Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
1
Nr 31.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr
180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och
Norrbottens läns lappmarker med flera områden; given
Stockholms slott den 5 februari 19A3.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10
juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med flera områden.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 31.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
Förslag
till
Lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om
vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden.
Härigenom förordnas, att lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden1,
vilken lag gäller till och med den 31 december 1943, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 31 december 1948.
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1938: 299 och 1939:181, beträffande 4, 6 och 13 §§
1938:299 samt beträffande 18 och 28 §§ 1941:349.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
3
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15
januari 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anför
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet.
Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att
verkställa utredning rörande vissa skogslagstiftningsfrågor. Utredningsarbetet
avsågs skola omfatta såväl skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212)
som lagen den 10 juni 1932 (nr 180) örn vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden. Med hänsyn
till att sistnämnda lag äger giltighet endast till och med utgången av år 1943
anbefallde Kungl. Maj:t skogsstyrelsen -— då det kunde förutsättas att styrelsen
icke skulle bliva i stånd att slutföra nyssberörda lagstiftningsarbete
å sådan tid att förslag i ämnet kunde föreläggas 1943 års riksdag — att snarast
till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till provisoriska bestämmelser rörande
vården av de skogar, varå 1932 års lappmarkslag äger tillämpning. Sedermera
tillkallade jag med stöd av Kungl Maj:ts bemyndigande såsom sakkunniga
att biträda inom skogsstyrelsen vid lagstiftningsuppdragets fullgörande
statssekreteraren B. Näsgård, ledamöterna av riksdagens första kammare L.
Tjällgren, friherre C. S. Beck-Friis, hemmansägaren P. J. Näslund, redaktören
H. Sten, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von
Seth, professorn vid statens skogsförsöksanstalt C. H. Petterson, länsjägmästaren
C. G. Chöler, skogschefen G. I. Ekman och jägmästaren A. Jansson
ävensom hovrättsrådet G. H. Bogren.
Med skrivelse den 7 november 1942 bär skogsstyrelsen framlagt förslag till
lag angående fortsatt giltighet av 1932 års lappmarkslag till och med den 31
december 1948, ävensom till vissa ändringar i tillämpningsföreskrifterna till
lappmarkslagen.
Innan jag närmare ingår på skogsstyrelsens förslag och motiveringen därför,
torde jag få lämna en kortfattad redogörelse för omfattningen av de
under 1932 års lappmarkslag lydande skogarna och huvuddragen av lagens
bestämmelser rörande vården av dessa skogar.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
Gällande bestämmelser m. m.
1932 års lappmarkslags tillämplighetsområde. Under lappmarkslagen har
hänförts inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna
och Idre socknar av Kopparbergs län belägen skogsmark med följande undantag,
nämligen: skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland
och Dalarna, städernas skogar, skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner
och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits
under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse
under åborätt av viss jord samt övriga nu ej nämnda skogar, varå
förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna
skogarna i riket äger tillämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning.
Vid antagandet av 1932 års lappmarkslag hade från dess tillämpning å
skogar av enskild natur undantagits de s. k. husbehovsskogarna samt skogar
å kronohemman och krononybygge!! under stadgad åborätt. Genom ändringar
i lagen har densamma sedermera kommit att gälla även för dessa skogar,
nämligen för husbehovsskogarna från och med år 1939 och för kronohemmans
och krononybyggens skogar från och med år 1940.
Enligt skogsvårdsstyrelsemas riksstatistik för år 1941 uppgår den under
lappmarkslagen lydande produktiva skogsmarken till följande arealer:
i Norrbottens län till 638,800 hektar
» Västerbottens » » 1,042,500 »
» Kopparbergs » » 72,900 »
Summa 1,754,200 hektar.
Sagda totalsumma, 1,754,200 hektar, motsvarar i runt tal 8 procent av
landets hela areal produktiv skogsmark.
1932 års lappmarkslag har såsom förut berörts givits endäst temporär giltighet
och upphör att gälla i och med utgången av år 1943.
Avverkning sregler. Avverkning av barrträd och av lövträd ovan odlingsgränsen
må för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets
husbehov bedrivas endast efter tillstånd av skogs vårdsstyrelsen. Dylikt
tillstånd erfordras ej för rationella gallringar i sådana bestånd av yngre
skog, vilka vid avverkningsplans upprättande blivit å karta tydligt utmärkta
och angivits vara under planens giltighetstid i behov av gallring (5 §). Yngre
skog må ej avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen med hänsyn till skogens beskaffenhet
finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning (6 §).
Tillstånd till avverkning av barrträd skall jämlikt 7 § 1 mom. meddelas
enligt avverkningsplan, upprättad genom skogsvårdsstyrelsens försorg enligt
av Kungl. Majit meddelade föreskrifter och fastställd av styrelsen. I vissa
fall, bland annat beträffande mindre fastigheter och fastigheter med liten
Kungl. Majlis proposition nr 31.
5
tillgång på äldre skog, kan avverkningstillstånd lämnas ulan att avverkningsplan
finnes. Jämlikt 7 § 2 mom. skall avverkningsplan uppgöras särskilt
för varje fastighet samt angiva den myckenhet virke, som må under viss tid
avverkas. Vid avverkningsplans upprättande skall tillses, dels att skadad eller
överårig skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom äldre skog,
som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, må kunna snarast
avverkas, dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran på en så vitt möjligt
jämn virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning, som erfordras
för att skogen må inom skälig tid komma i sådant skick, att skogsmarkens
alstringsförmåga varder på ändamålsenligt sätt tillgodogjord.
Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökning förordna, att två eller flera fastigheter,
för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, må under viss tid vid
avverknings företagande behandlas som en brukningsenhet (7 § 4 morn.).
Avverkningstillstånd, som meddelas enligt avverkningsplan, skall, där ej
avverkning i mindre omfattning äskas, avse den avverkning, som belöper å
en tid av fem år. Dock må, när särskilda skäl därtill äro, skogsvårdsstyrelsen
medgiva, att tillståndet må avse avverkning för ytterligare fem år. Frågan
om dylikt tillstånd för längre tid framåt prövas av Kungl. Maj:t. Grundas ej
tillståndet å avverkningsplan må, såvitt fråga är om skog, som icke är att
anse såsom yngre, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning,
som är förenligt med skogens återväxt. Härvid skall dock iakttagas att,
därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en
god skogsvårds fordringar, fastigheten ej genom avverkningen må komma
att för framtiden lida brist på husbehovsskog enligt ortens förhållanden
(9 §)•
Då tillstånd till avverkning meddelas enligt avverkningsplan, skall utsyning
verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästaren eller annan
av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. De utsynade träden skola
därvid stämplas genom förrättningsmannens försorg. Meddelas avverkningstillstånd
annorledes än genom avverkningsplan, må i stället för utsyning
och stämpling anvisning av avverkningstrakt äga rum. Detta gäller ock
avverkning av yngre skog. Vid förrättningar av nu ifrågavarande slag skola
markägarens berättigade önskemål beaktas, i den mån de överensstämma
med en god skogsvård (10 §). Skogsvårdsstyrelsen kan utfärda föreskrift om
att vissa träd skola överhållas som fröträd (11 §).
