Kungl. Majlis proposition nr 85.
1
Nr 85.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående bidrag
till vårdhem för lättskötta sinnessjuka; given Stockholms
slott den 19 februari 1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 februari 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.
%
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller.
I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t på min hemställan under
femte huvudtiteln, punkterna 107 och 108, föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna
dels till bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för
lättskötta sinnessjuka ett reservationsanslag av 400,000 kronor,
dels oek till bidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka ett
förslagsanslag av 900,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 19d3. 1 sami. Nr 85.
4S0 43
2 Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.
Gällande bestämmelser.
Bestämmelserna angående statsbidrag till uppförande, inrättande eller
inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka finnas innefattade i kungörelsen
i ämnet den 4 juni 1937 (nr 296). Enligt denna kungörelse utgår statsbidrag
allenast till landsting eller stad, som ej deltager i landsting och som ej
heller genom särskilt avtal förbundit sig att omhänderhava sinnessjukvården
för i staden hemortsberättigade sinnessjuka.
Statsbidrag utgår som regel med följande belopp, nämligen för nybyggnad
med högst hälften av byggnadskostnaderna, dock högst 1,500 kronor per
vårdplats, vid inköp av byggnad högst hälften av köpesumman och av kostnaderna
för erforderliga örn- och tillbyggnadsarbeten, dock högst 1,000 kronor
per vårdplats, samt vid användande av i vederbörandes ägo befintlig,
för annat ändamål uppförd eller inköpt byggnad högst hälften av kostnaderna
för erforderliga örn- och tillbyggnadsarbeten, dock högst 750 kronor
per vårdplats. I intet fall må dock statsbidrag beviljas för flera vårdplatser
än 1 per 1,000 invånare.
Statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka utgår enligt
föreskrifterna i kungörelsen i ämnet den 4 juni 1937 (nr 297), ändrad genom
kungörelse nr 374/1941. Även driftbidrag utgår allenast till landsting eller
stad, som ej deltager i landsting och som ej heller genom särskilt avtal
förbundit sig att omhänderhava sinnessjukvården för i staden hemortsberättigade.
Bidrag utgår med 1 krona 25 öre för dag och patient, på villkor
att för patient, tillhörande det sjukvårdsområde, för vilket vårdhemmet är
avsett, vårdavgift icke uttages med högre belopp än 75 öre för dag. Uppbär
sådan patient folkpension, må dock, även örn därigenom avgiften kommer
att överstiga 75 öre för dag, såsom vårdavgift uttagas pensionsbeloppet
efter avdrag av ett för pensionstagaren avsett belopp motsvarande vid oavkortad
tilläggspension 5 kronor för månad och i andra fall ett i förhållande
till pensionens storlek utmätt mindre belopp.
Såsom gemensamt villkor för statsbidrag till såväl uppförande, inrättande
och inlösen som driften av här avsedda hem gäller, att hemmen ingå som
led i en av medicinalstyrelsen godkänd plan för sinnessjukvårdens tillgodoseende
inom länet respektive staden och är så inrett, att där intagna kunna
erhålla en ur medicinsk synpunkt tillfredsställande vård.
Jag vill här vidare erinra örn vissa bestämmelser i 40 § lagen den 14
juni 1918 örn fattigvården, vilka reglera frågan angående bestridande av
kostnaderna för vård av medellösa patienter å anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa
eller fallandesjuka. Dessa bestämmelser innebära, att, därest fattigvårdssamhälle
för person, vilken är i behov av fattigvård enligt lagens 1 §, erlagt
avgift för vård å statlig anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka,
för vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig
person, äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt,
3
Kungl. Maj.ts proposition nr 85.
att med visst undantag för utgiven dagavgift och annan vårdkostnad utfå
gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.
Detsamma gäller beträffande avgift för vård å anstalt för sinnessjuka,
sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting eller stad, som ej deltager
i landsting.
Har åt sinnessjuk eller sinnesslö, som är i behov av fattigvård enligt
fattigvårdslagens 1 §, beretts vård å vederbörligen godkänd sinnessjukanstalt,
vilken tillhör stad, som deltager i landsting, eller landskommun, äger det fattigvårdssamhälle,
som har att ansvara för vårdkostnaden, att under enahanda
förutsättningar, som i föregående stycke sägs, av vederbörande landsting erhålla
gottgörelse för hälften av vårdkostnaden. Landstinget äger för beviljande
av sådan gottgörelse uppställa de ytterligare villkor, som kunna befinnas
lämpliga. I vissa fall lämnas dessutom gottgörelse för enskild vård av
sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka.
Däremot utgår icke gottgörelse för vård å landstingens vårdhem för lättskötta
sinnessjuka.
Framställning av Malmöhus läns
fattigvårdsförbund.
I skrivelse den 2 november 1942 har Malmöhus läns fattigvårdsförbund
gjort framställning örn skyndsam utredning örn åtgärder i syfte att avhjälpa
nuvarande brist på vårdplatser för sinnessjuka och i samband därmed framfört
vissa förslag och önskemål rörande ändring i de för vården av lättskötta
sinnessjuka gällande bestämmelserna.
Förbundet erinrar till en början örn bakgrunden till ifrågavarande bestämmelsers
tillkomst och utvecklingen därefter, varvid förbundet yttrar
bland annat:
Enligt den beräkning av vårdbehovet för sinnessjuka, som år 1934 gjordes
av statens sjukvårdskommitté, skulle omkring 4 promille av landets befolkning
vara i behov av anstaltsvård. På grundval härav föreslog kommittén,
att staten och landstingen samt städerna utanför landsting var för sig skulle
inträda som huvudmän för denna gren av sjukvården. Staten och de större
städerna, som enligt överenskommelse med staten själva hade att ordna sin
sinnessjukvård, skulle därvid å sina med fullständig medicinsk utrustning
försedda sinnessjukhus ombesörja all med tvångsrätt förenad sinnessjukvård,
medan landstingen och »landstingsstäderna» skulle få rättighet, men icke
skyldighet, att upprätta enklare vårdhem avsedda för s. k. lättskötta sinnessjuka.
Enligt planen skulle staten utbygga sina sinnessjukhus så, att dessa
voro i stånd att mottaga patienter till ett antal, som svarade mot 3 promille
av befolkningen. Beträffande landstingens eller »landstingsstädernas» vårdhem
skulle statsbidrag till inrättandet av dessa hem samt till driften av dessa
utgå efter det antal platser, som svarade mot 1 promille av respektive läns
eller stads befolkning.
Detta sjuk vårdskommitténs förslag vann såväl vederbörande departementschefs
som riksdagens gillande. 1937 års riksdag beslöt bifalla Kungl. Maj:ts
proposition örn dels statsbidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av
vårdhem för lättskötta sinnessjuka, dels driftbidrag till samma hem. Tyvärr
blevo dessa statsbidrag satta så lågt, att de på intet sätt verkade stimulerande
på landstingen att inrätta dylika vårdhem. Av cirka 5,300 beräknade
4
Kungl. May.ts proposition nr 85.
vårdplatser hade den 30 april 1941 allenast 1,644 tillkommit. Det är därvid att
märka, att många av dessa platser icke i och för sig äro att anse såsom
nytillkomna, då de funnos redan tidigare men drevos i enskild eller kommunal
regi. Man torde därför kunna säga, att den planerade vårdhemsorganisationen
i stor utsträckning stannat på papperet. Men även där vårdhemmen verkligen
kommit till stånd, ha dessa i många fall icke medfört den nytta, man hade
skäl att räkna med. Liksom det ligger i landstingens eget skön att bestämma,
huruvida vårdhem skola uppföras eller icke, synas landstingen äga avgöra,
vilka patienter som skola vårdas å dessa hem. På annat sätt kan man icke
förklara den olikhet i principerna, som tillämpas vid intagningen av patienter
inom olika landstingsområden. Vissa landsting utvälja vid beläggningen
av vårdhemmen de mest vårdbehövande bland de exspektanter, som vårdas
på ålderdomshem, medan andra landsting åter förefalla att vilja utesluta
dylika exspektanter. Denna olikhet beträffande intagningen synes ur lekmannasynpunkt
svårförståelig.
