Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
1
Nr 74.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för forsknings-
och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader;
given Stockholms slott den 26 februari 1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsråd å Stockholms slott den 26
februari 1943.
Närvarande:
Statsministern HANSSON, ministern för utrikes ärendena GUNTHER, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations-, finans-
och handelsdepartementen.
Under punkten 127 av nionde huvudtiteln i årets statsverksproposition
har Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
för budgetåret 1943/44 beräkna ett reservationsanslag av 60 000 kronor.
Sedan ifrågavarande ärende inom jordbruksdepartementet varit föremål
för ytterligare utredning och överväganden, får jag ånyo anmäla detsamma.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 74.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 74.
Såsom jag under förenämnda punkt i statsverkspropositionen anförde,
har lantbruks!örbundets byggnadsförening u. p. a. i skrivelse den 2 februari
1942 hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för upprättande med statsmedel
av en institution för forsknings- och försöksverksamhet beträffande
lantmannabyggnader. Över framställningen ha yttranden avgivits den 22
april 1942 av lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen gemensamt, den 16
oktober 1942 av domänstyrelsen, den 10 november 1942 av ladugårdsbyggnadssakkunniga,
den 12 i samma månad av byggnadsstyrelsen och den 1
februari 1943 av statskontoret.
Lantbruks!örbundets byggnadsförening u. p. a. har inledningsvis anfört,
att enligt beräkningar utförda inom Sveriges lantbruksförbund uppginge det
kapital, som investerats i lantbruket, under perioden 1935-—1937 till i medeltal
närmare 6,5 milliarder kronor för år, därav närmare 4,5 milliarder representerade
värdet av jord och bonings- samt ekonomibyggnader. Av sistnämnda
4,5 milliarder kunde den övervägande delen anses ha motsvarat värdet
av samtliga byggnader, och den årliga räntekostnaden härå kan därför
uppskattas till över 100 miljoner kronor. Värdet allenast av kreatursstallarna
samt av de till dessa anslutna utrymmena hade av ladugårdsbyggnadssakkunniga
uppskattats till c:a 1 ä 1,5 milliard kronor. För perioden 1935—
1937 hade Sveriges lantbruksförbund slutligen beräknat att ny-, ombyggnads-
samt underhållskostnaderna för jordbrukets ekonomibyggnader skulle
belöpa sig till 75 miljoner kronor årligen.
Bvggnadsföreningen anför vidare.
Att kapitalinvesteringen i byggnader redan av denna anledning spelar
en avsevärd roll för det ekonomiska resultatet av lantbruksproduktionen
är omedelbart klart. Härtill kommer, att byggnadsbeståndets beskaffenhet
utövar ett mycket stort inflytande på arbetsförbrukningen, produkternas
förvaring samt husdjurens hälsotillstånd och avkastning. Genom ett olämpligt
byggnadsbestånd kan ett jordbruk dels belastas med en onödigt stor
skuldbörda och dels också nödgas att för en avsevärd tid framåt upprätthålla
driften under former, vilka ur andra synpunkter kunna anses vara
mindre ekonomiska.
Under och efter perioden 1935—1937 ha byggnadskostnaderna på landsbygden
undergått en fortlöpande stegring. I detta sammanhang önskar
byggnadsföreningen fästa uppmärksamheten på av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga
utförda beräkningar (st. off. utr. 1941:4) enligt vilka kostnadsökningen
under åren 1935 till 1939 uppgått till c:a 30 å 35 procent. Efter
krigsutbrottet och intill tidpunkten då de sakkunniga avlämnade sitt betänkande
skulle kostnadsökningen ha utgjort ytterligare 15 procent, och det
torde vara allmänt omvittnat, att den sedermera fortsatt.
Vid belysandet av i vilken utsträckning byggnadskostnaderna belasta
jordbruk av olika storlek ha byggnadskostnadssakkunniga verkställt en
jämförelse mellan de genomsnittliga kostnaderna för under åren 1925
—1939 uppförda boningshus och ekonomibyggnader och taxeringsvärdena
(exklusive skogs värde) för jordbruk av olika storlek år 1939. Denna
jämförelse gav i sammandrag följande resultat.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 74.
3
Jordbruk med hektar åker
2—5 5—10 10—20 20—50
Byggnadskostnad ............ kronor 9 000 13 000 17 000 34 000
Taxeringsvärde .............. » 5 000 8 500 16 000 40 000
Byggnadsföreningen har velat anföra dessa siffror för att understryka
hurusom byggnadskostnaderna ofta och särskilt på de mindre brukningsdelarna
äro högre än motsvarande taxeringsvärden men också för att fästa
uppmärksamheten på att en rationalisering av förhållandena framför allt
måste vara ett önskemål för landets många små och medelstora jordbruk,
där förmågan att av egen kraft åstadkomma en förändring är starkt begränsad.
