sin tjänst förena ifrågavarande uppdrag. Att märka är också, att de
uppgifter som ålegat Grabe synas lia varit både maktpåliggande och ganska
omfattande samt motiverat en tämligen betydande ersättning. Ehuru justitiekanslersämbetet
finner Grabes berörda underlåtenhet anmärkningsvärd, anser
ämbetet likväl åtal härför med hänsyn till omständigheterna icke skäligen
böra anställas mot honom.
Grabe har felat jämväl därutinnan, att han låtit ingenjören vid mynt- och
justeringsverket fil. lic. E. J. O. Lindberg biträda sig i föreningen utan att
denne för innehav av bisysslan erhållit ämbetsverkets tillstånd. Då myntdirektören
emellertid äger ensam beslutanderätt i alla ärenden, som förekomma
till avgörande i mynt- och justeringsverket, torde det fel som härutinnan
förelupit vara övervägande formellt.
Remissakten återställes.
Stockholm den 27 mars 1943.
Underdånigst
OLOF ALSÉN.
Sten Fallenius.
Bil. 1.
Till justitiekanslersämbetet.
Med anledning av bilagda remisshandlingar rörande mot mig framställda
anmärkningar av riksdagens revisorer får undertecknad härmed vördsamt
anföra följande:
Då det vid anmärkningarnas bedömande torde vara av betydelse att närmare
känna såväl förhistorien till föreningen Industrisilvers bildande som
dess verksamhet, skall jag bär nedan lämna en redogörelse härför.
1. Silversituationen vid avspärrningens inträdande.
Redan sedan lång tid tillbaka bade mynt- och justeringsverket importerat
osedvanligt stor silvermängd och hade en relativt tillfredsställande försörjning
i form av lager. Dessutom hade verket överenskommit med Bolidens
— 106 —
Gruv-ABol. om övertagande av hela dess silverproduktion. Vid avspärrningen
fanns i landet relativt små lager hos övriga silverförbrukare och vid hösten
1940 voro dessa lager praktiskt taget slut, varför industrien stod inför hotet
att icke kunna uppbringa något silver för sina behov.
Med anledning härav och då man kunde frukta att en allmän rasning efter
silver med ty åtföljande snabb höjning av silverpriset kunde uppstå, hänvände
sig vissa större silverförbrukare bl. a. Guldsmeds ABol. i Stockholm, Hovjuvelerare
G. H. Hallberg, Gust. Erikssons Metallfabrik m. fl. till undertecknad
för underhandlingar om, hura olägenheterna skulle kunna undvikas. Man
hade klart för sig, att en viss och t. o. m. ganska sträng ransonering måste
komma till stånd och var beredd därpå, men framhöll samtidigt att staten,
som genom myntverkets inköpsöverenskommelser behärskade alla källorna
till silverproduktionen inom landet, holde avstå från en del av detta monopol
till industrien.
Med anledning härav satte sig undertecknad i förbindelse med finansdepartementet
och erhöll därifrån utfästelse, att 25 °/o av verkets inköp av silver
f. o. m. en viss tidpunkt skulle ställas till förfogande under förutsättning, att
ett organ skapades, som kunde efter sunda principer fördela detta silver bland
förbrukarna.
2. Bildandet av föreningen Industrisilver u. p. a.
Efter överläggningar med representanter för de större silverförbrukarna,
representanter för Nysilverfabrikantföreningen, Sveriges Juvelerare- och
Guldsmedsförbund överenskoms, att en ekonomisk förening skulle bildas enligt
följande huvudgrunder.
a) Medlemskap i föreningen skulle kunna förvärvas av en var regelbunden
tillverkare av silver- eller nysilvervaror. Ansökan om medlemskap skulle
dock behandlas av styrelsen, men ingen finge nekas medlemskap med mindre
beslut därom biträddes av föreningens ordförande.
b) Envar medlem skulle erlägga medlemsavgift i förhållande till den
silverkvantitet han i genomsnitt förbrukat under åren 1937, 1938 och 1939.
Minsta medlemsavgift skulle vara 100 kronor och därutöver 100 kronor för
varje fullt hundratal kilogram finsilver han enligt ovanstående beräkningsgrund
förbrukat.
c) Utöver ovan angivna medlemsavgift skulle varje medlem avlämna reverser
ställda till innehavaren och löpande utan ränta å ett belopp av 5
gånger medlemsavgiften att användas såsom säkerhet för bankgaranti, folden
händelse föreningen skulle komma i tillfälle importera silver från utlandet.
d) Medlemmarna skulle förbinda sig att icke inköpa finsilver av annan
leverantör än föreningen.
e) Medlemmarna skulle förbinda sig alt icke uppköpa s. k. skrotsilver till
högre pris än av föreningen fastställdes.
Konstituerande sammanträde med föreningen avhölls den 25 november
1940, varvid följande medlemmar voro representerade:
Guldsmeds ABol. i Stockholm.