Enligt förbundets åsikt kan frågan örn en tillfredsställande vård åt de
sinnessjuka endast lösas genom anskaffande av tillräckligt antal vårdplatser.
I sådant syfte ifrågasätter förbundet införande av skyldighet för landstingen
att anordna vårdhem. Karaktären av dessa hem bör enligt förbundets mening
vara sluten. Förbundet motiverar denna sin ståndpunkt sålunda.
Det är ett känt förhållande, att en sinnessjuk i allmänhet icke anser sig
sjuk eller vårdbehövande och som en följd härav motsätter sig omhändertagande
på sinnessjukhus eller vårdhem. Att under sådana förhållanden
anordna vårdhemmen såsom öppna hem berövar dem möjligheten att fylla
deras egentliga uppgift. Frigångare äro en mycket ringa del av sinnessjukklientelet.
Däremot finns en stor kategori sjuka, som ehuru tvångsrätt måste
utövas ändå är att anse såsom lättskötta sinnessjuka. Med nuvarande bestämmelser
synas dessa sjuka icke kunna mottagas eller kvarhållas å landstingens
vårdhem, ehuru de örn hemmen varit slutna med fördel skulle kunna
vårdas där. Enligt förbundets åsikt böra därför som regel landstingens
vårdhem vara slutna hem.
Den beräkning av vårdbehovet för sinnessjuka, som på sin tid gjordes av
statens sjukvårdskommitté, kan numera utan tvekan rubriceras som alltför
låg. Det antal sinnessjuka, som för närvarande är i behov av anstaltsvård,
torde snarare över- än understiga 6 promille av befolkningen. Dessutom får
man beakta, att antalet sinnessjuka successivt kommer att ökas beroende
på den stigande medelåldern inom befolkningen. Det är därför angeläget,
att alla vårdmöjligheter tillvaratagas, örn man över huvud skall kunna tänka
på att lösa vårdfrågan för de sinnessjuka.
Förbundet ingår härefter på frågan örn de primärkommunala sinnessjukavdelningarnas
och de enskilda vårdhemmens ställning samt yttrar härutinnan
följande.
Fattigvårdsförbundet instämmer helt i det från annat håll framförda förslaget
att vissa omoderna ålderdomshem skulle övertagas av staten samt inrättas
till sekundärsjukhus. Denna tanke kan så mycket mera delas av förbundet,
som detta redan tidigare genom startandet av föreningen Malmöhus läns
vårdhemsförbund u. p. a. i annan form sökt realisera nämnda idé. Därmed
bör man dock icke hemfalla åt någon undervärdering av de möjligheter att
bereda tillfredsställande vård åt sinnessjuka, som kunna erbjudas av vissa
större primärkommuner eller kommunala samfälligheter. Malmöhus läns
vårdhemsförbund har visserligen för närvarande icke anskaffat mer än 10
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
vårdplatser. Detta utvisar likväl icke, vare sig att platsbehovet härmed skulle
vara täckt eller att vårdhemsförbundet skulle vara ur stånd att anskaffa flera
vårdplatser. Det hela är i stället en rent ekonomisk fråga. Vårdhemsförbundet
skulle med säkerhet kunna bereda vård åt ett hundratal vårdtagare,
då ett flertal ålderdomshem erbjudits förbundet till förhyrning. Med nu
gällande lagstiftning på området är detta emellertid praktiskt outförbar ur
ekonomisk synpunkt. När en fattigvårdsstyrelse får en patient intagen på
statens sinnessjukhus eller »landstingets vårdhem» blir vården utan kostnad
för kommunen, eftersom styrelsen i sista hand återsöker sina utgifter av
landstinget. Örn åter samma patient placeras å ett enskilt vårdhem för
sinnessjuka eller på en kommunal sinnessjukavdelning, har fattigvårdsstyrelsen
i bästa fall endast möjlighet att återsöka ett mindre bidrag
till vårdkostnaden. I förra fallet får fattigvårdsstyrelsen vården gratis, i
senare vidkännas betydande utgifter. Detta förklarar alltså, varför vårdhemsförbundet
icke kan vara intresserat av att överflytta kostnaderna för
vården av de sinnessjuka på primärkommunerna, även örn ett tillräckligt
antal vårdplatser skulle kunna anskaffas. Samtidigt får man också förstå,
varför fattigvårdsstyrelserna hellre föredraga att ha kvar sina sinnessjuka på
ålderdomshemmen än att få dem placerade på enskilda vårdhem eller kommunala
sinnessjukavdelningar. Har fattigvårdsstyrelsen patienten kvar på
ålderdomshemmet, finns en möjlighet att få honom placerad å statens sinnessjukhus
eller landstingets vårdhem. Flyttas däremot patienten till ett enskilt
vårdhem eller kommunal sinnessjukavdelning, där tillfredsställande vård
lämnas, erfordras utomordentliga ansträngningar för att senare få honom
överflyttad till statens sinnessjukhus eller landstingets vårdhem. Att skaffa
patienten tillfredsställande vård kan med andra ord medföra ekonomiska
återverkningar, som för en liten kommun kan te sig avskräckande.
Antalet vårdplatser å de kommunala sinnessjukavdelningarna i riket uppgick
den 30 april 1941 till 1,594. Skulle dessa vårdplatser ersättas genom nybyggnad,
t. ex. genom uppförandet av ett nytt statligt sinnessjukhus, torde kostnaderna
härför belöpa sig till lågt räknat 20 miljoner kronor.
Förbundet anser, att så länge av stat och landsting vidtagna åtgärder på
sinnessjukvårdens område äro otillräckliga varje av medicinalstyrelsen godkänt
vårdhem för sinnessjuka eller kommunal sinnessjukavdelning bör kunna
komma i åtnjutande av statsbidrag till driftkostnaden med samma belopp,
som nu utgår till landstingsliemmen. Vidare böra landstingen därutöver
ersätta skälig vårdkostnad efter samma grunder, som nu gäller för vården
av sinnesslöa, vilka vårdas å enskilda vårdhem. Örn t. ex. å det av förbundet
drivna Tominarpshemmet vårdades sinnesslöa patienter, skulle hemmet
komma i åtnjutande av statsbidrag till driftkostnaden samt de fattigvårdsstyrelser,
som hade patienter å hemmet, kunna återsöka hela vårdkostnaden
för dessa av landstinget. Man har svårt att förstå den skillnad, som uppdraga
mellan sinnessjuka och sinnesslöa. Man kan också konstatera, att
tack vare den favorisering, som sinnesslövården erhållit, någon påtaglig brist
på vårdplatser för sinnesslöa icke föreligger.
I samband härmed har förbundet hänvisat till en sammanställning över
de godkända kommunala sinnessjukavdelningarna inom Malmöhus län år
1941. Av sammanställningen framgår, att vid samtliga dessa avdelningar
antalet godkända vårdplatser utgjorde tillhopa 142, fördelade på 5 hem.
Underhållsdagarnas antal uppgick för sagda artill 49,110 samt kostnaden
per undorhållsdag till i genomsnitt 4 kronor 43 öre. Landstingsbidraget till
de kommunala avdelningarna utgjorde 1 krona 75 öre per dag och patient med
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
avdrag för halva folkpensionen. Till Tommarpshemmet utgick landstingsbidrag
för exspektant till statens sinnessjukhus med 1 krona 50 öre per dag och
patient med avdrag för folkpensionen.
