MILITIEOM BUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1943

STOCKHOLM 1943

ISAAC MANGUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG
428989

Innehållsförteckning.

Sid.

Allmän redogörelse för militicombudsmansämbetets förvaltning................ 7

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

1. Värnpliktiga som uteblivit från tjänstgöring, till vilken de inkallats genom
kungörelse, ha vid förhör med anledning av utevaron uppgivit, att de icke förstått
kungörelsen och att de vilseletts genom de upplysningar örn kungörelsens tolkning,
som de erhållit från polistjänsteman eller befattningshavare vid rullföringsexpedition.
Utan att lämnas tillfälle att styrka sålunda uppgivna omständigheter
ha de av förbandschefen ålagts bestraffning för rymning. Åtal mot förbandschefen
härför ävensom för det han tillämpat skärpt arrest, ehuru förutsättningar

för användande av denna bestraffningsform ej förelegat................... 13

2. Misshandel av underlydande............................................. 16

3. Åtal mot tygmästare i fästning för försummelse i fråga om anskaffande av viss

materiel m. m.......................................................... 17

4. Åtal mot landstormslöjtnant (tjänstförrättande kompanichef) för tjänstefel

bestående i försummelse att i olika hänseenden övervaka verksamheten i kompaniet
................................................................. 17

5. Försummelse av batterichef vid handläggning av ansökan om hempermittering 19

6. Felaktig inkallelse...................................................... 19

7. Felaktig inkallelse...................................................... 20

8. Åtal mot en löjtnant för olovligt nyttjande av kronans motorfordon och en ridhäst 21

9. Åtal mot landstormslöjtnant för det han i egenskap av kompanichef låtit för

kompaniets räkning inleja en honom själv tillhörig bil samt avgivit felaktiga
styrkebesked rörande motorfordonen vid förbandet........................ 22

10. Våld mot underlydande m. m. Kompanichef har erhållit tillrättavisning för det

han beordrat marsch som bestraffning eller som ett medel att framtvinga upplysningar
om vem som begått viss förseelse............................... 26

11. Missfirmelse av underlydande m. m. Tillika fråga örn kompaniombuds ställning

i visst hänseende...................................................... 30

12. Missfirmelse av underlydande m. m......................... 33

13. Missfirmelse av underlydande............................................ 35

14. Åtal mot sergeant (reservofficersaspirant) för missfirmelse av underlydande m. m. 38

15. Missfirmelse av underlydande............................................ 40

16. Åtal mot kompanichef för olämpliga yttranden inför trupp samt för underlåten het

att vidarebefordra en till regementschefen ställd skrivelse från manskapet
vid kompaniet med anmälan mot kompanichefen.......................... 41

17 o. 18. Åtal mot fartygschefen och förste officeren å hjälpkryssare för spritmissbruk m. m. 43

19. Åtal mot underofficer å hjälpkryssare för det han å fartyget uppträtt synbart

påverkad av starka drycker............................................. 54

20. Åtal mot landstormsfänrik (chef för bevakningspluton) för att han under tjänstgöring
uppträtt påverkad av starka drycker.............................. 58

21. Åtal mot landstormslöjtnant för brist i anständigt uppförande.............. 67

22. Åtal mot kompanichef för det denne i anledning av ett å kompaniets vägnar till
militicombudsmannen avsänt telegram med förfrågningar bland annat angående
tjänstgöringstiden inför kompaniet förklarat, att militieombudsmannen icke vore
rätt instans vid förfrågningar angående inkallelser och att tjänstledighet eller

Sid.

permission icke komme att beviljas förrän avsändaren av telegrammet anmält
sig, ävensom för det kompanichefen i yttrande uti ett av militieombudsmannen
handlagt ärende lämnat oriktiga uppgifter................................ 70

23. Tjänstgöring som dagofficer (beträffande sergeant) samt putsande av kamraternas

skodon (beträffande värnpliktig) ålagda som tillrättavisning................ 75

24. Fråga huruvida en av kompanichef till underbefäl given order att utföra visst

arbete inneburit straffkommendering eller givits som vedergällning för det
underbefälet anmält kompanichefen för förseelse........................ 78

25. Åtal mot kompanichef för det han i strid mot gällande föreskrifter kommenderat

sjukskrivna till vissa tjänsteförrättningar................................. 83

26. Missbruk av tjänstebrevsrätt............................................ 89

27. Felaktig handläggning av ansökan om delgivning.......................... 93

28. Åtal mot vapenofficer vid flygflottilj för försummelse att till vederbörande

befattningshavare vid flottiljen vidarebefordra en order med föreskrifter rörande
handhavandet av vissa röksatser till övningsbomber....................... 96

29. Åtal mot kompanichef för det han försummat att till familjebidragsnämnd av sända

meddelande om att värnpliktig, som tillerkänts familjebidrag, hempermitterats,
vilket haft till följd att den värnpliktige kommit att uppbära familjebidrag
även för tid efter hempermitteringen..................................... 99

30. Åtal mot chef för hästdepå för det han försummat att till familjebidragsnämnd

avsända meddelande om att värnpliktig, som tillerkänts familjebidrag, hemförlovats,
vilket haft till följd att den värnpliktige kommit att uppbära familjebidrag
även för tid efter hemförlovningen........................................ 101

31. Åtal mot landstormsområdesbefälhavare för försummelse att till vederbörande

truppförband vidarebefordra s. k. uppgiftskort för jordbrukare............... 103

32. Åtal mot försvarsområdesbefälhavare för försummelse i övervakningen av

försvarsområdesintendenten.............................................. 106

33. Åtal mot tygofficer vid artillerikår för det han dels låtit till värnpliktiga, som

fullgjort tjänstgöring vid kårens tygverkstäder, utbetala flitpengar och övertidsersättning
dels ock låtit vid tygverkstäderna tillverka miniatyrkanoner...... 116

34. Åtal mot köksföreståndare för obehörigt förfarande med magasinsbehållning m. m. 119

35. Åtal mot intendent för obehörigt förfogande över förskott................. 125

36. Luftbevakningschef har gjort sig skyldig till närgånget uppträdande mot honom

underställd kvinnlig personal............................................ 128

37 o. 38. Åtal mot fartygschefen och officer å statsisbrytare för felaktigt förfarande vid

fördelning av tobaksvaror, vilka tagits ombord såsom skeppsproviant....... 131

Redogörelse lör vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Militär befälhavare äger icke ålägga bestraffning för falsk angivelse. Tillämpning

av 110 § eller lil § strafflagen för krigsmakten?.......................... 139

2. Krigsman, som i spritpåverkat tillstånd i tjänsten framfört bil, har dömts dels av
häradsrätt för rattfylleri, dels av militär befälhavare till disciplinstraff för fylleri.
Målet hade i sin helhet bort avgöras av krigsrätt, varvid särskilt straff för fylleri

ej kunnat ifrågakomma men väl ansvar för tjänstefel....................... 143

3. Fråga huruvida trafikförseelse kan föranleda bestraffning i disciplinär ordning

m. ................................................................... 145

4. Endast ett slag av tillrättavisning får ifrågakomma, därest flera förseelser som

föranleda tillrättavisning föreligga till samtidigt bedömande................. 149

5. Tillrättavisning får ej tillkännagivas i kompaniorder....................... 150

6. Sedan handlingarna i ett till krigsrätt hänskjutet mål av regementschefen översänts
till krigsdomaren, har tj änstförrättande regementschefen häktat den till -

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

Sid.

talade. Underrättelse om häktningen hade bort avsändas till krigsdomaren.

Häktningsbeslutet har av regementschefen följande dag »bekräftats» genom ett

nytt häktningsbeslut....................................................

Fråga huruvida militär myndighet ägt meddela beslut om verkställighet av

fängelsestraff...........................................................

Tid, varunder den som ådömts vaktarrest transporterats per järnväg, har ansetts

icke böra inräknas i strafftiden..........................................

Fråga om beräkning av strafftid, då häktade avgivit nöjdförklaring........

Felaktigt upptagande av nöjdförklaring...................................

Felaktig handläggning från militära myndigheters sida av en anmälan rörande

tillgrepp av proviant....................................................

Fråga örn krigsfiskals ställning i förhållande till regementschef med avseende å

initiativ till åtals anhängiggörande.......................................

Fråga örn handläggningen från regementschefs sida av ett ärende rörande anhållan
från värnpliktiga om hemförlovning................................

Fråga huruvida bataljonschef ägt rätt att underlåta att vidarebefordra en tjänste vägen

ingiven till chefen för försvarsdepartementet ställd skrift.............

Fråga örn rätt att kvarhålla hempermitterad, som anmälts för förseelse.....

Fråga om rätt till tjänstledighet för närvaro vid bouppteckningsförrättning . .
Tolkning av 4 § i krigsledighetsbestämmelserna och viss i anslutning till denna

paragraf utfärdad högkvartersorder.......................................

Värnpliktig, som för vård intages å pensionsstyrelsens kuranstalt, är icke berättigad
av kronan erhålla bidrag till anskaffande av civila kläder..........

Fråga örn kroppsskada skall anses ha i den mening, som avses i krigssjukvårds reglementet,

inträffat under krigstjänstgöring............................

Den som undergår arreststraff utan tjänstgöring skall vidkännas avdrag å

terminslön för lika lång tid som straffet varat............................

Fråga örn ersättning till värnpliktiga för snöskottning å allmän väg........

Felaktig användning av värnpliktig i civilt arbete.........................

Upphandling för försvarsområdes räkning har skett hos aktiebolag, av vars

styrelse försvarsområdesbefälhavaren var ledamot..........................

Kompaniadjutant har ansetts icke äga rätt att låta på regementes snickareverkstad
på icke tjänstetid och av privat material med privata verktyg för egen

räkning tillverka en byrå...............................................

Fråga om tjänstgöringstiden för vissa samvetsömma värnpliktiga, vilka befriats

från värnpliktens fullgörande under fredstid...............................

Fråga huruvida samvetsömma värnpliktiga bort beordras bära vapen och ammunition
samt militär tjänstedräkt.......................................

Otillåtna tjänstebyten mellan värnpliktiga................................

Fråga om militär befälhavares skyldighet att till civil tjänsteman (mantalsskrivningsförrättare)
lämna vissa uppgifter rörande militär personals tjänstgöringsför hållanden.

.............................................................

Fråga om anordnandet av personkontrollen vid statens ammunitionsfabriks
avdelning i Karlsborg. Tillika fråga om fabriksledningens befogenheter att på

vissa grunder uppsäga och avskeda anställd personal......................

Fråga örn åtgärd mot officer i anledning av yttranden i politiska ämnen vid
samtal i mäss..........................................................

151

155

157

159

160
167

171

172

173

175

176

178

179

183

184

185

186

190

191

195

200

204

208

214

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående upphörande av gällande bestämmelser om betyg för tjänstbarhet och

uppförande för underofficerare vid flottan................................

2. Angående vissa åtgärder för att underlätta inkallelser av värnpliktiga till tjänstgöring
m. .............................................................

Sid.

3. Angående behovet av vissa bestämmelser om domared av krigsrättsledamot samt

angående viss omorganisation av fältkrigsrätterna......................... 229

4. Angående lärarbefattningen i krigshistoria vid krigshögskolan............... 231

5. Angående gällande rekvisitionslag och dess tillämpning..................... 232

6. Angående regleringen av järnvägstrafiken med hänsyn till den inkallade militära

personalens behov............................................... 232

7. Angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring................ 238

8. Angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att bära uniform.......... 239

9. Angående felaktiga intyg i ärenden rörande indrivning av utskylder hos vissa

skattskyldiga.......................................................... 239

10. Angående ordnandet av vissa järnvägsresor under jul- och nyårshelgen 1940/41

för permitterad militär personal......................................... 240

11. Angående frågan om reglerna om domstols behörighet i brottmål i vissa fall 242

12. Angående giltigheten av vissa äldre tillstånd för samvetsömma värnpliktiga att

i stället för vapentjänst fullgöra annan tjänstgöring vid truppförband....... 250

13. Angående kokinrättningen å Rinkaby skjutfält............................ 253

14. Angående värnpliktigas rätt att såsom tjänstgöring tillgodoräkna sig tid under

vilken de vistats vid förläggningen utan att göra militär tjänst eller arbete samt
deras rätt till lön under samma tid...................................... 255

15. Angående rätt för militär personal att ingiva besvär till närmaste befälhavare,

som för expedition..................................................... 262

Yttrande tili Konungen i anledning av remiss av framställningar om förbättrade
avlöningsförmåner m. m. för krigsdomare, auditörer oell krigsfiskaler..... 272

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag örn tillägg till 54 §
strafflagen för krigsmakten ................................................... 274

Yttrande tili Konungen i anledning av remiss av betänkande med förslag till
lag om vapenfria värnpliktiga ................................................ 276

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag till förhindrande av
skadegörelse inom försvarsmakten............................................ 281

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 12 § i den för riksdagens militieombuds
man gällande instruktionen får jag härmed avlämna redogörelse för för
valtningen av militieombudsmansämbetet under år 1942.

Härvid har jag till en början att meddela att jag åtnjutit semester från
och med den 18 till och med den 28 mars (avseende 1941) samt från och
med den 20 till och med den 22 april, från och med den 3 till och med den
21 augusti och från och med den 5 till och med den 10 oktober. Jämlikt 17 §
första stycket i den för militieombudsmannen gällande instruktionen har
militieombudsmansämbetet under nämnda tider föreståtts av min ställföreträdare
revisionssekreteraren Johan Axel Erland Nordenfalk. Med stöd av
bestämmelserna i 17 § andra stycket i instruktionen har jag uppdragit åt
Nordenfalk att under tiden från och med den 9 november till och med den
8 december 1942 förrätta de å militieombudsmansämbetet ankommande göromålen
med undantag av vissa ärenden. De ärenden som av mig handlagts
under sistnämnda tid äro ärendena d.nr 239/1939 angående tjänsteförsummelser
av vissa befattningshavare vid försvarsväsendets kemiska anstalt, d.nr
896/1941 angående vissa inkallelser till Norra skånska infanteriregementet,
d.nr 768/1942 angående förolämpning i tjänsten mot viss personal, d.nr
1514/1942 angående yttrande i anledning av remiss rörande åtgärder till förhindrande
av skadegörelse inom försvarsmakten, d.nr 1537/1942 angående
skrivelse till Konungen rörande värnpliktigas rätt att tillgodoräkna sig viss
tjänstgöring samt d.nr 1561/1942 angående skrivelse till Konungen rörande
rätt för militär personal att ingiva besvär till närmaste befälhavare, som för
expedition.

Inspektionsresor ha av mig företagits till Blekinge, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Jönköpings och Jämtlands län. Under dessa
resor ha besökts:

befälhavaren för Södra militärområdet;

Wendes artilleriregemente;

Rinkaby skjutfält;

Norra skånska infanteriregementet;

straffängelset i Kristianstad;

Karlshamns försvarsområde;

Älvsborgs regemente;

Borås försvarsområde;

Bohusläns regemente;

Uddevalla försvarsområde;

Skaraborgs flygflottilj;

Tånga hed;

Remmenedals skjutfält;

Nässjö försvarsområde;

Jönköpings-Kalmar regemente;

Göta ingenjörkår;

Ränneslätt;

Smålands arméartilleriregemente;

artilleriets skjutskola i Skillingaryd;

kronohäktet i Jönköping;

chefen för II. arméfördelningen;

Jämtlands flygflottilj;

Jämtlands fältjägarregemente;
ingenjörmobiliseringscentralen i Östersund;
Norrlands artilleriregemente;

Grytans skjutfält;

befälhavaren för Norra militärområdet;
Östersunds försvarsområde samt
Grunnebo hed.

Därjämte har jag i Stockholm besökt försvarsstabens socialdetalj, försvarsstabens
förströelsedetalj och arméstabens organisationsavdelning.

Under den tid jag åtnjutit semester har tjänstförrättande militieombudsmannen
inspekterat:

krigsskolan å Karlberg och
garnisonssjukhuset i Stockholm.

Under inspektionsresorna ha vidare besökts åtskilliga fältförband och fältdepåer.
Rullföringsexpeditioner lia besökts, då sådant medhunnits och kunnat
ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen och byråintendenten
vid militieombudsmansexpeditionen. För granskningen av vissa
kassaförvaltningars räkenskapshandlingar har militieombudsmannen såsom
biträde anlitat en förutvarande intendenturofficer. Vid inspektionen av truppförband
lia krigsrättsprotokollen, protokollen angående disciplinära bestraffningar,
de militära straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar,
kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar rörande
upphandling och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av
kaserner och materiel, åt hygieniska förhållanden, utspisningen och socialvården.
I samband med inspektionerna av truppförband lia även arrestlokalerna
besökts. De i förestående redogörelse omnämnda besöken å de allmänna
straffanstalterna ha uteslutande avsett personer, som av krigsdomstol dömts
lill frihetsstraff eller såsom häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1942 års lagtima
riksdag utvisar kvarstodo vid början av år 1942 från år 1941
balanserade ärenden till ett antal av ............................

Under år 1942 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet ..........................

enligt diariet över hemliga ärenden ................

1,652

145

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1942 utgör

alltså ......................................................... 2,032

De ärenden, som tillkommit under år 1942, utgöras av:
ärenden inkomna från myndighet .............................. 65

klagomål eller framställningar från enskilda ...................... 1,217

ärenden uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombuds mannen

åliggande granskning ................................ 491

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 24

Summa 1,797

Av de från år 1941 balanserade 235 ärendena ha 126 utgjorts av klagomål
eller framställningar från enskilda samt 93 av ärenden, som uppkommit under
inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande granskning
m. m. Ett ärende tillhörde gruppen »militieombudsmannens organisationsoch
förvaltningsärenden m. m.». 15 ärenden hade inkommit från myndighet.

Till behandling under år 1942 ha alltså förelegat 80 ärenden, som inkommit
från myndighet, 1,343 klagomål eller framställningar från enskilda, 584
ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskningar m. m. samt 25 organisations- och förvaltningsärenden,
tillhopa 2,032 ärenden.

Av dessa ärenden lia

till annan myndighet hänvisats . .. .:............................. 14

utan åtgärd avskrivits .......................................... 46

på grund av återkallelse avskrivits .............................. 12

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits
..................................................... 1,177

på grund av att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest vunnits
blivit avskrivna .......................................... 171

föranlett åtal eller därmed jämförlig åtgärd....................... 50

föranlett framställning till Konungen eller till departementschef .... 36

föranlett annan åtgärd.......................................... 170

och äro vid 1942 års utgång

under utredning .............................................. 200

på militieombudsmannens prövning beroende...................... 156

Summa 2,032

Av hela antalet under år 1942 till behandling föreliggande ärenden (2,032)
ha under året slutbehandlats 1,661 medan till följande år balanserats 371.

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1942 års början ännu icke slutligt prövade ...................... 24

anhängiggjordes under år 1942 .................................. 28

Summa 52

Av dessa åtal

lia under året slutligen avgjorts .................................... 34

äro vid årets slut på prövning beroende ............................ 18

Summa 52

De under de sist gångna åren rådande särskilda förhållandena lia föranlett
en alltjämt fortgående ökning av de till behandling föreliggande ärendena. Antalet
ärenden, vilket under år 1928 var 208 och därefter steg till 568 under
1938, utgjorde under 1939 707, under 1940 1,270 och under 1941 1,574. Under
1942 ökades ytterligare arbetsbelastningen i avsevärd grad — såsom av
det ovan anförda framgår steg sålunda ärendenas antal till icke mindre än
2,032.

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1942
får jag i övrigt hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen
över inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.
Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd, samt

redogörelse för vissa framställningar, som av militieombudsmannen gjorts
till Konungen m. m.

Vad angår åtalen ha redogörelser ansetts böra lämnas endast för sådana,
vilka, såvitt vid ämbetsberättelsens färdigställande varit känt, under året prövats
av första domstol. Med hänsyn bland annat till det stora antalet mål har
även i denna berättelse en avsevärd förkortning av redogörelserna genomförts
i förhållande till åren före 1942.

Följande åtal, vilka icke blivit prövade under året, ha under 1942 anhängiggjorts,
nämligen:

mot intendenturofficer angående ansvar för tjänsteförsummelse;
mot ledamöter i fältkrigsrätt angående ansvar för tjänstefel;
mot chef å hjälpkryssare angående ansvar för fylleri m. m.;
mot batterichef angående ansvar för tjänstefel;
mot etappgruppchef angående ansvar för missbruk av tjänstebil;
mot underofficer angående ansvar för tjänstefel samt
mot landstormsfänrik angående ansvar för vållande till annans död.
Följande i 1942 års berättelse omnämnda åtal ha ännu icke blivit avgjorda
i första instans, nämligen:

mot befattningshavare vid försvarsväsendets kemiska anstalt angående ansvar
för tjänsteförsummelse och

mot militärläkare angående ansvar för tjänsteförsummelse.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd» ha huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka på grund av
de däri föreliggande spörsmålen ansetts lia intresse utöver de enskilda fallen.

Stockholm den 11 januari 1943.

IVAR WIESLANDER.

Axel, Lindskog.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

1. Värnpliktiga som uteblivit från tjänstgöring, till vilken de inkallats genom
kungörelse, ha vid förhör med anledning av utevaron uppgivit, att de
icke förstått kungörelsen och att de vilseletts genom de upplysningar örn
kungörelsens tolkning, som de erhållit från polistjänsteman eller befattningshavare
vid rullföringsexpedition. Utan att lämnas tillfälle att styrka
sålunda uppgivna omständigheter ha de av förbandschefen alagts bestraffning
för rymning. Åtal mot förbandschefen härför ävensom för det han
tillämpat skärpt arrest, ehuru förutsättningar för användande av
denna bestraffningsform ej förelegat.

Såsom i ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag i korthet omnämnts
(sid. 152 f.) ställde militieombudsmannen kaptenen J. H. S. Wilén under tilltal
för vissa av denne i egenskap av chef för 3. intendenturkompaniet meddelade
felaktiga bestraffningsbeslut.

Genom sex särskilda beslut, dagtecknade ett den 3, fyra den 7 och ett den
17 februari 1940 ålade Wilén i sin nyss nämnda egenskap envar av värnpliktiga
nr 270 65/37 Nilsson, nr 143 63/37 Östling, nr 282 65/30 Edström, nr 371
65/31 Lek, nr 217 66/30 Vigg och nr 103 65/31 Eriksson jämlikt 49 § strafflagen
för krigsmakten tio dagars skärpt arrest för rymning. Förseelserna hade
bestått i underlåtenhet att i rätt tid iakttaga inställelse vid kompaniet.

Vid de förhör som föregingo bestraffningsbesluten uppgåvo

Nilsson att han tolkat kungörelsen örn inryckning så, att han ej varit inställelseskyldig,
att han i telefon satt sig i förbindelse med en namngiven
fjärdingsman, som bekräftat riktigheten av Nilssons uppfattning härom, samt
att Nilsson vore beredd att omedelbart skaffa intyg från fjärdingsmannen örn
riktigheten av sin uppgift,

Östling att han, då han ej kunnat tolka kungörelsen, rådfrågat en namngiven
fjärdingsman, som telefonledes satt sig i förbindelse med expeditionen
för rullföringsområdet nr 63 i Östersund, alt därifrån meddelats alt beträffande
ersättningsreserven kungörelsens högra sida vore tillämplig samt att å
denna del av kungörelsen ej upptagits några inryckningar till 3. intendenturkompaniet,

Edström att han — vilket bestyrkts med intyg av en person, som avlyssnat
samtalet — den 6 december 1939 i telefon uppringt expeditionen för rull -

föringsområdet nr 66 och fått det beskedet att han ej skulle inställa sig förrän
han erhållit personlig order därom samt att det varit en namngiven major
som, efter att lia sett efter i rullorna, lämnat honom detta besked,

Lak att han, då han läst kungörelsen, icke blivit säker på att han skulle
inställa sig, att han därför frågat en namngiven fjärdingsman, vilken efter
att ha tagit del av inskrivningsboken sagt att Lek ej skulle inställa sig och att
Lek, örn han reste till Boden utan att vara inställelseskyldig, själv finge bekosta
sin resa, samt att Lek kunde skaffa intyg örn vad fjärdingsmannen sålunda
yttrat till honom,

Vigg att han vid läsning av kungörelsen fått den uppfattningen att han ej
skulle inställa sig, att han ringt en namngiven fjärdingsman, som lämnat honom
det beskedet att enär han varit frikallad i fredstid han ej skulle inställa
sig, samt att han kunde skaffa intyg om riktigheten av sitt påstående om
fjärdingsmannens uppgift, ävensom

Eriksson att han ej tolkat kungörelsen så, att han varit inställelseskyldig
samt att han personligen visat landsfiskalen sin inskrivningsbok, varvid denne
sagt att Eriksson ej varit skyldig inställa sig.

I skrivelse aen 23 oktober 1940 till chefen för arméns intendenturförråd i
Boden anmodade militieombudsmannen denne att inkomma med yttrande av
Wilén under anförande av följande erinringar mot bestraffningsbesluten:

1) Samtliga tilltalade hade vid de med dem anställda förhören lämnat sådana
uppgifter örn anledningen till underlåtenheten att iakttaga inställelse
att de, därest de blivit satta i tillfälle och kunnat styrka dessa uppgifter, måst
anses ha haft giltig ursäkt därför.

2) Enligt 22 § strafflagen för krigsmakten finge skärpt arrest ej åläggas
i annat fall än da det med hänsyn till av den straffskyldige förut undergångna
bestraffningar eller andra särskilda omständigheter funnes icke kunna antagas,
att lindrigare arreststraff skulle å honom utöva tillbörlig verkan. Enligt
vid förhörsprotokollen fogade avskrifter av straffregister och anteckningsbok
för tillrättavisningar rörande de tilltalade hade ingen av dessa tidigare
ådömts bestraffning eller meddelats tillrättavisning. Vid sådant förhållande
och i betraktande av vad under 1) anförts syntes laga grund för
ådömande av skärpt arrest icke lia förelegat.

Wilén anförde i yttrande den 2 november 1940 följande:

Inkallelsekungörelserna vore fullt begripligt avfattade och någon som helst
svårighet att tyda dem förelage icke. Detta hade de tilltalade även medgivit,
då Wilén visat dem kungörelserna. De anförda ursäkterna kunde enligt Wiléns
mening ej anses som laga förfall. Anledningen tili att skärpt arrest
ådömts hade varit, att Wilén ansett detta såsom det lindrigaste straff som
kunde förekomma under rådande förhållanden utan att Wilén bedinge tjänstefel;
de tilltalade skulle ju egentligen ha häktats samt ådömts fängelse eller
straffarbete.

Efter redogörelse för vad sålunda i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 15 november 1940 till överkrigsfiskalsämbetet:

Wiléns underlåtenhet att taga hänsyn till vad de tilltalade anfört vid förhör
syntes ha berott på att Wilén endast för sig uppställt frågan, huruvida
laga förfall förelegat. Ingen av de dömda hade emellertid åberopat dylikt
förfall utan endast omständigheter, som visade, att de icke uppsåtligen underlåtit
att iakttaga inställelse. Att frånvaron av sådant uppsåt medförde, att
straff icke kunde ådömas, torde Wilén ha förbisett. I annat fall hade han
ej kunnat underlåta att bereda de tilltalade tillfälle att styrka sina påståenden.

Tillämpningen av bestraffningsformen skärpt arrest måste ha berott på att
Wilén ej tagit kännedom örn de i 22 § strafflagen för krigsmakten angivna
förutsättningarna för åläggande av skärpt arrest. Att dessa i förevarande fall
ej förelegat torde vara uppenbart. Wilén hade i sitt yttrande ej heller gjort
gällande, att så skulle lia varit fallet.

Med hänsyn till den allvarliga beskaffenheten av de fel, till vilka Wilén
gjort sig skyldig genom meddelande av ifrågavarande bestraffningsbeslut, och
då de bestraffade otvivelaktigt lidit skada genom besluten, vilka vunnit laga
kraft, ansåge militieombudsmannen sig icke kunna underlåta att lagligen beivra
desamma. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt överkrigsfiskalsämbetet
att vid krigshovrätten ställa Wilén under tilltal för de fel, han
vid utövning av disciplinär bestraffningsrätt begått i förevarande fall, därvid
ämbetet jämväl borde bereda de värnpliktiga tillfälle att mot Wilén föra den
skadeståndstalan, för vilken de kunde anse sig ha fog.

❖

Till fullgörande av det erhållna uppdraget ställde överkrigsfiskalsämbetet
Wilén under tilltal inför krigshovrätten, därvid ämbetet yrkade, att Wilén
måtte dömas till ansvar jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten. Samtliga
ifrågavarande värnpliktiga iakttogo inställelse vid krigshovrätten och framställde
ersättningsyrkande mot Wilén i olika hänseenden.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 12 maj 1942 och utlät sig
därvid:

Även om Wilén handlat oriktigt genom att trots bristande utredning meddela
ifrågakomna straffbeslut, ansåge krigshovrätten med hänsyn till omständigheterna
berörda förfarande ej vara av beskaffenhet att böra för Wilén
föranleda ansvar eller ersättningsskyldighet. Enär emellertid Wilén
ådömt ifrågavarande värnpliktiga skärpt arrest, ehuru de i 22 § strafflagen
för krigsmakten angivna särskilda förutsättningarna för tillämpning av denna
straffart uppenbarligen icke förelegat, prövade krigshovrätten rättvist att
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten döma Wilén för oförstånd i tjänsten
att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra dagar. Vidkommande
skadeståndsyrkandena funne krigshovrätten skäligt på det sätt bifalla
desamma alt Wilén för det lidande, de värnpliktiga åsamkats genom att dem

ådömts skärpt arrest, förpliktades att till envar av dem utgiva ett såsom skäligt
ansett belopp av 25 kronor.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

2. Misshandel av underlydande.

Ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 39 ff.)
redogörelse för ett av militieombudsmannen mot löjtnanten E. A. J. Carlquist
anhängiggjort åtal för misshandel mot underlydande. Carlquist hade
under marsch i kompaniförband den 17 juli 1941 med en käpp tilldelat
värnpliktige nr 63 53/40 E. L. Juhlin åtminstone ett slag, som varit så kraftigt,
att Carlquist genom att utdela detsamma måste anses ha förövat misshandel
mot Juhlin. Såsom framgår av redogörelsen meddelade regementskrigsrätten
vid Jämtlands fältjägarregemente utslag i målet den 19 september
1941 och prövade därvid jämlikt 90 § strafflagen för krigsmakten
rättvist döma Carlquist att för ifrågakomna misshandel undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i två dagar. Redogörelsen utvisar jämväl,
att militieombudsmannen i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 4 oktober
1941 anmodat ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag under yrkande att Carlquist för vad i målet lagts honom
lill last måtte ådömas strängare straff.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 2 januari 1942 och
prövade därvid med hänsyn till omständigheterna skäligt på det sätt ändra
krigsrättens utslag, att det straff, vartill Carlquist jämlikt det av krigsrätten
åberopade lagrummet gjort sig förfallen, av krigshovrätten bestämdes
till arrest utan bevakning i sex dagar.

Från detta utslag, som innefattade den sammanstämmande mening som
uttalats av ledamöterna kommendören A. Hägg, översten F. Lovén, hovrättsrådet
A. Rosengren och t. f. krigshovrättsrådet G. Fredrikson, var ordföranden
hovrättsrådet friherre H. J. Nordenskjöld skiljaktig och yttrade:

»Med hänsyn till omständigheterna i målet finner jag skäligt på det sätt
ändra överklagade utslaget att det straff, Carlquist förskyllt, av mig bestämmes
till vaktarrest i sex dagar.»

Militieombudsmannen beslöt den 21 januari 1942 att icke företaga vidare
åtgärd i ärendet med hänsyn till bestämmelsen i 6 § i den för militieombudsmannen
gällande instruktionen att i mål, som blivit vid underrätt anhängiggjort,
fullföljd hos högsta domstolen borde äga rum allenast när synnerliga
skäl därtill vore.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

3. Åtal mot tygmästare i fästning för försummelse i fråga om anskaffande

av viss materiel m. m.

Ambetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 65 ff.)
redogörelse för ett av militieombudsmannen anhängiggjort åtal mot tygmästaren
i Karlskrona fästning överstelöjtnanten Alfred Sjöqvist för tjänsteförsummelse
i olika hänseenden, nämligen beträffande anskaffande av
tändspetsar till vissa kulsprutor, borlflyttning av ett parti sprängämnen och
anskaffning av viss övningsmateriel. Såsom framgår av redogörelsen meddelade
regementskrigsrätten vid Karlskrona kustartilleriregemente utslag
i målet den 10 september 1941. Krigsrätten fann därvid visserligen, att det
sätt, varpå ärendet beträffande anskaffning av viss övningsmateriel handlagts,
vittnade om brister hos tygförvaltningen, men fann likväl med hänsyn
till omständigheterna i målet Sjöqvist icke vara övertygad om att ha vid
behandling av ifrågavarande ärende gjort sig skyldig till förfarande av
beskaffenhet att för honom medföra ansvar. I övrigt prövade krigsrätten
rättvist på det sätt bifalla åtalet, att Sjöqvist jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten dömdes att för vad han låtit komma sig till last undergå arrest
utan bevakning i tre dagar. Redogörelsen utvisar jämväl, att militieombudsmannen
i skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 24 september 1941 uppdragit
åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens utslag
och därvid yrka, att Sjöqvist måtte ådömas strängare straff.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 12 juni 1942 och prövade
därvid med hänsyn till omständigheterna i målet rättvist på det sätt
ändra krigsrättens utslag, att Sjöqvist för den försumlighet han visat vid
handläggningen av ärendena angående anskaffande av tändspetsar och bortflyttning
av ett parti sprängämnen dömdes jämlikt det av krigsrätten åberopade
lagrummet till arrest utan bevakning i tolv dagar; skolande därifrån
avräknas vad Sjöqvist kunde ha utstått av det honom av krigsrätten
ådömda straffet.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

4. Åtal mot landstormslöjtnant (tjänstförrättandc kompanichef) för
tjänstefel bestående i försummelse att i olika hänseenden övervaka
verksamheten i kompaniet.

Ämbetsherättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 83 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot tjänstförrättande chefen för
ett luftbevakningskompani inom östra militärområdet landstormslöjtnanten

A. Herrström anhängiggjort åtal för tjänstefel. Redogörelsen utvisar, att slut -

2—i28989. Militieombmlsmanncns åmbctsbcrättelse.

liga ansvarsyrkanden framställts mot Herrström under sex olika punkter.
Av ansvarsyrkandena, rörande vilka i övrigt torde få hänvisas till redogörelsen
för regementskrigsrättens utslag i målet, avsåg det under punkt 1
framställda, att stora brister förekommit vid förandet av kompaniets motorfordonsbok
och handhavandet av drivmedelsredovisningen vid kompaniet
samt ansvarsyrkandet under punkt 3, att Herrström verkställt rekvisitioner
av biljetter för tjänsteresor på sådant sätt, att man av kvarsittande
talonger i rekvisitionsblocken icke kunnat kontrollera rekvisitionerna. Redogörelsen
utvisar jämväl att regementskrigsrätten vid Svea livgarde i utslag
den 28 oktober 1941 funnit den mot Herrström i målet förda ansvarstalan
icke kunna bifallas ävensom att militieombudsmannen i skrivelse till
överkrigsfiskalsämbetet den 10 november 1941 anmodat ämbetet att i krigshovrätten
överklaga utslaget under yrkande att Herrström måtte fällas till
ansvar i målet.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 2 april 1942 och utlät
sig därvid:

I vad gällde de under punkterna 2, 4, 5 och 6 upptagna ansvarsyrkandena
funne krigshovrätten ej skäl göra ändring i krigsrättens utslag. Vad åter
anginge ansvarsyrkandet under punkt 1 funne krigshovrätten, att Herrström
icke i vederbörlig omfattning fullgjort den honom såsom kompanichef
åliggande skyldigheten att övervaka förandet av motorfordonsboken
och handhavandet av drivmedelsredovisningen och att därför Herrström
vöre ansvarig för de brister som förekommit i ifrågavarande hänseenden.
Beträffande ansvarsyrkandet under punkt 3 hade Herrström medgivit och
vore för övrigt uppenbart, att han, även utan tillgång till det militära jämvägsreglementet,
insett, att vid utskrivandet av biljetter för tjänsteresor de
kvarsittande talongerna i rekvisitionsblocken skulle förses med påskrifter,
möjliggörande kontroll över vilka biljetter, som utskrivits. Då detta likväl
i stor utsträckning underlåtits, hade Herrström även i nu förevarande hänseende
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten. Krigshovrätten prövade
förty rättvist att med ändring av krigsrättens utslag i vad gällde sistberörda
två ansvarsyrkanden döma Herrström för vad han i de därmed avsedda hänseendena
låtit komma sig till last att, jämlikt 33 och 130 §§ strafflagen föi
krigsmakten samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen, undergå tva dagars
arrest utan bevakning. Därjämte förpliktades Herrström att ersätta
kronan vad av allmänna medel utgått eller kunde komma att utgå till ett i
målet hört vittne.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

5. Försummelse av batterichef vid handläggning av ansökan
om hempermittering.

Såsom ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag (sid. 87 f.) utvisar,
anmälde militieombudsmannen i skrivelse den 19 november 1941 till chefen
för sjökrigshögskolan löjtnanten A. Å. Widner till disciplinär bestraffning för
försummelse som Widner i egenskap av batterichef låtit komma sig till last
vid handläggning av en hempermitteringsansökan. Redogörelsen för målet
utvisar, att chefen för sjökrigshögskolan jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
ålagt Widner två dagars arrest utan bevakning för försummelse i
fullgörande av tjänsteplikt.

Bestraffningsbeslutet, som meddelades den 24 november 1941, har icke
överklagats.

6. Felaktig inkallelse.

Ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 88 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot befälhavaren för Härjedalens
landstormsområde nr 63 a landstormskaptenen O. Huldberg anhängiggjort
åtal för tjänstefel. Huldberg hade under hösten 1940 till militärtjänstgöring
inkallat värnpliktige nr 712 67/32 M. E. Mattsson, ehuru denne enligt gällande
bestämmelser, såsom frikallad från värnpliktens fullgörande under
fredstid, då icke kunnat inkallas. Regementskrigsrätten vid Jämtlands fältjägarregemente,
där Mattsson yrkade ersättning av Huldberg för honom genom
den felaktiga inkallelsen tillskyndad ekonomisk skada, meddelade, såsom
framgår av redogörelsen, utslag i målet den 14 november 1941 och fann
därvid väl, att inkallelsen varit felaktig; men enär med hänsyn till omständigheterna
i målet Huldbergs sagda tjänsteåtgärd icke kunde anses vara av
beskaffenhet att skäligen böra för Huldberg medföra ansvar för tjänstefel,
fann krigsrätten den mot Huldberg förda ansvarstalan icke kunna bifallas
och ogillade jämväl av Mattsson mot Huldberg framställda ersättningsyrkanden.
De civila ledamöterna i krigsrätten voro skiljaktiga och funno, att Huldberg
genom den obehöriga inkallelsen visat oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt,
varför de jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömde Huldberg
att för vad han låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av arrest utan
bevakning i två dagar och förpliktade honom att till Mattsson utgiva ersättning
med 480 kronor. Redogörelsen utvisar jämväl, att tjänstförrättande militieombudsmannen
i skrivelse den 29 november 1941 lill överkrigsfiskalsämbetet
uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten anföra besvär över regemcntskrigsrättens
utslag under yrkande alt Huldberg måtte fällas till ansvar i
målet.

Krig shovrätten meddelade utslag på besvären den 13 mars 1942 och fann
därvid ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

7. Felaktig inkallelse.

Ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 93 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen mot befälhavaren för Eslövs landstormsområde
nr 5 a ryttmästaren friherre K. Gyllenstierna anhänggiggjort
åtal för tjänstefel. Gyllenstierna hade den 12 april 1940 såsom landstormsområdesbefälhavare
till beredskapsljänstgöring inkallat värnpliktige nr 62
2/24 K. Jerlitz oaktat denne på grund av sjukdom frikallats från värnpliktens
fullgörande i fredstid och på grund därav enligt gällande föreskrifter
tills vidare icke skolat inkallas till beredskapstjänstgöring. Regementskrigsrätten
vid Norra skånska infanteriregementet, där Jerlitz yrkade ersättning av
Gyllenstierna för honom genom den felaktiga inkallelsen tillskyndad ekonomisk
skada, meddelade, såsom framgår av redogörelsen, utslag i målet den
21 november 1941 och fann därvid väl, att Gyllenstierna genom utfärdandet
av inkallelseordern förfarit felaktigt under utövandet av sin tjänst; men enär
den förelupna felaktigheten med hänsyn till de förhållanden, varunder ordern
utfärdats, skäligen icke borde medföra ansvar och skadeståndsskyldighet, prövade
krigsrätten rättvist ogilla den mot Gyllenstierna i målet förda talan. Redogörelsen
utvisar jämväl, att tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse
den 5 december 1941 till överkrigsfiskalsämbetet uppdragit åt ämbetet
att i krigshovrätten anföra besvär över regementskrigsrättens utslag under
yrkande att Gyllenstierna måtte fällas till ansvar i målet. Även Jerlitz anförde
besvär.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 2 april 1942 och yttrade
därvid:

Krigshovrätten funne lika med krigsrätten, att med hänsyn till de förhållanden,
varunder den felaktiga inkallelseordern tillkommit, densammas
utfärdande skäligen icke borde medföra ansvar för Gyllenstierna. På grund
härav och då Jerlitz icke styrkt, att inkallelsen för honom medfört ekonomisk
skada i yrkat hänseende, prövade krigshovrätten rättvist fastställa
krigsrättens utslag i vad därigenom den mot Gyllenstierna förda ansvarsoch
ersättningstalan lämnats utan bifall.

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

8. Åtal mot en löjtnant för olovligt nyttjande av kronans motorfordon och

en ridhäst.

Med skrivelse den 26 januari 1942 insände överstelöjtnanten H. Levin till
militieombudsmannen en till honom inkommen, till militieombudsmannen
ställd anmälan mot löjtnanten Rune Hellgren. Anmälan, som undertecknats
av tio värnpliktiga vid ett bataljonsstabskompani i ett fältregemente, avsåg
vissa förmenta missförhållanden vid detta kompani. Bland annat uppgavs,
att två av Hellgrens dambekanta, kallade fröken Ö och fröken O, fått begagna
kronans motorfordon och att fröken O av Hellgren fått låna en
kronans ridhäst. Vidare anfördes, att de båda angivna damerna ganska
ogenerat vistats i förläggningens närhet och även på förbandets expedition.

Vid skrivelsen hade fogats viss redan verkställd utredning. Denna kompletterades
genom militieombudsmannens försorg.

I skrivelse till chefen för Hallands regementes depå den 9 maj 1942 anförde
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

Genom Hellgrens egna uppgifter och de hörda vittnenas berättelser vore
det styrkt, att Hellgren vid upprepade tillfällen låtit två kvinnor, fröken ö
och fröken O, företaga färder i kronans bilar. Sålunda hade fröken ö på
morgonen den 7 januari 1942 fått medfölja kronans bil från en förläggningsplats
till en järnvägsstation. Den 9 januari hade Hellgren låtit en kronans bil
hämta fröken O i hennes bostad och föra henne till förbandets expedition.
Senare samma dag hade fröken O fått medfölja kronans bil, vilken skjutsat
officerare från förläggningen till annan ort, där samkväm varit anordnat.
Återfärden från detta samkväm till sin bostad hade fröken O företagit i kronans
bil. Fröken O hade slutligen den 15 januari fått medfölja en kronans
bil till en filmföreställning. Vederbörande regementschef hade upplyst, att
det icke varit tillåtet att låta civila personer medfölja i kronans bilar.

I ärendet vore vidare utrett, att Hellgren den 27 december 1941 låtit en
värnpliktig sadla en av kronans ridhästar, vilken Hellgren därefter låtit
fröken O låna för en ridtur tillsammans med Hellgren. Vederbörligt medgivande
till utlåning av hästen hade tydligen icke förelegat.

Genom sina nu berörda förfaranden hade Hellgren gjort sig skyldig till
tjänstefel av beskaffenhet att böra beivras. Då det emellertid icke syntes erforderligt,
att saken bragtes under domstols prövning, hade militieombudsmannen
velat för depåchefen anmäla Hellgren lill erhållande av bestraffning
eller tillrättavisning.

I anmälningen mot Hellgren hade jämväl berörts, att Hellgrens dambekanta
fått besöka bataljonsexpeditionen ävensom övervara Hellgrens visitation
av vakten. Manskap ur vakten hade uppgivit, att fröken ö med synbart
intresse åhört de av Hellgren vid visitationen fällda anmärkningarna. Hell -

gren syntes ha visat mindre gott omdöme genom att visitera vakten i närvaro
av fröken ö. Manskapet hade kunnat få den uppfattningen, att visiteringen
skett mindre för att kontrollera vakten än för att roa Hellgrens damsällskap.
Vad i denna del förekommit syntes militieombudsmannen dock icke böra
föranleda bestraffning. Militieombudsmannen funne sig emellertid böra erinra
Hellgren om hans skyldighet att tillse att hans eget uppträdande stöde
i överensstämmelse med den stränga disciplin som han, enligt vad i ärendet
upplysts, fordrade hos de underlydande.

* *

I skrivelse den 28 maj 1942 anmälde chefen för Hallands regemente, att
han — jämte det han ålagt vederbörande bataljonschef bestraffning — den
26 i samma månad jämlikt 100, 130 och 131 §§ strafflagen för krigsmakten
samt 4 kap. 1 § allmänna strafflagen för olaga nyttjande av krigsmakten tillhörig
egendom samt oförstånd i tjänsten ålagt Hellgren disciplinstraff av
vaktarrest i femton dagar.

Bestraffningsbeshitet blev icke överklagat.

9. Åtal mot landstormslöjtnant för det han i egenskap av kompanichef
låtit för kompaniets räkning inleja en honom själv tillhörig bil samt avgivit
felaktiga styrkebesked rörande motorfordonen vid förbandet.

Handlingarna i ett av krigsrätten vid Västernorrlands regementes depå den
3 maj 1941 avgjort mål mot landstormslöjtnanten Urban Axell samt verkställd
ytterligare utredning utvisade, bland annat, att landstormslöjtnanten S.
Elfström låtit i egenskap av chef för ett bevakningskompani i Å. för kompaniets
räkning inleja en Elfström själv tillhörig personbil.

I en den 6 maj 1942 dagtecknad, till befälhavaren för Norra militärområdet
överlämnad instruktion för åtal mot Elfström anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för utredningen i ärendet:

Följande författningsbestämmelser vore av intresse i ärendet:

Enligt det allmänna krigsförvaltningsreglementet den 31 augusti 1939 vore
befälhavare för försvarsområde samt chef för förband, som lydde omedelbart
under sådan befälhavare, krigsförvaltningsmyndigheter (§ 3 mom. 2 A
2 och 3). Krigsförvaltningsmyndighet utövade — i enlighet med krigsförvaltningsreglementet
och övriga i ämnet utfärdade bestämmelser samt av överbefälhavaren
och central myndighet meddelade anvisningar och föreskrifter
— ledningen av och uppsikten över krigsförvaltningen vid det eller de

förband eller andra militära organisationer, som i varje särskilt fall vore
myndigheten underställda. Krigsförvaltningsmyndighet tillkomme därvid att
fatta erforderliga beslut i vad rörde egentliga krigsförvaltningsärenden (§7).
Med de egentliga lcrigsförvaltningsärendena förstodes tekniska och ekonomiska
ärenden angående åtgärder för tillgodoseende av krigsmaktens behov
av för tjänsten i krig erforderlig materiel och andra förnödenheter, förläggning,
transporter, sjuk- och veterinärvård m. m. ävensom angående byggnader
och anläggningar (§ 2). Den som fattat beslut i krigsförvaltningsärende
vöre för beslutet ensam ansvarig (§ 11).

Beträffande krigsförvaltningsmyndighets rätt att medelst köp anskaffa
krigsmateriel gällde enligt § 4 mom. 2 i krigsmaterielbestämmelserna följande: Innan

krigsskådeplats avdelats ävensom, sedan så skett, inom hemorten
ägde krigsförvaltningsmyndighet, där ej annorlunda av Kungl. Majit förordnades,
rätt att inköpa krigsmateriel endast i den ordning och utsträckning,
som arméförvaltningens vederbörande departement (sjukvårdsstyrelse) bestämt.
Utan hinder härav finge dock i orten inköpas sådan materiel, som erfordrades
för tillgodoseende av vederbörligt truppförbands (organisations)
omedelbara behov och vars anskaffande icke utan våda kunde uppskjutas.
Anskaffning av krigsmateriel medelst köp skedde såvitt möjligt i enlighet
med de för fredstid gällande bestämmelserna angående upphandling och arbeten
för statens behov m. m., varvid dock i fråga om dessa bestämmelser
iakttoges, att uppgörelse under hand finge äga rum utan inskränkning, där
så prövades lämpligt, och att tidsbestämmelser i fråga örn utbjudande av och
prövning av anbud om leverans eller arbeten ej vore bindande. — De taxor,
varefter ersättning utginge vid rekvisition, skulle jämväl tjäna till ledning
för prissättningen vid uppgörelse om köp (§ 4 mom. 4).

Upphandlingsförordningen av den 16 januari 1920 innehölle bland annat
följande bestämmelser:

Den som på grund av anställning i statens tjänst hade att taga befattning
med upphandling eller arbete, som i förordningen avsåges, eller med därav
föranledd kontroll, besiktning, uppbörd eller annan åtgärd, finge ej själv
åtaga sig att tillhandahålla gods eller utföra arbete eller i något, som rörde
sådant avtal och dess fullgörande, vara ombud för anbudsgivare, leverantör
eller entreprenör. Annan i statens tjänst anställd person eller den, som på
grund av särskilt uppdrag hade att för statens räkning taga sådan befattning
med upphandling eller arbete, som nyss sagts, finge ej själv åtaga sig att tillhandahålla
gods eller utföra arbete för myndighet, verk, inrättning eller
truppförband, som han tillhörde eller för vars räkning han innehade dylikt
uppdrag, ej heller i något, som rörde sådant avtal och dess fullgörande, vara
ombud för anbudsgivare, leverantör eller entreprenör (22 § 1 och 2 morn.).

Enligt sammansättningsplanen för ifrågavarande kompani skulle i utrustningen
ingå allenast en personbil. Utom annan personbil hade Elfström såsom
kompanichef inlejt en honom tillhörig personbil för kompaniet. Enligt
Elfströms uppgift hade han avsett att kronan skulle betala kostnaden för

reparationer å bilen och viss kontant ersättning, som till en början uttagits
efter antalet körda kilometer och sedermera efter 6 kronor om dagen. Efter
den förra beräkningsgrunden hade ersättning utgått för tiden den 11—den
30 april 1940 och efter den senare beräkningsgrunden för tiden den 1 maj—
den 14 september 1940 med 822 kronor. Under den tid bilen stått till kompaniets
förfogande hade för reparationer m. m. erlagts ett belopp av mer än
400 kronor. Samtliga nu nämnda belopp hade utgått ur det förskott av statsmedel,
som Elfström innehaft i egenskap av kompanichef.

Då av utredningen syntes framgå, att kompaniet varit ett självständigt förband,
som lytt omedelbart under försvarsområdesbefälhavaren, hade Elfström
i sin egenskap av kompanichef jämlikt 3 § 2 mom. A 3) i krigsförvaltningsreglementet
varit krigsförvaltningsmyndighet. Enligt 22 § upphandlingsförordningen
hade Elfström därför icke ägt åtaga sig leverans till någon
som helst statsinstitution. Även om kompaniet ej varit organiserat på sådant
sätt, att Elfström varit krigsförvaltningsmyndighet, hade Elfström jämlikt
nämnda paragraf i upphandlingsförordningen icke ägt rätt åtaga sig
leverans till sitt eget förband. I varje fall måste Elfströms förfarande anses
strida mot samma paragraf. Ehuru i upphandlingsförordningen endast talades
om upphandling och arbeten för statens behov, måste nämligen bestämmelserna
i paragrafen anses tillämpliga jämväl vid förhyrning.

Även i övrigt kunde anmärkningar framställas mot Elfströms förfarande
rörande bilen. Det kunde ej anses ha blivit styrkt, att bilen verkligen behövts
vid förbandet, och den hade ej heller varit upptagen i sammansättningsplanen.
Om Elfström ansett sig äga rätt att under ifrågavarande tid bruka
bilen för privata körningar och om den tagits i anspråk för sådant ändamål,
hade ej blivit upplyst. Då Elfströms överordnade saknat kännedom om att
denna bil stått till kronans förfogande, hade de icke kunnat disponera över
bilen därest behov därav yppat sig. Elfströms åtgärder kunde närmast karakteriseras
sålunda, att han i egenskap av kompanichef hållit sig själv med bil
och härför av kronan uttagit den gottgörelse, som han funnit lämplig. I sistnämnda
hänseende kunde särskilt ifrågasättas huruvida kronan rimligen bort
svara för de reparationer som utförts å bilen. Elfströms förfarande kunde icke
lämnas utan beivran.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt behörig åklagare
att vid vederbörlig domstol väcka och utföra åtal mot Elfström för vad han
låtit komma sig till last, varvid ansvar borde yrkas enligt lag och sakens
beskaffenhet. Arméförvaltningen borde beredas tillfälle att för kronans räkning
framställa ersättningsyrkanden.

Sedan handlingarna överlämnats till krigsfiskalen vid fältkrigsrätten vid
ett landstormsförband, ställde denne Elfström under tilltal vid nämnda
krigsrätt. Arméförvaltningen iakttog inställelse i målet.

Vid fältkrigsrätten verkställdes viss utredning. Bland annat framkom,
att Elfström i styrkebesked till försvarsområdesbefälhavaren rörande motorfordonen
vid kompaniet lämnat felaktiga uppgifter på sätt framgår av fältkrigsrättens
nedan återgivna utslag.

Åklagaren yrkade ansvar å Elfström jämlikt 116 § strafflagen för krigsmakten
för avgivande av osannfärdig rapport. Eventuellt yrkades ansvar
härför enligt 130 § samma lag. Jämlikt sistnämnda lagrum yrkade åklagaren
ansvar å Elfström för det denne genom inlejandet av sin egen bil handlat
i strid med bestämmelserna i 22 § upphandlingsförordningen. Åklagaren
fann vidare, att Elfström genom att han inlejt tre personbilar för användning
vid kompaniet handlat i strid med den för kompaniet gällande sammansättningsplanen,
men med hänsyn till dels de vid ifrågavarande tid rådande
förhållandena dels ock den korta tid, varunder Elfström därförinnan
varit i tjänst såsom officer, framställde åklagaren icke något ansvarsyrkande
mot Elfström i denna del. Såsom ombud för arméförvaltningen yrkade åklagaren,
att Elfström måtte förpliktas att till kronan återgälda vad kronan
utgivit i reparationskostnader m. m. för Elfströms bil med tillhopa 238 kronor
15 öre.

Elfström bestred, att han lämnat oriktiga uppgifter i styrkebeskeden i
uppsåt att dölja det fel, vartill han gjort sig skyldig genom att frångå sammansättningsplanen.
Vidare bestred han de mot honom framställda ersättningsyr
kandelia.

Fåltkrigsråtten meddelade utslag den 14 juli 1942, därvid fältkrigsrätten
utlät sig på följande sätt:

I målet vore utrönt följande. Ifrågavarande kompani hade uppsatts den
11 april 1940. Enligt den för kompaniet gällande sammansättningsplanen
skulle vid kompaniet finnas en femsitsig personbil, en tvåtons lastbil och
en motorcykel. Elfström hade under tiden från och med den 11 april till
och med den 31 augusti 1940 varit chef för kompaniet. I denna sin egenskap
hade han varit krigsförvaltningsmyndighet. För användning vid kompaniet
hade Elfström för kronans räkning inlejt tre personbilar, av vilka
en, som tillhörde Elfström, för tiden den 11 april—den 14 september 1940.
I styrkebesked rörande vid kompaniet befintliga motorfordon, som Elfström
veckovis avgivit till försvarsområdesbefälhavaren, hade Elfström uppgivit,
att under tiden den 11 april—den 9 maj vid kompaniet funnits en personbil
och en motorcykel. Elfström hade i lega för sin bil under tiden den 11—den
30 april 1940 uppburit ersättning efter antalet körda kilometer. I lega för
samma bil hade han under tiden den 1 maj—den 14 september 1940 uppburit
ersättning efter 6 kronor för dag med tillhopa 822 kronor. Under tiden maj
—augusti 1940 hade Elfströms bil undergått reparationer, vilka dragit en
kostnad av 238 kronor 15 öre. Genom att Elfström inlejt sin egen bil till
kompaniet måste han anses lia handlat i strid med 22 § upphandlingsförordningen.
I styrkebesked den 18 och 25 april samt den 2 och 9 maj 1940 till
försvarsområdesbefälhavaren hade Elfström uppgivit, att vid kompaniet fun -

nits en bil och en motorcykel, ehuru där funnits två av Elfström inlejda
bilar. Elfström hade följaktligen i tjänsten avgivit oriktiga rapporter. Elfströms
uppgift att de oriktiga uppgifterna i styrkebeskeden icke lämnats
för att dölja, att han ej följt sammansättningsplanen, funne fältkrigsrätten
förtjäna tilltro. På grund av det anförda och med hänsyn till de vid tiden
för åtalade förseelsernas begående rådande förhållandena och den korta
tid Elfström efter avslutad utbildning till landstormsofficer tjänstgjort som
sådan prövade fältkrigsrätten rättvist allenast på det sätt bifalla åklagarens
mot Elfström i målet förda talan, att fältkrigsrätten jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten och 4 kap. 1 § allmänna strafflagen dömde Elfström för
oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter att undergå arrest utan bevakning
under två dagar. Vidkommande mot Elfström framställda ersättningsanspråk
så funne fältkrigsrätten med hänsyn därtill, att Elfström i lega för sin
bil allenast uppburit ersättning med 6 kronor per dag, Elfström skäligen
icke böra förpliktas att vidkännas kostnaderna för reparation av bilen under
inlejningstiden, i följd varav i målet förd ersättningstalan lämnades utan
bifall.

Utslaget har vunnit laga kraft.

10. Våld mot underlydande m. m. Kompanichef har erhållit tillrättavisning
för det han beordrat marsch som bestraffning eller som ett medel att
framtvinga upplysningar om vem som begått viss förseelse.

I en den 22 maj 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 9361 Wollin och 41 andra värnpliktiga vid 3. plutonen
av ett ingenjörskompani följande:

Plutonchefen fänriken S. Ahlström hade, då han den 4 mars 1942 första
gången tog befälet över plutonen, givit denna en ordentlig utskällning. Denna
utskällning hade blivit den första i en serie av dylika, som plutonen och
även kompaniet eller delar därav dagligen för att icke säga stundligen fått
utstå. Härvidlag hade otillbörliga okvädinsord som »husar», »idioter» m. fl.
använts, för att icke nämna de otaliga svordomar, som haglat över plutonen.
Dessa utskällningar hade ofta tagit sig uttryck i ett hån mot den enskilde
soldatens såväl militära som civila förmåga. Ahlström hade icke endast i ord
utan även i handling uttryckt sin hatiska inställning mot plutonen och kompaniet.
Sålunda hade det inträffat under en marsch om cirka tre timmar
utan rast och under lystringsgraden »manöver» att Ahlström plötsligt ryckt
en värnpliktig ut ur ledet samt knuffat honom ned i ett dike och mot ett taggtrådsstängsel,
varvid den värnpliktige skadats lindrigt i ena handen. Ahlström
hade motiverat sin handling med att den värnpliktige hade pratat, vilket
dock ej varit med sanningen överensstämmande. Ahlströms uppträdande

hade skapat en hatisk inställning mot honom själv samt därjämte en arbetsovilja,
som ej förefunnits, då Ahlström tillträdde sin befattning som plutonchef.
Tvärtom hade manskapet av sina föregående chefer erhållit beröm för
sin arbetsvilja och sin prestationsförmåga. Anmälarna ansåge som sin plikt
att anhålla om en grundlig och ojävig undersökning av de förhållanden, under
vilka de fullgjorde sin beredskap.

Bataljonschefen verkställde med anledning av innehållet i skriften på militieombudsmannens
begäran utredning, därvid kompanichefen kaptenen G.
Fleetwood, Ahlström oell vissa av manskapet hördes.

De av manskapet som sålunda hördes lämnade i huvudsak samma uppgifter
örn Ahlströms uppträdande mot truppen som i skriften. Värnpliktige nr
9377 Andersson — den mot vilken Ahlström övat våld — uppgav:

Vid den i skriften omtalade marschen hade han gått i vänstra ledet av kolonnen
i dennas senare hälft. Några karlar, som gått bakom honom, hade pratat,
trots att »manöver» varit anbefalld. Han hade då sett Ahlström, som gått
i täten av kolonnen, gå tillbaka utefter denna. När Ahlström kommit i höjd
med Andersson, hade han gripit Andersson i vapenrocken och dragit honom
ur ledet. Andersson hade hamnat på andra sidan örn vägdiket mot ett taggtrådsstängsel.
Då han tagit för sig med vänstra handen, hade denna rispats
av några taggar. Ahlström hade gjort halt, ordnat kompaniet och därefter
fortsatt marschen. Andersson hade anmält för Ahlström, att det icke varit
han som pratat vid tillfället; däremot hade Andersson pratat strax efter
avmarschen från förläggningen, då »manöver» också varit anbefalld. Den
som nu pratat hade efter den omtalade episoden själv anmält sig för Ahlström.
Andersson hade senare samma dag rest på krigspermission och under
denna hade såren blivit läkta.

Ahlström uppgav vid förhör:

Då han den 4 mars 1942 tog befälet över plutonen, hade han varit av den
uppfattningen att disciplinen och ordningen där varit mindre goda. Han hade
först samlat befälet och med detta genomgått, huru tjänsten borde skötas för
att återställa tukt och ordning. Därefter hade han inför den samlade plutonen
framhållit de krav man måste ställa på en utbildad militär trupp och yttrat
att de olater, manskapet enligt vad Ahlström iakttagit under vintertjänstgöringen
eventuellt lagt sig till med, icke finge fortsätta. Han hade under den
fortsatta tjänstgöringen upprepade gånger konstaterat, att de värnpliktiga
sökt undandraga sig tjänstens riktiga utförande, varvid han sökt tillrättalägga
detta genom att inför den samlade plutonen påtala missförhållandena. Han
medgåve, att han understundom lörivrat sig och använt starkare uttryck än
som kanske varit lämpligt. En mycket påfrestande marsch på skidor, 45 km
i dåligt väglag, under vilken han endast med mycket kraftiga medel kunnat
förhindra att vissa karlar lämnat ledet och kvarblivit i snön vid sidan av spåret,
torde ha varit det tillfälle, då han särskilt använt olämpliga uttryck till
truppen. Han vidginge även, alt han använt svordomar inför trupp, vilket
han erkände vore, åtminstone i allmänhet, onödigt och olämpligt, ävensom att
han inför trupp uttryckt sin förmodan, att då truppen icke kunde klara den

militära tjänsten, den heller icke skulle kunna klara sitt civila arbete med
framgång. Vid den i skriften omnämnda marschen hade tillgått på följande
sätt. Han hade den 10 maj 1942 varit beordrad av kompanichefen att leda
en marsch med 1. och 3. plutonerna. Marschen skulle anträdas kl. 5.30 men
på grund av dagunderofficerens försummelse hade avmarschen icke kunnat
anträdas förrän kl. 6. Marschen hade anträtts under »manöver», men det
hade likväl pratats i truppen. Della förhållande hade han tillrättat. Då truppen
kommit ungefär 400 meter från förläggningen, hade han ånyo hört prat
i truppen. Han hade därvid gått bakåt utefter vänstra dikeskanten och när
han kommit i höjd med värnpliktige nr 9377 Andersson, som han sett röra på
munnen och därför trott prata, hade han tagit denne i vapenrocken och fört
honom ur ledet för att, sedan kolonnen passerat, höra honom om orsaken till
hans överträdelse. Då vägen varit smal, hade Andersson emellertid fallit över
diket mot ett på andra sidan befintligt staket och sårat sig i handen. En annan
värnpliktig ur 1. plutonen hade då anmält, att det varit han som pratat.
Marschen hade sedan fortsatt till kl. 9, då truppen åter inträffat i förläggningen
utan att något ytterligare anmärkningsvärt inträffat.

Fleetwood berättade:

Ahlström hade en skarp ton och hård befälsföring men vöre samtidigt
teoretiskt kunnig och praktiskt skicklig. Fleetwood hade själv icke hört, att
Ahlström tilltalat truppen på det sätt som angivits i skriften, men hade ryktesvis
hört, att han skulle ha använt otillbörliga uttryck. Fleetwood hade
uppmanat Ahlström att vara försiktig och välja sina ord, varvid Ahlström
anmärkt, att han väl använt dylika uttryck men aldrig såsom direkt beskyllning.
Han hade icke hört Ahlström använda svordomar anmärkningsvärt
mycket. Beträffande den i skriften omtalade marschen förhölle det sig
på följande sätt. Torsdagen den 7 maj hade en patrulltävling ägt rum, varvid
särskilt tydligt meddelats, att besådd mark icke finge beträdas. Samma
dag hade han från ett infanterikompani fått telefonmeddelande, att en patrull
ur ingenjörkompaniet passerat ett besått fält trots tillsägelse från vaktposten
vid infanterikompaniet. Vid ingenjörkompaniets uppställning den 8 maj hade
Fleetwood nämnt den rapport han sålunda erhållit samt förklarat, att han,
därest icke patrullen under dagens lopp anmälde sig för honom, såge sig nödsakad
alt låta 1. och 3. plutonerna •—- endast dessa hade deltagit i patrulltävlingen
— på söndagsmorgonen den 10 maj utföra en extra marsch. Då ingen
patrull anmälde sig, hade han beordrat Ahlström att med de nämnda plutonerna
den 10 maj kl. 5.30 utföra en marsch, som skulle vara avslutad före
frukost kl. 9. Den tidiga tidpunkten hade valts med hänsyn till att delar av
plutonen kl. 11 samma dag skulle resa på krigspermission. Senare under dagen
hade kompaniombudet och en korpral anmält för Fleetwood vad som
inträffat under marschen samt anhållit, att Ahlström skulle förflyttas från
kompaniet, då han dessutom använde uttryck som gjorde, att truppen kände
sig kränkt. Fleetwood hade talat med Ahlström och förehållit honom det
olämpliga i att använda sådana uttryck, varvid Ahlström erkände, att han
blivit arg och kanske förivrat sig, när truppen icke åtlytt hans befallningar.

För egen del redogjorde bataljonschefen majoren E. G. Lönegren i särskilt
yttrande för de utbildnings- och befälsförhållanden m. m. som utgjort
bakgrunden till vad som förevarit. Om Ahlström, vilken bataljonschefen betecknade
såsom ytterst energisk och fylld av önskan att av sin trupp göra
goda soldater, kunskapsrik och med god förmåga i praktiskt ledande av utbildning
men med hetsigt lynne och brist på psykologisk blick, uppgav bataljonschefen
bland annat, att Ahlström såsom plutonchef föresatt sig att
söka rätta till de brister som förefunnits, att hans strävan varit välgrundad
och riktig, men att utförandet beklagligtvis icke varit det rätta, i det att han,
med bristande psykologisk blick, ingripit alltför bryskt och även använt de
i skriften påtalade olämpliga uttrycken. Ifrågavarande kompani hade varit
förlagt på stort avstånd från bataljonsstaben, varför ett tillräckligt intensivt
övervakande av tjänsten från bataljonschefens sida varit omöjligt.

I skrivelse till bataljonschefen den 30 juni 1942 anförde militieombudsmannen,
efter en sammanfattning av vad i ärendet förekommit, följande:

Den verkställda utredningen gåve vid handen, att Ahlström genom vad han
låtit komma sig till last gjort sig skyldig tili förseelser mot 91 och 96 §§
strafflagen för krigsmakten. Det påtalade förfarandet mot Andersson syntes
vidare vara att bedöma enligt 90 § samma lag. Förseelsernas allvarliga beskaffenhet
syntes i och för sig böra föranleda ett krigsrättsförfarande mot
Ahlström. Militieombudsmannen ville erinra örn att enligt 90 § strafflagen
för krigsmakten disciplinstraff finge ådömas endast där omständigheterna
vore synnerligen mildrande. Då Ahlström emellertid vidgått vad honom lagts
till last, mötte med hänsyn till bevisningen i målet inga hinder mot disciplinförfarande.
Militieombudsmannen ansåge sig därför kunna inskränka sig
till att för bataljonschefen, som ägde disciplinär bestraffningsrätt över Ahlström,
anmäla denne till disciplinär bestraffning. Militieombudsmannen utginge
därvid ifrån att i enlighet med föreskrift i 185 § 5) strafflagen för krigsmakten
medgivande av målsägandena (anmälarna och nr 9377 Andersson)
till målets behandling som disciplinmål kunde inhämtas.

Även kompanichefen kaptenen Fleetwood hade emellertid, enligt vad hans
egna uppgifter utvisade, gjort sig skyldig till förseelse som krävde ingripande.
Den ifrågavarande marschen, under vilken Ahlström förgick sig mot Andersson,
hade nämligen av Fleetwood anbefallts som en bestraffning eller
tillrättavisning för att en patrull ur kompaniet vid en tävling i strid mot utfärdade
föreskrifter beträtt besådda fält eller också möjligen som ett medel
att — då utredning örn vilka som ingått i denna patrull icke på annat sätt
kunnat erhållas — framtvinga upplysningar om patrullmedlemmarna. I båda
fallen måste marschen anses innebära otillåten straffkommendering (jfr
militieombudsmannens ämbetsberättelse lill 1939 års riksdag sid. 26 ff.). Det
tjänstefel, vartill Fleetwood härigenom gjort sig skyldig, kunde emellertid icke
anses allvarligare än att kunna sonas med tillrättavisning. Militieombudsmannen
finge sålunda samtidigt anmäla Fleetwood till erhållande därav.

* t * -

Bataljonschefen anmälde i skrivelse den 15 juli 1942, att han dels den 1 juli
tillrättavisat Fleetwood med varning för det han använt kommendering till
marsch i bestraffande syfte dels ock den 14 i samma månad ålagt Ahlström
disciplinstraff av arrest utan bevakning i åtta dagar jämlikt 90, 91 och 96 §§
strafflagen för krigsmakten för våld och smädligt yttrande mot underordnad
samt brist i anständigt uppförande.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

11. Missfirmelse av underlydande m. m. Tillika fråga örn kompaniombuds

ställning i visst hänseende.

I en den 16 mars 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
från kompaniombudet vid ett kompani L 13, värnpliktige nr 778 57/21 Hult,
anfördes följande:

Fredagen den 13 mars 1942 hade förekommit skjutning med automatvapen
mot figur, varvid befälet förts av löjtnanten C. R. Béve. Under övningen
hade Béve använt uttryck såsom »förbannade djävla idiot» till manskapet
samtidigt som hans tilltal i övrigt varit späckat med svordomar. Dessutom
hade han gjort bruk av skidstaven som slagvapen genom att slå en man i huvudet
ej mindre än tre gånger. Hans uppträdande i övrigt hade även varit
sådant, att det ej kunde vara förenligt med vad som fordrades av en svensk
officer som tjänstgjorde såsom instruktör. Vid Hults fråga, om Béve ansåge
sitt uppträdande försvarligt, hade Béve sagt, att han ej kunde finna något
klandervärt i detsamma, att han med glädje skulle se att saken anmäldes till
militieombudsmannen, då detta endast skulle skaffa honom meriter, och att
en anmälan till militieombudsmannen från Hults sida endast skulle hamna i
papperskorgen. Hult ville nu anmäla Béve för olämpligt uppträdande inför
trupp. Han beklagade, att han fått anledning inkomma med sin anmälan,
men sade sig icke kunna underlåta att framföra saken, då hela förbandet så
fordrade.

Sedan anmälan översänts till befälhavaren för Mora försvarsområde, hölls
av överstelöjtnanten C. Wersäll förhör med Béve samt åtskillig personal vid
kompaniet.

Béve uppgav följande vid förhöret:

Han hade den 13 mars efter kl. 12 såsom tillfälligt beordrad instruktör lett
övningar i skjutning vid kompaniet. En av manskapet hade varit beordrad
att beskjuta ett visst mål på omkring 50 meters avstånd men hade i stället
öppnat eld mot en figur på 15—20 meters avstånd, vilken stått undanställd
bakom en buske. Béve hade därav blivit upphetsad, enär skotten lossats i en
icke avsedd skjutriktning, samt hade yttrat ungefärligen: »Om det är någon
annan, som bär sig lika förbannat idiotiskt åt, så är det bäst att jag en gång
till talar om, vilka mål ni skola skjuta pål» Strax innan detta yttrande fälldes,
hade han beordrat fram en av manskapet — vilka han icke känt till namn

och utseende — för att röja undan några kvistar, som skymde ett av målen.
Han hade den uppfattningen att detta var samme man som skjutit fel, och
som sålunda enligt hans uppgift »burit sig idiotiskt åt». Med sitt uttryck hade
han sålunda avsett denne, vilken, enligt vad utredningen senare visat, varit
värnpliktige nr 223 60/25 Holmqvist. Béve bestrede anmälarens uppgift, att
hans tal skulle ha varit »späckat med svordomar», men erkände, att en eller
annan svordom måhända använts vid tillfället. Slutligen uppgav Béve, att han
senare erfarit, att manskapet varit missnöjt, och att en skrivelse till militieombudsmannen
övervägdes, varför han påföljande dag inför truppen uttalat,
att han ej klandrat den »såsom människor» utan »såsom soldater» samt tilllagt,
att han ansåge en skrivelse till militieombudsmannen närmast meriterande
för sig själv och att en dylik skrivelse troligen skulle hamna i papperskorgen.

Holmqvist uppgav, att Béve ropat: »Kom tillbaka! Det kan finnas flera
förbannade djävla idioter på kompaniet också!» samt att han ansåge, att uttrycket
idiot avsett honom.

Alla som vid tillfället i fråga stått i närheten av Béve uppgåvo sig ha hört
Béves yttrande; dock återgavs detta i något olika formuleringar. I protokollet
över förhöret antecknades, att Béve tydligen tagit fel på person, då han riktat
sig mot Holmqvist, enär denne icke skjutit på fel tavla.

På förhörsprotokollet tecknade förhörsledaren bland annat följande:

Oavsett vilket uttryck som Béve använt vid sitt tillrop syntes dock vittnesmålen
ådagalägga, att han gjort sig skyldig till brist i anständigt uppförande
genom att ha i tjänsten använt uttrycket »idiot» till eller om närvarande underlydande
med eller utan svordomar samt därigenom brustit i anständigt
uppförande.

I fråga om den andra påtalade episoden meddelade förhörsledaren följande:

Den man, mot vilken enligt den insända anmälan Béve »gjorde bruk av
skidsta ven som slagvapen», vore värnpliktige nr 407 58/24 Eriksson. Rörande
denna händelse hade kompanichefen, två landstormsfänrikar samt ytterligare
fyra av Béve namngivna vittnen hörts, vilka samtliga förklarat, att Béve visserligen
med ändan av staven knackat Eriksson mot pälsmössan under det
att han givit honom en muntlig rättelse för felaktigt utfört handgrepp med
sitt eldvapen men att detta ej skett på ett sätt som kunde betecknas såsom
våld eller misshandel. Eriksson hade vid tillfället legat i eldställning under
det att Béve stått snett bakom. Eriksson hade för förhörsledaren i kompanichefens
närvaro meddelat, att han icke önskade göra någon anmälan mot
Béve, enär han icke ansåge sig lia varit utsatt för våld.

Försvarsområdesbefälhavaren, översten A. Andén, anförde i den skrivelse,
varmed han översänt utredningen i ärendet, bland annat:

Löjtnanten Béve vore en intresserad, arbetsam och plikttrogen officer, vilken
icke sparade sig själv. Han vore en mycket god instruktör. Han hade med
utmärkelse gjort tjänst som frivillig dels under finska vinterfälttåget 1939—40
dels under belägringen av Hangö. I strid ginge han främst och finge truppen
med sig. Även under fredsförhållanden vore han känd för att lia mycket god

hand med trupp. De som kände honom ginge med honom genom eld och
vatten. Han hade ett något hetsigt temperament. Av utredningen framginge,
att Béve vid övningen ifråga i hastigt mod använt vissa olämpliga uttryck
gentemot landstormsmännen. Att han under eldstridsövningen påkallat en
mans uppmärksamhet genom att knacka på hans skinnmössa med skidstaven
kunde enligt Andéns uppfattning icke tolkas som våld eller misshandel.
Uppträdet vore av den art att det kunde och borde ha uppklarats genom ingripande
av en äldre erfaren officer. Anmälaren hade helt missuppfattat sin
ställning som kompaniombud. Enligt gällande bestämmelser för kompaniombuds
verksamhet vore det ett tjänstefel av honom att till annan myndighet
än den militäre chefen eller utomstående vidarebefordra tjänsteärenden
annat än när chefen därtill lämnat sitt medgivande. Han skulle söka åvägabringa
ett förtroendefullt samarbete med såväl befäl som meniga. I detta fall
syntes anmälaren emellertid ha handlat av rent oförstånd. Han hade också
— såsom framginge av en vid Andéns skrivelse fogad skrift till militieombudsmannen
— återtagit sin anmälan. Holmqvist hade i särskild till chefen för
Dalregementet ställd skrift anmält Béve för olämpligt yttrande. I avvaktan
på militieombudsmannens beslut hade Andén icke vidtagit någon åtgärd
beträffande sistnämnda två skrifter.

I skrivelse den 11 april 1942 till chefen för Dalregementet anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad sålunda förekommit, följande:

I fråga om Béves handlingssätt mot Eriksson läte militieombudsmannen
bero vid vad i ärendet förekommit. Genom sitt påtalade yttrande till Holmqvist
inför trupp hade Béve gjort sig skyldig till missfirmelse av underlydande
ävensom till brist i anständigt uppförande. Genom sina övriga påtalade uttalanden,
vilka han vidgått, hade han röjt en anmärkningsvärd omdömeslöshet
samt gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Vad Béve sålunda låtit komma
sig till last vore av den allvarliga beskaffenhet att han icke syntes böra undgå
laga ansvar därför. Då det å andra sidan icke syntes militieombudsmannen
erforderligt att saken bringades under domstols prövning — om så icke måste
ske med hänsyn till föreskrifterna i 185 § 5) strafflagen för krigsmakten —
hade militieombudsmannen ansett sig kunna inskränka sig till att för regementschefen,
som ägde disciplinär bestraffningsrätt över Béve, anmäla denne
till erhållande av disciplinär bestraffning.

% %

Regementschefen anmälde i skrivelse den 15 maj 1942 att han jämlikt 91,
96 och 130 §§ strafflagen för krigsmakten för missfirmelse av underordnad
krigsman, brist i anständigt uppförande och tjänstefel under synnerligen mildrande
omständigheter ålagt Béve disciplinstraff av arrest utan bevakning i
två dagar.

Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.

Försvarsområdesbefälha varén erhöll för kännedom en avskrifl av militieombudsmannens
skrivelse till regementschefen den 11 april 1942. Militieombudsmannen
anförde därvid till försvarsområdesbefälhavaren:

Med anledning av försvarsområdesbefälhavarens i hans ovan nämnda skrivelse
gjorda uttalanden rörande kompaniombudets handlingssätt, i vilka militieombudsmannen
instämde, ville militieombudsmannen emellertid tillägga att
det flera gånger förekommit att kompaniombud på liknande sätt missuppfattat
sin ställning. Det syntes militieombudsmannen som om en bidragande orsak
till dessa missuppfattningar vore den mindre lämpliga benämningen »ombud»
för ifrågavarande befattningshavare.

12. Missfirmelse av underlydande m. m.

I en den 1 juni 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anmälde värnpliktige furiren nr 414 18/30 Roth, tjänstgörande vid ett skolkompani,
följande:

Fredagen den 21 maj 1942 hade kompaniet haft fältskjutning på kompaniets
skjutbana i Fulltofta. Såsom skjutledare hade fungerat löjtnanten
T. M. G. Röing. Skjutningen hade ägt rum vid tre olika stationer med
patruller om sex man. Roth hade varit chef för en dylik patrull. Sedan hans
patrull skjutit vid sista stationen, hade han kommenderat »Skyttekolonn
framåt» och begivit sig med patrullen mot starten för skjutningen. Sedan
patrullen passerat »station 1» och varit 50 meter därifrån hade Roth anropats
av Röing, varvid följande samtal utspunnit sig. Röing: »Vad är det för
ett djävla drullande?» Roth: »Skyttekolonn, löjtnant.» Röing: »Ni är ena
djävlar och ni är en djävul och skall nedgraderas till menig. Sen marschera
ni bort till sista skjutstation i skyttekolonn.» Roth: »Skall ske, löjtnant.»
Därefter hade Roth kommenderat: »Skyttekolonn följ mig», för afl gå till
»station 3». Sedan hade Roth, så att Röing hört det, frågat om någon i
patrullen hört vad Röing sagt. Då hade Röing hejdat Roth och yttrat:
»Furiren behöver ej marschera bort nu för skjutning pågår och det är svårt
att gå dit utan fortsätt i skyttekolonn till starten.» Under denna tid hade
»sinnet runnit» på Roth, och Roth hade hejdat patrullen och sagt: »Löjtnant,
jag finner mig icke i detta uttalande.» På Röings fråga: »Vad är det
med detta?», hade Roth genmält: »Jag vill icke bli behandlad på detta vis
och är ej van vid att höra svordomar framför trupp.» Därpå hade Roth gått
med patrullen. Fyra i patrullen ingående värnpliktiga kunde med ed intyga
riktigheten av Roths uppgifter. Röing hade för övrigt under den vecka som
han lett kompaniets fältskjutningar vid ett flertal tillfällen använt ett språk,
som varit späckat med svordomar och nedsättande tillmälen örn såväl befäl
som meniga. Ett dylikt uppträdande ansåge Roth ägnat alt väcka den
största förvåning och förargelse i synnerhet vid ett specialkompani som det
nu ifrågavarande. Där hade något dylikt icke heller tidigare förekommit.

‘I—428989. Militicombudsmrmncns ämbetsberättclse.

29 värnpliktiga, tjänstgörande vid kompaniet, hade på Roths anmälan
tecknat, att de instämde i det av Roth avgivna allmänna omdömet örn Röings
uppträdande.

På militieombudsmannens begäran hölls vid Norra skånska infanteriregementet
förhör med Röing, vilken därvid förklarade sig erkänna riktigheten
av Roths anmälan, ehuru han icke kunde påminna sig örn de ifrågavarande
yttrandena vöre exakt riktigt återgivna. Röing uppgav vid förhöret vidare:

Under de tre dagar skjutningarna pågått hade ett flertal av eleverna
uppträtt mycket slött; detta hade i hög grad vid det påtalade tillfället gällt
Roth. Röing hade vid ett flertal tillfällen måst ingripa för att upprätthålla
ordning och disciplin, och därvid hade det visat sig, att milda metoder icke
lett till avsett resultat. Då Röings kommendering till kompaniet endast hade
omfattat sex tjänstgöringsdagar, hade Röing ansett metoden att rapportera
slöhet i tjänsten såsom osympatisk, varför han i stället vid några tillfällen
använt sig av i Roths anmälan skildrat uppträdande. Han funné emellertid,
att det för alla parter varit lyckligast att rapportera förhållandena för kompanichefen,
i synnerhet som han vid det påtalade tillfället hade förlorat tålamodet.

Vid översändandet av förhörsprotokollet uppgav regementschefen, att
Roth på grund av förläggningsförhållandena icke kallats till förhöret, varför
medgivande att målet finge behandlas som disciplinmål icke kunnat inhämtas.

I skrivelse den 26 juni 1942 till chefen för Norra skånska infanteriregementet
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet
förekommit, följande:

Röing hade erkänt, att han, på sätt Roth uppgivit, i tjänsten missfirmat
denne. Genom sina ifrågavarande yttranden hade Röing därjämte gjort sig
skyldig till brist i anständigt uppförande inför trupp. Ehuru Röings förseelser
vore av allvarligt slag, ansåge militieombudsmannen, att hinder icke
mötte att handlägga målet i disciplinväg, därest Roths medgivande härtill
erhölles. Under förutsättning av sådant medgivande finge militieombudsmannen
fördenskull för regementschefen, som ägde disciplinär bestraffningsrätt
över Röing, anmäla denne till erhållande av bestraffning.

* *

Regementschefen anmälde i skrivelse den 20 juli 1942, att han, sedan han
inhämtat medgivande från Roth att målet finge handläggas i disciplinväg,
den 18 i samma månad jämlikt 91 och 96 §§ strafflagen för krigsmakten för
missfirmelse av underlydande och brist i anständigt uppförande ålagt Röing
arrest utan bevakning i sex dagar.

Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.

13. Missfirmelse av underlydande.

Den 30 juni 1941 inkommo till militieombudsmannen två skrifter, vari anmälan
för olämpligt uppträdande gjordes mot löjtnanten i Svea artilleriregementes
reserv T. G. Sandgren, då tjänstgörande vid ett förband under Stockholms
luftvärnsregemente.

I den ena skriften, undertecknad av 77 värnpliktiga, gjordes anmälan mot
Sandgren för det han i mars månad 1941 under tjänstgöring såsom batterichef
vid ett annat luftvärnsregemente uppträtt på ett förolämpande sätt mot
manskapet. Då Sandgren på kaserngården mottog sitt batteri, hade hans
första ord varit: »Där står en sömnig jäkel», vartill han, efter nekande svar
från den utpekade, tillagt ett kraftigt: »Håll käften». Förläggningsvakten hade
inför trupp benämnts »zigenare och positivapor», vilka benämningar i de
flesta fall följts av svordomar. Vid ett tillfälle hade vaktbefälhavaren kallats
»förbannade drulle», och till hela vakten hade Sandgren yttrat: »Ni skulle
skjutas». Till en pjäsriktare hade Sandgren yttrat, att »han ej var mera värd
än att kastas på sophögen och skjutas». En värnpliktig hade en kväll kallats
»femtekolonnare». Anmälarna uppgåvo, att de funnit Sandgrens yttranden
kränkande och erinrade örn att truppen utgjordes av män, som befunne sig
i 40-årsåldern.

Den utredning, som verkställts med anledning av denna anmälan, gav följande
resultat:

En av anmälarna uppgav vid förhör att han hört Sandgren den 7 mars
1941 yttra till en värnpliktig vid namn Sjögren: »Där står en sömnig jäkel»,
samt, då Sjögren svarat någonting: »Håll käften»; att han hört Sandgren på
exercisfältet yttra om förläggningsvaktens manskap, att de bure sig åt »som
zigenare och positivapor» (huruvida detta varit följt av svordomar kunde
han icke erinra sig); att han icke hört yttrandet »förbannade drulle» till vaktbefälhavaren,
ej heller yttrandet »ni skulle skjutas» till vakten men väl hört
talas om dessa yttranden; att han icke heller hört yttrandet till en riktare
»att han ej var mera värd än att kastas på sophögen och skjutas»; att han
hört av en värnpliktig, att denne skulle ha blivit tilltalad med ordet »femtekolonnare»,
men att han, eftersom han icke varit vittne till händelsen, icke
kunde bestämt säga, örn Sandgren sagt, att den värnpliktige varit en »femtekolonnare»
eller uppträtt som en sådan; att Sandgren själv i april vidgått att
han till en värnpliktig yttrat, att denne uppträdde som en »femtekolonnare»:
att anmälaren underskrivit och insänt skrivelsen för att få rättelse på missförhållanden,
som han ansåge vore rådande vid batteriet; samt att han icke
insänt skriften, som daterats den 2 april, förrän i slutet av juni, emedan han
och övriga värnpliktiga hoppats att förhållandena skulle bliva bättre, vilket
emellertid icke blivit fallet.

Vid förhör med 26 andra av anmälarna uppgåvo 21 att de helt eller delvis
hört yttrandena: »Där står en sömnig jäkel», och »Håll käften», 15 att de
hort Sandgren kalla förläggningsvakten »zigenare och positivapor», dock utan

att dessa uttryck varit följda av svordomar, en (synbarligen ifrågavarande
pjäsriktare själv) att han hade hört det i anmälan återgivna yttrandet till en
riktare samt 6 att de hört omnämnas, att en värnpliktig kallats för »femtekolonnare»
utan att de dock själva hört uttrycket nämnas av Sandgren.
Ingen av de förhörda hade hört de påtalade yttrandena »förbannade drulle»
till vaktbefälhavaren och »ni skulle skjutas» till vakten.

Sandgren uppgav själv följande:

Han ansåge sig icke ha uppträtt förolämpande mot de meniga. De i skriften
omnämnda yttrandena skulle ha fällts i mars 1941, vilket gjorde, att han
icke kunde erinra sig desamma eller det sammanhang, i vilket de skulle ha
fällts. Han trodde emellertid, att han kallat värnpliktige Sjögren »sömnig»
på grund av att Sjögren förefallit något berörd av starka drycker. Han hade
emellertid icke varit säker därpå, varför han endast använt detta uttryck.
Härvid hade Sjögren svarat något olämpligt, varför Sandgren tillhållit honom
att vara tyst. Vad Sandgren därvid yttrat, kunde han icke erinra sig. Han
hade nog använt kraftiga uttryck någon gång, då manskapet misskött sig,
varvid hans avsikt endast varit att erhålla rättelse; han hade icke tänkt sig.
att något av hans yttranden skulle kunna upptagas såsom för vederbörande
kränkande eller såsom personlig förolämpning.

Den andra skriften, undertecknad av 74 värnpliktiga, de flesta »med reservation»,
innehöll att Sandgren under tjänstgöring i fält upprepade gånger
uppträtt hänsynslöst mot manskapet, att han använt sig av kränkande tilltal
mot detta såsom »landsförrädare», »jäkla drummel», »jäkla slöfock» etc.
samt att han inför trupp yttrat: »Den som klagar på sig tilldelad tjänstgöring
kommer jag att egenhändigt slå ihjäl.»

Två av anmälarna, värnpliktiga Björklund och Persson, uppgåvo vid förhör,
att de vid ett tillfälle i juni 1941 varit kommenderade som luftbevakningsposter,
att de därvid, under en av Sandgren företagen inspektion, icke
kunnat besvara samtliga av Sandgren till dem ställda frågor samt att Sandgren
då kallat dem båda »landsförrädare».

Sammanlagt hördes 66 värnpliktiga angående denna anmälan. Endast två,
nämligen nyssnämnda Björklund och Persson, uppgåvo, att de blivit kallade
»landsförrädare»; 20 stycken påstodo, att de av Sandgren kallats »jäkla
drummel», »jäkla slöfock» eller liknande och 31 sade sig ha hört Sandgren
inför trupp yttra: »Den som klagar på sig tilldelad tjänstgöring kommer jag
att egenhändigt slå ihjäl». Ett stort antal av de förhörda hade hört, att Sandgren
kallat andra »drummel», »jäkla drummel» eller liknande utan att de
själva dock blivit tilltalade på samma sätt av Sandgren. En av de hörda
hade hört Sandgren kalla luftbevakningsposterna för fosterlandsförrädare.

För egen del uppgav Sandgren om denna anmälan följande:

Han ansåge sig icke ha uppträtt hänsynslöst mot sina underlydande. Han
hade icke kallat någon för »landsförrädare» men hade väl vid ett tillfälle,
då han visiterat vakten nattetid och funnit någon av vaktmanskapet i slutna
delen avklädd, så att denne därför icke snabbt kunde rycka ut vid vaktens

utkallande, yttrat, att »sådant handlingssätt kunde jämställas med landsförräderi».
Han erinrade sig inspektionen av Björklund och Persson som
luftbevakningsposter men kunde icke komma ihåg, att han vid detta tillfälle
nämnt ordet »landsförrädare»; örn han skulle ha använt sig av ordet
i fråga, hade det icke varit i form av direkt tilltal eller beskyllning. Han
hade säkerligen vid några tillfällen använt uttrycken »jäkla drummel» eller
»jäkla slöfock», då någon av manskapet misskött sig. Hans avsikt hade varit
att därmed snabbt erhålla rättelse, och han hade icke tänkt sig, att vederbörande
skulle upptaga detta som en personlig förolämpning. Han kunde
icke direkt påminna sig, att hail framför trupp yttrat: »Den som klagar på
sig tilldelad tjänstgöring kommer jag att egenhändigt slå ihjäl», men han
kunde ha fällt yttrandet, vilket i så fall avsetts såsom ett skämt, ehuru det
tydligen missuppfattats. •

I en till överkrigsfiskalsämbetet översänd, den 30 december 1941 dagtecknad
instruktion för åtal mot Sandgren anförde militieombudsmannen, efter
en redogörelse för vad i båda ärendena förekommit, följande:

Tjänstgöringsreglementet för armén innehölle i § 1 allmänna bestämmelser
om krigstukt. Enligt dessa skulle befälhavare i fråga om behandling av
trupp verka i bästa mening uppfostrande och vägledande. Erforderlig rättelse
eller kritik skulle meddelas på ett grannlaga sätt. Det angåves som en
fordran för krigstuktens upprätthållande och för befälets myndighet och
dess moraliska inflytande på underlydande att befälet i sitt uppträdande vöre
ett gott föredöme. Den verkställda utredningen gåve vid handen, att Sandgren
genom sina yttranden och tillmälen till manskapet grovt brutit mot
dessa bestämmelser. Vissa av yttrandena och tillmälena vore av den beskaffenhet,
att de måste anses innebära brott mot 91 § strafflagen för krigsmakten.

Sandgrens förseelser syntes militieombudsmannen icke böra undgå laga
beivran. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt vederbörande krigsfiskal
att vid den krigsdomstol, varunder Sandgren lydde, anhängiggöra och
utföra åtal mot denne för vad han enligt det ovan anförda låtit komma sig
till last samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

Sedan handlingarna överlämnats till chefen för Livregementets grenadjärer
depå, hänsköts målet till regementskrigsrätten vid nämnda regemente.
Till fullgörande av det i instruktionen givna uppdraget yrkade krigsfiskalen
vid regementskrigsrätten ansvar å Sandgren för tjänstefel i den män de av
Sandgren fällda yttrandena icke kunde vara alt betrakta som förolämpning
mot underordnad. Sandgren hördes vid regementskrigsrätten men i övrigt
förebragtes ingen vidare utredning där.

Regementskrigsråtten meddelade utslag i målet den 3 mars 1942 och utlät
sig därvid:

I målet kunde icke anses styrkt, att Sandgren till personalen vid batteriet
fällt yttranden, att de vore femtekolonnare, eller att han kallat vaktchefen
»förbannade drulle» eller att han sagt till vakten: »Ni skulle skjutas».
Däremot finge i övrigt anses utrett, att Sandgren såsom batterichef under
våren och sommaren 1941 vid olika tillfällen till värnpliktiga vid batteriet
fällt olika yttranden, som måste anses såsom för dem kränkande, samt uppträtt
olämpligt inför trupp. Regementskrigsrätten prövade förty rättvist döma
Sandgren jämlikt 91, 130 och 33 §§ strafflagen för krigsmakten ävensom
4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för missfinAelse mot underordnad
krigsman samt för oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå disciplinstraff
av arrest utan bevakning i åtta dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

14. Åtal mot sergeant (reservofficersaspirant) för missfirmelse av underlydande
m. m.

I en den 3 september 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde 38 värnpliktiga vid 1. plutonen av Svea livgardes 7. kompani
bland annat följande:

Plutonchefen sergeanten (reservofficersaspiranten) L. H. Ahlqvist hade
vid upprepade tillfällen på olika sätt kränkt manskapet. En dag, då man
haft förpatrullsövningar, hade Ahlqvist blivit förtretad över ett eldavbrott
för kgskytten, varvid han »slängt» kulsprutegeväret i huvudet på skytten,
nr 636 Österman. Lådan på geväret hade träffat Österman i hjässan så att
en bula uppstått. Under en övning hade Ahlqvist haft en signalflagga, försedd
med järnspets, i handen. Då kgskytten ej uppträtt enligt Ahlqvists
önskningar, hade Ahlqvist kallat honom till sig och frågat: »Vet ni vad man
får lust att göra när man har en sådan här i handen?» »Nej, sergeant»,
hade den tilltalade svarat. »Jo, man får lust att sticka in den i bröstet på er
så att den kommer ut i ryggen.»

Åtskilliga andra yttranden och handlingar av Ahlqvist påtalades dessutom
i skriften.

Sedan denna remitterats till sekundchefen för utredning, hölls förhör med
Ahlqvist samt vid plutonen tjänstgörande meniga och underbefäl.

Ahlqvist bestred därvid, att han kastat kulsprutegeväret i huvudet på Österman
men medgav, att han tryckt geväret, vilket han tagit med anledning
av att eldavbrott uppstått, mot östermans huvud, dock ej med sådan kraft,
att en bula kunnat uppstå. Ahlqvist erkände, att han fällt det ovan återgivna
yttrandet.

Nr 636 Österman uppgav vid förhöret, att Ahlqvist icke »slängde» kulsprutegeväret
i huvudet på honom utan att han lät det falla på hans huvud.
En av de värnpliktiga som hördes hade konstaterat, att en bula uppstått på
östermans hjässa, där kulsprutegeväret träffat. Korpralen nr 50/1 Nilsson
uppgav, att han sett på då Ahlqvist återställt kulsprutegeväret till Österman,
vilket icke skett genom att han låtit kulsprutegeväret falla över östermans
huvud men väl genom att han tryckt detsamma mot huvudet, dock ej med
någon större kraft.

Även i fråga om klagoskriftens innehåll i övrigt förebragtes utredning.

Sedan militieombudsmannen tagit del av den vid regementet verkställda
utredningen, hemställde militieombudsmannen i skrivelse till sekundchefen
den 24 september 1941 med översändande av handlingarna i målet, att sekundchefen
ville hänskjuta detta till krigsrätt för åtal mot Ahlqvist för vad
denne låtit komma sig till last.

Målet förekom vid regementskrigsrätten vid Svea livgarde första gången
den 14 oktober 1941 men måste flera gånger uppskjutas, huvudsakligen
emedan Ahlqvist drabbats av kroppsskada och under en lång tid icke kunde
iakttaga inställelse vid krigsrätten. Vid denna verkställdes viss utredning.
Bl. a. hördes korpralen Nilsson som vittne. Denne uppgav därvid, att han
stått alldeles intill Ahlqvist under den i ärendet ifrågavarande förpatrullsövningen.
Ahlqvist hade hållit östermans kulsprutegevär i handen och hade
granskat det. Efter granskningen hade Ahlqvist vid återlämnandet tryckt
geväret mot östermans huvud. Nilsson vore bestämt övertygad om att detta
Ahlqvists åtgörande icke kunnat åstadkomma någon smärta hos Österman.

Vederbörande krigsfiskal bestämde slutligen sin talan i målet till att avse
ansvar å Ahlqvist dels jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för det ovan
återgivna förolämpande yttrandet dels jämlikt 90 § samma lag för det han
gjort sig skyldig till våld mot Österman och dels jämlikt 130 § samma lag
för oförstånd i tjänsten genom visst annat förfarande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 13 juli 1942 och utlät
sig därvid:

Genom vad Ahlqvist själv vidgått och för övrigt i målet förekommit vore
utrett, att Ahlqvist under en förpatrullsövning med plutonen den 14 augusti
1941, då eldavbrott med ett kulsprutegevär uppstått, efter undersökning av
anledningen därtill, vid gevärets återställande till skytten tryckt geväret mot
dennes huvud, samt alt Ahlqvist vid en annan övning, då Ahlqvist hållit en
signalflagga med järnspets i handen, till en värnpliktig fällt ett yttrande
av innebörd, att »man får lust att sticka in den i bröstet på er, så att den
kommer ut i ryggen». Ahlqvists berörda båda åtgöranden kunde med hänsyn
till omständigheterna ej anses innefatta annat än oförstånd i tjänsten.
På grund härav och då vad i övrigt lagts Ahlqvist till last i åtalat hänseende
icke vore av beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar, prövade
regementskrigsrätten rättvist i så måtto bifalla åklagarens i målet förda

talan, att Ahlqvist dömdes jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
oförstånd vid fullgörande av tjänsteplikt att undergå arrest utan bevakning
sju dagar.

Utslaget har vunnit laga kraft.

15. Missfirmelse av underlydande.

I en den 21 augusti 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 278 Olle Lindgren, då tjänstgörande vid Svea
artilleriregemente, bland annat följande:

Under fullgörande av sin första tjänstgöring såsom värnpliktig vid Bodens
artilleriregemente, 3. kompaniet, hade han den 29 juli 1942 beordrats inställa
sig på kompaniexpeditionen, varvid enligt order en tori- handduk skolat medföras.
Inkommen på expeditionen hade han av sin troppchef, fänriken Sten
Svensson, erhållit en »tillrättavisning» med anledning av en dagen förut
timad händelse samt beordrats att med handduken torka sig bakom båda
öronen. Till grund för »tillrättavisningen» hade förmodligen legat det faktum,
att Lindgren samma dag hos kompanichefen anhållit, att en hela Lindgrens
logement av dagunderofficeren tilldelad bestraffning måtte drabba endast
Lindgren och värnpliktige nr 335 E. Fredriksson, eftersom dessa vore
de enda skyldiga. Förseelsen, som föranlett bestraffningen, hade bestått i att
Lindgren och Fredriksson vid aftonvisitationen föregående kväll i strid mot
gällande föreskrifter stått halvklädda vid sina sängar. Då vid Svenssons order
till Lindgren att med den medförda handduken torka sig bakom öronen
jämväl flera andra personer varit närvarande, syntes Svenssons handlingssätt
ha inneburit en grov kränkning av Lindgrens personliga ära och jämväl
ett ovärdigt beteende av en person, tillhörande officerskåren. Med anledning
därav anhölle Lindgren, att militieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder,
som kunde synas lämpliga.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till chefen för Svea artilleriregemente
den 21 augusti 1942 anhållit om utredning, insände denne med skrivelse
den 14 september samma år ett den 9 sistnämnda månad dagtecknat
protokoll, hållet vid förhör vid Bodens artilleriregemente med jämte andra
Svensson och Fredriksson.

Enligt protokollet berättade Svensson vid förhöret i huvudsak i överensstämmelse
med Lindgrens uppgifter med tillägg, att han, sedan Lindgren och
Fredriksson på fråga medgivit, att de kände till bestämmelserna angående
aftonvisitation, framhållit för dem det barnsliga i att givna föreskrifter icke
följdes samt yttrat: »Ni bär er åt som valpar, torka er med en handduk bakom
öronen, så att ni låter bli sådant här en annan gång.»

Fredriksson uppgav vid förhöret på fråga, huruvida han ansåge Svenssons
uttryckssätt kränkande, att han just då ansett Svenssons tilltal »väl hårt»
men att han senare insett, att Svensson haft anledning vara irriterad.

I skrivelse den 28 oktober 1942 till chefen för Bodens artilleriregemente
anförde militieombudsmannen därefter följande:

Svenssons handlingssätt, som syntes vittna örn bristande mognad i omdömet,
hade varit nedsättande för Lindgren och Fredriksson samt inneburit
missfirmelse av dem. Militieombudsmannen ansåge sig icke kunna underlåta
att lagligen beivra den förseelse Svensson sålunda begått. Eftersom det å
andra sidan icke syntes erforderligt, att saken bringades under krigsdomstols
prövning — militieombudsmannen förutsatte därvid att medgivande av Lindgren
och Fredriksson till handläggning i disciplinär ordning inhämtades —
hade militieombudsmannen velat för regementschefen, som ägde den disciplinära
bestraffningsrätten över Svensson, anmäla Svensson till erhållande av
bestraffning.

* *

I skrivelse den 14 november 1942 anmälde regementschefen att han den
13 november jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten ålagt Svensson disciplinstraff
av arrest utan bevakning i två dagar för missfirmelse av underordnade
krigsmän i tjänsten.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

16. Åtal mot kompanichef för olämpliga yttranden inför trupp samt för underlåtenhet
att vidarebefordra en till regementschefen ställd skrivelse från
manskapet vid kompaniet med anmälan mot kompanichefen.

I en till statens informationsstyrelse inkommen, till militieombudsmannen
överlämnad promemoria påtalade kommunalnämndsordföranden Efraim
Eriksson i Lysvik vissa missförhållanden vid ett under befäl av kaptenen N.

B. Norlander stående kompani. Eriksson anförde — jämte annat, vilket ej
föranlett någon åtgärd från militieombudsmannens sida — följande:

Norlander hade så gott som dagligen under vintern 1940/41 låtit skällsord
och svordomar hagla över de värnpliktiga. Vid en uppställning hade Norlander
ansett att en man icke stått i ledet som han bort göra och hade då
yttrat: »Du skulle ställas där borta vid väggen och skjutas din djävul.» Vid
en annan uppställning hade några värnpliktiga varit frånvarande. Norlander
hade frågat, varför icke alla vore närvarande, och hade då av vederbörande
befäl fått den upplysningen att de frånvarande läge sjuka. Härvid hade Norlander
utbrustit: »Ha vi inte bårarna här?» Detta hade väl närmast tytt på
att de sjuka skulle ha burits ut trots kölden. Det hade vid tillfället varit omkring
20 grader kallt. Eriksson hade talat med två värnpliktiga från förläggningen,
och dessa hade öppet förklarat, att de aldrig tänkt sig att en
sådan rå behandling som den Norlander utsatte sitt folk för skulle förekomma
i vår tid. Norlanders uppträdande hade väckt den största avsky och för -

luttring hos ortsbefolkningen. Enligt förljudande skulle manskapet lia gjort
anmälan på grund av Norlander uppträdande, men det vore icke känt örn
denna lett till något resultat.

Sedan ärendet remitterats till överbefälhavaren, verkställdes utredning av
vederbörande regementschef, dåvarande överstelöjtnanten E. Tengberg, vilken
hörde såväl Norlander som andra vid kompaniet tjänstgörande.

Norlander anförde därvid, att han icke brukade använda skällsord och
svordomar till truppen eller den enskilde, att vid en morgonavlämning en
av de sjukanmälda meniga uppgivit så många krämpor, att Norlander funnit
sig föranlåten att till denne yttra: »Vore det inte bäst att Ni ställde upp på
stallbacken att skjutas med en gång», vilket uttryck Norlander själv hört användas
på skämt och nu använt på samma sätt, saint att han i samband med
en annan morgonavlämning konstaterat, att flera sjuka vid truppen (i grupp
2-—3) stannat inne, varför han funnit skäl påpeka, att vid ett fältförband de
lindrigt sjuka åtföljde truppen och att en soldat med ambition strävade att
följa med »om han så skall bårås på bår enligt historiskt härförarexempel».

Norlander anförde vidare:

Vad den av Eriksson omnämnda anmälan beträffade hade Norlander någon
gång i slutet av februari 1941 med posten fått sig tillsänd en av 155 värnpliktiga
vid kompaniet undertecknad skrivelse, ställd till regementschefen,
vari undertecknarna anhölle, att regementschefen skulle vidtaga åtgärder för
en bättre behandling från Norlander sida. På grund av det sätt, varpå skrivelsen
tillställts Norlander, hade denne varken diariefört eller vidarebefordrat
den. Han hade icke gjort någon hemlighet av att han mottagit den utan visat
den bland andra för sin närmaste man.

Tengberg anförde i avgivet yttrande, alt han företagit undersökning inom
kompaniet och därvid hört såväl befäl som även en menig per pluton. Tengberg
uppgav, att samtliga utom en därvid intygat, att Norlander icke brukade
använda svordomar; ett par av manskapet hade ansett, att Norlander
vid flera tillfällen använt enligt deras mening olämpliga uttryck, men några
exempel hade de icke kunnat lämna. Någon anmälan mot Norlander av den
art som Eriksson uppgivit hade icke kommit till Tengbergs kännedom. Enligt
Tengbergs mening hade Norlander förfarit oriktigt genom att icke vidtaga
någon åtgärd i anledning av de värnpliktigas skrivelse.

Efter redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 19 december 1941 till chefen
för Hälsinge regemente:

Utredningen i ärendet gåve vid handen, att den mot Norlander till militieombudsmannen
gjorda anmälan såvitt nu vore i fråga varit befogad. Även örn
det icke blivit styrkt, att Norlander i den utsträckning och på det sätt som
påståtts brustit i fråga om sin behandling av truppen, hade Norlander dock
själv vitsordat, att han till truppen fällt yttranden, vilka, även om de, som
Norlander uppgivit, varit avsedda som skämt, måste anses olämpliga samt

oförenliga med föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet för armén om befälhavares
uppträdande mot och inför trupp. Vidare hade Norlander förfarit
felaktigt genom att underlåta att diarieföra och till regementschefen vidarebefordra
den ifrågavarande, av 155 värnpliktiga ingivna skrivelsen. Den
omständigheten att skrivelsen insänts till Norlander med posten hade icke
inverkat på Norlanders skyldigheter i dessa hänseenden. Underlåtenheten
hade varit desto anmärkningsvärdare som Norlander genom densamma förhindrat
att för honom ogynnsamma förhållanden bragtes till regementschefens
kännedom.

Vad Norlander sålunda låtit komma sig till last ansåge tjänstförrättande
militieombudsmannen utgöra tjänstefel av den beskaffenhet att han icke kunde
underlåta att göra dem till föremål för laga beivran. Då Norlander erkänt
förseelserna, ansåge tjänstförrättande militieombudsmannen det emellertid
icke erforderligt att bringa frågan örn ansvar under krigsrätts prövning utan
inskränkte sig till att för regementschefen, som ägde disciplinär bestraffningsrätt
över Norlander, anmäla Norlander till erhållande av disciplinär bestraffning.

* ❖

Regementschefen anmälde i skrivelse den 17 januari 1942, att han den 15
i samma månad ålagt Norlander disciplinstraff av arrest utan bevakning i fyra
dagar för vad denne låtit komma sig till last.

Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.

17 oeh 18. Åtal mot fartygschefen och förste officeren å hjälpkryssare för

spritmissbruk m. m.

Genom två den 22 januari 1942 till militieombudsmannens expedition inkomna
skrifter anmälde fudrén Thure Thunvall, att missförhållanden vöre
rådande ombord å en hjälpkryssare samt att fartygschefen kaptenen Nils
Hagström och löjtnanten J. F. A. Benninge i olika avseenden gjort sig
skyldiga till tjänstefel. Thunvall inkom sedermera med ytterligare skrifter
i ärendet, varjämte han inställde sig å militieombudsmannens expedition
den 27 februari och den 2 mars 1942 och lämnade upplysningar i saken.

