Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

1

Nr 82.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående ändring av gällande
bestämmelser rörande älgavgifter m. m.; given
Stockholms slott den 26 februari 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, örn vilkas avlatande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26
februari 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Föredraganden, statsrådet Domö, anmäler fråga om ändring av gällande
bestämmelser rörande älgavgifter m. m. samt anför

Hushållningssällskapet i Hallands län har i skrivelse den 20 december 1941
hemställt, att utredning omedelbart måtte igångsättas angående ändrade bestämmelser
för reglering av älgskador, så att dessa ersättningar komma att
stå i proportion till den verkliga skada, som förorsakades av älgstammen,
varvid även möjligheten av en kombination av nuvarande regleringssystem
och en försäkringsform borde undersökas.

Sedan domänstyrelsen anbefallts att efter hörande av svenska jägareförbundet
avgiva utlåtande över hushållningssällskapets skrivelse, har domänstyrelsen
överlämnat en av jägareförbundet den 16 maj 1942 dagtecknad
skrivelse, vari förbundet framlagt åtskilliga förslag angående ändrade bestämmelser
för reglering av älgskador och jakt efter älg.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 82. t

2

Kungl. Majlis proposition nr 82.

Utlåtanden över jägareförbundets skrivelse ha avgivits, förutom av domänstyrelsen,
av statskontoret ävensom av flertalet länsstyrelser och hushållningssällskaps
förvaltningsutskott. Länsstyrelserna i Kalmar, Skaraborgs, Värmlands,
Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län ha tillika överlämnat
yttranden från jaktvårdsföreningarna i länen.

Gällande bestämmelser.

Förordningen angående älgavgifter m. m. den 3 juni 1938 (nr 280) med
däri genom förordningen den 28 juni 1941 (nr 525) vidtagna ändringar innehåller
bland annat följande bestämmelser.

För älg, som fälles inom riket, skall utgivas älgavgift. Älgavgifterna skola
sammanföras till fonder sålunda, att de avgifter som inflyta för älgar, fällda
inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs
och Kopparbergs län, bilda en fond (älgskadefonden för norra Sverige) samt
övriga avgifter en fond (älgskadefonden för södra Sverige). Ur älgskadefond
skall utgå bidrag till lindrande av skada av älg inom det område från vilket
fondens medel härflyta ävensom, i den mån medlen förslå därtill, till jaktvårdsändamål,
i första hand älgstammens vård och skydd, inom området.
Älgskadefonderna förvaltas av statskontoret.

En var som för jakt efter älg medgivits särskild jakttid enligt jaktstadgan
har att därför till den myndighet, som meddelat tillståndet, erlägga en avgift
av trettio kronor för varje älg, som under den i tillståndet avsedda tiden
fällts inom det område, från vilket avgifterna skola tillföras älgskadefonden för
norra Sverige, samt en avgift av fyrtio kronor för varje älg, som under den
i tillståndet angivna tiden fällts inom det område, från vilket avgifterna skola
tillföras älgskadefonden för södra Sverige. För varje älg, som under lovlig
jakt fälles å mark, i fråga om vilken ej medgivits särskild jakttid enligt
jaktstadgan, skall av jakträttsinnehavaren erläggas en avgift av femton kronor
för älg, som fällts inom område, från vilket avgifterna skola tillföras
älgskadefonden för norra Sverige, och en avgift av tjugofem kronor för älg,
som fällts inom område, från vilket avgifterna skola tillföras älgskadefonden
för södra Sverige.

Tillfogas innehavare av mindre brukningsdel skada av älg honom tillhörig
växande eller avmejad men ej inbärgad gröda och har han ej genom
tillgodogörande av jakträtt eller eljest kunnat hålla sig skadeslös, må bidrag
ur älgskadefond kunna tillerkännas honom. Sådant bidrag må dock ej utgå
med mindre skadan är av väsentlig beskaffenhet och ej kunnat förebyggas
genom rimliga åtgärder från den skadelidandes sida; och må till den vars
brukningsdel omfattar större areal odlad jord än femton hektar utgå bidrag
allenast när särskilda skäl därtill äro.

Bidrag ur älgskadefond må ock kunna utgå, där skada av älg inträffat å
fruktodling och skadan är ägnad att inverka på innehavarens utkomstmöjligheter
samt ej kunnat förebyggas genom rimliga åtgärder från hans sida.

Den som vill framställa anspråk på bidrag ur älgskadefond skall ofördröjligen
låta två ojäviga, i jordbruk eller trädgårdsskötsel kunniga män
syna och värdera skadan. Av syne- och värderingsmännen skall en vara
nämndeman, ägodelningsnämndeman eller god man vid lantmäteriförrättning
eller tjänsteman vid domänverket eller skogsvårdsstyrelse eller ordförande

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

3

eller ledamot i jordbrukskommission eller polisman eller ordförande i kommunalnämnd.
Bidragssökande har därefter att med bifogande av värderingsinstrumentet
och de handlingar i övrigt han önskar åberopa ingiva sin till
Kungl. Majit ställda ansökning till landsfiskalen i orten eller, såvitt angår
område i stad, till stadsfiskalen inom fjorton dagar efter det skadan skedde.
Det åligger landsfiskalen eller stadsfiskalen att skyndsamt överlämna ansökningshandlingarna
jämte eget yttrande till länsstyrelsen, vilken före utgången
av december månad med eget utlåtande till Kungl. Majit översänder samtliga
under året inkomna inlagor.

Beviljat bidrag utbetalas till bidragstagarna av länsstyrelsen, som har att
i vederbörlig ordning rapportera utbetalningen till statskontoret.

Angående bidrag ur älgskadefond till jaktvårdsändamål bestämmer Kungl.
Majit på framställning av domänstyrelsen eller vederbörande länsstyrelse.

Vissa bestämmelser om jakt efter älg återfinnas i 13, 15 och 16 §§ jaktstadgan
den 3 juni 1938 samt i årligen utfärdade föreskrifter om tillfälliga
ändringar i fridlysningstidema, av vilka bestämmelser här må återgivas följande.

äi fridlyst hela året, dock ma jakt efter älg i nedannämnda delar av
liket äga runi under visst antal pa varandra följande dagar, vilka årligen av
Kungl. Majit bestämmas, nämligen

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Särna
och Idre socknar av Kopparbergs län under högst sex dagar i september
månad;

i övriga delar av riket under högst sex dagar i oktober månad.

Årskalv av älg är dock fridlyst under hela året.

För år 1942 gällde följande allmänna jakttider efter älg:

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt
Särna och Idre socknar av Kopparbergs län från och med den 14 till och
med den 16 september;

i Gävleborgs län samt Kopparbergs län med undantag av Särna och Idre
socknar från och med den 12 till och med den 15 oktober, dock att i den
de''Gävleborgs lan, som i väster och söder begränsas av Voxna älv till dess
mtlode r Ljusnan och sistnämnda älv från Voxna älvs inflöde till utloppet i
havet jamte de sjöar, som å sagda sträckor genomflytas av dessa älvar äl«
var fridlyst under hela året, vilken fridlysning skall gälla tills vidare till’och
med den 30 juni 1945;

i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings Kalmar
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och
Västmanlands lan fran och med den 12 till och med den 17 oktoberi
Kronobergs Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län från
och med den 12 till och med den 21 oktober.

