Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

1

Nr 94.

Kungl. Martts proposition till riksdagen med förslag till lag om
rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning;
given Stockholms slott den 5 mars 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag
från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 94—9.5.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Förslag

till

Lag

örn rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser
angående bankaktiebolags inlåning.

Härigenom förordnas som följer.

Konungen äger på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss bestämd
tid, dock ej längre än till och med den 30 juni 1948, mottaga inlåning, utöver
den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse tillåtna, med högst ett belopp
motsvarande summan av

dels bolagets inneliggande kassa;

dels vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank eller riksgäldskontoret
eller å postgiro;

dels marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av
svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer;

dels ock, därest bolagets egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor,
vad för bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankaktiebolag
med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning.

Vid tillämpning av denna lag skola lika med inlånade medel anses ej mindre
belopp, som tillförts bolaget genom diskontering av växlar, accepterade av
bolaget, eller genom rediskontering eller försäljning av andra växlar, än även
beloppet av de garantiförpliktelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa
förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna
medel.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1943, från och med vilken dag lagen
den 20 maj 1938 (nr 180) om rätt för Konungen att medgiva undantag från
gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning upphör att gälla;
dock att i fråga om bankaktiebolag, som erhållit medgivande varom i sistnämnda
lag förmäles, den lagen alltjämt skall äga tillämpning så länge medgivandet
är gällande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari
1943.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om provisorisk
lagstiftning rörande bankaktiebolags inlåningsrätt samt anför därvid följande.

I 49 § 1 mom. lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse stadgades,
enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att bankaktiebolags inlåning icke
finge överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Genom särskilda
lagar av temporär giltighet, utfärdade under åren 1917, 1918, 1919
och 1920, sattes nämnda regel ur kraft såvitt anginge bankbolag, vars egna
fonder uppgingo till minst fem miljoner kronor. Från och med den 1 januari
1921 avvecklades denna provisoriska lagstiftning, därvid med stöd av dåmera
vunna erfarenheter åt 49 § 1 mom. gavs den förändrade avfattning,
som ännu gäller. Enligt den lydelse, lagrummet sålunda erhållit, skiljes mellan
bankaktiebolag med mindre och större fonder. För bankaktiebolag, vars
egna fonder uppgå till högst fem miljoner kronor, får inlåningen allenast
med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat
inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder.
Uppgå de egna fonderna till mera än fem miljoner kronor, må inlåning äga
rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger
skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,
dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets
egna fonder.

Jämväl efter ingången av år 1921 ha emellertid bestämmelserna i 49 § 1
mom. lagen om bankrörelse genom tillfällig lagstiftning modifierats, senast
genom lag den 20 maj 1938 (nr 180) örn rätt för Konungen att medgiva undantag
från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Enligt
denna lag bemyndigades Konungen att på ansökan medgiva bankaktiebolag
att för viss bestämd tid, dock ej längre än till och med den 30 juni 1943,
mottaga inlåning, utöver den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse tilllåtna,
med högst ett belopp motsvarande vad för bolagets räkning innestode
hos Sveriges riksbank.

Med stöd av förenämnda bemyndigande har Kungl. Majit i fråga örn sex

4

Kungl. Majlis proposition nr 94.

bankaktiebolag medgivit, att bolagen finge för tiden till och med den 30 juni
1943 mottaga inlåning, utöver den enligt 49 § 1 mom. lagen om bankrörelse
tillåtna, med högst ett belopp motsvarande vad för bolagets räkning innestode
hos Sveriges riksbank. Medgivande som nyss sagts har lämnats Södermanlands
enskilda bank, aktiebolag den 8 juli 1938, aktiebolaget skånska
banken den 22 juli 1938, Wermlands enskilda bank aktiebolag den 16 september
1938, aktiebolaget svenska handelsbanken den 12 december 1941, aktiebolaget
Göteborgs handelsbank den 1 april 1942 samt sparbankernas bankaktiebolag
den 20 november 1942.

I skrivelse den 15 december 1942 har bank- och fondinspektionen, med
överlämnande av en av svenska bankföreningen den 12 november 1942 gjord
framställning i ämnet, hemställt, att för innevarande års riksdag måtte framläggas
förslag till provisorisk lagstiftning örn vidgad inlåningsrätt för bankaktiebolag.
Vidare har bank- och fondinspektionen med skrivelse den 13 januari
1943 överlämnat en den 9 i samma månad dagtecknad skrift, däri bankföreningen
i visst hänseende kompletterat sin tidigare framställning. Sedan
fullmäktige i riksbanken bereus tillfälle att inkomma med utlåtande i ärendet,
har sådant utlåtande avgivits den 20 januari 1943.

Beträffande behovet av ändrade lagbestämmelser rörande
bankaktiebolags inlåningsrätt har svenska bankföreningen
i sin framställning den 12 november 1942 till en början uttalat, att den
svenska lagstiftningen på förevarande område vöre strängare än motsvarande
bestämmelser i varje annat land, vars banklagstiftning upptoge stadganden
om begränsning av inlåningsrätten. Vidare har bankföreningen erinrat
örn att övriga kreditinstitut, för vilka funnes stadganden om begränsning
av rätten till inlåning — sparbankerna och centralkassorna för jordbrukskredit
— vore ålagda inlåningsbegränsningar, som vore vida mindre snäva
än de för bankaktiebolagen föreskrivna.