I fråga om behovet av nybyggnadsverksamhet har byggnadsföreningen
sammanfattat sin uppfattning på följande sätt.
Under 1930-talets svårartade jordbrukskris måste nybyggnadsverksamheten
inom lantbruket på grund av kapitalbrist allmänt inskränkas till det
minsta möjliga. När de ekonomiska förhållandena senare förbättrades,
framstod det emellertid på grund av det försvårade arbetsmarknadsläget
såsom i första hand nödvändigt att giva rationaliseringen formen utav en
ökad maskinanvändning, och de nyskapade kapitaltillgångarna fingo också
i stor utsträckning denna användning. Icke förrän vid tidpunkten omedelbart
före det senaste krigsutbrottet torde nybyggnadsverksamheten på
landsbygden ha nått en mera nämnvärd omfattning och icke ens då lärer
den likväl ha uppgått till vad som borde varit erforderligt. Det förelåg
därför redan då ett mycket stort latent byggnadsbehov, och då byggnationen
under nu rådande extraordinära förhållanden ännu en gång måste
inskränkas till ett minimum kommer ifrågavarande behov att ytterligare
ökas. Då lugnare förhållanden åter inträda, kan det därför förutsättas, att
byggnadsverksamheten skall och bör komma igång i en starkt vidgad omfattning,
under förutsättning att lönesättningen får en tillfredsställande
lösning och materialkostnaderna kunna hållas inom rimliga gränser. Därest
de kapitalutlägg, som då komma att göras, skola kunna bliva räntabla,
är det av synnerlig vikt att en klok planering verkställes såväl av den enskilda
som, vad beträffar verksamhetens inriktning i stort, av det allmänna.
Byggnadsföreningen har framhållit, att statsmakternas intresse för spörsmål
av ifrågavarande slag vid flera tidigare tillfällen kommit till klart uttryck.
I detta avseende har erinrats om mitt anförande till statsrådsprotokollet
den 14 januari 1938 i samband med bemyndigandet att tillkalla
särskilda sakkunniga att inom jordbruksdepartementet biträda med uppgörande
av förslag till förbättringsarbeten för ladugårdsbyggnader (ladugårdsbyggnadssakkunniga).
Enligt vad där angivits borde utredningens
syfte vara att söka få fram förslag till ladugårdstyper, som kunde bliva av
ett bestående värde för det mindre jordbruket. Härvid borde tillses att
ladugårdarna försåges med praktiska anordningar, som möjliggjorde största
tänkbara rationalisering av arbetet samt att uppmärksamhet ägnades
åt byggnadsmaterialet och sådana detaljer som ventilation, värme och
4
Kungl. Maj-.ts proposition nr 74.
fuktisolering m. m., ägnade att påverka såväl byggnadernas varaktighet
som möjligheten att iakttaga en god hygien. Stor vikt borde vidare läggas
vid ett ekonomiskt utnyttjande av resurserna till undvikande av större
kostnader än som vore strängt nödvändiga.
Vad på så sätt uttalats hade blivit vägledande för det av ladugårdsbyggnadssakkunniga
bedrivna arbetet, vilket bland annat inriktats på att sprida
en praktiskt inriktad upplysning rörande ladugårdarnas lämpliga beskaffenhet
och inredning. Samma uppgift, fastän inom en vidare ram, hade
även upptagits på byggnadsföreningens arbetsprogram.
Rörande behovet av en permanent institution för forskningsarbete rörande
lantmannabyggnader har byggnadsföreningen anfört följande.
Behovet av en permanent institution för forskningsarbete rörande lantmannabyggnader
har redan tidigare blivit påtalat vid flera tillfällen och
bl. a. av 1940 års byggnadskostnadssakkunniga. De sakkunniga uttalade
sålunda en förhoppning att det försöksarbete rörande olika byggnadsmaterial
och byggnadsdetaljer, som bedrivits av Lantmännens byggnadsförening
i Lund, skulle komma att fullföljas inom den då nystartade Lantbrulcsförbundets
byggnadsförening. Ifrågavarande försöksverksamhet ägde
ett så stort samhälleligt värde att ett stöd åt densamma från det allmänna
borde kunna ifrågasättas i en eller annan form. Möjligen kunde man dock
även ifrågasätta om icke en statens byggnadsförsöksanstalt, organiserad i
huvudsak efter samma principer som redan befintliga försöksinstitutioner
på växtodlingens, husdjursskötsel^, mejerihanteringens och trädgårdsskötselns
områden, borde upprättas. I yttrande över de sakkunnigas betänkande
har lantbruksstyrelsen bl. a. framhållit, att det syntes styrelsen
vara en åtgärd av största vikt, att en kontinuerlig provnings- och
undersökningsverksamhet rörande olika byggnadsmaterial, konstruktioner,
planlösningar, anordningar för ventilation och befrämjande av
hygien, standardiserade byggnadsdelar etc. komme till stånd. Enligt
lantbruksstyrelsen förmenande vore det icke osannolikt, att byggnadsföreningen
i detta avseende kunde utvecklas till att bliva det centrala
organet för provnings- och undersökningsverksamheten. Styrelsen ifrågasatte
emellertid, om icke det allmännas medverkan vore nödvändig, därest
resultat av större räckvidd skulle kunna uppnås inom en kort tid. För
att snabbt bringa frågan till en lösning ifrågasattes vidare, örn icke särskilda
utredningsmän borde tillkallas att i samråd med representanter för
byggnadsföreningen uppdraga riktlinjer och inkomma med förslag rörande
bl. a. provnings- och undersökningsverksamhetens ordnande. Även
ladugårdsbyggnadssakkunniga ha hemställt, att oberoende av de sakkunnigas
arbete, frågan om ett för den byggnadstekniska rådgivningen på
landsbygden centralt forskningsorgan snarast måtte upptagas till behandling.