Förbundet har till sist sammanfattat sina önskemål och förslag sålunda:
a) landstingens skyldighet att uppföra vårdhem fastställes;
b) landstingens vårdhem anordnas på sådant sätt, att de där kunna mottaga
de vårdbehövande, som äro i oundgängligt behov av vård men icke
kunna mottagas å statens sinnessjukhus;
c) för ett effektivt utnyttjande av förefintliga vårdplatser bör hjälpverksamhetsläkaren
bli chefsläkare för alla inom sjukhusets upptagningsområde
befintliga vårdhem eller kommunala sinnessjukavdelningar;
d) statsbidrag till driftkostnaden bör utgå till alla godkända vårdhem
och kommunala sinnessjukavdelningar;
e) skälig gottgörelse, som fastställes av medicinalstyrelsen, bör av landsting
lämnas för vårdavgift, som erlagts för patient, vilken vårdats å vårdhem
eller kommunal sinnessjukavdelning;
f) en normeling av samtliga vårdavgifter bör genomföras så att lika vårdavgift
erlägges antingen patienten vårdas å statens sinnessjukhus, landstingens
vårdhem, enskilt vårdhem eller kommunal sinnessjukavdelning;
g) förskottsbetalning till statens sinnessjukhus bör slopas i det fall att
vederhäftig ansvarsförbindelse för vårdkostnaden lämnas.
Förbundets framställning har biträtts av fattigvårdsstyrelserna i Höganäs,
Landskrona, Lund, Ystad, Mölndal, Borås, Halmstad och Östersund samt
Malmöhus läns vårdhemsförbund.
Yttranden.
Över fattigvårdsförbundets framställning hava yttranden avgivits av medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen, statskontoret och socialvårdskommittén samt styrelserna
för svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska
landskommunernas förbund. Av yttrandena framgår i huvudsak följande.
I framställningens syftemål, skapandet av ökade vårdmöjligheter för de
sinnessjuka, instämma samtliga yttranden. Tillika understrykes angelägenheten
av att ifrågavarande spörsmål snarast vinner en tillfredsställande lösning.
Socialstyrelsen betonar, att ett av de svåraste hindren för beredande av
sunda vårdförhållanden å ålderdomshemmen för mera normalt åldrande gamla
bestode i den förvaring därstädes av sinnessjuka, vartill platsbristen å de
för sådana sjuka särskilt avsedda sjukhusen och vårdhemmen tvingade.
Styrelsen erinrar vidare örn de allvarliga olägenheter, som vore förknippade
med att sinnessjuka måste vistas i sina hem. Styrelsen uppgiver, att antalet
kända exspektanter den 1 januari 1942 utgjorde 2,600, av vilka ett icke obetydligt
antal torde ha vistats i enskilda, ofta fattiga hem.
Socialvårdskommittén uttalar som sin bestämda uppfattning, att lösningen av
de sinnessjukas vårdproblem är så trängande, att varken det nuvarande statsfinansiella
läget eller förhållandena på byggnadsproduktionens eller arbets
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
marknadens område böra få föranleda ett uppskov med genomförandet av
en ytterligare utvidgning av vårdplatstillgången. Det kan enligt kommittén
icke anses förenligt med vår tids uppfattning eller vår höga sjukvårdsstandard
i övrigt att frågan om vården av de sinnessjuka förbliver olöst i så hög
grad som för närvarande är fallet.
Även örn man sålunda understrukit angelägenheten av att bristen på vårdplatser
för sinnessjuka snarast avhjälpes, har man dock i allmänhet ställt
sig avvisande gentemot de av fattigvardsförbundet framförda förslagen i
sådant syfte. Endast styrelsen för svensea landskommunernas förbund har, utan
att för övrigt närmare hava uttalat sig över fattigvårdsförbundets skilda förslag,
tillstyrkt förbundets framställning örn utredning i ämnet.
Vad först angår förslaget örn införande av skyldighet för landstingen
att uppföra vårdhem framhåller medicinalstyrelsen, att förklaringen till
att landstingens vårdhemsorganisation icke vuxit snabbare än den gjort,
framför allt torde vara att söka i den inträdda krisen. Denna hade medfört,
att endast 1937 och 1938 års landsting haft möjlighet att under normala
tidsförhållanden taga ståndpunkt till denna ur ekonomisk synpunkt för
landstingen mycket betydelsefulla fråga. Det oaktat hade landstingen fortsättningsvis
fattat nya beslut örn utvidgning av vårdhemsverksamheten, så
att den 30 juni 1943 i runt tal 2,250 dylika vårdplatser kunde beräknas vara
i drift. Statens sjukvårdskommitté hade år 1934 beräknat platsbehovet i
vårdhem för lättskötta sinnessjuka till 1 promille av landets befolkning.
Enligt genom medicinalstyrelsens försorg verkställd inventering av antalet
psykiskt sjuka den 1 januari 1942 utgjorde det antal, som krävde omhändertagande
å vårdhem för lättskötta sinnessjuka, 1.12 promille av befolkningen.
Behovet av vårdplatser å ifrågavarande anstalter skulle därmed kunna beräknas
uppgå till cirka 6,000, städerna Stockholm, Malmö och Göteborg
därvid icke medräknade. Ehuru sålunda icke mer än drygt en tredjedel av
detta antal kunde beräknas vara i drift den 30 juni 1943, förmenade styrelsen
likväl, att landstingens bemödanden att som ett frivilligt åtagande, trots det
ansträngda och osäkra ekonomiska läget, lösa denna vårdfråga vore påtagliga.
På grund härav syntes andra särskilda åtgärder icke kunna anses motiverade
för vårdhemsfrågans lösning, än att landstingen borde beredas möjlighet
erhålla statsbidrag till inrättande av vårdhem för mer än 1 promille
av befolkningen i respektive områden. Huruvida större statsbidrag till inrättande
av dylika hem med hänsyn till rådande statsfinansiella läge kunde
ställas i utsikt, undandroge sig medicinalstyrelsens bedömande.
Svenska landstingsförbundets styrelse uppgiver, att vid 1941 och 1942 års
landstingsmöten beslut fattats örn inrättande av inalles omkring 800 nya
vårdplatser. Det sammanlagda antalet vårdplatser å dessa hem kunde inom
en snar framtid beräknas uppgå till cirka 2,500 eller till i det närmaste
hälften av det beräknade platsbehovet. Vid sådant förhållande förefölle det
av fattigvårdsförbundet gjorda påståendet »att den planerade vårdhemsorganisationen
i stor utsträckning stannat på papperet» innebära en betydande
överdrift, särskilt om hänsyn toges till rådande krisförhållanden med ty åt
-
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
följande brist på materiel och arbetskraft. Något åläggande för landstingen
att taga liand om förevarande vårdform vore sålunda ej behövligt.
Jämväl i övriga yttranden har förslaget örn åläggande för landstingen att
anordna vårdhem avstyrkts. SocialvårdsJcornmittén och styrelsen för svenska
stadsförbundet hava emellertid i förevarande sammanhang uttalat önskemål
örn högre statsbidrag till anordnande av ifrågavarande vårdhem i syfte att
underlätta tillskapande av nya vårdplatser. Socialvårdskommittén har därvid
förordat en höjning med 30 procent å de i statsbidragskungörelsen stadgade
beloppen såsom kompensation för de fördyrade byggnadskostnaderna.
Med anledning av fattigvårdsförbundets förslag att landstingens vårdhem
borde inrättas att mottaga jämväl personer, som äro i behov av
kvalificerad vård, framhåller medicinalstyrelsen, att en sådan åtgärd skulle
verka direkt försämrande på vardén av de sinnessjuka och dessutom fördyra
densamma. Svårskötta sinnessjuka kunde enligt vad erfarenheten lärt icke utan
oproportionerliga kostnader vårdas å smärre sjukhusenheter, vilka för sådant
fall måste utrustas på ett helt annat sätt än vad nu vore fallet med landstingens
vårdhem icke blott beträffande byggnadernas tekniska utförande
utan även vad angår läkare och sjukvårdspersonal. Medicinalstyrelsen avstyrker
därför bestämt fattigvårdsförbundets förslag på denna punkt och
förordar i stället, att den statliga sinnessjukvården utbygges.
