Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

1

Nr 91.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an-.

gående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942.
(nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående,
fortsatt giltighet av lagen samma dag (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.; given Stockholms slott den 5 mars 1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn
hyresreglering m. m.; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

GUSTAR

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 91.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. ni.

Härigenom förordnas, dels att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, i nedan intagna delar
skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels ock att
lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den
30 september 1944.

6 §.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot
en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som
finnes skäligt. I fråga om ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende
med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande---därtill fastställer.

7 §•

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal, äger
hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig,
om den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara
obillig. Nämnden må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet
mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga
sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar
från uppsägningen eller, örn hyresvärden icke därvid tydligt meddelat, att
han ej önskar låta hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden
lämnat hyresgästen sådant meddelande.

8 §•

Är hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och
har hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla
lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden,

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

3

där hyresvärden vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av
hyresgästen förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens
vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest
vara obillig. I fråga örn hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 §
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Framställning som---av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning m. m.

9 §.

Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den
blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,
må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för
väsentligen annat ändamål än det sålunda avsedda.

Hyresnämnden äger---möblerat skick.

14 §.

Hyresnämnd utgöres---två ledamöter.

Ordförande förordnas---sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten
skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej
må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre
bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,
som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall, där det
utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver
förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning
avsedd fastighet.

För ordföranden---skall ersätta.

Förordnande såsom — — — till vidare.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och
hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid
sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av
ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,
om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller
beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som högst må utgå
för viss lägenhet, må ärende om fastställande av lägenhetens grundhyra intill
den sålunda bestämda hyrans belopp avgöras utan hinder av att hyresgäst
eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid sammanträdet.
Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom rekommenderat brev,
må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Nämnden äger---- inför nämnden.

Nämnden eller---förelägga vite.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

19 §.

Såsom hyresnämndens---ordföranden omfattar.

Beträffande jäv---är stadgat.

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Om nämndens beslut
skall skriftligt besked tillställas parterna.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra
besvär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden
erhöll sådant besked som i 19 § tredje stycket sägs.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till
efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

Nämndens beslut gäller för tiden från och med den dag, då detsamma
meddelats, eller den senare dag, som nämnden bestämmer. I ärende, som avses
i 3, 4 eller 6 §, må dock nämnden, där det av särskild anledning finnes
skäligt, bestämma att beslutet skall avse förfluten tid; och äger nämnden i
sådant fall förordna om skäligt anstånd med betalning av vad hyresgäst
kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens beslut.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse i hotelleller
pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit tillämpning
därpå.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträdande
uppsagt hyresavtal örn lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat
skick, till upphörande efter den 30 september 1943, må framställning som
i 7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande eller,
om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat, att han ej önskar låta
hyresgästen kvarbo, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

Beslut, som hyresnämnd meddelar, må icke på grund av vad som stadgats
i 20 § tredje stycket erhålla giltighet för tiden före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

5

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
ay upplåtelse och överlåtelse ay bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 15 §§ lagen den 19 juni 1942 om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken gäller till och
med den 30 september 1943, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles,
dels att 9 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock
att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den
30 september 1944.

5 §•

Överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkännas
av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å
exekutiv auktion.

Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan
örn överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §.

Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21, 25 och 28—30 §§ lagen örn hyresreglering
m. m. stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställandet av hyresvillkor, skall
jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. och lagen samma dag
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. och anför därvid
följande.

Genom lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. har
stadgats begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter, möjlighet
till tvångsförlängning av hyresavtal och reglering av vissa andra hyresförhållanden.
Såsom ett komplement härtill har i lagen den 19 juni 1942 (nr 430)
örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. genomförts reglering
av lägenhetsförvärv, som grundas på bostadsrätt och andra former av
bostadskooperation. Båda lagarna äga tillämpning i alla städer, köpingar och
municipalsamhällen, vilkas invånarantal uppgår till minst 2,000, samt dessutom,
efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t, i åtskilliga mindre orter.
Regleringsåtgärderna handhavas närmast av kommunala hyresnämnder. Dessas
beslut kunna överklagas hos statens hyresråd, som utgör den centrala
myndigheten för hithörande frågor i hela riket. Lagarna äga giltighet till och
med den 30 septembeer 1943.

Såsom framhållits i motiven till den nu angivna lagstiftningen, har denna
föranletts av den bostadsbrist och därmed följande fara för stegring av lägenheternas
pris, som uppkommit till följd av byggnadsverksamhetens minskade
omfattning. I samtliga de 326 orter, för vilka det föreligger statistiska
uppgifter örn bostadsproduktionen, tillkommo under tioårsperioden 1932—
1941 i genomsnitt 24,277 nya bostadslägenheter årligen. År 1939, då byggnadsverksamheten
nådde sin höjdpunkt, uppgick antalet till 40,787. Till
följd av krisförhållandena sjönk sedan produktionen till 18,578 lägenheter
år 1940 och 11,634 år 1941. För år 1942 föreligger ännu icke fullständig
statistik beträffande samtliga dessa orter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

7

På grundval av uppgifter från byggnadsnämnderna har socialstyrelsen
utarbetat en preliminär statistik över bostadsproduktionen i de större och
medelstora städerna. Enligt denna statistik tillkommo i 33 städer med över
10,000 invånare år 1939 icke mindre än 30,522 nya lägenheter, medan motsvarande
tal var 14,629 år 1940, 8,582 år 1941 och 13,690 år 1942. För de
14 största städerna — där invånarantalet översteg 30,000 — uppgick antalet
redovisade nya lägenheter under åren 1939—1942 till respektive 26,805,
13,128, 7,394 och 10,964.

Statistiken över beviljade byggnadslov, som närmast belyser omfattningen
av byggnadsföretagarnas planer, har utvisat en väsentlig stegring av
byggnadslovens antal under år 1942 i jämförelse med år 1941. Likaså giva
byggnadsnämndernas uppgifter örn pågående byggen vid handen, att bostadsproduktionen
år 1942 fått avsevärt större omfattning än närmast föregående
år.

Även om sålunda en tydlig förbättring inträtt efter år 1941, har dock bostadsproduktionen
icke på långt när kommit upp till den nivå, som var
rådande omedelbart före krigsutbrottet. Den nuvarande bristen på arbetskraft
och på vissa slag av byggnadsmaterial lägger alltjämt hinder i vägen
för en mera betydande ökning av byggnadsverksamheten.

Hyresrådet har i skrivelse till Kungl. Majit den 8 februari 1943 framlagt
förslag till lagstiftning örn fortsatt giltighet av lagen örn hyresreglering m. m.
samt lagen om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.
I nämnda skrivelse har framhållits, att hyresrådet för att förbereda denna
lagstiftningsfråga lämnat samtliga hyresnämnder tillfälle att anföra synpunkter
och önskemål. I anledning därav hade inkommit 41 yttranden, avgivna
av sammanlagt 57 hyresnämnder. Hyresrådets förslag grundade sig dels
på erfarenheter, som rådet gjort i sin hittillsvarande praxis, och dels på de
förslag i hyresnämndernas yttranden, som rådet funnit värda särskilt beaktande.

över hyresrådets förslag ha yttranden avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund
och hyresgästernas riksförbund.

I fråga örn behovet av att lagstiftningen förlänges har
i stort sett enighet rätt. Samtliga de hyresnämnder, som uttalat sig härom,
ha ansett en sådan förlängning ofrånkomlig.

Hyresrådet har uttalat, att en reglering av detta slag vore oundgängligen
nödvändig i nuvarande läge på bostadsmarknaden, samt att ingenting syntes
tyda på att detta läge skulle komma att avsevärt förbättras under det
närmaste året efter det att den nuvarande lagens giltighetstid utlöpte. Med
anledning härav har hyresrådet föreslagit, att de båda lagarna med vissa
ändringar skulle erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september
1944.

I sitt yttrande över hyresrådets förslag Ilar Sveriges fastighetsägareförbund
— under anförande av allmänna betänkligheter gentemot lagstiftning -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

en — yttrat, att man tyvärr syntes få räkna med att densamma komme att
få förlängd giltighet. I detta sammanhang har förbundet bl. a. anfört:

Genom den på våren 1942 beslutade hyresregleringslagen hava fastighetsägarna
försatts i ett tvångsläge av helt annan skärpa än som då gällde på
övriga områden av det ekonomiska livet. Åtgärden var så mycket märkligare
som hyrorna i motsats till andra kostnadsfaktorer icke företett någon sådan

utveckling att tvångsåtgärder voro av nöden påkallade.----Sedan för

hyresprisbildningens vidkommande genomförts ett prisstopp på angiven väg
i form av en tvångslag, funno sig statsmakterna nödsakade att även på andra
områden av det ekonomiska livet vidtaga åtgärder i syfte att förhindra den
hotande inflationen. Härvid ansåg man sig dock icke kunna tillgripa liknande
tvångsmedel utan önskade söka sig fram på överenskommelsens väg.--•—

Det olika behandlingssätt från statsmakternas sida, som sålunda kommit
till användning mot skilda intressegrupper inom det ekonomiska livet, är iögonenfallande.
Medan i förhållande till vissa grupper förhandlingsvägen ansetts
både ändamålsenlig och framkomlig har man mot fastighetsägarna — ehuru
prisutvecklingen på hyresmarknaden ingalunda motiverade några mera
extrema åtgärder — omedelbart tillgripit en tvångslagstiftning.

Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att man icke ens kunde allvarligt
diskutera frågan örn att upphäva lagstiftningen eller att inskränka dess tilllämplighetsområde.
Tvärtom torde det stå klart för envar, att det nuvarande
läget på bostadsmarknaden icke medgåve en återgång till en fri prisbildning.

Huvudgrunderna i den nu gällande lagstiftningen ha i
stort sett lämnats utan erinran av hyresnämnderna. Åtskilliga nämnder ha uttryckligen
förklarat, att lagstiftningen i sin nuvarande utformning väl fyllt
sitt ändamål. Hyresnämnden i Halmstad har emellertid anmärkt, att lagstiftningen
syntes väl sträng mot hyresvärdarna. Vissa mindre jämkningar i lagstiftningen
ha förordats av åtskilliga hyresnämnder.

Hyresrådet har såsom redan antytts föreslagit, att vissa ändringar skulle
vidtagas i de båda lagarna, och har för detta ändamål utarbetat två författningsförslag.
De&a torde få bifogas statsrådsprotokollet (Bilaga A).

I det yttrande, som avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund, har anförts
bl. a. följande:

Den erfarenhet man hittills vunnit av hyresregleringslagens tillämpning visar,
att de betänkligheter, som före dess tillkomst yppades, blott vörö allt för
välgrundade. Genom sin allmänna tendens och genom sin utformning har
hyresregleringslagen placerat fastighetsägareparten i en mera missgynnad
ställning än som kunnat motiveras av lagstiftningens egentliga syfte. Lagen
karakteriseras av ett ensidigt hänsynstagande till hyresgästpartens intressen.
De intressemotsättningar mellan fastighetsägare och hyresgäster, som lagen
avser att reglera, hava i den största utsträckning lösts till hyresgästpartens förmån.

Lagbestämmelserna måste för att kunna sägas stå i överensstämmelse med
den rättsuppfattning, som hittills varit rådande i vårt land, inrymma garantier
för att samhällets ingrepp mot fastighetsägarna icke göres mera omfattande
än^som oundgängligen erfordras. I den mån vissa hyresförhållanden,
såsom ^frågan om hyresprisbildningen, frågan örn fastighetsägarnas uppsägningsrätt
m. m., sålunda även efter den 1 oktober 1943 skola bliva föremål

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

9

för laglig reglering, måste man kräva, att större hänsyn än hittills tages till
fastighetsägarpartens berättigade intressen.

Hyresgästernas riksförbund har som ett allmänt omdöme örn lagstiftningen
uttalat, att den i stort sett syntes ha haft åsyftad effekt. Förbundet ägde kännedom
om att det från fastighetsägarnas sida gjorts och säkerligen komme att
i fram l iden göras försök att karakterisera lagens verkningar för hyresvärdarna
såsom mer eller mindre katastrofala. Bakom sådana synpunkter läge påtagliga
överdrifter. Lagen medgåve i sin nuvarande utformning en anpassning
av hyresnivån efter förvaltningskostnadernas stegring, en princip mot
vilken fastighetsägarna själva åtminstone tidigare icke haft något att erinra.

Den omständigheten, att hyresvärdarna i fråga om beskurna vinstmöjligheter
satts i en förut ej rådande paritet med andra medborgargrupper kunde
icke utgöra skäl för lagstiftningens upphävande eller förändring av dess bärande
principer.

Det nuvarande läget på bostadsmarknaden kännetecknas av en allmän Departement
knapphet på lägenheter. Anledningen härtill är den mycket betydande minsk- -tiefen.
ning av bostadsproduktionen, som inträdde efter det andra världskrigets utbrott.
Efter år 1941 har visserligen åter en ökning av bostadsproduktionen
inträtt, men möjligheten att i önskvärd omfattning tillgodose behovet av bostäder
är fortfarande starkt begränsad till följd av den rådande bristen på
arbetskraft och vissa slag av byggnadsmaterial.

Under dessa förhållanden framstår det såsom ofrånkomligt att tills vidare
bibehålla de regleringsåtgärder och ingripanden på bostadsmarknaden,
vilka infördes genom lagen den 19 juni 1942 örn hyresreglering m. m. och
lagen samma dag om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m. Såsom tidigare angivits har hyresrådet framlagt förslag om att dessa
båda lagar, vilka äro gällande till och med den 30 september 1943, skola
erhålla fortsatt giltighet till och med den 30 september 1944. Detta förslag,
som icke mött någon egentlig gensaga, torde böra genomföras.

Bestämmelserna i nu ifrågavarande lagar torde i stort sett ha visat sig
väl ägnade att ligga till grund för den erforderliga regleringen. Under lagarnas
tillämpning har emellertid i vissa avseenden framträtt behov av ändringar
eller kompletteringar. De förslag, som framlagts härom, skola behandlas
i det följande under de särskilda lagrummen.

Lagen om hyresreglering m. m.

1 §•

Enligt denna paragraf skola lagens bestämmelser äga tillämpning i varje
stad, köping eller municipalsamhälle, som vid 1942 års ingång hade minst
2,000 invånare, samt, där Konungen så förordnar, jämväl i annan tättbebyggd
ort.

Detta stadgande har icke föranlett något ändringsförslag från hyresrådets
sida.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Departements chefen.

Hyresgästernas riksförbund har i sitt remissyttrande anfört, att det enligt
förbundets erfarenhet vore en brist, att lagens tillämpningsområde i
princip begränsats till tättbebyggda orter. Till förbundets kännedom hade
kommit åtskilliga fall, där på viss ort ett uppenbart behov av hyresreglering
förelegat, men där de formella förutsättningarna för lagstiftningens
tillämpning icke varit för handen. Härmed avsåges i första hand samhällen,
vilka legat i närheten av hyresreglerade orter utan att själva vara i lagens
mening »tättbebyggda». Även om Kungl. Majit skulle intaga en välvillig
ståndpunkt till framställningar från dylika orter, läge ett visst hämmande
moment i lagens avfattning på denna punkt. Förbundet insåge, att det skulle
uppstå stora administrativa svårigheter att utsträcka lagstiftningen till samtliga
kommuner i landet, men menade, att man i viss mån skulle kunna tillgodose
här avsett syfte, därest uttrycket »tättbebyggda» finge utgå ur lagens
1 §. För de kommunala myndigheterna skulle det efter en sådan lagändring
bliva lättare att taga ståndpunkt till frågan om en framställning till Kungl.
Majit i ämnet.