I anslutning till det nyss sagda vill byggnadsföreningen särskilt understryka
betydelsen av att jordbrukets byggnadsfrågor icke måtte behandlas
såsom uteslutande byggnadstekniska problem. Den forskningsverksamhet,
som erfordras, måste stå i en mycket nära kontakt såväl med forskningen
inom de tillämpliga delarna av lantbruksvetenskapen som ock med de företag
inom handel och industri, vilka ha sin verksamhet knuten till bygg
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
5
nadsföretag av här ifrågavarande slag. På så sätt bör institutionen kunna
erhålla möjlighet att ur saklig synpunkt samordna alla krafter till ett gott
resultat och snabbt kunna föra ut de gjorda erfarenheterna dels genom de
konsulterande organen såsom upplysning till lantbrukarna och dels till de
i byggnadsindustrien intresserade såsom lämpliga anvisningar. Nödvändigheten
av att forskningsinstitutionen därvid intager en självständig hållning
blir uppenbar genom mångfalden av de enskilda intressen, som äro
knutna till byggnadsproduktionen.
Enligt vad byggnadsföreningen härefter framhåller borde en forskningsinstitution
av bär angiven art ha till uppgift att bedriva vetenskaplig forskning
rörande lantmannabyggnadernas lämpliga konstruktion, inredning och
uppförande samt rörande användbarheten av olika byggnads- och inredningsmaterial.
Därvid borde särskilt uppmärksammas att byggnaderna
bliva hygieniska och ur arbetssynpunkt rationella samt att de anpassas
efter produktionsinriktningen i stort vid olika brukningsdelar samt efter
brukningsdelarnas olika förmåga att bära kostnader av här ifrågavarande
slag. I samband med den egna forskningen borde institutionen följa utvecklingen
på det byggnadstekniska området såväl inom som utom landet.
Uppslag och forskningsresultat borde göras till föremål för prövning i
praktiken, vilket förutsatte samverkan med lämpliga byggherrar. Enligt
vad byggnadsföreningen hade sig bekant, förelåge stort intresse för dylik
praktisk provning av försöksresultat på många håll. Bl. a. hade från domänstyrelsens
sida ställts i utsikt, att prov kunde utföras vid styrelsens vittomfattande
byggnadsverksamhet. För att den planerade forsknings- och
försöksverksamheten skulle giva önskat resultat vore det vidare av vikt att
en intim kontakt upprätthölles med andra forskningsinstitutioner eller
andra företag, som arbetade inom verksamheten närgränsande områden.
Bland dessa kunde nämnas egnahemsstyrelsen, domänstyrelsen, lantbrukshögskolans
anstalt för husdjursförsök, veterinärhögskolan, tekniska högskolan,
jordbrukstekniska föreningen och statens maskin- och redskapsprovningsanstalter.
Genom samarbete med byggnadsföreningen borde det
därjämte bl. a. bliva möjligt för institutet att nå kontakt med såväl inom
byggnadsindustrien arbetande företag som med de praktiska jordbrukarna.
För att ett samarbete i den utsträckning, som nu nämnts, skulle vara
möjligt, borde ledningen i stort av institutets verksamhet uppdragas åt en
nämnd med mångsidig sakkunskap. Nämnden borde, för utredande av
specialfrågor, medgivas rätten att knyta särskild sakkunskap till institutets
verksamhet. Nämnden borde bestå av ordförande jämte fyra ledamöter,
vilka tillsattes av Kungl. Majit efter förslag av för frågan intresserade institutioner.