Forfogar jakträttsinnehavare över mark av den storlek och beskaffenhet
att densamma efter forhållandena i orten kan anses medgiva tillfredsställande
vård av algbestandet, eller utgöres jaktvårdsområde av mark som nu är
S~S i Il\a.ll111:S!a]nc?..kl''n.na m«ldelas de å sådan mark jaktberättigade att under
särskild jakttid dar falla det antal älgar, som med hänsyn till stammens storle?
°ch omständigheterna i övrigt finnes skäligt. Ej må det förhållandet att
a ifrågavarande ort älg är i allmänhet helt fridlyst, utgöra hinder för meddelande
av tillstånd till särskild jakttid. Tillstånd till särskild jakttid, som icke
må avse längre tid an en månad, meddelas av vederbörande länsstyrelse eller
med avseende a mark varå gällande grunder för tillgodogörande av kronans

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

jakträtt äga tillämpning, av domänstyrelsen. I den särskilda jakttiden skall
ingå den tid under vilken i allmänhet jakt efter älg är i orten tillåten.

ben som vid jakt efter älg under särskild jakttid nedlägger älgko, som åtföljes
av årskalv, skall äga fälla jämväl kalven. Salunda fälld kalv inräknas
i det antal djur, som innefattas i tillståndet till särskild jakttid.

Förekommer någonstädes skada av älg å odlad mark i sådan omfattning,
att därav nödvändiggöres att jakt efter älg anställes tidigare under året än
då tillstånd till särskild jakttid kan meddelas, äger länsstyrelsen eller domänstyrelsen
meddela tillstånd därtill. I tillståndet skall angivas den eller de tider,
under vilka jakten må företagas, så ock det antal älgar, däri inbegripet årskalvar,
som högst må nedläggas. Sådan jakt må ej äga rum annorstädes än å
eller i omedelbar närhet av åker, dock med rätt för den jagande att vid behov
fullfölja sålunda påbörjad jakt även å större avstånd från åkern. Nedlägges
älgko, som åtföljes av årskalv, skall det åligga den jagande att fälla jämväl
kalven.

Jägareförbundets framställning.

Jägareförbundets förslag innebär följande.

Älgskadefonderna uppdelas på länsfonder, som förvaltas av vederbörande
länsstyrelse. Av inflytande älgavgifter avsättas under en övergångstid förslagsvis
10—20 procent till en för hela riket gemensam regleringsfond, ur
vilken medel, efter Kungl. Maj:ts bestämmande och efter framställning av
länsstyrelserna, böra kunna tagas i anspråk för understöd åt de för älgskador
mest utsatta länen. I samband med inrättande av länsfonder genomföras
jämväl vissa andra ändringar i nuvarande ordning för reglering av älgskador.
Inom län, där älgskadefondens storlek i förhållande till de direkta skaderegleringarna
så medgiver, böra sålunda medel ur fonden även få disponeras
som bidrag till skyddshägnad mot älg eller annan åtgärd till förhindrande
av älgskada. Älgavgifterna bestämmas till lägst 15 och högst 50 kronor. Inom
län, där inflytande avgifter väl förslå att täcka uppkomna skador, böra avgifterna
sättas lägre än i de län, där skadorna uppgå till högre belopp. Kontroll
anordnas över älgstammens tillväxt. Inom sådana län, där älgskadorna
icke kunna regleras med skäliga älgavgifter, bör älgstammen nedbringas.
För att åstadkomma erforderlig kontroll över skadevärderingarna anordnas
samarbete mellan länsstyrelserna och länsjaktvårdsföreningarna. Jaktvårdsföreningarnas
konsulenter anlitas härvid för stickprovsundersökningar av
värderingar särskilt på trakter, från vilka ansökningar om ersättning inkomma
talrikt. Länsstyrelserna och länsjaktvårdsföreningarna böra samarbeta
även för att möjliggöra att älg, som anställer skada, snarast möjligt
fälles. Den allmänna jakttidens längd fastställes med hänsyn till älgstammens
talrikhet och omfattningen av förekommande skador. Den särskilda
jakttiden utsträckes till två månader. Under särskild jakttid skall det vara
tillåtet att fälla årskalv av älg. Den särskilda jakttiden i de delar av riket,
där den allmänna jakttiden är bestämd till oktober, förlägges med början
från och med den första dag, då jakt efter älg i allmänhet är inom dessa

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

delar av riket tillåten. Där särskilda skäl föreligga, må jakt dock kunna börja
tidigare men ej före den 1 oktober.

Till motivering av förslagen har jägareförbundet anfört.

Ärendet bär inom förbundet varit föremål för utredning av en därtill utsedd
kommitté, bestående av professorn G. Lundberg, sammankallande, kabinettskammarherren
friherre H. Hamilton af Hageby, lantbrukaren N. Mattsson
och jägmästaren T. Wennmark. Efter kommitténs utredning har arbetsutskottet
avgivit förslag, som underställts länsjaktvårdsföreningarna, varefter
förbundet vid styrelsesammanträde den 18 april 1942 tagit ställning till
frågan.

I anledning av hushållningssällskapets i Hallands län önskan, att möjligheten
för en kombination av nuvarande regleringssystem i fråga örn älgskada
och en försäkringsfond närmare borde undersökas, vill förbundet
framhålla, att älgskadorna i regel förekomma på samma åkrar år efter år
—- under förutsättning givetvis att åkrarna äro besådda med för älgarna begärlig
gröda — och att en lantbrukare, som plägar utsättas för älgskada, ej
kan beräknas teckna försäkring häremot, då premierna för en dylik försäkring
skulle bli så höga att en försäkring ej torde bliva till någon fördel. Möjligheterna
för genomförandet av en försäkringsform torde därför vara ytterst
små, och förslaget härom synes på dessa grunder utan vidare kunna
avskrivas.

Beträffande förslaget örn uppdelning av älgskadefonderna i
länsfonder erinrar förbundet, att till älgskadefonden för södra Sverige
inflöt under år 1941 ett belopp, som till omkring 90 procent täckte de ersättningskrav,
varom ansökningar inkommo. Till älgskadefonden inflytande avgifter
i flertalet län räcka emellertid til! att ersätta uppkomna skador, medan
åter i andra län skadeersättningsanspråken överstiga summan av erlagda avgifter.
Den omständigheten, att sådana län, inom vilka älgstammen hålles
inom behöriga gränser, måste avstå eller bidraga till skadereglering inom
andra län, där älgstammen nått en från rationell jaktvårdssynpunkt otillbörlig
styrka, samtidigt som skadelidande jordbrukare inom länet endast få
en del av sina ersättningsanspråk täckta, trots överskott i älgavgifterna, måste
anses som en berättigad anledning till missnöje bland länets jordbrukare och
jägare. Dessa förhållanden ha också medfört, att vid upprepade tillfällen
framförts förslag örn älgskadefondernas uppdelning på länsfonder.