I fortsättningen har styrelsen redogjort för sina planer beträffande den
statliga sinnessjukvårdens utbyggande. På grundval av den nyligen verkställda
inventeringen av antalet vårdbehövande sinnessjuka per den 1 januari
1942 har styrelsen uppskattat det ytterligare platsbehovet inom den statliga
sinnessjukvården till omkring 3,300 platser, oavsett den stegring av antalet
vårdfall, som förskjutningen mellan åldersklasserna väntas medföra. Tages
hänsyn jämväl till sistnämnda förhållande, beräknas platsbehovet stiga till
i runt tal 5,000. För täckande av detta behov ha, framhåller styrelsen, vissa
åtgärder redan vidtagits eller beslutats av statsmakterna, medan förslag till
andra framlagts av styrelsen. Sammanlagt kunde härigenom beräknas tillkomma
omkring 2,750 vårdplatser. Styrelsen tillägger, att styrelsen för tillgodoseendet
av återstående platsbehov överväger ytterligare åtgärder.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet avstyrker likaledes och yttrar
bland annat:
Landstingens vårdhem äro och hava aldrig varit avsedda för andra än
lättskötta sinnessjuka. De äro öppna anstalter och hava vare sig den konstruktion
eller personalutrustning, som erfordras för vård av svårskötta
sinnessjuka. Att det likväl hänt i vissa fall, att sinnessjuka tillhörande
sistnämnda kategori, trots gällande bestämmelser, intagits å vissa vårdhem,
beror på påtryckningar från fattigvårdssamhällenas sida och bottnar i en
önskan hos landstingen, att i största möjliga utsträckning hjälpa fattigvårdsmyndigheterna
i deras svåra uppgift att omhändertaga de sinnessjuka,
som ej kunna tagas in på de statliga sinnessjukhusen. Att detta ur lekmannasynpunkt
skulle te sig svårförståeligt, såsom fattigvårdsförbundet gör
gällande, synes minst sagt egendomligt.
Utan att närmare ingå på fattigvårdsförbundets kritik, vill styrelsen endast
konstatera, att landstingens vårdhem fyllt en betydelsefull uppgift och
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
visat sig vara till stor nytta. Styrelsen vill bestämt motsätta sig, att deras
karaktär ändras och att de ombildas till slutna anstalter. Skulle så ske,
rubbas de principer, efter vilka utbyggnaden av sinnessjukvården ägt rum
under det sista decenniet. Alltfort bör det tillkomma staten att ombesörja
vården av de sinnessjuka, som fordra kvalificerad vård, medan de lättskötta
hänvisas till landstingens vårdhem. Landstingen varken kunna eller önska
påtaga sig en med åren säkerligen allt mer växande anpart av den kvalificerade
sinnessjukvården.
Styrelsen är sålunda övertygad örn bärigheten av de principer, på vilka
den nuvarande uppdelningen bygger. Att dessa ännu icke på grund av
bristen på vårdplatser kunnat genomföras i praktiken, rubbar enligt styrelsens
mening icke det givna omdömet.
Aven i övriga yttranden har förevarande förslag avstyrkts under åberopande
av liknande synpunkter.
Yad angår önskemålet, att hjälpverksamhetsläkaren borde vara
chefsläkare för alla inom sjukhusets upptagningsområde befintliga
vårdhem eller kommunala sinnessjukavdelningar, anför medicinalstyrelsen.
Enligt gällande bestämmelser är det vederbörande huvudman, som tillsätter
läkare vid landstingens vårdhem. Hinder föreligger sålunda teoretiskt
sett icke för att hjälpverksamhetsläkaren vid ett statligt sinnessjukhus bestrider
läkarvården vid dessa hem. Medicinalstyrelsen, som finner en dylik
anordning i princip riktig, har ej heller i något fall avstyrkt eller, därest
beslutanderätten tillkommit styrelsen, avslagit framställning från någon överläkare
vid statligt sinnessjukhus att få med sin tjänst förena dylika uppdrag,
vilket ock flerstädes förekommer. Respektive vårdhems läge i förhållande
till det statliga sinnessjukhuset kan emellertid ej alltid göra detta
möjligt. Yad de kommunala sinnessjukhusen beträffar är den föreslagna
anordningen i långt färre fall genomförbar. Patientmaterialet å dessa sjukhus
är nämligen sådant, att läkaren måste avlägga regelbundna besök flera
gånger i veckan. Endast örn dessa sjukhus ligga i omedelbar närhet av det
statliga sinnessjukhuset kan läkarvården handhavas av vid sistnämnda sjukhus
anställd överläkare. Medicinalstyrelsen anser därför, att åtgärder icke
erfordras i anledning av innehållet i denna punkt.
Svenska stadsförbundets styrelse betonar, att ett intimt samarbete med statens
sinnessjukhus måste äga rum, men anser, att det bör ankomma på varje
huvudman för sig att avgöra, hur förevarande fråga skall ordnas. Statskontoret
hyser samma uppfattning.
Beträffande kravet på statsbidrag till driften avj alla godkända
vårdhem och kommunala sinnessjukavdelningar yttrar medicinalstyrelsen.
Av den 1 december 1942 befintliga 2,802 vårdplatser å vårdhem tillhörde
2,093 landsting och voro sålunda berättigade till statsbidrag till driften. Av
de återstående 709, vilka enligt gällande bestämmelser måste rubriceras såsom
befintliga å enskilda vårdhem, äro endast 10 inrymda å det av Malmöhus
läns fattigvårdsförbund drivna Tommarpshemmet. Medicinalstyrelsen
hyser stora betänkligheter mot förslaget, att statsbidrag till driften skulle
utgå till dylika vårdhem, vilka såsom enskilda affärsföretag skola giva sina
innehavare skälig vinst. Dessa enskilda vårdhem stå visserligen under
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
statlig kontroll, men standarden å desamma är från fall till fall så olikartad,
att styrelsen icke anser sig kunna skissera sådana riktlinjer för statsbidrag,
att vederbörlig kontroll över hemmens ekonomiska drift skulle kunna
utövas. Styrelsen anser det visserligen möjligt, att flera vårdhem av samma
typ som Tommarpshemmet kunna tänkas tillkomma, varigenom frågan örn
statsbidrag bleve aktuell. Statsbidraget till driften av dessa hem måste
emellertid för att de skulle kunna bliva ekonomiskt bärkraftiga beräknas
bliva så avsevärt, att styrelsen icke anser sig kunna tillstyrka en sådan anordning.
De statsmedel, som i sådant fall skulle erfordras, finner styrelsen
kunna komma till bättre användning därest de förbrukades för att utbygga
den statliga sinnessjukvården.
Yad vidare angår statsbidrag till kommunala sinnessjukavdelningar anser
styrelsen, att sådana endast borde utgå under en övergångsperiod, till dess
statens sinnessjukvård i erforderlig omfattning utbyggts. De kommunala
sinnessjukavdelningarna torde därefter till sin huvuddel komma att försvinna.
Endast vissa större städer torde jämväl under nämnda förhållanden komma
att bibehålla sina kommunala sinnessjukhus.
Styrelsen för svenska landstingsförbundet förmenar, att det knappast kunde
anses rättvist, att de primärkommunala anstalter för sinnessjuka, som alltjämt
måste upprätthållas, skola drivas utan något som helst bidrag från
statens sida. Det syntes därför även enligt styrelsens mening motiverat,
att såsom ett provisorium, intill dess tillräckligt antal vårdplatser av stat
och landsting anskaffats, statsbidrag till driften av de primärkommunala anstalterna
finge utgå. Detta statsbidrag syntes kunna sättas till samma belopp,
som för närvarande utginge till vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka.