överträdelse av lagens avverkningsbestämmelser kan föranleda avverkningsförbud;
avverkning utan tillstånd, där sådant erfordras, medför direkt
straffansvar (13 och 23 §§).
Reproduktionsskjjldighet. Där vid avverkning ej kvarlämnals skog av sådan
täthet och beskaffenhet, att den med hänsyn till rådande naturförhållanden
kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt icke
heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som
äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen
kommer att finnas på det avverkade området. Därå uppkommen skog skall
vidmakthållas, till dess den nått sådan utveckling, att den ej längre är att
6
Kungl Maj.ts proposition nr 31.
räkna som plantskog. Därest denna reproduktionsskyldighet skulle i särskilt
fall bliva synnerligen betungande, äger skogsvårdsstyrelsen på ansökan medgiva
skälig begränsning därav (15 §). Skyldighet föreligger jämväl att i viss
utsträckning vidtaga återväxtåtgärder örn skogen skadats genom brand, storm,
snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom åverkan
(16 §). För vidtagande av föryngringsåtgärder är skogsmarkens ägare i regel
ansvarig.
Omläggning av skogsmark. Vad i lagen stadgas utgör ej hinder för skogsmarks
omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål
eller till åker. Vill fastighetsägaren medelst röjning eller andra särskilda
åtgärder anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han därtill
söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Finner skogsvårdsstyrelsen den sökta
omläggningen böra medgivas, skall styrelsen bestämma tid för fullgörandet
av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet (22 §).
Tillämpningsföreskrifter. I kungörelse den 21 april 1933 (nr 174) med bestämmelser
angående förrättning enligt 7 § 2 mom. 1932 års lappmarkslag med
tilllhörande anvisningar meddelas bestämmelser rörande förrättning för uppgörande
av avverkningsplan, varom förut förmälts. Författningen lämnar detaljerade
föreskrifter beträffande upprättande av ny avverkningsplan och revision
av äldre sådan. Föreskrifterna gälla, bland'' annat, utarbetandet av
karta, beståndsbeskrivning, uppskattningshandling och avverkningsberäkning.
Vad angår den sistnämnda torde få anföras följande.
I avverkningsberäkning skall angivas den myckenhet virke, sorn, fördelad
å perioder om fem år, må under viss tid uttagas från fastigheten. Vid avverkningsberäkningens
uppgörande skall tillses, att skadad eller överårig skog,
som kan befaras avtaga i användbarhet, samt äldre skog, sorn i högre grad
hindrar den yngre skogens utveckling, kan omedelbart avverkas, därest skogsvårdens
krav ej lägga hinder i vägen. I övrigt skall iakttagas, att bestånd av
äldre skog, vari nöjaktig produktion ännu kan påräknas, göras till föremål för
erforderliga genomhuggningar i skogsvårdande syfte samt att bestånd av
äldre skog, vari nöjaktig produktion ej längre kan påräknas, föryngringshuggas
i den omfattning, som — utan att fordran på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning
åsidosättes — kan anses lämplig med hänsyn till möjligheterna
att erhålla naturlig återväxt. För bestånd av yngre skog lämnas uppgifter
angående omfattningen av de gallringar, som behöva utföras, ävensom
angående det virkesbelopp, som därvid beräknas utfalla.
Jämlikt föreskrifterna i tillämpningskungörelsen skola hitggningsklasserna
vara fem till antalet och angivas enligt följande regler: huggningsklass I: kalmark
och annan under föryngring liggande skogsmark, varå återväxten ännu
icke kan anses nöjaktig; huggningsklass II: utvecklingsduglig och nöjaktigt
sluten plantskog samt ungskogsbestånd, vari endast röjningar kunna ifrågakomma;
huggningsklass III: yngre bestånd, vilka i regel behöva bliva föremål
för gallring; huggningsklass IV: äldre bestånd, som ej böra föryngringshuggas
utan fortfarande kunna genomhuggas; huggningsklass V: bestånd, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
7
böra föryngringshuggas. Inom huggningsklasserna I—III kunna rester av avverkningsbar
äldre skog jämväl förekomma.
Vid taxeringen fördelas träden på tre mogenlietsklasser. Såsom huvudregel
skola mogenhiétsklasserna härvid angivas sålunda: mogenhetsklass 1: yngre
träd samt av äldre träd sådana, som ännu anses hava nöjaktiga utvecklingsmöjligheter;
mogenhetsklass 2: sådana äldre, dock ej i högre grad övermogna
eller skadade träd, vilkas avverkning är ur skogsvårdssynpunkt önskvärd;
mogenhetsklass 3: sådana äldre träd, vilka på grund av övermogenhet eller
skador kunna beräknas avtaga i användbarhet. Vid trädens fördelning i mogenhetsklasser
skall hänsyn tagas till de förhållanden, som kunna anses råda
vid mitten av den tjugoårsperiod, avverkningsplanen avser.
Vid avverkningsberäkningens uppgörande skall först bestämmas det avverkningsbelopp,
som får uttagas under hela tjugoårsperioden. Detta belopp
fördelas därefter å femårsperioder på sätt av det följande framgår.
Av den i detta virkesförråd ingående äldre skogen skola med hänsyn till
de avverkningar, som böra utföras, avskiljas två kategorier: realisationsförrådet
och ransoneringsförrådet. Realisationsförrådet omfattar inom huggningsklasserna
I—lil mogenhetsklasserna 2 och 3 samt inom huggningsklasserna
IV—V mogenhetsklass 3. Ransoneringsförrådet omfattar inom huggningsklass
IV mogenhetsklasserna 1 och 2 samt inom huggningsklass V mogenhetsklass 2.