C. G. Hallbergs Guldsmeds ABol.
ABol. Gustaf Erikssons Metallfabrik.
ABol. Råström & Carlman, Silversmide.
Hovjuvelerare Sven Carlman, med firma C. F. Carlman.
Därjämte närvoro undertecknad och advokatenfGösta Åkerlund.
Vid sammanträdet antogos stadgar i enlighet med ovan anförda grunder,
varjämte fastställdes att arvoden skulle utgå till ordföranden med 2,000
kronor samt till övriga styrelseledamöter med 500 kronor, med 4,000 kronor
107 —
till den styrelseledamot, som av styrelsen komme att utses till verkställande
ledamot samt till revisorn 500 kronor, allt för år räknat.
Det beslöts vidare, att styrelsen skulle bestå av 5 ledamöter jämte lika
många personliga suppleanter. Till styrelse valdes:
Myntdirektör Alf Grabe, jur. dr Axel Roos, direktören Otto Decker, direktören
Lars Hedlund samt hovjuveleraren Sven Carlman.
Till suppleanter valdes i ordning som förut utsedda ledamöter: Fil. lic.
Ernst Lindberg, kamrer Gert Arnold, disponenten Erik Wedelin, kamrer Abel
Östlund samt direktören Ragnar Nyström.
Meddelande rörande föreningens bildande tillställdes Sveriges Juvelerareoch
Guldsmedsförbund samt publicerades i dess tidskrift, vari infördes utdrag
ur stadgarna samt dessutom ett meddelande rörande de principer, som
därutöver fastställts för verksamheten så lydande:
»Av tillgängliga silverkvantiteter skola först och främst avsättas de mängder,
som åtgå för medicinska ändamål (tandanalyser, lapis m. m.) samt övriga
statliga behov (elektriska kontakter, slaglod m. m.). Därnäst skall
såvitt möjligt silver tilldelas för försilvring av nysilvervaror, varjämte
för yrkesskicklighetens bibehållande företräde skall givas åt hantverksmässig,
konstnärlig silvertillverkning framför tillverkning av pressade eller tryckta
varor (massartiklar).
Beslut rörande silvertilldelning fattas av ordföranden ensam, som dock i
avseende på principerna skall rådgöra med styrelsen. Ordförandens beslut i
dessa frågor kan icke överklagas.
Utom de i 5 § stadgarna omnämnda uppgifterna om inköp av finsilver
under åren 1937—1939 böra lämnas uppgift rörande silvrets användning enligt
särskilt formulär. Alla uppgifter skola lämnas på heder och samvete och
skola inom föreningen endast vara tillgängliga för ordföranden.
Till förhindrande av illojal handel med silver skola medlemmarna förbinda
sig, att icke inköpa finsilver av annan än föreningen eller till annan
försälja sådant silver, ävensom att vid inköp av silverskrot, gammalt silver
m. m. tillämpa av föreningen fastställda priser.»
Sedan ovan nämnda principer delgivits finansministern bl. a. genom en
uppvaktning för denna av jur. dr Roos, direktör Decker och direktör Hedlund
samt hovjuvelerare Carlman, förklarade denne sig intet hava att erinra
mot att föreningen finge inköpa föreslagen silverkvantitet från myntverket
till dess inköpspris samt att undertecknad åtoge sig ordförandeskapet och
utdelningen av silvret. Med anledning härav ävensom på grund av de underhandlingar,
som av undertecknad fördes med statssekreterare Hammarskjöld,
ansåg undertecknad, att i finansdepartementet full vetskap rådde om mitt
åtagande och, att detsamma kunde anses godkänt och underlät att göra formell
ansökan örn tillstånd att åtaga mig uppdraget. Att jag innehaft detsamma,
har dessutom vid ett flertal tillfällen av mig bringats på tal vid besök
i departementet hos såväl departementschefen som statssekreteraren och har
sålunda av mig på intet sätt hemlighållits.
Föreningen Industrisilver u. p. a. registrerades den 4 december 1940.
Föreningens verksamhet:
a) Medlemsantalet utgjordes från början endast av stiftarna, men har sedan
undan för undan vuxit och utgör nu 20 stycken, representerande sannolikt
minst 95 % av silverförbrukningen bland guldsmeder och nysilverfabrikanter.
b) Silverinköp: I enlighet med vad som ifrågasattes vid föreningens bildande
bar föreningen undan för undan av myntverket inköpt silver lill verkets
inköpspris och under en kortare tid till c:a 1 krona per kg högre pris, vilket
— 108
silver sedermera distribuerats på sätt nedan närmare angives. Vid olika tillfällen
lia frågor rörande silverimport behandlats och olika anbud granskats.