Med anledning härav verkställdes utredning. Vid besök å militieombudsmannens
expedition den 2 mars 1942 hördes flaggkorpralen Gösta Swärd.
Chefen för marinen inkom med protokoll över ett den 7 mars 1942 av kommendörkaptenen
N. M. Cleve hållet förhör vid vilket bland andra Hagström
och Herminge blivit hörda. Utredningen fullständigades i olika avseenden
genom förhör genom polismyndighets försorg.

I en den 28 maj 1942 dagtecknad instruktion för åtal mot Hagström och
Herminge anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i
ärendet förekommit, följande:

1. Spritförtäring i Karlskrona.

Thunvall hade anmält, att Herminge vid ett tillfälle vid midsommar 1941
varit nästan redlöst berusad under tjänstgöring ombord å hjälpkryssaren.
Hörd häröver hade Herminge förnekat, att han vid tillfället förtärt spritdrycker.
Furiren Sven Boström hade berättat att han under tjänstgöring som
vakthavande underbefäl fått se Herminge komma ut från officersinredningenå
fartyget och vara mycket berusad. Herminge hade raglat samt haft officersmössan
på nacken. Han hade gått i land och gått ett par ronder på kajen
varefter han återvänt till fartyget. Därvid hade han gått över landgången
utan hjälp, men Boström hade stått på vakt för att vara till hands om Herminge
skulle taga överbalansen. Herminge hade, om än med svårighet, själv
lyckats taga sig ombord. Boström hade vidare uppgivit, att händelsen inträffat
i ett kritiskt ögonblick strax efter utbrottet av kriget mellan Tyskland
och Ryssland. Fartyget hade varit stabsfartyg och legat i första beredskap.
Hagström hade vid tillfället varit permitterad, och Herminge hade
tjänstgjort som fartygschef och haft att utöva kontroll över in- och utgående
fartyg. Besättningen hade legat i halv stridsberedskap. Fartyget hade skolat
kunna gå till sjöss efter två eller tre timmars varsel. —• Thunvall hade gjort
gällande att Boström till honom sagt, att Herminge måst bäras ombord.
Vidare hade Thunvall uppgivit, att två personer hjälpt Benninge över landgången
samt att Herminge före ombordgåendet antagligen besökt en vedettbåt
och där förtärt spritdrycker. — I vissa delar stöddes dessa Thunvald
uppgifter av den skildring som en furir vid namn Karlsson lämnat. Karlsson
hade anfört att han vid ett tillfälle något efter midnatt sett en bil hålla
på kajen vid fartyget samt Herminge komma uppför landgången tungt stödjande
sig på fallrepen. Två man hade följt Herminge; möjligen hade den
ene gått före och den andre efter honom. Ingen hade emellertid burit eller
släpat på honom. Karlsson hade fått den uppfattningen, att Herminge varit
onykter. — Mellan de båda vittnesberättelserna förelåge vissa skiljaktigheter,
men man torde kunna utgå från att de avsåge samma tillfälle; dock kunde
det ifrågasättas om de icke hänförde sig till olika tidpunkter å händelseförloppet.
Mot vittnesmålen stöde Berminges egen uppgift, att vakthavande
furiren hjälpt Herminge ombord över landgången och fram till ytterdörren
i gunrumsgången. Anledningen till att han behövt hjälp hade Herminge påstått
vara, att han vid ombordgåendet råkat snubbla över skyddslocket till
en avloppstrumma och därvid vrickat ena foten. Benninge hade uppgivit, att
han varit i land några timmar för att telefonera.

Militieombudsmannen ansåge sannolika skäl tala för att Herminge under
tjänstgöring såsom befälhavare å fartyget varit av starka drycker överlastad.
Med hänsyn till det då rådande läget måste brottet anses begånget under försvårande
omständigheter. För bedömande av frågan, hunivida Herminge järn -

väl obehörigen lämnat fartyget erfordrades ytterligare utredning. Sålunda torde
den officer som varit vakthavande under den tid Herminge tillbringat i
land böra höras.

2. Påstått spritmissbruk under konvojtjänst.

Thunvall hade påstått, att såväl Hagström som Benninge varit berusade
under tjänstgöring till sjöss. Endast rörande ett tillfälle hade Thunvall anfört
egna iakttagelser. Den person, furiren Knut Hall, som Thunvall åberopat
som vittne till denna händelse, hade ej blivit hörd. De uttalanden
som gjorts av olika personer, att Hagström och Herminge varit spritpåverkade
i tjänsten, vore icke så bestämda att de kunde läggas till grund för särskilda
ansvarsyrkanden, i synnerhet som det jämväl funnes uttalanden
vilka ginge i motsatt riktning. Det syntes önskvärt att Hall hördes.

3 a. övergrepp mot 2 klass sjömannen Modeland.

Under augusti och september 1941 hade fartyget legat i Oskarshamn för
översyn. Enligt Thunvalls uppgifter hade Herminge vid ett tillfälle under
Oskarshamnsvistelsen varit berusad och därvid förgripit sig mot en andra
klass sjöman vid namn Modeland genom att slita bort vissa tecken å dennes
ärmar. Herminge hade betecknat dessa uppgifter som ren fantasi. Några
åsyna vittnen till det påstådda övergreppet mot Modeland syntes icke finnas.
Flaggkorpralen Lindgård hade emellertid kommit tillstädes omedelbart
efter det att tecknen blivit bortslitna. Modeland hade, enligt vad Lindgård
berättat, kommit fram till Lindgård och rapporterat, att Herminge slitit
bort uppmuntringstecknen från Modelands högra ärm, och därvid för Lindgård
visat de lösslitna tecknen. Vidare hade Lindgård förklarat sig anse,
att Herminge vid tillfället varit påverkad av sprit. Det hade uppgivits, att
Hagström och Herminge ifrågavarande dag haft besök av två damer i gunrummet,
därvid spritdrycker sannolikt förtärts. Värnpliktige intendenten
Sterner hade sålunda upplyst, att han från sin hytt, som legat intill gunrummet,
hört att det gått livligt till. Flaggkorpralen Ahlberg hade uppgivit,
att Hagström, Benninge och damerna uppehållit sig i gunrummet ett par
timmar; från sin hytt hade Ahlberg hört hur de skrålat och fört oväsen,
varför han förstått att de förtärt spritdrycker så att de blivit berasade.
Ahlberg hade tillagt, att han hört en styrman berätta örn övergreppet mot
Modeland och att han saknade anledning betvivla, att Herminge gjort sig
skyldig till detsamma. Även en värnpliktig vid namn Lund, som gått vakt
på däck, hade angivit att Benninge icke verkat fullt nykter. Boström hade
berättat, att Modeland dagen efter händelsen för Boström visat alt yrkesbeteckningen
på ena ärmen varit borta, och därvid omtalat att Herminge
kvällen förut kommit ombord berusad och slitit av Modeland märkena.
Flaggkorpralen Swärd hade uppgivit följande. Swärd hade hört händelsen
omtalas, och nästan alla ombord hade varit upprörda och ansett alt Herminges
beteende nästan kunde betecknas som busaktigt. Modeland hade
själv för Swärd berättat örn händelsen. Man finge givetvis utgå från att

Berminges tilltag berott på berusning. Det vore att anse som en försvårande
omständighet att övergreppet ägt rum då Modeland tjänstgjort som vakthavande
på däck.

Utredningen gåve vid handen att Berminge gjort sig skyldig till det angivna
övergreppet mot Modeland, likaså att Berminge därvid varit påverkad
av sprit. Berminges handling syntes ha inneburit förolämpning mot
underordnad krigsman i dennes tjänst samt bristande anständigt uppförande.
Med hänsyn till omständigheterna måste förseelsen betecknas som
svårartad. Det hade uppgivits att Berminge vid tillfället tjänstgjort som
vakthavande officer. Därest så varit förhållandet eller Berminge eljest varit
i tjänstgöring hade Berminge dessutom genom spritförtäringen gjort
sig skyldig till tjänstefel. Såsom sådant måste anses att under tjänstgöring
uppträda synbart påverkad av spritdrycker. — Modeland borde höras i
målet.

3 b. Försummelse beträffande vaktgöring i Oskarshamn.

Berminge hade erkänt att han, såsom Thunvall uppgivit, under Oskarshamnsvistelsen
vid tjänstgöring som vakthavande officer lämnat fartyget
utan att bliva avlöst av annan. Han hade emellertid invänt, att han av Hagström
utverkat tillstånd därtill. Att dylikt tillstånd givits hade vitsordats
av Hagström. Denne syntes själv ha lämnat fartyget i sällskap med Berminge
eller omedelbart före honom.

Hagström syntes ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom att giva Berminge
tillstånd att lämna fartyget. Jämväl Berminge torde, fastän han erhållit
fartygschefens medgivande, ha ådragit sig ansvar genom att övergiva
fartyget.

3 c. Olämpligt uppträdande av Hagström i Oskarshamn.

Thunvall hade uppgivit att Hagström, efter det han vid nyssnämnda tillfälle
lämnat fartyget, besökt restaurangen Alphyddan i Oskarshamn och därvid
varit tämligen berusad. Vid restaurangens stängning skulle Hagström, enligt
Thunvalls berättelse, ha antastat en del av de kvinnliga gästerna och frågat
dem, örn de icke kunde ordna en vickning, d. v. s. sprit och mat. Såsom
vittnen hade Thunvall åberopat Sterner och Ahlberg. Stemer hade intygat,
att Hagström stått i restaurangens vestibul och frågat förbipasserande damer,
om de velat bjuda på vickning; Hagström hade icke antastat någon av damerna,
men han hade varit tydligt påverkad av starka drycker. Ahlberg hade
lämnat motsvarande uppgifter; Hagström hade varit berusad samt frågat flera
damer örn de kunde ordna en vickning. Ahlberg hade tillagt, att Hagström
uppfört sig opassande och ohyfsat samt att hans uppträdande väckt allmänt
uppseende. Hagström hade tydligen vid tillfället varit iförd uniform.

Genom sitt uppträdande å restaurangen syntes Hagström ha brustit i anständigt
uppträdande, i synnerhet som det å en officer i Hagströms ställning
vilade särskilda skyldigheter att iakttaga ett värdigt uppträdande samt att
vara ett föredöme för underlydande.

■i. Order om felaktig klädsel.

Enligt Thunvalls anmälan hade Benninge givit Lund samt två andra värnpliktiga
meniga vid namn Vidmark och Månsson order att under vakttjänstgöring
vara iförda kavajer med furirs gradbeteckning. Dessa tre värnpliktiga
hade vitsordat att de, efter order av Herminge, ifört sig furirskavajer och
sedan burit dessa under vakttjänstgöring. Månsson hade vidare omtalat, att
Hagström under vakttjänstgöringen observerat honom och anmärkt på att
han »blivit grann». Sedan Månsson nämnt, att han tagit furirskavajen på sig
efter order av Herminge, hade Hagström icke vidtagit någon åtgärd.

Med hänsyn till omständigheterna syntes det ej böra föranleda erinran att
Herminge, på sätt skett, låtit obefordrade värnpliktiga tjänstgöra såsom vakthavande
underbefäl. Däremot hade Herminge förfarit felaktigt genom att giva
order om att de skulle vara iförda furirskavajer. Hagströms underlåtenhet att
ingripa syntes jämväl innebära försummelse i tjänsten.

5. Spritförtäring i Trelleborg.

Thunvalls anmälan innehölle uppgifter om att Hagström uppträtt olämpligt
under ett besök å Stadshotellet i Trelleborg den 15 november 1941 samt
att Hagström och Herminge senare under natten till den 16 november visat
sig berusade å gata i Trelleborg. Både Hagström och Herminge hade förnekat
riktigheten av dessa uppgifter. Till Hagströms uppträdande å hotellet funnes
fyra vittnen, nämligen Swärd och furiren Jansson samt två damer som varit
i sällskap med dem. Swärd hade förklarat att Hagström, som varit klädd
i uniform, varit i hög grad berusad samt att alla restauranggästernas blickar
vaiit riktade mot honom. Även Herminge, som varit i Hagströms sällskap,
hade enligt Swärds uppgifter varit berusad. Jansson hade intygat, att Hagström
varit berusad; det hade visat sig i så högljutt tal att det väckt allmän
uppmärksamhet. Även de båda nyssnämnda damerna hade givit uttryck åt
den uppfattningen, att Hagström och Benninge varit berusade. De hade berättat
följande. De hade observerat att Hagström gått över till ett bord vid
vilket suttit två civilklädda herrar och två damer. Hagström hade satt sig på
bordet och sträckt sig över detta samt försökt kyssa en av damerna. Därefter
hade Hagström satt sig på karmen på en av herrarnas stolar och fortsatt att
uppvakta dennes bordsdam. Då sällskapet skolat lämna hotellet hade Hagström
föreslagit en av damerna att ensam göra honom sällskap till ett värdshus.
Hagströms uppträdande hade väckt pinsam uppmärksamhet bland de
närvarande, av vilka flertalet gett uttryck för sitt missnöje. — Slutligen funnes
det vittnen till Hagströms och Berminges färd från hotellet ned mot fartyget.
Jansson samt furirerna Karlsson och Lindström hade berättat, att de på
natten, sannolikt vid ett-tiden, sett Hagström och Herminge komma raglande
från Algatan samt Kontinentalgatan ned mot hamnen. Avståndet på vilket de
iakttagit Hagström och Herminge syntes dock lia varit ganska långt. — Jämväl
Herminge hade tydligen vid tillfället varit klädd i uniform.

Utredningen finge, mot Hagströms och Berminges bestridande, anses visa

att de uppträtt onyktra å hotellet samt å gata i Trelleborg. Då det blivit upplyst,
att fyra sjöofficerare varit i sällskap å hotellet, borde det tillförlitligen
utredas vilka de båda övriga sjöofficerarna varit.

Det hade i ärendet uppgivits, att Hagström under besöket å Stadshotellet
i Trelleborg jämväl talat om fartygets storlek och fart samt lämnat andra
uppgifter örn fartyget. De fyra vittnen som iakttagit Hagström å hotellet hade
samstämmigt uppgivit, att Hagström omtalat den hamn, varifrån fartyget
kommit, samt den högsta fart, som fartyget kunde göra.

I reglemente för marinen del I A meddelades i § 43 mom. 8 bestämmelser
rörande angelägenheter som borde hållas hemliga. Till sådana angelägenheter
vore att hänföra allt som kunde leda till kännedom örn uppgifter av hemlig
art angående fartygets taktiska egenskaper. Det vore förbjudet att efter
i fredstid därom utfärdad föreskrift samt vid mobilisering till annan än det
vederbör lämna meddelande om stridskrafters ställning, förflyttning och uppgifter.
Genom generalorder nr 279 den 24 april 1940 hade anbefallts, att det
vore för en var militärperson förbjudet att på vad sätt det vara måtte till obehöriga
lämna uppgifter om bl. a. de militära stridskrafternas styrka, förläggning,
förflyttning och tillstånd (TS Bis. 25). Den 23 november 1940 hade utfärdats
en marinorder, nr 299, angående inskärpande av tystnadsplikt (TS B
II s. 61). Genom denna marinorder hade samtliga chefer vid marinen till kännedom
och noggrant iakttagande meddelats bl. a. följande utdrag ur en högkvartersorder,
nr 126/40: Det vore en bjudande plikt och en hederssak för en
var befattningshavare inom försvarsväsendet att icke i tal eller skrift eller
annorledes blotta sådana angelägenheter, som det vore nödvändigt att hemlighålla
för att försvaret skulle kunna fylla sin uppgift till fosterlandets värn.
—- Ytterligare order hade meddelats rörande tystnadsplikten (se TS 1939 C II
s. 59 samt 1941 B II s. 1 och C I s. 21). Hagströms förfarande att å hotellet
högljutt berätta örn militära förhållanden stöde ej väl samman med den
stränga tystnadsplikt som åvilade militärer. Militieombudsmannen funne sig
emellertid kunna underlåta att genom åtal beivra saken.

6. Spritanskaffning i Karlskrona.

Thunvall hade anmält, att Karlsson vid ett tillfälle då han tjänstgjort som
hovmästare hos officerarna fått ett för honom utfärdat permissionsförbud av
Berminge tillfälligt upphävt mot det att Karlsson åt Berminge anskaffat en
angiven mängd brännvin. Dessa Thunvald uppgifter hade i väsentliga delar
vitsordats av Berminge och Karlsson. Berminge, som vid tillfället tjänstgjort
som fartygschef, hade förklarat att Karlsson fått permission för att i en viktig
familjeangelägenhet per telefon sätta sig i förbindelse med hemmet. Karlsson
hade uppgivit, att den åt Berminge anskaffade spritkvantiteten utgjort
omkring 25 centiliter. Enligt Thunvald uppgifter skulle denna spritmängd
ha förtärts till middagen av Berminge och en annan officer. Av vilken det
lånade brännvinet återgäldats framginge icke, och utredningen borde därutinnan
kompletteras.

Därest synnerliga skäl till permission förelegat, syntes erinran ej böra göras

mot att Herminge låtit Karlsson gå i land trots det utfärdade permissionsförbudet.
Att Herminge gjort tillståndet beroende av att Karlsson åt honom anskaffat
en viss mängd brännvin vittnade om en allvarlig brist på omdöme.
Herminge syntes icke ens ha fäst avseende vid om brännvinet anskaffats på
laglig väg eller icke.

7. Försummelse beträffande vaktgöring i Trelleborg.

Enligt Thunvalls anmälan hade Herminge under tjänstgöring som vakthavande
officer å fartyget den 3 januari 1942, då fartyget legat i Trelleborgs
hamn, utan avlösning lämnat fartyget för att begiva sig till Stadshotellet.
Herminge hade förnekat detta. Emellertid hade Thunvalls uppgifter blivit
genom vittnen styrkta. Sålunda hade Swärd intygat att Herminge vid tillfället,
utan att överlämna vakten, lämnat fartyget och till Swärd, som varit
vakthavande underofficer, förklarat att Herminge kunde anträffas per telefon
å Stadshotellet. Vissa häremot svarande uppgifter hade lämnats av furiren
Ramvall, som vid tillfället haft vakt på däck. Häremot stöde visserligen
av fänrikarna Eriksson och Sjöström lämnade uppgifter om att vakthavande
officer icke lämnat fartyget utan fartygschefens medgivande och utan
avlämning av vakten i annat fall än det förut berörda under Oskarshamnsvistelsen.
Emellertid framginge av Swärds berättelse, att Herminge vid tillfället,
efter byte, förrättat Sjöströms vakt, varför det kunde antagas att Sjöström
icke funnits ombord å fartyget, när Herminge lämnade detta.

Av utredningen i denna del finge anses framgå, att Herminge gjort sig skyldig
till brott mot 123 § strafflagen för krigsmakten.

Vid bedömande av de lagöverträdelser, vartill Hagström och Herminge
gjort sig skyldiga, torde hänsyn böra tagas till deras tjänsteutövning och uppträdande
i allmänhet. Härom hade vid utredningen mycket ofördelaktiga omdömen
fällts om Hagström och Herminge.

På grund härav finge militieombudsmannen åt vederbörande åklagare uppdraga
att vid behörig domstol ställa Hagström och Herminge under tilltal,
Hagström för de under 3 b och 3 c samt 4 och 5 angivna och Herminge för
de under 1, 3 a och 3 b samt 4—7 angivna förfarandena. Ansvar borde yrkas
efter lag och sakens beskaffenhet. Modeland borde beredas tillfälle att mot
Herminge föra den talan vartill han kunde finna fog.

* *

Sedan målet hänskjuta till stationskrigsrätten vid Karlskrona örlogsstation,
yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Hagström och Herminge enligt
åtalsinstruktionen, varjämte vissa ytterligare ansvarsyrkanden framställdes.
Vid krigsrätten förebragtes ytterligare utredning.

4—428989. Militieombudsmannens ämbetsbcråttelse.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 september 194-2 och
utlät sig därvid:

Vidkommande yrkandet om ansvar å Herminge, för det han någon dag vid
midsommartiden 1941 ombord å hjälpkryssaren 14 uppträtt överlastad av
starka drycker (mom. 1 i militieombudsmannens åtalsinstruktion), funne
krigsrätten icke tillförlitligen styrkt, att Herminge vid tillfället varit så berörd
av starka drycker, att han kunde fällas till ansvar för fylleri. Genom
att emellertid under det vid tillfället rådande spända utrikespolitiska läget
hava förtärt spritdrycker i sådan mängd att — såsom fallet måste antagas
hava varit — fara uppkommit, att Herminge icke omedelbart skulle hava kunnat
på ett betryggande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, och genom det
dåliga föredöme, som Herminge givit sina underlydande genom att uppträda i
spritpåverkat tillstånd, hade Herminge gjort sig skyldig till tjänsteförsummelse.

Vad därefter anginge yrkandet om ansvar å Herminge för övergrepp mot
2 klass sjömannen nr 542 53/27 Holger Modeland (mom. 3 a i åtalsinstruktionen),
så hade Herminge uppgivit, att han tillsagt Modeland att ordentligt
sy fast uppmuntringstecknen på bussarongen, då Herminge i annat fall
skulle rycka loss dem, samt att Modeland likväl icke sytt fast uppmuntringstecknen.
Dessa uppgifter hade ej vederlagts. Vid sådant förhållande kunde
Berminges åtgärd att rycka loss uppmuntringstecknen icke anses innebära
missfirmelse av Modeland. Åtgärden hade emellertid vidtagits på sådant sätt
och under sådana omständigheter, att Herminge genom densamma finge anses
hava gjort sig skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt.

Beträffande yrkandet örn ansvar å Hagström och Herminge för försummelsen
beträffande vaktgöring i Oskarshamn (mom. 3 b i åtalsinstruktionen),
så vore,i målet upplyst, att Herminge, som varit vakthavande officer,
erhållit tillstånd av Hagström att överlämna tjänstgöringen såsom vakthavande
officer till vakthavande underofficeren, samt att såväl Hagström som
Herminge därefter gått i land, utan att någon officer funnits kvar å fartyget.
Då, såvitt visats, hinder ej förelegat för vakthavande officeren att med
fartygschefens tillstånd överlämna befälet till vakthavande underofficeren,
samt någon föreskrift ej meddelats därom, att en officer ständigt måste finnas
å fartyget, vore vad som under förevarande moment anmärkts mot Hagström
och Benninge ej av beskaffenhet att för dem medföra ansvar.

I fråga örn yrkandet örn ansvar å Hagström för olämpligt uppträdande i
Oskarshamn (mom. 3 c i åtalsinstruktionen) funne krigsrätten av utredningen
i målet ej tillförlitligen framgå, att Hagström vid ifrågavarande tillfälle
uppträtt på sådant sätt, att han därigenom kunde anses hava brustit i anständigt
uppförande.

Vidkommande yrkandet om ansvar å Herminge, för det han givit order örn
felaktig klädsel, och å Hagström, för del han underlåtit att i anledning därav
ingripa (mom. 4 i åtalsinstruktionen), så vore i målet utrett, att, då en värnpliktig
vid ett tillfälle antagligen i början av september 1941 fullgjort tjänstgöring
såsom vakthavande, den värnpliktige efter order av Herminge varit

iklädd furirskavaj. Genom att Benninge givit en dylik order, hade han gjort
sig skyldig till oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt. Hagström hade uppgivit,
att han, så snart han sett, att den värnpliktige burit furirskavaj, tillsagt
vederbörande, att något dylikt ej finge förekomma. Denna uppgift
hade ej vederlagts. Hagström vore förty ej övertygad om brottsligt förfarande
i förevarande avseende.

Vad anginge yrkandet om ansvar å Hagström och Berminge, för det de den
15 och natten till den 16 november 1941 uppträtt överlastade av starka drycker
(mom. 5 i åtalsinstruktionen), funne krigsrätten icke tillförlitligen styrkt,
att vare sig Hagström eller Berminge vid ifrågavarande tillfälle varit så påverkade
av starka drycker, att de kunnat fällas till ansvar för fylleri. Däremot
framginge av utredningen, att Hagström, då han vid tillfället uppehållit
sig å Stadshotellet i Trelleborg, uppträtt på sådant sätt, att han därigenom
brustit i anständigt uppförande. I fråga om yrkandet om ansvar å Hagström,
för det han vid samma tillfälle åsidosatt den tystnadsplikt, som åvilat honom
såsom officer, funne krigsrätten Hagström icke övertygad om att hava
lämnat sådana uppgifter, att han på grund därav kunde fällas till ansvar.

Vad åklagaren lagt Berminge till last i fråga örn bestyrkandet av fartygets
loggbok kunde icke anses vara av beskaffenhet att för honom medföra ansvar.

Beträffande slutligen yrkandet om ansvar å Berminge för det han någon
dag i november 1941 utan skäl och under villkor, att furiren nr 106 66/36
Karlsson anskaffade spritdrycker åt mässen till fartyget, upphävt ett för
Karlsson meddelat permissionsförbud, hade Berminge uppgivit, att Karlsson
anhållit örn tillstånd att under någon kortare tid få gå i land för att bliva i
tillfälle att i en viktig familjeangelägenhet per telefon sätta sig i förbindelse
med hemmet, att Berminge på skämt sagt till Karlsson, att detta nog kunde
gå för sig, om han kunde anskaffa ett par supar till middagen, samt att Berminge
skulle hava tillåtit Karlsson att gå i land, oavsett om han kunde anskaffa
någon sprit. Dessa uppgifter hade ej vederlagts. Vad sålunda förekommit
vore ej av beskaffenhet att för Berminge medföra ansvar.

På grund av vad sålunda upptagits prövade krigsrätten rättvist på det sätt
bifalla åklagarens talan, att krigsrätten dömde Hagström jämlikt 96 § strafflagen
för krigsmakten för bristande i anständigt uppförande att undergå arrest
utan bevakning i tre dagar och Berminge jämlikt 33 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten samt 4 kapitlet 1 och 2 §§ allmänna strafflagen för
försummelse och oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt att undergå arrest
utan bevakning i åtta dagar.

Det ålåge därjämte Berminge att återgälda statsverket, vad av allmänna
medel utgått eller kunde komma att utgå till ett på åklagarens begäran i målet
hört vittne, varemot ersättningen till två andra på åklagarens begäran
hörda vittnen skulle stanna å statsverket.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 28 september 1942 anmodade
militicombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga sfationskrigs -

rättens utslag och därvid yrka dels bifall till militieombudsmannens under
3 b och 6 i åtalsinstruktionen förda talan och dels skärpning av de utdömda
straffen, det senare jämväl för det fall att förstnämnda yrkande icke bifölles.
I skrivelsen anförde militieombudsmannen:

1. Spritförtäring i Karlskrona.

I denna del hade krigsrätten icke funnit det tillförlitligen styrkt, att Herminge
varit så berörd av starka drycker att han kunde fällas till ansvar för
fylleri. Härtill ville militieombudsmannen till en början anmärka att graden
av Berminges påverkan i varje fall varit så hög att den gränsat till vad som
bedömdes såsom fylleri. Vid det första förhöret hade Benninge förnekat att
han överhuvud taget förtärt spritdrycker. Senare hade han medgivit, att han
till middagen klockan 18 förtärt två supar brännvin, en flaska pilsner och en
grogg, ävensom att han vid hotellbesök förtärt ytterligare en lättgrogg. Redan
den sålunda medgivna spritförtäringen måste anses oförsvarlig med hänsyn
till Berminges ansvarsfulla post och det kritiska läge som rådde. Berminges
uppgifter torde emellertid icke vara helt tillförlitliga. Det kunde anmärkas
att det i målet uppgivits att Berminge vid tillfället varit ombord å en
vedettbåt. Berminge hade ej berört huruvida något dylikt besök förekommit
eller, därest så varit fallet, om spritförtäring ägt rum.

3 a. Övergrepp mot Modeland.

Berminge hade först förnekat att han slitit bort de uppgivna tecknen från
Modelands ärmar; i samband härmed hade han betecknat uppgifterna härom
såsom ren fantasi. Senare hade Berminge nödgats medgiva vad som lagts honom
till last. Till försvar för sitt beteende hade Berminge åberopat, att han
tidigare tillsagt Modeland att sy fast märkena och därvid uttalat att Berminge
eljest skulle rycka av dem. Det sålunda uppgivna förhållandet syntes icke
inverka på bedömandet om Berminges åtgärd varit att anse som missfirmelse
av Modeland. Därest Berminge givit order örn att märkena skulle sys bättre
fast, så hade han givetvis haft att tillse att denna order blivit åtlydd. Härvid
skulle Berminge ha begagnat sig av tillåtna medel och icke av ett förfarande
som inneburit övergrepp mot Modeland. Att Berminge hotat med ett felaktigt
förfarande gåve honom ej någon rätt att sätta hotet i verket. Med hänsyn
till omständigheterna vore det svårt att se att Berminge fullföljt något syfte
att förmå Modeland att sy fast märkena. Enligt Modelands uppgift, vilken
förefölle trovärdig, hade Berminge, omedelbart innan han ryckt bort märkena,
yttrat något om att Modeland icke skulle lia »den sk-n» (eller »den smörjan»)
på sig. Den uppgivna förklaringen att Berminge handlat under inflytande
av spritförtäring torde vara den riktiga, örn Berminge verkligen velat
korrigera Modeland, hade rättelsen givits på ett olämpligt och kränkande sätt.

3 b. Försummelse beträffande vaktgöring i Oskarshamn.

Hagström och Berminge hade vitsordat, att de båda vid ett tillfälle lämnat
fartyget utan att befälet blivit överlämnat till annan officer, ävensom att
Berminge varit vakthavande officer. Vid sista rättegångstillfället hade antecknats
såsom ostridigt, att Berminge med Hagströms medgivande överlämnat
befälet till vakthavande underofficeren. Då det icke uppgivits till vem befä -

let överlämnats och något bestyrkande av uppgifterna ännu mindre förekommit,
syntes desamma icke kunna tilläggas någon betydelse, i synnerhet som
de framkommit först på ett sent stadium av rättegången. Militieombudsmannen
ansåge sig därför intill dess fullständiga upplysningar lämnats, icke kunna
vitsorda alt något överlämnande av befälet ägt ruin. Hagström hade påstått,
att en av uppbördsstyrmännen, en underofficer, i stället för Benninge
tjänstgjort såsom vaktliavande officer samt att det allmänt förekomme att
en underofficer vore högste befälsperson ombord, då ett fartyg läge i docka.
Då dessa uppgifter möjligen varit av avgörande betydelse för krigsrättens
ogillande av åtalet i denna del ville militieombudsmannen söka något bemöta
dem. Av hela utredningen i målet framginge, att någon underofficer icke under
den tid varom det vöre fråga funnits ombord å fartyget. Detta hade för övrigt
Hagström själv uttryckligen framhållit. Alla underofficersbefattningarna
hade således uppehållits av underbefäl. Därest något överlämnande av befälet
verkligen ägt rum, måste det således ha skett till en person tillhörande
manskapet. Med hänsyn härtill ville militieombudsmannen underställa krigshovrätten
frågan, om Hagströms och Berminges förfarande vore av beskaffenhet
att medföra ansvar eller icke. Vid bedömandet torde böra beaktas, att
Hagström och Benninge av allt att döma vid tillfället lämnat fartyget för
att besöka en restaurang.

Hagström hade själv påpekat att det varit svårt att få vissa vakthavande
att förstå, att deras plats vore på däck. Det hade i målet upplysts, att en flaggkorpral
blivit bestraffad för att han olovligt gått i land på sin vakt. Upplysningen
avsåge möjligen flaggkorpralen Swärd. Denne hade uppgivit att han,
innan han lämnat fartyget, sagt till den vakthavande furiren att han avlägsnade
sig och omtalat var han kunde anträffas. Det syntes därför vara angeläget
att det klarlades när det vore tillåtet eller icke tillåtet att överlämna sin
tjänst till annan.

4. Order om felaktig klädsel.

Krigsrätten hade ogillat åtalet mot Hagström i denna del, enär Hagström,
enligt egen icke vederlagd uppgift, så snart han sett att den värnpliktige burit
furirskavaj tillsagt vederbörande, att något dylikt ej finge förekomma.
Hagströms ifrågavarande uppgift syntes endast innebära att han givit officerarna
en tillsägelse av angivet innehåll. Åklagarens talan syntes emellertid
även ha omfattat Hagströms underlåtenhet att omedelbart tillse, att beväringsmännens
felaktiga klädsel blivit rättad.

6. Spritanskaffning i Karlskrona.

I åtalsinstruktionen hade militieombudsmannen anfört, att därest synnerliga
skäl till permission förelegat, erinran ej syntes böra göras mot att Herminge
låtit Karlsson gå i land trots det utfärdade permissionsförbudet. Härvid
hade militieombudsmannen utgått från Berminges uppgift, att Karlsson
gjort framställning att under någon kortare tid få gå i land för att i en viktig
familjeangelägenhet per telefon sätta sig i förbindelse med hemmet. Berminge
hade slutligen i målet upplyst, att han visste att Karlsson vid tillfället
skulle tala med sin fru angående bestraffningen för del han kommit för sent.

Att beteckna detta som en viktig familjeangelägenhet syntes vara en förvanskning.
Något skäl att upphäva permissionsförbudet hade tydligen icke förelegat;
i denna del framstode Berminges åtgärd som godtycklig. Vad spritanskaffningen
anginge hade Berminge gjort gällande att den icke varit ett villkor
för permissionen utan att Berminge endast på skämt yttrat sig på sätt
skett. Karlsson hade emellertid ej uppfattat yttrandet så, och han hade fått
permission först efter det att spriten anskaffats. Även om yttrandet mer eller
mindre haft karaktär av skämt, så syntes dock utredningen giva vid handen,
att Berminge varit angelägen om att få sprit till middagen och att han begagnat
sig av Karlssons framställning för att skaffa fram sprit.

Utredningen finge anses visa att missförhållanden rått ombord och att
såväl Hagström som Berminge brustit i det allvar och ansvar som deras ställning
krävt. Den första förutsättningen för vinnande av rättelse torde vara att
fartygschefen och dennes närmaste man insåge sin plikt att föregå med gott
exempel. Ett så milt bedömande som krigsrättens utslag innebure torde icke
vara ägnat att åstadkomma bättring.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

19. Åtal mot underofficer å hjälpbrytare för det han å fartyget uppträtt
synbart påverkad av starka drycker.

I en den 23 september 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde korpralen nr 617 20/29 Lundin:

På kvällen den 1 juli 1941 hade flaggartilleristyrmannen Harry Björk under
tjänstgöring såsom vakthavande officer ombord å hjälpkryssaren nr 5
varit så kraftigt påverkad av starka drycker att han saknat kontroll över
sina handlingar. Med sin anmälan ville Lundin påtala ett förhållande inom
försvarsmakten, vilket under rådande allvarliga tidsläge icke borde få passera
oanmärkt. Då Björk beträffande manskapets uppträdande vore noga,
vore det av vikt för upprätthållande av respekten för försvaret att dylika
episoder beivrades.

Med anledning av Lundins anmälan verkställdes utredning. Vid förhör
medgav Björk att han till middagsmåltiden klockan 17.30 den 1 juli 1941
druckit en å två snapsar, utgörande tillsammans högst 8 centiliter brännvin,
samt en pilsner. Björk bestred emellertid på det bestämdaste att han under
tjänsteutövning varit så påverkad av starka drycker att han saknat konlroll
över sina handlingar. Det upplystes att Björk varit vakthavande officer
mellan klockan 18 och 20 den 1 juli samt mellan klockan 0 och 4 den
2 juli 1941. Tre medlemmar av underofficersmässen intygade att en halv
liter brännvin funnits till förfogande samt att därav till middagen serverats
en å två snapsar.

Fartygschefen uppgav i yttrande till militieombudsmannen, att han om -

kring klockan 21 talal med Björk och då märkt alt denne förtärt någon
.spirituosa. Vid av fartygschefen hållet förhör berättade en officer, som
tjänstgjort såsom vakthavande officer mellan klockan 20 och 24, att han
iakttagit, att Björk varit en smula rörd. Av manskapet ombord hördes vid
förhöret åtta personer rörande Björks nykterhetstillstånd. I förhörsprotokollet
antecknades i huvudsak endast de hördas omdömen, vilka alla gingo
ut på att Björk varit påverkad men varierade i fråga örn graden av påverkan.
Sålunda uppgavs det att Björk varit onykter, lindrigt nykter, spritpåverkad
eller något berusad. En av de tillfrågade förklarade alt Björk varit
full men ändrade sedan yttrandet till att Björk varit påverkad. Till vilket
klockslag dessa yttranden hänförde sig framgick ej av utredningen.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en instruktion för utförande av åtal mot Björk:

I reglemente för marinen (del I A, § 42 mom. 2) stadgades: »För krigstuktens
upprätthållande samt för befälets myndighet och dess moraliska inflytande
på underlydande fordras, att befälet i sitt uppträdande och leverne
är ett gott föredöme. Befälhavare bör främja ett enkelt, sparsamt, nyktert
och sunt levnadssätt bland underlydande.» Genom marinorder nr 182 den 16
juli 1940 hade chefen för marinen erinrat honom underställd befälspersonal
örn nyssnämnda bestämmelse i reglementet, varjämte det i ordern tillagts,
att det borde uppmärksammas att personliga exempel torde vara det effektivaste
medlet att påverka underlydande i angiven riktning.

Enligt Björks egna uppgifter hade Björk till middagen klockan 17.30 den
1 juli 1941 druckit en eller två snapsar, tillsammans högst 8 centiliter brännvin,
samt en pilsner. På grund av utredningens knapphändighet vore det
icke möjligt att med säkerhet avgöra i huru hög grad Björk blivit påverkad
av den förtärda spritmängden. Man syntes emellertid böra antaga, alt Björk
icke varit så berörd att de bestämmelser kunde tillämpas, vilka innehölle
straff för den som varit av starka drycker överlastad. Å andra sidan vöre det
utrett, att besättningen å fartyget tydligt märkt att Björk varit spritpåverkad.
Björk hade således, i strid mot föreskrifterna i reglementet och den av
chefen för marinen utgivna ordern, uppträtt på sådant sätt att han varit ett
dåligt föredöme för underlydande. Redan härigenom syntes Björk ha gjort
sig skyldig till tjänstefel.

Det vore emellertid här icke endast fråga örn befälets plikt att iakttaga
ett värdigt uppträdande och att vara ett gott föredöme för underlydande.
En annan än viktigare synpunkt tillkomme, nämligen alt spritförtäring nedsatte
vederbörandes förmåga alt fullgöra sin tjänst. Det torde vara obestridligt
alt en spritkonsumtion, som uppginge till den av Björk medgivna (motsvarande
8—10 centiliter brännvin), hade en menlig inverkan på vederbörandes
förmåga alt handla snabbt och säkert i kritiska situationer. Av militärer
i befälsställning, vilka fullgjorde eller inom kort tid skulle övertaga en
krävande tjänstgöring, ägde man därför fordra att de åtminstone skulle avhålla
sig från att förtära rusdrycker i sådan mängd, att fara uppstode att de
icke kunde på betryggande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Detta fram -

stöde såsom särskilt angeläget under nuvarande beredskapstjänstgöring å
flottans fartyg. Jämväl ur nu angivna synpunkt syntes Björk ha visat oförstånd
genom spritförtäring en halv timme före det han skolat övertaga tjänstgöring
såsom vakthavande officer.

Med hänsyn till vikten av att militärt befäl i fråga örn bruket av spritdrycker
iakttoge den stränga återhållsamhet som tidsläget krävde funné militieombudsmannen
sig höra ingripa genom åtal i det förevarande fallet.

På grund härav uppdroge militieomhudsmannen åt vederbörande åklagare
att vid behörig domstol ställa Björk under tilltal för tjänstefel, varvid åklagaren
borde påstå ansvar å Björk efter lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan instruktionen överlämnats till chefen för Stockholms örlogsstation.
hänsköts målet av denne till stationskrigsrätten vid nämnda örlogsstation.
Vederbörande krigsfiskal yrkade vid krigsrätten ansvar å Björk jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för försummelse i tjänsten och åberopade
därvid vad militieomhudsmannen anfört i åtalsinstruktionen. Vid krigsrätten
förebragtes ytterligare utredning.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 26 augusti 1942 och utlät
sig därvid:

I målet vore väl utrett, att den 1 juli 1941, då hjälpkryssaren 5 legat förankrad
å Öregrunds redd, emedan besättningen vore internerad på grund av
ett misstänkt sjukdomsfall ombord, Björk, som då tjänstgjorde å fartyget,
till måltid klockan 17.30 förtärt två glas brännvin om tillhopa omkring åtta
centiliter ävensom en flaska pilsner.

Genom den i målet förebragta utredningen kunde det emellertid icke anses
styrkt, att Björk — som tjänstgjort såsom vakthavande officer å fartyget
dels sagda den 1 juli klockan mellan 18 och 20 och dels påföljande
dag klockan mellan 0 och 4 — till följd av spritförtäringen icke haft tillräcklig
kontroll över sina handlingar för att på ett behörigt sätt fullgöra berörda
tjänsteuppdrag, och utredningen föranledde icke heller till att Björk
kunde anses hava vid ifrågavarande tillfälle uppträtt på sådant sätt att han
varit ett dåligt föredöme för underlydande.

På grund härav funne stationskrigsrätten åklagarens i målet förda talan
icke kunna bifallas; och förordnade stationskrigsrätten därjämte, att de belopp
om tillhopa etthundratrettiofem kronor 75 öre, som av allmänna medel
tillerkänts fyra på åklagarens begäran såsom vittnen i målet hörda personer
i ersättning för deras inställelse vid krigsrätten, skulle stanna å statsverket.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 11 september 1942 anmodade
militieombudsmannen ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget under
yrkande att Björk måtte dömas till ansvar i målet. I skrivelsen anförde militieombudsmannen
vidare bland annat följande:

Den uppfattning som kommit till uttryck i stationskrigsrättens utslag kunde
icke av militieombudsmannen godkännas. Av utredningen vore till fullo
klarlagt att Björk före ifrågavarande vakttjänstgöring förtärt en icke obetydlig
kvantitet sprit. Vidare vore utrett att Björk åtminstone efter vakttjänstgöringens
slut klockan 20 uppträtt påtagligt påverkad av starka drycker.
Härav följde att Björk också under själva vakttjänstgöringen dessförinnan
måste ha varit påverkad och detta till sådan grad att han icke torde ha haft
tillräcklig kontroll över sina handlingar för att på ett behörigt sätt fullgöra
tjänstgöringen. Därigenom hade han uppenbarligen gjort sig skyldig till
tjänstefel. Skulle krigshovrätten antaga att Björk trots spritförtäringen kunnat
tillfredsställande sköta sin tjänst, ansåge militieombudsmannen att
Björk likväl gjort sig skyldig till tjänstefel. Sådant måste nämligen föreligga
om befäl i tjänsten uppträdde synbart påverkad av starka drycker. Örn det
ej funnes till fullo styrkt att det under vakttjänstgöringen kommit till synes
att Björk varit spritpåverkad, hade detta dock tydligt ådagalagts i Björks
uppträdande efter vakttjänstgöringens slut klockan 20, och med hänsyn till
platsen och omständigheterna ansåge militieombudsmannen att Björks handlingssätt
innefattade tjänstefel, som läge nära brist i anständigt uppförande.
Denna militieombudsmannens uppfattning torde överensstämma med det
betraktelsesätt som läge till grund för av militieombudsmannen i åtalsinstruktionen
angivna stadgande i reglementet för marinen och marinorder.

Krigshovrätten meddelade utslag i målet den 6 november 1942 och fann
därvid ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

över krigshovrättens utslag anförde militieombudsmannen den 13 november
1942 underdåniga besvär och anförde därvid:

Till vad militieombudsmannen förut i målet anfört ville militieombudsmannen
endast tillägga, att militieombudsmannen ansåge att en underofficer,
som å det fartyg han tillhörde bland manskapet uppträdde synbart påverkad
av starka drycker, därigenom gjorde sig skyldig till tjänstefel, även
örn han vid tillfället vore ledig.

Därest denna militieombudsmannens uppfattning skulle underkännas, torde
man kunna fastslå, att nu gällande lagstiftning och reglementen icke erbjöde
tillräckliga möjligheter att ingripa mot sådant bruk av spritdrycker
som vöre till skada för försvaret, varför andra initiativ vore påkallade.

Målet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. Åtal mot landstormsfänrik (chef för bevakningspluton) för att han
under tjänstgöring uppträtt påverkad av starka drycker.

I en den 12 maj 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde redaktören Tage Jönsson i Halmstad, att värnpliktiga nr 490 8/25
Persson och 247 8/18 Andersson för honom berättat följande:

Befälhavaren för den förläggning de värnpliktiga tillhörde — en bevakningspluton
vid ett kraftverk — landstormsfänriken N. V. Sabel inspekterade
vakterna blott då han synbarligen vore berusad, vilket inträffade minst 15
dagar i månaden. Sabel hade även uppträtt berusad inför manskapet, då detta
varit uppställt. Det hade skett i närvaro av kompanichefen landstormskaptenen
Hildingh. Sabel hade inför manskapet yttrat: »Nu har de tyska djävlarna
begärt Sveriges flotta för att använda densamma mot England.» Vidare
hade Sabel en gång under år 1940, då han var berusad, skjutit skarpt mot en
vaktpost, vilket kunde intygas av en banvakt vid namn Mattsson. Som vittnen
åberopades även furiren nr 14 45/29 Lundahl samt värnpliktiga nr 258
4/25 Lassesson, nr 145 8/18 Pettersson och nr 25 211/18 Johansson.

Med anledning av innehållet i skriften anhöll militieombudsmannen i skrivelse
den 13 maj 1941 till vederbörande militärområdesbefälhavare om utredning.
Den begärda utredningen inkom den 30 juni 1941.

Sabel anförde örn de mot honom framförda beskyllningarna följande:

Han brukade visitera posterna med oregelbundna mellanrum såväl vid dager
som nattetid. Stundom gåve han sig därvid icke till känna för posterna
utan observerade dem på avstånd. Han bestrede, att han någonsin därvid eller
eljest under sin tjänstgöring varit berusad eller berörd av starka drycker. Bemötandet
av påståendet att han i Hildinghs närvaro skulle uppträtt berusad
inför truppen överläte han åt Hildingh. Han bestrede likaledes, att han inför
trupp eller till enskild'' fällt något yttrande av den art, som antytts i anmälan.
Hade han med någon enskild talat örn i svang varande rykten, hade han
städse bemödat sig om att framhålla det orimliga i dessa. För övrigt hade han
förbjudit allt politiskt käbbel vid förläggningen. Beträffande påståendet att
han skjutit skarpt mot en vaktpost förhölle sig saken på följande sätt. I
januari månad 1940, då plutonen varit självständig, hade han på natten avlossat
ett larmskott med pistol för att pröva vaktens påpasslighet och handlingsförmåga.
Vakten hade rusat mot Sabel. Han hade fått order att medelst
gevärsskott alarmera vaktens slutna del. Vakten hade skjutit två skott, vilka
uppfattats av en annan post närmare förläggningen, och denna post hade utkallat
slutna delen. Under tiden hade banvakten Mattsson, som bodde i närheten
och hört skotten, kommit ut och undrat vad som stått på. Sabel ansåge
sig härmed ha bemött samtliga mot honom riktade beskyllningar och anhölle
örn ytterligare förhör, så att beskyllningarnas osannfärdighet kunde bliva
fullt klar.

Vid Sabels yttrande hade fogats ett intyg av furiren Lundahl, vari denne

på heder och samvete intygade, att han, som tjänstgjort under Sabels befäl
sedan den 16 oktober 1940 såsom menig, korpral och furir, icke vid något
tillfälle sett Sabel uppträda onykter och ej heller hört honom fälla något yttrande
om att främmande makt begärt Sveriges flotta.

Vid insändandet till försvarsområdesbefälhavaren av Sabels yttrande och
Lundahls intyg anförde landstormskaptenen Hildingh:

Sabel hade alltsedan den 10 augusti 1940 tjänstgjort under Hildinghs befäl
såsom plutonchef. Under denna tid hade inspektioner förrättats tre å fyra
gånger i månaden. Hildingh hade därvid aldrig funnit Sabel berörd av starka
drycker, och det hade från Hildinghs sida icke funnits skäl till anmärkning
på Sabels intresse för tjänsten eller på hans sätt att sköta sin uppgift. Hildingh
hade under flera år samarbetat med Sabel i den frivilliga landstormsrörelsen
men varken under övningar eller vid festliga tillfällen sett honom
onykter.

Vid förhör med övriga i anmälan uppgivna vittnen framkom följande:

Värnpliktige nr 145 8/18 Pettersson berättade:

Under tiden den 10 oktober 1940—den 10 maj 1941 hade han tjänstgjort
under Sabels befäl. Sabel hade ofta under tjänstgöring uppträtt synbart berusad,
vilket iakttagits på hans tal och utseende. Pettersson hade dock aldrig
märkt, alt Sabel varit så berusad, att hans gång varit ostadig. Pettersson ansåge,
att det vore överdrift att påstå, att Sabel synts berusad så ofta som 15
gånger i månaden. Dock hade det hänt vid upprepade tillfällen varje månad.
Särskilt hade Pettersson erinrat sig, att Sabel varit berusad den 14, 15, 16 och
17 mars 1941. Den 14 mars hade han dock icke själv sett Sabel utan endast
hört omtalas, att Sabel varit berusad. Vid de tillfällen då Sabel varit berusad
hade han för vana att nattetid utkalla och inspektera vakten. Detta hade han
gjort genom att uppmana vederbörande vaktpost alt avlossa signalskott. Då
Sabel var nykter, hade det sällan hänt, att han företagit sådan inspektion. Vid
en uppställning av hela förläggningen, troligen en dag under april 1941, hade
Sabel också uppträtt märkbart berusad. Det hade hörts på hans tal samt även
synts på hans ögon och ansiktsfärg. Efter det han avlämnat sin pluton till
Hildingh, hade han gjort helomvändning till höger och kommenderat lediga
till plutonen. Det hade även .senare samma dag märkts på hans uppträdande,
då han skulle leda plutonen i övning. Han hade bland annat under det plutonen
befunnit sig på marsch på ett ställe, där omedelbart till höger örn plutonen
funnits en damm, kommenderat »höger örn marsch» i stället för »höger
om halt». Plutonen hade emellertid gjort halt. Sabel hade vidgått, att han
kommenderat fel. Vid förläggningen hade det allmänt talats örn Sabels onykterhet.
Detta förhållande borde Hildingh även lia iakttagit. Pettersson kunde
icke erinra sig, att han hört Sabel fälla några olämpliga yttranden inför manskapet.
Ej heller hade han sett Sabel .skjuta skarpt mot post. Enligt vad en
furir vid namn Claéson berättat för Pettersson och furiren Lundahl hade
Sabel för Claéson uttryckt sin förvåning över att han med hänsyn till sin
spritförtäring kunnat klara sig så länge som han gjort. Lundahl hade berättat,
att han vid ett tillfälle sett Sabel så berusad, att Sabel raglat.

Värnpliktige nr 258 4/25 Lassesson uppgav:

Sabel förtärde en hel del sprit och öl. Spritförtäringen hade brukat pågå
ett par dagar i följd, under vilken tid Sabel som regel ej visat sig annat än
nattetid, då han även visiterat posterna och Lassesson hört skottlossning. Under
rusets inflytande hade Sabel visat en olämplig frispråkighet i såväl militära
som andra ämnen. Tidvis hade Lassesson rekvirerat öl åt Sabel för högst
omkring 60 kronor i månaden. Efter ett rus om två till tre dagars varaktighet
hade Sabel hållit sig nykter ungefär en vecka, varför det vöre överdrift att
påstå, att han varit onykter 15 dagar i månaden.

Värnpliktige nr 25 211/18 Johansson berättade:

Under tiden den 11 november 1940—den 20 april 1941 hade han stått under
Sabels befäl. Under denna tid hade Johansson icke förmärkt, att Sabel
vid något tillfälle varit påverkad av spritdrycker eller uppträtt olämpligt
mot manskapet. Däremot hade Sabel visat sig vara mån örn manskapet och
dess hälsa samt även ofta påmint dem om att de skulle byta kläder, om de
blivit svettiga eller våta. I förläggningen hade Johansson emellertid hört talas
om att Sabel vid något tillfälle till manskapet skulle ha yttrat ungefär:
»Nu har de tyska djävlarna begärt Sveriges flotta för att använda densamma
mot England». Johansson hade även i förläggningen hört talas om att
Sabel vid ett tillfälle skulle ha skjutit skarpt mot en vaktpost, men detta
hade enligt vad Johansson förstått inträffat innan Johansson kommit till förläggningen.
Det hade varit ganska vanligt, att beredskapspatrullen kallats ut
genom att någon på order avlossat ett löst skott. Johansson hade därvid fått
den uppfattningen, att det också i det i anmälan berörda fallet varit fråga
örn ett löst skott. Johansson hade under hela sin tjänstetid icke haft någon
som helst anmärkning mot Sabels sätt att fullgöra sina tjänsteåligganden,
och ej heller hade han vid något tillfälle sett Sabel berusad vid förläggningen.
Han kunde icke yttra sig, om Sabel under fritiden förtärde rusdrycker.

I skrivelse till militärområdesbefälhavaren den 3 juli 1941 anförde militieombudsmannen
därefter:

Innan frågan om anhängiggörande av åtal mot Sabel avgjordes, syntes
det erforderligt att ytterligare utredning verkställdes i vissa hänseenden. Sålunda
borde värnpliktiga nr 490 8/25 Persson och nr 247 8/18 Andersson
ävensom banvakten Mattsson och furiren Claéson höras, vilket borde ske
genom vederbörande polismyndighets försorg, därest de icke vore i militärtjänstgöring.
De uppgifter värnpliktige nr 145 8/18 Pettersson lämnat, syntes
vara av den natur, att Hildingh borde ånyo höras, då han, om uppgifterna
vore riktiga, icke torde kunna undgå att äga kännedom örn de påtalade
händelserna. Petterssons uppgifter borde kunna kontrolleras vid förhör med
andra värnpliktiga ur plutonen. I enlighet härmed anhölles örn ytterligare
utredning i ärendet.

Den begärda ytterligare utredningen inkom den 19 juli 1941 och omfattade
utsagor av värnpliktiga Persson och Andersson, banvakten Mattsson och
Claéson (dåmera landstormsfänrik) ävensom ett förnyat yttrande av Hildingh.
Vidare insändes protokoll vid förhör med kompaniadjutanten vid

Hildinghs kompani fanjunkaren Nils Larsson samt med fyra i tjänst varande
landstormsmän, som stått under Sabels befäl.

Värnpliktige nr 490 8/25 Persson berättade vid förhör bland annat, att
Sabel ofta varit berusad vid inspektion av vakterna samt att Sabel fällt yttrandet:
»Nu har de tyska djävlarna begärt Sveriges flotta för att använda
densamma mot England.»

Värnpliktige nr 247 8/18 Andersson uppgav vid förhör:

En söndagskväll, troligen i mars 1941, hade Sabel vid midnattstiden inspekterat
vakterna. Andersson hade iakttagit, att Sabel därvid varit så berusad,
att han tagit snedsteg då han gick. Vid ett annat tillfälle, troligen i
april 1941 hade Hildingh inspekterat förläggningen. Härvid skulle plutonen
ha uppvisning i exercis. Under det truppen marscherat, hade Sabel kommenderat
»avdelning höger om marsch», vilket, örn truppen åtlytt komandoordet,
resulterat i att truppen marscherat ner i en intilliggande damm. Claéson,
som varit plutonchefs ställföreträdare, hade varit närvarande och hade
på Sabels framställning därom hos Hildingh övertagit befälet. Enligt Anderssons
mening hade Sabel vid detta tillfälle varit så berusad, att han ej varit
i stånd att ordentligt föra befäl över truppen. Vid ett flertal andra tillfällen
hade märkts, att Sabel förtärt sprit, men Sabel hade icke vid något av dessa
tillfällen varit så berusad, att det märkts på hans gång. Yttrandet angående
tyskarna hade Andersson ej hört personligen, utan manskapet, som legat i
förläggningen före Andersson, hade berättat, att Sabel skulle ha fällt detta
yttrande. Att Sabel skulle lia skjutit med skarp ammunition invid vaktpost,
hade Andersson likaledes endast hört berättas. Enligt Anderssons mening
hade Sabel varit synnerligen otrevlig i sitt uppträdande både emot manskapet
och emot civilbefolkningen.

Banvakten Mattsson berättade:

Omkring kl. 1 en natt under februari 1940 hade Mattsson vaknat på grund
av skottlossning utanför bostaden. Han hade stigit upp, klätt sig och gått ut
till en vaktpost, som varit placerad utanför, och frågat denne om skottlossningen.
Posten hade uppgivit, att Sabel kommenderat honom att skjuta tre
skarpa skott i luften. Skottlossningen hade ägt rum ungefär 15 meter från
Mattssons bostad. Omkring en vecka senare hade Sabel vid samma tid på
natten uppehållit sig omkring 15 meter från Mattssons bostad. På grund av
en tågförsening hade Mattsson ännu icke lagt sig. Sabel hade nu skjutit ett
skarpt skott med armérevolver. En patrull på tre man hade då kommit till
platsen men blivit kommenderad tillbaka till förläggningen. Mattsson hade
anropat fänriken och framhållit det olämpliga i att skjuta skarpt på natten
och väcka folk. Sabel hade svarat: »Jag har befogenhet att arrestera Mattsson,
där han står på järnvägens område». Mattsson hade frågat, örn det
icke vöre bättre att arrestera Sabel därför att Sabel icke vöre nykter. Då
Mattsson kommit nära Sabel, hade denne luktat sprit. Dagen därpå hade
Sabel kommit till Mattsson och frågat, örn Mattsson tänkte anmäla honom
för skjutningen. Mattsson hade svarat: »Det gör jag icke, örn fänriken slutar
upp med skjutningen på nätterna». Detta hade Sabel lovat att göra och

sedan hade Mattsson icke hört skottlossning utanför sin bostad på nätterna.
På grund av mörkret hade Mattsson icke kunnat se riktningen av det skott,
som Sabel avlossat, ej heller hade han sett Sabel berusad framför trupp.

Claéson berättade vid militärförhör följande:

Han kände till att Sabel använde sprit men hade aldrig sett Sabel berusad.
Vid det i handlingarna nämnda tillfälle, då Sabel i Hildinghs närvaro
lett truppen i exercis, hade Sabel efter ungefär fem minuter anhållit att
få överlämna befälet till Claéson, då exercisen gick dåligt. Claéson hade den
uppfattningen, att exercisen gått dåligt på grund av Sabels ovana vid truppen
och icke på grund av att Sabel var onykter. Claéson hade tidigare lett
all exercis, varför truppen varit mera van vid honom. Han hade icke hört
Sabel fälla några olämpliga yttranden, och örn skottlossningen kunde han
icke yttra sig, enär han vistats annorstädes, då den skulle lia ägt rum.

Fanjunkaren Larsson berättade vid militärförhör:

Han hade i egenskap av kompaniadjutant varit närvarande vid det tillfälle,
då Sabel för Hildingh uppvisat plutonen i exercis. Att denna gått dåligt
ansåge Larsson ha berott på Sabels ovana vid truppen. När Claéson, som
lett plutonens utbildning, hade fått befälet, hade exercisen gått bra. Larsson
kunde nied bestämdhet försäkra, att Sabel vid tillfället varit fullt nykter.
Han hade ej ens luktat sprit. Vid intet av de tillfällen, då han varit vid förläggningen,
i regel en, ibland två gånger i veckan, hade han märkt, att Sabel
på minsta sätt varit påverkad av starka drycker.

Värnpliktige nr 47 8/23 Johansson — i likhet med närmast följande tre
värnpliktiga hörd vid militärförhör —- berättade:

Han hade varit i tjänst sedan den 20 januari 1941. Vid ett tillfälle då
han gått på post hade han vid midnatt visiterats av Sabel, som då verkat
något påverkad av starka drycker men ingalunda varit berusad. Detta hade
varit den enda gången då han sett Sabel påverkad.

Värnpliktige nr 316 8/23 Blomberg uppgav:

Han hade varit i tjänst sedan den 28 oktober 1940. Vid ett par tre tillfällen
då han gått på post och visiterats av Sabel hade han funnit denne
något påverkad av starka drycker men dock icke berusad. Dessa visitationer
hade alltid ägt rum på kvällen.

Värnpliktige nr 94 8/16 Nilsson uppgav, att han varit i tjänst sedan den
14 november 1940 samt att han vid ett pär tre tillfällen nattetid visiterats
av Sabel, som vid dessa tillfällen synts rörd av starka drycker ehuru ej berusad.

Nr 47 Johansson, Blomberg och Nilsson uppgåvo, att Sabel icke varit påverkad
av starka drycker vid de tillfällen, då Hildingh inspekteråt plutonen,
samt alt Sabel aldrig varit mer påverkad, än att han fullt kunnat sköta
tjänsten.

Värnpliktige nr 254 8/19 Andersson uppgav:

Han hade varit i tjänst sedan den 16 april 1940. Sabel hade någon gång
nattetid visiterat honom då han gått på post, och Sabel hade då varit något
påverkad men icke berusad. Andersson hade varit närvarande vid det till -

fälle, då Hildingh inspekterat plutonen, som av Sabel uppvisats i exercis.
Exercisen hade gått mindre bra, och det vore Anderssons uppfattning, att
Sabel vid tillfället varit något påverkad.

I ärendet företeddes även ett intyg av värnpliktiga nr 193 8/17 Eriksson,
inkallad under tiden den 9 september—den 11 oktober 1940, nr 289 8/22 Persson,
inkallad den 13 september 1940—den 11 mars 1941 och nr 130 7/16
Jönsson, inkallad den 9 september 1940—den 9 januari 1941, vilka på heder
och samvete förklarade, att de under den tid de stått under Sabels befäl
icke sett honom berusad eller påverkad av sprit, samt tilläde, att det intryck
de fått av Sabel varit enbart gott och för en officer hedrande.

I sitt förnyade yttrande anförde Hildingh följande:

Det vore riktigt, att vid det tillfälle då Hildingh inspekterat plutonen
exercisen gått mindre bra under Sabels ledning och att Sabel vid upprepade
tillfällen använt fel kommando. Enligt Hildinghs bestämda uppfattning hade
detta emellertid berott på att Sabel varit nervös, och varken Hildingh eller
kompaniadjutanten, som varit närvarande, hade kunnat förstå, att Sabel
varit påverkad av starka drycker. Hildingh vidhölle bestämt, att han aldrig
sett Sabel påverkad av starka drycker.

I den skrivelse, varmed försvarsområdesbefälhavaren till militärområdesbefälhavaren
översände den begärda ytterligare utredningen, anförde försvarsområdesbefälhavaren
bland annat:

Sabel vore efter tillfrisknandet från sjukdom (lunginflammation) hempermitterad.
Han gjorde på försvarsområdesbefälhavaren intryck av att vara
en person med undergrävd hälsa, för vilken stimulans genom måttlig spritförtäring
kunde ha blivit ett behov. Dylik stimulans i sådant läge angåves
verka snabbt och den stimulerade kunde då te sig »påverkad», ehuru han
egentligen vore för stunden mer handlingskraftig än eljest.

I ett annat hos militieombudsmannen anhängig! ärende framkom, att Sabel
den 20 juni 1940 anmälts för den civila polisen för att han skulle ha i
spritpåverkat tillstånd framfört en kronan tillhörig personbil. Med anledning
av denna anmälan verkställdes utredning. Vissa för Sabel besvärande omständigheter
framkommo därvid. Sålunda hade Sabel, enligt vad en undersökande
fjärdingsman uppgivit, en stund efter ifrågavarande bilfärd luktat sprit. Enligt
egna uppgifter hade Sabel samma dag icke förtärt någon sprit, men väl några
flaskor pilsner, möjligen icke mindre än 6—7 flaskor. En i ärendet hörd dam,
en lotta, uppgav, att hon och en annan lotta ansett Sabel vid tillfället berörd av
sprit och att de därför avböjt ett erbjudande av Sabel att få åka med i den av
honom framförda bilen. Vissa omständigheter tydde även på att Sabel, trots
sitt bestridande därav, möjligen förtärt icke blott öl utan också spritdrycker.
En furir vid namn Svensson påstod, att han föregående kväll sett Sabel i
sällskap med två eller tre andra personer, troligen drickande punsch. Svensson
påstod i samband därmed, att Sabel gjort sig känd såsom begiven på
spritdrycker. Den förut nämnde fjärdingsmannen uppgav, att han inhämtat,
att Sabel omkring kl. 19 samma dag bilfärden ägde rum vid en järnvägssta -

tion i närheten av sin förläggning hämtat ett paket, »troligen sprit», samt att
Sabel därefter i förläggningen begärt att få kaffe till »en halva».

Vederbörande landsfiskal ansåg emellertid icke tillräckliga skäl för åtal
föreligga och lät därför bero vid vad i ärendet förekommit.

I en den 22 januari 1942 dagtecknad för vederbörande åklagare utfärdad
instruktion för åtal mot Sabel anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad som framkommit vid den verkställda utredningen, följande:

Ej heller militieombudsmannen funne skäl att nu företaga vidare åtgärd
med anledning av vad som framkommit på grund av den ovan omtalade anmälan
mot Sabel den 20 juni 1940. Utredningen i det hos militieombudsmannen
anhängiggjorda ärendet syntes emellertid tillräckligt klart giva vid handen,
att Sabel under sin tjänstgöring vid flera tillfällen uppträtt berusad av
starka drycker och att hans spritförtäring varit av den omfattningen att han
icke varit i stånd att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst. Även den
påtalade skottlossningen syntes vara att sätta i samband med Sabels alkoholpåverkan.
De skäl av militär art, som kunnat anföras för skottlossningen,
syntes icke ha av Sabel uppfattats såsom särskilt starka, om han upphört
med skottlossningen av den anledning, som banvakten Mattsson uppgivit.

Vad som förekommit vore av den beskaffenhet att militieombudsmannen
icke kunde underlåta att ställa Sabel till ansvar därför. Militieombudsmannen
uppdroge sålunda åt vederbörande krigsfiskal att vid den krigsdomstol, därunder
Sabel lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot Sabel för vad han enligt
det ovan anförda låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom
jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan handlingarna överlämnats till chefen för Hallands regemente, hänsköt
denne målet till regementskrigsrätten vid regementet. Krigsfiskalen vid
regementskrigsrätten yrkade ansvar å Sabel jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för det Sabel gjort sig skyldig till oförstånd och oskicklighet i
tjänsten genom att han vid upprepade tillfällen varit påverkad av spritdrycker
vid fullgörandet av sin tjänst såsom befälhavare för ifrågavarande bevakningspluton.
Därest emellertid detta lagrum icke skulle befinnas tillämpligt,
yrkade krigsfiskalen i andra hand ansvar å Sabel jämlikt 96 § samma lag
för det Sabel genom att gång på gång låta sina underordnade förstå, att han
använt sig av rusdrycker, brustit i anständigt uppförande eller i varje fall
kommit förargelse åstad.

Krigsfiskalen begärde vid krigsrätten vittnesförhör med bland andra Andersson
och Persson. Sabel åberopade såsom jäv mot dessa, att de vore att
anse såsom angivare i målet, samt mot Andersson därjämte, att Sabel rapporterat
denne för olovligt tillgrepp. Genom särskilda beslut medgav krigsrätten
den 20 februari 1942 Anderssons hörande på ed men förklarade sig

komma att i det slutliga utslaget meddela beslut i jävsfrågan beträffande Andersson
samt förklarade krigsrätten den 20 mars 1942 Persson såsom utspridare
av rykten, vilka lett till åtalet mot Sabel, vara jävig att vittna i målet.
Vid rättegångstillfället sistnämnda dag lät krigsrätten emellertid höra Persson
upplysningsvis. Vissa av de hörda vittnena uttalade sig inför krigsrätten något
förmånligare för Sabel än vid den förberedande utredningen.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 20 mars 1942 och utlät
sig därvid:

Krigsrätten funne, att Andersson utspritt rykte om vad som i målet lagts
Sabel till last, och funne, att Andersson förty varit jävig att vittna i målet. I
anledning härav frånkände krigsrätten Anderssons vittnesmål verkan av laga
bevis. Vad anginge krigsfiskalens i målet fullföljda talan funne krigsrätten
väl utrett, att Sabel vid ett stort antal tillfällen under sin tjänstgöring som befälhavare
för ifrågavarande bevakningspluton varit påverkad av starka drycker.
Utredningen i målet gåve emellertid ej vid handen, att Sabels spritförtäring
inverkat eller kunnat inverka på hans sätt att sköta sin tjänst eller
ägt rum under sådana förhållanden, att Sabel därigenom kunde anses ha
brustit i anständigt uppförande. Vid sådant förhållande lämnade krigsrätten
krigsfiskalens talan utan bifall.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 1 april 1942 till överkrigsliskalsämbetet
uppdragit åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga regementskrigsrättens
utslag under yrkande att krigshovrätten måtte, med ändring av
regementskrigsrättens utslag, döma Sabel till ansvar i målet, anförde militieombudsmannen
i en den 23 i sistnämnda månad dagtecknad skrivelse till ämbetet,
vilken skrivelse av ämbetet skulle åberopas i krigshovrätten, följande:

Regementskrigsrätten hade funnit det i målet utrett, att Sabel vid ett stort
antal tillfällen under sin tjänstgöring som befälhavare för bevakningsplutonen
varit påverkad av starka drycker. Krigsrätten hade dock lämnat mot
Sabel tord talan utan bifall, enär utredningen icke givit vid handen, att Sabels
spritförtäring inverkat eller kunnat inverka på hans sätt att sköta sin
tjänst eller ägt rum under sådana förhållanden, att Sabel därigenom kunde
anses ha brustit i anständigt uppförande.

Krigsrätten hade förklarat två i målet till vittnen åberopade personer, Andersson
och Persson, jäviga att vittna i målet, Andersson emedan han skulle
ha utspritt rykte örn vad som i målet lagts Sabel till last samt Persson såsom
utspridare av de rykten, som lett till åtalet. Militieombudsmannen ansåge, att
tvingande skäl knappast förelegat alt förklara Andersson och Persson jäviga,
varför ämbetet borde yrka att deras utsagor skulle tillerkännas verkan av
laga bevis.

Även för det fall, att krigsrättens ståndpunkt i jävsfrågorna godtoges, ansåge
militieombudsmannen emellertid, att tillräckliga skäl förelåge för en fällande
dom mot Sabel. Denne hade själv medgivit en avsevärd spritkonsumtion.
Hans uppgifter hänförde sig visserligen till hans alkoholvanor i det cili
—428989. Militicombudsmannens ämbetsbcrättelse.

vila livet men torde ha avseende även på hans spritförtäring i tjänsten. De
från systemaktiebolaget i Halmstad inhämtade uppgifterna örn hans spritinköp
tydde icke på att hans spritförtäring skulle ha varit mindre än den
av honom själv uppgivna.

Tjänstgöringsreglementet för armén innehölle i § 1 mom. 17 följande stadganden: »För

krigstuktens upprätthållande samt för befälets myndighet och dess
moraliska inflytande på underlydande fordras, att befälet i sitt uppträdande
och leverne är ett gott föredöme. Befälhavare bör främja ett enkelt, sparsamt,
nyktert och sunt levnadssätt bland underlydande.»

I särskild skrivelse till högre förbandschefer den 11 juli 1940 hade överbefälhavaren
erinrat underställd befälspersonal om nyss återgivna stadgande
samt tillagt, att det borde uppmärksammas, att befälets personliga exempel
torde vara det effektivaste medlet att påverka de underlydande i angiven
riktning.

Det syntes militieombudsmannen med hänsyn till vad sålunda föreskrivits
svårt att göra gällande, att en befälhavare, som befunnits vid ett stort antal
tillfällen ha under sin tjänstgöring varit påverkad av starka drycker, icke
skulle ha gjort sig skyldig till allvarligt tjänstefel. Krigsrättens påstående, att
utredningen icke gåve vid handen, att Sabels spritförtäring inverkat eller kunnat
inverka på hans sätt att sköta sin tjänst eller ägt rum under sådana förhållanden,
att Sabel därigenom kunde anses ha brustit i anständigt uppförande
vore — åtminstone vad det förra ledet beträffade — knappast befogat.
Detta vore dock till väsentlig del en bevisfråga. Emellertid vore att märka
att Sabel, såvitt av utredningen framginge, knappast blivit ställd i en situation
av den ari, att man verkligen fått tillfälle att pröva, om hans spritpåverkan
menligt inverkat eller kunnat menligt inverka på hans tjänst. Även
om Sabel, trots sin spritpåverkan, kunnat klara sig under de lugna förhållanden,
under vilka han fått fullgöra sin tjänstgöring, vore det icke säkert att
han i sitt påverkade tillstånd skulle ha behärskat läget, örn det blivit strid
eller eljest en verkligt kritisk situation, som krävt ingripande från hans sida,
uppkommit. Anledningen till att överbefälhavaren utfärdat sin ovan nämnda
skrivelse hade uppenbarligen icke varit endast den, att han velat framhålla
betydelsen av ett värdigt uppträdande från befälets sida utan också att han
velat erinra om att under kritiska tider särskilda krav måste ställas både på
befäl och manskap i fråga om ett nyktert levnadssätt för att en verklig beredskap
skulle kunna upprätthållas. Att man på Sabel, som varit chef för en
avdelning som skolat bevaka en viktig anläggning, haft att ställa lägre fordringar
i nu ifrågavarande hänseende än på annan militär personal, syntes
icke kunna göras gällande.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 18 augusti 1942 och anförde
därvid:

Vad först anginge jävsfrågorna funne krigshovrätten vad i jävshänseende
anförts mot Andersson och Persson icke utgöra hinder för dem att vittna i

målet. På grund härav prövade krigshovrätten lagligt att, med upphävande
av krigsrättens beslut i jävsfrågorna, dels tillerkänna Anderssons edfästa
utsaga verkan av laga bevis i målet dels ock förklara, att Persson icke varit av
laga jäv hindrad att vittna i målet. Som emellertid med hänsyn till den i målet
föreliggande utredningens fullständighet ävensom till innehållet i den av
Persson upplysningsvis lämnade berättelsen Perssons vittnesmål icke erfordrades
för målets avgörande, funne krigshovrätten ej skäl att föranstalta örn
Perssons hörande på ed. Beträffande huvudsaken kunde i målet icke anses
styrkt, att Sabel varit påverkad av spritdrycker under utövning av sin
tjänst eller att Sabel vid något tillfälle förtärt sprit i sådan omfattning eller
under sådana förhållanden, att Sabel gjort sig förfallen till ansvar jämlikt
96 § strafflagen för krigsmakten. Krigshovrätten prövade förty lagligt fastställa
det slut överklagade utslaget i huvudsaken innehölle.

Med hänsyn till bestämmelsen i 6 § i den för militieombudsmannen gällande
instruktionen att fullföljd hos högsta domstolen i mål som blivit vid
underrätt anhängiggjort bör äga rum allenast när synnerliga skäl därtill äro
fullföljde militieombudsmannen icke ansvarstalan mot Sabel, varför krigshovrättens
utslag vann laga kraft.

21. Åtal mot landstormslöjtnant för brist i anständigt uppförande.

Med anledning av en redaktionell artikel i tidningen Daia-Demokraten för
den 22 december 1941 under rubriken »Avskräckande exempel på officer. Gör
allt för att göra militärtjänsten förhatlig» anhöll militieombudsmannen i
skrivelse till redaktionen om närmare upplysningar i ärendet. Till svar härå
lämnades bl. a. följande uppgifter av redaktören E. Malmsjö:

Lördagen den 13 december 1941 hade landstormslöjtnanten N. Myrin, iförd
uniform, kommit i sällskap till stadshotellet i Ludvika. Det hade icke dröjt
så värst länge, innan Myrin varit berusad och börjat uppträda på ett utmanande
sätt. Han hade raglat från bord till bord och velat »tala engelska» med
folk, och han hade utfarit i otidigheter mot personalen, när denna försökt
lugna honom. Det hela hade resulterat i att hovmästaren inskred och fick
Myrin avlägsnad samt förklarad portförbjuden på hotellet. Denna åtgärd
hade icke varit dikterad enbart av uppträdet den 13 december. Myrin hade
nämligen uppträtt på liknande sätt även vid föregående tillfällen, och personalen
hade därför hyst motvilja mot att betjäna honom.

Under hänvisning till de sålunda erhållna uppgifterna anhöll militieombudsmannen
i skrivelse till vederbörande försvarsområdesbefälhavare örn utredning.
Försvarsområdesbefälhavaren inkom med ett yttrande av Myrin,
däri denne, såvitt nu är i fråga, anförde:

Den relaterade händelsen på stadshotellet i Ludvika vore vad beträffade
Myring uppträdande ej överensstämmande med verkliga förhållandet. Myrin

hade ej kommit i sällskap till hotellet utan ensam. Efter en stund hade en
bekant till Myrin anlänt och slagit sig ned vid Myrins hord. Då Myrins sällskap
ungefär kl. 21 avlägsnade sig, hade Myrin fått inbjudan att flytta över
till en god vän, som med sin fru satt vid ett annat bord i matsalen. Något
raglande från bord till bord eller utmanande uppträdande från Myrins sida
i form av otidigheter hade ej förekommit. Malmsjös skildring vore helt
färgad av illvillighet och önskan att skada Myrin liksom påståendet, att dylikt
skulle ha hänt tidigare.

Försvarsområdesbefälhavaren majoren M. Ringström anförde:

Den 15 eller 16 december 1941 hade Ringström fått ett anonymt brev från
Ludvika, däri en del beskyllningar gjordes mot Myrin för fylleri m. m. på
stadshotellet i Ludvika. Ringström hade då rest till Ludvika och uppsökt
stadsfiskalen, för vilken han visat brevet, och stadsfiskal hade förklarat,
att han ej hört talas om något uppträde på stadshotellet, överkonstapeln, vilken
uppringdes av stadsfiskalen, hade ej heller vetskap om något dylikt uppträde.
När sedan den ifrågavarande artikeln kom in i Dala-Demokraten,
hade Ringström skrivit en officiell skrivelse till tidningens redaktion i Ludvika
med begäran om förklaring men hade ännu ej erhållit något svar, vilket
tydligt visade, huru ovederhäftiga beskyllningarna vore. Ringström hade sedan
den 20 maj 1941 varit försvarsområdesbefälliavare, och under hela tiden
hade Myrin varit i tjänstgöring utan att Ringström haft någon anmärkning
i den riktning tidningsartikeln angåve. Enligt Ringströms åsikt vore
artikeln brottslig och förtjänade icke att något som helst avseende beträffande
Myrins tjänstgöring fästes vid densamma.

Malmsjö bereddes tillfälle att inkomma med påminnelser i anledning av
den verkställda utredningen och namngav då vissa vittnen till händelsen den
13 december 1941. Sedan militieombudsmannen översänt samtliga handlingar
i ärendet till landsfiskalen i Ludvika distrikt med anhållan örn närmare utredning
rörande denna händelse, inkom landsfiskalen med protokoll över polisförhör
som i anledning därav hållits.

Enligt uppgifter, som vid förhören lämnades av vid stadshotellet anställda
personer, hade Myrin, som ofta besökt hotellet, i allmänhet uppträtt pockande
mot personalen och många gånger varit mer eller mindre berörd av spritdrycker.
Vid besöket den 13 december 1941 hade Myrin, som varit iklädd
uniform, blivit påverkad av spritdrycker, som han förtärt å hotellet. Angående
graden av spritpåverkan lämnades olika omdömen. Sålunda uppgavs
att Myrin icke varit berusad men i viss mån påverkad, att han icke varit
särskilt berusad så att han raglat men i viss mån påverkad, samt att han varit
åtskilligt eller avsevärt berusad ehuru icke överlastad. Myrin hade vid tillfället
uppträtt bråkigt och pockande mot serveringspersonalen. Någon större
uppmärksamhet bland gästerna hade det sannolikt icke väckt. Sedan serveringen
slutat, hade Myrin vägrat avlägsna sig innan bil anskaffats åt honom
trots att någon ledig bil ej funnits att få. Vid tillsägelse av hovmästaren att
Myrin skulle avlägsna sig hade Myrin slagit hatten av denne. Myrin hade

därpå av hovmästaren och rockvaktmästaren blivit utförd från hotellet, och
hovmästaren hade givit order om att Myrin skulle portförbjudas.

Uti en den 20 augusti 1942 dagtecknad instruktion för åtal mot Myrin anförde
tjänstförrättande militieombudsmannen efter en redogörelse för vad
i ärendet förekommit följande:

Den i ärendet verkställda utredningen syntes med tillräcklig tydlighet giva
vid handen, att Myrin åtminstone vid det ifrågavarande tillfället den 13 december
1941 å stadshotellet i Ludvika, då han uppträdde iförd uniform,
gjort sig skyldig till bristande i anständigt uppförande. För uppehållande av
försvarsmaktens anseende syntes det vara av vikt, att sådant uppförande
från en officers sida, som bland annat ledde till att han förvägrades fortsatt
tillträde till restaurang, icke lämnades utan beivran. Tjänstförrättande militieombudsmannen
uppdroge därför åt vederbörande krigsfiskal att vid den
domstol, därunder Myrin lydde, ställa Myrin under tilltal därför samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan instruktionen överlämnats till chefen för Dalregementet, hänsköt
denne målet till regementets krigsrätt. Vederbörande krigsfiskal yrkade där
ansvar å Myrin jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för brist i anständigt
uppförande. Myrin förklarade, att han icke hade något att erinra mot den
framställning av händelseförloppet som innefattades i åtalsinstruktionen, samt
vidgick att han vid ifrågavarande tillfälle på sätt framginge av instruktionen
och till följd av lindrigare spritpåverkan brustit i anständigt uppförande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 23 september 19A2 och
anförde därvid:

Enär Myrin erkänt, att han natten mellan den 13 och den 14 december
1941 å stadshotellet i Ludvika, då han burit uniform, brustit i anständigt
uppförande på sätt närmare framginge av den åtalsinstruktion, som den 20
augusti 1942 givits av militieombudsmannen, prövade regementskrigsrätten
jämlikt 96 § i strafflagen för krigsmakten rättvist döma Myrin att för vad
han sålunda låtit komma sig till last undergå disciplinstraff av vaktarrest i
sex dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

22. Åtal mot kompanichef för det denne i anledning av ett å kompaniets
vägnar till militieombudsmannen avsänt telegram med förfrågningar bland
annat angående tjänstgöringstiden inför kompaniet förklarat, att militieombudsmannen
icke vore rätt instans vid förfrågningar angående inkallelser
och att tjänstledighet eller permission icke komme att beviljas förrän
avsändaren av telegrammet anmält sig, ävensom för det kompanichefen
i yttrande uti ett av militieombudsmannen handlagt ärende
lämnat oriktiga uppgifter.

I ett den 7 juni 1942 till militieombudsmannen inkommet med »FP 28001
litt O samtlig personal» undertecknat telegram anhölls bland annat om upplysning
rörande tjänstgöringstiden för förbandet och om rätten till krigspermission.
Telegrammet remitterades av militieombudsmannen till vederbörande
förbandschef med anhållan, att manskapet vid ifrågavarande kompani
måtte erhålla de upplysningar rörande tjänstgöringstiden, som kunde
och borde lämnas. Militieombudsmannen anhöll vidare, bland annat, att förbandschefen
ville lämna upplysning örn det beslut, som sålunda lämnades
manskapet. Som svar insändes viss utredning, däribland ett yttrande av kompanichefen
kaptenen R. N. R. J. Gyldén. Denne anförde däri bland annat:

Vid kompaniets inryckning hade personalen blivit underrättad om att på
grund av omständigheterna ingen fastställd tidpunkt för utryckning kunde
påräknas. Gyldén hade framställt som sin personliga åsikt att beredskapen
sannolikt komme att vara sommaren över. Sedan förbandet inträffat på
grupperingsorterna, hade Gyldén i regel varje lördag hållit en kort exposé
över läget och därvid meddelat vad som lämpligen kunde sägas om beredskapsläget.
Samtliga hade sålunda varit orienterade örn vilken omgång förbandet
tillhörde och att någon krigspermission icke vore att förvänta. Däremot
hade en systematisk tjänstledighet planlagts så, att varje man erhållit
i medeltal 5 dagars ledighet, och ett stort antal dessutom en andra sexdagarsledighet.
Kompaniet hade återgått till fältdepå den 19 juni 1942. Vid fyra
särskilda tillfällen hade Gyldén orienterat kompaniet personligen och vid ett
tillfälle genom regementsombudet lämnat en redogörelse för utsikterna till
hempermittering. I samband härmed hade Gyldén utfärdat ett formellt förbud
för avlåtande av skrivelser till militieombudsmannen eller andra myndigheter
på annan väg än tjänstevägen. Detta hade skett med hänsyn till att
sådana skrivelser avlåtits från andra förband inom området. Då icke förty
ett antal man tagit sig före att anonymt avsända ett telegram till militieombudsmannen
hade Gyldén låtit meddela kompaniet, att inga som helst tjänstledigheter
eller permissioner skulle bifallas förrän avsändaren (avsändarna)
anmälde sig. Efter c:a 10 dagar skedde så, och vederbörande hade av Gyldén
befordrats till disciplinstraff för att i trots mot given order icke lia följt
tjänstevägen. Kompaniets manskap hade sålunda hela tiden hållits underkunnigt
om läget i vad rörde hempermittering och hade senast i början av
maj fått veta, att hempermittering omkring midsommar vore — vid oför -

ändrat politiskt läge — att påräkna. Gyldén ansåge dels att telegrammet
varit felaktigt undertecknat, enär verkställd utredning visat att flertalet av
manskapet icke varit villigt att avsända det, dels att det inneburit ett orderbrott
för vilket bestraffning borde utgå.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 22 juli 1942 till vederbörande förbandschef:

Föreskrifter örn tjänsteväg vid klagomåls anförande vore meddelade i
tjänstgöringsreglemente för armén § 1 mom. 31. Enligt samma § mom. 32
finge besvär över militär eller civilmilitär myndighets resolution på ansökan
icke anföras i annan ordning än i mom. 31 vore sagd. Emellertid stadgades i
mom. 33 att i mom. 31 och 32 givna bestämmelser angående klagan och
besvär icke ägde tillämpning i fråga örn klagan hos justitiekanslern eller
militieombudsmannen. Det av Gyldén utfärdade förbudet att avlata skrivelser
till militieombudsmannen annan väg än tjänstevägen stöde sålunda i
uppenbar strid med gällande föreskrifter i tjänstgöringsreglementet. Vare
sig Gyldén utfärdat förbudet trots kännedom örn dem eller han saknat kännedom
om dessa föreskrifter — vilket med hänsyn till Gyldéns tjänsteställning
syntes militieombudsmannen otroligt — måste han genom förbudets utfärdande
anses ha gjort sig skyldig till grovt oförstånd i tjänsten. Genom det
sätt varpå Gyldén framtvingat bekännelse om vem som avsänt det ifrågavarande
telegrammet hade Gyldén även gjort sig skyldig till oförstånd i
tjänsten.

Rätten för krigsman att med frångående av eljest stadgad tjänsteväg hänvända
sig direkt till militieombudsmannen vore en så viktig del av hans
medborgerliga rättigheter, att militieombudsmannen ej ansåge sig böra tåla
att den så grovt kränktes som i förevarande fall skett. Militieombudsmannen
anmodade därför förbandschefen ombesörja att Gyldén ställdes till ansvar
inför krigsrätt för de tjänstefel, till vilka han enligt det sagda gjort sig skyldig,
varvid vederbörande åklagare hade att yrka ansvar å Gyldén enligt lag
och sakens beskaffenhet. Vad straffets utmätande beträffade syntes det militieombudsmannen
mindre väl överensstämma med rättvisa och rimlighet,
därest icke Gyldén erhölle strängare straff än den som på grund av Gyldéns
felaktiga order kommit att bliva ådömd bestraffning.

* *

Sedan målet härefter av förbandschefen hänskjutits till särskilda krigsrätten
i Boden, vitsordade Gyldén vid första rättegångstillfället den 7 augusti
1942 riktigheten av militieombudsmannens skrivelse med bland andra följande
ändringar och tillägg:

Sannolikt några dagar efter den 5 juni 1942 hade Gyldén vid uppställning
av kompaniet meddelat alt militieombudsmannen icke vore rält inslåns för

förfrågningar angående inkallelsetid. Det hade icke varit tal om något förbud
att avsända skrifter till militieombudsmannen. Sedan han fått kännedom
om att ett telegram avsänts från fältposten till militieombudsmannen, hade
han, antagligen några dagar efter den 17 juni 1942, meddelat kompaniet att
någon permission eller tjänstledighet icke skulle beviljas, förrän det blivit
utrett vem som avsänt telegrammet. Sedan Gyldén därefter fått höra att sannolikt
någon av fyra uppgivna personer avsänt telegrammet, hade han haft
enskilt samtal med tre av dessa. Han hade därvid icke särskilt förebrått dem
för avsändandet av telegrammet utan endast framhållit alt deras framställning
varit onödig. Möjligen hade han uttalat som sin åsikt att telegrammets
avsändande kunnat vara ett misstroende mot honom. Gyldén trodde att han
sagt till alla tre att det felaktiga undertecknandet kunnat föranleda bestraffning.
Oaktat Gyldén ansett att de handlat oförståndigt vid telegrammets avsändande,
hade han icke bestraffat någon av dem, enär han ansett dem vara
skötsamma.

I en av Gyldéns rättegångsbiträde vid första rättegångstillfället ingiven
promemoria bekräftade Gyldén att han inför truppen förklarat att militieombudsmannen
icke vore rätt instans i inkallelsefrågor samt uppgav vidare:

Han hade sagt att om manskapet ville ha besked i inkallelsefrågor borde
hänvändelse göras till överbefälhavaren eller försvarsministern men att hänvändelse
då måste gå tjänstevägen. Att förbjuda manskapet att direkt tillskriva
militieombudsmannen hade legat Gyldén fjärran i synnerhet som han
av egen erfarenhet varit underkunnig om att denna rätt förefunnits. Då Gyldén
erhållit kunskap om telegrammet, hade han blivit förvånad och förargad,
emedan avsändaren givit telegrammet sken av att komma från hela
förbandet. För att framtvinga besked om vem som avsänt telegrammet hade
han vid uppställning av förbandet meddelat att icke någon permission komme
att beviljas eller tjänstledighetsansökan tillstyrkas förrän den skyldige
anmält sig. Detta meddelande hade dock blott varit ett skrämskott för att få
avsändaren att giva sig till känna. Gyldén hade beviljat permission och tillstyrkt
tjänstledighetsansökningar efter samma grunder som tillförne. —
Vid genomgång av sitt yttrande funne Gyldén numera alt sådan skrivelsen
avfattats den uppfattningen måste uppstå, att Gyldén förbjudit manskapet
att skriva till militieombudsmannen annat än tjänstevägen och att Gyldén
ansett att den som handlade i strid med denna order gjort sig skyldig till
orderbrott. Hur Gyldén kommit att skriva på detta sätt kunde Gyldén endast
förklara med att Gyldén vid yttrandets avgivande i den hets som då
rådde å kompaniet av obetänksamhet fått för sig att sakförhållandena varit,
som Gyldén i skrivelsen uppgivit. Gyldén måste därför tillstå, att han handlat
obetänksamt vid skrivelsens utformande.

Sedan militieombudsmannen tagit del av protokollet för första rättegångstillfället,
anförde militieombudsmannen i skrivelse den 28 augusti 1942 till
vederbörande krigsfiskal bland annat följande:

Av protokollet framginge, att de uppgifter, som Gyldén under den förberedande
utredningen i målet lämnat, i väsentliga delar vore oriktiga. Sålunda

hade Gyldén icke utfärdat något förbud att avidia skrivelser till militieombudsmannen,
och han hade icke till bestraffning befordrat dem, som mot
förbudet avsänt ett telegram till militieombudsmannen. Gyldén hade uppgivit,
att han endast kunde förklara sina felaktiga uppgifter med att han vid
avgivandet av det yttrande, som innehållit uppgifterna, i den hets, som då
rått på grund av förbandets avrustning, av obetänksamhet fått för sig, att
sakförhållandena varit sådana, som han i yttrandet uppgivit.

Militieombudsmannen funne det synnerligen anmärkningsvärt att Gyldén
kunnat lämna dessa oriktiga uppgifter. Militieombudsmannen hade tidigare
haft anledning att ingripa mot militära befattningshavare för att de på detta
sätt i skriftliga yttranden i hos militieombudsmannen anhängiga ärenden
lämnat oriktiga uppgifter. Militieombudsmannen hade därvid anfört, att det
vore en angelägenhet av största vikt att de yttranden, som militieombudsmannen
funne anledning infordra av befattningshavare i dylika ärenden, avfattades
så, att de erhölle ett fullt riktigt innehåll. Betydelsen härav, hade det
framhållits, framstode än tydligare, örn man betänkte, att vederbörande
tjänstemäns yttranden i de flesta fall utgjorde det huvudsakliga material, på
vilket militieombudsmannen hade att avgöra ärendena, varför felaktiga yttranden
kunde leda till att även besluten bleve oriktiga. Om kravet på att yttrandena
icke finge vara missvisande icke strängt upprätthölles, kunde ett förfarande,
som byggde på skriftväxling, icke längre fungera tillfredsställande.

Dylikt lämnande av felaktiga uppgifter hade befunnits utgöra straffbart
tjänstefel (jämför bl. a. militieombudsmannens ämbetsberättelse 1940 sid. 138
ff.). Ej heller i förevarande fall kunde militieombudsmannen underlåta att beivra
felaktigheterna. Militieombudsmannen anmodade därför krigsfiskalen att
yrka ansvar å Gyldén jämväl för lämnandet av ifrågavarande felaktiga uppgifter.

Vad målet i övrigt anginge utvisade protokollet, att Gyldén medgivit, att
han, sannolikt några dagar efter den 5 juni 1942, vid uppställning av kompaniet
meddelat, att militieombudsmannen icke vöre rätt instans för förfrågningar
angående inkallelsetid, att han, antagligen några dagar efter den 17 i
samma månad, meddelat kompaniet, att någon permission eller tjänstledighet
icke skulle beviljas, förrän det blivit utrett vem som avsänt telegrammet
samt att han för de tre, som förmodats lia varit avsändare av telegrammet till
militieombudsmannen, framhållit, att deras framställning varit onödig.

Samtliga dessa ingripanden från Gyldéns sida hade varit obehöriga.

Gyldéns förklaring inför truppen att militieombudsmannen icke vore rätt
instans i inkallelsefrågor hade tydligen icke haft den jämförelsevis oskyldiga
formulering Gyldén själv påstått. Ett av de på Gyldéns begäran i målet hörda
vittnena, kompaniadjutanten sergeanten Hellström, hade sålunda uppgivit,
att Gyldén yttrat, att det knappast vore någon idé att skicka en skrivelse till
militieombudsmannen, eftersom denne icke toge någon befattning med inkallelser,
och alt det i detta fall vore lika lönlöst att sända en skrivelse till
militieombudsmannen som till Churchill, Stalin eller Hiller. Detta yttrande,
vars riktighet icke bestritts av Gyldén, syntes militieombudsmannen vittna

om en häpnadsväckande omdömeslöshet hos Gyldén. Hur en officer, kapten
på aktiv stat, kunnat inför trupp fälla ett dylikt yttrande förefölle militieombudsmannen
ofattbart. Endast ett verkligt kännbart straff torde kunna ha
den verkan att få honom att inse det grovt felaktiga i sitt förfarande.

I anslutning till militieombudsmannens skrivelse yrkade krigsfiskalen ansvar
å Gyldén jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för grov vårdslöshet
vid fullgörande av tjänsteplikt, dels genom att Gyldén vid en uppställning
med sitt kompani meddelat att militieombudsmannen icke vore rätt instans
för förfrågningar angående inkallelsetid, dels genom att Gyldén meddelat
kompaniet att permission eller tjänstledighet icke beviljades förr än avsändaren
av telegrammet till militieombudsmannen anmälde sig, dels genom
att Gyldén för dem, som förmodats vara avsändare av nämnda telegram,
framhållit, att deras framställning vore onödig, dels ock genom att Gyldén
i skrivelse till militieombudsmannen lämnat oriktiga uppgifter.

Krigsrätten meddelade utslag i målet den 6 oktober 1942 och utlät sig därvid:
Krigsrätten funne de av kapten Gyldén vidtagna åtgärderna dels att meddela
kompaniets manskap att riksdagens militieombudsman icke vöre rätt instans
för förfrågningar angående inkallelsetid, dels att sedan det i målet ifrågakomna
telegrammet, vari i fråga om avsändandet oriktigt angivits att telegrammet
avlåtits av samtlig personal vid kompaniet, avsänts till militieombudsmannen,
tillkännagivit, att någon permission icke komme att beviljas eller
tjänstledighet tillstyrkas, förrän det blivit utrett vem som avsänt telegrammet,
och dels att han för de tre av manskapet, som förmodats ha varit avsändare
av telegrammet till militieombudsmannen, framhållit, att deras framställning
varit onödig, icke hava varit obehöriga och att Gyldén förty icke
därutinnan gjort sig skyldig till ansvar.

Vidkommande målet i övrigt, så enär utrett vore, att Gyldén i det yttrande
han avgivit till förbandschefen med anledning av den förklaring militieombudsmannen
infordrat rörande det beslut som meddelats manskapet beträffande
tjänstgöringstiden lämnat i vissa avseenden oriktiga uppgifter, prövade
krigsrätten rättvist att döma Gyldén för vad han låtit komma sig till last,
att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten undergå disciplinstraff av
arrest utan bevakning i fyra dagar.

Ledamöter i krigsrätten vid målets avgörande voro krigsdomaren Sandström,
t. f. auditören Berglund samt kaptenerna Perslow och Arnold. Från
utslaget voro de båda förstnämnda skiljaktiga och yttrade:

»1 målet är utrett, att kapten Gyldén i sin egenskap av chef för---

kompaniet någon dag efter den 5 juni 1942 vid uppställning av kompaniet
meddelat att riksdagens militieombudsman icke vore rätt instans för förfrågningar
angående inkallelsetid, att Gyldén antagligen några dagar efter den
17 i samma månad meddelat kompaniet att någon permission eller tjänstledighet
icke skulle beviljas förrän det blivit utrett vem som avsänt ett utav
en del av personalen på kompaniet till militieombudsmannen avlåtet telegram,
att han för de tre av manskapet som förmodats ha varit avsändare
av telegrammet till militieombudsmannen framhållit att deras framställning
varit onödig, samt att Gyldén i det yttrande han avgivit till chefen för

---med anledning av den förklaring militieombudsmannen infordrat

rörande det besked som givits manskapet beträffande tjänstgöringstiden,
lämnat i vissa avseenden oriktiga uppgifter.

På grund härav pröva vi rättvist döma Gyldén jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för vårdslöshet och oförstånd vid utövande av tjänsteplikt att
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i åtta dagar.»

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 17 oktober 1942 uppdrog militieombudsmannen
åt ämbetet att i krigshovrätten överklaga utslaget och därvid
yrka att Gyldén måtte dömas till ansvar även i de avseenden vari krigsrätten
ogillat åtalet. I skrivelsen anförde militieombudsmannen bland annat
följande:

Den uppfattning som kommit till uttryck i utslaget kunde icke av militieombudsmannen
godkännas. I likhet med de två civila ledamöterna i krigsrätten
ansåge militieombudsmannen nämligen att Gyldén borde fällas till ansvar
även i de avseenden vari krigsrätten lämnat den mot Gyldén förda ansvarstalan
utan bifall. Att de värnpliktiga icke skulle hindras att till militieombudsmannen
framföra förfrågningar och klagomål beträffande en angelägenhet
av sådan betydelse för dem som längden av den tid de skulle vara
inkallade vore enligt militieombudsmannens mening självklart. Även om
Gyldén icke direkt förbjudit de värnpliktiga att i denna angelägenhet vända
sig till militieombudsmannen, hade han dock mycket eftertryckligt påpekat
för dem att militieombudsmannen icke vore rätt instans för handläggning av
dylika frågor och därjämte gjort detta påpekande i en form som vittnat om
dåligt omdöme. Härtill komme att Gyldén visat sitt missnöje med att framställning
gjorts till militieombudsmannen i saken genom att dels meddela
kompaniet att permission eller tjänstledighet icke komme att beviljas förrän
det blivit utrett vem som avsänt telegrammet till militieombudsmannen och
dels för dem som förmodats ha avsänt telegrammet framhålla att deras framställning
varit onödig.

Målet är beroende på krigshovrättens prövning.

23. Tjänstgöring som dagofficer (beträffande sergeant) samt putsande av
kamraternas skodon (beträffande värnpliktig) ålagda som tillrättavisning.

Värnpliktige nr 9789 E. F. Hallberg, tjänstgörande vid II. bataljonsstabskompaniet
vid ett fältregemente, anmälde för militieombudsmannen bland annat
följande:

Värnpliktige nr 4359 Ilaneklev hade den 27 april 1942 blivit alagd att under
en veckas tid putsa marschskorna åt hela den tropp han tillhörde. Anledningen
hade varit, att Raneklevs skor vid ett tillfälle ansetts vara oputsade.
Troppen hade bestått av 19 man.

En värnpliktig vid namn Holm hade en dag i början av maj mött en offi -

cer vid kompaniet, som anmärkt på att Holms skor varit oputsade. Holm
hade erhållit två dagars permissionsförbud samt dessutom såsom straffkommendering
fått till åliggande att under ett par dagar putsa hela gruppens
skor före uppställningen på morgnarna.

Sergeanten Asp vid 8. kompaniet hade en dag, då han tjänstgjort som dagofficer,
råkat sova över sig en kvart på morgonen. Asp hade sedan blivit inkallad
till bataljonschefen kaptenen Ivar Reuterswärd och fått en skrapa samt
blivit alagd tva dagars arrest. En annan sergeant vid namn Lomenius hade
vid ett annat tillfälle en hel dag försummat tjänstgöring som dagofficer. Han
hade emellertid undgått bestraffning.

Uti infordrat yttrande anförde kaptenen Reuterswärd bland annat:

Värnpliktige Raneklev hade vid en morgonvisitation fått anmärkning av
kompanichefen på att hans skoputs varit dålig. Raneklev hade svarat på detta
i oförskämd ton: »Det var så länge sedan jag var i tjänst så jag har glömt
bort saken.» Kompanichefen hade genmält: »Då skall jag lära Eder att borsta
skor, Ni skall få borsta troppens skor under återstående del av veckan.» Något
ytterligare straff för denna förseelse hade icke förekommit.

Hallbergs skildring beträffande värnpliktige Holm vore enligt Holms utsago
felaktig. Holm hade en morgon vid uppställningen haft oborstade skor
och hade därför tillrättavisats. Putsen på kompaniet hade efter de meddelade
tillrättavisningarna blivit bra.

Sergeanten Asp hade ålagts två dagars arrest av sekundchefen för försummelse
av tjänsteplikt, i det han ej varit närvarande vid truppens måltid. Sergeanten
Lomenius hade av pågående dagofficeren rapporterats för att han
icke personligen avlämnat dagtjänsten i rätt tid. Vid förhöret hade framkommit,
att Lomenius funnits i förläggningen men icke känt tjänstgöringsreglementets
föreskrifter om att avlämning skulle ske genom personligt sammanträffande.
Reuterswärd hade meddelat Lomenius, att han dels för att
bättre lära sig tjänsten, och dels som tillrättavisning skulle bliva kommenderad
utom tur som dagofficer nästkommande lördag—söndag.

För egen del anförde regementschefen i anslutning till Reuterswärds yttrande
bland annat:

Då Raneklev ålagts att »borsta troppens skodon under återstående del av
veckan», hade detta närmast varit en tillrättavisning, som bort hänföras till
210 § c) strafflagen för krigsmakten, även om det ålagda handräckningsarbetet
utom vanlig ordning icke varit det som i allmänhet ifrågakomme vid
dylika tillfällen. Motsvarande syntes ha bort vara fallet beträffande värnpliktige
Holms kommendering. Sergeanten Domenius’ kommendering utom
tur som dagofficer hade av Reuterswärd sannolikt icke ansetts vara en tillrättavisning
i strafflagens för krigsmakten mening.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till regementschefen den 3 juli 1942 följande:

Enligt 210 § strafflagen för krigsmakten finge för mindre förseelser och
fel mot militär tukt och ordning i stället för disciplinär bestraffning meddelas

tillrättavisning. Som tillrättavisning finge enligt lagrummet — beträffande
manskap — användas bland annat åläggande för visst antal gånger, högst
sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning
förrätta handräckningsarbeten. Såvitt anginge officerare och underofficerare
finge tillrättavisning meddelas allenast i form av varning eller vägran av
landpermission.

Reuterswärd hade i ett fall — beträffande sergeanten Lomenius — för
försummelse i fullgörande av dagofficers åligganden tillrättavisat med kommendering
utom tur som dagofficer. Då Lomenius varit underofficer, hade
det enda slag av tillrättavisning, som i förevarande fall kunnat ifrågakomma,
varit varning. Vidare finge framhållas, att vaktgöring överhuvud icke kunde
åläggas som tillrättavisning. Härom kunde hänvisas till militieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1939 års lagtima riksdag sid. 33 f. (jämför även ämbetsberättelsen
till 1942 års lagtima riksdag sid. 34 f.). Tjänstgöring såsom
dagofficer intoge såvitt nu vore i fråga samma ställning som vaktgöring. Den
Lomenius meddelade tillrättavisningen hade alltså varit felaktig och Reuterswärd
hade genom att meddela densamma gjort sig skyldig till tjänstefel.
Detta hade militieombudsmannen icke ansett sig kunna lämna utan beivran.
Då felet emellertid icke syntes vara av beskaffenhet att behöva bringas under
krigsdomstols prövning, hade militieombudsmannen velat anmäla Reuterswärd
för regementschefen för erhållande av tillrättavisning.

Vad de båda andra, värnpliktiga Raneklev och Holm, av kompanichefen
meddelade tillrättavisningarna anginge syntes det tämligen klart, att de varit
felaktiga, såtillvida som borstande av kamraternas skodon icke utgjorde sådant
handräckningsarbete, som omförmäldes i 210 § strafflagen för krigsmakten.
Såsom framhållits under förarbetena till lagen (1901 års kommittés motiv
sid. 231) bestode tillrättavisning som omnämndes i 210 § c) icke i själva
arbetet, som i alla händelser måste utföras, utan däri, att arbetet finge utföras
av den felande utom den tur som eljest skolat iakttagas. Stadgandet borde
sålunda läsas i samband med föreskrifterna i tjänstgöringsreglementet för
armén § 31 mom. 4, enligt vilket krigsman, tillhörande manskapet, vore pliktig
att, förutom honom i övrigt tillkommande tjänstgöring, utföra sådana
handräckningsarbeten, som i allmänhet eller under särskilda förhållanden
kunde hänföras till manskaps åligganden i kronans och särskilt vederbörligt
regementes tjänst (jämför go nr 444/1941; numera go nr 2398/1942). Tili
sådant arbete vore icke borstande av kamraternas skodon att hänföra. Det
vore i vederbörande soldatinstruktioner (Soldatinstruktion för infanteriet
mom. 86 och 88 etc.) föreskrivet, att soldaten vore personligen ansvarig för
till honom utlämnade persedlar och att han skulle göra dem rena. Att kommendera
annan till sådan persedelrengöring skulle innebära, att persedelinnehavarna
befriades från göromål som normalt ålåge dem. Ansvaret för persedelvården
torde de väl ändock icke undgå. Annorlunda bleve givetvis läget,
örn persedelinnehavarna på grund av .sjukdom eller kommendering eller av
annan orsak vore urståndsätta att fullgöra föreskriven persedelvård, då denna
med hänsyn till persedlarnas underhåll och bestånd ju kunde behöva

fullgöras av andra. Att detta skulle ha varit fallet i förevarande fall hade
emellertid icke ens påståtts.

Ehuru sålunda även de nu berörda tillrättavisningarna måste anses felaktiga,
hade militieombudsmannen ansett sig böra låta bero vid vad därvid i
ärendet förekommit.

De nämnda tillrättavisningarna syntes icke ha blivit på sätt ske bort antecknade
i anteckningsbok över tillrättavisningar. Sådan anteckning borde
verkställas.

Militieombudsmannen anhölle att regementschefen ville dels bringa vad
skrivelsen innehölle i fråga om de åt värnpliktiga Raneklev och Holm meddelade
tillrättavisningarna till Reuterswärds och kompanichefens kännedom,
dels ock lämna underrättelse om sitt blivande beslut beträffande tillrättavisning
åt Reuterswärd.

* *

I skrivelse den 12 augusti 1942 anmälde regementschefen därefter, att han
tilldelat Reuterswärd varning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten för
tjänstefel samt att de åt värnpliktiga Raneklev och Holm meddelade tillrättavisningarna
antecknats i vederbörlig anteckningsbok för tillrättavisningar.

24. Fråga huruvida en av kompanichef till underbefäl given order att utföra
visst arbete inneburit straffkommendering eller givits som vedergällning
för det underbefälet anmält kompanichefen för förseelse.

I en den 25 augusti 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige korpralen nr 9 46/36 B. Wenström bland annat
följande:

Hans kompanichef kaptenen B. D. Erlandson, en korpral och fyra värnpliktiga,
de senare såsom förhörsvittnen, hade varit på förhör med anledning
av en anmälan som den nämnde korpralen gjort mot Erlandson för
förolämpning i tjänsten. På grund av vad som framkommit vid förhöret
hade Erlandson blivit dömd till två dagars arrest utan bevakning. Omedelbart
efter hemkomsten från förhöret hade målsägaren-korpralen beordrats
att tillsammans med ett av förhörsvittnena tömma kompaniexpeditionens
latrinkärl. Ägaren till den fastighet, i vilken kompaniexpeditionen var inrymd,
hade icke velat ha kärlet tömt, eftersom detta ännu icke varit fullt
och han själv velat tillgodogöra sig gödseln. Ordern hade emellertid måst
utföras.

