Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
1
Nr 60.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående delaktighet i
statens pensionsanstalt för läkare vid fristående centraldispensärer;
given Stockholms slott den 12 februari
ms.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
GUSTAF.
K. G. Ewerlöf.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 februari
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Statsrådet Ewerlöf anmäler efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet
fråga om delaktighet i statens pensionsanstalt för läkare vid
de fristående centraldispensärerna och anför därvid.
I enlighet med beslut av 1937 års riksdag (prop. nr 85; statsutskottets uti.
nr 102; riksd. skr. nr 246) hava genom kungörelse den 18 juni samma år
(nr 400) meddelats bestämmelser rörande statsbidrag till dispensärverksamhet
för tuberkulosens bekämpande. I kungörelsen betecknas som centraldispensär
sådan för röntgenundersökning utrustad dispensär, som förestås av
läkare med behörighet till läkarbefattning vid annat sanatorium än kustsanatorium
och därmed jämförligt sanatorium och som förfogar över minst
Bihang till riksdagens protokoll 19Ali. 1 sami. Nr 60—62. t
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 60.
en dispensärsköterska. Centraldispensär är antingen fristående eller förlagd
till sjukvårdsanstalt. Inom dispensärvården verksamma befattningshavares
tjänstgöringsförhållanden skola vara närmare reglerade genom av medicinalstyrelsen
godkända instruktioner. Enligt medicinalstyrelsens cirkulär den 15
december 1937 angående av styrelsen utarbetade normalinstruktioner för
läkare vid centraldispensärer m. m. förordnas läkare vid fristående centraldispensär
av medicinalstyrelsen för en tid av högst fem år i sänder.
För närvarande finnas inom riket sammanlagt 20 fristående centraldispensärer,
anordnade av nedannämnda landsting å orter och med avlöningsförmåner
till vid dem anställda läkare, som av det följande framgår, nämligen
:
Landsting |
Förläggningsort |
Avlöningsförmåner 1 2 3 |
Stockholms län...................... |
Norrtälje |
8,000 kr. |
Östergötlands län.................... |
Linköping |
9,000 » |
Kalmar läns södra.................. |
Kalmar |
8,100 » |
+ 3 ålderstillägg å 600 kr. |
||
Gotlands län........................ |
Visby |
8,000 kr. |
Hallands län........................ |
Falkenberg |
1 18,000 » |
T> T> ........................ |
Halmstad |
1+2 ålderstillägg å 1,000 kr. |
Göteborgs och Bohus län............ |
Mölndal |
10,000 kr. |
Älvsborgs län .................... |
Alingsås |
3,840 » |
» » .................... |
Vänersborg |
3,840 » |
Värmlands » .................... |
Karlstad |
8,OllO » |
Örebro » .................... |
Örebro |
8,000 » |
Kopparbergs » .................... |
Borlänge |
210,000 » |
» > .................... |
Mora |
8,000 > |
Gävleborgs » .................... |
Sandviken |
8,000 » |
Västernorrlands län.................. |
Nyland |
8,000 » |
Västerbottens » .................. |
Skellefteå |
9,000 » |
+ 2 ålderstillägg å 480 kr. |
||
» » .................. |
Umeå |
9,000 kr. |
Norrbottens » .................. |
Luleå |
9,000 » |
> » .................. |
Övertorneå |
9,000 » |
» J .................. |
Älvsbyn |
8 9,000 » |
I detta sammanhang må nämnas, att i propositionen nr 85 år 1937 icke
framställdes någon erinran mot ett uttalande av medicinalstyrelsen, att arvodet
till ifrågavarande läkare borde sättas till 8,000 kronor per år, inberäknat
ersättning för bostad, med en förhöjning av 1,000 kronor för inom Jämtlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län verksamma läkare.
I skrivelse den 21 juli 1940 har svenska sanatorieläkarföreningen hemställt,
att läkarna vid de fristående centraldispensärerna måtte erhålla likställighet
med sanatorieläkare, förutom beträffande ordningen för tillsättandet
och avlöningsvillkoren, jämväl i pensionshänseende.
1 Å avlöningsförmånerna utgår visst rörligt tillägg (utom i Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens
län).
2 Med skyldighet tillika att tjänstgöra vid distriktsdispensären i Borlänge.
3 Skall inrättas från och med den 1 mars 1943.
Kunell. Maj:ts proposition nr 60.
