Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
1
tfr 84.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen
den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring för
ombord d fartyg tjänstgörande personer; given Stockholms
slott den 5 mars 1943.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och
3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 84.
441 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348)
om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 om krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer 1 skola erhålla följande
ändrade lydelse.
2§-
Vid beräkning för bestämmande av sjukpenning eller livränta av årlig
arbetsförtjänst skall, örn arbetsförtjänsten överstiger sextusen tvåhundrafyrtio
kronor, det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning samt, örn arbetsförtjänsten
understiger tretusensexhundra kronor, densamma beräknas till
detta belopp.
3§-
Hel sjukpenning skall utgå med belopp, som framgår av följande tabell:
Den årliga arbetsförtjänsten |
Sjuk- penningens belopp |
||
uppgår till |
men ej till |
kronor |
öre |
3,600 |
3,645 |
6 |
50 |
3,645 |
3,915 |
7 |
— |
3,915 |
4,185 |
7 |
50 |
4,185 |
4,455 |
8 |
— |
4,455 |
4,725 |
8 |
50 |
4,725 |
4,995 |
9 |
— |
4.995 |
5,265 |
9 |
50 |
5,265 |
5,535 |
10 |
— |
5,535 |
5,805 |
10 |
50 |
5,805 |
6,075 |
11 |
— |
6,075 |
— |
11 |
50 |
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1943 men äger icke tillämpning å
olycksfall, som inträffat före nämnda dag.
1 Senaste lydelse se SFS 1939: 854.
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
3
Utdrag av ''protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
26 februari 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn
ändring i lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,
m. m. samt anför.
Innan jag ingår på de detaljspörsmål, örn vilka nu är fråga, synes det mig
lämpligt att en redogörelse lämnas för vissa bestämmelser i lagstiftningen
på förevarande område, som i detta sammanhang torde vara av intresse.
Gällande bestämmelser.
Där ombord å svenskt fartyg tjänstgörande person, som är försäkrad jämlikt
lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete, till följd av
krigsåtgärd — inom område och under tid, som Konungen äger bestämma —
drabbas av olycksfall i arbetet, skola, med tillämpning i övrigt av vad i nämnda
lag stadgas (med undantag av vissa stadganden i 27 §), i fråga örn sådant
olycksfall gälla vissa särskilda bestämmelser. Dessa finnas intagna i lagen
den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer (ändrad genom lagar den 15 december 1939, nr 854, den 28 juni 1941,
nr 540, samt den 30 april 1942, nr 216). Nyss återgivna stadgande finnes i
1 § första stycket i 1937 års lag. Enligt andra stycket i samma paragraf skall
vad i första stycket sägs örn person, som tjänstgör ombord å svenskt fartyg,
äga motsvarande tillämpning å statlig befattningshavare, som under utövande
av sin befattning tjänstgör ombord å utländskt fartyg. Har inom område och
under tid, som avses i 1 § första stycket, person som angives i första eller andra
stycket blivit borta samt all underrättelse örn honom upphört, skall han (enligt
1 § tredje stycket) anses hava omkommit genom olycksfall till följd av krigsåtgärd,
där ej med hänsyn till antaglig tid och plats för försvinnandet eller
andra omständigheter finnes sannolikt, att annan orsak till försvinnandet förelegat.
I 2 § av 1937 års lag givas föreskrifter örn beräkning av årlig arbetsförtjänst
för bestämmande av sjukpenning oller livränta, överstiger arbetsförtjänsten
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
4,800 kronor, skall det överskjutande beloppet icke tagas i beräkning; understiger
arbetsförtjänsten 3,600 kronor, skall densamma dock beräknas till detta
belopp (minimigränsen höjdes från 2,900 till 3,600 kronor genom lagändringen
år 1939). — 3 § innehåller en tabell, utvisande beloppet av hel sjukpenning
vid olika storlek å årlig arbetsförtjänst. Sjukpenningen utgör 6 kronor 50 öre
vid en arbetsförtjänst, som uppgår till 3,600 kronor men ej till 3,645 kronor.