Militieombudsmannen tog med anledning av Wenströms påståenden del
av handlingarna i det ifrågavarande disciplinmålet. Dessa utvisade följande:

I en den 30 juli 1941 dagtecknad, till chefen för I 4 ställd anmälan anförde
värnpliktige korpralen nr 619 21/32 H. E. Andersson, att Erlandson
i tjänsten förolämpat honom genom att kalla honom »förbannad drummel»
och »djävla drulle». Sedan anmälningsskriften av regementschefen överlämnats
till vederbörande divisionschef för förhör, hölls av sistnämnde chef
den 4 augusti 1941 förhör med Erlandson. Vid detta förhör erkände Erlandson
enligt förhörsprotokollet, att han den 30 juli 1941 i visst sammanhang
till Andersson »fällt yttranden i likhet med förbannade drummel och djävla
drulle». Vid förhöret hördes även fyra värnpliktiga, bland dem nr 129 24/28
Karlholm. Samtliga dessa vitsordade riktigheten av Anderssons anmälan.

Vid förhör i anledning av Wenströms skrift hördes Erlandson, Andersson
och kompaniadjutanten sergeanten E. B. Ohlson och berättade därvid följande.

Erlandson: Den dag då förhöret inför divisionschefen ägde rum hade Anderssons
pluton varit på övning i fälttjänst tämligen långt från förläggningen.
Det hade icke funnits möjlighet för Andersson att uppsöka sin pluton
med utsikt att finna den inom rimlig tid. Då Erlandson övervägt med
Ohlson om vilken tjänstgöring Andersson skulle fullgöra under eftermiddagen,
hade konstaterats, att det icke funnits möjlighet för Andersson att
återgå till plutonen. Erlandson hade då frågat Ohlson, örn det funnits något
lämpligt arbete för Andersson. Ohlson hade kommit att tänka pa att latrinen
vid kompaniexpeditionen borde rengöras, och hade föreslagit Erlandson,
att Andersson skulle utföra detta arbete. Ohlson hade sedan själv beordrat
Andersson att jämte värnpliktige Karlholm utföra arbetet, efter det
att Erlandson givit sitt bifall härtill.

Andersson: Efter förhöret på divisionsexpeditionen hade han gått till
kompaniexpeditionen, då han av Ohlson fått underrättelse örn att han
hade en order att hämta där. När Andersson kommit till kompaniexpeditionen,
hade han av stabsfuriren, furir Broquist, fått ett papper
med order att tömma latrinen. Då Andersson därefter gått för att äta,
hade han träffat trosschefen, furiren Samuelsson, vilken jämväl meddelat
Andersson, att Andersson skulle tömma latrinen. Samuelsson hade tilllika
berättat, att Erlandson frågat Samuelsson, örn det funnits något »skitjobb»
för en man, men att Samuelsson då svarat, att han ej kunde giva
anvisning på något sådant. Andersson och värnpliktige Karlholm hade därefter
verkställt tömning av latrinen. Andersson ansåge, att tömning av latrinen
vid ifrågavarande tillfälle icke varit erforderligt, särskilt som ägaren av
den fastighet vari latrinen funnits önskat, alt gödseln skulle ligga kvar, enär
han ämnade behålla den för sin trädgård.

Ohlson: Erlandsons uppgifter vore riktiga. Han hade icke uppfattat utförandet
av ifrågavarande order som en bestraffning utan »som en av behovet
synnerligen påkallad åtgärd».

Med anledning av Anderssons påstående, att furiren Samuelsson uppgivit,
att Erlandson till Samuelsson riktat en fråga örn det funnes något »skit -

jobb» för en man, hördes Erlandson härom och vidgick då, att han gjort en
sådan förfrågan.

Uti yttrande i ärendet anförde chefen för Livgrenadjärregementet översten
R. Gyllenram såvitt nu är ifråga följande:

Erlandson hade meddelat Gyllenram, att han med uttrycket »skitjobb»
menat något tråkigt arbete, detta icke som en hämndeakt mot Andersson för
att denne anmält honom utan därför att han tyckt Andersson vara en stackare
som icke stöde för vad han sagt. Erlandsons åtgärd överhuvud taget
att beordra en korpral för arbetet i fråga vore mindre lämplig.

Uti en för vederbörande åklagare utfärdad instruktion för åtal mot Erlandson
anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet
förekommit:

Utredningen i ärendet syntes militieombudsmannen tämligen oförtydbart
giva vid handen, att ordern om tömmandet av latrinen av Erlandson givits
Andersson antingen som en vedergällning, för det Andersson anmält Erlandson,
eller också som en straffkommendering, emedan Erlandson varit uppbragt
på Andersson. I båda fallen måste meddelandet av ordern anses utgöra
ett allvarligt tjänstefel från Erlandsons sida.

Skälen varför man på detta sätt måste bedöma ordern vore flera. Innan
Erlandson fällde de yttranden för vilka han bestraffades, hade han, enligt
vad handlingarna i disciplinmålet utvisade, varit i ordväxling med Andersson.
Erlandson hade uppgivit, att Andersson härunder uppträtt synnerligen
indisciplinärt. Ett av förhörsvittnena hade lämnat uppgifter, som i viss mån
bestyrkte Erlandsons påståenden härom. Erlandson hade alltså, möjligen
med rätta, varit uppbragt på Andersson, och det torde väl också vara ur
denna synpunkt som man finge se de kränkande tillmälena från hans sida
mot Andersson. Härtill komme Erlandsons för honom mycket graverande
fråga till furiren Samuelsson, om det funnits något »skitjobb» för en man.
I och med att det styrkts, att detta yttrande fällts av Erlandson, förefölle
läget ganska klart. Erlandsons försök att förklara yttrandet verkade konstruerade
och syntes så osannolika, att de torde kunna lämnas utan avseende.
Härtill komme givetvis, som regementschefen påpekat, att det överhuvud
varit olämpligt att giva ett sådant uppdrag som det ifrågavarande åt
ett befäl.

Därest Erlandson ansett sig ha anledning att göra anmärkningar av allvarligare
beskaffenhet mot Anderssons uppträdande, hade hail sin tjänsteplikt
likmätigt bort rapportera Andersson härför. Hade anmärkningarna
funnits befogade, hade bestraffningsåtgärder säkerligen icke uteblivit. Någon
rätt att på sätt som skett taga saken i egna händer hade han däremot icke
haft.

Med hänsyn till de betänkliga följder för rättssäkerheten som utan tvekan
skulle uppstå, därest ett förfarande som Erlandsons lämnades opåtalt, hade
militieombudsmannen ansett sig icke kunna underlåta att göra detsamma till
föremål för laga beivran inför domstol. Militieombudsmannen uppdroge för -

denskull åt vederbörande krigsfiskal att vid den krigsdomstol varunder Erlandson
lydde anhängiggöra och utföra åtal mot Erlandson för vad han enligt
det ovan anförda låtit komma sig till last och därvid yrka ansvar å
honom enligt lag och sakens beskaffenhet.

* *

Sedan instruktionen och övriga handlingar överlämnats till chefen för
Värmlands regemente, hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid
nämnda regemente. Krigsfiskalen vid regementskrigsrätten yrkade ansvar å
Erlandson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för oskicklighet i fullgörande
av tjänsteplikt. Krigsfiskalen åberopade därvid åtalsinstruktionen
och anförde, att Erlandson ifrågavarande order tillkommit av hämnd. Erlandson
bestred åklagarens yrkande.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 21 mars 1942 och utlät
sig därvid:

I målet vöre utrett följande. Erlandson hade den 4 augusti 1941 omkring
kl. 14 i egenskap av kompanichef för att bereda Andersson och Karlholm
sysselsättning under återstoden av nämnda dag tillfrågat Ohlson, som varit
kompaniadjutant vid kompaniet, huruvida denne hade någon dylik sysselsättning
att föreslå, därtill denne svarat nekande. Härefter hade Erlandson
till Samuelsson, trosschefen vid kompaniet, riktat frågan: »Har inte furiren
något skitjobb, som skall göras i eftermiddag?», vilken fråga Samuelsson besvarat
nekande. Omedelbart därefter hade Ohlson såsom lämplig sysselsättning
för Andersson och Karlholm föreslagit tömning av det till kompaniexpeditionen
hörande avträdet. På grund av det sålunda framställda förslaget
och då något annat lämpligt handräckningsarbele ej för tillfället funnits,
hade Erlandson uppdragit åt Ohlson att beordra Andersson och Karlholm
att tömma avträdet, vilken order därpå verkställts. Erlandson hade medgivit,
att han varit missnöjd med Andersson för att denne vid ett samma
dag hållet, av vederbörande regementschef beordrat förhör angående en
förseelse, till vilken Erlandson gjort sig skyldig, lämnat andra uppgifter än
dem han i saken tidigare lämnat Erlandson samt att Erlandson varit angelägen
om att Andersson under aftonen samma dag ej skolat vara utan sysselsättning.
Även om utredningen i målet gåve vid handen, att Erlandson under
inflytande av misstämning mot Andersson meddelat den ifrågakomna
ordern örn tömningen av avträdet, måste Erlandson dock anses lia varit i
sin fulla rätt att meddela sagda order, särskilt som den för Anderssons del
uppenbarligen inneburit allenast ett övervakande av orderns verkställande,
och intet tydde på att Andersson själv annorlunda uppfattat den eller att
han själv deltagit i arbetet. Av utredningen i målet syntes jämväl ådagalagt,
att Erlandson med det av honom vid arbetets efterfrågande använda uttrycket
»skitjobb» ej åsyftat annat än ett handräckningsarbete i allmänhet. På

ti _428989. Mil ilie ombudsmannens ömhet ^berättelse.

grund härav prövade krigsrätten lagligt ogilla åklagarens mot Erlandson i
målet förda talan.

I skrivelse till överkrigsfiskalsämbetet den 1 april 1942 anmodade militieombudsmannen
ämbetet att i krigshovrätten överklaga regemenlskrigsrättens
utslag under yrkande att krigshovrätten måtte, med ändring av utslaget, bifalla
mot Erlandson förd talan sådan denna blivit vid regementskrigsrätten
bestämd. Militieombudsmannen anförde vidare i skrivelsen till överkrigsfiskalsämbetet: Till

stöd för ändringsyrkandet borde åberopas innehållet i den för åtalet
utfärdade instruktionen. Vad däri anförts syntes ingalunda vederlagt av vad
som framkommit vid krigsrätten. Erlandson hade tvärtom vid krigsrätten
vitsordat, att han varit »rasande» på Andersson och till och med framhållit,
att då han börjat tjänstgöra som chef för det ifrågavarande förbandet, officerare
och underofficerare för honom omnämnt, att disciplinen vid förbandet
varit dålig, och såsom särskilt indisciplinära element framhållit Andersson
och en annan värnpliktig, vilka sålunda borde »klämmas efter». Dessa
tämligen öppenhjärtiga medgivanden syntes till fullo motivera i åtalsinstruktionen
gjorda påståenden om huru den påtalade ordern borde bedömas.

Krigshovrätten meddelade utslag på besvären den 30 juni 1942 och anförde
därvid:

Krigshovrätten funne det väl icke emot Erlandsons bestridande styrkt, att
ifrågakomna order givits såsom vedergällning eller straffkommendering, men
krigshovrätten ansåge, att, med hänsyn till vad som förekommit mellan Erlandson
och Andersson i samband med den sistnämndes anmälan mot Erlandson,
denne bort låta vara sig angeläget att icke vid utövandet av sitt
befäl över Andersson giva anledning till misstankar att Andersson vore föremål
för personliga hämndåtgärder från Erlandsons sida, och att följaktligen
den i målet ifrågavarande ordern varit olämplig. Emellertid funne krigshovrätten
på grund av omständigheterna i målet vad emot Erlandson sålunda
förekommit ej vara av beskaffenhet att böra för honom föranleda ansvar
och prövade förty rättvist fastställa det slut, krigsrättens utslag i ansvarsfrågan
innehölle.

Krigshovrättens utslag utfärdades i överensstämmelse med den mening, som
uttalats av ordföranden hovrättsrådet friherre H. J. Nordenskjöld samt ledamöterna
kommendören A. Hägg, översten F. Lovén och hovrättsrådet S.
Björklund. T. f. krigshovrättsrådet S. Petrén var av skiljaktig mening och
anförde:

»Jag finner, att den ifrågavarande ordern på grund av de omständigheter,
varunder densamma tillkommit, i varje fall varit ägnad att giva intryck av en
Erlandsons personliga hämndåtgärd mot Andersson, och att med hänsyn
härtill meddelandet av ordern inneburit oförstånd i Erlandsons tjänsteutövning.
Jag prövar förty rättvist sålunda ändra krigsrättens utslag i huvudsaken,
att jag jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten dömer Erlandson att
undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning under två dagar.»

Krigshovrättens utslag vann laga kraft.

25. Åtal mot kompanichef för det han i strid mot gällande föreskrifter
kommenderat sjukskrivna till vissa tjänsteförrättningar.

I en den 19 januari 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde värnpliktige nr 8699 G. Olsson och 196 andra värnpliktiga
tillhörande 1. kompaniet av ett fältregemente följande:

De anhölle, att en undersökning snarast måtte göras av kompanichefen
kaptenen G. V. Rosendahls sätt att leda kompaniet. Rosendahl hade enligt anmälarnas
åsikt många gånger gjort sig skyldig till tjänstefel samt överhuvud
taget visat sig synnerligen olämplig som chef för ett fältförband. Som skäl
för anmälan framfördes följande:

1. Kommendering av sjukskrivna i grupp 0, vilka skulle vara sängliggande,
till korum utomhus den 12 januari 1942 klockan 8.

2. Kommendering av sjukskrivna i grupp 1 till vakttjänst 2 dygn i sträck.

3. Användande av delar av kompaniets mobiliseringsammunition vid fältskjutning
den 8—10 januari«1942.

4. Vid uppställning av kompaniet den 29 december 1941 hade Rosendahl
förbjudit manskapet att deltaga i offentlig dans å Folkets hus i T. Anledningen
till förbudet skulle enligt Rosendahls uppgift vara, att civilbefolkningen
icke vore »värdig» att umgås med manskap ur kompaniet. Nyårsafton
skulle dans ha ordnats av kompaniet, men denna hade inställts med
nyssnämnda motivering. Nyårsafton hade Rosendahl yttrat till kompaniet,
att det nya året för kompaniets del skulle firas »på ett enklare men värdigare
sätt än dom där» vid vilket yttrande Rosendahl gjort en gest ner mot byn.
Dessa yttranden hade mycket väl kunnat avlyssnas av civilbefolkningen. Ofta
brukade upp till 10 personer från landsvägen avlyssna Rosendahls tal till
truppen. Av denna och flera anledningar vore Rosendahl synnerligen impopulär
bland ortens invånare, vilket anmälarna hört civilbefolkningen yttra.

5. Övningstiden disponerades på sådant sätt, att kompaniets badtid (den
11 januari 1942) förlädes till söndagarna. Avlöningarna verkställdes kl. 19—
20. Detta syntes vara onödigt, då kompaniets övningstid vore så rikligt tilltagen
som mellan 8 och 11 samt mellan 12.30 och 17.30. Dessutom förekomme
kvällsövningar och fältbivacker flera gånger i veckan. Så t. ex. hade förbandet
legat i fältbivack från den 8 januari kl. 8.30 till den 10 i samma månad
omkring kl. 14. På söndagen hade man kommenderats till bad. Måndagen
den 12 januari hade nattmarsch påbörjats och förbandet hade legat i fältbivack
till och med den 15 på kvällen. Härav syntes framgå, alt personalens
berättigade krav på ledighet och möjlighet för åtminstone relativ avkoppling
blivit illa tillgodosedda.

Anmälarna anförde till slut, att vad de i sin anmälan påtalat skapat ett
spänt förhållande mellan å ena sidan ortsbefolkningen och kompaniet och å
andra sidan kompaniets manskap och kompanichefen, samt att det vore anmälarnas
förhoppning alt en undersökning av missförhållandena komme till

stånd, så att den olidliga och irriterade stämning som rådde komme att försvinna.

Med anledning av innehållet i skriften anhöll militieoinbudsmannen om utredning
ävensom om vederbörande regementschefs yttrande i ärendet. Begärt
yttrande inkom den 10 februari 1942. Vid yttrandet var fogat ett protokoll
vid förhör med Rosendahl och 15 av manskapet ävensom med två vid
kompaniet tjänstgörande fänrikar. Vidare översändes ett utdrag ur skyddsområdesdagorder,
två avskrifter av sjukbesked samt ett intyg av bataljonsläkaren
Thure Wiklund. De inkomna handlingarna utvisade bland annat
följande:

Punkterna 1 och 2.

Enligt utdrag ur skyddsområdesdagorder nr 5 bil. 3 gällde för ifrågavarande
förband för sjukskrivning i grupp beträffande grupp 0, att den sjukskrivne
skulle ligga och finge vistas uppe endast efter läkares order samt för
naturbehov, beträffande grupp 1, att den sjukskrivne skulle vistas uppe och
finge användas i handräckning högst 4 timmar dagligen, samt beträffande
grupp 2, att den sjukskrivne skulle vistas uppe och deltaga i handräckning.

Rosendahl anförde vid förhöret: De som kommenderats till korum den 12
januari 1942 hade icke varit allvarligare sjuka än att de kunnat förflytta sig
från sina förläggningar. Vägen till platsen för korum vore i de flesta fall icke
längre än vägen från förläggningarna till platsen för sjukvisitation. Korum
hade varat ungefär 5 minuter. Under tiden den 12—16 januari 1942 hade förekommit,
att i grupp 1 sjukskrivna kommenderats till vakt 2 dygn i sträck.
Motivet härtill hade varit att varje frisk man erfordrades i kompaniets ställningar.

Vid förhöret hördes även några värnpliktiga i dessa delar och anförde därvid
följande.

Värnpliktige korpralen nr 181 6/39 Johansson: Den 12 januari hade han
varit sjukskriven i grupp 0 men det oaktat kommenderats till korum kl. 8.
Korum och ett tal som kompanichefen i samband därmed hållit till kompaniet
hade varat ungefär 20 minuter. Anledningen till hans sjukskrivning
hade varit tandinfektion.

Värnpliktige nr 370 7/39 Sjöberg: Han hade varit kommenderad på vakt
två dygn i sträck från den 14 januari kl. 19 till den 16 januari kl. 19. Under
denna tid hade han varit sjukskriven i grupp 2.

Värnpliktige korpralen nr 109 7/39 Nilsson: Han hade varit kommenderad
på vakt såsom vaktchef under tiden den 14 januari kl. 19 till den 16 januari
kl. 14, då han på grund av sjukdom blivit avlöst. Han hade under denna tid
varit sjukskriven i grupp 1.

Värnpliktige nr 313 8/39 Johansson: Han hade varit sjukskriven i grupp 2
men det oaktat blivit kommenderad på vakt den 14—-15 januari.

Värnpliktige nr 123 8/31 Forsberg: Värnpliktige nr 2 7/39 Nilsson hade
återkommit till kompaniet från sjukhuset i Skövde den 10 januari. Den 12
januari hade han kommenderats på vakt. På morgonen sistnämnda dag ha -

de Nilsson varit på sjukvisitation men där blivit av Rosendahl tillsagd att
lämna sjukvisitationen och i stället deltaga i övningarna (vakttjänst).
Värnpliktige nr 2 7/39 Nilsson hördes icke vid förhöret.

De tillgängliga avskrifterna av sjukbesked utvisade bland annat
att värnpliktige korpralen nr 181 Johansson varit sjukskriven vid trupp i
grupp 0 mellan den 9 och den 17 januari 1942 på grund av »tandinf. + Ö 1 i»;

att värnpliktige nr 370 Sjöberg varit sjukskriven i grupp 0 under tiden den
5—17 januari 1942 på grund av magtarmkatarr;

att värnpliktige korpralen nr 109 Nilsson varit på grund av »värk i v knä
+ Ö 1 i» sjukskriven vid trupp under tiden den 14—17 januari 1942 i grupp
1 samt under tiden från sistnämnda dag till den 22 januari i grupp 0;

att värnpliktige nr 313 Johansson varit sjukskriven vid trupp i grupp 0
den 12 och i grupp 2 från och med den 14 till och med den 17 januari 1942
allt på grund av magtarmkatarr; samt

att värnpliktige nr 2 Nilsson varit sjukskriven vid trupp i grupp 1 under
tiden den 12 till den 17 januari 1942 på grund av ändtarmsframfall.

Det i det föregående omnämnda av bataljonsläkaren Thure Wiklund utfärdade
intyget, dagtecknat den 6 februari 1942, är av följande lydelse:

»Härmed intygas, att det ej finnes någon anledning antaga, att de sjukdomar,
vilka de vid fältpost 312 11 till vakttjänst eller deltagande i korum
uttagna sjukskrivna ledo av, förvärrats av vakttjänstgöringen.»

För egen del anförde regementschefen, överstelöjtnanten H. Levin följande:
Enligt vad utredningen utvisade hade Rosendahl otvivelaktigt beordrat
sjukskrivna i grupp 0 och 1 till viss tjänst, vilket föreskrifterna icke tillläte.
Enligt bataljonsläkarens yttrande funnes dock icke anledning tro att
sjukdomen förvärrats genom tjänstgöringen i fråga.

Punkt 3.

Härom anförde Rosendahl vid förhöret:

Vid fältskjutning den 8—10 januari 1942 hade han använt en eller två
lådor gevärsammunition men hade erhållit löfte av bataljonsadjutanten att
den sålunda förbrukade ammunitionen skulle ersättas av övningsammunitionen
som fanns å bataljonsstaben. Dessutom hade vissa angivna dagar under
januari 1942 förbrukats några spränghandgranater.

För egen del anförde regementschefen att, då ersättningen av den förbrukade
mobiliseringsammunitionen varit säkerställd, han intet hade att erinra
emot användandet av nämnda ammunition.

Punkt 4.

Rosendahl anförde vid förhöret:

Det ifrågavarande förbudet hade utfärdats, emedan ordningen vid dansbanan
varit bristfällig. Den planerade dansen nyårsafton hade inställts, emedan
risk förefunnits för att icke önskvärda element bland civilbefolkningen skulle
infunnit sig. Den 29 december 1941 hade Rosendahl också till kompaniet
sagt, att »det nya året för kompaniets del skulle firas på ett enklare men

värdigare sätt än dom där», därmed syftande på mindre lämpliga element inom
samhället. Rosendahl hade icke med detta yttrande på något sätt avsett
samhällets laglydiga och ordningssamma medborgare, vartill anledning desto
mera saknats som kompaniets personal vid jultiden mötts av stor förståelse
och välvilja från civilbefolkningens sida.

De värnpliktiga, som hörts på denna punkt, hade ingenting att tillägga utöver
vad som anfördes i anmälningsskriften.

De båda i det föregående omnämnda fänrikarna, chefer för 3. och 4. plutonerna,
bestyrkte vid förhör Rosendahls uppgifter örn ordningen vid Folkets
hus i T.

För egen del anförde regementschefen härom:

Rörande yttrandena om civilbefolkningen vore anmälarna enligt hans mening
icke behöriga att föra talan, då de icke vöre berörd part. Formen för
yttrandet och omständigheterna då det skett hade kanske icke varit de bästa,
men Rosendahls åsikter i saken syntes ha goda skäl för sig.

Punkt 5.

Rosendahl anförde härom:

Badningen söndagen den 11 januari 1942 hade berott på att kompaniet
från den 8 till den 10 januari omkring kl. 13.30 varit på övning utom förläggningsorten.
Kompaniets ordinarie baddag, torsdagen, hade infallit under
denna tid och med anledning därav hade badningen verkställts på en söndag.
Vad utbetalningen av avlöningar beträffade ansåge Rosendahl det självklart,
att den icke borde äga rum under övningstid. Anmärkningarna mot kvällsövningarna
och fältbivackerna bestredes, då högre befälhavare givit order
örn att under varje fjortondagarsperiod skulle hållas minst 4 nattövningar,
varav minst 2 dygnsövningar. Nattmarschen den 12 januari hade anbefallts
dels i skyddsområdesbefälhavarens utbildningsbestämmelser och dels å bataljonsorder.

För egen del anförde regementschefen, att det funnits skäl att förlägga badningen
till söndag samt att det varit väl motiverat att utnyttja all övningstid,
då kompaniets utbildningsståndpunkt särskilt med tanke på beredskapsuppgiften
mer än väl behövde förbättras.

Sammanfattningsvis anförde Rosendahl vid förhöret:

Den gjorda anmälan syntes vara ett uttryck för manskapets missnöje med
den självdisciplin som Rosendahl sökt ingjuta i förbandet. Rosendahl hade
velat göra gällande, att en människa skulle försöka att själv klara av förkylningar,
fotskador och annat och icke som fyrfaldiga gånger skett, meningslöst
springa till läkaren. Beredskapstjänstgöringen vore ju icke allenast ett
maskinmässigt hanterande av vapen utan syftade ju också till ett stärkande
och härdande, av viljekraften. Vidare hade anmälan orsakats av missnöje
med övningarna, vilka enligt manskapets förmenande haft en alltför stor
omfattning. Med hänsyn till manskapets utbildningsståndpunkt och förbandets
beredskapsuppgift ansåge Rosendahl det emellertid som ett absolut krav
att övningarna icke begränsades.

Elter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 30 april 1942 till chefen för Hallands regementes
depå följande:

Vid granskning av vad i ärendet förekommit ville militieombudsmannen
först med anledning av vad under punkt 5 anförts framhålla, att den omständigheten
givetvis icke utgjorde någon anledning till ingripande mot en befälhavare
att han visat sig mån örn att väl utnyttja den till buds stående
tiden för övningar och annat som kunde höja truppens stridsduglighet. Någon
anledning till ingripande syntes militieombudsmannen sålunda icke i
detta fall föreligga såvitt nu vore i fråga.

I fråga om vad som förekommit under punkt 4 ville militieombudsmannen
ansluta sig till regementschefens åsikt, att det kunde ifrågasättas, huruvida
formen för Rosendahls påtalade yttranden varit den bästa, särskilt
under de omständigheter under vilka de fällts. Regementschefens uttalande
örn att anmälarna icke vore behöriga att föra talan i denna del av ärendet,
enär de icke vore berörd part, ansåge militieombudsmannen emellertid kräva
den erinringen, att det, om Rosendahl skulle ha funnits förvunnen till
tjänstefel, uppenbarligen skulle ha förelegat möjlighet till ingripande mot
honom, även örn förhållandena bragts till militieombudsmannens kännedom
genom annan person än den som i egentlig mening kunde betraktas som
målsägande. Någon ytterligare åtgärd ansåge militieombudsmannen sig dock
icke böra vidtaga i denna del av ärendet.

Den påtalade förbrukningen av mobiliseringsammunition, berörd under
punkt 3, ansåge militieombudsmannen vara en angelägenhet av så utpräglad
militär art att han, sedan regementschefen förklarat, att han intet hade
emot användandet av nämnda ammunition, funne sig böra låta bero vid vad
sålunda förekommit.

Slutligen hade under punkterna 1 och 2 påtalats, att i grupp 0 sjukskrivna,
vilka enligt gällande bestämmelser skulle vara sängliggande, beordrats
till korum utomhus samt att i grupp 1 sjukskrivna, vilka enligt bestämmelserna
skulle vistas uppe samt finge användas i handräckningstjänst högst
4 timmar dagligen, kommenderats till vakttjänst två dygn i sträck. Utredningen
visade, att påståendena i dessa delar vöre riktiga. Enligt en i ärendet
företedd avskrift av sjukbesked skulle en värnpliktig — nr 370 Sjöberg —
lia kommenderats på vakt två dygn i sträck t. o. m. under tid, då han varit
sjukskriven i grupp 0. Rosendahl hade uppgivit, att motivet till vaktkommenderingarna
varit, att varje man erfordrats i kompaniets ställningar
samt att de sjuka, som kommenderats till korum, icke varit sämre, än att
de kunnat förflytta sig från förläggningarna till platsen för korum, som icke
läge mera avlägset från förläggningarna än platsen för sjukvisitation. Han
hade vidare åberopat ett intyg av militärläkare av innehåll, att det icke
funnes anledning antaga, alt de kommenderade sjukas hälsotillstånd förvärrats
genom kommenderingarna.

Även om Rosendahls omdöme örn det allvarliga läget under de dagar, då
ifrågavarande kommenderingar ägt rum, varit välgrundat och rikligt — vil -

ket icke blivit bestyrkt i ärendet — hade Rosendahl likväl icke varit berättigad
att på sätt som skett sätta sig över gällande bestämmelser om sjukskrivnas
tjänstgöring. Tydligt vore, att situationen kunde vara sådan, att en
befälhavare måste i ett brådskande läge kommendera en sjukskriven till
en tjänsteförrättning, som utfärdade föreskrifter icke medgåve, men ett sådant
brådskande läge kunde icke ha förelegat i nu ifrågavarande fall. Kommenderingarna
hade nämligen ägt rum under en tidrymd av flera dagar,
åtminstone från och med den 12 till och med den 16 januari. Rosendahl
hade uppenbarligen icke ägt att under en sådan tidrymd på egen hand och
risk giva kommenderingar i strid med bestämmelserna, vilka ju vore meddelade
till skydd för de sjuka och bakom vilka läge medicinska överväganden.

Det brott mot gällande föreskrifter, vartill Rosendahl genom ifrågavarande
kommenderingar gjort sig skyldig, ansåge militieombudsmannen innebära
tjänstefel av sådan beskaffenhet att Rosendahl icke kunde undgå laga
ansvar därför. Å andra sidan ansåge militieombudsmannen, särskilt med
hänsyn till att Rosendahl vitsordat det faktiska händelseförloppet, att det icke
vöre erforderligt, att saken bringades under krigsrätts prövning. Militieombudsmannen
finge därför för depåchefen, som syntes äga den disciplinära
bestraffningsrätten över Rosendahl, anmäla denne till erhållande av disciplinär
bestraffning.

•J» ¥

Chefen för Hallands regemente anmälde i skrivelse till militieombudsmannen
den 6 maj 1942, att han hänskjutit målet till krigsrätt, enär han
icke ansåge sig ha erforderlig grund för utmätande av disciplinstraff.

Sedan målet sålunda anhängiggjorts vid Hallands regementes krigsrätt,
yrkade vederbörande krigsfiskal ansvar å Rosendahl för vad denne lagts till
last enligt punkt 1 och 2 i militieombudsmannens skrivelse till depåchefen.

Rosendahl uppgav vid krigsrätten, bland annat, att han visste med bestämdhet,
att han icke tagit ut någon i grupp 0 sjukskriven till vakttjänstgöring,
varför det vore tydligt, att värnpliktige nr 370 Sjöberg blivit överförd
till grupp 2 efter att förut ha varit sjukskriven i grupp 0.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 29 maj 1942 och utlät
sig därvid:

I målet vore utrett, att Rosendahl såsom chef för ifrågavarande kompani
under januari 1942 dels kommenderat korpralen nr 181 Johansson till korum,
under det denne varit sjukskriven i grupp 0, dels kommenderat värnpliktige
nr 370 Sjöberg, som varit sjukskriven i grupp 2, att gå vakt från
den 14 januari kl. 19 till den 16 januari kl. 9, dels kommenderat korpralen
nr 109 Nilsson som vaktchef från den 14 januari kl. 19 till den 16 januari
kl. 14, under vilken tid Nilsson varit sjukskriven i grupp 1, dels kommenderat
värnpliktige nr 313 Johansson på vakt den 14 och 15 januari, då Jo -

hansson varit sjukskriven i grupp 2, dels ock kommenderat värnpliktige nr
2 Nilsson, som varit sjukskriven i grupp 1, på vakt den 12 januari. Vidare
vore upplyst, att i gällande skyddsområdesdagorder för sjukskrivna vid ifrågavarande
förband föreskrivits, beträffande grupp 0, att den sjukskrivne
skulle ligga och finge vistas uppe endast efter läkares order samt för naturbehov,
beträffande grupp 1, att den sjukskrivne skulle vistas uppe och finge
användas i handräckning högst fyra timmar dagligen, samt beträffande grupp
2, att den sjukskrivne skulle vistas uppe och deltaga i handräckning. Krigsrätten
funne, att Rosendahl icke ägt att på sätt som skett sätta sig över
gällande skyddsområdesdagorder och att Rosendahl sålunda genom ifrågavarande
kommenderingar gjort sig skyldig till oförstånd i tjänsten. Rosendahl
dömdes förty att jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten undergå
arrest utan bevakning i fyra dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

26. Missbruk av tjänstebrevsrätt.

Med skrivelse den 26 februari 1942 översände tryckeriaktiebolaget Småland
till militieombudsmannen en avskrift av ett bolaget tillhandakommet
brev av följande lydelse:

»Bataljonsadjutant Bramzelius Fältpost---Adresslitt---Nr. 7.

Till Direktionen av Tryckeriaktiebolaget Småland, Jönköping.

Vpl vice Korp. 289 36/25 Rolf Arne Sandquist har i en till Konungen ställd
skrivelse anhållit örn uppskov med honom anbefalld beredskapstjänstgöring,
varvid han fogat ett intyg av Eder, enl. vilket hans arbetsförhållanden för
närvarande skulle vara sådana, att Ni med hänsyn till att det under nuvarande
tidsläge är svårt att skaffa en lämplig ersättare skulle ha synnerligen
svårt att undvara honom och att Ni därför instämmer i hans ansökan om
uppskov under första halvåret.

Under hand kan jag meddela, att Sandquists ansökan, som remitterats hit
för yttrande, avstyrkts av bataljonschefen, enär S. är uttagen till gruppchef

och ej kan ersättas vid förbandet (fp —---). Beslut i ärendet kan lämnas

först senare tjänstevägen.

Emellertid är jag personligen av den uppfattningen, ait det finns gott örn
duktigt reklamfolk, som kan erbjuda Sm. F. sina goda tjänster. En väl stiliserad
annons i någon av de ledande huvudstadstidningarna lämnar massor
med sökande till en god reklamtecknarebefattning. Dessutom skulle jag själv
kunna lämna anvisning på liera lämpliga, välmeriterade reklammän, om jag
därmed kan stå Er till någon tjänst. Eventuellt kunde jag själv aspirera på
den lediga platsen, förutsatt det icke blir endast ett vikariat. .lag emotser i så
fall snarast meddelande med Edra villkor. Mina kvalifikationer, såväl examina
som tjänstgöringar, torde vara väl bekanta genom chefredaktören Erik

Ståhl och direktör Ragnar Åkerberg från mina medarbetarskap i resp. Smålands
Folkblad och Aurora.

Eksjö den 24/2 1942.

A. W. BRAMZELIUS.

Batadj Fp---

Reklamchef».

Vid avskriften hade fogats det kuvert i vilket brevet sänts. Kuvertet var
försett med tryckt text: »Tjänste Armén» samt följande maskinskrivna
adress: »Direktionen av Tryckeriaktiebolaget Småland, Klostergatan 28, Jönköping.
» Det var poststämplat den 25 februari 1942.

Bolaget anförde i sin skrift bland annat:

Man ville särskilt fästa uppmärksamheten på att Bramzelius använt tjänsteförsändelse
för privatkorrespondens, alt Bramzelius lämnat förhandsmeddelande
om ett tjänsteärendes behandling av bataljonschefen samt att Bramzelius
på ett enligt bolagets mening otillbörligt sätt sökt utnyttja sin ställning
som bataljonsadjutant för att på annans bekostnad erhålla civil anställning.
Bolaget ville meddela, att de av Bramzelius åberopade personerna vöre ense
om att någon anställning för Bramzelius i bolaget icke kunde ifrågakomma.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 27 februari 1942 till chefen
för Göta ingenjörkår begärt utredning med anledning av bolagets anmälan,
hölls den 2 mars 1942 vid kåren förhör med Bramzelius, vilken antecknades
vara värnpliktig sergeant, samt fudrén nr 544 21/33 Linné.

Bramzelius uppgav följande vid förhöret:

Från den i Bramzelius’ brev till bolaget omnämnde värnpliktige Sandquist
hade omkring den 23 februari genom depåadjutanten insänts en underdånig
anhållan örn uppskov med värnpliktstjänstgöring, vilken anhållan på ett därvid
fogat papper avstyrkts av bataljonschefen. Bramzelius hade på eget initiativ
sänt brevet till bolaget för att orientera bolaget örn att Sandquist sannolikt
ej skulle beviljas uppskov. Då Bramzelius endast varit frivilligt, på tre
månader, anställd vid kåren, hade han haft möjlighet att själv söka befattningen
och hade därför meddelat detta i brevet, för den händelse bolaget
icke skulle kunna skaffa annan lämplig ersättare för Sandquist. Bramzelius
hade lämnat brevet till Linné, som tjänstgjorde som ordonnans, med order
att utskriva ett militärbrev. Linné, som hade brukat skriva ut kuvert, hade av
misstag lagt brevet i ett tjänstekuvert. Bramzelius vore icke bataljonsadjutant
utan bataljonsombud men hade i brevet betecknat sig som bataljonsadjutant,
enär han skötte förekommande sysslor på expeditionen.

Linné berättade följande:

Han hade den 26 februari på eftermiddagen blivit ombedd att skriva adressen
på ett brev, ställt till bolaget. Han hade ej läst skrivelsen utan antagit
att det varit ett tjänstebrev. Bramzelius hade icke sagt vad slags kuvert Linné
skulle taga, varför Linné antagit, att det .skulle vara ett tjänstekuvert. Linné
trodde icke, att Bramzelius observerat, att Linné tog ett tjänstekuvert, emedan

Bramzelius vid tillfället haft mycket att göra. Linné hade nyligen ryckt in till
tjänstgöring och vore ej van vid expeditionsföring.

I skrivelse till kårchefen den 13 mars 1942 begärde militieombudsmannen
till ytterligare utredning i ärendet svar på vissa, under åtta särskilda punkter
framställda frågor. Frågorna nr 1—4 avsågo att utröna, huruvida föreskrifterna
angående förvaring och tilldelning av militärbrev m. m. tillämpades rätt
vid ifrågavarande förband. Något anmärkningsvärt framkom icke i de härå
lämnade svaren. Frågorna nr 5—8 jämte därå av kårchefen lämnade svar
voro av följande lydelse.

5) Vem hade lagt brevet i kuvertet? I protokollet över förhöret med Bramzelius
vore antecknat, att Bramzelius uppgivit »att ordonnansen brukade
skriva ut kuverten varvid denne av misstag lagt brevet i ett tjänstekuvert».

Svar: Antagligen Bramzelius, men denne sade sig ej minnas detta.

6) Hade Bramzelius överhuvud taget tagit någon befattning med ifrågavarande
tjänstekuvert, sedan adress blivit skriven på detsamma?

Svar: Bramzelius kunde ej erinra sig hur därmed förhölle sig. Enligt uppgift
av Linné skulle kuvertet ha lämnats till Bramzelius efter adressens utskrivande.

7) Hur långt hade det ifrågavarande uppskovsärendet fortskridit, då Bramzelius
avlät sitt brev? Hade bataljonschefen skriftligen avgivit sitt yttrande
vid nämnda tidpunkt?

Svar: Uppskovsansökningen vore, skriftligen avstyrkt av bataljonschefen,
avsänd till kårens depå samma dag.

8) Hade handlingarna i uppskovsärendet varit i någon del hemligstämplade?
Hade uppgifterna om Sandquists uttagning och möjlighet att ersättas
varit av den art att de bort bringas till allmänhetens kännedom?

Svar: Handlingarna hade ej varit hemligstämplade. Någon anledning att
bringa uppskovsärendet till allmänhetens kännedom hade ej förelegat.

Uti en den 27 april 1942 dagtecknad instruktion för vederbörande åklagare
för åtal mot Bramzelius anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse
för vad i ärendet förekommit, följande:

De grundläggande bestämmelserna angående tjänstebrevsrätten vore meddelade
i förordningen den 5 mars 1920 angående utgörandet av postavgifter
för tjänsteförsändelser. I § 7 mom. 1 av nämnda förordning stadgades, bland
annat, att beteckning varigenom försändelse angåves såsom tjänsteförsändelse,
icke finge användas för andra postförsändelser än sådana, som i tjänsteärenden
avfärdades ifrån de myndigheter m. fl. som erhållit tjänstebrevsrätt.
I § 8 morn. 1 av förordningen vore meddelade bestämmelser angående
straff för tjänsteman och annan tjänstebrevsberättigad som sig eller annan
till nytta missbrukade sin tjänstebrevsrätt. Straffbestämmelsen i första stycket
vore tillämplig även för det fall att överträdelsen ej skett med uppsåt utan
av oaktsamhet (jämför N. J. A. avd. I 1914 sid. 336).

1 förevarande fall hade Bramzelius, vilken på grund av sin tjänstgöring vid
bataljonsstaben måste anses som tjänstebrevsberättigad, genom att avsända

ifrågavarande brev till bolaget såsom tjänsteförsändelse, uppenbarligen sig till
nytta missbrukat sin tjänstebrevsrätt. Den befattning han tagit med brevets
avsändande vore, även om han därvid använt sig av Linné som medhjälpare,
tillräcklig för att han skulle kunna straffas enligt § 8 mom. 1 i den nämnda
förordningen.

Vad beträffade Brundelius’ övriga påtalade åtgärder måste han visserligen
anses ha förfarit oriktigt genom att i brevet omnämna handläggningen av
den ifrågavarande uppskovsansökningen samt till utomståendes kännedom
bringa vissa andra militära förhållanden ävensom genom att, på sätt som
skett, söka i Sandquists ställe erhålla anställning hos bolaget, men enär den
senare åtgärden icke skett i tjänsten samt den förra med hänsyn till omständigheterna
knappast vore av beskaffenhet att böra för Bramzelius medföra
ansvar, ansåge militieombudsmannen sig böra i dessa delar låta bero vid vad
i ärendet förekommit.

Bramzelius’ missbruk av tjänstebrevsrätten ansåge militieombudsmannen
däremot icke böra undgå laga beivran vid domstol. Med hänsyn till bestämmelserna
i 39 § 2 :o) lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes hörde
målet till krigsdomstol. Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt vederbörande
krigsfiskal att vid den krigsrätt, under vilken Bramzelius lydde,
anhängiggöra och utföra åtal mot Bramzelius för vad han enligt det anförda
låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och
sakens beskaffenhet.

Sedan handlingarna genom chefen för ingenjörkårens depå överlämnats till
krigsfiskalen vid regementskrigsrätten vid Göta ingenjörkår ställde denne
Bramzelius under tilltal vid regementskrigsrätten för avsiktligt missbruk av
tjänstebrevsrätt.

Vid målets handläggning inför krigsrätten tillfrågades Bramzelius, som
enligt vad som upplystes blivit avkonstituerad till menig, huruvida han avsiktligt
använt tjänstekuvertet. Bramzelius bejakade först detta men ändrade sig
därpå och uppgav att han ansåge, att den första delen av hans brev, d. v. s.
meddelandet om hur det gått med Sandquists ansökan, skulle ha berättigat
till användande av tjänstekuvert, medan däremot detta icke varit förhållandet
med den senare delen av brevet, som innefattat Bramzelius’ enskilda meddelanden
till bolaget.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 12 maj 1942 och utlät
sig därvid:

Enär av utredningen i målet framginge, att Bramzelius, som på grund av
sin tjänstgöring vid bataljonsstaben ägt tjänstebrevsrätt, den 25 februari 1942
såsom tjänsteförsändelse avsänt ifrågavarande brev av enskilt innehåll, samt
Bramzelius således överträtt de i förordningen den 5 mars 1920 angående utgörandet
av postavgifter för tjänsteförsändelser stadgade förbud mot använ -

claude av beteckningen tjänsteförsändelse på andra postförsändelser än sådana,
som med tjänsteärenden avfärdades, prövade krigsrätten jämlikt 8 §
1 mom. av förordningen lagligt döma Bramzelius att för nämnda förseelse utgiva
sex dagsböter, varje dagsbot örn fyra kronor, av vilka böter hälften
skulle tillfalla kronan och hälften angivaren.

Utslaget vänn laga kraft.

27. Felaktig handläggning av ansökan om delgivning.

1 en den 4 september 1941 till militieombudsmannen inkommen skrift
framförde advokaten Nils Leander såsom ombud för vice häradshövdingen
Ernst Söderqvists advokatbyrå i Norrköping (här nedan kallad Norrköpingsbyrån)
klagomål mot ryttmästare]! Gösta Ericson angående behandlingen
av ett ärende rörande delgivning genom militär myndighets försorg av en
ansökan örn Ericsons försättande i konkurs.

De vid ifrågakomma tid gällande bestämmelser i ämnet innehålla, så vitt i
detta sammanhang är av intresse, i huvudsak följande:

Enligt 12 § lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angående
domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. lii. skall delgivning
med den som fullgör tjänstgöring vid krigsmakten ske genom militär myndighets
försorg och intyg av sådan myndighet gälla såsom fullt bevis att
delgivning blivit så verkställd, som intyget innehåller. I 6 § kungörelsen den
10 maj 1940 (nr 313) angående tillämpning av nämnda lag stadgas, att delgivningshandlingarna,
då delgivning skall ske genom militär myndighets försorg,
skola ingivas eller med posten översändas till försvarsstaben samt att
bevis om delgivning icke må utfärdas av annan än befälsperson med lägst underofficers
åligganden eller tjänsteställning eller ock befattningshavare vid
krigspolisen. Med stöd av bemyndigande i sistnämnda paragraf utfärdade
överbefälhavaren den 21 maj 1940 vissa föreskrifter angående delgivningsförfarandet
(sedennera upphävda genom den 6 juni 1941 av överbefälhavaren
utfärdade nya föreskrifter i ämnet, T L B 1941 nr 85). I förstnämnda
föreskrifter angavs, att till försvarsstaben inkomna delgivningshandlingar
med posten komme att översändas till det förband, som den, vilken ärendet
rörde, blivit tilldelad, eventuellt till högre stab.

I sin skrift till militieombudsmannen anförde Leander:

Genom utslag den 9 september 1940 hade lagsökningsdomaren i Halmstad
förpliktat Ericson att till Aktiebolaget Svenska handelsbanken utgiva 1,125
kronor jämte ränta och rättegångskostnader. Vid försök till verkställighet
hade utmätningsbar egendom icke kunnat anträffas. I april 1941 hade Norrköpingsbyi’ån
genom Bernh. Jönssons advokatbyrå i Halmstad (i fortsättningen
kallad Halmstadsbyrån) hos konkursdomaren i Halmstad gjort ansökan
örn Ericsons försättande i konkurs. Halmstadsbyrån hade översänt

konkursdomarens resolution av den 22 april 1941 till chefen för fältpost
62641 litt. F med begäran om resolutionens delgivning med Ericson, som
enligt vad byrån inhämtat då tjänstgjort vid sagda fältpost, Då handlingarna
icke återkommit, hade Halmstadsbyrån den 12 maj 1941 ånyo tillskrivit chefen
för sagda fältpost och anhållit om meddelande, huruvida den tidigare
översända skrivelsen kommit chefen för fältposten till handa samt om orsaken
till att handlingarna icke återställts med delgivningsbevis. Ej heller på
denna skrivelse hade svar ingått. Den 13 juni 1941 hade Halmstadsbyrån
lyckats komma i personlig förbindelse med Ericson, som då givit det överraskande
beskedet, att han själv varit chef för nämnda fältpost och att han
emottagit skrivelserna men utan åtgärd lagt dem åt sidan.

Ericson avgav till militieombudsmannen tre yttranden i ärendet, dagtecknade
den 16 september, den 30 november och den 19 december 1941.

I det första yttrandet anförde Ericson:

Omkring den 20 april 1941 hade Ericson av sin fru fått meddelande, att
Halmstadsbyrån förfrågat sig efter Ericsons adress för att översända en konkursansökan.
Några dagar senare hade Ericson under den av hans fru uppgivna
adressen erhållit de av honom väntade handlingarna, vilka avsänts i
firmastämplat lösbrev. Sedan Ericson övertygat sig om att innehållet vore en
avskrift av en resolution, hade han makulerat försändelsen. Då han vetat
vad saken gällt, hade han icke tagit närmare del av innehållet. Huruvida försändelsen
varit adresserad till chefen för fältpost 62641 eller sänts under
Ericsons namn, kunde Ericson icke erinra sig. Givetvis hade Ericson aldrig
haft en tanke på att ett meddelande, som berörde honom som privatman,
skulle behandlas som en tjänsteskrivelse. Först när Ericson under tjänstledighet
den 13 juni 1941 besökt advokatbyrån för att få veta, om han vore
försatt i konkurs, hade han fått reda på att byrån felexpedierat handlingarna.
I stället för att de sänts till Ericson skulle hans chef haft dem. Redan den
30 april 1941 hade Ericson lämnat chefskapet för det förband som haft
fältpostnumret 62641.

Ericsons yttrande den 30 november 1941 innehöll, att Ericson i april 1941
från Halmstadsbyrån under adress fältpost 62641 litt. F. erhållit ett konvolut,
vilket innehållit avskrift av konkursansökan med resolution, men ej någon
skrivelse med begäran om delgivning av densamma.

I sitt tredje yttrande anförde Ericson:

Han vidhölle till alla delar de uppgifter han tidigare lämnat. Av dessa framginge,
att Ericson icke tagit del av någon skrivelse med begäran örn delgivning.
Skulle en sådan skrivelse ha varit medsänd, måsle Ericson ha uppmärksammat
den, när han bröt konvolutet. Detta hade innehållit en avskrift
av resolution, vilken Ericson icke tagit närmare del av, då innehållet tidigare
varit honom bekant.

Norrköpingsbyrån översände till militieombudsmannen avskrift av den
brevväxling som förts i saken mot Ericson. Vidare förebragtes utredning genom
förhör med personal å Halmstadsbyrån.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i instruktion för vederbörande åklagare den 18 april 1942:

Genom utredningen i ärendet finge anses styrkt, att såväl kuvertet till som
den inneliggande skrivelsen i den försändelse, som Ericson mottagit från
Halmstadsbyrån adresserats till chefen för fältpost 62641, vilken befattning
Ericson innehaft vid ifrågavarande tid. Oberoende därav, att advokatbyråns
framställning örn delgivning icke skett i föreskriven ordning, skulle densamma
av Ericson ha behandlats som en tjänsteangelägenhet. Det hade således
till en början ålegat Ericson, att i vanlig ordning anteckna framställningen i
diariet för inkommande tjänstemeddelanden. Vidare hade han varit skyldig
att handlägga ärendet. Ericson torde ha varit oförhindrad att låta å förbandet
tjänstgörande officer eller underofficer teckna delgivningsbevis å konkursansökningen
och därefter återsända denna. Därest han ej velat förfara på
dylikt sätt, borde han ha överlämnat ärendets fortsatta behandling till överordnad
befattningshavare. Det kunde anmärkas, att delgivning i rätt tid sannolikt
kunnat ske genom föranstaltande av den befattningshavare, som den 30
april 1941 efter Ericson övertagit befälet över förbandet, om handlingarna
då funnits kvar och varit införda i diariet. Det hade varit ur formell synpunkt
försvarligt, om Ericson omedelbart återställt handlingarna till Halmstadsbyrån
med upplysning, att byrån hade att hänvända sig till försvarsstaben.
Eftersom Ericson innehaft de mottagna handlingarna i sin egenskap av
tjänsteman och icke såsom privatperson hade han uppenbarligen icke ägt rätt
att förstöra eller undanskaffa dem.

Då Ericson icke velat erkänna, att han förfarit oriktigt, funne militieombudsmannen
sig böra bringa ärendet under krigsdomstols prövning. Militieombudsmannen
uppdroge åt vederbörande åklagare att vid behörig domstol
väcka och utföra talan mot Ericson för vad han låtit komma sig till last och
därvid yrka ansvar å honom enligt lag och sakens beskaffenhet. Åklagaren
borde bereda Aktiebolaget Svenska handelsbanken tillfälle att framställa de
ersättningsanspråk till vilka banken kunde anse sig befogad.

Sedan handlingarna överlämnats till chefen för Livregementets husarers
depå, hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid depån. Krigsfiskalen
vid regementskrigsrätten yrkade till fullgörande av det i instruktionen lämnade
uppdraget ansvar å Ericson för tjänstefel jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för vad militieombudsmannen lagt Ericson till last.

Banken, som kallats till regementskrigsrätten, iakttog icke inställelse.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 13 juni 1942 och utlät
sig därvid:

I målet vore utrett att, sedan genom Halmstadsbyrån den 22 april 1941
hos konkursdomaren i Halmstad utverkats konkursresolulion å Ericson, av -

skrift av ansökningen med åtecknad resolution i två exemplar med brev den
23 samma april från byrån sänts till chefen för fältpost 62641 litt F under
anhållan, att handlingarna måtte delgivas Ericson. Vidare vore utrett, att
Ericson, chef för fältposten, emottagit brevet men icke vidtagit någon åtgärd
därmed utan bränt upp försändelsen med dess omslag. Även om det icke
kunde anses tillförlitligen utrett annat än vad Ericson om mottagandet själv
uppgivit, eller att han icke närmare eftersett, till vem försändelsen varit ställd,
innan han förstörde densamma, hade han dock genom att handla som skett
gjort sig skyldig till försummelse i tjänsten av beskaffenhet att för honom
föranleda ansvar. Krigsrätten prövade på grund av vad sålunda samt i övrigt
förekommit lagligt döma honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten
till disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

28. Åtal mot vapenofficer vid flygflottilj för försummelse att till vederbörande
befattningshavare vid flottiljen vidarebefordra en order med föreskrifter
rörande handhavandet av vissa röksatser till övningsbomber.

I en den 21 september 1940 till militieombudsmannen inkommen skrift
hemställde K. H. Bengtsson i Arvika om militieombudsmannens bistånd för
att få del av utredningen rörande en den 30 maj 1940 vid Västgöta flygflottiljs
depå i Karlsborg inträffad explosionsolycka, vid vilken hans son
värnpliktige nr 109 48/39 K. H. G. Bengtsson dödats. På grund härav inhämtades
upplysningar angående olyckan från chefen för flygvapnet.

Av den verkställda utredningen framgick, att ett antal i depåns vapenverkstad
befintliga röksatser till övningsbomber exploderat och med största sannolikhet
orsakat olyckan, vid vilken fem personer dödats samt byggnader
och materiel skadats. I anledning av olyckan hölls den 16 januari 1941 krigsrätt.
Sedan vederbörande krigsfiskal vid krigsrätten anfört, att det enligt
hans uppfattning vore i målet styrkt, att explosionen orsakats genom någon
oförsiktighet av en av de omkomna, volontären Ernst Arnold AnderssonRudolf
— vilken vid tillfället varit sysselsatt med att anbringa tändmekanismer
i röksatsema — samt att krigsfiskalen icke hade något yrkande mot
någon av de vid krigsrätten hörda personerna, avskrevs målet från vidare
prövning.

Följande omständigheter klarlades vidare under utredningen:

Vid flygvapnet hade sedan en tid tillbaka i övningsbomber använts röksatser,
vilka utvecklade gul rök. De reagerade vid antändning med förpuffning
och ansåges vara tämligen ofarliga. Sedermera hade anskaffats röksatser,
som utvecklade vit rök och ägde avsevärt större sprängkraft än de
med gul rök. Leverantören av röksatserna med vit rök —- vilken tidigare

levererat röksatser nied gul rök —- hade märkt försändelsen på föreskrivet
sätt men ej meddelat flygförvaltningen någon varning att iakttaga särskild
försiktighet med förstnämnda röksatser; å fakturan hade blott angivits:
»Iakttag största försiktighet då slagstiften inmonteras».

Beträffande gällande föreskrifter angående förvarande och handhavande
av röksatser hade flygförvaitningen i ett i krigsrättens protokoll intaget yttrande
anfört bland annat:

För de gula röksatserna hade föreskrifter utfärdats endast med avseende å
aptering. För de vita röksatserna hade inga särskilda föreskrifter utgivits. —
Flottiljpersonalen hade, då de nya röksatserna tagits i bruk, instruerats beträffande
aptering och handhavande i övrigt av tidigare använda röksatser
med gul rök, varvid röksatsernas farlighet och betydelsen av största försiktighet
framhållits. Divisionschefen hade av flottiljchefen medgivits tillstånd
alt förvara en viss mängd röksatser i divisionens vapenverkstad. Närmare
föreskrifter för förvaringssättet hade icke utfärdats. Vid tidpunkten för
sprängningsolyckan hade röksatserna varit så monterade, att de kunnat
explodera, örn en röksats i närheten exploderat, eftersom röksatsernas känslighet
varit mycket stor.

De åsyftade föreskrifterna utgjordes, såvitt nu vore i fråga, av flygförvaltningens
order den 25 november 1939 till, bland andra, flygflottiljen. Enligt
ordern skulle vissa i tändmekanismen ingående delar skruvas i röksatsen
omedelbart före dennas införande i bomben.

Vid krigsrätten hördes bland andra nedan angivna personer vid flygflottiljens
depå om montering av röksatser och uppgåvo därvid följande:

Kaptenen N. H. Höök-Nilsson:

Han hade varit vapenofficer till i slutet av mars 1940 och hade i denna
egenskap erhållit ovannämnda order med instruktioner angående montering
av röksatser allenast i samband med deras insättande i övningsbombema.
Med hänsyn till att flottiljen höll på att uppsättas vid liden för orderns ankomst
hade inga åtgärder av honom vidtagits för dess vidarebefordrande.
Någon bombfällning hade icke förekommit vid tiden för orderns ankomst.
En teknisk order skulle senare utgivas. Vapensmeden furiren Skargren hade
fått sina instruktioner av vapenhantverkaren Nilsson, som varit tjänstförrältande
vapenunderofficer. Höök-Nilsson hade tagit för givet, att montering
ej skett förrän i samband med röksatsens insättande i bomben. Ett motsatt
förfarande innebure givetvis ett större riskmoment och det vore märkligt,
att Skargren gått med på en sådan åtgärd.

Kaptenen S. A. Holmer, vapenofficer sedan april 1940:

Han hade tagit för givet, att instruktionen angående monteringen av röksatser
vidarebefordrats från den tidigare vapenofficeren till divisionerna.
Efter olyckshändelsen hade ordern distribuerats till divisionerna. Den hade
ankommit till tygexpeditionen i cirka tio exemplar. Två exemplar hade funnits
å tygexpeditionen.

Vapenhantverkaren fanjunkaren O. W. Nilsson:

Ilan hade sedan flygvapnets tillkomst sysslat med bomber och aptering av

7—428989. Militieombudsmanncns ämbetsberättclse.

dessa. Det vöre mera riskfyllt med lösa monterade röksatser i en låda än med
desamma insatta i bomberna. Med hänsyn till omständigheterna, tidsläget,
den knappa tiden och bristen på kvalificerat folk hade det emellertid varit
nödvändigt att förfara på sätt som skett. Så hade Nilsson även tidigare gjort
på en annan flygflottilj. Risken vore enligt Nilssons uppfattning ringa, i varje
fall med hänsyn till tidsvinsten.

Vapensmeden furiren E. V. Skaaren:

Röksatserna vore enligt hans uppfattning ej »farliga». Han hade trott, att
de nya med vit rök ej vore mera explosiva än de gamla med gul rök. Före
olyckan hade Skargren icke fått meddelande om eller sett bestämmelsen, att
iskruvning av tändmekanismen ej finge ske förrän omedelbart i samband
med insättandet i bomben. Efter olyckan hade han emellertid erhållit kännedom
om denna bestämmelse och såge också till att den efterlevdes. De som
arbetade med montering av röksatser hade hållit på därmed i två månader
och vore enligt Skargrens uppfattning både kompetenta och pålitliga.

I skrivelse till flottiljchefen den 23 december 1941 anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande:

I ärendet hade icke kunnat med säkerhet fastställas, huruvida någon person
genom vårdslöshet orsakat olyckan. Det syntes vara troligt, att volontären
Andersson-Rudolf vidtagit någon åtgärd, som medfört explosionen. Huruvida
han tappat en röksats, som exploderat tillsammans med övriga röksatser,
eller om explosionen berott på någon oförsiktighet av AnderssonRudolf
i samband med vissa experiment, som han brukat företaga i vapenverkstaden,
hade icke blivit klarlagt.

Det vore i ärendet upplyst, att leverantören av röksatsema med vit rök
— som märkt försändelsen på föreskrivet sätt — underlåtit att meddela
flygförvaltningen och depån, att röksatserna hade stor sprängningskraft och
avsevärd känslighet för stötar. Sistnämnda förhållande måste betecknas såsom
anmärkningsvärt men torde icke böra föranleda något omedelbart ingripande
från militieombudsmannens sida.

Av utredningen hade slutligen framgått, att de av flygförvaltningen i order
den 25 november 1939 till depån givna föreskrifterna icke länt till efterrättelse.
Kaptenen Höök-Nilsson hade uppgivit, att han såsom vapenofficer vid
depån mottagit ordern men icke vidarebefordrat den till dem det vederbort.
Denna underlåtenhet hade, oavsett de skäl som Höök-Nilsson anfört till försvar
för densamma, inneburit ett tjänstefel, vilket med hänsyn till de stora
risker som vore förbundna med handhavande av explosiva varor måste anses
vara av allvarlig beskaffenhet. Tjänstförrättande militieombudsmannen hade
fördenskull icke ansett sig kunna lämna detta tjänstefel utan beivran. Då
Höök-Nilsson emellertid erkänt sin ifrågavarande försummelse samt den
skäligen icke torde böra föranleda strängare bestraffning än som kunde åläggas
i disciplinär väg, hade saken ansetts icke behöva bringas under domstols

prövning. Tjänstförrättande militieombudsmannen finge därför för flottiljchefen
anmäla Höök-Nilsson till erhållande av disciplinär bestraffning.

* *

Sedan chefen för flygkrigshögskolan, där Höök-Nilsson dåmera tjänstgjorde,
hållit förhör med Höök-Nilsson, ålade nämnde chef genom beslut den
19 januari 1942 Höök-Nilsson jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för
den tjänsteförsummelse han låtit komma sig till last disciplinstraff av arrest
utan bevakning i tre dagar.

Bestraffningsbeslutet blev icke överklagat.

29. Åtal mot kompanichef för det han försummat att till familjebidragsnämnd
avsända meddelande örn att värnpliktig, som tillerkänts familjebidrag,
hempermitterats, vilket haft till följd att den värnpliktige kommit
att uppbära familjebidrag även för tid efter hempermitteringen.

Genom en den 15 september 1941 till militieombudsmannen inkommen skrivelse
anmälde Sköns familjebidragsnämnd, att vederbörlig anmälan icke i tid
inkommit till nämnden rörande hempermittering av värnpliktige nr 274
66/38 Häggqvist, som av nämnden tillerkänts familjebidrag Med anledning
härav verkställdes utredning, vilken utvisade följande.

Sedan Häggqvist den 20 januari 1941 ryckt in till militärtjänstgöring vid
Västernorrlands regemente, tillerkände nämnden genom beslut den 14 februari
1941 Häggqvist familjebidrag dels såsom familjepenning med 3 kronor
60 öre om dagen och dels såsom bostadsbidrag med 12 kronor 8 öre i månaden
jämte visst bidrag till värmekostnaderna. Den 16 april 1941 hempermitterades
Häggqvist tills vidare. Häggqvists hustru kvitterade emellertid ut familjebidrag
för tiden till den 1 juni 1941. Summan av de felaktigt utkvitterade
familjebidragen uppgick till 184 kronor 8 öre. Sedan nämnden fått anledning
antaga, att Häggqvist blivit hempermitterad, tillskrev den regementschefen
i saken. Genom skrivelse den 3 juli 1941 meddelade chefen för familjebidragsregistret
vid regementets depå, att Häggqvist den 16 april 1941 hempermitterats
tills vidare.

I yttrande till militieombudsmannen uppgav regementschefen, att det icke
blivit i liggaren över dem som åtnjöto familjebidrag antecknat, att anmälan
om utryckning insänts. Då vederbörande kompanichef, kaptenen U. Enegren,
således icke kunnat styrka, att sådan anmälan insänts, syntes han ha
gjort sig skyldig till försummelse.

Enegren vitsordade, alt han underlåtit att till familjebidragsnämnden in -

100

sända anmälan om Häggqvists utryckning samt att försummelse från Enegren
sida förelåge. Såsom förmildrande omständigheter anförde Enegren:

Häggqvist hade tillhört 1. utbildningskompaniet, vars huvuddel utryckt den
31 mars 1941. Häggqvist hade kvarbeordrats som handräckning vid organisationsarbetet
för 9. utbildningskompaniet, för vilket Enegren varit chef och
till vilket de värnpliktiga ryckt in den 17 april. Vid tiden för Häggqvists utryckning
hade Enegren varit strängt sysselsatt med arbete för det kompani,
som följande dag skulle rycka in. Endast någon dag tidigare hade den tjänstledighet
avslutats, som Enegren åtnjutit under påsken. Under samma tid
hade även kompaniadjutanten på det kompani, som Häggqvist tillhört, varit
tjänstledig, och befälet över det fåtal värnpliktiga, som varit kvar på kompaniet,
hade Enegren överlämnat till en värnpliktig fänrik, som även efter
Enegrens återkomst haft i uppdrag att utöva tillsyn över ifrågavarande värnpliktiga.
Sålunda hade fänriken fått i uppdrag att förbereda expeditionsgöromålen
i samband med dessa värnpliktigas utryckning, för att Enegren
skulle kunna ägna sig åt vad han uppfattat såsom sin primära uppgift, nämligen
arbetet med det nyinryckande kompaniet. Enegren hade icke själv kontrollerat
att uppgift om de värnpliktigas utryckning insänts till familjebidragsnämnderna.

Efter redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en till regementschefen översänd instruktion för vederbörande åklagare
den 18 april 1942:

Enligt 8 a § krigsfamiljebidragskungörelsen skulle familjebidrag (med vissa
undantag som här saknade intresse) icke utgå för tid, varunder värnpliktig
åtnjöte ledighet utan krigslön. I 5 § krigsledighetsbestämmelserna föreskreves,
att krigslön ej åtnjötes under hempermittering. Hade värnpliktig, för
vilken familjebidrag beviljats, erhållit ledighet under vilken krigslön ej skulle
utgå, skulle vederbörande chef, enligt stadgande i 18 § krigsfamiljebidragskungörelsen,
ofördröjligen enligt fastställt formulär översända anmälan härom
till länsstyrelsen (familjebidragsnämnden).

Enegren hade erkänt, att han försummat att avsända vederbörlig anmälan
om Häggqvists hempermittering. Härigenom finge Enegren anses ha vållat,
att ett belopp av 184 kronor 8 öre blivit felaktigt utbetalt i familjebidrag. Familjebidragsnämnden
hade i ärendet upplyst, att makarna Häggqvist, jämte
det de fällts till ansvar, ålagts att till nämnden återgälda beloppet men att
nämndens fordran icke till någon del guldits.

Med hänsyn till omständigheterna funne militieombudsmannen sig icke
kunna underlåta att beivra det tjänstefel, vartill Enegren gjort sig skyldig.
Militieombudsmannen uppdroge fördenskull åt vederbörande åklagare att vid
behörig domstol väcka och utföra åtal mot Enegren för vad han låtit komma
sig till last samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.
Nämnden borde beredas tillfälle att i målet föra den målsägandetalan,
vartill nämnden kunde finna fog.

* *

101

Sedan åtalsinstruktionen överlämnats till chefen för Jämtlands fältjägarregemente
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten. Krigsfiskal yrkade
ansvar å Enegren jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten för vad han enligt
instruktionen låtit komma sig till last. Nämnden iakttog inställelse vid
krigsrätten samt yrkade åläggande för Enegren att till nämnden utgiva ersättning
med 189 kronor 83 öre.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 29 maj 1942 och utlät
sig därvid:

Genom vad i målet förekommit funne krigsrätten utrett, att, sedan Häggqvist
den 20 januari 1941 ryckt in till militärtjänstgöring vid Västernorrlands
regementes 1. utbildningskompani samt efter det Häggqvist sedermera av
nämnden tillerkänts familjebidrag, Enegren såsom chef för kompaniet underlåtit
att till vederbörande insända anmälan örn att Häggqvist den 16 april
1942 hempermitterats tills vidare, med påföljd alt ett belopp av 184 kronor
80 öre av nämnden felaktigt utbetalats till Häggqvists hustru. På grund härav
och då Enegren genom sin berörda underlåtenhet visat försummelse i fullgörande
av tjänsteplikt, prövade krigsrätten rättvist jämlikt 130 § strafflagen
för krigsmakten döma Enegren att för vad han sålunda låtit komma sig till
last undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning i två dagar. Härjämte
förpliktades Enegren att till nämnden utgiva 189 kronor 83 öre, ägande emellertid
Enegren vidkommande detta belopp tillgodoräkna sig vad nämnden
kunde komma att utfå av makarna Häggqvist på grund av att de av domstol
förpliktats att till nämnden återgälda av Häggqvists hustru felaktigt uppbu»
ret belopp.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

30. Åtal mot chef för hästdepå för det lian försummat att till familjebidragsnämnd
avsända meddelande om att värnpliktig, som tillerkänts familjebidrag,
hemförlovats, vilket haft till följd att den värnpliktige kommit
att uppbära familjebidrag även för tid efter hemförlovningen.

I en den 16 maj 1941 tili militieombudsmansexpeditionen inkommen skrivelse
anförde Lidköpings stads familjebidragsnämnd bland annat:

Värnpliktige nr 466 38/24 A. T. Svensson hade, sedan han inryckt til! militärtjänstgöring
den 10 juni 1940, av nämnden beviljats familjepenning och
bostadsbidrag med vissa angivna belopp. Den 11 mars 1941 hade nämnden
erhållit underrättelse örn att Svensson återinträtt i tjänstgöring den 3 i sistnämnda
månad. Då intet meddelande örn Svenssons hemförlovning ingått,
hade .skriftlig förfrågan gjorts hos vederbörande militära myndighet rörande
Svenssons tjänstgöring. Som svar hade meddelats, att Svensson hemförlovats
den 28 november 1940. Svensson hade emellertid själv för nämnden uppgi -

102

vit, att han, sedan han ryckt in till tjänstgöring den 10 juni 1940, utryckt
den 16 januari 1941. Med anledning av den försummelse att anmäla Svenssons
utryckning som de militära myndigheterna låtit komma sig till last hade
Svensson kommit att uppbära beviljade ersättningar för längre tid än vederbort.
Nämnden hemställde därför örn utredning och åtgärder.

Uti infordrat yttrande anförde chefen för den hästdepå, där Svensson
vid tidpunkten för hemförlovningen tjänstgjorde, landstormskaptenen A. T.
Nilsson:

Att anmälan icke gjorts angående Svenssons utryckning den 16 januari
1941 hade berott på att Nilsson icke förrän den 22 i samma månad erhållit
vetskap därom. På grund av sin anställning vid statspolisen hade Nilsson vid
samma tid måst företaga en tjänsteresa som varat sex dagar. Vid hemkomsten
hade Nilsson glömt bort Svensson, då ingen ersättare behövts för denne. Meddelandet
till nämnden om att Svensson utryckt den 28 november 1940 hade
tillkommit genom ett rent förbiseende.

Efter redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 25 juli 1941 dagtecknad instruktion för åtal mot Nilsson:

Enligt kungörelsen den 3 maj 1940 (nr 322) med närmare bestämmelser
angående tillämpningen av krigsfamiljebidragsförordningen den 17 april 1940
(krigsfamiljebidragskungörelsen) 18 § skulle vederbörande militäre chef, örn
värnpliktig, som gjort ansökan om familjebidrag, hemförlovades, rymde eller
avlede eller beviljades ledighet, under vilken krigslön ej skulle utgå, ofördröjligen
översända anmälan därom till vederbörande länsstyrelse som vidarebefordrade
anmälan till familjebidragsnämnden. Svensson hade den 16 januari
1941 hempermitterats tills vidare. Jämlikt 5 § i gällande krigsledighetsbestämmelser
skulle de Svensson beviljade bidragen då icke längre utgå till
honom. Genom att Nilsson, vilken anmälningsskyldigheten torde hava ålegat,
underlåtit att göra anmälan om hempermitteringen, och då denna icke på
annat sätt kommit till nämndens kännedom, hade till Svensson för mycket
utbetalts ett belopp, som efter nämndens uträkning uppginge till 528 kronor
95 öre.

Nilssons underlåtenhet att anmäla Svenssons liempermittering innebure ett
tjänstefel som militieombudsmannen, med hänsyn till de följder det erhållit,
ansåge sig icke kunna underlåta att göra till föremål för laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge fördenskull åt vederbörande åklagare att vid den
krigsdomstol, varunder Nilsson lydde, anhängiggöra och utföra åtal mot honom
för vad han enligt det ovan anförda låtit komma sig till last samt därvid
yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.

Sedan handlingarna överlämnats till chefen för Skaraborgs regemente, hänsköt
denne målet till regementskrigsrätten vid regementet. Vederbörande
krigsfiskal yrkade till fullgörande av det erhållna uppdraget ansvar å Nils -

103

son för tjänsteförsummelse. Lidköpings stad iakttog inställelse i målet och
yrkade, att Nilsson måtte förpliktas att till staden utgiva 258 kronor 80 öre,
till vilket belopp stadens fordran mot Svensson efter vederbörliga justeringar
uppginge. Nilsson, som vitsordade, att han vore ansvarig för den förelupna
försummelsen, medgav sig vara skyldig ersätta staden det yrkade beloppet
men bestred ansvarsyrkandet under hänvisning till sina tjänstgöringsförhållanden.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 18 december 19A1 och
utlät sig därvid:

Krigsrätten funne i målet utrett, att Nilsson av glömska underlåtit att på
föreskrivet sätt anmäla, att Svensson den 16 januari 1941 avslutat sin tjänstgöring
vid depån, varigenom Svensson orättmätigt uppburit familje- och bostadsbidrag
med tillhopa 258 kronor 80 öre. Krigsrätten prövade därför och
med hänsyn till vad under utredningen framkommit beträffande Nilssons
tjänstgöringsförhållanden lagligt döma Nilsson jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för försummelse i tjänsten till disciplinstraff av arrest utan bevakning
i två dagar. Jämlikt sitt medgivande förpliktades Nilsson ersätta
Lidköpings stad berörda belopp 258 kronor 80 öre.

Regementskrigsrättens utslag vann laga kraft.

31. Åtal mot landstormsområdesbefälhavare för försummelse att till vederbörande
truppförband vidarebefordra s. k. uppgiftskort för jordbrukare.

I en den 16 juni 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 624 20/17 E. F. Johansson bland annat följande:

Han hade den 2 april 1941 inkallats till beredskapstjänstgöring vid ett kustartilleriregemente.
Såsom ägare och ensambrukare av en jordbruksfastighet
hade han av kristidsnämnden i orten föreslagits till erhållande av uppgiftskort
för värnpliktig jordbrukare i grupp A. Uppgiftskort hade även utfärdats
av länsarbetsnämnden och hade översänts till rullföringsexpeditionen den 8
maj 1941. Vid sitt regemente hade han gjort upprepade ansökningar örn
tjänstledighet för att ombesörja vårbruket på sin egendom men hade icke
kunnat erhålla någon ledighet förrän den 24 maj på grund av att uppgiftskortet
först den 23 maj kommit regementet till handa. Det dröjsmål som sålunda
förelupit kunde enligt Johanssons mening knappast försvaras. Då vårbruket
i hans trakt infallit under liden mellan kortets utfärdande och dess
ankomst till truppförbandet, hade han vållats avsevärda förluster genom
försenad sådd, som redan visade, alt skörden skulle bliva sämre. Han anhölle
därför om utredning i saken och att bliva tillerkänd skadeersättning.

Uti en genom vederbörande inskrivningsbefälhavare insänd förklaring över

104

Johanssons klagomål anförde befälhavaren för Jönköpings västra Iandstormsområde
nr 20 a kaptenen A. Svartz .följande:

Uppgiftskortet rörande Johansson hade anlänt till landstormsområdets expedition
den 10 maj 1941 och hade vidarebefordrats till regementet, där Johansson
tjänstgjorde, den 21 i samma månad. Anledningen till dröjsmålet
hade varit överbelastning av arbete samt personalbyte å expeditionen den 22
maj. Därtill hade kommit att någon särskild brådska icke ansetts föreligga,
eftersom Johansson begärt uppgiftskort först långt efter inryckningen, då vårbruket
redan varit i gång. Det hade även funnits anledning antaga, att Johanssons
hempermittering redan varit ordnad, då kortet ankom till expeditionen.
Om det hade varit synnnerligen angeläget för Johansson, hade han hos sin
chef kunnat begära, att kortet skulle infordras genast efter det att det inkommit
till landstormsområdesexpeditionen, eller kunde han lia gjort sig påmind
å expeditionen.

Som svar å en av militieombudsmannen till regementschefen framställd
fråga, huruvida Johanssons tjänstledighet påverkats därav, att uppgiftskortet
först den 23 maj 1941 ankom till regementet, meddelade regementschefen i
skrivelse den 3 november 1941 bland annat följande:

Johansson hade icke kunnat erhålla tjänstledighet i vanlig ordning under
den tid, då hans med uppgiftskort försedda kamrater varit hempermitterade
för vårbruket. Sedan Johansson emellertid den 23 maj överförts till kategorien
värnpliktiga med jordbrukskort, hade han omedelbart hempermitterats för
tiden den 24 maj den 13 juni 1941. Det förhållandet att uppgiftskortet kommit
regementet till handa först den 23 maj hade alltså föranlett en försening
av hans hempermittering.

Uti en den 12 november 1941 dagtecknad instruktion för åtal mot Svartz
anförde militieombudsmannen, efter en redogörelse för vad i ärendet sålunda
förekommit, följande:

Enligt gällande bestämmelser örn förberedande åtgärder för beredande av
ledighet åt värnpliktiga jordbrukare (uppgiftskort m. m.) skulle under 1941
utfärdade uppgiftskort för värnpliktiga, tillhörande landstormen, sedan korten
inkommit till rullföringsexpedition, översändas till vederbörande landstormsomradesbefälhavare.
Uppgiftskort för inkallade landstormsmän skulle
av sistnämnde befälhavare översändas till det förband o. s. v., dit avlämningshandlingar
för den värnpliktige översänts.

I förevarande fall hade uppgiftskortet inkommit till landstormsområdesbefälhavaren
den 10 maj 1941 men hade icke vidarebefordrats till truppförbandet
förrän den 21 i samma manad. Detta dröjsmål, för vilket Svartz vöre ansvarig,
hade föranlett att Johanssons hempermittering för vårbruket avsevärt
fördröjts. Dröjsmålet syntes militieombudsmannen icke kunna ursäktas med
den av Svartz åberopade arbetsbelastningen å expeditionen, enär ingen annan
handläggning varit erforderlig än kortets vidarebefordran. Svartz syntes även
ha bort förstå, att ärendet varit brådskande, eftersom han torde ha haft kän -

105

nedom om att hempermittering av jordbrukare för vårbruket ägde rum. Det
tjänstefel vartill Svartz gjort sig skyldig genom sin försummelse ansåge militieombudsmannen
sig med hänsyn till det uppkomna dröjsmålets varaktighet
och Johanssons på uppgiven skada grundade ersättningsanspråk icke
kunna underlåta att göra till föremål för laga beivran. Militieombudsmannen
uppdroge åt vederbörande krigsfiskal att vid den krigsrätt, varunder Svartz
lydde, ställa Svartz under tilltal för vad han enligt det anförda låtit komma
sig till last samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt lag och sakens beskaffenhet.
Johansson borde av åklagaren beredas tillfälle att vid krigsrätten mot
Svartz framställa de ersättningsyrkanden, till vilka han kunde anse sig befogad.

* *

Sedan handlingarna överlämnats till chefen för Jönköpings-Kalmar regemente
hänsköt denne målet till regementskrigsrätten vid nämnda regemente.
Krigsfiskalen vid regementskrigsrätten yrkade ansvar å Svartz jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten för försummelse av tjänsteplikt i det hänseende
som i åtalsinstruktionen angåves. Johansson iakttog inställelse vid krigsrätten
och yrkade åläggande för Svartz att utgiva 150 kronor i ersättning för
skördeminskning, som för Johansson uppkommit till följd av att hans vårbruk
försenats genom dröjsmålet med hempermitteringen.

Regementskrigsrätten meddelade utslag i målet den 10 december 1941 och
anförde därvid:

Enär i målet vore utrett, att Svartz i egenskap av befälhavare för Jönköpings
västra landstormsområde nr 20 a underlåtit att enligt gällande bestämmelser
inom skälig tid vidarebefordra ett den 10 maj 1941 från länsarbetsnämnden
i Jönköpings län till landstormsområdesexpeditionen inkommet,
Johansson avseende uppgiftskort för värnpliktiga jordbrukare i grupp A
och först den 21 i samma månad expedierat detsamma till vederbörande regemente,
dit kortet inkommit först den 23 maj 1941, prövade krigsrätten jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten lagligt döma Svartz att för försummelse i
fullgörande av tjänsteplikt undergå arrest utan bevakning i två dagar. Vidkommande
Johanssons yrkande om skadeersättning funne krigsrätten skäligt
förplikta Svartz att till Johansson genast utgiva ersättning för den skada i
hans näring, som vållats honom genom Svartz’ förenämnda försummelse, med
yrkat belopp eller 150 kronor. Därjämte ålades Svartz att ersätta Johanssons
kostnader för hans inställelse vid krigsrätten med 30 kronor.

Svartz anförde besvär.

Krigsliovrätten meddelade utslag på besvären den 2 juni 1942 och fann därvid
ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag, i vad Svartz därigenom
ådömts ansvar för försummelse i fullgörande av tjänsteplikt. Vad åter anginge
ersättningsfrågan, så enär i målet icke styrkts, att Johansson i det av

106

honom uppgivna hänseendet lidit någon skada till följd av den fördröjda
hempermitteringen, prövade krigshovrätten rättvist att med ändring av krigsrättens
utslag i denna del befria Svartz från den honom ålagda skyldigheten
att till Johansson utgiva skadestånd och ersättning för rättegångskostnad.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

32. Åtal mot försvarsområdesbefälhavare för försummelse i övervakningen
av försvarsområdesintendenten.

Genom utslag den 22 november 1940 förklarade fältkrigsrätten vid Västerbottens
regementes depå försvarsområdesintendenten John Svensson saker
till bland annat tolv särskilda mot kronan begångna bedrägeribrott. Rådhusrätten
i Umeå, till vilken målet förvisades, dömde därefter den 3 december
1940 Svensson för dessa och andra av honom begångna brott till ett gemensamt
straff av straffarbete i 1 år och 8 månader. Protokollet i målet mot
Svensson granskades av militieombudsmannen, varjämte kompletterande utredning
rörande krigsförvaltningens handhavande vid vederbörande myndighet
införskaffades.

Innan redogörelse lämnas för resultatet av utredningen må följande författningsbestämmelser,
vilka äro av intresse i ärendet, anföras.

Det allmänna krigsförvaltningsreglementet av den 31 augusti 1939 innehåller
följande bestämmelser:

För krigsförvaltningen gällande särskilda förordningar, reglementen och
instruktioner skola, därest icke annorlunda föreskrives, tillämpas från och
med första mobiliseringsdagen för förband eller andra militära organisationer,
som äro mobiliserade (§ 1 mom. 3). Krigsförvaltningsärendena utgöras
av dels egentliga krigsförvaltningsärenden, varmed förstås tekniska och ekonomiska
ärenden angående åtgärder för tillgodoseende av krigsmaktens behov
av för tjänsten i krig erforderlig materiel och andra förnödenheter, förläggning,
transporter, sjuk- och veterinärvård m. m. ävensom angående
byggnader och anläggningar, dels krigskassaärenden, varmed förstås ärenden
angående avlöning och övriga kontanta förmåner samt kassa-, räkenskaps-
och medelsredovisningsväsendet i krig (§ 2).

Vid armén är bl. a. befälhavare för försvarsområde krigsförvaltningsmyndighet
(§ 3 mom. 2 A. 2). Då ärendenas ändamålsenliga handläggning det
kräver, må krigsförvaltningsmyndighet, såvitt möjligt skriftligen, bemyndiga
viss underställd personal att i erforderlig utsträckning besluta och handla
med samma befogenhet, som eljest tillkommer myndigheten själv. Bland denna
personal upptages avdelningschef i stab, vilken handlägger egentliga
krigsförvaltningsärenden; bemyndigandet må dock endast omfatta vad som
rör dennes verksamhetsområde (§ 3 mom. 3). Krigskassamyndighet vid

107

armén är bl. a. regementsintendent och annan befattningshavare, som är
chef för krigskassaavdelning (§ 3 mom. 4 a).

Krigsförvaltningsmyndighet utövar ledningen av och uppsikten över krigsförvaltningen
vid det eller de förband eller andra militära organisationer,
som i varje särskilt fall äro myndigheten underställda, samt har att därvid
fatta erforderliga beslut i vad rör egentliga krigsförvaltningsärenden och
vissa krigskassaärenden (§ 7). Krigskassamyndighet fullgör de med krigskassaväsendet
sammanhängande göromålen i enlighet med det allmänna
krigsförvaltningsreglementet och övriga i ämnet utfärdade bestämmelser (§
8). Avdelningschef åligger bl. a. att i vad rör hans verksamhetsområde föreslå
eller, efter befogenhet, själv vidtaga erforderliga förvaltningsåtgärder för
tillgodoseende av vederbörliga förbands behov (§ 9 mom. 2 tredje stycket).
Beslut innefattande disposition av medel meddelas beträffande egentligt
krigsförvaltningsärende av vederbörande krigsförvaltningsmyndighet eller av
den, som jämlikt § 3 mom. 3 i nämnda myndighets ställe fattar beslut, samt
beträffande krigskassaärende av vederbörande krigskassamyndighet (§ 10
morn. l).

Krigsförvaltningen skall så ledas och handhavas, att den tjänar till underlättande
av krigföringen. Deri bör utmärkas av förutseende, planmässighet
och god hushållning. Av alla dem det vederbör skall effektiv kontroll härutinnan
utövas inom krigsförvaltningens särskilda grenar (§ 1 mom. 2). Den
som fattat beslut i krigsförvaltningsärende är för beslutet ensam ansvarig
(§ 11).

I krigskassareglementet av den 19 maj 1939 stadgas:

Krigskassaväsendet omfattar bl. a. in- och utbetalningar av penningmedel
under tiden för krigsorganisation (1 § 1 a). Reglementet gäller, förutom vid
mobilisering och i krig, även vid förstärkt försvarsberedskap, därest Kungl.
Maj:t därom särskilt förordnar (1 § 3.).

Krigskassaavdelning anordnas vid stab, regemente och annat lägre förband,
där enligt krigsorganisationen såväl intendenturofficer som krigskassör ingå.
Krigskassaavdelningen utgöres av vederbörande intendent eller annan särskilt
angiven intendenturofficer såsom chef jämte en krigskassör, biträdd av
den personal, som i övrigt härför avses (5 § 1.). Regementschef utövar den
allmänna uppsikten över krigskassaväsendet vid underställd krigskassaavdelning
samt skall, i allmänhet minst en gång i månaden, inventera krigskassan
samt taga del av samtliga till krigskassaavdelningen hörande räkenskaper
och handlingar (7 § 1. och 4.). Chef för krigskassaavdelning är ansvarig
för att ärendena inom avdelningen handhavas enligt gällande föreskrifter.
Det åligger honom bl. a. att för vederbörande chef hålla krigskassaavdelningens
räkenskaper och handlingar tillgängliga (10 § 2.). Krigskassör åligger
bl. a. att i föreskriven ordning vex-kställa utbetalningar, dock först sedan an
ordningsbeslut enligt föreskrifterna i 15 § tecknats å verifikationshandlingen

(U §)•

Till grund för varje utbetalning skall ligga ett anordningsbeslut, underskrivet
av någon av dem sorn jämlikt det allmänna krigsförvaltningsregle -

108

mentet är därtill behörig. I anordningsbeslut angives beloppet med bokstäver
och meddelas tillika uppgift å redovisningstitel varå utgift skall bokföras. Tecknas
anordningsbeslut annorledes än på räkning eller liknande handling, lämnas
därjämte uppgift dels å den som är berättigad mottaga betalningen, dels ock
å den verifikation eller annan handling vars avlämnande förutsättes för utbetalningen.
Krigskassör är pliktig att vägra utbetalning som icke grundar
sig på behörigt anordningsbeslut (15 § 1.—3.).

I fråga örn verifieringen av in- och utbetalningar samt omföringar stadgas
i gällande krigsbokföringsföreskrifter bl. a. följande:

Samtliga in- och utbetalningar samt omföringar skola vara behörigen verifierade.
Verifikationerna skola vara försedda med utförlig och tydlig text,
så att inkomsternas eller utgifternas natur och ändamål därav klart framgå.
Därest av betalningsmottagare upprättade verifikationshandlingar äro bristfälliga
i sagda hänseenden, skola de genom krigskassaavdelningens försorg
förses med förtydligande anteckningar (§ 7 mom. 1). Verifikationerna skola
vara behörigen attesterade beträffande tjänstgöringstider, tjänstgöringsförhållanden,
tjänsteförrättningar, utfört arbete samt övriga faktiska förhållanden
av betydelse. I fråga om räkningar, avseende likvid för inköpta materialier
och förnödenheter, ersättes attesten av uppbördsbevis (§ 7 mom. 3).
Av militär myndighet utfärdade order, överordnad myndighets skrivelser
m. m., som ligga till grund för utbetalningar, skola angivas å vederbörlig
verifikationshandling. I viktigare fall bör örn möjligt avskrift bifogas (§ 7
mom. 4).

Beträffande kontrollen av krigsmateriel vid lägre truppförband föreskrives
i krigsmaterielbestämmelserna (§ 6 mom. 1) att krigsmateriel, som överlämnats
till eller ock anskaffats eller tillvaratagits vid kompani, stab eller därmed
likställd militär organisation, skall av kompanichefen (motsvarande chef)
disponeras till redovisning på särskild befattningshavare, materielredogörare,
vilken mottager och överräknar materielen. I samband härmed förordnar
chefen om materielens förvaring eller utlämning till bruk inom förbandet.

Av protokollen i målet mot Svensson framgår följande.

Under perioderna den 5 november—den 8 december 1939 samt den 24 januari—den
29 oktober 1940 uppehöll Svensson befattningen såsom försvarsområdesintendent
vid visst försvarsområde. I maj 1940 konstituerades han
till landstormskapten. Efter anordningsbeslut av Svensson erlades från försvarsområdets
krigskassaavdelning betalning för följande räkningar med nedan
angivna belopp:

1. den 22 maj 1940 med 315 kronor 15 öre för en räkning avseende byggnadsmaterial,

2. den 5 juni 1940 med 1,942 kronor för en räkning avseende en expeditionsbarack
(sommarstuga),

3. sistnämnda dag med 20 kronor 50 öre för en räkning avseende 5 säckar
cement,

4. den 8 juni 1940 med 32 kronor 80 öre för en räkning avseende 8 säckar
cement,

109

5. deli 4 juli 1940 med 278 kronor 57 öre för en räkning avseende byggnadsmaterial
m. m.,

6. någon dag i juli 1940 med 93 kronor 10 öre för en räkning avseende
färg m. m.,

7. den 12 juli 1940 med 87 kronor 98 öre för en räkning avseende husgeråd
m. m.,

8. den 16 juli 1940 med 108 kronor 75 öre för en räkning avseende takrännor
m. m. samt

9. den 19 juli 1940 med 10 kronor 50 öre för en räkning avseende bensin.

Den materiel som avses nied dessa räkningar beställdes av Svensson i hans

egenskap av försvarsområdesintendent men togs i anspråk av Svensson för
eget bruk.

10. Svensson lät vidare en honom tillhörig skrivmaskin av märket Mercedes,
värd omkring 130 kronor, tågås i bruk å försvarsområdesexpeditionen.
För tiden december 1939—oktober 1940 uppbar Svensson för densamma hyra
med sammanlagt 165 kronor 8 öre. I början av juni 1940 inköpte Svensson
av en skrivmaskinsfirma i Umeå bl. a. en skrivmaskin av märket HaldaNorden.
Efter anordningsbeslut av Svensson erlade krigskassaavdelningen den
17 juni 1940 betalning för denna skrivmaskin med 573 kronor 30 öre. Skrivmaskinen
omhändertogs emellertid av Svensson för egen räkning.

Slutligen erlade krigskassaavdelningen efter anordningsbeslut av Svensson
betalning för ytterligare två räkningar, nämligen:

11. den 26 juni 1940 med 117 kronor 15 öre för en räkning avseende koppartråd
samt

12. samma dag med 27 kronor 99 öre för en räkning avseende elektrisk
materiel.

Jämväl den materiel som avses med dessa båda räkningar beställde Svensson
i sin egenskap av försvarsområdesintendent; materielen togs emellertid
örn hand av Svensson för eget bruk.

I ärendet avgåvos yttranden, förutom av översten A. Nyholm, som till den
15 november 1939 varit befälhavare för försvarsområdet, av överstelöjtnanten
L. Wahlberg och majoren Y. Siven.

Wahlberg anförde i yttrande den 1 mars 1941 bland annat:

Den 15 november 1939 hade Wahlberg avlöst Nyholm som försvarsområdesbefälhavare.
Wahlberg hade muntligen bemyndigat försvarsområdesintendenten
att i krigsförvaltningsärenden besluta och handla med samma befogenhet
som försvarsområdesbefälhavaren, utom då del gällt större saker
och värden såsom i fråga örn förhyrande och inköp av byggnader, vilket ofta
ifrågakommit, då Wahlberg förbehållit sig att själv besluta samt pröva
kostnaderna efter föredragning. Wahlberg hade aldrig blivit tillfrågad angående
anskaffande av den utanordningsstämpel som av försvarsområdesintendenten
använts å Wahlbergs vägnar vid ulanordningar av medel och
hade ej beslutat örn dess inköp. Då Wahlberg först fått se att den använts,
hade han reagerat skarpt och opponerat sig mot dess användning samt begäri
förklaring, varvid försvarsområdesintendenten förklarat, att han måste

Ilo

använda en dylik stämpel och att sådan överallt användes. Försvarsområdesintendenten
hade aldrig fått någon fullmakt in blanco att använda stämpeln,
utan Wahlberg hade tillsagt honom, att den finge användas endast med
förstånd och största urskillning och ej när det gällde större belopp eller affärer,
då räkningarna först skulle föreläggas Wahlberg för godkännande. En
gång i månaden hade Wahlberg verkställt inventering av krigskassan och
tagit del av räkenskaperna, genomgått förskotten och tillsett, att alla utgiftsposter
varit behörigen verifierade. Någon detaljgranskning av räkningarna
hade Wahlberg då ej kunnat medhinna och ansåge Wahlberg ej nödvändig,
då försvarsområdesintendenten före utanordningen granskat dem och
då revision och detaljgranskning sedermera skulle verkställas av stabsintendenten
vid militärområdesstaben. Den stuga som Svensson inköpt för egen
räkning hade Wahlberg ingen aning örn. Wahlberg hade ej beslutat inköp
av en dylik stuga och hur Svensson smusslat med räkningen och fått den
attesterad och godkänd för utbetalning förstode Wahlberg ej. Det vore för
Wahlberg ofattbart. Räkningen hade aldrig kommit inför Wahlbergs ögon.
Att Svensson lyckats bedraga kronan vid inköp av byggnadsmaterial och en
del inventarier vore lättare att förstå, då försvarsområdet ständigt haft behov
av sådant till stugor och torn för bevakningsavdelningarna, och kontrollen
därvidlag hade varit svår att i detalj utföra, allra helst som Wahlberg
fullt ut trott sig kunna lita på försvarsområdesintendentens ärlighet.

I yttrande den 22 februari 1941 anförde Siven:

På Sivens förfrågan hade Svensson uppgivit, att han hade rätt att utfärda
anordningsbeslut. Siven hade icke haft någon anledning att betvivla detta,
då Svenssons företrädare erhållit motsvarande bemyndigande och i all synnerhet
som Svensson tjänstgjort som försvarsområdesintendent under olika
befälhavare, innan Siven den 11 juli 1940 erhållit order att tjänstgöra som
befälhavare för försvarsområdet. Jämlikt krigskassareglementet § 1 mom. 2
jämfört med § 7 mom. 4 ålåge det befälhavare för försvarsområde, där
krigskassaavdelning vore anordnad, att i allmänhet minst en gång i månaden
inventera krigskassan och taga del av räkenskaperna. Vid av Siven verkställd
inventering av krigskassan hade Siven följt de i krigsbokföringsföreskrifterna
§ 6 lämnade anvisningarna. Bestämmelsen att regementschef (försvarsområdesbefälhavare)
skulle taga del av dem underställda krigskassaavdelningars
räkenskaper och handlingar, torde ej med den arbetsbörda och
det ansvar, som i övrigt åvilade en sådan befälhavare under mobilisering
eller därmed jämförliga förhållanden, innebära skyldighet för dem att verkställa
detaljerad granskning av samtliga verifikationer i vad mån desamma
försetts med attest angående tjänstgöringsförhållanden och tjänstgöringstider
eller uppbördsbevis. Beträffande den av Svensson till försvarsområdesexpeditionen
uthyrda skrivmaskinen hade Svensson anmält förhållandet till
Siven. Siven hade ansett den ersättning, som Svensson uppbure, ej vara
oskälig.

I utlåtande den 16 april 1941 anförde arméförvaltningen bland annat:

Vid den tidpunkt, då undersökningen angående Svenssons oegentligheter

lil

påbörjades, hade räkenskaperna för de månader (juni och juli 1940), varunder
ifrågavarande utbetalningar huvudsakligen skett, ännu i stort sett
varit ogranskade. Det finge dock ej anses fullt säkert, att arméförvaltningens
revision vid sin granskning kunnat upptäcka, att oegentligheter förelegat. Av
de infordrade yttrandena franninge, att Svensson måste anses ha erhållit —
låt vara formlöst -—- bemyndigande jämlikt § 3 mom. 3 krigsförvaltningsreglementet.
De inskränkningar i Svenssons befogenheter som ansetts föreligga
hade av allt att döma ej preciserats, varför krigskassören ej haft några hållpunkter
vid den granskning av anordningsbeslutens behörighet, som jämlikt
15 § 3 mom. krigskassareglementet ålegat honom. De begångna oegentligheterna
hade synbarligen inträffat under tid, då Wahlberg och Siven tjänstgjort
såsom försvarsområdesbefälhavare. Enligt vad som framginge av deras
yttranden hade de såtillvida brustit i dem åliggande kontroll, att de icke
uppfattat den befälhavare enligt 7 § 4 mom. krigskassareglementet ålagda
skyldigheten att vid månatliga inventeringar taga del av samtliga till krigskassaavdelningen
hörande räkenskaper och handlingar såsom innebärande
en skyldighet att i detalj genomgå verifikationerna. Även om de icke haft
anledning att ifrågasätta Svenssons hederlighet, måste det dock lia stått klart
för dem, att det enda verksamma medlet för erhållande av kontroll å Svenssons
handhavande av krigsförvaltningen varit verkställandet av täta och noggranna
inventeringar. Något hinder torde ej ha förelegat att till hjälp vid
detaljarbetet anlita annan befattningshavare vid staben. I allt fall syntes det
anmärkningsvärt, att sådana räkningar som de, vilka avsåge baracken och
den inköpta skrivmaskinen, ej uppmärksammats och gjorts till föremål för
undersökning. Den förra räkningen folie särskilt i ögonen genom att densamma
ej vore skriven på leverantörens fakturablanketter utan medelst maskin
utskriven på en vanlig räkningsblankett, tydligen genom Svenssons egen
försorg, ett förfaringssätt som sedermera uttryckligen förbjudits. Beträffande
skrivmaskinen borde avsaknaden av uppbördsbevis lia beaktats. Enligt
arméförvaltningens uppfattning måste det viktigaste medlet att förebygga
brottsligt tillvägagångssätt av i förevarande fall tillämpat slag av en med vidsträckta
förvaltningsbefogenheter utrustad intendent vara just den av befälhavaren
utövade kontrollen. Det torde få anses klart, att skyldigheten att
leda och övervaka krigsförvaltningen inom ett försvarsområde av befälhavaren
krävde, att han noggrant toge del av räkenskaperna. Såsom sin uppfattning
ville sålunda arméförvaltningen uttala, att de försvarsområdesbefälhavare,
under vilkas tid oegentligheterna begåtts, brustit i dem åliggande
kontroll, samt att denna kontroll, som vore avsedd att bygga på vederbörandes
lokal- och personalkännedom, icke med någon säker grad av sannolikhet
kunde beräknas ersättas genom hos högre myndigheter verkställd granskning
av räkenskaperna.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 1 juli 1941 till överkrigsfiskalsämbetet:

Rörande den befogenhet Svensson haft att handlägga krigsförvaltnings -

112

ärenden hade i ärendet lämnats uppgifter, vilka delvis stöde i strid med varandra.
Det syntes sannolikt, att bland befattningshavarna själva rått en
viss oklarhet på denna punkt, i varje fall efier det att översten Nyholm lämnat
chefskapet för försvarsområdet. Vissa uttalanden ginge ut på att Svensson
ansett sin befogenhet följa med själva tjänsteställningen, under det att
från annat håll hävdats, att Svensson handlat på grund av bemyndigande
från försvarsområdesbefälhavaren. Det vore emellertid tydligt, att befälhavarna
i stort sett ägt kännedom örn vilka funktioner Svensson faktiskt utövat.
Då befälhavarna i ärendet intagit den ståndpunkten, att Svensson handlat
å deras vägnar och med stöd av vederbörligt bemyndigande, syntes samma
betraktelsesätt böra läggas till grund för ärendets bedömande. Angående
gränserna för Svenssons befogenhet hade Nyholm uppgivit, att åt samtliga
befattningshavare i staben givits direktiv att de i tvivelaktiga fall skulle hänvända
sig till stabschefen eller direkt till försvarsområdesbefälhavaren, ävensom
att en viss begränsning automatiskt uppkommit därigenom, att försvarsområdesbefälhavaren
stått i oavlåtlig kontakt med åtgärderna. Nyholm
hade bestritt, att det under hans tid som försvarsområdesbefälhavare förekommit
brister i kontrollen över Svensson. Anledning syntes också saknas
att ifrågasätta någon försummelse från Nyholms sida i denna del.

Wahlberg hade påstått, att han muntligen bemyndigat Svensson att i
krigsförvaltningsärenden besluta och handla med samma befogenhet som
försvarsområdesbefälhavaren, utom då det gällde större saker och värden
såsom i fråga om förhyrande och inköp av byggnader, då Wahlberg själv
förbehållit sig rätten att efter föredragning pröva och besluta. Beträffande
den av Svensson använda stämpeln hade Wahlberg förklarat, att den anskaffats
utan att Wahlberg tillfrågats samt att, sedan Wahlberg erhållit kännedom
örn den, Svensson fått tillsägelse att stämpeln finge användas endast
med förstånd och största urskillning och ej när det gällde större belopp eller
affärer, då räkningarna först skulle föreläggas Wahlberg för godkännande.

Man syntes böra godtaga Wahlbergs ståndpunkt, att omständigheterna
motiverat, att försvarsområdesiniendenten erhållit ett visst bemyndigande
att handla självständigt. Wahlbergs allmänna skyldighet att utöva ledningen
av och uppsikten över krigsförvaltningen hade dock kvarstått, liksom givetvis
hans skyldighet att verkställa granskning av krigskassan. 1 samma mån
som Wahlberg släppt kontakten med de löpande åtgärderna hade behovet
av en effektiv kontroll över Svenssons utövande av sina befogenheter ökat.
De inskränkningar, som Wahlberg avsett att göra i det åt Svensson lämnade
bemyndigandet, hade varit så obestämda, att egentligen endast Wahlberg
själv kunnat bedöma om de blivit efterlevda. Under alla förhållanden hade
krigskassören icke kunnat kontrollera, huruvida Svenssons anordningsbeslut
fallit inom den avsedda ramen. Därtill komme, att krigskassören icke torde
lia erhållit kännedom örn att bemyndigandet varit begränsat. Då den erforderliga
kontrollen måst byggas på lokal- och personalkännedom, hade den
—- såsom arméförvaltningen framhållit — icke kunnat ersättas genom en av
högre myndigheter verkställd granskning av räkenskaperna.

113

Wahlberg hade tjänstgjort såsom försvarsområdesbefälhavare från hösten
1939 till och med den 29 juni 1940. Under denna period hade flera av Svenssons
brottsliga transaktioner företagits, bland annat hade inköpen av sommarstugan
och skrivmaskinen då ägt rum, liksom utanordningen av medel
för likvidering av de motsvarande räkningarna. Det viktigaste medlet till förebyggande
av dylika förfaranden, vilket stått Wahlberg till buds, hade varit
noggrann granskning av räkenskaperna. Enligt gällande föreskrifter hade det
också ålegat Wahlberg alt utöva en sådan kontroll. Vid denna kontroll hade
Wahlberg bort taga del av räkenskaperna så noggrant, att han först och
främst kunnat bedöma, huruvida Svenssons handlande hållit sig inom det
erhållna bemyndigandet. Vidare borde det hava kontrollerats, att uppbördsbevis
funnits beträffande inköpt materiel ävensom att attestering skett i vederbörlig
ordning. Av allt alt döma skulle Svenssons brottsliga förfaranden
ha blivit upptäckta vid inventeringarna, därest dessa utförts med nödig omsorg.
Wahlberg hade uppgivit, alt han en gång i månaden verkställt inventering
av krigskassan, men därvid ej medhunnit och ej ansett nödvändigt att
verkställa någon detaljgranskning av räkningarna. Redan av detta yttrande
franninge, att Wahlberg brustit i den honom åliggande kontrollen. Hur bristfällig
kontrollen varit belystes också av Svenssons yttrande, att han, sedan
han kommit underfund med systemet, sett en möjlighet att skaffa sig en
sommarstuga på kronans bekostnad.

De försummelser, vartill Wahlberg gjort sig skyldig i fråga örn ledningen
av och uppsikten över krigsförvaltningen, vöre av beskaffenhet att icke böra
undgå beivran.

Siven hade tjänstgjort som försvarsområdesbefälhavare under tiden den 11
juni—den 25 augusti 1940. Jämväl under denna period hade brottsliga förfaranden
från Svenssons sida förekommit. Vad förut anförts beträffande
Wahlberg syntes i allt väsentligt äga tillämpning även på Siven. Denne hade
godtagit Svenssons uppgift, alt Svensson haft rätt att utfärda anordningsbeslut.
Någon undersökning hur långt ett eventuellt tidigare bemyndigande
sträckt sig, eller något bedömande, vilka befogenheter Siven själv ansett sig
kunna giva Svensson, syntes icke ha ägt rum. Siven hade förklarat, att han
ansett den ersättning som Svensson uppbure i hyra för sin skrivmaskin icke
vara oskälig. Emellertid torde Siven vid detta sitt avgörande icke ha ägt
kännedom örn att Svensson för eget bruk innehade en av kronan inköpt
skrivmaskin.

Enär Siven åberopat, att hans arbetsbörda nödvändiggjort ett självständigt
handlande från Svenssons sida, torde det böra framhållas, att något hinder
icke torde hava förelegat att till hjälp vid kontrollen anlita annan befattningshavare
vid staben.

Ehuru de försummelser, vartill Siven gjort sig skyldig, torde kunna bedömas
såsom lindrigare än vad sorn lagts Wahlberg till last, funne militieombudsmannen
sig dock icke kunna underlåta åtal jämväl mot Siven.

På grund av vad sålunda förekommit finge militieombudsmannen uppdraga
åt ämbetet att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra åtal mot

8—42Ä.9S.9. Militicombudsmanncns ämbctsbcrättclse.

114

Wahlberg och Siven för vad de enligt det anförda låtit komma sig till last
samt därvid yrka ansvar å dem enligt lag och sakens beskaffenhet. Arméförvaltningen
borde lämnas tillfälle att för kronans räkning framställa de ersättningsyrkanden,
vartill fog kunde förefinnas.

Till fullgörande av det sålunda erhållna uppdraget lät överkrigsfiskalsämbetet
ställa Wahlberg och Siven under tilltal vid regementskrigsrätten vid
Västerbottens regementes depå under yrkande örn ansvar å dem jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten eller annat tillämpligt lagrum för vad de enligt
militieombudsmannens skrivelse låtit komma sig till last. Under målets handläggning
yrkade åklagaren vidare ansvar å Wahlberg och Siven jämlikt nyssnämnda
paragraf för att de tillåtit, att hyra för en Svensson tillhörig skrivmaskin
utgått till denne för tiden december 1939—oktober 1940. Arméförvaltningen
yrkade åläggande för Wahlberg och Siven att, en för båda och båda
för en, till kronan utgiva skadestånd med 1,429 kronor 36 öre.

Inför krigsrätten uppgav Wahlberg, att han verkställt inventering av krigskassan
den 23 maj och den 3 juni 1940 samt att någon inventering icke medhunnits,
då Wahlberg den 29 juni 1940 hempermitterats. Av utredningen vid
rätten synes framgå, att räkenskaperna för tiden den 3—30 juni 1940 blivit
insända till militärområdesbefälhavaren utan att vara av försvarsområdesbefälhavaren
granskade.

1 utslag den 15 april 1942 yttrade regementskrigsrätten:

I målet vore upplyst, att fältkrigsrätten vid Västerbottens regementes depå
i utslag den 22 november 1940 förklarat Svensson saker till, bland annat, tolv
särskilda mot kronan begångna bedrägeribrott och uppsåtlig förbrytelse i
tjänsten för egen fördel samt att rådhusrätten i Umeå, dit målet förvisats, i
utslag den 3 december 1940, vilket vunnit laga kraft, dömt Svensson för
dessa och andra brott till ett gemensamt straff av straffarbete i 1 år 8 månader.

De av Svensson begångna bedrägeribrotten hade bestått däri, att han under
tiden den 22 maj—den 19 juli 1940, efter det han själv meddelat anordningsbeslut
å tolv särskilda räkningar avseende inköpt materiel, vilken Svensson
omhändertagit för eget bruk, låtit krigskassaavdelningen vid försvarsområdet
utbetala ersättning till vederbörande leverantör.

I målet vore tillika upplyst, att såsom försvarsområdesbefälhavare tjänstgjort
dels Wahlberg under tiden den 15 november 1939—den 28 juni 1940
och dels Siven under tiden den 11 juli—den 25 oktober 1940.

Vad först beträffade i målet förd talan mot Wahlberg så hade Wahlberg
i november 1939 muntligt bemyndigat Svensson att i krigsförvaltningsärenden
besluta och handla med samma befogenhet som försvarsområdesbefälhavaren
utom då det gällde större saker och värden såsom i fråga om
förhyrande och inköp av byggnader, i vilka fall Wahlberg förbehållit sig att
själv besluta och pröva kostnaderna efter föredragning; och om detta bemyndigande
hade Wahlberg underrättat den då tjänstgörande krigskassören.

115

Bemyndigandet finge anses ha varit påkallat av omständigheterna.