Del har emellertid visat sig, att i regel dessa anbud varit antingen mycket
för höga eller ock att inköpet varit förenat med sådana risker och osäkra
transportförhållanden, att anbuden avslagits. I vissa fall har det till följd av
krigslägets skärpning och svårigheten erhålla navycert och transporttillstånd
endast varit möjligt verkställa import för statens räkning, varvid föreningen
endast sedermera fått inköpa fastställd kvot.
c) Prissättning: Då det vid föreningens bildande ännu ansågs möjligt för
föreningen att själv importera silver och det kunde förväntas, att föreningen
kunde komma i tillfälle uppköpa i öppna marknaden befintliga silverpartier,
ansågs det nödvändigt att till en början fastställa ett högre inköpspris
för medlemmarna för det silver, som tilldelades dem, för ali på så sätt
skaffa en kapitalreserv. Då styrelsens medlemmar representerade de största
intressena i fråga om silverförbrukning, ansåg jag mig icke hava anledning
att göra någon erinran mot det beslut som fattades, innebärande ett partipris
av 10 kronor högre än inköpspriset. Statsrevisorernas påstående, att undertecknad
skulle ha begagnat sin ställning att genomdriva högre pris för att
därigenom gynna mig själv, måste jag sålunda på det bestämdaste tillbakavisa.
Detta påstående torde därjämte falla på sin egen orimlighet, ty ett sådant
försök från min sida torde ej kunna tänkas ha haft framgång i betraktande
till medlemmarnas naturliga intresse att köpa sitt silver till lägsta möjliga
pris. Att ett eventuellt sådant försök från min sida skulle ha mötts med
protester och eventuell anmälan till finansministern måste väl anses säkert.
Jag har sålunda på intet sätt influerat på prissättningen, vilken jag ansett
närmast vara en fråga, som borde bestämmas av delägarna ulan min inblandning.
Jag anser mig i denna fråga böra anhålla, att herr justitiekansler!!
ville genom direkt hänvändelse till styrelsens övriga medlemmar kontrollera
mina uppgifters sanningsenlighet.
d) Silverfördelning: Den ursprungliga avsikten med föreningens bildande
var givetvis, att utdelning av silver huvudsakligen skulle ske till medlemmarna
med hänsyn tagen till deras tidigare förbrukning, men därjämte till arten
av de produkter, vartill detta silver använts. Så har också skott, varvid enligt
förut fastslagna grundsatser nysilverfabrikanterna, såsom sysselsättande ett
våda större arbetareantal erhållit en tilldelning, som varit procentuellt avsevärt
högre än sådana, som utom nysilver även tillverkat massartiklar av
silver.
Det visade sig emellertid mycket snart, att den mekaniska, kemiska och
framför allt den elektriska industrien var i behov av större silvermängder än
man ursprungligen haft anledning räkna med, men då dessa industrier icke
enligt föreningens stadgar kunde bliva medlemmar och å andra sidan deras
silverbehovs täckande var av väsentlig betydelse för såväl försvar som folkförsörjning
beslöts, att dessa skulle kunna tilldelas silver utan att vara medlemmar.
På detta sätt utvecklade sig föreningens verksamhet snabbt till en alla industrier
omfattande silverransonering, som givetvis kom att ställa mycket
stora anspråk på undertecknads arbetsförmåga och sakkunskap. Det gällde
här, att bland de till tusentalet uppgående ansökningarna verkställa den prövning
av behovets berättigande, som är nödvändig för en rationell ransonering.
Det gällde vidare, att i de fall, vilka i synnerhet under första året voro talrika,
då silver ej kunde tilldelas i full utsträckning, föreslå ersättningsmaterial
och i allmänhet medverka till omkonstruktioner i syfte att åstadkomma
besparingar, något som t. o. m. emellanåt måst taga sig uttryck i rent praktiska
demonstrationer av arbetsförfarandet vid lödning med silver m. m. Det
— 109 —
har gällt att lämna råd och upplysningar, hänvisa de sökande till lämplig inköpskälla
för ersättningsmaterial o. s. v. En icke oväsentlig uppgift har även
varit att kontrollera, att begärda silverkvantiteter också verkligen motsvarade,
vad som för det uppgivna ändamålet varit behövliga, vilket i många fall
visat sig ingalunda vara fallet.
Utöver de firmor, som varit medlemmar i föreningen, har det visat sig finnas
en mindre kår av hantverkare, gravörer och cicelörer, vilka regelbundet
tillverkat konstnärliga silverföremål. Dessa lia tilldelals silver i tämligen stor
utsträckning, utan att medlemskap fordrats, då medlemsavgiften för dessa
småförbrukare skulle varit betydande.
I den mån silvertillgångarna i fria marknaden försvunnit, har silvertilldelning
även måst ske för andra ändamål, varav det viktigaste varit för silvernitratframstänning.