Anordnandet av länsfonder torde möjliggöra, att skadelidande kunna erhålla
förskott å ersättningsbeloppet omedelbart efter värdering och medgiver
ett förenklat förfaringssätt för reglering av älgskadorna därigenom, att prövningen
av ersättningsanspråken beräknas kunna anförtros länsstyrelserna,
som därvid lia möjlighet att erhålla bistånd av sakkunniga, icke minst av
jaktvårdsföreningarna, vilkas konsulenter även genom stickprovsundersökningar
på fältet beräknas kunna kontrollera förekommande skadevärderingar,
framförallt beträffande sådana företeelser som förväxling av skador av
älg och av tamboskap. För länsstyrelserna torde förvaltningen av älgskadefonderna
även innebära en direkt anledning att vaka däröver, att värderingarna
ske efter enhetliga och med hänsyn till omständigheterna skäliga grunder.

I anslutning till förslaget om ändrade älgavgifter förklarar jägareförbundet,
att inom län, där uppenbar disproportion råder mellan influtna
älgavgifter och uppkommande skador, så att dessa med nu utgående avgifter
endast till en ringa del kunna ersättas, åtgärder böra vidtagas för åstadkom -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

mandet av en skälig balans. Detta kan till en viss grad ske genom höjda älgavgifter.
I allmänhet torde kunna förutsättas, att i södra och mellersta delarna
av riket älgarnas skadegörelse å skog är avsevärt större än å växande
gröda och att dessa senare skador till ej oväsentlig del komma på lantbrukare,
som jämlikt gällande bestämmelser ej äga rätt till ersättning. Förbundets
kommitterade ha därför ansett sannolikt, att de skador å åker m. m.
som bli föremål för reglering genom älgskadefonderna ej uppgå till mer än
en tredjedel av värdet av de skador, som älgstammen vållar lanthushållningen
i dess helhet. Av detta skäl anses älgavgifterna böra maximeras och
högst uppgå till en tredjedel av älgarnas normala medelvärde, vilket torde
kunna sältas till 150 kronor. Avgiften synes i enlighet härmed böra utgå
med högst 50 kronor. Minimiavgiften bör bibehållas vid 15 kronor. Det synes
skäligt att älgavgifterna inom län, där inflytande medel räcka till att
täcka förekommande skador, sättas lägre än i de län, där skadorna uppgå
till högre belopp, allt inom ramen för ovan föreslagna maximi- och minimiavgifter
respektive 50 kronor och 15 kronor.

Om man önskar åstadkomma kontroll över älgstammens tillväxt,
kan en höjning av älgavgifterna endast inom vissa gränser befrämja
balans mellan uppkomna skador och inflytande älgavgifter, enär avgifterna,
i den mån de bli oskäligt höga, direkt motverka lockelsen till avskjutning.
Inom sådana län, där denna utbalansering med skäliga avgifter ej kan
åstadkommas, synes älgstammen böra nedbringas. Som måttstock för den
styrka älgstammen kan tillåtas lia från rationell jaktvårdssynpunkt torde
kunna läggas förhållandet mellan de fällda älgarnas värde och värdet av de
älgskador, som vållas å trakten.

Enär vid tillstånd till särskild jakttid antalet djur, som får fällas, är
bestämt och fastställt efter prövning av vad som för området kan anses lämpligt,
kan från jaktvårdssynpunkt ej göras invändning mot en utsträckning
av den särskilda jakttiden utöver den tid, som nu gällande bestämmelser
medgita. Det torde däremot innebära en fördel att den jagande beredes
möjlighet att utan jäkt kunna beskatta sin älgstam och därvid utgallra de
djur, som i första hand böra fällas. Från folkhushållningssynpunkt torde det
även vara av ej oväsentligt värde, att jakttiden utsträckes, så att ej allt älgkött
tillföres marknaden under en relativt kort tid. Det synes därför önskvärt,
att den särskilda jakttiden bör kunna utsträckas till två månader.

I fråga örn den särskilda jakttidens förläggning får förbundet föreslå,
att den särskilda jakttiden i de delar av riket, där den allmänna
jakttiden är bestämd till oktober — nämligen i hela riket med undantag av
Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län samt Särna
och Idre socknar av Kopparbergs län —- förlägges med början från och med
den första dag då jakt efter älg är i allmänhet inom dessa delar av riket tilllåten,
dock att jakt, där särskilda skäl föreligga, bör få börja tidigare men ej
före den 1 oktober. För de fyra nordligaste länen samt Särna och Idre socknar
av Kopparbergs län. där allmänna jakttiden är bestämd till september
och där tillstånd till särskild jakttid ännu ej meddelats i någon större utsträckning,
böra särskilda föreskrifter ej lämnas i detta hänseende, utan torde
det ankomma på vederbörande länsjaktvårdsföreningar alt hos de myndigheter,
som äga meddela tillstånd till särskild jakttid, verka för att denna
förlägges till tid, som kan för respektive område anses lämpligast.

Förbundet anser för sin del att en jagande, som fått tillstånd till särskild
jakttid och därvid rätt att fälla visst antal älgar, som bestämts med hänsyn
till älgbeståndets talrikhet inom jaktområdet, bör äga rätt att fälla de djur,
han anser ur rationell jaktvårdssynpunkt lämpligast, således även kalv, oav -

Kungl. Majda proposition nr 82.

7

sett om han först fällt kon. Det kan nämligen mången gång innebära en
bättre hushållning att fälla en kalv och spara en ko, som nästa år kanske
sätter två kalvar i marken, medan däremot i vissa fall, exempelvis vid förekommande
större älgskador, då älgstammen hör minskas, det kan vara lämpligt
att fälla både kor och kalvar.

Yttrandena.

Jägareförbundets förslag har i flertalet yttranden i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran. Förslaget om uppdelning av älgskadefonderna å
länsfonder har emellertid i princip avstyrkts av statskontoret, länsstyrelserna
i Stockholms, Kronobergs, Kalmar, Hallands och Norrbottens län,
förvaltningsutskotten i Kronobergs län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps
område, Hallands och Norrbottens län samt jaktvårdsföreningarna i
norra Kalmar län och Norrbottens län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
finner förslaget tveksamt.

Av dem som tillstyrkt förslaget om uppdelning av älgskadefonderna
å länsfonder har Överståthållarämbetet särskilt framhållit, att
skaderegleringen härigenom kommer att kunna avsevärt förenklas och möjlighet
torde erhållas till förskottsersättning omedelbart efter verkställd värdering.
Därjämte är att förvänta, att länsstyrelsernas förvaltning av älgskadefonderna
skall giva anledning till bättre kontroll över att skadevärderingarna
ske efter enhetliga och skäliga grunder.