Endast genom ett av de ovannämnda anordningsbesluten, nämligen det som
rört en den 30 maj 1940 utställd räkning å 1,942 kronor, kunde Svensson
anses ha överskridit de begränsningar för bemyndigandet som givits.

Nämnda räkning hade dock icke funnits bland verifikationerna vid de inventeringar,
som Wahlberg företagit under sin tjänstetid; och åklagaren hade
ej heller eljest styrkt sitt påstående, att Wahlberg försummat att kontrollera,
huruvida Svenssons handlande hållit sig inom det erhållna bemyndigandet.

Wahlberg hade uppgivit, att han en gång i månaden inventerat krigskassan,
tagit del av räkenskaperna, genomgått förskotten och tillsett, att alla utgiftsposter
varit behörigen verifierade samt att verifikationerna varit vederbörligen
attesterade eller, i förekommande fall, försedda med uppbördsbevis.

Vid bedömande av omfattningen och beskaffenheten hos den kontroll över
krigsförvaltningen och krigskassaväsendet, som man kunnat fordra, att Wahlberg
utövat, måste hänsyn tagas till att ifrågavarande händelser inträffat
under en kritisk tid, då ett särskilt stort ansvar för den militära beredskapen
inom försvarsområdet åvilat Wahlberg.

Det vore visserligen utrett, att då Wahlberg den 23 maj 1940 inventerat
krigskassan, bland verifikationerna förekommit en av ovannämnda tolv räkningar,
lydande å 31 kronor 15 öre, vilken räkning icke varit försedd med
uppbördsbevis.

Det hade icke kunnat klarläggas, huruvida Wahlberg förbisett nämnda
brist hos räkningen eller gjort anmärkning mot räkningen och efter någon
förklaring av Svensson godtagit densamma.

Wahlberg kunde dock med hänsyn till omständigheterna icke i någotdera
fallet anses ha begått en sådan försummelse att den borde för honom medföra
ansvar.

Det kunde icke läggas Wahlberg till last, att han — vilken, enligt vad som
blivit upplyst, på eftermiddagen den 28 juni 1940 underättats om att han
skulle hempermitteras från och med den 30 juni 1940 — ej före sin hemresa
den 29 juni 1940 inventerat krigskassan och tagit del av samtliga inneliggande
räkningar.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och till övriga omständigheter funne
krigsrätten utredningen i målet icke visa, att Wahlberg gjort sig skyldig till
försummelse vid den kontroll över Svenssons handlande, som enligt gällande
reglementen ålegat Wahlberg eller som man eljest med hänsyn till föreliggande
omständigheter kunnat fordra av Wahlberg.

Den omständigheten, att med Wahlbergs medgivande hyra för en Svensson
tillhörig skrivmaskin utgått till denne för tiden december 1939—oktober 1940
i strid med föreskrifterna i 22 § upphandlingsförordningen den 16 januari
1920, vore icke av beskaffenhet att föranleda ansvar för Wahlberg.

Vidkommande härefter Siven vore i målet upplyst, att denne vid sitt tillträde
av befälet över försvarsområdet förvissat sig om att Svensson ägde
bemyndigande att i krigsförvaltningsärenden besluta oell handla med samma
befogenhet som eljest tillkomme försvarsområdesbefälhavaren.

116

Därigenom finge Siven anses ha godkänt, att Svensson under den tid Siven
fört befälet över försvarsområdet ägde sådant bemyndigande.

Siven hade visserligen uppgivit, att han inventerat krigskassan endast vid
två tillfällen, det ena någon gång under tiden den 10—15 augusti 1940 och
det andra omkring den 1 oktober 1940, men med hänsyn till de förhållanden,
under vilka Siven utövat befälet över försvarsområdet, kunde Siven icke härigenom
anses hava visat försummelse i sin tjänst.

Det hade ej heller eljest visats, att Siven gjort sig skyldig till något som
kunde för honom föranleda ansvar.

På grund av vad sålunda anförts prövade krigsrätten rättvist ogilla såväl
åklagarens ansvarstalan som kronans ersättningstalan mot Wahlberg och
Siven.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

33. Åtal mot tygofficer vid artillerikår för det han dels låtit till värnpliktiga,
som fullgjort tjänstgöring vid kårens tygverkstäder, utbetala flitpengar och
övertidsersättning dels ock låtit vid tygverkstäderna tillverka

miniatyrkanoner.

I en den 18 april 1941 till militieombudsmannen inkommen skrift och vid
personligt besök å militieombudsmannens expedition den 24 maj 1941 lämnade
värnpliktige nr 3676 45/33 Eriksson vissa uppgifter om förmenta missförhållanden
vid tygverkstäderna å Gotland. Eriksson uppgav bland annat,
att extra penningbelopp utbetalts till åtskilliga personer vid verkstäderna
ävensom att i vapen- och maskinverkstädema förekommit tillverkning av miniatyrkanoner.

Med anledning härav verkställdes utredning. Av denna framgick bland annat
att följande miniatyrkanoner, avsedda som prydnadspjäser, tillverkats,
nämligen 1 haubits modell 1840, 6 fältkanoner modell 1863 och 12 mörsare
modell 1783.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 23 maj 1942 dagtecknad instruktion för åtal mot kaptenen

S. Hambn, vilken under den tid utredningen avsåge varit tygofficer vid Gotlands
artillerikår, följande:

1. Utbetalning av flitpengar m. m.

Till värnpliktiga, som fullgjort krigstjänstgöring vid Gotlands artillerikårs
tygverkstäder, hade under tiden mellan den 21 september 1940 och den 30
juni 1941 såsom flitpengar och övertidsersättning utbetalts sammanlagt 9,289
kronor 52 öre, därav 6,757 kronor 56 öre såsom flitpengar och återstoden,
2,531 kronor 96 öre, såsom övertidsersättning. I ärendet hade upplysts, att

117

utbetalningarna skett på order av Hambn i egenskap av tygofficer vid kåren.
Hambn hade uppgivit, att han genom dessa extraersättningar avsett att
få fram prestationer av de värnpliktiga, jämförbara med de civilanställdas.
Vidare hade det i ärendet anförts, att systemet med flitpengar och övertidsersättning
införts för att bereda värnpliktiga, vilka arbetat sida vid sida med
civilanställda, ekonomisk kompensation för visat intresse och fullgjort övertidsarbete.
Enligt en uppgift hade beloppen i viss utsträckning uträknats med
hänsyn ej blott till eventuellt övertidsarbete utan även till vederbörandes behov.
Beträffande de normer, efter vilka flitpengarna beräknats, hade ej lämnats
annan upplysning än att värnpliktiga, som ej ansetts förtjänta av flitpengar,
ej heller erhållit några sådana.

De ekonomiska förmåner som samhället tillerkände de värnpliktiga i anledning
av krigstjänstgöring reglerades bland annat genom krigsavlöningsreglementet
och krigsfamiljebidragsförordningen. Enligt krigsavlöningsreglementet
erhölle de värnpliktiga krigslön, utgående i form av månadslön och terminslön.
Terminslönen vöre avsedd för bestridandet av förekommande smärre
personliga utgifter under tjänstgöringstiden. Månadslönen vore avsedd att
vara en särskild gottgörelse för det med befälsställning förenade större ansvaret.
Erforderliga belopp för de värnpliktigas familjer utginge i form av särskilda
familjebidrag enligt krigsfamiljebidragsförordningen. Familjebidragen
ägde i viss mån karaktär av familjelön. De utginge nämligen med visst grundbelopp
utan behovsprövning och endast för det belopp, som kunde ifrågakomma
utöver grundbeloppet, hade en prövning av behovet föreskrivits.

Det förelåge, såsom av det nyss anförda torde framgå, en väsentlig skillnad
mellan de till civilanställd personal utgående arbetslönerna samt de ekonomiska
förmåner som utginge till de värnpliktiga. De civilanställdas arbetslöner
vore avsedda att utgöra ett direkt och fullt vederlag för utfört arbete, ett vederlag
som borde möjliggöra försörjning av arbetaren och hans familj. De
värnpliktiga fullgjorde en allmän medborgerlig skyldighet, och även örn deras
ekonomiska förmåner delvis kunde uppfattas som ett vederlag för de uppoffringar
landet krävde av dem, så torde det dock ligga i värnpliktens idé, att de
värnpliktiga icke ägde rätt till full ekonomisk motprestation från statens sida.
I varje fall vore det uppenbart, att våra nu gällande lagar vore byggda på den
uppfattningen, att de värnpliktiga kunde tagas i anspråk för försvaret utan
att fullt ekonomiskt vederlag gåves.

Åtgärden att till vissa värnpliktiga utbetala flitpengar och övertidsersättning
saknade stöd i gällande bestämmelser och den torde stå i tydlig strid
mot grundprinciperna för hithörande författningar. Vad arbetstidens längd
beträffade vore visserligen föreskrifter meddelade, som för armén reglerade
de värnpliktigas dagliga tjänstgöringstid lii. m. Ökning av den fastställda dagliga
tjänstgöringstiden vore emellertid medgiven. 1 fråga örn övertid vore del,
liksom beträffande andra lönespörsmål, icke tillåtet att i avseende å de värnpliktiga
tillämpa de principer som gällde för civilanställda arbetare.

Utbetalandet av flitpengar och övertidsersättning åt värnpliktiga syntes
innebära ett tjänstefel från Hambns sida, som icke kunde lämnas utan beiv -

118

rån. Vid bedömandet av Hambns åtgärder torde det visserligen böra beaktas,
att dessa troligen varit dikterade av omvårdnad örn de värnpliktiga. Å andra
sidan vore det att märka, att några fastställda normer för extraersättningarna
icke funnits, utan Hambn torde ha förfarit efter eget gottfinnande. Ett sådant
avlöningssystem kunde icke godkännas. Såsom en försvårande omständighet
kunde anföras, att Hambn tidigare fällts till ansvar för tjänstefel, bestående
bland annat i oriktiga förfaranden med övertidsersättning (se härom militieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1940 års lagtima riksdag sid. 46 ff.).

2. Tillverkning av miniatyrkanoner.

Lämpligheten av att vid tygverkstäderna tillverka miniatyrkanoner hade blivit
olika bedömd av olika personer som yttrat sig i ämnet. Försvarsväsendets
verkstadsnämnd hade uttalat, att denna tillverkning måste betraktas som i
alla avseenden olämplig.

De skäl som från vissa håll åberopats till försvar för tillverkningen bestode
väsentligen däri, att tre till värnpliktstjänstgöring inkallade värnpliktiga, i det
civila urmakare, genom arbetena å miniatyrkanonerna beretts en nödvändig
övning samt förtrogenhet med instrumentverkstadens maskiner och där förekommande
arbeten. Häremot kunde invändas, att det sannolikt under de rådande
förhållandena varit möjligt att sysselsätta de värnpliktiga med förfärdigandet
av nyttigare ting än prydnadsföremål. Såsom övningsuppgifter hade
dessa arbeten varit mindre lämpliga ur den synpunkten, att även åtskilliga
andra personer måst tagas i anspråk för miniatyrkanonernas färdigställande.
Ritningarna hade sålunda uppgjorts av andra värnpliktiga. Två civilanställda
snickare syntes Ira anlitats för utförande av träarbeten, två värnpliktiga civilarbetare
hade tidvis sysslat med kanonerna och två andra militärer hade haft
i uppdrag att montera en kanon. Utredningen gåve anledning till antagande,
att ytterligare militär personal anlitats för olika uppgifter. Även Hambn själv
torde ha offrat tid på dessa miniatyrkanoners färdigställande. Ehuru utredningen
i ärendet icke gåve fullt klara bevis, att tillverkningen inneburit olämplig
användning av arbetstid, syntes övervägande skäl tala för den uppfattning,
att så åtminstone delvis varit förhållandet.

I samtliga yttranden i ärendet syntes man ha ansett, att tillverkningen icke
vållat kronan några direkta kostnader. Därvid måste vederbörande ha utgått
från att kronan, i motsats till vad Hambn syntes ha gjort gällande, icke vöre
betalningsskyldig för de arbeten som av Hambn beställts å civila gjuterier.
Härmed sammanhängde ett annat, i utredningen ej berört spörsmål, nämligen
om kronan eller Hambn ägde förfoga över de färdiga miniatyrkanonerna. Enligt
militieombudsmannens mening måste kanonerna anses tillhöra kronan
och de borde sålunda tagas till uppbörd. Detta torde emellertid kunna giva anledning
till krav mot kronan för de arbeten som utförts å gjuterierna.

Då Hambn icke velat klart medgiva, att tillverkningen av miniatyrkanoner
varit olämplig, funne militieombudsmannen sig böra yrka ansvar för tjänstefel
jämväl i denna del.

På grund härav finge militieombudsmannen uppdraga åt åklagaren att vid
behörig domstol ställa Hambn under tilltal för vad han låtit komma sig till

119

last, varvid ansvar borde yrkas enligt lag och sakens beskaffenhet. Arméförvaltningens
tyg- och civila departement borde beredas tillfälle att föra ersättningstalan
i målet.

* *

Sedan åtalsinstruktionen överlämnats till chefen för Svea artilleriregemente,
där Hambn dåmera tjänstgjorde, hänsköt nämnde chef målet till regementskrigsrätten
vid regementet. Till fullgörande av det erhållna uppdraget ställde
vederbörande krigsfiskal Hambn under tilltal jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för vad han enligt åtalsinstruktionen låtit komma sig till last.
Arméförvaltningen förde icke någon talan i målet.

Regementskrigsrätten meddelade utslag den 31 juli 1942 och anförde därvid: I

målet vöre upplyst, att Hambn under tjänstgöring såsom tygofficer vid
Gotlands artillerikår visat oförstånd i tjänsten dels genom att utan stöd i gällande
bestämmelser beordra utbetalning av flitpengar och övertidsersättning
åt värnpliktiga, som fullgjort krigstjänstgöring vid kårens tygverkstäder, under
tiden mellan den 21 september 1940 och den 30 juni 1941 till belopp av
sammanlagt 9,289 kronor 52 öre, dels ock genom att anlita såväl värnpliktiga
som civilanställda för förfärdigande av nitton miniatyrkanoner under tiden
från mitten av januari 1940 till och med februari 1941, under vilken tid
Hambn jämväl själv sysslat med dessa pjäsers färdigställande. Regementskrigsrätten
prövade förty rättvist döma Hambn jämlikt 130 § strafflagen för
krigsmakten för oförstånd i tjänsten att hållas i arrest utan bevakning tio
dagar.

Regementskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

34. Åtal mot köksföreståndare för obehörigt förfarande med
magasinsbehållning m. m.

Vid besök å militieombudsmannens expedition den 9 och 17 september
1941 lämnade dåvarande sjukvårdsfuriren C. M. Österberg, tjänstgörande
vid infanteriskjutskolan å Rosersberg, vissa uppgifter örn tjänstefel vartill
köksföreståndaren vid skolan löjtnanten J. S. Holmertz skulle ha gjort sig
skyldig. Österberg berättade bland annat:

Vid en inventering av köksförrådet den 30 juni 1941 hade en del proviant
blivit över. Denna proviant hade förrådskarlarna, två värnpliktiga vid namn
Cederberg och Carlsson, satt in i en särskild skrubb i förrådet, där den sedan
förvarats under lås till vilket endast Holmertz innehade nyckel. — Då

120

hela djurkroppar levererats till skjutskolan, hade njurarna brukat följa med.
När djurkropparna sedan flyttats från förrådet in i kökets kylrum, hade
njurarna ofta varit borttagna. — Sedan en längre tid hade det varit uppenbart,
att Holmertz ur köksförrådet tillägnat sig bröd och korv och dylikt.
Den 28 augusti 1941 vid åttatiden på kvällen hade Österberg själv iakttagit,
att Holmertz kommit från förrådet bärande en portfölj, som verkat att vara
helt fylld. I förrådet hade icke funnits något annat än proviant. — Det hade
allmänt klagats över att tidningar försvunnit från handräckningskompaniets
dagrum. Åtskilliga personer hade sett, att Holmertz, som vore adjutant på
detta kompani, tagit tidningar med sig hem från kompaniexpeditionen. —
Matavfallet från underofficersmässen hade Holmertz förfogat över genom
att använda det för utfodring av sina höns. — Skrivbiträdet å handräckningskompaniets
expedition hade Holmertz tagit i anspråk under tjänstetid
med göromål, som ålåge Holmertz i hans egenskap av ordförande i Norrsunda
kommuns familjebidragsnämnd.

Med anledning av vad sålunda förekommit verkställdes utredning.

I ärendet äro bland andra följande bestämmelser av intresse.

I intendenturunderhållsreglementet föreskrives i § 20 rörande inventering
bland annat: Inventering av proviantartiklar vid regemente har till
ändamål att fastställa de redovisade varornas befintlighet och beskaffenhet.
Inventering verkställes genom regementschefens försorg dels vid ombyte av
uppbördsman i vad rör den avgåendes uppbörd, dels vid varje budgetårs slut
i vad rör samtliga i magasin eller förråd förvarade varor. Härutöver sker
inventering vid de tillfällen och i den omfattning, som regementschefen av
särskild anledning kan finna erforderligt.

Intendenturunderhållsinstruktionen innehåller i § 16 bland annat följande
stadganden rörande inventeringen: Inventeringen verkställes av en utav regementschefen
förordnad kommission, bestående av två ojäviga och för uppdraget
lämpliga befattningshavare. Vid inventeringen skall vederbörande
uppbördsman eller hans ombud närvara. Vid förrättningen skola varorna
allt efter deras olika art inför kommissionen uppräknas, mätas eller vägas,
varvid skall undersökas, i vad mån varorna med hänsyn till slag och mängd
överensstämma med vederbörlig redovisning. Till ledning vid inventeringen
skall vederbörande uppbördsman ha upprättat och vid förrättningen tillhandahålla
stomme till inventeringsprotokoll enligt fastställt formulär, angivande
de varumängder, som jämlikt vederbörlig magasinsliggare böra vid inventeringen
förefinnas. Siffrorna häruti skola vara bestyrkta av regementsintendenten.
Vid inventeringen föres protokoll, varuti antecknas de varumängder,
som konstaterats befintliga, med angivande av förekommande överskott och
brist. Om vid inventering, verkställd enligt ovan angivna grunder, överskott
befinnes föreligga å viss vara, är detta överskott kronans tillhörighet och
skall omedelbart införas såsom tillkomst i vederbörlig magasinsliggare.

Genom skrivelse den 10 september 1941 (dnr 7444 lind.) har arméförvaltningens
intendenturdepartement anbefallt följande:

121

Sedan det visat sig, att å vissa håll kryddor icke omliänderhavts med
den omsorg, som angivits i departementets skrivelse den 18 juli 1941 (dnr
5795 und.) finge departementet föreskriva följande att gälla såväl mobiliseringsdepåer
och dylikt som fältförband.

1) Kryddor som vore eller bleve underkastade allmän ransonering skulle
tillsvidare tagas till uppbörd i vanlig ordning.

2) Samtliga skafferier skulle snarast inventeras med hänsyn till därstädes
befintliga kryddor. Befunnes därvid, att tillgången överstege det beräknade
behovet för en vecka, skulle det överskjutande tagas till uppbörd vid vederbörligt
magasin.

3) Utlämning av kryddor finge endast ske efter en av vederbörlig krigsförvaltningsmyndighet
med hänsyn till gällande utspisningsstat och nödvändigheten
av största sparsamhet uppgjord åtgångsstat. ♦

Utlämning finge ske för högst en veckas behov och skulle vid följande utlämningar
hänsyn tagas till eventuella överskott i respektive skafferier.

Genom arméförvaltningens intendenturdepartements skrivelse den 20 december
1940 (dnr 9429 und.) ha följande föreskrifter meddelats: Den i departementets
skrivelse den 20 september 1940 (dnr 6879 und.) omnämnda
fortlöpande analyseringen av leveransprover å vissa charkuterivaror, som
verkställts genom statens institut för folkhälsan, skall fortsättas från och
med januari 1941. I anledning härav får departementet meddela följande att
tills vidare ligga till grund för verksamheten. Prov skall väga cirka 250 gram
och tagas under personlig ledning av regementsintendent. Provet nedlägges i
därför avsedd förpackning, som tillhandahålles av departementet. Förpackningen
förseglas i närvaro av intendenten och följesedeln undertecknas av
denne. Provet sändes såsom ilpaket.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 20 december 1941 till krigsfiskalen
vid särskilda krigsrätten i Stockholm följande:

Av utredningen framginge, att i infanteriskjutskolans proviantmagasin funnits
överskott beträffande flera varuslag, vilket överskott icke redovisats i
magasinsliggaren. Holmertz’ underlåtenhet att taga överskottet till uppbörd
strede mot uttrycklig föreskrift i intendcnturunderhållsinstrukiionen och vore
att betrakta som ett allvarligt tjänstefel.

Beträffande vissa överskottspartier, nämligen 70 kg reservbröd, 177 stycken
armékonserv oell 11.2 kg choklad, hade Holmertz uppgivit, att varorna utvägts
den 30 maj 1940 såsom reservproviant för visst förband, som emellertid
sedermera icke avhämtat provianten. Holmertz hade medgivit, att han försummat
att på nytt taga denna proviant till uppbörd och såsom förklaring
till sill förfaringssätt åberopat, att han väntat, att kommande förband skulle
rekvirera proviant på motsvarande sätt. Riktigheten av denna uppgift syntes
i och för sig icke böra ifrågasättas.

1 fråga örn överskott på 2.5 kg nötter och 1 kg krakmandel hade vid inventering
den 29 september 1941 anmärkts, att dessa varupartier blivit över

122

vid utdelning av julgotter. Liksom annat överskott borde detta ha tagits till
uppbörd.

Rörande större delen av det övriga överskottet hade vid sistnämnda inventering
antecknats, att det uppkommit på obekant sätt. Detta gällde följande
varupartier: 115 kg hårt bröd, 53.2 kg havregryn, 13.5 kg kaffe, 15 portioner
aladåbkonserver, 59 kg strösocker, 87 kg bitsocker, 32 kg sirap och 4 kg
kaffeersättning. Det hade blivit utrett, att Holmertz förvarat dessa varor i en
särskild lokal i proviantmagasinet, dit de förts i samband med årsinventeringen
den 30 juni 1941. Holmertz syntes vilja göra gällande, att varorna
utgjort överskott vid inventeringen samt att han avsett att hålla dem som en
dold reserv för att säkerställa sig mot oförklarade förluster. Hur det tillgått
vid inventeringen och vid förflyttningen av överskottspartierna hade icke
blivit närmare utrett i ärendet. Vissa omständigheter gåve anledning till misstanke,
att Holmertz redan före inventeringen avskilt vissa varupartier som
han ansett sig icke behöva förete vid inventeringen. Sålunda vore det anmärkningsvärt,
att vid inventeringen beträffande havregryn konstaterats en brist
å 15.8 kg — en brist som holle sig inom det naturliga svinnet — medan i
Holmertz’ dolda reservförråd funnits 53.2 kg havregryn. Holmertz’ förklaring
att avsikten med varornas undanhållande vid inventeringen varit att åstadkomma
en reserv för att täcka framtida brister, syntes icke förtjäna något som helst
avseende, när fråga vore om sådana varor, varav det enligt magasinsliggare
icke längre skulle finnas något kvar i förrådet. Av rostat kaffe samt kaffeersättning
skulle ingenting finnas kvar; Holmertz hade emellertid i det dolda
reservförrådet förvarat 13.5 kg kaffe samt 4 kg kaffeersättning. Hans åtgärder
beträffande dessa varor torde icke kunna förklaras på annat sätt än
att han avsett, att han skulle fritt förfoga över varorna.

Det icke redovisade överskottet bestode i övrigt av, förutom några liter
ättika, vissa partier kryddor, nämligen 7.9 kg vitpeppar, 16 kg kryddpeppar,
15 kg kanel samt 4 kg lagerblad. Sedan arméförvaltningens intendenturdepartement
den 10 september 1941 föreskrivit, att kryddor skulle tagas till
uppbörd — med undantag av de i skafferi befintliga kryddor som icke överstege
det beräknade behovet för en vecka —- hade Holmertz låtit taga vissa
partier kryddor till uppbörd. Detta framginge bland annat av en från redogöraren
till militieombudsmannen inkommen skrivelse av den 12 december
1941. Redan vid besiktning den 29 september 1941 hade emellertid konstaterats
de nyss nämnda överskotten. Man syntes därför nödgas antaga, att
Holmertz vid den i anledning av skrivelsen av den 10 september 1941 företagna
inventeringen avsiktligen från bokföring undanhållit avsevärda partier
kryddor. På annat sätt torde det exempelvis icke kunna förklaras, att magasinsliggaren
utvisat, att kanel ej funnes i förrådet, medan Holmertz faktiskt
förvarat 15 kg kanel.

I avseende å samtliga överskottspartier gällde, att Holmertz kunnat fritt
förfoga över desamma utan ändringar i magasinsliggaren. Att Holmertz väl
förstått de möjligheter som detta förhållande inneburit finge anses framgå
därav, att han förvarat varorna skilda från förråden i övrigt- Ehuru vissa

123

för Holmertz besvärande omständigheter förelåge hade det mot Holmertz’ bestridande
icke blivit visat, att Holmertz för egen räkning förfogat över den
icke redovisade provianten. För bedömande av den brottslighet, vartill han
gjort sig skyldig erfordrades närmare utredning örn tillvägagångssättet vid
avskiljandet av de varupartier som förvarats särskilt, om förvaringen samt
om avsikten med de vidtagna åtgärderna. Vidare borde ytterligare utredning
verkställas rörande den inventering som verkställts i samband därmed att
kryddorna tagits till uppbörd, så att anledningen till att vissa överskottspartier
kryddor därvid icke upptagits bleve klarlagd.

I ärendet vore utrett, att Holmertz vid skilda tillfällen borttagit och för
egen räkning förfogat över njurar, som medföljt vid leverans av kalvkött
till kronan. Holmertz hade härigenom gjort sig skyldig till straffbart förfarande.

Av utredningen framginge, att Holmertz utan samband med den ordinarie
proviantutlämningen avhämtat mjukt bröd och wienerbröd för egen räkning
från kronans förråd. De hörda personernas uppgifter i denna del vore icke
samstämmiga, i det att två av dessa förklarat, att de ansåge att Holmertz
aldrig tillägnat sig för mycket bröd, medan en person uppgivit att han ansåge,
att det bröd, som Holmertz åtkommit icke haft med den honom tillkommande
portionen att göra. Tydligen hade någon kontroll, att de av Holmertz
avhämtade brödkvantiteterna holle sig inom den mängd, som rätteligen
tillkomme honom, icke utövats. I varje fall torde Holmertz’ förfarande
vara att beteckna såsom olämpligt.

Det hade, bland annat genom förhör med två vittnen, blivit utrett, att Holmertz
vid skilda tillfällen från kronans förråd medfört mindre partier korv.
Holmertz hade påstått, att dessa korvpartier alltid för kontroll skickats till
statens institut för folkhälsan. I ärendet hade emellertid gjorts gällande, att
Holmertz på kvällen den 28 augusti 1941 från proviantmagasinet medfört
proviant till sin expeditionslokal. Närmare utredning rörande denna händelse
syntes böra förebringas, i första hand genom ytterligare förhör med Holmertz.
Det vore att märka att vid detta tillfälle något prov på charkuterivaror
icke från infanteriskjutskolan inkommit till statens institut för folkhälsan.
Vidare borde det anmärkas, att de prov å korv och andra varor, som
enligt utfärdade föreskrifter skolat sändas till institutet, bort tagas under personlig
ledning av regementsintendenten, vilken jämväl skulle närvara vid förpackningens
förseglande. Därest de korvpartier, som Holmertz tagit med sig
från förrådet, verkligen blivit avsända till institutet, syntes sålunda de utfärdade
föreskrifterna icke lia efterlevts. I denna del borde regementsintendenten
börås. På utredningens dåvarande stadium syntes frågan om åtal icke
böra slutligen avgöras.

Det måste betecknas som olämpligt att Holmertz på sätt utredningen visade
för egen räkning eller i tjänsten förfogat över tidningar, vilka för manskapets
räkning anskaffats på lägerkassans bekostnad. Genom Holmertz’ åtgärder
hade nämligen olägenheter vållats det manskap, för vilket tidningarna varit
avsedda. Jämväl Holmertz’ i ärendet närmare berörda förfarande i fråga

124

om matavfallet från underofficersmässen vore att anse som oriktigt- Av handlingarna
framginge även, att Holmertz å tjänstetid tagit de värnpliktiga i
anspråk för sysslor som icke ålegat dem. Ehuru Holmertz i nu angivna hänseenden
förfarit felaktigt, funne tjänstförrättande militieombudsmannen dock
icke anledning att i dessa delar vidtaga ytterligare åtgärder.

På grund av det anförda finge tjänstförrättande militieombudsmannen
uppdraga åt krigsfiskalen att vid krigsrätten ställa Holmertz under tilltal för
vad han låtit komma sig till last i fråga örn magasinsbehållningen samt borttagande
av njurar. Ansvar borde därvid yrkas enligt lag och sakens beskaffenhet.
Det syntes böra bero av den fortsatta utredningen huruvida talan skulle
föras beträffande andra förfaranden av Holmertz.

❖ *

Till fullgörande av det erhållna uppdraget ställde krigsfiskalen W. Ryhninger
Holmertz under tilltal vid särskilda krigsrätten i Stockholm för de påtalade
tjänstefelen. Åtskillig utredning förebragtes vid krigsrätten, delvis i anledning
av och i anslutning till skrivelser till krigsfiskalen den 6 mars 1942
av militieombudsmannen och den 21 april 1942 av tjänstförrättande militieombudsmannen.
Krigsfiskalen yrkade ansvar å Holmertz för förfarandet
med proviantöverskottet i första hand för förbrytelse i tjänsten till egen fördel
och, därest detta yrkande icke kunde bifallas, i andra hand för oförstånd
i tjänsten ävensom för förfarandet med njurarna och tillgodogörandet av
mjukt matbröd och wienerbröd för oförstånd i tjänsten. Utöver vad nu sagts
framställdes inga ansvarsyrkanden av krigsfiskalen.

Särskilda krigsrätten meddelade utslag i målet den 30 maj 1942 och utlät
sig därvid:

Genom vad Holmertz vidgått och i övrigt i målet förekommit finge anses
utrett, att Holmertz, som sedan den 1 februari 1934 varit förordnad såsom
köksföreståndare vid infanteriskjutskolan, i strid mot föreskrift i intendenturunderhållsinstruktionen
underlåtit att taga till uppbörd och vid dén 30
juni 1941 företagen inventering av skjutskolans proviantmagasin i låst förrådslokal
undanhållit å åtskilliga varuslag uppkomna överskott, nämligen
115 kg hårt bröd, 70 kg reservbröd, 177 armékonserver, 59 kg strösocker,
87 kg bitsocker, 11.2 kg reservchoklad och 32 kg sirap, samt att Holmertz,
sedan efter inventeringen befunnits föreligga överskott å rostat och målet
kaffe om 13.5 kg och havregryn om 53.2 kg, underlåtit att taga till uppbörd
och i förenämnda förrådslokal undanställt jämväl dessa varupartier. Såsom
förklaring till att han förfarit på sätt nu angivits hade Holmertz uppgivit,
beträffande reservbrödet, armékonserverna och reservchokladen — vilka varor
utvägts såsom reservproviant för visst till infanteriskjutskolan särskilt
förlagt förband som emellertid sedermera icke avhämtat provianten — att
han väntat, att kommande förband skulle rekvirera proviant på motsvarande

125

sätt, beträffande kaffet att han ej haft annan avsikt än att förebygga, att
kaffet förväxlades med i förrådet befintlig kaffeersättning, samt beträffande
de övriga överskotten att han vid inventeringen den 30 juni 1941 avsiktligt
undanhållit dem för att därmed kunna täcka vid en senare tidpunkt möjligen
framkommande, av felföring i magasinsliggaren eller andra opåräknade
omständigheter beroende brister. Vad Holmertz sålunda andragit kunde
icke anses vederlagt av övriga i målet förekommande omständigheter. Med
hänsyn härtill kunde Holmertz icke anses övertygad att, då han förfarit på
förut angivna sätt, lia handlat i sådant uppsåt, som omförmäldes i 129 §
strafflagen för krigsmakten, utan vore hans förfarande att bedöma såsom
försummelse och oförstånd, varom förmäldes i 130 § samma lag. Av vad i
målet förekommit kunde icke anses framgå, att Holmertz i fråga om redovisning
av magasinsbehållningen förfarit felaktigt med avseende å andra varor
än de förut nämnda. I fråga om åtalet i övrigt hade Holmertz vidgått,
att han vid ett flertal tillfällen borttagit och för egen räkning förfogat över
njurar, som medföljt vid leverans av kalvkött till skjutskolan, och härigenom
måste Holmertz anses lia visat oförstånd i tjänsten. Däremot hade det icke
blivit styrkt, att Holmertz, såsom åklagaren jämväl mot honom påstått, för
egen del tillgodogjort sig större kvantiteter mjukt matbröd eller wienerbröd
än som tillkommit honom. På nu anförda skäl prövade särskilda krigsrätten
rättvist i så måtto bifalla åklagarens i målet förda talan, att Holmertz jämlikt
130 § strafflagen för krigsmakten för vad han i förut angivna hänseenden
låtit komma sig till last dömdes för tjänstefel att undergå vaktarrest åtta
dagar.

Särskilda krigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

35. Åtal mot intendent för obehörigt förfogande över förskott.

Vid militieombudsmannens inspektion den 19 augusti 1941 av Vaxholms
fästning inventerades bland annat ett stående förskott på 2,000 kronor, som
innehades av tygintendenten kaptenen C. G. Fehrman. Därvid funnos kvitterade
räkningar å 569 kronor samt i kontanta medel 1,306 kronor 4 öre,
tillhopa 1,875 kronor 4 öre. Fehrman uppgav, att han samma dag lånat 125
kronor ur kassan, emedan han varit i behov av detta belopp och ej haft tillfälle
att komma till bank. Fehrman tilläde, att då han vore ansvarig för kassan,
han kunde tillfälligt låna ur den. Vid ett besök som militieombudsmannen
personligen samma dag gjorde efter inventeringen var bristen täckt.

Sedan militieombudsmannen hos kommendanten i Vaxholms fästning anhållit
om yttrande av Fehrman, inkom generalmajoren G. H. Engblom med
förklaring av Fehrman jämte eget utlåtande samt yttrande av fästningsintendenten,
kommendörkaptenen av 1. graden 11. F. F. Freidenfelt. Fehrman ingav
sedermera ytterligare en skrift med bilagor.

126

Fehrman anförde i huvudsak följande:

Vid inventeringen hade tillgått så som ovan angivits. Fehrman bestrede
bestämt, att från hans sida någon brottslig avsikt förelegat, vilket vore orimligt
med hänsyn till hans karaktär, personliga förhållanden och ekonomiskt
oberoende ställning. Fehrman förnekade ej, alf han förfarit felaktigt. Hans
handlingssätt hade berott på att han så småningom under årens lopp kommit
att betrakta förskottet mera såsom personligt än som stående förskott.

Med detta uttalande ville Fehrman framhålla, att han tyvärr kommit att
bortse från att bestämmelserna för innehav av stående förskott vore avsevärt
mer skärpta än de som gällde för personligt förskott. Överskottet om
fyra öre i kassan — sedan lånet inräknats däri — hade tillkommit genom
att vid växling överskjutande ören tillförts kassan. — Till styrkande av sin
solvens åberopade Fehrman dels vissa bankbesked dels ock sin självdeklaration
för år 1941.

Freidenfelt anförde i sitt utlåtande, bland annat, att Fehrmans redbarhet
syntes borga för att de medel, som fattades vid inventeringen, icke tillgripits
i brottslig avsikt. Freidenfelt framhöll tillika, att Fehrman vore ekonomiskt
oberoende.

Engblom anförde i sitt yttrande, att han med hänsyn till Fehrmans oförvitliga
vandel ansåge, att brottslig avsikt icke förelegat samt att Fehrman
av obetänksamhet använt beloppet för privat bruk vid tillfälle, då han av
en eller annan anledning varit förhindrad att göra uttag från sitt privata
bankkonto. Engblom uppgav tillika, att det syntes honom uteslutet, att Fehrmans
ekonomiska ställning skulle ha föranlett honom till tillgrepp av statsmedel.

I skrivelse den 24 mars 1942 till krigsfiskalen vid stationskrigsrätten i
Karlskrona — Fehrman tjänstgjorde då vid örlogsstationen i Karlskrona —
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i
ärendet förekommit, följande:

örn förvaring av penningmedel och värdehandlingar vid marinens kassaförvaltningar
funnes föreskrifter i reglemente för marinen del III B § 242.
Där stadgades som huvudregel, att medel, som stöde under kassaförvaltnings
vård, skulle under tiden mellan de särskilda kassadagarna vara insatta i riksbanken
eller å postgirokonto. Undantag vore gjort beträffande medel, som
tillfälligtvis måste förvaras i kassalokal. Enligt § 243, som handlade om förskott,
skulle bestämmelserna i § 242 i tillämpliga delar gälla angående förvaring
av stående förskott. Av dessa bestämmelser syntes fullt tydligt framgå,
att stående förskott skulle förvaras på sådant sätt, att sammanblandning
av dessa medel med innehavarens privata medel icke finge ske. I § 243 stadgades
vidare, att innehavare av stående förskott vore personligen ansvarig för
de förskottsmedel han mottagit och deras användning uteslutande för statsutgifter.

Fehrman hade medgivit, att han den 19 augusti 1941 för egen räkning lånat
125 kronor av förskottet. Bristen, som upptäcktes vid militieombudsman -

127

nens inspektion, hade genast ersatts av Fehrman. I sin förklaring hade Fehrman
bestritt, att någon brottslig avsikt förelegat, samt gjort gällande, att vad
som förekommit borde betraktas endast såsom felaktigt förfarande med förskottet.
Fehrmans uppgift om att tillägnelseuppsåt saknats ansåge tjänstförrättande
militieombudsmannen sig böra godtaga. Med hänsyn till vad i övrigt
uppgivits av Fehrman ansåge tjänstförrättande militieombudsmannen det
ej uteslutet, att Fehrman icke insett, att han brutit mot gällande föreskrifter
i fråga om förskottsmedlens handhavande. Även om Fehrmans förfarande
sålunda icke kunde betecknas som förskingring av medel som han i kraft av
sin tjänst emottagit till redovisning, hade Fehrman dock genom vad han låtit
komma sig till last visat oförstånd och vårdslöshet i sin tjänst. Detta tjänstefel
vore av den allvarliga beskaffenhet, att tjänstförrättande militieombudsmannen
icke ansåge sig kunna underlåta att göra detsamma till föremål för
laga beivran.

Åt krigsfiskalen uppdroges därför att vid stationskrigsrätten ställa
Fehrman under tilltal för vad enligt det ovan anförda läge honom till last
samt därvid yrka ansvar å honom jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.

* *

Till fullgörande av det erhållna uppdraget ställde t. f. krigsfiskalen B.
Carle Fehrman under tilltal vid stationskrigsrätten under yrkande om ansvar
å honom för oförstånd och vårdslöshet i tjänsten. Fehrman vidgick vad
som lades honom till last.

Stationskrigsrätten meddelade utslag i målet den 31 mars 1942, därvid
krigsrätten anförde:

Enär Fehrman erkänt, att han, som från mitten av oktober 1938—den 1
oktober 1941 tjänstgjort såsom tygintendent vid Vaxholms fästning och i sådan
egenskap fått till sig utlämnat ett stående förskott å 2,000 kronor att användas
uteslutande för statsutgifter, den 19 augusti 1941 för egen räkning lånat
125 kronor av förskottet, prövade krigsrätten rättvist döma Fehrman
jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten att för oförstånd och vårdslöshet i
tjänsten undergå arrest utan bevakning i fem dagar.

Stationskrigsrättens utslag har vunnit laga kraft.

128

36. Luftbevakningschef har gjort sig skyldig till närgånget uppträdande
mot honom underställd kvinnlig personal.

I en den 29 juli 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde landstormslottan nr 19771 Inger Johansson bland annat:

Hon hade sedan oktober 1941 varit anställd vid luftbevakning. Av luftbevakningschefen
kaptenen Fredrik Roth hade hon underrättats om att hon från
och med den 1 september 1942 måste avstå från hyresbidrag samt hade nekats
att intaga måltider på det av kronan för den övriga personalen anvisade
matstället och hänvisats att mottaga portionsersättning. Det förefölle som
örn Roths ståndpunkt till frågan om hyresbidrag och portionsersättning intimt
sammanhängde med Inger Johanssons avvisande och korrekta uppträdande
gentemot upprepade synnerligen närgångna för att icke säga handgripliga
närmanden från Roths sida under tjänstgöringen. Flera av lottorna
såsom telefonisterna Dagny Blomqvist och Ruth Carlsson samt vaktföreståndaren
Ragna Didong hade blivit utsatta för liknande behandling.

I en senare inkommen skrift meddelade Inger Johansson att uppgörelse
träffats örn hyresbidrag och portionsersättning.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 31 juli 1942 till vederbörande
försvarsområdesbefälhavare anhållit om utredning, insände denne med skrivelse
den 14 augusti samma år protokoll över av honom hållna förhör med
åtskilliga personer, av vilka följande därvid bland annat uppgåvo:

Inger Johansson: Under lid då hon ensam tjänstgjort vid allmänna expeditionen
hade Roth vid upprepade tillfällen under tjänstgöringen gjort försök
till närmanden även av handgriplig art. Alla försök till närmanden från
Roths sida hade emellertid på ett bestämt sätt avvisats.

Vaktföreståndaren Ragna Didong: Vid ett tillfälle någon gång under tiden
1—1° september 1941 hade hon gått in i kompaniadjutantens rum för att
hämta blyertspennor. Da hon lutat sig ned för att taga fram pennorna, hade
Roth varit närgången mot henne. Roths beteende kunde icke uppfattas såsom
ett skämt; om han själv betraktade det som ett skämt, vore det enligt hennes
uppfattning ett mycket dåligt sådant.

Landstormslottan Ruth Carlsson: Da hon vid ett tillfälle i början av september
1941 hållit på med att koka kaffe i luftbevakningscentralens kök, hade
Roth kommit in och därvid varit närgången mot henne. Roths beteende kunde
icke uppfattas såsom ett skämt. Det måste anses särskilt olämpligt att behandla
cn lotta pa det sättet. Roths beteende mot den kvinnliga personalen
hade inverkat menligt på hans prestige som chef.

Landstormslottan fru Dagny Blonigvist: Da hon någon dag under tiden
1 september 1941 kokat kaffe i köket, hade Roth kommit in och därvid
varit närgången. Han hade icke uppfört sig som en chef borde göra. Vid tillfället^
hade fru Blomqvist tyckt det vara obehagligt. Roth hade närmaste tiden
efteråt verkat vala ond pa fru Blomqvist men hade på senare tiden uppträtt
mycket juste mot henne.

Roth: Han hade icke gjort några försök till närmanden. Däremot hade det

129

någon gång inträffat att han skämtat med Inger Johansson. Antagligen vore
det detta skämt som blivit missuppfattat. Roth ville framhålla att samtliga
händelser läge långt tillbaka i tiden utan att något tidigare avhörts i saken.
Detta styrkte honom i den uppfattningen att framdragandet av dessa påståenden
uteslutande vore avsett att påverka hans beslut beträffande indragande
av hyresbidrag och portion in natura.

I en den 31 augusti 1942 inkommen skrift anförde Dagny Blomqvist, Ruth
Carlsson och Ragna Didong bland annat följande:

Inger Johanssons anmälan hade tillkommit helt utan deras vetskap. De
vore upprörda över att på detta sätt ha blivit inblandade i saken. De åsyftade
händelserna vore fullkomligt bagatellartade, läge långt tillbaka i tiden och
hade av dem icke uppfattats såsom något allvarligt förfördelande. De hade
aldrig tänkt sig att på något sätt göra sak mot Roth, vars egenskaper som
chef de till fullo uppskattade. Roth hade vid endast ett tillfälle »tagit oss om
livet», vilket inträffat kort efter det han tillträtt tjänsten. Sedan de nu närmare
lärt känna Roth, förstode de att det endast varit fråga om ett skämt från
hans sida och icke något som kunde rubriceras som försök till närmande.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse till Inger Johansson anhållit att
hon måtte inkomma med upplysningar om arten av de närmanden, vartill
Roth enligt uppgift gjort sig skyldig, uppgav Inger Johansson i en den 9
september 1942 inkommen skrift:

Närmandena hade huvudsakligen förekommit under loppet av två eller
tre dagar under hösten 1941 under en period, då Inger Johansson vid ett
flertal tillfällen varit ensam med Roth i lokalerna. Otillbörligheterna hade
inletts genom att Roth vid flera tillfällen då Inger Johansson lagt utskrifter
pa hans bord lagt sin hand ovanpa hennes och försökt hålla kvar hennes
hand. Hon hade emellertid skyndsamt gjort sig lös genom att draga till sig
handen. Vid intet tillfälle då hon av någon orsak behövde stå vid samma sida
av skrivbordet som Roth hade denne kunnat underlåta att genom en »servitrisklapp»
ge sina avsikter till känna. Flera gånger hade Roth, då tillfället
lämpat sig, sökt stryka med handen på hennes uniformsklänning över brösten,
varför hon efterhand sökt ordna det så att hon alltid haft ett bord eller
dylikt mellan dem, så att han ej skulle kunna nå henne. Vid ett tillfälle, då hon
varit sysselsatt med maskinskrivning, hade hon blivit överrumplad bakifrån,
varvid Roth först lagt händerna över hennes bröst och därefter sökt böja henrics
huvud tillbaka för att kyssa henne. Hon hade gjort häftigt motstånd, vilket
Roth först sökt övervinna med våld, men då hon lyckats värja sig, hade
han så småningom dragit sig tillbaka och därefter intagit en ytterst korrekt
hållning.

Sedan det av vice telefontjänstchefen landstormslottan Berta Elfström uppgivits
att Roth gjort sig skyldig till otillbörliga närmanden även mot fru Britta
Granander, född Klefbeck, under den lid denna tjänstgjort under Roth vid
luftbevakning, anhöll militieombudsmannen i skrivelse till fru Granander den
12 september 1942 om upplysning huruvida dessa uppgifter vore riktiga och
— örn så vore fallet — av vilken art ifrågavarande närmanden varit.

0—A28989. Militie ombudsmannens ömhet sberättelse.

130

I en till militieombudsmannen den 5 oktober 1942 inkommen skrift anförde
fru Granander bland annat: Uppgifterna om Roths uppträdande mot henne
vore riktiga. Vid ett tillfälle då hon suttit vid sitt arbete hade han bakifrån
sträckt sig över henne, strukit henne över handen och kallat henne »min lilla
älskling».

För vinnande av närmare utredning i ärendet höll byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen
den 20 och 21 oktober 1942 förhör med personer
som kunde meddela upplysningar i saken.

Vid förhören hördes bland andra Inger Johansson, Ragna Didong, Ruth
Carlsson och Dagny Blomqvist samt Roth. I huvudsak vitsordade därvid
Inger Johansson vad hon uppgivit i skrifterna till militieombudsmannen samt
Ragna Didong, Ruth Carlsson och Dagny Blomqvist vad de uppgivit vid förhöret
inför försvarsområdesbefälhavaren och i den från dem till militieombudsmannen
inkomna skriften med följande tillägg och ändringar:

Inger Johansson: Hon kunde icke säkert säga örn Roth lagt sin hand på
hennes mer än en gång, men vore det möjligt att så vöre fallet. Servitrisklapp
hade Roth givit henne minst en gång och antagligen några gånger till.
En eller två gånger hade han lyckats stryka med handen över hennes bröst.
Detta hade skett mycket hastigt.

Ragna Didong: När hon böjt sig ned, hade Roth tagit med händerna på
hennes bröst. Till en början hade hon varit mycket upprörd. Hon hade ansett
Roths beteende innefatta ett allvarligt förfördelande. Ej heller nu ansåge
hon det som ett skämt men sedan hon lärt känna Roth, som senare
icke uppträtt på sådant sätt, betraktade hon det ej så allvarligt längre. Ett
försök till närmande menade hon dock att det varit.

Ruth Carlsson: Roth hade tagit henne om livet bakom ryggen och framom
över brösten. Det hade gått fort. Ruth Carlsson hade ett slag tänkt geRoth
en örfil men hejdat sig. På fråga örn hon betraktade händelsen som
bagatellartad svarade hon, att man finge ju ej göra så. Hon ansåge ej, att
Roth gjort något försök till närmande. Hon visste ej vad Roth menat och
kunde därför ej säga om det varit skämt.

Dagny Blomqvist: Roth hade tagit henne om livet och därvid tagit henne
på ena bröstet. Det hela hade skett mycket flyktigt. Dock hade han gjort
det på ett sätt som varit obehagligt.

Roth uppgav vid förhöret i huvudsak: De av Ragna Didong, Ruth Carlsson
och Dagny Blomqvist åsyftade tillfällena läge allt för långt tillbaka i
tiden, för att han skulle ha något minne av vad som skett. Då han emellertid
förmodade att de komme ihåg händelserna bättre än han själv, ville han
icke bestrida riktigheten av deras uppgifter. Om närgångenheter ägt rum,
hade det emellertid skett hastigt utan några vidare avsikter. Roth kunde ej
heller minnas att han betett sig så mot Inger Johansson som hon uppgivit
men ville ej bestrida riktigheten av hennes uppgifter. Även om Roth böjt
hennes huvud bakåt, hade han emellertid icke haft för avsikt att kyssa
henne. Han bestrede, att han på något sätt varit närgången mot fru Granander.

131

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsinannen
i en den 21 november 1942 till försvarsområdesbefälhavaren avlåten
skrivelse:

Av utredningen framginge att Roth uppträtt otillbörligt i tjänsten mot
honom underställd kvinnlig personal nämligen Inger Johansson, Ragna Didong,
Ruth Carlsson och Dagny Blomqvist. Det vore av synnerlig vikt att
en manlig chef mot underlydande kvinnlig personal iakttoge ett i allo korrekt
uppträdande och icke sökte utnyttja sin förmansställning till otillbörliga
närmanden. Militieombudsmannen kunde därför icke underlåta att beivra det
tjänstefel, vartill Roth gjort sig skyldig. Då det å andra sidan icke syntes erforderligt
att bringa saken under domstols prövning, hade militieombudsmannen
velat hos försvarsområdesbefälhavaren, som ägde den disciplinära
bestraffningsrätten över Roth, anmäla denne till bestraffning. Militieombudsmannen
förutsatte härvid att medgivande av de förfördelade inhämtades till
att målet handlades i disciplinär ordning.

* *

1 skrivelse den 30 november 1942 anmälde försvarsområdesbefälhavaren
att han samma dag ålagt Roth jämlikt 91 § strafflagen för krigsmakten för
förolämpning mot underordnade krigsmän i tjänsten disciplinstraff av arrest
utan bevakning i åtta dagar.

Bestraffningsbeslutet har icke överklagats.

37 och 38. Åtal mot fartygschefen och officer å statsisbrytare för felaktigt
förfarande vid fördelning av tobaksvaror, vilka tagits ombord såsom

skeppsproviant.

I en den 4 maj 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde furiren nr 2539 45/37 Falkbrink, kommenderad å statsisbrytaren
Atle, följande:

Han anhölle, att militieombudsmannen ville föranstalta om utredning varl
ett parti oförtullad tobak tagit vägen, som varit avsett för besättningen å
Atle. Partiet hade genom Atles marketenteri rekvirerats för besättningen från
ett nederlag i Göteborg av oförtullad tobak. Tobakspartiet hade varit plomberat,
då det någon gång på efternatten den 21 april 1942 av vederbörande
tullmyndighet i Oskarshamn avlämnats i fartygets officersinredning, där det
mottogs av kaptenen S. K. E. Lindquist. Förseglingen hade sedermera brutits
och officerarna hade sinsemellan delat tobaken utan att besättningen
fått någon del därav. Tobaksvarorna hade varit utländska. De hade sänts
från leverantören till tullkammaren i Oskarshamn i en låda märkt »Från

132

tullkammaren i Göteborg till tullkammaren Oskarshamn. Marketenteriet,
H. M. Isbr. Atle, Flottan».

De bestämmelser angående utförsel av tobak, som uti ifrågavarande fall
äro av intresse, innehålla i huvudsak följande.

Enligt 2 § 1 mom. i förordningen den 3 mars 1916 örn straff för olovlig
varuutförsel m. m. må exportförbjudet gods, i den mån ej för särskilda varuslag
annorlunda stadgas, utföras bland annat såsom skeppsproviant, såvida
godset prövas icke överstiga för ändamålet erforderlig myckenhet, samt av
resande eller å transportmedel anställda personer, såvida godset utgöres av
förnödenheter, som prövas icke överstiga behovet under resan.

I generaltullstyrelsens cirkulär den 1 december 1939, nr 468, meddelades
vissa föreskrifter angående utförsel av skeppsproviant av exportförbjudet
slag. I punkt 3 första stycket medgavs under vissa förutsättningar utförsel
av proviantartiklar för svenskt fartyg, som från Sverige avginge på resa till
utländsk hamn. I andra stycket stadgades att vad sålunda föreskrivits skulle
gälla även tobaksvaror, under villkor att fartygets befälhavare till tullanstalten
avlämnade skriftlig förbindelse, att varorna skulle uteslutande användas
såsom skeppsproviant.

Med upphävande av punkt 3 andra stycket i cirkuläret den 1 december
1939 förordnade generaltullstyrelsen genom cirkulär den 1 mars 1940. nr
108, att tobaksvaror finge såsom skeppsproviant utan exportlicens utföras
ur riket med svenskt fartyg till myckenhet, som skäligen kunde anlagas vara
erforderlig för den resa, fartyget skulle företaga, dock under villkor att fartygets
befälhavare till vederbörande tullanstalt avlämnade skriftlig försäkran,
att varorna skulle uteslutande användas såsom skeppsproviant.

Genom cirkulär den 7 april 1942, nr 108, förordnade generaltullstyrelsen,
att vid tillämpningen av cirkuläret den 1 mars 1940 den myckenhet tobaksvaror,
som finge utan exportlicens utföras av befälspersoner och besättningsmän
å fartyg i utrikes fart, skulle bestämmas sålunda, att varje man beräknades
under en vecka förbruka 15 cigarrer eller 30 cigarrcigarretter eller 60
cigarretter eller 75 gram röktobak eller 75 gram tuggtobak eller 75 gram snus.

Enligt ett å generaltullstyrelsens kanslibyrå den 3 november 1942 utfärdat
bevis har cirkuläret den 7 april 1942 nr 108, innan det trycktes i tullverkets
författningssamling, blivit i stencil expedierat den 11 april 1942 till
bland andra tulldirektören i Göteborg och tullkammaren i Oskarshamn.

På militieombudsmannens begäran om utredning inkom från kaptenen B.
O. Juthe den 13 maj 1942 en skrivelse, däri Juthe anförde:

Under fartygets pågående expedition hade Juthe vid två tillfällen rekvirerat
varor från frilager i Trelleborg. Då emellertid den firma, som levererat
dessa varor, icke ansåge sig kunna leverera mera, hade fartygets förste
officer, kaptenen S. K. E. Lindquist, vänt sig till en tobaksfirma i Göteborg
med förfrågan, huruvida den kunde från sitt frilager leverera tobak i erforderlig
utsträckning. Firman hade dock endast kunnat lämna ett mindre parti,
som tillställts fartyget i Oskarshamn. På grund av den ringa kvantitet,
som skulle kommit varje man av besättningen till del, och då det på intet

133

sätt rätt någon brist på tobaksvaror i marketenteriet hade beslutats, att de
rekvirerade varorna skulle reserveras för gunrummets räkning. Vid fartygets
ankomst till Oskarshamn den 20 april hade tobaksvarorna hämtats klockan
16.50 på tullkammaren av Lindquist och ombordförts under sigill och
under uppsikt av tulltjänsteman, vilken även påföljande dag vid fartygets
avgång klockan 4 kontrollerat sigillet och överlämnat tullpass. Under den
25 april, då fartyget befann sig till sjöss, hade sigillet brutits och tobaksvarorna
bilagts gunrummets förråd för förbrukning av ombord tjänstgörande
officerare. 35 paket tobak å 40 gram hade samma dag överlämnats till
fartygets marketenteri. Räkningen från firman hade likviderats av gunrumsmedlemmarna,
och med undantag av nämnda 35 paket tobak hade varken
marketenteriet eller dess affärer på något vis varit berörda av transaktionen.
Juthe ställde sig mycket förvånad inför den brist på uppfattning Falkbrinks
anmälan utvisade, alldenstund ingen som helst antydan om fallet gjorts till
Juthe, vilket i detta fall i första hand hade varit det rätta tillvägagångssättet.
Detta i synnerhet som det på intet vis gjorts någon hemlighet av transaktionen,
och ett par ord från Juthe hade varit tillräckliga för att klarlägga eventuella
missförstånd. Samtidigt som Juthe vore beredd att till militieombudsmannen
inkomma med alla eventuellt önskade upplysningar utöver de här
lämnade, anhölle han att få veta militieombudsmannens åsikt om Falkbrinks
lillvägagångssätt för att med ledning därav vidtaga lämpliga åtgärder.

Från Falkbrink inkom den 11 maj 1942 ytterligare en skrift, däri han
uppgav, att tullmyndigheterna i Nynäshamn den 30 april på eftermiddagen
tagit i beslag, från Juthe cigarretter och sprit samt från Lindquist cigarretter
och röktobak. Denna skrift översändes till Juthe, vilken emellertid då redan
avfattat sitt ovan återgivna yttrande, till vilket han i nytt yttrande hänvisade.

Enligt uppgifter som inhämtats från generaltullstyrelsen dömdes Juthe och
Lindquist den 8 juni 1942 av Stockholms rådhusrätt till böter för försök till
olovlig införsel till Nynäshamn av vissa kvantiteter cigarrer, cigarretter, röktobak
och sprit.

Samtliga handlingar översändes av militieombudsmannen till chefen för
marinen med begäran örn utredning jämte yttrande för egen del. Chefen för
marinen inkom den 22 juni 1942 med förnyat yttrande av Juthe, vilken därvid
anförde:

Då såväl Juthe som hans officerare vore ganska ivriga rökare och de vid
den ofta krävande isbrytartjänsten konsumerade avsevärda kvantiteter tobaksvaror,
vilka i huvudsak inköptes från fartygets marketenteri, hade uppstått
tanken på att för gunrummets räkning inköpa ett parti tobaksvaror avpas
sat efter expeditionens tänkbara varaktighet. Detta dels emedan marketenteriets
förråd med dess ofta ovissa kompletteringsmöjligheter ej skulle behöva
belastas med officerarnas konsumtion och dels på grund av svårigheterna att
erhålla tobak i öppna marknaden. Som bordsofficer tjänstgjorde andre officeren
fänriken Fulton, men då denne samtidigt vöre marketenteriofficer och
jämte marketenteriuppbördsmannen verkställde inköpen för marketenteriet,

134

hade Lindquist anmodats att hos lämplig frilagerfirma efterhöra möjligheten
för leverans av tobaksvaror. Lindquist hade från Trelleborg ringt upp firman
Axel Stiberg & Co i Göteborg, vilken han känt till sedan sin tidigare tjänstgöring
i handelsflottan, och hos dess representant T. Hedén efterhört den
maximumkvantitet, som firman ansåge sig kunna leverera till fartyget, med
tanke på att även marketenteriet skulle kunna få del av de varor, som gunrummet
ej ansåge sig ha behov utav. Enligt Hedéns utsago förelåge intet som
helst ransoneringsförfarande från firmans sida i anseende till besättningens
storlek eller beställarens omständigheter i övrigt, blott en viss varuknapphet,
varför han ej ansåge sig kunna leverera mer än c:a 5,000 cigarretter, ett
mindre parti cigarrer och c:a 5 kg tobak. Då Lundquist under pågående samtal
ej kunde fastställa huru mycket av detta, som gunrummet eventuellt skulle
överlåta till marketenteriet, hade adressen för hela partiet satts till Marketenteriet,
Statsisbrytaren Atle, Tullkammaren, Oskarshamn. Adressangivningen
hade varit ett misstag från hans sida, vilket påpekats efter telefonsamtalets
avslutande, men det hade icke ansetts nödvändigt att åter ringa upp firman
och korrigera adressen, då ju försändelsen likväl skulle komma fartyget till
handa i Oskarshamn. Vid ankomsten till Oskarshamn hade Lindquist personligen
varit uppe på tullkammaren och avhämtat försändelsen, vilken ombordförts
under uppsikt av medföljande tulltjänsteman. Med undantag av
1.4 kg tobak, värt 19 kronor 60 öre, vilket överlåtits till marketenteriet, hade
tobaksvarorna delats mellan gunrumsmedlemmarna och likviderats av dem
gemensamt genom Lindquists försorg. I anslutning till det anförda ville Juthe
framhålla, att det vid det tillfälle då rekvisitionen verkställdes ej varit Juthes
avsikt att komplettera marketenteriets förråd, då något behov därav icke förelegat,
samt att Lindquists misstag att adressera försändelsen till marketenteriet
kunde förklaras av den omständigheten, att han samtidigt önskat utsträcka
rekvisitionen till att gälla hela besättningen och icke känt till den
kvantitet, som varje gunrumsmedlem önskat, då ju detta icke kunnat på förhand
fastställas med hänsyn till ovissheten örn firmans resurser. Något ransoneringsförfarande
i förhållande till besättningens storlek hade icke förelegat
från firmans sida, och Lindquist, som verkställt rekvisitionen, hade icke
haft någon befattning med fartygets marketenterirörelse eller dess affärstransaktioner.
Juthe hade mycket väl med anledning av feladresseringen kunnat
beordra partiets uppdelning på besättningen, men då skulle varje man blott
lia erhållit 60 å 70 cigarretter och syftet med rekvisitionen blivit utan verkan.
Som jämförelse finge nämnas, att vid föregående expeditioner 30,000 å 40,000
cigarretter rekvirerats för marketenteriets räkning. Beträffande Falkbrinks
kompletterande inlaga till militieombudsmannen så vore den händelse, som
densamma åsyftade, beklaglig ur många synpunkter, varvid finge nämnas,
att tulltjänstemännens ingripande i Nynäshamn föranletts av en anmodan
från en eller flera av de ombordanställda att visitera Juthes och officerarnas
bagage. Det hade därvidlag icke gjorts någon hemlighet av att Juthe själv
medfört de beslagtagna varorna för eget behov i samband med en valborgsmässohögtidlighet
och att Lindquist, som före expeditionens slut skulle kom -

135

menderas på annat håll, önskat överföra en del av sina varor för alt i viss
mån trygga behovet under sommaren av de alltmer sällsynta tobaksvarorna.
En omständighet, som talade för sig själv, vöre att endast officerarnas bagage
skulle visiteras, trots att underofficerarna hade bereus möjlighet att
rekvirera spritvaror från frilager i Trelleborg i samma utsträckning som
officerarna samt att besättningen i sin helhet haft möjlighet att i marketenteriet
inköpa oförtullade tobaksvaror, som vid ett föregående tillfälle erhållits
i Trelleborg.

Chefen för marinen anförde för egen del vid översändande av yttrandet att
han funne ärendet vara av den art, att det borde hänskjutas till krigsrätt.

I anledning av Juthes förnyade yttrande hördes även Lindquist, vilken förklarade
sig intet ha att tillägga till Juthes uppgifter.

Till ytterligare utredning i ärendet påkallade militieombudsmannen genom
polismästaren i Göteborg förhör med den i handlingarna omnämnda representanten
för tobaksfirman i Göteborg, därvid särskilt skulle inhämtas upplysning,
huruvida beställningen av tobaksvarorna skett för marketenteriets
räkning och, om så varit fallet, huruvida denna omständighet haft något inflytande
på firmans godkännande av leveranskvantiteten. Enligt tillhandakommet
polisförhörsprotokoll inhämtades följande uppgifter från representanten,
kontoristen T. Hedén:

Sannolikt den 18 april 1942 — möjligen redan föregående dag — hade
Hedén mottagit ett interurbansamtal från en person, som uppgav sig vara
kapten och heta troligen Lindquist. Lindquist hade yttrat att det vore från
statsisbrytaren Atle och frågat örn firman kunde leverera några cigarretter.
Hedén hade svarat, att firman hade knappt om varor, speciellt cigarretter,
men att firman skulle kunna leverera några tusen cigarretter. Lindquist hade
då efterhört, vilka sorters cigarretter firman hade inne, varvid Hedén
lämnat besked därom och örn den ungefärliga kvantitet firman kunde leverera.
Lindquist hade därpå beställt vad som firman överhuvud taget kunde
skicka. Vidare hade Lindquist begärt, att varorna skulle sändas under adress
Tullkammaren, Oskarshamn. På Hedéns fråga vilken person varorna skulle
ställas till (faktureras på) hade Lindquist yttrat: »Vi kan ta och sätta marketenteriet
statsisbrytaren Atle.» Firman hade därefter den 16 april under
den angivna adressen avsänt följande tobaksvaror, nämligen 5,200 cigarretter,
100 cigarrer, 200 cigarrcigarretter samt 2V2 skålpund och 4 kilogram tobak.
Betalningen för varorna hade firman bekommit i början av maj månad
1942, och likvidbeloppet hade inbetalats av »kapten S. Lindquist, statsisbrytaren
Atle». Då Hedén mottagit beställningen å tobaksvarorna, hade det
icke varit tal örn till vilken avdelning ombord varorna skulle gå. Lindquist
hade icke uppgivit för Hedén, att varorna beställts för marketenteriets räkning
utan hade först då Hedén frågat, huru varorna skulle faktureras, svarat
på sätt ovan angivits. Även örn beställningen angivits vara för marketenteriets
räkning, hade detta förhållande icke haft någon inverkan på leveransens
storlek, enär firman vid ifrågavarande tidpunkt haft en viss knapphet
på varor.

136

En av Axel Stiberg & Co i Göteborg den 18 april 1942 undertecknad avgående
varuanmälan innehåller bland annat följande uppgifter: Till transitering
till tullkammaren i Oskarshamn anmäldes ett paket innehållande 100 cigarrer,
200 cigarrcigarretter, 5,200 cigarretter, 5.134 kg tobak och 100 buntar
cigarrettpapper. Mottagare vore statsisbrytaren Atle, avd. Marketenteriet.

I avgivet intyg förklarade tullförvaltningen i Göteborgs frihamn, att någon
prövning av behovet för tilldelningen av tobaksvarorna ej gjorts i Göteborg
i samband med transiteringen, då sådan prövning icke ankommit på
tullförvaltningen och dessutom icke ifrågasatts av avsändaren.

En av Juthe den 20 april 1942 i Oskarshamn undertecknad utgående varuanmälan
(för utförsel av tullgods) innehåller uppgift att till transitering (utförsel)
att försändas med Atle till tysk hamn anmälts ett paket tobaksvaror
och cigarrettpapper, adresserat till statsisbrytaren Atle, Marketenteriet.
I kolumnen för statistiska uppgifter har antecknats »skeppsprovision». Enligt
en den 20 april 1942 utfärdad tullförpassning förpassades försändelsen
till tysk hamn.

I ett den 5 november 1942 till militieombudsmannen avgivet yttrande anförde
tullförvaltaren Harry Lindgren i Oskarshamn: Vid det tillfälle då
Lindquist avhämtade paketet å tullkammaren i Oskarshamn yttrade Lindquist,
att de rekvirerade kvantiteterna vöre desamma som brukat beviljas för
fartyget (»senast i Trelleborg»). Den omständigheten, att paketet vore adresserat
till Marketenteriet ombord, torde ha föranlett till det självklara antagandet
från tullkammarens sida, att innehållet vore avsett för hela besättningen.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i en den 23 november 1942 till chefen för marinen avlåten skrivelse:

Sedan slutet av år 1939 hade särskilda bestämmelser gällt rörande utförsel
av tobaksvaror såsom skeppsproviant. Sålunda stadgades redan i december
1939, att sådan utförsel finge äga rum allenast under villkor att fartygets
befälhavare avlämnade skriftlig förbindelse, att varorna uteslutande skulle
användas som skeppsproviant. Det måste antagas att de i ämnet meddelade
stadgandena varit väl bekanta för Juthe, vilken vid upprepade tillfällen
rekvirerat tobaksvaror för fartyget. Vid anskaffandet av skeppsproviant hade
Juthe givetvis handlat i sin egenskap av fartygschef och han hade därför
haft att beakta hela besättningens behov. Man syntes böra utgå från att
Juthe jämväl vid rekvirerandet av de tobaksvaror varom i ärendet vore fråga
handlat i sin nyssnämnda egenskap. I varje fall hade han i den av honom
undertecknade varuanmälan angivit att tobaksvarorna utgjorde skeppsproviant.
Det hade också upplysts att Lindquist, då varorna avhämtades å tullkammaren
i Oskarshamn, yttrat att kvantiteterna vore desamma som brukat
beviljas för fartyget. Slutligen borde det understrykas att utförsel av tobaksvaroma
icke lagligen kunnat äga rum under annan förutsättning än att de
varit avsedda för hela besättningen. Enligt det av generaltullstyrelsen den
7 april 1942 utfärdade cirkuläret skulle nämligen mängden av de tobaks -

137

varor som finge utföras bestämmas sålunda, att varje man beräknades förbruka
60 cigarretter eller 75 gram röktobak under en vecka. Juthe hade själv
upplyst att om partiet uppdelats på besättningen skulle varje man ha erhållit
60—-70 cigarretter. Då fartyget avgått från Oskarshamn den 21 april 1942
och anlänt till Nynäshamn i slutet av samma månad, torde partiet ha motsvarat
hela besättningens förbrukning under resan.

Vid fördelningen av tobaksvarorna hade Juthe låtit besättningen (marketenteriet)
få 1.4 kg tobak, medan återstoden, d. v. s. 3.7 kg tobak, 5,200 cigarretter
samt 300 cigarrer och cigarrcigarretter, fördelats mellan officerarna. Enligt
militieomhudsmannens uppfattning hade Juthe härigenom gjort sig skyldig
till tjänstefel i det han otillbörligt gynnat officerarna på den övriga besättningens
bekostnad. Visserligen hade Juthe påstått, att marketenteriets
tobalcsförråd vid tillfället ej behövt kompletteras. Mot detta påstående stöde
dock Juthes egna uppgifter, att det varit svårt att erhålla tobak i öppna
marknaden, att kompletteringsmöjligheterna beträffande marketenteriets förråd
varit ovissa, att den frilagerfirma i Trelleborg hos vilken rekvisitioner
tidigare gjorts ansett sig ej kunna leverera mera, samt att rekvisitionen hos
Göteborgsfirman avsett allt vad denna överhuvud kunde leverera till fartyget.
Med hänsyn härtill syntes det uppenbart att Juthes åtgärd varit till förfång
för manskapet. Jämväl Lindquist syntes genom den befattning han tagit
med tobaksvarorna ha gjort sig skyldig till tjänstefel.

Juthe hade gjort gällande att han redan från början haft för avsikt att
i huvudsak reservera tobaksvarorna för officerarnas behov. Om de tobaksvaror,
som Juthe sökt olovligen föra i land i Nynäshamn den 30 april 1942,
hade Juthe upplyst att han medfört dem för eget behov i samband med en
valborgsmässofest. Beträffande Lindquist hade Juthe, utan erinran från Lindquists
sida, uppgivit att Lindquist före expeditionens slut skulle kommenderas
till annan tjänst samt att Lindquists försök att föra tobaksvaror i land
berott på en önskan att i viss mån trygga behovet under sommaren av de
alltmera sällsynta tobaksvarorna. Det sistnämnda försöket hade avsett 800
cigarretter och 680 gram tobak. Med hänsyn till omständigheterna syntes
man vara berättigad att antaga, att Juthe och Lindquist redan vid fördelningen
av tobaksvarorna haft för avsikt att smuggla dem i land. Även ur
andra synpunkter framstode deras tilltag som en klandervärd form av hamstring.
Mot Juthe talade också det förhållandet att han i sitt första yttrande
till militieombudsmannen, i stället för alt lämna sanningsenliga och fullständiga
uppgifter i saken, ifrågasatt åtgärder mot den person som anmält
saken för militieombudsmannen.

Chefen för marinen hade anfört att han funnit ärendet vara av den ari,
att det borde hänskjutas till krigsrätt. Möjligen skulle händelseförloppet och
motiven för handlandet ytterligare kunna klarläggas vid förhör inför rätta.
Emellertid syntes krigsrättsförfarande dock icke erforderligt. Juthe och Lindquist
hade för försöken till olovlig varuinförsel genom numera lagakraftvunna
utslag dömts till böter. För det tjänstefel vartill Juthe och Lindquist
enligt vad ovan anförts gjort sig skyldiga finge militieombudsmannen anmäla

138

Juthe och Lindquist till erhållande av bestraffning i disciplinär ordning.
Därest chefen för marinen funne sig icke böra, med utövande av den honom
tillkommande bestraffningsrätten, avgöra ärendet, torde detta för prövning
och avgörande överlämnas till marindistriktschef eller annan befälhavare,
som ägde disciplinär bestraffningsrätt över Juthe och Lindquist.

❖

I skrivelse till militieombudsmannen den 9 december 1942 anmälde chefen
för marinen, att han jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt Juthe
åtta dagars vaktarrest för grovt oförstånd i fullgörande av tjänsteplikt samt
Lindquist fyra dagars vaktarrest för enahanda förseelse.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller
därmed jämförlig åtgärd.

1. Militär befälhavare äger icke ålägga bestraffning för falsk angivelse.

Tillämpning av 110 § eller lil § strafflagen för krigsmakten?

Genom en den 7 januari 1941 dagtecknad skriftlig rapport anmälde krigsintendenten
kaptenen Gunnar Kjessler till Chefen för fältpost 30600 följande:
Den 31 december 1940 kl. 9 hade värnpliktige nr 5419 K. E. Ståhlberg
muntligen till Kjessler anmält, att koktrosschefen furiren Folke Nilsson
rest hem på nyårspermission, medförande diverse livsmedel tillhörande
fältpost 30600. Inga andra bevis hade, enligt vad Ståhlberg uppgivit, förelegai
än att Ståhlberg och andra sett Nilsson komma ut från kolahuset medförande
två stora, till synes tunga väskor. Ståhlberg hade slutligen förklarat, att även
andra inom regementsstaben tjänstgörande värnpliktiga, vilkas namn Ståhlberg
då icke kunde uppgiva, uttryckt misstankar om att livsmedel orättmätigt
skulle ha bortförts från kronans förråd.

I sin rapport upptog Kjessler vidare, att följande personer hörts i anledning
av Ståhlbergs anmälan och därvid berättat:

Furiren R. Andersson (t. f. koktrosschef, regementskommissarie): Förråden
hade visserligen varit ganska länsade efter julen, men han hade icke några
som helst misstankar att livsmedel bortförts. Några yttranden därom hade
han för övrigt icke hört.

Värnpliktige nr 7634 K. Karlsson (kock): Han hade återvänt efter julpermission
den 28 december 1940 kl. 16 samt då omedelbart börjat sitt arbete.
Han kände icke till om Nilsson obehörigen medfört några livsmedel från förläggningen.
Karlsson, som delade rum med Nilsson, hade omkring kl. 16.30
sett dennes ena väska ligga öppen på sängen. Vid en hastig blick i väskan
hade han endast sett en del sötsaker, troligen julgotter. Han hade för övrigt
ingen anledning att misstänka Nilsson. Denne hade rest samma natt kl. 12.
— Karlssons personliga uppfattning vore, att Ståhlberg vore ganska opålitlig.
Denne hade samma kväll som Nilsson avrest synbarligen varit berörd av
starka drycker.

Värnpliktige nr 3718 L. Svensson (kusk): Han hade kört Nilssons väskor
till tåget. En av dessa hade vid minst två olika tillfällen gått upp, då låset
varit trasigt. Någon närmare undersökning av innehållet hade han ej gjort,
då han icke haft någon anledning att misstänka Nilsson för att medföra till -

140

gripna matvaror. Skulle sådana lia funnits i väskorna ansåge Svensson, att
låset bort vara säkrare eller bagaget omsurrat med rep.

Värnpliktiga nr 6860 Y. Dineson och nr 10254 H. Johansson (kockar): De
hade icke några bevis för att Nilsson skulle lia medfört livsmedel av kronans
förråd. De hade visserligen hört talas örn att så skulle lia varit fallet men
icke fäst sig därvid, då Ståhlberg enligt deras uppfattning vore mindre vederhäftig.

Kjessler antecknade slutligen i sin rapport: Han hade anmoda! furiren S.
Dahlqvist, tidigare t. f. koktrosschef, att närmare undersöka om icke bevis
kunde förebringas att livsmedel olovandes bortförts från förråden. Dahlqvist
hade efter verkställd undersökning meddelat, att några sådana bevis icke
kunnat förebringas. Efter verkställda vittnesförhör hade Kjessler anmodat
Ståhlberg att bevisa sina påståenden gentemot Nilsson. Detta hade Ståhlberg
sagt sig icke kunna men hade för anskaffande av bevis begärt att Nilssons
bagage skulle visiteras under färden till hemorten. Kostnaderna härför hade
Ståhlberg sagt sig skola betala.

Vederbörande regementsadjutant gjorde därefter per telefon en framställning
till landsfiskalen i Nilssons hemort, att Nilssons bagage måtte visiteras.
Sådan visitering verkställdes av fjärdingsmannen i Nilssons hemortskommun
den 1 januari 1941, då Nilsson anlände till sitt föräldrahem. I upprättad rapport,
daterad den 4 januari 1941, antecknade fjärdingsmannen:

Vid undersökning uppgav Nilsson själv, att han medfört en renstek örn
cirka 5 kg, vilken han uppgav sig ha köpt av en kommissarie Andersson vid
förläggningen omedelbart före sin hemresa. Vidare medförde Nilsson några
julgotter, bestående av cirka ett dussin äpplen, två stycken apelsiner, ett paket
fikon samt några nötter, vilka Nilsson uppgav, att han erhållit i julklapp
vid förläggningen. Några andra livsmedel anträffades icke vid undersökningen.

Fjärdingsmannens rapport inkom till fältpost 30600 den 12 januari 1941.

Under hänvisning till krigsintendentens rapport av den 7 januari 1941
rapporterade Nilsson i skrivelse den 16 i samma månad till chefen för fältpost
30600 Ståhlberg för falsk beskyllning. Med anledning härav hölls förhör
den 21 januari 1941. Därvid uppgav Nilsson, att han den 28 december
1940 omkring kl. 17.30 gått över kokhusets plan bärande en låda med renstek,
som varit privat inköpt, och en hoprullad renhud. — Ståhlberg vidgick
vid detta förhör sin anmälan av den 31 december 1940 men tog tillbaka
vad han sagt örn andras misstankar om eventuell stöld av livsmedel samt
påstod, att hovslagaren nr 7320 T. Palmgren uppmanat honom att anmäla
Nilsson. Ståhlberg återtog sin vid förhöret den 31 december 1940 lämnade
uppgift, att han sett Nilsson komma ut ur kokhuset, och ändrade den till
att han sett Nilsson gå över planen vid kokhuset med tvenne till synes tunga
väskor. Vid förhöret förklarade Ståhlberg vidare, att de i hans anmälan
upptagna tvenne till synes tunga väskorna mycket väl kunnat vara den av
Nilsson omnämnda renhuden och lådan med rensteken, samt att han av

141

fjärdingsmannens visitationsprotokoll ej kunde finna, att misstanke mot
Nilsson kunde grundas.

Vid förhöret den 21 januari 1941 hördes följande personer, vilka därvid
berättade:

Furiren Dahlqvist: Han hade ej hört något om någon eventuell stöld före
det första förhöret den 7 januari 1941.

. Hovslagaren Palmgren: Han hade hört talas om en eventuell stöld, men
han nekade till att han uppmanat Ståhlberg att anmäla Nilsson. Någon anledning
till anmärkning på maten hade ej funnits, men brist på mjukt bröd
hade vid ett tillfälle givit anledning till att anmärkning häremot uttalats.
Palmgren hade vid något tillfälle under den 29 eller den 30 december 1940
för Ståhlberg omnämnt, att det funnes de som klagade på mathållningen.
Palmgren hade emellertid aldrig inför Ståhlberg uttryckt några egna misstankar,
att Nilsson skulle ha tagit livsmedel.

Värnpliktige nr 10258 A. Andersson: Han hade sett Nilsson packa sin
kappsäck och ryggsäck före avresan på nyårspermission. Han hade ej sett
Nilsson inlägga andra matvaror än julgotter. Han hade sett Nilssons låda
med rensteken. Enligt Anderssons uppfattning hade utrymme ej funnits i
Nilssons bagage för obehöriga livsmedel. De hade haft ressällskap hela resan
från Ö. till Hässleholm, varför han haft gott tillfälle att ytterligare iakttaga
Nilssons bagage.

Efter förhöret med Palmgren återtog Ståhlberg sitt påstående, att Palmgren
skulle ha uppmanat honom att angiva Nilsson, och påstod att någon
annan, vem kunde han ej erinra sig, uppmanat honom. •— Ståhlberg bestyrkte
genom sin namnteckning, att hans uppgifter blivit för honom upplästa
och därvid av honom vidkänts.

Ä protokollet över förhöret den 21 januari 1941 tecknade översten A.
Rehnberg i egenskap av regementschef den 30 i samma månad beslut av innehåll,
att Ståhlberg jämlikt lil § strafflagen för krigsmakten för obefogad
angivelse ålades disciplinstraff av skärpt arrest i tio dagar. Det Ståhlberg sålunda
ådömda straffet verkställdes i regementets arrest under tiden den 31
januari—den 10 februari 1941.

Vid granskning av fångförteckning från regementet anmärkte militieombudsmannen,
att enligt 185 § strafflagen för krigsmakten mål angående
överträdelse mot lil § samma lag icke räknades till disciplinmål, vari det
tillkomme vederbörande befälhavare att ålägga disciplinstraff.

I infordrat yttrande av den 5 augusti 1941 förklarade Rehnberg, alt det vore
på grund av förbiseende från hans sida vid målets behandling, som detta
av honom avdömts i stället för att såsom rätteligen bort ske hänskjutas till
regementets fältkrigsrätt.

Ärendet avgjordes av tjänstförrättande militieombudsmannen genom en
skrivelse den 28 mars 1942 till Rehnberg, däri anfördes följande:

Enligt Kjesslers rapport till Rehnberg hade Ståhlberg muntligen till Kjessler
anmält, att Nilsson tagit med sig livsmedel som tillhört förbandet. Den
brottslighet vartill Nilsson, därest de lämnade uppgifterna varit riktiga,

142

skulle ha gjort sig skyldig torde vara att beteckna som olovligt tillgrepp eller
förskingring, och de lagrum som vid lagföiing kommit i fråga hade varit
102, 105 eller 107 § strafflagen för krigsmakten jämte motsvarande lagrum
i allmänna strafflagen. Vidare syntes Nilsson enligt Ståhlbergs påståenden
möjligen jämväl ha blivit beskylld för tjänstefel, varå 129 § förstnämnda lag
varit att tillämpa. Brott mot någon av nu nämnda paragrafer i strafflagen
för krigsmakten kunde icke behandlas som disciplinmål utan hörde till
krigsdomstols handläggning. Därest Ståhlberg genom de av honom lämnade
uppgifterna gjort sig skyldig lill falsk angivelse, hade således icke förelegat
falsk angivelse i disciplinmål utan falsk angivelse av förbrytelse, som tillhörde
krigsdomstols bedömande. I överensstämmelse härmed hade 110 §
strafflagen för krigsmakten skolat tillämpas å den brottslighet, vartill Ståhlberg
gjort sig skyldig. I denna paragraf stadgades, att den som gjorde sig
skyldig till falsk angivelse av förbrytelse, som tillhörde krigsdomstols bedömande,
skulle straffas efter allmän lag.

Rehnberg hade å Ståhlbergs förfarande tillämpat lil § strafflagen för
krigsmakten. Detta lagrum avsåge bland annat det fall, att någon i disciplinmål
uppsåtligen hos den som innehade bestraffningsrätten till bestraffning
angivit den han visste oskyldig vara. I detta fall vore straffet, om den brottslige
tillhörde manskapet, fängelse i högst sex månader, sträng arrest i minst
tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio dagar.
Lagrummet avsåge emellertid även det fall, att någon icke av ont uppsåt
men ändå utan laga skäl, av förhastande eller oförstånd, gjort angivelse mot
annan i disciplinmål. Straffet för detta brott vore, då den brottslige tillhörde
manskapet, disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Enligt 185 § strafflagen för krigsmakten räknades mål rörande brott mot
110 eller lil § samma lag icke till de mål vari det tillkomme vederbörande
befälhavare att ålägga disciplinstraff. Rehnberg hade således förfarit oriktigt
genom att ålägga Ståhlberg straff jämlikt sistnämnda paragraf. Rehnberg
hade medgivit det felaktiga förfarandet samt förklarat, att det skett av
förbiseende.

Då Ståhlberg genom sin anmälan tydligen velat väcka talan mot Nilsson
på sätt stadgades i 50 § lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes,
borde denna anmälan, trots de formella brister med vilka den varit behäftad,
betraktas som en angivelse. Angivelsen syntes icke ha varit grundad på
sannolika skäl. Genom angivelsen hade Ståhlberg därför gjort sig förfallen
till ansvar enligt 110 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 16 kap. 4 §
allmänna strafflagen. Jämlikt sistnämnda lagrum hade Ståhlberg icke kunnat
ådömas strängare straff än böter. Det bötesstraff Ståhlberg förskyllt
hade icke bort sättas lägre än att det svarat mot det straff, tio dagars skärpt
arrest, som Ståhlberg undergått. Med hänsyn härtill syntes det felaktiga förfarande,
vartill Rehnberg gjort sig skyldig, skäligen icke kunna anses innefatta
tjänstefel av beskaffenhet att böra föranleda ansvar, varför tjänstförrättande
militieombudsmannen funne sig kunna låta bero vid den erinran
som innefattades i det anförda.

143

2. Krigsman, som i spritpåverkat tillstånd i tjänsten framfört bil, Ilar
dömts dels av häradsrätt för rattfylleri, dels av militär befälhavare till
disciplinstraff för fylleri. Målet hade i sin helhet bort avgöras av krigsrätt,
varvid särskilt straff för fylleri ej kunnat ifrågakomma men väl ansvar

för tjänstefel.

Vid en av militieombudsmannen den 12 september 1941 företagen inspektion
av ett förband tillhörande Vaxholms fästning förvarades värnpliktige nr
2603 45/28 Klampe i förbandets arrestlokal för undergående av åtta dagars
vaktarrest. Klampe uppgav, att hans förseelse bestått i att han i onyktert tillstånd
fört bil samt att han för samma lagöverträdelse av civil domstol förut
ådömts en månads fängelse.

Med anledning av vad sålunda förekommit verkställdes utredning, av
vilken följande framgick.

Den 6 juni 1941 blev Klampe av den civila polisen anhållen och underkastad
förhör med anledning därav, att han i av starka drycker påverkat tillstånd
fört bil inom Nynäshamns köping. Vid förhöret erkände Klampe, att
han vid anhållandet varit påverkad av starka drycker samt att han kort före
anhållandet framfört en bil, som tillhörde kustartilleriet. Klampe var vid
tillfället iförd uniform och skulle återföra bilen till kronans garage efter
körning i visst tjänsteärende. Polisrapport angående saken upprättades den
13 juni 1941. Densamma innehöll, förutom analysresultatet av ett å Klampe
taget blodprov, utförliga berättelser av tre särskilda vittnen rörande Klampes
tillstånd och den av honom företagna bilfärden.

Poliskommissarien i köpingen ställde Klampe under åtal vid Södertörns
domsagas häradsrätt för det han vid nyssnämnda tillfälle fört bil, ehuru
han varit så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ha saknat
nödigt herravälde över sina handlingar. Klampe erkände. Genom utslag den
2 september 1941 dömde häradsrätten Klampe, jämlikt 1 § lagen den 7 juni
1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon, för rattfylleri att
hållas i fängelse en månad.

Polisrapporten av den 13 juni 1941 blev emellertid av polisen i Nynäshamn
översänd till Klampes militäre chef. Vid ett av vederbörande militäre befattningshavare
den 1 september 1941 hållet förhör vitsordade Klampe i huvudsak
riktigheten av rapporten. Förhörsprotokollet överlämnades för yttrande
till tjänstförrättande auditören vid Vaxholms kustartilleriregemente
Hjalmar Lundström. Å protokollet tecknade Lundström följande yttrande:
»Torde böra hänskjutas till krigsrätt, om ej Klampe erkänner fylleri. Eljest
föreslås 8 dagars vaktarrest jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten.»

Den 11 september 1941 hölls av militär befattningshavare nytt förhör med
Klampe. I protokollet antecknades, att Klampe erkände fylleriet.

Dåvarande förbandschefen, vilken sedermera avlidit, ålade genom beslut
den 11 september 1941 Klampe jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för

144

fylleri disciplinstraff av åtta dagars vaktarrest. Straffet verkställdes under
liden den 11—19 september 1941.

I yttrande den 12 december 1941 lill militieombudsmannen upplyste nuvarande
förbandschefen, att den enda handling, som ankommit till förbandet
och där diarieförts vore polisrapporten av den 13 juni 1941, vilken ankommit
den 28 augusti 1941. Polisrapporten hade föranlett det hållna förhöret.
Av densamma hade icke framgått, att Klampe åtalats eller komme att
åtalas vid civil domstol för rattfylleri. ^

Lundström anförde i yttrande till militieombudsmannen: Enligt de anteckningar
han fört hade handlingarna i målet kommit honom tillhanda den
4 september, och de hade av honom återsänts till förbandschefen den 8 september,
sedan han därå tecknat det anförda yttrandet. Då Lundström avgivit
sitt yttrande, hade han icke haft annan kännedom om målet än den
som kunde inhämtas vid studiet av de bilagda handlingarna, och han hade
alltså icke känt till att Klampe åtalats och dömts för rattfylleri vid samma
tillfälle som fylleriförseelsen begåtts.

Efter en redogörelse för vad sålunda förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till Lundström den 8 maj 1942:

Vid beivrandet av den brottslighet, vartill Klampe gjort sig skyldig, hade
i flera hänseenden icke förfarits riktigt. Genom häradsrättens och förbandschefens
beslut hade Klampe ådömts särskilda påföljder såväl för rattfylleri
som för fylleri. Brottsligheten hade emellertid begåtts genom en och samma
gärning. Av omständigheterna franninge, att Klampe genom samma gäräng
jämväl gjort sig skyldig till tjänstefel, varå 130 § strafflagen för krigsmakten
varit att tillämpa. Vid den form av brottskonkurrens, som här förelegat,
ansåges det, då det ena brottet vore alt bestraffa efter allmän lag och
det andra efter strafflagen för krigsmakten, tillkomma krigsdomstol att bedöma
hela den konkurrerande brottsligheten. Rörande ett särskilt fall, nämligen
då brott mot 130 § strafflagen för krigsmakten tillika innefattade annai
uppsåtlig! brott, upptoge 131 § sistnämnda lag en uttrycklig regel örn brottslighetens
bedömande. (Jämför proposition nr 191/1938 sid. 75.) I enlighet
med det anförda borde åtal mot Klampe icke lia anhängiggjorts vid häradsrätten,
och denna borde ha förklarat sig obehörig att upptaga målet.1 I och
för sig torde emellertid målets upptagande vid häradsrätten icke ha inneburit
någon skada eller olägenhet för Klampe.

Sedan häradsrätten utmätt straff för Klampes brott, hade ytterligare beivrande
av detta icke bort ske, fastän häradsrätten icke beaktat, att gärningen
varit brottslig även i annat avseende än såsom rattfylleri. I fall
då någon, som gjort sig förfallen till ansvar för rattfylleri, varit så överlastad
av starka drycker, som i 18 kap. 15 § allmänna strafflagen sades,
hade det ansetts, att sistnämnda lagrum icke skolat tillämpas vid sidan av
1 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon
(jämför NJA 1936 sid. 417). Pa motsvarande sätt borde ansvar
jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten för fylleri icke ådömas samtidigt

1 Jfr ett senare rättsfall NJA 1942 sid. 427.

145

med ansvar för rattfylleri. Därest Lundström, då han den 8 september 1941
avgav yttrande i ärendet, ägt kännedom om att häradsrätten redan den 2 i
samma månad fällt Klampe till ansvar för rattfylleri, borde han icke lia tillstyrkt
någon ytterligare straffpåföljd för brottet.

Lundström hade emellertid uppgivit, att han vid avgivandet av yttrandet
icke känt till att Klampe åtalats och dömts för rattfylleri vid samma tillfälle
som fylleriförseelsen begåtts. Då annat icke visats, torde denna uppgift böra
tagas för god. För det fall att Klampe, såsom senare skedde, erkände fylleri,
hade Lundström föreslagit att Klampe skulle av sektionschefen åläggas åtta
dagars vaktarrest jämlikt 96 § strafflagen för krigsmakten. Genom beslut
av sektionschefen den 11 september 1941 hade Klampe för fylleri ålagts det
av Lundström föreslagna straffet, vilket jämväl verkställts. Vid avgivande
av sitt yttrande hade Lundström haft tillgång till förhörsprotokoll av den 1
september jämte därvid fogad avskrift av polisrapporten den 13 juni 1941.
Av polisrapporten såväl som av förhörsprotokollet hade tydligt framgått, att
Klampe fört bil i sitt spritpåverkade tillstånd. Det borde således för Lundström
ha varit uppenbart, att Klampe, i varje fall om han erkände fylleriförseelsen,
borde åtalas för rattfylleri, överträdelse av 1934 års lag kunde
icke behandlas såsom disciplinmål. I överensstämmelse med vad tidigare anförts
hade Lundström således bort avgiva det yttrandet, att målet icke kunde
upptagas i disciplinär väg utan skulle hänskjutas till krigsrätt, örn sådant,
hänskjutande kommit till stånd, torde någon ytterligare straffpåföljd icke
ha blivit ådömd Klampe. Lundströms ståndpunkt, att allenast 96 § strafflagen
för krigsmakten skulle tillämpas å Klampes brott, hade uppenbarligen
varit felaktig. För det beslut som meddelats av sektionschefen vore Lundström
jämlikt 203 § sistnämnda lag ansvarig.

Med hänsyn till omständigheterna funne militieombudsmannen sig emellertid
kunna låta hero vid den erinran som innefattades i det anförda.

3. Fråga huruvida trafikförseelse kan föranleda bestraffning i disciplinär

ordning m. m.

(Jämför ämbetsberättelsen 1942 sid. 108 ff.)

I en den 16 december 1941 dagtecknad skrivelse till militieombudsmannen
anförde kommendanten i Bodens fästning översten IL Bratt bland annat
följande:

Kommendanten hade på fästningsorder anbefallt bland annat begränsning
av trafikhastigheten till 35 km/tim för militära fordon på vissa gator och
vägar inom Bodens stad och garnisonsområdet. Motsvarande hastighetsbegränsning
för vissa gator inom staden hade anbefallts av länsstyrelsen i
Norrbottens län genom kungörelse den 21 mars 1938. Denna kungörelse
hade emellertid icke förnyats på sätt 48 § vägtrafikstadgan angåve, varför

10—428989. Militicombudsmannens ämbctsberältclse.

146

begränsningen förfallit. Här förelåge sålunda en väsentlig skillnad mellan
de av kommendanten utfärdade bestämmelserna för den militära motorfordonstrafiken
och vad som gällde för civil dylik trafik. I anslutning till
militieombudsmannens påpekanden i skrivelse till kommendanten den 31
juli 1941 (ämbetsberättelsen 1942 sid. 108 f.) borde åtal för överträdelse av
trafikhastighetsbestämmelserna anhängiggöras vid civil domstol. Efter kontroll,
som kommendanten anbefallt rörande utfärdade ordningsföreskrifters
efterlevande, hade mål rörande överskriden trafikhastighet överlämnats till
civil polismyndighet för anställande av åtal. De civila polismyndigheterna
hade emellertid förklarat, att åtal icke kunde väckas, enär som ovan nämnts
den ursprungliga kungörelsen av den 21 mars 1938 icke längre vore i kraft.
En framställning av kommendanten till kommunalborgmästaren i Boden i
dennes egenskap av polischef i staden att ny kungörelse rörande hastighetsbegränsning
för motorfordon snarast måtte utfärdas hade kommunalborgmästaren
efter länsstyrelsens hörande förklarat sig icke kunna tillmötesgå.
Jämlikt tjänstgöringsreglementet för armén § 97: 4 skulle kommendanten utfärda
behövliga polisföreskrifter ävensom särskilda ordningsregler för samfärdseln
inom fästningen. Med hänsyn till den omfattande militära motorfordonstrafiken,
vilken tidvis kunde vara ytterst intensiv, och med hänsyn
till de täta ombytena av förare å de militära motorfordonen hade kommendanten
ansett det nödvändigt att utfärda bland annat ovannämnda inskränkningar
i trafikhastigheten för att därigenom i möjligaste mån skydda liv och
egendom. Därest överträdelse av sålunda utfärdade föreskrifter icke medförde
vare sig åtal inför civil domstol eller disciplinär bestraffning, verkade
de utfärdade föreskrifterna endast disciplinupplösande. Med anledning därav
anhölle kommendanten om militieombudsmannens utlåtande, huruvida
och på vad sätt överträdelser av ovannämnda av kommendanten utfärdade
trafikföreskrifter skulle beivras.

I en ny skrivelse till militieombudsmannen, dagtecknad den 13 januari
1942, anförde kommendanten ytterligare:

Genom högkvartersorder den 16 december 1941 hade överbefälhavaren bestämt,
att krigsmakten tillhöriga bussar, lastbilar och specialbilar icke finge
framföras med högre hastighet än 40 km/tim. Genom högkvartersorder den 7
januari 1942 (TLB 55) hade hastigheten för bil med explosiva varor begränsats
till 25 km/tim inom tättbebyggt samhälle och till 40 km/tim annorstädes.
Enär överträdelser av dessa hastighetsbegränsningar torde komma att
inträffa och enär frågan örn möjligheten och sättet för dessa överträdelsers
beivrande syntes vara av samma art som beträffande de i kommendantens
skrivelse av den 16 december 1941 berörda spörsmålen, upprepade kommendanten
sin anhållan om militieombudsmannens utlåtande i ärendet.

I skrivelse till kommendanten den 23 januari 1942 meddelade militieombudsmannen,
att kommendantens framställningar icke kunde föranleda någon
åtgärd från militieombudsmannens sida, då det icke tillkomme militieombudsmannen
att på begäran av myndighet lämna tolkning av gällande

147

föreskrifter. Emellertid bie vo de av kommendanten berörda spörsmålen föremål
för utredning vid militieombudsmansexpeditionen. En på grundval av
denna utredning upprättad promemoria översändes under hand till kommendanten.
Därvid anfördes följande:

Beträffande det i militieombudsmannens ämbetsberättelse 1942 sid. 108 ff.
refererade ärendet finge framhållas, att där var fråga om förseelser mot vägtrafikstadgan,
som begåtts av krigsmän å gator i Boden, då de icke voro i
tjänsteutövning. I promemorian hade frågan upptagits i ett vidare sammanhang.
Såsom av promemorian framginge måste man särskilt beakta örn överträdelsen
skett under tjänsteutövning. De spörsmål som uppkomme vore
många gånger av synnerligen tveksam natur. Stadgandena i ämnet vöre ej
klara och tydlig rättspraxis förelåge ej. Uttalandena i promemorian kunde
därför ej lia någon bindande karaktär.

Den översända promemorian var av följande lydelse:

»P. M.

I 130 § strafflagen för krigsmakten behandlas försummelse av tjänsteplikt
i den mån sådan försummelse ej är särskilt kriminaliserad. Det är fråga
om en plikt som härrör av tjänsten och ej om en plikt att iakttaga regler
vilka det som en allmän skyldighet åligger envar att följa.

Då det gäller att avgöra huruvida tjänsteplikt föreligger har man i främsta
rummet att hålla sig till vad framgår av reglementen, författningar, instruktioner
och särskilt utfärdade föreskrifter. I fall där sådana bestämmelser ej
giva direkt ledning kan på grund av förhållandenas beskaffenhet tjänsteplikt
ändock föreligga. Det kan ligga så att säga i sakens natur att tjänstens
intresse kräver handlande på visst sätt. I det följande behandlas ämnet med
avseende å sådana fall som sist nämnts.

Av det ovan sagda framgår att gärning straffbelagd i allmän författning
icke i och för sig faller under 130 § strafflagen för krigsmakten. Sådan
gärning kan dock tillika innefatta försummelse av tjänsteplikt och i dylikt
fall blir gärningen att bestraffa jämväl enligt 130 § strafflagen för krigsmakten
(jämför 131 § samma lag).

Vid bedömande av frågan huruvida förseelse mot allmän författning jämväl
innefattar försummelse av tjänsteplikt torde vara av stor betydelse örn
förseelsen begåtts under tjänsteutövning. Ehuru man ej kan uppställa som
en allmängiltig regel att det under tjänsteutövning åligger krigsman som en
särskild tjänsteplikt att iakttaga bestämmelserna i allmän författning, torde
i flertalet fall förseelse mot allmän författning förövad i tjänsten jämväl
innefatta försummelse av tjänsteplikt. 1 allmänhet torde nämligen förefinnas
ett av tjänsten betingat intresse att ej överträda allmän författning.
Så t. ex. måste det anses såsom tjänsteplikt åligga den som framför kronans
bil att iakttaga de föreskrifter, som i vägtrafikstadgan äro givna lill förekommande
av att skada åsamkas bilen eller denna förorsakar skada för
annan. I enlighet därmed har också i ett nyligen av Högsta Domstolen av -

148

gjort mål1 fastslagits att krigsman som under tjänsteutövning framför kronans
bil vårdslöst därigenom gjort sig skyldig till tjänstefel. Detsamma
torde gälla i fråga om överträdelse av andra trafiksäkerhetsföreskrifter, såsom
stadgande om maximihastighet. Däremot torde man knappast kunna
göra gällande att den som i tjänsten överträder en ren ordningsföreskrift t. ex.
ett parkeringsförbud av sådan karaktär, därigenom utan vidare gör sig
skyldig till försummelse av tjänsteplikt.

När förseelsen mot allmän författning icke begås under tjänsteutövning
får efter omständigheterna avgöras huruvida förseelsen tillika må innefatta
försummelse av särskild tjänsteplikt. 1 fråga om här närmast behandlade
fall, alltså då reglementen och instruktioner ej grunda tjänsteplikt, torde
i allmänhet sådan ej kunna anses föreligga. Särskild tjänsteplikt kan i
regel icke anses uppkomma därigenom att i militär föreskrift anbefalles något
som enligt allmän författning ändock åligger krigsmän liksom andra personer.

Därest gärning straffbelagd i allmän författning jämväl innefattar försummelse
av tjänsteplikt, skall gärningen beivras i militär ordning. Därvid
är att märka att enär allmän författning skall tillämpas, målet icke kan
avgöras i disciplinär ordning utan måste upptagas vid krigsdomstol.1 2

Innefattar av krigsman begången förseelse mot allmän författning icke tilllika
försummelse av tjänsteplikt och är alltså allenast den allmänna författningens
straffbestämmelse tillämplig, kan frågan örn ansvar icke upptagas
vid krigsdomstol utan måste åtal utföras vid civil domstol. Detta
gäller även Bodens fästning under nuvarande förhållanden enligt av Kungl.
Majit med stöd av 39 § andra stycket i lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes meddelad föreskrift.

I enlighet med det ovan anförda bör t. ex. vårdslöst framförande av motorfordon
under tjänsteutövning eller framförande av motorfordon med för
hög hastighet under tjänsteutövning anses innefatta utom förseelse mot vägtrafikstadgan
jämväl försummelse av tjänsteplikt. Gärningen skall därför
beivras i militär ordning och vid krigsdomstol.

Vad angår förseelser, som av krigsmän, då de icke äro under tjänsteutövning,
begås mot trafikbestämmelser angående maximihastighet, må särskilt
anföras: I 39 § vägtrafikstadgan stadgas straff för den som framför fordon
med högre hastighet än som för varje fall är medgiven. En allmän föreskrift
om begränsning av hastigheten vid framförande av bil är given i 24 §
1 mom. samma stadga. Fixerade maximigränser äro angivna i 2 morn., enligt
vilket hastigheten för lastbil inom tättbebyggt område begränsas till 40
km i timmen. Särskilda inskränkande bestämmelser må jämlikt 12 § 1 mom.
utfärdas, där fråga är om väg eller tättbebyggt område i stad, av polismyndigheten
i staden samt i övriga fall av länsstyrelsen. Örn dylika inskränkande
bestämmelser skall den utfärdande myndigheten varje år senast inom mars

1 Se NJA 1942 sid. 25.

2 Jfr sid. 144 och 250.

149

månads utgång utfärda kungörelse, överträdelse av stadgande om maximihastighet
i vägtrafikstadgan eller i dylika särskilda bestämmelser skall (under
ovan angiven förutsättning att överträdelsen ej skett under tjänsteutövning)
beivras (enbart) enligt 39 § vägtrafikstadgan och sålunda vid civil
domstol.

Däremot kunna överträdelser av särskilda, av militär myndighet beträffande
militära fordon utfärdade föreskrifter, som innebära ytterligare inskränkningar
i körhastigheten utöver dem som följa av vägtrafikstadgan och
med stöd av denna stadga utfärdade föreskrifter, icke beivras enligt vägtrafikstadgan.
Dylika överträdelser utgöra städse rent militära förseelser och
beivras alltså i militär ordning (disciplinärt eller vid krigsdomstol).

I fråga om transport av explosiva varor är enligt 5 § 2 mom. i kungl,
förordningen den 18 maj 1928 (nr 139) angående explosiva varor nämnda
författning ej tillämplig, där transporten sker under ledning av militärbefäl
eller annan av vederbörande militärmyndighet förordnad person, överträdelser
av föreskrifter som av militär myndighet utfärdats angående transporter
av sistnämnda slag utgöra sålunda alltid rent militära förseelser.»

4. Endast ett slag av tillrättavisning får ifrågakomma, därest flera förseelser
som föranleda tillrättavisning föreligga till samtidigt bedömande.

Under inspektion i maj 1942 av Wendes artilleriregemente befanns vid
granskning av den vid Gbatteriet förda anteckningsboken för tillrättavisningar,
att batterichefen den 22 mars 1942 för olämpligt uppträdande meddelat
värnpliktige nr 7967 Skoglund tillrättavisning av en extra handräckning
i stallet utom tur jämte 14 dagars permissionsförbud samt den 12 april 1942
meddelat värnpliktiga nr lilli Lindskog och nr 11510 Larsson tillrättavisning
av samma två slag för försummelse i tjänsten.

I skrivelse till regementschefen den 15 juni 1942 anhöll militieombudsmannen,
att regementschefen ville inkomma med utredning med anledning
av att två slag av tillrättavisning sålunda använts för samma fel.

Med en den 13 juli 1942 inkommen skrivelse översände regementschefen
förklaring av batterichefen löjtnanten S. Ossiannilsson, att skrivfel förelåge
samt att de dubbla tillrättavisningarna i själva verket avsett olika försummelser.
I

I skrivelse till regementschefen den 24 september 1942 anförde militieombudsmanncn: Den

av Ossiannilsson lämnade förklaringen kunde icke anses helt tillfredsställande.
Enligt 4 kap. 1 § allmänna strafflagen skulle gemensamt straff
ådömas om någon skulle dömas för flera brott. Samma regel gällde enligt
33 § strafflagen för krigsmakten även på strafflagens för krigsmakten område.
Ehuru tillrättavisning icke vore något straff, torde regeln böra gälla

150

även för det fall, att flera brott (förseelser) befunnes icke kräva bestraffning
utan kunna sonas med allenast tillrättavisning. Endast ett slag av tillrättavisning
torde sålunda böra ifrågakomma, därest flera förseelser, som föranledde
tillrättavisning, förelåge till samtidigt bedömande.

Ehuru Ossiannilsson icke förfarit i enlighet med denna tolkning av bestämmelserna,
hade militieombudsmannen ansett sig böra låta bero vid vad
i ärendet förekommit. Militieombudsmannen anhölle, att regementschefen
ville giva Ossiannilsson del av det anförda.

5. Tillrättavisning får ej tillkännagivas i kompaniorder.

I en till militieombudsmannen inkommen skrift anförde e. o. fänriken O.
Bruun, chef för en pluton, följande:

Hans pluton hade söndagen den 10 maj 1942 mellan klockan 8.30 och 10
varit sysselsatt med inre tjänst (persedelvård och städning inom förläggningen)
under ställföreträdande plutonchefens, en underofficers, befäl. Då
Bruun utan att i förväg därom ha underrättat kompanichefen, kaptenen Carl
Lindberg, ej varit närvarande vid denna tjänstgöring, hade Lindberg ansett
sig böra giva Bruun tillrättavisning i form av varning. Denna varning hade
delgivits all kompaniets personal — meniga, underbefäl, underofficerare och
officerare — genom skriftlig kompaniorder, vilken hade anslagits inom kompaniets
förläggningar till personalens kännedom. Lindbergs förfaringssätt
syntes Bruun knappast vara riktigt och lämpligt särskilt med hänsyn till
bestämmelsen i 210 § a) strafflagen för krigsmakten om sättet för varnings
meddelande. Denna bestämmelse hade väl åtminstone delvis tillkommit med
tanke på den felandes disciplinära ställning gentemot truppen. Kompaniordern
hade den 13 maj 1942 upplästs inför plutonen, varvid den punkt som
innehållit varningen till Bruun framkallat livliga bravorop från de menigas
sida.

Vid skriften fanns fogat ett så lydande utdrag av den ifrågavarande ordern: »1.

F-komp nr 22.

Kompaniorder den 13 maj 1942.

1.------------------------

6. Tillrättavisningar.

Jag har den 11 js meddelat fänrik Bruun varning för oförstånd i tjänsten
samt

meddelat furiren------------------

Upl som ovan
Carl Lindberg
Kompch.»

151

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 15 maj 1942 till chefen för

I. arméfördelningen anhållit att denne ville inkomma med utredning, översände
fördelningschefen från Lindberg infordrad förklaring ävensom yttrande
från fördelningsauditören.