Att utsträcka lagstiftningens tillämpningsområde till varje ort, där hyreshus
finnas, är av praktiska skäl uteslutet. Däremot kan, särskilt i förortssamhällen
till större städer, hyresreglering behöva införas även på orter med jämförelsevis
ringa bebyggelse. Vid sin granskning av den proposition, som låg
till grund för nu gällande hyresregleringslag, anförde riksdagens andra lagutskott,
att utskottet, som icke hade något att erinra mot avfattningen av ifrågavarande
stadgande, endast ville framhålla, att det icke syntes nödvändigt att
ställa alltför stränga krav på bebyggelsens täthet, särskilt då det gällde uppväxande
förorter. Med beaktande härav torde lagrummet i sin nuvarande
lydelse lämna tillräckligt utrymme för en önskvärd praxis.

3 och 4 §§.

I 3 § första stycket för b judes hyresvärd såväl att mottaga som att träffa
avtal om högre hyra än den tillåtna grundhyran. Brott häremot är belagt
med straff i 23 §, varjämte hyresbelopp, som olovligen uppburits, jämlikt
24 § skall återgäldas. Enligt 4 § första stycket äger hyresvärden utöver grundhyran
träffa avtal om skälig ersättning för värme och varmvatten.

För ändring av grundhyran uppställes i 3 § andra stycket fordran på avsevärd
avvikelse från gällande hyresnivå. Jämlikt 4 § andra stycket kan
reglering av värme- och varmvattenersättning göras även under löpande kontraktstid,
under förutsättning att avtalet innehåller några grunder för beräkning
av dylik ersättning.

Hyresrådet har anfört, att lagen ginge för långt, då redan ingående av avtal
örn högre hyra än den tillåtna straffbelagts. Det vore uppenbarligen fullt
korrekt att sluta ett dylikt avtal »under förutsättning av hyresnämndens godkännande»,
och även i många fall, där det icke direkt utsagts, hade detta
varit parternas mer eller mindre klart fattade mening. Det förefölle icke hållbart
att låta straffbarheten bero av denna formella skillnad, och om återigen

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

11

den antydda reservationen skulle antagas vara parternas mening tills motsatsen
bevisades, bleve straffbudet ett tomt hot. Därtill komme, att om mottagandet
av för hög hyra vore det materiellt brottsliga, en kriminalisering
av avtalsslutandet — exempelvis med hänsyn till bevissvarigheter vore
försvarlig endast om avtalets tillvaro i och för sig utgjorde övertygande indicium
för att hyra betalats till avtalat belopp. Denna presumtion vore
emellertid icke hållbar. Hyresrådet hade för övrigt i praxis konstaterat, att
det — tydligen oavsiktligt — brötes mot detta lagbud i en utsträckning, som
gjorde det ytterst tvivelaktigt, om det överhuvud taget vore möjligt att upprätthålla
detsamma. Av här antydda skäl ville hyresrådet föreslå, att kriminaliseringen
i denna del skulle upphöra. Förslaget föranledde en ändiing i
3 § första stycket, vilken i sin tur gåve anledning till en omformulering i 4 §
första stycket.

Fastighetsägarnas representanter i hyresrådet ha i avgiven reservation anfört,
att hyresrådet enligt deras mening bort föreslå sådan uppmjukning av
de nuvarande bestämmelserna i 3 § andra stycket, att ändring av grundhyran
skulle kunna äga rum, så snart grundhyran överhuvud skilde sig från
hyran för jämförliga lägenheter och salunda icke blott da denna skillnad
vöre avsevärd. Vidare ha de — särskilt med tanke pa langtidskontrakt för
affärslokaler — förordat en sådan komplettering av bestämmelserna i 4 §
andra stycket, att hyresnämnd skulle kunna, där så prövades skäligt, under
löpande kontraktstid ålägga hyresgäst att utgiva ersättning för ^ värme och
varmvatten även i sådana fall, där denna fråga icke blivit föremal för något
avtal mellan parterna.

Sveriges fastighetsägareförbund har föreslagit samma ändringar, som påyrkats
i nämnda reservation, och har därvid anfört bl. a. följande:

Det säger sig självt, att det är synnerligen vanskligt att söka i siffror fixera
vad som är rätta innebörden i ett så svävande begrepp som »avsevärt». Da
man betänker att fastighetsägarens genomsnittliga nettobehållning å hyrorna
vid normal belåning och rationella avskrivningar utgör allenast 10 a. 15 /o
av hyrorna, vilket i genomsnitt motsvarar allenast 3 å 5 %> å det insatta
kapitalet, är även en differens av exempelvis ett pär procent av hyrorna
att beteckna såsom »avsevärd», och detta även om justeringen ur hyresgästens
synpunkt är tämligen betydelselös. Örn nettot utgör 10 /o av hyrorna,
utgör ju nämligen 2 %> av hyrorna icke mindre än 20 /o av nettot.
Även en siffermässigt obetydlig justering av hyran kan salunda lia en mycket
betydande inverkan på fastighetens ekonomi.

Ur prisstoppsynpunkt är den nuvarande regeln helt irrationell. Avsikten
med prisstoppet har ju nämligen aldrig varit annat än att fasttaga normnlhyrorna
men däremot icke att fastlåsa de hyror som äro lägre än normalhyrorna.
Om skillnaden mellan normalhyran och hyran i det särskilda tallet
är stor eller liten, är således ur prisregleringssynpunkt likgiltigt. Följaktligen
finnas inga bärande skäl för upprätthållande av anspråk på att skillnaden
mellan grundhyran och jämförelsehyran skall vara betydande. Ur prisiegleringssynpunkt
är det tillräckligt, örn grundhyran överhuvud avviker från

normalhyran. ..... ,

På grund av vad sålunda anförts får förbundet hemställa, att sadan ändring
vidtages i lagrummet i fråga, all justering av grundhyran må äga rum,
så snart denna avviker från hyran för jämförliga lägenheter.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

Deparlem-enlt chefen.

I förbundets yttrande över det ursprungliga lagförslaget framhölls bland
annat angelägenheten av att hyresgäst skulle kunna åläggas att utgiva gottgörelse
för de onormalt stegrade bränslekostnaderna, även örn hyresavtalet
icke innehaller bestämmelse därom. Förbundet syftade därvid närmast på de
kontrakt, som slutits på lång tid och sålunda icke kunnat uppsägas för reglering
av värmeersättningen. Den tid, under vilken lagen gällt, har givit ytterligare
belägg för uppfattningen, att här föreligger ett''skyddsbehov för
hyresvärden, ^som icke rimligen kan avvisas. Då någon bestämmelse av här
asyftat innehåll icke inflöt i lagen, motiverades detta med att det stöde hyresvärden
öppet att enligt bestämmelserna i 43 § allmänna hyreslagen hos domstol
påkalla en justering av avtalet. För en tillämpning av nämnda lagrum
fordras dock, att avtalet i här åsyftat hänseende kommit att stå i strid mot
god sed i hyresförhållanden eller eljest kommit att bli otillbörligt. Det säger
sig självt, att en dylik judiciell prövning, som skulle komma att kräva synnerligen
lång tid och vars utgång städse vore synnerligen oviss, icke är likvärdig
med en prövning på grundval av en särskilt för ändamålet anpassad
lagbestämmelse, som principiellt fastslår hyresvärdens rätt till skälig ersättning
på grund av de stegrade bränslekostnaderna.

Därjämte har fastighetsägareförbundet till behandling upptagit ett annat
spörsmål rörande utformningen av lagens regler örn grundhyra. Förbundet
har därom yttrat:

Sista stycket i 3 § innehaller den bestämmelsen, att höjning av grundhyran
ej medför ändring av gällande hyresavtal, medan nedsättning av
grundhyran skall lända till efterrättelse, oavsett vad parterna avtalat. Denna
bristande likställighet mellan fastighetsägaren och hyresgästen saknar
varje berättigande. Någon anledning att respektera avtalets helgd enbart i det
fall, då en justering av grundhyran skulle bliva till hyresgästens nackdel, finnes
uppenbarligen icke. Om det anses riktigt, att en sänkning av grundhyran
skall ha omedelbar inverkan på hyresavtalet, bör rimligen motsvarande
förhållande gälla, då en höjning äger rum.

Hyresgästernas riksförbund har förklarat, att hyresregleringens effekt
skulle avsevärt minskas, om ur lagen borttoges kravet på att skillnaden i
hyra mellan en viss lägenhet och andra jämförbara lägenheter måste vara
avsevärd, för att en förändring av grundhyran skall kunna ske. Beträffande
frågan örn bränsletillägg i långtidskontrakt hemställde förbundet, att vad
som anförts därom från fastighetsägarehåll måtte lämnas utan avseende.
Förbundet menade, att de situationer, som därvid avsåges, borde göras till
föremål för behandling inför domstol med dess större möjligheter att upptaga
bevisning m. m. Vidare har förbundet erinrat om att någon tid icke
vore bestämd, inom vilken hyresvärd skulle ingiva ansökan om fastställande
av grundhyra för lägenhet i nybyggt hus. Erfarenheten visade, såsom också
framhållits från ett flertal hyresnämnders sida, att behov funnes av en bestämmelse
härom.

I 3 § första stycket förbjudes ej blott att mottaga utan även att träffa avtal
örn högre hyra än grundhyran. Enligt hyresrådets förslag skulle förbudet
att träffa sådant avtal upphävas men förbudet att mottaga högre hyra än
grundhyran kvarstå. Det förra förbudet innefattar emellertid i själva verket

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

13

den grundläggande civilrättsliga regeln, att ifrågavarande avtal äro ogiltiga
till den del de innebära, att grundhyran överskrides. Denna regel sanktioneras
dels genom straffansvar och dels genom skyldighet att återbetala olovligen
mottagna belopp. Att borttaga förbudet mot att träffa sådana avtal, som här
angivits, låter sig därför svårligen göra. Härtill kommer, att effektiviteten av
ifrågavarande stadgande — som utgör grundvalen för regleringen av hyrespriserna
— skulle minskas i hög grad, om förbudet endast skulle avse mottagandet
av för hög hyra. En dylik handling skulle nämligen endast sällan kunna
bevisas. Å andra sidan förhåller det sig visserligen så som hyresrådet uppgivit,
att hyresvärd och hyresgäst ej sällan träffa en preliminär överenskommelse
om hyreshöjning, under förutsättning att hyresnämnden lämnar samtycke
därtill. Några verkliga olägenheter torde emellertid ej ha uppkommit
till följd härav. Om hyresvärden uppger, att en träffad överenskommelse
haft sådan villkorlig karaktär, blir han naturligtvis icke förfallen till
straffansvar, såframt ej omständigheterna äro sådana, att hans uppgift icke
förtjänar tilltro.

De önskemål örn ändring av grundhyran vid mindre avvikelser från den
allmänna hyresnivån och om införande av bränsleklausul vid långtidskontrakt,
vilka nu framförts av fastighetsägarnas representanter i hyresrådet
och av fastighetsägareförbundet, ha redan vid den nuvarande lagens tillkomst
varit föremål för övervägande såväl i Kungl. Maj:ts proposition som
i andra lagutskottets däröver avgivna utlåtande. Det synes icke föreligga anledning
att nu intaga en annan ståndpunkt i dessa frågor än den, som därvid
lades till grund för statsmakternas avgörande.

Fastighetsägareförbundet har vidare förordat, att höjning av grundhyran
skulle medföra omedelbara verkningar på löpande hyresavtal. Bortsett från
de invändningar, som ur priskontrollsynpunkt kunna göras mot en dylik anordning,
kan erinras, att en regel av angivna innehåll skulle kunna medföra
sådana ökningar av utgående hyresbelopp, att hyresgästerna icke kunde bära
de stegrade kostnaderna. Därjämte strider förslaget mot hela konstruktionen
av grundhyran såsom ett maximipris.

Hyresgästernas riksförbund har ansett, att det borde bestämmas en viss
tid, inom vilken hyresvärd skulle ingiva ansökan örn fastställande av grundhyra
för lägenhet i nybyggt hus. Något behov härav torde emellertid knappast
föreligga. Dylika ärenden kunna upptagas till behandling icke blott på
ansökan av hyresvärd, hyresgäst eller hyressökande utan även på hyresnämndens
eget initiativ. Flerstädes brukar hyresnämnden inhämta uppgifter
örn alla färdigställda hus från samhällets byggnadsnämnd för att med
ledning av dessa uppgifter kontrollera, att grundhyror bli fastställda i samtliga
fall, där så skall ske. Detta synes vara det mest praktiska sättet att
ordna denna fråga.

Med anledning av vad sålunda anförts torde någon ändring i 3 och 4 §§
icke böra vidtagas.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

5 §•

Jämlikt första stycket i denna paragraf äger hyresrådet, där så finnes påkallat
till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning i viss kommun,
medgiva att avtal må för tid, som angives i beslutet, träffas om hyreshöjning
utöver grundhyran intill viss procent av denna eller, om däri ingår
ersättning för värme eller varmvatten, av återstående del av grundhyran. Vid
meddelande av sådant beslut, som nu nämnts, må enligt paragrafens andra
stycke fastställas särskilda procenttal för olika slag av lägenheter ävensom
stadgas undantag från rätten till hyreshöjning, i den mån hyran förut höjts
utöver det belopp lägenheten betingade den 1 januari 1940.

Beträffande denna paragraf har hyresrådet anfört bl. a. följande:

I den nu gällande lagen är den s. k. generella hyreshöjningen, d. v. s. den
allmängiltiga justering uppåt av hyresnivån, som lagen anvisar såsom möjlig
att företaga vid en stegring av fastighetsomkostnaderna, icke konstruerad
som en automatiskt inträdande höjning av alla utgående hyresbelopp utan
som en höjning av den gräns, intill vilken det råder avtalsfrihet beträffande
hyresbeloppen. Detta gör det nödvändigt för hyresvärden att vidtaga vissa
avtalstekniska försiktighetsmått för att säkra sin möjlighet att utnyttja en
eventuell sådan hyreshöjning. Ett dylikt försiktighetsmått, som redan kommit
till användning i stor utsträckning, består däri, att i hyresavtalet intages
en bestämmelse, vari hyresgästen på förhand förbinder sig att betala den högre
hyra, varom det genom ett framtida beslut om generell hyreshöjning kan
bliva tillåtet att avtala. Om avtalet icke innehåller en liknande bestämmelse
av detta slag, måste hyresvärden bevara sin rätt till höjning genom att säga
upp avtalet i god tid, då beslut örn höjning meddelats eller rentav medan
man väntar på ett dylikt beslut.