Styrelsen för svenska stadsförbundet åberopar härutinnan, vad landstingsförbundets
styrelse anfört.
Socialstyrelsen och socialvårdskommittén avstyrka, att statsbidrag utgår
till driften av här avsedda vårdhem och sinnessjukavdelningar under framhållande,
att de redan uppdragna linjerna för ordnandet av sinnessjukvården
ej böra frångås.
Vidkommande fattigvårdsförbundets förslag, att landsting borde gottgöra
kommun med skäligt belopp för vårdavgift, som erlagts för
patient å vårdhem eller kommunal sinnessjukavdelning, yttrar styrelsen
för svenska landstingsförbundet, att detta förslag innebure en avsevärd
utvidgning av landstingens ersättningsskyldighet, som styrelsen under inga
förhållanden kunde godtaga. I stället för att ytterligare påbygga landstingens
hithörande ersättningsskyldighet ginge tendensen i rakt motsatt riktning,
i det att landstingens vårdersättningar enligt bland annat 40 § fattigvårdslagen
vid flera tillfällen ansetts böra överflyttas på staten. Frågan
härom vore för närvarande föremål för utredning inom socialvårdskommittén.
Ej heller i övriga yttranden har förevarande förslag tillstyrkts, varvid
man hänvisat till förenämnda utredning inom socialvårdskommittén.
Till förslaget om en normering av samtliga vårdavgifter ställer sig
styrelsen för svenska landstingsförbundet betänksam och utvecklar sina synpunkter
härutinnan sålunda:
11
Kungl. May.ts proposition nr 85.
Till förslaget, att samma vårdavgifter skola uttagas, oavsett å vilken anstalt
den sinnessjuke vårdas, ställer sig styrelsen tveksam och kan icke
finna, att något behov av en dylik avgiftsuniformering föreligger, då kommunerna
i flertalet fall icke behöva vidkännas några som helst kostnader
för de sinnessjukas vård. Vid landstingens vårdhem, beträffande vilka ersättningsskyldighet
enligt fattigvårdslagen icke föreligger, är ju vårdavgiften
endast 75 öre per dag. Då det övervägande flertalet a dessa hem vårdade
åtnjuta folkpension och denna täcker vårdavgiften, förorsakas kommunerna
icke några kostnader för vården. Även för sinnessjuka, som vårdas å statens
sinnessjukhus, där vårdavgiften för närvarande är 1 krona 50 öre per dag,
hava kommunerna icke någon kostnad, då landstingen lämna ersättning för
hela vårdkostnaden. Endast beträffande de sinnessjuka, som kommunerna
själva måste taga hand örn, få de vidkännas kostnader, som i vissa fall
kunna bliva nog så betungande. Därest, som föreslagits, under en övergångstid
statsbidrag får utgå till driften av kommunernas egna sinnessjukanstalter
och landstingen som hittills ersätta halva återstående vårdkostnaden,
blir det belopp, som slutligen kommer att stanna å kommunen, relativt
litet. Att helt avlyfta kostnaderna för denna vård från kommunerna kan
knappast anses riktigt, då de själva driva respektive anstalter och böra vara
ekonomiskt medansvariga i desamma. Yad slutligen angår de sinnessjuka,
för vilka kommunerna måste söka vård å enskilda hem, utgår under vissa
förutsättningar landstingsbidrag om 1 krona 50 öre per dag för deras vård.
Vårdkostnaderna torde emellertid i vissa fall kunna stiga till avsevärt högre
belopp. Att till minskande av kommunens kostnader öka landstingets ersättning
kan styrelsen på ovan anförda skäl ej biträda. Bättre synes vara,
att visst statsbidrag för dylika enskilt vårdade får utgå under en övergångstid
med förslagsvis högst samma belopp, som ifrågasatts beträffande vårdhemmen.
Styrelsen för svenska stadsförbundet framhåller, att då man icke differentierar
vårdkostnaderna inom en sjukhusavdelning och i intet fall kan räkna
med att avgiften täcker den verkliga kostnaden, vore det ur principiell synpunkt
icke felaktigt att fastställa samma vårdavgift vid sjukvårdsanstalter
av olika slag, vilket skulle innebära en förenkling och därigenom medföra
vissa fördelar. Men å andra sidan vore det icke opåkallad att vårdavgiften
för en dyrare vård sattes högre än för en billigare. Tillräckligt starka skäl
att beröva anstalternas ägare deras rätt att själva fastställa vårdavgifterna
saknades emellertid.
I övriga yttranden hänvisas till att denna fråga är under utredning inom
socialvårdskommittén.
Förslaget om slopande av förskottsbetalningen till statens sinnessjukhus
har i och för sig ej mött någon erinran.
Statskontoret och medicinalstyrelsen framhålla emellertid, att ett genomförande
av förslaget skulle medföra en förskjutning av sinnessjukhusens inkomster,
varav skulle följa en betydande inkomstminskning under det år
förskottsinbetalningen upphörde, vilken kunde beräknas till omkring 5,000,000
kronor. Med hänsyn härtill ifrågasätter statskontoret lämpligheten av att
genomföra anordningen i nuvarande statsfinansiella läge.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 85.
Av besparing sberedning en överlämnade
promemorior.
Med skrivelser den 15 och den 25 april 1942 har besparingsberedningen
överlämnat av sakkunniga inom beredningen utarbetade promemorior angående
dels bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för
lättskötta sinnessjuka dels ock bidrag till driften av dylika hem.
I förstnämnda promemoria hava de sakkunniga särskilt understrukit
vikten av att vårdhemmens ursprungliga karaktär av anstalter för vård av
lättskötta sinnessjuka icke utsuddas. Till belysning härav anföra de sakkunniga
i huvudsak följande.
^ I samband med tillkomsten av ifrågavarande av statsmedel understödda
vårdhemsverksamhet framhölls icke utan viss skärpa av såväl statens sjukvårdskommitté
som föredragande departementschefen, att vårdhem för lättskötta
sinnessjuka borde vara av enkel beskaffenhet. Genom att vårdhemmen
förutsatts stå under viss ledning och uppsikt av överläkaren vid det statliga
sinnessjukhus, inom vars upptagningsområde hemmen äro belägna, räknade
man vidare med att en rationell differentiering av patientmaterialet skulle
sa främjas, att personalbehovet vid hemmen skulle kunna effektivt begränsas
och förefintliga arbetsterapeutiska resurser tillfredsställande utnyttjas. Berörda
förhållanden förutsattes jämväl möjliggöra, att den genomsnittliga
driftkostnaden vid hemmen skulle kunna hållas relativt låg.
Vid sin behandling av ärendet hava de sakkunniga kommit till den uppfattningen,
att vissa huvudmän vid planerandet av ifrågavarande vårdhem
tillgodosett högre fordringar på hemmens planlösning, utrymmen och inredning
än vad med förenämnda utgångspunkter skulle kunna anses erforderligt.
