Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

1

Sr 299.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare,
m. m.; given Stockholms slott den 21 maj
1943.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogat förslag till lag örn
viss begränsning av legitimation som tandläkare,

dels och bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 299,

tost 43

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Förslag

till

Lagom
fiss begränsning av legitimation som tandläkare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Medicinalstyrelsen äger, där tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring
inom tandvård, som anordnats av stat eller kommun, vid meddelande av
sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen att avse allenast
rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av eller vikarie å tjänst inom
sådan tandvård. Dylik begränsning må dock ej gälla längre än intill dess
sökanden fullgjort tjänstgöring inom statlig eller kommunal tandvård under
ett år.

2§-

Villkoren för anställning i kommunal tjänst av tandläkare, för vilken
legitimationen är begränsad efter vad i 1 § sägs, skola, i händelse överenskommelse
därom ej träffas, fastställas av medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den
30 september 1946.

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 7 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bkamstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Eftei gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet samt
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler chefen för
socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn åtgärder för tillgodoseende
av behovet inom folktandvården av tandläkare samt anför.

I propositionen nr 214 till den nu samlade riksdagen har Kungl. Maj:t på
hemställan av chefen för ecklesiastikdepartementet föreslagit riksdagen att bifalla
vissa förslag, genom vilkas förverkligande en omorganisation av tandläkarinstitutet
skulle komma till stånd. Härigenom beräknas institutets kapacitet,
som för närvarande medger en examination av omkring 90 nya tandläkare
örn året, kunna höjas till att avse 120 tandläkare örn året. Syftet med
denna åtgärd är att i ökad utsträckning tillgodose främst folktandvårdens men
även den militära tandvårdens behov av tandläkare.

Till grund för det riksdagen förelagda omorganisationsförslaget ligger ett
av tandläkarinstitutets lärarrad i samråd med representanter för besparingsberedningen
den 16 februari 1942 avgivet förslag i ämnet. Över lärarrådets
förslag hava utlåtanden avgivits av, bland andra, medicinalstyrelsen, som i ett
den 7 mars 1942 dagtecknat utlåtande ifrågasatt vissa andra åtgärder för folktandvårdens
rekrytering, nämligen dels inrättande av särskilda studiestipendier
för studerande vid tandläkarinstitutet, som förbunde sig att tjänstgöra vid
folktandvården, dels införande av obligatoriskt praktikår för nyexaminerade
tandläkare före erhållande av legitimation, dels anställande av distriktstandläkarstipendiater,
dels ock vidgade möjligheter till tillfällig legitimation för
studerande vid tandläkarinstitutet.

I anledning av de av medicinalstyrelsen sålunda ifrågasatta åtgärderna hava
avgivits yttranden av statskontoret, tandläkarinstitutets lärarråd, svenska landstingsförbundets
styrelse, svenska stadsförbundets styrelse samt gemensamt av
svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund.

I skrivelse den 14 november 1942 har svenska landstingsförbundets styrelse
— under åberopande av ett vid förbundets ordinarie möte den 13 och 14
november 1942 gjort uttalande örn behovet av snara åtgärder för tillgodoseende

av folktandvårdens behov av tandläkare såväl i rådande läge som i framtiden_

hemställt örn vidtagande av åtgärder i nämnda syfte.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Vidare har medicinalstyrelsen —■ till belysande av behovet av tandläkare
inom folktandvården — med skrivelse den 23 december 1942 överlämnat en
redogörelse från Jönköpings läns landstings liälsovårdsberedning rörande
vakanta distriktstandläkartjänster inom landstingsområdet.

Medicinalstyrelsen har därefter, på grund av remiss, den 13 februari 194o
avgivit förnyat utlåtande i ämnet. Styrelsen har i nämnda utlåtande förklarat
sig anse, att dess förslag om anställande av distriktstandläkarstipendiater och
örn vidgade möjligheter till tillfällig legitimation för studerande vid tandläkarinstitutet
tills vidare borde träda i bakgrunden.

Till prövning återstå sålunda frågorna om inrättande av studiestipendier
och örn obligatoriskt praktikår före legitimation som tandläkare. Jag ämnar i
det följande behandla dessa båda spörsmål vart för sig, därvid jag först upptager
frågan örn obligatoriskt praktikår till behandling.

Obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare.

Gällande bestämmelser.

Till en början torde böra lämnas redogörelse för huru legitimationen för
tandläkarna för närvarande är ordnad.

Gällande bestämmelser rörande utövandet av tandläkarkonsten innefattas
i en av Kungl. Majit i administrativ väg den 18 juni 1861 (nr 41) fastställd
ordning för tandläkarekonstens utövning.

Enligt § 1 nämnda ordning äro de förrättningar, som tillhöra tandläkarkonstens
utövare: a) rengöring, fyllning och utdragning av tänder; b) förfärdigande
och insättande av konstgjorda tänder; samt c) behandling av tändernas
och tandköttets sjukdomar.

I §§ 2 och 3 meddelas bestämmelser örn dels fordringarna för att få undergå
prövning för erhållande av rättighet till tandläkarkonstens utövande, dels
ock vilka som skola verkställa nämnda prövning och vad densamma skall innefatta.
Dessa bestämmelser få emellertid anses vara upphävda genom stadgan
den 22 september 1899 (nr 69) för tandläkarinstitutet, enligt vilken karolinska
institutet skall vid tandläkarinstitutet anordna såväl den teoretiska och praktiska
undervisning, vilken erfordras för utbildning av tandläkare, som ock de
för vinnande av legitimation såsom svensk tandläkare erforderliga examina.
I samband med meddelande av bestämmelser örn tidpunkten för stadgans
ikraftträdande föreskrevs, att samtidigt med ikraftträdandet de mot bestämmelserna
i stadgan stridande äldre föreskrifterna skulle upphöra att gälla. 1899
års stadga har efterträtts av nu gällande stadga för institutet den 31 maj 1934
(nr 226), enligt vilken nyssnämnda undervisning och examina skola anordnas
vid institutet. Utöver de sålunda av stadgan för tandläkarinstitutet ersatta
bestämmelserna innehåller § 3 i 1861 års ordning föreskrift, enligt vilken medicinalstyrelsen
utfärdar tillståndsbrev för tandläkarkonstens utövande. Sådant
brev berättigar enligt samma paragraf innehavaren att var som helst i riket
utöva tandläkarkonsten, dock med åliggande att såväl underrätta medicinalstyrelsen
och vederbörande förste provinsialläkare om sin boningsort som ock

5

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 299.

förevisa tillståndsbeviset för stads- eller provinsialläkaren i den ort, där lian
sig nedsätter (kung. 31 december 1894, nr lil, sid. 3). — Medicinalstyrelsens
befattning med hithörande ärenden beröres också i 6 § instruktionen den 19
december 1930 (nr 441) för medicinalstyrelsen, enligt vilken paragraf det tillkommer
styrelsen att åt svenska medborgare, som önska inom riket utöva tandläkaryrket
och som visat behörighet därtill, meddela legitimationsbevis.

§§ 4—7 i 1861 års ordning innehålla bestämmelser, som antingen äro upphävda
eller, ehuru icke formellt upphävda, faktiskt icke längre tillämpas.

Enligt § 8 är i riket legitimerad tandläkare berättigad att, under iakttagande
av de i författningarna föreskrivna försiktighetsmått, från apotek
förskriva och i utövningen av sin konst använda de läkemedel, vilka, i enlighet
med vad medicinalstyrelsen äger bestämma, skola anses erforderliga för utövning
av tandläkarkonsten. Han äger dock icke att för framkallande av allmän
känslolöshet använda dövande medel annorledes än efter behörig läkares föreskrift
och i dennes närvaro. Legitimerad tandläkare äger jämväl att mot betalning
enligt gällande medicinaltaxa tillhandahålla allmänheten läkemedel för
sådana sjukdomar, vilka det tillkommer honom att behandla (kung. 9 augusti
1920, nr 551).

Enligt § 9 må, förutom de legitimerade läkarna, annan icke utöva tandläkarkonsten
än den, som därtill vunnit behörighet, vid äventyr att eljest bliva
underkastad bötesansvar såsom för olovlig utövning av hantverk.

Enligt § 10 förbjudes tandläkare vid ansvar, som i lagen örn behörighet att
utöva läkarkonsten stadgas, att åtaga sig andra läkarförrättningar än de i § 1
i stadgan angivna. Förbryter han sig häremot tredje gången, äger medicinalstyrelsen
därjämte förklara honom förlustig rättigheten till tandläkarkonstens
utövande (kung. 17 december 1915, nr 557).

Slutligen stadgas i § 11, att tandläkare står under närmaste inseende av
stadsläkaren i den stad, där han utövar sin konst, eller, om han är bosatt på
landet, av provinsialläkaren i distriktet. Nämnda läkare skola tillse, att tandläkare
tillbörligen utövar sin konst och i motsatt fall inberätta förhållandet
till medicinalstyrelsen, varjämte de böra i sammanhang med de föreskrivna
årsberättelserna avgiva förteckning på de inom distriktet bosatta tandläkarna.

Med hänsyn till sambandet mellan folktandvården och nu föreliggande fråga
torde en kortfattad erinran örn de för folktandvårdens anordnande grundläggande
bestämmelserna jämväl böra lämnas i detta sammanhang.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, återfinnas i
kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358) angående statsbidrag till folktandvård
(ändrad genom kungörelser nr 351/1940, 1058/1940 och 422/1942). Uppgiften att
organisera och handhava folktandvården är anförtrodd åt landstingen respektive
städerna utanför landsting (1 §). Ledningen av folktandvården skall inom
varje landstingsområde utövas av den hälsovårdsberedning, varom stadgas i
lagen om landsting (2 §). Landstingsområde skall för folktandvårdens ombesörjande
vara indelat i tandvårdsdi strikt i enlighet med en av medicinalstyrelsen
godkänd plan. I varje distrikt skall finnas minst en fast tandpoli -

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 299.

klinik, där som regel behandling meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje
sådan poliklinik skola vara anställda minst en tandläkare (distriktstandläkare)
och en tandsköterska (distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn till
ytvidd, kommunikationsförhållanden eller andra särskilda omständigheter så
erfordras, må tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk tandvård
(3 §). Såsom komplement till distriktstandpoliklinikerna skall finnas
en för varje landstingsområde gemensam centraltandpoliklinik. Dess föreståndare
skall närmast under hälsovårclsberedningen såsom tandvårdsinspektör
utöva inspektion av distriktstandvården, där ej åt annan tandläkare uppdragits
att vara tandvårdsinspektör (4 §). Distriktstandläkarna äro anställda
av landstingen. Örn ordningen för tandläkartjänsts tillsättande äro närmare
bestämmelser meddelade i kungörelsens 7 §. Distriktstandläkartjänst ledigförklaras
av hälsovårdsberedningen. Förslag till besättande av ledigförklarad
tjänst avgives av tandvårdsinspektören. Sedan sådant förslag upprättats, har
hälsovårdsberedningen att till distriktstandläkare förordna en av dem, som
uppförts å förslaget; dock skall beredningen, örn icke någon av dem finnes
kunna betros med tjänsten, ånyo kungöra densamma ledig. Vid vakans å
distriktstandläkartjänst åligger det hälsovårdsberedningen att för legitimerad
tandläkare meddela förordnande att, intill dess utnämnd innehavare tillträtt
tjänsten, uppehålla densamma. Kan vikarie ej erhållas, skall anmälan därom
göras hos medicinalstyrelsen. Vikarie å distriktstandläkartjänst må ej förordnas
utan att tandvårdsinspektören erhållit tillfälle att yttra sig.