I fråga om organisationen i övrigt och institutets förläggning har byggnadsföreningen
anfört följande.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Det kan tänkas, att institutet anknytes till tekniska högskolan eller till
lantbrukshögskolans anstalt för husdjursförsök eller att detsamma bildar
en fristående institution. Av dessa alternativ torde det sistnämnda vara
förtjänt av att i första hand tagas under övervägande. Fördelen med en
fristående institution är bl. a. större frihet att gestalta forskningsarbetet
efter det mycket mångsidiga behovet. Det kan också antagas, att härigenom
ett intimt samarbete lättare skall kunna upprätthållas med samtliga närgränsande
forskningsområden och med företag inom byggnadsmaterialoch
byggnadsbranscherna. I fråga om förläggningen av forskningsinstitutet
erbjuder Stockholm otvivelaktigt de bästa möjligheterna.
För sin verksamhet bör forskningsinstitutet äga tillgång till erforderlig
personal och erforderliga rörelsemedel. Det direkta arbetet bör ledas av
en chef eller föreståndare. Bland kvalifikationerna för föreståndaren må
särskilt framhållas, att han bör vara väl orienterad rörande de allmänna
ekonomiska förutsättningarna för lantbrukets produktion samt dessutom
rörande grundprinciperna för husdjurshygienen. Om dessa kvalifikationer
sättas i första rummet, bör byggnadsteknisk sakkunskap å andra sidan
företrädas genom två specialutbildade assistenter. Dessutom synes det
önskvärt med ytterligare en assistent i ungefär samma ställning, förslagsvis
med agronomutbildning. För att den nu nämnda personalen skall
kunna utnyttjas, torde vidare erfordras två assistenter i lägre tjänsteställning
för fältarbete samt två kvinnliga skrivbiträden.
För att erhålla en uppfattning om de ifrågavarande lönekostnadernas
ungefärliga storlek torde man kunna räkna med följande lönegrader:
1 föreståndare .............................. 30 :e lönegraden
2 assistenter, byggnadstekniker .............. 26 :e »
1 assistent, agronom ........................ 26 :e »
2 assistenter för fältarbete .................. 21 :a »
1 skrivbiträde .............................. 4:e »
1 skrivbiträde .............................. 2:a »
Såvitt byggnadsföreningen kunnat finna skulle de totala årliga lönekostnaderna
enligt detta alternativ komma att uppgå till c:a 75 000 kronor.
Härtill komma medel till täckande av institutets omkostnader bl. a. i form
av utrustning, lokalhyra, rese- och traktamentsersättningar, publikationstryck
och ersättningar för i provningssyfte utförda specialkonstruktioner.
Dessa omkostnader torde kunna beräknas uppgå till c:a 50 000 kronor och
totalkostnaderna således till c:a 125 000 kronor.
Vissa av de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, ha till en början erinrat
att, sedan byggnadsföreningens ifrågavarande förslag avgavs, vidtagits
vissa åtgärder för främjande av forskningen på byggnadsområdet. Sålunda
hade genom beslut av 1942 års riksdag (prop. nr 283; r. skr. nr 398) en statens
kommitté för byggnadsforskning inrättats, varigenom skapats ett centralorgan
för samordnande och utveckling av detta slags forskning i olika
hänseenden. Medel hade å riksstaten för budgetåret 1942/43 under tionde
huvudtiteln anvisats till nämnda kommitté samt för bedrivande av byggnadsforskning
ävensom till standardisering på det byggnadstekniska om
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
7
rådet. I övrigt må följande redogörelse för de avgivna utlåtandena här
lämnas.
Lantbruksstyrelsen och egnahemsstyrelsen samt domänstyrelsen ha förordat
inrättandet snarast möjligt av en statlig institution för forsknings- och
undersökningsverksamhet rörande lantmannabyggnader. I fråga om den
närmare organisationen av den föreslagna institutionen och kostnaderna
härför ha förstnämnda två ämbetsverk anfört följande.
Byggnadsföreningen har efter övervägande av olika alternativ föreslagit,
att institutet i fråga skulle inrättas fristående samt ledas av en nämnd,
bestående av ordförande och fyra ledamöter. Till vad sålunda föreslagits
kunna ämbetsverken ansluta sig, dock med den avvikelsen, att institutet
torde böra underställas en särskild styrelse, vars ordförande och övriga
ledamöter utses av Kungl. Maj:t, de sistnämnda efter förslag av myndigheter
och organisationer, som ha anknytning till detta område, förslagsvis
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen samt ifrågavarande
byggnadsförening.
I vad förslaget rör institutionens personal samt behörighetsvillkor för
tjänstemännen ha ämbetsverken i huvudsak icke något att erinra. Det kan
emellertid ifrågasättas, huruvida icke till en början antalet assistenter i 26:e
lönegraden bör begränsas till två. Vidare torde personalen åtminstone till en
början böra uppföras på extra ordinarie stat. Med den anförda begränsningen
i fråga om personalen samt efter avdrag av pensionsavgifterna skulle
avlöningarna till de föreslagna tjänstemännen uppgå till i runt tal 47 500
kronor. Härtill kommer rörligt tillägg, vilket •— beräknat efterlö procent —
torde böra beräknas till 7 500 kronor. Vidare torde böra beräknas arvoden
till styrelsens ledamöter med förslagsvis 1 500 kronor till ordföranden och
200 kronor till envar av de övriga ledamöterna eller sålunda tillhopa (1 500
+ 800 =) 2 300 kronor. Slutligen måste räknas med vissa belopp till vikariatsersättningar,
extra personal m. m. Sammanlagt skulle avlöningskostnaderna
för den föreslagna institutionen uppgå till inemot 60 000 kronor.