De formaliteter, som sålunda krävas för att hyresvärden skall få utnyttja
ett beslut om generell hyreshöjning, förefalla att kunna undvaras och synas
icke fylla något praktiskt syfte. Flertalet hyresvärdar förstå säkerligen icke
att skaffa sig sådana bestämmelser i avtalen, som här angivits, och om desamma
återigen betraktas från hyresgästens synpunkt, är det naturligt örn
denne drar sig för att skriva under en avtalsförpliktelse, vars ekonomiska innebörd
han icke kan bedöma. I den mån dylika avtalsbestämmelser saknas,
komma massuppsägningar av hyresavtal att företagas varje gång frågan om
generell hyreshöjning på nytt upptages till behandling av hyresrådet, d. v. s.
minst en gång varje år. Redan uppsägningarna i och för sig äro ett oting, då
de förorsaka onödig oro, och därjämte komma en stor del av dem att dragas
under hyresnämndernas prövning. Dessa mål äro fullständigt onödiga och utgången
i dem är given på förhand — en uppsägning för att utnyttja en generell
hyreshöjning varken strider mot god sed eller är obillig -— men de vålla
nämnderna mycket arbete, eftersom dessa rimligtvis icke kunna utan vidare
avslå framställningarna om ogiltigförklaring utan böra klargöra läget för
hyresgästen och se till att nytt avtal blir slutet på de nya villkoren innan
målet avskrives. Det har i hittillsvarande praxis till och med förekommit, att
mål av denna art dragits inför hyresrådet.

Örn den generella hyreshöjningen i stället konstrueras så, att varje hyresvärd
för den tid beslutet gäller får rätt att av hyresgästen uppbära ett tillägg
till den avtalade hyran (respektive till grundhyran, örn denna är lägre än
den avtalade hyran), innebär detta i sak ingen olikhet mot det läge som uppkommer,
om hyresvärden enligt nu gällande rätt iakttager någon av de nyss

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

15

nämnda formaliteterna och hyresgästen inför uppsägningshot skriver under
ett nytt avtal med höjningen införd. En olikhet föreligger endast i det undantagsfall,
att hyresgästen förklarar sig icke under några omständigheter
kunna komma ut med höjningen utan vara nödsakad att skaffa sig en billigare
lägenhet. Med tanke på dessa fall bör, därest beslutet om höjning erhåller
denna automatiska verkan, i stället hyresgästen få en möjlighet att genom
uppsägning av avtalet skaffa sig handlingsfrihet.---Den hyres gäst,

som begagnar denna uppsägningsrätt, behöver ej betala hyrestillägg.
Örn hyresgästen på detta sätt säger upp avtalet, ställes hyresvärden i sin
tur inför ett val. Om det är en olägenhet för honom att hyresgästen flyttar
före avtalsperiodens utgång (exempelvis därför att det kan vara svårare
att hyra ut lägenheten den 1 april än den 1 oktober), kan han inom
en vecka efter uppsägningen avgiva en förklaring till hyresgästen, att han
beträffande denne avstår från hyrestillägg för återstoden av löpande avtalsperiod;
genom denna motåtgärd blir uppsägningen utan verkan.

I analogi med denna möjlighet för hyresgästen att genom uppsägningen
befria sig från skyldighet att betala hyrestillägg för tiden till nästa fardag
föreslås, att sådan skyldighet ej heller skall föreligga, då hyresförhållandet
ändock skall upphöra nästa fardag eller dessförinnan, vare sig detta beror på
att hyresavtalet är slutet på bestämd tid eller att det förut blivit uppsagt eller
uppsäges i samband med hyreshöjningens genomförande.

Från bestämmelsen örn automatiskt verkande generell hyreshöjning hava
vidare undantag^ långtidskontrakt från tiden före hyresregleringens ikraftträdande.
Detta överensstämmer med förslagets syfte att onödiggöra de avtalstekniska
formaliteter, som med tanke på den generella hyreshöjningen
kommit i bruk efter lagens införande; de hyresförhållanden, som regleras av
långtidskontrakten, hava icke kunnat ändras genom senare formaliteter av
detta slag och böra därför falla utanför bestämmelsens räckvidd.

Beträffande alla de nu nämnda undantagen från regeln örn automatiskt
verkande höjning gäller självfallet, att de icke kunna åberopas av en hyresgäst,
som i avtalet förbundit sig att betala även hyrestillägget, vare sig avtalet
innehåller en särskild bestämmelse därom eller det lyder på ett hyresbelopp,
som är högre än grundhyran och täcker även tilläggets belopp.

Därjämte har hyresrådet — utan att vilja föreslå någon ytterligare lagändring
— gjort följande uttalande. Det har i lagen förutsatts, att den generella
höjningen skulle kunna anges i olika procenttal för olika orter, för olika
slag av lägenheter eller för »förkrigshyror» och andra. Emellertid kunde en
sådan variationsmöjlighet bli behövlig även med hänsyn till föreskriften i
första stycket därom, att beträffande s. k. inklusivehyror, d. v. s. sådana där
bränsleersättning inginge i hyran, den generella höjningen skulle räknas i
procent av nettohyran, nämligen av hyran efter avdrag för vad som belöpte
på bränslekostnaden. Det vore uppenbart, alt man vid genomförandet därav
måste angiva generella normer för att beräkna bränsleandelen i en inklusivehyra,
och hyresrådet ville förutsätta, att problemet även skulle kunna lösas
på det sältet, att olika procenttal fastställdes jämväl med hänsyn lill här
berörda förhållanden.

I reservation mot hyresrådets förslag lia hyresgästernas representanter i
hyresrådet framhållit:

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Departement *•
chefen.

Hyresregleringslagstiftningen genomfördes som ett led i de statliga åtgärderna
till förhindrande av inflation. Detta kom till uttryck i icke allenast det
prisstopp, som lagstiftningen i princip innebar, utan även förutsättningarna
för de stegrade förvaltningskostnadernas inverkan på hyresprisbildningen.
Beslut enligt 5 § hyresregleringslagen får således icke rubba gällande avtal.
Enligt vårt förmenande måste lagstiftningen i sistnämnda hänseende anses
innebära, icke blott att hänsyn tagits till hyresgästernas behov av att kunna
förutse hyrespostens storlek under viss tid framåt, utan även att statsmakterna
velat undvika de inflatoriska verkningarna av en automatiskt inträdande,
för samtliga hyresavtal i riket gällande hyresstegring i följd av ett
beslut enligt 5 § hyresregleringslagen. Majoritetens förslag till ändrad lydelse
av sagda lagrum innebär enligt vår mening ett direkt avsteg från sagda tvenne
principer.

Vi äro medvetna om, att gällande lagstiftning i denna del har förorsakat en
del olägenheter, särskilt av administrativ art. Till stor del äro dessa dock att
hänföra till sådana förhållanden, som nödvändigtvis måste uppstå vid införandet
i stor hast av en lagstiftning som den förevarande. Man har all anledning
förmoda att åtskilliga av de nu åsyftade olägenheterna skola försvinna
eller minskas under lagstiftningens fortsatta tillämpning. I valet mellan eventuellt
bestående sådana och en förändring av de principer, varå 5 § vilar, synes
oss det förstnämnda alternativet vara att föredraga, då det i allt fall icke
innebär ett förtunnande av hyresregleringens inflationshämmande verkan,
vilket majoritetens förslag måste anses göra.

Med denna motivering ha hyresgästernas representanter i första hand påyrkat,
att ifrågavarande paragraf måtte bibehållas oförändrad. I andra hand
ha de framställt flera erinringar mot utformningen av den av hyresrådets
majoritet föreslagna lagtexten, vilka erinringar grundats på samma allmänna
synpunkter som det i första hand framställda yrkandet, nämligen hänsyn
till hyresgästernas likviditet och strävan att undvika en automatiskt inträdande
effekt av ett beslut rörande generell hyreshöjning.

Hyresgästernas riksförbund har instämt i de synpunkter, som sålunda reservationsvis
anförts inom hyresrådet.

Däremot har Sveriges fastighetsägareförbund tillstyrkt hyresrådets förslag.
Enligt förbundets mening vore det i högsta grad rimligt, att en under
hyrestiden medgiven hyreshöjning omedelbart finge tillämpas i de särskilda
hyresförhållandena, såvitt icke hyresvärden avstått från rätten till dylik
höjning. Att såsom nu massvis av uppsägningar skulle behöva företagas,
för att hyresvärdarna skulle komma i åtnjutande av en hyresjustering, som
myndigheterna ansåge böra tillkomma dem, vore uppenbarligen mycket
otillfredsställande. En viss omformulering borde emellertid vidtagas i lagtexten
för att principiellt fastslå fastighetsägarens rätt till den generella hyreshöjning,
som föranleddes av omkostnadsökningen.

Hyresrådet bär föreslagit, att beslut rörande generell hyreshöjning i princip
skulle medföra en direkt ökning av de utgående hyrorna i stället för att
såsom nu är fallet — innebära ett medgivande att genom överenskommelse,
eventuellt efter uppsägning, höja de avtalade hyresbeloppen. För att

Kungl. Majlis proposition nr 91.

17

tillgodose hyresgästernas intressen skulle dock enligt förslaget vissa modifikationer
göras i den angivna principen.

I nuvarande ekonomiska läge, då strävandena att stabilisera prisnivån måste
tillmätas den största betydelse, synes det vara önskvärt att undvika ett
system, som i högre grad än det förut tillämpade verkar automatiskt i prishöjande
riktning, även om skillnaden i praktiken måhända icke skulle bli
av alltför stor betydelse.

Huruvida det behöver uppstå sådana praktiska olägenheter, som hyresrådets
ändringsförslag avser att undanröja, torde mindre bero på innehållet
i lagbestämmelsen än på ordningen för meddelande av beslut rörande generellt
tillstånd till hyreshöjning. Hittills har hyresrådet endast vid ett tillfälle
haft att handlägga ett dylikt ärende. Hyresrådets beslut kunde självfallet
icke meddelas förrän i juli månad 1942, då lagen just trätt i kraft. Beslutet
innebar, att något generellt medgivande till hyreshöjning icke lämnades för
tiden från och med den 1 oktober 1942 till och med den 31 mars 1943. Med
hänsyn till de förhållanden som förelågo, då detta beslut fattades, fann sig
hyresrådet nödsakat att, såsom nu angivits, begränsa beslutets giltighetstid till
ett halvt hyresår. Därest dylika beslut hädanefter meddelas för minst ett
helt hyresår i sänder och kungöras mer än sex månader innan de skola
tillämpas — såsom hyresrådet torde ha för avsikt att göra —■ få parterna på
hyresmarknaden i de allra flesta fall tillfälle att i god tid avtala om sådan
ökning av den utgående hyran, som kan ha medgivits i hyresrådets beslut,
varför onödiga uppsägningar icke behöva förekomma.

Med hänsyn till nu angivna omständigheter synes hyresrådets förslag till
ändring av 5 § icke böra genomföras.

I fråga örn den närmare utformningen av beslut rörande generellt medgivande
till hyreshöjning har hyresrådet uttalat, att det måste angivas generella
normer för att beräkna bränsleandelen i en s. k. inklusivehyra, och
att detta borde kunna ske i den formen, att olika procenttal fastställdes för
särskilda typer av hyreskontrakt. Det är uppenbarligen önskvärt, att beslut
i en dylik fråga utformas på sådant sätt, att tekniska svårigheter icke
uppstå vid tillämpningen. Huruvida detta skall kunna ske genom alt i beslutet
olika procenttal direkt fastställas för olika förekommande kontraktstyper,
torde få slutgiltigt avgöras i samband med prövningen av övriga frågor
vid beslutets meddelande. Det torde i vart fall visa sig lämpligt att anvisa
parterna en dylik procentuell beräkningsgrund såsom en enkel utväg
att vinna tillräckligt exakt beräkning för vanligen förekommande fall.

G §•

1 denna paragraf meddelas bestämmelser angående sådana lägenheter, som
icke äro underkastade den snävare hyresregleringen enligt lagens tidigare
paragrafer. Till denna kategori höra i främsta rummet bostadslägenheter,
som uthyras i möblerat skick. Hyran för dessa lägenheter regleras enligt 6 §
på så sätt, att om hyran är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 91. 2

18

Kungl. Majlis proposition nr 91.

övriga omständigheter föranleda, hyresnämnden äger på framställning av
hyresgästen nedsätta hyran efter vad som finnes skäligt.

Hyresrådet har anfört:

En betydelsefull brist i den nuvarande hyresregleringen ligger däri, att
uthyrningen av möblerade rum endast ofullständigt kontrolleras. Tillgängliga
upplysningar utvisa, att beträffande sådana rum på flera orter genomförts
mycket betydande hyreshöjningar, vilka icke tillnärmelsevis motiveras
av motsvarande omkostnadsökningar, och några av de till hyresrådet inberättade
fallen måste betecknas som ocker. Hyresrådet har ingående övervägt
möjligheterna till ett mera effektivt ingripande på detta område men nödgats
konstatera att detsamma är ytterst svårreglerat, och hyresrådets förslag på
denna punkt har endast begränsad räckvidd. Att den nu gällande möjligheten
enligt 6 § till ingripande mot oskäliga hyror för möblerade rum icke
utnyttjats i någon nämnvärd utsträckning har ansetts delvis kunna förklaras
därav, att för hyresnämndens ingripande kräves initiativ av hyresgästen, vilket
är så mycket svårare för denne att taga, som han icke har något skydd mot
en uppsägning från hyresvärdens sida. Förslaget avser att undanröja dessa
båda hinder för stadgandets tillämpning, så att dels hyresnämnd får rätt att
ingripa på eget initiativ och dels hyresgäst i möblerat rum får samma uppsägningsskydd
som annan hyresgäst. Härav föranledas ändringar i 6—8 §§.

Departements- Såsom framgår av vad hyresrådet anfört, har det på flera håll förekommit,
chefen. (jg som hyra ut möblerade rum utnyttjat den rådande bostadsbristen till

opåkallade hyreshöjningar. Detta har varit möjligt till följd av att möblerade
lägenheter icke omfattas av den snävare formen av hyresreglering. Den
rätt att påkalla liyresnedsättning, som finnes enligt 6 §, synes också ha
blivit utnyttjad endast i ringa omfattning. Att möblerade lägenheter vid lagstiftningens
tillkomst undantogos från den snävare hyresregleringen hade sin
grund i svårigheterna att anpassa ett system med fixerade hyrespriser på
dessa fall. Hyresrådet har icke heller kunnat anvisa någon utväg att lösa
dessa svårigheter. Däremot har hyresrådet, för att underlätta en tillämpning
av den form för hyresreglering, som stadgas i 6 §, föreslagit att hyresnämnd
skall kunna företaga ingripande enligt denna paragraf på eget initiativ. Detta
förslag torde böra genomföras. Det är i hög grad önskvärt, att den möjlighet
att reglera ifrågavarande hyrespriser, som 6 § lämnar, hädanefter
kommer till användning i betydligt ökad utsträckning.