Avlöningen till distriktstandläkare utgår med antingen enbart fast lön,
som då skall vara lägst 7,800 kronor för år, eller ock fast lön av minst
7,200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande
taxeavgifter. Därjämte är tandläkaren tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart och
ett å 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.
Distriktstandsköterska skall åtnjuta en kontant lön av minst 2,000 kronor
för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 100 kronor efter samma regler
som nyss nämnts (8 §). Emellertid torde samtliga landsting betala distriktstandläkarna
högre löner än nyssnämnda minimibelopp giva vid handen.
Vissa mellan svenska landstingsförbundets styrelse och vederbörande organisationer
förda underhandlingar i lönefrågan resulterade år 1939 i ett förslag
till lönevillkor, vilka icke torde underskridas av något landsting. Enligt
förslaget skulle utgå 1) till distriktstandläkare, som sysslade med tandvård
för både barn och vuxna, en lön örn 7,5ÖÖ kronor med tre åldertillägg örn
600 kronor efter tre, sex och nio år samt rätt till andel örn 15 procent å
bruttoinkomsten enligt taxan; 2) till distriktstandläkare, som sysslade med
endast barntandvård, en lön örn 9,000 kronor jämte ålderstillägg i enlighet
med vad nyss sagts; samt 3) till föreståndare för distriktstandpoliklinik,
där mera än en tandläkare vore anställd, ett tilläggsarvode, så beräknat att,
örn jämte föreståndaren en tandläkare funnes, arvodet utgjorde 600 kronor,
örn antalet tandläkare, föreståndaren oberäknad, utgjorde två, nämnda arvode
uppginge till 800 kronor, örn nämnda antal vore tre, arvodet utgjorde 1,000
kronor o. s. v. Inom flertalet landsting erhålla distriktstandsköterskorna
en grundlön av 2,100 kronor jämte tre ålderstillägg, vart och ett å 180

Kungl. Marits proposition nr 299. 7

kronor. Såväl distriktstandläkare som distriktstandsköterskor erhålla dyrtidstillägg
efter samma grunder som landstingets övriga befattningshavare.

De avgifter, som upptagas för meddelad tandvård, äro bestämda olika för
barn och vuxna. Tandvård för barn, som anmälts till regelbundet deltagande
i folktandvård, meddelas mot en avgift av fem kronor för barn och
år. För fall där två eller flera barn tillhörande samma familj äro anmälda
till tandvård samtidigt, nedsättas avgifterna för andra barnet till tre och
för tredje barnet till två kronor; för ytterligare barn uttagas icke några avgifter.
I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av Kungl. Majit
den 18 december 1942, nr 955, fastställd taxa. I de tandvårdsavgifter, som
sålunda äro fastställda för vuxna, kan lindring emellertid erhållas, örn vederbörande
är obemedlad eller mindre bemedlad. De närmare bestämmelserna
härom äro meddelade i särskild författning, nämligen förordningen den o
juni 1938, nr 360, örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m. (ändrad genom förordning 423/1942).

Statsbidrag utgår till vissa av kostnaderna för folktandvården. I den mån
sådant bidrag ej utgår hava landstingen respektive städerna utanför landsting
såsom folktandvårdens huvudmän att ansvara för kostnaderna.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 7

mars 19-42.

I sitt förenämnda utlåtande den 7 mars 1942 anförde medicinalstyrelsen
beträffande frågan örn viss obligatorisk tjänstgöring för tandläkare före legitimationen
följande:

Medicinalstyrelsen vill, under förutsättning att studiekostnaderna vid institutet
avsevärt minskas, föreslå införandet av obligatorisk assistenttjänstgöring
för nyexaminerad tandläkare före erhållande av legitimation som tandläkare
och tillstånd att utöva självständig tandläkarverksamhet. Dylik tjänstgöring
skulle fullgöras under tid, som bestämdes av medicinalstyrelsen, dock
längst ett år. En sådan assistenttjänstgöring vore ur° utbildningssynpunkt
mycket värdefull i synnerhet under de närmaste åren, då vid institutet skulle
finnas ett så stort antal studerande, att den rent praktisk-kliniska träningen å
institutet torde bliva bristfällig.

En dylik ordning tillämpas ock i Danmark. Assistenttjänstgöringen skulle
i första hand fullgöras vid distriktstandpoliklinik, där minst två tandläkare
skola vara stationerade, men även inom annan av medicinalstyrelsen för sådan
tjänstgöring godkänd tandvårdsverksamhet, t. ex. å kommunal eller militär
tandpoliklinik, mot åtnjutande i varje fall av de med befattningen förenade
löneförmånerna. Huruvida denna assistenttjänstgöring skulle kunna äga rum
även vid enmanspolikliniker finner styrelsen tveksamt. Inrättandet av studiestipendier
och tillgången på tandläkarstipendiater torde innebära möjligheter
att tillgodose tandläkarbehovet särskilt vid enmanspoliklinikerna.

Därest fullgörande av assistenttjänstgöring icke skulle åläggas de nuvarande
studerandena vid institutet utan föreskrivas först för den vid höstterminen
1942 inskrivna årsgruppen studerande, skulle tandläkares skyldighet att fullgöra
dylik assistenttjänstgöring inträffa tidigast åren 1946—47. Med hänsyn
till att åtgärder till avhjälpande av föreliggande brist på tandläkare böra företagas
snarast möjligt anser styrelsen det böra övervägas, huruvida icke föreslagen
assistenttjänstgöring borde införas även för nuvarande studerande vid
institutet.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Yttranden över medicinalstyrelsens

utlåtande den 7 mars 1942.

I remissutlåtandena hava meningarna rörande lämpligheten av den ifrågasatta
obligatoriska tjänstgöringen gått starkt isär.

Svenska landstingsförbundets styrelse har understrukit, att särskilda åtgärder
för att bringa lättnad i den nuvarande svåra situationen för folktandvården
vore av behovet starkt påkallade. Därvid måste enligt styrelsen sådana
åtgärder givas företräde, som hade omedelbar verkan. Förslaget örn införande
av viss tids tjänstgöring å folktandvårdspoliklinik såsom villkor för
legitimation som tandläkare vore enligt styrelsen särskilt betydelsefullt, och
styrelsen säger sig i stort sett kunna lämna sin anslutning till förslaget. Styrelsen
anför ytterligare:

Huruvida denna anordning bör få karaktären av ett provisorium eller bliva
beståndande, torde erfarenheten få utvisa. I varje fall synes åtgärden motiverad
under nu rådande förhållanden. För att emellertid densamma skall få
den betydelse, som är avsedd, bör dylik assistenttjänsgöring i första hand ske
vid förefintliga distriktstandpolikliniker.

Medicinalstyrelsen har ansett, att denna tjänstgöring bör fullgöras vid
distriktstandpoliklinik, där minst två tandläkare äro anställda. Däremot har
medicinalstyrelsen ställt sig tveksam att låta den ske vid enmanspoliklinik.
Motivet härför är lättförståeligt. Man har åsyftat, att den unge tandläkaren
under den praktiska utbildningen skall handledas av äldre tandläkare. Häremot
är i och för sig intet att erinra. Men ser man den föreslagna anordningen
tills vidare såsom ett provisorium, avsett att avhjälpa nu föreliggande svårigheter,
kan den föreslagna inskränkningen icke godtagas. De stora tandpoliklinikerna
ligga i städer och stadsliknande samhällen, medan enmanspoliklinikerna
äro belägna å landsbygden, där behovet av tandvård är särskilt trängande
och där svårigheterna att rekrytera tandläkartjänsterna äro störst. Behovet
att få tandläkarkrafter till dessa är sålunda mest trängande. Det synes då
nödvändigt, att de unga tandläkarna under nu rådande förhållanden hänvisas
även till enmanspoliklinikerna för tjänstgöring. I annat fall kommer den
egentliga landsbygdens tandvård att bliva i hög grad eftersatt.

Frågan örn den ersättning, som bör utgå till tandläkarna under assistenttiden,
har ej berörts av medicinalstyrelsen. När det gäller att taga ställning
till denna fråga, synes viss hänsyn få tagas till de löner, som för närvarande
utgå till distriktstandläkarna och som i stor utsträckning basera sig på av
förbundsstyrelsen framlagda förslag. Landstingen hava sett sig nödsakade
att betala ej oväsentligt högre löner, än man vid tandvårdsreformens genomförande
räknat med. Det synes skäligt, att tandläkarna under den föreslagna
assistenttjänstgöringen erhålla skälig ersättning, vilken knappast synes kunna
sättas lägre än till omkring 6,000 kronor för år räknat. I de fall dylik assistenttandläkare
upprätthåller vakant distriktstandläkarbefattning kan ifrågasättas,
att ersättningen mera anpassas efter de för distriktstandläkare gällande lönegrunderna.

Vad angår spörsmålet när den nya organisationen bör träda i kraft, är det
ur folktandvårdens synpunkt angeläget, att den införes så snart som möjligt.
Önskvärt är därför att redan beträffande de elever, som nu närmast skola utexamineras
från tandläkarinstitutet, legitimation ej meddelas, förrän den föreslagna
assistenttjänstgöringen fullgjorts.

Även statskontoret (tji. generaldirektören Björn och t. f. statskommissarien
Britth) har anslutit sig till medicinalstyrelsens förslag i denna del. Före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 299. 9

draganden, t. f. revisorn Edberg, har emellertid anmält delvis avvikande
mening och anfört följande:

Att — såsom föreslagits — söka avhjälpa bristen på tandläkare inom folktandvården
genom införande av en viss tids obligatorisk tjänstgöring å
distriktstandpoliklinik eller inom annan för ändamålet godkänd tandvårdsverksamhet
för vinnande av legitimation som tandläkare synes vara ägnat att
ingiva betänkligheter av principiell art, då någon liknande föreskrift icke
finnes på andra studieområden. Det kan dessutom ifrågasättas, huruvida
nämnda åtgärd kommer att leda till önskat resultat, enär det knappast torde
vara möjligt att föreskriva nämnda skyldighet för nuvarande studerande vid
institutet. Därest emellertid en viss ökad praktisk tjänstgöring befinnes nödvändig
uteslutande som ett led i utbildningen eller anses erforderlig för att
kontrollera vederbörandes lämplighet, synes intet vara att erinra mot föx-slaget
i denna del.

Tandläkarinstitutets lärarråd har anfört huvudsakligen följande:

Lärarrådet vill först erinra örn att en assisterande tandläkare utan legitimation
endast får arbeta under ledning och ansvar av en legitimerad tandläkare.
Assistenten kan sålunda icke självständigt göra några ingrepp, bedövningar
eller extraktioner. Ej heller kan han förskriva läkemedel.

Dylika assisterande tandläkare finnas exempelvis i Danmark. Avsikten
med denna institution därstädes är, att de blivande tandläkarna skola göra
tillräcklig bekantskap med yrkets praktiska utövning, innan de erhålla legitimation.

Ur sistnämnda synpunkt äro motsvarande assistenttandläkare icke behövliga
i Sverige, där den erforderliga praktiska träningen gives tandläkarkandidaterna
under studietiden vid institutet. En utökning av elevantalet vid
institutet förutsätter självfallet en utvidgning av institutets lokaler, apparatur
m. m., varigenom ökade möjligheter till praktisk-klinisk träning tillskapas.

Med ifrågavarande assistenttandläkarinstitution avser medicinalstyrelsen
att jämväl avhjälpa den katastrofala brist på tandläkare, som utgör ett hot mot
folktandvården. Denna brist träffar i första rummet de s. k. enmansklinikerna,
i mindre utsträckning även tvåmansklinikerna. Enligt lärarrådets mening
föreligger för folktandvårdens del åtminstone ej på enmans- och tvåmanskliniker
något trängande behov av assistenter, som sakna kompetens för självständigt
utövande av tandläkaryrket. I stället fordras legitimerade tandläkare.
Därest tvångsåtgärder erfordras för att förse dessa kliniker med dylika tandläkare,
torde vägen vara att åt de hädanefter från institutet nyexaminerade
tandläkarna först giva allenast tillfällig legitimation. Den definitiva legitimationen
skulle då lämnas, sedan de tjänstgjort någon tid, förslagsvis ett halvt år,
inom folktandvården. Lärarrådet är emellertid tveksamt, örn ett sådant tvångsförfarande
kan och bör tillämpas gentemot institutets nuvarande elever, vilka
icke haft att räkna därmed.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund hava ansett
sig böra bestämt avstyrka förslaget örn obligatorisk assistenttjänstgöring och
hava till stöd för denna ståndpunkt åberopat följande:

Ett genomförande av förslaget om viss tids praktisk tjänstgöring efter avlagd
examen såsom villkor för erhållande av legitimation såsom tandläkare
medför uppenbarligen en omedelbar minskning av tillskottet av legitimerade
tandläkare och löser icke heller rekryteringsfrågan för folktandvårdens vidkommande,
då flertalet av de på så sätt besatta befattningarna redan följande
år åter torde stå vakanta och skola liksom övriga vakanser jämte nyinrättade

10

Kungl. May.ts proposition nr 299.

befattningar ånyo besättas för ett år av nästa årskurs. Organisationerna kunna
icke finna, att en dylik assistenttjänstgöring, vilken — såsom även medicinalstyrelsen
framhållit — icke lämpligen kan förläggas till enmanspolikliniker,
kari anses påkallad ur utbildningssynpunkt. Det synes också kunna antagas,
att ett ytterst ringa antal ordinarie distriktstandläkare vid de ofta hårt arbetstyngda
poliklinikerna kommer att lämna assistenten någon handledning eller
över huvud ägna någon omsorg örn dennes fortsatta utbildning. Den omständigheten
att ett relativt stort antal befattningar inom folktandvården fortlöpande
skulle uppehållas av icke legitimerade tandläkare, innebär i och för
sig en icke obetydlig risk för folktandvårdens anseende och för minskat förtroende
för densamma. Yärdet av den föreslagna assistenttjänstgöringen,
som komme att räcka högst ett år, är synnerligen tvivelaktig ur allmän vårdsynpunkt.
De täta ombytena av tjänstgörande tandläkare på de polikliniker,
där dylik tjänstgöring fullgöres, måste inverka ofördelaktigt såväl på den kontinuerliga
behandlingen av klientelet som också på administration och skötsel
av poliklinikerna.