Förvaltningsutskottet i Uppsala län har, med instämmande av länsstyrelsen
i länet, funnit, att den föreslagna anordningen måste innebära större
rättvisa än nu rådande förhållanden, då vissa län med förhållandevis stora
älgskador måste taga i anspråk medel av älgavgifter fran andra län. Sådana
abnorma förhållanden, som råda exempelvis i Kronobergs och Blekinge
län, där skadorna uppgå till ett värde av respektive 108 och 212 kronor per
fälld älg, borde föranleda en ändrad hushållning med älgstammen i dessa
län. Avjagningen måste ökas i sådan utsträckning, att älgstammen ej i besvärande
grad påverkar jordbruksnäringen. Ett sådant syfte skulle bättre
nås, om varje län finge finansiera sina egna älgskadeersättningar. Man skulle
då ha intresse av att öka avjagningen i sådan grad som erfordras för att hålla
stammen lagom stark utan förfång för andra näringar.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner förslaget innefatta ett väl avvägt
försök att å ena sidan åvägabringa ökad differentiering och rättvisare fördelning
länen emellan vid utskiftandet av understöd för uppkomna älgskador
och å andra sidan att i gällande bestämmelser örn älgjaktens bedrivande
inrymma ökade möjligheter till rationell kontroll över älgstammens
storlek och därmed i viss mån över de av älgarna förorsakade skadorna.

Dalarnas jaktvårdsförening har — med instämmande av förvaltningsutskottet
i Kopparbergs län — anfört följande.

Föreningen vill för länets vidkommande understryka lämpligheten av älgskadefondernas
uppdelning på länsfonder. I varje fall synas hittillsvarande
primitiva grunder för fördelning av norra älgskadefondens årliga behållning

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

icke tillfredsställande ens för elementära krav på rättvisa och ej heller ägnade
att länka utvecklingen i gynnsam riktning. Genom mångårig målmedveten
verksamhet har föreningen trots säreget svåra förhållanden lyckats
åvägabringa relativt goda älgjaktsförhållanden och förhållandevis obetydliga
älgskador å växande gröda. Det vill då synas riktigt och rättvist, att de
ekonomiska frukterna av detta arbete åtminstone till större delen tillgodofördes^
jaktvårdsverksamheten inom detta län. Icke förty har föreningen år
efter år fått finna sig i att erhålla endast en blygsam del av inom länet uppkommen
behållning, allt under det större delen ställts till förfogande för
andra län, där förhållandena icke kunnat bemästras utan lett antingen till
en alltför stor eller alltför liten älgstam och där det lojala inbetalandet av
älgavgifter måhända ej nått samma höga standard som i Kopparbergs län.

Förvaltningsutskottet i Jämtlands län — med instämmande av länsstyrelsen
i länet anser, att en uppdelning av älgskadefondema å länsfonder säkerligen
skulle avsevärt förbättra möjligheterna för jordbrukare, som lida skada
genom älgarna, att få en efter förhållandena härför skälig ersättning, samtidigt
som enklare förfaringssätt för utlämnande av denna ersättning skulle
kunna komma till stånd. Inom Jämtlands län förekomma älgskador i avsevärd
omfattning. Flertalet jordbrukare synas emellertid icke ha vetskap örn
eller bry sig om att göra anspråk på ersättning ur älgskadefonden. Härtill
bidrager icke minst det omständliga förfarandet och den långa tid, som åtgår
innan dylika ärenden behandlas.

Förvaltningsutskottet och länsstyrelsen i Västerbottens län finna uppdelningen
å länsfonder vara en angelägenhet ägnad att tillgodose de norrländska
intressena.

Gentemot förslaget örn inrättande av länsfonder har länsstyrelsen i Stockholms
län yttrat, att redan det förhållandet att älgavgifternas belopp skulle
bestämmas särskilt för varje län är mindre tilltalande. Vad som emellertid
framförallt gör länsstyrelsen betänksam mot förslaget är, att det måste befäl
as leda till stor ojämnhet med avseende å skadeersättningarna. Ersättningen
i vissa län måste nämligen — även om beträffande dem räknas med
höjda älgavgifter och möjligheten av bidrag ur en skaderegleringsfond —
bliva begränsad till en obetydlig del av skadans storlek, medan däremot i
andra län full eisättning skulle utgå. Denna konsekvens synes länsstyrelsen
icke tilltalande särskilt med tanke på de allmänna förutsättningar, som gälla
för rätt till ersättning för skada av älg.

Förvaltningsutskottet i Kronobergs län har förklarat sig icke kunna biträda
förslaget, om länets andel i älgavgiftsmedlen därigenom skulle minskas i avsevärd
grad. De betydande krav, som från Kronobergs län gjorts å ersättning
för älgskador, bero icke enbart på älgstammens storlek. De torde sammanhänga
även med andra omständigheter, såsom den talrika förekomsten av
små brukningsdelar och den jämförelsevis glesa bebyggelsen i stora delar
av länet. Länsstyrelsen i Kronobergs län erinrar, att det beträffande detta
län föreligger en så avsevärd disproportion mellan uppskattade värdet av
älgskadorna och de inom länet influtna älgavgifterna, att dessa avgifter icke
skulle tillnärmelsevis förslå för att bereda de av älgskadorna drabbade jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

9

brukarna ersättning, som i någon mån motsvarade de lidna skadorna. Ej
heller synes avsättningen av föreslagna 10—20 procent av inflytande avgifter
till en för hela riket gemensam regleringsfond, vara tillräcklig för alt bereda
dessa län skälig ersättning.

Jaktvårds föreningen i norra Kalmar län framhåller att jaktvården såsom
sådan torde vara en hela landets angelägenhet, vilket innebär att kostnaderna
böra bäras av riket i dess helhet. En återgång till länshushållning torde knappast
vara motiverad. Enligt vad länsstyrelsen i Kalmar län anfört anses det
vara av mycket stor betydelse att bidrag av den art, varom här är fråga,
utdelas efter enhetliga grunder. Fördelen av en sådan enhetlig handläggning,
som det nuvarande regleringssystemet innebär, lärer till stor del gå förlorad,
om förvaltningen av älgskadefonderna lämnas åt länsstyrelserna och ett flertal
myndigheter sålunda få uppdraget att handlägga ärendena och fördela
tillgängliga medel.