Bankföreningen har vidare anfört:

Såsom bekant fortsätta bankbolagens inlåningssiffror alltjämt att stiga.
Ett stort antal banker ha redan en inlåning, som överstiger den i banklagen
angivna maximigränsen (således utan hänsyn till medgivande enligt 1938 års
provisoriska lag). Åtskilliga andra banker ligga så nära denna gräns, att, örn
nuvarande tendens består, det är en fråga på endast kort tid innan gränsen
överskrides. För vissa banker möter det t. o. m. svårigheter att icke överskrida
den genom 1938 års lag vidgade ramen. Detta har stundom kunnat
undvikas endast genom att vederbörande bank begränsat sina från såväl bankens
som det allmännas synpunkter önskvärda placeringar i statliga skuldförbindelser.
Den provisoriska lagen är nämligen så utformad, att bank, som
använder sitt tillgodohavande i riksbanken till inköp av skattkammarväxlar
eller försvarslåneobligationer, blir som påföljd härav drabbad av minskning
av sin inlåningsrätt med motsvarande belopp.

Uppenbart är således, att frågan örn bankernas förhållande till sin_ inlåningsrätt
är ett problem, som är i hög grad aktuellt och som måste lösas i
god tid före den 1 juli 1943, då tiden för medgivanden enligt 1938 års lag
utgår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94. 5

Annan utväg för frågans lösning än ändrad lagstiftning synes icke vara för
handen. De övriga vägar, som äro tänkbara, nämligen minskning av inlåningen
resp. fondökning kunna icke anses framkomliga.

Vad den förstnämnda av dem angår lärer det utan vidare vara klart, att
det i nuvarande tid med dess särskilda krav på uppmuntran av sparandet
icke bör ifrågasättas att nödga banker att för bringande av sin inlåning till
överensstämmelse med föreskrifter, som äro mindre väl avvägda, systematiskt
uppsäga en del av insättningarna och vägra att mottaga nya sådana.

Ej mindre klart synes vara, att fondökning ej heller är en utväg, som kan
anses rimlig eller lämplig. Skulle sådan ökning ifrågasättas genom förvandling
av vinstmedel till aktiekapital, må erinras, att bankernas vinster äro allmänt
stadda i sjunkande och vidare att varje ökning av en banks bruttovinst
skulle bliva i utomordentlig grad beskuren genom de därå belöpande dryga
skatterna. Att åstadkomma fondökning genom emission av aktier på marknaden
skulle å andra sidan vara särdeles orimbgt i ett läge, då de av bankerna
redan disponerade medlen i stor utsträckning ligga onyttjade.

I skrivelsen den 15 december 1942 har bank- och fondinspektionen i fråga
örn behovet av ändrade lagbestämmelser rörande inlåningsrätten anfört:

De av det nuvarande krisläget föranledda förhållandena ha medfört en betydande
ansvällning av bankernas inlåning. Såsom bankföreningen framhållit
har för många banker inlåningen överskridit den maximigräns, som angles
i banklagen. I sex fall, där överskridandet visat sig vara av mera permanent
natur, lia vederbörande banker sökt och erhållit Kungl. Maj:ts dispens
enligt 1938 års lag. För några av de sistnämnda bankerna har inlåningsansvällningen
till och med varit så betydande, att svårigheter föreligga
att hålla inlåningen inom den dispensvis medgivna inlåningsgränsen.

Även om inlåningsansvällningen huvudsakligen är föranledd av nu rådande
exceptionella förhållanden, torde det vara uppenbart, att ett återförande
av inlåningen inom den av banklagen angivna ramen icke kan ske
före utgången av den för den tillfälliga dispenslagstiftningen bestämda tillämplighetstiden.
Såsom bankföreningen framhållit, kunna nämligen bankerna
icke utan att åsidosätta en av sina huvuduppgifter i någon verksam omfattning
avvisa inlåning. 1938 års lagstiftning förlänades en giltighetstid av fem
år i avsikt att bankerna under denna tidrymd skulle kunna så förstärka sina
fonder, att dispens från banklagens inlåningsbestämmelser icke vidare skulle
behöva förekomma. En icke alldeles oväsentlig fondförstärkning har också
skett sedan år 1938. En mera betydande avsättning av vinstmedel bar emellertid
försvårats av den alltmera skärpta beskattningen. I synnerhet den år
1940 införda krigskonjunklurbeskattningen har i detta avseende verkat prohibitiv.
Då så gott som alla banker för närvarande ha ett betydande inlåningsöverskott,
som endast med svårighet kan göras räntebärande, synes det
icke lämpligt, att bankerna tvingas att genom nyemissioner ytterligare utöka
sina fonder.

På grund av vad sålunda anförts har inspektionen kommit till den uppfattningen,
att den enda väg, som återstode, vöre ändrad lagstiftning.

Fullmäktige i riksbanken ha i sitt utlåtande förklarat, att fullmäktige, i likhet
med bankföreningen samt bank- och fondinspektionen, ansåge det nödvändigt,
att Kungl. Majit även efter den 30 juni 1943 ägde medgiva viss ökning
av inlåningsrätten utöver den i banklagen stadgade.

6

Rimpi. Maj.ts proposition nr 94.

Beträffande frågan örn den tilltänkta lagstiftningens allmänna
utformning har bankföreningen i sin skrivelse den 12 november
1942 anfört:

Att en såsom definitiv avsedd revision av bestämmelserna i 49 § banklagen
örn banks inlåningsrätt skall kunna vidtagas så snabbt, att den kan
träda i tillämpning den 1 juli 1943 lärer icke vara att förvänta, särskilt då
det därjämte tages hänsyn till att en sådan revision svårligen kan åvägabringas
utan i samband med ändringar även i andra delar av lagen. Den
lagstiftning, som nu behövs, bör för den skull vara provisorisk och till sin
giltighet tidsbegränsad. Detta synes så mycket mera motiverat som den nuvarande
ansvällningen av inlåningen uppenbart är en av de utomordentliga
tidsförhållandena beroende företeelse, vilken är av tillfällig natur. Av synnerlig
betydelse är emellertid, att giltighetstiden för den provisoriska lagstiftningen
blir så pass rundligt tilltagen, att man kan räkna med att den
definitiva revisionen skall därunder bliva genomförd ävensom att bankerna
erhålla möjlighet att bedöma förutsättningarna för sin inlånings- och utlåningspolitik
på längre sikt oberoende av tillfälliga fluktuationer i inlåningen.
Självfallet är detta av vikt ej minst med tanke på bankernas medverkan i
den statliga finansieringspolitiken. Det förordas vidare, att lagstiftningen så
ordnas, att ikraftträdandet av de provisoriska bestämmelserna, helt eller
delvis, göres beroende av Kungl. Maj:ts medgivande efter prövning av varje
särskilt fall.

