Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
1
Nr 309.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om viss skattefrihet för krigsriskersättning till
sjömän; given Stockholms slott den 21 maj 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning om viss skattefrihet för krigsriskersättning
till sjömän.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 309.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
Förslag
till
förordning om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall femtio procent av det tillägg å hyran på grund av
krigsrisk (krigsriskersättning), som för åren 1943 och 1944 utgått eller kan
komma att utgå till befälhavaren eller den som tillhör besättningen på
svenskt fartyg, icke utgöra skattepliktig inkomst.
Vad i första stycket sägs skall dock, där krigsriskersättningen för kalenderår
överstiger tiotusen kronor, icke gälla beträffande den överskjutande delen.
2 §■
Det åligger arbetsgivare, som för år 1943 eller 1944 utbetalat krigsriskersättning
till hos honom anställd sjöman, att i uppgift, som i 33 § a) taxeringsförordningen
avses, angiva huru stor del av den till sjömannen för
nämnda år utbetalade ersättningen, som utgjort krigsriskersättning.
Vad i taxeringsförordningen stadgas angående påföljd för underlåtenhet
att behörigen fullgöra i 33 § samma förordning föreskriven uppgiftsskyldighet
skall äga motsvarande tillämpning beträffande arbetsgivares underlåtenhet
att behörigen fullgöra uppgiftsplikt, varom i första stycket i denna paragraf
stadgas.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Kungl. Maj.ts proposition nr 309.
3
Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 maj 19U3.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän, m. m. samt anför därvid
följande.
Alltsedan krigsutbrottet hösten 1939 har särskild krigsriskersättning utgått
till personalen vid den svenska handelsflottan. Avtal rörande sådan ersättning
ha träffats mellan Sveriges redareförening respektive enskilda rederiföretag,
å ena, samt Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet,
Sveriges radiotelegrafistförening, svenska sjöfolksförbundet och
svenska stewartsföreningen, å andra sidan. De nu löpande avtalen gälla för
tiden från och med den 29 oktober 1942. Enligt dessa avtal utgår krigsriskersättningen
såsom tillägg med viss procent å hyran per månad, dock att den
månatliga hyra, å vilken krigsriskersättningen beräknas, i intet fall må understiga
250 kronor för den, som har en hyra av 100 kronor per månad eller
därutöver, och 200 kronor för den som har en månadshyra mindre än 100
kronor.
Krigsriskersättningen, angiven i procent av månadshyran, utgör:
i östra delen av Nordatlanten och i Medelhavet ................ 300 #/o
» västra delen av Nordatlanten .............................. 225 °/o
» Stilla och Indiska Oceanerna .............................. 200 °/«
» Sydatlanten .............................................. ISO °/o
» södra Östersjön............................................ 200 %
» Bottniska viken............................................ 90 #/o
» svensk kustfart............................................ 40 °/o.
Dessutom gälla åtskilliga detaljbestämmelser rörande beräkningen av krigsriskersättningen.
Enligt avtalen utgår krigsriskersättningen för hela den tid fartyget befinner
sig inom respektive områden med undantag för den tid, då fartyg
ligger i neutral hamn eller befinner sig i inre svenskt territorialvatten. Vidare
gäller den begränsningen, att ersättning icke utgår för längre tid än
6 veckor för en och samma enkelresa, varmed förstås tiden från avgången
från en hamn till avgången från nästa hamn.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
Beträffande avtalens innehåll i övrigt må anmärkas, att till den, som är
anställd å fartyg vilket förlist i följd av krigshändelse, skall utgå extra ersättning
med ett belopp av 500 kronor utöver de förmåner som tillkomma
honom enligt sjömanslagen, samt att den som vid fart på Rotterdam gjort
två resor i följd på sagda hamn äger rätt till åtta dagars extra krigsledighet
med bibehållen hyra.
Genom särskild lagstiftning ha vissa inskränkningar skett i fråga örn
rätten att förfoga över intjänad krigsriskersättning. Sålunda stadgas i lagen
den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till
sjömän, att sådan ersättning skall, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar,
av redaren insättas hos postsparbanken för den ersättningsberättigades
räkning, samt att Kungl. Majit äger förordna, att av krigsriskersättning,
som skall insättas hos postsparbanken, högst hälften skall under villkor
som Kungl. Majit bestämmer innestå viss tid, ej över två år. Nämnda lag,
som ursprungligen gällde krigsriskersättning som belöpte å tiden till och
med den 31 mars 1941, har sedermera successivt förlängts, senast genom
lagen den 30 juni 1942, nr 528. På föredragning av t. f. chefen för justitiedepartementet
har Kungl. Majit förut denna dag beslutat, att proposition
(nr 274) skall avlåtas tili riksdagen med förslag till lag angående utsträckt
tillämpning av 1939 års lag; enligt vad i denna proposition föreslås skall
sistnämnda lag utsträckas att gälla krigsriskersättning som belöper å tiden
till och med den 30 juni 1944.