En bidragande orsak till detta förhållande torde vara att finna däri,
att den avsedda rationella differentieringen av patientmaterialet mellan dessa
vårdhem och de egentliga sinnessjukhusen på sina håll varit i praktiken
svår att genomföra,. icke minst på grund av bristen på platser för svårskötta
sinnessjuka vid de statliga sinnessjukhusen. Efter vad de sakkunniga
erfarit, kan klientelet på vissa vårdhem ingalunda i sin helhet hänföras till
kategorien lättskötta sinnessjuka. Att detta förhållande ställer ökade, ursprungligen
icke avsedda krav såväl på vårdhemslokalerna som på personal
och personalbostäder samt vidare medför att förefintliga med vissa engångskostnader
anordnade arbetsterapeutiska resurser endast i mindre utsträckning
kunna utnyttjas är helt naturligt. För undvikande av en fortsatt stegring,
utöver vad ursprungligen avsetts, av kraven på här ifrågavarande vårdhems
beskaffenhet och till förebyggande av en alltjämt fortgående driftkostnadsökning
vid hemmen torde det vara av stor betydelse, att åtgärder snarast
vidtagas för åstadkommandet av den ursprungligen åsyftade differentieringen
av patientmaterialet mellan de statliga sinnessjukhusen och här
ifrågavarande vårdhem.
I anslutning härtill förorda de sakkunniga, att genom medicinalstyrelsens
medverkan tillses, att a landstingens vårdhem intagna sinnessjukhusfall
snarast utväxlas mot a sinnessjukhusen intagna s. k. lättskötta sinnessjuka.
Vidare anse de sakkunniga, att för den händelse lokalerna i vissa
ursprungligen för vard av lättskötta sinnessjuka avsedda avdelningar vid de
statliga sinnessjukhusen icke för närvarande skulle vara så anordnade, att
de lämpligen kunna mottaga ett mer svårskött klientel, bör för beredande
Kungl. Maj:ts proposition nr 85. 13
av plats för sådant klientel erforderliga lokala ändringsarbeten snarast möjligt
vidtagas.
I sin andra promemoria erinra de sakkunniga örn att driftkostnaderna
vid ifrågavarande vårdhem ursprungligen beräknades till 2 kronor 50 öre
per vårddag. Efter avdrag av statsbidraget och vårdavgiften beräknades en
nettokostnad av ungefär 75 öre per vårddag belöpa på vederbörande huvudman.
Till följd av de stegrade vårdkostnaderna, som för år 1942 kunde
beräknas till omkring 4 kronor per vårddag, belöpte, trots vidtagen höjning
av vårdavgiften, ungefär 1 krona 75 öre på huvudmannen. Vid sådant
förhållande hava de sakkunniga ansett uppenbart, att en minskning av det
alltjämt utgående statliga driftbidraget ej skäligen kan ifrågasättas.
Samtidigt hava de sakkunniga emellertid betonat angelägenheten av att
åtgärder vidtagas för att örn möjligt begränsa den tillsynes fortlöpande
vårdkostnadsstegringen. I sådant hänseende är det enligt de sakkunnigas
mening av alldeles särskild betydelse, att den ursprungligen åsyftade differentieringen
av patientmaterialet mellan de egentliga sinnessjukhusen och
ifrågavarande vårdhem verkligen så rationellt som möjligt genomföras. De
sakkunniga framhålla, att i den mån å vårdhemmen mera varaktigt omhändertages
ett klientel, vars sjukdomstillstånd är av sådan karaktär, att det
egentligen borde vårdas å en mera kvalificerad anstalt, växer omedelbart i
proportion härtill kravet på ett ökat antal personal och mera kvalificerade
lokala anordningar. Sålunda torde bland annat förekomsten på ett vårdhem
av en enstaka orolig, kroniskt kroppssjuk eller grovt osnygg sinnessjuk
patient, vilken senare rätteligen bort omedelbart överföras till ett egentligt
sinnessjukhus, understundom kunna framkalla ett eljest å dessa vårdhem
icke föreliggande behov av ständig nattpersonal med därav föranledd, särskilt
därest fråga är örn ett mindre vårdhem, oproportionerligt ökad driftkostnad
vid hemmet ifråga.
De sakkunniga hava vidare berört frågan örn storleken av vårdavgiften
vid vårdhemmen för lättskötta sinnessjuka samt anföra härutinnan:
Mot de på socialvårdskommitténs förslag av 1941 års riksdag antagna
nya grunderna för beräkning av vårdavgifter vid ifrågavarande vårdhem ha
de sakkunniga icke annat att erinra, än att det synes de sakkunniga mindre
tillfredsställande, att avgiften jämväl för de självbetalande patienterna begränsats
till 75 öre per vårddag, oberoende av om de med hänsyn till sina
förmögenhetsförhållanden kunna utan olägenhet vidkännas högre andel av
den verkliga kostnaden för den till dem lämnade vården. Av socialvårdskommittén
anförda och av statsmakterna godtagna skäl för en begränsning
av vårdavgiften för en relativt välsituerad patient till ett belopp, som väsentligt
understiger den avgift, staten debiterar för det rena fattigvårdsklientelet
å sina sinnessjukhus, synes under nu rådande tidsförhållanden icke kunna
i princip godtagas. Aven örn det stora flertalet patienter a hithörande vårdhem
sakna egna tillgångar, torde detta förhållande dock icke i och för sig
kunna motivera, att av de, låt vara relativt fåtaliga patienter, som äga egna
tillgångar, icke må av vederbörande huvudman uttagas en i relation till
vederbörandes betalningsförmåga lämpligen avviigd större andel av den verkliga
vårdkostnaden.
14
Kungl. May.ts proposition nr 85.
Yttranden.
Över besparingsberedningens promemorior hava yttranden avgivits av
medicinalstyrelsen samt styrelserna för svenska landstingsförbundet och
svenska landskommunernas förbund.
Medicinalstyrelsen yttrar i huvudsak följande.
Den nyligen verkställda inventeringen av antalet vårdbehövande sinnessjuka
har utvisat, att av landets befolkning — städerna Stockholm, Göteborg
och Malmö, vilka enligt särskilda avtal själva hava att ombesörja sin
sinnessjukvård, undantagas härvid — den 1 januari 1942 funnos 23,519 personer,
som kräva kvalificerad vård, och 5,989 vårdhemsfall. Jämfört med
nuvarande platstillgång innebär detta, att en högst avsevärd platsbrist föreligger.
Av berörda inventering framgår vidare, att å de statliga sinnessjukhusen
finnas intagna allenast cirka 465 vårdhemsfall, fördelade i huvudsak
å Birgittas, S:ta Maria, S:t Jörgens, Säters, Gådeå och Frösö sjukhus. I
detta sammanhang kan framhållas, att vårdhem för lättskötta sinnessjuka
saknas endast i de två sistnämnda sjukhusens upptagningsområden. Samtliga
vårdhem av denna art äro fullbelagda och utbyte mellan dessa hem
och de statliga sinnessjukhusen har skett i den utsträckning, platser å vårdhemmen
kunnat disponeras.
Medicinalstyrelsen kan även vitsorda, att med hänsyn till teknisk utrustning
och normala personalstater ett allt för stort antal svårskötta fall
vårdas å vissa vårdhem. Detta gäller emellertid, så vitt styrelsen har sig
bekant, huvudsakligen Blekinge läns landstings vårdhem i Ronneby samt
Kronobergs läns landstings båda vårdhem, vilka på grund av platsbristen
vid S:t Sigfrids sjukhus i Växjö icke i önskvärd omfattning kunnat till
detta sjukhus få evakuera mera svårskötta patienter. Ett förslag att något
lindra platsbristen vid nämnda sjukhus genom anordnandet av en därtill
ansluten sekundäravdelning med 34 vårdplatser har hänskjutits till Kungl.
Maj:ts prövning; och har medicinalstyrelsen under utredning ytterligare förslag
att örn möjligt öka platstillgången inom denna del av landet
Styrelsen har vidare vitsordat, att förefintligheten av oroliga eller på
annat sätt svårskötta patienter på landstingens vårdhem givetvis fördyrade
dessas drift. Samtidigt har styrelsen framhållit, att den evakuering av mera
lättskötta fall, som efter vårdhemmens tillkomst redan skett från de statliga
sinnessjukhusen, medfört sådan försämring av patientmaterialet å dessa
sjukhus, att detsamma krävde större antal övervakningsavdelningar och ökad
personal. För att undanröja med detta förhållande förenade olägenheter
och för att säkerställa vårdens kvalitet och effektivitet hade medicinalstyrelsen,
trots det statsfinansiella läget, ansett sig böra i sina petita för
budgetåret 1943/44 påkalla medel för anställande av viss ytterligare personal.
