Kungl. Alaj.ts proposition nr 6.

1

Nr 6.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag; given Stockholms slott den 18
december 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majli härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr G.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

F ö r s 1 a g
till
Lag

med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning

från aktiebolag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1942 eller senare, dock
före den 31 december 1944, må, där ej annat nedan stadgas, icke överstiga
sex procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Med
bolagets behållna förmögenhet avses bolagets tillgångar efter avdrag för skulder
och värdeminskningsposter.

Har vinstutdelning för de tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1 januari
1940, skett nied så stort belopp i förhållande till bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen för vart och ett av nämnda år, att utdelningen
i medeltal (medeltalsprocenten) överstiger sex procent, må av vinsten
utdelning ske med belopp motsvarande högst medeltalsprocenten av behållna
förmögenheten enligt balansräkningen för det räkenskapsår utdelningen avser.

Där vinstutdelning för det sista räkenskapsår, som utgått tidigare än den
31 december 1941, överstiger såväl sex procent av bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår som ock den enligt andra
stycket beräknade medeltalsprocenten, må, utan hinder av vad i första och
andra styckena stadgas, utdelning ske med belopp motsvarande högst den
procent av behållna förmögenheten, vartill förstnämnda vinstutdelning uppgick;
dock må höjning ej ske av det procenttal i förhållande till aktiekapitalet
som denna vinstutdelning utgjorde.

Örn vid vinstutdelningens bestämmande enligt vad i första, andra och
tredje styckena sägs erhålles ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som
innehåller ett bråktal, må, ifall bråktalet understiger en halv procent, procenttalet
höjas till närmaste högre halva procent och, ifall bråktalet överstiger en
halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre hela procent av aktiekapitalet.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

2§.

Finnas i bolag aktier med företrädesrätt till vinstutdelning jämte rätt att,
därest under föregående år sådan utdelning ej till fullo lämnats, av följande
års utdelningsbara vinst bekomma vad som brustit, innan utdelning å andra
aktier må äga rum (företrädesrätt till ackumulativ utdelning), skall belopp,
som tillkommer sådana preferensaktier för tidigare år, icke inräknas i den enligt
1 § tillåtna vinstutdelningen.

3 §.

Bestämmelserna i 1 § skola icke äga tillämpning, där vinstutdelning från
aktiebolag understiger tiotusen kronor, och ej heller i fråga om vinstutdelning
från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier till mer än nittiofem
procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock av ett eller flera
sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera sådana dotterbolag
tillsammans.

Konungen äger medgiva aktiebolag med avseende å dess särskilda förhållanden
undantag från bestämmelserna i 1 § samt därvid föreskriva de villkor
för undantaget som prövas nödiga.

4 §•

Sker vinstutdelning i strid med vad i denna lag stadgas, skola bestämmelserna
i 54 § första stycket lagen om aktiebolag rörande återbäring av uppburen
utdelning och ansvarighet för den brist, som kan uppkomma vid återbäringen,
äga motsvarande tillämpning.

5 §■

Styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter
verkställa vinstutdelning i strid nied denna lag, straffes med dagsböter eller
fängelse.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 1 april 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga
örn lagstiftning rörande begränsning av vinstutdelning från aktiebolag samt
anför:

Inledning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 21 november 1941 ha fullmäktige i riksbanken
framhållit bl. a., att utvecklingen på den svenska kreditmarknaden
sedan april 1940 kännetecknats av sjunkande räntesatser och stigande likviditet.
Denna utveckling hade kunnat fortgå intill mitten av 1941 utan att
några bestämda tecken på en alltför likvid penningmarknad eller en prisuppdrivande
köpkraftsökning hos allmänheten visat sig. Sedelcirkulationen
visade under första kvartalet 1941 i stort sett stabilitet i förhållande till 1940
års nivå. Allmänhetens tillgodohavanden på checkräkning i affärsbankerna
hade under de första fem månaderna 1941 varit av i stort sett samma storlek
som ett år tidigare. Läget på aktiemarknaden hade efter en viss återhämtning
från 1940 års bottenkurser varit förhållandevis stabilt under första halvåret
1941. Under de senaste månaderna hade däremot utvecklingen antagit en i viss
mån annan karaktär. Sålunda hade beloppet utelöpande sedlar från slutet
av juli visat en stigande tendens. De för allmänheten på checkräkning i affärsbankerna
innestående medlen hade sedan juni 1941 varit icke obetydligt större
än ett år tidigare. Aktiekurserna hade särskilt under september och oktober
visat en tämligen markerad uppgång. — Den sålunda i korthet skisserade utvecklingen
visade enligt fullmäktiges mening hän på vissa risker i nuvarande
situation. Denna krävde skärpt uppmärksamhet från de penning vår dande
myndigheternas sida samt ett övervägande av föreliggande möjligheter att
ingripa för att i tid förhindra uppkomsten av ett sådant läge, att skadliga
verkningar framkallades. De svårigheter, med vilka penning- och lönepolitiken
för närvarande hade att brottas, nödvändigheten av stora, extraordinära
statsutgifter i varje fall under den närmaste framtiden samt föreliggande ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

5

sikter att betalningsförhållandena till utlandet i viss utsträckning kunde ytterligare
öka marknadens likviditet utgjorde vidare anledningar till att behovet
av lämpliga åtgärder aktualiserats i syfte att motverka en alltför riklig betalningsmedelsförsörjning.
— Fullmäktige ansåge, att penningpolitiken i rådande
läge borde inriktas på bl. a alt motverka tillförseln till marknaden av
ytterligare medel samt att den penningpolitik, som enligt fullmäktiges mening
för närvarande vore av behovet påkallad, borde erhålla stöd av vissa kompletterande
åtgärder på områden, som läge utanför riksbankens verksamhetsfält.
I första hand ville fullmäktige erinra örn vikten av att de tidigare ansträngningarna
att hålla uppe eller öka det enskilda sparandet effektivt fullföljdes.
I den mån den fria köpkraften icke i tillfredsställande utsträckning begränsades
på denna väg, finge andra möjligheter prövas. De medel som valdes
borde anpassas efter den art av inkomster, som begränsningen avsåge.
Önskvärt vore, att inkomstbegränsningen fördelades så jämnt som möjligt i
förhållande till bärkraften inom de olika inkomstgrupperna. För de avtalsbundna
inkomsternas del syntes tills vidare de penningpolitiska önskemålen
kunna i huvudsak tillgodoses genom den reglering, som i stort sett anslöte
sig till de hittills föreliggande formerna. Beträffande övriga inkomstarter
komme nya åtgärder i fråga. Såsom särskilt svåråtkomlig med de vanliga
medlen torde kunna anses den köpkraft, som härrörde från de fria inkomsterna
samt från rörelsevinster från vissa kategorier av självständiga företag.
— Fullmäktige ville betona bl. a. angelägenheten av att en ökning av aktieutdelningarna
icke skedde, utan att bolagen i stället för att ställa disponibla
medel till aktieägarnas förfogande såvitt möjligt företoge konsolidering av sin
ekonomiska ställning, vilket — även bortsett från den penningpolitiska betydelsen
— torde på längre sikt vara till fördel för det svenska näringslivet.
En återhållsamhet i fråga om aktieutdelningarna skulle utgöra ett viktigt
stöd för strävandena att hålla tillbaka en ökning av de avtalsreglerade penninginkomsterna.
örn betryggande förhållanden med avseende på utdelningarna
icke skulle anses föreligga, borde enligt fullmäktiges mening frågan om
en begränsning genom lagstiftning underkastas en förberedande behandling.

Med anledning av fullmäktiges skrivelse framhöll jag i statsrådet den 28
november 1941, att delade meningar kunde råda angående riskerna för att
aktieutdelningarna under år 1942 skulle komma att i någon väsentlig utsträckning
höjas. I vissa fall kunde utvecklingen tänkas framtvinga en sänkning,
i andra kunde den däremot otvivelaktigt komma att innebära en stark
lockelse till en höjning. Redan företagsekonomiska överväganden torde leda
till återhållsamhet i fråga örn aktieutdelningarna. Även utdelningarnas betydelse
ur penningpolitisk synpunkt — vilken väsentligen vore knuten till deras
av fullmäktige påpekade inflytande på regleringen av de avtalsbundna
inkomsterna — borde ur aktiebolagens synpunkt utgöra ett starkt skäl för
försiktighet. — Även örn man torde kunna hoppas, alt de av bankofullmäktige
framförda synpunkterna på utdelningsfrågan skulle vinna allmänt beaktande,
kunde man dock icke bortse från möjligheten av en ogynnsam ut -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

veckling. De lagstiftningsåtgärder, med vilka fullmäktige räknade i händelse
av en sådan utveckling, krävde omsorgsfull förberedelse. En improvisation
vöre icke möjlig på detta i Sverige oprövade område. Under sådana förhållanden
ansåg jag, att frågan om utformningen av en lagstiftning, innefattande
förbud mot höjning av aktieutdelningarna i den mån de överstege en
viss nivå, borde underkastas en teknisk prövning av på aktiebolagsrättens
område sakkunniga, så att ett i vanlig ordning förberett lagförslag utan dröjsmål
kunde föreläggas riksdagen, om Kungl. Maj:t skulle finna anledning därtill
med hänsyn till att betryggande förhållanden med avseende å aktieutdelningarna
icke visat sig föreligga.

Med stöd av Kungl. Maj:ts sistnämnda dag på min hemställan givna bemyndigande
tillkallade jag den 6 december 1941 professorn S. H. Nial, justitierådet
N. E. Stenbeck och direktören M. S. Waldenström att såsom sakkunniga
inom finansdepartementet biträda med utredning angående den tekniska
utformningen av en lagstiftning om begränsning av vinstutdelning i aktiebolag
samt uppdrog åt Stenbeck att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas
arbete. De sakkunniga fullgjorde sitt uppdrag genom avlämnandet
av ett den 16 januari 1942 dagtecknat betänkande med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag
(SOU 1942:2). Sedan yttranden numera inhämtats över betänkandet, anhåller
jag att få upptaga denna lagstiftningsfråga till behandling.

De sakkunniga, som erinrat att de genom det pågående kriget orsakade
rubbningarna i det ekonomiska livet föranlett införande i flera länder av
bestämmelser genom vilka aktiebolags rätt att utdela vinst begränsats, ha
å sid. 10—12 i betänkandet redogjort för denna lagstiftning. Av redogörelsen
framgår, att bestämmelser örn utdelningsbegränsning meddelats i Danmark,
Finland, Norge, Tyskland, Italien, England, Holland och Belgien. Vinstutdelningen
begränsas vanligen till medeltalet av utdelningsprocenten på det inbetalade
aktiekapitalet för de tre eller i ett fall för de två sista förkrigsåren,
dock att härav ej hindras utdelning intill 6 eller i ett fall 5 procent. I ett par
länder har gränsen satts vid högsta beloppet av utdelningen under något av
de tre sista förkrigsåren. Rörande detaljbestämmelserna i övrigt hänvisar jag
till betänkandet och vill här endast ytterligare omnämna, att enligt några av
nu berörda lagar den icke utbetalade delen av vinsten skall placeras i statslån.