Förvaltningsutskottet i Hallands län har — med instämmande av länsstyrelsen
i länet — föreslagit att, då stora svårigheter torde uppstå att enbart
med älgavgifter kunna ersätta uppkomna älgskador, älgavgifterna skola inbetalas
till staten, varefter älgskadorna ersättas av statsmedel till fidla värdet
enligt värdering.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner den föreslagna uppdelningen å länsfonder
icke äga några företräden framför nu gällande system. De missförhållanden,
som uppkommit på grund av att älgstammen i vissa län nått en
icke önskvärd storlek, böra avhjälpas i första hand genom avskjutning. Med
nu rådande begränsade tillgång på kött torde en ökad beskattning av älgstammen
komma att ske utan särskilda ingripanden från det allmännas sida.
Med hänsyn härtill är i varje fall tidpunkten för en ändring av bestämmelserna
om älgskadefonderna icke nu lämplig. Förvaltningsutskottet i Norrbottens
län har anmärkt, att ett genomförande av förslaget skulle medföra,
att 10 20 procent av älgavgifterna från Norrland och Kopparbergs län, som
skulle inlevereras till regleringsfonden, helt komma att tagas i anspråk för
täckande av underskott inom Götaland och Svealand utom Kopparbergs län.
Enligt Norrbottens läns jaktvårdsförening synes skäl ej föreligga att uppdela
de fyra nordligaste länen på särskilda länsfonder.

Statskontoret har i huvudsak yttrat följande.

Förutsättningen för bildandet av särskilda länsfonder torde vara alt varje
fond kan göras självförsörjande. Därest så ej bleve fallet, måste inom de län,
där skadornas värde överstiger inflytande avgifter, antingen bidragen tili
skadelindring nedsättas eller ock fondernas inkomster ökas. En nedsättning
av bidragen torde icke vara önskvärd. Förstärkning av fonderna kan ske
genom förhöjda älgavgifter, genom bidrag från den föreslagna gemensamma
regleringsfonden eller genom tillskott från jaktvårdsfonden. Statskontoret
anser sig icke kunna förorda höjda avgifter, vilka kunde motverka avskjutningen
och därigenom föranleda ökade älgskador. Utgifternas finansiering
medelst tillskott ur den föreslagna regleringsfonden eller ur jaktvårdsfonden
innebär i realiteten en överflyttning av älg- eller jaktvårdsavgifter från andra
län eller undandragande av medel, som egentligen avsetts för andra ändamål.
Anordningen med länslonder synes därför med rådande proportion

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

mellan avgifter och skador ändock ej kunna medföra den rättvisa förslaget
avser att skapa. Under sådana förhållanden synes det mera ändamålsenligt
att behålla älgskadefonderna med deras redan vid inrättandet åvilande uppgift
att åstadkomma utjämning av bidrag och avgifter de olika länen emellan.
Statskontoret anser sig därför för närvarande förhindrat att biträda förslaget
att uppdela älgskadefonderna på län.

Därest emellertid förslaget om länsfonder och fondernas förvaltning genom
länsstyrelserna finnes böra genomföras, skulle till statskontoret endast behöva
inlevereras den del av influtna avgifter, som är avsedd för den gemensamma
regleringsfonden. För att möjliggöra sammanställningar för hela landet av
den bedrivna verksamheten torde dock även efter en eventuell omläggning
länsstyrelserna böra till statskontoret rapportera fondernas inkomster i övrigt
jämte samtliga utgifter.

Vad härefter angår de olika detaljspörsmålen har förslaget om en regleringsfond
avstyrkts av Överståthållarämbetet, förvaltningsutskottet i Kopparbergs
län och Dalarnas jaktvårdsförening.

Överståthållarämbetet har framhållit, att avsättningarna till regleringsfonden
skulle medföra bland annat, att älgskadeavgifterna i de för älgskador
minst utsatta länen behövde sättas icke oväsentligt högre än länets eget behov
av älgskademedel kräver. Och då de härigenom uppkommande överskottsmedlen
skulle användas till betalning av älgskador i län, där underskott å
älgskademedel föreligger, skulle uppenbarligen anordningen med en regleringsfond
ha till följd, att de olägenheter, som man med förslaget om länsfonderna
velat förebygga, i viss mån kvarstode. Vidare torde möjligheten till
ersättning från en för hela riket gemensam fond vara ägnad att motverka
den återhållsamhet vid skaderegleringarna, som lärer bliva följden av att
varje regleringsområde endast har att tillgå inom området influtna avgifter.
Inrättandet av en regleringsfond synes Dalarnas jaktvårdsförening bliva i
hög grad inkonsekvent och ägnat att motverka de ändamål, man genom älgskadefondernas
uppdelning avser att vinna, nämligen en snabb nedskärning
av älgstammen i de län, där denna uppnått en oproportionerlig storlek.

Beträffande avsättningen till regleringsfonden ha olika förslag framkommit
i yttrandena. Såväl länsstyrelsen som förvaltningsutskottet i Blekinge lån
anse, att större procent av älgavgifterna än 20 bör inflyta till regleringsfonden.
Däremot lia länsstyrelsen och förvaltningsutskottet i Västmanlands län
uttalat den uppfattningen, att avsättningen bör begränsas till 10 procent.
Förvaltningsutskottet i Skaraborgs län ifrågasätter, huruvida icke avsättningen
bör differentieras så att i län, där älgavgifterna i regel överstiga de värderade
skadorna, en större andel skulle avsättas till regleringsfonden. Enligt
vad domänstyrelsen uttalat bör anordningen med regleringsfond begränsas
till en övergångstid om förslagsvis fem år. Regleringsfonden bör tillföras 20
procent av inflytande älgavgiftsmedel.

Vidkommande prövningen av ansökningar om ersättning
för älgskador anser länsstyrelsen i Jönköpings lån uppdelningen å
länsfonder icke i och för sig påkalla att förlägga prövningen till länsstyrelserna.
Länsstyrelsen har likväl intet att erinra mot en sådan anordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

11

I fråga om älgavgifternas storlek finna länsstyrelsen och förvaltningsutskottet
i Östergötlands län inga bärande skäl tala för att älgavgiften
vid allmän jakt bestämmes lägre än avgifterna för de så kallade licensälgarna,
i all synnerhet som jakten under särskild jakttid torde vara förenad med
avsevärt större kostnader än den allmänna jakten och därjämte medföra ur
jaktvårdssynpunkt bättre resultat med avseende å utgallringen av mindre
önskvärda djur. Länsstyrelsen anser vidare, att frågan om höjning av älgavgifternas
maximum bör anstå, till dess tillräcklig erfarenhet vunnits av
den föreslagna omorganisationen av älgskadefonderna och vad som kan vinnas
genom en reglering av älgavgifterna inom den nu fastställda ramen.

I flera yttranden har understrukits nödvändigheten av en effektivare
kontroll över skadevärderingarna. Länsstyrelsen i Östergötlands
län framhåller såsom önskvärt, att föreskrifter utfärdas rörande denna
kontroll.

Norra Kalmar låns jaktvårdsförening) som anser de föreslagna stickprovsundersökningarna
icke vara tillfyllest, har framlagt följande förslag rörande
värderingsförfarandet.

Länsstyrelsen utser för en tid av tre år inom varje socken två älgvärderingsmän
jämte personliga suppleanter för dem, varav den ene jämte personlig
suppleant tillsättes på förslag av länsjaktvårdsföreningen och den
andre jämte personlig suppleant på förslag av hushållningssällskapet. Vid
värdering äger den av länsjaktvårdsföreningen föreslagne ensam avgöra om
skadan förorsakats av älg eller icke. Uppstår tvist om ersättningsbeloppets
storlek, skall bindande utslag kunna meddelas av en för varje landstingsområde
utsedd skiljeman. Över förrättning äger den skadelidande icke anföra
besvär och skall han efter särskild fastställd taxa gottgöra kostnaderna
för förrättningen.