Bank- och fondinspektionen har uttalat, att även om behov kunde anses
föreligga för en fullständig omreglering av stadgandet om bankaktiebolagens
inlåningsrätt, en ändring av lagen örn bankrörelse i sådant syfte lämpligen
borde uppskjutas till den genomgående omarbetning av nämnda lag,,
som bleve nödvändig efter genomförandet av ny allmän aktiebolagslagstiftning,
och att inspektionen därför förordade, att en ny provisorisk lagstiftning
i ämnet utarbetades.

Fullmäktige i riksbanken ha jämväl anslutit sig till förslaget örn en provisorisk
lagstiftning i ämnet.

Jag torde härefter få närmare behandla frågan, i vilka hänseenden
uppmjukning av banklagens inlåningsregler bör ifrågakomma.

Bankföreningen har i sin skrivelse den 12 november 1942 föreslagit sådan
utformning av den tilltänkta provisoriska lagstiftningen att Kungl. Majit skulle
äga rätt att dels medgiva att vissa slag av inlånade medel icke skulle medräknas
vid fastställandet av förhållandet mellan inlåningssumman och fonderna,
dels befria de större bankerna från skyldigheten att hålla inlåningen
inom ett belopp, motsvarande åtta gånger beloppet av de egna fonderna,
dels ock medgiva, att medel, som tillförts bank mot förlagsbevis, icke skulle
betraktas såsom inlånade medel utan i stället jämställas med de egna fonderna.

Bank- och fondinspektionen har i fråga om den allmänna innebörden av
bankföreningens förslag anfört, att förslaget innebure en mycket betydande,
låt vara tillfällig, utvidgning av den i banklagen medgivna inlåningsrätten.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 94

Enligt inspektionens förmenande borde man emellertid, särskilt med hänsyn
till den föreslagna lagstiftningens provisoriska karaktär, icke utvidga denna
rätt mera än de nu rådande mer eller mindre exceptionella förhållandena
kunde anses föranleda eller under en överskådlig tid kunde beräknas påkalla.
Inspektionen hade därför icke i allo kunnat godtaga det av bankföreningen
framlagda förslaget.

Vad angår förslagets detaljer och därvid till en början förslaget att vissa
inlånade medel icke skulle medräknas vid fastställandet av förhållandet mellan
inlåningssumman och fonderna, har bankföreningen i sin skrivelse den
12 november 1942 anfört:

Den provisoriska lagstiftningen synes i första hand böra innehålla befogenhet
för Kungl. Maj :t att medgiva ökning av den enligt banklagen föreliggande
inlåningsrätten med såväl inneliggande kassa samt hos riksbanken och a postgiro
innestående medel som ock medel, vilka å vista eller pa mycket kort
uppsägningstid innestå hos annat svenskt bankbolag. Vidkommande sistnämnda
medel må framhållas, att den vanliga form för kassadispositioner,
som utgöres av dagslån mellan bankerna inbördes, åstadkommer fordringar,
som äro fullt jämförbara med de rena kassamedlen.

Inlåningsrätten bör vidare kunna ökas med belopp, som motsvarar placeringar
i vissa andra särskilt likvida tillgångar, framför allt skattkammar -växlar och andra statliga skuldförbindelser. Risk för insättarna åstadkommes
icke genom ett sådant medgivande och ur det allmännas synpunkt är
det i hög grad önskvärt för att icke säga nödvändigt, att de statliga skuldförbindelserna
tillerkännas en dylik ställning. För närvarande föranleder ju
varje omplacering av medel från tillgodohavande hos riksbanken till skattkammarväxlar
eller statsobligationer, att bankens inlåningsrätt blir minskad
med lika mycket som det överflyttade beloppet. Självfallet är en dylik konsekvens
ägnad att verka återhållande på benägenheten att göra placeringar
i statslån hos banker, som röra sig med en obetydlig inlåningsmarginal, och
i vissa fall kan den verka direkt hindrande.

Bank- och fondinspektionen har i sin skrivelse den 15 december 1942
gjort följande uttalande:

Inspektionen ansluter sig till bankföreningens mening, att såsom underlag
för inlåningsrättens beräknande bör kunna betraktas inneliggande kontanta
medel, hos riksbanken och å postgiro innestående medel samt, för de
större bankerna, medel, som innestå hos andra inhemska banker, i det sistnämnda
fallet dock allenast om medlen innestå å vista eller på en dags
uppsägning. Vidare bör såsom underlag kunna beräknas av svenska staten
utfärdade skattkammarväxlar och obligationer till belopp motsvarande deras
marknadsvärde, dock högst nominella värdet. Utöver den i banklagen
stadgade inlåningsrätten bör inlåning kunna medgivas till fulla värdet resp.
marknadsvärdet av de ifrågavarande slagen av tillgångar.

t sin .skrivelse den 9 januari 1943 har bankföreningen framhållit, att frågan
om ett fullständigt utnyttjande av den nya form för statsupplåning medelst
s. k. rikskonton, som riksgäldskontoret beslutat igångsätta, i viss mån
sammanhängde med frågan angående möjlighet till utvidgning av den bankaktiebolagen
enligt banklagen tillkommande inlåningsrätten. Bankföreningen
har härom vidare anfört:

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

I ett av särskilda delegerade till riksgäldskontoret den 18 september 1942
avgivet utlåtande rörande inrättande av särskilda sparkonton för statsupplåningen,
s. k. rikskonton, har framhållits, att det vore önskvärt, att den nya
sparformen upp foges av samliga bankinrättningar i riket, i första hand
sparbankerna, postsparbanken och affärsbankerna. Det förutsattes därvid,
att de olika instituten vid inlåningen på rikskonton i eget namn skulle utfärda
motböcker till allmänheten. De å rikskonton insatta medlen skulle i
sin tur utlånas till staten genom att enligt vissa avtalsbestämmelser redovisas
till riksgäldskontoret. Ersättningen till bankinrättningarna för bestyret
med rikskontona skulle utgå i form av provision, som skulle beräknas i förhållande
till den genomsnittliga insättarbehållningen å de utfärdade rikskontoböckerna.