Därefter stiger sjukpenningen med intervaller i fråga örn arbetsförtjänst å
270 kronor och beträffande sjukpenning å 50 öre. Högsta sjukpenning är 9
kronor, som utgår örn arbetsförtjänsten är 4,725 kronor eller däröver. —- Har
olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört förlust
av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel,
vilken förlust eller nedsättning kan antagas bliva bestående för framtiden,
skall enligt 4 § första stycket, utöver livränta, vid förlust av arbetsförmågan
till den skadade utgivas, örn han var befälhavare, styrman eller maskinbefäl,
ett belopp, motsvarande ett års lön, beräknad till tolv gånger den kontanta
månadslön, som den skadade åtnjöt vid tiden för olycksfallet, dock lägst 9,000
och högst 13,000 kronor, och eljest ett belopp av 9,000 kronor (dessa belopp,
som tidigare varit lägre, höjdes avsevärt genom 1939 årslagändring). Vid nedsättning
av arbetsförmågan skall det lägre belopp utgivas, som svarar mot
nedsättningen. Vid väsentlig försämring i den skadades tillstånd kan jämlikt
4 § andra stycket jämkning i förut bestämd ersättning äga rum. — Har olycksfallet
medfört döden, skall enligt 5 §, utöver livränta, till den avlidnes efterlevande
utgivas ett belopp, motsvarande det, som enligt 4 § skall utgå vid förlust
av arbetsförmågan, dock med avdrag av dels viss begravningshjälp, dels
ock vad som må hava utgivits jämlikt 4 §. Med efterlevande avses i 5 § allenast
make, barn, som äger rätt till arv efter den avlidne, och adoptivbarn jämte
deras avkomlingar samt föräldrar och adoptivföräldrar. Finnes ej annan efterlevande
än make, tillfaller hela beloppet maken. Finnas jämte make andra efterlevande,
tillfaller halva beloppet maken. Belopp, som utgår till andra efterlevande
än make, fördelas dem emellan enligt de regler, som gälla för fördelning
av arvfallen egendom. — De ökade försäkringsavgifter, som betingas av
förevarande försäkring, skola enligt 6 § bestridas av arbetsgivarna. — Jämlikt
8 § avse bestämmelserna i lagen ej personer, som tjänstgöra ombord å krigsfartyg;
de äga ej heller tillämpning i fråga örn skada, som kan uppkomma därav
att Sverige råkat i krig.
I kungörelsen den 28 juni 1941 (nr 541) angående tillämpning av lagen om
krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer har Kungl. Maj:t
förordnat, att nämnda lag från och med den 1 juli 1941 skall äga tillämpning
tills vidare inom samtliga farvatten samt, vid vistelse i land, inom utrikes ort
där fartyget befinner sig.
Vidare stadgas i 1 § förordningen den 13 april 1940 (nr 213) örn ersättning
av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av
krigsåtgärd, att, örn svenskt fartyg genom sjöolycka utom riket går förlorat
eller efter sådan sjöolycka förklaras icke vara iståndsättligt och person, som
varit tjänstgörande ombord å fartyget, under å fartyg företagen hemresa till
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
Sverige drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd inom sådant område och
under sådan tid, att lagen örn krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer är gällande, så skall, där nämnda lag dock icke är tillämplig å
olycksfallet, ersättning utgivas av statsmedel. Har person, som varit tjänstgörande
ombord å svenskt fartyg, i annat än i 1 § avsett fall under hemresa till
Sverige drabbats av olycksfall till följd av krigsåtgärd, äger Kungl. Majit, örn
skäl därtill äro, jämlikt 3 § besluta, att ersättning i anledning av olycksfallet
skall utgivas av statsmedel.