Realisationsförrådet är avsett att i sin helhet avverkas omedelbart, såframt
ej skogsvårdens krav lägga hinder i vägen härför. Detta torde framför allt
kunna inträffa i de fall då skogens kvarhållande är av betydelse för föryngringen,
då skogen är av skyddsskogs karaktär eller då avverkningen kan
väntas medföra, att det kvarvarande beståndet tager skada. I nämnda fall
skall till ledning för avverkningens planläggande å marken angivas huru stor
del av realisationsförrådet, som beräknas kunna uttagas under varje i tjugoårsperioden
ingående femårsperiod.
Beträffande ransoneringsförrådet skall följande iakttagas: 1) Inom liugg*ningsklass
IV skall till avverkning under tjugoårsperioden anvisas den kubikmassa,
som med stöd av i beståndsbeskrivningen förda anteckningar beräknas
komma att utfalla vid genomhuggning i skogsvårdande syfte. 2) Vid bestämmande
av det avverkningsbelopp, som må uttagas inom huggningsklass
V, skall först beräknas den tid, inom vilken den till nämnda klass hörande
delen av det vid avverkningsplanens uppgörande förefintliga ransoneringsförrådet
kan uttagas utan att fordran på en så vitt möjligt jämn virkesavkastning
åsidosättes (ransoneringstid). Vid ransoneringstidens beräkning skall i
första hand gälla, att ju större tillgång på skog inom mogenhetsklass 1 som
finnes, desto kortare tid behöver ransoneringen omfatta. I andra hand bör
hänsyn tågås därtill, att ett relativt litet realisationsförråd ävensom relativt
riklig förekomst av lättföryngrade marker inom liuggningsklassen kunna motivera
en kortare ransoneringstid, under det att ett större och företrädesvis
till huggningsklassena I—III lokaliserat realisationsförråd ävensom en mera
avsevärd förekomst av svårföryngrade marker kunna föranleda en längre
gående ransonering. Vid en gynnsam till ordinär sammansättning av virkes
-
8
Kungl. Majda proposition nr 31.
förrådet bör ransoneringstiden, med beaktande av nyssnämnda synpunkter,
hållas inom gränserna 20—30 år. Ett utsträckande av ransoneringen över
längre tid än 30 år bör endast förekomma vid ett mera ogynnsamt skogligt
tilllstånd. I intet fall må ransoneringstiden sättas längre än tm 40 år. Sedan
ransoneringstiden beräknats, bestämmes med hänsyn härtill det avverkningsbelopp,
som under tjugoårsperioden må uttagas.
De ur ransoneringsförrådet till avverkning under tjugoårsperioden anvisade
virkesbeloppen böra lika fördelas på varje femårsperiod, såvida ej särskilda
skäl motivera, att fördelningen sker på annat sätt.
Där på grund av ogynnnsam belägenhet eller andra omständigheter särskilda
svårigheter för avsättning av realisationsförrådet förefinnas, må i undantagsfall
ett större uttag av ransoneringsförrådet än som följer av det
ovan sagda kunna medgivas.
För att tjäna till ledning vid behandlingen av yngre bestånd skola angivas
dels den areal, som bör genomgås med gallring, samt den kubikmassa,
vilken därvid beräknas utfalla (huggningsklass III), dels ock den areal, som
är i behov av röjning (huggningsklass II).
I cirkulär den 21 april 1933 (nr 175) till skogs vårdsstyrelserna i Kopparbergs,
Västerbottens och Norrbottens län innefattande tillämpningsföreskrifter
att iakttagas vid handhavandet av 1932 års lappmarkslag avhandlas frågor
rörande behandlingen av två eller flera fastigheter som en brukningsfenhet,
anbringande av stämpelmärken, särskiljande av stämplade träd i realisations-
och ransoneringsförråd, avräkning å i plan fastställda avverkningsbelopp,
protokoll över utsyningsförrättning samt förande av kontrollbok för
varje fastighet eller annan brukningsenhet.
Av skogsstyrelsen inhämtade yttranden.
För belysande av frågan om utformningen av dessa provisoriska bestämmelser
har skogsstyrelsen härutinnan inhämtat yttranden från skogsvårdsstyrelserna
i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges skogsägareförbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Norrlands
skogsvårdsförbund. Ur dessa yttranden må här återgivas följande.
Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs lån har anfört, att det i avvaktan på en
allmän skogslagrevision syntes välbetänkt att för ytterligare fem år prolongera
1932 års lappmarkslag. Ehuru en del jämkningar och förtydliganden i
tillämpningsföreskrifterna vore önskvärda, hade skogsvårdsstyrelsen ansett
sig kunna, med hänsyn till frågans relativt ringa betydelse för länet, underlåta
att framlägga några förslag i detta hänseende.
Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har anfört:
. Med hänsyn till den relativt korta tid, som torde förflyta innan förslag kan
väntas föreligga till en definitiv utformning av lagstiftningen för de enskilda
skogarna, bör 1932 ^ars lappmarkslag förlängas för en period av fem år. Även
andra skäl kunna aberopas för bibehållande under ytterligare en övergångs
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 31.
9
tid av del ransonerings tvång lagen föreskriver, främst hemmansägarnas behov
av stöd från skogen tills jordbruksdriften hunnit ytterligare rationaliseras.
Under det praktiska handhavandet av lagen lia vunnits erfarenheter,
som för denna provisorietid motivera vissa ändringar i bestämmelserna om
upprättande av avverkningsplan samt i tillämpningsföreskrifterna. Det har
visat sig svårt att tillämpa föreskrifterna om uppdelning i realisations- och
ransoneringsförråd, särskilt ifråga örn att nå överensstämmelse mellan fördelningen
vid taxeringen och vid stämplingen, vilket utgör förutsättning för
att avverkningsbeloppen skola få avsedd storlek och sammansättning. Ju
längre planerna tillämpas, desto större olägenheter uppstå, örn överensstämmelse
ej nåtts. Metoden har, förutom att den skapat en viss irritation, inbjudit
till olämpliga huggningsfÖrmer så till vida, att möjligheten att omedelbart
få uttaga realisationsförrådet ofta har utnyttjats på så sätt, att enbart detta
förråd utlagis även i bestånd, som rätteligen bort bliva föremål för trakthuggning.
Justering av dessa avverkningstrakter är för närvarande mångenstädes
den mest trängande åtgärden. Under sådana förhållanden anser skogsvårdsstyrelsen
det vara synnerligen angeläget, att bestämmelserna om den
äldre skogens uppdelning vid utsyning i olika förråd slopas. Den omständigheten
att realisationsförrådet avsevärt reducerats sedan 1934 talar för att man
hädanefter utan olägenhet kan genomföra en dylik ändring.