Förvaltningsutskottet i Västmanlands län har framhållit följande.

Förvaltningsutskottet anser sig icke kunna biträda förslaget att älgskadevärderingarna
kontrolleras av jaktvårdsföreningarna genom deras konsulenter.
Dessa föreningar torde nämligen i viss mån kunna betraktas såsom
parter i målen. Härtill kommer, att jaktvårdskonsulenterna näppeligen kunna
påräknas äga för sådan värdering erforderlig sakkunskap i jordbruksfrågor.
Nuvarande möjlighet att utvälja värderingsman ur ett flertal kategorier
förtroendemän innebär säkerligen icke alltid, att erforderlig sakkunskap
och objektivitet är tillfinnandes. Större enhetlighet och bättre objektivitet
skulle vinnas, örn värderingsmännen alltid utsåges bland dem som inom
kommunen inneha uppdrag såsom gode män vid lantmäteriförrättning.
Skulle sedan kontroll över verkställd värdering av någon anledning i vissa
läll anses påkallad, synes det böra ankomma på länsstyrelsen att på sätt,
densamma i varje särskilt täll finner lämpligt, föranstalta därom med anlitande
av för dylikt uppdrag kvalificerade personer.

Enligt länsstyrelsen och förvaltningsutskottet i Gävleborgs län bör för
mera omfattande skadevärderingar anlitas hushållningssällskapets jordbrukskonsulent
eller annan sällskapets tjänsteman jämte kunnig jordbrukare på
varje plats.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

Beträffande längden av den särskilda jakttiden ha meningarna
varit delade i de avgivna yttrandena. Länsstyrelsen och förvaltningsutskottet
i Malmöhus län anse, att den särskilda jakttiden i detta län bör utsträckas
till fyra månader. Förvaltningsutskottet i Gävleborgs län föreslår däremot,
att den särskilda jakttiden inskränkes till en månad. Ur bevakningssynpunkt
innebär nämligen en så utsträckt älgjakt som enligt förslaget stora olägenheter.
Vid jakten spridas älgarna över stora områden och tjuvskytte underlättas
i skogsområdena kring de marker, där licensjakt förekommer. Övervakningen
blir givetvis svårare att upprätthålla ju längre tid jakten pågår. Licensjakten
bör börja vid samma tidpunkt som den ordinarie. Jämväl länsstyrelserna
i Jämtlands och Västerbottens län anse, att den särskilda jakttiden
bör begränsas till en månad.

Förvaltningsutskottet i Värmlands län har anfört.

Gentemot förslaget rörande licensjakt hyser förvaltningsutskottet vissa betänkligheter.
Sålunda torde kunna ifrågasättas skäligheten i att vid licensjakt
medgiva fällande av årskalv, så länge samma handling under allmän
jakttid medför avsevärd straffpåföljd. Även måste medgivande av licensjakt
före den allmänna jakttidens början antagas kunna bli till olägenhet för den
allmänna jaktens utövare. Det torde nämligen knappast kunna undvikas, att
den oro i markerna, som licensjakten kan förutsättas åstadkomma, sprider
sig till angränsande jaktmarker och där vållar förfång för jakträttsinnehavaren.

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen, förvaltningsutskottet
och jaktvårdsföreningen i Jämtlands län.

Domänstyrelsen har yttrat följande.

Styrelsen är för sin del av den meningen att den jakttid örn en månad, som
enligt nu gällande bestämmelser kan medgivas, i de flesta fall är tillräcklig
för utförande av den beskattning, som kan ifrågakomma. Styrelsen har emellertid
intet att erinra mot att jakttiden för mycket stora områden, där beskattningen
omfattar ett större antal djur, må i undantagsfall kunna ökas,
förslagsvis till och med utgången av november månad, vilket dock ej bör
komma i fråga i andra delar av riket än de i vilka den allmänna jakttiden
förlagts till oktober.

I fråga örn den särskilda jakttidens förläggning anser styrelsen att denna
jakttid^ i de delar av riket, där den allmänna jakttiden är bestämd till oktober
månad, bör förläggas med början från och med den första dag, då jakt
efter älg i allmänhet är inom dessa delar av riket tillåten. Beträffande övriga
delar av riket anser styrelsen, i likhet med svenska jägareförbundet, att
särskilda föreskrifter ej böra lämnas i detta hänseende, utan att det bör ankomma
på vederbörande länsjaktvårdsföreningar att hos de myndigheter,
som äga meddela tillstånd till särskild jakttid, föreslå den tid, som kan för
respektive områden anses lämpligast med hänsyn till såväl naturförhållanden
som andra på jakten inverkande faktorer.

För åstadkommandet av en likformig tillämpning av föreskrifterna beträffande
särskild jakttid för älg synas vederbörande myndigheter böra meddelas
närmare direktiv.

I fråga om fällandet av årskalv vid jakt under särskild jakttid har styrelsen
vid flera tillfällen föreslagit, att den som medgivits rätt att under särskild
jakttid fälla visst antal älgar skulle äga rätt att även fälla årskalv av

K linål. Majlis proposition nr 82.

13

älg, oavsett om lian dessförinnan fällt kon. Som motiv härför har styrelsen
framhållit, att ett dylikt medgivande ej skulle medföra olägenhet men däremot
innebära stora fördelar. Enär vid medgivande av särskild jakttid av
vederbörande myndighet bestämts det antal djur, som å visst jaktområde
högst må fällas, och hänsyn härvid, jämlikt föreskrifterna i 15 § jaktstadgan,
tagits till såväl storleken av förekommande stam som omständigheterna i
övrigt, synes det enligt styrelsens mening ur jaktvårdssynpunkt rationellt,
att vederbörande jägare medgives rätt att, utan inskränkning beträffande
kalv, utmönstra de djur, som i första hand böra fällas, och behålla de djur,
som med hänsyn till stammens bestånd och tillväxt böra sparas.

Domänstyrelsen får således tillstyrka att den som medgivits tillstånd till
särskild jakttid för älg skall äga rätt att därvid fälla även årskalv. Sålunda
fälld kalv bör inräknas i det antal djur, som innefattas i tillståndet till särskild
jakttid. Styrelsen får dock ifrågasätta huruvida det icke skulle vara
lämpligt att länsstyrelserna meddelas befogenhet att, efter förslag av vederbörande
länsjaktvårdsföreningar, vid beviljande av tillstånd till särskild jakttid,
för visst år förbjuda fällande av årskalv på sådana områden, där ökning
av älgstammen anses önskvärd eller förhållandena i övrigt påkalla ett sådant
förbud.