Detta silver har ställts till förfogande direkt från myntverket,
men inräknas i den silverkvantitet, som skulle ställas till industriens
förfogande. Industrikommissionen har sedan omhänderhaft silvernitrattilldelningen
för fotografiska ändamål, spegelfoliering m. m. Inalles har för 1941
och 1942 2,400 kg silver på detta sätt ställts till disposition. På grund av
önskvärdheten att hålla silvernitratpriset vid en något så när konstant nivå,
har det pris som myntverket debiterat tillverkare av silvernitrat varit vida
högre än inköpspriset eller 82 kronor, då inköpspriset varit 68 kronor eller
däromkring. Härigenom har för verket uppstått en betydande vinst.
Resultatet av föreningens ransoneringsverksamhet torde kunna sägas vara,
att det lyckats att tillfredsställa alla medicinska och alla rustningsindustriens
samt för folkförsörjningen nödvändiga behov, praktiskt taget hålla försilvringsverksamheten
i full gång, så att någon arbetslöshet av denna anledning
icke uppstått inom nysilverfabrikationen. Det har vidare varit möjligt, att
i viss mån tillgodose hantverkets behov. Däremot har det icke varit möjligt
att tilldela silver för framställning av massaartiklar, kuvertsilver, fat,
brickor, bägare, bijouterier m. m. De industrier, som haft dylik tillverkning
ha varit hänvisade till sådant silver, som kunnat inköpas som skrot o. d.
Den kontrollstämplade kvantiteten sådana varor har därför sjunkit avsevärt
och utgör f. n. c:a 30 % av 1939 års tillverkning.
Det är uppenbart, att guldsmedsnäringen härav i viss mån blivit lidande
och att här ett utpräglat missnöje gjort sig gällande. Det är emellertid tydligt,
att örn tillgångarna på silver ej täcka mera än c:a 30 °/o av normalbehovet,
inskränkning någonstädes måst ske, och att denna inskränkning måst
gå ut över de artiklar, som utan vidare kunna anses lyxbetonade är väl också
naturligt. Men lika naturligt är det också, att guldsmederna, som under
senare tider haft möjlighet försälja äkta silver till snart sagt vilka priser
som helst, icke sett ransoneringen med blida ögon.
Till belysande av denna frågas innebörd anser jag mig även böra i korthet
ingå på guldsmedsnäringens struktur.
I motsats till vad fallet är exempelvis i Finland erfordras i Sverige ingen
särskild kompetens för att få öppna guldsmedsaffär. Följden härav är den,
att det bland Sveriges guldsmeder endast finnes ett försvinnande fåtal, som
själva tillverka varor av ädla metaller. Det vida övervägande antalet försäljer
i butikerna endast fabriksvaror av äkta silver, tillverkade antingen
hos de större fabrikerna i Sverige eller importerade från utlandet. De förbruka
sålunda under normala förhållanden icke något silver i egen fabrikation,
och örn man undantager så foga bearbetade varor som exempelvis
serviettringar och rockplatar o. d. bli de tillverkande guldsmederna sa tutaliga,
att det åtminstone ur arbetslöshetssynpunkt kan betraktas som skäligen
betydelselöst, örn de erhålla silvertilldelning eller ej.
Ilärav följer att den silvertilldelning, som kommit på de större fabrikan -
— Ilo —
lernas lott, också i själva verket varit den, som tilldelats guldsmedsnäringen
i sin helhet.
Emellertid torde det icke finnas någon guldsmedsbutik i Sverige, som em
dast försäljer äkta silver. Deras huvudsakliga försäljning torde vara nysilvervaror,
vartill komma guldvaror och juvelarbeten samt tennvaror och i
det stora flertalet fall oäkta bijouterier, i många fall i kombination med urmakeri
eller urförsäljning.
Några få undantag givas, där guldsmeden själv är tillverkare. I en del
fall äro dessa medlemmar av föreningen, och som de i regel huvudsakligen
syssla med hantverksmässigt, konstnärligt silver, ha de erhållit en viss tilldelning
för detta ändamål. I andra fall återigen ha dessa tillverkare ställt
sig på den ståndpunkten, att då föreningen ej kunnat garantera dem hela
den silverkvantitet, de kunnat förbruka, så lia de föredragit att helt avstå
från att ingå i föreningen och inköpa sitt silver i fria marknaden, varvid de
ofta betalat priser, som legat avsevärt högre än dem föreningen tillämpat
och därigenom bidragit till en osund prisbildning och ett visst jobberi, som
dock till följd av de mycket små förefintliga silverkvantiteterna åstadkommit
mera oro än verklig skada.