Bankföreningen har i yttrande i ärendet till riksgäldskontoret framställt
vissa erinringar mot den föreslagna nya upplåningsformen. Sålunda har
framhållits, bland annat, att förmågan att inom den av lagen anvisade limiten
mottaga ytterligare inlåning i form av insättningar å rikskonton för
många av affärsbankerna vore ytterligt begränsad, i vissa fall obefintlig.
Bankföreningen har emellertid, under åberopande av den intresserade verksamhet
som affärsbankerna ådagalagt för befordrande av den fortgående
statliga upplåningen, förklarat sig icke komma att underlåta att hos bankföreningens
medlemmar förorda även upptagande av inlåning på rikskonto,
för den händelse ett förslag till sådant kunde åstadkommas, som av riksgäldskontoret
funnes vara acceptabelt.

Inspektionen har i yttrande i rikskontofrågan förklarat sig dela den av
de delegerade uttalade meningen, att därest anordningen med rikskonton
komme till användning, såväl affärsbankerna som sparbankerna och postsparbanken
borde anlitas för ändamålet. Frånsett vissa detaljerinringar har
inspektionen icke heller i övrigt ansett sig böra framställa någon erinran
mot förslaget.

Riksgäldskontoret har sedermera i skrivelse till bankföreningen den 21
december 1942 — med förmälan att fullmäktige i riksgäldskontoret numera
i princip biträtt förslaget om införande av den nya låneformen medelst
rikskonton -— anhållit om uppgift å vilka banker som kunde vara villiga
att medverka vid genomförandet av denna låneform.

Vid dryftande av sistberörda spörsmål med representanter för vissa banker
har den uppfattningen kommit till uttryck, att benägenheten att införa
upplåning medelst sparkonton i viss mån måste bliva beroende av
huruvida bankerna genom en sådan upplåning kunde komma att lida intrång
i den inlåningsrätt som eljest tillkomme dem. I den mån så vore fallet,
måste nämligen tvekan uppstå om möjligheten att utan åsidosättande
av andra vitala intressen införa den nya upplåningsformen. Med anledning
härav har bankföreningen upptagit nämnda spörsmål till behandling och
därvid stannat vid den uppfattningen, att då det här är fråga om en upplåning,
som helt och hållet sker för statens räkning, det synes vara rimligt
och riktigt att upplåningen i fråga får äga rum utom den ram för inlåningsrätten,
som lagstiftningen eljest anvisar. Bankföreningen anser sig så
mycket mera böra göra denna uppfattning gällande, som det jämväl är av
vikt, att vid genomförandet av denna form av statsupplåning samtliga bankinrättningar
kunna anlitas för ändamålet.

För ernående av det nämnda syftemålet synas olika utvägar vara tänkbara.
Enklast vore måhända, att det utvidgade underlag för beräknande
av affärsbankernas inlåningsrätt, som det enligt inspektionens framställning
den 15 december 1942 skulle tillkomma Kungl. Majit att medgiva, finge
omfatta förutom i skattkammarväxlar placerade belopp jämväl övriga till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

9

godohavanden hos riksgäldskontoret. Med hänsyn till att inlåningen å rikskonton
helt skall äga rum för statens räkning synes det emellertid vara
principiellt riktigare, att denna inlåning finge äga rum vid sidan av den i
banklagen stadgade inlåningsbegränsningen utan villkor av särskild dispens
från Kungl. Maj:ts sida. Bankföreningen vill dock för sin del uttala, att ur
synpunkten av att säkra affärsbankernas deltagande i rikskontoupplåningen
bägge utvägarna äro acceptabla.

Under åberopande av vad sålunda anförts har bankföreningen hemställt
om åtgärder i syfte att inlåning å rikskon lon skulle kunna äga rum vid sidan
av de i lagen om bankrörelse stadgade begränsningarna för inlåningsrätten.

Bank- och fondinspektionen har i sin skrivelse den 13 januari 1943 i fråga
örn inlåning å rikskonton anfört i huvudsak följande:

Med inlåning å rikskonton har betecknats en på viss tid, förslagsvis sex år,
och på vissa särskilda villkor bunden inlåning, där de inlånade medlen skulle
av vederbörande bank ställas till riksgäldskontorets förfogande enligt vissa
avtalsbestämmelser.

Inspektionen finner bankföreningens framställning den 9 januari 1943
värd allt beaktande. Inspektionen har redan i annat sammanhang givit uttryck
åt den meningen, att därest anordningen med rikskonton kommer till
användning — något som numera synes komma att bliva fallet — även affärsbankerna
böra anlitas för ändamålet. Enär det här givetvis är fråga om en
inlåning i banklagens tekniska mening och då densamma skulle komma att
ske under för inlåning allmänt vedertagna former, finner inspektionen, ehuru
inlåningen reellt skulle äga rum icke för bankens egen utan för statens räkning,
det formellt mindre tilltalande, att, såsom bankföreningen ifrågasatt,
densamma skulle få äga rum vid sidan av den i banklagen stadgade inlåningsbegränsningen.
Däremot har inspektionen icke ansett sig ha anledning
till erinran emot bankföreningens ävenledes framförda förslag, enligt vilket
i den provisoriska lagstiftning, som ifrågasatts, befogenhet skulle tilläggas
Kungl. Maj:t att medgiva bankaktiebolag rätt att, utöver den i banklagen
tillåtna, mottaga inlåning jämväl med belopp motsvarande vad för bankens
räkning innestode hos riksgäldskontoret. Denna lagstiftningsväg synes även
såtillvida vara mera tilltalande, som förevarande inlåningsform torde kunna
beräknas bliva av mera tillfällig varaktighet. Det kan tilläggas, att, såvitt inspektionen
har sig bekant, bankerna icke hittills plägat lia medel innestående
hos riksgäldskontoret, utan bankernas utlåning till riksgäldskontoret torde
endast ha skett mot obligationer eller skattkammarväxlar.