I förevarande sammanhang må erinras därom, att maximibeloppet för den
arbetsförtjänst, som enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag skall läggas till
grund för beräkning av ersättningsbelopp enligt lagen genom lag den 19 december
1941, nr 940, från och med den 1 januari 1942 höjts från 3,000 till 3,900
kronor. I samband därmed utfärdades en förordning (nr 942) angående dyrtidslillägg
åt vissa livräntetagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete m. m. (ändrad genom förordning den 22 maj 1942, nr 244). Enligt 1 §
skall den som i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats
före den 1 januari 1941 äger rätt till livränta enligt någon av de
lagar eller författningar, som uppräknas i 2 § — bland andra 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1927 års militärersättningsförordning — erhålla dyrtidstillägg
därå motsvarande 15 procent av livräntans belopp. Dyrtidstillägg
utgår dock icke till livräntetagare, vars invaliditetsgrad understiger 30 procent.
Vidare må nämnas, att den 19 december 1941 även utfärdades en förordning (nr
943) angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen den 18 juni
1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Däri stadgas, att, örn sjukpenning eller livränta utgår till
värnpliktig jämlikt militärersättningsförordningen i anledning av olycksfall
eller sjukdom, som drabbat den värnpliktige efter ingången av år 1941,
å sådan förmån skall utgå dyrtidstillägg motsvarande 30 procent av förmånens
belopp.
I den proposition (nr 316/1941), som låg till grund för de den 19 december
1941 utfärdade författningarna, anförde jag i egenskap av föredragande departementschef,
bland annat (sid. 34), att särskilda bestämmelser örn dyrtidstillägg
icke syntes böra meddelas i fråga örn de förmåner, som grundade sig på 1937
års krigsförsäkringslag. Därjämte framhölls, att i fråga om denna lag dyrtidstillägg
icke avsåges skola utgå å den del av livränta, som folie inom olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser.
Framställning örn författningsändringar.
I skrivelse den 19 november 1942 har Sveriges fartygsbefälsförening hemställt
dels att det högsta belopp, varå livränta skall beräknas enligt krigsförsäkringslagen,
måtte höjas på sätt som skett med motsvarande belopp i 1916
års olycksfallsförsäkringslag, d. v. s. med 30 procent, till 6,240 kronor, dels ock
att »ersättningar och livräntor» som utginge enligt samma lag, måtte undergå
dyrtidsreglering på sätt som skett beträffande »ersättningar och livräntor»
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
I anledning av fartygsbefälsföreningens framställning liava yttranden avgivits
av riksförsäkringsanstalten, statskontoret, kommerskollegium, försäkringsrådet,
socialvårdskommittén, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,
Sveriges redareförening, svenska maskinbefälsförbrindet, svenska sjöfolksförbundet,
svenska stewartsföreningen och Sveriges radiotelegrafistförening.
De av fartygsbefälsföreningen omnämnda två spörsmålen behandlas nu var
för sig.
I. Höjning av maximibeloppet för årlig arbetsförtjänst.
Sveriges far ty g sbefäls för euin g har i sin skrivelse anfört, att de i 1937 års
krigsförsäkringslag tillmätta ersättningarnas realvärde undergått en väsentlig
minskning till följd av den under tiden efter krigsutbrottet inträffade och
alltjämt pågående levnadskostnadsstegringen. Fartygsbefälsföreningen har
därefter vidare anfört:
Härtill kommer, att hela löneläget inom sjöfarten, bortsett från de krigsriskersättningar,
som utgå under kriget, har undergått en väsentlig förändring.
Den år 1937 fastställda maximiinkomsten, på vilken livränta skulle beräknas,
nämligen 4,800 kronor per år, utgjorde vid tiden för lagens tillkomst
en årsinkomst som ungefärligen motsvarade inkomsten för förste styrmännen
och för andre styrmännen å de allra största fartygen. Lönerna vid denna tidpunkt
voro i stort sett ett uttryck för sjöfartens betalningsmöjligheter under
1930 års depressionsperiod. Hedan 1937 på hösten höjdes emellertid lönerna
för befälet med 15—20 procent, och 1939 vidtogs ytterligare en justering,
vilken för de i de lägsta tonnagegrupperna anställda innebar en förbättring
med bortåt 10 procent och för de bättre betalda grupperna 4 å 5 procent.