Jag har i det föregående relativt utförligt anfört de förutsättningar och
omständigheter, som legat till grund för mitt arbete, ävensom dess art och
omfattning. Jag anser mig här endast böra tillägga, att jag vid föreningens
bildande föreslog, att silverutdelningen skulle verkställas av en av stämman
vald förtroendenämnd på 3 personer. Detta förslag ansågs icke kunna accepteras,
enär det ansågs omöjligt finna tre personer med erforderlig sakkunskap
och tillräcklig opartiskhet för uppdraget. Det hemställdes till mig att
ensam åtaga mig detsamma, vilket jag med vetskap om den ömtåliga och
för kritik utsatta ställning jag därigenom komme att intaga gentemot särskilt
guldsmedskåren lovade göra endast under förutsättning, att finansministern
därtill lämnade sitt samtycke, och att det stipulerades, att mina beslut ej
finge överklagas samt att tilldelningsbesluten ej bleve tillgängliga för andra
än revisorn. Detta var också anledningen till den förut omnämnda uppvaktningen
hos finansministern av en del av stiftarna.
Myntverket och Föreningen Industrisilver.
Det har av riksdagens revisorer anmälts, att min ställning inom föreningen
varit så mycket betänkligare, som jag haft att mot dem, som från myntverket
inköpa silver företräda statens intressen. Med anledning härav anser
jag mig i någon mån böra ingå på förhållandet mellan verket och föreningen.
Myntverket har beträffande silver först och främst det intresset, att dess
tillgångar på metaller äro tillräckliga för dess behov. De åtgärder jag i detta
hänseende vidtagit torde kunna sagås vara tillfyllest. Verket har, trots oerhört
stegrat myntbehov, varit i stånd att tillgodose marknaden på ett sätt,
som endast varit avhängigt av verkets maskinella kapacitet och torde även
för framtiden vara i stånd att så göra.
Dessutom har myntverket, eller åtminstone staten, ett intresse av att silverpriset
i öppna marknaden icke tillätes stiga så, att fara för nedsmältning
av mynt uppstår. Det är denna senare omständighet, som varit anledningen
till att jag överhuvud taget vidtagit några åtgärder för genomförande av
ordning och ransonering på s i 1 verin a r k n a d en. Det fanns så mycket större
anledning att göra detta som myntverket genom mina åtgöranden förskaffat
sig tillgång till all inom landet befintlig produktion av silver. Om industrien
skulle kunna erhålla sitt även ur statens synpunkt oavvisliga behov
av silver täckt, måste helt enkelt myntverket avstå från en del av sin in
-
— lil —
köpsrätt. Någon annan utväg fanns överhuvud taget icke. Om denna överlåtelse
tager formen av rätt för något industriens organ alt direkt av producenten
inköpa en viss kvantitet silver eller denna överlåtelse sker via
myntverket genom erläggande av likvid till dess kassa förefaller tämligen
likgiltigt. En viss fördel med det senare arrangemanget ligger däri, att en
officiell kontroll över kvantiteten är möjlig. Det blir här icke frågan om köp
i vanlig mening, där prisfrågor m. m. äro det väsentliga utan örn en enkel
överlåtelse på fastställda villkor. Under sådana omständigheter kan jag icke
finna, att jag i min ställning som chef för myntverket kunnat ha några intressen
att bevaka, som varit oförenliga med verksamheten i föreningen. Det
har heller icke av revisorerna påvisats något fall, där verkets rätt genom
mina åtgöranden trätts för nära eller någon förlust åsamkats staten.
Riksdagens revisorer lia vidare anmärkt, att silvret uppvägts av myntverkets
tjänstemän såsom tjänstegöromål. Undertecknad har svårt att förstå,
huru något annat förfaringssätt skulle vara möjligt, då verket skall avstå silver
till industrien. Det är att märka, att den tid, som härför åtgått möjligen
kan beräknas att motsvara c:a 1 timme per månad.
Beträffande frågan örn att undertecknad använt myntverkets lokaler för
verksamheten, skall jag tillåta mig framhålla, vad som kommit att inträffa,
därest föreningen Industrisilver icke bildats och tagit hand örn ransoneringen
och om staten icke vid ifrågavarande tillfälle avstått från en del silver.
Med den ringa täckning av silverbehoven, som år 1940 förefanns skulle det
med visshet omedelbart inträtt en rustling efter silver med ty åtföljande snabb
prisförhöjning, vilken i betraktande lill den fria prisbildning, som då var rådande,
omedelbart skulle uppdrivit silverpriset till sådan höjd att statsingripande
blivit nödvändigt. Man hade då måst tillgripa beslag, inventering avbefintliga
förråd, maximipriser o. s. v. samt slutligen införande av ransonering
och licenssystem enligt mönster från övriga metaller. Det hade inom
Statens Industrikommission måst avdelas personal för hela denna organisation
och staten hade under sådana omständigheter måst ikläda sig kostnader
av helt annan storleksordning samt även lokalomkostnader. Ej heller torde
det under sådana omständigheter lia varit möjligt hålla silverpriset på den
relativt låga nivå, som nu varit fallet, därest ransoneringen införts på en senare
tidpunkt. Staten har sålunda enligt mitt förmenande ingalunda förlorat
något på de gjorda dispositionerna utan tvärtom besparats avsevärda utgifter.