Omkostnadsstaten torde kunna hållas inom en ram av omkring 40 000 kronor.
Det totala anslagsbehovet torde sålunda icke komma att överstiga
100 000 kronor.
Byggnadsstyrelsen har förordat, att det toges under närmare omprövning,
huruvida icke den ifrågasatta verksamheten för bedrivande av forskningsoch
försöksverksamhet beträffande lantbruksbyggnader skulle kunna inordnas
i den verksamhet, som genom statsmakternas åtgöranden redan bedreves
inom byggnadsområdet i dess helhet. Som motivering för sin ståndpunkt
bär ämbetsverket framhållit i huvudsak följande.
Visserligen innebära lantbrukets byggnadsfrågor många speciella problem,
som kräva sitt särskilda studium, men detta är även fallet med en mångfald
andra grenar av byggnadsverksamhet, såsom för industriändamål, sjukhus
m. m. I många väsentliga avseenden äro de byggnadstekniska och ekonomiska
problemen beträffande lantbrukets byggnadsfrågor desamma som
beträffande övrig byggnadsverksamhet. Det synes byggnadsstyrelsen under
sådana förhållanden lämpligare att all teknisk forskning på byggnadsområdet
centraliseras under en ledning. För att helt och fullt tillgodose de
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
speciella krav i fråga om forsknings- och undersökningsverksamhet, som
lantbrukets byggnadsfrågor kunna komma att aktualisera, torde det vara
erforderligt, att särskild sakkunskap i större utsträckning än hittills skett
tillföres de befintliga organen för forsknings- och standardiseringsverksamhet
inom byggnadsområdet, och att eventuellt vissa byggnadsverksamheten
på landsbygden berörande forskningsuppgifter bliva föremål för behandling
inom särskilda specialutskott. En dylik utvidgning av den redan igångsatta
forsknings- och standardiseringsverksamheten torde förutsätta, att ökade
anslag ställas till förfogande.
Ladugårdsbyggnadssakkunniga ha bland annat framhållit följande.
Man har anledning att räkna med, att genom initiativ av statens kommitté
för byggnadsforskning vissa byggnadstekniska problem skola lösas, vilka
kunna utnyttjas för jordbrukets byggnadsverksamhet. Detta gäller i första
hand sådana problem, som lia intresse för landets byggnadsverksamhet i
större sammanhang.
Jordbrukets byggnadsfråga innefattar emellertid även en råd speciella
tekniska problem, vilka icke torde kunna upptagas i kommitténs arbetsprogram
och för vilkas lösande det överhuvudtaget icke torde finnas erforderliga
resurser. Redan för bearbetning av dessa samt för tillämpning av genom
byggnadsforskningskommittén och andra institutioner framkomna resultat
synas åtgärder i den av byggnadsföreningen föreslagna riktningen vara motiverade.
Här gäller emellertid icke endast att studera rent byggnadstekniska
och liknande detaljfrågor. För att jordbrukets ekonomibyggnader
skola kunna på lämpligaste sätt planläggas och utföras, fordras ingående
studier rörande bland annat miljöns inverkan på husdjurens trivsel och
produktionsförhållanden, jordbruksprodukternas lagring och skötsel, arbetets
rationalisering, byggnadskapitalets omsättning och förräntning samt
överhuvudtaget frågor av betydelse för jordbrukets lönsamhet och de anordningar
som härav betingas.
Vad själva sakfrågan beträffar, få alltså ladugårdsbyggnadssakkunniga
helt instämma med byggnadsföreningen rörande behovet av speciella åtgärder
för främjande av forskning på ifrågavarande område. Mångfalden
och storleken av föreliggande problem gör det emellertid knappast möjligt
att på ett förberedande stadium framlägga ett tillförlitligt program för
verksamhetens bedrivande. Det torde av samma anledning ej heller vara möjligt
att nu ange arten och mängden av de arbetskrafter, som kunna bli erforderliga
för verksamheten. Sannolikt måste man dock räkna med, att de
betydande forskningsområden, som det här är fråga om, icke kunna överspännas
av några få personer, varför det torde bli nödvändigt att söka medverkan
av en rad kvalificerade specialister av olika slag.
Med detta har sagts, att den ifrågasatta forskningsverksamheten knappast
kan från början inordnas i en så fast organisationsform som den föreslagna.