Innan jag lämnar en redogörelse för de sakkunnigas lagförslag och motiveringen
för detsamma, vill jag ur betänkandet återgiva vad däri anförts
rörande vissa för förslaget grundläggande begrepp och bestämmelser i aktiebolagslagstiftningen.

Gällande svensk aktiebolagslagstiftning känner två legala fonder, aktiekapitalet
och reservfonden. Uppkommer på aktiebolags rörelse under ett räkenskapsår
vinst, skola av årsvinsten — efter avdrag för vad som åtgår till täckande
av möjligen förefintlig brist från föregående år — minst tio procent avsättas
till reservfond, till dess denna uppgår till ett belopp, motsvarande tio

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

7

procent av det inbetalda aktiekapitalet eller det högre belopp som kan vara
bestämt i bolagsordningen. Bolagsstämma kan besluta större avsättning av
årsvinsten än sålunda föreskrives, liksom bolagsstämma kan besluta avsättning
till reservfonden av besparade vinstmedel. Från begreppet årsvinst är
att skilja begreppet vinst enligt balansräkningen. Vinst enligt balansräkningen
är vinst, som föreligger på bolagets verksamhet under hela den gångna
verksamhetstiden och som ej utdelats eller överförts till reservfonden. Vinst
enligt balansräkningen är således det överskott — efter täckning av bolagets
skulder — som senaste balansräkningen utvisar utöver aktiekapitalet och
reservfonden samt, där i stället för avskrivning å bolagets tillgångar avsättning
skett till värdeminskningskonton (förnyelsefonder), jämväl behållningen
å dessa konton.

Vinsten enligt balansräkningen är den gräns, intill vilken utdelning lagligen
må äga rum. Och det tillkommer ordinarie bolagsstämma att, sedan
fastställelse skett av balansräkningen för föregående räkenskapsår, besluta
huruvida och i vilken utsträckning vinst enligt balansräkningen skall utdelas
till aktieägarna.

Vid bedömandet av huru stor del av vinsten enligt balansräkningen som
lämpligen bör utdelas måste beaktas det behov av frivillig reservering av
vinstmedel, som med hänsyn till bolagets förhållanden föreligger för dess
konsolidering och utveckling. Vid den frivilliga reserveringen av vinstmedel
kunna bolagen framgå på två vägar. Dels kan reserveringen ske öppet genom
frivillig ökning av reservfonden eller genom uppläggande av andra
fonder, såsom dispositionsfond, vinstregleringsfond o. s. v., eller genom
balansering av besparade vinstmedel. Dels kan reservering ske dolt därigenom
att nedskrivning företages å värdet av bolagets tillgångar i vidsträcktare
omfattning än som erfordras för tillgodoseende av föreliggande
avskrivningsbehov; bolaget bildar s. k. dolda reserver. I dylika fall, liksom
då dolda reserver uppkommit genom värdestegring å bolagets tillgångar,
ger bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen — summan av
bolagets tillgångar enligt balansräkningen efter avdrag för bolagets skulder
och i balansräkningen upptagna värdeminskningsposter — icke ett
riktigt uttryck för bolagets verkliga förmögenhetsställning.

De sakkunnigas förslag

Rörande de principer, som de sakkunniga ansett sig böra följa vid fullgörandet
av sitt uppdrag, ha de anfört:

De sakkunniga, som icke hava att taga ståndpunkt till frågan örn behövligheten
av en lagstiftning med bestämmelser^ örn begränsning av vinstutdelningen
från aktiebolagen utan endast till frågan om den tekniska utformningen
av en sådan lagstiftning, vilja till en början framhålla att — med
hänsyn därtill att den förmögenhet som är grundval för ett aktiebolags ekonomiska
verksamhet är bolagets hela behållna förmögenhet, ej endast aktie -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

kapitalet — det icke synes vara riktigt att såsom vissa av de främmande lagarna
taga till utgångspunkt för en begränsning av vinstutdelningen från
aktiebolag utdelningens procentuella förhållande till bolagets aktiekapital.
Det vöre synnerligen obilligt, örn ej procentberäkningen — då ett bolag genom
frivillig fondering av vinstmedel ökat bolagets eget kapital — finge
utgå från icke blott det i bolaget insatta utan även det hos bolaget sparade
kapitalet. Procentberäkningen synes böra utgå från bolagets behållna förmögenhet
d. v. s. bolagets tillgångar efter avdrag för skulder och värdeminsknmgsposter.
Därigenom erhålles jämväl den fördelen, att frågan om verkan
av förändringar i aktiekapitalets storlek vinner en naturlig lösning. En
ökning av aktiekapitalet med besparade vinstmedel medför icke, att behållningen
och därmed storleken av den tillåtna utdelningen ökas. Om och i den
män nytt kapital tillföres bolaget i samband med ökning av aktiekapitalet,
kommer visserligen större belopp att kunna utdelas från bolaget, men utdelningsproccnten
påverkas icke.

Emellertid måste beaktas, att — såsom förut erinrats -—- reserveringen av
vinstmedel hos ett aktiebolag ej blott kan göras öppet genom ökning av reservfonden
eller uppläggande av andra fonder, såsom dispositionsfond, vinstregleringsfond
o. s. v. eller genom balansering av besparade vinstmedel,
utan även kan ske dolt därigenom att nedskrivning företages å värdet av
bolagets tillgångar i vidsträcktare omfattning än som erfordras för tillgodoseende
av föreliggande avskrivningsbehov. I ett sådant bolag kan en vinstutdelning
te sig hög i förhållande till bolagets behållna förmögenhet enligt
balansräkningen, ehuru den i själva verket skulle vara synnerligen måttlig,
om de dolda reserverna i stället till en väsentlig del upplagts öppet i fonder
och sålunda ökat bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen.
Dolda reserver kunna ock hava bildats i ett bolag genom värdestegring å
dess tillgångar. Vid utformningen av bestämmelser angående utdelningsbegränsning
vore det riktigast, om till utgångspunkt för beräkningen kunde
tagas ett dylikt bolags verkliga förmögenhetss tänning. En särskild värdering
av bolagets behållna förmögenhet för detta ändamål är emellertid av praktiska
skäl icke tänkbar. För att i det ifrågavarande avseendet åstadkomma
största möjliga rättvisa synes ingen annan väg finnas än att den tillåtna utdelningen
bestämmes enligt en procentsats i relation till tidigare vinstutdelningar,
vilka i allmänhet få anses giva ett — örn ock ej fullt rättvisande —
uttryck för bolagets förmögenhetsställning.

Även en utdelningsbegränsning, som tager hänsyn såväl till bolagets behållna
förmögenhet enligt balansräkningen som till tidigare utdelningar,
innebär otvivelaktigt ett avsevärt ingrepp i aktieägarens ställning. Det måste
befaras, att ett sådant ingrepp — i varje fall vid en mera varaktig tillämpning
— skulle komma att verka hämmande på företagsamheten. I en tid
av sjunkande penningvärde och stigande realvärden blir ingreppet för aktieägarna
särskilt kännbart och kan komma att framstå såsom orättvist. Placering
i aktier är en placering i realtillgångar. Aktieägaren är andelsägare
i en förmögenhet, bestående av —- åtminstone i väsentlig omfattning —
realtillgångar. De aktiebolagsrättsliga reglerna om värderingen av aktiebolagens
tillgångar medföra att realtillgångarnas stigande värde endast så
småningom och i relativt ringa omfattning kan komma tili uttryck i bolagsförmögenhetens
värde enligt balansräkningen. En sådan reglering av vinstutdelningen
som den ifrågasatta tenderar därför till att i viss mån jämställa
aktieplacering med placering i obligationer, inteckningar och andra räntebärande
fordringsbevis, trots aktieplaceringens företagsekonomiska karak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

9

tär och de därmed förbundna riskerna, som medföra att vinstutdelning för
vissa år kan helt utebliva eller utgå med belopp understigande gällande
penningränta. Om det skulle visa sig påkallat att utan hänsyn härtill meddela
bestämmelser om utdelningsbegränsning, är det i varje fall skäligt att
utgå från en procentsats som väsentligt överstiger penningräntan. Och i den
mån en successiv stegring av realvärdena och ökning av levnadskostnaderna
äger rum, synes — därest förutsättningarna för ett fortsatt tillämpande av
en utdelningsbegränsning överhuvud alltjämt föreligga —• ett skäligt tillägg
till nämnda procentsats samt till det jämförelsetal som bildas på grundval
av tidigare utdelningar böra kunna medgivas.

De särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning som föreslås
i denna lag synas böra gälla beträffande såväl de allmänna aktiebolagen som
aktiebolag, vilka äro underkastade särskild lagstiftning. Anledning torde
icke föreligga att stadga undantag för bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag.

Jag övergår nu till en redogörelse för bestämmelserna i förslaget och de
sakkunnigas härför lämnade särskilda motivering.

1 §■

Enligt första stycket må, där ej annat följer av senare föreslagna bestämmelser,
utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst enligt fastställd balansräkning
för räkenskapsår, som utgår den 31 december 1941 eller senare, icke
överstiga sex procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen.
Med bolagets behållna förmögenhet avses bolagets tillgångar efter
avdrag för skulder och värdeminskningsposter.

De sakkunniga ha anfört:

Av skäl som utvecklats i inledningen synes en lagstiftning örn begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag böra såsom första regel upptaga utdelningens
begränsning till vissa procent av bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen. Med hänsyn till aktieplaceringens företagsekonomiska
karaktär och de därmed förbundna riskerna — utdelning kan vissa
år helt utebli eller utgå med belopp understigande gällande penningränta —
torde procentsatsen icke böra sättas lägre än sex procent. Bolagets behållna
förmögenhet enligt balansräkningen utgöres av sammanlagda värdet av bolagets
tillgångar efter avdrag för bolagets sammanlagda skulder enligt balansräkningen
samt för där upptagna värdeminskningsposter. Med värdeminskningsposter
förstås ej endast förnyelsefonder, värdeminskningskonton
o. d. utan även andra i balansräkningen upptagna poster, som innefatta
korrigering av tillgångarnas redovisade värde. Vad de av bolagen i stor utsträckning
upptagna skaf tefonderna beträffar torde böra påpekas, att det
visserligen — såsom av lagberedningen i motiven till dess förslag till ny
aktiebolagslag (vid 107 § 1 mom. B V) erinrats — är från företagsekonomisk
synpunkt riktigt att såsom passivpost uppföras ej blott på grund av
taxering under räkenskapsåret eller något föregående år utgående skatter,
som balansdagen äro oguldna, utan även de skattebelopp som belöpa på
vinsten för räkenskapsåret. Vid frånvaro av uttrycklig bestämmelse torde
dock skyldighet icke föreligga att såsom skuld redovisa mer än förstnämnda
oguldna, bolaget genom taxering påförda skatter, och vid bestämmande av

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

bolagets behållna förmögenhet får därför laglig skyldighet anses föreligga
att avdraga allenast så stor del av skattefonden som motsvarar nämnda skatteskulder.

Bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen motsvarar vad som
även kallas bolagets eget kapital.

Den i första stycket upptagna regeln är följdriktig främst för de fall, då i
balansräkningen bolagets reservering av vinstmedel i väsentlig utsträckning
redovisats öppet i fonder. Till de fall, då reserveringen av vinstmedel väsentligen
skett genom s. k. dolda reserver, återkomma de sakkunniga vid andra
stycket.

Med hänsyn till aktiebolagslagstiftningens stränga bestämmelser om värderingen
av aktiebolags tillgångar torde grundade erinringar icke kunna riktas
mot utgångspunkten för ifrågavarande regel örn viss procentsats i förhållande
till bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Den synes
ej kunna ersättas med den regel, som upptages i andra stycket, eftersom i
många fall av olika skäl ett sådant jämförelsetal som avses i andra stycket
icke finnes eller påverkas av tillfälliga omständigheter. Regeln framstår såsom
en naturlig första regel vid en lagstiftning av ifrågavarande slag.

Den föreslagna begränsningen av utdelningens storlek torde böra gälla endast
i fråga om vinstutdelning till aktieägarna. Om exempelvis på grund av
bestämmelse i bolagsordningen vinsten skall tillfalla annan än bolagets aktieägare,
t. ex. ett ideellt ändamål, äro de stadganden, som föreslås icke tilllämpliga.

Har vinstutdelning för de tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1
januari 1940, skett med så stort belopp i förhållande till bolagets behållna
förmögenhet enligt balansräkningen för vart och ett av nämnda år, att utdelningen
i medeltal (medeltalsprocenten) överstiger sex procent, må enligt andra
stycket av vinsten utdelning ske med belopp motsvarande högst medeltalsprocenten
av behållna förmögenheten enligt balansräkningen för det räkenskapsår
utdelningen avser.

De sakkuimiga ha motiverat denna bestämmelse sålunda:

I inledningen har framhållits, att förefintligheten av dolda reserver, uppkomna
genom långt gående nedskrivningar av värdet av bolagets tillgångar
eller genom värdestegring å dessa, kan medföra, att bolagets behållna förmögenhet
enligt balansräkningen icke utgör ett riktigt uttryck för bolagets
verkliga förmögenhetsställning, samt att i sådana fall en bättre måttstock
för bedömningen av bolagets förmögenhetsställning ej torde kunna fastställas
än en procentsats bestämd i relation till utdelningarna från bolaget
under en viss tidsperiod. Denna kan bl. a. av praktiska skäl ej göras för
lång. Det har synts de sakkunniga lämpligt alt till grund för beräkningen
lägges utdelningen för de tre senaste räkenskapsår som icke i högre grad påverkats
av särskilda på kriget beroende förhållanden. Då utdelningarna för
kalenderåret 1939 i allmänhet icke torde hava i större utsträckning sålunda
påverkats, föreslås i andra stycket, att utdelningen för de tre sista räkenskapsår
som utgått före den 1 januari 1940 skall vara avgörande d. v. s.
utdelningen för åren 1937, 1938 och 1939 eller närmast motsvarande räkenskapsår.
Enligt den regel som föreslås i andra stycket skall beräknas, hur
många procent den för vart och ett av nämnda tre år lämnade utdelningen
utgjorde av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen för det
året. Om medeltalet av de sålunda erhållna procentsiffrorna, »medeltalspro -

Kungl. Maj:ts proposition nr G.

11

centen», överstiger sex, skall utdelning kunna ske med ett belopp, som motsvarar
högst medeltalsprocenten av den behållna förmögenheten enligt balansräkningen
för det räkenskapsår utdelningen avser.

I betänkandet har meddelats resultatet av en summarisk statistisk undersökning
rörande de å A respektive A: 1 listan under åren 1937—1940
börsnoterade 51 aktiebolagens utdelningar i procentuellt förhållande till bolagens
behållna förmögenhet. Av undersökningen framgår bland annat,
att under åren 1937—1939 2 bolag icke lämnat utdelning och alltså haft
medeltalsprocenten 0 samt att under samma år medeltalsprocenten varit 2
—3.99 för 6, 4—4.99 för 17, 5—5.99 för 16 och 6—10.99 för återstående 10
bolag.

Utan hinder av vad i första och andra styckena stadgas må enligt tredje
stycket, därest vinstutdelning för det sista räkenskapsår, som utgått tidigare
än den 31 december 1941, överstiger såväl sex procent av bolagets behållna
förmögenhet enligt balansräkningen för nämnda räkenskapsår som ock den
enligt andra stycket beräknade medeltalsprocenten, utdelning ske med belopp,
motsvarande högst den procent av behållna förmögenheten, vartill
förstnämnda vinstutdelning uppgick; dock må höjning ej ske av det procenttal
i förhållande till aktiekapitalet som denna vinstutdelning utgjorde.

De sakkunniga ha erinrat om vad från såväl riksbanksfullmäktiges som
min sida anförts rörande behovet, från penningpolitisk och företagsekonomisk
synpunkt, av förbud mot höjning av aktieutdelningarna. Ett tvång
för bolag att sänka utdelningen från en redan uppnådd höjd till följd
av bestämmelserna i första och andra styckena -—- i fall då sänkning ej
skulle vara påkallad av hänsyn till bolagens rörelseresultat — skulle förvisso
i många fall framstå såsom ett ogrundat och mycket kännbart ingripande.
Den nedpressning av kursen på sådana bolags aktier, som kunde
antagas följa av en framtvungen sänkning av utdelningen, skulle kunna
orsaka ekonomiska svårigheter för aktieägarna och även i övrigt medföra
ekonomiska störningar.

De sakkunniga ha i detta sammanhang återgivit vissa vid den statistiska
undersökningen inhämtade uppgifter, av vilka bland annat framgår, att av
de 51 å A respektive A: 1 listan upptagna bolagen 17 för år 1940 lämnat
en utdelning överstigande medeltalsprocenten för åren 1937—1939 men att
endast för 3 av dessa 17 bolag såväl medeltalsprocenten som utdelningsprocenten
för år 1940 varit högre än 6.

Örn vid vinstutdelningens bestämmande enligt första, andra och tredje
styckena erhålles ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som innehåller
ett bråktal, må enligt fjärde stycket, ifall bråktalet understiger en
halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre halva procent och, ifall
bråktalet överstiger en halv procent, procenttalet höjas till närmaste högre
hela procent av aktiekapitalet.

12

Kungl. Muj.ts proposition nr 6.

De sakkunniga ha anfört:

Vid utdelningens bestämmande enligt första eller andra stycket erhålles
i regel ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som innehåller bråktal.
Om bolagets aktiekapital är 500,000 kr. och bolagets behållna förmögenhet
uppgår till exempelvis 655,300 kr., må enligt första stycket utdelas
sex procent av sistnämnda belopp eller 39,318 kr. Detta belopp motsvarar
7.863 procent av bolagets aktiekapital. När sålunda bråktalet överstiger en
halv procent, synes procentsatsen böra få höjas till närmaste hela procent,
för att en lättförståelig hävdvunnen norm vid aktieutdelningens bestämmande
skall kunna tillämpas. Tillåten utdelning skulle således i nämnda fallet
bliva 8 procent av aktiekapitalet. När beloppet motsvarar t. ex. 7.382 procent
och sålunda bråktalet understiger en halv procent, synes procentsatsen
böra få höjas till närmaste halva procent. Tillåten utdelning skulle i sådant
fall bliva 7*/2 procent av aktiekapitalet.

Även vid utdelningens bestämmande enligt tredje stycket erhålles i regel
ett procenttal i förhållande till aktiekapitalet, innehållande ett bråktal, varvid
höjning enligt nu angivna regler kan ske. Om den högsta tillåtna utdelningen
på grund av sista satsen i nämnda stycke är att bestämma till viss
procent av aktiekapitalet, kommer dock en tillämpning av fjärde stycket
knappast i fråga. Det är nämligen mycket sällsynt att utdelning sker med
belopp, som i förhållande till aktiekapitalet utgör ett procenttal innehållande
annat bråktal än V2.

De sakkunniga ha vidare berört vissa för tillämpningen av bestämmelserna
i 1 § av lagförslaget betydelsefulla frågor och härutinnan uttalat
följande:

Beträffande tillämpningen av de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna
märkes, att såsom vinstutdelning skall räknas varje fördelning
av vinst till aktieägarna i deras egenskap av aktieägare oavsett benämningen
(t. ex. »bonus»).

Vinstutdelning kan även ske i förtäckt form t. ex. genom att belopp tillerkännes
aktieägare, vilket betecknas såsom arvode eller tantiem för arbete
i bolagets tjänst men väsentligt överstiger en rimlig ersättning för det nedlagda
arbetet och i verkligheten innefattar förtäckt utdelning. Vad sålunda
överstiger en skälig ersättning för arbetet bör betraktas såsom utdelning. En
sådan ståndpunkt intar svensk rättspraxis, icke blott i skatterättsligt avseende
(jfr Reg.Rms årsbok 1933 Fi nr 776 och 777) utan även beträffande
aktiebolagsrättsliga (civilrättsliga) förhållanden. I sistnämnda avseende hänvisas
till NJA 1920 s. 231. I detta rättsfall förklarade högsta domstolen enhälligt,
att en beslutad utbetalning till bolagets verkställande direktör, med
hänsyn såväl därtill att han själv innehade övervägande antalet av aktierna
i bolaget som ock till storleken av de honom tillerkända beloppen och sättet
för dessas beräknande, måste, ehuru betecknad såsom arvode åt honom i
hans egenskap av verkställande direktör i bolaget, anses till sin väsentliga del
utgöra utdelning av bolagets tillgångar åt aktieägare i annan ordning än med
lag och bolagsordningens bestämmelser därutinnan vore förenligt.

Vinstutdelning kan även tillföras aktieägarna under sken av köp eller
andra affärstransaktioner t. ex. genom lån av aktieägare till bolaget mot
onormalt hög ränta. Om bolaget av sina aktieägare köper till uppenbart
överpris eller till dem säljer för uppenbart underpris, kan den däri liggande
förmögenhetsförskjutningen vara att bedöma såsom en förtäckt vinstutdelning.
Ehuru i detta avseende inga prejudikat veterligen finnas, kan det
knappast vara tvivelaktigt, att rättspraxis skulle intaga samma principiella
ståndpunkt som i fråga om arvoden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

13

Förutom genom vinstutdelning och vad därunder är att hänföra kan eti
aktiebolag överflytta sina tillgångar till aktieägarna genom ^skiftning vid
bolagets upplösning och genom återbäring av aktiekapitalet i förening med
nedsättning av aktiekapitalet. Att i förevarande sammanhang uppställa legala
hinder för aktiebolags upplösning kan icke komma i fråga. Vad beträffar
kapitalåterbäring i samband med nedsättning av aktiekapitalet kan sådan
tänkas komma till användning i syfte att kringgå en stadgad utdelningsbegränsning
t. ex. genom en kombination av gratisemission och nedsättning
av aktiekapitalet med kapitalåterbäring. En lagregel i syfte att hindra dylikt
kringgående — vilken väl skulle innebära, att återbäring av aktiekapital i
förening med nedsättning av aktiekapitalet annorledes än enligt 49 § aktiebolagslagen
icke finge ske utan dispens av Kungl. Majit — synes emellertid
icke kunna ifrågasättas.