7 §•

Detta lagrum stadgar rätt för hyresnämnd att på framställning av hyresgäst
förklara uppsägning ogiltig, örn den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden
eller eljest vara obillig. Hyresgästens framställning skall göras
inom fjorton dagar från uppsägningen. Bestämmelserna äro icke tillämpliga
på lägenhet, som är uthyrd till bostad i möblerat skick.

Hyresrådet har beträffande uppsägningsskyddets anordnande yttrat i huvudsak
följande:

Enligt hyresrådets erfarenhet har det vid genomförande av det skydd beträffande
uppsägningar, som hyresregleringslagen ger hyresgästen, varit en
olägenhet, att det icke finnes en genomförd rättslig skillnad mellan å ena

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

19

sidan en uppsägning, som företages för att hyresvärden vill att hyresgästen
skall flytta, och å andra sidan en uppsägning där detta icke — åtminstone i
första hand — är hyresvärdens avsikt, utan denne främst vill genomföra nya
villkor för den fortsatta uthyrningen. Från parternas synpunkt äro dessa
två fall uppenbarligen väsentligt olika. I förra fallet har hyresgästen att genast
taga ståndpunkt till frågan, om han kan och vill flytta, och om detta
icke är fallet erbjuder för närvarande hyresregleringslagen honom det skyddet,
att han hos hyresnämnden kan begära ogiltigförklaring av uppsägningen.
En uppsägning av det senare slaget däremot betraktas i första hand endast
som en inledning till avtalsförhandlingar, och först örn dessa icke leda
till enighet och nytt avtal, blir läget det att hyresgästen ställes inför kravet
att flytta och då kan vilja påkalla hyresregleringslagens skydd för att få
bo kvar.

Den metod, som hyresregleringslagen anvisar hyresgästen till sådant skydd,
är emellertid densamma beträffande båda slagen av uppsägningar: begäran
om ogiltigförklaring skall göras hos hyresnämnden inom fjorton dagar efter
uppsägningen. Detta förhållande, att förfarandet icke differentierats efter
uppsägningens sakliga innebörd i olika fall, medför olägenheter i två hänseenden.

Allvarligast är i detta sammanhang, att en uppsägning i syfte att åstadkomma
ändrade avtalsvillkor — i det följande med ett något generaliserande
uttryck kallad »uppsägning för hyresreglering» — icke omedelbart framstår
för hyresgästen som en så allvarlig åtgärd, att han genast bör söka hyresregleringslagens
skydd, varför han ofta underlåter att göra detta i laga tid. Örn
hyresvärden i samband med uppsägningen förklarar eller åtminstone låter
förstå, att han icke har något emot att hyresgästen bor kvar, utan endast
vill ha högre hyra, ändrade bestämmelser om bränsleersättning eller ändrade
villkor i övrigt, lära väl flertalet hyresgäster icke uppfatta detta som en situation,
i vilken de ha anledning att vända sig till hyresnämnden. I sådana
fall kan det tydligen lätt inträffa, att hyresgästen i denna tro låter fjorton
dagar förflyta efter uppsägningen och först därefter får klart för sig, att hyresvärden
icke vill sluta nytt avtal med honom. I detta läge har hyresgästen
ingen möjlighet att med lagens hjälp få hyresförhållandet förlängt.

Enligt vad hyresrådet erfarit såväl i sin egen praxis som från hyresnämnderna
hava förekommit fall, där hyresvärden uppenbarligen med avsikt låtit
förstå att uppsägningen avsåge hyresreglering, men därefter, sedan tiden för
ogiltighetsbegäran utgått utan att hyresgästen begagnat sig av denna möjlighet,
yppat sin egentliga avsikt med uppsägningen, nämligen att hyresgästen
skulle flytta. Även örn dessa fall äro upprörande, äro de måhända icke så
talrika och praktiskt viktiga, att de ensamma böra föranleda en lagändring
på denna punkt. Av större betydelse torde vara dels de fall, där syftet med
uppsägningen är otydligt eller ej alls angivet men hyresgästen med större
eller mindre fog oriktigt antager, att endast hyresreglering avses, och dels
de fall, där della antagande från början är riktigt men hyresvärden senare
— enär förhandlingar örn nya villkor misslyckas eller av annat skäl — bestämmer
sig flir att icke gå med på nytt avtal.

För att tillgodose dessa synpunkter föreslår hyresrådet i 7 § en uppdelning
av uppsägningarna i två kategorier, bär kallade uppsägning för avflyttning
och uppsägning för hyresreglering. Uppsägningen för avflyttning
är en sådan, där hyresvärdens syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten
tydligt angivits i uppsägningen, d. v. s. i den skriftliga uppsägningshand1
ingens text eller, vid muntlig uppsägning, i det uttalande som innehåller
uppsägningen. För att en hyresgäst skall förpliktas avflytta, kräves enligt

20

Kunni. Maj:ts proposition nr 91.

förslaget antingen att uppsägningen haft den nu angivna formen eller att
en uppsägning av annat slag, som icke lett till avtal örn nya villkor, efterföljts
av ett förfarande vid hyresnämnden, vilket slutat med att hyresgästen
icke accepterat de villkor nämnden föreskrivit och, som en följd därav, nämnden
föreskrivit att hyresförhållandet skall upphöra. I övrigt har hyresgästens
skydd mot uppsägning utformats på samma sätt som i den nuvarande 7 §.

Avsikten med förslaget är i korthet, att genom det särskilda formkravet
beträffande uppsägningar för avflyttning skola på ett tidigt stadium kunna
urskiljas de uppsägningar, som ha detta syfte, och endast dessa i första hand
dragas under hyresnämndernas prövning. Antalet mål om uppsägnings ogiltighet
vid hyresnämnderna bör härigenom kunna nedbringas betydligt. Beträffande
övriga uppsägningar skola normalt närmast efter uppsägningen
följa avtalsförhandlingar och först om dessa misslyckas frågan örn avtalsvillkoren
dragas inför hyresnämnden. Det är naturligt, om detta sker på initiativ
av hyresvärden, men örn denne underlåter att göra det och hyresgästen vill
få rättsförhållandet klarlagt, kan han själv taga initiativet. Sedan hyresnämnden
kommit till ett resultat om vad som är skäliga villkor skall detta
tillkännagivas för parterna. Örn hyresgästen accepterar detta avgörande, är
frågan avgjord för nästa avtalsperiod, avvisar hyresgästen de av nämnden
angivna villkoren, skall nämnden föreskriva att hyresförhållandet skall upphöra,
och hyresgästen blir då skyldig att flytta den dag till vilken avtalet
blivit uppsagt.

Ytterligare har hyresrådet i detta sammanhang uppmärksammat fragan
om förhållandet mellan å ena sidan proceduren hos hyresnämnd och hyresråd
och å andra sidan förfarandet hos överexekutor, lagsökningsdomare eller
domstol i mål om hyresgästs avhysning. Detta problem innefattar flera delfrågor
av vikt, men hyresrådet skall här endast framhålla en av dem.
Det synes nämligen böra tillses att exekutivprocessen anordnas så, att hyresgästen
får möjlighet att före avgörandet få besked örn utgången i ett samtidigt
anhängigt ärende hos hyresnämnd eller hyresråd, avseende hans rätt
att bo tevår. Öm sålunda hyresvärd anhängiggjort talan enligt 192 § utsökningslagen
örn avhysning på den grund alt hyrestiden utgått eller hyresgästen
eljest, utan att hyresrätten är förverkad, är skyldig att avflytta, men
hyresgästen hos hyresnämnden fört talan enligt 7 eller 8 § hyresregleringslagen,
måste överexekutor (domstol) anses skyldig att avvakta utgången av
detta ärende. Ej heller i det fall att hyresnämnden meddelat beslut, som gått
hyresgästen emot, och hyresgästen anfört besvär däröver, bör utslag meddelas
genast utan att det avvaktas, huruvida hyresrådet meddelar beslut örn
s. k. inhibition. Även på verkställighetsstadiet bör i sådant fall, i den utsträckning
gällande bestämmelser tillåta, medges respit för att avvakta utgången
av ärende hos hyresnämnd eller hyresråd.

Såsom angivits under 6 § har hyresrådet vidare föreslagit, att hyresgäst
i möblerad lägenhet skall erhålla samma uppsägningsskydd som annan
hyresgäst. I fråga om den närmare innebörden av detta förslag har hyresrådet
anfört:

Då hyresgäst i möblerat rum i fråga örn uppsägningsskydd formellt likställes
med andra hyresgäster, måste emellertid övervägas hur den intresseavvägning,
som enligt lagens mening skall göras i dessa fall, ställer sig
när det blir fråga örn möblerade rum. Beträffande dessa måste hänsyn tagas
till det förhållandet, att hyresvärd och hyresgäst ofta äro på ett helt
annat sätt än vid vanlig lägenhetsuthyrning beroende av varandra, att hyresförhållandet
på ett helt annat sätt ingriper i vederbörandes dagliga pri -

21

Kungl Maj:ts proposition nr 91.

vata liv. Detta gör, att hyresvärdens önskan att hyresgästen skall flytta^ i
och för sig måste tillmätas större betydelse än annars. I vanliga hyresförhållanden
torde vid denna intresseavvägning i allmänhet krävas för bifall till
hyresvärdens talan, att något förhållande styrkes som positivt talar för denna
utgång, t. ex. hyresvärdens egna personliga förhållanden som göra att
han själv behöver lägenheten, hyresgästens försummelse av sina ekonomiska
förpliktelser eller hyresgästens påtagliga åsidosättande av vanliga regler för
ordning och skick i fastigheten. Saknas utredning örn något dylikt förhållande,
lära i flertalet fall hyresgästens svårigheter att skaffa annan bostad
fälla utslag till hans förmån. Att kräva en liknande bevisbörda, då det, gäller
inneboende i hyresvärdens eget hem, är uppenbarligen att gå för långt;
hyresvärden kan där ha goda skäl att slippa en hyresgäst, utan att han
förmår förebringa utredning om något mera påtagligt missförhållande, som
kan tillvitas hyresgästen.

Snarare torde läget i dessa fall ofta bli det, att hyresvärdens talan bör bifallas,
om icke någon särskild omständighet talar till hyresgästens förmån.
Det viktigaste i sistnämnda hänseende är att lagändringens huvudsyfte tillgodoses,
d. v. s. att hyresgästen skyddas så långt som erfordras för att kontrollen
på hyresbeloppen skall kunna genomföras. Om det sålunda, finns något
som tyder på att uppsägningen föranletts av att hyresgästen direkt eller
indirekt givit anledning till hyresnämndens ingripande beträffande hyressättningen,
bör hyresgästen skyddas så långt det är möjligt. Detsamma skall
gälla, örn tvisten i själva verket befinnes gälla en ekonomisk fråga, exempelvis
det fall att hyresvärden formellt undviker att taga en hyra, som skulle
ge anledning till ingripande, men håller höga priser på annat som hyresgästen
av praktiska skäl är nödsakad att betala för i samband därmed, såsom
mat, linne, betjäning o. s. v. Även där sådana omständigheter icke påvisas,
kunna förhållandena i det särskilda fallet påminna örn det mera opersonliga,
övervägande affärsmässiga förhållandet mellan parterna vid vanlig lägenhetsuthyrning
och intresseavvägningen därför vara att bedöma på samma
sätt som där. I de fall där inga sådana särskilda omständigheter föreligga
och parterna äro mera personligen beroende av varandra, bör särskild hänsyn
till hyresvärdens intresse och önskemål tagas vid avgörandet av en uppsägnings
obillighet.

Hyresgästernas representanter i hyresrådet ha — utan att framställa något
direkt yrkande — anfört vissa betänkligheter gentemot hyresrådets förslag
rörande uppsägningsskyddets anordnande:

Vid en revision av proceduren vid prövningen av uppsägnings giltighet
torde man närmast ha att välja mellan två metoder. Den ena innebär, att
uppsägningsförbud i princip skall föreligga men att uppsägning kan medgivas
av hyresnämnd under vissa förutsättningar. Denna metod användes
under föregående världskrigs hyresreglering och förordades av bl. a. hyresgästernas
riksförbund i dess yttrande över den promemoria, som låg till
grund för 1942 års lagstiftning. Den andra metoden har använts i 7 8 hyresregleringslagen,
nämligen bibehållande av uppsägningsrätten men mod rättighet
flir hyresnämnd att i vissa fall förklara uppsägning ogiltig samt enligt
förslaget tillika med differentiering av proceduren allt efter uppsägningens
syfte. Uppenbarligen äger förslaget i denna del betydande fördelar. En
gallring av uppsägningarna sker och hyresgästen är — åtminstone teoretiskt
— medveten örn i vilka fall han skyndsamt måste påkalla hyresnämnds ingripande
för att hyresrätten skall bevaras. Ur åtskilliga synpunkter är det
fördel örn en legal uppdelning av uppsägningarna sker; även under normala

22

Kungl. Maj:ts proposition, nr 91.

förhållanden på hyresmarknaden kan det enligt vårt förmenande föreligga
behov av sinsemellan skiljaktiga bestämmelser om rättsverkningarna av uppsägningar
med olika syften. Möjligheten att uppnå avsett mål med den i 7 §
verkställda differentieringen är dock beroende av, huruvida den föreslagna
gränsdragningen går att upprätthålla i praktiken och, framför allt, huruvida
proceduren i görligaste mån eliminerar risken för rättsförlust, missuppfattningar
och meningsskiljaktigheter. Ur dessa synpunkter är förslaget enligt
vår mening icke tillfredsställande. Även. enligt majoritetens förslag är —-i
likhet med gällande lag — hyresrättens bevarande beroende av ett initiativ
från hyresgästens sida inom viss fatalietid. Man nödgas alltså räkna med
att det alltfort skall förekomma fall, då hyresgästen på grund av obekantskap
med lagens krav, d. v. s. av formella skäl, går förlustig en hyresrätt,
som ur materiella synpunkter bort tryggas. Enligt hyresrådets förslag skall,
när uppsägning sker för att hyresgästen skall avträda lägenheten, detta syfte
angivas »i uppsägningen». Detta stadgande synes oss icke erbjuda tillräckliga
garantier för rättssäkerheten. Vad som t. ex. vid en muntlig uppsägning
är »tydligt» för hyresvärden, kan för hyresgästen framstå såsom antydningar,
halva löften från hyresvärdens sida om villighet att diskutera frågan

om kvarboenderätten, uppsägning med villkor o. s. v.---Åtminstone

i ett avseende synes oss en förändring av förslaget böra vidtagas, nämligen
att en bestämmelse införes av innebörd, att då syftet med uppsägningen är
hyresgästens avflyttning, uppsägningen städse skall ske skriftligen och under
tydligt angivande av nämnda syfte. Vi kunna icke finna, att hyresvärdarna
härigenom skulle ställas inför alltför stora krav; under alla förhållanden
är det så angeläget att ingen tvekan råder om, huru vid uppsägningen
tillgått, att frågan om den av oss förordade anordningens besvärlighet o. s. v.
måste komma i andra rummet.

Med anledning av de betänkligheter, som nu föreslagna ordning ingivit
oss ha vi övervägt, huruvida lagstiftningen icke borde övergå till den första
av de två i det föregående angivna metoderna, nämligen införandet i princip
av ett uppsägningsförbud.

