Kungl. Majlis proposition nr 326.
1
Nr 326.
Kungl. Maj:t-s proposition till riksdagen angående viss ombyggnad
av tåg färjan Starke; given Stockholms slott
den 4 juni 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustaf Andersson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 4 juni 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge,
Andersson, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.
I skrivelse den 28 maj 1943 har järnvägsstyrelsen gjort framställning om
anvisande av medel för viss ombyggnad av tågfärjan Starke.
Tågfärjan Starke har enligt beslut av 1929 års riksdag (proposition nr
235, riksdagens skrivelse nr 255) med anlitande av medel ur statens järnvägars
förnyelsefond anskaffats för ombesörjande av godstrafik å leden
Trelleborg—Sassnitz. Motivet till anskaffningsbeslutet var i främsta rummet
behovet av att för denna trafikled disponera en godsfärja av stor kapacitet
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 326.
1362 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
och med sådan isbrytarförmåga, att en regelbunden trafik skulle kunna
säkerställas även under mera svårartade isförliållanden. Färjan toss i bruk
år 1931.
Tågfärjan Starke blev den 27 februari 1942 på resa från Sassnitz till
Trelleborg minsprängd och sjönk i närheten av Rugen. Färjan har i slutet
av april 1943 bärgats och införts till svenskt varv för reparation. Kostnaden
för bärgningen, varom avtal träffats den 3 juni 1942, utgör 2,200,000 kronor,
och den på statens järnvägar belöpande delen härav, 1,100,000 kronor, har
med stöd av bestämmelserna i Kungl. Maj:ts brev den 19 mars 1926 angående
de affärsdrivande verkens förnyelsefonder bestritts med medel ur statens
järvägars förnyelsefond. Även kostnaderna för färjans reparation —
vilka, såvitt nu kan bedömas, torde komma att röra sig örn cirka 2,700,000
kronor och varav statens järnvägar skola bestrida hälften, medan den andra
hälften avtalsenligt belöper på tyska riksbanan — äro i enlighet med nyssnämnda
bestämmelser likaledes avsedda att gäldas med förnyelsefonds -medel.
I sin förenämnda skrivelse omnämner järnvägsstyrelsen, att den timade
olyckshändelsen och den på grund därav under alla förhållanden nu nödvändiga
reparationen av ifrågavarande tågfärja aktualiserat ett redan tidigare
dryftat förslag örn viss ombyggnad av färjan. Denna ombyggnad vore, anför
styrelsen, närmast betingad av den omständigheten, att de 4 ångpannor
— var och en örn 220 kvadratmeters eldyta — med vilka färjan nu är utrustad.
icke kunde alstra hela den mot färjans disponibla maskinstyrka svarande
ångmängden. Den disponibla maskinstyrkan utgjorde 5,500 indikerade
hästkrafter (IHK), men ångpannorna möjliggjorde uttagande av endast cirka
4,000 IHK. Under normala förhållanden vore, anför styrelsen, olägenheterna
härav visserligen icke så stora, enär vid fartygets framdrivning med normal
och ekonomisk fart — 13.5 ä 14 knop med en överfartstid av 4 tim. 45 min. —
endast uttoges 2,900 IHK. För att kunna till fullo utnyttja fartygets isbrytaregenskaper
vore det emellertid önskvärt att kunna disponera hela den
möjliga maskinstyrkan 5,500 IHK.
Med hänsyn till nyss anförda förhållanden hade styrelsen ansett sig böra
taga under övervägande, huruvida icke färjan i samband med den nu förestående
reparationen borde förses med ytterligare en ångpanna av lämplig
storlek. För att så skulle kunna ske erfordrades emellertid, att fartyget förlängdes
midskepps med 12.6 meter.
Angående lämpligheten av en sådan ombyggnadsåtgärd anför järnvägsstyrelsen.
Förutom att en sådan åtgärd skulle bereda utrymme för ytterligare en
ångpanna och sålunda möjliggöra ökning av färjans maximala maskineffekt
från 4,000 till 5,500 IHK och därmed av dess isbrytningsförmåga, skulle en
dylik förlängning även medgiva ökning av färjans krängningstankar, vilket
skulle förbättra dess möjligheter för gång i grövre is. Men dessutom äro
jämväl vissa andra fördelar att vinna på detta sätt.
Sålunda kan kolutrymmet ökas med 150 ton till 300 ton — de båda
andra svenska färjorna ha plats för 270 ton kol vardera — varigenom tids
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 326.