I höjdlägena inom Västerbottens lappmark förekomma stora områden, som
domineras av starkt övermogna granskogar. Förekomsten av ungskog är här
ofta mycket ringa. Vid awerkningsberäkningar för fastigheter inom dessa
lägen måste ransoneringstiden med nuvarande bestämmelser därför bliva
mycket lång. Då realisationsförrådet i de övermogna granbestånden dessutom
ej kan uttagas enbart för sig utan risk för att kvarvarande skog tager
skada, blir härigenom även detta förråd »ransonerat» under en längre tidsperiod.
Den långa ransoneringstiden för ett relativt litet förråd mogen skog
förhindrar här en önskvärd forcering i uttagandet av det övermogna virkeskapitalet.
Skogsvårdsstyrelsen anser det därför angeläget, att bestämmelserna
om ransoneringstidens längd kompletteras i syfte att möjliggöra ett snabbare
uttag av det övermogna virkesförrådet inom här berörda skogar.
Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län har förordat, att nuvarande lappmarkslag
tills vidare skulle bibehållas i avvaktan på en ny skogsvårdslagstiftning.
Vissa svårigheter förelåge vid tillämpandet, i samband med utsyningama,
av avverkningsplanernas uppgifter om realisations- och ransoneringsskog
för att nå överensstämmelse mellan den vid taxeringen verkställda
uppdelningen av taxeringsförrådet och vid bedömningen av de stämplade träden
vid utsyningsförrättningen. I stort sett hade emellertid dessa svårigheter
för skogsvårdsstyrelsen varit överkomliga. Någon ändring i lagen eller dess
tillämpningsföreskrifter vore därför icke erforderlig.
Sveriges skogsägareförbund bar i huvudsak yttrat:
Förbundet förordar en prolongering av 1932 års lappmarkslag för en tid
av fem år. Vissa jämkningar i följdförfattningarna böra dock genomföras.
Sålunda böra dessa på så sätt ändras, att stämpligen inom ramen av avverkningsberäkningens
fastslagna totalbelopp får lorås helt efter en god skogshushållnings
krav, oberoende av avverkningsberäkningens proportioner mellan
ransonerings- och realisationsförråd. På grundval av förefintliga taxeringshandlingar
böra nya awerkningsberäkningar utföras för den förestående
femårsperioden, därvid eventuellt ej ullagna kvantiteter av de båda första
femårsperiodernas medgivna avverkningsbelopp självfallet ej skola ingå i den
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
nya avverkningsberäkningen ulan fritt få disponeras av skogsägaren. Därjämte
bör en uppmjukning ske av föreskriften om att vid meddelande av
avverkningstillstånd å brukningsgemenskap, bestående av två eller flera
fastigheter, skall iakttagas, att sammanlagda avverkningsbeloppet ej får uttagas
på sådant sätt, att å någon fastighet det därstädes för avverkningsplanens
giltighetstid fastställda beloppet överskrides. Bestämmelserna låsa fast avverkningarna
inom varje i hushållsenheten ingående kameral enhet och omöjliggöra
därigenom den rörlighet i huggningarna, som såväl ur skogsvårdande
som drivningsteknisk synpunkt är utomordentligt väl behövlig.
Såsom motiv för bestämmelserna hade anförts, att det kunde inträffa, att
de i brukningsenheten ingående fastigheterna delas upp på olika ägare. Det
borde då icke få ske, att någon av fastigheterna fått sitt förråd av äldre skog
nedsatt utöver ransoneringsplanens bestämmelser. En sådan invändning kan
måhända ha vissst berättigande, när ägaregemenskapen är av mer löslig beskaffenhet.
Invändningen saknar emellertid helt bärkraft i de ojämförligt
vanligaste fall, då brukningsgemenskap sättes ifråga, nämligen beträffande
skogsindustriföretagens skogskomplex. Dessa lia varit förenade i årtionden
samt komma med all säkerhet att bestå i framtiden som samlade brukningskomplex.
Skogsägareförbundet hemställer av anförda skäl, att nu ifrågavarande stadgande
borttages. Befinnes detta ej kunna äga rum med hänsyn till förhållandena
å sådana ägaresamfälligheter, exempelvis i privatpersoners hand, som
kunna förväntas bliva upplösta, torde spörsmålet kunna vinna en tillfredsställande
lösning på det sätt, att den prövande myndigheten tillägges befogenhet
att från fall till fall bedöma, örn en rörligare avverkningsrätt kan medgivas
inom en brukningsenhet, bestående av flera fastigheter.
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har gjort följande uttalande:
De enskilda skogsägarnas i de områden, lagen berör, önskan är givetvis att
i fråga om nyttjanderätten till sina skogar omedelbart bliva likställda med
landets övriga skogsägare. Motivet för att de särskilda bestämmelserna för
lappmarkerna icke redan tidigare ersatts med allmänna skogsvårdslagen är
den rikliga förekomsten av mogen och övermogen skog i lappmarken. Detta
motiv föreligger icke längre, då största delen av den gamla skogen blivit avverkad
sedan 1938, varför lagen rätteligen bör upphävas. Då det emellertid
kan anses olämpligt att lägga lappmarken under nu gällande skogsvårdslag,
som mycket snart kommer att ändras, anser riksförbundet det lämpligt, att
lagens giltighet utsträckes att gälla för den tid beredningen av en ny allmän
skogsvårdslag beräknas taga, dock högst två år. För denna tid böra nu gällande
hushållningsplaner kunna förlängas och eventuellt revideras utan att
nya taxeringar behöva utföras. Riksförbundet får dessutom framföra som
önskemål, att frågan överväges, huruvida icke 2-skog och 3-skog böra sammanföras
till en grupp i avverkningsberäkningarna. Härigenom kunna väsentliga
olägenheter elimineras, som vidlåder lagen i dess nuvarande form.
Norrlands skogsvårdsförbund har ävenledes förordat en provisorisk tilllämpning
av 1932 års lappmarkslag under ytterligare någon tid, dock högst
fem år. Förbundet har emellertid därjämte framfört önskemål beträffande
ändringar i tillämpningsföreskrifterna. Sålunda borde uppdelningen i realisations-
och ransoneringsförråd slopas i samband med utsyningarna. Beståndsvårdande
avverkningar i huggningsklasserna I—lil borde vara helt fria från
kvantitativ begränsning. Den kvantitet äldre skog, som under de två första
femårsperioderna ej uttagits, skulle icke inräknas i det avverkningsbelopp,
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
11
som bestämdes för en femårig prolongeringstid. Vid beräknande av sagda
avverkningsbelopp borde all vid 1944 års ingång kvarstående, ej utsynad realisationsskog
stå till förfogande för avverkning. Slutligen borde rätten till
sammanslagning av fastigheter till en hushållsenhet väsentligt utvidgas.