Ett förverkligande av förslaget innebär inrättande av civil tjänsteplikt
för tandläkare utan tillämpning av tjänstepliktslagen och utan att däri angivna
förutsättningar föreligga.

Organisationerna finna sig böra bestämt avstyrka förslaget örn viss tids
assistenttjänstgöring såsom villkor för erhållande av legitimation. Därest förslaget
i allt fall genomföres, är det synnerligen angeläget, att anordningen icke
gives längre giltighetstid än som enligt Kungl. Maj:ts bedömande kan anses
oundgängligen nödvändigt med hänsyn till den rådande bristen på tandläkare
till folktandvården. Rättvisan kräver enligt organisationernas mening, att
dylik tjänstgöring medför rätt att uppbära samma löneförmåner, som utgå till
distriktstandläkare, ävensom rätt till tjänstårsberäkning.

Även svensina stadsförbundets styrelse har ställt sig avvisande till tanken
på obligatorisk assistenttjänstgöring och har härutinnan anfört:

Ett obligatoriskt tjänstår för färdigutbildade tandläkare skulle visserligen
ställa cirka 90 nyexaminerade tandläkare till den offentliga tandvårdens
tjänst men vore ur den allmänna tandvårdens synpunkt en åtgärd på gott
och ont. Resultatet synes bliva, att den sociala tandvården finge sitt tandläkarbehov
i betydande omfattning tillgodosett genom helt nyexaminerade
tandläkare, ett förhållande som näppeligen kan vara till fördel för den sociala
tandvårdens standard. Genom att tjänstgöringen förenas med tvång, är det
vidare icke uteslutet, att arbetsintensiteten under tvångstiden blir mindre än
örn tjänstgöringen vore helt frivillig och att vederbörande efter tvångets upphörande
söker sig till annat arbetsområde. Särskilt med hänsyn till önskvärdheten
av att en tandläkare under längre tid beredes möjlighet att kontinuerligt
följa patienterna, vore det för den sociala tandvårdens del olyckligt, örn resultatet
av det obligatoriska tjänståret skulle bliva en allmän omflyttning av
tandläkare efter ett års tjänstgöring. Därest en omedelbar effekt skall kunna
ernås, måste den obligatoriska tjänstgöringen åläggas redan antagna elever
vid tandläkarinstitutet. Enär det ur allmänna synpunkter är mindre tilltalande
att förändra utbildningsvillkoren för redan antagna studerande och de facto
förlänga tandläkarutbildningen med ett år, synes åtgärden icke böra träffa
under utbildning varande elever. Vid sådant förhållande synes förslaget örn
ett obligatoriskt tjänstår vara en lösning, som icke bör tillgripas annat än
som ett provisorium och först sedan övriga vägar visat sig oframkomliga.
Därest ett obligatoriskt tjänstår trots allt ej skulle kunna undvikas, synes
emellertid tjänstgöringen icke böra förläggas till s. k. enmanspolikliniker.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Medicinalstyrelsens utlåtande den 13
februari 1943.

I anledning av vad sålunda anförts rörande förslaget örn obligatorisk tjänstgöring
för vinnande av legitimation har medicinalstyrelsen i sitt förnyade utlåtande
den 13 februari 1943 yttrat huvudsakligen följande:

Till belysande av behovet av lämpliga åtgärder till avhjälpande av rådande
brist på sökande till distriktstandläkartjänster har uppgjorts följande sammanställning,
avseende 24 av rikets 25 landstingsområden (plan har icke godkänts
för Västernorrlands län) samt Gävle och Hälsingborg:

Polikliniker
med 1 tand-läkare

Polikliniker
med 2 eller
flera tand-läkare

Summa

Antal distriktstandpolikliniker enligt gällande folk-

tandvårdsplaner..............................

Antal distriktstandläkare enligt gällande folktand-

vårdsplaner..................................

Antal distriktstandpolikliniker som trätt i verk-samhet ......................................

Antal vakanta distriktstandläkartjänster ........

Därav: tjänster, som bestridas av vikarier ....

» obesatta tjänster......................

289

289

62

42

5

37

178

519

41

34

8

26

467

808

103

76

13

63

Uppgifterna avse förhållandena i januari 1943. Till jämförelse kan nämnas,
att antalet vakanta distriktstandläkartjänster under februari månad 1942 utgjort
37, av vilka 4 varit besatta med vikarier.

Det alltmer ökade antalet lediga tjänster inom folktandvården såväl vid
polikliniker med en som med flera tandläkare motiverar nu — mer än någonsin
— att snabbt verkande, extraordinära åtgärder för tillgodoseende av tandläkarbehovet
omedelbart vidtagas.

Den obetingat mest effektiva och under förhandenvarande omständigheter
lämpligaste av föreslagna åtgärder synes, enligt styrelsens mening, vara införandet
av ett obligatoriskt tjänstgöringsår för de nyexaminerade tandläkarna,
i det följande kallat praktikåret.

I Danmark har sedan länge en nyexaminerad tandläkare varit skyldig att
efter en utbildning på tre år vid tandläkarinstitutet därstädes fullgöra två
assistentår före erhållande av legitimation såsom tandläkare (jus practicandi).

Avsikten med dessa obligatoriska assistentår har i huvudsak varit att före
legitimationen ge de nyexaminerade en tillräcklig bekantskap med tandläkarkonstens
praktiska utövning.

I § 1 stycket 2 av den danska lagen den 25 februari 1916 rörande tandläkarkonstens
utövning stadgas: »Ret til at betegne sig som tandlsege og til at
udove selvstaendi virksomhed som saadan har, bortset fra de i saa Henseende
örn Lssger givne Bestemmelser, kun den, der i 2 aar efter Eksamen enten som
klinisk Assistent har bistaaet en autoriseret Tandlsege her i Landet eller paa
anden Maade her i Landet eller i Udlandet har erhvervet sig en efter Sundhetsstyrelsens
Skon tilsvarende Uddannelse.»

Från och med år 1941 infördes visserligen i Danmark fyraårig utbildning
vid den nya danska tandläkarhögskolan. Trots omorganisationen till högskola
och studietidens förlängning till likhet med den vid tandläkarinstitutet
i Sverige har man dock funnit sig böra bibehålla ovannämnda två obligatoriska
assistentår och, efter vad medicinalstyrelsen erfarit, föreligger icke
anledning förvänta, att ändring skall komma att vidtagas i bestämmelsen
härutinnan.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Medicinalstyrelsen bär tidigare uttalat sin tveksamhet beträffande lämpligheten
av att de nyexaminerade under praktikåret finge tjänstgöra även å
entandläkarpolikliniker. Medicinalstyrelsen har emellertid låtit sina betänkligheter
härutinnan falla på grund av de alltjämt växande svårigheterna att
erhålla tandläkare till folktandvården, vilka svårigheter med särskild skärpa
göra sig gällande vid polikliniker med en tandläkare. Därest praktikåret
finge fullgöras endast vid polikliniker med två eller flera tandläkare, skulle
det bliva möjligt att besätta de vakanta distriktstandläkartjänsterna vid
entandläkarpoliklinikerna endast under förutsättning, att distriktstandläkare
kunde överföras från polikliniker med flera tandläkare till polikliniker med
en tandläkare, varefter nyexaminerade tandläkare anvisades att bestrida de
efter dylikt överförande ledigblivna befattningarna vid flertandläkarpoliklinikerna.
Det synes emellertid icke föreligga möjlighet att mot distriktstandläkares
önskan förflytta honom till annan poliklinik utom för det fall, att
dylik förflyttning föranledes av ändring i fastställd plan för folktandvårdens
tillgodoseende. Särskilt med hänsyn till de ökade möjligheterna till praktiskklinisk
träning vid ett utvidgat institut synes icke behöva befaras, att det
skall komma att medföra några olägenheter att anvisa nyexaminerade tandläkare
att tjänstgöra vid entandläkarpolikliniker. Styrelsen anser sig sålunda
kunna förorda, att de nyexaminerade må tjänstgöra jämväl vid folktandvårdspolikliniker
med en tandläkare.

Studerandena vid tandläkarinstitutet avlägga numera tandläkarexamen i
mindre grupper under olika tider av året. På grund därav och med hänsyn
till den stora brist på tandläkare, som för närvarande förefinnes, synes det,
åtminstone under de närmaste åren, icke erbjuda svårigheter att placera samtliga
nyexaminerade inom folktandvården. Ehuru införandet av ett praktikår
måhända i viss mån skulle medföra ökad villighet hos landstingen att utbygga
folktandvården och därigenom ytterligare stegra behovet av tandläkare
inom folktandvården, måste man räkna med att framdeles icke kunna
placera alla nyexaminerade inom denna organisation. Praktikåret borde därför
kunna fullgöras även inom annan social tandvårdsverksamhet (i första
hand vid av kommun anordnad barntandvårdspoliklinik) men ock i vissa
fall hos privatpraktiserande tandläkare (först och främst hos sådana, som
åtagit sig social tandvård i någon form, t. ex. mödrahjälpstandvård, skoltandvård
etc.).

Framställning örn att nyexaminerade tandläkare må anvisas att fullgöra
sitt praktikår å viss poliklinik eller hos viss legitimerad tandläkare bör göras
hos medicinalstyrelsen av vederbörande huvudman för folktandvården eller
annan social tandvård eller av vederbörande privattandläkare. Den centrala
förmedlingen och fördelningen av de nyexaminerade bör helt, eventuellt i
samråd med svenska landstingsförbundet, omhänderhavas av medicinalstyrelsen
i egenskap av tillsynsmyndighet för tandvården i riket.

Efter prövning av behovet av tandläkare inom olika delar av landet bör
medicinalstyrelsen anvisa de nyexaminerade att fullgöra praktikåret å viss
tandpoliklinik eller hos viss legitimerad tandläkare. I sistnämnda fall bör
företes avskrift av avtal rörande överenskommen ersättning till den nyexaminerade.
Tillfällig legitimation bör av medicinalstyrelsen i varje fall utfärdas,
vilket bland annat berättigar vederbörande att från apotek utfå
nödiga läkemedel. Legitimation såsom tandläkare bör efter avslutandet av
praktikåret utfärdas av medicinalstyrelsen, sedan intyg föret-etts om att
tjänstgöringen fullgjorts på tillfredsställande sätt. Dylika intyg böra inom
folktandvården utfärdas av tandvårdsinspektörerna, inom annan social tandvårdsverksamhet
antingen av vederbörande poliklinikföreståndare eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 299. 13

av huvudman utsedd person samt i privat tandläkarverksamhet av vederbörande
privatpraktiserande tandläkare.

Införande av praktikåret kommer att förorsaka ökat arbete för den redan
nu mycket hårt belastade tandvårdsavdelningen inom medicinalstyrelsen,
varför styrelsen understryker nödvändigheten av utökning av personalen vid
avdelningen.

De tandläkare, som fullgöra praktikåret inom folktandvården, böra åtnjuta
samma löneförmåner som distriktstandläkare. I varje fall bör ersättningen
icke understiga de i kungörelsen den 3 juni 1938 angående statsbidrag till
folktandvård stadgade minimilönerna för distriktstandläkare. Statsbidrag
bör i vanlig ordning utgå för distriktstan dläkartjänst, som efter medicinalstyrelsens
anvisning uppehålles av nyexaminerad tandläkare. Tandläkare, som
fullgör sitt praktikår annorstädes än inom folktandvården, bör träffa avtal
med vederbörande angående honom tillkommande löneförmåner, varvid ovan
angivna minimilön icke får underskridas.