Ej sällan förorsaka älgar avsevärd skadegörelse å grödor och fruktodlingar.
Genom upptagande av avgifter för skjutna älgar ha medel erhållits till ersättning
av dessa skador. Bestämmelserna rörande älgavgifterna lia lid efter annan
ändrats. Intill år 1938 sammanfördes avgifterna till en enda fond. Detta
år inrättades emellertid två fonder, en för Norrland och Kopparbergs län,
norra älgskadefonden, samt en för landet i övrigt, södra älgskadefonden. Tillgängliga
älgavgiftsmedel räcka inom flera län icke till att helt gottgöra skador
genom älg. Inom andia län ha åter överskott uppkommit. Genom att älgavgifterna
sammanförts till fonder för större områden har en utjämning möjliggjorts
mellan överskotts- och underskottslänen. Detta system har emellertid
förorsakat visst missnöje i överskottslänen. Att lämna bidrag till skadereglering
i andra län, medan det egna länets älgskador til! följd därav icke kunnat
till fullo ersättas, har sålunda synts orättvist. Särskilt från Dalarna och Norrland,
där ersättningsbeloppen för älgskadorna väsentligen understigit tillgängliga
älgavgiftsmedel, riktades kritik mot den före år 1938 tillämpade anordningen
med en gemensam älgskadefond för hela riket, och vid upprepade
tillfällen framställdes i riksdagen krav på älgskadefondens uppdelning i länsfonder.
Genom uppdelningen å nuvarande två fonder torde de norrländska intressena
i stort sett ha blivit tillgodosedda. Efter år 1938 lia sålunda samtliga
älgskador inom norra älgskadefondens område kunnat helt regleras, varjämte
uppkommit vissa överskottsmedel, som använts för jaktvårdande ändamål
inom dessa områden.

Inom södra älgskadefondens område åter kvarstår fortfarande det missförhållandet,
alt älgskadorna icke bliva helt ersatta. Beträffande skador, inträffade
under åren 1939, 1940 och 1941, har inom södra älgskadefondens
område ersatts 1939 78 procent, 1940 50 procent och 1941 80 procent. Härvid
är också att märka, att ersättningen år 1940 möjliggjorts endast med tillskott
av jaktvårdsmedel. Ä andra sidan förtjänar framhållas, alt missförhållandena

Före dragande.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

mellan älgavgifter och älgskadeersättningar blivit ovanligt stora under sistnämnda
år bland annat på grund av minskad avskjutning. Genom att avskjutningen
framför allt under år 1941 men även under år 1942 väsentligen
ökats i förhållande till tidigare år torde kunna förväntas, att omfattningen av
älgskadorna kommer att minska. En förutsättning härför är emellertid att
älgstammen i fortsättningen hålles vid lämplig storlek.

Beträffande antalet fällda älgar och influtna älgavgifter inom olika län
under åren 1939, 1941 och 1942 har inom jordbruksdepartementet upprättats
en tabell, vilken torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.

Det är uppenbarligen angeläget, att sådana anordningar träffas, att genom
älgar åsamkade skador å grödor och fruktodlingar i största möjliga utsträckning
kunna ersättas. Det av svenska jägareförbundet framlagda förslaget
avser en omläggning av nu gällande ordning i detta hänseende. Genom att
uppdela älgskadefonderna å länsfonder, som förvaltas av länsstyrelserna, avses
att lägga ansvaret för att älgskadorna bliva på ett tillfredsställande sätt reglerade
å de lokala organen. Möjlighet att åstadkomma balans skulle ernås
dels genom ökad avskjutning inom områden, där älgskadorna äro betydande,
dels ock genom höjda älgavgifter. En omständighet, som även talar för
jägareförbundets förslag, är att därigenom skulle möjliggöras en betydligt
snabbare och smidigare reglering av uppkomna skador. För närvarande
bliva ansökningar om ersättning för skada å gröda, som inträffat under vegetationsperioden
visst år, icke slutligt prövade förrän påföljande år. Det lokala
handhavandet av skaderegleringen bör också underlätta erforderlig kontroll
över uppskattningen av skadorna. Å andra sidan medför en decentralisation
av ärendenas handläggning —- som också framhållits i vissa yttranden — att
tillämpningen av bestämmelserna kan bliva ojämn. Vidare kan förslaget, åtminstone
tills vidare, medföra att skadorna i vissa län endast delvis bliva ersatta,
medan däremot i andra län full ersättning utgår.

För min del anser jag, i likhet med det övervägande flertalet av de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna, att de med förslagets genomförande
förenade fördelarna äro större än därav följande nackdelar under förutsättning
likväl att sådan anordning kan träffas, att ersättning för skadorna
jämväl i de sämst ställda länen kan utgå med åtminstone lika hög procentuell
andel som för närvarande. Enligt min uppfattning bör å ena sidan eftersträvas
att en livskraftig älgstam kommer att bevaras inom sådana områden av
landet, där de naturliga betingelserna härför äro för handen. Å andra sidan
måste tillses, att stammen icke å något håll växer till sådan storlek att älgarna
orsaka mer avsevärd skada å skog, åker och trädgård.

Då kritiken mot det nuvarande systemet närmast avser södra älgskadefondens
område samt gällande bestämmelser utan olägenhet synas kunna
bibehållas beträffande den norra älgskadefondens område, vill jag nu endast
föreslå en uppdelning av förstnämnda fond å länsfonder. En särskild älgskadefond
synes sålunda från och med den 1 juli 1943 böra inrättas för varje
län inom den nuvarande södra älgskadefondens område med undantag för
Gotlands län, som saknar älgar. Länsfonderna torde böra förvaltas av läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 82.

15

styrelserna. För dessa länsfonder bör inrättas en gemensam regleringsfond,
vilken förvaltas av statskontoret. Till denna fond torde böra överföras vad
som den 1 juli 1943 kan innestå å den nuvarande södra älgskadefonden. En
icke alltför obetydlig behållning å södra älgskadefonden vid nämnda tidpunkt
kommer givetvis att underlätta övergången till systemet med länsfonder. Av
älgavgifterna i län med länsfonder torde till regleringsfonden böra inlevereras
viss av Kungl. Maj:t årligen bestämd del, dock högst 25 procent. På Kungl.
Majit lärer vidare få ankomma att besluta örn utbetalning från regleringsfonden
till länsfond, vilkens tillgångar icke förslå till gäldande av uppkomna
älgskador inom länet. Det bör givetvis alltjämt ankomma på Kungl. Majit
att besluta örn ersättningar från den norra älgskadefonden. Beträffande länsfonderna
synes det böra tillkomma vederbörande länsstyrelse att meddela
beslut om skaderegleringar. De regler, som nu gälla i fråga om skadeersättningar,
synas i stort sett kunna tillämpas även efter uppdelningen av södra
älgskadefonden. I anslutning till vad jägareförbundet föreslagit torde dock
bidrag ur älgskadefond, i mån av tillgång, jämväl böra utgå till åtgärder till
förhindrande av älgskada. För att möjliggöra en mera enhetlig skadevärdering
synes kontroll över värderingarna i erforderlig utsträckning böra utövas
av länsstyrelsen. Härvid bör samråd ske med länsjaktvårdsföreningen. I den
mån överskott uppkommer i länsfond, bör länsstyrelsen vara oförhindrad
att disponera detsamma till jaktvårdsändamål, i första hand älgstammens
skydd och vård. Härvid må emellertid framhållas, att bidrag ur regleringsfonden
icke bör kunna paräknas till länsfond, som regelmässigt visar överskott.
Därest älgavgifterna för något år i sådant län icke förslå till reglering
av älgskadorna, torde alitsa bristen få täckas på annat sätt. Lämpligt synes
därför vara, att länsstyrelserna eftersträva viss fondering i älgskadefonderna.