Fullmäktige i riksbanken lia i sitt utlåtande förklarat, att de i huvudsak
anslöte sig till bank- och fondinspektionens förslag. Av likviditetshänsyn
skulle visserligen kunna ifrågasättas en begränsning av löptiden för statsobligationer,
vilka skulle godkännas såsom underlag för den föreslagna ökade
inlåningsrätten, men då det nied en dylik bestämmelse åsyftade resultatet i
vad anginge sammansättningen av bankaktiebolagens obligationsinnehav ändock
torde vara möjligt att uppnå, kunde fullmäktige även i denna del biträda
inspektionens förslag. Med statsobligationer och skattkammarväxlar borde
enligt fullmäktiges mening jämställas belopp, som för bankaktiebolags räkning
kunde innestå hos riksgäldskontoret, medan inlåning å rikskonto
borde få mottagas utom den ram för inlåningsrätten sorn lagstiftningen eljest
anvisade. För denna senare inlåning hos riksgäldskontoret insatt belopp

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

finge härvid givetvis icke medräknas vid bestämmandet av inlåningsrättens
storlek.

Beträffande den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att befria bankaktiebolag,
vars egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor, från
skyldighet att hålla inlåningen inom ett belopp, motsvarande åtta gånger
beloppet av de egna fonderna, har bankföreningen anfört, att Kungl. Maj:t
enligt en provisorisk lag av år 1934 ägt sådan befogenhet och att ett stadgande
härom vore påkallat av den snabba stegring, som bankaktiebolagens
inlåning undergått de senaste åren, samt av sannolikheten för en fortgående
ökning av penningmarknaden? likviditet, därest kriget icke snart upphörde.

Bank- och fondinspektionen har icke ansett det påkallat att — utöver de
förut omförmälda förslagen till utvidgningar av inlåningsrätten — ytterligare
utvidga inlåningsrätten för de större bankaktiebolagen genom att eftergiva
banklagens föreskrift att inlåningen icke finge överstiga åtta gånger de egna
fondernas belopp. Fullmäktige i riksbanken ha anslutit sig till detta uttalande.

Till motivering av sitt förslag om införande av rätt för Kungl. Maj-.t att
medgiva, att medel, som tillförts bank mot förlagsbevis, icke skulle betraktas
såsom inlånade medel, har bankföreningen anfört:

Uppenbarligen äro från här behandlade synpunkter förlagsbevis i intet
avseende skilda från preferensaktier, som gjorts inlösningsbara efter förloppet
av viss tid. Och så länge ett förlagslån är bundet på en förhållandevis
lång tid, giver det åt insättarna praktiskt taget samma skydd som åstadkommes
även genom fonder av annat slag än nyssnämnda aktier. I betraktande
av att detta skydd givetvis minskar i värde efter hand som tiden för lånets
inlösen kommer närmare, låter det emellertid tänka sig, att Kungl. Maj:ts
medgivande förbindes med angivande av viss tid, efter vars förlopp förlagskapitalet
skall upphöra att vara likställt med fond.

Bank- och fondinspektionen har uttalat, att inspektionen icke kunde förorda,
att förlagslån i nu förevarande hänseende bleve jämställt med egen
fond. Inspektionen har vidare anfört:

Bankföreningen har redan en gång tidigare framkommit med förslag om
återupptagande av den regel i ämnet, som på sin tid gavs i lag den 17 maj
1923 (nr 114) angående likställande i särskilt avseende av visst upplånat
kapital med bankbolags egna fonder. I utlåtande den 15 januari 1934 över
bankföreningens framställning i berörda syfte ställde sig inspektionen avvisande
mot förslaget. I stället anvisade inspektionen den åtgärden, att bankerna
skulle beredas möjlighet att vid beräkningen av inlåningsmaximum
avräkna kapital, som upplånats mot förlagsbevis. Inspektionen framhöll
därvid, att dylikt kapital, som i förmånsrättsavseende ställts efter annan inlåning,
i själva verket utgjorde ett skydd för inlåningen, och det ville förefalla,
som om detta förhållande, varigenom berörda kapital komme i en särklass
gentemot inlåningen i övrigt, skulle motivera att detsamma icke behövde
medräknas i det belopp, för vilket viss täckning skulle finnas i banks
fonder. Inspektionen intager alltjämt samma principiellt avvisande hållning
mot det av bankföreningen framförda förslaget i denna del. Utöver vad in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

11

spektionen tidigare anfört i ämnet kan framhållas, att under det att maximibeloppet
av banks grundfond är bestämt i vederbörande banks bolagsordning
och fondbildning i övrigt utgör ett fastare bindande av medel, som utgjort
bankens egna vinstmedel i rörelsen, förlagsupplåningen skulle kunna
ske utan av banklagen uppdragna gränser, samt att det icke kan vara lämpligt
att granda inlåningsrätten på ett så fritt beräknelig! underlag. Möjligen
skulle man kunna tänka sig, att, därest i något fall särskilda skäl därtill
förelåge, det kunde medgivas, att, såsom inspektionen tidigare föreslagit, den
del av banks inlåning, som utgöres av lån mot förlagsbevis, finge vid inlåningens
beräknande avräknas. Det kan emellertid tilläggas, att för närvarande
allenast två banker redovisa upptaget förlagslån och att något sådant medgivande
för dessa bankers del enligt de av inspektionen förordade reglerna
för inlåningsrättens beräknande icke synes erforderligt.