Lindberg anförde i sin förklaring:

Varningen hade Lindberg meddelat Bruun utan vittnens närvaro. Bruun
hade således i sin skrivelse till militieombudsmannen lämnat vilseledande
uppgift, när han skrivit att varningen delgivits all kompaniets personal. Att
det genom kompaniordern meddelats att varningen givits samt anledningen
därtill kunde icke vara liktydigt med att varningen såsom sådan delgivits
all kompaniets personal. Enligt Lindbergs mening borde en uraktlåtenhet
att tillkännagiva att tillrättavisning i berörda fall meddelats snarare betraktas
såsom tjänstefel, enär manskapet säkerligen lika väl som Lindberg saknat
Bruun vid ifrågavarande tillfälle och följaktligen med full rätt kunnat ifrågasätta,
huruvida kompaniets officerare intoge en särskilt gynnad ställning, när
det gällde att stå till svars för begångna förseelser.

I skrivelse den 8 oktober 1942 till militärbefälhavaren i I. militärområdet
anförde tjänstförrättande militieombudsmannen såvitt nu är i fråga:

Enligt föreskrift i 210 § a) strafflagen för krigsmakten skulle varning meddelas
enskilt eller i närvaro av några den felaktiges överordnade eller med
honom likställda. Det torde icke stå i överensstämmelse med denna föreskrift
att — även om varningen meddelats enskilt — varningen kungjordes på kompaniorder,
som till yttermera visso upplästes inför truppen. Att militieombudsmannen
även tidigare hävdat denna uppfattning framginge av militieombudsmannens
ämbetsberättelse 1936 s. 117. Med hänsyn till omständigheterna
i förevarande fall och då tjänstförrättande militieombudsmannen förväntade,
att Lindberg framdeles noggrant beaktade de här framförda synpunkterna
läte tjänstförrättande militieombudsmannen emellertid bero vid
den erinran, som innefattades i det sålunda gjorda uttalandet.

Militärbefälhavaren skulle giva Lindberg del av innehållet i tjänstförrättande
militieombudsmannens skrivelse.

6. Sedan handlingarna i ett till krigsrätt hänsk.jutet inål av regementschefen
översänts till krigsdomarcn, har tjänstförrättande regementschefen
häktat den tilltalade. Underrättelse örn häktningen hade bort avsändas till
krigsdomarcn. Häktningsbeslutet har av regementschefen följande dag
»bekräftats» genom ett nytt häktningsbeslut.

Enligt anteckning i fångförteckning från Svea artilleriregemente för juni
månad 1941 hade värnpliktige nr 4635 45/40 B. G. Svensson den 19 i samma
månad intagits i regementets arrest för undergående den 20 juni—den 5 juli
1941 av ett honom av regementskrigsrätten ådömt arreststraff av femton da -

152

gars vaktarrest. Uti infordrat yttrande uppgav regementsväbeln, att Svensson
den 18 juni kl. 11.45 häktats för rymning samt att han dömts den 19
juni mellan kl. 17 och 21, varefter straffet omedelbart påbörjats sistnämnda
klockslag. Av ett med yttrandet insänt utdrag av arrestantjournalen framgick,
att Svensson tillsagts förvarsarrest icke angiven dag kl. 11.45, häktats
den 18 juni, insatts på bestraffning den 19 juni kl. 21 samt frigivits den 4
juli vid samma klockslag.

Sedan militieombudsmannen anhållit att få sig såsom lån tillställt det bevis
rörande utslaget mot Svensson, på grund varav Svenssons bestraffning
verkställts, insände regementsväbeln en med därå tecknat verkställighetsbeslut
så lydande promemoria.

»P. M.

År 1941 den 19 juni dömdes värnpliktige nr 4635 45/1940 Birger Gunnar
Svensson jämlikt 49 och 53 §§ strafflagen för krigsmakten för rymning att
hållas i vaktarrest femton dagar.

Svensson skulle icke vidare i och för detta mål hållas i förvarsarrest. Regementskrigsrätten
vid Kungl. Svea artilleriregemente som ovan.

På Regementskrigsrättens vägnar.

G. F. Sandell.

Straffet tager omedelbart sin början och verkställes utan tjänstgöring.

Stockholm 2% 1941.

G. Ekeroth.

Regementschef.»

Regementsväbeln uppgav muntligen följande:

Regementskrigsrättens utslag hade meddelats så sent på kvällen, att regementschefen
då redan lämnat regementet. Någon verkställighetsresolution
hade därför icke omedelbart kunnat erhållas beträffande Svensson och några
andra som blivit dömda samma kväll. Daglöjtnanten hade emellertid tagit
vissa initiativ för att få bestraffningarna verkställda. Några arrestanter
hade man kunnat anträffa och få in till arresten, andra icke. I fråga örn
Svensson hade vederbörande batteriadjutant yttrat, att »eftersom Svensson
i alla fall är häktad, så kan han börja genast.» Svensson hade så på kvällen
insatts i arresten.

I skrivelse till regementschefen den 20 november 1941 anförde militieombudsmannen
därefter, att vad i ärendet förekommit syntes i flera hänseenden
föranleda till erinringar.

1. Bestämda uppgifter förekomme örn att Svensson varit häktad. Dessa
motsades emellertid av innehållet i promemorian om utslagets innehåll.

2. Daglöjtnanten eller annan underordnad befälhavare syntes ha befordrat
straffet till verkställighet.

3. Straffet syntes ha verkställts sexton dagar i stället för femton. I det
insända utdraget ur arrestantjournalen vore visserligen antecknat, att Svensson
frigivits den 4 juli, men denna siffra vore raderad och torde icke kunna

153

i och för sig tillerkännas vitsord mot uppgiften i fångförteckningen att Svenssons
straff skulle sluta först den 5 juli.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anhöll militieombudsmannen om
utredning.

Med skrivelse den 20 december 1941 översände dåvarande regementschefen
yttrande av översten G. Ekeroth. Vid yttrandet hade fogats yttrande av fänriken
A. Örtenblad, avskrift av protokollet i målet mot Svensson ävensom utdrag
ur dels fångförteckning för juli månad från regementet dels ock straffregister
för Svensson. Ekeroth anförde i yttrandet — i anslutning till de tre
punkterna i militieombudsmannens skrivelse den 20 november 1941 -— bland
annat:

1. Förhörsprotokollet beträffande Svensson hade föredragits av förhörsledaren,
varvid Ekeroth påtecknat beslut att målet skulle handläggas vid krigsdomstol
och att Svensson skulle kvarbliva i förvarsarrest i avvaktan på krigsrättens
sammanträde. Handlingarna skulle omgående översändas till krigsdomaren,
så att målet kunde förekomma vid den krigsrätt, som varit utsatt
till påföljande dag, den 19 juni. Någon stund efter föredragningen och beslutet
hade väbeln inställt sig på regementsexpeditionen och anmält, att han
fordrade skriftlig handling, som bestyrkte behörigheten av att Svensson sutte
i arrest. Ekeroth hade då utfärdat häktningsorder på Svensson. Då Svensson
varit rymmare, hade Ekeroth ansett detta beslut formellt riktigare än det
tidigare beslutet örn Svenssons kvarblivande i förvarsarrest. Häktningsbeslutet
hade icke kunnat påtecknas förhörsprotokollet, då detta redan avsänts till
krigsdomaren. Några som helst rättsliga konsekvenser av det ändrade beslutet
hade i föreliggande fall icke kunnat ifrågakomma, då ju krigsrätten skulle
sammanträda dagen därpå och det sålunda icke kunde ifrågakomma, att
Svensson skulle få tillgodoräkna sig häktningstiden.

2. Krigsrättens sammanträde den 19 juni hade icke avslutats, då Ekeroth
omkring kl. 18 lämnade chefsexpeditionen. Då Ekeroth avlägsnade sig, hade
han meddelat regementsstabschefen, att han på kvällen icke vore anträffbar
i sin bostad, varför stabschefen förde befälet över regementet. Dock kunde
stabschefen, örn tvingande skäl förelåge, nå Ekeroth på visst angivet telefonnummer.
Såsom franninge av Örtenblads yttrande —- Örtenblad hade varit
daglöjtnant vid ifrågavarande tillfälle — hade Örtenblad för att erhålla beslut
angående verkställigheten av det Svensson ådömda straffet, först ringt
upp Ekeroths bostad, men då Ekeroth icke varit anträffbar, satt sig i förbindelse
med regementsstabschefen, vilken senare givit order om att Svenssons
straff omedelbart skulle påbörjas. Följande dag — den 20 juni — hade
Ekeroth givit skriftlig sanktion på detta beslut genom att teckna detsamma
på krigsrättens P. M. Härvid hade det möjligen varit rättare att datera
beslutet den 19 juni i stället för som skett den 20 juni. Någon som helst
betydelse hade emellertid detta icke haft, då ju såväl väbeln som batteriet
varit fullständigt orienterade örn att straffet påbörjats den 19 juni och skulle
omfatta femton dagar. Militieombudsmannens misstankar att daglöjtnanten

154

eller annan underordnad befälhavare befordrat Svenssons straff till verkställighet
kunde sålunda utan vidare tillbakavisas såsom helt utan grund.

3. Svensson syntes Ekeroth icke ha undergått annan bestraffning än den
som krigsrätten ådömt honom. Att en radering skett i utdraget ur arrestantjournalen
syntes Ekeroth icke vara skäl nog för att draga i tvivelsmål av
väbeln lämnade uppgifter. Såväl det nya utdraget, vilket vore gjort av två
helt utomstående personer, som utdraget ur batteriets straffregister angåve,
utan några raderingar, att Svenssons straff påbörjats den 19 juni och avslutats
den 4 juli.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen med en skrivelse till översten
Ekeroth den 22 maj 1942, däri bland annat anfördes:

Vad i ärendet förekommit föranledde följande uttalande från militieombudsmannens
sida.

Ekeroths yttrande gåve vid handen, att Svensson häktats den 18 juni 1941.
Häremot torde icke vara något att erinra med hänsyn till stadgandet i 92 §
lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes att den av manskapet
som gjorde sig skyldig till rymning under tjänstgöring vid mobiliserad avdelning
skulle tagas i häkte. Örn detta häktningsbeslut hade krigsdomaren,
enligt vad Ekeroth själv uppgåve, icke erhållit underrättelse. Ekeroth hade
anfört, att förhörsprotokollet redan översänts till krigsdomaren och att beslutet
sålunda icke kunnat tecknas på protokollet. Stadgandet i militär bestraffningsförordning
§ 9 andra stycket sista punkten om skyldighet att underrätta
rättens ordförande om beslut om häktning och tillsägande av förvarsarrest
torde emellertid böra så förstås, att underrättelseplikt förelåge
även därest ifrågavarande beslut meddelades fristående från beslutet om
målets hänskjutande till rätten. En särskild underrättelse om häktningen
hade sålunda bort avsändas. Även under de förhållanden som varit rådande
i nu förevarande fall hade det varit av betydelse för krigsrätten att erhålla
kännedom om häktningen. Det hade sålunda ålegat krigsrätten att i sitt
utslag taga ståndpunkt till huruvida Svensson fortfarande skulle hållas i
häkte eller ej. Krigsrätten hade nu förordnat, att Svensson icke längre skulle
hållas i förvarsarrest. Någon skyldighet för krigsrätt att utlåta sig rörande
arrestering förelåge dock icke med hänsyn till stadgandena i militär bestraffningsförordning
§ 51.

Det kunde uppenbarligen — såvitt nu vore under bedömande — icke riktas
någon erinran mot regementsstabschefen, för det denne under föreliggande
omständigheter den 19 juni gav order örn att Svenssons straff omedelbart
skulle taga sin början. Däremot hade det varit felaktigt av Ekeroth
att den 20 juni meddela en i förhållande till regementsstabschefens beslut
helt fristående, sistnämnda dag dagtecknad verkställighetsresolution. Denna
hade synbarligen varit anledningen till den felaktiga anteckningen i junifångförteckningen
rörande bestraffningens verkställande. Härav syntes kunna dragas
den slutsatsen att väbeln vid utskrivandet av denna fångförteckning icke,
som Ekeroth gjort gällande, varit fullständigt orienterad örn att straffet påbörjats
den 19 juni.

155

Vad tiden för Svenssons avtjänande av straffet beträffade måste det numera
anses till fullo utrett, att anteckningen därom i junifångförteckningen
vore felaktig och att verkställigheten endast omfattat femton dagar, nämligen
den 19 juni—den 4 juli 1941.

7. Fråga huruvida militär myndighet ägt meddela beslut örn verkställighet

av fängelsestraff.

Regementskrigsrätten vid Hallands regemente dömde den 17 mars 1941
värnpliktige furiren nr 529 8/26 I. G. Barkström för rymning att hållas i
fängelse en månad och förordnade samtidigt att Barkström skulle kvarbliva
i häkte. Den 20 mars förklarade Barkström sig inför majoren B. Döös nöjd
med straffet. Samma dag förordnade Döös, sedan länsstyrelsen i Hallands
län meddelat, att hinder icke mötte mot att Barkström överflyttades till
kronohäktet i Halmstad, att straffet skulle verkställas med början sistnämnda
dag samt avslutas den 20 april 1941. Straffet verkställdes därefter i kronohäktet.

I en den 11 november 1941 dagtecknad skrivelse till regementschefen,
varigenom yttrande infordrades av Döös, anförde militieombudsmannen i
anledning av vad sålunda förekommit:

Jämlikt kungörelsen den 10 december 1909 angående förordnande om
verkställighet av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, skulle förordnande
om verkställighet av sådant utslag meddelas av vederbörande befälhavare,
örn straffet skulle avtjänas i militärhäkte, och i annat fall av tillsyningsmannen
vid det fängelse, där den dömde förvarades eller för straffets undergående
intoges, eller, om tillsyningsman ej funnes, av länsstyrelsen i det
län, där fängelset vore beläget. Enligt 19 § strafflagen för krigsmakten borde
fängelsestraff, som blivit krigsman omedelbart eller såsom förvandlingsstraff
ålagt för brott, för vilket straff vore utsatt i samma lag, där så ske kunde
verkställas i militärhäkte. Mötte till följd därav, att straffet icke kunde på
föreskrivet sätt verkställas i militärhäkte eller på grund av bristande utrymme
eller annan orsak hinder för straffets verkställande i sådant häkte, skulle
enligt militär bestraffningsförordning § 30 andra stycket straffet avtjänas
i allmän straffinrättning. Med hänsyn till dessa bestämmelser syntes det ha
bort ankomma på civil myndighet att i förevarande fall besluta örn straffverkställigheten.

Döös anförde med anledning härav i yttrande den 13 november 1941 bland
annat:

Enligt lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes 82 § andra
stycket skulle för häktad person krigsdomstols utslag ''befordras till verkställighet,
örn den dömde förvaras i militärhäkte, av den befälhavare, som
har uppsikt över häktet’. I regementschefens frånvaro hade Döös vid tillfäl -

156

let i fråga varit den befälhavare, som hade uppsikten över regementets häkte.
Det hade sålunda ålegat Döös att bringa straffet till verkställighet.

Döös’ yttrande föranledde följande uttalande från militieombudsmannens
sida i skrivelse till Döös den 3 januari 1942:

Enligt det av Döös åberopade lagrummet skulle krigsdomstols utslag, varigenom
någon dömts till ansvar, om den dömde vore häktad och förvarades
i militärhäkte, befordras till verkställighet av den befälhavare, som hade
uppsikt över häktet. Det straff, som den dömde skulle undergå, skulle verkställas
antingen i militär eller i civil straffinrättning. Härom funnes, vad beträffade
straffarbete och fängelsestraff, bestämmelser i 19 och 20 §§ strafflagen
för krigsmakten samt i militär bestraffningsförordning §§ 29 och 30.
Föreskrifter om vilken myndighet som skulle meddela verkställighetsbeslutet
innehölles i den i militieombudsmannens skrivelse den 11 november 1941
omnämnda kungörelsen av den 10 december 1909. Skulle civil myndighet
meddela verkställighetsbeslutet eller skulle straffet verkställas av annan militär
befälhavare än den under vars uppsikt det häkte stöde, i vilket den dömde
förvarades — jämför härom rättegångslagen 82 § första stycket — innebure
föreskriften att sistnämnde befälhavare befordrade utslaget till verkställighet
endast att han överlämnade utslaget till den som hade att verkställa
straffet. Även örn detta förhållande, med hänsyn till författningarnas
terminologi, icke omedelbart framginge vid ett blott flyktigt studium av
strafflagen för krigsmakten, rättegångslagen och militär bestraffningsförordning,
syntes dock ordalagen i den nämnda kungörelsen av den 10 december
1909 så tydliga att ingen tvekan torde kunna råda örn riktigheten av
vad nu anförts. Militieombudsmannen anhölle, att Döös ville bekräfta att
han, med frånträdande av den ståndpunkt, åt vilken han givit uttryck i sitt
yttrande, anslöte sig till den av militieombudsmannen uttalade meningen
samt utfästa sig att i framdeles förekommande fall tillämpa bestämmelserna
i enlighet med det nu anförda.

Majoren Döös avgav den begärda förklaringen i skrivelse den 23 januari
1942, varefter militieombudsmannen den 27 i samma månad lät därvid bero.

Samtidigt avgjordes ett liknande ärende rörande ett av överstelöjtnanten
K. A. H. R. Gyllenhoff i dennes egenskap av chef för Hallands regementes
depå den 10 december 1940 meddelat beslut, varigenom Gyllenhoff förordnat
att, sedan fältkrigsrätten vid Halmstads försvarsområdes stab den 7 i
sistnämnda månad dömt värnpliktige nr 255 8/25 E. K. V. Andersson för
rymning m. m. att hållas i fängelse två månader och Andersson, som var
häktad, den 10 december förklarat sig nöjd med straffet, detta skulle verkställas
å kronohäktet i Halmstad under tiden den 10 december 1940—den 10
februari 1941.

157

8. Tid, varunder den som ådömts vaktarrest transporterats per järnväg,
har ansetts icke böra inräknas i strafftiden.

Vid granskning av fångförteckningar för juli 1941 från Karlskrona örlogsstation
och en torpedkryssare anmärktes, att en bestraffning av åtta dagars
vaktarrest, som den 2 i nämnda månad ålagts värnpliktige vid 1. beväringskompaniet
nr 44 220/31 T. B. V. Johansson av fartygschefen å torpedkryssaren,
verkställts under tiden den 2 juli klockan 19—den 7 juli klockan
12.30 i torpedkryssarens arrest samt, sedan Johansson avgått till stationen
för hemförlovning, under tiden den 8 juli klockan 10.20—den 10 juli klockan
19 i stationens arrest, vid vilket förhållande bestraffningen verkställts endast
till en tid av sju dagar i stället för åtta.

Uti avgivet yttrande anförde stationschefen konteramiralen H. Friis, att
Johansson den 7—8 juli per järnväg i tredje klass vanlig sittvagn, under bevakning
av en underofficer, transporterats från torpedkryssaren, som då låg
i Sundsvall, till Karlskrona, där bestraffningen, som skulle verkställas med
tjänstgöring, fortsattes. Transporttiden hade av stationschefen räknats som
arresttid, enär transporten skett under bevakning.

Vad i ärendet förekommit föranledde mililieombudsmannen endast till det
uttalandet i skrivelse till stationschefen den 28 april 1942, att det med hänsyn
till gällande bestämmelser angående verkställande av disciplinstraff icke syntes
ha varit riktigt att inräkna transporttiden i verkställighetstiden.

9. Fråga om beräkning av strafftid, då häktade avgivit nöjdförklaring.

Genom utslag den 18 augusti 1941 dömde regementskrigsrätten vid Bohusläns
regemente envar av värnpliktige nr 363 32/16 Å. A. V. Andersson
och värnpliktige korpralen nr 970 28/33 N. O. Björlin att för rymning hållas
i fängelse en månad. De skulle i häkte avbida straffverkställigheten. Den 21
i samma månad förklarade de sig inför regementschefen nöjda med dem
ådömda straff. Sedan regementschefen å utslagen tecknat bevis, att straffen
börjat avtjänas den 22 augusti, meddelade länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län resolution av innehåll att straffen skulle verkställas under tiden
den 22 augusti—den 22 september 1941.

Med anledning av förfrågan av militieombudsmannen rörande anledningen
till att straffet börjat verkställas först den 22 augusti 1941 anförde regementschefen
översten greve T. Rudenschöld:

Enligt lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser örn beräkning
av strafftid skulle, om den dömde i vederbörlig ordning förklarat sig
nöjd med utslaget, strafftiden räknas från den dag, å vilken förklaringen avgåves.
Eftersom lagen angivit från och icke frän och med, hade regements -

158

chefen ansett, att straffet börjat avtjänas dagen efter eller alltså i förevarande
fall från och med den 22 augusti. Nöjdförklaringen hade ju kunnat
ske hur sent som helst under den 21 och detta förhållande jämte lagens ordalag
hade vilselett regementschefen. Av 2 § nämnda lag franninge emellertid,
att den 21 augusti i nu ifrågavarande fall skolat räknas som slutdag
för straffet, och regementschefen förstode och beklagade, att hans uttryckssätt
i beviset å utslagen möjligen lett till att den 22 augusti i stället blivit
räknad som slutdag. Beviset hade tillkommit efter hörande av vederbörande
auditör.

Dennes yttrande var av följande lydelse:

»Enligt lagen om beräkning av strafftid skall, örn den dömde förklarar
sig nöjd, strafftiden räknas från den dag, å vilken förklaringen avgivits.

Under dessa omständigheter förstår jag icke, att några ytterligare bevis
kan behövas å utslagen av regementschefen, men eftersom det torde vara
en formsak, att regementschefen har att förklara från och med vilken dag,
straffet börjat avtjänas, får jag föreslå, att regementschefen tecknar följande
på ett vart av utslagen:

''Straffet har börjat avtjänas från och med den 22 augusti 1941’.

Uddevalla den 4 september 1941.

I tjänsten
Frank Zachau
Auditör.»

Yttranden inhämtades därefter av militieombudsmannen från länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län samt från auditören Zachau.

Länsstyrelsen anförde:

Länsstyrelsen hade vid bestämmandet av strafftidens början och slut låtit
sig vilseledas av regementschefens uppgift, att straffet börjat avtjänas från
och med den 22 augusti. Länsstyrelsen hade antagit, alt denna uppgift föranletts
av att något hinder uppstått för straffverkställigheten. Ett dylikt förhållande
kunde ju uppstå lika väl som avbrott i ett redan påbörjat straff.
Skriftlig uppgift från regementschefen hade varit erforderlig eftersom vederbörande
ankommit till centralfängelset å Härlanda först den 23 augusti.

Auditören Zachau anförde:

Han hade tyvärr felaktigt föreslagit regementschefen att å utslagen teckna
bevis att straffen börjat avtjänas den 22 augusti i stället för den 21 i samma
månad. Anledningen till detta beklagliga misstag hade varit ordalagen i lagen
om beräkning av strafftid, där det hette, att strafftiden skulle räknas
icke från och med utan från den dag, å vilken nöjdförklaringen avgivits.
Han hade emellertid tillställt Andersson och Björlin vardera 10 kronor såsom
ersättning för förlorad arbetsförtjänst under en dag, med vilket de förklarat
sig nöjda. I ersättningsbeloppen skulle Zachau och vederbörande befattningshavare
i länsstyrelsen enligt överenskommelse deltaga med hälften
var.

159

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen den 31 maj 1942, därvid militieombudsmannen
beslöt att ej företaga vidare åtgärd i ärendet, sedan det
visats, att Andersson och Björlin, vilka genom de påtalade verkställighetsbesluten
kommit att vara berövade friheten en dag längre än vederbort, erhållit
ekonomisk gottgörelse därför.

10. Felaktigt upptagande av nöjdförklaring.

Värnpliktige nr 2721 45/25 K. A. Karlsson dömdes den 14 juni 1941 av regementskrigsrätten
vid Svea ingenjörkår för första resan stöld och upprepade
rymningar från mobiliserat förband att undergå straffarbete i sex månader.
Enligt vad handlingarna i målet utvisa synes domstolen därvid ha förordnat,
att Karlsson, som var häktad, skulle kvarstanna i häkte i avbidan på att utslaget
vunne laga kraft. Den 18 juni avgav Karlsson nöjdförklaring inför
överstelöjtnanten G. Dyrsch, som då var tjänstförrättande depåchef.

Enligt 2 § lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av
straff ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, må den som hålles häktad
avgiva nöjdförklaring då han, före den dag, då förklaringen avgives, och
efter den dag, då utslaget för honom vid rätten avkunnades eller, örn det ej
sålunda avkunnats, blev honom annorledes delgivet, inom fängelse haft betänketid
under två dagar i följd. Karlsson hade med tillämpning härav kunnat
avgiva nöjdförklaring redan den 17 juni. Enligt kungörelsen den 30 december
1922 med ytterligare föreskrifter rörande tillämpningen av nämnda lag
åligger det myndighet, vilken äger mottaga nöjdförklaring, att dels så skyndsamt
omständigheterna det medgiva erinra den dömde, därest han är häktad,
om hans rätt att avgiva nöjdförklaring samt om vad för sådan förklarings
avgivande är att iakttaga dels ock därefter å den dag, evad det är helgdag
eller ej, då giltig nöjdförklaring först kan avgivas, efterhöra, huruvida han
är villig att undergå den ådömda bestraffningen.

I skrivelse till depåchefen den 6 november 1941 anhöll miltieombudsmannen
om upplysning rörande anledningen till att nöjdförklaring icke av Karlsson
avgavs redan den 17 juni. Med anledning härav anförde Dyrsch i skrivelse
den 3 december 1941:

Han kunde icke erinra sig exakta tidpunkten, då Karlsson erhöll meddelande
örn straffet samt då han förklarade sig nöjd därmed. Sannolikt hade
väl icke något misstag gjorts i datumanteckningen. Dyrsch hade dock i egenskap
av tf kårchef vid flera tillfällen varit upptagen av inspektioner av högre
chef och möjligen hade just den 17 juni kunnat vara en sådan dag. Beträffande
nöjdförklaring hade gängse uttrycket varit »tredje dagen», vilket gjort
att — för att betänketiden ej skulle bliva för knapp — tiden räknats till 3 X 24
timmar.

Karlsson, som för straffets undergående intagits i centralfängelset å

160

Långholmen, uppgav, därom åtspord, att han först den 18 juni blivit tillfrågad,
om han ville avgiva nöjdförklaring, och upplyst örn att han kunde
avgiva sådan förklaring.

Sedan utredningen i ärendet fullständigats, föranstaltade tjänstförrättande
militieombudsmannen om att Karlsson avgav underdånig framställning om
att av nåd få avsluta bestraffningen som örn han fått avgiva rättidig nöjdförklaring.
Denna framställning bifölls den 12 december 1941 av Kungl. Majit.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen med en skrivelse den 9 januari
1942 till Dyrsch, däri anfördes:

Genom att strafftiden sålunda av nåd förkortats med en dag hade Karlsson
icke lidit någon skada av att nöjdförklaringen upptagits för sent. Militieombudsmannen
hade därför ansett sig kunna låta bero vid en erinran om den
förelupna felaktigheten. Dyrschs påstående att det gängse uttrycket beträffande
nöjdförklaring varit »tredje dagen», vilket gjort att tiden räknats till 3 X 24
timmar för att betänketiden ej skulle bliva för knapp, föranledde militieombudsmannen
emellertid att framhålla, att lagbestämmelserna givetvis icke
finge tillämpas på detta sätt. Hade en häktad såsom i förevarande fall blivit
dömd den 14 i en månad, ägde han — förutsatt att förflyttning icke mellankommit
— förklara sig nöjd den 17 i samma månad. Det vore härvid betydelselöst,
om utslaget avkunnats (den häktade erhållit del av utslaget) tidigt
eller sent under den 14. Någon räkning i timmar som i fråga örn verkställande
av disciplinstraff ägde således icke rum.

11. Felaktig handläggning från militära myndigheters sida av en anmälan

rörande tillgrepp av proviant.

Genom en den 8 oktober 1941 till militieombudsmannen inkommen skrift
fäste landstormsfuriren Oscar Rooth, landstormskorpralen Sten Norling och
värnpliktige nr 510 47/17 Nilsson militieombudsmannens uppmärksamhet på
vissa missförhållanden, som skulle råda vid en stab i Ö. Bland annat uppgavs,
att vissa manipulationer företagits med födoämnen, som varit avsedda
för officersmässen.

Sedan militieombudsmannen hos förbandschefen anhållit om utredning
inkom översten A. Rehnberg, som sedan den 14 oktober 1941 varit chef för
ifrågavarande förband, med ett den 11 november 1941 dagtecknat yttrande.
I detta yttrande anmärktes till en början, att statspolisen den 8 oktober 1941
meddelat, att Rooth anmält krigsfrivillige officerskocken nr M 26 Ture Johansson
för olovliga tillgrepp av livsmedel från kronan. Vid yttrandet fogades
avskrift av protokoll över ett den 8 oktober 1941 av kaptenen E. Strömberg
hållet förhör. Enligt förhörsprotokollet lämnades följande uppgifter av nedan
angivna personer.

Rooth: Johansson hade vid ett tillfälle, då han varit påverkad av sprit,

161

berättat, att han vid intendenturen erhållit en halv griskropp, som han sedan
sålt för femtio kronor, varav han själv behållit trettio kronor. Ryktesvis hade
Rooth hört, att försäljningen skett till någon civil person i K. Den som lämnat
ut fläsket till Johansson hade fått tjugo kronor i mutor. Transaktionen
skulle ha ägt rum ungefär fjorton dagar före förhörstillfället.

Johansson: Rooths rapport vore ej med sanningen överensstämmande. Johansson
kunde ej påminna sig ha fällt något dylikt yttrande. Örn så varit
fallet, hade ryktet möjligen kunnat uppstå genom att någon begärt fläsk till
smörgåsar, då han kunde ha yttrat: »Ja, här finns så mycket fläsk, så man
skulle kunna sälja.» Han hade aldrig utlämnat proviant från intendenturförrådet,
utan proviantering hade alltid ombesörjts av förbandets kommissarie.

Landstormsfuriren Skill: Han hade hört att Johansson tagit av kronans
fläsk och sålt för femtio kronor. Han kunde ej angiva av vem han hört det,
men det hade varit av en militär.

Värnpliktige nr 2547 45/22 Flood: Johansson hade vid ett tillfälle, då han
varit påverkad av sprit, berättat, att han sålt fläsk.

Värnpliktige nr 474 70/32 Rudoff: Han tjänstgjorde som utlämnare av
slakterivaror vid proviantförrådet. Nycklarna till förrådet förvarades på magasinsexpeditionen.
Han hade tjänstgjort hela tiden mellan den 23 september
och den 8 oktober 1941 med undantag av åtta dagar under tiden den 26 september—den
3 oktober, då han haft tjänstledighet. Under hans tjänstledighet
hade värnpliktige nr 411 73/32 Sundbom tjänstgjort. Han hade aldrig
märkt, att inbrott förövats eller att någon ovidkommande kommit in i förrådet.
Låset till proviantförrådet vore ganska vanligt och nycklar till låset
kunde mycket väl innehavas av annan person. Vid flera tillfällen hade kontrollvägning
utvisat, att till magasinet levererade varor från arméns intendenturförråd
i Roden ej hållit angiven vikt. Någon kontrollvägning av fläsk
hade sällan förekommit. Den 3 oktober hade de i slakteriförrådet tjänstgörande
värnpliktiga Sundbom och Paulsson gjort en kontrollinventering av
fläsk, och då hade i magasinet förvarat fläsk stämt med proviantförrådets
huvudmagasinsliggare.

Värnpliktige sergeanten Erik Sondell (chef för proviantförrådet): Vid inventering
av fläsk den 23 september 1941 hade behållningen av fläsk visat
ett underskott på 2 kg. Vid inventering den 8 oktober hade behållningen av
fläsk visat ett underskott på 57 kg. Underskottet vore ovanligt stort för en
så kort tid och kunde svårligen förklaras genom felvägning eller felavlämning
till förband.

Sundbom: Jämte Paulsson hade han den 3 oktober 1941 företagit en kontrollinventering
av det gamla fläsket. I magasinet då förvarat fläsk hade
stämt med proviantförradets huvudmagasinsliggare. Det samma morgon inkommande
fläsket hade ej vägts, utan viktuppgiften från Haparandamagasinet
hade godtagits. Sundbom hade skolat fara på tjänstledighet den 4 oktober
och hade därför gjort en kontroll för att se, örn allt stämde innan han
reste. Kontrollvägning av fläsk kunde sällan förekomma, emedan fläsket

11—i28989. Militieombudsmannens ämbctsberättclse.

162

finge avhämtas först vid niotiden på morgonen från stationen och utlämning
därefter genast måste ske till de olika förbanden.

Å protokollet den 8 oktober 1941 tecknade dåvarande chefen för förbandet,
översten F. Berg von Linde, samma dag det beslutet, att målet skulle förfalla,
då utredning i saken ej givit stöd för den tilltalades brottslighet. I protokollet
antecknades vidare, att avskrift av detsamma skulle överlämnas till
statspolisen.

I sitt yttrande till militieombudsmannen uppgav Rehnberg, att då något
stöd för ryktena icke kunnat vinnas, förbandschefen den 10 oktober 1941
bifallit en av Johansson gjord ansökan om avsked. Det upplystes vidare i
yttrandet, att senare hade på given anledning ytterligare förhör i saken hållits
av Strömberg. Datum för förhöret framgick ej av handlingarna. Vid
detta förhör lämnade nedanstående personer följande uppgifter:

Värnpliktige furiren nr 1040 45/38 Jakobsson (vid en etappmotorverkstadskader):
Johansson hade en lördag, cirka sex veckor tidigare, efter begäran
fått låna en lastbil av kaderchefen. Enligt Johanssons uppgift skulle lastbilen
köra varor från intendenturmagasinet till officersmässens kök. Lastbilen
hade körts av värnpliktige nr 146 63/33 Hillberg.

Hillberg: En dag för ungefär sex veckor sedan hade han av sin verkmästare,
värnpliktige furiren nr 2775 45/24 Eriksson, fått order att verkställa körning
för Johansson. Han hade gjort en körning från köttboden till vägskälet
600 meter nordväst Ö. kyrka. Johansson hade hämtat ett mindre paket i
köttboden, vilket lagts på bilen. Vid vägskälet hade Hillberg fått order av
Johansson att vända bilen. Under tiden hade Johansson försvunnit med paketet.
Sedan Johansson kommit tillbaka hade de fortsatt till motorverkstaden,
där Johansson stigit av.

Värnpliktige nr 245 63/24 Hamrén: Några dagar före förhöret hade han
träffat Skill, som stått tillsammans med några värnpliktiga. Skill hade då
yttrat, att Johansson fått rapport för fläsket som han sålt i K.

Rehnberg uppgav vidare i sitt yttrande, att Jakobssons och Hillbergs vittnesmål
föranlett särskilda undersökningar av samtliga byggnader i närheten
av vägskälet, men med negativt resultat.

Med anledning av militieombudsmannens skrivelse hölls den 13 oktober
1941 ännu ett förhör, varvid följande personer berättade bland annat:

Rooth: Beträffande manipulation med födoämnen, avsedda för officersmässen,
hade Johansson själv för Rooth uppgivit, att Johansson vid intendenturförrådet
fått en halv gris, vilken sålts för femtio kronor.

Norling: Han hade endast ryktesvis hört, att Johansson manipulerat med
födoämnen från officersköket.

Nilsson: Han hade endast ryktesvis hört talas om manipulationer med
matvaror från officersmässen.

Strömberg: Han hade aldrig före Rooths anmälan den 8 oktober 1941 hört,
att Johansson skulle ha manipulerat med kronans proviant.

I skrivelse den 15 oktober 1941 till förbandschefen anmälde chefen för en
näraliggande magasinspluton fänriken Lennart Widén följande:

163

Med anledning av påstående, att Widén underställd personal vid köttmagasinet
i ö. skulle ha utlämnat 50 kg salt fläsk till en av kockarna vid T-gruppens
stabskök, hade Widén verkställt utredning i saken varvid följande
framkommit. Vid en den o oktober 1941 verkställd inventering av fläsklagren
i ö. och H., vilka båda tillhörde Widéns livsmedelsuppbörd, hade det
visat sig, att i Ö. en brist på 48.5 kg förefunnits medan i H. ett överskott på
24.3 kg konstaterats. Enär all leverans av salt fläsk skedde till H. och därefter
med bil transporterades till Ö. torde vid något tillfälle för litet salt fläsk
sänts till ö., vilket resulterat i brist därstädes och ett överskott i H. Eftersom
man alltid måste räkna med ett mindre underskott, beroende på att fläsket
lättnade något under lagringen i magasin, vore differensen på 24.2 kg att
betrakta som naturligt svinn. På grundval av vad ovan sagts syntes det Widén
knappast möjligt, att någon oegentlighet skulle ha förekommit, ty då borde
underskottet varit avsevärt större — i varje fall minst 50 kg.

Rehnbergs yttrande den 11 november 1941 avslutades med uttalandet, att
utredningarna i saken framvisade, att ej någon brottslig handling begåtts av
Johansson. Samma den 11 november meddelade Rehnberg beslut, att målet
skulle förfalla, då ytterligare utredning i saken ej givit stöd för den tilltalades
brottslighet. I protokollet över det andra förhöret antecknades, att handlingarna
skulle överlämnas till statspolisen.

Militieombudsmannen anhöll därefter i skrivelse till landsfogden i Norrbottens
län att få del av den utredning i saken som kunde ha verkställts av
statspolisen. Med anledning härav inkom ett yttrande av den 30 december 1941
från landsfiskalen i Ö. distrikt. I detta yttrande anfördes:

Den 8 oktober 1941 hade Rooth för statspoliskonstapeln Lundgren anmält,
att vissa manipulationer förekommit med fläsk i kronans förråd och att Johansson
skulle ha försålt vissa varor till civila i orten. Efter tillsägelse av t. f.
landsfiskalen Lindahl hade slabschefen Strömberg genast underrättats om
saken, och denne hade förklarat, att han själv önskade taga hand om utredningen,
alldenstund ärendet uteslutande vore av militär art. Därefter hade ej
något mer gjorts åt saken från den civila polisens sida. Senare på dagen den
8 oktober hade Rooth och Skill, som torde lia varit plutonchef, infunnit sig
på landsfiskalskontoret och meddelat, att Rooth önskat återtaga anmälningen,
enär han ej kunde bevisa något av vad han påstått och det verkade som örn
det ej vore meningen att saken skulle komma fram. Lindahl hade för Rooth
och Skill förklarat, att saken vore av den art, att vederbörandes återtagande
av anmälan ej hindrade målets utredande, men att anmälan, örn den saknade
grund, sedermera kunde återtagas. Rooth hade förklarat, att han ej ville
underskriva ett sådant återtagande ävensom att han fått den uppfattningen,
att han vore tvungen att bevisa sina påståenden. Något återtagande hade därför
ej skott, men Rooth hade förklarat, att det nog numera skulle bliva svårt
att bevisa något, enär de andra kamraterna, eller i varje fall de av dem som
visste något, höllö med Johansson. Lindahl hade därefter ånyo telefonledes
samtalat med Strömberg, vilken förklarat, att Rooth skulle återkalla ärendet.
Härtill hade Lindahl genmält, att en återkallelse icke hindrade ärendets fort -

164

satta utredande, därest ej anmälan vore falsk, vilket ju Rooth ej påstått. Strömberg
hade då förklarat, att han skulle fortsätta med förhören men att något
knappast torde kunna bevisas. Lindahl hade vidare påpekat, att statspoliskonstapeln
Lundgren borde få följa utredningen och anställa erforderliga
förhör med civila, därest något av vikt framkomme vid de militära förhören.
Militären lät sig dock därefter ej avhöra. Däremot hade Rooth åter en gång
besökt landsfiskalskontoret och förklarat, att det såge ut som om ärendet
icke skulle föranleda någon åtgärd. Lindahl hade tillsagt Roth, att om denne
finge höra något ytterligare så borde han underrätta landsfiskalen, men Rooth
hade därefter icke avhörts. Den 12 november 1941 hade Lundgren överlämnat
en avskrift av den militära utredningen, som han erhållit per post den 11 i
samma månad. Härav syntes framgå, att någon civil person skulle ha köpt en
gris av Johansson. Fjärdingsmannen Hietala i K. hade genast underrättats
härom med anmodan att utforska om någon i K. kände till något i saken.
Hietala hade därefter meddelat, att han icke hört sådana rykten därstädes.
K. by vore mycket stor och vederbörande köpare visste givetvis också vilken
risk han löpte genom att yppa något i saken, varför det ej torde finnas utsikter
att så som ärendet nu läge till erhålla klarhet i saken. Någon ytterligare
åtgärd från polisens i Ö. sida hade ej kunnat vidtagas, då ärendet ej
överlämnats till landsfiskalen medan förbandet funnits kvar i Ö. Samtliga i
målet inblandade hade vid tiden för de översända handlingarnas ankomst
redan avrest från Ö. utan att upplysning där kunnat erhållas, om personerna
i fråga blivit hemförlovade eller förlagda å annan ort. Av protokollen i ärendet
syntes framgå, att de militära förhörsledarna och utredningsmännen
knappast varit mäktiga att handha denna utredning, varför de bort överlämna
den till civila lokala polisen eller begära hjälp av denna. Att nu komma
till något resultat syntes hopplöst.

Sedan yttrande infordrats från Strömberg i anledning av de uppgifter som
landsfiskalen lämnat, anförde Strömberg i ett den 6 februari 1942 dagtecknat
yttrande:

En dag i början av oktober 1941 hade Lundgren meddelat Strömberg i
dennes egenskap av stabschef vid förbandet, att Rooth hos polisen anmält,
att den vid stabens mäss i ö. tjänstgörande kocken Johansson skulle lia
från mässköket tillgripit en halv gris, som han sedan försålt. Strömberg
hade omedelbart meddelat Lundgren sin avsikt att genom förhör utreda denna
sak samt kallat till sig Rooth. Vid förhör med denne hade det visat sig,
att han ej kunde prestera några som helst bevis för anmälans riktighet utan
endast hört förhållandena omtalas. Rooth hade ej ens vetat av vem han hört
påståendena. Strömberg hade för Rooth framhållit det orimliga i att en halv
gris kunnat tagas utan att märkas från mässköket, som säkerligen aldrig
erhållit så stora köttkvantiteter på en gång från magasinet, samt även påpekat
för Rooth, att det vöre farligt att angiva en person för stöld, om man ej
kunde bevisa sitt påstående. Strömberg hade då närmast tänkt på Johanssons
möjlighet att anmäla Rooth för falsk angivelse. Troligen hade det varit
detta Strömbergs påpekande, som varit anledningen till Rooths senare önskan

165

att hos polisen vilja återtaga sin anmälan mot Johansson. Förhören med såväl
Johansson och Rooth som övriga inblandade hade emellertid fortsatt
inför Strömberg och kaptenen O. Tidman, vilken tjänstgjort som dagmajor
vid staben. Johansson hade omedelbart avstängts från sin tjänstgöring vid
mässköket samt på grund av vad som framkommit vid förhören om hans
uppförande på fritid även blivit uppsagd från sin tjänst som krigsfrivillig
vid T-gruppen. Intet som bevisat Rooths påstående hade emellertid framkommit
vid förhören, som så småningom övertagits av löjtnanten E. B.
Lindstrand, som beordrats såsom tjänstförrättande stabschef under Strömbergs
tjänstledighet i slutet av oktober. Varje möjlighet från Strömbergs sida
att få full klarhet i saken hade tillvaratagits. Sålunda hade bland annat
gjorts inventering i intendenturmagasinet och förhör hållits med där anställd
personal, då det visat sig, att det påstådda tillgreppet möjligen kunnat
ske därifrån. Allt hade dock varit utan resultat. Johansson hade under förhören
flera gånger uppsökt Strömberg och anhållit att med anledning av
uppsägningen få resa hem, men varje gång av Strömberg fått meddelande,
att så ej kunde få ske förrän förhören avslutats. Samtidigt hade Strömberg
också påpekat, att det vore förbandschefen och icke Strömberg som ägde
besluta därom. En dag hade Johansson även av chefen fått detta tillstånd
efter att inför denne ha påstått, att han haft Strömbergs medgivande till
avresan, vilket emellertid icke varit med sanningen överensstämmande.
Strömberg hade ej ansett att anledning förelegat att begära polisens hjälp
med utredningen, så länge det ej kunnat bevisas, att angivelsen vore riktig
eller att någon civil person vore inblandad. Tvärtom hade det förefallit Strömberg,
som om anmälan närmast dikterats av vissa kamraters önskan att bliva
befriade från Johansson och hans översittarfasoner inom kamratkretsen, vilket
ju icke polisen haft att ingripa i. Något direkt yttrande från Strömbergs
sida, att ärendet vore av enbart militär art och att polisens ingripande
i utredningen därför ej borde ske, kunde Strömberg ej nu erinra sig ha
fällt.

Efter en redogörelse för vad i ärendet sålunda förekommit, anförde tjänstförrättande
militieombudsmannen i skrivelse den 28 mars 1942 till chefen
för armén:

De militära befattningshavarnas handläggning av ärendet mot Johansson
gåve anledning till erinran i följande avseenden. Sedan Rooth den 8 oktober
1941 hos den civila polismyndigheten i orten anmält, att Johansson försålt
kronan tillhöriga livsmedel lill civila personer, hade stabschcfen kaptenen
Strömberg, efter tillsägelse av landsfiskalen i distriktet, blivit underrättad örn
den gjorda anmälan. På egen begäran hade Strömberg därpå fått övertaga
utredningen i ärendet. Från polisens sida hade uppgivits, att Strömberg därefter
vid ett telefonsamtal med landsfiskalen förklarat, att Rooth skulle återkalla
ärendet. Själv hade Strömberg berättat, att han för Rooth påpekat, att
det vore farligt att angiva en person för stöld örn man ej kunde bevisa sitt

166

påstående; Strömberg hade då närmast tänkt på Johanssons möjlighet att
anmäla Rooth för falsk angivelse.

I denna del kunde det erinras, att Strömberg bort avhålla sig från att söka
få en hos civil polismyndighet gjord anmälan återkallad, i synnerhet som
polismyndigheten icke haft någon önskan i denna riktning. Redan den 8
oktober 1941 blev det genom Strömbergs förhör med en värnpliktig styrkt,
att Johansson själv berättat, att han sålt fläsk. Efter vad sålunda förekommit
torde stor risk icke ha förelegat, att Rooth skulle ådraga sig ansvar
för falsk angivelse. Det borde i detta sammanhang framhållas, att Rooth
icke, såsom Strömberg möjligen förmenat, haft att styrka, att Johanssons
uttalande motsvarat verkligheten. Rooth hade endast haft att visa sannolika
skäl till sin anmälan.

Vid fortsatt förhör blev det utrett, att Johansson vid ett tillfälle omkring
sex veckor före förhörsdagen låtit med lastbil forsla ett paket från köttboden
i Ö. till vägskälet 600 meter nordväst örn Ö. kyrka samt att Johansson
vid vägskälet begivit sig bort med paketet men efter en stund återkommit.
Över dessa till synes för Johansson så graverande omständigheter hade
Johansson, som den 10 oktober 1941 erhållit avsked, icke blivit hörd. Det
hade ålegat de militära myndigheterna att föranstalta örn förhör med Johansson
rörande dessa omständigheter. Redan de vunna upplysningarna syntes
giva anledning till antagande, att Johansson lämnat oriktiga uppgifter rörande
syftet med färden samt att denna icke avsett något tjänsteärende.

Det hade brustit i samarbete mellan de militära myndigheterna och den
civila polisen vid utredningen i ärendet. Ehuru civil person, enligt de framkomna
uppgifterna, skulle ha gjort sig skyldig till brottslig gärning, hade den
av militärmyndighet verkställda utredningen först den 11 november 1941, i
samband med ärendets avskrivande, delgivits polisen. Enligt polisens uppgift
hade någon ytterligare åtgärd då ej kunnat vidtagas, enär förbandet
redan lämnat orten.

Det hade från den civila polisens sida anförts, att de militära förhörsledarna
knappast varit mäktiga att handha utredningen. Enligt polisens uppgift
hade Rooth inför polisen uttalat, att det såge ut som om meningen vore att
saken ej skulle komma fram och ärendet ej föranleda någon åtgärd. Vad i
ärendet förekommit syntes böra föranleda en erinran om vikten av att de
militära myndigheterna, när misstankar yppats om allvarligt brott, sörjde
för en så fullständig utredning som omständigheterna medgåve samt avhölle
sig från åtgärder som kunde äventyra resultatet av utredningen.

I övrigt föranledde vad i ärendet förekommit ingen vidare åtgärd från
tjänstförrättande militieombudsmannens sida. Chefen för armén skulle giva
Berg von Linde, Rehnberg och Strömberg del av innehållet i skrivelsen.

167

12. Fråga om krigsfiskals ställning i förhållande till regementschef med
avseende å initiativ till åtals anhängiggörande.

Vid granskning av regement skri "snitt ens vid Södra skånska infanteriregementet
protokoll i ett undersökningsmål rörande en i Löberöd den 24 augusti
1941 vid demonstration av en pansarvärnskanon inträffad olyckshändelse
iakttog militieombudsmannen att krigsfiskalen Georg Lindeblad vid målets
handläggning den 23 september 1941 anhållit om uppskov för att bereda regementschefen
tillfälle att taga ställning till frågan, huruvida något ansvarspåstående
skulle framställas i målet. Av krigsräftsprotokollen inhämtades vidare,
att regementschefen översten greve C. A. Ehrensvärd därefter hos
krigsdomaren hemställt, att krigsrätten måtte pröva, huruvida löjtnanterna

C. G. E. Quennerstedt och M. O. Cederström samt fänriken A. K. G. Assarsson
gjort sig skyldiga till förfärande som för dem kunde medföra ansvar,
varefter Lindeblad vid krigsrätten yrkat ansvar å dessa tre officerare.

Med anledning av vad sålunda förekommit anhöll militieombudsmannen i
skrivelser till Lindeblad och Ehrensvärd, att de ville giva militieombudsmannen
del av sin uppfattning rörande krigsfiskalens ställning i förhållande till
regementschefen med avseende å initiativ till åtals anhängiggörande.

I yttrande den 19 november 1941 anförde Lindeblad:

Krigsfiskal kunde ej taga initiativ till åtals anhängiggörande i den meningen
att han kunde anhängiggöra åtal. Åtal vid krigsdomstol anhängiggjordes
ju icke genom stämning utan genom angivelse örn brottet till regementschefen.
Sedan denne beträffande viss person hänskjuta en sådan angivelse
för prövning till krigsrätten, hade krigsfiskalen att vid krigsrätten utföra
sin åklagartalan endast mot denne person. Krigsfiskalen ställde personen
i fråga under tilltal för alla de brott, vilka han enligt de av regementschefen
till krigsfiskalen överlämnade handlingarna begått. Krigsfiskalen bedömde
naturligen fullt självständigt och på eget ansvar, för vilka brott han skulle
ställa denne person under tilltal. Framkomme vid krigsrättens sammanträde
nya omständigheter, som gåve anledning antaga, att personen begått ytterligare
brott, vore det krigsfiskalens skyldighet att ställa vederbörande under
tilltal jämväl för dessa och, örn utredningen ej vore tillfyllest, anhålla örn
uppskov för utredning. När regementschefen hänskjutit ett mål till krigsrättens
prövning, hade han skilt sig från saken. Regementschefen hade alltså
ej befogenhet att giva krigsfiskalen instruktioner beträffande åtalets utförande.
Denne vore icke ens skyldig att ställa den angivne under tilltal. Å andra
sidan torde det vara klart, att krigsfiskalen, om det genom handlingarna i ett
krigsrättsmål eller på annat sätt komme till hans kännedom, att viss person
begått brott mot krigslagarna, hade befogenhet och skyldighet att ange personen
till åtal hos regementschefen. Denne avgjorde dock ensam, huruvida
angivelsen skulle prövas av krigsrätt. Remitterade regementschefen angivelsen
till krigsrätten, hade krigsfiskalen att på sätt förut anförts utföra sin
åklagartalan i målet. Då regementschefen hänskjutit ett mål för undersök -

168

ning, hade krigsfiskalen ej någon befogenhet att ställa någon under tilltal
i det målet. Enligt Lindeblads mening skulle Löberödsmålet, om man förfarit
formellt riktigt, behandlats som två fullt självständiga, var för sig avslutade
mål, undersökningsmålet och disciplinmålet. Att på sätt som skett
målen kopplats ihop genom Lindeblads anhållan om uppskov för att bereda
regementschefen tillfälle att taga ställning till frågan, huruvida något ansvarspåstående
skulle framställas i målet, vore ett arrangemang uteslutande
dikterat av praktiska hänsyn, vilket tillkommit efter samråd med krigsrättens
civila ledamöter.

Ehrensvärd anförde i yttrande den 4 december 1941:

Mål som hörde till krigsdomstol kunde indelas i två huvudgrupper, nämligen
dels mål, i vilka talan örn ansvar fördes, i allmänhet benämnda disciplinmål,
1 och dels mål., i vilka talan örn ansvar icke fördes, i allmänhet benämnda
undersökningsmål.1 2 Skillnaden i juridisk-teknisk mening mellan de
båda slagen av mål vore så klar, att Ehrensvärd ej närmare inginge därpå.
Båda slagen av mål anhängiggjordes vid krigsrätten därigenom, att regementschefen
överlämnade desamma till krigsrättens handläggning. Vidkommande
först »disciplinmål» så stadgades i 50 § lagen om krigsdomstolar och
rättegången därstädes, att om man ville anmäla någon för brott, som hörde
till krigsdomstols behandling, anmälan därom skulle göras hos den befäl,
havare, som ägde föranstalta örn krigsrätts sammankallande, vadan sålunda
* anmälan eller angivelse icke skulle ske hos åklagaren (krigsfiskal). Sedan
angivelse skett, övervägde regementschefen, huruvida målet borde hänskjutas
till krigsrätten elier avgöras av regementschefen själv. Funne regementschefen
det första alternativet föreligga, överlämnade han handlingarna till krigsdomaren,
varjämte samtidigt krigsfiskalen finge del av handlingarna. Åklagaren
— krigsfiskalen —- vöre pliktig att tala i mål, som hörde till krigsdomstolens
upptagande, och skulle, jämlikt 55 § rättegångslagen bland annat kalla
de parter, som skulle inställa sig. I 56 § rättegångslagen stadgades, att föremål
för rannsakning vid krigsrätt i allmänhet endast vore den sak, som vederbörande
befälhavare till krigsrättens handläggning överlämnat. Tillika
stadgades emellertid, att örn under rannsakning vid krigsrätt anledning förekomme,
att där för brott tilltalad person begått annan förbrytelse, som hörde
till krigsrättens upptagande, då borde samma krigsrätt även därutinnan
rannsaka. Detta innebure, att krigsfiskalen hade behörighet föranstalta om
ytterligare åtal i ett vid krigsrätten genom regementschefens försorg redan
anhängiggjort mål, däri talan örn ansvar fördes, mot part i målet, som ställts
under tilltal. Att sådan behörighet finge anses tillkomma åklagaren jämväl
beträffande åtal mot den, som befunnes delaktig i brott, vilket vöre föremål
för krigsrättens prövning, vöre uppenbart. I sistnämnda fall skulle emellertid
underrättelse till den åtalades befälhavare ske därom, att rannsakning före 1

Det torde böra observeras, att det icke är riktigt att använda benämningen disciplinmål
för dessa mål, enär begreppet disciplinmål har en helt annan innebörd. Jämför härom ämbetsberättelsen
till 1941 års riksdag sid. 203 ff., särskilt 204 f.

2 Tydligen är även denna begreppsbestämning otillfredsställande.

169

tagits. Initiativet till ett åtal vid krigsrätten läge hos regementschefen. Målet
anhängiggjordes icke såsom vid civil domstol genom stämning till domstolen
av åklagaren utan därigenom, att regementschefen överlämnade handlingarna
till krigsrätten. Först därefter trädde åklagaren in. Menade åklagaren,
med hänsyn till den utredning som framkomme vid krigsdomstolen eller
eljest, att talan om ansvar icke kunde förås, ankomme det på honom själv
att avstå från åtalet. Funne han under målets handläggning, att den tilltalade
begått ytterligare förbrytelser, som skulle bedömas enligt strafflagen för
krigsmakten, vore han skyldig att utöka sin ansvarstalan. Vad därefter anginge
undersökningsmål, så avsåge detta allenast en utredning till utrönande
i allmänhet av huruvida enskild kunde göras ersättningsskyldig för skada eller
förlust, som tillfogats kronan, men däremot icke talan om ansvar. I ett
undersökningsmål finge enligt Ehrensvärds mening talan örn ansvar icke
föras. Detta framginge bland annat av att målet ju hänskjutits till krigsrätten
för undersökning. Ett förordnande örn undersökning kunde ej berättiga domstolen
att upptaga till prövning talan örn ansvar, såvida icke jämväl frågan
härom kunde,.anses ha av befälhavaren hänskjutits till krigsrättens handläggning
(jämför NJA 1906 not B nr 587). Att Ehrensvärds uppfattning i
detta hänseende måste vara riktig framginge för övrigt därav, att krigsdomstol
vid företagande av undersökningsmål skulle ha särskild sammansättning.
I disciplinmål t. ex., som rörde manskap, utgjordes ju krigsrättens
ledamöter av en officer av kaptens grad samt en underofficer av fanjunkares
eller likställd grad, men i undersökningsmål rörande t. ex. för en av manskapet
förkomna persedlar vore två officerare av kaptens grad militära ledamöter.
— Ehrensvärd sammanfattade sin uppfattning i berörda hänseende
sålunda, att initiativet till åtal städse läge hos regementschefen, innan han
överlämnade målet såsom »disciplinmål» till handläggning vid krigsdomstolen.
Vad det s. k. Löberödsmålet beträffade, så hade det av Ehrensvärd hänskjutits
för undersökning vid krigsrätten. Ehrensvärd hade icke samtidigt
hänskjutit frågan om eventuellt ansvar. Krigsfiskalen, som i målet förde
kronans talan, kunde således icke taga initiativet till åtal. För detta ändamål
hade han att hänvända sig till Ehrensvärd, som hade alt besluta i frågan.
Örn krigsfiskalen haft behörighet att framställa ansvarsyrkande i målet, så
hade han likväl icke kunnat göra detta under handläggningen av detsamma
som undersökningsmål, ty ansvarstalan hade måst rikta sig mot officerare,
och då måste krigsrättens militära ledamöter utgöras av officerare från främmande
förhand.

I särskilda skrivelser till Lindeblad och Ehrensvärd den 7 maj 1942 anförde
militieomhudsmannen, efter ali lia lämnat en redogörelse för innehållet
i de båda yttrandena, följande: I förordningen den 16 februari 1864 örn nya
strafflagens införande stadgades (19 § 1 inom.), att allmän åklagare skulle
tala å brott, som under allmänt åtal hörde, ändå alt angivelse därom ej
skedde. Vad sålunda för åklagare i allmänhet vore stadgat skulle även allmän
åklagare vid krigsdomstol, jämlikt 54 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången
därstädes, ställa sig lill efterrättelse. Alla brott, vilka bestraffades med

170

tillämpning av en straffbestämmelse i strafflagen för krigsmakten, vore underkastade
allmänt åtal. Åtal hos krigsdomstol anhängiggjordes icke genom
stämning utan genom anmälan hos den befälhavare, som ägde föranstalta
örn krigsrätts sammankallande för målets behandling. Föreskrift härom upptoges
i 50 § rättegångslagen. Föreskriften vore tillämplig även å allmän åklagare.
Krigsfiskal saknade således i regel befogenhet att väcka åtal direkt
vid krigsrätten.

De nu berörda särbestämmelserna rörande sättet för åtals väckande rubbade
icke åklagarens självständighet vid prövningen av åtalsfrågor. Sålunda
hade krigsfiskal att självständigt pröva, huruvida skäl till åtal funnes, liksom
ock huruvida det kunde vara anledning att nedlägga ansvarstalan i ett redan
anhängigt mål. Åklagarens självständiga ställning visade sig även däri, att
han kunde fällas till ansvar, örn åtalet vore falskt, samt förpliktas att svara
för vittnesersättningarna, om åtalet blivit utan skäl anställt. Krigsfiskalen
kunde icke överlåta vare sig sina befogenheter eller sitt ansvar å den militäre
befälhavare som ägde sammankalla krigsrätt. Hade vederbörlig anmälan
av krigsfiskalen gjorts hos denne befälhavare, skulle målet, såvida
det ej kunde avgöras i disciplinär ordning, hänskjutas till krigsrätt, och det
tillkomme icke befälhavaren att pröva, om sannolika skäl funnes för åtal. I
undantagsfall kunde dock befälhavaren underlåta att hänskjuta målet till
krigsrätt, exempelvis om det vore alldeles uppenbart, att den gärning som
anmälan avsåge icke vore att anse som brott.

I det förevarande målet hade, efter förordnande av regementschefen, undersökning
ägt rum inför krigsrätten den 2, 16 och 23 september 1941 rörande
en den 24 augusti samma år i Löberöd inträffad olyckshändelse, vid vilken
två personer dödats. Vid rättens sammanträde den 23 september 1941,
vilket bevistats av Lindeblad, hade denne tydligen funnit utredningen vara
så fullständig, att frågan, huruvida någon skulle ställas till ansvar i målet,
borde upptagas till avgörande. Denna fråga hade ankommit på Lindeblads
egen prövning. Såsom förut angivits hade Lindeblad visserligen icke kunnat
göra ett mål mot vederbörande anhängigt vid krigsrätten genom ett inför denna
framställt yrkande, utan initiativ til! rättegång mot viss person hade skolat
tagas genom en anmälan till regementschefen. Därest Lindeblad funnit
skäl att mot viss person föra talan örn ansvar för brott, skulle han således
ha givit Ehrensvärd detta tillkänna genom vederbörlig anmälan enligt 50 §
lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Genom en sådan anmälan
hade åtal blivit väckt mot den anmälde, och Ehrensvärd hade därefter
haft att vidtaga erforderliga åtgärder för målets vidare handläggning.
Det kunde här anmärkas, att målet tydligen icke kunnat av Ehrensvärd avgöras
i disciplinär väg, eftersom brottet vållat skada, för vilken målsägandena
kunde väntas yrka ersättning. Redan för Ehrensvärds prövning vilka åtgärder
som skulle av honom vidtagas, hade det varit av vikt att Lindeblad tagit
ståndpunkt i åtalsfrågan. Om ansvar yrkats å officerare hade Ehrensvärd haft
att tillse, att krigsrätten erliölle den sammansättning som för sådant fall vore
föreskriven. Örn däremot Lindeblad förklarat, att han funnit sig icke böra

171

ställa någon under tilltal, syntes Ehrensvärd, därest ej angivelse från målsägande
förelegat, icke lämpligen ha bort till krigsrätt hänskjuta frågan om
ansvar å viss person. Ett dylikt hänskjutande borde ju undvikas i fall, då det
på förhand vore klart, att åklagaren icke konnne att föra någon talan. Då
det enligt militieombudsmannens mening otvivelaktigt ålegat Lindeblad att
själv taga ställning till frågan, huruvida något ansvarspåstående skulle framställas,
ansåge militieombudsmannen hans åtgärd att överlämna avgörandet
till Ehrensvärd vara felaktig. I sitt yttrande syntes också Lindeblad i viss män
ha frångått den uppfattning, som måste ha legat till grund för nämnda åtgärd.

Vad anginge Lindeblads vid krigsrätten framställda uppskovsyrkande syntes
intet vara att erinra däremot i och för sig. Visserligen kunde formella
skäl anföras för att undersökningsmålet och det därpå följande brottmålet
borde behandlas såsom två särskilda mål. I praxis torde emellertid i regel —
sedan ansvarsfrågan av vederbörande befälhavare överlämnats till krigsrättens
behandling och eventuellt erforderlig ändring i dennas sammansättning
skett — undersökningsmålet övergå i brottmålet, och detta förfarande syntes
kunna godtagas.

Med hänsyn till innehållet i yttrandena hade militieombudsmannen funnit
sig böra giva Lindeblad och Ehrensvärd del av sin uppfattning i dessa
spörsmål.

13. Fråga om handläggningen från regementschefs sida av ett ärende
rörande anhållan från värnpliktiga om hemförlovning.

Ett antal värnpliktiga eldare, tjänstgörande vid Vaxholms kustartilleriregemente,
vilka inkallats till beredskapstjänstgöring vid regementet från
och med den 16 juni 1941, anhöllo i skrivelse till regementschefen den 3
december 1941 om hemförlovning före jul samma år. Den 31 i sistnämnda
månad anhöllo de värnpliktiga i ny skrivelse till regementschefen, att denne
måtte lämna svar å deras första skrivelse samt bestämma dag för deras
hemresa. Då besked ej erhölls, anhöllo de i skrivelse lill Konungen den 16
januari 1942 örn fastställande av dag för deras hemförlovning. Påföljande
dag, den 17 januari, anförde de värnpliktiga klagomål hos militieombudsmannen
över att de icke av regementschefen erhållit något svar å sina skriftliga
framställningar om upplysning rörande tjänstgöringstiden ävensom över
att de användes till handräckningstjänst. Den 21 januari meddelade regementschefen
de värnpliktiga i anledning av deras skrivelse den 3 december,
att de kunde påräkna hempermiHering först den 6 mars 1942. Sedan
regementschefen den 22 januari 1942 erhållit del av en högkvartersorder, varigenom
föreskrevs, att ifrågavarande värnpliktiga skulle hemförlovas senast

172

den 7 februari 1942, meddelade han samina dag resolution å den underdåniga
skrivelsen, vilken ingivits tjänstevägen.

I skrivelse till regementschefen den 12 mars 1942 anförde militieombudsmannen: Utredningen

i ärendet utvisade, att regementschefen redan i november
1941 hos högre myndighet hemställt örn åtgärder för avlösning av ifrågavarande
värnpliktiga samt att han icke förrän den 22 januari 1942 erhållit
beslut härom. Oberoende av att den högre myndighetens beslut dröjt syntes
militieombudsmannen emellertid de värnpliktiga, vilka påstode sig ha vid
upprepade tillfällen erhållit muntligt löfte örn hemresa, ha bort erhålla formellt
besked i anledning av sina framställningar av den 3 och 31 december.
Även om beskedet icke kunnat bliva annat än att frågan om deras
hemsändande vore beroende av högre myndighets prövning och att närmare
upplysningar icke kunde givas, hade ett sådant besked dock varit att föredraga
framför inget besked alls. Att låta de värnpliktiga vara helt utan
formellt besked kunde ej anses riktigt bl. a. med hänsyn till de olägenheter
ur disciplinär synpunkt ett dylikt förfarande kunde medföra.

Vad i ärendet förekommit föranledde i övrigt ingen vidare åtgärd från militieombudsmannens
sida.

14. Fråga huruvida bataljonschef ägt rätt att underlåta att vidarebefordra
en tjänstevägen ingiven till chefen för försvarsdepartementet ställd

skrift.

Värnpliktige nr 80 22/35 Rosenquist, tjänstgörande vid ett fältregemente,
anförde i en till militieombudsmannen inkommen skrivelse klagomål över att
en av honom tjänstevägen ingiven skrift, ställd till chefen för försvarsdepartementet,
icke vidarebefordrats av bataljonschefen överstelöjtnanten K.
Wärnberg. I'' skriften hade framställts vissa frågor rörande ordnandet av de
värnpliktigas inkallelse till beredskapstjänstgöring.

Uti infordrat yttrande vitsordade Wärnberg, att han vägrat att vidarebefordra
Rosenquists skrift. Wärnberg uppgav vidare:

Vad innehållet i skriften beträffade vore med säkerhet det mesta redan
känt för adressaten. Att läget just när bataljonen inkallats varit sådant, att
ovisshet rått, huru detsamma skulle utveckla sig, syntes ingen kunna göras
ansvarig för. Att plan för avlösning funnes hade Rosenquist säkerligen känt
till. Vad Wärnberg lyckats få reda på beträffande tjänstgöringstidens längd
hade omedelbart blivit truppen delgivet i den mån så fått ske. Truppen kände
alltså till tidpunkten för avlösningen så noga som den kunnat beräknas.
Wärnberg förmenade det med hänsyn till vad sålunda anförts vara fullt
klart varför han icke ansett det nödvändigt att belasta försvarsministern med
besvarandet av Rosenquists skrift. Wärnberg hänvisade jämväl till bestäm -

173

melserna i instruktion för expeditionstjänsten vid armén mom 35,1 vilka
förmenades i viss mån kunnat tillämpas.

I skrivelse till regementschefen den 8 juni 1942 anförde militieombudsmannen: Wärnberg

hade vidgått, att han vägrat att vidarebefordra skriften samt
hade till stöd för sitt handlingssätt åberopat flera skäl, bland annat föreskrifterna
i instruktion för expeditionstjänsten vid armén mom. 35. Militieombudsmannen
ville med anledning härav framhålla, att Wärnberg varken
på nämnda bestämmelser eller vad han i övrigt anfört kunnat grunda någon
behörighet att vägra vidarebefordra skriften, varför han genom sin vägran
förfarit felaktigt. Då någon skada emellertid icke torde ha uppkommit
därigenom, hade militieombudsmannen dock ansett sig kunna låta bero vid
den erinran om det felaktiga förfaringssättet, som innefattades i det nu anförda.
Regementschefen skulle giva Wärnberg del av militieombudsmannens
skrivelse.

15. Fråga om rätt att kvarhålla hempermitterad, som anmälts för förseelse.

I en till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift anförde värnpliktige
nr 575 49/30 Johan Hilding Axelsson:

Axelsson, som blivit inkallad till militärtjänst i februari 1942, hade sedermera
blivit anmäld för det han natten mellan den 6 och 7 maj 1942 gjort sig
skyldig till olovligt undanhållande. Det förband Axelsson tillhörde hade den
9 maj 1942 blivit hemförlovat, men Axelsson hade blivit kvarhållen vid
förbandet ända till den 27 i samma månad. Förhör hade hållits med honom
den 12 maj 1942. Den 6 juni 1942 hade han delgivits regementschefens beslut
om disciplinstraff, vilket meddelats den 30 maj. Enligt Axelssons förmenande
borde han ha hemförlovats samtidigt med de övriga i förbandet och sedan
inkallats ''för straffets avtjänande. Under den tid Axelsson kvarhållits hade
han åsamkats stor ekonomisk förlust. Det förefölle också egendomligt att
beslut angående förseelsen meddelats så lång tid efter det förseelsen begåtts.
Axelsson hemställde på grund av det anförda att militieombudsmannen måtte
företaga undersökning i saken.

Av handlingarna i ärendet inhämtades att Axelsson undergått det honom
ådömda disciplinstraffet under tiden 6—12 juni 1942.

Vid tiden för hemförlovningen fördes befälet över den bataljon Axelsson
tillhörde av löjtnanten W. Dickson, men redan den 11 maj 1942 övertogs befälet
av löjtnanten F. A. Hammar.

1 Detta morn. är av följande lydelse: »Till högre chef eller myndighet ställt tjänstemeddelande
berörande ärende, som enligt gällande föreskrifter otvetydigt kan avgöras av chef eller myndighet,
till vilken det i tjänsteväg för vidarebefordran inkommer, skall icke vidarebefordras, utan
skall ärendet av sistnämnde chef (myndighet) under hänvisning till behöriga föreskrifter avgöras.»

174

Sedan militieombudsmannen hos regementschefen anhållit om utredning,
anförde Dickson i yttrande till regementschefen:

Efter det Dickson erhållit meddelande om att Axelsson komme att rapporteras
för olovligt undanhållande, hade Dickson givit order örn att Axelsson
skulle kvarhållas vid förbandet. Det hade varit Dicksons avsikt att härigenom
möjliggöra hållandet av bataljonsförhör med Axelsson på grund av rapporten.

Hammar anförde i yttrande till militieombudsmannen:

Sedan Hammar den 11 maj 1942 övertagit befälet över bataljonen, hade han
givit order om att Axelsson redan den 12 maj skulle infinna sig på bataljonsexpeditionen
för att undergå förhör. Vid förhöret hade endast Axelssons förseelse
avhandlats, medan frågan om kvarhållningen icke varit på tal. Någon
tid efteråt hade kompaniadjutanten vid Axelssons kompani telefonerat till
Hammar och berättat att Axelsson vore mycket missnöjd, emedan han kvarhölles
i avbidan på straff, medan hans kamrater hemförlovats. På Hammars
fråga vem som givit order örn kvarhållningen hade kompaniadjutanten svarat
att Dickson gjort detta efter samråd med dåvarande regementsadjutanten löjtnanten
Curt Hermansson. Hammar hade förklarat för kompaniadjutanten att
han aldrig varit med om något liknande fall och att han skulle undersöka
saken. Han hade därefter gått igenom gällande författningar utan att finna
några bestämmelser i ämnet, varpå han vänt sig till olika personer som han
trott kunna lämna upplysningar i saken. En auditör med rik erfarenhet på
ifrågavarande område hade uppgivit att praxis vore olika på olika ställen.
Hammar hade emellertid fått rådet att vara försiktig och släppa Axelsson.
Härefter hade Hammar givit order om att Axelsson ej vidare skulle kvarhållas
i avbidan på straffets avtjänande utan omedelbart hempermitteras. Hammar
ville framhålla att vid ifrågavarande förband förbandschefen, i detta fall kompanichefen,
själv avgjorde frågor om inkallelse och hempermittering. Det
stöde sålunda kompanichefen fritt att kvarhålla en person i tjänstgöring, om
han ansåge detta nödvändigt. Vad anginge frågan örn att beslut angående förseelsen
meddelats först 23 dagar efter det förseelsen begåtts, ville Hammar
framhålla att denna tid måhända kunde synas lång, men att någon anmärkning
likväl icke torde kunna riktas häremot. Detta framginge också om man
studerade en i ärendet uppgjord kronologisk förteckning över ärendets behandling.
I

I skrivelse den 26 oktober 1942 till Hammar anförde militieombudsmannen
därefter, med en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Då högre militär myndighet utfärdat order om hempermittering av till beredskapstjänstgöring
inkallade, hade underlydande befälhavare uppenbarligen
att ställa sig ordern till efterrättelse och hempermittera dem som avsåges
med ordern. Därest någon av dem som ifrågakomme för hempermittering
skulle vara anmäld för brott eller förseelse, torde man emellertid kunna utgå
från att ordern ej lade hinder i vägen för vederbörande förbandschef att
kvarhålla denne till dess erforderliga förhör med honom hållits, vilket dock
borde ske snarast möjligt. Det syntes rimligt och lämpligt att den anmälde

175

stöde till den militära myndighetens förfogande under den tid som förhör
med honom erfordrades för den utredning, som den militära myndigheten
hade att verkställa. Sedan utredningen blivit slutförd, borde där så kunde
ske beslut omedelbart meddelas och ådömt disciplinstraff verkställas. Därest
man emellertid, då erforderliga förhör med den anmälde hållits, av någon
anledning kunde räkna med att det komme att förflyta någon tid innan straff
kunde ådömas och verkställas, finge den anmälde icke kvarhållas utan skulle
hempermittering ske.

I förevarande fall hade den erforderliga utredningen verkställts genom
förhör med Axelsson den 12 maj 1942, men han hade hempermitterats först
den 27 samma månad. Därigenom hade Hammar förfarit felaktigt. Med
hänsyn till omständigheterna läte militieombudsmannen emellertid bero vid
denna erinran därom.

16. Fråga om rätt till tjänstledighet för närvaro vid boupptecknings förrättning.

I en till militieombudsmannen inkommen skrift anförde värnpliktige nr
533 68/40 Olofsson följande:

Sedan han erhållit meddelande, att han i egenskap av stärbhusdelägare efter
sin avlidne morfader skulle inställa sig för bouppteckning i Billsta den 29
augusti 1942, hade han hos förbandschefen gjort ansökan om tjänstledighet,
vilken ansökan tillstyrkts av lägre chef. Förbandschefen hade emellertid icke
bifallit ansökningen, enär Olofsson ej vore bouppgivare. Då av 4 § a) i krigsledighetsbestämmelserna
framginge att tjänstledighet kunde erhållas för enskild
angelägenhet av vikt (däribland för bouppteckning), ville Olofsson
efterhöra, huruvida Olofsson i nämnda fall möjligen kunde ha beviljats
tjänstledighet trots Olofsson icke vöre bouppgivare.

I infordrat yttrande anförde förbandschefen majoren E. Löfgren:

I krigsledighetsbestämmelserna angåves att såsom enskild angelägenhet av
vikt »må» anses legal förrättning såsom bouppteckning. De värnpliktiga hade
alltid beviljats tjänstledighet i sådana fall, där de varit bouppgivare eller eljest
kunnat styrka att deras närvaro varit nödvändig till hjälp för bouppgivare
eller eljest för förrättningens utförande. Enär i annat än ovan angivna fall
personlig närvaro vid bouppteckning icke vore nödvändig, hade vid förbandet
liksom vid förband, där Löfgren tidigare tjänstgjort, ordalydelsen »må»
icke tolkats såsom »skall».

I skrivelse den 28 september 1942 till förbandschefen anförde militieombudsmannen: Enligt

gällande krigsledighetsbestämmelser 4 § a) finge tjänstledighet beviljas
bland annat för enskild angelägenhet av vikt. Såsom sådan finge enligt
andra stycket i samma paragraf anses bland annat legal förrättning såsom

176

bouppteckning. Av ordalagen framginge, att närvaro vid bouppteckning icke
ovillkorligen skulle anses såsom angelägenhet av vikt utan att det ankomme
på vederbörande militäre befälhavare att i varje särskilt fall pröva örn förrättningen
kunde anses vara av sådan betydelse. Vid denna prövning borde
undersökas, huruvida dödsbodelägarens personliga närvaro vid förrättningen
ur en eller annan synpunkt vore påkallad. Att så vöre förhållandet, då han
skulle uppgiva boet, vore uppenbart. Likaså kunde, såsom förbandschefen
framhållit, hans närvaro vara påkallad för att lämna erforderligt biträde
vid förrättningen. Förelåge ej sådant fall som nämnts, torde det ofta vara av
mindre betydelse att dödsbodelägaren vore personligen närvarande vid bouppteckningen.
Ville han låta sig representera vid förrättningen, torde det
merendels kunna ske genom att lämna dylikt uppdrag till annan dödsbodelägare,
till vilken han hade förtroende. Men det kunde ej sällan vara en angelägenhet
av vikt för dödsbodelägaren att personligen infinna sig för att bevaka
sina egna intressen. Dessa kunde t. ex. bryta sig mot andra bodelägares intressen.
Tillgångar eller skulder kunde också vara av sådan storlek och
betydelse att enbart detta förhållande motiverade personlig närvaro vid förrättningen.
Då såsom framginge av det anförda militieombudsmannens synpunkter
ej helt överensstämde med förbandschefens uppfattning i förevarande
fråga, hade militieombudsmannen velat giva förbandschefen del av
desamma.

17. Tolkning av 4 § i krigsledighetsbestämmelserna och viss i anslutning
till denna paragraf utfärdad högkvartersorder. I

I en den 29 juni 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige civilarbetaren nr 474 47/35 Liljeblad bland annat:

Han fullgjorde 120 dagars beredskapstjänstgöring vid Uppsala universitets
skogsförvaltning. Enligt krigsledighetsbestämmelserna vore han för denna tid
berättigad till 12 dagars tjänstledighet, motsvarande 3 dagar för månad. Han
hade också erhållit 12 dagars tjänstledighet men för denna tid förvägrats terminslön
och matersättning samt även fri resa och matersättning under resdagarna.
Han anhölle örn yttrande, huruvida han icke ägde rätt till dessa
förmåner.

Sedan skogsförvaltningen anmodats inkomma med upplysningar, yttrade
skogsförvaltningen, såvitt nu är i fråga: Om terminslön och ersättning för
krigsportion skulle utbetalas och fri resa åtnjutas vore beroende av huruvida
tjänstledigheten beviljats enligt 4 § a), b) eller c) i krigsledighetsbestämmelserna.

Militieombudsmannen anhöll härpå om nytt yttrande av skogsförvaltningen
och anförde därvid:

Vid bedömande av om tjänstledighet skulle beviljas enligt 4 § b) eller c)
krigsledighetsbestämmelserna skulle beaktas bestämmelsen i meddelande från

177

överbefälhavaren den 18 februari 1941 nr 55:3, TLB sid. 865, att ledighet
som avsåge tillvaratagande av personliga angelägenheter, vilka icke kunde
hänföras till enskilda angelägenheter av vikt, borde — i den mån tjänstledighet
icke redan åtnjutits i den utsträckning som avsåges i 7 § — hänföras till
ledighet jämlikt 4 § b). Därmed bibehölles den tjänstledige vid åtnjutande
av krigslön och, därest tjänstledigheten överstege två dygn, jämlikt kungl,
brev den 13 juni 1941 ersättning för krigsportion. Han vore även berättigad
till ersättning för färdkostnad i den utsträckning som medgåves enligt 7 § i
krigsledighetsbestämmelserna.

I det nya yttrandet förmälde skogsförvaltningen:

Skogsförvaltningen hade vid bedömandet av tjänstledighetsansökningar beaktat
ovannämnda meddelande från överbefälhavaren samt tillämpat sagda
meddelandes bestämmelser, där skogsförvcdtningen så prövat riktigt. I överbefälhavarens
meddelande sades »—bör hänföras till ledighet jämlikt 4 § b)»
och icke: »—skall hänföras till ledighet jämlikt 4 § b)». Enligt såväl militär
som civil terminologi innebure ordet »bör» i detta fall, att vederbörande chef,
som ägde rätt bevilja tjänstledigheten, måste pröva skäligheten och därefter
bestämma, örn tjänstledigheten skulle beviljas enligt 4 § b) eller c). Då man
kunde hävda, att varje resa hem för en värnpliktig vore »tillvaratagande av
personliga angelägenheter», även om den »personliga angelägenheten» endast
vore att hälsa på de sina ett slag för att se hur de hade det, skulle 4 § c) sättas
ur funktion, vilket säkerligen ej vore överbefälhavarens intention, utan måste
väl allt framgent sådana fall finnas, då 4 § c) skulle tillämpas. Tillämpningen
av överbefälhavarens skrivelse gåve vederbörande beslutande chef stort svängrum
såväl åt en liberalare tolkning som åt en stramare sådan. Att döma av
de skrivelser, som vid olika tidpunkter tillställts militieombudsmannen av
skogsförvaltningen tilldelade värnpliktiga civilarbetare, ville det synas, som
örn chefer vid andra förband givit överbefälhavarens skrivelse en så liberal
tolkning, att 4 § c) helt eller i det närmaste fullständigt satts ur funktion.
Skogsförvaltningen hade, bland annat med hänsyn till det statsfinansiella
läget, tillämpat en stramare tolkning och således i viss utsträckning beviljat
tjänstledighet enligt 4 § c). Som skogsförvaltningen givetvis vore angelägen
örn att i sagda tolkningsfråga följa statsmakternas intentioner, vore skogsförvaltningen
tacksam att genom militieombudsmannen erhålla närmare direktiv
beträffande tillämpningen av överbefälhavarens skrivelse.

Militieombudsmannen anhöll härefter örn överbefälhavarens utlåtande beiräftande
tolkningen av ifrågavarande av överbefälhavaren utfärdade bestämmelse.

I anledning härav anförde överbefälhavaren i skrivelse den 11 september
1942 följande:

Anledningen lill bestämmelsen vore, att det ej vore rimligt, örn den, som
haft ett så starkt skäl att erhålla ledighet att denna beviljats, ehuru skälet ej
ginge under 4 § a), skulle beträffande sina löneförmåner och rätten till fri
resa behandlas sämre än den, som fått ledighet allenast för vila och rekreation
enligt 4 g b).

12— -128.95,9. Militieombudsmannens ämbctsberuttctsc.

178

Det vore ej föreskrivet, att vederbörande chef skulle göra någon skälighetsprövning,
innan han nied stöd av ifrågavarande bestämmelse hänförde
ledighet, som egentligen folie under 4 § c) krigsledighetsbestämmelserna, till
ledighet enligt 4 § b). I följd av den ifrågavarande tillämpningsföreskriften
i högkvartersorder Fst nr 55:3 bleve visserligen tillämpningsområdet för
4 § c) något inskränkt, men stadgandet bleve ingalunda satt ur funktion,
enär detsamma allt framgent skulle användas vid ledighet för ändamål under
4 § c), i den mån ledigheten sammanlagt överskrede den tid, som angåves i
7 §. Tjänstledighet vore i varje fall icke att betrakta som en rättighet för1
den värnpliktige.

Ärendet avslutades härpå av militieombudsmannen genom skrivelse till
skogsförvaltningen den 17 september 1942. I skrivelsen framhöll militieombudsmannen,
att av överbefälhavarens utlåtande framginge att den av
skogsförvaltningen dittills tillämpade tolkningen av ifrågavarande högkvartersorder
icke överensstämde med den egentliga innebörden av densamma.

18. Värnpliktig, som för vård intages å pensionsstyrelsens kuranstalt, är
icke berättigad av kronan erhålla bidrag till anskaffande av civila kläder.

I en den 27 juli 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 125 70/32 Sundquist i huvudsak följande:

Under militärtjänstgöring hade Sundquist insjuknat i reumatisk värk och
sjukskrivits den 8 maj 1942. Sedan han av militärläkare först remitterats till
lasarett, hade han den 8 juli 1942 flyttats till pensionsstyrelsens kuranstalt,
där han fortfarande vårdades. Han hade hos chefen för I 20 depå gjort
framställning om bidrag till anskaffande av de kläder han behövde för vistelsen
å kuranstalten men ansökningen hade avslagits, därvid meddelats
honom att bidrag endast beviljades vid vård å sanatorium. Han anhölle om
militieombudsmannens bistånd.

I anledning av skriften inhämtades yttranden från chefen för Västerbottens
regementes depå och arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse.

Sjukvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande bland annat:

Klaganden hade enligt därom utfärdade föreskrifter erhållit ersättning för
begagnandet av egna beklädnadspersedlar för den tid han varit berättigad till
fri sjukvård enligt gällande bestämmelser angående sjukvård åt personal vid
försvarsväsendet under krigstjänstgöring.

Klagandens framställning avsåge sålunda endast inköp av civila beklädnadspersedlar
för vistelsen vid pensionsstyrelsens kuranstalt. Han hänvisade
härvid till att beklädnadspersedlar kunde tillhandahållas av kronan vid intagning
för vård å sanatorium. Då bestämmelserna härom, vilka numera återfunnes
i kungl, brev den 22 maj 1942 (TLA sid. 107), endast berörde vård å
sanatorium, hade regementschefen funnit att civila gång- och underkläder

179

icke finge anskaffas på kronans bekostnad vid vård å kuranstalt för reumatiskt
sjuka.

Sjukvårdsstyrelsen finge i ärendet hänvisa till vad som anförts i bilaga till
statsverkspropositionen till 1931 års riksdag, fjärde huvudtiteln, sid. 100—101.
Därav torde tydligt framgå, att anskaffandet av beklädnadsutrustning för
personal, som intoges å sanatorium, vore ett led i bekämpandet av tuberkulosen.
När det gällde denna sjukdom, hade det ansetts vara av sådan betydelse
att de sjuka snarast skildes från det övriga militärmanskapet, att det
befunnits nödvändigt att, när den sjuke saknat ekonomisk möjlighet att anskaffa
för sanatorievistelsen erforderlig utrustning, han utrustades med civil
beklädnadsutrustning genom kronans försorg. Kostnaderna för denna utrustning
bestredes av medel till sjukvård. Någon anledning att utsträcka medgivandet
att anskaffa civil beklädnadsutrustning till att gälla även annan
sjuk personal än den, som lede av tuberkulos, torde icke föreligga. När liknande
spörsmål tidigare varit under omprövning, hade från pensionsstyrelsens
sida framhållits, att hinder ej mötte för militär patient att vara iklädd
uniform vid vistelse å kuranstalt. Föredroge den sjuke civil klädsel, ägde
han uppbära ersättning för begagnande av egna beklädnadspersedlar. Så hade
varit förhållandet i föreliggande fall.

Sjukvårdsstyrelsen finge sålunda föreslå att den gjorda framställningen
icke föranledde annan åtgärd än att klaganden underrättades, att några föreskrifter
icke vore utfärdade rörande tillhandahållande genom kronans försorg
av beklädnadspersedlar vid vistelse vid kuranstalt.

I skrivelse den 19 september 1942 till Sundquist meddelade militieombudsmannen
honom, att av den utredning militieombudsmannen verkställt framginge
att några föreskrifter i fråga om anskaffning på kronans bekostnad av
beklädnadspersedlar åt värnpliktig som intagits å kuranstalt icke vore utfärdade.

19. Fråga om kroppsskada skall anses ha i den mening, som avses i krigssjukvårdsreglementet,
inträffat under krigstjänstgöring.

I en den 2 maj 1942 till militieombudsmansexpedilionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 1 48/33 Albinsson bland annat:

Den 8 januari 1942 hade Albinsson blivit inkallad till militärtjänstgöring
vid Norrbottens artillerikår och då varit frisk. Efter ridning den 12 januari
hade han fått stark värk och stelhet i rygg och fot. Den 13 januari hade han
sjukskrivits av depåläkaren, som förklarat att han hade ischias, och fått ledighet
för vård i sitt hem i Slockholm. Efter undersökningar å Åsö sjukhus
och Karolinska sjukhuset hade befunnits att Albinsson lidit av s. k. diskbråck,
och han hade den 23 februari opererats därför å Karolinska sjukhuset.

180

Därifrån hade han utskrivits den 13 april men ginge fortfarande under behandling.
Vid hänvändelse till batterichefen hade han fått meddelande örn
att han den 13 januari hemförlovats från förbandet och förklarats tjänsteoduglig
på 3 månader. Till följd av detta besked hade han ej kunnat utfå
familjebidrag.

I avgivet yttrande uppgav batterichefen:

Albinsson hade till en början jämte övriga inkallade sysselsatts med uttagning
och komplettering av utrustningen. Han hade endast deltagit i övningar
en enda dag, den 12 januari. Då dessa varit av fysiskt lindrig art, kunde
batterichefen icke anse, att skadan uppkommit under militärtjänsten.

Depåläkaren bataljonsläkaren Carl Tibblin anförde i avgivet yttrande:

Albinsson hade vid en den 13 januari 1942 jämlikt 105 § inskrivningsförordningen
företagen läkarbesiktning befunnits för tillfället oduglig till krigstjänst
under tre månader på grund av ischias i högra benet. Fallet hade anmälts
till riksförsäkringsanstalten. Enligt egna uppgifter hade emellertid Albinsson
haft sjukdomen förut. Därför kunde han ej beräknas komma i åtnjutande
av någon sjukvård på statens bekostnad enligt krigssjukvårdsreglementet
nr 757/1939 och kungl, brevet den 24 juni 1941 med vissa bestämmelser
angående hemförlovning av sjukskriven personal (TL A 9). Som
något olycksfall eller annan trauma ej konstaterats, kunde Albinsson ej heller
härför åtnjuta någon ersättning enligt nämnda bestämmelser.

I brev till depåläkaren yttrade docenten i kirurgi Ivar Palmer, som synes ha
behandlat Albinsson å Karolinska sjukhuset, bland annat:

Något engångsolycksfall läge icke till grund för Albinssons åkomma utan
snarare en under tämligen lång tid inverkande vävnadsuttröttning. Därav
framginge att man måste fordra en tämligen lång tids ansträngande militärtjänst
för att kunna medgiva, att militärtjänsten bidragit till sjukdomens uppkomst
och utveckling. T. ex. en ridlektion kunde icke accepteras. Det vore ju
dessutom tydligt, att det rörde sig örn ett recidiv av en gammal åkomma.

Riksförsäkringsanstalten fann enligt beslut den 19 maj 1942 någon ersättning
jämlikt kungl, förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring icke kunna tillerkännas
Albinsson, enär skälig anledning funnes att antaga att åkommans framträdande
föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen
bidragit därtill.

Sedan militieombudsmannen anhållit om gemensamt yttrande av arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse, åberopade departementet
och sjukvårdsstyrelsen innehållet uti en i anledning av Albinssons ifrågavarande
klagomål till chefen för Norrbottens artillerikårs depå den 12 juni .
1942 avlåten skrivelse. Däri anförde civila departementet och sjukvårdsstyrelsen,
efter att bland annat ha framhållit att Albinsson till följd av sin sjukdom
bort vara sjukskriven åtminstone till och med den 13 april 1942, i huvudsak
följande:

Då ifrågavarande kroppsskada inträffat under krigstjänstgöring i den mening,
som avsåges i krigssjukvårdsreglementet nr 757/1939, hade Albinsson

181

jämlikt sagda reglemente, jämfört med kungl, brevet den 24 januari 1941
(TL A 9) varit berättigad till sjukvård enligt reglementet under krigstjänstgöringen
och efter dess slut under högst tre månader efter det Albinsson
sjukskrivits, och hade Albinsson ej utan eget medgivande i anledning av
kroppsskadan bort hemförlovas, förrän Albinsson varit utan avbrott sjukskriven
i tre månader. I sjukvården innefattades jämväl ersättning för kost och
inkvartering under den tid, Albinsson vårdats i hemmet, utan att sådan prövning
erfordrades, som avses i 3 § näst sista stycket krigssjukvårdsreglementet.
Slutligen skulle enligt 3 § 1 mom. kungörelsen nr 655/1939, sådant detta
författningsrum lydde enligt kungl, kungörelsen den 20 oktober 1939, nr 758,
krigslön utgå, så länge sjukvård åtnjötes enligt krigssjukvårdsreglementet. Med
anledning härav förordnade departementet och sjukvårdsstyrelsen, att chefen
för Norrbottens artillerikårs depå skulle snarast möjligt låta utbetala ersättning
till Albinsson för tiden den 14 januari—den 13 april 1942 enligt angivna
grunder.

Enligt till militieombudsmannen från krigskassaavdelningen vid Norrbottens
artillerikårs depå insänd uppgift utbetalades därefter ersättning enligt
berörda grunder till Albinsson.

Stockholms stads familjebidragsnämnd anförde i av militieombudsmannen
infordrat yttrande att därest vederbörande militärmyndighet till familjebidragsnämnden
insände meddelande örn att Albinssons tjänstgöring upphört
först den 13 april 1942 familjebidraget komme att per post omedelbart tillställas
Albinsson. Från familjebidragsnämnden ingick sedermera underrättelse,
att meddelande om tiden för tjänstgöringens upphörande erhållits från
artillerikårens depå.

I skrivelse till Albinsson den 26 augusti 1942 hänvisade militieombudsmannen
till att ersättning till Albinsson utbetalts från Norrbottens artillerikårs
depå och att familjebidrag komme att tillställas honom. Med hänsyn till att
rättelse sålunda vunnits förklarade sig militieombudsmannen ej företaga vtlerligare
åtgärd i ärendet. II.

II.

I en den 13 februari 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
.skrift anförde värnpliktige nr 293 6/18 Magnusson i huvudsak följande:

Han hade den 8 november 1941 från Stockholm inryckt till tjänstgöring i
Malmö vid Malmö luftvärnsdivision. På grund av magsår, som konstaterats
av militärläkaren å krigssjukhuset i Malmö, hade han den 22 november 1941
blivit hemförlovad på ett år. Under hemfärden hade han svårt insjuknat
och måst intagas på lasarett samt vore fortfarande konvalescent. Ilan anhölle
örn upplysning hur han skulle förfara för att av militärmyndigheterna få ersättning
för vård av sjukdomen.

I anledning av skriften verkställdes utredning. Därav framgår bland annat:
Magnusson sjukanmälde sig den 17 november 1941 för magbesvär och intogs
på grund härav på Malmö försvarsområdes militärsjukhus. Vid röntgenunder -

182

sökning på sjukhuset konstaterades, att Magnussons sjukdom härrörde från
ett magsår, som Magnusson haft under flera år före inryckningen till militärtjänst
den 8 november 1941. Samtidigt med att Magnusson förklarades oduglig
till militärtjänst under ett år, uppmanade försvarsområdesläkaren Magnusson
att för fortsatt vård frånvända sig till civilt sjukhus i hemorten.

Chefen för Malmö luftvärnsdivision framhöll i avgivet utlåtande, att enär
sjukdomen måste anses vara ådragen före inryckningen och Magnusson sålunda
vid inryckningen och redan före densamma varit behäftad med magsår,
Magnusson ej kunde anses berättigad till sjukvård enligt krigssjukvårdsreglementet
(SFS 757/1939).

Regementsläkaren G. Bernhoff anförde uti en av honom inom arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse upprättad promemoria efter att ha återgivit Jakobssons
uttalande:

Krigssjukvårdsreglemenlet hade emellertid ansetts böra tolkas sålunda, att
en sjukdom, som yppades under omständigheter motsvarande dem som i detta
fall varit för handen, skulle anses ha inträffat under krigstjänstgöring. Magnusson
torde sålunda vara berättigad till sjukvård för ifrågavarande sjukdom
jämlikt 1 § 1 mom. första stycket a) ovannämnda reglemente och därmed
hemfalla under bestämmelserna i kungl, brevet den 24 januari 1941
med vissa bestämmelser angående hemförlovning av sjukskriven personal
m. m. Magnusson hade med andra ord icke bort hemförlovas förrän den 17
februari 1942. Han syntes därför nu böra tillerkännas dels ersättning för
sjukvård under sagda tid, dels avlöningsförmåner.

Försvarsområdesläkaren bataljonsläkaren Per Sjöström anförde i anledning
av innehållet i nämnda promemoria i yttrande till sjukvårdsstyrelsen
bland annat:

Magnusson företedde en lång sjukhistoria på omkring 10 år. Magsåret hade
han med visshet haft långt före inkallelsen till militärtjänst. Ehuru Magnusson
sålunda var sjuk, hade han utan läkarundersökning sänts från Stockholm
till Malmö. Han hade icke hunnit utsättas för några militära strapatser
i Malmö, förrän han sjukanmälde sig och undersöktes å militärsjukhuset.
Det skulle leda till rent absurda förhållanden, örn varje konstaterat magsårsfall
eller annat kroniskt sjukdomsfall, som legat i tjänst 1—2 veckor,
skulle ha rätt till 3 månaders sjukvård på kronans bekostnad.

I gemensamt yttrande den 10 juli 1942 till militieombudsmannen anförde
arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse bland annat:

Av handlingarna framginge, att ifrågavarande kroppsskada inträffat under
krigstjänstgöring i den mening, som avsåges i 1 § krigssjukvårdsreglementet
nr 757/1939. Jämlikt föreskrifterna i krigssjukvårdsreglementet, jämförda
med kungl, brevet den 24 januari 1941 (TL A sid. 9), hade Magnusson
bort vara bibehållen vid rätten till sjukvård under högst tre månader,
efter det kroppsskadan inträffat eller sålunda högst intill den 17 februari
1942, och jämlikt 3 § 1 mom. kungörelsen nr 655/1939, sådant detta författningsrum
lydde enligt kungörelsen den 20 oktober 1939, nr 758, hade
Magnusson bibehållits vid rätt till krigslön under den tid, han åtnjöte sjuk -

183

vård enligt krigssjukvårdsreglementet. I särskild skrivelse hade departementet
och styrelsen förständiga! chefen för Malmö luftvärnsdivision att till
Magnusson utbetala ersättning enligt ovan angivna grunder.

Magnussons sjukdomsfall anmäldes från luftvärnsdivisionen till riksförsäkringsanstalten.
Denna fann emellertid enligt beslut den 8 april 1942 någon ersättning
jämlikt kungl, förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning
av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring icke kunna tillerkännas
Magnusson, enär skälig anledning funnes antaga att sjukdomens
framträdande föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna
icke väsentligen bidragit därtill. Ärendet fullföljdes av Magnusson till försäkringsrådet,
som emellertid i utslag den 8 oktober 1942 ej fann skäl göra
ändring i överklagade beslutet.

I skrivelse den 20 juli 1942 till chefen för Malmö luftvärnsdivision framhöll
militieombudsmannen, att därest Magnusson under sin tjänstgöring åtnjutit
familjebidrag sådant bidrag borde utgå jämväl för tiden den 22 november—den
24 december 1941, samt anhöll om upplysning, huruvida under
nämnda förutsättning anmälan skett till vederbörande familjebidragsnämnd.
Som svar härå meddelade divisionschefen, att anmälan översänts till familjebidragsnämnden
den 21 juli 1942.

Ärendet avslutades härpå av tjänstförrättande militieombudsmannen genom
skrivelse den 12 augusti 1942 till Magnusson, i vilken skrivelse tjänstförrättande
militieombudsmannen meddelade Magnusson, att arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse anmodat chefen för Malmö
luftvärnsdivision att till Magnusson utbetala den gottgörelse för sjukvårdskostnader
och den krigslön, som belöpte på tiden den 22 november—den 24
december 1941, samt att försåvitt Magnusson under den tjänstgöring vartill
han inryckt den 8 november 1941 åtnjutit familjebidrag, sådant bidrag borde
utgå till honom jämväl för nyssnämnda tid.

20. Den som undergår arreststraff utan tjänstgöring skall vidkännas avdrag
å terminslön för lika lång tid som straffet varat.

Krigsavlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 278) innehåller i 9 § 3
mom. första stycket följande stadgande:

»Den, som undergår arreststraff med förbud att tjänstgöra, äger icke uppbära
terminslön, som därunder förfaller till betalning.»

Värnpliktige nr 482 2/16 K. A. Strand, tjänstgörande vid ett landstormsskyttekompani,
anförde i en till militieombudsmansexpeditioncn inkommen
skrift:

Strand hade från och med den 3 till och nied den 18 april 1942 avtjänat
disciplinstraff. Vid utkvittering av avlöning den 21 april hade gjorts avdrag
för lönetermin örn 10 dagar. Vid förfrågan hos kompanichefen om anled -

184

ningen härtill hade Strand fått det beskedet att den som icke vore tillstädes
för att utkvittera sin avlöning finge finna sig i att denna indroges till krigskassa.
Då Strand icke vore övertygad om rättmätigheten i ett dylikt avdrag
anhölle han örn militieombudsmannens prövning av ärendet.

Uti infordrat yttrande anförde kompanichefen att Strands uppgift om det
besked han erhållit vore felaktigt samt att kompanichefen, med hänvisning
till krigsavlöningsreglementet, meddelat Strand att arresterad ej ägde uppbära
terminslön, som förfölle till betalning under den tid straffet avtjänades.

I skrivelse till kompanichefen den 27 augusti 1942, varmed ärendet avgjordes,
anförde militieombudsmannen:

Kompanichefen hade åberopat krigsavlöningsreglementet, där det i 9 § 3
mom. stadgades att den som underginge arreststraff med förbud att göra
tjänst icke ägde uppbära terminslön som därunder förfölle till betalning.
Den rätta innebörden av detta stadgande torde jämlikt grunderna för 2 § 3
mom. kungörelsen den 19 januari 1940 (nr 51) med särskilda bestämmelser
angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet vara, att den arresterade
borde vidkännas avdrag å terminslön för lika lång tid som det ifrågavarande
arreststraffet varat.

21. Fråga om ersättning till värnpliktiga för snöskottning å allmän väg.

I en till militieombudsmansexpeditionen den 22 maj 1942 inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 804 Östling i huvudsak följande:

I februari 1942 hade från vägdistriktet gjorts framställning om hjälp med
snöskottning från det förband, vid vilket Östling tjänstgjorde. Betalning
skulle utgå med 1 krona 5 öre för timme. Tjänstgörande troppchefen erhöll
tillstånd härtill från försvarsområdesstaben. Från förbandet hade anmält sig
flera, däribland Östling, som arbetat 3 dagar. Från hela förläggningen hade
fullgjorts arbete, varför enligt överenskommelsen med vägdistriktet skulle
utgå ersättning med över 400 kronor. Någon ersättning hade emellertid icke
utbetalts, och vägdistriktet hade meddelat, att krigskassören förbjudit utbetalning.
Östling hemställde om upplysning huruvida detta vore riktigt.

Uti infordrat yttrande anförde försvarsområdesbefälhavaren bland annat:

Under eftervinterns exceptionellt svåra snöförhållanden hade vid behov
försvarsområdestrupp insatts till förstärkning av vägdistriktens härför otillräckliga
civila arbetskraft. Ett snabbt öppnande av de igensnöade vägförbindelserna
hade jämväl varit militärt nödvändigt bland annat för transporter
till isolerade truppförläggningsplatser, däribland den plats där klaganden
vore förlagd. Några ersättningsanspråk hade ej ställts på vägkassorna och
om så på någon befälhavares initiativ preliminärt skett hade anspråken senare
undanröjts genom försvarsområdesorder. Ersättning, som i andra fall t. ex.
trupps hjälp vid enskilda jordbruk utkrävdes, skulle författningsenligt inle -

185

vereras till kronan, och högst Vs kunde sedan under vissa förutsättningar utgå
till truppen i forin av flitpengar. Vägdistriktet hade uttalat sin önskan att i
vart fall som flitpengar få överlämna visst belopp, och försvarsområdesbefälhavarens
avsikt vore att dessa pengar skulle överlämnas till försvarsområdesassistenten
för att användas till manskapets förströelse.

I skrivelse till Östling den 27 juni 1942 gjorde militieombudsmannen följande
uttalande:

Den omständigheten att Östling jämte andra värnpliktiga vid förbandet
av truppbefälet ställts till vägstyrelsens förfogande för snöskottning hade ej
berättigat Östling till särskild ersättning för detta arbete, och befälet hade
saknat befogenhet träffa avtal därom.

22. Felaktig användning av värnpliktig i civilt arbete.

I en den 28 april 1942 till militieombudsmansexpeditionen inkommen skrift
anförde värnpliktige nr 753 Eriksson bland annat:

Å platsen hade en värnpliktig hela tiden de varit inkallade arbetat med
gruslastning åt en civil person, som sålde grus till ett kraftverk, och för arbetet
erhållit timlön av arbetsgivaren samt dessutom mat och lön av kronan.
Den värnpliktige hade upptagit tjänstledighet varje vecka för de andra inkallade,
vilket vore orätt då flera trots vägande skäl blivit utan ledighet. Eriksson
undrade örn befälet ägt rätt kommendera den värnpliktige till ifrågavarande
arbete.

I infordrat yttrande anförde majoren Eric Frykberg bland annat: Ifrågavarande
kompani hade första tiden varit insatt å vinterväghållning och sedermera
å vägunderhåll inom och för vägdistriktet. Trots svår bostadsbrist i
orten på grund av pågående kraftverksbygge hade lantbrukaren A. Paulsson
på för kronan förmånliga villkor ställt till förfogande förläggnings- och expeditionslokaler.
Då Paulsson sedermera under åberopande av bland annat
den stora bristen å arbetskraft i orten gjort framställning om erhållande av
en man som hjälp i det honom tillhöriga grustaget, från vilket han levererat
grus bland annat till vägdistriktet och kompaniet, hade Frykberg ej ansett
sig böra motsätta sig detta, då resultatet av arbetsprestationen var av betydelse
för det allmänna och viss kompensation för det låga hyresbeloppet ansågs
skälig. Med anledning därav hade en man ur kompaniet kommenderats att
vara Paulsson behjälplig vid gruslastning och uppröjning av grustaget. Kommenderingen
hade gällt under tiden den 20 mars—den 27 april 1942 med vissa
kortare uppehåll. Senare hade framkommit att Paulsson utan Frykbergs vetskap
till den värnpliktige betalt flitpengar för erhållande av bättre arbetsresultat.
Kompaniets personal i övrigt hade genom nämnda kommendering
icke missgynnats beträffande möjligheten att erhålla tjänstledighet.

186

I skrivelse den 12 juni 1942 till Frykberg anförde militieombudsmannen:

Under april 1942 hade i kommandoväg utfärdats vissa föreskrifter angående
militär personals användning i civilt jordbruksarbete, varjämte arméförvaltningens
intendenturdepartement fastställt den ersättning som därvid skulle
utgå. Nämnda bestämmelser hade emellertid utfärdats först efter Frykbergs
åtgärd att ställa värnpliktig till civil persons förfogande för arbete i grustäkt
och medgåve för övrigt ej arbete för sistnämnda ändamål. Frykberg
hade sålunda icke haft befogenhet handla på sätt som skett.

Ehuru Frykberg alltså förfarit felaktigt hade militieombudsmannen med
hänsyn till de i detta fall föreliggande omständigheterna ansett sig kunna
låta bero vid en erinran örn det felaktiga i Frykbergs handlingssätt.

23. Upphandling för försvarsområdes räkning har skett hos aktiebolag,
av vars styrelse försvarsområdesbefälhavaren var ledamot.

Handlingarna i ett av krigsrätten vid Västernorrlands regementes depå den
3 maj 1941 avgjort mål mot intendenten vid ett försvarsområde landstormslöjtnanten
Urban Axell (jämför även redogörelsen ovan sid. 22 ff.) samt
av militieombudsmannen anskaffad kompletterande utredning utvisade bland
annat följande:

Enligt företedda fakturor levererade Aktiebolaget Allva, Allas varuhus, i
Stockholm under tiden den 15 december 1939—den 25 juli 1940 i 13 särskilda
poster olika förnödenheter till ett sammanlagt pris av 12,156 kronor 32 öre till
ovannämnda och ett annat försvarsområde. Överstelöjtnanten V. Mannerstedt
var befälhavare för det ena försvarsområdet till den 1 april 1940 och därefter
för det andra försvarsområdet. Försvarsområdesintendenterna innehade vederbörliga
bemyndiganden jämlikt § 3 mom. 3 i det allmänna krigsförvaltningsreglementet
att verkställa inköp av viss materiel. Samtliga beslut om
utanordning av medel till bolaget fattades av vederbörande intendent. Mannerstedt,
som under den ifrågakomna tiden var ledamot av bolagets styrelse,
upplyste att han ej ägde andel i bolaget eller del i dess vinst eller någon fördel
av försäljningarna. Efter verkställd granskning av de priser, som tilllämpats
vid försäljningarna, förklarade statens krisrevision, att de vid granskningen
gjorda iakttagelserna icke föranledde någon åtgärd från krisrevisionens
sida. I

I skrivelse till befälhavaren för Norra militärområdet den 8 maj 1942 anförde
militieombudsmannen följande:

Enligt det allmänna krigsförvaltningsreglementet den 31 augusti 1939 vore
bland andra befälhavare för försvarsområde krigsförvaltningsmyndighet (§ 3
mom. 2 A 2). Då ärendenas ändamålsenliga handläggning det krävde finge
krigsförvaltningsmyndighet bemyndiga viss underställd personal att i erforderlig
utsträckning besluta och handla med samma befogenhet, som eljest

187

tillkomme myndigheten själv (§ 3 inom. 3). Den som fattat beslut i krigsförvaltningsärende
vöre för beslutet ensam ansvarig (§ 11). Krigsförvaltningen
skulle så ledas och handhavas, att dén tjänade till underlättande av krigföringen.
Den borde utmärkas av förutseende, planmässighet och god hushållning.
Av alla dem det vederborde skulle effektiv kontroll härutinnan utövas
inom krigsförvaltningens särskilda grenar (§ 1 mom. 2).