3
Medicinalstyrelsen hav i utlåtande den 14 november 1940 tillstyrkt föreningens
hemställan i vad angår bland annat pensionsrätten.
Svenska landstingsförbundet har i avgivet utlåtande den 11 januari 1941
anfört, att det enligt förbundets mening vore önskvärt, att ifrågavarande läkare
bereddes pensionsrätt genom anslutning till statens pensionsanstalt, enär
det i annat fall kunde befaras, att svårigheter kunde komma att uppstå vid
rekryteringen av dessa befattningar.
Statens pensionsanstalt har i utlåtande den 15 mars 1941 anfört i huvudsak
följande.
Det har i ärendet icke förebragts någon utredning rörande läkarnas vid de
fristående centraldispensärerna tjänstgöringsförhållanden m. m. och det undandrager
sig därför pensionsanstaltens bedömande, huruvida sagda läkare
kunna antagas vara upptagna av sina befattningar i sådan omfattning, att
statlig pensionsrätt skäligen bör beredas dem. Anstalten är därför icke beredd
att i frågans nuvarande läge tillstyrka åtgärder i syfte att bereda dem
pensionsrätt.
Därest emellertid ifrågavarande läkare bliva i avseende å tillsättning och
avlöning likställda med av Konungen utnämnda överläkare vid sanatorier
samt kunna förutsättas vara upptagna av sina befattningar i ungefär samma
omfattning som dessa, synes hinder ej möta att bereda dem pensionsrätt i
statens pensionsanstalt på samma villkor som sistnämnda överläkare. Detta
skulle innebära bl. a., att delaktigheten i anstalten skulle bliva obligatorisk
och ej beroende av tjänstereglering, att tjänstepensionsunderlaget skulle vara
6,000 kronor och familjepensionsunderlaget 1,500 kronor, att pensionsåldern
skulle utgöra 65 år, att för hel tjänstepension skulle erfordras 30 tjänstår,
att befattningshavarens årliga tjänstepensionsavgift skulle utgöra 5 procent
av tjänstepensionsunderlaget och hans årliga familjepensionsavgift 20 procent
(för kvinnlig befattningshavare 1 procent) av familjepensionsunderlaget
samt att huvudmannens årliga pensionsavgift skulle utgöra 5 procent av
tjänstepensionsunderlaget. Beträffande engångsavgiften för ifrågakommande
retroaktiv tjänstårsberäkning för tid, under vilken befattningshavaren före
eventuella pensionsbestämmelsers ikraftträdande innehaft sin befattning på
grund av medicinalstyrelsens förordnande, synes skäligen böra medgivas sedvanlig
lindring (med hälften av den på huvudmannen belöpande andelen i
avgiften).
Bortsett från kostnaderna för nyssnämnda lindring i fråga örn engångsavgift
samt från kostnaden för dyrtids- och kristillägg kunna — vid tillämpning
av de för pensionsanstalten fastställda försäkringstekniska beräkningsgrunderna
— de statliga kostnaderna för pensionering enligt ovan angivna
grunder uppskattas till något mer än 200 kronor årligen för varje fristående
centraldispensär.
Statskontoret har i ett den 2 april 1941 avgivet utlåtande, under hänvisning
till vad statens pensionsanstalt anfört, avstyrkt bifall till framställningen.
Medicinalstyrelsen, som den 8 maj 1941 avgivit förnyat utlåtande i ärendet,
har förklarat sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning och därvid anfört
bland annat följande.
Medicinalstyrelsen får till en början vitsorda, att läkarna vid de fristående
centraldispensärer, som här kunna komma i fråga, äro upptagna av sina befattningar
i ungefär samma omfattning som de av Kungl. Maj:t utnämnda
sanatorieläkarna och att detta deras arbete därför lager deras arbetstid till
4
Kunni. Maj:ts proposition nr Co1.
största delen i anspråk. Rätt att förena befattningen såsom läkare vid fristående
centraldispensär med annan läkarbefattning har endast i undantagsfall
medgivits av medicinalstyrelsen och då endast beträffande läkartjänst
vid mindre tuberkulosanstalt, belägen vid läkarens bostadsort. Styrelsen har
nämligen ansett det vara till gagn för dispensärvården, att centraldispensärläkaren
äger tillgång till en vårdanstalt, där patienter kunna inläggas för
noggrannare observation, än vad som är möjligt på mottagningsrummet.