2 §.

I denna paragraf behandlas det fall, att i bolag finnas aktier med företrädesrätt
till vinstutdelning jämte rätt att, därest under föregående år sådan
utdelning ej till fullo lämnats, av följande års utdelningsbara vinst bekomma
vad som brustit, innan utdelning å andra aktier må äga rum (företrädesrätt
till ackumulativ utdelning). I dylikt fall skall enligt förslaget belopp, som
tillkommer sådana preferensaktier för tidigare år, icke inräknas i den enligt
1 § tillåtna vinstutdelningen.

Såsom motivering för denna bestämmelse ha de sakkunniga framhållit, att
de i 1 § föreslagna reglerna endast begränsade den totala vinstutdelningen
från ett aktiebolag och således icke medförde något hinder för att visst slag
av aktier, preferensaktier, erhölle större utdelning än som för deras del
motsvarade den enligt 1 § tillåtna vinstutdelningen, under förutsättning att
annat aktieslag, stamaktier, finge så mycket mindre. Denna möjlighet att inom
utdelningens totala belopp tillgodose olika aktieslags rätt till utdelning vore
emellertid icke tillfyllest i sådana fall, då preferensaktier med rätt till ackumulativ
utdelning funnes och dessa under ett eller annat tidigare år icke till
fullo erhållit den utdelning vartill de ägde företrädesrätt. I sådana fall skulle
preferensaktiernas rätt till ackumulativ utdelning kunna medföra, att stamaktierna
genom bestämmelserna i 1 § berövades möjlighet att erhålla någon
utdelning, även om uppkommen vinst skulle vara tillräcklig. Med hänsyn
därtill borde den uteblivna utdelningen för tidigare räkenskapsår icke inräknas
i den enligt 1 § tillåtna vinstutdelningen. Utdelningsbegränsningen borde
drabba endast den utdelning som skedde, sedan preferensaktiernas »nödlidande
kuponger» blivit inlösta.

° 8-

Enligt första stycket skola bestämmelserna i 1 § icke äga tillämpning, där
vinstutdelning från aktiebolag understiger tiotusen kronor, ej heller i fråga
örn vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dotterdotterbolag), vars aktier
till iner än nittiofem procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock
av ett eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera
sådana dotterbolag tillsammans.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

De sakkunniga lia anfört:

Ifrågavarande lagstiftning torde icke böra gälla bolag i mindre förhållanden.
Dels göra sig naturligtvis de penningpolitiska synpunkter, som ligga till
grund för denna lagstiftning, icke med samma styrka gällande i fråga om
mindre företag, och dels äro möjligheterna av kontroll särskilt vanskliga i
mindre förhållanden, där bolagsbildning^! ofta blott är en form för enenskild
persons eller en familjs ekonomiska verksamhet och där avkastningen
lätt kan tagas ut i form av avlöningar åt den eller de dominerande aktieägarna.
I stället för en begränsning till bolag av viss storlek — varemot kan
invändas icke blott att gränsen måste bliva godtycklig, utan även att det binett
mindre önskligt språng mellan bolag som falla strax ovan och bolag som
falla strax nedan gränsen — föreslås, att lagen icke skall äga tillämpning, där
utdelningen från bolaget för räkenskapsåret understiger 10,000 kronor.

_ Utdelningsbegränsningen synes icke böra gälla utdelning från s. k. helägda
dotterbolag. Såsom skäl för denna ståndpunkt talar, att utdelningen från
sådant dotterbolag endast ökar moderbolagets vinst och att den begränsning
av vinstutdelningen från moderbolaget som kommer att äga rum enligt de
för bolag i allmänhet föreslagna reglerna därför torde vara tillräcklig. Koncernen
är endast en organisationsform för en enhetlig rörelse, och det synes
icke i och för sig vara något att invända emot att en vinstförflyttning kan
ske inom koncernen. En sådan vinstförflyttning utan de föreslagna restriktionerna
torde understundom vara nödvändig för att den tillåtna utdelningen
fran moderbolaget skall kunna komma till stånd. Storleken av utdelningarna
från de olika dotterbolagen saknar ofta den regelmässighet som utdelningarna
från självständiga bolag uppvisa. Grundval för ett sådant jämförelsetal
som avses med medelprocenten i 1 § andra stycket skulle komma att
saknas, och den regel som i nämnda stycke föreslås kan därför ej komma
till rationell tillämpning.

Om inom en koncern en med god bokföringssed överensstämmande koncernredovisning
äger rum, torde några vägande skäl icke kunna anföras mot
att vinstöverföring ohindrat må ske från dotterbolag till moderbolag. Fara
för en obehörig ökning av moderbolagets behållna tillgångar, varigenom ett
kringgående av utdelningsbegränsningen skulle möjliggöras, synes uppkomma
endast om till grund för vinstutdelning till moderbolaget skulle läggas
hos dotterbolaget genom koncerntransaktioner skapade internvinster d. v. s.
bokföringsvinster, som ännu ej realiserats genom vidareförsäljning till köpare
utanför koncernen. En redovisning av sådana skenvinster för dotterbolag
torde emellertid under nuvarande förhållanden icke kunna äga rum
utan en så påfrestande skattebelastning för dotterbolaget, att ett dylikt förfarande
knappast lärer vara lockande.

Såsom helägt dotterbolag synes böra anses dotterbolag, däri moderbolaget
äger mer än 95 procent av aktierna. Örn aktiebolag (moderbolag) äger mer
än 95 procent av aktierna i annat bolag (dotterbolag), böra därför bestämmelserna
i 1 § ej gälla i fråga örn vinstutdelning från dotterbolaget.

Med ett sådant direkt dotterbolagsförhållande synes böra likställas indirekt
dotterbolagsförhållande. Indirekt dotterbolagsförhållande föreligger, om ett
eller flera dotterbolag eller moderbolaget och ett eller flera dotterbolag tillsammans
äga så mångå aktier i ett annat bolag (dotterdotterbolag), att aktieinnehavet
■— om aktierna ägdes direkt av moderbolaget — skulle grunda moder-
och dotterbolagsförhållande.

De sakkunniga föreslå därför i första stycket andra satsen ett stadgande
av innehåll, att bestämmelserna i 1 § ej heller äga tillämpning i fråga om
vinstutdelning från bolag (dotterbolag, dofterdotterbolag), vars aktier till mer

Kungl. Mcij.ts proposition nr 6.

15

än nittiofem procent ägas av annat aktiebolag (moderbolag) eller ock av ett
eller flera sådana dotterbolag eller av moderbolaget och ett eller flera sådana
dotterbolag tillsammans. Vid direkt dotterbolagsförhållande kommer således
undantaget att gälla jämväl till förmån för den minoritet som jämte moderbolaget
äger aktier i dotterbolaget. Vid indirekt dotterbolagsförhållande gäller
undantaget såväl den vinstutdelning, vilken går till moderbolaget och
mellanstående dotterbolag, som den vinstutdelning vilken tillfaller minoritetsaktieägare.

Konungen äger enligt andra stycket medgiva aktiebolag med avseende å
dess särskilda förhållanden undantag från bestämmelserna i 1 § samt därvid
föreskriva de villkor för undantaget som prövas nödiga.

De sakkunniga ha ansett ytterligare undantag från reglerna i 1 § knappast
böra upptagas i lagen. Emellertid kunde åtskilliga fall tänkas, då en sådan
begränsning av utdelningen som följde av 1 § skulle kunna framstå såsom
obillig. Ett aktiebolag kunde exempelvis under åren 1937, 1938 och 1939 ha
genom dold reservering genomfört en mycket stark konsolidering av sin ställning,
vars frukt därefter började framkomma genom betydande vinster. I
bolag med aktier av olika slag kunde sådana föreskrifter rörande företrädesrätt
till utdelning tänkas förekomma, att trots regeln i 2 § en tillämpning
utan modifikationer av bestämmelsen i 1 § skulle kunna leda till obilliga resultat.
Möjlighet borde därför finnas för Kungl. Maj:t att medgiva undantag
helt eller delvis från dessa bestämmelser. En dispens borde kunna göras beroende
av villkor. —■ Då vinstutdelning skulle bestämmas av ordinarie bolagsstämma,
borde styrelsen, ifall den ville föreslå utdelning överstigande
den som vore tillåten enligt 1 §, begära dispens så tidigt, att dispensfrågan
kunde avgöras före bolagsstämman. Hade styrelsen icke begärt dispens men
önskade bolagsstämmans majoritet att dispens skulle sökas, borde stämman
ajourneras för att styrelsen i enlighet med stämmans direktiv skulle kunna
söka dispens och frågan därom hinna bli avgjord.

* §.

Enligt denna paragraf skola, därest vinstutdelning sker i strid med vad i
den föreslagna lagen stadgas, bestämmelserna i 54 § första stycket lagen om
aktiebolag rörande återbäring av uppburen utdelning och ansvarighet för
den brist som kan uppkomma vid återbäringen äga motsvarande tillämpning.

I de bestämmelser i aktiebolagslagen, till vilka sålunda hänvisas, stadgas
skyldighet dels för dem, som uppburit olaga utdelning, att återbära densamma,
dels ock för dem, som deltagit i beslut örn sådan utdelning, att en
för alla och alla för en ansvara för den brist, som vid återbäringen kan uppkomma.

De sakkunniga lia anfört:

De civilrättsliga verkningarna av vinstutdelning i strid med den föreslagna
lagen böra vara desamma som i 54 § aktiebolagslagen stadgas för olaga
vinstutdelning. Föreskrift härom upptages i denna paragraf. Lika litet som

16

Kungl. Majlis proposition nr 6.

aktiebolagslagen innehåller förslaget någon regel angående vem som kan
föra talan örn återbäring av utdelningen och om ansvarighet för brist. Talan
i nämnda hänseenden torde kunna föras endast av bolaget genom dess
styrelse, eventuellt en ny styrelse, eller genom likvidator och av bolagets
konkursbo. Underlåtenhet från styrelseledamöters eller likvidatorers sida
att vidtaga åtgärd för infordrande av beloppen kan medföra skadeståndsskyldighet
gentemot bolaget. Att beträffande återbäring av vinstutdelning,
som skett i strid mot denna lag, införa talerätt för allmän åklagare synes
möta betänkligheter. Därtill kommer, att syftet med en sådan talerätt icke
kan ernås, utan att den förbindes med regler om kontroll över bolagets
förmögenhetsförvaltning som icke torde kunna ifrågakomma. Ett från
praktisk synpunkt tillfredsställande skydd mot vinstutdelning i strid med
denna lag synes de sakkunniga kunna vinnas genom den bestämmelse om
straff för styrelseledamöter och likvidatorer som upptages i följande paragraf.