Beträffande frågan om den omfattning, i vilken förordnande meddelats
jämlikt 1939 års lag, ävensom angående verkningarna av nämnda lag torde
jag få hänvisa till den redogörelse, som lämnats i nyssberörda proposition.
I en vid 1940 års lagtima riksdag väckt motion (11:171) av herr Lindberg
i Stockholm m. fl. hemställde motionärerna, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit ville hemställa örn införande av sådan bestämmelse i skatteförfattningarna,
att sjöfolket befriades från erläggande av skatt för under
nu pågående krig intjänad krigsriskersättning. Såsom motivering för denna
hemställan åberopade motionärerna bl. a., att färderna över haven under nu
pågående krig blivit särskilt farofyllda och att krigsriskersättningen icke betraktades
såsom arbetsinkomst utan såsom enbart en ersättning för den ökade
risk, som sjöfolket utsatte sig för vid färder över riskfarvatten.
I anledning av motionen yttrade bevillningsutskottet (betänkande nr 36),
att utskottet visserligen funne det synnerligen behjärtansvärt att under rådande
förhållanden åtgärder vidtoges för åvägabringande i största möjliga
utsträckning av ekonomisk trygghet åt sjömännen och deras familjer. Emellertid
kunde det enligt utskottets mening icke anses lämpligt att i nämnda
syfte införa särskilda bestämmelser vid beskattningen i fråga örn sjömännen
tillkommande krigsriskersättningar. Ur principiell synpunkt funne utskottet
det vara betänkligt att beträffande en viss kategori av medborgare
undantaga en del av deras löneinkomst från skatteplikt. Enligt vårt skatte
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 309.
5
system vöre grunden för beskattningen den enskildes skatteförmåga. Avgörande
för en persons skatteförmåga vore i regel icke varifrån den av honom
åtnjutna inkomsten härledde sig utan storleken av det belopp han uppburit.
Ett avsteg från denna princip beträffande nu ifrågavarande inkomsttagare
skulle kunna leda till icke önskvärda konsekvenser. Det borde i detta sammanhang
icke förbises, att de skattskyldiga, varom här vöre fråga, genom
förevarande krigsriskersättningar erhållit en väsentligt ökad skatteförmåga.
Med hänsyn till det anförda ansåge sig utskottet icke kunna tillstyrka bifall
till motionärernas ifrågavarande förslag utan hemställde, att motionen
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
I ett flertal framställningar till Kungl. Majit har hemställts om befrielse
från skyldighet att erlägga skatt för krigsriskersättning.
Sålunda ha i januari 1940 framställningar i detta syfte inkommit från
svenska sjöfolksförbundet och Halmstads fartygsbefälhavareförening. I den
förstnämnda framställningen har särskilt framhållits, att det pågående kriget
medförde stora påfrestningar för sjöfolket, att ett stort antal sjömän
fått offra livet under tjänsten på sjön samt att rättvisan krävde, att sjöfolket,
som särskilt svårt drabbades av efterverkningarna från förra världskriget,
befriades från en del av de bekymmer som dylika efterverkningar
medförde. Fartygsbefälhavareföreningen har i sin framställning hänvisat
till att sjömännen vöre den enda yrkesgrupp, som utsattes för snart sagt
lika stor risk till liv och lem som vid fronten kämpande trupper. — Genom
beslut den 5 juli 1940 fann Kungl. Majit dessa framställningar icke föranleda
någon Kungl. Majits åtgärd.