Dessa tvenne höjningar måste betraktas icke såsom en av högkonjunktur och
krig tillkommen förbättring utan såsom en anpassning av lönerna till sjöfartens
betalningsmöjligheter sedan depressionen väl övervunnits. Sjöfolkets
löner ha dessutom under åren från 1940 varit indexreglerade i enlighet med
de ramavtal, som under senare år varit gällande mellan svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen. Räknar man med samtliga här nämnda
lönejusteringar lia befälets löner under de fem år, som förflutit sedan krigsförsäkringslagens
tillkomst, höjts med 40 å 45 procent. Yad som därför under
år 1937 kunde betraktas såsom ett för befälet tillfredsställande maximibelopp
för bestämmande av livränta är numera ett årsinkomstbelopp, som endast
motsvarar vad det lägst betalda utav befälet uppbär. Att efterlevande till
befäl, som gått bort genom krigsolycksfall liksom befäl som bliva invalider
genom sådant olycksfall, därest maximibeloppet icke höjes, komma i ett synnerligen
oförmånligt läge, behöver icke närmare motiveras.
Fartygsbefälsföreningen har därför, som förut nämnts, yrkat, att den årliga
arbetsförtjänstens maximibelopp måtte bestämmas till 6,240 kronor.
Fartygsbefälsföreningens förslag tillstyrkes av kommerskollegium, svenska
sjöfolksförbundet, svenska maskinbefälsförbundet och svenska stewartsföreningen.
Sjöfolksförbundet anför till motivering av sitt tillstyrkande:
Då krigsförsäkringslagen antogs år 1937 var detta för att giva de sjömän,
som genom att taga anställning ombord å de fartyg, som passerade dåvarande
farozoner, en känsla av större ekonomisk trygghet för sig själva och sina
familjer vid händelse av krigsolycksfall. Samma var förhållandet vid nu på
-
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
gående krigs utbrott. Sjömännen, som ansågo att den lagändring som kom
till stånd den 15 december 1939 (minimigränsen för arbetsinkomsten ändrades
från 2,900 till 3,600 kronor varjämte engångsbeloppen avsevärt förhöjdes)
ökade denna trygghet, tvekade icke heller att taga anställning ombord å fartygen,
ändock den mångdubbelt ökade faran.
De alltjämt stegrade levnadskostnaderna ha emellertid medfört, att realvärdet
av krigsförsäkringen sjunkit betydligt sedan den 15 december 1939,
vilket medfört, att de som måste leva på olycksfallsersättning eller livränta
numera ha ekonomiska svårigheter. Den förmån, som sjöfolket en gång hade
genom krigsförsäkringslagen, har sålunda på grund av prisstegringen upphört.
Då svenska fartygsbefälsföreningens hemställan avser att återställa denna
förlorade förmån, tillstyrkes föreningens förslag på det varmaste.
Sveriges radiotelegrafistförening anser, att, då radiotelegrafisternas fasta
löner sedan år 1937 till och med år 1939 stigit med omkring 20 procent, motsvarande
höjning borde ske av det belopp, som läge till grund för invalideller
änkepensionens beräknande.
Riksförsäkringsanstalten finner, med hänsyn till den stegring i avlöningsförmånerna
för sjöfolket, som ägt rum sedan år 1937, höjning av maximigränsen
för den årliga arbetsförtjänsten vara befogad. Anstalten anser dock
gränsen böra sättas till 6,000 kronor.
En ledamot av riksförsäkringsanstalten, byrådirektören Sidvall, var skiljaktig
och ansåg höjning till 6,240 kronor fullt skälig. Skulle en avrundning av
nämnda belopp anses önskvärd, borde densamma icke ske nedåt utan till 6,300
kronor. Detta belopp vore, i likhet med de förut nämnda beloppen 6,000 kronor
och 6,240 kronor, i hela kronor delbart med Vs, V4 och Vo, vilket måhända kunde
anses eftersträvansvärt, då det gällde uträknandet av livräntor till skadade och
deras efterlevande.