Med hänsyn till det stora behovet av tandläkare inom folktandvården vill
medicinalstyrelsen framhålla önskvärdheten av att praktikåret omedelbart
införes.

Då statsmakterna år 1938 beslöto införande av allmän folktandvård, beräknades
denna vara fullt genomförd inom en period av 10 år. Dessa beräkningar
hava emellertid rubbats, i det att tidsförhållandena tvingat till
en något långsammare utbyggnadstakt än den ursprungligen avsedda. Det
på riksstaten upptagna anslaget till utrustning av polikliniker för folktandvården
har av samma skäl från och med budgetåret 1940/41 utgått med mindre
belopp än tidigare. Vid fördelning av bidrag från anslaget har behovet av
folktandvårdspolikliniker i distrikt, där särskilda svårigheter skulle möta
att eljest erhålla erforderlig tandvård, i första hand tillgodosetts.

Antalet tandläkare, som erfordras inom folktandvården, är på grund av
nu nämnda omständigheter mindre än man vid folktandvårdens införande
hade anledning räkna med. Det oaktat har det visat sig omöjligt att fylla det
aktuella behovet av tandläkare. Svårigheter härvidlag gjorde sig gällande
redan för ett par år sedan. Efterhand har bristen på tandläkare inom folktandvården
framträtt allt starkare. Jag vill härutinnan hänvisa till de uppgifter
medicinalstyrelsen lämnat i sitt utlåtande den 13 februari 1943 samt tillägga,
att, enligt vad jag under hand erfarit, förhållandena sedan sistnämnda dag
undergått ytterligare försämring, särskilt örn hänsyn tages till att ett tiotal
distriktstandläkare upjasagt sina anställningar samt att ringa utsikt finnes att
få tjänsterna återbesatta.

För att i ökad utsträckning tillgodose främst folktandvårdens behov av
tandläkare har tandläkarinstitutets lärarråd i samråd med representanter för
besparingsberedningen föreslagit, att institutets kapacitet, som för närvarande
medger en examination av omkring 90 nya tandläkare om året, skulle
höjas till att avse 120 tandläkare örn året. Såsom framgår av det vid propositionen
nr 214 till den nu samlade riksdagen fogade statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
har chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan av lärarrådets
framställning anslutit sig till dess förslag samt uttalat, att den därav
betingade ökade elevintagningen borde genomföras från och med höstterminen
1943.

Departements chefen.

14

Kungl. Majlis proposition nr 299.

Enbart genom en ökning av tandläkarinstitutets examinationskapacitet kan
folktandvårdens behov av tandläkare dock icke tryggas. För det första
kan över huvud taget icke några verkningar av ökningen inträda förrän år
1947. Vidare är det helt beroende av de framtida konjunkturerna inom yrket,
huruvida tillströmningen av tandläkare till folktandvården kommer att stiga
i och med att antalet utexaminerade tandläkare ökas.

Medicinalstyrelsen har därför ifrågasatt vidtagande av jämväl vissa andra
åtgärder i syfte att tillföra folktandvården ett ökat antal tandläkare. Sedan
styrelsen emellertid förklarat, att vissa av dessa åtgärder tills vidare borde
träda i bakgrunden, återstå för prövning dels frågan örn inrättande av särskilda
studiestipendier för studerande vid tandläkarinstitutet, vilka förbinda
sig att tjänstgöra vid folktandvården, dels ock spörsmålet örn införande av
obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare.

Inrättandet av stipendier vid tandläkarinstitutet kan beräknas endast så
småningom leda till att nyexaminerade tandläkare söka sig till folktandvården
och kan i detta avseende alltså jämställas med den föreslagna utökningen av
institutets examinationskapacitet. Det obligatoriska praktikåret för nyexaminerade
tandläkare, vilket enligt medicinalstyrelsens mening borde omedelbart
införas, skulle, örn så skedde, i motsats till de andra föreslagna åtgärderna,
med så gott som omedelbar verkan föranleda ett väsentligt ökat tillskott
av tandläkare till folktandvården.

I betraktande av tandvårdens stora betydelse för folkhälsan måste förverkligandet
av tanken på en allmän folktandvård anses som en angelägenhet
av synnerlig vikt ur socialhygienisk synpunkt. Insikten härom har också
föranlett såväl staten som folktandvårdens huvudmän, landstingen och städerna
utanför landsting, att anslå betydande medel till folktandvårdens uppbyggande,
örn än de rådande tidsförhållandena, såsom förut nämnts, medfört en något
långsammare takt i utbyggnadsarbetet än som från början avsetts.

Den bristande rekryteringen av tandläkare till folktandvården omöjliggör
emellertid i väsentlig utsträckning förverkligandet av de anslagsbeviljande
myndigheternas beslut örn inrättandet av folktandvårdpolikliniker. Detta är
en ur allmän synpunkt allvarlig företeelse. Yarje åtgärd, som kan bidraga till
att avhjälpa rekryteringssvårigheterna, innebär en lättnad för folktandvårdens
huvudmän, vilka i sådana distrikt, där tandläkare eller vikarier för dem icke
stått att erhålla, hittills utan nytta nedlagt kostnader för folktandvården. Men i
främsta rummet måste förslaget örn införande av ett obligatoriskt praktikår
för nyexaminerade tandläkare bedömas såsom ett led i de allmänna strävandena
för folkhälsans höjande. Någon annan åtgärd av egentlig betydelse
för förbättring av förhållandena inom folktandvården under de närmaste åren
synes icke kunna anvisas. Starka allmänna intressen tala alltså för förslagets
genomförande.

Det synes mig i och för sig innebära en fördel, att tandläkaren erhåller
legitimation först efter det han visat sig kunna på ett tillfredsställande sätt i
praktiken omsätta de kunskaper och färdigheter, som bibragts honom vid tandläkarinstitutet.
Å andra sidan synes mig behovet ur utbildningssynpunkt av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

15

provtjänstgöringsår icke av den föreliggande utredningen tillräckligt dokumenterat
för att kunna ensamt eller ens huvudsakligen motivera genomförande av
förslaget. Det är med hänsyn härtill naturligt, att principiella betänkligheter
under remissbehandlingen anförts mot detsamma.

Så till vida torde visserligen den föreslagna obligatoriska tjänstgöringen
för nyexaminerade tandläkare kunna sägas sakna förebild, att läget i de fall
då det allmänna tidigare tvångsvis tagit medborgares arbetskraft i anspråk
icke varit analogt med situationen i nu förevarande fall. Men det avgörande
för ställningstagandet till frågan synes mig böra vara, örn förslagets genomförande
kan anses oskäligt tynga dem, som drabbas därav.

Vid bedömandet av sistnämnda fråga ligger det nära till hands att anställa
jämförelse med de faktiska förhållandena inom andra yrkesgrupper.
Vad läkarna angår erhålles visserligen legitimation omedelbart efter det
licentiatexamen avlagts. Men även örn den nyexaminerades avsikt är att
ägna sig åt fri yrkesutövning såsom läkare, torde det med hänsyn till konkurrensen
inom yrket numera såsom regel framstå såsom en nödvändig förutsättning
för öppnandet av egen praktik att förvärva ytterligare praktisk
erfarenhet av sjukhustjänstgöring utöver den i examensfordringarna ingående.
Inom juristyrket uppställes merendels krav på tingstjänstgöring jämväl för
anställning i enskild tjänst. Exempel på likartade förhållanden inom andra
yrken torde kunna anföras. Med hänsyn härtill synes tandläkaryrket icke
genom införande av ett obligatoriskt praktikår bliva försatt i en faktiskt ogynnsammare
ställning än åtskilliga andra yrkesgrupper.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle de tandläkare, som fullgjorde
praktikåret inom folktandvården, åtnjuta samma löneförmåner som distriktstandläkare
eller i varje fall löneförmåner, ej understigande de i kungörelsen
den 3 juni 1938 angående statsbidrag till folktandvård stadgade minimilönerna
för distriktstandläkare. Avlöningen till distriktstandläkare enligt nämnda
kungörelse utgår med antingen enbart fast lön, som då skall vara lägst 7,800
kronor för år, eller ock fast lön av minst 7,200 kronor för år jämte andel, ej
understigande tio procent, av inflytande taxeavgifter. Något ekonomiskt utnyttjande
av de nyexaminerades arbetskraft ifrågasättes sålunda icke av medicinalstyrelsen.
Jag kan oreserverat giva min anslutning till uppfattningen att
någon åtgärd i sådant syfte ej bör ifrågakomma.

Slutligen vill jag erinra örn förhållandena i Danmark, varest för legitimation
som tandläkare kräves två års assistenttjänstgöring, oaktat studietiden
vid den danska tandläkarhögskolan numera är av samma längd som vid det
svenska tandläkarinstitutet.

Vid övervägande ur nu anförda synpunkter av medicinalstyrelsens förslag
om ett obligatoriskt praktikår för nyexaminerade tandläkare har jag funnit mig
böra i princip biträda detsamma. Då denna min ståndpunkt huvudsakligen
förestavas av det bekymmersamma läge, vari folktandvården i vårt land skulle
råka, om ej effektiva åtgärder för att förse densamma med tandläkare vidtagas,
samt då jag icke är beredd att på den föreliggande utredningen grunda

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

något omdöme örn behovet av ett sådant praktikår såsom en definitiv anordning,
bör medicinalstyrelsens förslag genomföras endast såsom ett provisorium.

Legitimation som tandläkare meddelas av medicinalstyrelsen, vars befogenhet
härutinnan grundas på ordningen den 18 juni 1861 för tandläkarekonstens
utövning, vilken utfärdats i administrativ väg. Bestämmelserna i 1861 års ordning
äro emellertid i stor utsträckning föråldrade, i följd varav de ännu gällande
föreskrifterna örn legitimation äro mycket knapphändiga. Inom medicinalstyrelsen
har därför sedan någon tid pågått utredning rörande behörighetslag
för tandläkare. Utredningsarbetet befinner sig ännu på ett förberedande
stadium. På grund härav och då de motiv, som anförts för införande
av stadgande om ett års praktisk tjänstgöring såsom förutsättning för definitiv
legitimation, synas påkalla, att föreskriften härom gives i form av lag, torde
villkoren för vinnande av legitimation som tandläkare lämpligen böra sammanföras
i särskild lag. Vissa härmed sammanhörande spörsmål, såsom angående
förutsättningarna för återkallelse av legitimation, torde i avvaktan på slutförandet
av nyssnämnda utredning böra förbliva oreglerade.

I enlighet med det anförda har inom socialdepartementet utarbetats förslag
till lag orri behörighet att utöva tandläkarkonsten. Jag övergår nu till en redogörelse
för nämnda lagförslag.

1 §.

I lagförslagets 1 § upptagas bestämmelser örn vilka som äro behöriga att
utöva tandläkarkonsten.

Enligt 1861 års ordning, jämförd med stadgan för tandläkarinstitutet, meddelar
medicinalstyrelsen legitimation åt dem som avlagt svensk tandläkarexamen.
Kungl. Maj:t har dessutom i åtskilliga fall meddelat personer, som
ej avlagt sådan examen, tillstånd att utöva tandläkarkonsten. Därjämte har
Kungl. Maj:t bemyndigat medicinalstyrelsen att för vissa angivna fall meddela
tidsbegränsade tillstånd. Sålunda har styrelsen den 14 juni 1928 bemyndigats
att, efter därom gjord framställning och sedan, där så ansåges erforderligt,
yttranden från vederbörande förste provinsialläkare och tandläkarinstitutets
lärarråd infordrats, meddela studerande vid institutet, som genom bevittnad
avskrift av sin studie- och tjänstgöringsbok styrkt sig hava avslutat och
erhållit godkända vitsord beträffande samtliga övningar och tjänstgöringar till
tandläkarexamen, tillstånd att utöva tandläkaryrket under en tid av högst tre
månader under samma år å den ort, där tandläkare, som gjort framställning örn
vikariat, vore boende, eller, där den i ärendet gjorda framställningen ej avsåge
vikariat, å viss av medicinalstyrelsen angiven ort. Den 8 mars 1940 har nämnda
tid av tre månader under samma år utsträckts till 155 dagar, då tillståndet
avsåge fullgörande av facktjänstgöring vid militär tandpoliklinik. Vidare har
Kungl. Majit den 16 juli 1931 bemyndigat medicinalstyrelsen att, efter framställning
av tandläkarinstitutets lärarråd, meddela tillstånd för sådan studerande
vid sagda institut, som erhållit förordnande såsom assistent vid institutet,
att under den tid assistenttjänstgöringen varade inom institutet utöva
tandläkaryrket.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

Enligt 1 § första stycket i lagförslaget tillkommer behörighet att utöva
tandläkarkonsten den vilken vunnit legitimation som tandläkare (legitimerad
tandläkare). Dessutom kan enligt samma stycke särskild tillåtelse till tandläkarkonstens
utövande meddelas. Närmare bestämmelser rörande denna tillståndsgivning
meddelas i 5 §.