Enligt ladugårdsbyggnadssakkunnigas mening vore det riktigare, örn forskningsorganet
uppbyggdes kring en relativt begränsad administrativ kärna
och de praktiska forskningsuppgifterna, genom bland annat anvisande av
stipendier, härifrån fördelades på för varje särskild uppgift speciellt intresserade
och kvalificerade forskare.
Ladugårdsbyggnadssakkunniga äro alltså av den åsikten, att en betydande
forskningsverksamhet rörande jordbrukets byggnader behövs och an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
9
se också, att denna verksamhet bör omhänderhas av staten. Dock hålla de
sakkunniga före, att en nyupprättad organisation för sådan forskning till
en början bör ges tämligen fria former. På samma sätt som beträffande den
allmänna byggnadsforskningen torde i detta fall kommittéformen erbjuda
avsevärda fördelar. En forskningskommitté för jordbrukets byggnadsfrågor
skulle på en gång få till uppgift att närmare utreda och planlägga den framtida
verksamheten på området samt efterhand bedriva och leda sådan forskningsverksamhet.
Så småningom skulle den med stöd av vunna erfarenheter
även lia att klarlägga förutsättningarna för en mera fast organisation av
verksamheten.
I kommittén böra olika intressen representeras. Ordförande och ledamöter
skulle utses av Kungl. Maj :t, de senare efter förslag av myndigheter
och institutioner m. fl., som ha anknytning till detta område, exempelvis
lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, egnahemsstyrelsen, lantbrukshögskolan,
veterinärhögskolan, lantbruksförbundets byggnadsförening, statens kommitté
för byggnadsforskning samt svenska arkitekters riksförbund. Vissa
skäl synas också tala för att Sveriges industriförbund bör bli representerat.
Till kommittén skulle knytas en verkställande direktör eller sekreterare med
kvalifikationer att planlägga och leda forskningsarbetet. Denne bomme således
närmast att motsvara den i byggnadsföreningens förslag upptagna föreståndaren
och borde i huvudsak uppfylla där angivna kompetensvillkor.
Rörande övrig erforderlig personal samt rörande dispositioner för utnyttjande
av forskare på olika områden torde kommittén böra i sinom tid inkomma
med förslag till Kungl. Majit.
Ladugårdsbyggnadssakkunniga kunna självfallet icke framlägga några
beräkningar rörande kostnaderna för den organisation, som bär antytts. Arbetsuppgifternas
omfattning och de väntade resultatens utomordentliga betydelse
för jordbruket motivera dock, att allvarliga ansträngningar göras.
De sakkunniga få därför föreslå, att anslaget för ett första verksamhetsår
beräknas till 100 000 kronor, ställda till Kungl. Majits förfogande för att
efterhand anvisas på förslag av forskningskommittén.
Statskontoret har anfört bland annat följande.
Ämbetsverket har icke blivit övertygat örn att den föreslagna institutionen
skulle kunna beredas självständiga och från övriga byggnadstekniska
forskningsanstalters kompetensområde klart avgränsade arbetsuppgifter. Då
föreningen antagligen avsett, att i arbetsuppgifterna även skulle ingå undersökningar
rörande jordbruksbebyggelsens ändamålsenlighet och i samband
därmed meddelande av råd och anvisningar, ävensom drivande av allmän
propaganda i jordbrukets byggnadsfrågor, vill statskontoret fästa uppmärksamheten
vid att en omfattande upplysningsverksamhet redan nu utföres
genom statens egnahemsorgan. Också hushållningssällskapen meddela råd
och anvisningar i hithörande angelägenheter. Slutligen torde det få anses
höra till en av de mera centrala uppgifterna för lantbruksförbundets byggnadsförening
alt verka för att lantbrukets byggnader anpassas efter de olika
brukningsdelarnas produktionsinriktning och ekonomiska bärkraft. Då statskontoret
följaktligen icke kan inse, att behov föreligger av ett nytt organ
för forsknings-, försöks- och upplysningsverksamhet med avseende å lantmannabyggnader,
måste ämbetsverket avstyrka bifall till framställningen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
Departe
ments
chefen.
För den händelse emellertid åtgärder skulle anses böra vidtagas i angivet
syfte, vill statskontoret uttala, att den nya institutionen till en början — i
avvaktan på erfarenhet rörande verksamhetens lämpliga inriktning — torde
böra arbeta i tämligen lösliga former. Närmast synes komma i fråga att
anförtro uppgifterna åt en organisation av kommittétyp. Ladugårdsbyggnadssakkunniga
borde i samband därmed entledigas och deras åligganden
överflyttas på den nya kommittén. Personalen hos denna torde kunna inskränkas
till ett fåtal befattningshavare, vilka givetvis icke borde erhålla lön
enligt löneplan utan tilldelas arvoden av lämplig storlek.