I det nu återgivna yttrandet har hyresgästernas riksförbund instämt.

Sveriges fastighetsägareförbund, som förordat hyresrådets förslag rörande
uppsägningsskyddets anordnande, har framställt anmärkning mot de i
den nuvarande lagen uppställda förutsättningarna för ogiltigförklaring av
uppsägning. Bestämmelsen att en av hyresvärden företagen uppsägning kunde
förklaras ogiltig icke blott när den strede mot god sed i hyresförhållanden
utan även när den eljest vore obillig hade enligt förbundets erfarenhet vunnit
sådan tillämpning, att den i sin nuvarande utformning måste anses innebära
ett alltför starkt gynnande av hyresgästparten. Ur rättssäkerhetssynpunkt
borde det vara tillfyllest, om för ogiltigförklaring av uppsägning det
kravet uppställdes, att uppsägningen strede mot god sed i hyresförhållanden.
Om även andra grunder för ogiltigförklaring skulle godtagas, måste
man kräva, att dessa angåves på ett mindre vagt sätt än som för närvarande
vore fallet. För att tillgodose att behörig hänsyn toges jämväl till hyresvärdens
berättigade intressen, syntes bestämmelsens avfattning böra ändras förslagsvis
därhän, att en uppsägning kunde förklaras ogiltig, då det även med
hänsyn till hyresvärdens berättigade intressen icke skäligen kunde fordras,
att hyresavtalet skulle upphöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

23

Vid tillkomsten av den nu gällande lagstiftningen övervägdes olika möj- Departementsligheter
att under rådande krisförhållanden på bostadsmarknaden tillför- cAe/ensäkra
hyresgästerna skydd mot att utan giltiga skäl nödgas avflytta från sina
lägenheter. Därvid genomfördes eli system, som visserligen lämnar hyresvärden
möjlighet att uppsäga hyresavtal men som innefattar rätt för hyresgästen
att få uppsägningen förklarad ogiltig, om den befinnes strida mot god sed i
hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Det torde icke lia tillkommit några
omständigheter, som böra föranleda ändring i dessa allmänna principer för
hyresgästens besittningsskydd.

Hyresrådet har emellertid funnit, att en ändring av rättsreglernas närmare
utformning är erforderlig för att motverka vissa missförhållanden, som
yppat sig under lagstiftningens tillämpning. I överensstämmelse med den
allmänna hyreslagen gör här ifrågavarande stadgande icke någon skillnad
mellan en uppsägning, som skett för att bringa hyresförhållandet att upphöra,
och en uppsägning, som vidtagits allenast för att möjliggöra ändring
i de gällande hyresvillkoren. I båda fallen skall hyresgästen enligt den nuvarande
bestämmelsen, örn han vill komma i åtnjutande av besittningsskyddet,
göra framställning hos hyresnämnden inom fjorton dagar från uppsägningen.
Enligt vad hyresrådet anfört har det ej sällan inträffat, att hyresgästen
icke insett, att han för att bevara sin rätt måste vidtaga denna
åtgärd även i sådana fall, då hyresvärden mer eller mindre tydligt låtit
förstå, att uppsägningen endast skett för att åvägabringa ändring i hyresvillkoren.
Då hyresgästen till följd härav låtit den stadgade fristen utlöpa
utan att göra framställning hos hyresnämnden, har han icke vidare haft någon
möjlighet att med lagens hjälp få hyresförhållandet förlängt.

För att råda bot härpå har hyresrådet föreslagit, att uppsägningarna skulle
uppdelas i två kategorier. Endast i sådana fall, där det tydligt angivits
i uppsägningen, att densamma avsåge hyresgästens avflyttning, skulle det
nuvarande förfarandet tillämpas. I andra fall skulle uppsägningen icke i
första hand kunna utnyttjas för att få hyresförhållandet upplöst utan endast
tjäna som underlag för förhandlingar örn nya kontraktsvillkor. Örn parterna
därvid icke enades, skulle envar av dem utan någon tidsbegränsning
kunna draga frågan under hyresnämndens prövning. Ville hyresgästen icke
godtaga de villkor, som nämnden bestämde, skulle nämnden föreskriva, att
hyresförhållandet skulle upphöra.

Detta förslag skulle i viss mån kunna avhjälpa de påtalade missförhållandena,
men det är ägnat att ingiva tvekan ur andra synpunkter. De nuvarande
uppsägningsreglerna återfinnas, såsom förut antytts i den allmänna hyreslagen.
Dessa regler hava gällt sedan länge tillbaka och ligga till grund för
tryckta uppsägningsformnlär, som förekomma i de flesta hyreskontrakt. Det
kan befaras, att en tillfällig uppdelning av uppsägningarna i två kategorier
icke skulle bli tillräckligt allmänt känd. Härtill kommer, att den föreslagna
anordningen med nödvändighet måste medföra ganska invecklade bestämmelser.

24

Kungl. Maj:ts proposition ni 91.

Det synes emellertid vara möjligt att på ett enklare sätt tillgodose syftet med
hyresrådets förslag. För att en hyresgäst, som icke erhållit klart besked om en
uppsägnings innebörd, skall bli skyddad mot rättsförlust, torde han endast
behöva erhålla möjlighet att påkalla hyresnämndens ingripande jämväl efter
utgången av den nu stadgade tidsfristen.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad hyresrådet föreslagit torde de
nu gällande reglerna böra tillämpas i sådana fall, då hyresgästen redan i
samband med uppsägningen erhållit uttryckligt meddelande om att densamma
vidtagits i syfte att hyresgästen skall avträda lägenheten. Örn däremot
något dylikt meddelande icke lämnats vid uppsägningen, bör hyresgästen
äga rätt att göra framställning örn ogiltigförklaring hos hyresnämnden
även sedan fjorton dagar förflutit efter uppsägningen. Dock bör han vara
skyldig att göra sådan framställning inom fjorton dagar efter det han erhållit
tydligt meddelande örn att hyresvärden ej vill förlänga hyresförhållandet.
Av allmänna processuella regler torde följa, att det ankommer på hyresvärden
att bevisa, att hyresgästen erhållit dylikt meddelande.

Hyresgästernas representanter ha förordat, att skriftlig form skall göras
obligatorisk för sådan uppsägning, som sker i syfte att hyresgästen skall
avflytta. De nu gällande formföreskrifterna för uppsägning av arrende- och
hyresavtal äro upptagna i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Särskilda
föreskrifter ha där stadgats för vissa fall, i vilka en enkel regel örn skriftlig
form icke är tillfyllest. Det möter betänkligheter att i hyresregleringsiagen
införa speciella formföreskrifter för vissa uppsägningar. Emellertid
kommer hyresvärdens bevisskyldighet för att hyresgästen erhållit särskilt
meddelande säkerligen att medföra användning av skriftlig form vid de allra
flesta uppsägningar, som avse att hyresförhållandet skall upphöra.

Vad därefter angår den av hyresrådet berörda frågan örn förfarandet i
vräkningsärenden torde det vara uppenbart, att exekutivmyndigheterna, såsom
hyresrådet framhållit, böra beakta pågående förfarande hos hyresnämnd
eller inför hyresrådet.

Slutligen har hyresrådet föreslagit, att de personer, som hyra möblerade
rum, skola komma i åtnjutande av skydd mot uppsägning enligt samma regler
som andra hyresgäster. I nu gällande lag ha dessa hyresförhållanden undantag^
från bestämmelserna i förevarande paragraf. Att så skett, har berott
därpå, att förhållandet mellan hyresvärd och hyresgäst i regel är betydligt
mera betingat av privata hänsyn i dessa fall än vid vanliga hyresavtal, varför
det icke ansetts lämpligt att tvångsvis förlänga dylika hyresförhållanden. Såsom
angivits under 6 § har emellertid den rådande bostadsbristen flerstädes
utnyttjats på sådant sätt, att det uppstått ett starkt behov av skyddsbestämmelser
för dem som hyra möblerade rum. De betänkligheter, vilka finnas
mot en tvångsförlängning i dessa fall, torde därför böra få vika. Vid den
intresseavvägning, som hyresnämnden alltid skall företaga vid tillämpning av
denna paragraf, bör emellertid, på sätt hyresrådet framhållit, särskild hänsyn
tagas till de speciella omständigheter som här föreligga.

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

8 §.

Enligt vad som föreslagits under 7 § skall den som hyr möblerad lägen- Departement»-het komma i åtnjutande av uppsägningsskydd liksom annan hyresgäst. I överensstämmelse
härmed torde, såsom hyresrådet föreslagit, jämväl reglerna i
8 § — om tvångsförlängning av hyresavtal, som slutits på bestämd tid utan
uppsägningsklausul —- böra få tillämpning på avtal om möblerade lägenheter.

9 §•

Första stycket i denna paragraf innehåller förbud mot att utan tillstånd
av hyresnämnd uthyra bostadslägenhet för väsentligen annat ändamål.

Hyresrådet har förklarat sig i praxis ha funnit, att detta förbud lämpligen
borde utsträckas att gälla sådana förfaranden, som att exempelvis ett affärsföretag
förvärvade ett bostadshus och därefter disponerade dess bostadsutrymmen
för egen räkning till kontor, lager o. s. v. Förbudet borde därför
omfatta även det fall, att bostadslägenhet av husets ägare användes till annat
ändamål än bostad. Att utsträcka förbudet även till att nyttjanderättshavare
(hyresgäst) använde bostadslägenhet på detta sätt hade ansetts föra
för långt; de mera anmärkningsvärda fall, som hyresrådet iakttagit i sin
praxis, täcktes av den förstnämnda utvidgningen av förbudet.

Detta hyresrådets förslag har avstyrkts av Sveriges fastighetsägareförbund.

Enligt förbundets mening skulle ett förbud av det innehåll, som hyresrådet
föreslagit, innebära ett alltför stort hinder för tillgodoseendet av näringslivets
lojala behov av lokaler.

Under rådande brist på lägenheter har det ansetts önskvärt att i främsta Dep%£V^nlt''
rummet tillgodose behovet av bostäder. På grund härav har i den nu gällande
lagen stadgats förbud mot att utan särskilt tillstånd av hyresnämnd
uthyra en förutvarande bostadslägenhet för väsentligen annat ändamål. Hyresrådet
har föreslagit, att detta förbud skulle utvidgas att omfatta icke blott
uthyrning utan även nyttjande för fastighetsägarens egen räkning. Då behov
av denna utvidgning uppenbarligen föreligger, synes förslaget böra följas.

Förbudet torde böra avfattas så, att det riktar sig mot alt en lägenhet tages
i bruk för ett nytt ändamål. Dispens från förbudet bör kunna meddelas i sådana
fall, då fastighetsägaren har ett särskilt beaktansvärt intresse av att få
disponera en bostadslägenhet exempelvis till kontor eller lager, eller då behovet
av att behålla lägenheten på bostadsmarknaden icke är synnerligen framträdande.

10 §.

Enligt detta lagrum äger Konungen förordna, att i kommun, där hyresregleringslagen
äger tillämpning, avgiftsfri bostadsförmedling skall anordnas
på kommunens bekostnad.

Hyresrådet har anfört:

Enligt vad hyresrådet har sig bekant, har i anslutning till det pågående
arbetet med den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Departements chefen.

skadlig prisstegring även igångsatts en utredning om möjligheterna att införa
en behovsprövning beträffande hyressökande. Genom en dylik skulle vid en
fortsatt skärpning av bostadskrisen och en ytterligare begränsning av bostadstillskottet
de knappa resurserna i fråga om hyreslediga lägenheter kunna
fördelas på ett ur social synpunkt mera betryggande sätt. En sådan åtgärd
skulle innebära ett nytt och ytterst betydelsefullt steg i den riktning mot en
mera ingående reglering av hyresmarknaden, som man vid hyresregleringslagens
tillkomst räknade med som en framtida möjlighet. För dess genomförande
torde erfordras obligatorisk kommunal bostadsförmedling. Detta
spörsmål är givetvis nära förknippat med frågan örn ändringar i hyresregleringslagen,
men i avvaktan på den pågående utredningens resultat har hyresrådet
icke ansett sig böra av denna anledning föreslå några sådana.

Hyresgästernas riksförbund har hemställt, att frågan örn införande av kommunal
bostadsförmedling i samtliga de orter, vari hyresregleringslagen gällde,
måtte göras till föremål för övervägande. Dessa förmedlingar skulle, med
nuvarande läge på bostadsmarknaden, bl. a. kunna fylla funktionen att anvisa
hyressökande familjer med barn lediga lägenheter. Ett spörsmål i nära
beröring med det nu förevarande vore visserligen föremål för utredning, men
frågan vore, huruvida resultatet av denna utredning kunde föreligga inom
rimlig tid. Skulle så ej vara fallet, borde enligt förbundets mening redan i
samband med den nu ifrågasatta lagstiftningen 10 § ändras sålunda, att avgiftsfri
bostadsförmedling skulle på kommunens bekostnad anordnas i envar
kommun, där hyresregleringslagen ägde tillämpning, såframt Kungl. Maj:t
ej befriade kommunen därifrån. Dylik förmedling skulle äga rätt att anvisa
familj med barn ledig bostadslägenhet med skyldighet för hyresvärden att
mottaga familjen som hyresgäst på villkor som, därest överenskommelse ej
kunde träffas, skulle fastställas av vederbörande hyresnämnd.

De betydelsefulla problem, som berörts i de nu återgivna uttalandena av
hyresrådet och hyresgästernas riksförbund, äro såsom där omnämnts för
närvarande föremål för särskild utredning. Vid sådant förhållande synes det
icke lämpligt att upptaga dem till behandling i detta sammanhang.

14 §.

Hyresnämnd utgöres enligt denna paragraf av ordförande och två ledamöter,
den ene representerande fastighetsägarna och den andre hyresgästerna.
I ärende rörande annan lägenhet än sådan, som är avsedd att helt eller till
väsentlig del nyttjas till bostad, skall den sist angivne ledamoten utgöras av
en person som driver förvärvsverksamhet.

Beträffande sistnämnda bestämmelse har hyresrådet anfört följande. Från
vissa hyresnämnder hade framhållits, att i ett ärende, som gällde ett bostadshus
med endast någon enstaka lokal av annat slag än bostad, t. ex. ett garage,
det kunde vara obehövligt och stundom även opraktiskt att nämndens s. k.
köpmannaledamot obligatoriskt skulle inträda i nämnden, såvitt ärendet
rörde denna lokal. Det syntes vara befogat, att regeln därom uppmjukades
något.

Kunni. Maj.ts proposition ni 91.

27

Av praktiska skäl kan det vara lämpligt, att den specielle representanten Departements.
för köpmännen icke skall behöva inträda i tjänstgöring i varje ärende, som chefenrör
annan lägenhet än bostad. En viss jämkning i lagbestämmelsen torde därför
böra vidtagas i anslutning till vad hyresrådet förordat.

16 §.

I andra stycket av denna paragraf stadgas bl. a., att kommunen skall anvisa
erforderliga medel till bestridande av löner åt befattningshavare hos
nämnden och övriga kostnader för nämndens verksamhet.