Fullmäktige i riksbanken ha instämt i bank- och fondinspektionens uttalande.

Såsom ytterligare villkor för medgivande av utvidgning av inlåningsrätten
har bank- och fondinspektionen ansett böra uppställas, att inlåningsrätten
skulle täcka icke blott inlåningen i banklagens allmänna mening — eventuellt
i förekommande fall med avräknande av förlagslån —- utan även egna
accepter och rediskonterade eller försålda växlar, vilka numera av bankerna
redovisades såsom särskilda skuldposter, samt de garantiförbindelser, som
bank iklätt sig. I det senare fallet borde dock undantagas sådana garantiförbindelser,
som motsvarades av medel, vilka insatts i banken och pantförskrivits
för garantiens erhållande.

Fullmäktige i riksbanken ha anslutit sig till bank- och fondinspektionens
uttalande.

Till belysande av verkningarna av de föreslagna bestämmelserna
har bank- och fondinspektionen ingivit en uppställning över
bankaktiebolagens inlåningsrätt m. m., avseende förhållandena den 30 november
1942, ävensom en förteckning utvisande storleken av bankaktiebolagens
egna fonder per den 31 december 1942, vilka handlingar torde få såsom
Bihang fogas vid statsrådsprotokollet för innevarande dag. I anslutning
till de i berörda handlingar intagna uppgifterna har inspektionen anfört:

Uppställningen utvisar, att de regler för inlåningsrätt, som av inspektionen
förordats — härvid har bortsetts från den av inspektionen ifrågasatta behandlingen
i förevarande hänseende av förlagslån — för samtliga banker
lämna en i vissa fall till och med mycket avsevärd marginal för outnyttjad
inlåningsrätt. I något fall är marginalen knapp, men då torde möjlighet förefinnas
för vederbörande bank att vid kommande bokslut företaga en fondering
av vinstmedel, varigenom marginalen kan vidgas. Därest av bankerna
nyinlånade medel placeras i tillgångar, som tidigare nämnts, rubbas icke
marginalen och bankerna behöva sålunda icke avvisa ny inlåning. Skulle
däremot en inflationsartad efterfrågan på ny kreditgivning framträda, kan
densamma icke tillfredsställas i vidare mån än förefintlig marginal mellan
in- och utlåning ger utrymme därtill. Då möjligheten att komma i åtnjutande
av den utvidgade inlåningsrätten bör, såsom även bankföreningen tänkt sig,
göras beroende av Kungl. Maj:ts medgivande i varje särskilt fall, kan Kungl.

12

Kungl. Majlis proposition nr 94.

Departements chefen.

Maj:t sålunda genom uppställande av restriktiva villkor vid medgivande av
dispens stoppa eventuellt framträdande tendenser till en osund kreditutvidgning.

Beträffande tiden för ikraftträdandet av den föreslagna
nya lagstiftningen har bank- och fondinspektionen anfört:

Enär anordningen med rikskonton kan förväntas komma till användning
redan före den 1 juh 1943, synes den nya provisoriska lagstiftningen, såvitt
den berör sagda inlåningsform, böra träda i tillämpning snarast möjligt.
Lämpligast synes vara, att lagstiftningen jämväl i övrigt samtidigt träder i
kraft. De tillstånd till vidgad inlåningsrätt, som av Kungl. Maj:t lämnats
sex banker och som fortfarande bestå, gälla emellertid utan begränsning till
och med den 30 juni 1943. Enligt vad inspektionen under hand inhämtat,
äro ifrågavarande sex banker benägna att, därest den nya lagstiftningen träder
i kraft före sistnämnda dag, från och med tidpunkten för ikraftträdandet
avstå från den enligt nuvarande lag dispensvis medgivna vidgade inlåningsrätten
för att i stället göra framställning hos Kungl. Maj:t örn ny dispens
jämlikt den nya lagstiftningen att gälla i och med dennas ikraftträdande.
Med ett sådant förfarande synes hinder icke böra möta, att den nya
lagstiftningen i dess helhet förklaras träda i tillämpning dagen efter den, då
densamma enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk
författningssamling. Den nuvarande provisoriska lagen bör i så fall samtidigt
träda ur kraft.

Beträffande giltighetstiden för den provisoriska lagstiftningen
har bank- och fondinspektionen anfört, att lagstiftningen
icke borde givas tillämplighet för längre tid än till dess ny banklagstiftning
trädde i kraft och i varje fall icke längre än till och med den 30 juni 1948.

Fullmäktige i riksbanken ha anslutit sig till bank- och fondinspektionens
förslag såväl beträffande lagstiftningens ikraftträdande som i fråga örn dess
giltighetstid.

Vid tillkomsten av 1938 års lag i ämnet förutsattes, att bankbolagen under
lagens giltighetstid skulle kunna så förstärka sina fonder, att dispens från
banklagens bestämmelser icke vidare skulle behöva förekomma. Enligt vad
bank- och fondinspektionen meddelat, ha vissa fondförstärkningar även ägt
rum under nämnda tid. Emellertid ha hos en del bankbolag fondförstärkningarna
icke kunnat genomföras i sådan omfattning, att den i banklagen
stadgade relationen mellan inlåningssumman och de egna fonderna uppnåtts.
Härvid bör särskilt beaktas, att fondförstärkningarna på grund av det skärpta
skattetrycket blivit mindre än vad som kunnat förutses, medan å andra
sidan inlåningen starkt ökat till följd av rådande exceptionella förhållanden.
I det läge som sålunda inträtt — och då utvägen att genom nyemission av
aktier öka fonderna endast i begränsad omfattning lärer vara framkomlig —
torde det vara nödvändigt att genom fortsatt provisorisk lagstiftning öka inlåningsrätten
utöver den enligt banklagen medgivna. Denna provisoriska lagstiftning
torde böra i princip gestaltas efter mönster av 1938 års lag eller såsom
en befogenhet för Kungl. Majit att efter särskild prövning medgiva bankbolag,
som finnes vara i behov därav, rätt till ökad inlåning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 94.