Beträffande krigsförvaltningsmyndighets rätt att medelst köp anskaffa
krigsmateriel gällde enligt § 4 mom. 2 i krigsmaterielbestämmelserna följande:
Innan krigsskådeplats avdelats ävensom, sedan så skett, inom hemorten ägde
krigsförvaltningsmyndighet, där ej annorlunda av Kungl. Maj:t förordnades,
rätt att inköpa krigsmateriel endast i den ordning och utsträckning, som arméförvaltningens
vederbörande departement (sjukvårdsstyrelse) bestämt. Utan
hinder härav finge dock i orten inköpas sådan materiel, som erfordrades för
tillgodoseende av vederbörligt truppförbands (organisations) omedelbara behov
och vars anskaffande icke utan våda kunde uppskjutas. Anskaffning av
krigsmateriel medelst köp skedde såvitt möjligt i enlighet med de för fredstid
gällande bestämmelserna angående upphandling och arbeten för statens behov
m. m., varvid dock i fråga om dessa bestämmelser iakttoges, att uppgörelse
under hand finge äga rum utan inskränkning, där så prövades lämpligt,
och att tidsbestämmelser i fråga om utbjudande av och prövning av anbud
om leverans eller arbeten ej vöre bindande.

Upphandlingsförordningen den 16 januari 1920 innehölle bland annat följande
bestämmelser. Den som på grund av anställning i statens tjänst hade
att taga befattning med upphandling eller arbete, som i förordningen avsåges,
eller med därav föranledd kontroll, besiktning, uppbörd eller annan åtgärd,
finge ej själv åtaga sig att tillhandahålla gods eller utföra arbete eller i något,
som rörde sådant avtal och dess fullgörande, vara ombud för anbudsgivare,
leverantör eller entreprenör. Annan i statens tjänst anställd person eller den,
som på grund av särskilt uppdrag hade att för statens räkning taga sådan
befattning med upphandling eller arbete, som nyss sagts, finge ej själv åtaga
sig att tillhandahålla gods eller utföra arbete för myndighet, verk, inrättning
eller truppförband, som han tillhörde eller för vars räkning han innehade
dylikt uppdrag, ej heller i något, som rörde sådant avtal och dess fullgörande,
vara ombud för anbudsgivare, leverantör eller entreprenör (22 § 1 och 2
morn.). I prövning av anbud samt granskning av tillhörande prov, modeller
och handlingar finge icke den deltaga, som vore med anbudsgivare i den
skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgjorde jäv mot domare, ej
heller den, som vore styrelseledamot eller tjänsteman i bolag eller förening
för ekonomisk verksamhet, eller delägare i enkelt bolag eller personligen ansvarig
delägare i handelsbolag, som inlämnat anbud (27 § 1 inom.). Vid uppgörelse
under hand skulle bestämmelserna i 27—31 §§ i tillämpliga delar lända
till efterrättelse (35 § 4 moni.).

1 fredstid skedde upphandlingar för statens behov huvudsakligen genom
det särskilt reglerade anbudsförfarandet eller genom uppgörelse under hand.
Uppgörelse under hand finge äga rum endast i vissa fall, vilka angåves i 35 §

E3S

upphandlingsförordningen. Beträffande krigsförvaltningsmyndighets rätt att
medelst köp anskaffa krigsmateriel gällde, att köp såvitt möjligt skulle ske i
enlighet med de för fredstid gällande bestämmelserna; uppgörelse under hand
finge dock äga rum utan inskränkning, när så prövades lämpligt.

Enligt 22 § upphandlingsförordningen finge den som på grund av anställning
i statens tjänst hade att taga befattning med upphandling eller med
därav föranledd kontroll icke själv åtaga sig att tillhandahålla gods. Det vore
således icke tillåtet för en krigsförvaltningsmyndighet, exempelvis en försvarsområdesbefälhavare,
att åtaga sig leverans till någon som helst statsinstitution.
Detta förbud kvarstode även om myndigheten med stöd av § 3 mom. 3
krigsförvaltningsreglementet bemyndigat underställd personal att handhava
krigsförvaltningen. Även efter det att ett sådant bemyndigande lämnats ålåge
det nämligen vederbörande chef, i det anförda exemplet försvarsområdesbefälhavaren,
att utöva ledningen av och kontrollen över de bemyndigade befattningshavarnas
handläggning av krigsförvaltningsärendena.

Av det anförda framginge, att Mannerstedt icke skulle ha varit berättigad
att själv åtaga sig leveranser till ifrågavarande båda försvarsområden, för
vilka han under skilda perioder varit befälhavare. De leveranser, som i ärendet
berörts, hade emellertid icke gjorts av Mannerstedt utan av ett aktiebolag,
av vars styrelse Mannerstedt varit ledamot. Såväl av förarbetena till
22 § upphandlingsförordningen som av lagrummets ordalydelse finge anses
framgå, att ett bolag icke vore utestängt från rätten att leverera varor till
staten på den grund att en statstjänsteman, vilken hade befattning med upphandlingar,
vore ledamot av bolagets styrelse. Ej heller förelåge hinder för en
sådan tjänsteman att taga anställning hos bolaget eller plats i dess styrelse.
Den böjelse för partiskhet eller överseende som kunde befaras hos en statstjänsteman,
vilken på nu nämnt sätt vore intresserad i ett bolag, hade lagstiftaren
avsett att motverka genom ett stadgande i 27 § upphandlingsförordningen.
Enligt detta stadgande finge den som vore styrelseledamot i bolag,
vilket inlämnat anbud, icke deltaga i prövning av anbudet. Vederbörande vore
pliktig att hos myndigheten anmäla, då sådant jäv mot honom förelåge.
Grundtanken i de nu behandlade bestämmelserna syntes kunna uttryckas så,
att bolaget ägde uppträda som säljare vid upphandlingar för statens behov,
men staten finge vid avtal icke representeras av någon som vore medlem
av bolagets styrelse.

Nyssnämnda stadgande i 27 § avsåge i främsta rummet avtal som komme
till stånd genom infordrande av anbud i den särskilt föreskrivna ordningen.
Det skulle emellertid, enligt föreskrift i 35 § 4 mom. upphandlingsförordningen,
i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl vid uppgörelse under
hand. Då underhandsförfarandet utmärktes av en viss brist på kontroll, vore
det av vikt att jävsreglerna noggrant iakttoges. I fall, då olika tolkning av
dessa regler vöre möjlig, torde i allmänhet den strängaste tolkningen vara att
föredraga.

Vid bedömande av de inköp som de båda försvarsområdesstaberna gjort
hos Aktiebolaget Allva, Allas varuhus, måste man, såsom redan angivits,

189

utgå från att bolaget varit oförhindrat att sälja till kronan, oavsett den omständigheten
att chefen för försvarsområdena varit ledamot av bolagets styrelse.
Däremot hade Mannerstedt uppenbarligen varit jävig att å kronans
vägnar fatta beslut om sådana inköp. Av utredningen finge anses framgå,
att det varit försvarsområdesintendenterna, som på eget ansvar fattat besluten
örn inköpen. Utredningen gåve emellertid också vid handen, att Mannerstedt,
sedan fråga uppkommit om undersökning av möjligheterna att
göra inköp på annat håll än inom orten, själv givit anvisning om inhämtande
av offert från bolaget. Det finge dock anses styrkt, att Mannerstedt
därvid givit tydlig order om att inköp hos bolaget finge ske allenast om de
medförde en bestämd fördel för staten framför andra tillgängliga källor.

Sistnämnda åtgärd från Mannerstedts sida torde likväl icke ha varit tillräcklig
för bevakande av statens intressen. Något sådant fall, att uppgörelse
under hand fått ske enligt 35 § upphandlingsförordningen, hade icke förelegat.
Jämlikt krigsmaterielbestämmelserna finge visserligen uppgörelse under
hand äga rum, närhelst så funnes lämpligt. Det kunde icke betecknas
som lämpligt att, på sätt skett, underhandsköp verkställts hos det bolag, i
vilket försvarsområdesbefälhavaren varit intresserad. Mannerstedt borde åtminstone
ha förbjudit underhandsköp hos bolaget samt föreskrivit, att det
särskilt reglerade anbudsförfarande! alltid skolat tillämpas, när inköp hos
bolaget kommit i fråga.

Över de hos bolaget gjorda inköpen hade kontroll skolat utövas. Det syntes
framgå av handlingarna, att Mannerstedt ägnat viss uppmärksamhet åt intendenternas
sätt att handhava förvaltningsärendena jämlikt erhållna bemyndiganden.
Mannerstedt hade själv upplyst, att vissa av de ärenden som omfattades
av utredningen föredragits inför honom. Han syntes ha tagit befattning
med ytterligare ärenden eller följt deras gång. Mannerstedt hade emellertid
varit jävig att taga befattning med denna kontroll. En sträng tolkning
av upphandlingsförordningen syntes leda till att Mannerstedt, så snart han
fått kännedom om att köp gjorts hos bolaget, bort föranstalta om att behörig

befattningshavare granskat, huruvida intendenten följt den av Mannerstedt

givna ordern samt i övrigt rätt tillvaratagit kronans intressen. Då en sådan
kontroll givetvis skulle lia medfört praktiska olägenheter, läge närmast till
hands draga den slutsatsen, att Mannerstedt borde ha avstyrt att inköp överhuvud
gjorts hos bolaget oavsett sättet för upphandlingen.

Ehuru militieombudsmannen sålunda funnit, att Mannerstedts åtgärder i
fråga örn inköpen hos bolaget icke stöde i överensstämmelse med grunderna
för upphandlingsförordningen, ansåge han sig böra låta bero vid den erinran
som innefattades i det anförda. Härvid hade militieombudsmannen särskilt
beaktat, att Mannerstedt icke syntes lia handlat i egennyttigt syfte samt att
skada för kronan icke torde lia uppkommit.

190

24. Kompaniadjutant tiar ansetts icke äga rätt att låta på regementes snickarverkstad
på icke tjänstetid och av privat material med privata verktyg
för egen räkning tillverka en byrå.

I ett ärende, som rörde jämväl ett spörsmål örn avkonstituering, varom här
ej är fråga, påtalade värnpliktige sergeanten nr 1001 60/30 G. Svensson,
tjänstgörande vid Södermanlands regemente, att kompaniadjutanten vid regementets
depågarnisonskompani fanjunkaren S. Sund låtit för privat räkning
vid regementets snickarverkstad tillverka en byrå. Sedan militieombudsmannen
infordrat utredning från regementschefen, inkom denne med
eget yttrande ävensom med yttranden av Sund och dåvarande överstelöjtnanten
J. K. Lundén.

Sund anförde:

Fyra värnpliktiga hade för Sunds räkning och efter frivilligt åtagande tillverkat
en leksaksbyrå. Erforderligt material hade inköpts i Strängnäs och
räkning därå hade uppvisats för Sund. Arbetet hade, såvitt Sund kunnat finna,
utförts under fritid och de värnpliktiga hade använt egna verktyg därför.
Anledningen till att Sund vänt sig till de nämnda värnpliktiga hade varit
följande. I november 1941 hade han upptäckt, att de värnpliktiga snickarna
vid kompaniet såsom fritidsarbeten tillverkat en del mindre möbler,
tydligen avsedda såsom julpresenter till anhöriga. Samtliga de nämnda fyra
värnpliktiga vore familjeförsörjare med upp till fem barn i familjen. Sund
hade fått den tanken, att han genom en beställning skulle kunna bereda dem
en extra förtjänst till julen. I början av december hade Sund därför talat
med snickarna örn saken och de hade förklarat, att byrån mycket väl skulle
kunna utföras och bliva färdig till julen. Därmed hade beställningen ansetts
vara gjord. Sund hade tidigare uttryckligen framhållit för snickarna, att
inga privata arbeten finge utföras på tjänstetid och att kronans verktyg icke
finge användas för privat bruk. Detta hade Sund framhållit, då han beställde
byrån. Snickarna hade förklarat, att någon överträdelse av dessa förbud
ej heller skett. För arbete och material hade Sund ersatt de värnpliktiga med
30 kronor, vilket pris torde väl motsvara kostnaderna för ett liknande arbete
i allmänna marknaden.

Överstelöjtnanten Lundén, som hållit förhör med en av snickarna — de
övriga hade ryckt ut från regementet — anförde, att vid detta förhör framkommit,
att det vid beställningen av byrån tydligt angivits att arbetet skulle
utföras på fritid, att arbetet också utförts på icke tjänstetid, att material till
byrån inköpts i staden, att använda verktyg ägdes av snickarna själva samt
att arbetet betalts av Sund med något mer än vad snickarna själva begärt.

Regementschefen översten Gustaf Berggren anförde i sitt yttrande:

Den byrå, som Sund beställt av kompaniets snickare, hade tillverkats på
fritid med privata verktyg och av material som inköpts för privata medel.
Med hänsyn till föreliggande risk för missförstånd och frestelse till missbruk
ansåge regementschefen i princip, att regementets personal borde und -

191

vika dylika affärer med underlydande. Han vore dock av den bestämda uppfattningen,
att anledning till någon åtgärd mot Sund i detta fall icke förelåge.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen med en skrivelse till regementschefen
den 10 mars 1942, däri anfördes:

Enligt § 4 mom. 1 intendenturmaterielreglementet ägde en var armén tillhörande,
i tjänst varande person rätt att, därest regementschef eller högre
myndighet som hade uppsikt över intendenturmaterielen prövade så utan olägenhet
kunna ske, bl. a. låta tillverka och reparera uniformspersedlar och
övrig tjänsteutrustning vid arméns intendenturverkstäder. Till intendenturverkstäderna
vid regemente hänfördes enligt § 4 mom. 12 intendenturmaterielinstruktionen
bland annat snickarverkstad. Några andra arbeten för enskilda
personers räkning än tillverkning och reparation av tjänsteutrustning
finge icke förekomma vid intendenturverkstäderna.

Sund hade därför icke varit berättigad låta kompaniets snickare å regementets
snickarverkstad för Sunds räkning tillverka i ärendet omförmälda
byrå, oaktat detta skett på fritid samt kronans materialier och verktyg icke
använts. Militieombudsmannen ansåge sig emellertid kunna låta bero vid
denna erinran härom.

25. Fråga om tjänstgöringstiden för vissa samvetsömma värnpliktiga, vilka
befriats från värnpliktens fullgörande under fredstid.

Enligt § 4 mom. 2 c) i 1925 års värnpliktslag kunde vissa värnpliktiga befrias
från värnpliktens fullgörande under fredstid i fall då anhörig till den
värnpliktige var för sitt uppehälle väsentligen beroende av hans arbete. Dylik
befrielse utgjorde dock icke hinder för den befriades inkallelse i fredstid till
tjänstgöring enligt § 28 värnpliktslagen. Genom generalorder nr 5368/1940
anbefalldes bland annat följande: Utan hinder av gällande föreskrifter i vederbörande
inkallelseinstruktion bemyndigades chefen för armén att, i anslutning
till vid arméns truppförband anbefalld utbildning, jämlikt § 28
mom. 1 värnpliktslagen för tjänstgöring (utbildning) inkalla sådana härens
beväring tillhörande värnpliktiga, vilka på grund av angivna bestämmelser,
däribland § 4 mom. 2 i 1925 års värnpliktslag, befriats från värnpliktens fullgörande
(vidare fullgörande) under fredstid. Inkallelse finge äga rum för
tjänstgöring under en sammanlagd tid av högst sex månader å lider, som
chefen för armén ägde att bestämma. I inskrivningsbok och på dubblettkort
skulle anteckning göras, att tjänstgöringen ägt rum jämlikt generalorder nr
5368/1940.

Jämlikt nämnda generalorder fullgjorde följande värnpliktiga under tiden
den 16 januari—26 februari 1941 42 dagars tjänstgöring vid Norrbottens artillerikår,
nämligen:

192

nr 237 70/28 Lindkvist, nr 344 70/33 Gustavsson, nr 360 70/29 Mikaelsson,
nr 521 70/29 Söderström, nr 163 69/32 Jonsson, nr 509 71/31 Larsson, nr 592
71/32 Bjursell, nr 142 73/32 Junes och nr 654 74/33 Sundkvist. Samtliga dessa
värnpliktiga voro enligt § 4 mom. 2 c) i 1925 års värnpliktslag befriade från
värnpliktens fullgörande i fredstid. De hade tidigare icke fullgjort någon militärtjänstgöring;
dock med undantag för Gustavsson, som år 1933 fullgjort
tre dagars tjänstgöring under tiden den 29—31 oktober.

Genom generalorder nr 624/1941 anbefalldes bland annat följande: Vissa
angivna värnpliktiga, däribland de nio nyss uppräknade, vilka ingivit ansökning
jämlikt § 1: 2 i kungörelsen den 19 april 1940 angående tillämpning av
lagen den 12 juni 1925 om värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring, skulle jämlikt nådigt beslut den 21 februari 1941
fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten utan att övas i vapens bruk eller bära
vapen eller ammunition. Värnpliktiga, som före inkallelse fullgjort all dem
åliggande fredstjänstgöring, skulle fullgöra krigstjänslgöring med tjänstgöringstid
motsvarande den tjänstgöring enligt § 28 eller § 36 mom. 2 som,
i förhållande till övriga värnpliktiga, skulle hava ålegat dem, därest de icke
erhållit samvetsömhetstillstånd. Värnpliktiga, som före inkallelse icke fullgjort
all dem åliggande fredstjänstgöring, skulle fullgöra tjänstgöring i för
fredstid gällande omfattning samt därefter krigstjänstgöring i tillämpliga delar
enligt ovan, dock att värnpliktig, sorn befriats från värnpliktens fullgörande
under fredstid och jämlikt generalordern nr 5368/1940 inkallats till
tjänstgöring jämlikt § 28 värnpliktslagen, skulle, utan hinder av vad ovan
sagts, fullgöra tjänstgöring under sammanlagt 270 dagar. Tjänstgöring, som
fullgjorts i avvaktan på Kungl. Majrts beslut i anledning av ingiven ansökning,
skulle tillgodoräknas såsom fullgjord tjänstgöring.

I en den 5 november 1941 till militieombudsmansexpeditionen inkommen
skrift anförde fru Signe Jonsson, hustru till ovannämnde Jonsson, bland
annat:

Hennes man och hans kamrater tillhörde samtliga de i fredstid på grund
av familjeskäl frikallade. De hade inkallats till tjänstgöring vid Norrbottens
artillerikår omkring den 15 januari 1941 samt vägrat att bära vapen och
ammunition men ej att bära uniform. Samtliga hade erhållit Kungl. ,Maj:ts
godkännande. Det torde lia stått på en kårorder att de skulle tjänstgöra
270 dagar, vilket även divisionschefen muntligen torde ha bekräftat för
dem. Nu hade de emellertid fått muntligt meddelande att de troligen skulle
ha sex månader kvar att tjänstgöra, sedan de fullgjort förstnämnda tjänstgöring
om 270 dagar. Signe Jonsson anhölle, att militieombudsmannen ville
ingripa och rätta till förhållandet, därest något fel begåtts.

I infordrat yttrande, avgivet den 11 november 1941, anförde chefen för
artillerikåren:

Jonsson hade inkallats för att fullgöra dels jämlikt generalordern nr
624/1941 tjänstgöring under 270 dagar med inryckningsdag den 15 januari
1941, dels jämlikt generalordern nr 2190/1941 ytterligare 180 dagars krigstjänstgöring.
Med stöd av generalordern nr 2190/1941 hade dåvarande tjänst -

193

förrättande kårchefen bestämt, att sistnämnda tjänstgöring skulle fullgöras
i omedelbar anslutning till den förstnämnda.

Förutom generalordern nr 2190/1941 är i detta sammanhang generalordern
nr 1151/1941 av intresse. Genom sistnämnda generalorder anbefalldes bland
annat följande: Med upphävande av generalordern nr 3775/1940 skulle tillsvidare
nedanstående bestämmelser lända till efterrättelse beträffande tjänstgöring
m. m. för värnpliktiga, vilka under pågående tjänstgöring eller i samband
med inkallelse till tjänstgöring ingåve ansökningar om tjänstgöringens
fullgörande jämlikt lagen örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter
mot värnpliktstjänstgöring. 1. Värnpliktig, som ingåve ansökning om tillstånd
att fullgöra militär tjänstgöring i särskild ordning (vapenvägrare),
skulle, i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i anledning av ansökningen, fullgöra
tjänstgöring jämlikt bestämmelserna i generalordern nr 606/1926 mom.
1 enligt vederbörande truppförbandschefs närmare bestämmande. Erhölle
här nämnd värnpliktig tillstånd att fullgöra tjänstgöringen såsom vapenvägrare,
skulle, där icke annorlunda föreskreves i samband med tillståndets
meddelande, tjänstgöringstiden bestämmas sålunda: a) Värnpliktig, som
före inkallelse fullgjort all honom åliggande fredstjänstgöring, fullgjorde
krigstjänstgöring med tjänstgöringstid motsvarande den tjänstgöring enligt
§ 28 eller § 36: 2 värnpliktslagen, som, i förhållande till övriga värnpliktiga
av samma årsklass (årsgrupp), uttagning o. s. v., skulle hava ålegat honom,
därest han icke erhållit samvetsömhetstillstånd; b) Värnpliktig, som icke
fullgjort all honom åliggande fredstjänstgöring, fullgjorde tjänstgöring i för
fredstid gällande omfattning (alltså med 90 dagars tjänstgöringstillägg) samt
därefter krigstjänstgöring i tillämpliga delar enligt a) ovan; c) Tjänstgöring,
sorn fullgjorts i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i anledning av ingiven ansökning,
tillgodoräknades såsom fullgjord tjänstgöring.

Generalordern nr 2190/1941 upptog bland annat följande stadganden rörande
tjänstgöring för värnpliktiga vapenvägrare: Jämlikt generalordern nr
1151/1941 mom. 1 skulle sådana värnpliktiga, som på grund av samvetsbetänkligheter
erhållit medgivande att fullgöra dem åliggande militär tjänstgöring
i särskild ordning (vapenvägrare), förutom dem åliggande fredstjänstgöring
eller motsvarande tjänstgöring (eventuellt med 90 dagars tjänstgöringstillägg)
fullgöra krigstjänstgöring motsvarande den tjänstgöring enligt § 28
eller § 36: 2 värnpliktslagen, som, i förhållande till övriga värnpliktiga av
samma årsklass (årsgrupp) o. s. v., skulle hava ålegat dom, därest de icke
erhållit samvetsömhetstillstånd. 1. Ifrågavarande krigstjänstgöringsskyldighet
skulle i de fall, där icke mer än 180 dagars krigstjänstgöring redan fullgjorts,
tillsvidare omfatta 180 dagar, in- och utryckningsdagar oräknade, enligt
vederbörande truppförbandschefs närmare bestämmande. Därest värnpliktig
redan fullgjort viss krigstjänstgöring men denna icke uppginge til!
180 dagar, finge han åläggas ytterligare så lång tids krigstjänstgöring, atl
den sammanlagda tiden uppginge till högst 180 dagar. 2. Inkallelse till
krigstjänstgöring av värnpliktig tillhörande ovan nämnd värnpliktskategori

13—428989. Militieombudsnumncns ämbetsbcrättclse.

194

finge äga rum, då så erfordrades för att tillgodose föreliggande handräckningsbehov
vid mobiliserings- och fältdepåer, staber och anstalter m. m.

Sedan militieombudsmannen hos chefen för lantförsvarets kommandoexpedition
anhållit om yttrande, huruvida generalordern nr 2190/1941 vore
tillämplig beträffande värnpliktiga av den kategori som Jonsson tillhörde,
inkom chefen för expeditionen med eget yttrande jämte yttrande från chefen
för armén.

Chefen för armén anförde i sitt yttrande, avgivet den 2 december 1941:

Tjänstgöringsförhållandena för sådana värnpliktiga, vilka under pågående
tjänstgöring eller i samband med inkallelse till tjänstgöring ingåve ansökningar
om tjänstgöringens fullgörande jämlikt lagen örn samvetsömma,
vore reglerade genom generalordern nr 1151/1941. Däri stadgades, bland
annat, att vapenvägrare förutom viss fredstjänstgöring (motsvarande tjänstgöring)
skulle vara skyldig att fullgöra krigstjänstgöring med tjänstgöringstid
motsvarande den tjänstgöring enligt § 28 eller §36:2 värnpliktslagen,
som, i förhållande till övriga värnpliktiga av samma årsklass (årsgrupp),
uttagning o. s. v., skulle hava ålegat honom, därest han icke erhållit samvetsömhetstillstånd.
Enär sistnämnda bestämmelse visat sig tillämpas olika
vid olika truppförband, hade på förslag från chefen för armén tillkommit
bestämmelserna i generalordern nr 2190/1941, vilken närmare fastställt
ifrågavarande krigstjänstgöringsskyldighet. I ifrågavarande fall hade tjänstgöringsskyldigheten
för den värnpliktige fastställts genom generalordern nr
624/1941, varvid särskilt angivits, att värnpliktig, som befriats från värnpliktens
fullgörande under fredstid och före inkallelsen icke fullgjort någon
fredstjänstgöring, utan hinder av bestämmelserna i generalordern nr 5368/
1940 skulle tjänstgöra i 270 dagar. Enär generalordern nr 5368/1940 fastställt
tjänstgöringsskyldigheten jämlikt § 28 värnpliktslagen för i fredstid
befriade att tillsvidare vara högst 180 dagar, måste den sålunda till 270 dagar
utsträckta tjänstgöringstiden betraktas såsom den maximitid, varunder inkallelse
för i fredstid befriade värnpliktiga tillsvidare kunde ifrågakomma.
Jonsson och med honom i värnpliktshänseende likställda syntes med anledning
därav böra hemförlovas efter det att 270 dagars tjänstgöring fullgjorts.
Enär avfattningen av generalordern nr 2190/1941 torde kunna tolkas så, att
densamma skulle gälla samtliga vapenvägrare, syntes något tjänstefel dock
icke hava begåtts vid artillerikåren.

Chefen för kommandoexpeditionen meddelade i sitt yttrande, dagtecknat
den 13 december 1941, att generalordern nr 2190/1941 icke torde vara tilllämplig
på den kategori värnpliktiga (från värnpliktens fullgörande i fredstid
befriade), vilken Jonsson tillhörde, samt att Jonsson genom kommandoexpeditionens
försorg hemförlovats.

Efter framställning från militieombudsmannen inkom kårchefen den 14
januari 1942 med avskrifter av värnpliktskorten rörande de förut nämnda
nio värnpliktiga. Av dessa avskrifter framgick, att de värnpliktiga, förutom
den redan nämnda tjänstgöringen å 42 dagar, fullgjort krigstjänstgöring enligt
följande: Lindkvist den 21U—12/io 1941, 228 dagar, enl. go 624/1941, samt

195

sedan den 13/10 1941 enl. so 2190/1941; Gustavsson den 27/2—V0, 24/e—2%,
25/s—10/10 saint 21/i0—73/i2 1941, sammanlagt 228 dagar, enl. go 624/1941;
Mikaelsson den 27/2—19/7 och 20/9—13/12 1941, sammanlagt 228 dagar enl. go
624/1941, samt sedan den 14/i2 1941 enl. go 2190/1941; Söderström den 26 27 * */2—
2S/5 och 3%—31/7 1941, sammanlagt 123 dagar, enl. go 624/1941; Jonsson den
27/2-—12/10 1941, 228 dagar, enl. go 624/1941, samt den 13l10—22/i2 1941, 71
dagar, enl. go 2190/1941 (hemförlovad av chefen för armén den 13/12 1941);
ävensom Larsson, Bjursell, Junes och Sundkvist såsom Lindkvist.

Ärendet avgjordes av militieombudsmannen med en skrivelse till kårchefen
den 16 januari 1942, däri militieombudsmannen anförde:

Av utredningen i ärendet framginge, att generalordern nr 2190/1941 icke
vore tillämplig å värnpliktiga, vilka befriats från värnpliktens fullgörande i
fredstid, samt att förevarande värnpliktiga enligt gällande bestämmelser icke
kunnat inkallas till krigstjänstgöring under längre tid än den i generalordern
nr 624/1941 angivna, eller 270 dagar. Med hänsyn härtill torde Lindkvist,
Mikaelsson, Larsson, Bjursell, Junes och Sundkvist böra genast hemförlovas.
Militieombudsmannen anhölle att kårchefen ville taga denna fråga under omprövning
samt snarast underrätta militieombudsmannen om sitt beslut.

I skrivelse den 20 januari 1942 anmälde därefter kårchefen, att han beslutat
omedelbart hemförlova ifrågavarande värnpliktiga.

26. Fråga huruvida samvetsömma värnpliktiga bort beordras bära vapen
och ammunition samt militär tjänstedräkt.

(Jämför ämbetsberättelsen 1942 sid. 209 ff.)

Genom generalorder nr 4448 den 15 oktober 1940 meddelades, alt de ansökningar,
som vissa värnpliktiga, däribland nr 11 62/1924 Hammarström, gjort
att på grund av samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring få fullgöra

tjänstgöring i annan ordning än vad i värnpliktslagen föreskreves, enligt nådigt
beslut den 11 oktober 1940 icke föranlett någon Kungl. Maj.ts åtgärd.
I samband därmed anbefalldes följande:

De ingivna ansökningshandlingarna jämte avskrift av Kungl. Maj :ts beslut

bomme att översändas från försvarsdepartementet direkt till vederbörande
rullföringsbefälhavare, som hade att vidarebefordra ansökningshandlingarna
till en var sökande ävensom att underrätta denne örn beslutet samt nedan i
inom. 2 meddelade bestämmelser (mom. 1). Här ifrågavarande värnpliktig
ägde att vid inställelse till tjänstgöring, därest samvetsbetänkligheter mot
värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning alltjämt förelåge, avgiva förnyad ansökan
enligt bestämmelserna i § 1: 2 i Svensk författningssamling nr 256/
1940. Till i samma författning, § 4, nämnt protokoll skulle därvid vederbörande
truppförbandschef bilägga särskild utredning enligt de grunder, som an -

196

gåves i departementsskrivelse elen 27 juli 1940 (PM och frågeformulär kunde
rekvireras från försvarsdepartementets kansli). I avvaktan på Kungl. Maj:ts
beslut i anledning av sålunda ingiven ansökan skulle värnpliktig fullgöra
tjänstgöring jämlikt generalorder nr 3775/1940 (mom. 2). Vad i mom. 2 sades
gällde jämväl för det fall, att värnpliktig befunne sig i tjänstgöring.

I generalorder nr 3775 den 7 september 1940 anbefalldes bland annat följande.
I tjänstgöring varande värnpliktig, vilken ingivit (ingåve) ansökning
örn tjänstgöringens fullgörande jämlikt lagen om värnpliktiga, vilka hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, men vilkens ansökning icke
slutgiltigt prövats, skulle tills vidare fullgöra tjänstgöring enligt nedanstående
bestämmelser. Värnpliktig, vilken ingivit (ingåve) ansökning om tillstånd att
i stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete inom förs vars väsendet
eller eljest för .statens räkning (civilarbetare) skulle — i avvaktan på Kungl.
Maj:ts beslut i anledning av ansökningen — fullgöra tjänstgöring vid av militärområdesbefälhavaren
i östra militärområdet anordnade arbeten. I avvaktan
på inryckning till anbefallt arbete skulle de värnpliktiga enligt truppförbandschefs
bestämmande utföra civilt arbete vid vederbörligt truppförband eller —
då skäl därtill förelåge — hemförlovas.

I generalorder nr 1151 den 7 april 1941 angående tjänstgöring m. m. för
samvetsömma värnpliktiga anbefalldes bland annat följande. Med upphävande
av generalorder nr 3775/1940 skulle tills vidare nedanstående bestämmelser
lända till efterrättelse beträffande tjänstgöring in. m. för värnpliktiga, vilka
under pågående tjänstgöring eller i samband med inkallelse till tjänstgöring
ingåve ansökningar om tjänstgöringens fullgörande jämlikt lagen om samvetsömma
värnpliktiga. Värnpliktig, som ingåve ansökning örn tillstånd att
i stället för militär tjänstgöring utföra civilt arbete inom försvarsväsendet eller
eljest för statens räkning (civilarbetare) skulle — i avvaktan på Kungl.
Maj:ts beslut i anledning av ansökningen — utföra civilt arbete vid vederbörligt
truppförband efter truppförbandschefs bestämmande eller — då skäl
därtill förelåge — hemförlovas.

Å Hammarströms värnpliktskort gjordes följande anteckning:

»Enligt departementsskrivelse av den 11 oktober avslag å underdånig ansökan
att i stället för värnpliktstjänstgöring utföra civilt arbete för statens
räkning. Vid eventuell inkallelse till tjänstgöring kan ansökan ingivas till respektive
truppförbandschef.»

Den 26 maj 1941 hölls förhör med Hammarström inför landstormskaptenen
E. Åkesson. I förhörsprotokollet antecknades:

På fråga av förhörsledaren hade Hammarström, som inmönstrats samma
dag, meddelat att han vägrade att mottaga och bära såväl vapen och uniform
som all annan anbefalld utrustning. Vid utlämning å förrådet av uniform och
utrustning hade Hammarström vägrat att mottaga och påkläda sig uniform
eller annan utrustning. Som stöd för sin vägran hade Hammarström åberopat
sin den 26 maj 1941 till befälhavaren för Sundsvalls försvarsområde ställda
ansökan med anhållan om frikallelse från militärtjänst på grund av religiösa
skäl. På särskild fråga hade Hammarström meddelat, att han den 11 oktober

197

1940 fått avslag på en liknande underdånig ansökan, vilket även franninge av
utdrag av värnpliktskortet.

Med brev den 26 maj 1941 överlämnade Äkesson till försvarsområdesbefälhavaren
såväl Hammarströms ansökan örn frikallelse från militärtjänstgöring
på grund av religiösa skäl som protokoll över det samma dag hållna
förhöret.

Den 31 maj 1941 höll stabschefen kaptenen Elis Fahlgren nytt förhör med
Hammarström. I förhörsprotokollet antecknades till en början, att Hammarström
även vägrat att deltaga i korum vid kompaniet, som hållits av försvarsområdespastorn
den 30 maj 1941. Vidare antecknades, att förhörsledaren
vid förhörets början uppläst och redogjort för gällande bestämmelser för
Hammarström att i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut vara underkastad för
värnpliktiga i allmänhet gällande bestämmelser ävensom för Hammarström
klargjort den straffpåföljd det kunde innebära att ej åtlyda förmans i tjänsten
givna befallning. På fråga av förhörsledaren hade Hammarström förklarat,
att han väl uppfattat dennes redogörelse örn Hammarströms tjänstgöringsskyldighet
och eventuell påföljd vid fortsatt vägran. Vid förhöret berättade
Hammarström:

Den 10 juli 1940 hade han blivit inkallad till Bräcke. Förbandet komme
han icke ihåg. Även då hade han av religiösa skäl vägrat ikläda sig uniform
eller annan utrustning. Efter några dagar hade han blivit hemskickad. Han
hade insänt en till Konungen ställd underdånig ansökan om befrielse från
varje slag av militär tjänstgöring. Ä denna sin ansökan hade han fått avslag.
Han hade dock icke ändrat sin inställning mot all värnpliktstjänstgöring utan
vidhölle den fortfarande. Anledningen till att han vägrat att deltaga i korum,
hade varit, att de som deltogo i korum vore sådana som lydde denna världens
lagar, medan han däremot lydde skriften och stödde denna sin uppfattning
på bibelord. Han medgåve, att försvarsområdespastorn talat med honom ett
par timmar. Detta hade icke rubbat hans religiösa inställning mot militärtjänstgöring.
Även med kännedom örn eventuella påföljder komme han att
vägra att ikläda sig uniform, ty han kunde icke ändra sin uppfattning att
han annars skulle bryta mot bibelns ord och Guds bud.

Försvarsområdesbefälhavaren överstelöjtnanten C. E. Livijn tecknade den
3 juni 1941 å protokollet av den 31 maj det beslut, att målet skulle hänskjutås
till krigsrätt.

Innan målet förekommit till handläggning, inkom rapport, att Hammarström
vägrat att deltaga i uppsättande av flaggstång på kompaniets balkong
och hissande av svenska flaggan med anledning av Konungens födelsedag.
Vid ett av Åkesson den 16 juni 1941 hållet förhör berättade Hammarström:

Han ville icke hjälpa till med att resa flaggstången och ej heller att hissa
flaggan. Hans vägran grundade sig på hans religiösa tro och han hänvisade till
bibeln. Enligt Hammarströms åsikt stöde den svenska flaggan som symbol
för att statsmakten vore den högsta makten inom nationen, vilket Hammarström
icke erkände. Han ansåge att Guds makt vore den högsta makten. Ilan
kunde således icke medverka vid hissandet av svenska flaggan. Han vore med -

] 93

vetell om att lian vore skyldig att utföra förmans i tjänsten givna befallningar
och han vore beredd att taga konsekvenserna av sin vägran.

Målet handlades vid Jämtlands fältjägarregementes krigsrätt den 21 juni
1941. Hörd i saken erkände Hammarström, att han på sätt handlingarna utvisade
vägrat såväl att mottaga och bära vapen och utrustningspersedlar som
att deltaga i korum samt att deltaga i uppsättande av flaggstång samt hissandet
av svenska flaggan på Konungens födelsedag. Hammarström förklarade sig
fortfarande vägra att bära uniform och vapen.

Krigsrätten yttrade i utslag den 21 juni 1941:

Genom vad Hammarström erkänt samt vad övrigt i målet förekommit funne
krigsrätten utrett, att Hammarström vägrat åtlyda förmans order dels
att efter inmönstring till anbefalld militärtjänstgöring den 26 maj 1941 ikläda
sig uniform och bära vapen, dels att den 30 maj deltaga i korum och dels
att den 16 juni deltaga i åtgärder för hissandet av svenska flaggan inom
förläggningen med anledning av Konungens födelsedag. På grund härav prövade
krigsrätten jämlikt 76 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 33 §
samma lag samt 4 kap. 1 och 2 §§ allmänna strafflagen rättvist döma Hammarström
att för ifrågakomna förbrytelser hållas i fängelse två månader.

Efter besvär av Hammarström avgjordes målet slutligen genom Kungl.
Maj:ts utslag den 11 mars 1942. Kungl. Majit fann ej skäl göra ändring i underrätternas
fällande utslag.

På framställning från militieombudsmannen inkom Livijn med yttranden
från Åkesson och Fahlgren samt med eget yttrande.

Åkesson anförde i yttrande den 2 maj 1942:

Då Hammarström icke tillhörde förbandets fältstamrulla hade han ej
inkallats genom Åkessons försorg. Någon uppgift från inkallande myndighet
(lobef 65 a), att Hammarström vöre s. k. samvetsöm och att han skulle behandlas
jämlikt särskild generalorder, hade icke förelegat. När Åkesson av
Hammarström erfarit, att Hammarström hade religiösa betänkligheter, hade
Åkesson före inmönstringen gjort en framställning till landstormsområdesbefälhavaren
att icke behöva inmönstra Hammarström på förbandet utan
erhålla en annan avlösare, då stort behov av personal till vakttjänst just då
förelegat. Denna anhållan hade avslagits och icke heller då hade uppgift erhållits,
att Hammarströms fall skulle behandlas enligt tidigare generalorder.
Den tid Hammarström varit inmönstrad på förbandet hade han anvisats civilt
arbete. I samband med Hammarströms ansökan om befrielse från militärtjänst
hade från rullföringsområdet infordrats utdrag av hans värnpliktskort,
vilket icke innehållit annan uppgift örn generalorderna nr 4448 och
3775 än att Hammarströms tidigare ansökan avslagits och att vid eventuell
inkallelse ansökan kunde ingivas till truppförbandsclief. Enligt Åkessons
uppfattning hade Hammarström sökt befrielse från all slags statlig tjänstgöring
alltså även civilt arbete för statens räkning. Av det anförda torde framgå,
att Åkesson icke kunnat äga kännedom örn de åberopade generalorderna.

Fahlgren yttrade:

Den ansökan som av Hammarström genom kompanichefen insänts till

199

försvarsområdesbefälhavaren hade icke kunnat handläggas av denne. Ue
handlingar (värnpliktskort och ansökan om befrielse) som förelagts Fahlgren
hade ej givit någon upplysning örn att Hammarströms sak skulle behandlas
enligt generalorderna nr 44-18 och 3775. Fahlgren hade alltså hatt att
behandla ärendet jämlikt bestämmelserna i § 1:2 kungl, kungörelsen den 19
april 1940 nr 256. Hammarström hade fått utföra civilt arbete på förbandet
iklädd överdragskläder.

Livijn anförde i yttrande den 17 maj 1942:

Hammarström hade blivit inkallad till ett landstormsbevakningskompani.
Vid utrustningens mottagande hade Hammarström nekat att mottaga sådan
och förklarat sig hysa samvetsbetänkligheter. I avvaktan på vidtagande av
de åtgärder, som föreskreves i nyssnämnda kungörelse, hade Hammarström
blivit kvar vid förbandet men icke deltagit i militär tjänstgöring. Härunder
hade han emellertid vägrat att deltaga i ett av försvarsområdespastorn lett
korum. Under dåvarande omständigheter hade en i civila kläder gående
värnpliktig, som till och med nekat att vara närvarande vid korum, utgjort
ett starkt disciplinvidrigt element. Ärendet hade den 3 juni 1941 av Livijn
hänskjutits till krigsrätt. Under hela ärendets handläggning hade Livijn upprepade
gånger varit i förbindelse med krigsdomaren, som icke haft något att
erinra mot Livijns åtgärder. Innan målet förekommit till handläggning vid
krigsrätt, hade Hammarström nekat att vara behjälplig med uppsättande av
en flaggstång och hissandet av flaggan med anledning av Konungens födelsedag
den 16 juni. Målet hade handlagts vid krigsrätt den 21 juni och därvid hade
icke framkommit sådana omständigheter, att någon militär gjort sig skyldig
till förseelse. Hade försummelser från militärt håll begåtts, torde krigsrätten
lia uppmärksammat eller påtalat desamma. Enär kompanichefen muntligen
av Hammarström blivit upplyst örn att Hammarström fått avslag på en tidigare
ansökan örn frikallelse från militärtjänst på grund av religiösa skäl
och då kompanichefen ej kunnat äga kännedom örn generalordern nr 4448/
1940, vore det förklarligt, att vid inmönstringen utrustning utlämnats till
Hammarström. Försvarsområdespastorns utredning hade visat, att Hammarström
ej hade övertygande eller sannolika skäl för sin ansökan. Den hade
ånyo blivit avslagen av Kungl. Majit. Även krigsrätten syntes ha varit okunnig
örn tillvaron av generalordern nr 4448/1940. I

I skrivelse lill försvarsområdesbefälhavaren den 18 juni 1942 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande: Med

anledning av vissa i ärendet gjorda uttalanden borde det till en början
erinras, att Kungl. Majlis beslut den 15 oktober 1940 på Hammarströms
då föreliggande ansökan icke innebure något definitivt beslut i frågan, huruvida
en sådan ansökan skulle bifallas eller avslås. Nämnda fråga hade lämnats
öppen för alt avgöras vid en eventuell ny inkallelse.

Jämlikt generalorderna nr 4448/1940 och nr 1151/1941 hade Hammarström
skolat sysselsättas med civilt arbete vid truppförbandet under tiden

200

medan Kungl. Maj:ts beslut å Hammarströms nya ansökan avvaktades. Enligt
militieombudsmannens mening förutsatte generalordern nr 1151/1941,
att de samvetsömma under väntetiden icke skulle vara skyldiga att bära den
särskilda militära tjänstedräkten (jämför ämbetsberättelsen 1942 sid. 209
ff.). Uppenbart vore att de under denna tid icke skulle bära vapen och ammunition.
Utredningen i ärendet visade emellertid, att Hammarström vid inryckningen
den 26 maj 1941 blivit beordrad att mottaga och bära såväl uniform
som annan utrustning, däribland vapen, samt att han vägrat att efterkomma
denna order. Hammarström hade senare blivit fälld till frihetsstraff
för bland annat denna sin vägran. Åtgärden alt beordra Hammarström ali
bära uniform och vapen hade enligt militieombudsmannens uppfattning
varit felaktig. För densamma torde Åkesson vara ansvarig. Med hänsyn till
omständigheterna funne militieombudsmannen sig kunna underlåta vidare
åtgärd och låta bero vid den erinran som innefattades i det anförda. Försvarsområdesbefälhavaren
skulle giva Äkesson del av innehållet i skrivelsen.

På samma sätt som förevarande avgjordes samtidigt därmed ett annat, i
huvudsak lika beskaffat ärende rörande värnpliktige nr 377 71/34 Hedman,
som under värnpliktstjänstgöring vid Svea trängkår av kaptenen S. Nicolson
beordrats iföra sig militär tjänstedräkt. 27

27. Otillåtna tjänstebyten mellan värnpliktiga.

Den 5 mars 1941 anmäldes till militieombudsmannen, att en värnpliktig,
som enligt erhållen order haft att inställa sig till militär tjänstgöring, från
en annan värnpliktig mottagit brev med förslag om tjänstebyte. Med anledning
härav anhöll militieombudsmannen samma dag hos överbefälhavaren
om undersökning, varefter överbefälhavaren den 18 mars 1941 inkom med
utredning.

Av den verkställda utredningen framgick, att det anmälda fallet hänförde
sig till ett av Svea trängkår organiserat fältförband, som sedan hösten 1940
varit förpuppat och legat i fältdepå. Vid förbandet tjänstgjorde tio frivilliga
samt några inkallade värnpliktiga. Fem värnpliktiga, som enligt erhållen inkallelseorder
skolat inställa sig vid förbandet den 9 mars 1941, hade av de
frivilliga tillsänts erbjudande örn tjänstebyte. De föreslagna bytena hade inneburit,
att tjänsten vid förbandet i sin helhet skolat övertagas av de frivilliga
och att de inkallade således icke skulle behöva infinna sig. För varje tjänstebyte
hade krävts en kontant erkänsla av 75 kronor, avseende tre veckors beredskapstjänst.
De föreslagna bytena hade icke kommit till stånd. Tjänstförrättande
chefen för förbandet sergeanten G. Törning medgav emellertid,
att de frivilliga talat med honom om möjligheterna att kunna ordna tjänsten
vid förbandet på sätt angivits, samt att han därtill svarat, att det måhända
kunde ordnas. Att fall av tjänstebyten kommit till utförande vid and -

201

ra förband blev icke påvisat genom denna första utredning. Order utgick,
att lejning och inköp definitivt förbjödes.

Emellertid fortsattes utredningen i ärendet. Efter anhållan från militieombudsmannen
inkom krigsfiskal C. O. E. Linnell med protokoll över undersökningar,
som gjorts av honom samt av statspolisen i Östergötlands län.
Denna nya utredning fullständigades därpå i skilda avseenden. Bland annat
infordrades såsom lån från arméförvaltningens civila departement lönelistor
rörande en fördelningsträngstab, ett anspannskompani och ett bilkompani.
Jämte det redogörelse lämnades för resultatet av den dittills utförda utredningen
gjorde militieombudsmannen den 27 september 1941 hos överbefälhavaren
anhållan, att undersökning måtte verkställas, huruvida andra tjänstebyten
än de redan konstaterade förekommit vid de tre nämnda förbanden
samt huruvida liknande transaktioner ägt rum vid andra förband.

Den 20 oktober 1941 inkom överbefälhavaren med resultatet av verkställd
utredning, varjämte han i eget yttrande anförde, att frågan, huruvida tjänstehjon
förekommit vid andra förband än de tre nyssnämnda icke hade blivit
föremål för ytterligare undersökning, enär en sådan genom sin omfattning
skulle lända till allvarligt förfång för det intensiva krigsförberedelsearbete,
som nu måste pågå inom truppförbanden, och dessutom kunde beräknas
taga en oöverskådlig tid i anspråk.

Genom den senare utredningen hade klarlagts elva fall av tjänstebyten,
nämligen sex vid fördelningsträngstaben, tre vid anspannskompaniet och två
vid bilkompaniet. Dessa förband vörö förpuppade och de värnpliktiga voro
indelade till tjänstgöring under treveckorsperioder. Tjänsten avsåg bevakning
samt förråds- och reparationsarbeten m. m. I regel hade den som satt
annan värnpliktig i sitt ställe lämnat vikarien kontant ersättning. Det vanligaste
priset var 75 kronor för tjänstgöring under en omgång på tre veckor.
Vid anspannskompaniet hade tjänstgöringen blivit dubbeltöl, därigenom
att den antecknats å värnpliktskorten både för de frivilliga, som verkligen
varit i tjänst, och för dem, som låtit annan vikariera för sig. I ett fall hade
lön utkvitterats under det namn som burits av en värnpliktig, som icke inställt
sig. Slutligen utvisade utredningen att såväl trängstabschefen majoren
Gösta Appeltofft som chefen för anspannskompaniet ryttmästare!! Nils
Wachtmeister och chefen för bilkompaniet kaptenen Sten Nicolson ägt kännedom
om och samtyckt till tjänstebvtena vid sina respektive förband. Sålunda
anförde Appeltofft:

Han hade tillträtt befattningen som fördelningsträngchef den 6 januari
1941 och hade haft kännedom örn de angivna fallen av tjänstebyten, till vilka
han givit sitt bifall. Därvid hade han stött sig på en skriftlig order från högre
ort, enligt vilken order frivilliga i första hand skolat användas till vakt- och
handräckningstjänst. Denna order hade tillkommit för att i största möjliga
män undvika att inkalla värnpliktiga, som haft civilanställningar, från vilka
de haft svårigheter att göra sig fria eller som genom inkallelserna skolat
åsamkas stora ekonomiska förluster. Appeltofft hade alltid beviljat sådana
anhållanden från värnpliktiga, därest det vid undersökning visat sig, att den

202

frivillige varit lämplig att kvarliållas i tjänst. Att någon ersättning till de
frivilliga utöver den vanliga avlöningen förekommit, hade Appeltofft icke
känt till, men han vöre av den åsikten, att en dylik ersättning vore en privatsak
mellan de inkallade och de frivilliga, vilka alla haft ekonomisk och
praktisk nytta av tjänstebytet. Tjänsten hade icke lidit av dessa byten och
ej heller hade krigsberedskapen försvagats därigenom, enär tjänsten ej avsett
någon som helst militär utbildning utan endast rena handräckningsarbetet.

Stabsunderofficeren vid fördelningsträngstaben underlöjtnanten Otto Svedlund,
som givit anvisning på utvägen att ställa vikarie och jämväl erinrat
vederbörande örn att denne finge räkna med gottgörelse till vikarien, anförde
till sitt försvar bland annat:

Tjänstebytena hade alltid skett med befälets tillstånd och uteslutande i
humanitärt syfte för att hjälpa båda parterna. De frivilliga hade nämligen
uteslutande varit arbetslösa och sålunda haft mest nytta av att få kvarstanna
i tjänst.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse den 26 januari 1942 till överbefälhavaren:

Den allmänna värnplikten innebure i princip, att varje värnpliktig skulle
bära sin andel av försvarsbördan och det strede därför mot grundtanken i
värnpliktssystemet, att värnpliktig satte annan i sitt ställe. Detta gällde såväl
utbildningen i fredstid som all tjänstgöring enligt 28 § värnpliktslagen.
I fall, då inkallelse till krigstjänstgöring icke omfattade samtliga värnpliktiga,
komme tjänstgöringen ofta att fullgöras i omgångar. Vid de förband,
som berörts av utredningen, hade, i samband med att manskapsstyrkan starkt
reducerats, de värnpliktiga indelats i ett flertal omgangar, vilka haft att
tjänstgöra under treveckorsperioder. Vid indelning i tjänstgöringsomgångar
kunde hänsyn tagas till personliga önskemål rörande tidpunkten för tjänstgöringens
början; därigenom rubbades icke principen örn försvarsbördans
fördelning. Hinder borde ej heller möta att vissa värnpliktiga efter frivilligt
åtagande fullgjorde tjänstgöring i större utsträckning än som efter indelningen
skulle falla på dem. När tjänstgöringen, såsom vid de här berörda
förbanden varit fallet, endast avsett bevakning samt förråds- och reparationstjänst
och dylikt, innebure det en god ekonomisering med arbetskraften,
att krigsfrivilliga, vilka utgjordes av arbetslösa, i första hand foges i
anspråk. Att förfara på sådant sätt stöde också i god överensstämmelse med
en utfärdad order av innehåll, att värnpliktiga, som därtill anmälde sig och
som icke visat olämplighet, skulle, oavsett om personalbehovet för uppgifter
av nyssnämnd art därigenom överskredes, äga rätt att kvarstå eller återinträda
i tjänst.

ökning av antalet frivilliga ledde regelmässigt vid en dylik tjänstgöring i
omgångar till minskning av det antal värnpliktiga, som behövde inkallas.
Såväl de frivilligas tjänstgöring som inkallandet av andra värnpliktiga
måste emellertid ordnas på sådant sätt, att inkallade icke kunde köpa sig fria

203

från militärtjänstgöring genom att leja annan i sitt ställe. I detta ärende
hade utretts, att dylika friköp eller tjänstebyten förekommit samt till och
med satts i system. I vilken utsträckning friköp ägt rum hade icke blivit
till fullo utrett; av de skäl överbefälhavaren anfört torde det vara riktigast
att icke igångsätta en vidlyftig utredning rörande detta spörsmål.

De missförhållanden, som gjorde det berättigat att tala örn verkliga friköp,
läge däri, att de frivilliga kommit att tjänstgöra för bestämda inkallade
värnpliktiga och att dessa byten ordnats genom privata avtal, varvid gottgörelse
utgått till den tjänstgörande. Att vederbörande förbandschefer på
sätt skett givit sitt samtycke till sådana byten måste, även örn de icke ägt
full kännedom örn den utgående ersättningen, betecknas såsom allvarligt
oförstånd. Det vore likaledes synnerligen anmärkningsvärt, att viss underordnad
befattningshavare, på sätt utredningen närmare utvisade, medverkat
vid friköpen och jämväl givit anvisning på förfaringssättet och erinrat den
inkallade om att han finge räkna med att erlägga ersättning till den frivillige.

Det borde först klarläggas, vilka frivilliga som funnes att tillgå, och därefter
prövas, vilka inkallelser som krävdes. Därest en minskning i de planerade
inkallelserna bleve möjlig, borde frågor om därav föranledda tjänstgöringsändringar
avgöras under skälig hänsyn till alla därav berörda intressen.
Detta vore en angelägenhet, som vederbörande befälhavare skulle handha
under tjänsteansvar, och någon plats för privata transaktioner borde ej beredas.

Tjänstgöring som frivillig fullgjort efter tjänstebyte finge givetvis icke tillgodoräknas
den som ställt vikarie för sig. Mot denna självklara regel hade
man felat vid ett förband. Förklaringen att ett misstag begåtts, syntes kunna
godtagas. Rättelse hade numera skett. Lön finge uppenbarligen icke utkvitteras
för värnpliktig som icke inryckt. I ett fall hade emellertid så skett. Skäl
till antagande att någon militär befattningshavare härvidlag gjort sig skyldig
till tjänstefel syntes ej föreligga.

Ehuru militieombudsmannen, såsom av det anförda framginge, funnit
skäl till allvarliga anmärkningar mot tjänstebytena, vilka strede mot en av
de grundläggande principerna för den allmänna värnplikten, hade militieombudsmannen
funnit sig kunna underlåta vidare åtgärd. Vid denna bedömning
hade militieombudsmannen särskilt beaktat, att vederbörande militära
befattningshavare felat av ovarsamhet och icke haft för avsikt att göra orätt
utan snarare tagit en otillåten hänsyn till de värnpliktigas önskemål. Vidare
hade hänsyn tagits därtill, att landets försvarsberedskap icke syntes lia blivit
lidande på tjänstebytena samt att rättelse för framtiden torde lia vunnits.

Militieombudsmannen anhöll att bland andra Appeltofft, Wachtmeister,
Nicolson och Svedlund genom överbefälhavarens försorg måtte delgivas militieombudsmannens
beslut i ärendet.

204

28. Fråga om militär befälhavares skyldighet att till civil tjänsteman (mautalsskrivningsförrättare)
lämna vissa uppgifter rörande militär personals

tjänstgöringsförhållanden.

I en den 20 april 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
stadsfogden Tage Rudstedt i egenskap av mantalsskrivningsförrättare i
Skövde stad:

Officerare, underofficerare och andra såväl på stat som i reserven, vilka
sedan lång tid tillbaka, i vissa fall ända sedan april 1940, varit placerade
till militärtjänstgöring inom Skövde och vistats där under sådan tid och sådana
omständigheter, att de där bort vara mantalsskrivna, åtminstone för
år 1942, hade i flera fall uraktlåtit att fullgöra sin kyrkoskrivnings- och mantalsskrivningsskyldighet
å vistelseorten, detta till och med sådana, som i
Skövde skaffat sig familjebostad och således där hade sin bostad, allt i tydlig
avsikt att komma i åtnjutande av vissa förmåner såsom terminslön m. m.,
vilka eljest icke utginge till personal tjänstgörande å hemorten, mantalsskrivningsorten.
Förhållandet torde vara enahanda även å andra orter. Då
statsverket härigenom orsakades extra utgifter på mycket stora belopp, torde
det böra åligga vederbörande chef alt i besparingssyfte tillse, att honom
underställd personal bleve, i överensstämmelse med gällande mantalsskrivningsförordnings
bestämmelser, mantalsskriven å ort, som orsakade statsverket
minsta utgift. Utan vederbörande chefs medverkan torde under nuvarande
förhållanden icke vara möjligt att erhålla tillförlitliga uppgifter örn
vilka befattningshavare, som vistades å tjänstgöringsorten under sådana förhållanden,
att de borde därstädes mantalsskrivas.

Sedan militieombudsmannen hos befälhavaren för Västra militärområdet
anhållit örn yttrande, anförde generalmajoren E. af Edholm i skrivelse den
25 april 1942 följande:

Stadsfogden syntes utgå från att skyldighet att mantalsskriva sig i Skövde
förelåge för samtliga eller i varje fall det stora flertalet av här ifrågavarande
befattningshavare. Huruvida denna hans uppfattning vore riktig ur rent
juridiska synpunkter tillkomme det icke af Edholm att avgöra. Denne ansåge
sig emellertid icke kunna underlåta att under hänvisning till bestämmelserna
i mantalsskrivningsförordningen § 3 mom. 6 stycket 3 såsom sin uppfattning
framhålla, att någon ovillkorlig skyldighet för ifrågavarande personal
att låta mantalsskriva sig i Skövde -icke syntes föreligga. Obestridligt
torde nämligen vara, att denna personals tjänstgöring i Skövde betingades av
det rådande bex-edskapsläget. Även om detta för viss personal hittills icke
medfört ändrad plats för krigstjänstgöringen sedan krigets utbrott, kunde en
sådan förändring när som helst inträda, varför den nuvarande tjänstgöringsorten
måste betraktas såsom tillfällig. Endast i ett fåtal fall hade det förekommit,
att nu ifrågavarande befattningshavare utan avbrott haft sin tjänstgöring
förlagd till Skövde. I samtliga fall komme befattningshavarna, vilka
nästan undantagslöst innehade fast tjänst, yrke, rörelse eller fastighet å an -

205

nan ort, där de för närvarande vore mantalsskrivna, vid beredskapens upphörande
eller tidigare vid hemförlovning eller hempermittering att återgå till
sina befattningar å hemorten. När detta kunde ske undandroge sig givetvis
både vid kommenderingens början och senare varje möjlighet att bedöma.
Beredskapens tillfälliga natur vöre sålunda uppenbar. — Det vore riktigt att
det i några fall förekommit, att befattningshavare för längre eller kortare
tid tagit med sin familj lill Skövde. Denna omständighet kunde emellertid
näppeligen utgöra något stöd för den av stadsfogden hävdade uppfattningen,
då åtgärden i fråga skett helt på vederbörandes egen risk och självfallet utan
att staten ersatt flyttningskostnaderna. Den risk som vederbörande i dylika
fall iklätt sig för hyra av bostad, flyttningskostnad lii. m., hade han i händelse
av förändring av platsen för tjänstgöring eller beredskapens upphörande
icke någon som helst möjlighet att få ersatt. I betraktande härav syntes det
icke kunna anses vare sig oriktigt eller obilligt, att terminslön utginge även
om jämväl familjen vistades å den tillfälliga tjänstgöringsorten. Ett motsvarande
förhållande rådde under fredsförhållanden, då vid tillfällig kommendering
särskilt dagtraktamente utginge, även om vederbörande medförde familj
till den tillfälliga tjänstgöringsorten. -— Stadsfogden syntes vilja göra
gällande, att det skulle åligga af Edholm såsom chef att tillse, att honom
underställd personal bleve i överensstämmelse med gällande mantalsskrivningsförordnings
bestämmelser mantalsskriven å ort, som orsakade statsverket
minsta utgift. Alldeles bortsett från det förhållandet, att bestämmelserna
örn var en person .skulle mantalsskrivas avgjordes av helt andra synpunkter
än enbart statsverkets ekonomiska intressen, saknade af Edholm varje möjlighet
att utöva en dylik kontroll. Till en början kunde af Edholm lika litet
som någon annan från fall till fall angiva längden av en tillfällig tjänstgöring
å orten. Den vid staberna tjänstgörande personal, vars placering icke
framginge av statskalendern, vore grundad på krigstjänstgöringsorder och
sålunda av hemlig natur, och af Edholm vore på grund därav förhindrad
lämna upplysningar örn deras tjänstgöring. Därjämte ansåge af Edholm sig
även jämlikt bestämmelserna i generalordern nr 1488/1940 mom. 4, generalordern
nr 3818/1941 mom. 2 samt högkvartersorder i försvarsstaben nr 6: 143
den 24 oktober 1941 förhindrad lämna uppgifter örn densamma, enär order
delgivna genom Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret, utgivna milor
och personalförteckningar lii. m., vilka icke hemligstämplats, samtliga vore
försedda med beteckningen »endast för tjänstebruk» och sålunda icke finge
delgivas utomstående.

Efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit anförde militieombudsmannen
i skrivelse till af Edholm den 30 maj 1942:

Genom generalordern nr 1488/1940 anbefalldes, bland annat, att det vore
envar militärperson förbjudet att på vad sätt det vara måtte till obehöriga
lämna underrättelser örn militära kommenderingar samt inkallelse, liemförlovning
och permittering av militär personal. Ordern publicerades genom
Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret, vilken publikation vore avsedd
endast för tjänstebruk och därom försetts med anteckning.

206

I generalordern nr 3818/41 anbefalldes, bland annat, att nied böcker, försedda
med påtryck »Endast för tjänstebruk», avsåges sådana böcker, vilkas
innehåll icke finge komma till obehörigas kännedom ulan endast vara tillgängligt
för sådan militär personal, för vilken böckerna vore avsedda.

Högkvartersordem Fst nr 6: 143 den 24 oktober 1941 innehöile följande:
Av ett av Kungl. Maj:t genom utslag den 16 oktober 1941 avgjort mål framginge
dels att de på en militär publikation i tryck anbragta orden »Endast för
tjänstebruk» ansetts innefatta order till mottagaren av publikationen att endast
använda den i tjänsten, dels ock att yppandet av publikationens innehåll
för obehörig kunde medföra straff jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten.
Detta skulle på lämpligt sätt bringas till underlydande personals
kännedom.

Frågan vilken militära personal som skulle mantalsskrivas a tjänstgöringsorten
kunde givetvis icke här upptagas till prövning. Det kunde emellertid
erinras, att viss ledning för de fall som i ärendet berörts syntes kunna hämtas
ur ett av kammarrätten den 12 maj 1937 avgjort mål (se kammarrättens
årsbok 1937 sid. 30).

I viss utsträckning vore medverkan från militära chefer uttryckligen föreskriven
i fråga örn mantalsskrivning. Sålunda stadgades i § 5 mom. 1 i mantalsskrivningsförordningen,
att genom vederbörande chefers föranstaltande
skulle årligen avlämnas vissa uppgifter rörande arméns och flottans i garnisons-
eller stationsort förlagda manskap samt de vid kronans varv och verkstäder
anställda arbetarna till vederbörande pastor, som hade att avlämna
uppgifterna till mantalsskrivningsförrättaren. 1 detta sammanhang förtjänade
att särskilt framhållas, att en framställning från mantalsskrivningsförrättare
örn meddelande av upplysningar naturligtvis skulle avgivas i tjänsten samt
av den militäre chef, som mottoge framställningen, behandlas som ett tjänsteärende.
En sådan chef ägde icke vägra lämna upplysningar allenast av det
skälet, att han ansåge det uppenbart, hur frågan örn mantalsskrivningen rätteligen
borde avgöras. Det vöre, som i ärendet framhållits, särskilda myndigheter,
som beslutade i mantalsskrivningsfrågor. Spörsmålet i vilken omfattning
dessa myndigheter ägde påkalla medverkan från militära chefers sida måste,
där särskilda stadganden saknades, besvaras med ledning av de allmänna
grundsatserna örn olika myndigheters plikt att bista varandra.

I lagen den 28 maj 1937 nr 249 om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar vore angivna undantagen från den i § 2 i tryckfrihetsförordningen
uppställda principen örn allmänna handlingars offentlighet. Bland
hemliga handlingar upptoges i 4 § i lagen vissa handlingar rörande försvarsväsendet;
dessa angåves emellertid ej närmare utan Konungen bemyndigades
att förordna särskilt därom. Sådana särskilda föreskrifter utfärdades genom
kungl, kungörelse den 25 november 1938 nr 757.

1937 års lag gällde emellertid endast utlämnande av allmänna handlingar
till enskilda och den berörde ej handlingars tillhandahållande åt myndigheter
och statstjänstemän. Samma begränsning gällde beträffande 1938 års kungörelse,
som icke hade någon självständig betydelse. Till grund för 1937 års lag

207

läge ett av särskilda sakkunniga utarbetat förslag till ändrade bestämmelser
rörande allmänna handlingars offentlighet. I detta förslag inginge en uttrycklig
bestämmelse (§ 2 mom. 6 tryckfrihetsförordningen) av innehåll, att vad som
stadgades örn allmän handlings utlämnande och hemlighållande icke hade avseende
på sådan handlings meddelande åt domstol eller annan myndighet
eller åt den, som eljest för tjänst eller allmänt uppdrag borde erhålla del därav.
Motsvarande bestämmelse hade ej upptagits i de för riksdagen framlagda
förslagen. Såsom motivering härför hade föredragande departementschefen
anfört följande (se proposition nr 140/1936 sid. 52): »Det i förslaget upptagna
stadgandet, att föreskrifterna om allmänna handlingars utlämnande och hemlighållande
ej har avseende på sådana handlingars utlämnande åt domstol
eller annan myndighet etc., utsäger ej annat än vad även eljest skulle gälla
och även nu gäller, nämligen att förevarande lagstiftning icke reglerar myndigheternas
tillgång till allmänna handlingar. En dylik förklaring av lagens
räckvidd synes överflödig, och då den dessutom —• oaktat omformulering —
visat sig ägnad att framkalla missförstånd, lärer den icke böra upptagas i lagtexten.
» — Det torde i detta sammanhang böra framhållas att en handling
som icke finge utlämnas till enskild förbleve underkastad detta utlämningsförbud
även om den överlämnades till annan myndighet.

Såsom av det anförda franninge lade stadgandena i 1937 års lag och i
1938 års därtill hörande kungörelse icke hinder i vägen att hemliga handlingar
delgåves en mantalsskrivningsförrättare. De i ärendet åberopade militära
orderna innehölle ej heller några sådana hinder. I generalordern nr 1488/1940
avsåges endast underrättelser till obehöriga, och såsom sådan kunde en mantalsskrivningsförrättare
ej anses. Då en militär chef, som förut angivits, hade
att i tjänsten besvara en framställning från mantalsskrivningsförrättare, vöre
den ifrågakomna högkvartersordern ej här tillämplig.

Det syntes emellertid böra anmärkas, att myndigheters och tjänstemäns
rätt att få del av allmänna handlingar vore begränsad till vad de för sitt arbete
vore i behov av. Man torde ej heller kunna frånkänna vederbörande militäre
chef rätt att pröva, huruvida kravet på hemlighållande i ett speciellt fall
vore så starkt, att det vägde över mantalsskrivningsmyndigheternas behov av
upplysningar. Det förefölle dock sannolikt, att man allenast i undantagsfall
av sådana skäl skulle kunna vägra att lämna de uppgifter som erfordrades
för avgörande av ett mantalsskrivningsärende.

Med anledning av innehållet i af Edholms yttrande hade militieombudsmannen
ansett sig böra giva af Edholm del av sin uppfattning i dessa frågor.

203

29. Fråga om anordnandet av personkontrollen vid statens ammunitionsfabriks
avdelning i Karlsborg. Tillika fråga om fabriksledningens befogenheter
att på vissa grunder uppsäga oell avskeda anställd personal.

Med anledning av innehållet i en tidningsnotis igångsatte militieombudsmannen
i oktober 1941 en utredning rörande det förhållandet, att den sedermera
för spioneri häktade Erika Möller från Stockholm vunnit anställning
vid statens ammunitionsfabriks avdelning i Karlsborg. Vid utredningen hör-''
des bland andra arbetsofficeren vid nämnda fabriksavdelning överstelöjtnanten
E. Dahlerus samt landsfiskalsassistenten i Karlsborgs landsfiskalsdistrikt
Harry Resar.

I skrivelse till försvarsväsendets verkstadsnämnd den 23 april 1942 anförde
militieombudsmannen, efter att ha lämnat en redogörelse för utredningsresultatet
såvitt anginge den vid fabriksavdelningen verkställda personkontrollen
rörande arbetssökande, bland annat följande:

Efter krisens inbrott på hösten 1939 bade en väsentlig ökning av produktionen
vid ammunitionsfabrikens avdelning i Karlsborg blivit nödvändig och ett
betydande antal nya arbetare hade måst anställas. Under de första månaderna
torde någon egentlig kontroll rörande de arbetssökandes pålitlighet icke lia
verkställts vare sig före anställandet eller under tiden närmast därefter; dock
syntes i enstaka fall upplysningar i detta avseende lia anskaffats. De första
åtgärderna, syftande till en personkontroll beträffande såväl samtliga redan
anställda arbetare som framtida arbetssökande, hade vidtagits i april 1940.
Angående initiativet till dessa åtgärder rådde meningsskiljaktigheter mellan
fabriksledningen i Karlsborg samt polismyndigheten.

Frågan vem som tagit initiativ till personkontroll över arbetarstammen vore
i och för sig av ringa betydelse och torde kunna lämnas å sido. Det torde vara
uppenbart, att fabriksledningen ensam ägde bestämma, vilka jiersoner som
finge beredas anställning vid fabriken och vilka åtgärder som från fabrikens
sida skulle vidtagas för vinnande av kontroll över de arbetssökande. I
denna del kunde civil polismyndighet väl medverka vid åtgärdernas utförande
men den ägde ej rätt att ingripa i fabriksledningens verksamhet. Den undersökning
rörande arbetssökande, som verkställts under det första halvåret
efter krisens början, hade varit obetydlig. Jämväl senare hade kontrollen
lämnat rum för anmärkningar. En order den 15 april 1940 rörande kontrollens
bedrivande hade icke blivit bragt i verkställighet. Ordern syntes ha kunnat
medföra sådana hinder för personalanskaffningen, att det varit motiverat att
på sätt skett frångå densamma. Vid sidan av denna order, delvis under medverkan
av landsfiskalsassistenten, syntes därpå ett ganska tillfredsställande
system lia utbildats, vilket medfört, att nödiga upplysningar i viss utsträckning
kunnat erhållas före anställandet. Enligt en den 15 oktober 1940 utgiven
order hade därefter införts en ny ordning för personkontrollen, vilken
ordning gällt till och med början av september 1941. Närmare utredning hur

209

denna ordning fungerat hade ej förebragts i ärende!. Att densamma icke varit
fullt lämplig torde framgå redan däi''av, att man senare återgått till att
anlita landsfiskalsassistenten för anskaffande av uppgifter. Vidare finge handlingarna
anses utvisa, att möjligheterna alt före anställandet erhålla erforderliga
upplysningar under den nya ordningen varit sämre än förut. Slutligen
lorde ordern den 15 oktober 1940 lia medfört, alt den befattningshavare,
som infordrat upplysningar rörande arbetssökanden, icke stått i nödig kontakt
med chefen för anställningsavdelningen. Ordern innebar, att de anskaffade
upplysningarna skulle, eftersom den sistnämnde icke varit officer, hållas
hemliga jämväl för honom, ehuru han självständigt verkställt prövningen av
de arbetssökande. På det hela taget syntes tillräckligt intresse, omtanke och
uppmärksamhet icke lia ägnats frågan om personkontrollen och de i detta
avseende vidtagna åtgärderna hade icke alltid präglats av nödig planmässighet.

Vid fabriken torde lia anställts ett antal arbetare sorn bort kunna gallras
ut redan vid prövning av ansökningarna, bland andra vissa personer tillhörande
de politiska ytterlighetsriktningarna.

I fråga om åtgärder till förhindrande eller upptäckande av brott vore gränserna
för fabriksledningens och den civila polismyndighetens verksamhetsområden
icke fullt klara. Cheferna för krigsmaktens olika avdelningar vore
skyldiga att upprätthålla allmän ordning och säkerhet inom avdelningarna
och enligt gällande militära författningar ålåge det dessa chefer att lia hand
om utredningen rörande förseelser och brott, vilka skulle behandlas såsom
disciplinmål eller inför krigsdomstol. Enligt 191 § strafflagen för krigsmakten
skulle bestraffningsrätt i disciplinmål tillkomma bland annat befälhavare
för verk eller inrättning, som ej tillhörde visst truppförband. Sådan
befälhavare vore även häktningsmyndighet jämlikt bestämmelse i 94 § lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Till de verk och inrättningar
som avsåges i 191 § torde ammunitionsfabriken vara att räkna (jämför 1901
års krigslagstiftningskommittés betänkande sid. 213 samt Svedelius och af
Geijerstams kommentar till 191 § 7:o strafflagen för krigsmakten). Driften
vid ammunitionsfabriken vore visserligen numera i tekniskt och ekonomiskt
avseende underställd försvarsväsendets verksladsnämnd; denna omständighet
syntes dock icke inverka på bedömningen av dessa spörsmål. Disciplinär
bestraffningsrätt förelåge endast i förhållande till den, som stöde under vederbörande
chefs befäl, och militär befälsrätt kunde utövas allenast beträffande
dem, som lydde under strafflagen för krigsmakten. Likaså torde militär befälhavares
rätt att häkta vara begränsad så, att den endast avsåge dem, som
lydde under nämnda lag. Eftersom de vid ammunitionsfabriken anställda
arbetarna under fredsförhållanden otvivelaktigt icke lydde under strafflagen
för krigsmakten, kunde styresmannen för fabriken icke i fråga om fabriksarbetarna
utöva de nyss nämnda befogenheterna.

Ett särskilt spörsmål vore, hur förhållandena i nu berörda avseenden ställde
sig efter mobilisering. Enligt G § 3:o strafflagen för krigsmakten skulle envar,

14—428989. Mil il teoni hiltis nian riem- (imbe! ullerut fehr.

210

som vore tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning av krigsmakten, lyda
under nämnda lag. Av avgörande betydelse vore således örn ammunitionsfabriken
kunde betraktas som en avdelning av krigsmakten. I ett år 1929
inom justitiedepartementet utarbetat utlåtande över framställningar rörande
vidtagande av åtgärder i anledning av den försvarsfientliga propagandan anlördes
i detta hänseende (sid. 28): »Vad angår de under arméförvaltningen
lydande fabriker och verkstäder — Karl Gustafs stads gevärsfaktori, ammiinitionsfabriken
och Åkers krutbruk — äro där anställda arbetare ej att anse
såsom anställda vid krigsmakten och böra följaktligen icke heller räknas till
den personal, som är underkastad bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten,
ej ens vid mobilisering.» (Jämför även krigslagstiftningskommitténs
betänkande sid. 34 samt proposition nr 30/1938 sid. 12.) Den ändring, som 6 g
strafflagen för krigsmakten undergått år 1938, torde icke lia rubbat hithörande
iörhållanden. Emellertid kunde vissa skäl anföras även för den ståndpunkten,
att ammunitionsfabriken vore en avdelning av krigsmakten. Besvarande av
denna fråga borde ankomma på domstolarna. För närvarande vore ett motsvarande
spörsmål beroende av domstols prövning.

Därest man utginge från uppfattningen att ammunitionsfabriken icke
kunde anses såsom en avdelning av krigsmakten, komme man närmast till
det resultatet, att det i första hand ålåge den civila polismyndigheten att söka
förebygga och att beivra brott inom fabriken. Emellertid måste det fasthållas.
att i varje fall jämväl fabriksledningen vore skyldig att med de medel som
stöde till buds sörja för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom
fabriken. Fabriksledningen borde vara polismyndighet behjälplig i dess arbete
i syfte att förhindra brottslighet inom fabriken eller utreda begångna
lagöverträdelser. Det samarbete mellan civila och militära befattningshavare
som sålunda borde äga rum, vore av särskild vikt i fråga örn strävandena
att förekomma spioneri och sabotage inom krigsindustrin.

Omständigheterna kring Erika Möllers anställning vid ammunitionsfabriken
borde ses i belysning av vad förut anförts. Erika Möller hade anställts och
börjat sitt arbete vid fabriken någon av de första dagarna i september 1940.
Såvitt handlingarna utvisade hade någon utredning rörande hennes föregående
levnad dessförinnan icke verkställts. Den i efterhand utförda, vanliga
personkontrollen hade icke lett till upptäckande av några anmärkningsvärda
förhållanden. Emellertid hade såväl chefen för anställningsavdelningen som.
genom honom, landsfiskalsassistenten fått sin uppmärksamhet fäst vid henne
och börjat hysa misstankar, att hon i olovliga syften tagit anställning vid
fabriken. I slutet av september 1940 hade till plalsbefälhavaren i Karlsborg
inkommit en skrift, vari gjorts gällande, att Erika Möller möjligen vore engagerad
i spionerisaker. Sedan denna skrift översänts till landsfogden i länet,
hade landsfiskalsassistenten genom landsfogden informerats örn innehållet
i skriften och landsfiskalsassistenten hade i sin tur underrättat chefen för
anställningsavdelningen i Karlsborg därom. Arbetsoffmeren hade påstått, att
han omkring den 10 november 1940 av platsbefälhavaren muntligen underrättats
örn att Erika Möller vore misstänkt för att i olovliga avsikter ha tagit

211

anställning vid fabriken samt att han icke medvetet sysslat med tallet före den
13 november 1940, då han hållit förhör med Erika Möller. Mot dessa påståenden
stöde vissa andra i ärendet lämnade uppgifter. Sålunda hade landsfiskalsassistenten
anfört, att han redan i slutet av september eller början av
oktober 1940 besökt arbetsofficeren och informerat denne örn resultatet av
undersökningarna rörande Erika Möller. Vidare hade chefen för anställningsavdelningen
berättat, att han, samtidigt med att han fått veta något örn
Erika Möller, underrättat fabriksledningen därom; om han beträffande någon
sak underlåtit alt personligen tala nied arbetsofficeren hade det berott på
att landsfiskalsassistenten omtalat, att han redan lämnat arbetsofficeren meddelande
i saken. Även tygofficeren vid fabriken syntes, troligen i början avoktober
1940, ha med arbetsofficeren diskuterat Erika Möllers kvarstående
i fabrikens tjänst.

Genom brev den 14 november 1940 hade chefen för intendenturavdelningen
vid fabriken i Karlsborg till ammunitionsfabrikens avdelning i Marieberg
på begäran lämnat vissa upplysningar rörande Erika Möller. Dessa upplysningar
hade han erhållit genom arbetsofficeren och de syntes i huvudsak
vara grundade på vad som framkommit vid förhöret den 13 november. Brevet
hade emellertid avslutats med uttalandet, att ingen anmärkning kunde
riktas mot Erika Möller i arbetet och att ingenting hade förmärkts som styrkte
föregående misstankar mot henne. Vid en strax därefter verkställd undersökning
hade det emellertid framkommit, enligt arbetsofficerens egen uppgift,
att Erika Möller på mindre än tre månaders anställning varit frånvarande
från arbetet fem gånger, sammanlagt tolv och en halv dag. Frånvaron hade
vid flera tillfällen skett utan förfall. Chefen för anställningsavdelningen hade
berättat, alt han, säkerligen på order av arbetsofficeren, omkring den 1 november
1940, då Erika Möller varit borta från arbetet för sjukdom, besökt
hennes bostad och därvid konstaterat, att hon varit bortrest.

Utredningen i ärendet gåve visst stöd för den uppfattningen, att arbetsofficeren
redan före den 10 november 1940 blivit underrättad örn de misstänkta
omständigheter beträffande Erika Möller som kommit i dagen. Mot hans
egna uppgifter kunde det dock icke anses styrkt, alt det före mitten av november
förelagts honom sådana upplysningar, att han haft tillräckliga skäl
att misstänka henne för brottslig verksamhet. Att polismyndigheten icke fått
underrättelser om Erika Möllers frånvaro från arbetet vittnade örn brister i
samarbetet mellan fabriksledningen samt polismyndigheten. Då uppgifterna
örn vad som förekommit mellan de olika befattningshavarna vore stridiga,
kunde det icke fastslås, vem som bure ansvaret för bristerna. Jämväl i fråga
om samarbetet mellan fabriksledningen samt dess underlydande hade det
brustit, därest arbetsofficeren verkligen icke före den 10 november 1940 blivit
orienterad örn misstankarna mot Erika Möller. Utom chefen för anställningsavdelningen
hade nämligen flera av Erika Möllers förmän känt till alt
hon varit misstänkt.

Med hänsyn till omständigheterna funne militieombudsmannen sig böra
för fabriksledningen framhålla dess ansvar för fabrikens befriande från sam -

9 19

hällsfarliga eller opålitliga element. Fabriksledningen borde sörja för att omständigheter,
som kunde giva anledning till misstanke om olovlig verksamhet,
bringades till polismyndighets kännedom. I fall, då tillräckliga skäl att avskeda
en misstänkt arbetare icke förelåge, borde fabriksledningen i mån av
förmåga bidraga till att den misstänkte hölles under tillsyn.

Vid utredningen i ärendet berördes jämväl frågan örn fabriksledningens befogenheter
att uppsäga och avskeda anställd personal. I sin ovannämnda skrivelse
till försvarsväsendets verkstadsnämnd redogjorde militieombudsmannen
bland annat för innehållet i gällande kollektivavta! samt för en av arbetsdomstolen
den 14 maj 1941, nr 48, meddelad dom i mål mellan försvarsverkens
civila personals förbund samt arméförvaltningens fortifikationsstyrelse,
varefter anfördes följande:

Särskilt under de nu rådande förhållandena vore det synnerligen angeläget,
att försvarsväsendets arbetsplatser hölles fria från opålitliga element;
framför allt borde personer, som ägnade sig åt spioneri- eller sabotageverksamhet
eller eljest äventyrade samhällets säkerhet, hölles borta från
dessa arbetsplatser. I första hand borde säkerheten inom hithörande industrier
och företag tryggas genom gallring av de arbetssökande. Under de fyra
första veckorna av anställningstiden, då enligt kollektivavtalet ingen uppsägningstid
gällde, torde arbetsgivaren äga fri rätt att avskeda arbetare. Denna
period syntes böra av företagsledarna begagnas till att rensa bort sådana för
samhället farliga personer, som sluppit genom den vid anställningen utövade
personkontrollen. Emellertid kunde man icke lita enbart till denna personkontroll
eller till de speciella möjligheterna att avskeda under den
första perioden av anställningstiden; nian hade att räkna med att enstaka
samhällsfarliga eller opålitliga individer undginge uppmärksamheten. Likaledes
förelåge den risken att äldre anställda, vilka tidigare ansetts som pålitliga,
framdeles kunde giva anledning till anmärkning i förevarande avseende.
Det funnes således behov av särskilda möjligheter att från arbetet skilja sådana
arbetare, som icke vore lojala mot folk och försvar.

Det läge i sakens natur, att det förelåge en väsentlig skillnad mellan ett
företags rätt att underlåta att anställa vissa arbetare och dess rätt att avskeda
dem, som redan vunnit anställning. Den som sökte arbete hade ju ej ett anspråk
på att bliva antagen; den som blivit antagen kunde däremot icke avskedas
med mindre arbetsavtalet medgåve det. För den enskilde arbetaren
innebure avsked från hans anställning ett mycket allvarligt slag. Det vore
därför nödvändigt, att klara normer funnes för rätten att avskeda samt att
dessa normer rättvist tillämpades.

För försvarsväsendets arbetsplatser gällde ett kollektivavtal av den 5 juni
1939, vilket avtal bland annat reglerade rätten att uppsäga och avskeda arbetare.
I § 2 mom. 1 i detta avtal upploges huvudregeln, att arbetsgivare ägde
rätt att fritt antaga och avskeda arbetare. Emellertid stadgades i § 1 mom. 5
att, då uppsägning av arbetare måste företagas till följd därav, att arbetsstyrkan
behövde minskas, skulle vid lika lämplighet avseende fästas vid

213

ifrågakommande arbetares anställningstid och försörjningsplikt. Enligt den
tolkning av dessa avtalsbestämmelser, som fastslagits genom arbetsdomstolens
dom den 14 maj 1941, nr 48, ägde arbetsgivaren, oavsett föreskriften i § 2
mom. 1, icke rätt att avskeda arbetare, som kunde göra anspråk på företrädesrätt,
utan att därtill funnes en objektivt godtagbar anledning. Beträffande
avskedande, som icke föranletts av att arbetsstyrkan skulle minskas, måste arbetsgivaren
således kunna åberopa, att den avskedade vöre olämplig eller att
annan giltig anledning förelåge till hans skiljande från tjänsten.

Den centrala frågan, huruvida en arbetare vid försvarsväsendets arbetsplatser
finge avskedas på grund av sin verksamhet inom ett politiskt parti,
hade icke blivit besvarad genom arbetsdomstolens nyssnämnda dom. Då anställning
vid försvarsväsendet medförde särskilda möjligheter att verka för
statsfientliga syften, vore det berättigat att på försvarsväsendets personal
ställa stora krav på lojalitet mot samhället. Emellertid måste det ifrågasättas,
huruvida enligt kollektivavtalet enbart tillhörighet till ett ytterlighetsparti
finge föranleda avskedande. Visserligen torde erfarenheten ha visat, att vissa
sammanslutningar vore så bundna i tjänst hos främmande intressen, att
risken för spioneri-, sabotage- eller annan sådan samhällsfarlig verksamhet
läge nära. Men såsom illojala och opålitliga så att avskedande kunde ske torde
man knappast äga rätt att behandla andra än dem som genom sina egna
gärningar givit anledning till misstanke om farlig verksamhet, därvid alla
oberoende av deras politiska inställning borde behandlas lika. Vad nu sagts
gällde endast beträffande sådana politiska eller andra organisationer, vilkas
existens och verksamhet i samhället tolererades. Därest statsmakterna skulle
besluta att upplösa vissa sammanslutningar, komme givetvis frågan i ett annat
läge.

Om också enligt militieombudsmannens mening enbart tillhörighet till visst
ytterlighetsparti näppeligen enligt kollektivavtalet utgjorde tillräcklig grund
för avskedande, syntes det emellertid vara rimligt att åt kollektivavtalets
stadganden gåves sådan tolkning, att skiljande från arbetet vore medgivet i
de fall, då vederbörande på grund av egna åtgärder misstänktes för samhällstärlig
brottslig verksamhet. Hur lösa misstankar som helst kunde dock icke
utgöra godtagbart skäl till avskedande, utan det skulle finnas grundad anledning
till antagande, att vederbörande gjort sig skyldig till sådan verksamhet
som nyss sagts. Man ägde å andra sidan icke uppställa så stränga krav som
att det skulle vara fullt bevisat, alt spioneri eller sabotage eller annan sådan
brottslig gärning kommit till fullbordan. Såsom skäligen misstänkt torde man
t. ex. kunna beteckna den som, utan att kunna anföra giltiga motiv för sina
förehavanden, sökte insamla upplysningar eller vinna tillträde till olika lokaler
eller komma i kontakt med särskilda anställda eller uppehälle förbindelse
med opålitliga individer.

Huruvida ett avskedande på nu angivna skäl läte sig förena med kollektivavtalets
regler berodde i första hand på den betydelse som inlades i kravet
på lämplighet. Till stöd för ståndpunkten, att opålitliga arbetare borde betraktas
som olämpliga inom försvarsväsendets fabriker torde man kunna

214

åberopa vissa bestämmelser, som reglerade rätten att utan ansökan entlediga
fast anställt manskap. I olika anställningsförfatlningar föreskreves, att vederbörande
befälhavare ägde avskeda manskap, som visat sig olämpligt för fortsatt
anställning. Denna bestämmelse, som i främsta rummet torde avse rent
militära egenskaper, hade givits en så vidsträckt tolkning, att den tillämpats
även å dem, som på grund av sin politiska inställning misstänkts för opålitlighet.
Såsom förut antytts och i överensstämmelse med den uppfattning,
som fabriksledningen syntes hysa, vore emellertid varsamhet av nöden. Det
borde beaktas, att större krav ej finge ställas på de vid krigsindustrin anställda
än på krigsmaktens personal samt att de egentliga fabriksarbetama i fråga
om rätten att vara medlemmar i eller verksamma inom politiska sammanslutningar
icke finge vara alltför ogynnsamt ställda i förhållande till ämbetsoch
tjänstemännen inom försvarsväsendet. Garanti mot obehörigt avskedande
hade bereus genom arbetsfredslagstiftningen och det ankomme på arbetsdomstolen
att vid behov här uppdraga gränserna.

Vid avslutandet av nytt kollektivavtal borde uppmärksamhet ägnas åt ifrågavarande
spörsmål.

30. Fråga om åtgärd mot officer i anledning av yttranden i politiska

ämnen vid samtal i mäss. I

I en ledande artikel i Nya Dagligt Allehanda för den 1 juni 1942 benämnd
»En försvarsfråga» uppgavs bland annat att en inspekterande högre officer
i en fältförläggning inför ett forum, i vilket ingick flera värnpliktiga officerare,
skulle ha utlåtit sig om vår statsstyrelse som korrumperad, vårt försvar
som dubiöst och vår politik på andra sätt tvivelaktig samt att det hela
av allt att döma varit en fördomsfri blandning av vulgärnazism och defaitism,
som på de närvarande gjort ett synnerligen obehagligt intryck.

Enligt vad sedermera framkom åsyftades med nämnde högre officer överstelöjtnanten
i fortifikationens reserv E. F. T. Fevrell, och händelsen inträffade
i en officersmäss i Tärna den 5 maj 1942-

Nämnda artikel utlöste en livlig diskussion i pressen, och i många tidningar
framställdes skarpa anmärkningar mot Fevrell och yrkades på vidtagande av
vissa åtgärder.

I en kommuniké till dagspressen den 2 juni 1942 från Tidningarnas lelegrambyrå
— enligt upplysning från chefen för armén hade denne avfattat
kommunikén — meddelades att T. T. erfarit att det syntes vara ostridigt att
Fevrell vid tillfället yttrat sig på ett synnerligen olämpligt sätt och att, när
det passerade kommit till chefens för armén kännedom, omedelbart vidtagits
de åtgärder som chefen för armén ansåg omständigheterna påkalla.

I en artikel i Nya Dagligt Allehanda för den 10 juni 1942 med rubrik
»Nazistpropaganda även för meniga» uppgavs att Fevrell i en raststuga orne -

215

delbart intill gränsen inför underbefäl och meniga skulle ha fällt yttranden
av vilka framgått att Sverige borde överge sin hittillsvarande neutralitetspolitik
och engagera sig på främmande makts sida och vilka yttranden inneburit
en ohöljd nazistisk propaganda. I en artikel för den 11 juni 1942 i
Svenska Dagbladet betitlad »Hr Fevrells propaganda» uppgavs att Fevrells
synpunkter så uppenbart voro identiska med en viss främmande makts propaganda
att de närvarande suttit stumma av häpnad.

Även vad Fevrell skulle lia yttrat vid sist åsyftade tillfälle — händelsen
skedde i det s. k. Prästhärbärget vid Björknäs kapell den 8 maj 1942 —
blev föremål för stark uppmärksamhet i pressen, och behandlades frågan om
de åtgärder som vidtagits mot Fevrell.

I skrivelse till chefen för armén den 18 juni 1942 erinrade militieombudsmannen
om att dagspressen innehållit åtskilliga artiklar och notiser angående
Fevrell och framhöll att det bland annat påståtts att chefen för armén företagit
vissa åtgärder mot Fevrell. Då uppgifterna om dessa åtgärder varit mycket
vaga och delvis motsägande anhöll militieombudsmannen om upplysning
vari de bestått.

Vid personligt besök hos militieombudsmannen den 10 juli 1942 lämnade
chefen för armén muntligt besked örn de åtgärder han då vidtagit mot
Fevrell och orienterade militieombudsmannen örn vad som framkommit i
pågående, vid nämnda tid ännu ej avslutad utredning, varjämte chefen för
armén även vid senare besök lämnat orienterande uppgifter.

Därpå yttrade sig chefen för armén i skrivelse den 24 augusti 1942 i ärendet
och överlämnade samtidigt den genom hans försorg verkställda, avslutade
utredningen. Nämnda utredning innehåller bland annat brev den 14
maj 1942 från regementsombudet docenten Ingemar Hedenius till redaktören
Sven Aurén, två promemorior av Fevrell, avlämnade den ena till chefen för
armén och den andra till generalmajoren W. A. Douglas, protokoll över förhör
den 17 juni 1942 hållet av chefen för Västerbottens regemente översten
O. Sjöberg med vissa personer, skriftligt yttrande av Hedenius i anslutning till
detta protokoll, brev den 9 juni 1942 från landsfiskalen E. Forsberg till chefen
för armén, referat av samtal mellan generalmajoren Douglas samt Forsberg
och kyrkoherden Valentin Nilsson, protokoll över förhör den 22 juni
1942 hållet av generalmajoren Douglas med vissa personer samt skriftliga
yttranden av den sistnämnde till chefen för armén.

Militieombudsmannen hörde den 12 september 1942 redaktören Aurén.

Av den föreliggande utredningen inhämtas bland annat följande:

Vid Fevrells besök i officersmässen i Tärna dea 5 maj 1942 voro närvarande
utom Fevrell kaptenerna R. Gyldén och G. Wahlberg, löjtnanterna
T. Herolf och B. Ehrner, regementsombudet Hedenius, arméingenjören Kjellberg,
regementsingenjören C.-G. Lönnberg, krigskassören K. Weström, stabsredaktören
Aurén, fänrikarna W. Nathanson, L. Andersson och E. Oddbjörn
samt fotografen Sandels. Av de i mässen närvarande, som alla fullgjorde
militär tjänstgöring, voro Herolf, Kjellberg, Weström, Andersson och Odd -

216

björn inbegripna i bridgespel i ett intilliggande ruin och deltogo därför icke
aktivt i samtalet.

Angående vad Fevrell skulle lia yttrat vid tillfället innehåller ovannämnda
brev den 14 maj 1942 från Hedenius till Aurén, vilket skrivits å båda sido)''
av ett enkelt brevpapper, följande:

»Beträffande händelserna på kvällen den 5 maj, som du bett mig kollationera
med dig, lia kapten Roland Gyldén och regementsingeniör C.-G. Lönnberg
och jag enats örn att följande ägde runi. Överstelöjtnant Fevrell tog initiativet
till allehanda utläggningar om förhållandena i Tyskland och i Sverige
och yttrade därvid åtskilliga obestyrkta påståenden om en vittgående
korruption i svensk förvaltning. Vid t. ex. byggnadsföretag, som igångsatts
av det allmänna, skulle uppdragen att bygga i allmänhet ges efter partipolitiska
synpunkter, varvid grova överpriser skulle utbetalas till sådana
byggnadsföretagare, som genom sina politiska inställningar stöde väl hos de
statliga och kommunala organ, som hade att besluta om val av entreprenör.
Dylik korruption skulle vara utmärkande för det svenska demokratiska samhället
överhuvud. Samtidigt som dessa påståenden föreföllo uppenbart orimliga,
voro de av en så fientlig innebörd mot hela vår nuvarande samhällsordning,
att en av de närvarande måste fråga överstelöjtnanten, hur det var
möjligt för en svensk officer att sprida dylika uppgifter. — Samtalet rörde
sig, till en början, även om föredrag o- dyl. om militära ämnen i den svenska
radion. Därvid yttrade Fevrell bl. a., att överstelöjtnant Arvid Eriksson skulle
sprida den åsikten, att 50 procent av de svenska officerarna voro ’5te kolonnare’
(om i radio eller endast privat framgick icke av hans ord) och att Erikssons
arbete i folkberedskapens tjänst därför väsentligen1 hade den verkan att
försvaga förtroendet för den svenska försvarsmakten. Fevrell uttalade också
som sin åsikt, att det vore oförsynt av de svenska tidningarna att yttra sig
om förhållandena i Norge på det sätt som nu skedde; förhållandena där hade
vi svenskar ''icke med att göra’. Efter detta yttrande kom jag själv in i rummet,
där samtalet fördes, sedan Lönnberg anmodat mig att komma in för
att åhöra Fevrells i hans tycke skandalösa yttranden. 1 den diskussion, som
ägde rum i min närvaro och som jag även deltog i, uttalade Fevrell flera
gånger den åsikten, att Sverige borde ansluta sig till Tyskland: vi hade intet
annat val, yttrade han bl. a. De uppgifter om Tysklands sätt att behandla
ockuperade länders befolkningar som godtagits som i stort sett sanna av den
övervägande delen svenska tidningsläsare, betecknade Fevrell som osann
propaganda, riktad mot Tyskland. — Gyldéns, Lönnbergs och mitt gemensamma
intryck av hela samtalet var, att Fevrells yttranden voro ledda av
syftet att inom vår officersmäss driva nationalsocialistisk propaganda, till en
del av defaitistisk karaktär. För egen del tvekar jag icke att beteckna denna
händelse som en av de obehagligaste upplevelser jag haft under min 10 månader
långa beredskapstjänst. Gyldén och Lönnberg lia läst delta brev och
äro beredda att bestyrka de sakuppgifter jag lämnat dig örn Fevrells uppträdande
vid det ifrågavarande tillfället.» *

Här börjar andra sidan.

217

Å brevet bär tecknats instämmande av Gyldén och beträffande sista sidan
av Lönnberg.

Vid det av chefen för Västerbottens regemente hållna förhör hördes bland
andra nedannämnda personer och uppgåvo de i huvudsak:

Gyldén: Fevrell hade fällt något yttrande om korruption inom vår nuvarande
statsstyrelse. Bland annat hade han sagt att vid entreprenadarbeten
för kronans räkning partipolitiska synpunkter spelat en avgörande roll. Inom
fortifikationsnämnden och även på andra håll skulle, enligt vad Fevrell förklarat,
vissa befattningar vara tillsatta efter partipolitiska synpunkter. Däremot
hade Fevrell icke yttrat något om korruption hos regeringen, riksdagen
eller i statsskicket. Gyldén kunde icke påstå att Fevrell med sina uttalanden
avsett att driva propaganda, men de hade verkat som propaganda. Propaganda
hade framför allt legat i yttrandet att »det enda vi har att göra är
att ansluta oss till Tyskland». På fråga om dagspressen riktigt återgivit vad
som i verkligheten försiggått, svarade Gyldén: Det hade icke varit propaganda,
men händelsen hade i pressen givits varken för stora eller för små proportioner.
Han ansåge Fevrells yttranden ha varit »mycket olämpligt tal av en
person i den befattning överstelöjtnanten hade». Uttrycket »vulgärnazistisk
propaganda» vore emellertid oriktigt. Händelsen hade med andra ord rubricerats
felaktigt men relaterats rätt. Han ansåge dock att det varit nazistiska
åsikter som av Fevrell förfäktats.

Lönnberg: Diskussionen hade huvudsakligen rört sig om inrikespolitiska
förhållanden. Därunder hade Fevrell till Lönnberg fällt ett yttrande om korruption.
Lönnberg kunde dock icke numera erinra sig i vilket sammanhang
detta yttrande fällts. Lönnberg hade icke ansett Fevrells yttranden vara propaganda,
utan det hade endast varit en diskussion där de deltagandes åsikter
brutits mot varandra. Lönnberg ville erinra om att han skrivit sitt instämmande
på Hedenius’ brev till Aurén endast med avseende å brevets sista sida.

Nathanson: Samtalet hade i huvudsak varit av utrikespolitisk karaktär.
Nathanson hade icke deltagit i diskussionen i vad denna rört inrikespolitiska
förhållanden. Han hade emellertid fäst sig vid ett yttrande av Fevrell att
man vid antagandet av byggnadsentreprenörer för t. ex. statliga ändamål
gynnade dem som stöde väl till i det regerande lägret. Detta yttrande hade
av Nathanson uppfattats icke som om det avsett vissa entreprenadarbeten
utan som örn det gällt sådana arbeten i allmänhet. Fevrell torde därvid ha
åsyftat att t. ex. kooperativa företag i detta avseende varit i viss mån gynnade.
Fevrell hade icke angripit regering och riksdag. Nathanson ansåge icke att
Fevrell gjort sig skyldig till propaganda. Hans yttranden hade icke heller
haft verkan av propaganda. Fevrell hade i pressen blivit orättvist behandlad.
Hans ord, lösryckta ur sitt sammanhang, hade överbetonats. Det hade rört
sig om ett vanligt enskilt samtal där man utbytt åsikter och där man borde
kunna uttala en ärlig mening.

Wahlberg: Samtalet hade rört sig i huvudsak örn utrikespolitiska förhållanden.
Under diskussionen av dessa hade man möjligen kommit in på vissa
jämförelser mellan förhållandena i vissa andra länder och förhållandena i

•218

vårt eget land. Därvid'' hade Fevrell fällt något yttrande om att vi i Sverige
icke heller vöre helt fria från korruption, att icke heller vi hade rent samvete
i detta avseende. Det hade bland annat talats örn liur vissa tjänster tillsattes
och att visst gunstlingssystem här kunnat göra sig gällande. Wahlberg kunde
dock icke närmare erinra sig hur yttrandena fallit. Fevrell hade tvärtemot
att verka för eftergivenhet gentemot någon främmande stat framhållit att
det alltid finns en punkt, där plikten tager vid och där vi måste värja oss
mot vem det vara månde». Hans yttranden hade icke behövt inge någon tvekan
om hans fullt lojala och patriotiska inställning som officer. Avsikten
med Fevrells yttranden kunde icke anses lia varit att driva propaganda, och
uttalandena hade icke heller verkat på sådant sätt.

Hedenius: Han hade intet minne av att diskussionen under den tid han
deltagit i densamma rört svenska förhållanden. Vid skilda tillfällen under
samtalet hade man berört frågan om Sveriges ställning under det pågående
kriget, därvid närmast huruvida en engelsk eller tysk seger ur svensk synpunkt
kunde anses önskvärd. Hedenius hade ett bestämt minne av att
Fevrell i samband med detta spörsmål yttrat något om att Sverige borde
ansluta sig till Tyskland. Hedenius hade uppfattat detta Fevrells yttrande så
att Fevrell velat göra gällande att Sverige borde aktivt deltaga i vad som i
Tyskland benämndes »Europas nyordning». Han hade uppfattat Fevrells nu
nämnda yttrande så att det varit Fevrells uppfattning att Sverige icke hade
annat val än att ansluta sig till Tyskland. Samtalet hade efterhand »flutit
över» detta enligt Hedenius'' mening pinsamma yttrande. Det hade därför
aldrig blivit genomdiskuterat vad Fevrell haft för mening därmed.

Ehrner, Weström, Andersson och Oddbjörn gåvo i växlande ordalag uttryck
åt den uppfattningen att saken i samband med publiceringen givits för
stora proportioner och att man alltför mycket fäst avseende vid vissa Fevrells
yttranden, lösryckta ur sitt sammanhang. Enligt deras uppfattning kunde
Fevrell ej anses lia bedrivit propaganda.

I en till chefen för Västerbottens regemente ingiven skrift ändrade Hedenius
i vissa mindre väsentliga hänseenden sin berättelse sådan den antecknats
enligt protokollet samt tilläde därutöver bland annat: Ett ledmotiv i Fevrells
utrikespolitiska utläggningar hade utgjort ofta återkommande uttalanden avsympati
för det nationalsocialistiska Tyskland och dess politiska strävanden.
Själv hade han betecknat sig som »tyskvän» och »tyskintresserad» och hade
uttryckt förhoppningar om en tysk seger i det nuvarande stormaktskriget.
Vidare hade han ivrigt försvarat Tysklands hållning, dess metoder och hittillsvarande
åtgärder efter krigsutbrottet. Diskussionen hade härvid särskilt
uppehållit sig vid Tysklands inställning till Finland, Danmark och Norge
under kriget. Det hade varit under utvecklandet av denna åskådning som
Fevrell yttrat att Sverige för sin del icke hade annat val än att ansluta sig
till Tyskland. Vad som kunde ha varit den exakta meningen bakom detta
yttrande torde numera vara omöjligt att få klarlagt. När yttrandet fälldes,
hade Hedenius också undvikit att framställa någon fråga härom, emedan
han befarat att det kunnat leda över till en diskussion av lämpligheten att

219

giva efter för eventuella krav på fritt tillträde för tyska trupper i landet. Hedenius
hade icke haft något intryck av att Fevrell menat att Sverige skulle på
eget bevåg kasta sig in i stormaktskriget på Tysklands sida; en dylik så att
säga våldsam orimlighet hade knappast legat i luften. Å andra sidan ansåge
Hedenius det uteslutet att Fevrell blott kunde lia menat att Sverige borde
ansluta sig till Tysklands understöd av Finlands kamp mot det bolsjevikiska
Ryssland. Hedenius’ huvudintryck hade varit att Fevrell gjort sig till tolk
för ett slags defaitism, som syntes inbäddad i ett föga preciserat framtidsperspektiv
och byggd på ett försanthållande av väsentliga punkter i den
tyska nationalsocialismens utrikespolitiska propaganda.

I sin promemoria till chefen för armén uppgav Fevrell bland annat: Samtalet
hade så småningom kommit in på bolsjevismen — Ryssland — och nazismen
— Tyskland. Till en början hade samtalet förts mellan Gyldén, som
hade sina sympatier på västmaktshåll, och Fevrell, som hyste stor beundran
samt dessutom förståelse för Tyskland och detta lands problem. Sedermera
hade även andra börjat deltaga i samtalet. Fevrell, som på grund av ansträngande
tjänstgöring varit särskilt trött, kunde ej erinra sig några detaljer
eller direkta yttranden. En tendens, som omfattats av flertalet men dock ej
av Fevrell och Wahlberg, hade varit klart tyskfientlig, och man hade till och
med gjort gällande att Ryssland med sin bolsjevism vore mindre att frukta
än Tyskland med sin nazism. Fevrell hade hävdat den ståndpunkten att vårt
första och största bekymmer vore Ryssland, som i första hand borde slås
ned. Fevrell hade jämväl framhållit sin mening att Sverige helst borde stödja
alla åtgärder, som avsåge uppnående av detta mål, så långt vår ställning som
icke krigförande nation det medgåve.

Vid förhöret inför chefen för Västerbottens regemente uppgav Fevrell i
huvudsak: Han bestrede att han angående allmänna byggnadsföretag yttrat
sig på sätt angivits i Hedenius’ brev. Vad lian uttalat sig örn hade varit betänkligheter
med avseende å förhållandena inom fortifikationen vid krigsutbrottet.
Han hade därvid bland annat tänkt på det tillfälle då med avkopplande
av ledningen för befästningsarbetena i stället insatts en utomstående,
visserligen mycket duglig kraft, som stålt det styrande lägret politiskt
nära. Han hade även nämnt något örn »att det moderna statsskicket hade
en viss tendens till korruption», därvid han bland annat tänkt på Långmorafallet,
flygplansaffärerna med England samt vissa partibelöningar i
form av landsliövdingestolar m. m. Han ansåge sig därmed icke lia sagt mer
än vad vilken person som helst brukade säga. Vidare hade han framhållit
att vi icke genom polemik i pressen kunde gagna Norge utan skadade oss
själva och att vissa påståenden i pressen örn tyskarnas sätt att behandla
fångarna i koncentrationslägren i Norge vöre obevisade. Han bestrede att
lian yttrat som sin uppfattning alt Sverige skulle sluta upp på Tysklands
sida i det pågående stormaktskriget. Hans yttranden måste lia missuppfattats.
Han hade som sin mening uttalat all så långt Tysklands strävanden
vore inriktade på bekämpande av Ryssland vore det förenligt nied Sveriges
egna realintressen att stödja delina Tysklands aktion, detta dock så långt sig

220

läte göra inom ramen för icke krigförande nation. Han hade hävdat att det
för Sverige vore fördelaktigt så länge landet kunde stå neutralt och förbli i
tillfälle att fortsätta sin upprustning för att vid varje tillfälle kunna stå starkt
med betryggande garantier för framtiden. Han hade icke yttrat sig annat än
ur rent svensk nationell synpunkt och icke framfört några nazistpåverkade
synpunkter. Hans yttrande kunde icke lia verkat som propaganda.

Angående sin politiska inställning anförde Fevrell i sin till chefen för armén
överlämnade promemoria: Han vore starkt nationell men tillhörde intet
parti. Han sympatiserade närmast med Nationella Förbundet men röstade
tills vidare med högern för att ej kasta bort sin röst. Han vore absolut icke
nazist, även om han visste att detta sagts om honom, än mindre bolsjevik.
Han prenumererade på Svenska Dagbladet och köpte lösnummer någon gång
av Dagsposten och Aftonbladet.

I den till generalmajoren Douglas avlämnade promemorian uttalade Fevrell,
att han protesterade mot insinuationen att han ginge främmande lands
intressen, vilket för honom vore en ärekränkning av stora mått. Fevrell
vore fullständigt fristående och hade sökt bilda sig en egen uppfattning till
vilken han kommit efter moget övervägande. Hans sympatier läge på Tyskland,
om vars folk han hade god kännedom, även om han naturligtvis icke
kunde blunda för att mångt och mycket kunde ha passerat som ej vunnit
hans gillande.