ödande uppehåll i hamnarna för kolning kunna inskränkas och kolbrist vid
gång i is icke behöver befaras såsom fallet varit under de senaste svåra
isvintrarna. Vidare vinnes ökat spårutrymme, så att 23 godsvagnar — mot
nu 20 — kunna medtagas på varje tur. Installeringen av en femte ångpanna
medför dessutom den fördelen, att en panna i sänder vid lämpliga
tider kan frånkopplas och rengöras under färjans gång, varigenom minst 3
årliga uppläggningar för pannr engö ring örn vardera 11 dagar kunna bortfalla.
Ökningen av spårutrymmet och av den tid, under vilken färjan efter
ombyggnaden kan hållas i trafik, innebär att dess kapacitet, mätt i antal
vagnar som den kan överföra, ökas med minst 30 procent.
En förlängning av fartyget enbart midskepps med bibehållande av dess
form i övrigt, särskilt i vad gäller förskeppslinjerna, skulle emellertid — fortsätter
järnvägsstyrelsen — vid normal och ekonomisk fart medföra någon
ökning av effektbehovet. För att undvika denna olägenhet och ytterligare
förbättra fartygets driftsekonomiska egenskaper hade det ansetts böra tagas
under övervägande att, i samband med en mittskeppsförlängning, även förlänga
forén 3.5 meter och samtidigt ändra »linjerna» därstädes i syfte att
i möjligaste mån minska de nuvarande farthindrande bogvågorna. Farten
skulle härigenom ökas, så att färjan beräknades kunna utföra 1,300 enkelturer
per år mot ursprungligen 900, vilket skulle innebära att fartygets
kapacitet per år bleve höjd med 65 procent i stället för med 30 procent
vid förlängning enbart av dess mittskepp.
Kostnaden för midskeppsförlängningen har av järnvägsstyrelsen beräknats
till cirka 825,000 kronor inklusive ny ångpanna m. m. Kostnaden för förlängningen
av förskeppet skulle utgöra cirka 300,000 kronor. Hela ombyggnaden
kan sålunda beräknas kosta i runt tal 1,125,000 kronor.
Järnvägsstyrelsen har härefter redogjort för vissa överväganden rörande
den driftsekonomiska innebörden av de ifrågasatta förändringarna å tågfärjan.
Styrelsens framställning är i denna del av följande innehåll.
För att närmare utröna innebörden ur fartekonomisk synpunkt av förut
angivna förlängningsförslag har järnvägsstyrelsen låtit utföra släpförsök i
provtank med modell av tågfärjan Starke dels i ursprungligt skick (längd
93.13 meter), dels förlängd 12.6 meter midskepps (längd 105.6 3 meter), dels
slutligen förlängd 12.6 meter midskepps och 3.5 meter i forén (längd 109.13
meter). Dessa försök lia givit vid handen, att bogvågorna och därmed
vattenmotstandet minskas högst avsevärt vid en förlängning enligt sistnämnda
alternativ. Under det att effektbehovet vid enbart mittskeppsförlängning
blir något större än för närvarande vid hastigheter upp till 16.5
knop och sålunda minskar något först vid hast-igheter däröver, ligger nämligen
effektkurvan vid förlängning jämväl av forén avsevärt lägre än effektkurvan
för fartyget i oförändrat skick redan från hastigheter örn cirka 11
knop, och vid en medelfart av 15 knop ställer sig effektbehovet för färjan
tillbyggd endast på mitten cirka 8 procent högre, örn den förlänges jämväl
i forén däremot cirka 10 procent lägre än för färjan i dess nuvarande skick.
Antages färjan i fortsättningen utföra förut möjliga 900 enkelturer per
år, innebär det minskade effektbehovet vid sistnämnda mera genomgripande
ombyggnad en årlig bränslebesparing av cirka 20,000 kronor, även om kolpriset
antages så lågt som till 25 kronor per ton. Utgår man i stället mera
försiktigt från att Starke — under tider av lågtrafik — gör endast 600 enkelturer
per år och att fartyget efter förlängningen kan taga 23 (i stället för
4
Kungl. Majlis proposition nr 326.
nu 20) vagnar per tur, så beräknas de ökade överföringsmöjligheterna kunna
inbespara mellan 25,000 och 40,000 kronor per år av de rörliga kostnaderna,
sådana dessa tedde sig under år 1939. Lägges härtill den mot sistnämnda
lägre turantal svarande bränslebesparingen, cirka 13,500 kronor, så skulle
ombyggnaden av såväl mittskepp som förskepp alltså kunna väntas medföra
en årlig driftkostnadsbesparing av 40,000—50,000 kronor per år.