Hyresrådet har uppgivit, att — i samband med att hyresrådet planerat konferenser
med representanter för hyresnämnderna för att överlägga angående
olika frågor rörande lagstiftningens tillämpning — det spörsmålet uppkommit,
huruvida kostnaden för en hyresnämnds representation vid en dylik konferens
utgjorde sådan kostnad för nämndens verksamhet, som skulle gäldas
av kommunen. Enligt hyresrådets mening vore detta fallet.

Såsom hyresrådet antagit torde sådana utgifter, som avse erforderlig re- Departemenupresentation
från hyresnämnderna vid hyresrådets konferenser, inbegripas cflelenunder
de kostnader, som det ankommer på kommunerna att betala.

18 §.

Bland de i denna paragraf upptagna bestämmelserna örn förfarandet inför
hyresnämnd må här anföras följande. Innan nämnden avgör något ärende,
skola hyresvärd och hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla
tillfälle att vid sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter.
Framställning av ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant
sammanträde, om den finnes icke förtjäna avseende. Om kallelse till
sammanträde har avsänts till part genom rekommenderat brev, må ärendet
avgöras utan hinder av hans utevaro.

Hyresrådet har anfört:

Från vissa hyresnämnder har uttalats, att det vanliga förfarandet med sammanträde
inför nämnden med hyresvärd och hyresgäster vore obehövligt i de
fall, där hus uppförts med understöd av allmänna medel och hyressättningen
vore reglerad genom myndighets föreskrifter i anslutning därtill. Såtillvida
synes en ändring härutinnan böra ske, att hyresgäst (hyressökande) icke behöver
kallas till hyresnämndens sammanträde i de fall, där hyran för varje
enskild lägenhet är till beloppet bestämd eller maximerad genom författningsbestämmelse
eller genom föreskrift av statens byggnadslånebyrå. Detta är
fallet t. ex. beträffande pensionärshem och s. k. barnrikehus. I de fall åter,
där endast fastslagits en total hyressumma för huset eller särskilda klumpsummor
för bostadslägenheter och övriga, och det således återstår att bestämma
hyrorna för de särskilda lägenheterna, bör det vanliga förfarandet
komma till användning. Det senare gäller i regel vid den vanliga statliga subventioneringen
av bostadsbyggande genom tertiärlån och tilläggslån.

I flertalet av de ärenden, som förekomma inför hyresnämnd, är det ur rätts- DeparUtmenUsäkerhetssynpunkt
uppenbarligen av stor betydelse, att nämnden icke träffar c en''

28

Kungl. Maj:ts proposition ni 91.

sitt avgörande utan att såväl hyresvärd som hyresgäst fått tillfälle att framlägga
sina synpunkter. Från den gällande bestämmelsen härom har undantag
endast stadgats för sådana fall, då det är fråga om en framställning
av ringa vikt, som befinnes icke förtjäna avseende. Hyresrådet har föreslagit,
att det icke heller skall vara nödvändigt att kalla hyresgäst, respektive hyressökande,
till nämndens sammanträde i de fall, då maximihyra för en viss
lägenhet redan blivit bestämd genom statens försorg i annan ordning och förfarandet
inför nämnden blott avser att fastställa lägenhetens grundhyra inom
denna ram. Nämndens uppgift är därvid väsentligen av formell natur, och
det synes vara en onödig omgång att inkalla hyresgäst eller hyressökande,
medan däremot hyresvärden får anses ha ett intresse av att bli underrättad
örn när ärendet skall behandlas. Med anledning av vad sålunda anförts synes
lämpligen böra stadgas, att ärende, som rör fastställande av en dylik lägenhets
grundhyra intill det bestämda maximibeloppet, må avgöras utan hinder
av att hyresgäst eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid
nämndens sammanträde.

19 §.

Andra stycket i denna paragraf innehåller den bestämmelsen, att vad som
finnes stadgat om domarejäv i tillämpliga delar skall gälla beträffande jäv
mot ordförande och ledamöter i hyresnämnd.

I paragrafens tredje stycke stadgas bl. a., att skriftligt besked om nämndens
beslut skall avgiftsfritt tillhandahållas part inom en vecka från därom
framställd begäran.

Sveriges fastighetsägareförbund, har behandlat en fråga, som rör jävsbestämmelsen
i paragrafens andra stycke. Förbundet har yttrat:

Beträffande jäv mot nämndens ledamöter har i förarbetena till lagen uttalats,
att den omständigheten, att en person är tjänsteman i en organisation
av fastighetsägare eller hyresgäster icke i och för sig bör utgöra jäv. Det synes
kunna ifrågasättas, örn den rättsgrundsats, som sålunda kommit till uttryck,
är fullt försvarlig. Det har nämligen visat sig, att såsom hyresgästrepresentanter
i nämnderna i icke ringa utsträckning utsetts ombudsmän och
andra funktionärer inom hyresgästorganisationerna. Ofta hava dessa tidigare
såsom tjänstemän inom organisationerna tagit befattning just med de ärenden,
som skola behandlas av nämnden, och det är uppenbart, att de under
sådana förhållanden måste få ett mera direkt och personligt intresse av att
söka dirigera nämndens beslut i en viss riktning än vad fallet är med nämndledamöter,
som enbart intaga ställningen exempelvis av styrelseledamöter
inom vederbörande organisationer. Det kan sålunda starkt betvivlas, om en
person, som intager den funktionärsställning inom organisationerna, som fallet
är med exempelvis en ombudsman, lämpar sig såsom ledamot i hyresnämnden,
även om en sådan person ofta äger en mycket god kännedom
om ortens hyresförhållanden. I lagen bör fördenskull införas en bestämmelse
av det innehållet, att till ledamöter av nämnden icke böra utses personer, beträffande
vilka det kan antagas, att de på grund av sin anställning eller eljest
yrkesmässigt komma att taga befattning med de ärenden, i vilka nämnden
har att besluta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

29

Hyresrådet har — i anslutning till ett förslag om ändrad lydelse av 20 §
första stycket — hemställt, att den förut återgivna bestämmelsen i tredje stycket
av nu förevarande paragraf måtte undergå en viss jämkning. Enligt hyresrådets
förslag skulle där stadgas, att skriftligt besked om nämndens beslut
skulle tillställas parterna eller deras befullmäktigade ombud.

Med anledning av vad fastighetsägareförbundet anfört må framhållas, att DeT*rh‘*j™nU‘
den som varit juridisk rådgivare åt part i ett hyresärende — vare sig såsom
funktionär i någon intresseorganisation eller eljest — bör anses förhindrad
att tjänstgöra såsom ledamot i nämnden, då detta ärende handlägges, liksom
en domare i motsvarande situation. Någon lagändring synes därför icke erforderlig
för att tillgodose det önskemål, som fastighetsägareförbundet framfört.
En annan sak är, att funktionärerna i fastighetsägarnas och hyresgästernas
intresseorganisationer icke enbart på grund av sin befattning skola
anses hindrade att tjänstgöra i hyresnämnderna eller hyresrådet. Till följd av
sin sakkunskap kunna de för övrigt vara särskilt värdefulla såsom ledamöter,
örn de rätt uppfatta sin ställning som samhällsorgan.

En sådan jämkning av innehållet i paragrafens tredje stycke, som hyresrådet
föreslagit, torde böra vidtagas i anslutning till vad som föreslås under
20 §.

20 §.

Enligt första stycket i denna paragraf äger part, som är missnöjd med
hyresnämndens beslut, däröver anföra besvär hos statens hyresråd inom tjugu
dagar från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. För att denna besvärstid
skall börja löpa även i sådana fall, då en part icke fått del av beslutet
omedelbart, har upptagits följande bestämmelse i 21 § kungörelsen den
19 juni 1942 (nr 431) med närmare föreskrifter angående hyresnämndernas
verksamhet. Till part, som ej personligen varit tillstädes, då nämndens beslut
meddelades, skall senast en vecka därefter översändas skriftligt besked om
beslutet i rekommenderat brev med mottagningsbevis, vilket skall gälla såsom
bevis om dagen för delfåendet.

I andra stycket av lagens 20 § stadgas, att hyresnämnds beslut skall, om
ej hyresrådet annorlunda förordnar, utan hinder av anförda besvär lända till
efterrättelse från beslutets dag eller den senare dag, som nämnden bestämmer.

Hyresrådet har beträffande första stycket i nu förevarande paragraf yttrat
följande:

Tiden för anförande av besvär hos hyresrådet räknas från olika utgångspunkter,
beroende på örn klagandeparten var personligen närvarande, då hyresnämnden
meddelade sitt beslut. I så fall räknas tiden från beslutets meddelande,
eljest från det parten mottog skriftligt besked örn beslutet. Hyresrådet
har i sin praxis riklig erfarenhet av att denna dualism vållat missförstånd
och i vissa fall även rättsförluster. Det lär vara ofrånkomligt att genomföra
enhetlighet härutinnan. Med hänsyn till beskaffenheten av hyresnämndsorganisationen
och av proceduren där torde det enda verkligt betryggande vara
att parten (eller det befullmäktigade ombud parten använt hos nämnden) får

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

skriftligt besked om utgången med fullständig besvärshänvisning, och i så fall
är det naturligt att räkna besvärstiden från mottagandet av detta besked.
---Det må tillfogas, att vad som här föreslagits icke nödvändigt behöver
medföra ett dyrbart delgivningsförfarande, utan att beskeden exempelvis
kunna överlämnas vid nämndens sammanträde.

I fråga om andra stycket i den här behandlade paragrafen har hyresrådet
anfört:

o Den genom detta stadgande uppställda regeln, att hyresnämndsbeslut icke
får ges tillbakaverkande kraft, är enligt vad erfarenheten utvisar icke genomförbar
i praktiken. Av olika skäl kunna hyresnämnderna försättas i det läget,
att de icke kunna meddela beslut förrän efter den tidpunkt, från vilken beslutet
rimligen bör tillämpas. Så är ofta fallet då uppsägningstiden är kort, men
även utredningssvårigheter i målet eller nämndens totala arbetsbörda kan
vara anledning till dröjsmål. Hyresrådet föreslår med hänsyn till det anförda
ändring härutinnan. Självfallet måste en befogenhet att meddela retroaktivt
beslut handhavas med urskillning, och det är hyresrådets avsikt, om förslaget
på denna punkt genomföres, att genom direktiv till nämnderna reglera användningen
av denna befogenhet, framför allt så att icke parts egen försummelse
att i tid anhängiggöra ärendet skall kunna ådraga motparten förluster.

I detta sammanhang är att uppmärksamma, att en hyreshöjning, som erhåller
giltighet för lång tid tillbaka, kan medföra krav på hyresgästen att
omedelbart betala höjningen för hela den förflutna tiden, ett krav som tydligen
ofta kan innebära en svår ekonomisk påfrestning. Detta förhållande kan
föreligga även oavsett det nyssnämnda förslaget örn retroaktiv verkan av hyresnämndens
beslut, eftersom även med nuvarande bestämmelser i varje fall
hyresrådets beslut kan bliva giltigt för flera månader tillbaka. Det synes därför
vara nödvändigt att hyresnämnd får befogenhet att föreskriva anstånd
med sådan betalning i efterhand.

Bestämmelserna i förevarande ämne lia ansetts böra upptagas bland de materiella
stadgandena i en särskild paragraf, kallad 6 a, i stället för att sammanföras
med den i 20 § bland de processuella bestämmelserna givna regeln
om hyresnämndsbesluts omedelbara giltighet utan hinder av anförda besvär.
Med formuleringen i 6 a § första stycket antydes, att i hyresnämnds beslut bör
uttryckligen angivas dess giltighetstid, men att, där detta underlåtits, beslutet
icke är retroaktivt utan gäller från beslutets dag. Anstånd kan naturligtvis
föreskrivas för olika tider beträffande särskilda delbelopp, eller med andra
ord skuldsumman kan uppdelas i smärre dylika, vilka förfalla till betalning
successivt.

Beträffande hyresrådets förslag alt låta vissa beslut få tillbakaverkande
kraft ha hyresgästernas representanter i hyresrådet yttrat, att de icke hade
någon erinran att framställa ur principiell synpunkt men att enligt deras
mening den ståndpunkt, som läge till grund för uttalandet i motiveringen, att
befogenheten att meddela retroaktivt beslut måste handhavas med urskillning,
också borde komma till uttryck i lagtexten. Det syntes nämligen
tveksamt, huruvida en angelägenhet av denna betydelse ur såväl principiell
synpunkt som för parterna i det enskilda fallet borde regleras uteslutande
genom direktiv från hyresrådet. I bestämmelsen borde uttryckligen angivas,
att besluten skulle erhålla retroaktiv giltighet allenast i de fall, där särskilda
omständigheter förelåge. Inom ramen för ett dylikt stadgande borde
hyresrådet lämna hyresnämnderna direktiv för dess tillämpning. Gemen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

31

samt för sådana särskilda omständigheter, som avsåges med yrkandet i
denna del, vore att beslut i ärendet fördröjts på grund av förhållanden,
över vilka sökanden icke kunnat råda.

Hyresgästernas riksförbund har intagit samma ståndpunkt, som angivits
i det sist återgivna yttrandet.

1 enlighet med vanliga regler för administrativ process stadgas i 20 § Departements.
första stycket, att tiden för anförande av besvär över hyresnämnds beslut dufén.

skall räknas från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. Då klaganden
varit närvarande vid beslutets meddelande börjar alltså besvärstiden
löpa omedelbart. I andra fall räknas tiden från den dag, då klaganden
mottagit skriftligt besked om beslutet. Dylikt besked skall alltid tillställas
frånvarande part jämlikt 21 § i kungörelsen med närmare föreskrifter angående
hyresnämndernas verksamhet. Hyresrådet har uppgivit, att miss-,
förstånd och i vissa fall även rättsförluster vållats av denna olikhet i fråga
örn besvärstidens beräkning. För att avhjälpa dessa olägenheter har hyresrådet
föreslagit, att skriftligt besked skall lämnas även till part som är personligen
närvarande, då nämndens beslut meddelas, eller till hans tillstädeskomna
befullmäktigade ombud samt att besvärstiden alltid skall räknas från
det besked mottagits. Detta förslag, som synes innebära en praktisk lösning
av frågan, torde böra genomföras. Den föreslagna anordningen föranleder
ändring i 19 § tredje stycket och 20 § första stycket hyresregleringslagen
ävensom 21 § i den nyss omnämnda kungörelsen, vari den erforderliga bestämmelsen
rörande ombud lämpligen kan intagas.

Jämlikt andra stycket i lagens 20 § får hyresnämnds beslut icke förlänas
retroaktiv giltighet. Motivet till detta förbud är tydligt. Det är icke önskvärt,
att sådana ingrepp, som hyresregleringen medför i avtalsmässigt bestämda
förhållanden, erhålla giltighet för en redan förfluten tid.