För säkring srådet biträder riksförsäkringsanstaltens uppfattning.
Statskontoret tillstyrker en förhöjning av maximigränsen men ifrågasätter,
örn icke maximibeloppet borde begränsas till 6,000 kronor.
Socialvårdskommittén ansluter sig närmast till den ståndpunkt, som intagits
av riksförsäkringsanstaltens majoritet, men har ingen erinran att framställa
mot att något av övriga angivna belopp — 6,240 eller 6,300 kronor —
väljes, därest så, t. ex. av tekniska skäl, skulle befinnas lämpligare.
I frågan, huruvida maximigränsen överhuvud bör höjas och i så fall med
vilket belopp, anser sig de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening icke
böra avgiva yttrande. Föreningen anför emellertid:
Den av 1941 års riksdag beslutade höjningen av maximiarbetsförtjänsten
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag från 3,000 till 3,900 kronor kan icke
utan vidare läggas till grund för en höjning av maximiarbetsförtjänsten enligt
1937 års krigsförsäkringslag. Vid ändringen av 1916 års lag hade bestämmelsen
örn arbetsförtjänsten varit gällande i 15 år, medan nu gällande
maximiarbetsförtjänst enligt 1937 års lag varit gällande allenast 5 år. Även
om den försämring av penningvärdet, som inträtt, huvudsakligen inträffat
under dessa senare år, torde en kompensation av 30 procent icke kunna anses
motiverad.
Sveriges redareförening avstyrker fartygsbefälsföreningens framställning
samt anför:
Departe
ments
chefen.
B Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
En förhöjning av ersättningsbeloppen i den allmänna olycksfallsförsäkringslagen
kan i och för sig icke motivera motsvarande ändring av krigsolycksfallsförsäkringslagen.
Ersättningsbeloppen i denna senare äro av
annan storleksordning än motsvarande belopp i 1916 års lag och efter den
ändring, som år 1939 vidtogs av 1937 års lag, föreligger än mindre skäl till
ytterligare förhöjning av desamma. Visserligen påverkades de ersättningar,
varom här är fråga och som utgingo till befälet jämlikt krigsolycksfallsförsäkringslagen,
blott i ringa omfattning av sistnämnda höjning, men då dessa
ersättningar redan från början utgingo med belopp, som även med hänsyn
till de hittills ökade levnadsomkostnaderna måste anses skäliga, synes någon
förhöjning därav nu icke böra ske.
Utan att vilja här ingå på ett bemötande av befälsföreningens åsikter örn
relationen mellan fartygsbefälets löner och sjöfartens betalningsmöjligheter,
vill redareföreningen framhålla, att det förhållandet att lönerna undergå förändring
uppåt ej heller i och för sig torde kunna tagas till intäkt för en förhöjning
av sjukpennningar och livräntor enligt ifrågavarande författningar. En
följd därav skulle bliva, att, då lönerna på grund av konjunkturerna eller andra
på löneläget inverkande förhållanden ånyo reducerades — vilket man alltid
måste räkna med inom en så känslig näring som sjöfartsnäringen — motsvarande
nedsättning måste ske i avseende å berörda förmåner. En allmän
osäkerhet på området skulle därigenom komma till stånd.
Såvitt föreningen förstår, är föredragande departementschefens uttalande
i 1941 års proposition att fatta så, att ersättningsbeloppen enligt krigsförsäkringslagen
finge anses tillfredsställande och att någon ändring av desamma
i vart fall icke då vore påkallad. Situationen har sedan dess ej utvecklat sig
på ett sådant sätt, att skäl nu finnas för frångående av den inställning, som
då intogs. Därtill kommer, att en ökning av ersättningsbeloppen på sätt befälsföreningen
påyrkar skulle stå i strid mot de av Kungl. Majit vidtagna åtgärderna
till förhindrande av inflation, ett förhållande, som giver föreningen
ytterligare anledning att avstyrka fartygsbefälsföreningens hemställan.