Vid förhöret inför chefen för Västerbottens regemente förklarade Fevrell
att han icke hade nazistiska åsikter och aldrig haft sådana. Han hade t. ex.
särskilt reagerat mot systemet att sätta munkorg på folk.

Aurén berättade vid förhöret den 12 september 1942 inför inilitieombudsmannen
i huvudsak: Han hade numera svårt att erinra sig alla detaljer från
samtalet, men Hedenius’ brev gåve i stort sett en riktig bild av vad som förekommit.
Fevrells yttrande att Sverige borde ansluta sig till Tyskland hade
varit det obehagligaste under hela diskussionen, vilket gjort att man glidit
över detsamma. Aurén hade ej något intryck av att Fevrell i detta sammanhang
yttrat något om att det vore fördelaktigt för Sverige så länge det kunde
stå neutralt och förbli i tillfälle att fortsätta sin upprustning för att vid varje
tillfälle kunna stå starkt med betryggande garantier för framtiden. Eftersom
Aurén icke hade något minne av saken, kunde Aurén icke bestrida Wahlbergs
uppgift att Fevrell framhållit att det alltid funnes en punkt där plikten
toge vid och där vi måste värja oss mot vem det vara månde. Aurén hade
fått det intrycket att Fevrell menat att vi borde direkt gå ihop med Tyskland.
Uttalandena i Hedenius’ brev att Fevrells yttranden varit ledda av syftet
att driva nationalsocialistisk propaganda, till en del av defaitistisk natur,
vore överdrivna till formuleringen men knappast till innebörden. Fevrell hade
nämligen varit mycket angelägen att framföra sina synpunkter och syntes
ha haft en tydlig önskan att påverka de övriga, även om ordet propaganda
vore väl starkt. Fevrell hade icke givit intryck av att han ansåge att Sverige
borde sträcka vapen för tyskarna, och Aurén ville visst icke bestrida att
Fevrell skulle vara med örn att försvara landet även mot Tyskland. Detta

221

lill trots hade Fevrells yttranden gjort ett »defaitistiskt intryck». Han hade
icke gjort gällande att vi ej kunde försvara oss, men han hade framhållit
att vår armé icke vore av den goda beskaffenhet som påståtts. På olika sätt
hade han misstänkliggjort svenska förhållanden och framhållit förhållandena
i Tyskland såsom i vissa avseenden bättre. Aurén kunde ej bestämt uttala
sig om huruvida Fevrell vore nationalsocialist, men samtalet hade tytt härpå,
och vidare hade Fevrell undertecknat en entusiastisk liyllningsadress till
rikskansler Hitler i anledning av dennes femtioårsdag.

Generalmajoren Douglas anförde i skrivelse den 28 juli 1942 till chefen
för armén:

Av utredningen syntes framgå att den version av händelsen ifråga, som
med början i Nya Dagligt Allehanda sedermera gått genom pressen, i många
hänseenden varit missvisande. Det hela hade rört sig om en diskussion rörande
kriget och därmed sammanhängande förhållanden, förd i en sluten krets
av officerare och vederlikar samt inbjudna gäster av officers tjänsteställning,
i vilken diskussion meningarna kommit att bryta sig mot varandra på grund
av de däri deltagandes starka sympatier för den ena eller andra parten av de
stridande stormaktsgrupperna. I denna diskussion, vilken icke framkallats av
Fevrell, hade denne företrätt en axelvänlig uppfattning, medan motparten,
representerad av de personer, vilka sedermera direkt eller indirekt bragt frågan
till offentlig kännedom, lika starkt prononcerat sin sympati för de s. k.
allierade. Under förhöret med de i diskussionen deltagande och dem som
åhört densamma hade de huvudsakliga anklagelserna i pressen mot Fevrell,
nämligen att han skulle ha dels bedrivit nazistisk propaganda, dels riktat
klander mot det rådande politiska systemet i Sverige, icke blivit bestyrkta. Ej
heller hade den i pressen yppade förmodan att vad Fevrell yttrat skulle ha
medfört risker i fråga örn vidmakthållandet av den anda inom beredskapen,
som under nuvarande läge vore nödvändig, på något sätt blivit bestyrkt. Utöver
anmälarna hade ingen av de närvarande tagit anstöt av vad Fevrell yttrat.
Med anledning av vad i detta mål förekommit syntes frenne moment särskilt
böra uppmärksammas.

1. En hittills såsom oförvitlig ansedd officer, som under hela beredskapstiden
nedlagt ett utomordentligt hängivet och skickligt arbete på stärkandet
av landets försvar, hade utan att han själv givits tillfälle till försvar offentligen
blivit misstänkliggjord för bristande lojalitet gentemot rikets försvar, varigenom
hans goda namn och rykte blivit i hög grad skadade. Det syntes nödvändigt
att Fevrell bereddes tillfälle till offentligt försvar i detta hänseende.

2. Ett privat samtal, fört mellan olika medlemmar av en sluten krets av
officerare, hade genom vissa av de närvarande bragts inför offentligheten i
tydligt repressaliesyfte gentemot en olika tänkande. Bortsett från att anmälarna
i sitt uttalande mot Fevrell frångått tjänstevägen, ansåge Douglas att, därest
sådant finge ske opåtalat, fara förelåge för privatlivets helgd samt för den
åsikts- och yttranderätt, som vore en av vårt fria samhällsskicks hörnstenar.

3. Genom det missvisande sätt på vilket denna händelse blivit bragt inför
offentligheten hade förtroendet till vårt försvar i hög grad skadats.

Chefen för armén anförde i sin skrivelse till militieombudsmannen:

Vid ett besök hos chefen för armén den 21 maj 1942 hade Aurén till
honom överlämnat avskrift av brevet från Hedenius. Chefen för armén hade.
med anledning därav låtit kalla till sig Fevrell, vilken han mottagit den 26
maj 1942 i närvaro av chefen för arméstaben, generalmajoren Folke Högberg.
Fevrell hade därvid till chefen för armén överlämnat en promemoria.
Han hade förklarat sig vidhålla sina i promemorian lämnade uppgifter och
särskilt understrukit att han icke sympatiserade med den nazistiska rörelsen
och icke gjort några uttalanden som kunde tydas i sådan riktning. Fevrell
hade dock medgivit att han möjligen i förargelsen förgått sig. Sedan chefen
för armén framhållit det olämpliga i den förda diskussionen och det ansvar
som påvilat Fevrell såsom äldste i mässen närvarande officer, hade Fevrell
lovat att hädanefter taga sig i akt och absolut undvika allt diskuterande av
politiska frågor. I enlighet härmed hade Fevrell såvitt chefen för armén
hade sig bekant efter denna dag avhållit sig från att deltaga i politisk diskussion
eller på annat sätt giva uttryck åt sina politiska synpunkter. Härefter
hade chefen för armén anbefallt sådan ändring i det Fevrell åliggande arbetet
att dennes befattning nied vissa befästningsarbeten i övre Norrland väsentligen
inskränkts.

I skrivelsen anförde chefen för armén vidare: Av utredningen framginge
att den version av händelserna ifråga, som med början i Nya Dagligt Allehanda
sedermera gått genom en stor del av pressen, i flera hänseenden varit
missvisande. En diskussion om kriget och därmed sammanhängande förhållanden
hade förekommit i en officersmäss inom en sluten krets av officerare
och vederlikar samt inbjudna gäster av officers tjänsteställning. Vid diskussionen
hade meningarna kommit att bryta sig mot varandra på grund av de
däri deltagandes starka sympatier för den ena eller andra parten i de stridande
stormaktsgrupperna. Vid denna diskussion hade Fevrell företrätt en axelvänlig
uppfattning, medan motparten representerad av de personer vilka sedermera
bragt saken till offentlig kännedom uttryckt sin sympati för de s. k.
allierade. Fevrell hade inför chefen för armén den 26 maj 1942 medgivit att
han blivit förargad och möjligen förgått sig. Under förhören med dem, som
deltagit i eller åhört diskussionen hade emellertid de i pressen mot Fevrell
riktade anklagelserna för nazistisk propaganda och klander mot det rådande
politiska systemet i Sverige icke blivit bestyrkta, även om olika meningar rådde
om vad som vid tillfället ifråga blivit sagt och icke sagt. Fevrell, som vid tillfället
varit den äldste i mässen närvarande officeren, borde emellertid ha på
ett tidigt stadium avbrutit diskussionen och icke låtit meningsutbytet taga
den olämpliga form som det synbarligen fått. På grund av de verkställda utredningarna
hade chefen för armén icke i detta fall ansett anledning föreligga
att tillrättavisa eller bestraffa Fevrell.

Vid samtalet den 8 maj 1942 i det s. k. Prästhärbärget, som förhyrts av militär
myndighet,1 närvoro förutom Fevrell löjtnanten Hjelmström, sergeanterna

1 Lokaler! synes ha använts till officers- och underofficersmäss.

223

Brorsson, Cedervall och Klint samt kyrkoherden Nilsson och landsfiskalen
Forsberg, varjämte värnpliktige nr 10545 Gustafsson tidvis i egenskap av officerskock
vistats i lokalen utan att dock — enligt egen uppgift — lyssna till
samtalet.

Det förut omnämnda brevet av den 9 juni 1942 från Forsberg till chefen
för armén, i vilket behandlas vad som förekom vid ifrågavarande tillfälle,
innehåller bland annat följande:

Så gott som omedelbart hade krigsläget förts på tal, sannolikt av Fevrell.
Denne hade i allt fall i fortsättningen fört ordet, varvid han talat örn läget
på de olika fronterna, om Frankrikes historia, örn franska politiker, bl. a..
Laval, om Tyskland, England, Amerika och Norge. Av samtalet hade framgått
att Fevrell hyste starka tyska sympatier. Om detta uttalats direkt, kunde
Forsberg ej påminna sig, men det hade i allt fall sagts på sådant sätt att det
ej kunnat missförstås. Fevrell hade även i någon mån berört förhållandena
i Sverige. Forsberg kunde ej erinra sig allt vad som sagts därom, men de
närvarande hade fått klart för sig att Sverige endast hade en väg att gå och
att denna ledde till Tyskland. Under samvaron hade icke förekommit någon
diskussion. Det hade endast varit Fevrell som talat politik, medan de övriga
med intresse lyssnat till vad han haft att säga. En sak hade dock förvånat
Forsberg i högsta grad, nämligen att en officer i överstelöjtnants tjänsteställning
kunnat i närvaro av bland andra en okänd värnpliktig och åtminstone
två underofficerare på ett så klart och tydligt språk framföra sina
åsikter.

Vid sammanträffandet inför generalmajoren Douglas den 18 juni 1942
uppgåvo Nilsson och Forsberg enligt ett av dem till riktigheten vitsordat
referat: Samtalet hade anknutit sig till avlyssnandet av dagsnyheterna och
hade i huvudsak bestått däri att Fevrell lämnat en exposé över vissa utrikespolitiska
förhållanden som sammanhängt med krigets förhistoria, varvid han
särskilt berört franska förhållanden. Han hade därunder på ett otvetydigt
sätt lagt i dagen sina sympatier för Tyskland. Fevrell hade icke sagt att Sverige
borde deltaga i kriget på tysk sida, och vad han sagt kunde icke karakteriseras
såsom nazistvänlig propaganda. Vad Fevrell framhållit eller yttrat
hade i huvudsak i och för sig icke synts Nilsson och Forsberg såsom anmärkningsvärt
i annan mån än att han oförbehållsamt givit uttryck åt sin sympati
för den ena sidan av de båda stridande stormaktsgrupperna samt alt
detta skett i underordnade militärpersoners närvaro. Detta senare hade förvånat
Nilsson och Forsberg, och de hade under bilfärden från Björknäs sam
talsvis berört detta förhållande.

Vid förhöret inför generalmajoren Douglas den 22 juni 1942 hördes bland
andra följande personer och uppgåvo därvid i huvudsak:

Hjelmström: Det hade enligt Hjelmströms uppfattning av samtalet mellan
Fevrell och Nilsson framgått vilket land som hade Fevrells sympatier. Fevrell
hade icke sagt att Sverige skulle sluta upp på Tysklands sida. Tidningsnotisens
uppgift i denna del vöre vilseledande. Enligt tidningsnotisen skulle de
närvarande suttit stumma av häpnad över vad de hört, men Hjelmström kun

de icke säga att så varit fallet. Efter samtalet hade Nilsson tackat Fevrell för
rict intressanta samtalet och hade inbjudit Fevrell till sitt hem.

Cedervall: Samtalet hade börjat i anslutning till dagsnyheterna, som berört
striderna på Madagaskar, varefter Fevrell övergått till att tala om franska
politiska förhållanden i allmänhet och de franska ledarna i synnerhet. Han
hade även berört förhållandena på ostfronten ävensom Amerikas inträde i
kriget. Det hade icke varit fråga om Sverige. Cedervall hade icke funnit hans
uppträdande olämpligt. Fevrell hade icke bedrivit någon propaganda. Man
hade emellertid icke kunnat undgå att märka på vilken sida hans sympatier
varit. Tidningarna hade innehållit osanna påståenden, i det att Fevrell tillvitats
ett yttrande att Sverige borde överlämna sitt öde åt en annan makt.
Samtalet hade förts mellan Fevrell och Nilsson. Det vore icke riktigt att de
övriga närvarande suttit stumma av häpnad. De hade icke haft någon direkt
anledning att ingripa i samtalet.

Klint: Samtalet hade rört sig om krigsläget och hade icke till sitt innehåll
på något sätt varit uppseendeväckande utan sådant som man ofta hörde människor
emellan, då kriget vore på tal, eller som man finge läsa om i tidningarna.
Fevrell hade icke sagt att Sverige borde sluta upp på tysk sida. Tidningsnotisen
hade icke varit ägnad att bibringa läsaren en riktig uppfattning
om vad som hänt. Samtalet hade förts mellan Fevrell och Nilsson, vilken ofta
framställt frågor, medan de övriga suttit tysta och hört på. Påståendet att de
suttit stumma av häpnad vore alldeles oriktigt.

Fevrell anförde i sin promemoria till generalmajoren Douglas:

Han ansåge sig vid tillfället ha yttrat ungefär följande: Han kunde ej förstå
de svenskar som icke insåge att Tyskland genom bekämpande av Ryssland
gjorde Sverige de största tjänster, även örn detta ej skedde för Sveriges
egen skull utan av Tysklands eget intresse. Så långt Tysklands strävanden
ginge i denna riktning, vore det förenligt med Sveriges egna realintressen att
oberoende av sympati eller antipati stödja denna Tysklands aktion, så långt
sig läte göra inom ramen för icke krigförande nation. Ty med ett
krossat Tyskland och ett kanske segrande men utmattat England vöre Skandinavien
prisgivet åt Ryssland. Mot Sveriges nuvarande utrikespolitik hade
Fevrell i stort sett ej gjort någon erinran. Han hade dock ansett att kommunismen
borde slås ned och viss press efterhållas. Gentemot andra nationer
hade Fevrell, såvitt han kunde erinra sig, ej fällt några omdömen vare sig i
den ena eller andra riktningen. Dessa Fevrells yttranden kunde icke anses
osvenska.

Generalmajoren Douglas anförde i sin skrivelse den 30 juni 1942 till chefen
för armén: Det syntes uppenbart att den tidning som först givit spridning åt
den sedermera så omtalade händelsen vid Rjörknäs kapell den 8 maj 1942
byggt sin framställning på andra- eller tredjehandsuppgifter samt att dess
framställning icke blivit bestyrkt av någon av de närvarande. Framställningen
i tidningen i fråga och de därpå byggda tidningsnotiserna i andra
pressalster hade till följd härav varit missvisande särskilt i så måtto att ingen
av de närvarande velat vitsorda att Fevrell skulle ha bedrivit propaganda för

225

främmande makt eller att han skulle lia påyrkat en annan inriktning av svensk
utrikespolitik än den av Sveriges regering följda. Genom Douglas’ undersökning
hade emellertid jämväl framkommit att Fevrell inför ett auditorium av
underordnade militärpersoner som han icke känt yttrat sig på ett sådant sätt
att han otvetydigt givit tillkänna sina sympatier för den ena av de båda
stridande stormaktsgrupperna i världskriget. Douglas ansåge att detta med
hänsyn till Fevrells tjänsteställning icke vant lämpligt. Då emellertid Fevrells
yttrande fällts i en lokal, som måste anses lia varit av privat natur, och då
ingen av de närvarande militärpersonerna därav tagit anstöt, syntes hans fel
icke vara av beskaffenhet att detsamma kunde eller borde lagligen beivras.
Den skada för sitt goda namn och rykte som Fevrell lidit genom de vilseledande
framställningarna i pressen syntes i varje fall icke stå i rimlig proportion
mot den brist på omdöme han kunde ha visat.

Chefen för armén anförde i sin skrivelse till militieombudsmannen beträffande
ifrågavarande händelse följande:

Fevrells yttranden hade icke av någon av de närvarande karakteriserats såsom
nazistvänlig propaganda. Däremot syntes Fevrells uppträdande, då han,
stadd i tjänsteförrättning, vid sammanträffande med för honom tidigare
okända personer oombedd givit dessa del av sina politiska funderingar, vittna
om bristande omdöme. Någon anledning att härför tillrättavisa eller bestraffa
Fevrell syntes chefen för armén icke ha förelegat.

Som slutomdöme anförde chefen för armén i sin skrivelse: Utredningen
syntes giva vid handen, att de mot Fevrell riktade beskyllningarna varit löst
grundade och i väsentliga delar oriktiga. Då de genom pressen erhållit vidsträckt
spridning och det icke syntes uteslutet att de varit ägnade alt minska
vårt folks förtroende för armén, syntes det önskvärt, att resultatet av utredningen
på något sätt bringades till allmänhetens kännedom, och hemställde
chefen för armén att militieombudsmannen ville taga detta under övervägande.
På så sätt skulle även de i tidningspressen mot Fevrell riktade misstankarna
för bristande lojalitet mot rikets försvar bliva vederlagda.

I sin skrivelse meddelade chefen för armén även att Fevrells tjänstgöring
i Övre Norrland upphört den 28 augusti 1942. I

I skrivelse till chefen för armén den 21 september 1942 anförde militieombudsmannen,
efter en redogörelse för vad i ärendet förekommit, följande:

Under nuvarande exceptionella förhållanden borde åtminstone det kravet
uppställas att ingen officer, som tjänstgjorde i befattning där han kunde
förorsaka skada, finge tillhöra något av de politiska ytterlighetspartierna,
därvid skillnad ej borde göras på ena eller andra partiet. Detta krav vöre
motiverat redan med hänsyn till dessa partiers starkt fientliga inställning
till nu rådande samhällsskick, vilket de syntes vilja omstörta. Därtill komme
att de torde stå i ett mer eller mindre maskerat beroende av främmande stater.
Ett annat ofrånkomligt krav vore alt officerarna vöre så starkt medvetna
örn sin uppgift att de till varje pris vore beredda att försvara sitt land.

15—i2S989. Militienmbudsnuiiwens ämbetsbcrdttelse.

226

Någon tendens till frivillig uppgivelse finge självfallet icke finnas bland
officerskåren.

De av Fevrell fällda yttrandena i officersmässen i Tärna den 5 maj 1942
örn korruption i den svenska statsförvaltningen tydde visserligen på en åtminstone
i vissa avseenden kritisk inställning till den demokratiska samhällsordningen.
Utredningen i ärendet gåve dock icke på något sätt vid handen
att denna kritiska inställning skulle vara så markerad att Fevrell kunde
misstänkas vilja förena sig med dem som ville omstörta den nuvarande samhällsordningen.

Vid samtalet den 5 maj 1942 hade Fevrell enligt flera utsagor fällt ett yttrande
att Sverige borde ansluta sig till Tyskland. Vad detta yttrande kunde
ha inneburit i sak vore icke fullt klart. Fevrell, som själv bestritt att han
fällt yttrandet, hade gjort gällande att han sagt det vara förenligt med Sveriges
intressen att stödja Tysklands kamp mot Ryssland, så långt som läte
sig göra inom ramen för icke krigförande nation. Örn det påstådda yttrandet
haft den av Fevrell sålunda angivna innebörden, kunde det icke sägas ha
avsett ett uppgivande av landets självständighet. Att Fevrells mening varit
den här angivna vunne stöd bland annat av Wahlbergs uppgift att Fevrell
yttrat att det alltid funnes en punkt, där plikten toge vid och där vi måste
värja oss mot vem det vara månde. Även örn det ifrågavarande yttrandet
sålunda icke vittnade om någon vilja att uppgiva landets självständighet, så
hade det likväl varit i hög grad olämpligt, emedan det varit ägnat att föranleda
missuppfattning örn Fevrells verkliga ståndpunkt.

Vad anginge Fevrells yttranden vid samtalet i det s. k. Prästhärbärget den
8 maj 1942 så framginge det av de berättelser som avgivits av de vid samtalet
närvarande att uppgifterna i tidningspressen i denna del varit vilseledande.
Fevrell syntes sålunda icke ha fällt något yttrande om att Sverige borde
sluta upp på Tysklands sida. Felaktigt vore också att de närvarande »suttit
stumma av häpnad».

Varken de av Fevrell vid nu ifrågavarande båda tillfällen fällda yttrandena
eller vad som i övrigt förekommit i ärendet utgjorde bevis för att Fevrell
skulle ha drivit propaganda för nationalsocialistiska betraktelsesätt. Icke
heller kunde det anses styrkt vare sig att Fevrell vid något av tillfällena givit
uttryck för den åsikten att Sverige borde i något avseende uppgiva sin självständighet
eller att han på annat sätt uttalat någon defaitistisk uppfattning.

Anmärkning kunde icke riktas mot någon för att han hyste sympatier för
den ena eller andra av de krigförande parterna. Icke heller borde i regel någon
kunna lastas för att han gåve uttryck för dessa sympatier. Det sistnämnda
borde dock icke gälla obetingat. Det måste anses vittna, om synnerligen
bristande omdöme hos Fevrell att han, stadd i tjänsteutövning, vid sammanträffande
med för honom tidigare okända personer oombedd givit dessa del
av sina politiska funderingar. Särskilt gällde detta, när såsom vid båda de
nu ifrågavarande tillfällena flertalet av de närvarande varit Fevrell underordnade
krigsmän. Vidare hade det, såsom chefen för armén ävenledes påpekat,
ålegat Fevrell att såsom den till tjänsteställningen främste officeren

227

avbryta diskussionen den 5 maj 1942 och icke låta meningsutbytet taga den
olämpliga form som det synbarligen fått. Fevrell hade emellertid icke blott
underlåtit detta utan hade tydligen själv i hög grad varit skuld till att diskussionen
urartat.

Fevrells tjänstgöring i övre Norrland hade upphört den 28 augusti 1942.

Ehuru militieombudsmannen såsom framginge av det förut anförda ansåge
Fevrells uppträdande särskilt i officersmässen i Tärna synnerligen
olämpligt, hade militieombudsmannen icke funnit att Fevrell, som uttalat
sig under enskilda samtal, gjort sig skyldig till förfarande av beskaffenhet
att föranleda beivran från militieombudsmannens sida. Militieombudsmannen
läte därför bero vid de erinringar som innefattades i det anförda.

Militieombudsmannen anhöll att chefen för armén måtte låta giva Fevrell
del av innehållet i skrivelsen.

Redogörelse för vissa framställningar till Konungen.

1. Angående upphörande av gällande bestämmelser örn betyg för tjänstbarhet
och uppförande för underofficerare vid flottan.

Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 204 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 31 oktober 1939 till Konungen
avlåten skrivelse angående upphörande av gällande bestämmelser om betyg
för tjänstbarhet och uppförande för underofficerare vid flottan.

över militieombudsmannens framställning avgav chefen för marinen yttrande
den 14 november 1939 och meddelade därvid, att frågan om betyg för
underofficerare av andra graden i samband med pågående omarbetning av
reglemente för marinen redan varit föremål för övervägande inom marinstaben,
samt att chefen för marinen hade för avsikt föreslå, att de nuvarande
bestämmelserna angående betyg för tjänstbarhet och uppförande efter
en tiogradig skala skulle ersättas med en allmännare form för omdöme.

Genom beslut den 23 januari 1942 anbefallde Kungl. Maj:t chefen för
marinen att till Kungl. Majit inkomma med det förslag rörande ändrade bestämmelser
i förevarande hänseende vartill omständigheterna kunde föranleda.

2. Angående vissa åtgärder för att underlätta inkallelser av värnpliktiga

till tjänstgöring m. m.

Ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag innehåller (sid. 216 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 8 november 1939 till
Konungen avlåten skrivelse angående vissa åtgärder för att underlätta inkallelser
av värnpliktiga till tjänstgöring m. m. Redogörelse för vissa åtgärder i
ämnet intogs därefter i ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag (sid.
242 ff.).

Den 5 november 1942 beslöt militieombudsmannen att ej företaga vidare
åtgärd i ärendet, enär genom värnpliktslagen av den 30 december 1941, inskrivningsförordningen
av samma datum, 1941 års beslut angående de värnpliktigas
redovisning m. m., personalinstruktion den 21 april 1942 ävensom
1942 års försvarsbeslut och därmed sammanhängande verkställighetsbeslut
genomförts ett nytt redovisnings- och inkallelsesystem, vilket i huvudsak överensstämde
med det av militieombudsmannen förordade.

229

3. Angående behovet av vissa bestämmelser örn domared av krigsrättsledamot
samt angående viss omorganisation av fältkrigsrätterna.

Tjänstförrättande militieombudsmannen avlät den 21 december 1939, såsom
ämbetsberättelsen till 1940 års lagtima riksdag utvisar (sid. 240 ff.), en
framställning till Konungen rörande behovet av bestämmelser om domared
av krigsrättsledamot. Tjänstförrättande militieombudsmannen anförde därvid
bland annat:

Från huvudregeln att samtliga ledamöter skulle vara närvarande i krigs
rätten medgåves i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes endast
ett undantag, nämligen för det fall, att krigsrätten sammanträdde för sådan
undersökning, som enligt vissa specialförfattningar skulle ske inför krigsrätt.
Ärenden angående avläggande av domared omfattades icke av detta undantag.
Rättegångslagens ståndpunkt torde sålunda vara den, att regementskrigsrätt,
stationskrigsrätt och särskild krigsrätt skulle ha den i 6 § rättcgångslagen
för varje särskilt fall angivna sammansättningen, då inför densamma
avlades domared. Emellertid hade vid granskning av regementskrigsrätternas
protokoll iakttagits, att rättegångslagens domförhelsbeslämmelser
i ett flertal fall icke beaktats i ärenden om upptagande av domared.
Visserligen vore man för några fall nödsakad att utan särskilt stöd av lag
medgiva undantag från lagens bestämmelser men det gällde rena undantagsfall,
där omständigheterna tvingat till avsteg från domförhetsreglerna, och
de syntes icke kunna åberopas som stöd för att även i andra fall, där samma
nödtvång icke kunde sägas föreligga, göra undantag från dessa regler.
Det vore önskvärt, att rådande osäkerhet och ovisshet undanröjdes genom
att hithörande spörsmål reglerades i lag. Vid utformningen av bestämmelser
i ämnet syntes man kunna taga till utgångspunkt stadgandet i processlagberedningens
förslag lill rättegångsbalk att domared skulle avläggas inför
domstol eller rättens ordförande.

Den 3 mars 1941 avlät militieombudsmannen en skrivelse till Konungen
angående viss omorganisation av fältkrigsrätterna. Redogörelse för denna
framställning har lämnats i ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag
(sid. 176 ff.). Militieombudsmannen anförde därvid bland annat:

Fältkrigsrätterna hade givits en sådan sammansättning, att det militära
elementet erhållit en betydande röstövervikt (3 av 4), och ordförandeskapet
hade tilldelats militär ledamot. Verksamheten vid fältkrigsrätterna hade lämnat
rum för anmärkningar både vad handläggningen och avgörandet av målen
beträffade. Utredningen bade icke alltid varit så allsidig och fullständig,
som målets bedömande krävt. I de fall, då mål fullföljts till krigshovrätten,
hade det ofta visat sig, alt utslagen måst rättas på ett eller annat sätt. Enligt
militieombudsmannens mening måste man i fältkrigsrättemas sammansättning
söka den viktigaste orsaken till det mindre tillfredsställande arbets
resultatet. Man syntes i princip böra kräva, ali till civil ledamot förordnades
blott den, som vore ordinarie domare samt dessutom ägde insikt i den

230

särskilda krigslagstiftningen. Den civile ledamotens domarerfarenhet borde
utnyttjas genom att han gjordes till ordförande i domstolen. De militära ledamöternas
antal kunde utan olägenhet minskas till två. Tid och plats för
rättens sammanträde borde bestämmas av vederbörande befälhavare i samråd
med rättens ordförande. De militära ledamöterna borde medgivas att
avlägga domared inför rättens ordförande.

Över militieombudsmannens skrivelse den 3 mars 1941 avgåvos yttranden
av krigshovrätten, ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben samt föreningen
Sveriges krigsdomare och auditörer.

Framställningarna föranledde proposition (nr 243) till 1942 års riksdag
med förslag till lag om ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ rättegångslagen.
Sedan riksdagen (skrivelse nr 301) med viss ändring antagit lagförslaget,
utfärdades lag i ämnet den 12 juni 1942 (nr 367). Ifrågavarande paragrafer
erhöllo enligt lagen följande ändrade lydelse:

»20 §.

Fältkrigsrätt utgöres av tre ledamöter, därav en civil, benämnd fältkrigsdomare,
samt två militära.

Är den civile ledamoten krigsdomare, vice krigsdomare, auditör, häradshövding
eller revisionssekreterare eller innehar han domarebefattning vid
rådhusrätt eller hovrätt, vare han rättens ordförande. Beträffande civil ledamot,
som icke innehar sådan befattning som nyss nämnts, må Konungen
förordna, att han skall vara ordförande. Skall ej den civile ledamoten vara
ordförande, tillkommer ordförandeskapet den främste militäre ledamoten.

21 §.

Till militära ledamöter i fältkrigsrätt förordnas:

a) i mål mot generalsperson, flaggman eller regementsofficer: en generalsperson
eller en flaggman samt en regementsofficer;

b) i mål mot officer av kaptens eller lägre grad ävensom i mål, som ej
rör åtal mot viss person: en regementsofficer och en officer av kaptens grad
eller två officerare av kaptens grad;

c) i mål mot underofficer eller någon av manskapet- en officer av minst
kaptens grad och en underofficer av fanjunkares eller likställd grad.

Finnes officer--— grad förordnas.

Äro i---är stadgat.

De militära---krigsmakten tillkallas.

De militära---krigsrättens sammankallande.

23 §.

Då ärende---av denne.

Den befälhavare, som förordnar fältkrigsrätt, bestämme efter samråd med
den civile ledamoten tid och plats för rättens första sammanträde i målet
samt kalle till sammanträdet rättens samtliga ledamöter.

De, vilka---ske kan.

231

30 §.

Ej må---avlagt domareed.

Domareed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande; dock
må sådan ed avläggas inför civil ledamot i fältkrigsrätt, ändå att han icke är
rättens ordförande.»

Lagen trädde i kraft den 1 juli 1942.

4. Angående lärarbefattningen i krigshistoria vid krigshögskolan.

Ämbetsberättelsen till 1941 års lagtima riksdag innehåller (sid. 214 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 13 juli 1940 till Konungen
avlåten skrivelse i ämnet. Skrivelsen som föranletts av klagomål av numera
kaptenen N. A. R. Strömbom över att han blivit förbigången vid tillsättandet
av ifrågavarande lärarbefattning, innehöll en kritik i vissa hänseenden av
utnämningsärendets handläggning samt utmynnade i ett framhållande av
önskvärdheten av att föreskrifter om kompetensvillkor för befattningen meddelades.

Chefen för armén avgav utlåtande i ärendet den 7 augusti 1940 och anförde
därvid i huvudsak:

Även om det ur vissa synpunkter skulle kunna anses önskvärt att genom
detaljerade föreskrifter fixera vad som borde fordras av läraren i krigshistoria
vid krigshögskolan i fråga om kompetensvillkor, talade emellertid
både allmänna och praktiska skäl mot en sådan anordning. Därest dylika
föreskrifter skulle fastställas för denna lärarbefattning, måste detta medföra
samma konsekvenser beträffande andra lärarbefattningar vid militära
skolor. Endast under förutsättning att frågan upptoges i hela sin vidd borde
kompetensfordringarna för lärarbefattningen i krigshistoria bliva föremål
för reglering. Tillräckliga skäl härför syntes icke föreligga.

Genom beslut den 28 mars och den 28 november 1941 meddelade Kungl.
Maj:t sedermera, på framställning av chefen för armén, bestämmelser av innebörd
att vad i de för arméns fasta undervisningsverk gällande reglementen
och instruktioner stadgades i fråga om ansökningsförfarande vid tillsättande
av militära befattningar vid respektive undervisningsverk icke skulle, såvitt
avsåge tillsättande under åren 1941 och 1942, behöva tillämpas. I anslutning
härtill meddelade Kungl. Maj:t genom generalorder den 31 mars 1941,
nr 1040, och den 2 december 1941, nr 4003, erforderliga närmare bestämmelser
i fråga om tillsättandet av här avsedda lärarbefattningar.

Kungl. Majit fann därefter genom beslut den 19 december 1941 militieombudsmannens
skrivelse icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

232

5. Angående gällande rekvisitionslag och dess tillämpning.

Åmbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 169 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 31 januari 1941 avlåten skrivelse
till Konungen rörande innehållet i vissa delar av då gällande rekvisitionslag
den 31 mars 1938 och om dennas tillämpning m. m. Militieombudsmannen
hade ansett sig böra bringa de erfarenheter, som han under den
gångna beredskapstiden gjort i fråga örn rekvisitionslagens tillämpning, till
Kungl. Maj:ts kännedom med anledning av det pågående arbetet med omarbetning
av lagen.

Militieombudsmannens skrivelse överlämnades till de utredningsmän, som
med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 31 januari 1941 den 3
februari samma år tillkallats att inom försvarsdepartementet biträda med
utredning angående revision av gällande rekvisitionslagstiftning. Utredningsmännen
avgåvo betänkande i ämnet den 19 december 1941 (SOU 1941:37).
Betänkandet föranledde proposition (nr 201) till 1942 års riksdag med förslag
till rekvisitionslag och beredskapsförfogandelag. Sedan riksdagen (skrivelse
nr 293) antagit förslaget till rekvisitionslag samt i huvudsakliga delar även
förslaget till beredskapsförfogandelag, utfärdades lagarna den 30 juni 1942
(nr 583 och 584).

Jämväl en tidigare, den 31 juli 1940 av tjänstförrättande militieombudsmannen
till Konungen avlåten skrivelse angående behovet av klarare bestämmelser
i vissa avseenden i förfogandelagstiftningen (se ämbetsberättelsen
till 1941 års lagtima riksdag sid. 237 ff.) torde få anses avgjord genom
de nya lagarna.

6. Angående regleringen av järnvägstrafiken med hänsyn till den inkallade

militära personalens behov.

Åmbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 226 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 12 maj 1941 till Konungen
avlåten skrivelse härom. Anledningen till skrivelsen var, såsom framgår av
redogörelsen, att järnvägstrafiken under påskhelgen 1941 ordnats så, att den
militära personalens permissionsresor förlagts till tiden närmast före och
efter påskhelgen, medan själva påskhelgen i huvudsak reserverats för civil
trafik. Militieombudsmannen framhöll, att det under nuvarande läge icke
torde kunna undvikas, att begränsningar vidtoges rörande tillträdet till tågen.
För framtiden syntes man ha att räkna med att vidsträcktare ingrepp
kunde bliva nödvändiga än de som dittills förekommit. Dylika åtgärder måste
ske efter en omsorgsfull prövning, så att man uppnådde en rättvis avvägning
av olika trafikantgruppers berättigade intressen. I sista hand finge sam -

233

hällets behov läggas till grund för regleringen av järnvägstrafiken liksom redan
skett i stor utsträckning beträffande andra trafikmedel. Att de militära
kraven därvid måste komma att spela en stor och ofta avgörande roll vore
tydligt. Till försvarsberedskapens vidmakthållande och stärkande hörde emellertid
också, att de inkallade icke hade skäl att känna sig missgynnade utan
kunde vara förvissade örn att deras intressen bleve vederbörligen beaktade.
Det vore angeläget, att denna synpunkt icke lämnades å sido vid lösningen
av framtida trafikproblem vid järnvägarna.

över militieombudsmannens framställning avgåvos på anfordran yttranden
dels av ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben den 9 augusti 19£1
dels ock av järnvägsstyrelsen den 16 juni 1941 och den 11 april 1942.

Järnvägsstyrelsen anförde i sitt yttrande av den 16 juni 1941:

»Såsom framgår av remisshandlingarna har styrelsen tidigare haft tillfälle
att yttra sig1 över de klagomål, vilka legat till grund för riksdagens militieombudsmans
underdåniga skrivelse. Härutöver är från styrelsens sida i huvudsak
intet att tillägga. Av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser för militärpersonalens
ledighetsresor förutsätta, att på sätt som* skett under påskhelgen
trafiktekniska omständigheter kunna föranleda begränsning såväl av de
avgiftsfria resorna som av medgivna biljettprisnedsättningar, och fullt betryggande
garantier finnas för att härvid berättigade militära krav icke åsidosättas.
Så har heller icke skett. De i samband med påsken gällande trafikföreskrifter,
varom här är fråga, lia icke utfärdats i motsatsförhållande till
utan i fullt samförstånd med vederbörande militära myndighet. Det av militieombudsmannen
gjorda påpekandet, att till försvarsberedskapens vidmakthållande
och stärkande även hör, att de inkallade icke lia skäl att känna sig
missgynnade, lärer för övrigt i nuvarande situation icke bestridas av någon,
även om man enligt styrelsens mening härvid icke bör onödigtvis åsidosätta
andra samhällsgruppers intressen. Möjligheterna för att breda ut helgresorna
över ett större antal dagar äro i högsta grad begränsade. Beträffande allmänheten
torde man härvid endast ha att lita till den verkan, som kan följa på
en till allmänheten riktad vädjan, och resultatet av en sådan vädjan är mycket
ovisst. Ledigheterna för den civila allmänheten torde det oaktat i övervägande
flertalet fall taga sin början dag före helgdag och avslutas med en
helgdag såsom sista ledighetsdag. Såväl gällande ledighetsbestämmelser som
privatekonomiska skäl lägga nämligen hinder i vägen för en mera omfattande
ändring i dessa avseenden. Beträffande militärpersonalen däremot har styrelsen
trott sig finna vissa möjligheter att påbörja och avsluta helgledigheterna
med sådan tidsförskjutning i förhållande till allmänheten, alt resorna
i viss mån kunna till tiden skiljas, och styrelsen har i sina strävanden att
komma lill rätta med helgtrafiken under nu rådande exceptionella förhållanden
sökt nå sådana överenskommelser med de militära myndigheterna, att
de militära helgresorna i möjligaste mån förlagts till andra dagar än dem,
till vilka allmänhetens resor ofrånkomligen koncentreras. Så skedde i samband
med jul- och nyårshelgen ined såvitt styrelsen förstår mycket gott resultat,
och samma motiv låg till grund för styrelsens framställning till överbefälhavaren
rörande påsktrafiken. Denna framställning avsåg sålunda icke
någon begränsning av den militära helgtrafiken i och för sig, utan endast att
de militära ledigheterna skulle ordnas så, att hemresorna komine att ske någon
dag före och återresorna någon dag efter den värsta trafikrusningen.

1 ÅmbelsberiUtelsen l‘,)42 sid. 2:.‘7 IT.

234

I den mån man militärt kan ordna ledigheterna på detta sätt för huvuddelen
av de inkallade, bliva militärpersonalens intressen näppeligen åsidosatta,
medan däremot ökade möjligheter skapas såväl för allmänhetens resor som
för ett bibehållande av de militära nedsättningsresorna under helgerna för
det mindre antal militärer, vilka icke kunnat beviljas ledighet över hela
helgen. Skulle det missnöje bestämmelserna för påsktrafiken onekligen utlöst
få tolkas så, att denna väg — låt vara i något modifierad form — framdeles
icke bör beträdas, och härom torde styrelsen ha att emotse besked vid
det samråd rörande helgtrafikens ordnande, som från fall till fall sker med
överbefälhavaren, torde, såsom styrelsen redan tidigare framhållit, annan utväg
att komma tillrätta med helgtrafiken icke stå öppen än en begränsning
av den allmänna trafiken i samband med helgen. Svårigheterna då det gäller
att avväga omfattningen av en dylik begränsning av den allmänna trafiken
och sättet härför äro uppenbara, såsom styrelsen redan tidigare framhållit.
Ett ofrånkomligt villkor för att man över huvud skall kunna bedöma
i vad mån begränsningar äro erforderliga är dock, att järnvägsmyndigheterna
erhålla tillförlitliga uppgifter om den blivande militära helgtrafiken i god
tid, innan dispositionerna för allmänhetens resor måste träffas. De åtgärder,
genom vilka en eventuell begränsning av den allmänna helgtrafiken skola
åstadkommas, torde få bestämmas från fall till fall. Därest och i den mån
det härvid skulle visa sig erforderligt att i detta syfte erhålla Kungl. Maj:ts
särskilda bemyndigande, kommer styrelsen att avlåta vederbörlig framställning.
»

Ställföreträdarens för chefen för försvarsstaben yttrande var av följande
lydelse:

»Enligt vad som framgår av överbefälhavarens i remisshandlingen återgivna
yttrande1 föranleddes de på högkvartersorder utfärdade reglerande bestämmelser
för påskresorna av en den 22 februari 1941 dagtecknad framställning
från järnvägsstyrelsen. I denna skrivelse framhölls, bland annat, att
en ur trafikteknisk synpunkt tillfredsställande avveckling av helgtrafiken i
samband med påsken kunde vinnas endast genom att antingen förlägga de
militära resorna till andra dagar än tiden den 9—15 april eller också att inskränka
vedförsörjningstransporterna och de civilas resor. Samtidigt påpekades,
att en reglering av de sistnämnda resorna skulle bliva synnerligen
svår att i praktiken genomföra. Med hänsyn till nödvändigheten att vidmakthålla
en god anda vid truppförbanden, är det givetvis önskvärt, att personalens
ledighet ordnas på ett sådant sätt, att de reseförmåner, som författningsenligt
böra tillkomma densamma, också verkligen utgå. Ur denna synpunkt
böra militärens ledighetsresor givas företräde framför allmänhetens.
Detta har också tidigare påpekats av de militära myndigheterna. Härom
framhöll överbefälhavaren i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 10 januari
1940 rörande vissa oregelmässigheter i de militära ledighetsresorna i samband
med julhelgen 1939 bland annat följande: ''Rätt och billighet synes
emellertid kräva, att de med hänsyn till lägesutvecklingen snabbt växlande
möjligheter utnyttjas, som kunna vara ägnade att bereda den till beredskapstjänstgöring
inkallade personalen ledighet och vederkvickelse, även om i militärt
järnvägsreglemente fastslagna frister och former icke helt kunna följas,
och även om vidtagna åtgärder kunna framkalla missnöje hos sådana allmänna
trafikanter, som icke kallats att själva bära personliga bördor i försvarsberedskapen.
’ Vidare framhöll ställföreträdaren för chefen för försvarsstaben
i skrivelse till järnvägsstyrelsen den 25 april 1940 rörande ändring i

1 Ämbetsberättelsen 1942 sid. 230 ff.

235

reglementet av bestämmelserna örn rätt att i samband med större helger reglera
tjänstledighetsresorna, bland annat följande: ''Beträffande den föreslagna
inskränkningen i rätten att vissa dagar under och invid större helger företaga
tjänstledighetsresor kan jag icke helt biträda styrelsens förslag. Under
normala förhållanden kan visserligen i regel övningsuppehåll m. m. planläggas
så, att resor på de ifrågavarande dagarna kunna undvikas. Under förstärkt
försvarsberedskap och motsvarande extraordinära förhållanden blir
emellertid läget ett helt annat. Alt under sistnämnda omständigheter långt
i förväg planlägga masspermitteringar är ofta icke möjligt, och i varje fall
måste man vara beredd på snabba omkastningar. Därest rätten att inskränka
resorna under vissa dagar helt överlämnades till vederbörande järnvägsförvaltning,
skulle man därför kunna riskera, att tjänstledighetsresa för
personalen i vissa fall bleve omöjliggjord. Detta skulle bliva desto mera
kännbart, eftersom redan fullgörandet av beredskapstjänst är mycket betungande
för stora grupper av personalen. Dessa personalkategorier böra snarare
beredas företrädesrätt framför civila resande, än komma i efterhand.
Den föreslagna inskränkningen bör därför göras endast i samråd med de militära
myndigheterna, närmast chefen för försvarsstaben.’ Vid den prövning,
som de båda av järnvägsstyrelsen framlagda alternativen underkastades,
framgick det emellertid, att det icke blott skulle bliva synnerligen svårt att
reglera de civilas resor utan även att (vilket framhölls under hand från järnvägsstyrelsen)
det var ovisst, huruvida en reglering av de civila resorna överhuvud
taget var möjlig att effektivt genomföra. Å andra sidan bedömdes
det, att en reglering av de militära resorna skulle kunna göras på ett sådant
sätt, att huvuddelen av den personal, som vid liden i fråga beräknades vara
i militärtjänst, kunde beredas ledighet över påskhelgen ulan att resorna behövde
företagas på någon av dagarna 9—10 april. Med anledning härav valdes
det sistnämnda alternativet, och försvarsgrenscheferna m. fl. bemyndigades,
så snart detta med hänsyn till de utrikespolitiska förhållandena var
möjligt, att bevilja krigspermission under sådan tid, att underlydande personal
kunde beredas ledighet under påsken utan att dess rätt till fria eller nedsatta
resor behövde beskäras; dock givetvis endast i den utsträckning tjänstens
krav så medgav. Det må i detta sammanhang framhållas, alt på grund
av tjänsleförhållandena (beredskap, vakttjänst, hästvård m. m.) all personal
givetvis icke kan beredas ledighet under en och samma tid. Viss personal
måste alltså under alla förhållanden kvarbliva i tjänst även under helgdagarna.
Denna personal avsågs emellertid beredas motsvarande ledighet antingen
före eller också efter påskhelgen. Genom inkallelserna i mars, vilka
då gjordes för neutralitetsvaktens stärkande, inträdde en helt annan situation
än den, som låg till grund för den i det föregående omnämnda prövningen av
de olika alternativen för resornas reglering. De av dessa inkallelser berörda
värnpliktiga kunde nämligen på grund av beredskapshänsyn icke beviljas ledighet
i ovan antydd omfattning. Icke heller var det möjligt att i tillräckligt
god tid giva de för en reglering av de civilas resor erforderliga uppgifterna
på omfattningen av de militära resorna. Rörande nödvändigheten att lämna
dylika uppgifter framhåller järnvägsstyrelsen i sitt underdåniga yttrande
över föreliggande remiss, alt ''ett ofrånkomligt villkor för att man överhuvud
taget skall kunna bedöma i vad mån begränsningar äro erforderliga är dock,
att järnvägsmyndigheterna erhålla tillförlitliga uppgifter örn den blivande
militära helgtrafiken i god tid, innan dispositionerna för allmänhetens resor
måste träffas’. En dylik förutaninälan var, som tidigare framhållits, icke
möjlig att lämna i del då för handen varande läget. Härigenom kom den
militära personalen i eli ogynnsammare läge, än vad som kunde förutses, när
högkvartersordern om resornas reglering utfärdades. Någon annan lösning

236

var emellertid då knappast möjlig. I fråga örn en reglering de olika militärerna
emellan av företrädesrätt till fria resor eller resor mot prisnedsättning,
så må här endast framhållas, vilket också tidigare påpekats i överbefälhavarens
ovan angivna yttrande, att en dylik reglering skulle bliva synnerligen
svår att genomföra på ett fullt rättvist sätt, utan att ändamålet med
regleringen äventyrades. Av det ovanstående framgår att en prövning av de
olika möjligheterna att reglera påskresorna gav vid handen, att en reglering
av de militära resorna borde göras, emedan en sådan, enligt vad som kunde
bedömas vid den tidpunkt, då bestämmelserna utfärdades, icke skulle bliva
till större förfång för den militära personalen, under det att en reglering av
de civilas resor skulle bliva svår, eventuellt omöjlig att effektivt genomföra.
att det i fråga om de värnpliktiga, som inkallades i mitten av mars på grund
av den då inträdda skärpningen i läget, icke var möjligt att ordna ledighet
på motsvarande sätt som för den övriga personalen men att det då var för
sent att vidtaga tillräckligt effektiva åtgärder för reglering av de civilas resor.
Ur militär synpunkt må till slut framhållas, att det är synnerligen önskvärt,
att den militära personalen beredes företrädesrätt vid resor framför de civila,
men att det under extra ordinära förhållanden (förstärkt försvarsberedskap
och motsvarande) är mycket svårt för att icke säga omöjligt att ’i god tid, innan
dispositionerna för allmänhetens resor måste träffas’, lämna de tillförlitliga
uppgifter örn den väntade militära trafikens omfattning, som järnvägsstyrelsen
anser nödvändiga. Det vore därför önskvärt, att järnvägsmyndigheterna
om möjligt redan i ett tidigt stadium vidtoge sådana åtgärder, som
äro ägnade att förbereda en kraftig beskärning av allmänhetens resor, exempelvis
anordnandet av spärrar vid alla större stationer och begränsning av
de för allmänheten avsedda tåglägenheterna och tågutrymmena, varigenom
en större reserv för militära resor kunde bildas. Örn oförutsedda behov för
militära resor icke uppstå, kan denna reserv ställas till allmänhetens förfogande.
Under normala förhållanden torde emellertid icke sådana anordningar
vara erforderliga, enär i sådana fall säkerligen möjlighet förefinnes
att så ordna militärens ledighet, att resorna kunna regleras på önskat vis
utan att militärpersonalen härigenom blir ogynnsammare ställd än allmänheten.
»

I sitt förnyade yttrande anförde järnvägsstyrelsen:

»Av chefens för försvarsstaben yttrande torde framgå, att det valda sättet
för reglering av helgtrafiken i samband med påsken icke varit till större
förfång för det övervägande flertalet av militärpersonalen, d. v. s. för de
personalkategorier, för vilka en planläggning av ledighetsresorna överhuvud
kunnat ske och för vilka ledigheterna kunnat utbredas på sätt som förutsatts.
Styrelsen anser det heller icke påkallat att till förnyad behandling
upptaga frågan om ledighetsresorna för denna personal. För de värnpliktiga
däremot, vilka på grund av inträffad lägesskärpning inkallades i mitten av
mars månad, ha, såsom ävenledes framhålles i chefens för försvarsstaben yttrande,
ledigheterna icke kunnat ordnas på motsvarande sätt och den till buds
stående tiden har icke möjliggjort lämnandet av sådana uppgifter angående
eventuella ledighetsresors omfattning, att erforderlig omreglering av den planerade
civiltrafiken kunnat ske. Det är uppenbarligen för denna personalkategori,
som det valda sättet för helgtrafikens reglering vållat vissa olägenheter,
och av chefen för försvarsstaben framlagda förslag torde ock avse att
för framtiden säkerställa resor av denna art jämväl i sådana fall, då erforderliga
förhandsuppgifter till järnvägsmyndigheterna icke kunnat lämnas.
Sammanfattningsvis anföres i försvarsstabschefens yttrande: ’Ur militär synpunkt
må till slut framhållas, att det är synnerligen önskvärt, att den mili -

tära personalen beredes företrädesrätt vid resor framför den civila, men att
det under extra ordinära förhållanden (förstärkt försvarsberedskap och motsvarande)
är mycket svårt för att icke säga omöjligt att »i god tid, innan
dispositionerna för allmänhetens resor måste träffas», lämna de tillförlitliga
uppgifter örn den väntade militära trafikens omfattning, som järnvägsstyrelsen
anser nödvändiga. Det vore därför önskvärt, att järnvägsmyndigheterna
örn möjligt redan i ett tidigt stadium vidtoge sådana åtgärder, som vore ägnade
att förbereda en kraftig beskärning av allmänhetens resor, exempelvis
anordnandet av spärrar vid alla större stationer och begränsning av de för
allmänheten avsedda tåglägenheterna och tågutrymmena, varigenom en större
reserv för militära resor kunde bildas. Om oförutsedda behov för militära
resor icke uppstå, kan denna reserv ställas till allmänhetens förfogande.’
Innan styrelsen går att behandla genomförbarheten i de framlagda förslagen,
torde det vara lämpligt att närmare klarlägga vagnparkens storlek och möjligheterna
att överhuvud skapa en vagnreserv för militära behov.---

Aven örn sålunda en i och för sig betydande vagnreserv står till buds vid en
helg, då alla extra anordningar för allmänheten undvikas, kan man fastslå,
att denna vagnreserv i förhållande till de militära helgresor, varom det under
nuvarande beredskapsförhållanden rör sig, måste betecknas såsom otillräcklig.
Enbart nied den tillgängliga vagnreserven avvecklar nian under nu
rådande förhållanden ingalunda den militära helgtrafiken, framför allt icke
vid sådana helger som påsk och midsommar, då resorna av naturliga skäl

koncentreras till ett fåtal resdagar.---Beträffande önskvärdheten av att

den militära personalen under nu rådande förhållanden beredes företrädesrätt
vid resor framför den civila torde någon principiell meningsskiljaktighet
icke råda, även örn olika meningar kunna föreligga beträffande den praktiska
utformningen av denna företrädesrätt. Någon tvekan råder härvid icke
örn att företrädesrätten bör vara ovillkorlig beträffande sådana militära
transporter, som direkt sammanhänga med beredskapen. Icke heller beträffande
sådana militära ledighetsresor, för vilka en betryggande förhandsplanläggning
kunnat ske, föreligger tvekan örn företrädesrätt. Tvärtom ha
under den tid, den förstärkta försvarsberedskapen varit i kraft, dylika resor
tillgodosetts med obetingad företrädesrätt framför de civila resbehoven, även
om styrelsen genom överenskommelser med de militära myndigheterna sökt
att vid helgerna i möjligaste mån förlägga trafiktopparna för de militära och
civila ledighetsresorna till skilda dagar. Svårigheterna och betänkligheterna
inträda först, då det rör sig örn mera betydande militära ledighetsresor, för
vilka erforderligt underlag för planläggning och ändamålsenlig avveckling
saknas. Skall företrädesrätten, såsom i försvarsstabschefens yttrande antydes,
drivas därhän, att ovillkorlig företrädesrätt tillkommer jämväl dylika
mer eller mindre oförutsedda militära ledighetsresor, torde man utan vidare
kunna fastslå, att detta i vårt land lika litet som i de krigförande länderna
kan ske med mindre än att företrädesrätten kombineras med tämligen vittgående
resetöi bud för allmänheten i samband med helgerna. Styrelsen, som
hyser den bestämda uppfattningen, att dylika reseförbud unde/nu rådande
beredskapsförhållanden örn möjligt böra undvikas, har i sitt tidigare avgivna
ytIlande härom anfört följande: ’l)e åtgärder, genom vilka en eventuel!
begränsning^ av den allmänna helgtrafiken skall åstadkommas, torde få bestämmas
trän fall till fall. Därest och i den mån det härvid skulle visa sig
erforderligt att i delta syfte erhålla Kungl. Majlis särskilda bemyndigande,
kommer styrelsen att avlåta vederbörlig framställning.’ Några skäl, som änd
ra denna styrelsens ståndpunkt, lia nu icke förebragts. Tvärtom torde såväl
erfarenheterna från de länder, där reseförbud måst införas, som den omständigheten,
att i vårt land redan betydande indragningar av personförande tåg

238

kommit till stånd, mana till försiktighet och försök att på andra vägar nå
åsyftat resultat. Att man, då det gäller planering av helgtrafik under nu rådande
beredskap, bör undvika att onödigtvis tidigt — innan ännu överblick
över de militära resebehoven .vunnits — binda tillgängliga resurser genom
omfattande extra anordningar för allmänheten är uppenbart. Men å andra
sidan står det likaledes klart, att rimlig hänsyn till allmänheten och nödig
bearbetning av planerna för helgtrafiken omöjliggör, att avgörandet sker i
sista stund. Styrelsen har också med stöd av erfarenheterna från den gångna
beredskapstiden numera uppskjutit avgörandet för den allmänna helgtrafikens
planering så långt detta ur praktisk synpunkt varit möjligt och har därutöver
begränsat förköpsrätten för allmänheten till ett fåtal dagar. Genom
att avgörandet rörande den allmänna helgtrafiken fattas i sent skede ha förutsättningar
skapats för att kunna tillgodose sådana krav på militär helgtrafik,
vilka kunna förutses 2 å 3 veckor före en helg och vilka äro av den natur,
att de kräva extra anordningar. Genom den begränsade förköpsrätten
för allmänheten har man sökt säkerställa platsutrymme i ordinarie tåg för
militära helgresenärer även i de fall, då resorna bestämmas i ett sent skede.
Av chefen för försvarsstaben föreslagna åtgärder i syfte att säkerställa jämväl
oförutsedda militära helgresor äro sålunda i möjligaste mån redan genomförda.
De militära ledighetsresorna under påskhelgen innevarande år ha planerats
med beaktande av ovan anförda synpunkter och ha, såvitt styrelsen
har sig bekant, icke givit anledningar till klagomål.»

Ärendet avgjordes av Kungl. Majit den 24 april 1942, därvid Kungl. Majit
fann vad i ärendet förekommit icke föranleda annan Kungl. Majits åtgärd
än att Kungl. Majit förordnade, att avskrifter av järnvägsstyrelsens och ställföreträdarens
för chefen för försvarsstaben yttranden skulle överlämnas till
militieombudsmannen samt avskrift av järnvägsstyrelsens yttrande av den 11
april 1942 till chefen för försvarsstaben. 7

7. Angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring.

Ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 201 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 21 juni 1941 till Konungen
avlåten skrivelse angående samvetsömma värnpliktiga och deras tjänstgöring,
vilken skrivelse föranlett tillsättande av 1941 års utredning angående samvetsömma
värnpliktiga. Sedan uppdraget slutförts har utredningen den 18
mars 1942 till chefen för försvarsdepartementet överlämnat betänkande med
förslag till lag om vapenfria värnpliktiga (se SOU 1942: 15).

239

8. Angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet att bära uniform.

Ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 209 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 13 september 1941 till
Konungen avlåten skrivelse angående samvetsömma värnpliktigas skyldighet
att bära uniform. Skrivelsen har överlämnats till 1941 års utredning angående
samvetsömma värnpliktiga, vilken utredning den 18 mars 1942 till
chefen för försvarsdepartementet överlämnat betänkande med förslag till lag
om vapenfria värnpliktiga (se SOU 1942: 15).

9. Angående felaktiga intyg i ärenden rörande indrivning av utskylder

hos vissa skattskyldiga.

Ämbetsberättelsen till 1942 års lagtima riksdag innehåller (sid. 223 ff.)
redogörelse för en av militieombudsmannen den 6 november 1941 till Konungen
avlåten skrivelse i ämnet. Militieombudsmannen framhöll däri, att
förordningen den 17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser
angående indrivning av utskylder hos vissa skattskyldiga tillämpats felaktigt,
i det att anmälan om anstånd i ganska stor omfattning gjordes av
militär personal, därå förordningen icke vore tillämplig, exempelvis värnpliktiga,
som inkallats till utbildning jämlikt § 27 värnpliktslagen, frivilliga
samt reservpersonal, inberäknat fredskonstituerade landstormsofficerare,
ävensom att felaktiga intyg utfärdades av militära befälhavare. Militieombudsmannen
anförde, att det därför syntes vara påkallat att på lämpligt sätt
fästa vederbörandes uppmärksamhet på bestämmelsernas rätta innebörd.

Den 16 januari 1942 utfärdades från försvarsdepartementet med anledning
av militieombudsmannens framställning en expeditionschefsskrivelse, vilken
intogs i Tjänstemeddelanden rörande lantförsvaret och var av följande lydelse: »Anstånd

med skatteindrivning må enligt förordning 17/n 1939 (ändrad
genom förordningen 3%2 1941) erhållas av dem, som inkallats till tjänstgöring
jämlikt § 28 morn. 1 i gällande värnpliktslag (§§ 28 mom 1 och 36 mom
2 i äldre lagen).

Sedan riksdagens militieombudsman påtalat, att anmälan om anstånd i
ganska stor omfattning gjorts av militärpersonal, på vilken hithörande författningar
icke äro tillämpliga (exempelvis frivilliga, fredskonstituerade
landstormsofficerare, reservpersonal), anmodas vederbörliga militära myndigheter
att beakta nämnda förhållande i syfte att förebygga felaktiga intyg
från deras sida angående de skatteskyldigas militära ställning och tjänstgöringsskyldighet.
»

240

10. Angående ordnandet av vissa järnvägsresor under jul- och nyårshelgen
1940/41 för permitterad militär personal.

Den 4 mars 1942 avlät militieombudsmannen en så lydande skrivelse härom
till Konungen:

»Under jul- och nyårshelgerna 1940/41 verkställdes i två omgångar omfattande
transporter av permittenter från förband förlagda till övre Norrland.
Förhållandena under första omgångens nedtransporter gåvo anledning till
åtskilliga anmärkningar. Sålunda förekom det, bland annat på grund av
tågförseningar och brist på väntsalsutrymmen, att permittenter nattetid
fingo under sträng kyla i timtal vistas utomhus i väntan på det tåg, som
skulle föra dem söderut. Efter denna väntan fingo många permittenter i ett
tåg stiga på och gå lill vila i godsvagnar, inredda för persontransport, vilka
utrustats med halm, som omedelbart före permittenternas instigning tagits
från förråd ute i det fria. Då eldningen ombesörjdes av permittenterna själva
och tändningen i kaminerna i flera fall icke kunde ske förrän omedelbart före
tågets avgång, hade såväl vagnarna som halmen under resans första del den
rådande yttre temperaturen, d. v. s. omkring 30 grader under fryspunkten.
I vissa vagnar ökades permittenternas svårigheter därigenom, att kaminerna
visade sig odugliga och först efter flera timmars resa kunde utbytas. Vid
besök å militieombudsmannens expedition den 16 december 1940 berättade
tre värnpliktiga, tillhörande transporten Ö 9, att i de vagnar, där papp
funnits på väggarna, hade under resan rimfrost funnits i taket, men i de
vagnar, som saknat pappbeklädnad, hade rimfrosten suttit kvar även på
väggar och golv utom på ett område med en meters radie runt kaminen, sedan
eld uppgjorts i denna. Tydligt är, att de svåra förhållandena medfört, att
färden blivit mycket påfrestande för permittenterna. Den ledde dessutom till
förkylningssjukdomar och förfrysningar. Det svåraste fallet av frostskador
drabbade en värnpliktig furir, som förfrös båda fotterna och måste avpolletteras
till sjukhus. De missförhållanden i övrigt, som enligt min mening förelegat,
och de erinringar, som jag ansett mig böra framställa, framgå av min
skrivelse denna dag till överbefälhavaren. Avskrift av denna skrivelse bifogas.
1

Såsom nyssnämnda skrivelse närmare utvisar kunna de anmärkta missförhållandena
i stor omfattning föras tillbaka på försummelser hos militära
eller civila befattningshavare. Brister i gällande bestämmelser synas emellertid
i ett avseende ha medverkat, nämligen i fråga örn underlåtenheten att
verkställa förvärmning av truppvagnarna.

I det militära järnvägsreglementet stadgas i 13 mom. att för personaltransport
under den kalla årstiden böra såvitt möjligt uteslutande personvagnar
med anordning för uppvärmning eller slutna godsvagnar med kaminutrustning
komma till användning. Beträffande personvagnar, som äro försedda
med uppvärmningsanordningar, föreskrives det i 70 morn., att de under
den kalla årstiden skola förvärmas och under längre uppehåll å station hållas

1 Här utelämnad.

241

under värme. Det har i ärendet upplysts, att personvagnarna i alla transporterna
utom en varit uppvärmda vid tomtågens ankomst lill ulgångsstationen.
De i tågsätten ingående personvagnarna, två i varje transport, ha
varit avsedda för officerare och underofficerare. I fråga om uppeldning av
kamin i sluten godsvagn angives i tilläggsbestämmelser till 109 mom. i reglementet,
att den skall verkställas av militärpersonalen. Militära chefer ha
i ärendet uttalat, att denna bestämmelse skall tolkas så, att det åvilar den
ilastande truppen att själv ombesörja uppeldningen. Riktigheten av denna
uppfattning bekräftas av andra stadgan den i reglementet. Sålunda säges det
i tilläggsbestämmelser till 70 morn., att erforderligt bränsle m. m. för kamineldade
vagnar skall av järnvägsmyndighet tillhandahållas dels å ilastningsstation
och dels å lämpliga stationer under färden. Vidare föreskrives i tillläggsbestämmelser
till 108 morn., att .stationsföreståndare, innan ilastningen
tager sin början, skall tillse, att bränsle finnes i vagn, som skall uppvärmas
med kamin. Vid formuleringen av dessa föreskrifter synes man ha utgått
från att eldningen skulle taga sin början först efter ilastningen. Av erfarenheterna
från de nu berörda permittenttransporterna torde till fullo framgå,
att reglementets ståndpunkt, att eld skall göras upp först sedan truppen tagit
tåget i besittning, icke bör upprätthållas vid transporter under sträng kyla.

Då permittenterna beviljas ledighet för vila och rekreation är det ett
rimligt krav, att resorna till hemorten icke skola innebära sådana strapatser
att syftet med ledigheten förfelas. Beträffande alla trupptransporter gäller
att det, då i brist på personvagnar godsvagnar måste användas för manskapstransporter,
bör tillses, att olägenheterna för truppen såvitt möjligt begränsas.
En långvarig resa i slutna och svagt upplysta godsvagnar, inredda för
liggställning, innebär alltid påfrestningar på de transporterade. Det är onödigt
och olämpligt att truppens hesväi ligheter ökas till följd därav, att vagnarna
vid instigningen äro genomkalla. Man bör även räkna med att rubbningar
i transporterna kunna uppstå, vilka lätt leda till att truppen redan före
instigningen haft besvärligheter att utstå.

Givetvis kunna vederbörande myndigheter genom särskilda order från fall
till fall sörja för att eldningsfrågan blir tillfredsställande ordnad. De anmärkta
missförhållandena under första omgångens nedtransporter synas exempelvis
ha undanröjts redan vid de närmast följande transporterna. Då det
genom uttryckliga bestämmelser i det militära järnvägsreglementet blivit sörjt
för att personvagnarna blivit förvärmda, torde det emellertid vara riktigast
att i reglementet även inflyta stadganden rörande förvärmning av truppvagnar.
Huvudregeln torde böra bli, att truppvagnar under den kalla årstiden
skola uppvärmas i god tid före truppens påstigning. I särskilda fall torde det
fordras ganska långvarig eldning för att värma ripp vagnarna och driva ut
fuktigheten ur dessa och utrustningen. Närmare stadganden härom torde kunna
undvaras i reglementet. Däremot torde i detsamma böra angivas, huruvida
militär- eller järnvägspcrsonal i första hand skall bära ansvaret för att
förvärmning av truppvagnar kommer lill stånd i sådana fall då den äx
påkallad.

16—i28989. Militieombudsmannens ämbetsbenittclse.

242

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t framföra detta spörsmål
till den åtgärd som Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

över militieombudsmannens skrivelse infordrades utlåtanden av järnvägsstyrelsen
och chefen för försvarsstaben.

Järnvägsstyrelsen anförde i underdånigt utlåtande den 13 mars 1942 bland
annat:

Gällande bestämmelser i det militära järnvägsreglementet reglerade ansvarsfördelningen
beträffande uppvärmning av vagnar på sådant sätt, att
uppvärmning (jämväl förvärmning) av vanliga personvagnar åvilade järnvägsmyndighet
medan uppeldning av kamin i sluten godsvagn verkställdes
av militärpersonalen. Någon ändring av denna ansvarsfördelning i princip
vore med hänsyn till bland annat personaltillgången vid järnvägarna icke
möjlig. Vid pågående omarbetning av reglementet, vilken skedde i samråd
mellan styrelsen och chefen för försvarsstaben, hade sådana bestämmelser
förutsetts, att därav klart framginge militärpersonalens skyldighet att om
möjligt förvärma godsvagnar, avsedda för personaltransport.

I chefens för försvarsstaben yttrande, vilket den 28 mars 1942 avgavs av
ställföreträdaren för nämnde chef, anfördes bland annat:

I ett till järnvägsstyrelsen den 24 januari 1942 av chefen för försvarsstaben
överlämnat förslag till ändringar i militärt järnvägsreglemente (1935 års
upplaga) hade i § 23 (militärpersonalens särskilda åligganden) bland annat
föreslagits följande tillägg till mom. 109 tlgb. 2: »Särskild personal skall avdelas
för att i god tid (örn möjligt minst två timmar) före tågets avgång
uppelda kaminerna.» Härigenom klarlades alltså, att förvärmning skulle ske
genom den militära personalens försorg. Det finge dock framhållas, att den
utsträckning, i vilken denna förvärmning kunde verkställas, i varje särskilt
fall bleve beroende av bland annat transporternas art och den tid, som vagnarna
kunde ställas till militärmyndigheternas förfogande före ilastningen.
Någon ändring av gällande ansvarsfördelning beträffande uppvärmning av
vagnar syntes icke vara lämplig.

Ärendet avgjordes av Kungl. Maj:t den 10 april 1942. Kungl. Maj:t fann
därvid vad i ärendet förekommit icke föranleda annan Kungl. Maj:ts åtgärd
än att Kungl. Maj:t förordnade, att avskrift av järnvägsstyrelsens och chefens
för försvarsstaben utlåtanden skulle överlämnas till militieombudsmannen.

11. Angående frågan om reglerna om domstols behörighet i brottmål i

vissa fall. I

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 1 april 1942 en så lydande
skrivelse till Konungen:

»1 anledning av en hemställan, som hit inkommit, och den granskning, för

243

vilken ett av processlagberedningen utarbetat preliminärt förslag til] ändring
i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes varit föremål å
militieombudsmansexpeditionen, lia vissa regler örn behörig domstol i brottmål
upptagits till prövning. De särskilda spörsmål, som uppmärksammats,
hänföra sig till behovet av lagändringar för att tillgodose önskemålen om
gemensam domstolsbehandling av brottsliga gärningar som stå i nära samband
med varandra. Detta behov framträder, då särskilda brott förövats av
krigsmän, som lyda under olika krigsdomstolar, då krigsman samtidigt åtalas
för flera brott, som skola upptagas av olika krigsdomstolar, och då brottslighet,
som bör komma under enhetligt bedömande, upptages vid olika slag
av domstolar.

1. Särskilda brott, förövade av krigsmän, som lyda under olika krigsdomstolar.

I fall, då flera brottsliga gärningar stå i nära samband med varandra, har
det visat sig medföra praktiska fördelar att jämka på den svenska processrättens
huvudregler om behörig domstol i brottmål. Enligt 40 § i lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes är huvudregeln beträffande krigsrättsmål,
att de skola upptagas av krigsrätten vid det förband, som den tilltalade
tillhör vid tiden för målets anhängiggörande (alltså icke krigsrätten
vid det förband som han tillhörde vid brottets begående). Från denna regel
bär emellertid undantag gjorts bland annat i 43 § samma lag. Däri stadgas
att, då två eller flera tillsammans förövat brott, krigsöverdomstolen skall,
därest de brottsliga lyda under olika krigsrätter, bestämma, vid vilken av
dessa krigsrätter målet skall upptagas. Lagstiftaren har tydligen utgått från
att det är lämpligast, att brottsligheten i sin helhet prövas av en och samma
domstol. Bestämmelsen är dock tillämplig endast då fråga är om två eller
flera gärningsmän i egentlig mening.

Räckvidden av 43 § belyses närmare av vad som förekommit i följande
ärende, vilket föranlett den förut nämnda, till militieombudsmannen inkomna
framställningen. Sedan i juli 1941 ett uppträde ägt rum mellan en sergeant
vid infanteriet och tva furirer vid flottan, blevo de båda furirerna åtalade
inför regementskrigsrätten vid Skånska kavalleriregementet. Enär fråga uppstått
om åtal jämväl mot den i uppträdet deltagande sergeanten, beslöt regementskrigsrätten
att hos krigshovrätten hemställa, att krigshovrätten måtte
förordna vid vilken krigsrätt målet mot samtliga ifrågavarande personer skulle
upptagas. Krigshovrätten lämnade emellertid regementskrigsrättens framställning
utan åtgärd, da sadant fall ej förelåge, att 43 § i lagen örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes vore tillämplig. Målet mot sergeanten
anhängiggjordes därefter vid och avdömdes av fältkrigsrätten vid Malmö
försvarsområdes stab.

Den tolkning 43 § sålunda erhållit leder till resultat, vilka icke äro tillfredsställande.
Samma skäl, som tala för att en och samma krigsrätt skall
upptaga målen, då två eller flera tillsammans förövat brott, kunna åberopas
till stöd för kravet på gemensam domstolsbehandling i fall, då flera krigsmän
var för sig begått brottsliga gärningar, vilka utgöra särskilda brott men

244

dock stå i sådant samband med varandra, att de alla ingå i samma händelseförlopp.
Det medför onekligen besvär och omgång att de särskilda deltagarna
i ett slagsmål skola åtalas vid skilda domstolar. Jämväl i åtskilliga andra
fall kunna särskilda brottsliga handlingar, begångna av olika personer, stå i
sådant samband, att ett enhetligt domstolsbedömande är påkallat. I dessa
situationer visar sig en olägenhet vara förenad med huvudregeln örn behörig
domstol i krigsrättsmål, nämligen att det är gärningsmannens tillhörighet
till ett visst förband som avgör behörighetsfrågan och icke platsen för brottet.
Den för de allmänna underrätterna gällande huvudregeln, att brott skall
åtalas vid underrätten i den ort, där det blivit begånget, tillgodoser i sådana
fall kravet på enhetlig domstolsbehandling. För krigsrätternas del erfordras
en undantagsbestämmelse för att undanröja nyssnämnda olägenhet och tillmötesgå
det angivna kravet.

Enligt ett förut omnämnt, av processlagberedningen i september 1941 upprättat
preliminärt förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes skall 43 § första stycket erhålla följande
lydelse:

''Skall åtal mot flera gärningsmän för samma brott ske vid krigsrätt och
lyda de brottsliga under olika krigsrätter, må åtalen, om det sker samtidigt,
väckas vid den rätt, där någon av gärningsmännen har att svara; väckas
åtalen å olika tider, må vid den rätt, som upptagit åtal mot någon av gärningsmännen,
åtal väckas även mot den eller de övriga. Vad nu sagts äge motsvarande
tillämpning, där i tvistemål talan skall väckas mot flera svarande om
samma sak och svarandena lyda under olika krigsrätter.''

Den sålunda föreslagna ändringen löser icke den fråga som här upptagits
till behandling. Då det i den nya lydelsen talas om åtal mot flera gärningsmän
för samma brott, avses nämligen de fall då flera personer äro såsom gärningsmän
medskyldiga i samma brott, och i denna del har således den nya
formuleringen icke större räckvidd än den gällande.

2. Samtidiga åtal för flera brott, vilka begåtts av samma person men skola
upptagas av skilda krigsdomstolar.

När en person samtidigt ställts under tilltal för flera brott, begångna inom
skilda domkretsar, har det blivit nödvändigt att söka förena straffrättens
principer för bestraffning av sammanträffande brott med processrättens forumregel
för de allmänna underrätterna, att varje brott skall upptagas av
underrätten i den ort, där det förövats. Spörsmålet löstes genom den särskilda
anordning, som brukat betecknas som förvisningsförfarande; varje
domstol företog rannsakning angående det brott, som begåtts inom dess
domvärjo, men utsättande av straff för samtliga brott skedde genom den domstol,
vid vilken den sista rannsakningen ägt rum. Regler om förvisningsförfarandet
finnas i 10 kap. 21 § rättegångsbalken. Erfarenheten visade, att
betydande fördelar kunde vinnas i fråga om rannsakningen, därest behörighetsreglerna
jämkades så, att en domstol kunde handlägga målet även i fråga
örn brott, som förövats inom en annan domstols behörighetsområde. På
grund härav tillkom lagen den 22 februari 1924 angående domstols behö -

245

righet i fråga om upptagande av vissa brottmål. Enligt denna lag är det medgivet,
att då samma person begått brott inom olika underrätters domvärjo, en
och samma domstol upptager talan rörande samtliga brotten. Förutsättning
för upptagande av talan rörande brott, som förövats inom annan underrätts
domvärjo, är att det kan ske utan men för utredningens fullständighet
och att det eljest med hänsyn till kostnader och andra omständigheter finnes
lämpligt. Utan att föreskrifterna om förvisningsförfarande satts ur kraft
har deras praktiska betydelse starkt begränsats genom 1924 års lag.

I det förslag till ny rättegångsbalk, som framlagts genom propositionen
nr 5 till 1942 års riksdag, lia i 19 kap. 6 § upptagits stadganden, som ansluta
sig till dem i 1924 års lag. Det föreslagna lagrummet är av följande lydelse:

''Har någon förövat flera brott, må åtal för samtliga brotten upptagas av
den rätt, som är behörig att upptaga åtal för något av dem, om denna med
hänsyn till utredningen samt kostnader och andra omständigheter finner
det lämpligt.’

Den förut angivna huvudregeln om behörig domstol i krigsrättsmål medför,
att det endast i undantagsfall inträffar, att en krigsman samtidigt kommer
under tilltal vid olika krigsrätter. Målen skola ju anhängiggöras hos
krigsrätten vid det förband, som den tilltalade tillhör, och samtidiga åtal
komma därför i regel att väckas vid samma domstol. I enstaka fall, såsom
då någon under pågående rättegång kommer att tillhöra annat förband och
där gör sig skyldig till nytt brott, vilket åtalas medan den tidigare rättegången
ännu pågår, kunna behörighetsreglerna rörande krigsrättsmål leda till att processer
löpa jämsides vid skilda krigsrätter. Liknande situationer kunna uppstå
på grund av bestämmelserna i 44 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången
därstädes. I denna paragraf stadgas:

''Har brott, som bör åtalas vid krigsrätt, ej blivit åtalat, medan den brottslige
lydde under strafflagen för krigsmakten, varde målet upptaget av krigsrätten
vid den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde vid den
tid, då brottet begicks.’

Den som förövat skilda brott på tidpunkter, då han tillhörde olika förband,
kan till följd av denna bestämmelse komma att vid samma tid stå under
tilltal vid skilda krigsrätter. Enligt processlagberedningens förut omtalade
förslag till följdändringar i sistnämnda lag skall 44 § erhålla följande lydelse:

''Ilar brott, som bör åtalas vid krigsrätt, ej blivit åtalat, medan den brottslige
lydde under strafflagen för krigsmakten, varde målet upptaget av krigsrätten
vid den avdelning av krigsmakten, som den tilltalade tillhörde vid den
tid, då brottet begicks, eller som han sist tillhörde.’

Tilläggandet av de fem sista orden innebär, att krigsrätten vid den avdelning
av krigsmakten, som den tilltalade sist tillhörde, anvisas såsom alternativt
forum i dessa mål. Mål som blivit upptaget vid annan krigsrätt än den
sålunda alternativt anvisade, kan icke komma under gemensam handläggning
med mål som hör till den krigsrätt under vilken den tilltalade sist lytt.

De nya regler om sammanträffande av brott, vilka införts i 4 kap. allmänna
strafflagen genom lag den 3 juni 1938, bygga på den grundtanken, att ge -

246

mensamt straff skall ådömas, då någon på en gång övertygas om flera brott.
Jämlikt den allmänna hänvisningen i 33 § strafflagen för krigsmakten skall
den nya lagstiftningen äga tillämpning även i fråga om brott mot strafflagen
för krigsmakten. Den processuella förutsättningen för ådömande av enhetsstraff
är att brotten bli föremål för bedömande i ett sammanhang. Under
nu gällande rättegångsordning uppnås den gemensamma bestraffningen vanligen
genom det nyss skildrade förvisningsförfarandet enligt 10 kap. 21 §
rättegångsbalken, vilket lagrum är tillämpligt även i förhållandet mellan särskilda
krigsdomstolar samt i förhållandet mellan krigsdomstol och allmän
domstol (jfr 103 § i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes).

Förvisningsförfarandet är emellertid icke förenligt med en rättegångsordning
som är grundad på principerna om muntlighet och omedelbarhet. Såväl
propositionen om en ny rättegångsbalk, vilken bygger på dessa principer,
som processlagberedningens förslag till följdändringar i krigsrättslagstiftningen
intaga också den ståndpunkten, att förvisningsförfarandet icke vidare
skall komma till användning. I den nya lagstiftningen upptages i enlighet
härmed icke någon motsvarighet till 10 kap. 21 § i den gällande rättegångsbalken.

Vissa möjligheter att uppnå enhetsstraff utan förvisning erbjuda stadgandena
i 4 kap. 3 och 4 §§ allmänna strafflagen. Bestämmelserna i 4 kap. 3 §
avse det fall, att någon skall dömas till gemensamt straff för två brott, av
vilka det ena förekommer till bestraffning först efter det han genom laga
kraft ägande utslag dömts för det andra. Kan 4 kap. 3 § ej tillämpas, exempelvis
därför att den första domen ej vunnit laga kraft, eller har tillämpning
av lagrummet av någon anledning ej kommit till stånd, ehuru förutsättningarna
förelegat, skall frågan om gemensamt straff upptagas i den särskilda
ordning som föreskrives i 4 kap. 4 § allmänna strafflagen (jfr 38 § strafflagen
för krigsmakten). Sedan de särskilda utslagen vunnit laga kraft, skall
hos domstol anhängiggöras särskilt ärende angående förening av straffen.
Efter den dömdes hörande förordnar domstolen om sådan förening.

1924 års ovan nämnda lag gäller enligt sin lydelse endast de allmänna underrätterna;
underdomstol vid krigsmakten torde ej med stöd av grunderna
för lagen äga döma i mål, som hör till annan krigsrätt. Stadgandena i 56 §
i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes synas exempelvis bygga
på den uppfattningen, att krigsrättsmål skall, även då rannsakning skett vid
annan krigsrätt, för avdömande överlämnas till den krigsrätt, som enligt forumreglerna
är behörig. Ehuru det praktiska behovet såvitt angår förhållandet
mellan krigsrätterna inbördes av bestämmelser motsvarande dem i
1924 års lag (eller 19 kap. 6 § nya rättegångsbalken) icke är stort, torde dock
sådana böra införas i samband med att förvisningsförfarandet avskaffas.

3. Brottslighet, som bär bedömas enhetligt, upptages av olika slag av
domstolar.

Till en början må erinras, att här kan lämnas åsido sammanträffande av
brott, som begåtts genom en och samma handling, s. k. ideell brottskonkurrens.
Enligt praxis, som torde haft stöd i 34 § strafflagen för krigsmakten

247

enligt dess lydelse före lagändring den 3 juni 1938, har nämligen i fall, då
brott mot allmän lag ideellt konkurrerar med brott enligt strafflagen för
krigsmakten, behörighet ansetts tillkomma krigsdomstol att bedöma hela den
konkurrerande brottsligheten (jfr propositionen nr 191 till 1938 års riksdag
sid. 75).

I det föregående har berörts de ändringar i 4 kap. allmänna strafflagen,
som skett genom lagen den 3 juni 1938. Ändringarna innebära, att domstolarna
vid sammanträffande av brott skola, såvitt det ankommer på de straffrättsliga
reglerna, äga möjlighet att bestämma ett straff, som är lämpat efter
arten och graden av hela den föreliggande brottsligheten. En nödvändig följd
av en ny rättegångsordning, grundad på muntlighet och omedelbarhet, blir
emellertid, att förvisningsförfarandet, vilket i många fall utgjort den processuella
förutsättningen för ådömande av gemensamt straff för flera brott,
måste försvinna. Fråga uppstår då om vår rätt, sedan processreformen genomförts,
innehåller tillräckliga möjligheter att åstadkomma enhetlig domstolsbehandling
beträffande brott som böra gemensamt bestraffas. Här skall
till behandling upptagas spörsmålet om gränserna mellan allmänna underrätters
och krigsdomstolars behörighetsområden.

Den tidigare berörda 1924 års lag innehåller uttrycklig föreskrift, att allmän
underrätt icke på grund av lagens bestämmelser må upptaga mål, för
vilka i fråga om rätt domstol gälla särskilda, från stadgandena i 10 kap.
21 § rättegångsbalken avvikande föreskrifter. Vid tillkomsten av 1924 års
lag motiverades det särskilt, varför de speciella forumföreskrifterna lämnades
orubbade. Då lagförslaget överlämnades till lagrådet anförde chefen för justitiedepartementet
i detta avseende bland annat:

''Det avses ej att ett bifall till förslaget skall medföra någon ändring därutinnan,
att vid sammanträffande av brott förvisning av mål skall ske i den
utsträckning, som erfordras för att bestämmelserna angående vissa måls
behandling vid särskilt forum bliva iakttagna. För den ståndpunkt, förslaget
alltså intager i fråga om upprätthållande av samtliga nu gällande speciella
forumföreskrifter, kunna visserligen icke, i varje fall ej genomgående, åberopas
tvingande sakskäl. En ändring av de allmänna reglerna angående forum,
vilken icke går längre än till att giva domstolen en diskretionär befogenhet
att efter lämplighetshänsyn avvika från dessa regler, skulle ganska visst
utan skada kunna gälla åtminstone även för ett eller annat av de fall, då de
speciella forumbestämmelserna skola tillämpas. Men det kan näppeligen
anses riktigt eller lämpligt att i samband med här närmast föreliggande
spörsmål och särskilt med hänsyn tili den blivande lagens karaktär av ett
efter all sannolikhet jämförelsevis kortvarigt provisorium upptaga också
frågan om dessa föreskrifters ovillkorliga berättigande i varje särskilt fall.
Till att avbida denna frågas lösning i och med den allmänna reformeringen
av vårt rättegångsväsen finnes så mycket större anledning som frågan otvivelaktigt
har ringa betydelse i nu förevarande sammanhang. Praktiskt sett torde
härvid hänsyn vara att taga endast till krigsdomstolarna, och beträffande

248

dessa pågår sedan någon tid, oberoende av arbetet på den stora processreformen,
särskild utredning angående deras avskaffande under fredstid.’

Av det anförda uttalandet framgår, att principiella hinder icke ansågos
föreligga för en jämkning även av de speciella forumföreskrifterna.

Förslaget till ny rättegångsbalk upptager, som förut angivits, eli stadgande
(19 kap. 6 §) av innehåll, att då någon förövat flera brott, åtal för
samtliga brotten må upptagas av den rätt, som är behörig att upptaga åtal
för något av dem, om denna finner det lämpligt. Stadgandet äger dock icke
tillämpning i fall då frågan om ansvar skall upptagas av särskild domstol.
Bestämmelse härom finnes i 19 kap. 9 § i förslaget. Forumregeln i 19 kap.
6 § lider således den inskränkningen, att mål, som enligt gällande bestämmelser
skola åtalas vid krigsdomstol, icke må upptagas av allmän underrätt.
Eftersom förslagets 19 kap. 6 § över huvud taget saknar motsvarighet i lagen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes, kunna mål som höra till allmänna
domstolarna icke upptagas av krigsdomstol.

Den fråga, som vid tillkomsten av 1924 års lag sköts på framtiden, torde
nu böra upptagas till behandling. Att tiden för frågans lösning nu är inne,
synes framgå redan av de skäl, som då åberopades för uppskov. Om förvisningsförfarandet
borttages utan att något annat sättes i stället, riskerar man,
att den förestående processuella reformen kommer i konflikt med de strävanden,
som lågo bakom omarbetningen av straffrättens regler om sammanträffande
brott. Såsom ett exempel, ägnat att belysa, att man härvidlag icke
bör lita enbart till de regler, som upptagas i 4 kap. 3 och 4 §§ allmänna strafflagen,
kan anföras följande. En person, som gjort sig skyldig till stöld, begår
efter inkallelse till militärtjänstgöring nya tillgreppsbrott vid förbandet. Det
är påtagligt, att en enhetlig domstolsprocedur här vore att föredraga. Den
önskade enheten skärs emellertid på ett mindre lyckligt sätt sönder av forumreglerna.
Sålunda måste en fullständig förhandling företagas vid allmän underrätt
och avslutas med utslag. Den tilltalade dömes exempelvis till tre månaders
straffarbete för stöld. Vid krigsrätt utspelas vid samma tid likaledes
en fullständig rättegång, och slutet blir kanske detsamma: den tilltalade dömes
till tre månaders straffarbete för stöld. Ett gemensamt straff skall dock
slutligen åstadkommas. Jämlikt 4 kap. 4 § allmänna strafflagen sker det på
så sätt, att vederbörande myndighet, sedan utslagen vunnit laga kraft och
ankommit för verkställighet, gör anmälan hos åklagare. Denne skall därpå
göra framställning till endera domstolen, vilken efter den dömdes hörande
förordnar om förening av straffen. Sistnämnda domstol har därvid att verkställa
en självständig straffmätning, ehuru de förut utdömda straffen i visst
avseende äro normerande. Kraven på brottslighetens bedömande i ett sammanhang
samt på muntlighet och omedelbarhet torde leda till att denna tredje
domstolsprocedur ofta får karaktär av en verklig process. I stället för ett
enda förfarande får man således tre särskilda processer. Därest det första
utslaget vinner laga kraft, medan målet vid den andra domstolen ännu är
anhängig!, kan enligt 4 kap. 3 § allmänna strafflagen processernas antal
stanna vid två.

249

Vid den sista i rättegångsförfarandet ingående akten, nämligen utmätandet
av straffet, måste, såsom av det föregående framgår, målen föras samman.
Man kan säga, att forumreglerna i viss omfattning således få vika för straffrättens
krav på enhetlig bedömning. Tydligt är att större fördelar skulle
vinnas, örn även handläggningen sammanfördes till en och samma domstol.
Det bör i detta sammanhang anmärkas, att fallen av förvisning från allmän
domstol till krigsdomstol eller tvärtom icke äro sällsynta. Det anförda torde
visa, att förvisningsförfarandets borttagande bör kompenseras genom jämkning
av forumföreskrifterna i sådan riktning, att vad som hör samman också
förs samman till ett domstolsförfarande.

Vad nyss sagts om det fall, att en person begått brott som höra till skilda
slag av domstolar, äger tillämpning även på ett annat fall, nämligen då två
eller flera personer förövat brott, vilka stå i nära samband med varandra
men dock enligt de nu gällande forumreglerna skola upptagas av domstolar
av skilda slag. Redan i gällande rätt finnas vissa undantagsbestämmelser
som möjliggöra, att brottslighet, som eljest skolat upptagas av skilda slag
av domstolar, kan behandlas vid en och samma domstol. Sålunda innehåller
48 § första stycket i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes följande
stadgande. Är någon tilltalad vid krigsdomstol och tilltalas annan för
delaktighet i det åtalade brottet, då må, ändå att åtalet mot den delaktige
icke jämlikt 39 § nämnda lag hör till krigsdomstols behandling, krigsdomstolen
likväl anställa rannsakning angående den delaktige. Enligt det först
anförda lagrummet äger krigsdomstolen dock icke döma över den delaktige,
utan målet mot honom skall avgöras av den domstol, som efter allmänna
regler är behörig, d. v. s. i regel domstolen i den ort, där brottet är begånget.
Ett exemplar av krigsdomstolens protokoll i målet skall sändas till den domstol,
som har att döma över den delaktige. 48 § första stycket torde endast
avse delaktighet i egentlig mening och det är således icke tillämpligt i fall,
då en civil person tillsammans med en militär begått ett brott. I processlagberedningens
förut nämnda förslag till ändringar i lagen om krigsdomstolar
och rättegången därstädes ha bestämmelserna i nuvarande 48 § första stycket
icke erhållit någon direkt motsvarighet, enär de ansetts icke vara förenliga
med den nya rättegångsordningen (jfr 43 § andra stycket i förslaget).

I 48 § nyssnämnda lag behandlas i tredje stycket jämväl det fall, att i mål,
som vad huvudmannen angår hör till annan domstol än krigsdomstol, någon
som lyder under strafflagen för krigsmakten eller eljest är underkastad straff
efter denna lag blir angiven för delaktighet. Samma domstol skall då döma
över den delaktige, ändå alt ansvaret skall bestämmas enligt strafflagen för
krigsmakten. Även detta lagrum avser endast delaktighet i egentlig mening
och således icke det fall, att en militär tillsammans med en civilperson begått
ett brott. Motsvarighet till detta stadgande har upptagits i processlagberedningens
ändringsförslag (47 §).

Beträffande lämpligheten av gemensam domstolsbehandling i vissa fall, då
flera personer var för sig förövat brott, som höra under domstolar av skilda
slag, kan hänvisas till vad som tidigare anförts för motsvarande fall, då flera

250

brottsliga lyda under olika krigsrätter. Det kan erinras därom, att ett slagsmål,
vari både civila och militära personer deltagit, kan komma att föranleda
åtal inför såväl allmän underrätt som krigsrätt. Ett annat näraliggande exempel
på dubbel domstolsbehandling erbjuder det fall att en sammanstötning
inträffat mellan två bilar, av vilka den ena förts av en civilperson under det
att den andra förts av en militär under sådana omständigheter, att tjänstefel
föreligger, till följd varav krigsdomstol har att döma över den senare. Redan
när det gäller ansvarsfrågan medför den dubbla domstolsbehandlingen praktiska
olägenheter. Ersättningsfrågan kan vålla än större svårigheter. Enligt
5 § i 1916 års lag om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skall,
vid utdömande av skadestånd till bilägare, vållandet å hans egen sida vägas
mot det vållande som åvilar motsidan. Bestämmelserna härom torde förutsätta,
att skuldfördelningen med bindande verkan verkställes av en och samma
domstol. Därest olika domstolar skulle fastställa det vållande, som skall
anses ligga de olika sidorna till last, kunde det inträffa att viss del av skadeståndet
icke bleve täckt av någondera sidan. Man har att räkna med att den
tilltagande motoriseringen av krigsmakten kommer att leda till en ökning av
antalet sammanstötningar av det nu berörda slaget.

I många fall, då särskilda personer var för sig begått brottsliga gärningar,
som ingå i ett och samma händelseförlopp, kan sammanförande av målen ske
utan olägenhet och ofta skulle enhetlig domstolsbehandling medföra väsentliga
praktiska fördelar. Kraven på sammanföring framträda med ökad styrka
vid genomförande av den nya rättegångsordningen. Vissa jämkningar i forumreglerna
erfordras jämväl för tillgodoseende av dessa krav.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t framföra dessa spörsmål
till den åtgärd som Eders Kungl. Maj:t må finna framställningen föranleda.»

12. Angående giltigheten av vissa äldre tillstånd för samvetsömma värnpliktiga
att i stället för vapentjänst fullgöra annan tjänstgöring vid

truppförband.

Den 30 maj 1942 avlät militieombudsmannen en så lydande skrivelse till
Konungen:

»Genom cirkulär den 21 februari 1902 bemyndigade Eders Kungl. Majit
vederbörande truppförbandschefer (beväringsbefälhavare vid flottans stationer)
att, därest, efter inhämtande av erforderliga upplysningar, de vid noggrann
prövning av omständigheterna i varje särskilt fall funne övertygande
skäl föreligga till antagande, att värnpliktig, som vägrade att fullgöra vapentjänst,
därtill föranleddes av allvarliga samvetsbetänkligheter mot sådan
tjänst, förordna, att dylik värnpliktig skulle användas till annan lämplig
tjänstgöring vid truppförbandet (stationen eller å flottans fartyg).

251

I en den 17 mars 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktige nr 426 46/1918 Hartvig Larsson:

Larsson, som vore född 1898, hade fullgjort första tjänstgöring samt repetitionsövningar
vid I 26 åren 1920—1921. Därvid hade Larsson begärt att
slippa bära vapen, vilken begäran av regementschefen bifallits. Larsson hade
använts för handräckning. Under år 1939 hade Larsson fullgjort beredskapstjänstgöring
och därvid åter blivit beordrad till handräckningstjänst. Larsson
hade alltså hört till den kategori av samvetsömma som tjänstgjort vid militärförband
och burit uniform. Den 14 mars 1942 hade Larsson åter blivit
inkallad till militärtjänstgöring och varit beredd att fullgöra handräckningstjänst.
Kompanichefen landstormskaptenen Carl E. Nylund hade emellertid
sänt hem Larsson igen för att överföra honom till civilt arbete, vilket skulle
fullgöras utan uniform. Larsson hade genmält, att det ju funnes två kategorier
av samvetsömma, men Nylund hade svarat, att det i detta fall funnes
endast en. Larsson ifrågasatte, om Nylund ägde rätt att överföra Larsson till
civilt arbete. Om Larsson utan sin egen önskan överfördes till civilt arbete,
kunde det leda till att han förlorade en dyrbar, längre tid. Då Larsson ställt
sig till förfogande för handräckningstjänst från 1918 och ända tills nu, ansåge
han att han borde kunna få stå kvar i sådan tjänst de två år som han
hade kvar såsom värnpliktig.

Nylund anförde i yttrande den 31 mars 1942:

Larsson hade den 14 mars 1942 utrustats vid ett gevärskompani. Senare
hade han anmält, att han av religiösa skäl vägrade att bära vapen. I
egenskap av kompanichef hade Nylund ej ägt rättighet att befria någon från
skyldigheten att bära vapen. Detta tillkomme högre myndigheter efter undersökning
och prövning. På Larssons värnpliktskort funnes icke införd någon
anmärkning örn att Larsson vid tidigare tjänstgöringar i landstormen haft
befrielse från att bära vapen. Vid mobilisering hade förbandet en så utsatt
grupperingsplats, att någon vägrare av vapentjänst där ej kunde tolereras.
Efter samråd med en representant för vederbörande landstormsområde hade
Nylund beslutat, att Larssons fal! skulle vidare utredas och i avvaktan därpå
skulle Larsson hemförlovas såsom övertalig.

Vid sitt yttrande fogade Nylund utdrag ur Larssons värnpliktskort. Å kortet
finns antecknat, att Larsson av regementschefen blivit befriad från att
bära vapen.

Med skrivelse den 4 maj 1942 översände militieombudsmannen handlingarna
i ärendet och en i ämnet upprättad promemoria till chefen för lantförsvarets
kommandoexpedilion under anhållan, att denne ville avgiva yttrande.

I yttrande den 23 maj 1942 anförde därefter chefen för lantförsvarets kommandoexpedition
dåvarande översten Henry Kellgren.

I likhet med vad som framhölles i den till skrivelsen fogade promemorian
funne Kellgren osäkerhet råda, huru värnpliktiga av den kategori Larsson
tillhörde skulle behandlas. Avfattningen av det kungl, cirkulär den 21 februari
1902, vilket läge till grund för Larssons befrielse från vapentjänst, syntes
giva anledning till den uppfattningen, att däri omförmält medgivande

252

knappast kunde avse giltighet för all framtid utan allenast avse den tjänstgöring,
till vilken den värnpliktige för ögonblicket varit inkallad. Därest man
med bestämmelsen avsett, att för hela tjänstetiden reglera den värnpliktiges
tjänstgöringsförhållanden, borde föreskrifterna jämväl ha innehållit vissa
reglerande bestämmelser för den värnpliktiges framtida redovisning samt
angående anteckningar å dubblettkort och i inskrivningsbok m. m. Genom
nådigt beslut den 30 december 1941 hade å andra sidan Eders Kungl. Maj:t
förklarat, att en ansökan som en värnpliktig av denna kategori gjort, att honom
jämlikt nämnda cirkulär meddelat tillstånd till vapenfri tjänstgöring
måtte upphävas, icke föranledde någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd, enär det
finge anses ankomma på vederbörande förbandschef att återkalla det sålunda
meddelade tillståndet. Detta beslut, som torde böra anses ha prejudicerande
karaktär, gåve anledning till den uppfattningen, att ett jämlikt 1902
års cirkulär lämnat medgivande till vapenfri tjänstgöring gällde intill dess
detsamma av vederbörande förbandschef återkallades. Med hänsyn härtill
syntes ett sålunda lämnat medgivande böra respekteras, därest ej sådana omständigheter
förelåge, som kunde giva anledning till ett återkallande av detsamma.
För den värnpliktige måste emelleidid ett rättsläge av den art, som
här angivits, innebära ett visst osäkerhetsmoment, särskilt under nu rådande
förhållanden, då han vid olika tillfällen underställdes olika befälhavare. Utan
tvivel torde 1902 års cirkulär vara okänt för de allra flesta förbandschefer.
De värnpliktiga, som en gång med stöd av detsamma beviljats vapenfri
tjänstgöring, torde ej heller känna till cirkulärets existens. I vissa fall torde
detsamma vara åberopat å vederbörandes dubblettkort i samband med angivandet
av det meddelade tillståndet. I andra fall, sannolikt flertalet, torde så
ej vara fallet. Beträffande Larsson angåves å utdraget av värnpliktskortet endast
»Av regementschefen befriad från att bära vapen», vilken anteckning
på intet sätt lämnade upplysning örn vad saken gällde. Att Larssons kompanichef
ställt sig oförstående vore mycket förklarligt. Vederbörande inkallande
myndighet torde ej heller haft klart för sig Larssons särställning, ty
hade den det haft, torde den ej ha inkallat Larsson till ett fältförband, inom
vars i gällande mobiliseringsplan uppdragna personalram han icke hörde
hemma. Det syntes Kellgren därför fullt förklarligt, att Larsson behandlats
såsom varje annan värnpliktig, som vid inträdet i tjänstgöring anmälde efter
senaste tjänstgöring påkomna samvetsbetänkligheter. Den vidtagna åtgärden
att hemförlova Larsson syntes Kellgren därför vara berättigad. Det syntes
Kellgren erforderligt att åtgärder vidtoges för att bringa klarhet i de förhållanden,
som berörde värnpliktiga av denna kategori. Törhända skulle detta
lämpligast kunna ske genom att militieombudsmannen på grundval av föreliggande
inlaga från Larsson i skrivelse till Eders Kungl. Maj:t fäste uppmärksamheten
på förhållandet och hemställde om åtgärders vidtagande för fastställande
i lag av dessa värnpliktigas ställning, vilket torde kunna ske i samband
med avgivandet till riksdagen av det förslag till ny lagstiftning för vapenfria
värnpliktiga, som för närvarande vore under övervägande i försvarsdepartementet.

253

Vad som förekommit i detta ärende ger anledning att fästa uppmärksamheten
vid den försvinnande kategori av samvetsömma värnpliktiga, vilka erhållit
tillstånd till vapenfri tjänst allenast genom beslut av regementschef
enligt den ordning som gällde före vår första lag i ämnet år 1920. Osäkerhet
råder hur denna kategori skall behandlas. 1902 års cirkulär ger ej otvetydigt
svar på frågan, huruvida ett förordnande enligt detsamma skall anses gälla
endast för den aktuella tjänstgöringen vid förbandet eller jämväl för framtiden
och vid eventuell tjänstgöring vid annat förband. I enlighet med de
grundsatser, som efter år 1920 gällt för övriga samvetsömma värnpliktiga,
torde det kunna ifrågasättas, om man icke bör anse, att ett i vederbörlig ordning
meddelat tillstånd skall gälla för framtiden och således respekteras intill
dess återkallelse skett. Med denna uppfattning överensstämmer att Eders
Kungl. Majit, sedan en värnpliktig under 1941 gjort ansökan om återkallelse
av ett med stöd av 1902 års cirkulär beviljat tillstånd, funnit ansökningen icke
föranleda någon Eders Kungl. Maj :ts åtgärd, enär det enligt cirkuläret finge
anses ankomma på vederbörande truppförbandschef att återkalla tillståndet.

Den rådande osäkerheten synes böra undanröjas vid den pågående omarbetningen
av lagstiftningen om vapenfria värnpliktiga. En tillfredsställande
lösning torde enklast kunna uppnås genom att det i övergångsbestämmelserna
till den nya lagen upptages stadgande av innebörd, att vad som skall gälla
örn dem som beviljats tillstånd enligt § 1 a) i lagen den 12 juni 1925 nr 338
i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse jämväl beträffande dem som
erhållit medgivande enligt kungl, cirkuläret den 21 februari 1902.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
får jag härmed för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för den
åtgärd, vartill Eders Kungl. Majit må finna framställningen föranleda.»

13. Angående kokinrättningen å Rinkaby skjutfält.

Härom avlät militieombudsmannen den 4 juli 1942 en så lydande framställning
till Konungen:

»Vid en av mig i maj månad innevarande år förrättad inspektion av förläggningen
å Wendes artilleriregementes skjutfält i Rinkaby har jag funnit,
att den därstädes belägna matinrättningen i vissa hänseenden befinner sig i
ett otillfredsställande skick. Härom har jag vid inspektionen antecknat följande.

Kök, diskrum och serveringsrum fylla icke sådana fordringar, som numera
allmänt ställas på dylika lokaler och deras inredning. Köket och diskrummet
kunna under inga förhållanden tillfredsställa skäliga anspråk på snygghet
och hygien. I köket är inrymd en ångpanna för grytor m. m. och eldas
denna från köket. Med hänsyn till storleken av den portionsstyrka, som numera
året runt skall betjänas vid matinrättningen, äro de nämnda lokalerna
jämväl för små. Till följd av bristen på särskilt beredningsrum måste alla

254

förarbeten för proviantens tillredning ske i köket, i vilket det därför är nästan
omöjligt att upprätthålla erforderlig ordning. En ändring snarast möjligt
av nu nämnda förhållanden är ofrånkomlig för såvitt förplägnadstjänsten
skall kunna bedrivas på ett främst ur sanitär synpunkt betryggande sätt.
Olika alternativ rörande tillgodoseendet av de av berörda förhållandena inom
matinrättningen föranledda byggnadsbehoven äro utarbetade och befunno
sig desamma vid inspektionstillfället under handläggning av arméförvaltningens
fortifikationsstyrelse.

I fråga om förhållandena vid matinrättningen å skjutfältet har fördelningsläkaren
vid I. arméfördelningen anfört följande i sin årsberättelse för
1940:

’Vid A 3:s Rinkabyförläggning har av och till uppträtt hopade fall av
diarréer. Den mest bidragande orsaken till detta torde vara det synnerligen
bristfälliga och ohygieniska skick, vari manskapsköket befinner sig. Köksutrymmet
är alldeles för litet. I köket och bredvid grytorna står den gamla
och bristfälliga ångpanna, som måste eldas från kökslokalen. Ånggrytorna
äro även gamla och bristfälliga. Ordentliga arbetsbord finnas ej och de befintliga
äro otillräckliga och i ett sådant skick, att de ej kunna hållas tillfredsställande
rena. Väggarna, som utgöras av pärlspåntade bräder, ha stora
sprickor och kunna icke hållas fria från smuts och mögel. Imbildningen och
• fukten är så höggradig, att lokalen måste anses hälsovådlig som arbetslokal.

Skafferi saknas, likaså nöjaktiga förvaringslokaler liksom alla kylanläggningar
för födoämnen. På grund av utrymmesskäl torde ej heller sådana
kunna anbringas. Serverings- och diskrum äro för små och höggradigt fuktiga.
Väggarna ha stora sprickor och äro genomvuxna av kraftig mögelbildning.
Diskmaskin saknas. De diskhoar, som användas, fylla icke minimala
krav på hygien. Renseri saknas för såväl fisk som rotfrukter. Användbart
omklädningsrum för personalen saknas. I hela köket finnes ett handfat för
hela personalen och lämplig plats finnes ej för flera, o. s. v. Då byggnaden
är i ett så bofälligt tillstånd, att den utan tvekan måste utdömas, och då dess
knappa utrymme ej medgiver förbättrande inredningar, är det ett ofrånkomligt
krav att en helt ny köksbyggnad uppföres. Detta krav blir så mycket
mer uppenbart vid tanken på att Rinkaby skall vara en permanent förläggning,
för vilken nya baracker uppförts.’

I motsvarande berättelse för år 1941 har i förevarande hänseende anförts.

’Vad som i föregående årsberättelse framhållits om det bristfälliga köket
vid A 3:s Rinkabyförläggning är alltjämt gällande. Uppförandet av en helt
ny köksbyggnad i den eljest goda förläggningen måste anses som ett ofrånkomligt
krav, som fordrar snabb åtgärd. Den vid Rinkabyförläggningen under
året uppträdande difteriepidemien har givit en skrämmande aktualitet
åt de risker, som kunna bli förenade med den tingens ordning, som nu råder
därstädes.’

Ovan berörda brister, som vidlåda matinrättningen å Rinkaby skjutfält,
äro enligt min uppfattning av den art, att de menligt inverka på förplägnaden
av den till skjutfältet förlagda personalen. Med hänsyn härtill böra åt -

255

gärder för bristernas avhjälpande på ett eller annat sätt vidtagas så snart
ske kan.

Vad sålunda anförts har jag ansett mig böra bringa till Eders Kungl. Maj:ts
kännedom för den åtgärd, vartill Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna
föranleda.»

över militieombudsmannens framställning avgav arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
yttrande den 27 augusti 1942, därvid styrelsen anförde:

I underdånig skrivelse den 11 september 1941 angående lantförsvarets medelsbehov
för budgetåret 1942/43 hade arméförvaltningen hemställt om anvisande
av 30,000 kronor för anordnande av kylrum vid ifrågavarande kokinrättning.
Sagda hemställan hade emellertid ej föranlett någon Kungl. Maj:ts
framställning till riksdagen. Regementschefen hade hos fortifikationsstyrelsen
gjort framställning örn anvisande av 17,900 kronor för vinterboning av
köket samt utförande av ny ångpanneanläggning jämte provisorisk nybyggnad
härför. Befälhavaren för Södra militärområdet hade den 15 juni 1942
avgivit yttrande häröver, innebärande att förbättringsarbetena vore nödvändiga
samt att föreslagna arbeten borde utföras, därest icke inom närmaste
året nytt kokhus med matsal avsåges uppföras. Då fortifikationsstyrelsen ansåge,
att helt ny kokinrättning nödvändigt måste uppföras nästkommande
år samt att nuvarande köksanordningar icke vore godtagbara, avsåge styrelsen
att låta i avvaktan på nybyggnad låta utföra endast oundgängligen
nödvändiga arbeten å byggnaden med anlitande av till styrelsens förfogande
stående medel. Slutligen finge fortifikationsstyrelsen i underdånighet anmäla,
att i arméförvaltningens underdåniga skrivelse angående lantförsvarets medelsbehov
för budgetåret 1943/44 komme att göras framställning örn anvisande
av medel för uppförande av helt ny matinrättning, omfattande jämväl
ovan omförmälda kylrum, vid förläggningen å Rinkaby.