Emellertid ha förhållandena i praktiken utvecklat sig på ett sådant sätt, att
denna bestämmelse i vissa fall kommit att hindra avgöranden, som varit
önskvärda ur skälighetssynpunkt. Ett flertal hyresnämnder ha, liksom hyresi-ådet,
fått en opåräknat stor arbetsbelastning, vilket medfört, att åtskilliga
ärenden icke kunnat bli avgjorda förrän ganska lång tid förflutit efter det
ansökningarna gjordes. Såsom hyresrådet berört kan det även av andra
orsaker, som icke bero på den enskilde partens försummelse, inträffa att ett
beslut ej kan meddelas förrän efter den tidpunkt, från vilken detsamma
bort tillämpas. På grund liärav synes det erforderligt att i enlighet med
hyresrådets förslag öppna en möjlighet att giva tillbakaverkande kraft åt
vissa beslut. Behov härav torde föreligga endast i sådana ärenden, som
avses i lagens 3, 4 och 6 §§. Med hänsyn till de allmänna betänkligheter,
som göra sig gällande gentemot retroaktivt verkande beslut, torde i lagtexten
böra angivas, alt dylika beslut endast skola meddelas, där så av särskild
anledning befinnes skäligt. För att en hyresgäst, som sålunda blir betalningsskyldig
för förfluten tid, icke skall nödgas utgiva alltför stora be -

32

Kungl. Maj-.ts proposition nr 91.

Departements chefen.

Departements chefen.

lopp på en gång, bör anstånd med betalningen kunna lämnas i enlighet
med vad hyresrådet föreslagit.

Såsom nyss nämnts skall bestämmelsen om tillbakaverkande beslut endast
få tillämpas i vissa fall, som avses i 3, 4 och 6 §§. Eljest bör den nuvarande
föreskriften om giltighet av hyresnämnds beslut fortfarande gälla.
Det synes lämpligast att upptaga dessa regler tillsammans i 20 §.

22 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att hyresnämnd skall förordna
om rättelse, därest nämnden finner, att beslut, som nämnden meddelat, blivit
påtagligt oriktigt till följd av nämndens förbiseende, parts felaktiga uppgift
eller annan anledning. Enligt paragrafens andra stycke äger nämnden, då
väsentligt ändrade förhållanden inträtt, upptaga avgjort ärende till ny prövning.

Hyresrådet har icke framställt något förslag om ändring av denna paragraf.

Sveriges fastighetsägareförbund har anfört, att bestämmelserna i paragrafen,
efter vad det ville synas, stundom hade tillämpats på ett sätt, som lagstiftaren
icke torde ha avsett. En viss tendens torde nämligen ha förmärkts
att med stöd av bestämmelserna i fråga bereda möjlighet åt tappande part
att återvinna en försutten besvärstid. Det vore uppenbart, att lagrummet icke
hade dylikt ändamål. Såsom ett resningsinstitut försvarade bestämmelserna
emellertid sin plats, men de borde då utformas i enlighet med vad som allmänt
gällde i fråga om förutsättningarna för resning i rättegångsmål.

Bestämmelserna i denna paragraf torde motsvara ett praktiskt behov. I
den mån de kunna ha tillämpats på mindre lämpligt sätt torde det röra sig om
rena undantagsfall.

26 §.

Enligt denna paragraf har sådan upplåtelse av bostad, som är förenad med
allmän tjänst, undantagits från lagens tillämpningsområde.

Ytterligare ett undantag därifrån har föreslagits av hyresrådet, som härom
anfört följande. Under utarbetandet av sin framställning hade hyresrådet erfarit,
att priskontrollnämnden beslutat föreslå en utvidgning av prisregleringslagen
att avse även sådant upplåtande av bostad, som inginge i hotelleller
pensionatrörelse. Hyresrådet ville tillstyrka, att sådan verksamhet, för
vilken krävdes tillstånd enligt stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och
pensionatrörelse, överfördes från hyresregleringens område till priskontrollens,
och hade i sitt förslag i 26 § intagit en bestämmelse, som avsåge att korrespondera
med en väntad ändring på denna punkt i prisregleringslagen.

Enligt ett av statens priskontrollnämnd den 2 februari 1943 avgivet förslag
till ny prisregleringslag skall under den där avsedda prisregleringen kunna
inbegripas upplåtelse av nyttjanderätt till lägenhet, varå stadgan den 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

33

.juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse äger tillämpning. I den mån
den tillämnade prisregleringslagen sålunda blir tillämplig på bostadsupplåtelser,
torde dessa böra undantagas från hyresregleringslagens tillämpningsområde.

övergångsbestämmelser.

Såsom tidigare angivits avser förlängningen av lagstiftningen liden efter Deparumennden
1 oktober 1943. Det är emellertid önskvärt, att de föreslagna lagändringarna
träda i kraft så snart som möjligt. Särskilt är det angeläget, att det utsträckta
skyddet för hyresgäster i möblerade rum vinner tillämpning utan
dröjsmål. En lämplig dag för lagändringarnas ikraftträdande skulle vara den
1 april 1943. Eftersom det emellertid icke med säkerhet kan påräknas, att
frågan dessförinnan hinner bliva slutbehandlad, kan lämpligen stadgas, att
lagen skall träda i kraft den dag Konungen bestämmer.

Det har förekommit i ett antal fall, att hyresavtal redan blivit uppsagda
till upphörande den 1 oktober 1943 eller senare dag. Eftersom den tid, för vilken
det kunnat ifrågakomma att förlänga dylika hyresavtal, infallit efter lagstiftningens
nuvarande giltighetstid, har hyresgästen ej sällan ansett sig sakna
möjlighet att påkalla ogiltigförklaring av uppsägningen. För dessa fall erfordras
tydligen, att framställning örn ogiltigförklaring skall kunna ske efter
den nya lagstiftningens utfärdande. Hyresgästen bör även skäligen få tillgodonjuta
den nya frist, som föreslagits i 7 §, under motsvarande förutsättning,
som där angivits.

Enligt förslaget till ändring av 20 § skall i vissa fall hyresnämnds beslut
kunna få tillbakaverkande kraft. Giltigheten av ett sådant beslut bör dock
icke få avse tiden före lagändringens ikraftträdande.

Lagen om kontroll av upplåtelse oell överlåtelse av bostadsrätt m. m.

5 §.

I denna paragraf stadgas, att överlåtelse av bostadsrätt skall godkännas av
hyresnämnden samt att den som överlåter bostadsrätt är skyldig att göra anmälan
därom hos nämnden.

Hyresrådet har uppgivit, att det i praxis yppats tvekan, huruvida lagens
föreskrifter om överlåtelse av bostadsrätt jämväl avsåge gåva av bostadsrätt.

I anledning härav har hyresrådet föreslagit det förtydligandet i 5 §, att bestämmelserna
skulle angivas avse endast överlåtelse mot vederlag.

Av vad som stadgas i lagens senare paragrafer framgår, att här ifrågava- Departement,»■
rande bestämmelser endast avse överlåtelse mot vederlag. Då tvekan härom cAe/enlikväl
förekommit, torde ett sådant förtydligande, som hyresrådet föreslagit,
böra vidtagas i denna paragraf.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. I sami. Nr 91. it

DtjKurte likt lits -chefen.

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

6 §•

Enligt denna paragraf må överlåtelse av bostadsrätt ej godkännas, om ersättning
för bostadsrätten skall utgå med högre belopp än som svarar mot
bostadsrättshavarens andel i föreningens behållna tillgångar, utan så är att
bostadsrätten av särskild anledning har högre värde.

Hyresrådet, som hållit särskilda överläggningar med representanter för
hyresnämnder och bostadsföreningsrörelsen angående tillämpningen av denna
lag, har anfört följande beträffande nu ifrågavarande stadgande:

Vid överläggningarna ifrågasattes, huruvida icke i 6 § borde införas ett
stadgande av innehåll, att vid uppskattningen av föreningens behållna tillgångar
fastigheten skulle upptagas till taxeringsvärdet, där ej i ärendet visades,
att fastighetens verkliga värde vore högre. Förslaget motiverades med att vissa
hyresnämnder, i fall där fastighetens bokföringsvärde var lägre än taxeringsvärdet,
ansett fastigheten vid beräkningen av föreningens behållna tillgångar
icke kunna upptagas högre än till det bokförda värdet. Denna praxis kan
emellertid icke anses riktig. Då bostadsrättshavarens andel i föreningens behållna
tillgångar skall bestämmas, är det självfallet icke nödvändigt att stanna
vid det värde som kan direkt framräknas ur föreningens bokföring. Uträkningen
bör bygga på fastighetens verkliga nuvarande värde, och det synes
vara skäl att därvidlag i regel utgå från taxeringsvärdet, varvid det naturligtvis
skall vara möjligt att med särskild utredning visa, att det verkliga
värdet är ett annat än detta. Det bokförda värdet är en mera osäker utgångspunkt,
vare sig det är högre eller lägre än taxeringsvärdet. Någon lagändring
i detta hänseende synes icke vara påkallad.

Såsom hyresrådet påpekat torde någon ändring av stadgandet i denna paragraf
icke vara erforderlig för att en riktig värdering skall kunna tillämpas
vid hyresnämndernas prövning av överlåtelser av bostadsrätt. De synpunkter,
som hyresrådet anfört, torde böra beaktas av hyresnämnderna.

9 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att örn överlåtelse av bostadsrätt
ej anmälts hos hyresnämnden inom föreskriven tid — fjorton dagar —
den som förvärvat bostadsrätten äger omedelbart frånträda avtalet, såvida
han ej redan tillträtt lägenheten. Enligt andra stycket skall vad sålunda
stadgas även gälla, om hyresnämnden ej godkänt överlåtelsen inom två månader
från dagen för avtalet och tillträde ej ägt runi.

Hyresrådet har framhållit, att den som förvärvat bostadsrätt sålunda på
två olika sätt fått garanti för att frågan örn avtalets godkännande skulle bli
avgjord på kort tid. Han hade nämligen rätt att frånträda avtalet, dels örn
överlåtaren icke inom fjorton dagar anmält överlåtelsen till hyresnämnden
och dels örn hyresnämndens godkännande icke förelåge inom två månader
efter avtalet, i båda fallen dock endast om han icke tillträtt lägenheten. Det
förefölle emellertid, som om den första garantin skulle vara tillräcklig. Icke
heller syntes det vara grundad anledning att låta det ensidigt gå ut över bostadsrättens
överlåtare, om förfarandet av någon anledning droge ut på tiden.
Då hyresnämnden vägrade godkännande och överlåtaren besvärade sig hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

35

hyresrådet, kunde rådets beslut med bifall till hans talan i allmänhet icke
meddelas inom den angivna tiden. Hyresrådet har därför föreslagit, att andra
stycket i 9 § skulle utgå.

Den som förvärvat bostadsrätt men icke tillträtt lägenheten har i andra
stycket av denna paragraf tillerkänts rätt att frånträda avtalet, örn detta icke
inom två månader blivit godkänt av hyresnämnden eller — efter besvär över
nämndens beslut — av hyresrådet. Det har visat sig, att ett godkännande ofta
ej hinner meddelas inom nämnda tid. Visserligen har förvärvaren naturligtvis
ett berättigat intresse av att snabbt få veta, huruvida avtalet godkännes
eller icke, men det kan dock synas obilligt, att han ensidigt skall kunna rygga
avtalet, även om överlåtaren utan dröjsmål vidtagit alla erforderliga åtgärder
för att få detsamma godkänt. Den nu behandlade bestämmelsen synes icke
heller vara nödvändig för att förmå överlåtaren att göra anmälan hos nämnden
inom föreskriven tid. Underlåter han detta, drabbas han av straffansvar
enligt 16 § andra stycket, varjämte förvärvaren jämlikt första stycket i nu
förevarande paragraf har rätt att frånträda avtalet, om han icke tillträtt lägenheten.
Såsom hyresrådet föreslagit torde alltså andra stycket i denna paragraf
böra upphävas.

15 §.

Enligt denna paragraf skall vad som stadgas i 19—21 och 25 §§ hyresregleringslagen
om förfarandet hos hyresnämnden, fullföljd av talan och tystnadsplikt
äga motsvarande tillämpning med avseende å ärende enligt den
na lag.

Hyresrådet har anfört följande:

Stockholms hyresnämnders ordförandekollegium har föreslagit införande
i 15 § av hänvisning jämväl till stadgandena i 18 och 22 §§ hyresregleringslagen.
I ärende angående godkännande av överlåtelse av bostadsrätt eller annan
andelsrätt kan det uppenbarligen vara av vikt för överlåtaren att han får
tillfälle att inför nämnden förebringa närmare utredning om förhållanden,
som kunna inverka på värderingen av andelsrätten. Att föreskriva en ovillkorlig
skyldighet för nämnden att kalla överlåtaren till nämndens sammanträde
torde emellertid icke behövas.

Befogenhet för hyresnämnd att, där det finnes påkallat, kalla sökanden till
sammanträde finnes enligt hyresrådets mening redan med nuvarande bestämmelser.
Emellertid bör det stadgas befogenhet för hyresnämnd att i dessa
ärenden företaga besiktning av lägenhet, vilket är av praktisk betydelse särskilt
då det göres gällande, att andelsrätten har högre värde än andelsvärdet,
enär bostadsrättshavaren utfört förbättringsarbeten i lägenheten. Med anledning
av det anförda föreslår hyresrådet vissa ändringar i 15 §. Däremot finner
hyresrådet ej skäl föreslå införande av hänvisning till 22 § hyresregleringslagen.

Såsom hyresrådet framhållit kan det vara lämpligt, att hyresnämnd erhåller
uttrycklig rätt att anställa besiktning i ärenden, som avses i denna lag, även
om parterna i allmänhet själva torde lia intresse av att visa de lägenheter,
som skola värderas. För jämförelse kan det också vara erforderligt att nämn -

Departemenl!#-chefen.

Departement»-

chctjen.

36

Kungl. Majlis proposition nr 91.

den får tillträde till andra lägenheter. I denna paragraf har därför intagits
hänvisning till stadgandet i 18 § tredje stycket hyresregleringslagen. På grund
härav har det blivit erforderligt att även inlaga hänvisning till 28—30 §§
samma lag.

I enlighet med vad här anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m. samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

37

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. ni.

Härigenom törordnas, dels att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering
m. m., vilken gäller till och med den 30 september 1943, i nedan intagna delar
skall erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives, dels ock att
lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den
30 september 1944.

6 §•

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd mot
en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter
föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som finnes
skäligt. I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende
med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas äga
motsvarande tillämpning.

Vid meddelande--- — därtill fastställer.

7 §•

Har hyresvärd, utan alt hyresrätten är förverkad, uppsagt hyresavtal, äger
hyresnämnden på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig,
örn den finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara
obillig. Nämnden må ock, örn hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet
mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga
sig, och på de villkor i övrigt, som finnas skäliga.

Framställning som i första stycket sägs skall göras inom fjorton dagar
från uppsägningen eller, örn hyresvärden icke därvid tydligt meddelat, alt
lian ej vill förlänga hyresförhållandet, inom fjorton dagar efter det hyresvärden
lämnat hyresgästen sådant meddelande.

8 §.

Är hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll örn uppsägning och
har hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla
lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden,

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

där hyresvärden vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av
hyresgästen förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens
vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest
vara obillig. I fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 §
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Framställning som---av avtalet.