I detta sammanhang torde jag vidare få anmäla, att hushållningssällskapens
ombud i skrivelse den 30 september 1942 — med anledning av förslag
av Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott — hemställt om
utredning, i den mån så ej redan skett, rörande lämpligaste sättet att
underlätta rationalisering av lantbrukets ekonomibyggnader. Sveriges lantbruksförbund
har i ett häröver den 3 februari 1943 avgivet yttrande under
hänvisning till sitt förslag om inrättandet av en särskild forskningsinstitution
på detta område förklarat sig tillstyrka berörda hemställan.
Såsom framhållits i det föregående innefatta jordbrukets byggnadsfrågor
en råd speciella problem, som icke kunna väntas bli föremål för behandling
av nu förefintliga institutioner. Det är nämligen här icke fråga endast
om byggnadstekniska och liknande detaljfrågor utan ännu mera om det
större problemet rörande själva jordbruksdriftens ändamålsenliga planläggning
och byggnadsbeståndets anpassning härefter. Det är en känd sak, att
byggnaderna inom jordbruket representera ansenliga kapitalinvesteringar,
som i många fall ej stå i proportion till jordbruksenheternas avkastningsvärde.
Detta beror icke endast på byggnadskostnadernas höjd i och för sig
utan i kanske ännu högre grad på att en verkligt rationell utformning av
byggnadsbeståndet icke genomförts i samband med planläggning av driften.
Stora besparingar skulle utan tvivel kunna göras i fråga om planläggning
och utförande av jordbrukets ekonomibyggnader, därest hithörande
spörsmål bleve föremål för en systematiskt och sakkunnigt bedriven
forsknings- och försöksverksamhet. För att på ett ekonomiskt riktigt sätt
kunna utnyttja dessa byggnader fordras en omsorgsfullt planerad organisation,
som har att behandla icke blott byggnadsfrågan utan även
själva jordbruksdriften. Den byggnadstekniska forskningen på lantbruksområdet
bör ha till uppgift att arbeta för ekonomiska förbättringar i detta
och andra avseenden. Såsom lantbruksförbundets byggnadsförening påpekat
i sin framställning kan ett jordbruk genom ett olämpligt byggnadsbestånd
belastas med onödigt stora kapitalkostnader och i anledning
av för stor kapitalinvestering i byggnader föranledas att för avsevärd tid
framåt upprätthålla driften under former, vilka ur andra synpunkter
måste anses vara mindre ekonomiska. Byggnadsbeståndets beskaffenhet
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
11
utövar också ett mycket stort inflytande på arbetsförbrukningen, husdjurens
hälsotillstånd och avkastning m. m.
En väl planlagd byggnadsforskning skulle säkerligen kunna verksamt
befordra den rationalisering inom jordbruket, som är ett angeläget behov.
På grund av den stagnation inom byggnadsverksamheten vid jordbruket,
som orsakades av den svårartade krisen på 1930-talet, torde byggnadsbeståndets
underhåll och förbättring ha blivit i betydande utsträckning eftersatt.
Det torde också vara en riktig iakttagelse av byggnadsföreningen, att när
de ekonomiska förhållandena senare förbättrades, framstod det på grund
av arbetsmarknadsläget såsom i första hand nödvändigt att öka maskinanvändningen
för att därigenom åstadkomma en mer ekonomisk drift.
Ett betydande byggnadsbehov torde därför förefinnas vid jordbruket, och
bland annat av denna anledning synes det angeläget att en byggnadsforskning,
som samtidigt omfattar jordbrukets driftsförhållanden, nu
igångsättes.
Vad beträffar organisationen av den forskningsverksamhet, som jag sålunda
anser böra utan dröjsmål igångsättas, kan jag icke ansluta mig till
byggnadsföreningens förslag om inrättande av ett fristående forskningsinstitut
under ledning av en av Kungl. Majit tillsatt nämnd med ett antal
fast anställda tjänstemän till sitt förfogande. Såväl med hänsyn till forskningsuppgifternas
natur som på grund av att några definitiva riktlinjer för
verksamheten icke torde kunna utformas, innan en viss erfarenhet vunnits,
finner jag det lämpligare att, såsom föreslagits av ladugårdsbyggnadssakkunniga,
arbetet anförtros åt ett lämpligt antal av Kungl. Majit utsedda
sakkunniga, representerande olika intressen med anknytning till detta område,
med uppgift att planlägga samt, så snart ske kan, bedriva och leda
forskningsverksamheten. Att redan nu i detalj utforma programmet för de
sakkunnigas verksamhet låter sig knappast göra. Det bör vara en första
uppgift för de sakkunniga att uppgöra och underställa Kungl. Majits prövning
ett sådant program. Såsom allmän riktlinje för forskningsarbetets
bedrivande torde kunna angivas, att detsamma skall avse att befordra
byggnadsverksamhetens planläggning och anpassning efter produktionsinriktningen
vid olika typer av jordbruk samt brukningsdelar av skilda
storleksgrader liksom också efter de olika jordbrukens förmåga att bära
kostnader av ifrågavarande slag. Frågor rörande lantmannabyggnadernas
ändamålsenliga konstruktion och inredning, särskilt ur arbetsbesparande
och hygieniska synpunkter, höra vidare till de centrala uppgifterna för
denna forskningsverksamhet. Det bör dock från början framhållas, att
jordbrukets byggnadsfrågor icke skola behandlas såsom uteslutande byggnadstekniska
problem utan prövas i nära samband med jordbrukets produktions-
och avsättningsproblem. En planläggning av byggnadsbeståndet
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 74.