Skogsstyrelsens förslag.
Skogsstyrelsen har i sin skrivelse framlagt förslag dels till förlängning av
1932 års lappmarkslag under en tid av fem år lill och med den 31 december
1948, dels ock till vissa ändringar i kungörelsen den 21 april 1933 (nr 174)
med bestämmelser angående förrättning enligt 7 § 2 mom. 1932 års lappmarkslag
samt cirkuläret samma dag (nr 175) till skogsvårdsstyrelserna i
Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län innefattande tillämpningsföreskrifter
att iakttagas vid handhavandet av 1932 års lappmarkslag. Förslaget
till ändringar i tillämpningsbestämmelserna innebär i huvudsak följande.
Den i cirkuläret upptagna föreskriften, att vid utsyning och stämpling
i äldre skog enligt avverkningsplan de stämplade träden skulle särskiljas
i realisationsförråd och ransoneringsförråd, borde icke vara obligatorisk.
Bestämmelserna i 1933 års kungörelse angående ransoneringstidens längd
borde kompletteras sålunda, att i vissa undantagsfall det övermogna virket
finge hastigare uttagas än som följde av de bestämmelser som i allmänhet
gällde rörande uttagandet av skogen. Den i cirkuläret upptagna föreskriften
om maximering för avverkning å fastighet som inginge i en brukningsenhet
borde upphävas.
Skogsstyrelsen har såsom motivering till förslaget om en förlängning av
1932 års lappmarkslag anfört följande.
Av förarbetena till 1932 års lappmarkslag framgår, att statsmakterna betraktade
denna lag som en förberedelse för lappmarksskogarnas läggande
under de för landets övriga enskilda skogar gällande skogsvårdsbestämmelserna.
Med hänsyn till att skogsstyrelsen erhållit i uppdrag att verkställa
en allsidig undersökning rörande skogsvårdslagstiftningen i riket torde emellertid,
i avvaktan på resultaten av denna mycket omfattande utredning, ett
fortsatt provisorium för här ifrågavarande lappmarkslagstiftning av lämplighetsskäl
vara påkallat. Enligt skogsstyrelsen meddelade direktiv för lagstiftningsarbetet
skall nämligen av styrelsen utredas, bland annat, möjligheterna
att inrymma de för enskilda skogar inom lappmarkerna och Särna—
Idreområdet erforderliga stadgandena i en hela landet gällande, reviderad
skogsvårdslag. Såsom framgår av de i ärendet till skogsstyrelsen avgivna
yttrandena synas, även örn vissa brister kanske kunna konstateras i 1932 års
lappmarkslag, dessa likväl ej vara av den betydelse, att icke lagen oförändrad
kan utsträckas att äga giltighet under ännu någon tid. Det är jämväl
skogsstyrelsens uppfattning alt en sådan prolongering utan större olägenheter
bör kunna låta sig genomföra. Det förefaller styrelsen därvid praktiskt att
lappmarkslagens förlängning skall avse en tid av ytterligare fem år, eller från
och med den 1 januari 1944 till och med den 31 december 1948.
Bland skälen för alt en lill fem år utsträckt prolongering av lappmarkslagen
bör väljas kan nämnas, ali avverkningsplanernas avverkningsbelopp
i överensstämmelse med givna anvisningar äro fördelade på femårsperioder
12
Kungl. May.ts proposition nr 31.
och att utsyningarna enligt lagen verkställas för lika långa perioder. Den
andra utsyningsperioden enligt de tjugoåriga planerna utgår samtidigt med
lagens giltighetstid den 31 december 1943. Det av skogsstyrelsen nu föreslagna
provisoriet skulle alltså komma att omfatta en ny utsyningsperiod av fem
år. 1 samband härmed må framhållas att för denna period redan vid de nuvarande
avverkningsplanernas uppgörande och fastställande beräknats vissa
avverkningsbelopp. Därest en revision av dessa avverkningsbelopp skulle finnas
nödvändig i större eller mindre omfattning, bör denna i allmänhet kunna
ske väsentligen på grundval av de redan förefintliga taxeringshandlingarna.
Härigenom torde kostnadskrävande nylaxeringar ute på marken jämte upprättande
av härpå grundade avverkningsplaner, vilka måhända endast få
mycket kort giltighet, kunna i stor utsträckning undvikas. Vidare anser skogsstyrelsen,
i likhet med vad i yttrandena kommit till synes, att ej uttagna
kvantiteter av de båda första utsyningsperiodernas tillåtna avverkningsbelopp
icke böra ingå i en ny avverkningsberäkning utan må av skogsägaren fritt
disponeras.
Skogsstyrelsen har vidare framhållit, alt hittillsvarande totaluttaget av virke
å skogar under lappmarkslagen avsevärt understigit det i avverkningsplanerna
tillåtna avverkningsbeloppet. Följande av .skogsstyrelsen upprättade
tablå, avseende Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, belyser detta
förhållande (för perioden 1934—1938 och åren 1939—1941 är utsyningskvantiteten
den verkliga men för de två sista åren av perioden 1939—1943
allenast beräknad):
Period
1934—1938
1939—1943
Enligt planerna tillåtna
avverkningsbelopp
22,012,000 kbm
6,405,000 »
Utsynad kvantitet
12,743,000 kbm
7,000,000 »
Summa 28,417,000 kbm 19,743,000 kbm
I anslutning till denna tablå har skogsstyrelsen anfört:
Av tablån framgår att den för dessa tvenne perioder tillsammans behållna
utsyningskvantiteten belöper på icke mindre än 8.7 miljoner kubikmeter; behållningen
hänför sig helt till den första perioden. Tillsammans med det för
perioden 1944—1948 i planerna tillåtna avverkningsbeloppet, 4.9 miljoner
kubikmeter, skulle sålunda de planenliga avverkningarna under denna period
kunna uppgå till 13.6 miljoner kubikmeter. Även med utgångspunkt från de
begränsade uttag, som i planerna beräknats för femårsperioden 1944—1948,
komma alltså avverkningarna under sagda period att kunna röra sig inom
en förhållandevis vid marginal. De kunna sålunda något överstiga de under
första utsyningsperioden 1934—1938 verkställda utsyningarna, vilka enligt
tablån utgjorde 12.7 miljoner kubikmeter. Av totala virkesförrådet vid 1934
års början (cirka 65.8 miljoner kubikmeter exklusive träd under 10 cm vid
brösthöjd) kan under perioden 1944—1948 uttagas drygt 20 procent. I detta
sammanhang må omnämnas, att oaktat lappmarkens skogsägare iakttagit
en viss återhållsamhet i avverkningarna, beräknas virkeskapitalet ändock
komma att under tiden 1934—1943 sjunka rätt betydligt samtidigt som det
skogliga tillståndet avsevärt förbättras genom en väsentlig utjämning beträffande
virkesförrådsförhållandena.