Yad angår de legitimerade läkarna saknas material för bedömande, huruvida
deras behörighet att utöva tandläkarkonsten bör vara obegränsad eller
ej och i senare fallet vilka begränsningar som böra göras. Detta spörsmål torde
böra upptagas till övervägande då frågan örn fullständig behörighetslag för
tandläkare blir aktuell. För närvarande gälla emellertid icke några inskränkningar
i detta avseende för läkarna. Då någon ändring härutinnan icke nu bör
ske, har i 1 § andra stycket upptagits en bestämmelse, enligt vilken behörighet
till läkarkonstens utövning jämväl medför behörighet att utöva tandläkarkonsten.

2 §.

Ansökan örn legitimation skall enligt 2 § göras hos medicinalstyrelsen.
Styrker sökanden därvid, att han uppfyller de i lagen för vinnande av
legitimation stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.

3 §.

Enligt 3 § första stycket må legitimation endast meddelas svensk medborgare,
som inom riket avlagt tandläkarexamen.

Den nyexaminerade tandläkare, som ansöker om legitimation, kan endast
erhålla en tidsbegränsad legitimation, genom vilken han vinner behörighet
att utöva tandläkaryrket under det s. k. praktikåret. För att den, som efter
fullgjort praktikår Auli söka legitimation utan tidsbegränsning, skall under
tiden för prövningen av denna ansökan kunna fortfarande utöva tandläkaryrket,
bör den tidrymd, under vilken den begränsade legitimationen gäller,
med någon kortare tid — enligt lagförslaget en månad — överstiga praktikåret.
Stadgande härom har upptagits i 3 § andra stycket.

För erhållande av icke tidsbegränsad legitimation kräves enligt 3 § tredje
stycket dels att sökanden under minst ett år efter examen utövat tandläkaryrket,
dels ock att hans yrkesutövning är väl vitsordad. Fullgöres praktikåret
inom folktandvården, bör vitsordet om tjänstgöringen vara utfärdat av
vederbörande tandvårdsinspektör, vilken därför bör ägna särskild tillsyn åt
dem, vilka tjänstgöra såsom distriktstandläkare utan att vara slutgiltigt legitimerade.
Skulle praktikåret undantagsvis komma att fullgöras i annan tandvård än
folktandvård och utan överordnad tandläkares tillsyn, torde vederbörande
stads- eller provinsialläkare, vilka enligt § 11 i 1861 års ordning skola tillse, att
tandläkarna tillbörligen utöva sin konst, böra taga sin tillsynsmyndighet i bruk
såvitt avser ännu icke slutgiltigt legitimerade tandläkare inom distriktet och
med stöd av vad de därigenom erfarit utfärda vitsord örn tjänstgöringen.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 299.

nisl ds 2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 299.

Har den yrkesutövning sökanden åberopar för erhållande av slutgiltig legitimation
skett i allmän tjänst, bör ett års yrkesutövning icke anses föreligga
med mindre sökandens dagliga tjänstgöring ungefär motsvarat vad som kräves
för heltidstjänst. Vidare bör annat uppehåll i yrkesutövningen icke inräknas i
praktikåret än det som föranledes av för tjänsten gällande semester av skälig
längd. Liknande fordringar böra uppställas i händelse praktikåret fullgjorts
inom privat tandvård.

4 §.

I 4 § första stycket regleras den av hänsyn främst till folktandvårdens be
hov föreslagna begränsningen i den nyexaminerades rätt att själv bestämma,
varest han skall fullgöra sin praktiktjänstgöring.

Enligt medicinalstyrelsens förslag skulle styrelsen efter prövning av behovet
av tandläkare inom olika delar av landet anvisa de nyexaminerade att fullgöra
sitt praktikår å viss poliklinik eller hos viss legitimerad tandläkare.

En förutsättning för att den nyexaminerade skall kunna bindas beträffande
tjänstgöringen under praktikåret är enligt det inom departementet upprättade
lagförslaget, att brist föreligger å behöriga sökande till tjänst inom tandvård,
som anordnats av stat eller kommun. I departementsförslaget stadgas därför, att,
örn sådan tjänst förklarats ledig utan att behörig sökande anmält sig till
tjänstens erhållande samt tjänsten vid tidpunkten för prövningen av den nyexaminerades
ansökan icke är tillsatt eller uppehälles av vikarie, medicinalstyrelsen
äger begränsa legitimation enligt 3 § andra stycket att avse allenast
rätt att utöva tandläkaryrket såsom vikarie å ledig tjänst hos stat eller kommun.

I jämförelse med medicinalstyrelsens förslag lämnar departementsförslaget
något större frihet åt den enskilde tandläkaren. Anordningen torde dock
icke utgöra hinder för att, i varje fall efter någon tids förlopp, ur den
enskildes synpunkt måhända mindre lockande anställningar å orter, där behovet
av folktandvård är särskilt stort, skola bliva besatta med vikarier. Man
torde nämligen för den närmaste framtiden böra vid upprättandet av nya
polikliniker dels taga hänsyn till den vid varje tidpunkt beräknade tillgången
på nya tandläkare, dels ock fortfarande upprätthålla den sedan ett par år gällande
principen att i första hand tillgodose behovet av polikliniker i distrikt,
där särskilda svårigheter möta att eljest erhålla erforderlig tandvård. Yad
huvudmännen — d. v. s. i främsta rummet landstingens hälsovårdsberedningar
— beträffar betagas de ej genom departementsförslaget rätten att bland dem
som anmält sig till vikariatsförordnandet bestämma vem som skall erhålla
förordnande att uppehålla tjänsten. Jag vill erinra örn att rätten för hälsovårdsberedningama
att vid vakans å distriktstandläkartjänst meddela förordnande
att uppehålla tjänsten infördes så sent som den 1 januari 1942.

Det torde vara uppenbart, att värnpliktig tandläkares tjänstgöring vid
militär tandpoliklinik icke utgör sådan tjänstgöring, som avses i detta sammanhang.

Jag förutsätter, att medicinalstyrelsen kommer att söka samråd med svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

19

landstingsförbundet och odontologiska föreningen vid tandläkarinstitutet i
syfte att sådana praktiska anordningar må bliva vidtagna, att en smidig tilllämpning
av nu ifrågavarande bestämmelser kommer till stånd.

Skyldigheten för den nyexaminerade tandläkaren att tjänstgöra i allmän
tandvård måste uppenbarligen motsvaras av en skyldighet för de statliga och
kommunala organ, som ledigförklarat tandläkartjänster, att låta tjänsterna
uppehållas av nyexaminerade tandläkare, i den mån sådana finnas att tillgå.
Med hänsyn till att vad nu sagts kan komma att gälla jämväl kommuner,
vilka ej åtnjuta statsbidrag till sin tandvård, har stadgande örn ifrågavarande
skyldighet ansetts böra såvitt avser kommunala tjänster upptagas i lagförslaget
såsom ett andra stycke i 4 §. Då det såväl ur den enskilde tandläkarens som
huvudmannens synpunkt såsom regel torde vara fördelaktigast, att den förre
får uppehålla samma tjänst under hela praktikåret, bör lämpligen praxis
utveckla sig därhän, att tjänsten icke ånyo ledigförklaras förrän vid praktikårets
slut. Såvitt avser anställningar inom folktandvården torde föreskrift i
dylik riktning böra meddelas i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård.
Det synes mig icke oberättigat antaga, att en del tandläkare skola finna
erfarenheterna av praktikåret så goda, att de söka förordnande såsom ordinarie
innehavare av den tjänst de uppehållit under praktikåret.

Fullgöres tjänstgöringen under praktikåret genom anställning i statlig
tjänst, blir den tjänstgörandes ersättning automatiskt bestämd med tillämpning
av vederbörande avlöningsreglemente. För den händelse vid anställning
i kommunal tjänst enighet icke skulle kunna ernås örn villkoren för anställningen,
synes avgörandet härutinnan böra tillkomma medicinalstyrelsen. Jämväl
härom har föreskrift upptagits i 4 § andra stycket. Emellertid är det min
avsikt att i kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård införa stadgande,
varigenom de tandläkare, som fullgöra sitt praktikår inom folktandvården,
tillförsäkras samma minimiförmåner som distriktstandläkarna. Hänskjutande
till medicinalstyrelsen av frågan örn anställningsvillkoren torde därför
behöva förekomma endast i undantagsfall.

5 §.

Enligt denna paragrafs första stycke äger Konungen meddela tillåtelse till
tandläkarkonstens utövande åt den som förvärvat utbildning, vilken kan anses
motsvara fordringarna för erhållande av legitimation som tandläkare. Det
torde utan särskild föreskrift vara uppenbart, att sådan tillåtelse kan, om så
finnes påkallat, begränsas till såväl tiden som omfattningen. Tillåtelsen kan
meddelas även utländsk medborgare.

Under 1 § har omnämnts, att Kungl. Majit bemyndigat medicinalstyrelsen
att meddela tidsbegränsade tillstånd att utöva tandläkaryrket åt studerande
vid tandläkarinstitutet. Anledning att vidtaga ändring i den härutinnan gäl
lande ordningen synes ej föreligga. Rätten för Kungl. Majit att meddela medi
cinalstyrelsen dylikt bemyndigande har fastslagits i 5 § andra stycket.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

I Jcraftträdand e b estämmels ema.

Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 oktober 1943. De betänkligheter,
som kunna resas mot att låta lagen omfatta jämväl de nuvarande studerandena
vid tandläkarinstitutet, i den mån de icke erhållit legitimation före nyssnämnda
dag, synas mig väsentligt förlora i bärkraft, örn hänsyn tages till storleken
av de ersättningar, som kunna antagas komma att utgå för tjänstgöring under
praktikåret.

Giltighetstiden för lagen föreslås skola upphöra med den 30 september
1946. Enligt vad jag under hand erfarit från medicinalstyrelsen torde antalet
vakanta platser inom allmän tandvård bliva så pass stort, att under de tre år
lagen föreslås skola gälla samtliga nyexaminerade tandläkare komma att hänvisas
till tjänstgöring inom allmän tandvård.

Under den tid lagen äger gällande kraft bör § 3 ordningen för tandläkarekonstens
utövning icke vinna tillämpning.

Det torde utan särskilt stadgande därom klart framgå, att legitimation
som givits eller särskilt tillstånd till tandläkarkonstens utövande som meddelats
före ikraftträdandet av lagen ej beröres av densamma.

Jag vill slutligen anmärka, att ett bifall till vad jag i det föregående förordat
torde böra föranleda vissa jämkningar i kungörelsen angående statsbidrag
till folktandvård. Bland annat bör nämnda kungörelse så ändras, att
den omständigheten att viss distriktstandläkartjänst uppehälles av tandläkare,
som ännu ej erhållit obegränsad legitimation, icke inverkar på storleken av utgående
statsbidrag. Härtill torde jag i sinom tid få återkomma.

Stipendier till studerande vid tandläkarinstitutet.

Som förut nämnts har medicinalstyrelsen i sitt utlåtande den 7 mars 1942
framfört förslag örn att genom inrättande av ett antal studiestipendier underlätta
rekryteringen av tandläkare till folktandvården.

Medicinalstyrelsen förordar, att förslagsvis trettio stipendier ställas till
förfogande att utdelas till studerande vid tandläkarinstitutet med visst belopp
per år under högst fyra år för en och samma studerande, på villkor att
vederbörande förbinder sig att efter erhållen legitimation under motsvarande
antal år, som stipendiet innehafts, antaga förordnande inom folktandvården.
Stipendiebeloppets storlek borde avvägas så, att det utgjorde ett effektivt
ekonomiskt stöd för den studerande. Ett belopp av 1,000 kronor per år finner
styrelsen vara lämpligt.