5 §.

Enligt denna paragraf skall styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen
eller av vårdslöshet låter verkställa vinstutdelning i strid med den föreslagna
lagen, straffas med dagsböter eller fängelse.

De sakkunniga ha erinrat, att straffbestämmelsen för likvidator avsåge det
fall att vinstutdelning bestämts innan bolaget trätt i likvidation. I den mån
beskhet strede mot den föreslagna lagstiftningen drabbades likvidator, som
verkställde utdelningen, av straff. Vidare ha de sakkunniga framhållit, att
därest det i 5 § straffbelagda förfarandet innefattade uppsåtlig överträdelse
av bestämmelserna i 50 § 3 morn., 54 § 1 mom. första punkten eller 2 mom.
eller 56 § aktiebolagslagen, så inträdde straff jämväl enligt 132 § 5) och 6)
nämnda lag.

Lagens giltighet m. m.

Lagen skall enligt förslaget träda i kraft dagen efter den, då lagen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
och gälla till den 1 juli 1943.

De sakkunniga ha uttalat:

De sakkunnigas uppdrag avser den tekniska utformningen av en lagstiftning
örn begränsning av vinstutdelning i aktiebolag, så att ett i vanlig
ordning förberett lagförslag kan utan dröjsmål föreläggas riksdagen, örn
Kungl. Majk skulle finna anledning därtill med hänsyn till att betryggande
förhållanden med avseende å aktieutdelningarna icke skulle anses föreligga.
De sakkunniga hava därför givit sitt förslag en sådan utformning, att det
kan läggas till grund för ett lagförslag avseende vinstutdelning för räkenskapsår,
som utgår den 31 december 1941 eller senare. Den föreslagna lagens
provisoriska karaktär framgår av att dess giltighetstid föreslås utgå
den 1 juli 1943. I fall lagstiftning av förevarande slag finnes behövlig för
tid därefter, måste lagen underkastas erforderliga jämkningar.

Huruvida förslag till lag som förelägges riksdagen bör innehålla bemyndigande
i viss utsträckning för Kungl. Majk att förordna om lagens ikraftträdande,
synes vara beroende av överväganden som icke ankomma på de
sakkunniga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

17

De sakkunniga liava icke närmare undersökt frågan, i vad män en lagstiftning
i överensstämmelse med deras förslag kan påkalla ändringar i
skattelagstiftningen, då skattetekniska spörsmål icke synts falla inom de
sakkunnigas uppdrag.

Yttranden.

Över de sakkunnigas betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av
bank- och fondinspektionen, kommerskollegium och fullmäktige i riksbanken.
Bank- och fondinspektionen har tillika överlämnat yttrande från svenska
bankföreningen, medan kommerskollegium till sitt utlåtande fogat yttranden
från Sveriges industriförbund och samtliga handelskammare.

Ehuru de sakkunniga icke behandlat frågan om behovet och lämpligheten
av en lagstiftning sådan som den föreslagna, har dock denna fråga berörts
i de yttranden, som avgivits av bankföreningen, industriförbundet och
åtskilliga handelskammare. Dessa ha avstyrkt lagstiftning i ämnet eller i varje
fall framhållit olägenheterna av att en sådan lagstiftning för närvarande sattes
i tillämpning. Då yttrandena i fråga äro inbördes nära överensstämmande,
inskränker jag mig till att här i huvudsakliga delar återgiva allenast ett
pär av dem.

Sveriges industriförbund har framhållit, att de i aktiebolagsform arbetande
företagen genom försiktiga utdelningar numera i betydande utsträckning
nått en mycket hög grad av konsolidering. Tendensen hade gått i riktning
mot minskade utdelningar. Av en i publikationen »Konjunkturläget
våren 1941» å sid. 93 ff. införd utredning inhämtades sålunda, att utdelningarna
från ett hundratal representativa industriföretag inom olika
branscher från 1939 till 1940 minskats från 5.5 till 4.9 procent på det
egna kapitalet. Det syntes ytterst otroligt, att industribolagen under trycket
av rådande förhållanden — råvara- och avsättningssvårigheter, tyngande
skattebörda, priskontroll m. m. — annat än i undantagsfall skulle bli i
stånd att höja den utdelning som utgått under senaste året. Inom vissa av kriget
hårt drabbade branscher måste i stället en ytterligare minskning eller ett
inställande av utdelningen företagas. Den minskning i köpkraften, som härav
bleve följden, torde väl förslå att ur penningpolitisk synpunkt kompensera
tilläventyrs ökade utdelningar från vissa andra bolag. — En återhållsamhet
i fråga om aktieutdelningarna hade ansetts utgöra ett viktigt stöd för
strävandena att halla tillbaka en ökning av de avtalsreglerade penninginkomsterna.
Denna synpunkt kunde dock i varje fall icke motivera en sådan
återhållsamhet i berörda avseende, att aktieägare skulle hell avstå från anspråk
på höjda utdelningar. Enär de åsyftade inkomsttagarna i allmänhet åtnjöte en
icke ringa kompensation för dyrtiden i form av lönetillägg, syntes jämförelsen
mellan aktieägarna och dem fastmera ägnad att stödja eventuella anspråk på en
höjning av utdelningarna i motsvarande mån som lönerna. I detta sammanhang
har förbundet understrukit de sakkunnigas uttalande örn angelägenheten av
ali en fortsatt ökning av levnadskostnaderna föranledde en höjning av den
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 6. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

enligt förslaget medgivna utdelningen. — Även en icke särskilt rigorös lagstiftning
rörande utdelningsbegränsning kunde befaras genom sin blotta tillvaro
komma att få psykologiskt ogynnsamma verkningar på företagsamheten,
icke minst då det gällde bolag som ämnade igångsätta eller utvidga sin
verksamhet för alt upptaga en av krisförhållandena betingad, ofta ur allmän
synpunkt synnerligen önskvärd tillverkning. I sådana fall torde för övrigt
den utomordentligt hårda beskattningen av uppkommande vinster så gott
som omöjliggöra onormalt höga utdelningar. —- Under hänvisning till dessa
synpunkter har förbundet avstyrkt varje lagstiftning om utdelningsbegränsning.

Smålands och Blekinge handelskammare har funnit det vara ett angeläget
önskemål att, så långt hänsynen till lagstiftningens penningpolitiska syftemål
medgåve, vidhålla lagförslagets karaktär av beredskapsåtgärd. I vad mån läget
redan nu kunde anses sådant att lagen av dylika hänsyn borde sättas i
kraft, undandroge sig handelskammarens bedömande. Emellertid har kammaren
velat framhålla, att en begränsning av aktieutdelningarna icke blott
innebure en begränsning jämväl av köpkraften utan även vore ägnad att genom
sin produktionshämmande verkan öka den fortsatta knapphetsprisstegring,
varmed man efter nu snart slutförda lagcrrealiseringar hade att räkna.
Den ifrågasatta lagstiftningen vore närmast att betrakta som ett led i ett
större program för olika åtgärder i valutavårdande syfte. Det läge ofta i dessa
åtgärders natur, att de samtidigt försvårade möjligheterna att hålla produktionen
och sysselsättningen uppe. I olika grad gällde detta såväl priskontrollen
som varuregleringen och varuransoneringen. I detta förhållande läge
tvivelsutan icke blott en fara för produktionens eftersättande utan jämväl en
icke ringa svårighet att finna rätta vägar och medel att sinsemellan förena
och mot varandra anpassa och avväga de olika krav och önskemål som härvid
måste uppkomma. Då nu förslag förelåge att ytterligare utvidga detta
kontroll- och regleringssystem till nya, förut fria områden, syntes det icke
opåkallat att fästa uppmärksamheten på de risker för produktionens vidmakthållande
liksom på de centrala samordnings- och avvägningsproblem
vartill ett system med dessa tveeggade verkningar ofrånkomligen måste giva
anledning.

Emot utformningen av sakkunnigförslaget ha i ungefär halva antalet yttranden
inga erinringar framställts.

Sålunda har bank- och fondinspektionen ■— som icke funnit anledning att
i nuvarande läge taga ståndpunkt till frågan om behovet av den föreslagna
lagstiftningen — anfört följande:

Frågan om behovet av en lagstiftning om förbud mot höjning av aktieutdelningar
är, såsom densamma ursprungligen framförts, i främsta rummet
ett spörsmål av penningpolitisk innebörd med återverkande inflytande på
regleringen av de avtalsbundna inkomsterna. Såvitt inspektionen kan finna
bör i dessa hänsenden det av de sakkunniga framlagda förslaget fylla berättigade
anspråk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

19

Inspektionen anser sig emellertid för sin del även böra anlägga vissa andra
synpunkter på förslaget. Därvid åsyftar inspektionen den inverkan förslagets
tillämpning kan tänkas få för kapitalplacerare och långivare. För båda dessa
kategorier, ej minst för de senare, är det av största betydelse, att icke genom
inverkan av andra mer eller mindre tillfälliga medel än de, som i regel" pläga
påverka aktievärdena, en nedpressning sker av dessa värden. För kapitalplacerare
skulle en dylik effekt kunna menligt inverka på intresset att företaga
aktieinvesteringar, något som skulle kunna få beklagliga efterverkningar
för det i aktiebolagsform arbetande näringslivet. För dem åter, som beviljat
lån mot säkerhet av aktier, skulle en sådan värdenedpressning, som här åsyftas,
och som långivarna helt visst icke tagit i beräkning vid lånens beviljande,
kunna få betänkliga följder. Enligt inspektionens mening bör man vid en
lagstiftning av nu ifrågasatt art taga vederbörlig hänsyn även till de sålunda
angivna synpunkterna. Även ur dessa synpunkter kan emellertid enligt inspektionens
förmenande förslaget, som med sina tre huvudregler synes väl
avpassat efter nu rådande förhållanden, anses fylla berättigade anspråk.