Med anledning av de sakkunnigas förslag örn uttagande av förhöjd vårdavgift
av mera välsituerade patienter förklarar styrelsen, att styrelsen för
sin del icke hade något att erinra mot sådan ändring i bestämmelserna angående
statsbidrag till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka, att
vårdavgift av den, som icke genom intyg av stadsfogde, landsfiskal eller
annan utmätningsman eller av lappfogde styrkte, att han därtill saknade
tillgångar, finge uttagas med två tredjedelar av den verkliga kost
-
15
Kungl. Maj-.ts proposition nr 85.
naden, sedan statsbidraget fråndragits. Härigenom skulle viss överens
stämmelse med sinnessjukstadgans bestämmelser angående uttagande av
vårdavgift vid statens sinnessjukhus ernås (77 § 1 morn.).
Styrelsen för svenska landstingsförbundet framhåller, att orsaken till att
landstingens kostnader för driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka
blivit högre än man från början räknade med berodde dels på den allmänna
prishöjningen, dels på att dessa vårdhem på grund av bristen å
vårdplatser å de statliga sinnessjukhusen måst mottaga patienter, som rätteligen
borde ha vårdats å dessa sjukhus. Dessa patienter fordrade större
övervakning och föranledde ökade kostnader. En viss förhöjning av statsbidraget
till driften av dessa vårdhem vore därför motiverad.
Vidkommande förslaget örn en höjning av vårdavgiften för de självbetalande
patienterna anför styrelsen, att det måste erkännas, att avgiften särskilt
i nuvarande tider vore låg. Styrelsen hade tidigare övervägt, huruvida
icke en högre avgift för dessa patienter borde stipuleras. Då emellertid
företagna undersökningar visat, att antalet dylika patienter varit försvinnande
litet, hade styrelsen ansett det ur ekonomisk synpunkt skäligen betydelselöst,
örn en avgiftsförhöjning komme till stånd eller icke. En dualism
i avgiftssystemet vore för övrigt ägnat att medföra vissa olägenheter och en
höjning av avgiften komme att leda till en ytterligare ökning av fattigvårdsklientelet
å dessa hem. Styrelsen kunde därför ej ansluta sig till förslaget
örn höjning av vårdavgiften för berörda kategori.
Styrelsen för landskommunernas förbund har ej haft något att erinra emot
vad de sakkunniga i sina promemorior anfört.
Framställning av Kronobergs
läns landsting.
Vidare vill jag anmäla en av förvaltningsutskottet i Kronobergs läns landsting
i skrivelse den 17 november 1942 gjord framställning örn erhållande av statsbidrag
till flera vårdplatser för lättskötta sinnessjuka än som enligt gällande
bestämmelser kan utgå, d. v. s. högst en vårdplats per 1,000 invånare.
Förvaltningsutskottet uppgiver, att den av medicinalstyrelsen godkända
planen för vården av de lättskötta sinnessjuka inom länet omfattade 187
vårdplatser. Landstinget hade beviljats statsbidrag till uppförande av 104
vårdplatser. Härjämte innelåge hos Kungl. Majit framställning örn statsbidrag
för ytterligare 87 platser. Sammanlagt vore salunda 191 vårdplatser
avsedda att anordnas, medan antalet vårdplatser beräknat efter en på 1,000
invånare endast skulle utgöra 151. Att landstinget sett sig nödsakat att
anordna så många vårdplatser berodde på det stora behovet inom landstingsområdet
av vårdplatser för ifrågavarande sinnessjuka. Inom S:t Sigfrids
sjukhus’ upptagningsområde, inom vilket hela Kronobergs län folie, hade
sålunda platsbehovet å vårdhem för lättskötta sinnessjuka uppskattats till
2.8 promille, vilket för landstingsområdet skulle betyda mer än 420 vårdplatser.
Under hänvisning till det anförda har förvaltningsutskottet hemställt,
att statsbidrag måtte beviljas landstinget för uppförande respektive
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
inlösen och sedermera för drift av vårdhem för lättskötta sinnessjuka med
sammanlagt 191 platser.
Medicinalstyrelsen har för egen del, enär behovet av vårdplatser för lättskötta
sinnessjuka inom Kronobergs län icke kunde beräknas bliva till fullo
täckt ens efter den beslutade utbyggnaden till 191 vårdplatser, motsvarande
1.2 6 promille av länets invånarantal, tillstyrkt bifall till framställningen.
Medelsbehovet för budgetåret 1943!44.
I skrivelse den 6 november 1942 har medicinalstyrelsen framlagt förslag
angående medelsbehovet för ifrågavarande ändamål under budgetåret 1943/44.
Vad angår anslaget till bidrag till uppförande, inrättande eller
inlösen av vårdhem för lättskötta sinnessjuka har styrelsen upplyst,
att de ansökningar, som innelåge hos Kungl. Majit eller styrelsen eller som,
enligt från landstingen inhämtade uppgifter vore att förvänta, avsåge utbekommande
av statsbidrag till ett sammanlagt belopp av (766,865 + 90,000 +
292,500) 1,149,365 eller i runt tal 1,150,000 kronor. För tillgodoseende av
dessa ansökningar vore ett belopp av omkring 437,000 kronor disponibelt.
Styrelsen har i enlighet härmed ansett ett belopp av i runt tal 700,000
kronor vara erforderligt för nästa budgetår.
I fråga örn anslaget till driften av vårdhem för lättskötta sinnessjuka,
vilket för innevarande budgetår upptagits med 700,000 kronor, uppgiver
styrelsen, att, enligt vad från landstingen inhämtade uppgifter gåve
vid handen, den 30 juni 1943 sammanlagt 2,256 vårdplatser komme att vara
i drift. Statsbidrag till driften av dessa vårdplatser kunde förväntas komma
att under budgetåret 1943/44 begäras med (2,256 X 1.2 6 X 366) 1,032,120
kronor. Under hälften av budgetåret beräknades därutöver 135 vårdplatser
komma att vara i drift under 90 dagar och 62 under 60 dagar. Statsbidrag
till driften av dessa platser skulle uppgå till cirka 20,000 kronor.
Med hänsyn till att en viss osäkerhet alltid måste vidlåda beräkningar av
detta slag, har dock styrelsen funnit anslagsbehovet för nästa budgetår
kunna begränsas till 1,000,000 kronor.
Departementschefen.
Ilen av Malmöhus läns fattigvardsförbund ingivna framställningen har,
såsom av den lämnade redogörelsen framgår, närmast sin grund i rådande
svårigheter för kommunerna att få sinnessjuka patienter, som vårdas å ålderdomshemmen,
omhändertagna å statens sinnessjukhus eller landstingens
vårdhem. För att råda bot härpå ifrågasätter förbundet en genomgripande
omläggning av den landstingskommunala sinnessjukvården, främst
innebärande fastställd skyldighet för landstingen att anordna vårdhem i
tillräcklig omfattning och pa sadant sätt, att där även kunna omhändertagas
patienter, som kräva kvalificerad vård. Härjämte förordar förbundet vissa
åtgärder i syfte att direkt lätta och utjämna primärkommunernas ekonomiska
bördor för vardén av de sinnessjuka, innefattande statliga driftbidrag och
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
ökad ersättningsskyldighet för landstingen beträffande de kommunala sinnessjukavdelningarna
och enskilda vårdhemmen, normering av vårdavgifterna
å samtliga anstalter för sinnessjuka ävensom slopande av föreskriven förskottsbetalning
av vårdavgift för patienter å statens sinnessjukhus, för vilka
vederhäftig ansvarsförbindelse lämnas.