Vid remissbehandlingen har ifrågavarande förslag i princip tillstyrkts av
svenska tandläkaresällskapet, Sveriges tandläkareförbund, svenska landstingsförbundets
styrelse och svenska stadsförbundets styrelse. Statskontoret har
funnit förslaget i och för sig värt beaktande men har likväl icke ansett sig
kunna förorda detsamma med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge.
Tandläkarinstitutets lärarråd har icke ansett sig kunna tillstyrka stipendieförslaget
i den form, vari det föreligger. Lärarrådet anför härom:

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 299.

Ifrågavarande stipendier skulle giva relativt snabb effekt, endast i den
mån de nu tilldelades det fjärde årets studerande. Lärarrådet betvivlar emellertid,
att något större antal studenter skulle för att erhålla detta stipendium
under ett år vilja avhända sig sin frihet att själva välja arbetsfält under det
första praktikåret, I varje fall torde de dugligare av dem draga sig därför. I
den mån åter stipendierna skulle tilldelas studerande i första årskursen, skulle
de icke bidraga till avhjälpande av den akuta tandläkarbristen förrän samma
år, som verkningarna av en omedelbart vidtagen utvidgning av tandläkarinstitutet
skulle inträda. Inrättandet av dessa stipendier synes sålunda icke
kunna förväntas bli av någon verklig betydelse för avhjälpandet, på sätt medicinalstyrelsen
avsett, av det akuta nödläget.

Det ligger givetvis något för lärarrådet tilltalande i ett förslag örn stipendier
av den storlek och till det antal, varom nu är fråga, till studerande vid
institutet. Studiestipendier torde nämligen hava en stor uppgift att fylla
med särskild hänsyn till de stora studieutgifterna för tandläkarstuderande.
Dylika stipendier borde i första rummet avses för särskilt skickliga och begåvade
men mindre bemedlade studerande och extra assistenter, vilka med
dylika stipendier skulle beredas bättre förutsättningar för fortsatta högskolestudier.
Härigenom skulle ett bidrag givas till lösning av de ej minst för
folktandvården särdeles betydelsefulla frågorna örn tillgången på unga lärarkrafter
vid institutet och på lämpliga kandidater till de mera kvalificerade
posterna inom folktandvården.

Av de tillstyrkande sammanslutningarna hava några framfört särskilda
önskemål beträffande stipendiernas antal och belopp.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkareförbund, vilka, såsom
i det föregående omnämnts, avstyrkt förslaget örn obligatoriskt praktikår för
nyexaminerade tandläkare, yttra beträffande stipendiefrågan följande:

Förutsättningen för att det med förslaget åsyftade resultatet skall nås,
är, såsom medicinalstyrelsen framhållit, att stipendiebeloppet avväges så,
att det utgör ett effektivt ekonomiskt stöd för den studerande. Stipendiebeloppet
bör sålunda bestämmas med hänsyn dels till de totala studiekostnaderna
vid institutet och dels till de med stipendiets erhållande förenade villkoren.
Enligt organisationernas mening torde det komma att visa sig, att det föreslagna
stipendiebeloppet av i bästa fall 4,000 kronor för hela studietiden är
för lågt i förhållande till de för närvarande mycket dryga studiekostnaderna
för att locka sökande i varje fall i den omfattning, som erfordras för ernående
av det angivna syftet. Det förhåller sig nämligen så, att de unga tandläkarna
i valet mellan folktandvården och privattandvården fästa stort avseende
vid att de nuvarande ekonomiska förmånerna inom folktandvården i de
flesta fall erbjuda mindre möjligheter att inom rimlig tid amortera studieskulderna.
Ett i väsentlig mån avgörande skäl för de unga tandläkarna att
såvitt möjligt ägna sig åt privat verksamhet synes nämligen vara förhoppningen
att genom det långtgående utnyttjandet av arbetskraften, som den
större friheten beträffande arbetsförhållandena inom privattandvården medger,
kunna på kortare tid betala studieskulderna. Studiestipendierna få sålunda
sin väsentliga betydelse för rekryteringen inom folktandvården, örn
därigenom studiekostnaderna nedbringas, så att möjligheterna att förränta
och amortera studieskulderna framstå såsom likvärdiga. Organisationerna
anse sig böra förorda, att, till dess frågan om förbilligande av studiekostnaderna
vid tandläkarinstitutet lösts, stipendierna bestämmas till högre belopp
än medicinalstyrelsen föreslagit.

Det kan förutses, att det föreslagna antalet stipendier icke kommer att bli

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

tillfyllest för att vare sig avhjälpa det omedelbara behovet av arbetskraft
inom folktandvården eller säkra rekryteringen för framtiden. Det omedelbara
rekryteringsbehovet — som givetvis bäst tillgodoses genom att största möjliga
antal stipendier ställes till förfogande för eleverna i sista och näst sista
årskurserna —- är nämligen så stort, att det icke skulle fyllas ens om samtliga
föreslagna stipendier förbehölles sista årskursen. Ett snabbt och tillika
mera effektivt resultat synes kunna vinnas genom att i fråga örn de nuvarande
studerandena vid tandläkarinstitutet möjlighet beredes för alla elever i sista
årskursen, som så önska, att söka och på en gång erhålla stipendium för hela
studietiden eller sålunda fyra årsstipendier samt för elever i andra och
tredje årskurserna att under återstoden av studietiden likaledes uppbära stipendier
för ett eller flera av de tidigare studieåren, allt mot skyldighet att
mottaga förordnande inom folktandvården under motsvarande antal år. Det
föreslagna antalet av 30 stipendier, fördelade på fyra årskurser, blir i medeltal
endast 7 per årskurs och kommer således icke att få någon i nuvarande
läge nämnvärd betydelse för det aktuella behovet av distriktstandläkare.
Organisationerna, som anse inrättandet av studiestipendier, anordnade på
lämpligt sätt, såsom den — vid sidan av åtgärder till ökning av antalet utexaminerade
— enda utvägen att säkra både det nuvarande och framtida behovet
av tandläkare i folktandvården, förorda, att åtminstone till att börja
med inrättas ett väsentligt större antal stipendier än föreslagna 30. Sedermera
bör givetvis antalet stipendier avpassas efter det vid varje tidpunkt
föreliggande behovet. Det synes ur folktandvårdens synpunkt i skilda avseenden
välbetänkt, att vid fördelningen av stipendierna företräde ges åt
sökande, som genom att mottaga stipendier binder sig vid tjänstgöring i folktandvården
under längre tid. Därigenom undvikas täta byten av befattningshavare.
En tandläkare, som på så sätt under ett flertal år knutits till folktandvården,
kan jämväl beräknas för framtiden kvarstanna såsom distrikts
tandläkare.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

Genom att redan nuvarande årsgrupper vid tandläkarinstitutet skulle beredas
möjlighet att erhålla stipendier, kan redan örn ett år den allmänna
tandvården tillföras åtskilliga tandläkare. Genom att stipendierna skulle
kunna utgå under högst fyra år, skulle också vederbörande tandvårdspoliklinik
hava möjligheter att under samma tidrymd få behålla tandläkaren.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det föreslagna beloppet, 1,000
kronor per år, kan anses tillfyllest för att locka eleverna. Måhända skulle
man få sätta stipendiet till detta belopp kontant och därjämte befrielse från
avgifterna vid tandläkarinstitutet. Enligt förslaget skulle tjänstgöringen förläggas
till folktandvården. Stadsförbundet vill på denna punkt föreslå ett
förtydligande såtillvida, att tjänstgöringen skulle kunna förläggas till antingen
folktandvården eller annan social tandvård, exempelvis skoltandvård
eller sådan vård, som lämnas vid Eastmaninstitutet i Stockholm.

I sitt förnyade utlåtande den 13 februari 1943 har medicinalstyrelsen beträffande
frågan örn studiestipendierna anfört följande:

Såsom medicinalstyrelsen tidigare ansett sig böra nämna, bör stipendiebeloppet
avvägas så, att det utgör ett effektivt ekonomiskt stöd för de studerande.
Det av medicinalstyrelsen föreslagna beloppet å 1,000 kronor kan
anses tillräckligt endast under förutsättning, att studiekostnaderna vid institutet
i väsentlig grad minskas, t. ex. genom borttagande eller sänkning av
termins- och kursavgifter samt en effektivare och för eleverna tidsbesparande
organisation av den kliniska undervisningen. Örn emellertid studiekostna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

23

denia skulle bibehållas oförändrade, böra stipendierna bestämmas till väsentligt
högre belopp, förslagsvis 2,000 kronor. Studerande, som erhållit dylikt
stipendium, skall vara skyldig att utöver det obligatoriska tjänstgöringsåret
taga anställning inom folktandvården under motsvarande antal år, som stipendium
innehafts.

Därest den av mig förordade anordningen med ett obligatoriskt praktikår
genomföres, skulle det akuta behovet av tandläkare inom folktandvården
kunna provisoriskt till stor del fyllas. Genom anordningen torde emellertid,
även örn densamma skulle bliva gällande för längre tid än de nu ifrågasatta tre
åren, endast en mindre del av det tandläkarbehov kunna tillgodoses, som uppkommer
vid en fortsatt utbyggnad av folktandvården, vilken beräknas kräva
omkring 1,000 tandläkare. Man torde nämligen, åtminstone under rådande
förhållanden, få räkna med att flertalet efter vunnen slutgiltig legitimation
kom mer att övergå till den privata tandvården, därest icke särskilda åtgärder
vidtagas. Det synes mig på den grund angeläget och lämpligt, att anordningen
med ett obligatoriskt praktikår tills vidare kompletteras genom införande
av ett stipendiesystem i huvudsaklig anslutning till vad medicinalstyrelsen
i detta hänseende föreslagit.

Medicinalstyrelsens förslag innebär som nämnts, att ett antal stipendier,
förslagsvis 30, ettvart å 1,000 kronor, årligen skulle ställas till förfogande
för att utdelas till sådana studerande vid tandläkarinstitutet, som förbunde sig
att under minst ett år efter vunnen slutgiltig legitimation — alltså utöver praktikåret
— tjänstgöra inom folktandvården. En och samma studerande skulle
kunna komma i åtnjutande av stipendium under högst fyra år på villkor att
tjänstgöringstiden inom folktandvården förlängdes i motsvarande omfattning.
Det föreslagna beloppet av 1,000 kronor har medicinalstyrelsen ansett vara
tillfyllest endast under förutsättning, att studiekostnaderna vid institutet
väsentligt minskades; eljest föreslås en Ökning av stipendiebeloppet till 2,000
kronor.

Tandläkarorganisationerna ha som sin uppfattning framhållit, att det föreslagna
antalet stipendier icke kan antagas komma att bliva tillfyllest för att
säkra rekryteringen till folktandvården, och förordat, att ett väsentligt större
antal stipendier inrättas, åtminstone till en början. Så länge rådande konjunkturförhållanden
komma att bestå, torde denna uppfattning otvivelaktigt vara
riktig. Av nu anförda skäl är jag för min del benägen förorda, att antalet stipendier
tills vidare bestämmes till högst 80, motsvarande 2h& av det beräknade
antalet nyinskrivna elever vid tandläkarinstitutet från och med nästa läsår.
Stipendium bör givetvis kunna tilldelas även andra, tredje och fjärde årets
elever. Skulle antalet sökande komma att överstiga antalet stipendier, torde
företräde böra givas den, som har högre betygsmeriter; vid konkurrens mellan
sökande tillhörande olika årskurser torde dessutom hänsyn böra tagas till
angelägenhetsgraden av det då föreliggande rekryteringsbehovet inom folktandvården.

Beträffande stipendiebeloppens storlek har vid remissbehandlingen framhållits
angelägenheten av en höjning utöver 1,000 kronor. .Tåg vill icke be -

Departements chefen -

24

* Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

strida, att vissa skäl tala för en dylik höjning. Å andra sidan bör, därest stipendium
utgår för hela eller större delen av studietiden, det sammanlagda
stipendiebeloppet vara ägnat att för flertalet studerande väsentligt underlätta
studiernas bedrivande och fullföljande. Härtill kommer, att i Kungl. Majrts
proposition (nr 214) angående tandläkarinstitutets omorganisation förordats
eller förutsatts vissa åtgärder i syfte att begränsa studiekostnaderna för
eleverna. Jag anser mig under sådana förhållanden böra förorda, att stipendiebeloppen
tills vidare bestämmas till 1,000 kronor för år. En sammanslagning
av stipendier till en och samma elev för två eller flera år, på sätt tandläkarorganisationerna
ifrågasatt, är jag för närvarande icke beredd att tillstyrka.