Stockholms handelskammare har uttalat sin tillfredsställelse över den i 3 §
andra stycket föreslagna dispensmöjligheten för Kungl. Majit och i detta
sammanhang framhållit, att utöver de i motiven anförda exemplen på fall,
då en utdelningsbegränsning enligt 1 § skulle kunna framstå sorn obillig,
också kunde förekomma andra fall av större betydelse. Ett dylikt exempel
erbjöde sålunda vissa holdingbolag. Avfattningen av 3 § andra stycket syntes
öppna en enligt handelskammarens mening erforderlig möjlighet för Kungl.
Majit att avgiva bindande förhandsutfästelser örn tillstånd till högre utdelning
än 6 procent före igångsättandet av önskvärd ny företagsamhet av riskbetonad
karaktär, på liknande sätt som förhandslättnader i dylika fall medgåves
beträffande krigskonjunkturskatt. Slutligen har handelskammaren understrukit
de sakkunnigas uttalande, att i den mån en successiv stegring av
realvärdena och en ökning av levnadskostnaderna ägde rum, ett skäligt tilllägg
till nämnda procentsats samt till det jämförelsetal, som bildades på
grundval av tidigare utdelningar, borde kunna medgivas.

I omkring halva antalet yttranden har ifrågasatts, huruvida icke vissa
detaljändringar borde vidtagas i förslaget. I dessa yttranden har beträffande
förslagets särskilda bestämmelser anförts i huvudsak följande.

1 §.

b allmakt ige i riksbanken ha vid sitt yttrande fogat en promemoria angående
utdelningen för ar 1940 fran de å A respektive A: 1 listan upptagna
51 bolagen. Av promemorian framgår följande.

Endast G bolag gåvo en utdelning överstigande G procent av den behållna
förmögenheten. För tre av dessa bolag skulle den föreslagna lagstiftningen tilllåta
en höjning av utdelningen.

16 bolag hade en utdelning av mellan 5 och G procent av den behållna
lörmögenheten. För de två första bolagen i denna grupp kunde en ganska
stor utdelningsliöjning äga rum på grund av bestämmelsen att utdelningen
linge uppgå lill medeltalet för åren 1937—1939. De närmast följande bolagen
kunde endast höja utdelningen med Vs till 1 procent (eli bolag med

20

Kungl. Majds proposition nr 6.

1 V2 procent) i förhållande till aktiekapitalet, såvida icke mycket stora vinster
skulle medföra en kraftig ökning av den behållna förmögenheten. För övriga
bolag i denna grupp, vilkas utdelning varit neremot 5 procent av den behållna
förmögenheten, lämnades ett ganska stort utrymme för en höjning av utdelningarna.

Ytterligare 16 bolag gå vo en utdelning mellan 4 och 5 procent av den behållna
förmögenheten. Två av dessa hade för åren 1937—1939 en medeltalsprocent
av 7.00 respektive 6.03 och finge alltså höja utdelningen till dessa tal,
medan de övriga icke finge överskrida 6-procentgränsen.

8 bolag uppvisade en utdelning av mellan 3 och 4 procent av den behållna
förmögenheten.

De 5 återstående bolagen lämnade ingen utdelning.

Fullmäktige, som ansett det ändamålsenligt att anknyta utdelningsbestämmelserna
till bolagens behållna förmögenhet och icke till deras aktiekapital,
ha funnit av promemorian framgå att en generellt tillåten utdelning upp till
6 procent av den behållna förmögenheten skulle för flertalet bolag lämna
ganska stora möjligheter lill en höjning av utdelningarna. Med de föreslagna
bestämmelserna om högsta tillåtna utdelning för bolag, vilka under de senare
åren haft en högre utdelning, skulle enligt fullmäktiges mening den genereila
gränsen kunna sättas något lägre än 6 procent.

Till de sakkunnigas uttalande, att vid en stegring av realvärdena och ökning
av levnadskostnaderna borde medgivas en höjning av procentsatserna
för högsta tillåtna utdelning, ha fullmäktige icke kunnat ansluta sig.

Fullmäktige ha slutligen understrukit betydelsen av att icke möjligheter
funnes att genom vinstutdelningar i förtäckt form kringgå en lagstiftning
sådan som den föreslagna. Då emellertid redan förefintlig lagstiftning syntes
tillräcklig för att förhindra alt utdelning lämnades i form av t. ex. arvoden,
torde i enlighet med de sakkunnigas förslag särskilda bestämmelser i detta
avseende icke erfordras.

Inom fullmäktige har herr Andersson uttalat skiljaktig mening och ansett,
att de sakkunnigas förslag bort av fullmäktige lämnas utan erinran.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län har anfört:

De sakkunniga lia berört, att det ingrepp, som den ifrågasatta lagstiftningen
innebär för aktieägare, i en tid av sjunkande penningvärde och stigande
realvärde blir särskilt kännbart, detta icke minst med hänsyn till kapitalplaceringens
företagsekonomiska karaktär och därmed förbundna risker. Det
förefaller emellertid handelskammaren som om de sakkunniga vid utformningen
av förslaget icke tagit tillräcklig hänsyn till denna omständighet. En
stor grupp aktieägare är för sin försörjning så gott som uteslutande beroende
av den utdelning, som aktiebolagen lämna; därest vinstutdelningen begränsas
utan hänsyn till penningvärdets fall torde detta innebära ett missgynnande
av denna grupp i jämförelse med andra inkomsttagare, som genom
löneökningar erhålla åtminstone viss kompensation. Handelskammaren
vill i detta avseende erinra örn de indexreglerade principer, som enligt
träffade avtal äro normgivande för större delen av anställdas avlöningar.
Att reglera samtliga de fall, som här äro ifraga, genom det i 3 § 2 stycket
av lagförslaget omnämnda dispensförfarandet synes knappast lämpligt eller

Kunni. Muj:ts proposition nr 6.

21

ens möjligt. Det synes därför handelskammaren önskvärt och riktigt att
förslaget omarbetas så, att vid fastställandet av rätten till vinstutdelning
hänsyn även kan tågås till utdelningens realvärde i jämförelse med tidigare
utdelningar.

Samma önskemål har uttalats av Östergötlands och Södermanlands handelskammare.

Handelskammaren i Göteborg har befarat, att lagförslaget ofta komme
att •— oaktat dess bestämmelser om rätt till utdelning i relation till tidigare
utdelningar — för bolag med stora dolda reserver medföra synnerligen allvarliga
inskränkningar. Lagen borde därför örn möjligt givas en sådan ändrad
utformning, att större hänsyn kunde tagas till varje bolags verkliga förmögenhetsställning.

2 §.

Smålands och Blekinge samt Skånes handelskammare ha erinrat, att
därest i ett bolag med såväl stam- som preferensaktier den preferensaktierna
tillförsäkrade företrädesrätten till vinstutdelning, såsom ofta vore fallet,
överstege 6 procent, en utdelningsbegränsning för stamaktierna regelmässigt
skulle inträda redan innan vinstutdelningen nått detta procenttal. Såsom de
sakkunniga antytt kunde förhållandena härvid leda till så obilliga resultat att
skäl för ändring i dispensväg förefunnes. Då ett dylikt missgynnande av
stamaktieägarna i regel framstode som obilligt, förordade handelskamrarna
att det i 2 § medgivna undantaget utsträcktes att jämväl omfatta detta
fall.

Kommerskollegium har ansett detta .spörsmål sakna större praktisk betydelse,
åtminstone för de äldre bolagen, vilka kunde komma i åtnjutande
av den genom stadgandet i 1 § andra stycket möjliggjorda jämkningen uppåt
av utdelningsprocenten. Skulle i något enstaka fall för ett relativt nystartat
företag, vari preferensaktieägarna tillförsäkrats högre utdelning än 6 procent,
behov uppkomma att medge sådan utdelning, syntes stamaktieägarnas
intressen kunna dispensvägen vinna beaktande.

3 §.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare har, med instämmande
av kommerskollegium, förordat en sådan sänkning av den i 3 § angivna
gränsen för moderbolagets innehav av aktierna i dotterbolaget, att densamma
komme att sättas till 90 procent.

Handelskammaren i Göteborg har ansett, att från lagens tillämpning borde
undantagas jämväl sådana bolag, vilka enbart hade till uppgift att förvalta
aktier i andra bolag och således endast utgjorde en förmedlande länk mellan
det utdelande bolaget och de verkliga aktieägarna.

Kommerskollegium har gent emot Göteborgs handelskammares nyss återgivna
uttalande framhållit, att de bolag, vilkas aktier det förvaltande bolaget
hade i sin portfölj, visserligen vore underkastade utdelningsbegränsning men
att därav icke följde, att icke jämväl holdingbolaget borde vara underkastat
enahanda tvång. Därest sistnämnda bolag hade reserver, som möjliggjorde en

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

högre utdelning än den enligt lagen medgivna, måste det ur de synpunkter
som föranlett denna lagstiftning vara angeläget att ett överskridande av utdelningsgränsen
icke ägde rum.

Smålands och Blekinge samt Skånes handelskammare ha erinrat, att
en vinstutdelning även efter de i 1 § andra och tredje styckena föreslagna
alternativa reglerna ofta torde hilva otillräcklig för att tillgodose rimliga
anspråk på likformighet eller billighet. De möjligheter för ett tillrättaläggande,
varför dispensförfarandet vore avsett, borde med hänsyn härtill ej göras
alltför snäva. Av de exempel att döma som de sakkunniga härutinnan anfört
ville det emellertid förefalla som örn kraven i detta hänseende ställts väl
höga. Sålunda syntes en reglering av vinstutdelningen i dispensväg normalt
böra kunna ske även i sådana fall, då det exempelvis genom av skattemyndigheterna
godtagna utredningar rörande vidtagna reserveringar kunde visas att
den tidigare vinstutdelningen i förhållande till den verkliga förmögenheten
varit påtagligt låg. På samma sätt borde exempelvis ett holdingbolag icke
hindras att företaga en höjning av utdelningen, därest medel härför överfördes
från helägda dotterbolag och det genom en styrkt koncernbalans eller
liknande utredning kunde visas att sådan höjning hade sitt berättigande i en
inom dotterbolagen tidigare bedriven konsolideringspolitik med en i förhållande
till dotterbolagens förmögenhetsställning låg vinstutdelning. I motiveringen
till förslaget borde därför utsägas, att en höjning av vinstutdelningen
i dispensväg regelmässigt borde medgivas, därest det med styrkt utredning
kunde visas att utdelningen ej överstege 6 procent av bolagets behållna
förmögenhet, dolda reserveringar däri inräknade.

4 och 5 §§.

Mot bestämmelserna i dessa paragrafer i sakkunnigförslaget har ingen
erinran framförts i yttrandena.

Lagens giltighet m. m.

Icke heller slutbestämmelsen i sakkunnigförslaget har föranlett erinran
från remissinstansernas sida.

Med anledning av vad de sakkunniga anfört därom, att de icke närmare
undersökt frågan i vad mån en lagstiftning i överensstämmelse med deras
förslag kunde påkalla ändringar i skattelagstiftningen, har emellertid kommerskollegium
funnit det måhända vara påkallat att en översyn av förslaget
skedde ur denna synpunkt. En utdelningsbegränsning i bolag, som i och
för sig skulle önska och vara i stånd att lämna en större utdelning än lagstiftningen
medgåve, kunde möjligen leda till en minskning i statens skatteintäkter
på så sätt att icke utdelade förmögenhetsvärden kvarbleve hos bolaget
och bomme aktieägarna tillgodo vid en tidpunkt, då skattesatserna efter
krisens avveckling kunde tänkas vara avsevärt lägre än vad nu vöre fallet.
En möjlighet att åtminstone i viss mån undgå dylika olägenheter ur beskattningsynpunkt
vore att införa ett system, enligt vilket överskottsutdelningen
avsattes på ett spärrkonto.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

23

Departementschefen.