Med hänsyn till här berörda omständigheter har järnvägsstyrelsen förklarat
sig anse, att en ombyggnad borde komma till utförande, när färjan
nu under alla förhållanden måste undergå en genomgripande översyn och
för den skull är intagen å varv. Av förenämnda ombyggnadsalternativ —
enbart förlängning av fartyget midskepps eller en förlängning jämväl av
dess för — vore enligt styrelsens mening det sistnämnda mera genomgripande
förslaget att förorda, enär det för en relativt måttlig merkostnad
skulle medföra icke blott alla med endast en mittskeppsförlängning vunna
fördelar — alltså möjlighet att uttaga fartygets hela maskineffekt och därmed
att förbättra dess isbrytaregenskaper ävensom en ökning av fartygets
kapacitet med 30 procent — utan därtill en avsevärt förbättrad driftsekonomi
och ytterligare ökning av färjans kapacitet. Den nu ifrågasatta ombyggnaden,
vilken enligt vad styrelsen inhämtat i och för sig icke komme att
försena färjans återställande i trafikdugligt skick, framstode enligt styrelsen
såsom så mycket mera angelägen som det övriga tonnaget å routen Trelleborg—Sassnitz
nu nått en relativt hög ålder samt det behov av teknisk förnyelse
av nämnda tonnage, som på grund härav finge anses föreligga, skulle
bliva i viss mån tillgodosett och därmed förskjutet något framåt i tiden
genom den nu planerade ombyggnaden.
Styrelsen har slutligen omnämnt, att förhandlingar i frågan ägt rum med
vederbörande tyska järnvägsmyndigheter, som helt anslutit sig till föreliggande
ombyggnadsförslag och förklarat sig beredda att i enlighet med gällande
avtal deltaga i kostnaderna för ombyggnaden. På statens järnvägar
skulle sålunda icke komma att belöpa sig mer än hälften av förenämnda till
1,125,000 kronor beräknade totalkostnad för arbetet, medan tyska riksbanan
i enlighet med den överenskommelse, som på sin tid träffats angående den
för gemensamt bruk anskaffade godsfärjan Starke, skulle gälda den andra
hälften i form av årliga annuiteter.
Beträffande sättet för finansiering av ombyggnadsarbetet erinrar järnvägsstyrelsen,
att hela anskaffningskostnaden för ifrågavarande tågfärja i
enlighet med statsmakternas år 1929 meddelade beslut primärt bestritts av
medel ur statens järnvägars förnyelsefond, samt förklarar sig anse, att även
hela den nu ifrågasatta ombyggnaden i första hand bör bekostas av statens
järnvägar och därvid — i likhet med den ursprungliga anskaffningskostnaden
— bestridas av medel ur verkets förnyelsefond, som därefter borde
årligen gottskrivas den på tyska riksbanan belöpande kostnadsdelen.
Under åberopande av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen hemställt
om bemyndigande att av medel ur statens järnvägars förnyelsefond taga i
anspråk ett belopp av 1,125,000 kronor för ombyggnad av tågfärjan Starke.
5
Kungl. Ma.j:ts proposition nr 326.
På de skäl järnvägsstyrelsen anfört finner jag i likhet med styrelsen önskvärt,
att tågfärjan Starke i samband med den reparation, som nu måste verkställas
på grund av minsprängningen, underkastas ombyggnad i enlighet
med vad styrelsen föreslagit. Härigenom skulle färjans kapacitet väsentligt
ökas, och jämväl vissa driftkostnadsbesparingar skulle ernås. Jag vill sålunda
tillstyrka, att medel beredas för ombyggnadsarbetena. Då ombyggnaden
skulle innebära en behövlig teknisk förnyelse av tonnaget å leden
Trelleborg—Sassnitz, bar jag intet att erinra mot att även kostnaderna för
ombyggnaden, på sätt järnvägsstyrelsen förordat, bestridas av statens järnvägars
förnyelsefond, ur vilken bela anskaffningskostnaden för färjan på sin
tid utgått. Till denna ytterligare disposition av förnyelsefonden lärer emellertid
riksdagens medgivande böra inhämtas. Såsom järnvägsstyrelsen förutsatt
torde förnyelsefonden framdeles böra gottskrivas den på tyska riksbanan
belöpande, successivt inflytande andelen i kostnaderna.
Med hänsyn till angelägenheten av att tågfärjans återställande i trafikdugligt
skick utan dröjsmål kommer till stånd har jag ansett erforderligt,
att proposition i ämnet nu avlåtes till riksdagen oavsett den långt framskridna
tiden på riksdagssessionen.
Jag hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,
att medel ur statens järnvägars förnyelsefond må, i enlighet
med vad jag här förordat, användas för viss ombyggnad av
tågfärjan Starke.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Departements
chefen.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.