Det torde böra understrykas, att anordningen har försökskaraktär och att
den med hänsyn till sitt speciella syfte icke kan anses prejudicerande för
andra utbildningsområden. Stipendiernas syfte synes mig vidare motivera,
att utdelningen omhänderhas av medicinalstyrelsen i samråd med tandläkarinstitutets
lärarråd. På medicinalstyrelsen torde få ankomma att utarbeta
förslag till stipendiebestämmelser och att övervaka att dessa, såvitt gäller
bland annat infriandet av vederbörande stipendiaters förpliktelse att tjänstgöra
i folktandvården, efterföljas.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat torde å riksstaten för nästa budgetår
under femte huvudtiteln böra uppföras ett särskilt anslag, benämnt Stipendier
för blivande distriktstandläkare m. fl. Då det är ovisst, i vilken omfattning
ifrågavarande stipendiemöjligheter komma att utnyttjas, torde anslaget tills
vidare böra givas karaktären av förslagsanslag och för nästa budgetår upptagas
med ett belopp av förslagsvis 50,000 kronor.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till lag om
behörighet att utöva tandläkarkonsten, av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådet övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller
Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Anders Lundstedt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

25

Bilaga.

Förslag

till

Lagom
behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Behörighet att utöva tandläkarkonsten tillkommer, förutom den som innehar
särskild tillåtelse därtill, den vilken vunnit legitimation som tandläkare
(legitimerad tandläkare).

Behörighet till läkarkonstens utövning medför jämväl behörighet att utöva
tandläkarkonsten.

2§-

Ansökan örn legitimation som tandläkare göres hos medicinalstyrelsen.
Styrker sökanden därvid, att han uppfyller de i denna lag för vinnande av
legitimation stadgade villkoren, skall medicinalstyrelsen meddela honom legitimationsbevis.

3 §•

Legitimation som tandläkare må endast meddelas svensk medborgare, som
inom riket avlagt tandläkarexamen.

Har den som ansöker örn legitimation icke efter avlagd examen inom riket
utövat tandläkaryrket, skall legitimationen begränsas att gälla allenast intill
dess sökandens yrkesutövning efter examen pågått under ett år en månad.

Sökande, som med stöd av sådan tidsbegränsad legitimation som i andra
stycket sägs utövat tandläkaryrket under minst ett år, är, därest hans yrkesutövning
är väl vitsordad, berättigad att erhålla legitimation utan tidsbegränsning.
Har yrkesutövningen pågått kortare tid än ett år eller är den icke väl
vitsordad, må ansökningen ej bifallas.

4 §•

Är vid tiden för prövning av ansökan enligt 3 § andra stycket tandläkartjänst
hos stat eller kommun, som förklarats ledig utan att behörig sökande
anmält sig, icke tillsatt och uppehälles tjänsten ej heller av vikarie, äger medicinalstyrelsen
begränsa legitimationen att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket
såsom vikarie å ledig sådan tjänst.

Har den som erhållit begränsad legitimation på sätt i första stycket sägs anmält
sig villig uppehålla viss ledig kommunal tjänst, åligger det kommunen
att, där innehavare av eller vikarie å tjänsten ej är förordnad, låta den som
sålunda anmält sig eller, om flera gjort sådan anmälan, någon av dem uppe -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

hålla tjänsten. Villkoren för anställning såsom vikarie å kommunal tjänst skola,
i händelse överenskommelse därom ej träffas, fastställas av medicinalstyrelsen.

5 §•

Konungen äger meddela den som förvärvat utbildning, vilken kan anses
motsvara fordringarna för erhållande av legitimation som tandläkare, tillåtelse
till tandläkarkonstens utövande.

Efter Konungens bemyndigande må medicinalstyrelsen meddela studerande
vid tandläkarinstitutet tillåtelse att under begränsad tid utöva tandläkarkonsten.

Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1943 och gäller till och med den 30
september 1946.

Så länge denna lag äger gällande kraft, skall § 3 ordningen den 18 juni 1861
(nr 41) för tandläkarekonstens utövning icke vinna tillämpning.

Kungl. Majlis proposition nr 299.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
21 maj 1943.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 14 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 7 maj 1943,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till
lag om behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn J. M. Wahlbäck.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Det remitterade förslaget innebär, att vid sidan av den tjänsteplikt som
kan ifrågakomma jämlikt 1939 års lagstiftning örn tjänsteplikt stadgas en särskild
sådan för dem vilka avlägga tandläkarexamen. En dylik lagstiftning,
varigenom en mindre grupp medborgare, utan att förhållandet direkt nödvändiggöres
av det rådande allmänna krisläget, ålägges att utföra arbete i det allmännas
intresse, är naturligen ägnad att väcka betänkligheter av principiell
natur. Någon motsvarande anordning lärer heller icke tidigare lia förekommit
i vårt land. Emellertid är det uppenbarligen av största betydelse för folkhälsan
att den beslutade folktandvården skall kunna behörigen upprätthållas.
Utredningen i ärendet giver även vid handen att detta önskemål knappast
kan uppnås annorledes än genom åtgärder i förslagets riktning. Den uppkomna
situationen torde också i viss mån stå i samband med de av krig föranledda
förhållandena; dels äro åtskilliga tandläkare inkallade eller eljest
skyldiga att tjänstgöra inom den militära tandvården, dels lärer den ökade
köpkraften föranleda att tandläkare anlitas i större utsträckning än under
normala tider. Med hänsyn till dessa omständigheter och då de avlöningsförmåner
som utgå för tjänstgöring vid folktandvården måste anses förhållandevis
goda för en nyutexaminerad tandläkare — i allt fall vid jämförelse med
vad andra yrkesgrupper med akademisk utbildning kunna påräkna omedelbart
efter avlagd examen — synes det ej alltför obilligt att tandläkarna, innan tillfälle
gives dem att fritt utöva sitt yrke, nödgas underkasta sig sådan tjänstgöring
under någon kortare tid. En förutsättning härför är naturligen att, på
sätt ock föreslagits, anordningen skall gälla allenast såsom ett provisorium.

Enligt förslaget är tjänsteplikten sålunda utformad, att den nyutexaminerade
tandläkaren till att börja med erhåller allenast en tidsbegränsad legitima -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 299.

tion, genom vilken han vinner behörighet att utöva tandläkaryrket under det
s. k. praktikåret. Under detta år avses han skola vara skyldig att, där så
påkallas, tjänstgöra i folktandvården eller undantagsvis i annan tandvårdsverksamhet,
som drives av staten eller kommun. Efter det praktikåret fullgjorts
äger han erhålla legitimation utan tidsbegränsning under förutsättning att
hans yrkesutövning är väl vitsordad. Av remissprotokollet framgår, att avsikten
är att, då praktikåret fullgjorts i folktandvården, vitsordet örn tjänstgöring
skall utfärdas av vederbörande tandvårdsinspektör.

Departementschefen har funnit det i och för sig innebära en fördel att
tandläkare erhåller legitimation först efter det han visat sig kunna på ett
tillfredsställande sätt i praktiken omsätta de kunskaper och färdigheter som
bibragts honom vid tandläkarinstitutet. Å andra sidan, yttrar departementschefen,
synes behovet ur utbildningssynpunkt av ett provtjänstgöringsår icke
av den föreliggande utredningen tillräckligt dokumenterat för att kunna
ensamt eller ens huvudsakligen motivera genomförandet av förslaget.

Frågorna örn obligatorisk tjänstgöring i folktandvården och örn provtjänstgöring
äro uppenbarligen två skilda spörsmål. På grund av det nödläge
vari folktandvården av åtskilliga skäl kommit kan det, såsom lagrådet
funnit, svårligen undvikas att, under en övergångstid, ålägga de unga tandläkarna
den börda som den ifrågavarande tvångstjänstgöringen innebär. Sådan
tjänstgöringsplikt torde emellertid i och för sig ej föranleda att tjänstgöringen
— såsom följden skulle bliva av förslagets ståndpunkt att för slutlig
legitimation fordra intyg örn väl vitsordad tjänstgöring — erhåller karaktär
av en provtjänstgöring. Denna ordning innebär att den från tandläkarinstitutet
utexaminerade som bestått där föreskrivna teoretiska och praktiska
prov skulle underkastas en förnyad prövning med hänsyn till utfallet av
tjänstgöringen under praktikåret. Nämnda prövning kan föranleda att ansökan
örn slutlig legitimation blir avslagen. Förslagets innebörd synes jämväl
vara att den som får sin ansökan om slutlig legitimation avslagen ej
heller skall kunna erhålla en ny tidsbegränsad legitimation; i allt fall lämnar
lagen icke någon anvisning huru i dylika fall legitimation skall kunna ske.

Den i förslaget uppställda fordran på väl vitsordad tjänstgöring under
praktikåret såsom villkor för legitimation innebär sålunda ett bestämt avsteg
från nu gällande ordning, enligt vilken godkänd examen från tandläkarinstitutet
utan vidare berättigar till legitimation. Någon närmare motivering för
ett dylikt avsteg har ej lämnats, och i det utlåtande av medicinalstyrelsen
varöver remissyttrandena avgåvos var detta spörsmål ej berört. Förslag därom
framställdes först efter remissbehandlingen, nämligen i medicinalstyrelsens
utlåtande den 13 februari 1943.

Såvitt lagrådet kan finna, föreligga ej några skäl varför avlagd examen vid
tandläkarinstitutet ej i förevarande fall skulle berättiga till erhållande av
legitimation. Den utexaminerade har hittills ansetts kompetent att utan
något ytterligare prov ägna sig åt tandläkaryrket, i privatpraktik eller i folktandvården
eller annan tandvård. För hans vidare bana har, såsom i andra
yrken, avgörande varit, ej någon omprövning av hans kompetens utan endast

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

hans förmåga att göra sig gällande i den allmänna konkurrensen. Det måste
vid dessa förhållanden kunna anföras bärande skäl för att övergå till en nyordning
av innebörd, att den vilkens såväl teoretiska som praktiska förmåga
blivit prövad och godkänd av tandläkarinstitutets lärarråd skulle riskera att
det oaktat sedermera underkännas med verkan att han, efter fyra års studier
och ett års praktik, vore — där ej 5 § kunde komma att tillämpas — för alltid
avstängd från den bana han valt. En sådan omprövning synes desto mindre
lämplig som den skulle företagas med stöd av allenast intyg över tjänstgöringen
av tandläkare, som ej varit i tillfälle att följa densamma. Att det är
medicinalstyrelsen som har att fatta själva beslutet i anledning av legitimationsansökningen
torde i realiteten ej inverka, enär styrelsen för sitt avgörande
är hänvisad att bygga på dens utsago som utfärdat tjänstevitsordet.

Den fordran på väl vitsordad tjänstgöring som i förslaget uppställes avser
jämväl sådana fall då erinringar mot tandläkarens sakliga kompetens visserligen
ej kunna göras men däremot allvarliga anmärkningar kunna framställas
mot honom för bristande pliktuppfyllelse. Ej heller i dessa fall synes det vara
rimligt, örn en försummelse skulle för tandläkaren kunna medföra en så svår
påföljd som förlusten att för all framtid utöva sitt yrke innebär. Ansvar för
tjänstefel enligt 25 kap. strafflagen torde däremot i dylikt fall inträda för den
i folktandvården tjänstgörande tandläkaren. Någon påföljd härutöver finnes
för närvarande överhuvud ej stadgad för legitimerade tandläkare. Av remissprotokollet
framgår emellertid att inom medicinalstyrelsen sedan någon tid
pågår utredning rörande behörighetslag för tandläkare och att i sammanhang
härmed överväges frågan örn förutsättningarna för återkallande av legitimation.
För den nyutexaminerade tandläkaren synes — även örn han innehade
endast tidsbegränsad legitimation — rätten att utöva tandläkaryrket böra
förverkas allenast under de förutsättningar som kunna bliva meddelade angående
återkallande av legitimation. Den omständigheten att det blivit ofrånkomligt
att ålägga de unga tandläkarna ifrågavarande tjänstgöringsplikt
bör enligt lagrådets mening ej föranleda att för deras rätt till fortsatt
yrkesutövning givas andra regler än som eljest gälla för tandläkare, inom
eller utom folktandvården.