13

Enligt det av bank- och fondinspektionen framlagda förslaget skulle Kungl.
Maj:t äga medgiva bankbolag att mottaga inlåning, utöver den enligt banklagen
medgivna, med högst ett belopp motsvarande summan av dels bolagets
inneliggande kassa, dels vad för bolagets räkning innestår hos Sveriges riksbank
eller riksgäldskontoret eller å postgiro, dels marknadsvärdet, dock högst
nominella värdet, å bolaget tillhöriga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar
och obligationer, dels ock, därest bolagets egna fonder uppgå till
mera än fem miljoner kronor, vad för bolagets räkning innestår hos annat
inländskt bankbolag med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning.
Bank- och fondinspektionens förslag har biträtts av fullmäktige i
riksbanken utom i vad angår medel, som inlånas å så kallade rikskonton,
d. v. s. medel som äro bundna för viss längre tid och som av bankbolaget
ställas till riksgäldskontorets förfogande. Fullmäktige ha i fråga örn dylika
medel ansett, att de borde få mottagas utom den ram för inlåningsrätten,
som lagstiftningen eljest anvisade. För egen del kan jag helt ansluta mig till
bank- och fondinspektionens förslag. Visserligen medföra de särskilda reglerna
för placeringen av å rikskonton inlånade medel, att ett inbegripande av
dessa medel under inlåningsbegränsningen saknar betydelse, vartill kommer
att inlåningen å dessa konton även i övrigt framstår som en särpräglad rörelsegren.
Å andra sidan är dock inlåningen å rikskonton ovedersägligen att
anse såsom en inlåning i teknisk mening, varför det, såsom bank- och fondinspektionen
uttalat, formellt vore mindre tilltalande om sådan inlåning finge
ske vid sidan av den eljest stadgade inlåningsbegränsningen; även torde böra
framhållas, att ett bifall till inspektionens förslag i denna del icke skulle medföra
några praktiska olägenheter.

Vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna om utvidgning av inlåningsrätten
böra, på sätt bank- och fondinspektionen föreslagit, lika med
inlånade medel anses ej mindre belopp, som tillförts bankbolaget genom
diskontering av växlar, accepterade av bolaget, eller genom rediskontering
eller försäljning av andra växlar, än även beloppet av de garantiförpliktelser,
som bolaget iklätt sig, i den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos bolaget
insatta, till bolaget pantförskrivna medel.

Bankföreningens förslag örn rätt för Kungl. Maj:t att dels lämna dispens
från den i banklagen för de större bankbolagen stadgade skyldigheten att
hålla inlåningen inom ett belopp motsvarande åtta gånger beloppet av de
egna fonderna, dels ock medgiva att kapital, som bankbolag upplånat mot
förlagsbevis, skall vid beräknande av inlåningsmaximum anses likställt med
bolagets egna fonder har avstyrkts av bank- och fondinspektionen. Fullmäktige
i riksbanken lia i denna del anslutit sig till inspektionens mening.
Vid sådant förhållande och då en betydande utvidgning av inlåningsrätten
möjliggöres redan genom de av mig i det föregående tillstyrkta dispensreglerna,
anser jag mig icke kunna förorda bankföreningens ifrågavarande
förslag.

Med hänsyn till vad bank- och fondinspektionen anfört rörande den planerade
inlåningen å rikskonton torde den nya lagstiftningen böra träda i till -

14

Kungl. Majlis proposition nr 94.

lämpning snarast möjligt. Jag tillstyrker därför, att lagen träder i kraft den
1 april 1943, från och med vilken dag 1938 års lag bör upphöra att gälla.
Då den för vissa bankbolag enligt 1938 års lag medgivna ökningen av inlåningsrätten
avser tiden till och med juni månad 1943, torde en särskild övergångsbestämmelse
vara erforderlig.

De föreslagna provisoriska lagbestämmelserna synas böra erhålla en relativt
lång giltighetstid med hänsyn till att bankbolagen böra beredas möjlighet
att bedöma förutsättningarna för sin in- och utlåningspolitik på längre
sikt. Jag tillstyrker därför en giltighetstid av fem år.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom
finansdepartementet upprättat förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva
undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning,
av den lydelse bilaga1 vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Mats Lemm.

1 Denna bilaga, vilken, frånsett en redaktionell jämkning av övergångsbestämmelsen, är lika
lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Bihang.

Tablå över bankaktiebolagens inlån länsrätt och inlåning enligt av bank- och iondlnspektionen löreslagna grunder.

Uppgifterna (i 1,000-tal kronor) hänföra sig till den 30 november 1942.

B a n k

Inlånings-rätt enl.

49 §

1 mom.
bank-lagen

Kon-tanta
och hos
riks-banken
inne-stående
medel

För större
banker1
innestående
hos andra
inhemska
banker å
vista eller å
en dags upp-sägning (incl.
å postgiro)

Skatt-

kam-

mar-

växlar

Statsob-

ligationer

(mark-

nads-

värde,

dock

högst no-minella
värdet)

Summa

föreslagen

inlånings-

rätt

(1-5)

Inlåning

[Egna

accep-

ter

samt re-diskon-terade
eller
försålda
växlar

Garanti-

för-

bindel-

ser

Summa
inlåning
m. m.
(7-9)

Out-

nyttjad

in-

lånings-

rätt

(6 •/• 10)

1

2

3

4

6

6

7

8

9

10

11

Wermlands enskilda bank ab.....