Det må emellertid dessutom framhållas, att mili verksamhet inom föreningen
icke enbart varit av arten att fördela tillgängliga silvermängder. Den har
även varit inriktad på ökning av den tillgängliga kvantiteten och jag vill därvid
särskilt framhålla det genom mitt initiativ igångsatta allmänna tillvaratagandet
av silver ur fotografiska fixerbad inom statens sjukvårdsinrättningar.
Det är ingalunda obetydliga kvantiteter, som sålunda tillvaratagits och tillförts
myntverkets förråd och därmed lill en viss del även industrien. Åtskilliga
hundratal kilogram silver per år runnö tidigare bort i kloakerna.
Jag kommer nu till riksdagens revisorers beskyllning mot mig att lia utnyttjat
min ställning sorn myntdirektör för att hava föranlett, att töreningen
vid åter försäljning av från myntverket erhållet silver till föreningens medlemmar
betingat sig ett avsevärt högre pris, varigenom »föreningen tillförts betydande
inkomster, vilket möjliggjort för G. alt från denna lyfta ersättningar,
sorn icke stå i rimlig proportion till de uppgifter han åtagit sig inom föreningen».
Redan tidigare har påpekats, att priset utan något förslag från min sida,
i särskilt syfte, fastställts av föreningens styrelse, varest Sveriges största
privata silverförbrukare lia säte oell stämma. Jag vill vidare iramhalla, alt
ersättningen flir mina tjänster fastställts på föreningens stamma och lika
-
112
ledes utan något förslag eller yrkande från min sida. Den extra engångsersättning,
som i november 1941 av styrelsen beslöts, har likaledes icke påyrkats
av mig, vilket av styrelsens ledamöter torde kunna vitsordas.
Då revisorerna påstå, att dessa ersättningar icke stå i rimlig proportion till
de uppgifter jag åtagit mig inom föreningen, måste jag ifrågasätta, huruvida
de verkligen närmare inträngt i de arbetsuppgifter, som åvilat mig och som
jag utfört och huruvida de äga kännedom örn de ersättningar, som industrien
i allmänhet anser rimliga och motiverade, då det är fråga om ledande förtroendeposter.
Härmed har jag emellertid icke velat förneka, att jag icke, tillföljd
av den betydelse, som silverransoneringen har ur allmän synpunkt,
skulle hava utfört mitt arbete eller åtagit mig detsamma, därest för mig fastställts
vida lägre ersättning än vad som skett, .lag har dock icke ansett mig
handla orätt, då jag mottagit vad styrelsen ansett tillbörligt tilldela mig.
Att jag, då det gällt att under kristiden utföra för landet betydelsefulla och
arbetsfyllda uppgifter icke visat mig ovillig utföra dessa utan varje ersättning
torde framgå av min tidigare verksamhet, då jag bl. a. innehade ledningen
av den s. k. kilovattjakten i syfte att innan planen för en elransonering
hunnit utarbetas spara stenkol, propagandan för återvinnandet av använd
smörjolja, propagandan för bensinbesparing, innan restriktionerna genomförts,
upplysningsverksamhet för bränslebesparing m. m., m. m.
Slutligen vill jag beröra frågan om de restituerade beloppens inverkan på
silverpriset för medlemmarna.
Då det gällde att utdela det överskott, som uppstod i rörelsen på grund
av att medlen ej behövde tagas i anspråk för silverinköp, diskuterades olika
alternativ efter vilka detta borde verkställas. Styrelsen ansåg därvid rättvisast
att lämna restitution endast för sådant silver, som tilldelats för den egna
rörelsen och ej för kompensationssilvret. Att härvid summan kom att uppgå
till kr. 11.68 per kg beror givetvis på förhållandet mellan mängden tilldelat
silver och kompensationssilver. Då emellertid alla större förbrukare av silver
samtidigt också förbruka kompensationssilver, blir det genomsnittliga silverpriset
för dem betydligt högre än inköpspriset. I något enstaka fall kan det
givetvis ha inträffat att en mindre förbrukare erhållit silvret till något lägre
pris än inköpspriset, men någon full rättvisa kunde ej åstadkommas. Detta
torde emellertid vara en fråga, som endast berör föreningens medlemmar och
torde sakna all reell betydelse. Det må framhållas, att för år 1942 återbäringen
uppgår till allenast kr. 8.07 per kg, vadan allt silver kommer att betalas
högre än inköpspriset.
Sammanfattningsvis får jag sålunda framhålla:
1. Det är av riksdagens revisorer fastslaget, att staten icke lidit någon
förlust.