De avgivna yttrandena över sakkunnigförslaget utvisa, att detta bör kunna
utan väsentliga ändringar läggas till grund för lagstiftning i ämnet.

Sålunda är jag ense med de sakkunniga därom, att huvudregeln i lagen
bör utgöras av en bestämmelse, enligt vilken utdelningen begränsas till vissa
procent av den behållna förmögenheten enligt balansräkningen. Såsom de
sakkunniga framhållit bör med hänsyn till aktieplaceringens företagsekonomiska
karaktär detta procenttal icke sättas alltför lågt. Å andra sidan
bör emellertid procenttalet icke sättas så högt, att lagstiftningen väsentligen
förfelar sitt syfte att hindra mer betydande höjningar av aktiebolagens utdelningar.
Då det av verkställda undersökningar framgår, att av de 51 aktiebolag,
vilkas aktier noteras å börsens A eller A:1 lista, icke mindre än 45
under år 1940 lämnat utdelning understigande 6 procent av den behållna
förmögenheten, synes majoriteten inom riksbanksfullmäktige icke lia saknat
fog för sin uppfattning, att nämnda procenttal är något för högt såsom
gräns för utdelningshöjningar under den tid en lagstadgad sådan begränsning
må anses erforderlig. Detta kan än mera sägas vara fallet därest, såsom
jag vill förorda, en förskjutning uppåt av den lagstadgade gränsen i utjämningssyfte
tillätes jämlikt bestämmelsen i 1 § f järde stycket i sakkunnigförslaget.
Enligt min mening skulle därför kunna ifrågasättas, huruvida icke
i lagens huvudbestämmelse 5 procent borde angivas såsom den gräns vilken
vid framtida utdelningshöjningar icke finge överskridas. En utdelningsbegränsning
till detta procenttal, vilket även det avsevärt överstiger gällande
penningränta, skulle i kombination med bestämmelsen i 1 § fjärde stycket
i sakkunnigförslaget icke utgjort hinder för 29 av de nyssnämnda 51 bolagen
att för år 1940 verkställa högre utdelning än då skedde. Jag har likväl stannat
för att icke nu förorda någon ändring av sakkunnigförslaget i denna del
och vill som motiv härför framhålla, att en tvångslagstiftning sådan som
den förevarande bör, även om den skulle anses ofrånkomlig, genomföras med
största möjliga försiktighet.

En regel som begränsar utdelningen till vissa procent av den behållna
förmögenheten enligt balansräkningen kan, såsom de sakkunniga framhållit,
verka oförmånligt särskilt för de bolag vilka konsoliderat sin ställning
genom uppläggandet av dolda reserver. Givetvis bör man icke genom
den nu ifrågasatta lagstiftningen förhindra, att aktieägarna få åtnjuta skälig
avkastning även å de vinstmedel som, i stället för alt lia utdelats, fått stå
inne hos bolaget i form av dylika reserver. Alt ens någotsånär exakt fastställa
värdet å dessa möter emellertid stora praktiska svårigheter. Med hänsyn
härtill, och då en dylik vinstreservering vanligen tar sig uttryck däri att
utdelningen år efter år är hög i förhållande til! ej endast aktiekapitalet utan
även den bokförda behållningen, biträder jag vad de sakkunniga i 1 § andra
stycket föreslagit därom, ali utdelning i varje fall må ske med belopp motsvarande
högst medeltalsprocenten för de tre sista förkrigsåren. Bestämmel -

Kungl. Majda proposition nr 6.

sen ifråga medför visserligen, att ett bolag med en medeltalsprocent överstigande
6 äger tillämpa denna även beträffande utdelning såväl å nytillkomna
vederbörligen bokförda vinstmedel som å nyinvesterat kapital och
således såtillvida kommer i förmånligare läge än nystartade företag i aktiebolagsform.
För upprätthållandet av en likställighetsprincip härutinnan under
samtidigt beaktande av grundtanken i den av mig nyss förordade bestämmelsen
skulle dock erfordras en reglering, som enligt min mening vöre
alltför komplicerad i förhållande till det säkerligen ringa praktiska värdet
av densamma och den beräknade korta varaktigheten av denna lagstiftning.

Vad i 1 § tredje stycket i sakkunnigförslaget stadgas har till syfte att förhindra,
att bolagen skulle nödgas sänka sin för räkenskapsåret närmast före
den 31 december 1941 uppnådda utdelningsnivå. Häremot lärer intet vara
att erinra. Av nyss anförda skäl anser jag icke heller detta stadgande behöva
jämkas allenast av den anledningen, att detsamma kan sägas i viss
mån premiera nyinvesteringar i redan existerande företag. Även detta stadgande
erbjuder emellertid, trots spärregeln i slutet av detsamma, möjlighet
för ett bolag att under vissa förutsättningar jämväl utan nyinvestering öka
det sammanlagda beloppet av sin utdelning. Dessa förutsättningar äro, att
bolaget efter den 31 december 1941 haft betydande vinst samt att bolaget
låtit en del av denna tjäna som underlag för en ökning av aktiekapitalet. I
den man sa i något enstaka fall kan tänkas komma att bliva fallet, synes det
dock icke böra möta allvarligare betänkligheter att tillåta utdelning å den
sålunda fonderade vinsten efter samma regler som gälla beträffande bolagets
övriga förmögenhet. Jag ifrågasätter därför åtminstone för närvarande
icke någon ändring eller komplettering av stadgandet ifråga. Oavsett vid vilken
tidpunkt under den nu rådande krisen förevarande lagstiftning må anses
böra träda i tillämpning, synes tidsbestämningen »närmast före den 31
december 1941» böra i lagtexten bibehållas. Med hänsyn till att frågan om
en utdelningsbegränsning redan i slutet av år 1941 blev aktuell, böra nämligen
de bolag icke särskilt premieras, vilka därefter tilläventyrs beslutat
höja sin utdelning.

I åtskilliga yttranden har understrukits de sakkunnigas uttalande, att i
den mån en successiv stegring av realvärdena och ökning av levnadskostnaderna
ägde rum en skälig höjning av utdelningen borde kunna medgivas
utöver den enligt förslaget tillåtna. Ett par handelskammare ha ansett, att en
uttrycklig bestämmelse härom borde redan från början inflyta i lagtexten.
Majoriteten inom riksbanksfullmäktige däremot har icke kunnat ansluta sig
till de sakkunnigas berörda uttalande. Fullmäktige torde därvid ha utgått
från att kompensation för dyrtiden av penningpolitiska skäl såvitt möjligt
bör undvikas vid alla inkomsttyper och vid den med aktieutdelning närmast
jämförliga — kapitalräntan — icke heller gärna kan förekomma. Även
jag anser att det icke vore lyckligt om tendensen alt justera inkomsterna efter
prisutvecklingen överfördes jämväl till här förevarande område. I övrigt vill
jag erinra örn den marginal för hänsynstagande till aktieägarnas behov som

Kungl. Alaris proposition nr G.

25

beredes företagen genom att utdelningsgränsen föreslagits bestämd till 6 procent
med möjlighet till viss förskjutning uppåt.

Någon jämkning av 2 § i sakkunnigförslaget med anledning av vad därom

1 ett par yttranden anförts finner jag, i likhet med kommerskollegium, icke
erforderlig.

Jag biträder likaledes de sakkunnigas förslag att från lagens tillämpning
undantaga de fall då vinstutdelningen understiger 10,000 kronor. Vad beträffar
innehållet i övrigt i 3 § första stycket i sakkunnigförslaget synes det
icke tillrådligt att, såsom från ett par håll ifrågasatts, sänka gränsen för
moderbolagets innehav av aktierna i dotterbolaget från 95 till 90 procent.
Då den av hänsyn till de med koncernbildningen sammanhängande förhållandena
här föreslagna undantagsbestämmelsen även måste komma att gälla
för de utanför koncernen stående minoritetsaktieägarna, bör bestämmelsen
ifråga givas snävaste möjliga tillämpningsområde. Till belysning av frågans
praktiska innebörd må här erinras om vissa i lagberedningens motiv till beredningens
förslag till lag örn aktiebolag m. m. (SOU 1941:9) å sid. 54 f.
(jfr sid. 363 f.) återgivna uppgifter ur en av statistiska centralbyrån verkställd
utredning rörande de svenska aktiebolagen. Enligt utredningen finnes
en aktieägare med ett aktieinnehav motsvarande minst 75 procent av aktiekapitalet
— i utredningen benämnd huvuddelägare — i 5,711 av samtliga
13,587 aktiebolag. Av dessa huvuddelägare äro 1,922 i sin tur aktiebolag.
Huvuddelägarens andel motsvarar i 881 bolag 75—89.99 procent, i 1,179 bolag
90—94.99 procent och i 3,651 bolag 95—100 procent av aktiekapitalet.

Därest, såsom handelskammaren i Göteborg förordat, från lagens tillämpning
undantoges bolag med uteslutande uppgift att förvalta aktier i andra
bolag, kunde dylika holdingbolag, i den mån de tidigare drivit en återhållsam
utdelningspolitik, oberoende av denna lagstiftning höja sina utdelningar.
Då detta skulle strida mot syftet med de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna,
kan jag icke biträda handelskammarens berörda förslag.

Den av de sakkunniga i 3 § andra stycket föreslagna bestämmelsen örn
rätt för Kungl. Maj:t att medgiva undantag från bestämmelserna i 1 § har i
yttrandena vunnit allmänt gillande. Vad därvid samt av de sakkunniga
själva anförts rörande förutsättningarna för dispens bör i väsentliga hänseenden
kunna godtagas. Vägledande för tillämpningen av denna bestämmelse
lior sålunda enligt min mening i huvudsak vara, att sådana bolag med betydande
dolda reserver, vilka tidigare fört en restriktiv utdelningspolitik och
således ha ingen eller ringa fördel av bestämmelserna i 1 § andra och tredje
styckena i sakkunnigförslaget, icke böra på grund av bestämmelsen i 1 §
första stycket i samma förslag komma i ett avsevärt oförmånligare läge än
övriga av lagen omfattade bolag. Undantagsvis kan dispensbestämmelsen
måhända även befinnas erforderlig såsom ett komplement till stadgandet i

2 8 i sakkunnigförslaget.