Till belysande av sistberörda förhållande har skogsstyrelsen åberopat följande
tablå, som utvisar av skogsvårdsstyrelsema beräknade förändringar
Kungl. Majlis proposition nr 31.
13
(inberäknat tillväxten) i virkesförrådets storlek och sammansättning under
åren 1934—1943 inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker.
Förråd |
*/i |
19 3 4 |
7i |
19 4 4 |
||
Virkesförråd |
procent |
kbm per |
Virkesförråd |
procent |
kbm per |
|
Realisationsförråd .......... |
25,200,000 |
38 |
17 |
13,000,000 |
23 |
9 |
Ransoneringsförråd.......... |
15,90u,000 |
24 |
11 |
13,800,000 |
24 |
9 |
Yngre skog ................ |
24,700,(i00 |
38 |
17 |
30,200,000 |
53 |
21 |
Summa |
65,800,000 |
100 |
45 |
57,000,000 |
100 |
39 |
Med hänsyn bland annat till den omständigheten, att 1942 och 1943 års
utsyningar ej för närvarande äro kända utan endast kunna beräknas, äro
uppgifterna i tablån allenast approximativa.
Skogsstyrelsen har vidare angående tablåerna påpekat, att de lämnade
uppgifterna uteslutande avse skogar, som från och med den 1 januari 1934
lytt under lappmarkslagen, och sålunda ej innefatta s. k. husbehovsskogar
samt kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt, för vilka denna
lag gällt från år 1939 respektive år 1940.
I anslutning till sitt förslag rörande prolongeringen av 1932 års lappmarkslag
har skogsstyrelsen framhållit, att avverkningsplanerna böra fastställas
att gälla för viss tid, dock längst till och med den 31 december 1948.
Skogsstyrelsen har såsom motivering till förslaget örn ändring av föreskrifterna
rörande de stämplade trädens särskiljande i realisations- och ransoneringsförråd
anfört följande.
Det trädvisa uppdelandet av virkesförrådet i avverkningsplanerna och vid
utsyningarna i realisations- och ransoneringsförråd var ett försök att, så gott
sig göra lät, nå fram till det mål lagen syftade till, nämligen en sådan reglering
av avverkningarna att de övermogna och skadade träden snabbt skulle
kunna uttagas på samma gång som den mogna men friska skogens avverkning
blev utportionerad under en längre tidrymd. Vid stämplingsförrättningarna
har det emellertid befunnits, att svårigheter föreligga att så tillämpa
denna metod, att full överensstämmelse nås mellan den vid skogstaxeringen
gjorda uppdelningen och stämplingsförrättarnas egen bedömning av de
stämplade träden. Ur redovisningssynpunkt har detta inneburit olägenheter.
Av större vikt är emellertid att även i skogsvårdshänseende trädens klassificering
vid stämplingama i ransonerings- och realisationsförråd i vissa fall
haft mindre goda verkningar, nämligen där förfaringssättet medfört ett kvarIämnande
av skogsbestånd eller beståndsrester, vilkas avverkning med hänsyn
till skogsvårdens fordringar varit synnerligen önskvärd. Vid sådant förhållande
och då dessutom realisationsförrådet under lagens giltighetstid —
såsom framgår av de av skogsvårdsstyrelsema verkställda utredningarna
samt preliminära uppgifter från den senaste riksskogstaxeringen -—- i avsevärd
grad reducerats anser skogsstyrelsen det angeläget, att bestämmelserna
i cirkuläret den 21 april 1933 (nr 175) punkterna 3 och 7 örn den äldre skogens
uppdelning i olika förråd i samband med utsyning så ändras, att uppdelningen
icke blir obligatorisk.
Möjligen skulle emot en sådan ändring kunna invändas, att den i vissa
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 31.
fall kan försvåra strävandena att så långt görligt förlägga avverkningarna
till den del av skogen på en fastighet, där de ur skogsvårdssynpunkt äro allra
mest angelägna. Häremot vill skogsstyrelsen erinra, att enligt styrelsens mening
den i 10 § 3 inom. lappmarkslagen meddelade bestämmelsen, att fastighetsägarens
önskemål rörande avverkningstrakt och sättet för avverkningsbeloppens
uttagande böra beaktas, i den mån detta överensstämmer med en
god skogsvård, torde bereda möjlighet att i erforderlig grad tillgodose skogsvårdens
krav. Styrelsen finner uppenbart att dessa krav böra bedömas med
utgångspunkt från tillståndet å fastighetens eller brukningsenhetens skog i
sin helhet, ej enbart det enstaka skogsbeståndet. Till belysande härav vill
skogsstyrelsen citera vad 1927 års skogssakkunniga för lappmarken härutinnan
anförde i sitt den 31 mars 1931 avgivna betänkande med förslag till
ny lappmarkslag (stat. off. utr. 1931: 10): Man kan knappast såsom god
skogsvård beteckna, därest å en fastighet, där god tillgång på 3-skog förefinnes,
avverkningsbeloppet uttages för en längre tid huvudsakligen i 2-skog.
Däremot låter med en god skogsvårds fordringar i viss grad förena sig, att
man mer tillfälligtvis verkställer en avverkning av mera värdefull 2-skog,
ehuru 3-skog finnes.
I fråga örn förslaget om komplettering av bestämmelserna angående ransoneringstidens
längd har skogsstyrelsen anfört:
Ett förhållande, som synes nu böra föranleda rättelse, sammanhänger med
metoden för avverkningsberäkningen och framträder i gamla, starkt övermogna
granskogar med ringa ransoneringsförråd och ett stort realisationsförråd.