Sedermera har Sveriges fartygsbefelisförening i en den 19 augusti 1942
dagtecknad, till Kungl. Majit ingiven skrift hemställt om befrielse för sjöfolket
från kommunal och — med undantag för värnskatten — statlig beskattning
av krigsriskersättningen. Föreningen har därvid anfört i huvudsak
följande:
Kravet från sjöfolkets sida om befrielse från beskattningen av krigsriskersättningen
har icke tystnat utan har under den gångna tiden framförts med
ökad styrka på sammanträden och från enskilda. Ytterligare skäl som tala
för sjöfolkets krav har därvid framförts. Utvecklingen under den gångna
krigsperioden har därjämte medfört, att bättre överblick än som var möjlig
i början av kriget vunnits över sjömännens personliga förhållanden och den
inverkan dessa varit underkastade under den påfrestande tjänstgöringen i
krigsfarvattnen. En överblick av erfarenheterna under de tvenne sista åren
giver enligt föreningens mening — i vilken samtliga kategorier av ombordanställda
torde instämma — vid handen, att frågan örn det berättigade i sjöfolkets
begäran örn skattebefrielse för inkomst av krigsriskersättning tidigare
endast bristfälligt kunnat överblickas. Detta förhållande bör enligt föreningens
mening föranleda, att frågan upptages till förnyad prövning i hela dess
vidd.
Då sjömän av alla kategorier förfäkta, att de böra befrias från beskattning
å inkomst av krigsriskersättning, är det grundläggande härför den uppfattningen
att denna ersättning förvärvas under förhållanden, som icke torde
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 309.
kunna jämställas med några andia förhållanden som råda för inkomsts förvärvande
för övriga medborgare i landet. Man anser därjämte, att ersättningen
icke är att betrakta som lön för arbete i vanlig mening — härför erhåller
de sjöfarande som tidigare vanlig hyra — utan utgör denna ersättning
kompensation för de risker till liv och lem, som sjömannen under
krigsförhållandena utsättes för. Under förvärvande av denna ersättning utsättes
sjömannen för så hårda psykiska och fysiska påfrestningar som ingen
medborgare i landet för inkomsts förvärvande måste underkasta sig. De direkt
påvisbara följderna därav, förutom sjukdomstillstånd, är att tjänstgöringen
måste avbrytas för tillfälle till rekreation i land under längre eller
kortare tid. Detta behov torde, som varje sjösakkunnig kan intyga, numera
få anses gälla i allmänhet för sjömän som segla i krigszoner. Sjömannen
måste under dylik vistelse i land avstå från inkomst och själv stå för de kostnader,
som äro förbundna därmed. Särskilt då sådan landvistelse måste ske
i främmande länder som fallet är med alla de sjömän, vilka segla utanför
Skagerackspärren, bli kostnaderna för uppehälle dryga. Endast i enstaka
fall utgår hyra under dylik nödtvungen landvistelse. Härav framgår att sjömännen
»för inkomsts förvärvande» under nuvarande förhållanden ha väsentliga
omkostnader, som rätteligen borde berättiga till avdrag vid deklarationsuppgifts
avlämnande. Vid dylika uppgifters avlämnande, vilket för sjömän
ofta sker genom om dylika förhållanden helt ovetande anförvanter,
torde dock efter vad föreningen vid en undersökning kunnat finna, icke förekomma
yrkanden örn avdrag för dylika omkostnader i tjänsten.
Andra väsentliga omkostnader i samband med tjänsten för vilka avdragsgiltighet
synes böra förekomma, föreligga för medlemmar av besättningar å
fartyg som sänkts och vilka därvid gått miste örn de personliga effekterna.
På grund av knappheten i den ersättning, som utgår enligt gällande kungl,
förordning, torde på grund av inträdda prisförhöjningar inköp av ny utrustning
föranleda dylik sjöman väsentliga utgifter utöver den ersättning, som
tillkommer honom. Yrkanden om avdrag för dylika kostnader torde icke
förekomma i sjömäns deklarationer.
Ytterligare utgifter i samband med tjänsten måste alla de sjömän påtaga
sig, som av omtanke om anhöriga iklätt sig utgifter för extra försäkringsskydd.
Dylika utgifter av i allmänhet mindre förekommande storleksordning,
som dock torde få anses naturliga för sjömän, vilka under nuvarande krigsförhållanden
vid varje ny resa aldrig riktigt veta huruvida de skola återse
de sina, synas böra betraktas som naturliga omkostnader i tjänsten, men äro
icke avdragsgilla utöver medgivna 200 kronor.