Genom beslut den 11 september 1942 förordnade Kungl. Maj:t med hänsyn
till vad fortifikationsstyrelsen sålunda anmält att militieombudsmannens
skrivelse skulle läggas till handlingarna.

14. Angående värnpliktigas rätt att såsom tjänstgöring tillgodoräkna sig
tid under vilken de vistats vid förläggningen utan att göra militär tjänst
eller arbete samt deras rätt till lön under samma tid.

Den 27 november 1942 avlät militieombudsmannen en så lydande skrivelse
till Konungen:

»Under de senaste åren ha hos militieombudsmannen anhängiggjorts flera
ärenden vilka angått behandlingen av värnpliktiga som underlåtit att utföra
dem förelagda uppgifter. Tvistigheterna lia i synnerhet hänfört sig till de
värnpliktigas rätt att få såsom tjänstgöring tillgodoräkna sig den tid då de

256

vistats vid förläggningen utan att utföra arbete samt deras rätt till lön för
samma tid. Till belysning av de meningsskiljaktigheter som förekommit skall
här lämnas en kort redogörelse för vissa ärenden.

1. Inför fältkrigsrätten vid Gotlands infanteriregemente handlades den 13
september 1940 två mål mot tre samvetsömma värnpliktiga nämligen nr
110 78/29 Josef Hejdenberg, nr 280 60/31 Helge Andersson och nr 584
20/34 Sven Henningsson vilka, efter att ha erhållit civilarbetstillstånd,
vägrat att fullgöra dem förelagt civilt arbete för statens räkning. Jämte det
krigsrätten genom utslag nämnda dag fällde de tilltalade till ansvar enligt
76 § strafflagen för krigsmakten förpliktade krigsrätten dem att till kronan
utgiva ersättning för slitning av kronans persedlar under den tid de underlåtit
att tjänstgöra. I ett av militieombudsmannen infordrat yttrande anförde ordföranden
i fältkrigsrätten bland annat, att enär de avlöningsförmåner och
andra förmåner som de värnpliktiga åtnjöte torde vara att betrakta såsom
vederlag för de tjänster vilka de utförde för kronan, hade det framstått som
rättmätigt att dessa värnpliktiga icke borde komma i åtnjutande av dessa förmåner.
Krigsrättens civile ledamot uttalade bland annat, att det icke syntes
honom alldeles oskäligt att de värnpliktiga, då de vägrat utföra anvisat arbete,
ej heller borde erhålla de förmåner, vilka kunde anses ingå i föreskriven ersättning
för utfört arbete. De båda övriga ledamöterna förklarade, att det för
dem framstått som rättvist att utdöma de ifrågakomma beloppen. Ärendet
avgjordes av mig genom skrivelse den 13 oktober 1941. I denna skrivelse
förklarade jag mig anse, att krigsrättens ledamöter icke förfarit riktigt genom
att döma ut beloppen men att jag, med hänsyn till omständigheterna, ansåge
mig kunna underlåta vidare åtgärd.

2. Värnpliktige nr 362 71/15 N. A. Björk anhöll i en den 21 mars 1941
till militieombudsmannen inkommen skrift om upplysning angående sin rätt
till lön och familjebidrag för tid då han varit inkallad men ej utfört anbefallt
arbete. I ärendet upplystes att Björk, som erhållit civilarbetstillstånd, sedan
den 4 februari 1941 vistats å anvisad arbetsplats men vägrat att deltaga i
något som helst arbete ävensom att terminslön eller slitageersättning icke
blivit till Björk utbetald. För sin arbetsvägran fälldes Björk till ansvar genom
utslag av rådhusrätten i Härnösand den 10 mars 1941.

3. Värnpliktige nr 278 69/29 Göte Svensson anhöll i en den 21 mars
1941 till militieombudsmannen inkommen skrift om upplysning angående
sin rätt till lön och familjebidrag för tid då han varit inkallad men ej utfört
anbefallt arbete. I ärendet upplystes att Svensson, som erhållit civilarbetstillstånd,
inställt sig å anvisad arbetsplats den 9 december 1940 men vägrat
att deltaga i förekommande arbeten. För sin arbetsvägran fälldes Svensson
till ansvar genom utslag av rådhusrätten i Härnösand den 13 januari 1941.
Sedan Svensson därpå avvikit från förläggningen blev han genom polisens försorg
återförd dit den 20 februari 1941. Han vägrade fortfarande att arbeta
och blev för denna sin vägran ånyo fälld till ansvar genom utslag av rådhusrätten
den 17 mars 1941. Lön hade icke utgått till Svensson.

I de båda sistnämnda ärendena infordrade militieombudsmannen utlå -

257

tande från arméförvaltningens civila departement. Departementet anförde i
utlåtande den 2 maj 1941 bland annat: Klagandenas vägran att utföra det
arbete som ålagts dem torde i och för sig icke böra medföra, att de skulle
för tjänstgöringstiden gå förlustiga rätten till krigslön och övriga förmåner,
vilka skulle tillkomma civilarbetare under tiden för arbetets utförande. Sistnämnda
uttryck (i § 14 i kungl, kungörelsen den 19 april 1940 nr 256) torde
nämligen böra tolkas såsom liktydigt med under liden för tjänstgöringen å
arbetsplatsen. Då klagandena, såvitt handlingarna utvisade, icke avstängts
från tjänstgöring, torde klagandena icke kunna förvägras uppbära krigslön
för den tid de varit i tjänstgöring (vistats) vid arbetsplatsen.

Ärendena avgjordes av mig genom en skrivelse till vederbörande arbetsledare,
vid vilken skrivelse fogades avskrift av departementets utlåtande.

4. Genom skrift den 6 juli 1941 till justitieombudsmannen, vilken skrift
för behandling överlämnats till militieombudsmannen, anhöll värnpliktige nr
107 33/31 Artur Falk örn upplysning huruvida lian varit berättigad till
lön under viss tid då han varit inkallad till militärtjänst samt huruvida han
ägt rätt till familjebidrag. Av den i anledning därav verkställda utredningen
framgår bland annat: Falks ansökan om civilarbetstillstånd lämnades genom
Kungl. Maj:ts beslut den 28 februari 1941 utan bifall. Under år 1941 fullgjorde
Falk, enligt anteckningar å hans värnpliktskort, militär tjänstgöring
dels vid I 9 under 27 dagar under tiden den 2/i—28/i, dels vid ett artilleriförband
under 42 dagar under tiden den 29/i—“/a och dels vid I 9 under 195 dagar
under tiden den 12U—22A>. Beträffande första och tredje tjänstgöringsperioderna
antecknades å värnpliktskortet, att Falk under dessa icke deltagit i någon
som helst tjänstgöring, varför de antecknade 27 + 195 dagarna icke skulle
tillgodoräknas honom såsom fullgjord tjänstgöring. För sin arbetsvägran blev
Falk upprepade gånger fälld till ansvar.

Chefen för I 9 anförde i infordrat yttrande, att eftersom Falk ej gjort någon
tjänst, som finge tillgodoräknas honom såsom fullgjord militärtjänstgöring,
syntes Falk icke vara berättigad att uppbära någon avlöning och ej
heller alt utbekomma familjebidrag. Med skrivelse lill regementschefen den
27 november 1941 översände militieombudsmannen avskrift av civila departementets
ovan nämnda utlåtande, varjämte militieombudsmannen, under utlåtande
att vägran att utföra anvisat arbete icke i och för sig torde medföra
förlust av rätten till krigslön, anhöll att spörsmålet om Falks rätt till lön
måtte tagas under ny prövning. Vidare anhöll militieombudsmannen örn upplysning
vilka bestämmelser som läge till grund för anteckningen å värnpliktskortet,
att vissa tidsperioder icke skulle tillgodoräknas Falk såsom fullgjord
tjänstgöring. Med anledning härav inkom regementschefen med nytt yttrande
av den 19 december 1941, vari anfördes bland annat: I g 113 mom. 2 A. a)
inskrivningsförordningen (1936) stadgades att till linjetjänst uttagen värnpliktig
icke ägde såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna sig den lid han icke
deltagit i tjänstgöring, därest frånvaron uppginge lill tio dagar i en följd.
Då Falk icke deltagit i någon som helst tjänstgöring ulan envist viigrat såväl
att ikläda sig uniform som ali utföra varje slag av arbete, torde det ej kunna

17—42898!). Militie ombud sina unens ömhet shera! telse.

258

ifrågasättas att till honom utbetala någon avlöning för den tid han vistats
vid regementet. Uttalandena i civila departementets skrivelse beträffande två
civilarbetare torde icke vara tillämpliga på Falk, enär denne icke vore civilarbetare
utan till linjetjänst uttagen värnpliktig. Då regementschefen fortfarande
ansåge alt de refererade bestämmelserna gåve klart besked i denna
fråga och med hänsyn till det oformliga i att en värnpliktig, som vägrade
att utföra varje slag av arbete, skulle erhålla avlöning, funne regementschefen
ingen anledning att frångå sin i det tidigare yttrandet intagna ståndpunkt.
— Den förut refererade bestämmelsen i inskrivningsförordningen
vore tillämplig på Falk i vad rörde tillgodoräknandet av fullgjorda tjänstgöringsdagar.
Falk hade icke deltagit i någon som helst tjänstgöring under den
tid, då det å värnpliktskortet antecknats, att tjänstgöringen icke skulle få
tillgodoräknas honom. Det kunde icke lia varit lagstiftarens mening, att en
värnpliktig, som vid inställelse till tjänstgöring vägrade utföra den tjänst till
vilken han inkallats, och i detta fall jämväl fått avslag å underdånig framställning
att få fullgöra tjänstgöringen på annat sätt, ändock skulle få tillgodoräkna
sig en tjänstgöringstid som endast förorsakat staten utgifter. Örn
så vore fallet skulle Falk ha fullgjort all den beredskapstjänst till vilken han
enligt gällande bestämmelser kunde inkallas. Konsekvenserna skulle då bli,
att vilken värnpliktig som helst, vilken vägrade att förrätta tjänst, finge sin
värnpliktstjänstgöring fullgjord utan att erhålla någon utbildning.

Sedan jag tillställt Falk en promemoria i ämnet samt Falk hos vederbörande
krigskassaavdelning gjort framställning örn krigslön, blev sådan utbetald
till honom. Jag avskrev därpå ärendet i anledning av den rättelse som
vunnits.

5. I en den 27 mars 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift anförde
värnpliktiga civilarbetarna nr 645 32/20 Joel Danielsson och nr
89 78/26 Kristian Hejdenberg bland annat: Den 15 januari 1941 hade de
jämlikt generalorder nr 5008/1940 ryckt in till civilt arbete inom försvarsväsendet.
Då det anvisade arbetet uppenbarligen varit militärt hade de vägrat
att fullgöra detsamma, varjämte de hos Kungl. Majit gjort framställning
om civilt arbete utanför krigsmakten. I avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut
hade de fått gå overksamma vid regementet (I 18) till den 1 mars 1941, då
de erhållit besked att deras framställning icke föranlett någon Kungl. Maj:ts
åtgärd. För sin arbetsvägran hade de fällts lill ansvar. Den 25 april 1941
hade de beordrats till riksantikvarieämbetets arbeten och den 7 maj 1941
hade de hemförlovats. Terminslön, som till en början vägrats dem, hade senare
utbetalats. Sammanlagda tjänstetiden, 112 dagar, hade först införts i
deras värnpliktsböcker som tjänstgöringstid men hade sedermera bortraderats.
Under rubriken vitsord hade antecknats: vägrat arbeta. Då det för en
kommande inkallelse vöre av vikt, huruvida inkallelsetiden skulle tillgodoräknas
dem eller icke, anhölle de örn rättelse.

Regementschefen framförde i avgivet yttrande följande synpunkter på
ärendet: Några bestämmelser om tillgodoräknande av tjänstgöring för en
värnpliktig civilarbetare, vilken vägrat att utföra anvisat arbete, funnes icke;

259

förmodligen därför att ett sådant fall icke varit förutsett. De av chefen för
vederbörande kompani (7. arbetskompaniet) i värnpliktsböckerna införda
anteckningarna syntes vara väl motiverade. Emellertid syntes intet hinder
föreligga, att de värnpliktiga, därest så prövades rättvist, med hänsyn till
bestämmelserna i § 10 mom. 2 b i kungl, kungörelsen den 13 februari 1942
nr 40 finge tillgodoräkna sig den tid, då de befunnit sig vid 7. arbetskompaniet,
som fullgjord tjänstgöring.

Genom skrivelse den 13 maj 1942 anhöll jag att regementschefen måtte
avgiva nytt yttrande. I skrivelsen anfördes bland annat: Det åberopade stadgandet
i 1942 års kungörelse reglerade rätten för samvetsöm värnpliktig att
såsom fullgjord tjänstgöring tillgodoräkna sig tid, varunder han av annan
anledning än sjukdom eller skada, ådragen i tjänsten, tjänstledighet, som
beviljats jämlikt § 17 i kungörelsen, samt straffverkställighet m. m., varom
sägs i § 8 i lagen den 12 juni 1925 nr 338, varit frånvarande från tjänstgöring.
Stadgandet torde icke vara tillämpligt på den som vägrat utföra förelagt
arbete, enär denne icke genom en dylik vägran torde kunna sägas ha
varit frånvarande från tjänstgöring. Vid sådant förhållande torde arbetsvägran
icke utgöra hinder för den samvetsömme att räkna sig tillgodo hela inkallelsetiden
såsom fullgjord tjänstgöring. Förhållandet torde icke vara annorlunda
beträffande klagandena.

I nytt yttrande anförde regementschefen: Genom de av militieombudsmannen
gjorda uttalandena syntes framgå, att den samvetsömme ägde tillgodoräkna
sig hela inkallelsetiden såsom fullgjord tjänstgöring, oaktat han vägrat
fullgöra ålagt arbete. Med anledning därav komme regementschefen att infordra
ifrågavarande värnpliktigas inskrivningsböcker för komplettering i
nämnda avseende ävensom ombesörja att övriga erforderliga anteckningar
därom komme att ske såväl beträffande dessa som i de övriga fall där eventuellt
samma förfaringssätt tillämpats.

6. Värnpliktige civilarbetaren nr 150 71/27 Henrik Öhman anförde i
en den 29 maj 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift bland annat:
Den 14 april 1942 hade han jämlikt generalorder nr 963/1942 ryckt in
till civilt arbete inom försvarsväsendet (Gotlands kustartilleriförsvar). För
Öhman och fem kamrater gjordes ansökan örn överföring till rent civilt arbete
och den 15 maj 1942 hade samtliga överflyttats till restaureringsarbetena
å kungsgården Kungsör. Under tiden den 15/i—-15/» 1942 hade de icke utfört
annat arbete än att de ställt i ordning den barack i vilken de varit förlagda.
För denna tid hade Öhman erhållit krigslön och hans familj familjebidrag.
I inskrivningsboken hade emellertid i kolumnen för dagar att tillgodoräkna
antecknats 0 dagar.

Chefen för Gotlands kustartilleriförsvar anförde i infordrat yltrande bland
annat: Genom all Öhman vägrat att fullgöra varje slag av tjänst kunde han
anses lia undanhållit sig från honom ålagd tjänstgöring. Öhman måste därför
anses lia varit frånvarande under en tid som överstege en tiondel av det
antal dagar tjänstgöringen omfattade, varför chefen med stöd av bestämmelserna
i § 10 mom. 2 b i 1942 års kungörelse ansåge att den tid Öhman

varit inkallad och vistats vid förbandet icke borde tillgodoräknas honom såsom
fullgjord tjänstgöring.

7. Värnpliktige civilarbetaren nr 54 48/15 Carl Gustavsson anförde i en
den 22 augusti 1942 till militieombudsmannen inkommen skrift bland annat:
Den 27 maj 1942 hade han (jämlikt generalorder nr 1670/1942) ryckt
in till civilt arbete vid Kristinehamns (skjutbana. Efter framställning av
Gustavsson örn förflyttning till annat arbete utan militärt syfte hade Gustavsson
den 13 juli 1942 förflyttats till riksantikvarieämbetets arbeten. Under tiden
den 27/5—12/7 hade han vägrat att deltaga i arbetet; krigslön hade icke
utbetalats och ej heller portions- eller persedelersättning. Gustavsson anhölle
om rättelse i dessa avseenden samt örn upplysning huruvida väntetiden skulle
i värnpliktsboken införas som tjänstgöringstid i fall då den värnpliktige vägrat
att deltaga i förläggningens arbeten.

Arbetsledaren förklarade i infordrat yttrande, att Gustavsson enligt hans
uppfattning icke borde ha lön eller ersättning för mat, enär han hela tiden
tredskats. Sedan jag till arbetsledaren översänt avskrift av civila departementets
förut nämnda utlåtande, meddelade arbetsledaren att han ombesörjt
att lön och annan ersättning skulle utgå till Gustavsson för den i ärendet
ifrågakomna tiden. Jag avskrev därpå ärendet i anledning av den rättelse
som vunnits.

8. Från arméförvaltningens civila departement har militieombudsmannen
såsom lån mottagit handlingarna i ett av civila departementet genom beslut
den 17 juli 1942 avgjort ärende angående värnpliktige nr 458 53/29 A. E.
Ericssons rätt till terminslön. Av dessa handlingar inhämtas följande.

Under år 1941 var Ericsson inkallad till krigstjänstgöring vid ett artilleriförband
under tiden den 19/3—2iU 1941 samt vid S 1 under tiden den 25/4—23/i2
samma år. Förstnämnda tjänstgöring fullgjordes jämlikt generalorder nr
3775/1940 och har enligt anteckning å Ericssons värnpliktskort tillgodoräknats
honom. Beträffande den senare tidsperioden har å värnpliktskortet icke
antecknats några dagar att tillgodoräkna.

Sedan Ericsson gjort framställning om terminslön för tiden den 19/s—15/i2
1941 anförde chefen för krigskassaavdelningen nr 223 i beslut den 3 mars
1942: Enligt uppgift från chefen för 4. kompaniet S 1 hade Ericsson under
tiden för sin vistelse vid regementet vägrat göra tjänst, varför han i likhet
med en från tjänstgöring avstängd befattningshavare (krigsavlöningsreglementet
§ 9 mom. 3) icke vore berättigad till avlöning för sagda tid.

Över detta beslut anförde Ericsson besvär hos civila departementet. 1 yttrande
till civila departementet anförde vederbörande depåintendent bland
annat: Jämlikt § 9 mom. 3 krigsavlöningsreglementet hade såväl Ericssons
kompanichef som krigskassaavdelningen funnit Ericsson icke berättigad till
lön för den tid han vistats vid regementet. Ericsson hade under hela denna
tid enligt uppgift vägrat att göra tjänst eller förrätta något som helst arbete.

Tillförordnade chefen för S 1 depå förklarade i avgivet yttrande, att Ericsson
torde böra likställas med en från tjänstgöring avstängd befattningshavare.

261

För sin vägran att förrätta tjänst vid regementet blev Ericsson genom utslag
av regementskrigsrätten vid S 1 den 22 december 1941 fälld till ansvar
jämlikt 76 § strafflagen för krigsmakten jämförd med 5 kap. 6 § allmänna
strafflagen.

Civila departementet yttrade i sitt ovannämnda beslut av den 17 juli 1942
bland annat: Beträffande besvären, i vad de avsåge tid varunder Ericsson
varit inkallad till tjänstgöring vid S 1, funne departementet att Ericssons
vägran att fullgöra tjänst vid regementet icke kunde medföra, att han förlorat
rätten till terminslön. På grund härav prövade departementet rättvist
att, med upphävande av överklagade beslutet, visa målet åter till krigskassaavdelningen
för ny behandling.

Såsom framgår av de refererade ärendena är det framför allt beträffande de
värnpliktiga civilarbetarna som arbetsvägran förekommit och fråga således
uppstått, huruvida inkallelsetid, under vilken intet arbete utförts, skall räknas
som tjänstgöringstid. Jag hyser den uppfattningen, att man icke utan
stöd av särskilda bestämmelser kan underlåta att såsom tjänstgöringstid tillgodoräkna
den värnpliktige den tid han vistats vid vederbörligt förband,
ävensom att § 10 i 1942 års kungörelse nied vissa bestämmelser angående
värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring,
icke reglerar det fall att den värnpliktige är närvarande vid sin avdelning
men vägrar att fullgöra arbete. Militära chefer lia emellertid framfört och
vidhållit annan mening. Följden torde lia blivit att likartade fall blivit olika
behandlade, i det att vissa värnpliktiga fått men andra icke fått såsom
tjänstgöringstid antecknad sådan tid varom nu är fråga. Detta tillstånd bör
icke få fortsätta, utan tvistefrågorna torde böra lösas genom uttryckliga bestämmelser
i ämnet.

Samma spörsmål kan, såsom utredningen visar, uppkomma då vanliga
värnpliktiga, under åberopande av samvetsbetänkligheter eller eljest, vägra
att fullgöra sin militära tjänst. Då 131 § i gällande inskrivningsförordning
(motsvarande § 113 i 1936 års inskrivningsförordning) enligt mitt förmenande
icke har avseende å hithörande fall, synes jämväl på denna punkt förefinnas
behov av kompletterande bestämmelser.

Skäl, särskilt av psykologisk art, tala för att den tid då den värnpliktige
vägrat arbeta eller fullgöra sin militära tjänst icke skall tillgodoräknas honom;
dock torde sannolikt möta praktiska svårigheter att i denna riktning
tillfredsställande reglera frågan.

Med spörsmålet örn inkallelsetidens tillgodoräknande stå vissa andra frågor
i nära samband. I synnerhet ha tvister uppstått, huruvida krigslön skall
utgå under tiden för arbetsvägran. Dessa tvister ha såtillvida visat sig lättare
att komma tillrätta med som militieombudsmannen fått beaktad sin mening,
att krigslön skall utgå. Detta har underlättats därav att arméförvaltningens
civila departement intagit samma ståndpunkt. Då emellertid förfaranden,
som enligt min åsikt varit felaktiga, ofta synas lia tillämpats, torde ett klargörande
av avlöningsbestämmelsernas tolkning i dessa fall vara påkallat.

262

Slutligen torde det böra beaktas att om lagstiftaren intager den ståndpunkten,
att tiden för arbetsvägran ej skall anses som fullgjord tjänstgöring, frågan
örn den värnpliktiges avlöning och övriga förmåner kommer i ett i viss
mån förändrat läge.

Med stöd av 13 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit anmäla detta ärende för
den åtgärd vartill Eders Kungl. Majit må finna anledning.»

15. Angående rätt för militär personal att ingiva besvär till närmaste
befälhavare, som för expedition.

Härom avlät militieombudsmannen den 2 december 1942 en så lydande
skrivelse till Konungen:

»Besvär över utslag som meddelats av regementskrigsrätt, stationskrigsrätt
eller särskild krigsrätt skola ingivas till krigsöverdomstolen; det är dock
tillåtet för klaganden att i stället avlämna sina besvär till den befälhavare,
som föranstaltat om krigsrättens sammankallande. Besvärstiden är tjugo
dagar. Före klockan 12 å tjugonde dagen från den dag då utslaget gavs
skall klaganden alltså antingen ingiva besvären till krigsöverdomstolen eller
avlämna dem till vederbörande befälhavare. Ha besvären avlämnats till den
sistnämnde åligger det denne att ofördröjligen insända besvärshandlingarna
till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna härom äro upptagna i 65 § första
stycket lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Besvär över utslag som givits av fältkrigsrätt skola avlämnas till den befälhavare,
som förordnat krigsrätten; det är dock tillåtet för klaganden att
i stället ingiva sina besvär till krigsöverdomstolen. Besvärstiden är femton
dagar. Före klockan 12 å femtonde dagen från den dag då utslaget gavs
skall klaganden alltså antingen avlämna besvären till vederbörande befälhavare
eller ingiva dem till krigsöverdomstolen. Ha besvären avlämnats
till vederbörande befälhavare åligger det denne, om klagandens motpart kan
anträffas i orten, att giva motparten avskrift av besvären samt förelägga
honom att inkomma med förklaring. Kan motparten ej anträffas eller tiar
han avgivit förklaring eller försuttit tiden därför, bör befälhavaren ofördröjligen
insända handlingarna i målet till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna
härom äro upptagna i 65 § tredje stycket lagen örn krigsdomstolar, sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 20 juni 1941 nr 421. Tidigare var
besvärstiden 10 dagar.

Beträffande häktade givas vissa särskilda föreskrifter.

Besvär över beslut som av befälhavare meddelats i disciplinmål skola ingivas
till krigshovrätten (eller i vissa fall till övferkrigsrätt); det är dock tilllåtet
för klaganden att avlämna sina besvär till den befälhavare, som ålagt
bestraffningen eller i dennes ställe satt är. Besvärstiden är tjugo dagar, räknad
från den dag då straffet avslutades. Före klockan 12 å tjugonde dagen från

263

den dag då straffet avslutades skall klaganden alltså antingen ingiva besvären
till krigshovrätten eller avlämna dem till vedexbörande befälhavare.
Ha besvären avlämnats till den sistnämnde åligger det denne att ofördröjligen
insända besvärshandlingama till krigsöverdomstolen. Bestämmelserna
härom äro upptagna i 209 § första stycket strafflagen för kiägsmakten.

Jämväl besvär över krigsöverdomstols utslag i mål, vari krigsrätt meddelat
utslag eller befälhavare ålagt disciplinär bestraffning, må avlämnas till
den befälhavare, som ägt mottaga hos krigshovrätten i målet anförda besvär
eller avgivna påminnelser. 76 § lagen örn krigsdomstolar innehåller närmare
bestämmelser härom.

Såsom av det anförda framgår har klagande i mål som avgjorts av krigsrätt
eller såsom disciplinmål två vägar att välja, han kan antingen avlämna
besvären till vederbörande befälhavare eller ingiva dem till krigshovrätten.
Klagandens rätt att med sin besvärsskrift vända sig till vederbörande befälhavai-e
torde lia införts främst i syfte att bereda klaganden en förmån. Sålunda
uttalade 1901 års krigslagstiftningskommitté, att det huvudsakliga skälet
för denna anordning vore å ena sidan den bundenhet, som den militära
tjänstgöringen i många fall med nödvändighet måste medföra, och å andra
sidan omsorgen, att ingen finge av sin tjänstgöring hindras att få ett utslag
underställt högi’e rätts prövning. Såvitt angår klagan över fältkrigsrätts utslag
torde anordningen vara motiverad jämväl av en önskan att underlätta
skriftväxlingen genom att låta denna ske genom befälhavarens försorg. Härtill
kan fogas den synpunkten, att anordningen för klaganden även kan innebära
en ekonomisk fördel. Eftersom besvär till krigshovrätten skola ingivas
och ej få med posten insändas, torde nämligen klaganden i regel, örn han begagnar
den direkta vägen, få anlita ett avlönat ombud. I normala fall torde
klaganden däremot oftast själv kunna avlämna besvären till vederbörande befälhavare.

På förekommen anledning har undersökning verkställts rörande några av
krigshovi-ätten under den senaste tiden meddelade utslag, varigenom anförda
besvär förklarats icke kunna upptagas till prövning. Undersökningen synes
visa att det genom krigslagstiftningen reglerade besvärsförfarandet icke fungerar
tillfi-edsställande under de nu rådande förhållandena.

Svårigheter ha visat sig redan när det gällt att avgöra vilken befälhavare
sorn är behörig att mottaga besvär. I 209 § strafflagen för krigsmakten heter
det, att besvären skola avlämnas till den befälhavare som ålagt bestraffningen
eller den som är satt i hans ställe. Enligt 65 § lagen örn krigsdomstolar
skola besvären avlämnas till den befälhavare, som föranstaltat örn krigsrättens
sammankallande (1 st.), respektive som förordnat krigsrätten (3 st.).
Ehuru det i sistnämnda paragraf icke utsäges att besvären, örn annan blivit
satt i befälhavarens ställe, skola avlämnas till denne, måste detsamma dock
gälla. Sedan en viss militär eliof ålagt bestraffning eller förordnat örn krigsrätt,
skola således besvären avlämnas lill innehavaren av den befattning, som
vederbörande chef innehade vid den tidpunkt då han vidtog sin nyssnämnda
åtgärd. De militära organisations- och befälsförhållandena under den senaste

264

tidens beredskapstjänstgöring lia utmärkts av en viss rörlighet. Långa och
snabba förflyttningar av förbanden ha ägt ruin, och underordnade förband
såsom kompanier och bataljoner lia ofta blivit underställda annan befälhavare
än den ordinarie regementschefen. Detta har återverkat på rättsskipningen.

Här må redogöras för fyra särskilda fall, där klaganden förlorat sin talan
på den grund att besvären avlämnats till fel befälhavare.

En värnpliktig blev den 13 september 1940 hempermitterad från ett
förband, som då stod under befäl av chefen för A 4. Sedan den 7 juli 1940
hade den värnpliktige fullgjort tjänstgöring vid A 4 (tidigare vid A 5). Genom
utslag av en fältkrigsrätt den 2 oktober 1940 blev den värnpliktige fälld
till straff. Det har uppgivits att brottet begåtts under tid då han tillhört A 4
och varit förlagd i Norrland. Den värnpliktige anförde besvär med anlitande
av advokat. I besvärsskriften uppgavs att utslaget meddelats av fältkrigsrätten
vid A 4 och besvären blevo i rätt tid avlämnade till chefen för detta förband.
Sedan därifrån upplysts, att utslaget icke meddelats av den angivna
fältkrigsrätten, blevo enligt uppgift besvär i rätt tid avlämnade jämväl till
chefen för I 5, enär det antagits att fältkrigsrätten vid detta förband möjligen
meddelat utslaget. Vid krigshovrätten blev det emellertid upplyst, att det
överklagade utslaget meddelats av fältkrigsrätten vid ett fältregemente, och
besvären upptogos icke till prövning enär de avlämnats till fel regementschef.
Anledningen till att målet kommit att avgöras av senast angivna fältkrigsrätt
framgår ej av handlingarna.

En furir vid A 2 blev genom beslut av översten R. den 15 februari 1941
ålagd disciplinstraff. Beslutet meddelades av R. i dennes egenskap av chef
för ett fältregemente; detta synes icke ha angivits i beslutet. Furiren anförde
besvär, vilka i rätt tid avlämnades å regementsexpeditionen vid A 2.
Besvären blevo icke upptagna till prövning av krigshovrätten, enär de avlämnats
till fel regementschef. Anledningen till att chefen för fältregementet
kommit att utöva befälsrätt över furiren framgår ej av handlingarna i målet.

En kapten i ingenjörtruppernas reserv blev genom beslut av översten G.
den 4 februari 1941 ålagd disciplinstraff. Beslutet meddelades av G. i dennes
egenskap av chef för I 2. Besvär över beslutet blevo den 5 februari 1941
avlämnade till chefen för en fältdepå. Depåchefen översände dem till krigshovrätten,
dit de inkommo redan den 8 februari 1941, alltså i god tid
före besvärstidens utgång. Besvären blevo icke upptagna till prövning av
krigshovrätten, enär de avlämnats till fel befälhavare och till krigshovrätten
inkommit nied allmänna posten. Utgången i detta mål står i överensstämmelse
med tidigare rättsfall (se N.J.A. 1903 not. B 639). Anledningen till atl
kaptenen blivit underställd chefen för I 2 framgår ej av handlingarna i målet.

Adjutanten vid 1. kadettkompaniet vid krigsskolan blev genom utslag i ett
undersökningsmål den 7 juni 1941 av särskilda krigsrätten i Stockholm ålagd
att utgiva viss ersättning till kronan. Förordnande örn undersökning vid
krigsrätt hade meddelats av chefen för IV. arméfördelningen efter hemställan
från chefen för krigsskolan. I besvärshänvisningen angavs att besvär kunde

ingivas till chefen för IV. arméfördelningen. Besvär över utslaget blevo den
20 juni 1941 avlämnade till chefen för krigsskolan och av denne översända
direkt till krigshovrätten, dit de inkommo den 21 juni 1941, alltså i god tid
före besvärstidens utgång. Besvären blevo icke upptagna till prövning av
krigshovrätten, enär de avlämnats till fel befälhavare.

Klagandenas förfaranden i de fyra refererade fallen kunna möjligen uppfattas
såsom utslag av en benägenhet hos dem att med sina besvär vända sig
till den ordinarie förbandschefen eller den chef som de varit underställda vid
tiden för besvärens avgivande eller närmast före hempermittering. Man torde
dock icke kunna utesluta den möjligheten, att klaganden icke känt till vilken
befälhavare som fattat det beslut, vilket varit bestämmande för besvärsförfarandet,
eller vilken befattning han vid beslutets fattande utövat. I fäll
torde i varje fall den underordnade militära personalen icke vid varje tidpunkt
vara insatt i de rådande befälsförhållandena.

Det har även visat sig att det kan, utan att laga förfall föreligger, vara
svårt för klaganden att i rätt tid komma i förbindelse med vederbörande befälhavare.
I detta avseende kan det till en början erinras örn att besvären
skola avlämnas till denne och icke få insändas med posten samt att fältposten
är en gren av den allmänna posten. Besvär som till vederbörande
befälhavare inkommit med allmänna posten kunna icke upptagas till prövning.
Denna regel torde kunna tolkas så strängt, att besvär som av klaganden
avlämnats till kompanichef och av denne med post insänts till vederbörande
befälhavare icke skola upptagas. I ett sådant fall bör kompanichefen
således sända besvären med ordonnans och icke med posten.

Stadgandet att besvären skola avlämnas till vederbörande befälhavare bör
icke tolkas så strängt efter ordalagen, att besvären måste av denne personligen
behandlas. Örn besvären å regementsexpedition avlämnas till den befattningshavare
som bar att mottaga inkommande handlingar, torde besvären
vara rätt ingivna. Till stöd för denna uppfattning kan man åberopa ett äldre
rättsfall (se NJA 1918 not B 501). Å andra sidan är det uppenbart att kretsen
av de personer som i dessa angelägenheter kunna handla å regementschefens
vägnar är mycket begränsad. Då besvären under nu gällande ordning å kompaniexpedition
avlämnas till kompaniets chef eller adjutant måste det anses
att de av denne innehavas så alt säga å klagandens vägnar. Detta blir av betydelse
i det fall att besvären bliva fördröjda under sin vidare befordran till
vederbörande befälhavare.

Den senast berörda situationen belyses av följande två rättsfall.

En värnpliktig blev genom utslag av fältkrigsrätten vid I 6 depå den 26
juli 1940 fälld till straff. Besvär skulle enligt meddelad besvärshänvisning avlämnas
till chefen för I 6 depå före klockan 12 den 5 augusti 1940. Sistnämnda
dag, då den värnpliktige var i tjänstgöring vid fältregementet I 6 som då
var förlagt på landet, avlämnades en besvärsskrift å kompaniexpeditionen
klockan 8 på morgonen. Den sändes med cykelordonnans till bataljonsexpeditionen,
dit den kom klockan 10.20 samma dag. Med förslå ordonnans sändes
besvärsskriflen på morgonen den 6 augusti 1940 lill regeinentsstaben, där

266

den kom regementschefen tillhanda klockan 22.40 den 6 augusti. Krigshovrätten
fann besvären icke kunna upptagas till prövning, enär de avlämnats
till regementschefen först den 6 augusti 1940. I målet upplystes, att förbandens
uppehållsorter varit hemliga under mobiliseringen 1940 samt att fältregementena
förflyttats med kort varsel och till obestämd destinationsort.
Bestämmelse hade utfärdats att, för att spara bensin, handlingar till regementsstaben
skulle sändas endast en gång om dagen och med motorcykelor -donnans. Av handlingarna framgår också, att klaganden icke känt till var
regementsstaben I 6 varit förlagd. Klaganden har gjort gällande att den legat
å angiven plats omkring 5 kilometer från kompaniets förläggning. Häremot
har regementschefen erinrat, att å den angivna platsen legat annan regementsstab,
under det att I 6:s stab legat å annan ort, omkring 10 kilometer från
bataljonsexpeditionen. Slutligen kan det erinras att besvären över huvud icke
skolat avlämnas till chefen för fältregementet I 6 utan till chefen för I 6 depå
(fredsförläggningen i Kristianstad).

En värnpliktig blev genom utslag av fältkrigsrätten vid ett fältregemente
den 12 juni 1941 fälld till straff. Enligt meddelad besvärshänvisning skulle
besvär avlämnas före klockan 12 den 23 juni 1941. (Rätteligen utgick besvärstiden
klockan 12 den 25 juni 1941.) Vid tidpunkten för besvärstidens
utgång och under dagarna närmast förut vistades den värnpliktige å militärsjukstuga.
Kompanichefen lät meddela honom att besvären skulle gå genom
kompaniexpeditionen och vara avlämnade senast den 22 juni. Redan den 21
juni lät den värnpliktige genom en kamrat avlämna en besvärsskrift å kompaniexpeditionen.
Då skriften där avlämnades synes endast en värnpliktig ha
varit närvarande. Först den 27 juni påträffade kompanichefen besvärsskriften
och följande dag kom den regementschefen tillhanda. Då regementschefen
översände besvären till krigshovrätten anhöll han, att de måtte upptagas
till prövning. Till stöd för sin anhållan åberopade han, att klaganden tjänstevägen
ingivit besvärsskriften redan den 21 juni 1941 och således inom laga
tid. Besvären upptogos icke till prövning av krigshovrätten, enär de avlämnats
till regementschefen först den 27 juni 1941 och klaganden icke visat laga
förfall.

Örn besvär med posten tillställas annan befattningshavare vid regementsstab
än vederbörande befälhavare, exempelvis expeditionsunderofficer eller
stabschef, och av denne mottagas i tjänsten och icke privat torde de böra behandlas
på samma sätt rom om de med posten inkommit till regementschefen,
det vill säga icke upptagas till prövning. Klaganden kan emellertid i
stället med posten sända sin besvärsskrift till sådan underordnad befattningshavare
privat med anhållan att denne måtte avlämna skriften till vederbörande
befälhavare. Den anlitade befattningshavaren kommer då att inneha
besvärsskriften icke å tjänstens vägnar utan på grund av ett honom av klaganden
givet privat uppdrag. Någon skyldighet att mottaga sådana uppdrag
finnes icke och påföljderna av felaktigheter som begås vid uppdragets fullgörande
kunna drabba klaganden.

267

I följande rättsfall förefaller det som om ett dylikt privat uppdrag skulle
lia förelegat.

En värnpliktig blev genom utslag av fältkrigsrätten vid KAI den 29 november
1940 fälld till straff. Vid tiden för utslagets meddelande hade det förband
den värnpliktige tillhörde förflyttats från Vaxholm till en ö i yttersta
havsbandet. Under vistelse i Stockholm på permission uppsatte den värnpliktige
en besvärsskrift som han avsände med rekommenderat brev, inlämnat
på posten i Stockholm den 7 december 1940. Besvärstiden utgick klockan 12
den 9 december. Brevet var emellertid ställt personligen till expeditionsunderofficeren
vid regementsexpeditionen och avhämtades av denne först klockan
17 den 9 december, varefter besvärsskriften kom regementschefen tillhanda
klockan 17.30 samma dag. Besvären upptogos icke till prövning av krigshovrätten,
enär de avlämnats för sent till regementschefen. I målet påstod klaganden,
att han genom militärmyndigheterna erhållit kunskap om att han
kunde insända sina besvär till expeditionsunderofficeren vid regementsexpeditionen.
Den senare har förklarat, att det vore ytterst tvivelaktigt, om detta
påstående vore riktigt, varjämte han tillagt, att han ej betraktade sig som
kommissionär för de åtalade med skyldighet att mottaga besvärshandlingar
och ansvara för att de i rätt tid avlämnades till regementschefen.

Då bestämmelserna rörande tjänsteväg äro av intresse i detta sammanhang,
skall här lämnas en redogörelse för desamma.

Tjänstgöringsreglementet för armén innehåller i § 1 följande föreskrifter:
Förmenar sig någon ha skäl till klagan, får han personligen, muntligen eller
skriftligen, med densamma vända sig till sin närmaste befälhavare eller, om
klagan rör denne eller högre befälhavare, omedelbart till dennes närmaste
befälhavare. Envar inom kompani får dock med sådan klagan vända sig
omedelbart till kompanichefen. Befälhavare skall, där han ej själv äger upptaga
klagan till prövning, befordra densamma till den det vederbör (mom.
31). Besvär över chefs eller annan militär eller civil-militär myndighets resolution
på ansökan få icke anföras i annan ordning, än i mom. 31 är sagd
(mom. 32). Angående tiden och sättet för besvärs anförande över beslut i förvaltningsärenden
stadgas i förvaltningsreglementena (mom. 34). Angående anförande
av klagan och besvär i övrig! gäller, vad därom är särskilt stadgat
(inom. 35).

Vid § 1 mom. 35 i tjänstgöringsreglementet för armén göres hänvisning
till åtskilliga författningsstadganden, bland annat till 65 § lagen örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes samt till 209 § strafflagen för krigsmakten.

Föreskrifter rörande tjänsteväg, svarande mot dem i tjänstgöringsreglementet
för armén, upptagas jämväl i reglementet för marinen (del I A § 58) samt
tjänstgöringsreglementet för flygvapnet (§ 63).

I instruktionen för expeditionst jönsten vid armén stadgas bland annat:
Tjänstemeddelanden befordras i den ordning eller tjänsteväg, som stadgas
i tjänstgöringsreglementet flir armén (mom. 65). I allmänhet befordras tjänstemeddelandena
i vanlig tjänsteväg, sammanfallande med den ordningsföljd,

268

som gäller för den ständiga befälsrättens utövande (mom. 66). Särskild tjänsteväg
användes dels vid vissa i instruktionen angivna tillfällen och dels
eljest, då dylik tjänsteväg är särskilt stadgad eller medgiven (mom. 67). Angående
sättet för skriftväxling med krigshovrätten i ärenden rörande tjänsten
gäller, vad därom är särskilt stadgat (mom. 74).

Vid mom. 74 i nyssnämnda instruktion göres hänvisning till bland annai
kungörelsen den 3 juli 1916 angående sättet för skriftväxling mellan domstolar
etc.; däremot hänvisas icke till lagen om krigsdomstolar eller till strafflagen
för krigsmakten.

Fältreglementet för armén innehåller följande bestämmelser rörande tjänsteväg.
Tjänstemeddelande skall befordras i tjänsteväg. Denna bestämmes i
regel av gällande indelning, örn icke annat anbefalles. Vid avvikelse från
tjänsteväg skall meddelande lämnas till den, som blivit förbigången (mom.
1571).

Föreskrifterna rörande tjänsteväg gälla icke för det fall att militär personal
vill anföra besvär över utslag i disciplinmål eller av krigsrätt. Någon skyldighet
att gå denna väg föreligger alltså icke. I och för sig torde det å andra
sidan icke möta hinder att militär personal begagnar den för tjänstemeddelanden
föreskrivna ordningen för att få en besvärsskrift befordrad till vederbörande
befälhavare. Därvid är emellertid av vikt att de befattningshavare,
som besvärsskriften passerar, iakttaga de för besvärs anförande givna särskilda
bestämmelserna. Såsom förut angivits torde sålunda besvärsskriften
icke få med posten sändas till vederbörande befälhavare. Örn så sker kan
klaganden förlora sin talan. Även i övrigt torde befordringen ske så att säga
på klagandens egen risk. Örn besvärsskriften går förlorad eller försenas, så
att den icke är vederbörande befälhavare tillhanda före besvärstidens utgång,
går klaganden sin talan förlustig. Detsamma gäller om besvärsskriften exempelvis
med posten sändes från någon underordnad befattningshavare direkt
till krigshovrätten eller avlämnas till fel befälhavare.

Slutligen finns det den möjligheten att klaganden personligen eller genom
bud överlämnar sina besvär till vederbörande befälhavare. I fält torde ofta
hinder möta mot detta enkla förfarande. Sålunda kan regementschefens
kvarter vara beläget på stort avstånd från klagandens egen förläggningsplats.
Förbandens uppehållsorter kunna snabbt växla och hållas hemliga. Fältpostnumret
till vederbörande stab är kanske icke bekant för klaganden. Tjänstgöringen
kan också medföra starka begränsningar i dennes rörelsefrihet.
Man torde icke äga förutsätta att underordnad militär personal under fältförhållanden
regelmässigt kan komma i förbindelse med annat befäl än befälet
på eget kompani. Särskilda svårigheter att snabbt komma i förbindelse
med vederbörande befälhavare kunna uppstå, då klaganden blivit förflyttad
till annat förband eller eljest kommit att lyda under annan chef än den till
vilken besvären skola avlämnas.

Möjligheten för klagande att med sina besvär vända sig till militär befälhavare
synes vara av stort värde för den militära personalen, i synnerhet för

2G9

manskapet. Reglerna om förfarandet i de fall då denna väg begagnas böra
vara så utformade, att klagandena icke riskera onödiga rättsförluster. Ur denna
synpunkt kunna anmärkningar riktas mot den nu rådande ordningen. I vissa
fall synes man med fog kunna påstå, att klagande av sin militära tjänstgöring
blivit hindrad att få utslaget prövat av högre rätt. Detta gäller de fall
då den enda utväg som praktiskt taget stått öppen för klaganden varit att
ingiva sina besvär till någon militär befälhavare, lägre eller högre, vilken
funnits å orten, men besvären trots att de till denne ingivits i rätt tid, sedermera
blivit så försenade eller på sådant sätt vidarebefordrade att de icke
kunnat upptagas till prövning.

Behovet av ändrade bestämmelser rörande besvärsförfarandet torde främst
göra sig gällande i fråga om förhållandena i fält. Skillnad synes därvid ej
böra göras mellan utslag som meddelats av fällkrigsrätt samt beslut som i
fält givits av vederbörande befälhavare. För vinnande av större enhetlighet
torde man emellertid också böra avstå från att göra skillnad mellan fältkrigsrätter
och andra krigsrätter samt mellan straffbeslut som av befälhavare
meddelats i fält och under fredsförhållanden; om man på detta område
ville göra en åtskillnad borde det avgörande snarare vara arten av den
tjänstgöring som klaganden fullgjorde då besvären avlämnades. Även under
fredsförhållanden är det ganska vanligt att klagande i och för sin tjänst
befinner sig å annan ort än där besvären enligt nu gällande regler skola
avlämnas.

Vissa svårigheter yppa sig när det gäller att linna en allmän regel som
bättre än de nuvarande bestämmelserna tillgodoser anspråken på ett tillförlitligt
besvärsförfarande. Det ligger nära till hands att söka anslutning
till föreskrifterna rörande tjänsteväg. Jämkningar i dessa föreskrifter äro
dock ofrånkomliga. Om man utgår från huvudregeln i tjänstgöringsreglementet
för armén, att klagande skall vända sig till sin närmaste befälhavare,
torde det bli nödvändigt att göra den begränsningen, att besvär icke
böra ingivas till lägre befälhavare än sådan som för expedition. Detta betingas
därav att besvärsskriften måste diarieföras, så att kontroll kan utövas,
huruvida besvärsskriften avlämnats i rätt tid, samt laga kraft bevis
utfärdas. Man kommer således fram till regeln att klagande skall äga rätt
att med sin besvärsskrift vända sig till närmaste befälhavare, som för expedition.
Det är här fråga örn befälhavare under vars befäl klaganden står
vid den tidpunkt, då besvärsskriften avlämnas. Det skall givetvis icke fordras
att klaganden personligen inger besvärsskriften, utan i den delen skola,
vanliga regler örn besvärs anförande gälla. Det torde, såsom förut berörts,
icke heller vara nödvändigt att besvärsskriften överlämnas till vederbörande
befälhavare personligen; den person som på expeditionen å befälhavarens
vägnar brukar mottaga och diarieföra inkommande handlingar torde vara
behörig att även mottaga besvär. Fördelen med en regel av nu angiven innebörd
ligger främst däri, att klagande får rätt att vända sig till den militäre
chef med vilken han i de flesta fäll lättast och säkrast kan komma i förbindelse.
En annan fördel för klaganden är alt fel eller försummelser som möj -

270

ligen begås vid besvärshandlingarnas vidare befordrande icke komma att
drabba honom. Ur praktisk synpunkt torde det vara fördelaktigt att besvärshandlingarna
i fortsättningen kunna, om så finnes lämpligt, befordras med
posten.

Den yttre gången av ärendet synes böra bli att den befälhavare, som från
klaganden mottagit besvärsskriften, förser den med bevis örn dagen oell
klockslaget för dess ingivande ävensom med anteckning rörande ingivarens
namn samt därpå inför densamma i vederbörligt diarium. Någon prövning
huruvida besvär blivit rätt anförda skall mottagaren icke verkställa. För att
förebygga onödig rättsförlust för klaganden kan det dock vara lämpligt att
mottagaren förvissar sig om att klaganden står under hans befäl, likaså därom
att besvärsskriften är av klaganden egenhändigt undertecknad eller, örn
så ej är fallet, att ingivaren har behörig fullmakt. Mottagaren skall därpå
i vanlig tjänsteväg befordra besvärshandlingarna till den regementschef eller
motsvarande chef varunder han själv lyder. Därest denne chef, eller någon
i vars ställe han trätt, icke ålagt bestraffningen respektive föranstaltat örn
krigsrättens sammankallande, skall han ofördröjligen översända besvärshandlingarna
till den chef som vidtagit sådan åtgärd. Någon gång torde det
kunna inträffa att det icke utan vidare är klart till vem besvärshandlingarna
sålunda skola sändas. Det torde vara fördelaktigt att dylika oklarheter
redan på detta tidiga stadium upptäckas, enär möjligheterna att undanröja
dem torde vara störst medan handlingarna ännu finnas kvar vid det förband
klaganden tillhör. Frågor som behöva klaras upp kunna vara, när och
av vem det överklagade beslutet meddelats. — I de regler som nu gälla för
besvärsärendets behandling hos den befälhavare som ålagt bestraffningen
eller föranstaltat örn krigsrättens sammankallande synes ändring icke erfordras.

Det kån ifrågasättas om det icke borde lämnas klaganden öppet att ingiva
sina besvär jämväl till befälhavare som eventuellt finnes mellan klagandens
närmaste, expedition förande befälhavare samt regementschef eller
motsvarande chef. Då behovet av en dylik rätt torde vara ringa, synes man
till förfarandets förenklande (jämför nedan beträffande laga kraft bevis)
böra avstå från dess införande.

Vid utfärdande av laga kraft bevis torde det, örn det här angivna besvärsförfarandet
genomföres, komma att tillgå på följande sätt. Sedan begäran
om laga kraft bevis inkommit till den befälhavare som ålagt bestraffningen
eller föranstaltat örn krigsrättens sammankallande, måste denne förvissa
sig örn huruvida besvär inkommit till underordnad befälhavare. För
detta ändamål måste ärendet överlämnas till den lägre befälhavare, som
under besvärstiden haft klaganden under sitt befäl och som varit behörig
att mottaga besvär. Att fastställa till vem ärendet sålunda skall överlämnas
torde ej möta svårighet. Den befälhavare till vilken ärendet sålunda överlämnas
torde böra utfärda bevis såväl angående den tid klaganden stått under
hans befäl som i frågan huruvida besvär till honom ingivits eller icke.
Ärendet skall därefter återställas i samma ordning som nyss angivits för

271

mottagna besvärshandlingars vidare befordran. Den befälhavare som mottagit
begäran om laga kraft bevis måste slutligen för egen del utfärda bevis,
huruvida besvär blivit till honom ingivna.

Vid armén finnes expedition vid kompani, vilken förestås av kompanichefen.
Av lägre befälhavare föres icke expedition. Envar inom ett kompani
skall således enligt den här skisserade ordningen äga avlämna sin besväijsskrift
till kompanichefen. Under fredsförhållanden föres vid kompaniexpedition,
liksom å andra motsvarande expeditioner, kronologiskt register för
inkommande och utgående meddelanden. Aven i- fält skall expedition föras
vid kompani (motsvarande förband) samt bataljonsstab och högre stab. Vid
varje sådan expedition skall föras ett register. I detsamma skola inkommande
och utgående handlingar registreras i löpande nummerföljd (se härom
fältreglementet för armén mom. 1566 och 1567 samt generalorder nr 1835
den 9 maj 1942). Nu nämnda register torde fylla de krav som man ur förevarande
synpunkter måste uppställa.

Jämväl inom marinen torde regeln bli att den som tillhör kompani skall
äga rätt att med sin besvärsskrift vända sig till kompanichefen; den som
icke står under befäl av kompanichef kan i stället vända sig till vederbörande
motsvarande befälhavare, av vilken expedition föres. I reglementet
för marinen angives av vilka befälhavare expedition skall föras. Enär fartygschef
skall föra expedition, kommer den å fartyg tjänstgörande personalen
att kunna avlämna besvärsskrifter till fartygschefen.

Inom flygvapnet skall den som vill anföra besvär äga rätt vända sig till
divisionschef, om han tjänstgör å division, och eljest till den närmaste befälhavare,
av vilken expedition föres. I tjänstgöringsreglementet för flygvapnet
angives vilka expeditioner som skola finnas.

Regler om rätt att avlämna besvär till den befälhavare, vilken ålagt bestraffningen
eller föranstaltat örn krigsrättens sammankallande eller förordnat
krigsrätten, torde böra bibehållas.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört får jag härigenom med stöd
av 13 § i den för militieombudsmannen utfärdade instruktionen hemställa,
att Eders Kungl. Majit ville taga under övervägande, huruvida icke sådana
ändringar i krigslagstiftningen böra vidtagas, att klagande i krigsrättsmål
och disciplinmål medgives rätt ait avlämna besvär till närmaste befälhavare
som för expedition.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av framställningar
örn förbättrade avlöningsförmåner m. m. för krigsdomare,
auditörer och krigsfiskaler.

Militieombudsmannen avgav den 4 februari 1942 följande underdåniga
yttrande:

»Genom remiss den 22 januari 1942 har Eders Kungl. Majit lämnat riksdagens
militieombudsman tillfälle att före den 5 februari 1942 avgiva utlåtande
över två hos Eders Kungl. Majit gjorda framställningar, den ena
av föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt den andra av föreningen
Sveriges krigsfiskaler, båda avseende förbättrade avlöningsförmåner
m. m. för ifrågavarande befattningshavare. Jämte dessa framställningar
lia yttranden däröver av statskontoret, överbefälhavaren, justitiekanslersämbetet
och krigshovrätten översänts.

Med anledning av remissen får jag härmed i underdånighet anföra följande: Såsom

i de remitterade framställningarna anföres har under de senaste
två åren arbetsbördan för berörda befattningshavare avsevärt ökats. Ökningen
har, enligt vad jag genom min verksamhet väl erfarit, varit så betydande,
att en höjning av utgående årsarvoden med i genomsnitt 100%
ingalunda kan anses oberättigad. Då arbetsökningen icke överallt varit lika
stor, torde nog, såsom också förutsatts, ett närmare fixerande av arvodena
kräva en noggrannare jämförelse mellan olika krigsrätters arbetsbörda. Med
hänsyn till att arbetsökningen orsakats av extraordinära förhållanden torde
arvodenas belopp nu böra bestämmas allenast för ett år och därefter underkastas
förnyad prövning. Yrkandena om dyrtidstillägg ha avstyrkts i samtliga
föreliggande yttranden över framställningarna, varvid åberopats tillämpade
principer i fråga om dyrtidstillägg å arvoden. Ej heller för egen del finner
jag skäl tillstyrka bifall till dessa yrkanden. Vad semesterrätten beträffar
tala onekligen vissa skäl för att befattningshavarna böra tillerkännas sådan
förmån. Med hänsyn till den utpräglade arten av bisysslor hos ifrågavarande
tjänster synes frågan mig dock tveksam och jag anser mig fördenskull icke
kunna tillstyrka yrkandena i denna del. Krigsfiskalerna ha vidare anhållit
om rätt till ersättning för utgifter i tjänsten samt om rätt till ersättning vid
alla tjänsteresor. Häremot synes intet vara att erinra. Vad förstnämnda ersättning
angår synes den lämpligen böra givas i form av ett expensbidrag,
ställt i förhållande till det genomsnittliga antalet av krigsfiskalen handlagda

273

åtal. Auditörerna, vilka redan nu åtnjuta expensbidrag, ha anhållit, att ersättning
av statsmedel måtte lämnas med verkliga beloppet av deras utgifter
i tjänsten. Det avsevärt ökade arbetet har utan tvivel gjort en höjning av
ersättningsbeloppen motiverad. Dock anser jag det icke tillrådligt att låta
ersättningen utgå efter de yrkade grunderna; i stället torde expensbidraget
böra ställas i relation till antalet handlagda mål. Slutligen har såväl krigsdomarföreningen
som krigsfiskalsföreningen gjort framställning örn viss
höjning av den ersättning, som enligt gällande bestämmelser skall utgå till
krigsdomare, auditör och krigsfiskal för tjänstgöring dels vid särskild krigsrätt
och dels vid regements- eller stationskrigsrätt i det fall, som omförmäles
i 5 § 3 mom. lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, såvida
icke enligt den fastställda avlöningsstaten nämnda tjänstgöring tagits i beräknande
vid bestämmande av befattningshavarnas löneförmåner. Med hänsyn
till den sänkning av penningvärdet som inträtt, sedan ifrågavarande
ersättningar fastställdes, synas framställningarna skäliga. Givetvis röner
dock frågan inflytande av den omfattning, i vilken årsarvodena kunna
komma att höjas.»

18—i28989. Militicombudsmannens ämbctsberättelse.

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag
om tillägg till 54 § strafflagen för krigsmakten.

Militieombudsmannen avgav den 18 april 1942 följande underdåniga yttrande: »Genom

remiss den 14 april 1942 har tillfälle berens mig att avgiva utlåtande
över en inom justitiedepartementet utarbetad promemoria örn tillägg
till 54 § strafflagen för krigsmakten.1

Med anledning härav får jag i underdånighet anföra följande.

Det föreslagna tillägget till 54 § strafflagen för krigsmakten tillgodoser på
ett i huvudsak tillfredsställande sätt behovet av straffbestämmelser rörande
dem, som efter hempermittering genom oaktsamhet vålla, att utfärdade kallelser
icke bliva dem delgivna, och till följd därav ej inställa sig till tjänstgöring.
Den nya bestämmelsens avgränsning i förhållande till andra lagrum
är icke fullt klar i fall, där inkallelse skett genom kungörelse. Örn värnpliktig,
som på grund av egen försummelse icke fått reda på kungörelsen, uteblir
från tjänstgöringen, torde han för närvarande vara förfallen till ansvar
jämlikt paragraferna om olovligt undanhållande, exempelvis 52 §, i
strafflagen för krigsmakten. Vid tillämpningen av dessa paragrafer å ett sådant
fall som nämnts utgår man nämligen från att inkallelsen skall anses
vara delgiven. Ehuru den nya bestämmelsen måhända är avsedd att tolkas
så, att i dylikt fall vederbörande skall anses lia erhållit del av kallelsen,
framgår detta icke tydligt av det använda uttryckssättet.

Promemorian utgår från att böter enligt 37 § värnpliktslagen skola påföras
jämsides med ådömande av straff enligt den nya bestämmelsen. Beträffande
38 § värnpliktslagen sägs, att vanliga regler om sammanträffande
av brott skola gälla. Ett närmare klarläggande av sistnämnda konkurrenssituation
synes påkallat. Det är ej fråga örn brott begångna genom samma
handling. Jämlikt 38 § skall straffet utgöras av dagsböter och åtal ske vid
allmän domstol, under det att straffet i den nya bestämmelsen är disciplin 1

I promemorian, som tillkom med anledning av en skrivelse till Konungen den 20 januari
1942 av justitiekamlersämbetet, och inom justitiedepartementet utarbetats av hovrättsrådet Nils
Regner, föreslogs, att till 54 § strafflagen för krigsmakten skulle fogas ett nytt stycke av följande
lydelse:

»Utebliver krigsman, som är skyldig att på kallelse inställa sig till tjänstgöring, i annat fall
än förut är sagt från tjänstgöringen, och har uteblivandet föranletts av att han, på grund av
vårdslöshet eller försummelse vartill han gjort sig skyldig, icke erhållit del av kallelse, som i
vederbörlig ordning utfärdats, varde belagd med disciplinstraff.»

275

straff och ålägges i disciplinär väg eller av krigsrätt. Det kan ifrågasättas,
huruvida över huvud brottspåföljd enligt 37 eller 38 § värnpliktslagen kan
tillämpas jämte straff enligt den nya bestämmelsen. I nämnda båda paragrafer
avses förfaranden, vilka ingå som ett led i det genom den nya bestämmelsen
kriminaliserade förfarandet och kunna betraktas såsom ett slags förberedelse
till brottet enligt den nya bestämmelsen. — Av motsvarande skäl
kan ifrågasättas, huruvida verklig brottskonkurrens kan föreligga mellan
den nya bestämmelsen och 130 § strafflagen för krigsmakten, som endast
är tillämplig, då särskilt ansvar ej är satt å förseelsen.

Justitiekanslern har i sin skrivelse framhållit, att frågan om de värnpliktigas
ställning såsom krigsmän under hempermittering hade betydelse även
i andra avseenden än beträffande skyldigheten att göra adressanmälan. I
promemorian anföres, att behov av lagändring icke veterligen gjort sig
gällande i vidare mån än beträffande vårdslöshet och försummelse i fråga
om inställelse. Utan att vilja avgiva något omdöme om nämnda behov får
militieombudsmannen framhålla, att av justitiekanslern berörts frågan, huruvida
beivrande enligt krigslagarna kunde ske, då hempermitterade obehörigen
brukat medförd utrustning eller försummat att vårda densamma. Därest
man intager den ståndpunkten, att de hempermitterade icke äro att
anse som krigsmän, synes nämnda spörsmål ej vara utan betydelse. Skäl
torde jämväl kulma åberopas för att de hempermitterade, även örn de icke
äro att anse som krigsmän, böra vara i förhållande till sina tidigare militära
förmän underkastade lydnadsplikt i fråga om vissa order, som avse hempermitteringstiden
eller återinkallelse. Möjligheterna att använda den smidiga
form för hemsändande som permitteringen innebär torde i någon mån
minskas örn någon sorn'' helst befälsrätt icke kan utövas under hempermitteringstiden.

Det torde böra övervägas, huruvida icke dessa spörsmål böra göras till
föremål för utredning. Därvid synes böra undersökas, om ej en lösning av
desamma kan vinnas genom att till 130 § andra stycket strafflagen för
krigsmakten foga ett tillägg av innebörd, att vad i 130 § är stadgat om krigsmän
skall äga tillämpning jämväl å värnpliktiga vilka beviljats ledighet,
ändå att de icke eljest skulle lyda under nämnda lag.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av betänkande
med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga.

Militieombudsmannen avgav den 24 april 1942 följande underdåniga yttrande: »Genom

remiss den 28 mars 1942 har tillfälle beretts mig att avgiva yttrande
över ett den 18 mars 1942 av inom försvarsdepartementet tillkallade
sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga.

Med anledning av remissen får jag i underdånighet anföra följande.

Samvetsbetänkligheternas art m. m.

Grundtanken i den allmänna värnplikten är att försvaret är en folkets gemensamma
angelägenhet och att försvarsbördan skall fördelas rättvist och
såvitt möjligt likformigt. Den särskilda lagstiftningen rörande de s. k. samvetsömma
innebär ett avsteg från denna princip; de samvetsömma ha tillerkänts
en undantagsställning vilken ur samhällets synpunkt är att betrakta
som en eftergift och för de samvetsömma måste anses utgöra en förmån. Då
den principiella grunden för de samvetsömmas förmånsställning är oklar, är
det ganska naturligt, att det måste stöta på svårigheter att bestämma, vilka
grupper av värnpliktiga som skola komma i åtnjutande av förmånerna. Hela
undantagslagstiftningen kan sägas vila på en kompromiss mellan samhällets
krav och den enskildes intressen. Den lösning de sakkunniga föreslagit synes
kunna godtagas.

Tiden för tjänstgöringen.

I fråga örn tiden för de vapenfrias fredstjänstgöring föreslår utredningen
bibehållande av den gällande ordningen. Den tilläggstjänstgöring, som skall
fullgöras av de vapenfria, har i förslaget satts till 120 dagar. Enligt motiven
åligger denna tilläggstjänstgöring jämväl de värnpliktiga, som efter i vanlig
ordning fullgjord fredstjänstgöring erhållit tillstånd till tjänstgöring såsom
vapenfria. Detta synes knappast otvetydigt framgå av 3 § första stycket i
lagen.

Vad krigstjänstgöringen angår har utredningen på angivna skäl avböjt att
genom generella bestämmelser för de vapenfria i allmänhet förlänga denna
tjänstgöring i förhållande till de övriga värnpliktigas tjänstgöring. Endast
beträffande den förut nämnda kategorien, nämligen den som fullgjort freds -

tjänstgöring i vanlig ordning men sedan övergått till vapenfri tjänst, har utredningen
uttalat sig till förmån för principen örn en förlängning av krigstjänstgöringen.
Bortsett från 120-dagarstillägget har utredningen uttalat (sid.
38), att det lämpligen torde böra i kommandoväg meddelas, att vid olika tidpunkter
eventuellt fixerade högsta dagantal för den beredskapstjänstgöring,
till vilken värnpliktiga av vederbörande myndigheter få inkallas, må överskridas
med en tredjedel, då det gäller nu omhandlade kategori vapenfria.

Det synes tveksamt, om utredningen träffat det rätta i fråga om krigstjänstgöringens
längd. Redan vid tillkomsten av 1940 års ändringar i lagen om
de samvetsömma framhölls det, att det ofta vore motiverat, att inkallelserna
till krigstjänstgöring för de samvetsömmas del bleve av längre varaktighet än
för de värnpliktiga i gemen. Starka skäl, i synnerhet sådana av psykologisk
art, torde tala för att principen om förlängd tjänstgöring för de vapenfria
bör genomföras även beträffande krigstjänstgöringen. Det har ofta framhållits,
särskilt från militärt håll, att övergång till vapenfri tjänst bör motverkas,
när det gäller värnpliktiga som redan utbildats i vapentjänst. I stället
bör återgång till vapentjänst främjas. Principen om förlängd krigstjänstgöring
bör kunna komma till uttryck på sådant sätt, att den ständigt verkar i rätt
riktning. Därest förlängningen endast drabbar fredstjänstgöringen, kan den,
sedan den värnpliktige fullgjort tilläggstjänstgöringen, snarare verka i motsatt
riktning. Den värnpliktige kan ju säga sig att han, sedan han utstått
olägenheten med den vapenfria tjänsten, framdeles endast har förmåner att
vänta av sin undantagsställning. Han torde därför vara föga benägen att
revidera sin uppfattning eller att, om han ändrat åskådning, låta detta komma
till uttryck.

Det finns en särskild anledning att nu fästa större vikt vid förlängning av
krigstjänstgöringen än vad fallet var 1940. Då underströks det, såväl av vederbörande
departementschef som av riksdagen, att man måste ägna en
särskilt kritisk granskning åt fallen av övergång till samvetsömhet efter inskrivningen.
I lagtexten angavs, att tillstånd i dessa situationer skulle få meddelas
endast för särskilda fall och då synnerliga skäl förelåge. Utredningen
har uppgivit, att de skärpta kraven icke kunnat upprätthållas, och förslaget
upptager icke heller någon motsvarighet till desamma. Då man således misslyckats
att på den år 1940 beträdda vägen uppnå vissa restriktioner i fråga
om övergång till samvetsömhet efter inskrivning, kan det vara skäl att söka
uppnå målet med andra medel. Metoden att förlänga tjänstgöringstiden torde
här erbjuda vissa möjligheter.

Då krigstjänstgöringens längd rättar sig efter behovet, kommer den i regel
att avse obestämd tid. I överensstämmelse härmed är det svårt att bestämma
fasta tillägg till krigstjänstgöringen. En annan, av utredningen själv anvisad
utväg står dock öppen, nämligen alt införa en omräkningsnorm för jämförelsen
mellan vapenfri tjiinst och vanlig krigstjänstgöring. Såsom norm torde
man kunna godtaga utredningens jämförelsetal (4:3). Vapenfria värnpliktiga
i sjukvårdstjänst torde dock böra jämställas nied vanliga värnpliktiga. Möjligen
bör detsamma gälla i fråga örn vapenfria värnpliktiga i luftskydds

tjänst. När det gäller expeditions-, handräcknings- eller arbetstjänst synes
hinder icke möta att en omräkning verkställes, så att fyra dagars vapenfri
tjänst anses motsvara tre dagars värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. Av
psykologiska skäl torde det vara lämpligt att rätten till omräkning och normen
för denna fastslås i lagen, så att de samvetsömma veta vad de ha att
rätta sig efter.

Tjänslyöringens art.

Utredningens uppslag att i första hand taga de vapenfria i anspråk för
uppgifter vid det allmänna luftskyddet och den militära sjukvården synes
vara värdefullt. Först vid dess utförande i praktiken torde det bliva klart,
huruvida de vapenfria verkligen kunna utbildas och användas för dessa uppgifter
i den utsträckning som utredningen avser. Då hithörande spörsmål falla
utanför militieombudsmannens verksamhetsområde, skola de här icke upptagas
till närmare behandling.

Förutom till luftskydds- och sjukvårdstjänst skola de vapenfria kunna uttagas
till expeditions- och handräckningstjänst. Vidare har utredningen föreslagit,
att 250 vapenfria värnpliktiga skola ställas till vattenfallsstyrelsens
förfogande för att efter särskild utbildning av styrelsen disponeras för dess
reparationsberedskap. Dessa uttagas sålunda till civilt arbete utom krigsmakten
för statens räkning. Vissa vapenfria skola i särskild ordning kunna
överföras till arbetstjänst. Detta synes innebära uttagning till civilt arbete,
men huruvida arbetet skall fullgöras vid eller utom krigsmakten framgår
icke av motiven. Enligt andra stycket i 2 § synas de vapenfria kunna uttagas
jämväl till civilt arbete utom krigsmakten för kommuns räkning utan
att detta emellertid beröres i motiven.

I fråga om användning av de för visst ändamål uttagna vapenfria föreligger
med den avfattning 2 § erhållit möjlighet att använda till sjukvårdstjänst
eller luftskyddstjänst uttagna (men ej andra) för vilket som helst av
de ändamål som angives i andra stycket. I motiven behandlas ej närmare,
hur tjänstgöringen avses skola ordnas (såsom exempel nämnes allenast handräckningstjänst
vid truppförband; jfr sid. 43 och 51).

Det synes önskvärt, att 2 § erhåller en tydligare avfattning. Vad som torde
åsyftas skulle bättre framgå, örn först angåves de olika ändamål, för
vilka uttagning finge ske och därefter stadgades att utan hinder av verkställd
uttagning för visst ändamål vapenfri värnpliktig finge, där omständigheterna
sådant påkallade, användas för annat av förenämnda ändamål
eller särskilt angivet ändamål.

Vidare torde böra klarläggas, huruvida avsikten är att arbetstjänsten skall
fullgöras vid eller utom krigsmakten eller att båda möjligheterna skola stå
till buds.

Straffrättsliga spörsmål.

Såsom utredningen själv framhållit (sid. 65) böra samhällsfientliga element
avlägsnas men frihetsstraff såvitt möjligt undvikas. Utredningen har

279

förordat, att till särskilda arbetsförband skola sammanföras sådana personer
som skulle verka upplösande på disciplinen eller utgöra en belastning på de
myndigheter som anordna arbeten för samvetsömma.

Placering vid arbetsförband av vissa värnpliktsvägrare torde också erbjuda
möjligheter att undvika frihetsstraff. I detta sammanhang kan man upptaga
4 och 5 §§ i förslaget till tillämpningskungörelse, vilka paragrafer just taga
sikte på behandlingen av värnpliktsvägrarna. Beträffande dem som fått avslag
på ansökan örn vapenfri tjänst och därefter utstått straff för värnpliktsvägran
har utredningen föreslagit hemförlovning och ärendets omprövning.
Detta gäller dock endast dem som fällts till ansvar för vägran att övas i vapens
bruk eller att bära vapen eller ammunition. Möjligen är avsikten att detsamma
skall gälla även i fråga om dem som fällas till ansvar för vägran att
utföra handräckningsarbeten eller att verkställa annan åtgärd som deras samvete
icke tillåter.

Meningen med omprövning i 4 § :ens fall är tydligen att tillstånd till vapenfri
tjänst skall kunna meddelas trots det tidigare avslaget. Till förmån för en
omprövning kan åberopas, att den värnpliktiges villighet att undergå straff
för sin övertygelse är ett bevis för allvaret i denna. Häremot kan göras den invändning,
som utredningen själv snuddat vid (sid. 68), nämligen att de värnpliktiga
genom brottet och straffet så att säga köpa sig till omprövning av sin
sak; lagen nästan anvisar vägen över brottet för att öppna möjlighet till ny
prövning. I de fall, då omprövningen leder till bifall, skulle detta av allmänheten
kunna uppfattas som om staten fallit undan för den enskildes önskemål
eller som om samhället erkände, att det utdömda straffet inneburit ett
övergrepp mot den dömde. Trots de erinringar, som sålunda kunna göras mot
de sakkunnigas ståndpunkt, anser jag denna kunna godtagas.

Enligt 5 § skall hemförlovning och omprövning komma till stånd jämväl
i de fall, då vapenfri värnpliktig fällts till ansvar för vägran att fullgöra honom
ålagd tjänstgöring. I dessa fall kan omprövningen tydligen leda till att
tillståndet indrages eller att överföring till arbetsförband kommer till stånd.
Då dessa värnpliktiga i regel icke torde vara användbara i vapentjänst förefaller
det sannolikt, att resultatet oftast blir placering vid arbetsförband. Med
hänsyn härtill kan ifrågasättas huruvida icke en omedelbar överföring till
arbetsförband är att föredraga. Därest slutet på konflikten blir hemförlovning
oclrfrihet från inkallelse intill dess omprövning ägt rum, kan det te sig
som en belöning åt trotset. Från den ordning som gällde under början av den
nuvarande krisen torde man ha erfarenhet av att hemförlovningsutsikterna
lockat till övergång till samvetsömhet. I varje fall bör hemförlovning undvikas,
om den värnpliktige redan vid tiden för sin arbetsvägran befann sig vid
arbetsförband.

Mot 5 § kan man jämväl rikta cn detaljanmärkning i fråga örn utformningen.
Syftet med straffet för arbetsvägran är ju att bryta den värnpliktiges motstånd.
Man äger icke utan vidare utgå från att straffet alltid förfelar sitt ändamål.
Örn den värnpliktige lalér sig rätta av straffet så till vida, att han för -

280

klarar sig villig att i fortsättningen fullgöra den tjänst som ålägges honom,
synes hemförlovning och omprövning icke vara påkallade.

Beträffande såväl 4 § som 5 § kan det slutligen erinras, att det icke är fullt
klart, huruvida den där angivna proceduren endast skall användas en gång
eller upprepas varje gång straff för värnpliktsvägran verkställts.

De vapenfrias tjänstedräkt.

Utredningen föreslår, att de vapenfria, i motsats till vad som nu gäller, i
princip skola vara skyldiga att bära uniform. Det uttalas emellertid (sid. 48),
att det synes lämpligt, att de vapenfria som så önska av vederbörande befälhavare
beredas tillfälle att, där tjänstens beskaffenhet icke lägger hinder i
vägen, på egen bekostnad bära civila kläder.

Frågan örn tjänstedräkten torde ställa sig väsentligt olika för olika kategorier
av vapenfria. Vapenfria värnpliktiga i brandtjänst vid luftskyddet torde
böra erhålla samma utrustning som andra personer i motsvarande tjänst.
Militär tjänstedräkt torde icke kunna komma i fråga redan av det skälet att
luftskyddets organisationer icke äro militära.

De vapenfria som tilldelas vattenfallsstyrelsen för dess reparationsberedskap
torde icke heller böra bära militär uniform.

Vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid krigsmakten synas icke rimligen
kunna under tjänst uppträda i civila kläder, utan kravet på militär
tjänstedräkt torde här vara oavvisligt.

Avsikten synes vara, att vapenfria som placerats på särskilda arbetsförband
skola bära civila kläder, och häremot är ej något att erinra.

Vad slutligen angår sådana vapenfria värnpliktiga, som fullgöra expeditions-
eller handräckningstjänst, torde lämplighetsskäl få vara avgörande, örn
de skola vara iklädda uniform eller icke. Man kan antaga, att uniformsfrågan
i praktiken kommer att förorsaka större konflikter än vad den teoretiskt
sett borde giva anledning till. Då uniformen för många samvetsömma framstår
som ett yttre tecken på samhörighet med den väpnade krigsmakten, kan
man vänta, att många vapenfria, under åberopande av samvetsskäl, komma
att vägra att taga på sig militär tjänstedräkt. Å andra sidan torde militära
chefer i allmänhet vara obenägna att medge undantag från regeln örn bärande
av uniform. Särskilda åtgärder i syfte att förebygga onödiga konflikter i
uniformsfrågan äro därför påkallade. Konfliktriskerna torde vara särskilt
framträdande i fråga om äldre vapenfria, vilka en gång erhållit tillstånd att
fullgöra sin tjänstgöring i civila kläder men nu berövas denna förmån och
bliva underkastade vederbörande chefs beslut i varje särskilt fall. Därest den
av utredningen antydda ordningen genomföres, torde det bli nödvändigt, att
närmare föreskrifter meddelas rörande prövningen av vapenfrias ansökningar
örn rätt att bära civila kläder.»

Yttrande till Konungen i anledning av remiss av förslag till
förhindrande av skadegörelse inom försvarsmakten.

Militieombudsmannen avgav den 19 december 1942 följande underdåniga
yttrande:

»Sedan jag genom remiss den 21 november 1942 bereus tillfälle avgiva
yttrande över ett av överbefälhavaren avgivet förslag angående åtgärder till
förhindrande av skadegörelse inom försvarsmakten, får jag anföra följande.

Vid behandlingen av spörsmålen örn de ingripanden, som erfordras för att
förebygga skadegörelse inom försvarsmakten, bör skillnad göras mellan å
ena sidan åtgärder, vilka rikta sig mot försvarsmaktens personal och därför
kunna genomföras inom försvarsmakten, samt å andra sidan åtgärder, vilka
måste gå utanför denna ram. Här skola till en början behandlas endast inskridanden
som höra till den förra gruppen.

Innan jag närmare ingår på överbefälhavarens förslag i denna del, vill
jag framföra vissa allmänna synpunkter på frågan.

För att kunna bedöma vilka åtgärder som böra vidtagas, måste man söka
fastställa varifrån risken för skadegörelse inom försvarsmakten hotar. Ehuru
de ingripanden som kunna göras mot enskilda personer nu torde stå i förgrunden,
är det dock motiverat att rikta uppmärksamheten mot sådan verksamhet
som utövas inom eller i anslutning till vissa sammanslutningar av
politiska ytterlighetsmän. Gärningar som begås av enskilda opålitliga personer
erhålla nämligen ofta en verkligt allvarlig karaktär först då de ingå såsom
led i en organiserad rörelse.

Såsom utgångspunkt vid försöken att erhålla en beskrivning å den verksamhet
som bör anses samhällsfarlig torde man kunna taga lagen den 14
juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m. Enligt denna
lag kan ingripande ske mot sammanslutning, vars verksamhet åsyftar att
med våldsamma medel eller med hjälp av främmande makt omstörta eller
förändra rikets statsskick eller vars verksamhet är ägnad att sätta rikets
säkerhet i fara eller att allvarligt störa ordningen inom landet. På grund av
ingripandets utomordentliga natur har beslutanderätten ansetts böra tillkomma
Konung och riksdag gemensamt; härom innehåller lagen närmare
föreskrifter. De organisationer, från vilka fara botar, uppträda icke alltid
nied eli öppet angivet syfte att omstörta vår samhällsordning med hjälp av
främmande makt eller med våldsamma medel. I stället söka medlemmarna ofta
att dölja eller maskera de samhällsfarliga syftena. Detta kommer givetvis

18f—i28989. Militicombudsmannens ämbetsberättclse.

282

vid försök till tillämpning av en lag med nyss angivna begränsning att vålla
praktiska svårigheter. Det kan därför också ifrågasättas om icke beskrivningen
är något för snäv för att läggas till grund för ett ingripande mot
skadegörare inom försvarsmakten. En verksamhet kan vara för samhället
farlig även om de handlande icke direkt syfta till att med hjälp av främmande
vapen eller eljest med våld införa en ny samhällsordning. Den fara
för landets säkerhet som verksamheten innebär kan vara latent så att den
endast i vissa kritiska lägen, vilka sammanslutningen av egen kraft icke
kan åstadkomma, blir av verklig betydelse. Inom samhället ha hittills tolererats
sammanslutningar, vilka äro av osvenskt ursprung och vilka mera
tjänat främmande intressen. Deras verksamhet har bedrivits efter skilda linjer,
vilka var för sig kunna vara synnerligen farliga. Inom försvarsmakten
har bedrivits en disciplinupplösande propaganda, syftande till att nedsätta
försvarsmaktens användbarhet för statsledningen. En annan verksamhet,
vars farlighet ligger i öppen dag, är den som avser utförande av direkta
spioneri- och sabotageuppdrag. Även om det icke skulle vara fullt styrkt,
alt politiska organisationer direkt medverkat i sådan verksamhet, torde dock
omständigheterna i vissa brottsfall få anses visa, att organisationens tillvaro
och verksamhet varit av betydelse för brottets tillkomst. Man måste utgå
från att åtskilliga av de personer, som medverkat i den verksamhet som
bedrives av vissa organisationer av sist angivna slag, äro opålitliga såtillvida
att de i en framtida konfliktsituation från sina egna utgångspunkter komma
att bedöma, örn de skola lyda myndigheterna eller stödja den sida med vilken
de känna större samhörighet. Det kan ifrågasättas om icke denna synpunkt
bör komma till klart uttryck vid beskrivningen av den verksamhet,
som skall anses som farlig för folk och stat.

Olika omständigheter kunna tjäna som yttre tecken på att en sammanslutnings
verksamhet är samhällsfarlig på sätt här angivits. Sådana omständigheter
kunna vara, att sammanslutningen eller dess medlemmar stå i
lydnadsförhållande till utländsk organisation, att de frivilligt ställa sig till
efterrättelse utländska direktiv eller ställa sig under utländsk politikers ledarskap,
eller att organisationen eiler dess press direkt eller indirekt erhåller
ekonomiskt stöd från främmande makt. Stor vikt torde också kunna tillerkännas
det förhållandet, att sammanslutningens propaganda är helt anpassad
efter och samordnad med främmande makts propaganda. Det förhållandet
att en sammanslutning kopierar de medel och metoder som i främmande
länder använts för att omstörta den bestående ordningen, kan säkerligen
mången gång utgöra bevis för att sammanslutningen här i landet medverkar
för uppnående av motsvarande mål.

Såsom förutsättning för åtgärder mot enskilda personer torde man icke
böra kräva att de bedrivit verksamhet, vilken i och för sig varit av den
allvarliga art som ovan berörts. Den verksamhet som en enskild person utövar
torde endast i undantagsfall vara av beskaffenhet att ensam kunna
sätta rikets säkerhet i fara eller allvarligt störa ordningen inom landet. Mot
den enskilde kan det vara berättigat att ingripa så snart han deltager i eller

283

lämnar understöd åt en samhällsfarlig sammanslutning. Alla som inträtt
som medlemmar i en samhällsfarlig sammanslutning eller på något sätt
medverkat inom densamma torde dock, då det gäller krigsmän i allmänhet,
icke kunna betraktas såsom ur försvarssynpunkt opålitliga. Av praktiska
skäl torde i varje fall ingripandena i regel böra begränsas till dem vilkas
medverkan varit mera betydelsefull.

Envar som inom en samhällsfarlig sammanslutning intager en ledande
ställning måste i varje fall behandlas såsom opålitlig inom försvarsmakten.
Hans vilja att förbehållslöst göra sitt bästa för landets försvar är icke att
lita på i alla situationer. Faran för illojalt uppträdande i kritiska situationer
kan ingalunda anses utesluten på den grund att han hittills i sin tjänst icke
låtit något misstänkt förhållande komma sig till last, såsom bristande pliktkänsla
eller bristande omdöme och dylikt. Därest avgörande betydelse tillädes
sådana omständigheter skulle ledande män inom de samhällsfarliga
sammanslutningarna icke endast kunna hålla sig kvar inom försvarsmakten
utan kanske till och med avancera till viktiga poster, om de blott förstode
att uppehålla ett sken av pålitlighet.

Såsom opålitliga torde man även få betrakta dem som mera aktivt deltagit
i en samhällsfarlig sammanslutnings verksamhet, exempelvis dem som medverkat
i propagandan i pressen eller på möten eller som understött verksamheten
genom egna ekonomiska bidrag av betydenhet, genom insamlande
av medel eller värvande av medlemmar.

I fråga örn personer i befälsställning, i synnerhet dem som beklätts med
viktigare poster, är man berättigad att skärpa kraven på samhällssolidaritet
utöver vad som gäller för krigsmän i allmänhet. De lia som en tjänsteplikt
åtagit sig att leda landets försvar mot yttre fiender. Mot denna plikt torde
det strida att de deltaga i verksamhet som till landets skada främjar främmande
makts intressen. Då försvarsmakten även kan användas mot inre
oroligheter, torde det likaledes vara oförenligt med tjänstens krav att de
deltaga i en politisk rörelse, som på sitt program har användande av våld
för ändring av samhällsordningen. För befälskårernas del tillkommer dessutom
en synpunkt som egentligen går utöver kravet på pålitlighet men som
dock hör samman med förebyggandet av skadeverkningar inom försvarsmakten.
Man kan med skäl säga att det icke räcker att militärbefälet inför
sina överordnade på ett övertygande sätt kan styrka sin pålitlighet; de måste
även inför sina underordnade och inför allmänheten uppträda på sådant
sätt att de icke giva anledning till misstroende. Sympatier för viss främmande
makt, dess statsskick och institutioner äro givetvis tillåtna för militärer
lika väl som för andra medborgare. Men i tjänsten kan det uppenbarligen
ej tillåtas att giva uttryck för sådana sympatier; detta krav är grundat på
tjänsteplikten. Vidare måste för sammanhållningen inom landet otvivelaktigt
vara till fördel att militärerna även utom tjänsten ålägga sig självkritik och
återhållsamhet när det gäller att offentligen lägga dessa sina sympatier i dagen.
Offentliga sympatiyttringar kunna, särskilt när de förekomma i samband
med nedsättande uttalanden örn vårt eget land och dess förhållanden,

284

åstadkomma skadeverkningar därigenom att de värnpliktiga och allmänheten
får misstro till försvarsmakten. Oberättigade misstankar kunna väckas,
att enskilda befälhavare kunna låta sina handlingar påverkas av förakt
för det egna landet eller av känslor av större samhörigihet med främmande
makt. Det ligger nära till hands att allmänhetens uppfattning i sådana
frågor tyvärr ofta kommer att grundas mera på enstaka offentliga uttalanden
eller andra allmänt kända omständigheter än på de vittnesbörd örn
obetingad lojalitet som de initierade besitta. Det torde även vara så att envar
som deltager i den offentliga partipolitiska diskussionen, i synnerhet
om han ådagalägger sympati för någon av ytterlighetsriktningarna, själv
blir utsatt för offentlig kritik, som i pressen kan komma att framföras i skarpa
former. Ehuru det sålunda framstår som önskvärt att den militära
personalen jämväl utom tjänsten undviker sådant, som kan vålla oro och
misstro, synes dock icke detta vara av den natur att det kan betecknas som
en tjänsteplikt.

Även gärningar, som icke ingå i den av de samhällsfarliga sammanslutningarna
bedrivna verksamheten, kunna givetvis ådagalägga opålitlighet hos
sin upphovsman. Hit höra framför allt spioneri, sabotage och annan sådan
brottslig verksamhet. Var och en som givit skälig anledning till misstanke
att han är engagerad i sådan verksamhet, är tydligen att behandla såsom
opålitlig.

Åtgärder mot de opålitliga kunna i första hand tänkas bli insatta mot de
sammanslutningar, varom här varit tal. Såsom förut angivits finnes i denna
del redan lagstiftning. Huruvida denna lagstiftning bör tagas i bruk måste
bero på överväganden rörande den politiska situationen i dess helhet, varvid
förhållandena inom försvarsmakten icke ensamt få vara avgörande. Hithörande
spörsmål skola icke närmare behandlas i detta sammanhang. Det
må dock framhållas att en upplösning av de samhällsfarliga sammanslutningarna
icke skulle lösa problemet om oskadliggörande av de opålitliga elementen
inom försvarsmakten. Redan under den diskussion som föregick
tillkomsten av upplösningslagen framhölls det, att betydelsen av ett förbud
icke finge överskattas. Det läge i sakens natur alt det egentliga landsförrädiska
arbetet måste bedrivas i hemliga former. Detta underjordiska arbete
vore uppenbarligen det farligaste och torde icke effektivt kunna förhindras
genom ett mot organisationerna riktat förbud. Efter lagstiftningens genomförande
kunde den statsfientliga verksamheten förväntas bli hemlig i ökad
utsträckning, varigenom möjligheterna till övervakning förhindrades. —
Av vad sålunda anförts torde framgå, att upplösning av de samhällsfarliga
sammanslutningarna icke i och för sig skulle befria försvarsmakten från
de opålitliga.

Om man således har att utgå från att i samhället finnas sammanslutningar,
vilka öppet eller hemligt fullfölja samhällsskadliga syften, uppstår frågan örn
man skall upphäva eller begränsa krigsmäns rätt att vara verksamma inom
eller till förmån för dessa sammanslutningar.

Överbefälhavaren har i första punkten i sin framställning föreslagit att

285

försvarsväsendets fast anställda militära, civilmilitära och civila personal förbjudes
tillhöra, ekonomiskt stödja eller vara verksam för vissa av Kungl.
Majit såsom statsfientliga angivna sammanslutningar.

Redan nu finnas bestämmelser som beröra krigsmäns deltagande i det
politiska livet. I tjänstgöringsreglementena för de olika vapenslagen1 stadgas
sålunda, att det är förbjudet att inför trupp eller eljest under den militära
utbildningen inblanda eller behandla politiska parti- och tvistefrågor. Det
finns även bestämmelser som sträcka sig längre än enbart till tjänstetiden.
För all militär personal är det förbjudet att i militär tjänstedräkt deltaga i
demonstrationståg.’ Ehuru detta förbud närmast kan betraktas som en ordningsföreskrift
till skydd mot missbruk av uniformen, medför det dock en
inskränkning i militärpersonalens rätt att i egenskap av militärer manifestera
sin mening i politiska frågor. Reglementet för marinen innehåller föreskrift,
att det är förbjudet att uppsåtligen utsprida falska rykten eller lögnaktiga
uttalanden, ägnade att framkalla fara för den allmänna ordningen eller att
väcka förakt för offentlig myndighet och som kunna ha en menlig inverkan
på andan bland personalen eller minska tilliten till försvaret.1 2 3

I fråga om militär personals rätt att vara verksam inom de politiska organisationerna
är det två synpunkter som göra sig gällande, nämligen å ena
sidan personalens anspråk alt få åtnjuta de allmänna medborgerliga friheterna
samt å den andra sidan samhällets krav att denna personal skall avhålla
sig från verksamhet som strider mot deras tjänsteplikt. Det strider säkerligen
mot svensk uppfattning att försöka hålla militärpersonalen helt
utanför den politiska delen av samhällslivet. Militärernas rätt att liksom andra
medborgare vara politiskt verksamma måste i stort sett lämnas orubbad.
Detsamma gäller deras föreningsrätt. Någon verklig rubbning i de nämnda
friheterna sker emellertid icke därigenom att det för militär personal icke är
tillåtet att i tjänsten främja partisyften. Om man däremot inför ett förbud
mot all verksamhet inom vissa politiska sammanslutningar, måste det betraktas
som en viss inskränkning i militärernas medborgerliga friheter. Inskränkningar
som icke sträcka sig längre än vad tjänsten oundgängligen kräver
torde dock få anses tillåtna.

Beträffande fast anställd personal torde ett sådant förbud som det av
överbefälhavaren föreslagna kunna grundas på tjänsteplikten. Till förmån
för ett förbud med namngivande av de samhällsfarliga sammanslutningarna
kan anföras att det skulle underlätta de åtgärder som skola vidtagas av underordnade
myndigheter. De som lojalt vilja ställa sig förbudet till efterrättelse
skulle också få ett klart besked att rätta sig efter. Mot överbefälhavarens
förslag kunna emellertid även vissa invändningar anföras. Vid dess genomförande
torde det sålunda redan från början komma att brista i effektivitet,
enär det inom försvarsmakten för närvarande torde finnas åtskilliga opålit 1

TjR § 1:28, RM I A § 43:11, TjRF § 16:8.

2 96 a § SLK; RM I A § 43.12, TjRF § 16:9.

> RM 1 A § 43:10; jfr TjRF § 16: 6.

288

liga, vilka icke bevisligen tillhöra någon sammanslutning som kan utpekas
såsom samhällsfarlig. Förbudet skulle också framdeles synnerligen lätt kunna
kringgås genom att nya organisationer trädde i de utpekades ställe eller
genom att verksamheten fortsattes utan synlig organisation. Det synes också
oegentligt att som samhällsfarliga utpeka vissa sammanslutningar utan att
1940 års lag om upplösning av samhällsfarliga sammanslutningar tillämpas.

Det synes därför vara lämpligare att i en allmän regel angiva de sammanslutningar
som avses. Därunder torde kunna inbegripas sammanslutning
vars verksamhet åsyftar att med våldsamma medel eller med hjälp av främmande
makt omstörta eller förändra rikets statsskick eller vars verksamhet
är ägnad att sätta rikets säkerhet i fara eller eljest till rikets skada främja
främmande makts intressen eller att allvarligt störa ordningen inom landet.
Ett sådant förbud skulle kunna ha avseende icke allenast å utomordentliga
förhållanden och därför kunna inpassas såsom en bestående del av lagstiftningen.

Vilken personal, som överbefälhavaren avser skall omfattas av förbudet,
är icke fullt klart. Det förefaller sålunda tveksamt om förslaget gäller t. ex.
de civila arbetarna vid försvarsväsendets fabriker och verkstäder m. fl., alltså
personal vars anställnings- och arbetsförhållanden regleras genom kollektivavtal
och beträffande vilken några särskilda tjänsteplikter icke föreligga.
De särskilda frågor som på grund härav uppkomma kunna icke behandlas
här. Anmärkas bör dock att det torde vara uteslutet att giva Kungl. Maj:t
befogenhet att göra ingrepp i den civila personalens föreningsrätt.

Överbefälhavarens förslag i denna punkt omfattar icke de värnpliktiga.
Dessa intaga också uppenbarligen en annan ställning än den fast anställda
personalen. De ha icke frivilligt åtagit sig försvarsuppgifterna utan dessa äro
dem ålagda såsom en medborgerlig skyldighet. Med hänsyn härtill kan man
ej göra sådant ingrepp i deras föreningsrätt att de under tiden för fullgörande
av militär tjänstgöring — örn annan tid kan ju ej vara fråga —
förbjudas att vara medlemmar av sammanslutningar vilka betraktas som
samhällsfarliga men dock tolereras inom samhället. De praktiska verkningarna
av ett sådant förbud torde också vara obetydliga i fråga örn dem
som redan före militärtjänstens början anslutit sig till föreningen. Det skulle
dock kunna ifrågasättas att för värnpliktig personal stadga förbud att medan
tjänstgöring fullgöres vara aktivt verksam inom samhällsfarlig sammanslutning.

Förbud av hittills berörd art, riktade mot den verksamhet som bedrives av
samhällsfarliga sammanslutningar, skulle träffa även en del av den samhällsfarliga
propagandan. En del av denna propaganda sker emellertid utanför
ramen av dessa sammanslutningar, varför ytterligare medel mot densamma
kunna erfordras.

Överbefälhavaren har i andra och tredje punkterna föreslagit allmänt förbud
för all militär personal att deltaga i sammankomst anordnad av såsom
samhällsfarlig betecknad sammanslutning eller vid vilken disciplinupplösande
propaganda av annat slag kan väntas förekomma.

Ingrepp mot möten och andra sammankomster kunna för närvarande ske,
förutom enligt 73 § strafflagen för krigsmakten, med stöd av lagen den 16
juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.

Det synes vara riktigt att förbud mot deltagande i vissa sammankomster
icke böra rikta sig allenast mot krigsmaktens manskap utan i lika mån mot
övrig personal inom försvarsmakten. Förbud på detta område torde likaledes
böra avse all samhällsskadlig propaganda och icke endast den som
kan betecknas såsom disciplinupplösande.

Såsom beskrivning å den propaganda som åsyftas i lagen den 16 juni
1906, alltså den disciplinupplösande, användes uttrycket att den åsyftar att
utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet
eller eljest undergräva krigslydnaden. Denna beskrivning är för snäv
för att möjliggöra ingripanden mot all den samhällsskadliga propaganda som
bör motarbetas inom försvarsmakten. Å andra sidan torde det icke kunna
komma i fråga att helt förbjuda militär personal vare sig att kritisera statsmakternas,
andra myndigheters eller militära chefers beslut och åtgärder
eller att lyssna till sådan samhällskritik. För att skilja den tillåtna från den
otillåtna torde man böra fästa sig vid effekten och icke syftet. Skadegörare
på detta område framträda ofta med anspråk att vilja främja landets
bästa, och det torde vara väsentligt lättare att fastställa den skadliga
effekten än den landsförrädiska avsikten. Med ledning av vissa gällande bestämmelser
synes man kunna förorda den brottsbeskrivningen, att förbudet
skall rikta sig mot uttalanden som äro ägnade att utplåna känslan av plikter
mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot eller förakt för offentlig myndighet
eller det militära befälet eller som kunna ha en menlig inverkan på
krigslydnaden eller andan inom försvarsmakten eller minska tilliten till rikets
ledning eller försvarsmakten. Vidare synes förbud böra gälla för militär
personal att deltaga i sammankomst där det med skäl kan antagas att sådana
uttalanden skola förekomma.

Föreskrifter av nu angivet innehåll skulle säkerligen vara av betydelse för
motarbetande av den inom landet bedrivna propaganda som verkar till förmån
för främmande makt. De innebära emellertid otvivelaktigt vissa ingrepp
i de medborgerliga friheterna och man bör gå fram med varsamhet
så att icke ingreppen lili större än nödvändigt. Av hänsyn till den enskilde
torde alla privata sammankomster böra undantagas och de föreslagna föreskrifterna
således gälla endast offentligt framträdande. Privata yttranden
kunna väl vara av vikt såsom indicium för opålitlighet men de synas icke
böra i och för sig medföra någon påföljd.

överbefälhavaren har föreslagit och bland militära chefer torde det vara
ett allmänt önskemål, att förbudet att som åhörare bevista ytterlighetspartiernas
propagandamöten skall vara generellt så att särskilt förbud icke
skulle erfordras beträffande varje särskilt möte. Så långt gående ingrepp
kan emellertid icke tillstyrkas utan torde förbudet böra avse särskilt angivet
möte och möte som uppenbarligen träder i dess ställe.

Vad överbefälhavaren föreslagit i fjärde punkten örn kontroll av militär

288

personals yttrandefrihet måste jag av skäl, som jag i det föregående berört,
avstyrka.

Därest de här ifrågasatta bestämmelserna genomföras vare sig de kunna
införas i tjänstgöringsreglementena eller de upptagas i särskild lag, torde det,
såsom överbefälhavaren i femte punkten föreslagit, böra finnas möjlighet att
bestraffa överträdelser. Åtminstone delvis erbjuder strafflagen för krigsmakten
utan ändringar sådana möjligheter.

Hittills berörda åtgärder rikta sig endast mot vissa yttringar av de opålitligas
verksamhet och de avse således varken att belt befria försvarsmakten
från de opålitliga eller att inom försvarsmakten såvitt möjligt oskadliggöra
dem. Den risk för skadegörelse som en enskild man inom försvarsmakten
kan representera beror på hans person, på hans karaktär, samhällsinställning
och dylikt. Eftersom faran härrör från de enskilda individerna är
det icke nog att motarbeta vissa organisationer, att avskära dessas utlandsförbindelser
eller att stoppa den offentliga samhällsskadliga propagandan.
De effektivaste åtgärderna äro de som direkt taga sikte på den enskilde
individen.

I tionde punkten har överbefälhavaren föreslagit att värnpliktiga, vilka
tillhöra sammanslutning som angivits såsom samhällsfarlig eller bedrivit
verksamhet i sådan sammanslutnings syfte, skola i den utsträckning regeringen
bestämmer fullgöra sin tjänstgöring i särskild ordning.

Förslaget täger sålunda sikte endast på värnpliktiga. I fråga om fast anställda
anser uppenbarligen överbefälhavaren att erforderliga åtgärder kunna
vidtagas inom ramen av de befogenheter, som redan nu tillkomma överbefälhavaren.
Jag skall emellertid i detta sammanhang även beröra åtgärder
mot det vid krigsmakten fast anställda befälet.

Beträffande opålitliga värnpliktiga har sedan något år tillbaka den åtgärden
vidtagits att de sammanförts till särskilda arbetsförband. Härigenom ha
de berövats möjligheten att göra skada inom försvarsmakten samtidigt som
de tagits i anspråk för arbeten vilka icke saknat betydelse för försvaret.
Vissa andra opålitliga värnpliktiga lia placerats till tjänstgöring av periferisk
natur. Några principiella ändringar i det sålunda praktiserade förfaringssättet
synas icke vara påkallade och några ytterligare åtgärder av annan
art torde icke kunna genomföras. Hemförlovning av opålitliga värnpliktiga
kan icke förordas annat än i undantagsfall. Mot överbefälhavarens förslag
beträffande värnpliktiga har jag i och för sig ej annan erinran att göra än
som föranledes av min förut angivna ståndpunkt att det ej är erforderligt
att namngiva vilka sammanslutningar som skola anses som samhällsfarliga.

I fråga om fast anställt manskap föreskrives i olika anställningsförfattningar,
att vederbörande befälhavare äger avskeda manskap som visat sig
olämpligt för fortsatt anställning. Denna bestämmelse, som i främsta rummet
torde avse rent militära egenskaper, har givits en så vidsträckt tolkning
att den, åtminstone tidigare, tillämpats även å dem som på grund av sin
politiska inställning funnits opålitliga. Fast anställt manskap kan vidare
skiljas från sin anställning på grund av begångna brott.

289

Rörande officer och underofficer finnes ej möjlighet att avskeda dem på
grund av opålitlighet i allmänhet. På grund av brottsliga gärningar kunna
de dömas till avsättning. Bestämmelser härom finnas bland annat i 29 och
90 §§ strafflagen för krigsmakten, 2 kap. 18 § och 8 kap. 31 § allmänna
strafflagen, 3 § lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar
samt 3 § lagen den 14 juni 1940 angående upplösning av vissa sammanslutningar
m. m. Det synes ej vara anledning att föreslå skärpning i
dessa bestämmelser. Det kan erinras att överträdelser av vissa här förut föreslagna
förbud kunna bestraffas med tillämpning av 130 § strafflagen för
krigsmakten, vilket lagrum även upptager avsättning, såvitt angår officer och
underofficer.

En metod liknande den som använts mot opålitliga värnpliktiga synes
kunna tillämpas även mot opålitliga element inom befälskårerna. Vid placering
till tjänstgöring böra de opålitliga tilldelas sådan tjänst eller placeras
å sådan ort att möjligheterna till skadegörelse bli så små som möjligt.
En annan utväg är att samhället underlåter att taga deras tjänster i anspråk.
Även detta förfaringssätt torde man i särskilda fall bli nödsakad att
tillgripa.

överbefälhavaren har också utfärdat anvisningar angående krigs- och
fredsplacering av personal, vars pålitlighet ur politisk synpunkt kan ifrågasättas.
Det synes emellertid önskvärt att de grundläggande stadgandena
i detta ämne på grund av deras stora betydelse utfärdas av Kungl. Maj:t.
Mot innehållet i överbefälhavarens anvisningar, såvitt redogörelse lämnats
för desamma, synes i det stora hela ej vara något att erinra. Dock vill jag
starkt ifrågasätta huruvida befäl, vars pålitlighet i ett av de praktiskt tänkbara
krigsfallen är tvivelaktig, över huvud bör krigsplaceras.

Beträffande alla åtgärder mot de opålitliga gäller att de måste företagas
med omdöme, fasthet och absolut oväld. Varje tendens att hålla efter den
ena ytterlighetsriktningen strängare än den andra eller att ensidigt beakta
vissa yttringar av samhällsfarlig verksamhet är ägnad att leda till oro och
söndring inom samhället och kan lätt skada även försvarsmakten. Bästa
möjliga garantier böra också skapas att varje åtgärd är grundad på tillräckligt
och tillförlitligt material.

Av skäl, som icke behöva närmare utvecklas, är det nödvändigt att strängt
skilja mellan åtgärder mot de konstitutionellt kriminella, asociala och indisciplinära
samt ingripanden mot dem vilkas opålitlighet står i samband
med deras politiska inställning. Till den senare kategorien måste man föra
även vissa personer som begått brott, därest brottet är av politisk natur och
gärningsmannen till sin sociala lyp icke är en brottsling.

Förslagets innehåll i tolfte punkten angående de kriminella, asociala och
indisciplinära föranleder icke någon erinran. Endast bland de värnpliktiga
skapa dessa element några egentliga svårigheter. Genom konstitueringar
torde dock även befälskårerna ha tillförts personer som icke äro önskvärda.

290

Vid konstitueringar bör uppmärksamhet ägnas icke endast åt uppträdandet
i militärtjänsten utan även åt vederbörandes föregående vandel.

Under den nu rådande ordningen torde vissa konstitutionellt indisciplinära
finnas även bland de värnpliktiga civilarbetarna. Enligt det förslag till lag
om vapenfria värnpliktiga, som nu är föremål för prövning inom försvarsdepartementet,
skola även vissa vapenfria värnpliktiga sammanföras till
särskilda arbetsförband. Det är därför anledning att erinra om behovet av
en klar gränsdragning även mellan dem, vilkas disciplinvidriga uppträdande
står i samband med verkliga samvetsbetänkligheter, samt de asociala indisciplinära.
För de verkligt samvetsömma är det av stort intresse att de
asociala behandlas i annan ordning.

I överbefälhavarens framställning beröras slutligen åtskilliga åtgärder som
icke kunna genomföras inom försvarsmakten utan kräva ingrepp även på
andra områden.

Under sjätte punkten i framställningen har föreslagits, att offentliga möten
skulle göras beroende av anmälan och tillstånd även när det gäller
landsbygden. Ur militär synpunkt skulle det givetvis vara fördelaktigt om
åtminstone anmälningsplikt infördes. Denna synpunkt måste under de nu
rådande förhållandena tillerkännas större vikt än eljest och det kan ifrågasättas
om den icke bör vara avgörande.

Sjunde punkten i framställningen innehåller förslag att det skulle förbjudas
att inom militära förband sprida skrifter som kunde anses vara organ
för samhällsfarlig sammanslutning eller som vore transportförbjudna enligt
den särskilda lagstiftningen därom. Vid tillkomsten av upplösningslagen framhölls
det att, trots att en samhällsfarlig sammanslutning blivit upplöst, inskridande
mot fortsättande eller främjande av den upplösta sammanslutningens
verksamhet icke kunde ske för det fall att gärningen förövades genom tryckt
skrift. För att uppnå ett dylikt resultat erfordrades vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen.
Sedermera ha vissa ändringar i tryckfrihetsbes tämmelserna
genomförts, avsedda att möjliggöra effektiva ingrepp mot missbruk av
tryckfriheten och främst riktade mot ytterlighetspartiernas press och vissa
därmed besläktade, i utländskt intresse utgivna propagandaalster. Då riket
befinner sig i krig eller krigsfara må sålunda föreskrift meddelas om förhandsgranskning
av tryckta skrifter och om förbud att till riket införa sådana,
och då riket befinner sig i krig må utgivningsförbud meddelas angående
periodiska skrifter. Till skydd mot ingrepp i tryckfriheten, vilka icke
äro oundgängligen nödvändiga, har viss medverkan från riksdagens sida
föreskrivits. Bestämmelser härom äro införda i tryckfrihetsförordningen. För
att helt oskadliggöra en upplöst sammanslutnings press skulle ytterligare ingrepp
i tryckfrihetsreglerna erfordras. I § 1 mom. 6 tryckfrihetsförordningen
stadgas att det står envar fritt att sprida tryckt skrift, dock med iakttagande
av vad i 4 § föreskrives. Huvudsyftet med detta stadgande är att garantera
spridningsrätten såsom en del av rätten att utgiva tryckt skrift. Utan hinder

291

av detta stadgande har genom förordningen den 1 mars 1940 införts rätt
att meddela förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statligt
kontrollerade trafikmedel. Ett dylikt förbud torde principiellt icke vara att
uppfatta såsom en verklig inskränkning i spridningsrätten; förbudet reglerar
endast vissa trafikföretags skyldigheter och rättigheter när det gäller att taga
befattning med vissa pressalster. Bifall till överbefälhavarens förslag förutsätter
tydligen grundlagsändringar. Åtgärder av så vittgående natur synas icke
kunna tillstyrkas.

Vad sist sagts gäller i väsentliga delar jämväl örn förslagen under åttonde
och nionde punkterna av framställningen. Bestämmelser om indragning av
tryckt skrift och om prövning av sådant indragningsbeslut äro upptagna i
§ 4 mom. 12 och 13 tryckfrihetsförordningen. Det kan visserligen vitsordas
att det främst är en militär bedömningsfråga, huruvida en skrift innehåller
disciplinupplösande propaganda eller ej. Vid prövning av frågor om indragning
skola emellertid de militära önskemålen vägas mot utgivarens rätt att
fritt få i tryck framlägga sin mening för allmänheten och därför torde man
böra bibehålla ordningen med prövning av fristående organ. Vid indragningsbeslut
skola för övrigt beaktas icke blott disciplinens krav utan även allmänna
samhällsintressen. Slutligen måste det, innan så viktiga ändringar som de ifrågasatta
kunna förordas, vara fullt klart att det nuvarande indragningsförfarandets
alla möjligheter uttömts och befunnits otillräckliga.»