Dylika fall, som förekomma huvudsakligen i höjd lägen i Västerbottens
lappmark, torde kunna betraktas som tämligen extrema. Med nuvarande
bestämmelser har ransoneringstiden för dessa skogar, där träd tillhörande
realisationsförrådet ej kunna uttagas utan att riskera att den kvarvarande
skogen täger skada, blivit mycket lång och i alltför hög grad hindrat ett
från skogsvårds- och skogsekonomisk synpunkt väl motiverat snabbare tillgodogörande
av det övermogna virkeskapitalet. Det synes därför skogsstyrelsen
önskvärt, att bestämmelserna angående ransoneringstidens längd i anvisningarna
till 8 § kungörelsen den 21 april 1933 (nr 174) på sådant sätt fullständigas,
att i nu ifrågavarande undantagsfall det övermogna virket må
kunna hastigare uttagas.
Till den nu föreslagna uppmjukningen i avverkningsbestämmelsema vill
skogsstyrelsen framhålla, alt dessa i överensstämmelse med lappmarkslagens
allmänna syfte äro avsedda att möta såväl sociala behov sorn skogsvårdskrav.
Det är emellertid att märka, att det sociala kravet på största möjliga jämnhet
i arbetstillfällen för ortsbefolkningen kan, utan att lagens bestämmelser
överträdas, elimineras genom ett ackumulerande av utsyningsbeloppen under
längre tid och verkställande därefter av ett samlat större uttag. Vid sådant
förhållande och då för övrigt skogsbestånd av den beskaffenhet, som nu närmast
äro i fråga, ej torde vara av särskilt stor omfattning, har skogsstyrelsen
ansett att några vidgade sociala olägenheter av sagda uppmjukning knappast
kunna göra sig gällande. Genom densamma ökas därjämte förutsättningarna
att utnyttja goda konjunkturer för huggningar i ogynnsamt belägna skogar
och skogar av sämre kvalitet. Vad beträffar skogsvårdskravet, torde detta enligt
styrelsens förmenande i förevarande fall böra så tillgodoses, att tillstånd
att av nyss berörda skäl få uttaga ökade avverkningskvantiteter skall förknippas
med det villkor, att skogsägaren i full utsträckning ombesörjer att återväxt
erhålles på avverkade områden. Givetvis avser skogsstyrelsen härvid, att
endast de i varje särskilt fall erforderliga återväxtåtgärderna skola utkrävas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 31. lo
I behövlig utsträckning torde avtal beträffande åtgärder för betryggande av
återväxt böra träffas innan tillstånd till avverkning enligt en av förut anförda
orsaker avkortad ransoneringstid lämnas. Styrelsen vill i detta sammanhang
rikta uppmärksamheten på möjligheten att genom anlitande av statens skogsodlingsanslag
eller norrländska skogsproduktionsanslaget i vissa fall underlätta
vidtagandet av mera kostsamma återväxtåtgärder.
Beträffande förslaget örn borttagande av maximeringen för avverkning å
fastighet ingående i brukningsenhet, har skogsstyrelsen yttrat:
Med den föreslagna jämkningen vinnes otvivelaktigt större rörlighet i avverkningarna,
så att dessa kunna koncentreras till viss trakt eller flottled, och
möjliggöres härigenom en besparing i kostnaderna för virkets avverkning och
transport. För skogsvården är det lill gagn, att stämplingarna kunna planläggas
och utföras utan hänsyn till ägogränserna. Det bör tillika uppmärksammas,
att avverkningsplanernas giltighetstid skulle omfatta allenast en
femårsperiod, varför de nuvarande bestämmelserna om brukningsenhet skulle
komma att sakna betydelse. Med hänsyn härtill anser skogsstyrelsen goda
grunder föreligga att söka en lösning av sagda spörsmål. Om man förutsätter
att liksom hittills en skälig avvägning äger rum i fråga örn brukningsenheternas
storlek och omfattning torde detta lämpligen kunna ske på det sätt,
att stadgandet i punkt 1 cirkuläret den 21 april 1933 (nr 175) upphäves. Enligt
7 § 4 mom. lappmarkslagen har ju skogsvårdsstyrelsen befogenhet att
från fall till fall bedöma, om en rörligare avverkningsrätt skall kunna medgivas
inom en brukningsenhet, samt äger jämlikt 3 kap. samma lag fastställa
villkor härför i reproduktionshänseende. Avtal rörande de i varje enskilt
fall erforderliga reproduk tionsåtgärderna synes nämligen även i detta
samband böra krävas.
Under åren närmast före det nu pågående kriget har en ganska omfattande
lagstiftningsverksamhet pågått på skogsvårdens område. Det har därvid
i första hand gällt att modernisera bestämmelsenia rörande vården av
vissa skogar, vilkas vård tidigare reglerats av föråldrade lagar eller föreskrifter.
Efter förslag av den s. k. skogslagkommissionen genomfördes sålunda
under åren 1936—38 en revision av bestämmelserna angående vården av
skyddsskogarna, skogarna å flygsandsfälten i Hallands län, husbehovsskogarna
och allmänningsskogarna i Norrland och Dalarna. Det därmed påbörjade
lagstiftningsarbetet, vilket avsåg att vara en inledning till en omarbetning
och nydaning av skogslagstiftningen för landet i dess helhet, avbröts
emellertid i samband med krigsutbrottet på hösten 1939. Skogslagkommissionen
var då sysselsatt med en utredning om ny lagstiftning för städernas skogar.
I skrivelse den 15 februari 1942 har skogsstyrelsen — under erinran, att
1932 års lappmarkslag upphörde att gälla i och med utgången av år 1943 —
uttalat, att denna omständighet nödvändiggjorde en undersökning rörande
vilka bestämmelser, som därefter borde gälla för lappmarksskogarna. I anslutning
härtill har styrelsen framhållit, att det vore ändamålsenligt, all i
samband med en dylik undersökning jämväl till omprövning upploges spörsmål,
sammanhängande med en av utvecklingen betingad översyn av stadgandena
i 1923 års allmänna skogsvårdslag. Härigenom skulle tillfälle beredas
till en samtidig revision av de båda lagstiflningskomplex, som hade avseende
å huvudparten av de enskilda skogarna i riket. Enligt skogsstyrelsens
Departememk*
chefm.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
mening borde tillika av styrelsen upptagas det lagstiftningsarbete, som tidigare
anförtrotts åt skogslagkommissionen. Såsom inledningsvis berörts, uppdrog
Kungl. Majit sedermera på min hemställan genom beslut den 5 juni
1942 åt skogsstyrelsen att till utredning upptaga, förutom andra, även de nu
berörda problemen på skogslags lif tningens område. Med hänsyn till att den
anbefallda utredningen, vilken uppenbarligen komme att bliva av vidlyftig omfattning,
icke kunde avslutas inom sådan tid, att densamma kunde föranleda
lagstiftning i ämnet innan 1932 års lappmarkslags giltighetstid utgått, uppdrogs
åt skogsstyrelsen att snarast framlägga förslag till provisoriska bestämmelser
rörande vården av lappmarksskogarna. Det av skogsstyrelsen nu framlagda
förslaget innebär, såsom framgår av vad förut anförts, dels att en förlängning
av 1932 års lappmarkslags giltighetstid bör ske för en tid av fem år
och dels att vissa mindre ändringar böra vidtagas i gällande tillämpningsföreskrifter.