Med de anförda exemplen har föreningen velat påvisa att nuvarande ordning
vid beskattning av krigsriskersättning icke ger rum för skälighetsprövning
av denna inkomsts verkliga värde för sjömannen. På grund av de omfattande
kostnader, som äro förbundna med tjänstgöringen under nuvarande
krigsförhållanden, anse sig därför sjömännen beskattade för inkomster,
vilka i viss utsträckning äro fiktiva. Beskattningen träffar dem på ett obilligt
sätt, och i de allra flesta fall äro de varken i tillfälle att själva avgiva självdeklaration
och därvid ange sina skäl för avdrag, överklaga taxeringsmyndighets
beslut eller på annat sätt bevaka sina intressen i beskattningsavseende.
Här antydda förhållanden har hos sjöfolket helt naturligt skärpt det tidigare
framförda kravet på befrielse från beskattning av krigsriskersättning.
Särskilt behovet av att efter viss tid avbryta tjänstgöringen för rekreation är
enligt föreningens mening en omständighet som vid prövningen av denna
fråga är ägnad att tillmätas särskild betydelse. Då en gång kriget är slut,
torde de allra flesta sjömän, som seglat i krigsfarvatten, ha ett absolut behov
av längre tids vila. Redan nu kan detta behov av vila och rekreation
Kungl. Maj.ts proposition nr 309.
7
konstateras som ett oeftergivligt krav, vilket på ett övertygande sätt framhålles
av de sjömän, som anlända till hemlandet från krigsförlista fartyg.
Krigsriskersättningen bör därför enligt sjömännens enhälliga mening obeskuren
tå uppbäras för att sätta dem i tillfälle att i lugn och utan ekonomiska
bekymmer återhämta sig nu under kriget och efter dess slut.
Betydelsen av de tjänster, som sjömännen under kriget göra sitt land,
holde enligt föreningens mening vara statsmakterna tillräckligt stöd för att
tillmötesgå deras krav på befrielse från skatt å krigsriskersättning. Intet torde
heller vara bättre ägnat som erkänsla för den vid olika officiella tillfällen
betygade tacksamheten hos vårt folk för sjömännens insatser.
Som torde vara bekant, står i de nordiska länderna det svenska sjöfolket
inte ensamt om kravet på befrielse från skatt å krigsriskersättning. I Danmark
har redan i början av kriget genom särskild lagstiftning sådan inkomst
undantagits trän beskattning. Ett liknande förslag framlades i början av år
1940 i Norge, vilket emellertid på grund av där senare inträffade händelser
ej slutbehandlades. Det svenska sjöfolket har svårt att förstå varför inte i
vårt land visas samma tillmötesgående och uppskattning av dess gärning
under krigets farofyllda förhållanden.
Efter vad föreningen erfarit, grundar sig bevillningsutskottets principiella
betänkligheter på bl. a. att lönetillägg i form av riskersättningar utgå förutom
till sjömän jämväl för tjänst inom vissa andra yrken. Detta är sålunda
fallet inom krigsmakten, där i flottan s. k. ubåtstillägg under vissa förhållanden
utgå till befattningshavare inom ubåtsvapnet, och i flygvapnet, där
s. k. flygtillägg utgå till viss personal. Jämväl inom sprängämnes- och ammunitionsindustrierna
utgår särskild ersättning för de större olycksfallsriskema
som arbete inom dessa industrier anses innebära. Ett tillmötesgående av sjöfolket
krav synes sålunda hos utskottet lia medfört betänkligheter för tillkomsten
av ett prejudikat, som man befarat skulle medföra krav på skattefrihet
även från dessa och andra gruppers sida. Dessa principiella betänkligheter
vittna emellertid enligt föreningens mening om att sjöfolkets särställning
i denna fråga vid tidigare tillfälle ej blev föremål för tillfredsställande
belysning. Ingen av ifrågavarande grupper torde nämligen kunna anföra
på något sätt så bärande skäl för begäran om skattefrihet som sjöfolket.
Det torde vara avgörande att till en början erinra örn, att ingen av
ifrågavarande grupper likt sjöfolket tjänstgör under ständigt hot av krigshandlingar.
De bärande synpunkterna för sjöfolkets krav — de stora omkostnaderna
för inkomstens förvärvande, det oeftergivliga behovet av återkommande
tjänstledighet och dess ekonomiska tryggande — kunna icke anföras
av dessa grupper. Omnämnda grupper inom krigsmakten lia — så
länge vårt land bibehåller sin neutralitet — fördelen av att fullgöra sin
tjänst, även om denna är mera påfrestande än under tid då förstärkt försvarsberedskap
ej uppehälles, under fredliga förhållanden. För behovet av
rekreation är väl sörjt. Inte heller arbetet inom nämnda industrier kan i riskfylldliet
och nervpåfrestning jämföras med sjöfolkets tjänst under krigsförhållanden.
