Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
I
Nr 72.
Kungl. Muj.ts proposition till riksdagen angående viss ökning av
malmbrytningen i Luossavaara gruvfält; given Stockholms
slott den 19 februari 1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för folkhushållningsdepartementet
anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.
I det mellan svenska staten och Luossavaara-Kiir mia vaara aktiebolag m. fl.
år 1927 träffade avtalet regleras bl. a. bolagets brytningsrätt. Enligt 3 § i avtalet
får sålunda från Luossavaara malmfält årligen bortfraktas högst 400,000
ton järnmalm. Vid en motsvarande minskning i bortfrakten från Kiirunavaara
och Gellivare malmfält må denna kvantitet dock överskridas med intill
10 procent, varför den högsta medgivna bortfrakten är 440,000 ton per
år. Härutöver är bolaget skyldigt att, därest staten så påfordrar, leverera
100.000 ton malm till inhemska förbrukare.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 72.
1
2
Kungl. Maj-.ts proposition nr 72.
Orsaken till att brytningsrätten begränsats på detta sätt torde ha varit, att
nämnda kvantitet ansetts såsom en tekniskt-ekonomiskt lämplig brytningskvantitet
i Luossavaara. Härvid har man dock sannolikt fäst avseende endast
vid den egentliga huvudmalmen i Luossavaara, vilken i huvudsak består
av fosforfattig malm. Utom huvudmalmen finnas emellertid malmstråk
inom andra delar av Luossavaara, däribland den s. k. Rektorsgruvan, som
uteslutande lämnar malm med relativt låg järnhalt (cirka 40 procent) och
hög fosforhalt (3—5 procent). Ifrågavarande fyndighet befann sig ännu på
undersökningsstadiet vid tidpunkten för utformningen av 1927 års malmavtal.
Formellt är den enligt detta att hänföra till Luossavaarafältet. Av angivna
skäl kan den emellertid anses falla utom ramen för i avtalet meddelade
maximeringsföreskrifter.
Till följd av avspärrningen har den tidigare importen av råfosfat helt upphört,
varigenom uppkommit svårigheter beträffande landets försörjning med
superfosfat. För att lantbrukets behov av ifrågavarande gödselmedel skall
bli någorlunda tillgodosett, har malmbolaget under hand anmodats att vidtaga
erforderliga åtgärder för att i Malmberget framställa apatitkoncentrat,
som kan användas såsom råvara vid superfosfattillverkningen. Denna produktion,
för vilken bolaget gjort betydande investeringar, är att betrakta uteslutande
såsom en av krisförhållandena betingad företeelse. Med hänsyn till
de relativt stora produktionskostnaderna måste den nämligen antagas komma
att nedläggas, då möjligheter till import av råfosfat åter förefinnas.
I en under hand ingiven promemoria har bolaget beträffande tillverkningen
av apatitslig framhållit bl. a. följande. Under den första tiden efter
upptagandet av nämnda tillverkning utgjordes rågodset av avfall och råmalm
från Gellivare malmfält, men i samband med att tillverkningen successivt
utökats har det blivit nödvändigt att övergå till fosforhaltigare rågods. Sådant
rågods kan icke erhållas i Gellivare. Man har därför övergått till att
använda högfosforhaltig Kirunamalm och, framför allt, malm från den s. k.
Rektorsgruvan i Luossavaara.
Under åren 1926—1937 uppgick brytningen vid sistnämnda gruva till sammanlagt
404,000 ton. Efter år 1937 har brytning förekommit endast år
1939 — då 13,000 ton malm uttogos — intill dess i slutet av 1941 brytningen
återupptogs i syfte att erhålla råvara till apatitslig. Bolaget beräknar, att
tillverkningen från och med våren 1943 skall kunna lämna rågods till framställning
av åtminstone landets minimibehov av superfosfat. För ändamålet
torde det vara erforderligt nied en brytning örn cirka 300,000 ton Rektorsmalm
årligen. Intill 100,000 ton av denna kvantitet skulle kunna anses motsvara
sådan brytning utöver medgivna 440,000 ton, som bolaget efter påfordran
av staten äger verkställa. Resterande 200,000 ton skulle däremot
enligt nu gällande bestämmelser komma att avräknas å den bolaget medgivna
brytningskvantiteten för den egentliga Luossavaaramalmen, vilken härigenom
skulle komma att minskas från 440,000 till 240,000 ton. Enligt promemorian
kan en sådan utveckling icke antagas ha varit avsedd i 1927
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
3
års avtal och kail den under alla omständigheter icke anses skälig. Rättelse
synes enklast kunna vinnas genom en sådan ändring av gällande bestämmelser,
att bolaget erhåller rätt att utöver den i 1927 års avtal fastställda
högsta brytningskvantiteten i Luossavaara, 440,000 ton, bryta och bortfrakta
malm som erfordras för tillverkning av apatitslig.
Den av bolaget upptagna framställningen av apatitslig är en produktion, Departementssom
icke kunnat förutses vid tidpunkten för ingåendet av nu gällande av- chefental
mellan staten och bolaget. Tillverkningen måste anses ligga vid sidan örn
bolagets egentliga verksamhet och är endast betingad av rådande importförhållanden.
Vidare må framhållas, att den för tillverkningen nödvändiga brytningen
avser malm av sådan kvalitet, att den eljest brytes blott i ringa omfattning.
Det synes under dessa omständigheter rimligt, att brytningen i fråga
regleras så, att den icke inkräktar på bolagets normala bortfraktning. Jag
vill erinra om att de i detta sammanhang akuella bestämmelserna i 1927 års
malmavtal, som åsyfta att skapa garantier för en rationell malmbrytning,
torde ha utformats utan hänsynstagande till den s. k. Rektorsgruvan och att
därför i varje fall en ökning av brytningsrätten, som begränsas till denna
gruva, blir att betrakta såsom en komplettering och icke en revision av de
avtalade brytningsreglerna.
Det begärda tillståndet till ökad brytningsrätt torde i enlighet med det anförda
lämpligen kunna ges den innebörden, att bolaget erhåller rätt att utöver
den i avtalet för Luossavaara gruvfält medgivna kvantiteten bryta Rektorsmalm
att användas som råvara för framställning av apatitslig. Ur bolagets
synpunkt torde icke finnas anledning till erinran mot att medgivandet
ges i denna form, eftersom huvudparten av malmen för apatitsligtillverkningen
brytes i Rektorsgruvan. Då denna icke ligger inom det egentliga
malmfältet förefinnes icke heller ur formell synpunkt något hinder för att
tillståndet ges den här föreslagna utformningen.
Det av mig förordade tillståndet till ökad brytningsrätt torde, med hänsyn
till att det får anses vara av tillfällig natur, icke böra föranleda någon
ändring av bestämmelserna i gällande avtal. I stället torde hos riksdagen
böra utverkas bemyndigande för Kungl. Majit att medgiva, att brytning av
malm i Rektorsgruvan, avsedd att användas för tillverkning av apatitslig,
må ske utöver den i 1927 års avtal för Luossavaara malmfält tillåtna brytningskvantiteten.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen
alt bemyndiga Kungl. Majit att medgiva, att LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag må utöver den i 1927 års malmavtal
fastställda högsta kvantiteten för bortfraktning av malm från
Luossavaara gruvfält, 440,000 ton, från den s. k. Rektorsgruvan
bryta och bortfrakta malm för tillverkning av
apatitslig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 72.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Mats Lemne.
487897. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.