I likhet med skogsstyrelsen anser även jag, att en dylik förlängning
nu bör komma till stånd. Även om vissa brister i lagen under dess tilllämpningstid
kommit till synes, äro dessa dock icke av den betydelse, att de
äro ägnade att ingiva några allvarliga betänkligheter mot förlängning av lagens
giltighetstid. Det är för övrigt att märka, att ett flertal av dessa brister
vidlåder även 1923 års allmänna skogsvårdslag. Att vidtaga partiella ändringar
i lagen eller en provisorisk omarbetning av densamma i nuvarande
läge, då landets skogslagstiftning i dess helhet är föremål för överarbetning
i syfte att åstadkomma, bland annat, en för hela landet enhetlig skogslag,
skulle förorsaka ej obetydliga olägenheter och svårigheter. Särskilt skulle
detta framträda vid övergången till den blivande lagstiftningen, då man under
en längre tidrymd skulle bliva nödsakad att i vissa hänseenden tillämpa
tre olika skogsvårdslagar å lappmarksskogarna. I de till skogsstyrelsen avgivna
yttrandena har även tanken på en prolongering av 1932 års lappmarkslag
vunnit allmän anslutning.
Vad angår den tid förlängningen av lappmarkslagen bör avse, synes en
tidrymd av fem år, såsom skogsstyrelsen föreslagit, ur flera synpunkter vara
lämplig. För en sådan förlängning av lappmarkslagen talar den omständigheten,
att de nuvarande avverkningsplanemas avverkningsbelopp i överensstämmelse
med utfärdade anvisningar äro fördelade på femårsperioder och
att utsyningarna enligt lagens bestämmelser verkställas för lika långa perioder.
Den andra utsyningsperioden enligt de tjugoåriga planerna utgår samtidigt
med lagens giltighetstid den 31 december 1943. Den nu förordade förlängningen
av lagen skulle alltså komma att omfatta ytterligare en utsyningsperiod
av fem år.
Såsom framgår av vad skogsstyrelsen anfört synes en förlängning av lagen
på fem år ur avverkningssynpunkt icke komma att medföra några avsevärda
olägenheter. Av de av skogsstyrelsen framlagda uppgifterna rörande avverkningarna
i lappmarksskogarna framgår, att hittillsvarande totaluttaget av
virke väsentligt understigit det i avverkningsplanema tillåtna awerkningsbeloppet.
De för de två avverkningsperioderna under åren 1934—1943 icke
uttagna utsyningskvantiteterna utgöra icke mindre än 8.7 miljoner kubik
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
17
meter. Denna behållning hänför sig helt till den första perioden. Tillsammans
med det för perioden 1944—1948 planerade tillåtna avverkningsbeloppet 4.9
miljoner kubikmeter, skulle sålunda de planerade avverkningarna under
denna period uppgå till 13.6 miljoner kubikmeter. Såsom skogsstyrelsen framhållit
komma alltså avverkningarna under sistnämnda tid att kunna röra
sig inom en förhållandevis vid marginal utan att detta kan antagas medföra
några olägenheter ur social synpunkt. En betydande förbättring av det
skogliga tillståndet har ägt rum under lagens tillämplighetstid, en förbättring
som torde kunna förväntas fortskrida under den femårsperiod lagen, enligt
vad jag tidigare anfört, bör förlängas. Efter denna femårsperiods utgång torde
det ur skogliga synpunkter föreligga ökade möjligheter att i fråga om lappmarksskogarna
tillämpa samma skogsvårdande bestämmelser som gälla för
vården av landets enskilda skogar i övrigt. Det må erinras, att ett av de viktigaste
skälen för att lappmarksskogama vid tiden för lappmarkslagens tillkomst
ansågos böra behandlas efter andra skogsvårdsbestämmelser än övriga
skogar var just lappmarksskogamas otillfredsställande sammansättning och
tillstånd. Såsom framgår av de av skogsstyrelsen anförda statistiska uppgifterna
uppgingo den 1 januari 1934 realisations- och ransoneringsförråden
till sammanlagt 62 (38 + 24) procent av hela virkesförrådet, under det att
den yngre skogen endast utgjorde 38 procent. Vid utgången av lagens tillämplighetstid
den 31 december 1943 beräknas motsvarande procentsiffror vara
47 (23 + 24) respektive 53.
För att i möjligaste mån undanröja de olägenheter, som den nu gällande
lagstiftningen rörande lappmarksskogama ansetts medföra, har skogsstyrelsen
i anslutning till vissa till styrelsen avgivna yttranden föreslagit några
jämkningar i nu gällande tillämpningsföreskrifter för lagen. I likhet med
skogsstyrelsen anser jag, att genom dessa ändringar de mest framträdande
och trängande bristerna i ifrågavarande lagstiftning komma att undanröjas.
Därest riksdagen biträder den nu förordade förlängningen av 1932 års lappmarkslag,
torde jag därefter för Kungl. Maj:t ånyo få anmäla frågan örn berörda
ändringar i tillämpningsföreskrifterna till lagen.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ett inom
jordbruksdepartementet upprättat förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, vilket förslag
torde såsom bilaga1 få fogas vid detta protokoll, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Richard Jobson.
1 Denna bilaga, som ar likalydande nied det vid propositionen fogade lagförslaget, Ilar bär
uteslutits.
Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 31. SJ
18
Kungl. Alaj:ts proposition nr 31.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 februari
1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 2 februari 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
15 januari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10 juni 1932 (nr
180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
med flera områden.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i jordbruksdepartementet hovrättsrådet B. Fallenius.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 31.
19
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
februari 1943.
N ärvar ande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets
den 3 februari 1943 avgivna utlåtande över det den 15 januari 1943 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 10
juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker med fleta områden samt hemställer, att förslaget, som
av lagrådet lämnats utan erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Hårdén.