164,400

4,958

924

4,500

27,011

201,793

175,319

3,915

179,234

22,559

Östergötlands enskilda bank ab. ..

149,425

2,866

2,011

3,000

25,914

183,216

127,675

—

3,058

130,733

52,483

AB. Smålands bank ............

106,562

1,769

2,410

4,700

14,759

130,200

86,213

—

3,910

90,123

40,077

AB. Göteborgs bank ............

469,000

14,466

258

—

86,036

569,760

456,619

10

28,577

485,206

84,554

Stockholms enskilda bank ab.....

800,000

93,432

9,421

146,300

103,525

1,152,678

463,625

—

77,693

541,318

611,360

Skandinaviska banken AB.......

1,296,000

84,134

13,110

184,944

236,327

1,814,515

1,274,192

21

101,700

1,375,913

438,602

| Sundsvalls enskilda bank ab.....

260,000

2,195

649

7,200

26,128

296,172

148,603

—

3,126

151,729

144,443

AB. Vänersborgsbanken .........

89,786

1,304

382

2,200

7,914

101,586

90,459

—

319

90,778

10,808

Skaraborgs enskilda bank ab.....

110,500

1,765

45

—

21,172

133,482

109,180

—

381

109,561

23,921

Uplands enskilda bank ab.......

147,400

5,293

145

7,300

14,323

174,461

123,504

—

3,377

126,881

47,580

Södermanlands enskilda bank, ab..

115,765

2,732

546

3,300

19,719

142,062

118,720

—

946

119,666

22,396

! Stockholms intecknings garanti ab.

121,430

1,101

72

2,000

18,357

142,960

45,720

—

1,091

46,811

96,149

AB. Svenska handelsbanken......

1,280,000

38,575

10,645

136,100

217,434

1,682,754

1,443,700

—

50,893

1,494,593

188,161

j AB. Göteborgs folkbank..........

22,587

312

—

—

1,107

24,006

11,563

—

10

11,573

12,433

I AB. Jämtlands folkbank ........

19,046

154

—

500

3,098

22,798

18,004

—

117

18,121

4,677

AB. Skånska banken............

188,000

5,888

486

7,300

29,716

231,390

196,533

—

3,453

199,986

31,404

j AB. Göteborgs handelsbank......

200,000

6,069

416

—

32,475

238,960

207,217

—

5,342

212,559

26,401

j AB. Luleå folkbank ............

10,835

21

—

—

20

10,876

5,653

—

36

5,689

5,187

i AB. Hjo bank..................

3,179

24

—

—

303

3,506

3,211

118

—

3,329

177

! AB. Gotlands bank..............

28,870

469

113

—

700

30,152

28,360

—

1,519

29,879

273

AB. Sundsvalls kreditbank ......

13,148

83

—

—

1,541

14,772

8,636

—

282

8,918

5,854

AB. Jordbrukarbanken..........

236,800

4,879

389

—

32,401

274,469

229,437

—

3,037

232,474

41,995

AB. Bohusbanken ..............

13,087

43

—

—

618

13,748

7,761

—

59

7,820

5,928

AB. Diskontobanken ............

7,850

117

—

—

158

8,125

4,429

—

54

4,483

3,642

Sparbankernas Bankaktiebolag....

52,000

294

77

1,400

44,701

98,472

51,827

—

—

51,827

46,645

5,905,670

272,948

42,099

510,744

965,457

7,696,91315,436,160

149

292,895

5,729,204

1,967,709

1 Egna fonder överstigande fem miljoner kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Uppgift & bankaktiebolagens egna fonder den 31 december 1942.

Wermlands enskilda bank

ab.................... 20,550,000

Östergötlands enskilda bank

ab................... 18,825,000

AB. Smålands bank...... 14,062,500

AB. Göteborgs bank..... 58,625,000

Stockholms enskilda bank

ab.................... 100,000,000

Skandinaviska banken AB. 162,000,000

Sundsvalls enskilda bank

ab.................... 32,500,000

AB. Vänersborgsbanken .. 12,198,500

Skaraborgs enskilda bank

ab.................... 14,500,000

Uplands enskilda bank ab. 18,600,000

Södermanlands enskilda
bank, ab. ............. 15,085,000

Stockholms intecknings garanti
ab.............. 35,000,000

AB. Svenska handelsbanken
.................. 160,000,000

AB. Göteborgs folkbank.. 4,455,000

AB. Jämtlands folkbank.. 3,760,000

AB. Skånska banken..... 23,500,000

AB. Göteborgs handelsbank 25,000,000

AB. Luleå folkbank..... 1,515,000

AB. Hjo bank.......... 570,000

AB. Gotlands bank...... 5,430,000

AB. Sundsvalls kreditbank 2,450,000

AB. Jordbrukarbanken... 29,600,000

AB. Bohusbanken....... 2,475,000

AB. Diskontobanken..... 1,550,000

Sparbankernas Bankaktiebolag.
................ 8,000,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

17

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 februari
1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 23 februari 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19
februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande
bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn Henning Nilsson.

Lagrådet fann förslaget icke föranleda annat uttalande än att uttrycket i
sista stycket »hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna medel» visserligen
vore mindre egentligt men att, då enligt vad upplysts förpantningen regelmässigt
efter orden avsåge »insatta medel» och någon osäkerhet i tillämpningen
icke torde befaras, uttrycket syntes i förevarande sammanhang kunna
godtagas.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 94—95.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 94.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars -

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,,
Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 25 februari
1943 avgivna utlåtande över det den 19 februari 1943 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från
gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning.

Efter det föredraganden redogjort för lagrådets utlåtande över det remitterade
förslaget, hemställer föredraganden, att nämnda förslag måtte — efter
en redaktionell jämkning av övergångsbestämmelsen -— jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ivar Löfqvists