Centraldispensärläkarna äro skyldiga att hålla minst tre° dispensärmottagningar
varje vecka; i regel har antalet mottagningar uppgått till 4 å 5 saint
i de nordligaste länen till 6 per vecka. Arbetet vid dessa mottagningar består
i omständliga och ofta tidsödande undersökningar av patienter, som remitterats
till centraldispensärerna av läkarna vid distriktsdispensärerna eller
andra läkare i och för fastställande av diagnosen. De dagar ordinarie dispensärmottagningar
icke hållits, hava i stor utsträckning ägnats åt det förebyggande
tuberkulosarbetet inom respektive områden, bland annat genom
utförande av s. k. mass- och gruppundersökningar rörande förekomst av tuberkulos
bland skolungdom, inom fabriker och verkstäder samt upplysningsverksamhet.
0
Den nya dispensärorganisationen torde numera få anses sa stabiliserad, att
några avsevärda förändringar under den närmare framtiden icke komma att
befinnas erforderliga, frånsett att behov av en eller annan ny centraldispensär
eller en utbyggnad med s. k. undersökningsstationer inom vissa delar av
landet kan komma att göra sig gällande.
I förnyat utlåtande den 12 juni 1942 har statens pensionsanstalt anfört,
bland annat, följande.
Medicinalstyrelsen har i sitt senast avgivna utlåtande vitsordat, att läkarna
vid de fristående centraldispensärer, som i förevarande sammanhang
kunna komma i fråga, äro upptagna av sina befattningar i ungefär samma
omfattning som de av Konungen utnämnda sanatorieläkarna och att detta
deras arbete därför tager deras arbetstid till största delen i anspråk. Vad
medicinalstyrelsen sålunda anfört synes tyda pa, att styrelsen ansett läkarna
vid vissa centraldispensärer icke kunna komma i fråga till erhållande av
pensionsrätt m. m. Vilka dessa centraldispensärer äro och hur de skola kunna
särskiljas från de övriga har medicinalstyrelsen dock icke angivit.
Av handlingarna i ärendet framgår, att de två dispensärerna i Hallands
län och de två dispensärerna i Älvsborgs län intaga en särställning såtillvida,
att de förra hava gemensam läkare, vilken uppgivits vara pensionsförsäkrad
i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, och att läkarna
vid de senare äro så lågt avlönade, att deras befattningar uppenbarligen
äro att anse såsom bisysslor. Denna särställning torde stå i samband med,
att den av landstingen i Hallands och Älvsborgs län bedrivna dispensärverksamheten
— ehuru statsbidrag därtill utgår enligt i kungörelsen nr 400/
1937 stadgade grunder — icke är organiserad på sätt i kungörelsen är föreskrivet.
Det torde få antagas vara sistberörda fyra centraldispensärer som
medicinalstyrelsen ansett icke böra komma i fråga vid den av svenska sanatorieläkarföreningen
begärda regleringen av tillsättnings-, avlönings- och
pensionsförhållandena för de fristående centraldispensärernas läkare. Enligt
pensionsanstaltens mening bör i varje fall statlig pensionsrätt icke beredas
läkarna vid ifrågavarande dispensärer, så länge verksamheten där ej
är organiserad på samma sätt som hos övriga fristående centraldispensärer.
Genom vad medicinalstyrelsen i sitt förut berörda utlåtande anfört och
vitsordat synes det emellertid, vad sistnämnda dispensärer beträffar, fa an
-
Kungl. Maj:ts proposition nr (10. r>
ses ådagalagt, att dispensärläkarna, ehuru de ej torde vara helt upptagna
av sina befattningar, dock i avseende å tjänstgöringens omfattning fylla de
krav, som böra uppställas såsom villkor för pensionsrätt i statens pensionsanstalt.
Vad angår sättet för dispensärläkarnas tillsättning undandrager det sig
pensionsanstaltens bedömande, huruvida de lämpligen böra utnämnas av
Konungen i stället för att såsom nu förordnas av medicinalstyrelsen för en
tid av högst fem år i sänder. I varje fall torde dock ej nuvarande tillsättningsform
i och för sig utgöra hinder för pensionsrätt i anstalten.
I betraktande av nu angivna förhållanden och då ett inordnande under
pensionsanstaltens reglemente av läkarna vid de fristående centraldispensärer,
som avses i kungörelsen nr 400/1937, icke synes innebära avvikelse
från hittills tillämpade grunder för delaktighet i pensionsanstalten, vill anstalten
icke motsätta sig, att sådan delaktighet beredes sagda läkare.