Genom den år 1941 vidtagna ändringen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag
har från och med den 1 januari 1942 höjning vidtagits från 3,000 till 3,900
kronor av maximigränsen för den arbetsinkomst, som skall ligga till grund
för beräkningen av skadeersättningar enligt lagen. Ändringen var föranledd
av den stegring av löneinkomsterna, som ägt rum sedan år 1926, då
3,000-kronorsgränsen bestämdes. Då det gällde att fastställa maximigränsens
läge ansågs emellertid viss återhållsamhet böra iakttagas, bland annat med
hänsyn till den ökade belastning för näringslivet, som en höjning medförde.
Hänsyn togs även därtill, att de livräntor, som komme att fastställas med tilllämpning
av den nya maximigränsen, oförändrade komme att utgå för framtiden
även örn prisnivån skulle sjunka.
Maximigränsen för arbetsinkomst i krigsförsäkringslagen har alltsedan
lagens tillkomst år 1937 varit 4,800 kronor. Ändring därav vidtogs sålunda
icke i samband med den nyss omnämnda ändringen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
I den nu föreliggande framställningen från Sveriges fartygsbefälsförening
har påvisats, att en avsevärd stegring i avlöningsförmånerna för sjöfolket, närmast
befälet, ägt rum sedan år 1937. Yad som då kunde betraktas såsom ett
tillfredsställande maximibelopp för årsinkomst vid bestämmandet av förmåner
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
enligt krigsförsäkringslagen vore numera otillräckligt. En höjning av maximibeloppet
med 30 procent — vilket dock vore mindre än löneökningen — yrkades
därför. I det stora flertalet yttranden har tillstyrkts, att maximigränsen
flyttas uppåt. Endast Sveriges redareförening har ansett den nuvarande
gränsen icke böra höjas. I de tillstyrkande yttrandena hava emellertid olika
uppfattningar kommit till uttryck rörande var den nya gränsen skall dragas,
därvid ifrågasatts gränsdragning vid 6,000, 6,240 eller 6,300 kronor.
Med hänsyn såväl till den risk, som sjömännen måste taga, då de under
nuvarande förhållanden gå till sjöss, som till vikten av att sjöfarten i största
möjliga utsträckning upprätthålles, synes mig den kompensation vid ett på
grund av krigsåtgärd inträffat olycksfall, som försäkringsbeloppen äro avsedda
att giva, böra sättas relativt högt. Med beaktande härav och under hänsynstagande
särskilt till den avsevärda inkomststegring för sjömän, som ägt rum,
finner jag för egen del övervägande skäl tala för att en höjning av maximibeloppet
för beräkning av årsinkomsten nu vidtages i krigsförsäkringslagen.
Mot en höjning av det nuvarande beloppet, 4,800 kronor, med 30 procent — i
överensstämmelse med 1941 års ändring i allmänna olycksfallsförsäkringslagen
— synas mig vägande invändningar icke kunna framställas. Gränsen skulle således
sättas vid 6,240 kronor. Ur praktisk synpunkt torde hinder häremot icke
möta; beloppet är jämnt delbart med 3, 4 och 6.
Förslaget föranleder ändringar i 2 och 3 §§ krigsförsäkringslagen. Då anledning
saknas att rubba de grunder, enligt vilka den i sistnämnda paragraf
intagna tabellen är uppbyggd, kommer densamma att utökas med fem nya inkomst-
och sjukpenninggrupper; högsta sjukpenning blir 11 kronor 50 öre.
De nya bestämmelserna torde böra tillämpas från och med den 1 maj 1943
men synas, i överensstämmelse med tidigare praxis i liknande fall, icke böra
gälla i fråga örn olycksfall, som inträffat dessförinnan. Uttryckligt stadgande
härom har upptagits såsom övergångsbestämmelse. II.