Ett genomförande av förslaget om inrättande av särskilda älgskadefonder
i vissa län torde förutsätta höjning av älgavgiften inom en del län. Som jägareförbundet
förutsatt synas älgavgifterna böra utgå med olika belopp inom
skilda län med hänsyn till förekommande skador. Jag kan även godtaga
jägareförbundets förslag att älgavgifterna tillåtas variera mellan femton och
femtio kronor. Det torde lämpligen böra ankomma på Kungl. Majit att för
varje ar fastställa älgavgifternas storlek för olika län. Jag förutsätter, att därest
icke några väsentligt ändrade förhållanden i fråga örn älgstam och älgskador
inträffa, de nuvarande älgavgifterna inom norra älgskadefondens område
bibehållas vid nuvarande belopp. Likaledes synes det mig skäligt alt åtminstone
tills vidare bibehålla högre avgift för älg, som fällts under särskild
jakttid, än för älg, som fällts under allmän jakttid. Därest under åren 1939,

1941 och 1942 älgavgifterna höjts inom nu angivna ram i de för älgskador
mest utsatta länen och bibehållits oförändrade i övriga län samt 25 procent
av älgavgifterna tillförts regleringsfonden, hade för år 1939 den av Kungl.
Majit godkända älgskadan blivit till fullo reglerad samt för åren 1941 och

1942 älgskadan icke i något län blivit lägre ersatt än med omkring 90 procent.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.

Därest riksdagen lämnar sitt medgivande till här föreslagna bestämmelser
om älgskadefonder och älgavgifter, torde det få ankomma på Kungl. Majit
att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

Föreskrifter om älgjaktens omfattning och jakttidernas längd torde för
varje år få utfärdas av Kungl. Majit i administrativ väg efter förslag från
domänstyrelsen samt vederbörande lokala myndighet och sammanslutning.
Jag är icke beredd att förorda jägareförbundets förslag att generellt utsträcka
den särskilda jakttiden efter älg till två månader men förutsätter, att jakttiden,
där speciella skäl därtill föranleda, ma kunna utsträckas utöver den nu
bestämda längsta tiden, en månad. Skäl kunna anföras såväl för som emot
förslaget att under särskild jakttid tillåta fällandet av årskalv av älg. Då avgörande
betänkligheter icke synas kunna resas häremot, utgår jag dock från
att Kungl. Majit må lämna medgivande därtill.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

1) medgiva att älgavgift må uttagas med högst femtio och
lägst femton kronor för varje under allmän eller särskild
jakttid fälld älg,

2) bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse
med de i det föregående angivna grunderna utfärda
erforderliga bestämmelser beträffande älgavgifternas sammanförande
till älgskadefonder samt de allmänna villkoren
för bidrag ur älgskadefond att gälla från och med den 1 juli
1943.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Gustav T. Roupe.

Bihang till riksdagens protokoll 1943 1 sami. Nr 8:

Älgskadefonderna för Åren 1939, 1941 och 1942.

Bilaga.

Län

Fällda älgar

Älgavgifter; kronor

Godkända skador;

kronor

Beviljade ersätt-ningar; kronor

1939

1941

1942

1939

1941

1942

1939

1941

19421

1939

1941

Stockholms ............

465

769

730

9,010

22,580

23,645

2,269

—

9,761

5,064

1,770

_

7,809

Uppsala................

577

1,033

931

12,630

31,725

28 735

5,767

—

23,191

17,324

4,497

—

18,553

Södermanlands..........

622

800

788

11,850

23,615

24,395

4,669

—

9,073

8,035

3,632

—

7,259

Östergötlands ..........

674

858

832

13,883

25,320

24,610

21,941

—

39,199

41,641

17,114

—

31,359

Jönköpings ............

356

437

398

5,850

11,640

10,680

7,642

—

9,144

14,473

5,961

—

7,315

Kronobergs ............

514

818

707

9,405

23,320

19,865

30,269

—

63,600

65,159

23,610

—

50,880

Kalmar ................

567

828

677

10,440

25,030

20,330

20,442

—

37,836

32,316

15,945

—

30,269

Blekinge................

80

152

131

1,605

3,980

3,360

13,350

—

21,013

14,218

10,325

—

16,811

Kristianstads............

193

315

274

3,585

8,730

7,625

4,731

—

8,872

8,783

3,690

—

7,098

1 Malmöhus..............

21

64

65

510

1,780

1,910

544

—

2,395

1,958

424

—

1,916

Hallands ..............

159

282

313

2,550

7,815

8,510

5,005

—

19,003

24,751

3,904

—

15,203

| Göteborgs och Bohus----

50

lil

98

750

2,805

2,545

317

—

501

1,002

247

—

401

Älvsborgs ..............

377

618

595

6,015

16,375

16,625

13,941

—

19,473

24,359

10,874

—

15,577

Skaraborgs..............

332

553

516

6,090

15,765

14,770

7,718

—

12,440

13,656

6,021

—

9,952

Värmlands..............

632

869

724

12,525

25,755

23,430

8,270

—

11,088

13,505

6,450

—

8,870

Örebro ................

964

1,239

1,114

20,505

38,895

35,715

26,803

—

33,038

45,182

20,906

—

26,430

Västmanlands ..........

578

903

885

10,350

10,895

48,805

2,009

—

3.209

4,089

1,567

—

2,567

Kopparbergs............

940

1,395

1,208

20,940

25,170

22,740

5,608

50

8,159

9,352

5,608

50

8,159

Gävleborgs..............

260

488

487

4,455

9,240

9,645

462

—

1,240

747

462

—

1,240

Västernorrlands ........

64

120

182

1,035

2,370

3,570

—

—

—

Jämtlands..............

324

535

578

5,565

10,200

11,280

180

—

180

Västerbottens ..........

99

112

207

1,635

1,950

3,060

—

560

—

Norrbottens ............

65

103

110

1,305

1,625

1,990

73

—

442

—

73

—

442

Summa

8,916

13,402

12,550

172,488

346,580

367,840

181,830: 50

332,857

346,174

143,080:50

267,570

Summa lör södra älgskade-

londell

7,164

10,649

9,778

137,553

296,025

315,555

175,687

—

321,836

335,515

136,937

—

257,549

Av domänstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82.