Det har under remissbehandlingen jämväl framhållits, att Kungl. Majit
med stöd av dispensbestämmelsen skulle kunna avgiva bindande förhandsntfästelser
örn tillstånd til! högre utdelning än 6 procent före igångsättandet

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

av önskvärd ny företagsamhet av riskbetonad karaktär, på liknande sätt
som förhandslättnader i dylika fall medgåves beträffande krigskonjunkturskatt.
Jag kan dock icke tillstyrka att denna möjlighet utnyttjas. De betydande
vinster, som helt naturligt kunna uppkomma i en kris- och riskbetonad
verksamhet, böra i första hand användas till företagets konsolidering.
Ett tillgodoseende därjämte av intressenternas eventuella krav på mera betydande
vinstutdelningar skulle innebära ett avsteg från statsmakternas prisoch
penningpolitik under den nu rådande krisen, vilket icke kan anses motiverat
av den stimulans för företagsamheten som det i enstaka fall kan tänkas
erbjuda.

Sakkunnigförslaget innehåller i 4 och 5 §§ bestämmelser örn återbäring av
vinst, som utdelats i strid med lagen, om ansvarighet för brist, som kan uppkomma
vid återbäringen, samt örn straff för styrelseledamot eller likvidator,
som uppsåtligen eller av vårdslöshet låter verkställa dylik vinstutdelning.
Såsom framgår av vad de sakkunniga i anslutning till dessa bestämmelser
anfört beredes icke genom förslaget någon möjlighet för det allmänna att
tvångsvis åstadkomma rättelse därest vinstutdelning i strid med lagen verkställts.
Detta kan visserligen synas framstå såsom en brist i förslaget, enär
det brottsliga förfarande, varom här kan vara fråga, är riktat just mot det
allmänna. Emellertid må erinras, att icke heller vid olaga vinstutdelning i
andra fall, vilket brottsliga förfarande väl i regel får anses riktat mot bolagets
borgenärer, rätt att föra talan om återbäring tillkommer annan än organ
för bolaget självt. Framhållas må vidare, att, såsom de sakkunniga antytt,
med en talerätt för det allmänna beträffande återbäring borde förenas rätt
till kontroll över att återbäringsskyldigheten behörigen fullgjordes, men att
en dylik kontroll svårligen torde kunna åstadkommas. Vid sådant förhållande,
och då frågan lärer ha ringa praktisk betydelse, synes man böra åtnöjas
med det skydd mot olaga vinstutdelning som straffbestämmelsen i 5 § i sakkunnigförslaget
erbjuder.

Såsom framgår av mitt anförande till statsrådsprotokollet den 28 november
1941 har avsikten varit att förbereda ett lagförslag, som utan dröjsmål
kunde föreläggas riksdagen därest betryggande förhållanden med avseende
å aktieutdelningarna visat sig icke föreligga. Trots de höjningar av utdelningen
som under senare tid i olika fall vidtagits synes tillräcklig anledning
icke nu föreligga att låta lagen omedelbart träda i kraft. Utformandet av
lagstiftningen bör emellertid fortsättas genom att förslag i ämnet remitteras
till lagrådet. Huruvida eller när ärendet efter lagrådsbehandlingen skall fullföljas
genom framläggande av förslag till riksdagen är jag icke beredd att
nu uttala mig om. Svaret på den frågan lärer bliva beroende av den framtida
utvecklingen på näringslivets och penningväsendets områden.

Enligt 1 § första stycket i sakkunnigförslaget skulle lagen avse utdelning
för räkenskapsår, som utgår den 31 december 1941 eller senare, varjämte
enligt sakkunnigförslagets slutbestämmelse lagen skulle träda i kraft dagen
efter publicerandet och gälla till den 1 juli 1943. Med hänsyn till det nyss
sagda torde emellertid det förslag, som nu skall remitteras till lagrådet, böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 6-

27

avse utdelning för räkenskapsår som utgått den 31 december 1942 eller senare.
Det synes vidare lämpligt att, i stället för att anknyta giltighetstiden
till en viss slutdag, göra lagen tillämplig å utdelningarna för vissa bestämt
angivna räkenskapsår. Härigenom kan man vinna full likställighet mellan
bolagen samt borttaga de möjligheter för dessa att — genom uppskov med
utdelningen •— i viss omfattning undgå lagens rättsverkningar, som enligt
sakkunnigförslaget skulle förefinnas. Jag vill därför förorda, att lagen får
avse utdelning för räkenskapsår, som utgått den 31 december 1942 eller senare,
dock före den 31 december 1944. För samtliga bolag skulle lagen alltså
komma att gälla utdelningarna för två räkenskapsår. Jag bortser då från
nybildade bolag liksom även från det förhållandet att vid omläggning av
räkenskapsåret detta kan bliva längre eller kortare än tolv månader.

I enlighet med vad jag förut anfört synes däremot tidsbestämningen i 1 §
tredje stycket i sakkunnigförslaget böra bibehållas oförändrad.

2—5 §§ i remissförslaget torde böra avfattas i överensstämmelse med motsvarande
§§ i de sakkunnigas förslag.

Med hänsyn till den av mig förordade avfattningen av 1 § första stycket
lärer i slutbestämmelsen endast behöva angivas dagen för lagens ikraftträdande.
Detta synes i enlighet med förslaget böra sättas till dagen efter den,
då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Då lagen skall avse utdelning för räkenskapsår, som utgått
den 31 december 1942 eller senare, bör emellertid med utfärdandet — därest
sådant anses skola äga rum —- såvitt möjligt icke anstå så långt in pa år
1943 att före ikraftträdandet beslut hinna fattas örn utdelning som skulle
omfattas av lagen.

Medan den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle lia till syfte att förhindra,
att tillgängliga vinstmedel i obegränsad omfattning utdelades till aktieägarna,
har förordningen den 26 juni 1933 (nr 395) örn ersättningsskatt en i viss mån
motsatt inriktning. Har svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening,
vars verksamhet väsentligen består i förvaltning av fastighet eller av värdepapper
eller annan därmed likartad lös egendom, eller sådant företag, som
enligt 64 § 2 mom. kommunalskattelagen skall, ändå att dess säte är i utlandet,
i beskattningsavseende betraktas såsom svensk ekonomisk förening, vid
disponerandet av sin vinst för visst verksamhetsår underlåtit att besluta vinstutdelning,
ehuru sådan underlåtenhet icke skäligen kan anses påkallad av
företagets ställning, eller ock beslutat vinstutdelning med belopp, som med
hänsyn till ställningen må anses mer än skäligt ringa, och göra omständigheterna
sannolikt, att ett väsentligt syfte härvid varit att bereda fysiska personer,
vilka ägt del i företaget, lindring i deras beskattning bär i riket, skall
enligt nämnda förordning av företaget erläggas särskild skatt till slaten, benämnd
ersättningsskatt. Ersättningsskatten utgör 25 procent av det till dylik
skatt beskattningsbara beloppet. Detta fastställes till vad av vinsten för verksamhetsåret
som utöver utdelat belopp skäligen kunnat utdelas till aktieeller
andelsägare.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Tydligt är, att tillämpningsområdet för denna förordning skulle bliva avsevärt
inskränkt under den tid en lagstadgad begränsning av aktieutdelningen
vore gällande. Ävenledes är det klart, att en dylik begränsning skulle, åtminstone
temporärt, medföra minskade skatteintäkter för stat och kommun, i
det att de vinstbelopp vilka till följd av begränsningen innehölles hos bolagen
icke, såsom eljest skulle varit fallet, komme att ingå i aktieägarnas beskattningsbara
inkomst. Enär, sedan skyldigheten att begränsa utdelningen upphört
och de innehållna vinstbeloppen därmed blivit frigjorda, skattesatserna
kunde tänkas vara lägre än under den tid utdelningsbegränsningen varit gällande,
har kommerskollegium ifrågasatt huruvida icke den till följd av begränsningen
innehållna delen av vinsten borde ur beskattningssynpunkt anses
som utdelning men avsättas å spärrkonto. I anledning härav må framhållas,
att ett dylikt system måste kompletteras med regler för beräkningen av de belopp
som sålunda skulle avsättas. Då det vidare måste förutsättas, att de spärrade
beloppen skulle utbetalas till aktieägarna så snart utdelningsbegränsningen
upphört att gälla, komme systemet alltså att innebära skyldighet för
bolagen att utdela viss del av vinsten, låt vara att icke hela utdelningen omedelbart
finge utbetalas. Den av kommerskollegium framhållna risken för skatteförluster
torde dock icke vara så avsevärd, att den bör föranleda lagstiftningsåtgärder
av så vittsyftande innebörd som den nyss angivna.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning
från aktiebolag.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:
Gösta Benlund.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har
här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

29

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 april
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 21 april 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 1 april 1942, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning
av vinstutdelning från aktiebolag.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Enar Eckerberg.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december
1942.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,

Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets
den 23 april 1942 avgivna utlåtande över det den 1 april 1942 till lagrådet remitterade
förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn begränsning av
vinstutdelning från aktiebolag samt anför.

Förslaget har av lagrådet lämnats utan erinran.

Vid förslagets remitterande till lagrådet uttalade jag, att jag icke för det
dåvarande vore beredd alt yttra mig örn, huruvida eller när ärendet efter
lagrådsbehandlingen borde fullföljas genom förslagets framläggande för riksdagen,
utan finge detta bliva beroende av den framtida utvecklingen på näringslivets
och penningväsendets områden. Den hittillsvarande utvecklingen
med avseende å aktiebolagens utdelningspolitik kan visserligen icke anses
hava varit sådan, att den i och för sig skulle motivera att den ifrågasatta lagstiftningen
nu genomfördes. Lagstiftningsfrågan har emellertid kommit i ett i
viss mån förändrat läge genom den skärpning av den ekonomiska politiken
som genomförts i syfte att genom ett inkomststopp minska riskerna för en
skadlig prisstegring. Jag vill erinra om att i det förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken som utarbetats av den utredningsman, vilken erhållit i
uppdrag att biträda vid ledningen av överläggningar och utredningar i ämnet,
en utdelningsbegränsning infogats som en integrerande del i det allmänna
inkomststoppet. Efter den reglering av arbetslöner och jordbrukspriser som
vunnits torde lagförslaget därför böra föreläggas riksdagen och lagen, under
förutsättning av riksdagens godkännande, utan dröjsmål träda i kraft. Den
förskjutning av motiven för ifrågavarande lagstiftning, som inträtt, medför
att denna bör för sitt framtida fortbestånd anses knuten till att den skärpta
inkomstpolitiken även i övrigt anses böra fullföljas. Med hänsyn till de krav
på återhållsamhet, som rådande läge reser, är det att förvänta att aktiebolagen
icke skola utnyttja den icke obetydliga marginal för höjning av utdelningarna
som lagstiftningen i ett stort antal fall torde lämna öppen. Under
dessa omständigheter torde anledning icke föreligga att nu överväga en sänkning
av den generella maximigränsen för utdelningarna å 6 procent.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

31

Föredraganden hemställer härefter, att förslaget till lag med särskilda
bestämmelser örn begränsning av vinstutdelning från aktiebolag måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Ivar Löfqvist.