Jag inser till fullo betydelsen av de olägenheter och brister, som i förbundets
framställning påtalats. Såsom i yttrandena framhållits torde emellertid
de påtalade förhållandena mera sammanhänga med det till följd av
kriget inträdda läget än bero på bristande vilja hos landstingen att söka
fullgöra sin andel av sinnessjukvårdens utbyggande. Under sådana omständigheter
och med hänsyn till vad i yttrandena i övrigt anförts anser jag
mig icke kunna tillstyrka en omläggning av landstingens sinnessjukvård
efter de riktlinjer, som förbundet uppdragit. I likhet med det stora flertalet
hörda myndigheter och sammanslutningar hyser jag den uppfattningen, att de
av statsmakterna tidigare godkända principerna för sinnessjukvårdens utbyggande,
innebärande att de sinnessjuka, som kräva kvalificerad vård, skola
omhändertagas av staten och de lättskötta av landstingen, böra fortsättningsvis
upprätthållas. I enlighet härmed har jag förut denna dag (propositionen
nr 51) förordat en relativt omfattande utbyggnad av den statliga
sinnessjukvården, och det är min avsikt att, i den mån förhållandena så
medgiva, framdeles påkalla åtgärder i syfte att ytterligare öka platstillgången
inom nämnda vård. Till den av förbundet berörda frågan örn åtgärder för
ett effektivt utnyttjande av befintliga vårdplatser återkommer jag i det följande.
Beträffande övriga av förbundet framförda förslag vill jag icke bestrida,
att vissa skäl tala för att, åtminstone under en övergångsperiod, statliga
driftbidrag utginge till de primärkommunala sinnessjukavdelningarna ävensom
att förskottsbetalningen av vårdavgifterna för vissa patienter å statens sinnessjukhus
slopades. Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenser för statsverket,
som ett bifall till dessa förslag skulle medföra, finner jag mig dock i
nuvarande läge förhindrad att biträda förbundets framställning i nu angivna
delar. Att införa statsbidrag till driften av enskilda vårdhem anser jag mig
ej heller kunna förorda. Återstående av förbundet framställda önskemål
äro för närvarande föremål för utredning inom socialvårdskommittén och
torde på den grund icke böra nu upptagas till prövning.
I besparingsberedningens promemorior framhålles särskilt vikten av att
den ursprungligen avsedda differentieringen av patientklientelet mellan
statens sinnessjukhus och Lindstingens vårdhem för lättskötta sinnessjuka
noga upprätthålla, detta med hänsyn till den ekonomiska betydelse densamma
har för vårdhemmens såväl anordnande som drift. Jag delar helt
besparingsberedningens uppfattning i detta hänseende. Av medicinalstyrelsens
yttrande synes emellertid framgå, att ifrågavarande differentiering för närvarande
genomförts i den utsträckning, som platstillgången i de olika upptagningsområdena
medgiver. Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen även i
fortsättningen har sin uppmärksamhet riktad på här berörda förhållande och
vidtager de åtgärder, som kunna ifrågakomma för differentieringens befrämBihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 85. <ao 48 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
jande. Därest hjälpverksamhetsläkarna vid de statliga sinnessjukhusen, på
sätt hittills vanligen skett, av medicinalstyrelsen förordnas som tillsynsläkare
vid landstingens vårdhem efter hand som desamma utbyggas, torde
erforderlig differentiering kunna i icke ringa grad underlättas.
Besparingsberedningen har jämväl förordat en höjning av dagavgiften för
självbetalande patienter vid vårdhemmen. Denna fråga har, såsom beredningen
antytt, tidigare varit föremål för statsmakternas prövning. De skäl
som därvid anförts till stöd för nuvarande enhetliga avgiftssystem och som
närmare utvecklats i landstingsförbundets förut återgivna yttrande, finner
jag för egen del alltjämt bärande. Jag kan därför icke tillstyrka besparingsberedningens
förslag i denna del.
Beträffande den av Kronobergs läns landsting gjorda framställningen örn
statsbidrag för visst antal vårdplatser utöver den för närvarande fastställda
kvoten — 1 plats per 1,000 invånare i landstingsområdet — synes mig utredningen
i ärendet utvisa, att fullgoda motiv för ett bifall till framställningen
föreligga. I detta sammanhang vill jag erinra örn dels att Blekinge läns
landsting av 1939 års lagtima riksdag erhöll ett motsvarande medgivande, dels
ock att den genom medicinalstyrelsen nyligen verkställda inventeringen av
vårdbehövande sinnessjuka givit vid handen, att en utbyggnad av platstillgången
för lättskötta sinnessjuka till en plats per tusen av landets befolkning
icke är tillfyllest. I konsekvens härmed har medicinalstyrelsen i sitt yttrande
över Malmöhus läns fattigvårdsförbunds framställning uttalat, att landstingen
borde beredas möjlighet att erhålla statsbidrag för större antal vårdplatser
än gällande bestämmelser medgiva. Under sådana förhållanden och då bestämmelserna
i förevarande avseende allenast tillkommit för att provisoriskt
reglera vårdens utbyggande i avbidan på närmare erfarenhet örn platsbehovet,
anser jag mig böra förorda, att begränsningen i fråga från och med nästa
budgetår generellt bortfaller beträffande bidrag till såväl anordnande som
drift av ifrågavarande vårdhem. I nuvarande statsfinansiella läge torde det
dock alltjämt bliva nödvändigt att vid prövning av ansökningar örn bidrag
till anordnande av nya vårdhem företrädesvis tillgodose de delar av landet,
där platsbehovet är särskilt stort.
Yad slutligen angår medelsbehovet för nästa budgetår, har detta, såvitt
angår bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem, av medicinalstyrelsen
uppskattats till i runt tal 700,000 kronor. Med hänsyn till
dels det stora belopp, som enligt vad styrelsen uppgivit för närvarande står
till förfogande för ändamålet, dels ock den begränsning av byggnadsverksamheten,
som nuvarande läge nödvändiggör, torde medicinalstyrelsens beräkning
dock tåla en icke oväsentlig nedskärning. Enligt min uppfattning synes
ett anslag av 400,000 kronor kunna antagas bliva tillfyllest för nästa budgetår.
Härvid har jag utgått från att det av riksdagen å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 194041 beviljade beredskapsanslaget å 300,000
kronor må — i likhet med vad som medgivits för innevarande budgetår —-fortsättningsvis tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål, oberoende av de
för dylikt anslag eljest gällande förutsättningarna. Då härför erfordras riksdagens
samtycke, tillstyrker jag, att sådant inhämtas.
19
Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Mot medicinalstyrelsens uppskattning av anslagsbehovet för bidrag till
driften av vårdhemmen har jag intet annat att erinra än att anslaget, i
betraktande bland annat av belastningen för sistförflutna budgetår, som uppgick
till i runt tal 750,000 kronor, torde kunna begränsas till 900,000 kronor.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels godkänna av mig förordad ändring i grunderna för statsbidrag
till ifrågavarande vårdhem, att gälla från och med den
1 juli 1943;
dels medgiva, att det å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 anvisade reservationsanslaget (B) till Bidrag
till uppförande, inrättande eller inlösen av vårdhem för lättskötta
sinnessjuka må fortsättningsvis tagas i anspråk oberoende
av de för dylikt anslag eljest gällande förutsättningarna;
dels till Bidrag till uppförande, inrättande eller inlösen av
vårdhem för lättskötta sinnessjuka för budgetåret 1943/44 anvisa
ett reservationsanslag av.......................... kronor 400,000;
dels ock till Bidrag till driften av vårdhem för lättskötta
sinnessjuka för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av .................................................. kronor 900,000
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protollet:
Bengt Hammarberg