Framställningen synes avse, att dispensärläkarna skola i pensionshänseende
likställas med av Konungen utnämnda sanatorieläkare. Detta skulle
innebära bl. a., att delaktigheten i pensionsanstalten skulle bliva obligatorisk
och att tjänstepensionsunderlaget skulle bestämmas till 6,000 kronor.
Då från pensionsrätt skulle undantagas såväl de dispensärläkare, för vilka
befattningen utgör bisyssla, som den läkare, vilken uppgivits vara tillförsäkrad
icke-statlig pensionsrätt, synes hinder icke möta att göra delaktigheten
obligatorisk. Sker ej ändring i fråga örn tillsättningen, torde dock
anslutningen till pensionsanstalten böra vara valfri för de före pensionsregleringen
anställda läkarna.
Vad däremot angår tjänstepensionsunderlagets storlek, torde de i handlingarna
förekommande uppgifterna rörande löneförmånerna —- vilka synas
avse år 1939 — icke motivera ett likställande av dispensärläkarna med sanatorieläkarna.
Av pensionsanstalten införskaffade översikter över nuvarande
löneförmåner för dels läkarna vid ifrågavarande centraldispensärer,
dels ock lasaretts- och sanatorieläkare utvisa, att medeltalet av grundlönerna
för de 15 centraldispensärläkare, om vilka här är fråga, utgör 8,727
kronor under det att för de 11 sanatorieläkarna i motsvarande län medeltalet
av begynnelselönerna utgör 10,352 kronor och av slutlönerna 11,878
kronor. Härtill kommer att de senare i motsats till de förra åtnjuta förmån
av fri bostad eller — i ett fall — ersättning därför med 3,000 kronor.
Centraldispensärläkarna åtnjuta sålunda väsentligt lägre löneförmåner än
sanatorieläkarna. Skillnaden mellan löneförmånerna är av den storleksordning,
att det torde få anses påkallat att för centraldispensärläkarna fastställa
ett lägre tjänstepensionsunderlag än det för sanatorieläkare gällande,
6,000 kronor. Av de för närvarande till pensionsanstalten obligatoriskt anslutna
befattningshavarna torde distriktstandläkarna vara i avlöningshänseende
närmast jämställda med ifrågavarande dispensärläkare. Ovan angivna
medeltal av grundlönerna för de senare, 8,727 kronor, överensstämmer tämligen
nära med medeltalet av den för distriktstandläkare fastställda minimilönen
i lägsta lönegraden, 7,800 kronor, och minimilönen i högsta lönegraden,
9,300 kronor, för sådan läkare, som ej åtnjuter andel av inflytande
taxeavgifter. Med hänsyn härtill synes tjänstepensionsunderlaget för centraldispensärläkare
lämpligen böra bestämmas till samma belopp som för
distriktstandläkare eller till 4,500 kronor.
Statskontoret har i ett den 19 augusti 1942 avgivet förnyat utlåtande anfört,
att ämbetsverket med hänsyn till den utredning, som numera förebragts, icke
ville motsätta sig, att pensionsrätt bereddes ifrågavarande läkare i statens
6
Kungl. Maj.is proposition nr 60.
Före
draganden.
pensionsanstalt i den omfattning och enligt de grunder, som föreslagits i
pensionsanstaltens senaste utlåtande.
Med hänsyn till den förebragta utredningen rörande tjänstgöringsförhållandena
för läkarna vid de fristående centraldispensärerna anser jag mig
kunna förorda, att delaktighet i statens pensionsanstalt beredes dessa läkare.
Från pensionsrätt böra emellertid undantagas såväl de dispensärläkare, för
vilka befattningen utgör bisyssla, som läkare, vilken tillförsäkrats icke-statlig
pensionsrätt.
I fråga om pensionsunderlagets storlek ansluter jag mig till pensionsanstaltens
förslag, att detsamma bestämmes till 4,500 kronor. Även i övrigt
kan jag biträda pensionsanstaltens förslag beträffande pensionsvillkoren.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut
i ämnet, vidtaga erforderliga ändringar i pensionsanstaltens reglemente, vilka
böra träda i kraft den 1 juli 1943. I samband därmed torde Kungl. Maj:t
även hava att taga ställning till frågan örn sättet för centraldispensärläkarnas
tillsättning.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj:t att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående förordade grunder,
utfärda bestämmelser i fråga om delaktighet i statens pensionsanstalt
för läkare vid fristående centraldispensärer.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
R. Wcerneman.