Under åberopande av vad sålunda anförts anser sig lagrådet icke kunna
tillstyrka förslaget i den utformning det fått men vill ej motsätta sig att
en provisorisk lagstiftning kommer till stånd av den huvudsakliga innebörd,
att medicinalstyrelsen skall äga att, där det med hänsyn till rådande förhållanden
prövas oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande,
vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen
att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare
av eller vikarie å tjänst inom folktandvården, dock att sådan begränsning ej
må gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom folktandvården
under ett år.

Ett utsträckande av lagstiftningen till att avse annan social tandvård än
folktandvården lärer icke vara av omständigheterna påkallat.

30

Kungl. Majis proposition nr 299.

Tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad efter vad nu föreslås,
synes i nära anslutning till vad departementschefen anfört böra vid uppehållande
av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner, som utgå till
distrikts tandläkare inom det tandvårdsdistrikt vartill tjänsten hör. Föreskrift
härom torde böra upptagas i lagstiftningen.

I anledning av departementschefens uttalande att annat uppehåll i yrkesutövningen
icke må inräknas i praktikåret än det som föranledes av semester,
vill lagrådet ifrågasätta, huruvida icke medicinalstyrelsen vid beräkning av
tjänsteåret må kunna taga skälig hänsyn jämväl till tid, vanander vederbörande
varit oförmögen till arbete på grund av olycksfall i tjänsten.

Ur protokollet:

G. lindencrona.

Kungl. Majlis proposition nr 299.

31

Utdrag av protokollet ove)'' socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet och
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets denna dag avgivna utlåtande
över det den 7 maj 1943 till lagrådet remitterade förslaget till lag om
behörighet att utöva tandläkarkonsten.

Härefter anför föredraganden.

Lagrådet har funnit, att på grund av det nödläge, vari folktandvården
kommit, det svårligen kunde undvikas att under en övergångstid ålägga de
unga tandläkarna den börda, som den i lagförslaget avsedda tvångstjänstgöringen
innebure. Lagrådet har emellertid tillika anfört, att sådan tjänstgöringsplikt
i och för sig ej torde föranleda, att tjänstgöringen — såsom följden
skulle bliva av förslagets ståndpunkt att för slutlig legitimation fordra
intyg om väl vitsordad tjänstgöring — erhölle karaktär av en provtjänstgöring.
Denna ordning innebure, framhåller lagrådet, att den från tandläkarinstitutet
utexaminerade, som bestått där föreskrivna teoretiska och praktiska prov,
skulle underkastas en förnyad prövning med hänsyn till utfallet av tjänstgöringen
under praktikåret. Nämnda prövning kunde föranleda, att ansökan
örn slutlig legitimation bleve avslagen. Det måste enligt lagrådets mening
kunna anföras bärande skäl för att övergå till en i förhållande till nu gällande
regler ny ordning av nyssnämnda innebörd. Några sådana skäl föreligga emellertid
ej enligt lagrådets mening.

Efter att hava påpekat att det föreslagna villkoret örn väl vitsordad tjänstgöring
avsåge jämväl sådana fall, då erinringar mot tandläkarens sakliga kompetens
visserligen ej kunde göras men däremot allvarliga anmärkningar kunde
framställas mot honom för bristande pliktuppfyllelse, anför lagrådet, att det ej
heller i dessa fall syntes rimligt, örn en försummelse skulle för tandläkaren
medföra påföljden av vägrad legitimation. Ansvar för tjänstefel enligt 25 kap.
strafflagen kunde däremot i dylikt fall inträda för den i folktandvården tjänstgörande
tandläkaren.

Lagrådet har på grund därav ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget i den
utformning det fått. Lagrådet förklarar sig däremot ej vilja motsätta sig, att

32

Kungl. Majlis proposition nr 299.

en provisorisk lagstiftning komme till stånd av den huvudsakliga innebörd,
att medicinalstyrelsen skulle äga att, där det med hänsyn till rådande förhållanden
prövades oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande,
vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen
att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av
eller vikarie å tjänst inom folktandvården, dock att sådan begränsning ej finge
gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring inom folktandvården
under ett år.

Förslaget att såsom förutsättning för vinnande av slutlig legitimation som
tandläkare fordra fullgörande av ett s. k. praktikår saknar icke förebild. Såsom
vid förslagets remitterande till lagrådet omnämnts gäller nämligen i Danmark
den ordningen, att för legitimation som tandläkare kräves två års
assistenttjänstgöring. Att nämnda anordning anses utgöra ett värdefullt led
i tandläkarens utbildning synes mig framgå av det förhållandet, att fråga
om ändring härutinnan enligt uppgift icke varit på tal, oaktat utbildningstiden
vid den danska tandläkarhögskolan nyligen förlängts från tre till fyra år.

Genom den nu föreslagna skyldigheten att tjänstgöra inom statlig eller kommunal
tandvård bibringas enligt min mening även de tandläkare, som avse att
ägna sig åt praktik inom privat tandvård, värdefulla erfarenheter för framtiden.
Det har därför synts mig föreligga skäl att försöksvis pröva lämpligheten av en
utbyggnad av den praktiska tandläkarutbildningen genom att tjänstgöringen
under praktikåret samtidigt får karaktären av provtjänstgöring. Tillfälle har
emellertid icke förelegat att nu göra några mera uttömmande undersökningar
rörande denna fråga. Det är därjämte tydligt, att praktikårets värde såsom
provtjänstgöring minskas i den mån tjänstgöringen, såsom under lagförslagets
giltighetstid i ej obetydlig utsträckning skulle bliva fallet, komme att fullgöras
utan kontinuerlig handledning från äldre tandläkares sida. På grund
härav och med hänsyn till vad av lagrådet anförts anser jag mig icke böra nu
vidbliva min ståndpunkt i förevarande hänseende. Berörda spörsmål torde i
stället böra bliva föremål för närmare övervägande i samband med den inom
medicinalstyrelsen pågående utredningen örn behörighetslag för tandläkare.
I enlighet med vad lagrådet förordat bör därför den föreslagna provisoriska
lagen endast reglera frågan om befogenhet för medicinalstyrelsen att, då styrelsen
enligt för närvarande gällande regler meddelar legitimation som tandläkare,
med avseende å det första årets yrkesutövning begränsa den rätt att
utöva tandläkaryrket som legitimationen medför.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle den genom förslaget
införda tjänstgöringsskyldigheten avse tandvård, som anordnats av stat eller
kommun. Härunder inbegripas militär tandvård, folktandvård ävensom kommunal
tandvård, vartill bidrag enligt kungörelsen angående statsbidrag till folktandvård
icke utgår (skoltandvård). Lagrådet har anfört, att ett utsträckande av
lagstiftningen till att avse annan social tandvård än folktandvården icke syntes
vara av omständigheterna påkallat. Som bekant pågår för närvarande utredning
rörande tandvården vid försvarsväsendet, och såsom en provisorisk åt -

33

Kungl. Maj-.ts proposition nr 299.

gärd till förbättrande av nämnda tandvård har i proposition nr 235 till den
nu samlade riksdagen föreslagits inrättande av ett antal arvodestjänster för
föreståndare vid vissa försvarsväsendets tandpoliklinker. Såväl denna tandvård
som skoltandvården måste med hänsyn till sin betydelse för folkhälsan
anses likvärdiga med folktandvården. Att den för närvarande rådande starka
böjelsen hos tandläkarna att söka sig till privat tandvård skulle få följdverkningar
allenast för sådan av det allmänna anordnad tandvård, som bedrives
inom folktandvårdens ram, kan icke antagas. Jag finner mig därför icke
kunna biträda lagrådets förslag att inskränka lagstiftningen att endast avse
folktandvården. I enlighet med mitt vid redogörelsen för det till lagrådet
remitterade förslaget gjorda uttalande att ett års yrkesutövning icke bör anses
föreligga med mindre sökandens dagliga tjänstgöring ungefär motsvarat vad
som kräves för heltidstjänst bör emellertid skyldighet att tjänstgöra inom
statlig eller kommunal tandvård åläggas endast om den tjänstgöring som står
vederbörande till bilds fyller nyssnämnda förutsättning.

Såsom en följd av den nu föreslagna omläggningen av lagstiftningen kommer
denna ej längre att reglera frågan om villkoren för vinnande av behörighet
att utöva tandläkarkonsten. En lag av nu ifrågasatt räckvidd torde lämpligen
böra rubriceras lag om viss begränsning av legitimation som tandläkare.
Förslag till sådan lag har upprättats.

I 1 § i nämnda lagförslag har medicinalstyrelsens befogenhet att begränsa
legitimationen som tandläkare upptagits. Lagrådet har föreslagit, att sådan
befogenhet skulle inträda där det med hänsyn till rådande förhållanden prövades
oundgängligen nödigt för folktandvårdens behöriga upprätthållande.
Såsom jag nyss nämnt bör tjänstgöringsskyldighet föreligga ej blott i fråga
örn folktandvård utan även beträffande annan tandvård, som anordnats av
stat eller kommun. Såsom förutsättning för tjänstgöringsskyldighetens inträde
torde endast böra stadgas, att tandläkare icke äro att tillgå för tjänstgöring
inom tandvård, som anordnats av stat eller kommun. Lagens 1 § bör
därför erhålla den lydelsen, att medicinalstyrelsen äger, där tandläkare icke
äro att tillgå för tjänstgöring inom tandvård, som anordnats av stat eller
kommun, vid meddelande av sökt legitimation som tandläkare begränsa legitimationen
att avse allenast rätt att utöva tandläkaryrket såsom innehavare av
eller vikarie å tjänst inom sådan tandvård. Vidare bör i 1 § stadgas, att dylik
begränsning dock ej må gälla längre än intill dess sökanden fullgjort tjänstgöring
inom statlig eller kommunal tandvård under ett år.

Lagrådet har uttalat, att tandläkare, för vilken legitimationen är begränsad,
synes böra vid uppehållande av tjänst inom folktandvården åtnjuta de förmåner,
som utgå till distriktstandläkare inom det tandvårdsdistrikt, vartill
tjänsten hör. Enligt lagrådets mening bör föreskrift härom upptagas i lagstiftningen.
Något behov av att i lagen upptaga en dylik bestämmelse torde
emellertid ej föreligga. Enligt kungörelsen angående statsbidrag till folktandvården
blir tandläkaren automatiskt berättigad till do i kungörelsen stadgade
minimiförmånerna, och då hans legitimation nu icke är avsedd att vara tids Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 299.

1031 43 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 299.

begränsad, torde risk ej föreligga, att landstingen skola fastställa avlöningen
för nyexaminerade tandläkare lägre än för andra tandläkare. Bestämmelsen i
det till lagrådet remitterade förslaget att villkoren för anställning såsom vikarie
å kommunal tjänst skola, i händelse överenskommelse därom ej träffas, fastställas
av medicinalstyrelsen bör däremot bibehållas och i lagen lämpligen införas
såsom 2 §, därvid dock begränsningen till vikariat ej bör kvarstå. Bestämmelse
örn skyldighet för kommun att låta ledig tjänst uppehållas av nyexaminerad
tandläkare torde ej längre vara erforderlig.

Lagrådet har slutligen ifrågasatt, huruvida icke medicinalstyrelsen vid beräkning
av tjänsteåret må kunna taga skälig hänsyn — förutom till semester
— jämväl till tid, varunder vederbörande varit oförmögen till arbete på grund
av olycksfall i tjänsten. Jag har icke något att erinra mot att skälig hänsyn
tages härtill.

Jag vill erinra örn att jag vid anmälan den 7 innevarande månad av förevarande
ärende förordat, att å riksstaten för nästa budgetår under femte
huvudtiteln uppföres ett särskilt anslag av förslagsanslags natur, benämnt
Stipendier för blivande distriktstandläkare m. fl. Anslaget föreslogs böra upptagas
med ett belopp av 50,000 kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte genom proposition

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, till antagande förelägga
riksdagen förenämnda förslag till lag om viss begränsning av
legitimation som tandläkare,

dels och föreslå riksdagen att å riksstaten för budgetåret
1943/44 under femte huvudtiteln till Stipendier för blivande
distriktstandläkare m. fl. anvisa ett förslagsanslag
av ............................................................... kronor 50,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

Stockholm 1943. K. L. Beckmans Boktryckeri.