2. Staten har ett vitalt intresse av, att fördelningen av det av staten till
förfogande ställda silvret sker på ett med hänsyn till statens intressen betryggande
sätt. Tillvaratagandet av statens intressen i detta fall har enligt min
mening skett på bästa sätt genom att chefen för myntverket tillädes den kontrollerande
uppgift, som följde med befattningen såsom ordförande i och
verkställande ledamot av styrelsen för Föreningen Industrisilver u. p. a.
Emot detta arrangemang har finansdepartementet icke haft något att invända.
Min medverkan står följaktligen i överensstämmelse med statens intressen
och icke emot dessa såsom statsrevisorerna framhålla.
3. Föreningens utförsäljningspris på silver har fastställts av föreningens
styrelse genom enhälligt beslut. De av styrelsens övriga ledamöter anförda
skälen för prissättningen har jag ansell mig böra godtaga; detta så mycket
mera som prissättningen var en fråga som huvudsakligen berörde konsu
-
— 113 —
menterna och följaktligen icke de intressen, vilka jag hade att tillvarataga.
Uppstående vinst har för övrigt återburits till köparna.
4. Det förhållandet, att en statstjänsteman åtager sig privata eller halvstatliga
uppdrag har tidigare icke ansetts utgöra hinder för uppdragets avlönande.
De belopp, som tillerkänts mig, hava beslutats dels å föreningssammanträde,
vid vilket jag såsom icke varande delägare saknat rösträtt, och
dels beträffande tilläggsanslaget av styrelsen i min frånvaro. Besluten hava
icke tillkommit på min begäran eller tillskyndan. Arvodenas storlek har icke
vid något tillfälle diskuterats med mig. Jag uppställde följaktligen icke visst
arvode såsom förutsättning för min medverkan.
Arvodets storlek saknar visserligen principiell betydelse, men torde icke
stå i orimlig proportion till arbetsuppgifterna, vilka såsom ovan framhållits
varit både betungande och tidsödande.
5. Med hänsyn till de förutsättningar, under vilka finansdepartementet
lämnat medgivande till silveröverlåtelserna samt till det förhållandet, att departementet
hållits underkunnig! örn formerna för föreningens verksamhet,
har jag ansett mig kunna underlåta att ingiva formell ansökan att få innehava
ifrågavarande befattningar hos föreningen.
Av vad jag ovan anfört torde framgå, att vad i saken förekommit icke berättigar
revisorerna till de för mig kränkande slutsatser, som berättelsen innehåller.
Stockholm den 5 januari 1943.
Vördsamt
Alf Grabe.
Justitiekanslersämbetet.
Bil. 2.
P. M.
angående upplysningar, som i ärende rörande mynt- och
j u s t er i n g s v er k e t s s i 1 v e r f ö r s ä 1 j n i n g a r vore önskvärt att
erhålla från Kungl, finansdepartementet.
Myntdirektören A. Grabe har i förklaring till justitiekanslersämbetet i anledning
av Kungl. Maj:ts remiss uppgivit, att, då lagren av finsilver hos andra
silverförbrukare än staten hösten 1940 vore praktiskt taget slut, vissa större
förbrukare hänvänt sig till Grabe samt att denne i anledning därav satt sig i
förbindelse med finansdepartementet och därifrån erhållit utfästelse att 25 %
av verkets inköp av silver skulle från viss tidpunkt ställas till förfogande, under
förutsättning att ett organ skapades, som kunde efter sunda principer
fördela detta silver bland förbrukarna.
Sedan med anledning härav föreningen Industrisilver u. p. a. bildats, hava
enligt Grabe ledamöter av föreningens styrelse uppvaktat chefen för finansdepartementet,
som då förklarat sig intet hava att erinra mot att föreningen
finge inköpa föreslagen silverkvantitet från myntverket till dess inköpspris
samt att Grabe åtoge sig ordförandeskapet i styrelsen och fördelningen av
silvret.
I fråga örn sitt åtagande i föreningen har Grabe, efter erinran om finansministerns
förklaring, vidare anfört: »Med anledning härav ävensom på
grund av de underhandlingar, som av undertecknad fördes med statssekre
8—437321.
Rev. berättelse ang. statsverket dr 1942. 11.
114
terare Hammarskjöld, ansåg undertecknad, att i finansdepartementet full
vetskap rådde om mitt åtagande och att detsamma kunde anses godkänt och
underlät att göra formell ansökan om tillstånd att åtaga mig uppdraget. Att
jag innehaft detsamma, har dessutom vid ett flertal tillfällen av mig bringats
på tal vid besök i departementet hos såväl departementschefen som statssekreteraren
och har sålunda av mig på intet sätt hemlighållits.» Sammanfattningsvis
yttrar Grabe i nu berörda hänseende. »Med hänsyn till de förutsättningar,
under vilka finansdepartementet lämnat medgivande till silveröverlåtelserna
samt till det förhållandet, att departementet hållits underkunnigt örn
formerna för föreningens verksamhet, har jag ansett mig kunna underlåta att
ingiva formell ansökan att få innehava ifrågavarande befattningar hos föreningen».