II. Bestämmelser om dyrtidstillägg.
Sveriges fartygsbefäls för euing har i sin skrivelse anfört, att det väckt en
icke ringa förvåning bland sjöfolket, att detsamma icke skulle komma i åtnjutande
av samma förmåner, vilka komme de personer till del, som åtnjöte ersättning
enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag. Då de, som enligt 1916 års
lag med därtill hörande författningar ägde uppbära livränta »eller sjukpenning»,
erhållit viss dyrtidskompensation och sådan kompensation tidigare medgivits
beträffande innehavare av folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag,
vore det förvisso på sin plats, att de ersättningar, som nu utginge till sjömän
eller deras anhöriga enligt 1937 års krigsförsäkringslag, finge på samma sätt
bliva föremål för reglering.
Kommerskollegium, sjöfollcsförbundet. maskinbefälsförbundet och stewartsföreningen
tillstyrka fartygsbefälsföreningens förslag.
Sveriges radiotelegrafjstförening anser, att, om rättvisa skulle vederfaras de
sjöfarande, invalidpensioner och pensioner till efterlevande enligt krigsfot
säkringslagcn borde höjas med 30 procent.
10
Kungl. Majlis proposition nr 84.
Riksförsäkringsanstalten erinrar om att de dyrtidstillägg, som, när olycksfallet
inträffat före 1941 års ingång, enligt förordningen den 19 december 1941
(nr 942) utgåves till livräntetagare, vilkas invaliditet uppginge till minst 30
procent, torde hava tillkommit väsentligen på grund av de avsevärda ekonomiska
svårigheter, som den nuvarande dyrtiden orsakat för dylika livräntetagare.
Då livräntorna enligt krigsförsäkringslagen (med fartygsbefälsföreningens
framställning örn dyrtidstillägg av statsmedel jämväl beträffande
krigsförsäkringslagen syntes närmast avses livräntor) i regel hade fastställts
enligt förmånligare grunder än nyssnämnda livräntor och då därtill komme,
att vid invaliditet och dödsfall ett kapitalbelopp utgåves enligt krigsförsäkringslagen,
syntes samma skäl ej kunna åberopas för dyrtidstillägg å livräntorna
enligt sistnämnda lag. Därest emellertid någon tilläggsförmån ansåges
böra utgå av den anledning, att livräntorna enligt krigsförsäkringslagen tidigare
i en del fall fastställts att utgå på grund av lägre arbetsförtjänst än senare
varit fallet, skulle man kunna tänka sig att dyrtidstillägg — i avseende å livräntor,
som tillerkänts på grund av olycksfall före 1941 års utgång — skulle
utgå å den del av livränta, som folie inom olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser.
För säkring srådet biträder riksförsäkringsanstaltens uppfattning.
Förslaget rörande dyrtidstillägg avstyrkes av statskontoret, Sveriges redareförening
och socialvårdskommittén.
Statskontoret erinrar om att spörsmålet örn dyrtidskompensation å de förmåner,
som grundade sig på krigsförsäkringslagen, varit föremål för övervägande
år 1941 men att man då stannat för att särskilda bestämmelser örn
dyrtidstillägg å sagda förmåner icke borde meddelas. Vid dylikt förhållande
borde förevarande framställning icke föranleda till någon åtgärd.
So daln år dskommittén åberopar samma principiella skäl som riksförsäkringsanstalten
och statskontoret samt tillägger, att det statsfinansiella läget
måste mana till stark restriktivitet vid beviljandet av dyrtidskompensation.
Förslaget örn dyrtidstillägg avstyrkes därför.
Till upplysning angående sammanlagda årliga beloppen av invalidlivräntor
(efter lägst 30 procents invaliditet) och efterlevandelivräntor, som beviljats
enligt krigsförsäkringslagen av riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt
olycksfallsförsäkringsbolag, kunna följande uppgifter lämnas:
Olycksfall före den 17 december 19391
Invalidlivräntor ......................................................... kronor 8,323: 34
Efterlevandelivräntor................................................... » 29,578:38
Summa kronor 37,901: 72
Olycksfall den 17 december 1939—den 31 december 1940.