Om förbud mot viss uthyrning m. lii.

9 §•

Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den
blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,
må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren tagas i bruk för
väsentligen annat ändamål än det sålunda avsedda.

Hyresnämnden äger---möblerat skick.

14 §.

Hyresnämnd utgöres---— två ledamöter.

Ordförande förordnas —--sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten
skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som ej
må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre
bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,
som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall, där det
utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot, som driver
förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar till uthyrning
avsedd fastighet.

För ordföranden----— skall ersätta.

Förordnande såsom---- tills vidare.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och
hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid
sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av
ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,
om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller
beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som högst må utgå
för viss lägenhet, må ärende örn fastställande av lägenhetens grundhyra intill
den sålunda bestämda hyrans belopp avgöras utan hinder av att hyresgäst
eller hyressökande icke beretts tillfälle att infinna sig vid sammanträdet.
Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom rekommenderat brev,
må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Nämnden äger —--inför nämnden.

Nämnden eller--— förelägga vite.

39

Kimot. Maj.ts proposition nr 91.

19 §•

Såsom hyresnämndens —--ordföranden omfattar.

Beträffande jäv---är stadgat.

Vid sammanträde med nämnden skall föras protokoll. Om nämndens beslut
skall skriftligt besked tillställas parterna.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra
besvär hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden
erhöll skriftligt besked om beslutet.

Nämndens beslut skall, örn ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till
efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

Nämndens beslut gäller för tiden från och med den dag, då detsamma
meddelats, eller den senare dag, som nämnden bestämmer. I ärende, som avses
i 3, 4 eller 6 §, må dock nämnden, där det av särskild anledning finnes skäligt,
bestämma att beslutet skall avse förfluten tid; och äger nämnden i sådant
fall förordna om skäligt anstånd med betalning av vad hyresgäst kan
bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens beslut.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på bostadsupplåtelse i hotelleller
pensionatrörelse, i den mån prisregleringslagen erhållit tillämpning
därpå.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Har hyresvärd, utan att hyresrätten är förverkad, före lagens ikraftträdande
uppsagt hyresavtal om lägenhet, som ej är uthyrd till bostad i möblerat
skick, till upphörande efter den 30 september 1943, må framställning som
i 7 § sägs göras inom fjorton dagar från dagen för lagens ikraftträdande eller,
om hyresvärden icke dessförinnan tydligt meddelat, att han ej vill förlänga
hyresförhållandet, inom fjorton dagar efter det hyresvärden lämnat hyresgästen
sådant meddelande.

Beslut, som hyresnämnd meddelar, må icke på grund av vad som stadgats
i 20 § tredje stycket erhålla giltighet för tiden före lagens ikraftträdande.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, dels att 5 och 15 §§ lagen den 19 juni 1942 om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken gäller till och
med den 30 september 1943, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles,
dels att 9 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla, dels ock
att lagen i sålunda ändrat skick skall äga fortsatt giltighet till och med den
30 september 1944.

‘ 5 §.

Överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkännas
av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som skett å
exekutiv auktion.

Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan
om överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §.

Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21, 25 och 28—30 §§ lagen örn hyresreglering
m. m. stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende å
ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställandet av hyresvillkor, skall
jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

41

Bilaga A.

Förslag till

Lag om fortsatt giltighet av lagen deli 19 juni 1942 (nr 429) örn hyresreglering
m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m., vilken lag gäller till och med den 30 september 1943, skall äga
fortsatt giltighet efter sistnämnda dag till och med den 30 september 1944;
dock att från och med den 1 oktober 1943 lagen skall i nedan intagna delar
erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande angives:

3 §.

Hyresvärden må icke mottaga högre hyra än som motsvarar den för
lägenheten tillåtna grundhyran, där ej annat föranledes av vad nedan sägs.
Såsom grundhyra anses det hyresbelopp, som lägenheten betingade den 1
januari 1942. Var lägenheten då ej uthyrd, fastställes grundhyran av den
i 13 § omförmälda hyresnämnden efter hyresläget vid nämnda tid. För
lägenhet i hus eller del av hus, som färdigställts senare än den 1 januari
1942, fastställer nämnden grundhyran till det belopp, som med hänsyn till
byggnadskostnaderna och övriga omständigheter finnes skäligt.

Var hyran---skäligt belopp.

Höjning av — — — parterna avtalat.

4 §.

Utöver grundhyran må hyresvärden mottaga skälig ersättning för lägenhetens
uppvärmning och förseende med varmvatten eller, om gottgörelse
därför ingår i grundhyran, för den ökade kostnad, som för sådant ändamål
åsamkas hyresvärden.

Hyresnämnden äger---dylik ersättning.

Konungen eller---stycket sägs.

5 §.

Där så finnes påkallat till följd av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning
i viss kommun, äger Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
statens hyresråd föreskriva, att beträffande lägenhet i kommunen hyresvärd
skall för tid, som angives i beslutet, äga att utöver grundhyran uttaga
hyrestillägg med viss procent av denna eller, örn däri ingår ersättning för
lägenhetens uppvärmning eller förseende med varmvatten, av återstående
del av grundhyran. Om den avtalade hyran understiger grundhyran, skall
vad nu sagts om grundhyran i stället gälla den avtalade hyran.

Vid meddelande av beslut, som i första stycket avses, må fastställas särskilda
procenttal för olika slag av lägenheter så ock stadgas undantag från
rätten att uttaga hyrestillägg, i den mån hyran förut höjts utöver det belopp
lägenheten betingade den 1 januari 1940.

Hyresgäst, som ej förbundit sig att i hyra utgiva jämväl det belopp hyresvärden
äger uttaga i hyrestillägg, vare, örn hyresavtalet slutits före den 30

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

juni 1942, ej skyldig att utgiva liyrestillägg för tid före den dag, till vilken
hyresvärden efter nämnda tidpunkt tidigast kunnat uppsäga avtalet. Sådan
hyresgäst vare ej heller skyldig att utgiva hyrestillägg, om hyresförhållandet
skall upphöra senast nästa fardag efter det föreskriften om hyrestillägg
blivit tillämplig.

Hyresgäst, som nyss sagts, vare tillika, ändå att han eljest icke ägt sådan
rätt, berättigad att inom tid som i beslutet om hyrestillägg angivits uppsäga
hyresavtalet att upphöra nästa fardag. Sådan uppsägning vare dock
utan verkan, om hyresvärden inom en vecka efter uppsägningen meddelar
hyresgästen, att han avstår från hyrestillägg för återstoden av avtalstiden.

6 §.

Är lägenhet, som icke enligt 2 § är underkastad hyresreglering, uthyrd
mot en hyra, som är avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga
omständigheter föranleda, äger hyresnämnden nedsätta hyran efter vad som
finnes skäligt. I fråga örn ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende
med varmvatten skall vad i 4 § andra och tredje styckena stadgas
äga motsvarande tillämpning.

Vid meddelande — — — därtill fastställer.

6 a §.

Hyresnämnds beslut enligt 3, 4 eller 6 § gäller för tid, som i beslutet angivits,
eller, där så ej skett, för tiden från beslutets dag.

Då hyresnämnden höjt grundhyra eller föreskrivit ändrade grunder för
beräkning av ersättning för lägenhetens uppvärmning eller förseende med
varmvatten, äger nämnden förordna om anstånd med betalningen av vad
hyresgästen kan bliva skyldig att ytterligare utgiva för tid före nämndens
beslut.

Om förlängning av hyresavtal.

7 §.

Då hyresvärden, utan att hyresrätten är förverkad, uppsäger hyresavtal
för att hyresgästen skall avträda lägenheten, skall detta syfte tydligt angivas
i uppsägningen.

Har uppsägning skett så som i första stycket sägs, äger hyresnämnden
på framställning av hyresgästen förklara uppsägningen ogiltig, om den finnes
strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig. Nämnden
må ock, om hyresgästen samtycker därtill, förlänga hyresförhållandet
mot den hyra, som hyresvärden enligt vad ovan sägs äger betinga sig, och
på de villkor i övrigt, som finnas skäliga. Framställning som i detta stycke
sägs skall göras inom fjorton dagar från uppsägningen.

Har hyresvärd eljest uppsagt hyresavtal, utan att hyresrätten är förverkad,
och kunna parterna icke enas om villkoren för hyresförhållandets förlängning,
äger hyresnämnden på framställning av part förordna därom enligt
vad i andra stycket sägs. Samtycker icke hyresgästen till förlängning
på de villkor, som nämnden bestämmer, skall nämnden föreskriva, att hyresförhållandet
skall upphöra.

Hyresgäst vare, där ej hyresrätten är förverkad eller har upphört oberoende
av uppsägning från hyresvärdens sida, icke skyldig att frånträda lägenheten
med mindre uppsägning skett på sätt i första stycket sågs eller hyresnämnden
enligt nästföregående stycke föreskrivit, att hyresförhållandet skall
upphöra.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 91.

43

8 §•

År hyresavtal slutet för bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och har
hyresgästen i skälig tid givit hyresvärden tillkänna, att han önskar behålla
lägenheten efter den avtalade hyrestidens slut, äger hyresnämnden, där hyresvärden
vägrar att förlänga hyresförhållandet, på framställning av hyresgästen
förordna därom, såframt hyresrätten ej är förverkad och hyresvärdens
vägran finnes strida mot god sed i hyresförhållanden eller eljest vara obillig.
I fråga om hyresvillkoren vid sådan förlängning skall vad i 7 § andra stycket
stadgas äga motsvarande tillämpning.

Framställning som---av avtalet

Om förbud mot viss uthyrning m. m.

9 §.

Lägenhet, som den 1 januari 1942 eller vid den senare tidpunkt, då den
blivit färdigställd, var avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad,
må ej utan hyresnämndens tillstånd uthyras eller av ägaren nyttjas
för väsentligen annat ändamål än det .sålunda avsedda.

Hyresnämnden äger---möblerat skick.

14 §.

Hyresnämnd utgöres---två ledamöter.

Ordförande förordnas---sådan förordnas.

Ledamöter väljas av kommunens beslutande myndighet. Den ene ledamoten
skall äga eller förvalta till uthyrning avsedd fastighet. Den andre, som
ej må äga eller förvalta sådan fastighet, skall hava kännedom om de mindre
bemedlades bostadsförhållanden. I ärende rörande annan lägenhet än sådan,
som är avsedd att helt eller till väsentlig del nyttjas till bostad, skall,
där det utan olägenhet kan ske, sistnämnde ledamot ersättas av ledamot,
som driver förvärvsverksamhet i förhyrd lägenhet och ej äger eller förvaltar
till uthyrning avsedd fastighet.

För ordföranden —--skall ersätta.

Förordnande såsom---tills vidare.

18 §.

Innan hyresnämnd avgör ärende enligt denna lag, skola hyresvärd och
hyresgäst eller, där så finnes lämpligt, hyressökande erhålla tillfälle att vid
sammanträde inför nämnden framlägga sina synpunkter. Framställning av
ringa vikt må dock avslås utan att hava handlagts vid sådant sammanträde,
om den finnes icke förtjäna avseende. Där genom särskild författning eller
beslut av statens byggnadslånebyrå bestämts den hyra, som hyresvärden för
viss lägenhet högst äger betinga sig, vare, där fråga är att bestämma grundhyra
intill detta belopp, ej erforderligt att kalla hyresgäst eller hyressökande
till sammanträdet. Har kallelse till sammanträde avsänts till part genom rekommenderat
brev, må ärendet avgöras utan hinder av hans utevaro.

Nämnden äger---inför nämnden.

Nämnden eller —--förelägga vite.

19 8-

Såsom hyresnämndens----ordföranden omfattar.

Beträffande jäv---är stadgat.

Vid sammanträde med nämnden skall förås protokoll. Skriftligt besked
om nämndens beslut skall tillställas parterna eller deras befullmäktigade
ombud.

u

Kungl. Maj.ts proposition nr 91.

20 §.

Part, som är missnöjd med hyresnämndens beslut, äger däröver anföra besvär
hos statens hyresråd inom tjugu dagar från den dag, då klaganden eller
hans befullmäktigade ombud erhöll skriftligt besked om beslutet.

Nämndens beslut skall, om ej hyresrådet annorlunda förordnar, lända till
efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

26 §.

Vad i denna lag stadgas skall ej äga tillämpning på upplåtelse av bostad,
som är förenad med allmän tjänst, och ej heller på sådan upplåtelse, som
ingår i hotell- eller pensionatrörelse och varå prisregleringslagen äger tilllämpning.

Med avseende å ikraftträdande av denna lag skall gälla:

1. Har hyresavtal uppsagts till den 30 september 1943 eller tidigare dag,
skall 7 § i dess före den 1 oktober 1943 gällande lydelse därå äga tillämpning.

Vad nu sagts skall även gälla, där uppsägning skett före den 1 april 1943
till den 1 oktober 1943 eller senare dag. I sådant fall må framställning som
i 7 § sägs göras senast den 14 april 1943.

2. Uppsäges hyresavtal efter den 31 mars 1943 till den 1 oktober 1943
eller senare dag, skall 7 § i dess nya lydelse omedelbart äga tillämpning
därå.

3. Är hyresavtal om lägenhet, som är uthyrd i möblerat skick, slutet för
bestämd tid utan förbehåll om uppsägning och utgår denna tid den 1 oktober
1943 eller senare dag, skall 8 § omedelbart äga tillämpning därå.

Kungl, Maj.ts proposition nr 91.

45

Förslag till

Lag om fortsatt giltighet ar lagen den 19 juni 1912 (nr 130) om kontroll
av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av
upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., vilken lag gäller till och med
den 30 september 1943, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september
1944; dock att från och med den 1 oktober 1943 9 § andra stycket
skall upphöra att gälla samt 5 och 15 §§ skola hava följande ändrade lydelse:

5 §.

överlåtelse av bostadsrätt mot vederlag skall för att bliva gällande godkännas
av hyresnämnden. Vad nu sagts skall dock ej gälla förvärv som
skett å exekutiv auktion.

Den som mot vederlag överlåter bostadsrätt vare skyldig att göra anmälan
örn överlåtelsen hos nämnden inom fjorton dagar från dagen för avtalet.

15 §.

Vad i 18 § tredje stycket samt 19—21 och 25 §§ lagen om hyresreglering
m. m. stadgas örn besiktning av lägenhet, förfarandet hos hyresnämnden,
fullföljd av talan och tystnadsplikt skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å ärende enligt denna lag. Rör ärendet fastställande av hyresvillkor,
skall jämväl i övrigt tillämpas vad som stadgas i förstnämnda lag.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 4 mars

1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 3 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 19 februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 junf
1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse
av bostadsrätt m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Herman
Zetterberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona

Kungl. Maj:ts proposition nr 91.

47

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 4 mars 1943
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 19 februari samma år remitterade
förslagen till

1) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) örn
hyresreglering m. m. samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.

Föredraganden hemställer, att nämnda förslag, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte — efter vidtagande av vissa redaktionella jämkningar —
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bil all till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Tidelius.