Önskvärt är att från finansdepartementet erhålla de upplysningar, som med
anledning av Grabes förklaring kunna lämnas. Följande frågor torde därvid
särskilt beaktas.
1. Har föreningens inköpskvantitel fixerats till 25 °/o av myntverkets inköp
(eventuellt myntverkets inköp från Boliden) eller hur har den eventuellt
annorledes angivits?
Med denna fråga avses särskilt att erhålla kännedom om huruvida inköpskvantiteten
bestämts så, att Grabe på något sätt kunnat inverka på den
myckenhet silver som ställdes till föreningens förfogande. Här kan nämnas,
att Grabe i annat sammanhang framhållit, att hans verksamhet inom föreningen
även varit inriktad på ökning av den tillgängliga kvantiteten silver,
bl. a. genom tillvaratagande av silver av fotografiska fixerbad inom statens
sjukvårdsinrättningar. »Det är ingalunda obetydliga kvantiteter, som sålunda
tillvaratagits och tillförts myntverkets förråd och därmed till en viss del
även industrien».
2. Skulle försäljning till föreningen ske till myntverkets inköpspris eller
till högre pris?
3. Äro Grabes ovanberörda uppgifter dels om departementschefens inställning
till Grabes sysslande med föreningens angelägenheter dels om Grabes
omnämnande av åtagandet vid skilda besök hos såväl departementschefen
som statssekreteraren riktiga?
4. Har i någon form mellan departementschefen eller annan vederbörande
i departementet samt Grabe eller föreningen avhandlats fråga om arvode åt
Grabe för bisysslan?
5. Förutsattes i departementet ytterligare prövning av bisysslefrågan efter
skriftlig ansökan av Grabe örn tillstånd av Kungl. Majit?
Stockholm den 21 januari 1943.
Bil. 3.
P. M.
i anledning av vissa frågor från justitiekanslersämbetet.
1. »Har föreningens inköpskvantitet fixerats till 25 %> av myntverkets inköp
(eventuellt myntverkets inköp från Boliden) eller hur har den eventuellt
annorledes angivits?»
Det medgivande som lämnats har haft den innebörden, att finansministern
med hänsyn till industriens behov av silver lämnat utan erinran, att mynt
-
— lie —
verket avstått viss del av silvertillgången till industrien. Den siffra som
nämnts har varit 25 % utan närmare precisering av beräkningssättet. Grabe
kunde icke utan att ånyo taga upp saken med finansdepartementet anses befogad
att avstå en större mängd silver än som på detta sätt ungefärligen angivits.
Inom ramen av medgivandet får Grabe dock anses ha haft möjlighet
att variera silvertilldelningen, örn han med hänsyn till myntverkets behov
funnit anledning därtill.
2. »Skulle försäljning till föreningen ske till myntverkets inköpspris eller
till högre pris?»
Med hänsyn till att föreningens befattning med silverfördelningen betraktats
såsom ett rent formellt förfarande, åsyftande att möjliggöra organiserat
samråd med silverkonsumenterna, har frågan om priset vid försäljning till
föreningen aldrig diskuterats; det har ansetts självklart, att silvret skulle gå
vidare till konsumenterna utan vinst men också utan förlust för statsverket.
3. »Äro Grabes uppgifter dels örn departementschefens inställning till Grabes
sysslande med föreningens angelägenheter, dels örn Grabes omnämnande
av åtagandet vid skilda besök hos såväl departementschefen som statssekreteraren
riktiga?»
Departementet har ägt kännedom om Grabes åtagande och med hänsyn till
den under 2. angivna uppfattningen om föreningens karaktär och uppgifter
ansett sig kunna lämna detta utan erinran. Därvid har emellertid Grabes
funktioner inom föreningen betraktats blott som en naturlig utveckling av
hans åligganden såsom verkets chef.
4. »Har i någon form mellan departementschefen eller annan vederbörande
i departementet samt Grabe eller föreningen avhandlats fråga om arvode åt
Grabe för bisysslan?»
Nej. Se i övrigt under punkt 3.
5. »Förutsattes i departementet ytterligare prövning av bisysslefrågan efter
skriftlig ansökan av Grabe örn tillstånd av Kungl. Maj:t?»
Givetvis ansågs icke underhandsmeddelandet om Grabes åtagande befria
honom från skyldigheten att i vanlig ordning hemställa om tillstånd att förena
åtagandet med sin tjänst. Örn emellertid en sådan framställning inkommit
vid ifrågavarande tidpunkt, skulle den, örn hänsyn tagits blott till de uppgifter,
som funnos tillgängliga för departementet, säkerligen ha bifallits. En
annan sak är att framställningen sannolikt skulle föranlett departementet att
införskaffa närmare uppgifter om föreningens utformning, förekomsten av ersättningsbestämmelser
o. dyl.