Invalidlivräntor ......................................................... kronor 13,760: —
Efterlevandelivräntor................................................... » 294,830:28
Summa kronor 308,590: 28 1
1 Denna dag trädde lagändringarna av den 15 december 1939 i kraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr 84. 11
Olycksfall under år 1941.
............................................. kronor 2,560: —
................................ » 156,994:08
Summa kronor 159,554: 08
Olycksfall under år 1942.
............................................. kronor 960:—
................................ » 145,966:68
Summa kronor 146,926: 68
De dyrtidstillägg, som enligt förordningen den 19 december 1941, nr 942,
utgå å livräntor enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag och åtskilliga därmed
sammanhörande författningar, hava tillkommit för att bereda viss kompensation
för numera inträdd levnadskostnadsökning åt livräntetagare, som fått
sin livränta bestämd i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som
yppats före den 1 januari 1941. För tiden därefter antogos livräntorna
hava beräknats med viss hänsyn till den efter krigsutbrottet höjda lönenivån.
Dyrtidstillägget fastställdes till 15 procent av livräntans belopp. En särställning
gavs emellertid i berörda sammanhang åt livräntor och sjukpenningar till värnpliktiga.
Då dessa bestämdes på grundval av vissa fastställda inkomstbelopp
— 1,764 eller 2,160 kronor — därvid hänsyn icke toges till de inkomster, som
de värnpliktiga faktiskt åtnjutit i sitt civila arbete, ansågs dyrtidstillägg böra
utgå även å sjukpenning och livränta, som utgåves i anledning av olycksfall
som inträffat eller sjukdom som yppats efter ingången av år 1941. Dyrtidstillägget
å dessa förmåner fastställdes till 30 procent.
Sveriges fartygsbefälsförening har nu hemställt, att »ersättningar och livräntor»,
som utgå enligt 1937 års krigsförsäkringslag, skola undergå dyrtidsreglering
på sätt som skett beträffande »ersättningar och livräntor» enligt
1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Till undanröjande av missförstånd synes till en början böra anmärkas, att
dyrtidstillägg beträffande olycksfallsförsäkringslagen utgå endast å livräntor.
Någon anledning att ifrågasätta dyrtidstillägg å andra ersättningar enligt krigsförsäkringslagen,
t. ex. sjukpenningar och engångsbelopp, torde icke föreligga.
Yad livräntorna enligt krigsförsäkringslagen beträffar hava dessa bestämts
med hänsyn till en årsinkomst, vilken alltsedan den 17 december 1939 beräknats
uppgå till minst 3,600 kronor och dessförinnan till minst 2,900 kronor.
Minimigränsen beträffande årsinkomst har i fråga om olycksfallsförsäkringslagen
däremot varit 450 kronor och maximigränsen intill den 1 januari 1942
3,000 kronor. Vidare hava utöver livräntor enligt krigsförsäkringslagen utgått
engångsbelopp av relativt betydande storleksordning.
Fartygsbefälsföreningens förslag rörande dyrtidstillägg har i de i ärendet
avgivna yttrandena avstyrkts av, bland andra, riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet,
statskontoret och socialvårdskommittén. I 1941 års proposition uttalade
jag angående dyrtidstillägg å livräntor, att anledning icke syntes föreligga
att utgiva dyrtidstillägg såvitt anginge livräntor enligt krigsförsäkrings
-
Invalidlivräntor ......
Efterlevandelivräntor
Invalidlivräntor ......
Efterlevandelivräntor
Departe
ments
chefen.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
lagen. Tillräckliga skäl att nu intaga en annan ståndpunkt synas mig icke förefinnas.
I anslutning till vad i det föregående anförts rörande ändringar av 2 och
3 §§ krigsförsäkringslagen har inom socialdepartementet upprättats förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348)
om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer av den lydelse
bilaga1 till detta protokoll utvisar.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
13
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
5 mars 1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 27 februari 1943 Milliandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26
februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937
(nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 84.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Beamstorf, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets
den 5 mars 1943 avgivna utlåtande över det den 23 februari 1943 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§
lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande
personer samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anders Lundstedt.
Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.