bär alltså ske i anslutning till planläggningen av driften i sin helhet, då
det endast på detta sätt torde vara möjligt att i de enskilda fallen komma
fram till ett tillfredsställande resultat. I den mån så är möjligt, böra
forskningsresultaten göras till föremål för prövning i praktiken.
Nu ifrågavarande forskningsverksamhet bör bedrivas i samförstånd med
inom närliggande områden pågående liknande verksamhet. Sålunda bör
till undvikande av dubbelarbete samarbete ske med statens kommitté för
byggnadsforskning i all den utsträckning, som kan befinnas lämplig. Att,
såsom byggnadsstyrelsen ifrågasatt, direkt anknyta forsknings- och försöksverksamheten
beträffande lantbrukets byggnadsfrågor till nyss nämnda
kommitté, anser jag dock icke ändamålsenligt, enär såsom förut framhållits,
för jordbruket speciella frågor av delvis icke byggnadsteknisk natur
måste tillmätas lika stor vikt som byggnadsfrågorna. Ladugårdsbyggnadssakkunniga,
som jämlikt bemyndigande den 14 januari 1938 av mig tillkallats
för uppgörande av förslag till förbättringsarbeten för ladugårdsbyggnader,
äro inom ett begränsat område sysselsatta med liknande uppgifter,
som skola tillkomma de nu ifrågasatta sakkunniga inom en vidare
ram. Det torde därför böra övervägas, huruvida icke ladugårdsbyggnadssakkunnigas
arbete kan överföras till den nya kommittén.
Det synes lämpligt, att personalen hos den av mig förordade nya kommittén
åtminstone till en början inskränkes till ett fåtal befattningshavare,
vilka erhålla ersättning i form av arvoden av lämplig storlek. Främst erfordras
en utredningsman med kvalifikationer att planlägga och leda forskningsarbetet.
Specialutbildad arbetskraft, förslagsvis en byggnadstekniker
och en jordbrukstekniker, jämte nödig skrivhjälp torde vidare böra
ställas till kommitténs förfogande, varjämte kommittén synes böra beredas
möjlighet att vid behov anlita sakkunskap inom skilda områden i erforderlig
utsträckning.
Beträffande kostnaderna för kommitténs verksamhet under nästa budgetår
kunna uppenbarligen några exakta beräkningar för närvarande ej göras.
Med hänsyn till den betydelse kommitténs arbete kan påräknas få för jordbruket
synes det angeläget att anslagsanvisningen för ändamålet ej beräknas
för snävt. I betraktande av att kommitténs arbete under det första
verksamhetsåret huvudsakligen torde komma att omfatta utarbetandet av
riktlinjer för och planläggning av verksamheten synes dock det i statsverkspropositionen
beräknade anslagsbeloppet, 60 000 kronor, bliva tillfyllest för
nästa budgetår. Jag har därvid förslagsvis räknat med följande årsarvoden,
nämligen till utredningsmannen 12 000 kronor, till en var av de två teknikerna
10 000 kronor och till ett skrivbiträde 3 000 kronor. Vidare har beräknats
5 000 kronor till resekostnads- och traktamentsersättningar, varjämte
10 000 kronor upptagits för utrustning, omkostnader, publikationstryck
Kungl. Maj:ts proposition nr 74.
13
m. m. Slutligen skulle för verkställande av specialutredningar i olika frågor,
för vilkas lösande särskild sakkunskap kunde behöva anlitas, bliva
tillgängligt 10 000 kronor. I enlighet med det anförda förordar jag alltså,
att till forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
uppföres ett reservationsanslag av 60 000 kronor. Därest riksdagen bifaller
detta förslag, torde det sedermera få ankomma på Kungl. Majit att meddela
närmare bestämmelser angående anslagets användning samt förevarande
forskningsverksamhets bedrivande.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen,
att till Forsknings- och försöksverksamhet rörande lantmannabyggnader
för budgetåret 1943/44 anvisa ett reservationsanslag
av........................ kronor 60 000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet!
Gustav T. Roupe.
Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1943
5 *2 1 4 3