Döds- och olycksfallsuppgifterna rörande sjöfolket under hittillsvarande
krigsperiod talar ett så tydligt språk, alt ytterligare jämförelser med
dessa grupper torde vara obehövligt för att påvisa under vilka helt olika
förhållanden de förvärva deni tillkommande riskersättningar. Bevillningsutskottets
vägran att tillstyrka sjöfolkets krav på skattefrihet å krigsriskersättning
synes föreningen sålunda, i den mån de grunda sig på betänkligheter
lör dess prejudicerande betydelse för andra grupper, inte vara av den
natur att dylika möjligheter böra anses föreligga. Självfallet säger sig sjöfolket
också, alt dylika betänkligheter icke borde få väga tyngre inom vårt
Iand än vad do vid tillkomsten av den danska lagstiftningen ansetts göra.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
Svenska sjöfolksförbundet har i en den 27 oktober 1942 dagtecknad, till
Kungl. Majit ingiven skrift förnyat sin anhållan, att krigsriskersättningen till
sjömän måtte undantagas från skatt till stat och kommun. Förbundet har
därvid särskilt framhållit, att de strapatser, som sjömännen hade att utstå,
medfört en ytterst stegrad sjukdomsfrekvens; såväl tuberkulos som reumatiska
och nervsjukdomar hade ökat i mycket hög grad.
I särskilda till Kungl. Majit under år 1943 inkomna skrifter lia medlemmar
av svenska sjöfolksförbundet vid möten i New York och San Fransisco
instämt i förbundets hemställan under framhållande att sjöfolket, däiest
ingen ändring komme till stånd, ej hade annat val än att söka sig till andra
nationers fartyg.
Vidare har svenska maskinbefälsförbundet i en den 12 december 1942 dagtecknad
skrift gjort framställning hos Kungl. Majit örn befrielse från kommunal
och statlig lieskattning av krigsriskersättningen. I denna skrift har uttalats,
att krigsriskersättningen icke vore att betrakta såsom lön i vanlig
mening utan närmast såsom en kompensation för de risker till liv och lem,
för vilka sjömännen under krigsförhållandena utsattes. De riskersättningar
inom andra yrken, som av bevillningsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag
ansetts jämställda med sjömännens krigsriskersättningar, utginge under helt
andra betingelser. I dessa andra yrken läge det nämligen i yrkets karaktär
att vara riskfyllt, när helst yrket utövades, således även under fredstid. Därför
bleve den riskersättning, dessa yrkesutövare erhölle, en direkt lön för
arbetet, en lön som i viss mån sattes i proportion till arbetets riskfylldhet.
Vidare har förbundet framhållit, att under den förstärkta försvarsberedskapen
utginge i ett flertal fall ersättningar, som till viss del vore skattefria.
Sålunda skulle värnpliktigs terminslön, frånsett vissa undantagsfall, icke
räknas till skattepliktig intäkt. Denna terminslön utginge efter två olika tariffer,
därvid den högre tariffen tillämpades bl. a. å personal, som befunne
sig inom krigsskådeplats eller inom fästning, vilken förklarats i belägringstillstånd.
Dessa bestämmelser syntes otvetydigt giva termmslönen en viss
karaktär av ersättning för den risk vederbörande löpte. Likheten vöre påfallande
med sjömännens krigsriskersättning, vilken ju även utginge med
högre belopp ju närmare en krigsskådeplats tjänsten utövades. Det syntes
därför underligt, att en likartad ersättning i ena fallet beskattades och i
andra fallet delvis icke beskattades.
Jag torde i detta sammanhang jämväl få anmäla en av aktiebolaget aerotransport
den 4 maj 1943 till Kungl. Majit ingiven skrift, däri bolaget hemställt
att hos bolaget anställd flygpersonal, som åtnjöte krigsrisktillagg vid
trafikering av ett flertal flyglinjer, måtte erhålla samma skattelindringar,
som kunde komma att beviljas sjöfolket. Till stod for sin hemställan har
bolaget anfört, att flygpersonalen på de ifrågavarande flyglinjerna vilka
trafikerades utan någon som helst lejd av de krigförande ofta finge riskera
livet för att bryta landets isolering. Genom den riskfyllda tjänstgöringen utsattes
personalen för allvarliga såväl fysiska som psykiska påfrestningar, vil
-
Kungl. Majlis proposition nr 309.
9
ket medförde att personalen med korta mellanrum måste avlösas för rekreation
och vila. Det utgående krigsrisktillägget måste därför av flygbesättningarna
användas för bestridandet av kostnaderna härför samt för beredandet
av möjligheter till ökat försäkringsskydd för efterlevande.
Den krigsriskersättning, som alltsedan krigsutbrottet hösten 1939 utgått Departement
till sjömännen på svenska handelsfartyg, är uppenbarligen att anse såsom chefenskattepliktig
intäkt enligt kommunalskattelagen samt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt. Emellertid torde med fog kunna göras
gällande, att sjöfolkets krigsriskersättning icke är av samma karaktär som
annan intäkt av tjänst, för vilken skatteplikt föreligger. Ifrågavarande ersättning
intjänas under mycket riskfyllda förhållanden och de faror och
påfrestningar, för vilka sjömännen utsättas under sin yrkesutövning, ha avsevärt
ökats ju längre kriget pågått. Krigsriskersättningen har därför kommit
att alltmera få karaktären av en premie, som utgår till sjömännen för
de risker till liv och lem, för vilka de utsätta sig i och för sitt arbete.
Det bör även beaktas, att ifrågavarande yrkesgrupp tidigare knappast haft
sådana inkomster, att mera avsevärda besparingar kunnat göras till familjernas
framtida underhåll. Vid angivna förhållanden finner jag så starka
billighetsskäl numera tala till förmån för en skattelindring för sjöfolket, att
de principiella betänkligheter, som obestridligen äro förenade med en dylik
åtgärd, böra få vika. Jag vill i detta sammanhang nämna, att i bl. a. Danmark
sjöfolkets krigsriskersättning icke medräknas vid fastställandet av den
skattepliktiga inkomsten.
En skälig skattelindring skulle enligt min mening beredas sjömännen, därest
vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
endast 50 procent av krigsriskersättningen medräknades i
den skattepliktiga inkomsten. Därest krigsriskersättningen för kalenderår
uppgår till mera än 10,000 kronor, torde dock den överskjutande delen böra
i sin helhet betraktas såsom skattepliktig inkomst.
Därest gällande beskattningsregler ändras i enlighet med vad jag nyss angivit,
kommer skattelindringen att avse jämväl värnskatten. Nämnda skatt
utgår nämligen på det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbara
beloppet. Det kan naturligtvis ifrågasättas, örn skattelindringen bör
inbegripa även värnskatten. Av praktiska skäl förordar jag emellertid att
så sker.
Den föreslagna skattelindringen torde böra gälla med avseende å krigsriskersättning,
som ulgålt eller kan komma att utgå för innevarande år.
Därutöver torde motsvarande lindring redan nu böra stadgas beträffande
krigsriskersättning, som kan komma att utgå för år 1944. Därest fortsatt
skattelindring anses böra medgivas, torde frågan härom framdeles få upptagas
till prövning.
Av vad jag förut anfört framgår, att jag anser en skattelindring för sjömännen
motiverad med hänsyn till de speciella förhållanden, sorn föreligga
i fråga örn denna yrkesgrupp. Någon motsvarande skattelindring för andra
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 309. %
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 309.
yrkesgrupper synes mig däremot icke nu böra komma i fråga. Jag kan sålunda
icke tillstyrka den av aktiebolaget aerotransport gjorda framställningen
örn skattelindring för viss civil flygpersonal.
Jämlikt 33 § a) taxeringsförordningen åligger det arbetsgivare att varje
år till ledning vid taxering för inkomst eller förmögenhet lämna uppgift
beträffande arbetstagares avlöningsförmåner under nästföregående år. Därest
den ifrågasatta skattelindringen beträffande krigsriskersättning till sjömän
genomföres, torde i nämnda uppgift böra särskilt angivas, i vilken omfattning
krigsriskersättning ingår i avlöningsförmånerna. Föreskrifter om sådan
uppgiftsskyldighet torde lämpligen kunna intagas i den författning, i vilken
bestämmelser om skattelindringen meddelas.
I enlighet med vad jag i det föregående anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till förordning om viss skattefrihet för krigsriskersättning
till sjömän.
Föredraganden hemställer härefter, att nämnda förslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet::
W. Dickson.
438120. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943: