Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

1

Nr 298.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till landsfiskalerna
m. fl.; given Stockholms slott den 14 maj

1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 maj
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför t. f.
chefen för socialdepartementet statsrådet Bergguist.

Vid anmälan den 4 januari innevarande år till årets statsverksproposition
av frågan örn anslag till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar anförde chefen
för socialdepartementet statsrådet Möller under femte huvudtiteln, punkten
182 bland annat, att ett flertal förslag och framställningar avseende,
bland annat, ändring av rikets indelning i landsfiskalsdistrikt och därav
föranledd ändring av personalbeståndet i vederbörande distrikt, distriktsåklagarkursens
anordnande, arvoden eller stipendier åt landsfiskalsaspiranter
samt åtgärder för erhållande i tillräckligt antal av vikarier å landsfiskals-
och landsfiskalsassistenttjänst vöre föremål för Kungl. Maj:ts prövBiliang
till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 298.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr -Ös -

ning. Då departementschefen för det dåvarande icke var beredd att taga
ställning till samtliga de förslag och framställningar, som kunde påverka beräkningen
av anslagen till landsfiskalernas avlöningar och omkostnader, förordade
han, att dessa anslag i riksstatsförslaget blott preliminärt upptoges
till de belopp, vartill desamma beräknats för innevarande budgetår.

Med anledning av departementschefens hemställan under femte huvudtiteln,
punkterna 182—183, föreslog Kungl. Majit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna

dels till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar, ett förslagsanslag av 5,746,000
kronor,

dels ock till Landsfiskalerna m. fl.: Omkostnader, ett förslagsanslag av

1,400,000 kronor.

De i det föregående omnämnda förslagen och framställningarna, som kunde
påverka anslagsberäkningarna, hava varit föremål för särskild utredning.
Sålunda uppdrog Kungl. Maj:t den 17 oktober 1941 åt byråchefen
B. Lassen att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda vid fortsatt
utredning rörande distriktsåklagarnas teoretiska utbildning. Vidare uppdrog
Kungl. Maj:t den 22 januari 1943 åt landsfogden M. Stiernström att
såsom sakkunnig inom departementet biträda vid utredning av vissa spörsmål
rörande biträdesorganisalionen inom landsfiskalsdistrikten och i samband
därmed stående frågor. Rörande det verkställda utredningsarbetet
hava utredningsmännen avgivit ett flertal promemorior, Lassen angående
anordnandet av den juridiska delen av distriktsåklagarnas teoretiska utbildning
m. m. samt Stiernström bland annat rörande dels landsfiskaisorganisationen
inom Fässbergs landsfiskalsdislrikt, dels tillgodoseendet av
vikarier å landsfiskals- och landsfiskalsassistenttjänst, dels ock vidtagande
av särskilda åtgärder i avlöningshänseende beträffande vissa landsfiskalselever
och landsfiskalsbiträden. Vissa ytterligare spörsmål, avseende bland
annat en rationalisering av arbetet å landsfiskalskontoren och en därmed
sammanhängande översyn av biträdestilldelningen inom landsfiskalsdistrikten,
skulle bliva föremål för fortsatt utredning. Ovannämnda promemorior
hava remitterats för yttrande i vanlig ordning.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga ej mindre dessa frågor,
i den mån de böra underställas riksdagens prövning, än även ovan
nämnda anslagsfrågor. Därvid vill jag till en början uppehålla mig vid vissa
frågor rörande de ordinarie befattningshavarna.

Frågor rörande vissa ordinarie befattningshavare.

Ifrågasatt ändring av landsfiskalsorganisationen inom Fässbergs

landsfiskalsdistrikt.

Nuvarande organisation. Genom kungörelsen den 28 juni 1941, nr 628, angående
rikets indelning i landsfiskalsdistrikt förordnade Kungl. Majit, att
Fässbergs landsfiskalsdistrikt skulle omfatta Kållereds socken samt staden

Kungl. Maj.ts proposition nr 29S.

3

Mölndal, varjämte anmärktes, att Kungl. Maj:t framdeles ville besluta om
utbrytande av staden Mölndal till eget landsfiskalsdistrikt samt örn överflyttning
av Kållereds socken till Askims distrikt. Stadsfiskalstjänsten i Mölndal
skulle tillsvidare bibehållas. Den 28 juni 1941 förordnade Kungl. Maj:t dels
att landsfiskalstjänsten i Fässbergs distrikt skulle hänföras till lönegrad A 23
enligt civila avlöningsreglementet dels ock att i distriktet skulle vara anställda
tre skrivbiträden i lönegrad Eo 2.

På given anledning och efter framställning av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län tillsattes landsfiskalstjänsten i Fässbergs distrikt allenast genom
förordnande tillsvidare.

Väckt förslag om ändring i den nuvarande organisationen. Under åberopande
av viss i ärendet förebragt utredning hemställde stadsfullmäktige
i Mölndal genom skrivelse den 27 januari 1942, att befattningen som
landsfiskal i Fässbergs distrikt omedelbart måtte besättas med ordinarie innehavare,
att, sedan nuvarande innehavaren av stadsfiskalstjänsten i Mölndal,
V. Dahlbrand under år 1947 avgått med pension, i stället för en landsfiskalsassistenttjänst
ytterligare en landsfiskalstjänst måtte inrättas i distriktet
samt att därvid måtte bestämmas, att åklagaregöromålen skulle helt åvila
innehavaren av den nyinrättade tjänsten och indrivningsgöromålen innehavaren
av den nuvarande landsfiskalstjänsten i distriktet.

I anslutning härtill föreslogs att Kållereds socken fortfarande skulle tillhöra
distriktet samt att staden skulle förbinda sig att ersätta statsverket den
kostnadsökning, som bleve förbunden med förslagets genomförande med
avdrag likväl för den eventuella besparing, som skulle uppstå, därest eljest
eventuellt erforderlig utökning av personalen i Askims distrikt icke skulle
behöva ske därigenom att Kållereds socken icke komme att överföras till
detta distrikt.

I häröver den 11 mars 1942 avgivet yttrande anförde länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län, att det framlagda förslaget vore ägnat
att i hög grad underlätta ett lämpligt ordnande av landsfiskalsfrågan i Fässbergs
distrikt, varför länsstyrelsen i princip tillstyrkte stadens framställning.
Rörande organisationens genomförande anslöt sig länsstyrelsen till vad landsfogden
— till vilkens yttrande jag senare återkommer — anfört rörande
härför lämpliga huvudlinjer. Härutöver anförde länsstyrelsen följande:

Det synes länsstyrelsen uppenbart, att de göromål, som åvila stadsfiskalen
i Mölndal och landsfiskalen i Fässbergs distrikt, för vardera av dessa befattningshavare
äro av den omfattning och betydelse, att de icke lämpligen
kunna förenas inom en tjänst, .sedan nuvarande stadsfiskal i Mölndal avgått
från sin befattning. De vid framställningen fogade redogörelserna över å ena
sidan åklagare- och polisverksamheten i Mölndal år 1941 och å andra sidan
restförda utskylder inom Mölndals stad under åren 1935—1941 torde giva
tydliga belägg för denna länsstyrelsens uppfattning, som än ytterligare bestyrkes
av — -— — från landsfiskalen införskaffade statistiska uppgifter
samt av landsfogdens uttalande i frågan. Särskilt vill länsstyrelsen härvidlag
åberopa vad landsfogden anfört beträffande olämpligheten av alt åt en assistent
uppdraga den ansvarsfulla del av landsfiskalstjänsten, som utgöres av
indrivningsverksamheten, en åtgärd, som emellertid med en odelad lands -

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

fiskalstjänst skulle bliva ofrånkomlig, om landsfiskalen i det nybildade Mölndals
distrikt skulle kunna tillfredsställande sköta sin polis- och åklagarverksamhet.

En organisation av Mölndals landsfiskalsdistrikt på sådant sätt att två
landsfiskalstjänster där inrättas, skulle, såsom landsfogden framhållit, också
medföra den fördelen, att Kållereds socken alltjämt kunde bibehållas i detta
distrikt. De geografiska förhållandena, särskilt kommunikationsledernas
sträckning, göra detta önskvärt, och även ortsbefolkningens ofta förekommande
anknytning i arbetshänseende till Mölndal talar härför.

Genomförandet av en dylik organisation skulle underlättas avsevärt, därest
nuvarande stadsfiskalen i Mölndal Justus Viktor Dahlbrand erhölle förordnande
att till dess han eljest skulle vara skyldig avgå från sin stadsfiskalstjänst
uppehålla den av landsfiskalstjänsterna, som omfattade polis- och
åklagaruppgifterna. Därest Kungl. Maj:t skulle finna en dylik lösning av
frågan böra komma till stånd, är stadsfiskalen villig att utan lönekompensation
åtaga sig förordnande å en dylik tjänst, ehuru denna för honom skulle
innebära ett med Kållereds kommun utvidgat tjänsteområde.

Landsfogden anförde i sitt den 24 februari 1942 avgivna yttrande samma
synpunkter, som kommit till uttryck i länsstyrelsens utlåtande samt föreslog,
att den nya organisationen borde genomföras efter följande huvudlinjer
och på nedannämnda villkor:

Mölndals stad och Kållereds socken sammanslås till ett landsfiskalsdistrikt.
I detta distrikt anställas 2 ordinarie landsfiskaler, varav den ene skall
handhava polis- och åklagartjänsten och den andre indrivningsverksamheten.
Jag finner det nödvändigt att denna organisationsform redan nu genomföres.
Något hinder häremot torde icke föreligga då stadsfiskalen i staden förklarat
sig villig att utan lönekompensation åtaga sig förordnandet å den med polisoch
åklagartjänsten förenade landsfiskalstjänsten i det nybildade distriktet.
Någon förändring av antalet biträdestjänster inom distriktet kan icke anses
påkallad. Mölndals stad utbetalar till statsverket mellanskillnaden emellan
avlöningen till en landsfiskal och en landsfiskalsassistent. Tjänstelokaler för
landsfiskalerna tillhandahållas kostnadsfritt av staden.

Vid handlingarna hade fogats dels en den 9 mars 1943 dagtecknad skrivelse
från stadsfiskalen i Mölndal Viktor Dahlbrand, vari denne förklarade
sig villig att utan särskild ersättning utöver lönen som stadsfiskal åtaga sig
polis- och åklagaregöromålen även inom Kållereds socken, därest han erhölle
befattningen som åklagare och polischef i hela det tilltänkta landsfiskalsdistriktet
dels ock vissa statistiska uppgifter varav inhämtades, bland
annat, att under år 1941 hos stadsfiskalen antecknats i ankomstdiariet 1912
ärenden och i brottmålsdiariet 953 ärenden, varav 685 föranlett åtal, samt
att till landsfiskalen samma år inkommit 212 utsökningsärenden och 4,561
handräckningsärenden för uttagande av resterande utskylder. Antalet i till
landsfiskalen under året inkomna restlängder antecknade poster uppgick till
sammanlagt 12,573. Vid årets utgång uppgick summan av oredovisade kronoutskylder
till ett belopp av i runt tal 692.000 kronor och oredovisade kornmunalutskylder
till ett belopp av i runt tal 1,192,000 kronor.

Departementspromemorian. Fässbergs landsfiskalsdistrikt hade vid årsskiftet
1941/42 en folkmängd av i runt tal 17.500 personer. Arealen utgör

Kungl. Moj.ts proposition nr ''.''98.

5

0.7 kvadratmil. Stadsfiskal Dahlbrand är född den 1 augusti 1880. Enligt
det för staden gällande pensionsreglementet är pensionsåldern bestämd till 67
år, varför Dahlbrand skulle avgå från sin tjänst den 1 augusti 1947. Stadsfiskals
samtliga avlöningsförmåner, inberäknat dyrtidstillägg, uppgå till i
runt tal 10,400 kronor. Staden tillhandahåller och bekostar helt kontors- och
arbetslokaler, inventarier och biträdeshjälp åt stadsfiskalen. Kostnaderna
härför beräknas till i runt tal 7,300 kronor årligen.

I promemorian erinras örn att anordningen med två landsfiskaler i samma
distrikt, av vilka den ene är polischef och allmän åklagare samt den andre
utmätningsman, vöre genomförd endast i Karlskoga distrikt av Örebro län.
Anordningen motiverades av svårigheten att med hänsyn till de geografiska
förhållandena uppdela Karlskoga distrikt, som hade en folkmängd av 36,000
invånare och en areal av 6.60 kvadratmil, på två distrikt, en uppdelning som
eljest varit erforderlig. I samband med att stadsfiskalstjänsten i Karlskoga
stad indragits och två landsfiskaler anställts i distriktet, har staden förbundit
sig att dels bidraga med tre fjärdedelar av det belopp, som av statsmedel utgår
i lön till åklagaren-polischefen och i vikariatsersättning jämte därå utgående
tilläggsförmåner åt vikarie, som förordnas under åklagaren-polischefens
tjänstledighet eller semester, dels ock att tillhandahålla erforderliga
kontorslokaler för de båda i distriktet anställda landsfiskalerna och deras
biträden samt att bestrida kostnaderna för lokalernas uppvärmning, städning
och belysning ävensom att tillhandahålla erforderliga möbler och annan
rumsinredning.

Rörande behovet att anställa två landsfiskaler i Mölndals distrikt anföres
i promemorian följande:

En jämförelse mellan Karlskoga och Fässbergs distrikt giver vid handen,
att förstnämnda distrikt har mer än dubbelt så stor folkmängd som det senare
samt att arealen i förstnämnda distrikt är betydande under det att Fässbergs
distrikt endast har en obetydlig ytvidd. Med utgångspunkt allenast
från denna jämförelse synas förhållandena i Fässbergs distrikt knappast vara
sådana, att de skulle motivera anställandet av två landsfiskaler i distriktet.
Å andra sidan må framhållas, att Mölndal är av den storleksordningen, att
staden förvisso skulle ha lämnats helt utanför landsfiskalsorganisationen,
därest särskild utmätningsman funnits därstädes. Arbetsförhållandena få således
utan vidare antagas vara sådana, att de lämna full .sysselsättning åt
två befattningshavare. Emellertid synes det icke vara riktigt att i detta sammanhang
fästa avseende allenast vid folkmängdens storlek. Förhållandena
i Mölndal synas vara så speciella, att de äro förtjänta av alldeles särskild uppmärksamhet.
Sålunda må framhållas, att den nuvarande landsfiskalen i Fässbergs
distrikt, vilken i realiteten är att betrakta som utmätningsman i staden,
har en flera gånger större arbetsbörda än den, som regelmässigt åvilar befattningshavare
i andra distrikt med samma folkmängd. Att ntmätningsgöromålen
och indrivningsverksamheten äro så omfattande sammanhänger
otvivelaktigt med ortens karaktär av utpräglat industrisamhälle. 1937 års
landsfiskals- och stadsfiskalsutredning förutsatte, att det blivande Mölndals
distrikt skulle organiseras enligt typ V, d. v. s. att organisationen skall omfatta
en landsfiskal, en landsfiskalsassistent och ett skrivbiträde. Det är uppenbart.
att denna organisation får betraktas som alltför svag, alldenstund
distriktet redan nu är organiserat enligt typ VI med en landsfiskal och tre

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

skrivbiträden. Under sådana förhållanden förefaller det betänkligt att utöka
den nuvarande befattningshavarens arbete jämväl med de maktpåliggande
polis- och åklagargöromålen i staden. Organisationen synes då bliva svagare
än för närvarande och torde ej erhålla tillräcklig styrka genom inrättandet
av en landsfiskalsassistenttjänst. Såväl drätselkammaren, länsstyrelsen som
landsfogden hava i sina yttranden i ärendet framhållit, att landsfiskalen
icke skulle få tid övrig att ägna åt indrivningsverksamheten utan att ansvaret
för denna närmast skulle komma att åvila assistenten, en anordning, som
icke kunde anses försvarlig med hänsyn till den omfattning, som sagda verksamhet
fått i just detta distrikt. Såväl länsstyrelsen som landsfogden hava
tillika framhållit de krävande uppgifter, sorn måste åvila polischefen-åklagaren
i en stad som Mölndal.

Då övervägande skäl syntes tala för att framställningen bifölles, har i promemorian
föreslagits, att i distriktet, som borde benämnas Mölndals distrikt
och omfatta Mölndals stad och Kållereds socken, skulle anställas två landsfiskaler,
av vilka den ene skulle vara allmän åklagare och polischef och den
andre utmätningsman. Stadsfiskalstjänsten i Mölndal skulle samtidigt indragas.
För åklagaren-polischefen föreslås en placering i lönegrad A 23 av
civila avlöningsreglementet och för utmätningsmannen en placering i lönegrad
A 22. Med hänsyn till de obestridliga fördelar för staden, som skulle
följa av den föreslagna organisationens genomförande samt den besparing,
staden skulle göra i och med stadsfiskalstjänstens indragande, förutsattes vidare,
att staden bidroge till kostnaderna för åklagaren-polischefens avlönande.
Ersättningsskyldigheten föreslås till 5/12 av det belopp, som av statsmedel
kommer att utgå till polischefen-åklagarens avlönande ävensom i vikariatsersättning
och därå utgående tilläggsförmåner åt vikarie, som förordnas
under åklagaren-polischefens tjänstledighet och semester. Denna ersättning
bör i riksstaten redovisas såsom särskilda uppbördsmedel under
femte huvudtitelns anslag till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar. Vidare föreslås,
att staden skall tillhandahålla erforderliga kontorslokaler åt de båda
inom distriktet anställda landsfiskalerna och deras biträden samt bestrida
kostnaderna för lokalernas uppvärmning, städning och belysning ävensom
tillhandahålla erforderliga möbler och annan rumsinredning.

Organisationen föreslås skola genomföras den 1 juli 1943, dock att med tillsättandet
av landsfiskalstjänsten i lönegrad A 23 skall anstå till den tidpunkt
under budgetåret 3947/48, då nuvarande stadsfiskalen V. Dahlbrand avgår
med pension eller den tidigare tidpunkt, då han till äventyrs må lämna sin
tjänst. Intill sagda tidpunkt bibehålies stadsfiskalstjänsten i Mölndal, men
Dahlbrand eller för honom tjänstgörande vikarie förordnas att, så länge
stadsfiskalstjänsten bibehålies, tillika vara allmän åklagare och polischef inom
hela distriktet. De ekonomiska förpliktelser, som skulle åligga Mölndals
stad, skulle inträda först i samband med organisationens genomförande i
dess helhet.

Yttranden över departementspromemorian. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har i yttrande den 29 mars 1943 tillstyrkt för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

slaget. Stadsfullmäktige i Mölndal hava vid sammanträde den
26 mars 1943 för stadens del godkänt förslaget.

Försiktigheten synes mig bjuda att icke låta den speciella organisations- Departement«-form, som kommit till användning inom Karlskoga landsfiskalsdistrikt, C*e/SB
vinna efterföljd annat än i undantagsfall, då så anses av behovet oundgängligen
påkallat. Det må framhållas, att inom riket endast finnas ytterligare
tre landsfiskalsdistrikt, i vilka ingår stad, som bär en med Karlskoga och
Mölndal jämförlig folkmängdssiffra. De skäl, som av vederbörande myndigheter
i departementspromemorian anförts för en omorganisation av landsfiskalstjänsten
i nuvarande Fässbergs distrikt, anser jag övertygande. Då det
förslag till överenskommelse, som staden för sin del godtagit, även synes fördelaktigt
för kronan, anser jag, att detsamma bör godtagas jämväl av statsverket.
Det bidrag, staden enligt förslaget skulle utgiva, torde böra erläggas
halvårsvis emot räkning, som tillstädes staden av länsstyrelsen. Den nya
landsfiskalstjänsten i lönegrad A 22 bör upptagas i personalförteckningen,
men bör i förteckningen anmärkas, att med tillsättandet av tjänsten i lönegrad
A 23 skall anstå, intill dess stadsfiskalstjänsten i Mölndal i samband
med nuvarande befattningshavares avgång indrages.

Landsfiskalernas lönegradsplacering i vissa fall.

Rörande landsfiskalernas löngradsplacering anförde chefen för socialdepartementet
statsrådet Möller i propositionen nr 225/1941 under erinran örn
att landsfiskalerna skulle placeras i tre olika lönegrader, nämligen A 22,

A 23 och A 24, att den plan till tjänsternas fördelning på olika lönegrader,
som legat till grund för kostnadsberäkningarna i propositionen nr 219/1940
L, icke kunde helt genomföras utan att därmed måste i viss utsträckning
anstå i avvaktan på att vissa städer införlivades med landsfiskalsdistrikt.

Vidare anförde departementschefen, att bestämmandet av huruvida landsfiskalstjänsten
i visst distrikt skulle hänföras till A 22, A 23 eller A 24 torde
böra ankomma på Kungl. Majit, som också torde böra äga att i samband
med uppkommen vakans besluta om viss tjänsts överförande från en lönegrad
till någon av de båda andra inom ramen av riksdagens beslut rörande
antalet tjänster i de olika lönegraderna. I den mån städernas införlivande
med landsfiskalsdistrikt fortginge, borde några tjänster i lönegrad
A 22 utbytas mot ett motsvarande antal tjänster i lönegrad A 23 och några
tjänster i lönegrad A 23 mot samma antal tjänster i lönegrad A 24. Förslag
härom borde emellertid föreläggas riksdagen först, då utbytet bleve aktuellt.

Personalförteckningen upptager för närvarande 4 landsfiskaler i lönegrad
A 24, 43 landsfiskaler i lönegrad A 23 och 362 landsfiskaler i lönegrad A 22.

Genom beslut den 18 september 1942 förordnade Kungl. Majit, att staden
Tidaholm skulle förenas med Tidaholms landsfiskalsdistrikt. Med hänsyn
till att distriktet härigenom avsevärt utvidgats synes landsfiskalstjänsten, vilken
nu är placerad i lönegrad A 22, böra uppflyttas i lönegrad A 23. varför

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

i den fastställda personalförteckningen en tjänst i lönegrad A 22 bör utbytas
mot en tjänst i lönegrad A 23.

Genom beslut den 28 juni 1941 förordnade Kungl. Majit. att landsfiskalstjänsten
i Glanshammars distrikt skulle hänföras till lönegrad A 23. Emellertid
har Kungl. Majit den 21 augusti 1942 förordnat, att med Örebro stad
skulle från och med den 1 januari 1943 införlivas bland annat Almby socken,
vilken till följd därav skulle från sistnämnda dag upphöra att tillhöra Glanshammars
landsfiskalsdistrikt. Då folkmängden i detta landsfiskalsdistrikt
härigenom nedgått från i runt tal 15,400 invånare till i runt tal 10,900 invånare,
synes landsfiskalstjänsten i distriktet böra nedflyttas från lönegrad
A 23 till lönegrad A 22. Då tjänsten emellertid icke är vakant, synes övergången
lämpligen böra ske så. att den nuvarande tjänsteinnehavaren överföres
å övergångsstat, samt att i personalförteckningen för landsfiskalerna
m. fl. upptages ytterligare en befattning som landsfiskal i lönegrad A 22,
varvid föreskrives, att denna befattning icke må tillsättas, innan den på övergångsstat
uppförde landsfiskalen i Glanshammars distrikt avgått från sin
tjänst.

På grund härav och med hänsyn tagen jämväl till omorganisationen i
Mölndals distrikt skulle personalförteckningen komma att upptaga 4 landsfiskaler
i lönegrad A 24, 43 landsfiskaler i lönegrad A 23, 363 landsfiskaler i
lönegrad A 22 samt en landsfiskal å övergångsstat i lönegrad A 23. Av dessa
tjänster skulle emellertid en tjänst i lönegrad A 22 och en tjänst i lönegrad
A 23 för närvarande hållas obesatta. I personalförteckningen bör jämväl
bland tjänstemän å övergångsstat upptagas en landsfiskal å oreglerad avlöningsstat,
vilken landsfiskal vid den nya landsfiskalsorganisationens genomförande
den 1 oktober 1941 överfördes å övergångsstat.

Fråga om vissa ersättningar till nuvarande innehavarna av landsfiskalstjänsterna
i Kiruna och Malmbergets distrikt.

I skrivelse den 23 maj 1942 bär länsstyrelsen i Norrbottens
1 ä n anmält, att Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag tillhandahölle fria bostäder
åt landsfiskalerna i Kiruna och Malmbergets distrikt, samt att bolaget
för landsfiskalen i Kiruna distrikt dessutom anslagit medel för avlöning
med 5,000 kronor årligen, vilka medel av bolaget inlevererades till länsstyrelsen,
som därefter utbetalade avlöningen till befattningshavaren. Landsfiskalen
vore dessutom av bolaget tillförsäkrad viss pensionsrätt. Då i samband
med landsfiskalsorganisationens genomförande den 1 oktober 1941 tvekan
uppstått, huru länsstyrelsen skulle förfara med ifrågavarande förmåner, har
frågan underställts Kungl. Marits prövning.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande. Jämlikt beslut den 26 maj
1899 utarrenderade Kungl. Majit med riksdagens medgivande för en tid av
50 år dels till Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag viss kronan tillhörig mark
i Jukkasjärvi socken dels ock till aktiebolaget Gellivare malmfält viss kronan
tillhörig mark i Gällivare socken. Det senare bolagets rätt har sedermera

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

9

överlåtits å Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och arrendetiden har i båda
fallen förlängts att gälla till och med utgången av år 1957. Bolagen förbundo
sig i arrendeavtalen att tillhandahålla länsstyrelsen i Norrbottens län
erforderliga medel för avlönande av den polisstyrka, som till ordningens
vidmakthållande å Luossavaara och Kiirunavaara malmfält och närmast därintill
belägna områden samt å Malmberget och närmast därintill belägna område
av länsstyrelsen förordnades. I enlighet härmed har länsstyrelsen såvitt
avser malmfältet i Kiruna under tiden närmast efter avtalets ingående
uppdragit åt, bland andra, en extra länsman att fullgöra vissa polisgöromål,
avseende företrädesvis ledningen av den i Kiruna tjänstgörande poliskåren.
Efter omorganisationen av fögderiförvaltningen inrättades emellertid från
och med den 1 januari 1918 på statsverkets bekostnad en ordinarie landsfiskalstjänst
i Kiruna, med åliggande enligt då gällande instruktion att
närmast under landsfogden ansvara för upprätthållandet av allmän ordning
och säkerhet inom tjänstgöringsdistriktet samt utöva inseende över polisväsendet
därstädes och befäl över där anställd polispersonal. Till innehavare
av denna befattning förordnades dåvarande extra länsmannen i Kiruna C. A.
Olsson. Genom beslut den 2 januari 1918 beviljade länsstyrelsen Olsson
tjänstledighet tillsvidare från extra länsmanstjänsten, dock med skyldighet
att fortfarande handlägga vissa ärenden, som enligt ordningsstadgan för rikets
städer, byggnadsstadgan, brandstadgan för rikets städer samt hälsovårdsstadgan
för riket jämte vissa enligt dessa stadgor särskilt utfärdade ordningsföreskrifter
ankomme på polismyndigheten. Samtidigt förordnades en annan
person att fullgöra de övriga arbetsuppgifter, som ankommo på den i
samhället anställde extra länsmannen. Såsom fortfarande extra länsman i
Kiruna tillerkändes Olson av det anslag och de förmåner, som tillhandahöllos
av bolaget, fri bostad ävensom ett årligt belopp av 2,000 kronor. Nämnda
belopp höjdes sedermera till 4,400 kronor. Olsson bibehölls vid dessa förmåner
till sin avgång från tjänsten år 1930.

Även i Malmberget avlönades med medel, som anvisades av bolaget, en
extra länsman, sedermera kallad extra landsfiskal, vars distrikt i huvudsak
omfattade Malmbergets nuvarande landsfiskalsdistrikt. Befattningen i fråga
innehades under tiden 1 december 1916—31 juli 1930 av A. Wallin, som då
förordnades till landsfiskal i Kiruna distrikt. Under sin tjänstgöring i Malmberget
tillförsäkrades Wallin i likhet med bolagets tjänstemän viss pensionsrätt.
Utan att ens formellt hava varit förordnad som extra länsman eller extra
landsfiskal i Kiruna har Wallin, sedan han tillträdde befattningen såsom
landsfiskal i Kiruna distrikt, från bolaget uppburit samma förmåner, som
tidigare tillkomma Olsson. Från och med den 1 april 1941 höjdes den kontanta
ersättningen med 600 kronor till 5,000 kronor. Förmånen av fri bostad har
uppskattats till ett värde av 2,160 kronor. Wallin erhöll den 5 september
1941 fullmakt å landsfiskalstjänslen i Kiruna distrikt.

Den extra länsmanstjänst, som efter Olssons utnämning till landsfiskal den
1 januari 1918, fortfarande fanns i Kiruna, ehuru innehavaren tillerkändes
vissa begränsade befogenheter, omändrades från och med den 1 april 1939

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

till en biträdande landsfiskalstjänst i Kiruna distrikt, och avlönades även denna
tjänst av bolaget. Då i samband med den nya landsfiskalsorganisationens
genomförande den 1 oktober 1941 en landsfiskalsassistent anställdes i distriktet,
blev den av bolaget avlönade biträdande landsfiskalstjänsten utbytt
mot en kriminalkonstapelstjänst.

Till Wallins efterträdare i Malmbergets extra landsfiskalsdistrikt förordnade
länsstyrelsen från och med den 1 september 1930 t. f. landsfiskalen i
Älvsby distrikt N. A. Eriksson. Denne erhöll den 5 september 1941 fullmakt å
landsfiskalstjänsten i Malmbergets distrikt. Under sin tjänstgöring som extra
landsfiskal i distriktet åtnjöt Eriksson av bolaget, förutom kontant lön, förmånen
av fri bostad, vilken uppskattats till ett värde av 1,000 kronor. Efter
sin utnämning till ordinarie landsfiskal, har Eriksson kvarbott i bostaden
och bolaget har icke avkrävt honom någon hyra eller anmodat honom att
flytta.

I sin förutnämnda skrivelse den 23 maj 1942 framhöll länsstyrelsen i
Norrbottens län, att billighetsskäl syntes tala för att Wallin och Eriksson
skulle medgivas rätt att bibehålla ifrågavarande förmåner under sin återstående
tjänstetid. I anslutning härtill anförde länsstyrelsen, att anledningen
till att såväl Olsson som sedermera Wallin fått uppbära de till extra länsmannen
i Kiruna anslagna löneförmånerna, vore att söka i såväl bolagets
som länsstyrelsens önskan att med hänsyn till de säregna förhållandena å
platsen å ifrågavarande tjänst erhålla en kvalificerad befattningshavare. Beträffande
Wallin blev något formligt beslut icke fattat från länsstyrelsens
sida om löneförmånerna, men någon ändring i den tidigare ordningen förutsattes
icke vid Wallins tillträdande av landsfiskalstjänsten, utan bolaget fortfor
att till länsstyrelsen inleverera de kontanta beloppen, vilka intill den 1
oktober 1941 utbetalats till Wallin. Länsstyrelsen holle före, att Wallin icke
skulle hava sökt tjänsten i Kiruna, med mindre han tillförsäkrades ifrågavarande
förmåner.

Statskontoret, som den 10 juni 1942 avgivit yttrande i ärendet, har
framhållit, att något behov av extra länsman i Kiruna icke förelegat efter den
1 januari 1918, alldenstund chefskapet över polisstyrkan i Kiruna och övriga
polisgöromål, som tidigare ankommit på den extra länsmannen, i den mån
dessa åligganden icke kunde överlåtas åt annan med av bolaget tillhandahållna
medel avlönad polisman, torde hava ålegat innehavaren av den nyinrättade
landsfiskalsbefattningen i Kiruna distrikt i denna hans egenskap.
Statskontoret förmenade, att de medel, som bolaget efter denna tidpunkt inlevererat
till länsstyrelsen för avlönande av den extra länsmannen, bort användas
till bestridande av statsverkets kostnader för landsfiskalens avlöning.
Statskontoret funne det uteslutet, att Wallin, efter den senaste löneregleringens
genomförande från och med den 1 oktober 1941 skulle, utöver honom tillkommande
avlöning, få bibehållas vid de förmåner, som tillhandahölles av
bolaget. Slutligen hemställde statskontoret, att frågan örn Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolags bidragsskyldighet till polisväsendet vid de lappländska
malmfälten måtte bliva föremål för ingående utredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29S.

11

I förnyat yttrande den 28 december 1942 har länsstyrelsen med åberopande
av i huvudsak samma synpunkter, som tidigare anförts, vidhållit sin
ståndpunkt till frågan.

Wallin har i skrivelser den 21 mars och den 31 augusti 1942 framhållit,
att han vid sökandet av landsfiskalstjänsten i Kiruna av bolaget tillförsäkrades
ifrågavarande förmåner, vilka han ansåge utgöra ersättning för polischefskapet
över den av bolaget i Kiruna bekostade poliskåren, som omfattade 12 man.

Wallin hade saknat anledning antaga, att han efter den 1 oktober 1941 icke
skulle äga åtnjuta ifrågavarande förmåner. Han bleve i annat fall i hög grad
ekonomiskt lidande på den genomförda löneregleringen. Wallin vore redan
nu berättigad till viss pension från bolaget, men pensionens belopp skulle
stiga med varje ytterligare tjänsteår.

Eriksson har i skrivelse den 23 november 1942 ifrågasatt, huruvida
den omständigheten, att han kvarbodde i den av bolaget lill hans disposition
ställda bostaden utan att betala hyra, vore ett ärende av beskaffenhet att
fordra Kungl. Maj:ts godkännande. Vore så fallet, hemställde Eriksson att få
tillgodonjuta ifrågavarande förmån.

Vid de underhandlingar, som förts med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
har bolaget förklarat, att sedan ordinarie landsfiskalsdistrikt
inrättats i Kiruna och Malmberget, det icke borde åligga bolaget att tillhandahålla
landsfiskalerna i dessa distrikt fria bostäder eller att bidraga till deras
avlönande, vare sig i form av lönetillskott utöver deras lön från statsverket
eller genom medlens inlevererande till statsverket för bestridande av statsverkets
kostnader för dessa landsfiskalers avlönande. På grund av gjorda
utfästelser ansåge bolaget dock, att så länge Wallin och Eriksson innehade
sina ifrågavarande befattningar, bolaget ägde skyldighet att tillhandahålla
dem fria bostäder samt Wallin dessutom det kontanta belopp, han tidigare
fått uppbära från bolaget.

Sedan de av Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag bekostade extra lands-Departement»-fiskalstjänsterna i Kiruna och Malmberget omändrats till statliga befattning- cAe^en’
ar, lär det icke kunna komma i fråga, att framtida tjänstinnehavare skola äga
rätt att utöver lönen från .staten uppbära några löneförmåner från bolaget.

Frågan, huruvida bolaget framgent överhuvud taget skall äga skyldighet
att bidraga till ifrågavarande tjänsters avlönande, torde icke nu kunna avgöras
utan synes böra prövas i ett vidare sammanhang, då spörsmålet örn
bolagets skyldighet att svara för kostnaderna för polisväsendet, vid de lappländska
malmfälten blir aktuellt. Så blir tället under år 1957, då tiden för
arrendeavtalen utlöper. Billighetsskäl synas emellertid tala för att låta de
nuvarande tjänsteinnehavarna tills vidare bibehålla ifrågavarande extra förmåner,
nämligen Eriksson fri bostad samt Wallin fri bostad och det kontanta
årliga lönetillskottet. Jag vill beträffande Wallin särskilt framhålla,
att han vid sitt tillträde av landsfiskalstjänsten i Kiruna distrikt tillförsäkrats
ifrågavarande förmåner och redan tidigare åtnjutit pensionsrätt hos bolaget.

Wallin torde vid uppnådd pensionsålder icke innehava stadgat antal tjänsteår

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

för åtnjutande av full pension. Vid bedömandet av Wallins rätt till pension
från statsverket, kommer därför frågan om hans pensionsrätt hos bolaget att
bliva av betydelse. Emellertid torde Wallin och Eriksson icke äga rätt att
efter den nya landsfiskalsorganisationens genomförande bibehålla ifrågavarande
extra förmåner utan särskilt tillstånd av Kungl. Ma,j:t och riksdagen,
varför frågan härom bör underställas riksdagen.

Jag övergår härefter att behandla vissa spörsmål rörande den icke-ordinarie
personalen.

Frågor rörande icke-ordinarie personal.

Vikarier å landsfiskals- och landsfiskalsassistenttjänst.

1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. I sitt år 1939 avgivna
betänkande anförde 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning, att vikarie
för landsfiskal borde utses av länsstyrelsen, som till vikarie borde förordna
endast landsfiskal, annan distriktsåklagare med landsfiskalskompetens,
landsfiskalsassistent eller landsfiskalsaspirant med behörighet till landsfiskalsassistentbefattning.
Efter avlagd distriktsåklagarexamen skulle aspiranten
antagas till extra tjänsteman, varvid föreslogs en placering i lönegrad Ex 2.
Förordnades aspiranten, sedan han antagits till extra tjänsteman, att uppehålla
assistenttjänst eller annan tjänst å landsfiskalskontor, komme lönen att utgå
enligt de för sådant fall gällande särskilda reglerna i avlöningsreglementet.
Med hänsyn till regleringen av aspirantantagningen vore det att förvänta, att
den tid, aspiranten kvarstode såsom extra tjänsteman, bleve jämförelsevis
kort.

1940 års riksdag. I propositionen nr 219/1940 angående omorganisation
av landsfiskals- och statsfiskalsbefattningarna m. m. anförde chefen för socialdepartementet
statsrådet Möller att de sakkunnigas förslag, att aspiranterna
efter genomgången teoretisk utbildning skulle antagas till extra tjänstemän,
i samtliga yttranden lämnats utan erinran. Den föreslagna löneställningen
hade däremot allmänt ansetts för låg. Svea hovrätt, länsstyrelsen i
Södermanlands län och en landsfogde hade föreslagit en placering i lönegraden
Ex 4, allmänna lönenämnden en placering i lönegraderna Ex 4,
Ex 7 och Ex 11 samt 1936 års lönekommitté en placering i Ex 9. Lönenämnden
hade subsidiärt föreslagit arvode i stället för lön. Lönekommittén
hade icke velat tillstyrka, att aspiranterna under anställningstiden såsom
extra tjänstemän skulle kunna erhålla förordnanden å biträdesbefattning
i avvaktan på att assistentbefattning bleve ledig. Det hade synts lönekommittén
lämpligare, att aspiranterna såsom extra tjänstemän tilldelades en
bestämd skälig lönegrad men gjordes skyldiga att under anställningstiden i
denna egenskap fullgöra tjänstgöring av vad slag, som kunde ifrågakomma.

I anslutning härtill anförde departementschefen följande:

Kungl. Majlis proposition nr 298.

1

Jag vill även ansluta mig till de sakkunnigas förslag, att aspiranter^,
sedan de avlagt distriktsåklagareexamen och sålunda förvärvat formell
kompetens för distriktsåklagarebefattning, skola av länsstyrelserna antagas
till extra tjänstemän. Antagningen synes böra gälla anställning såsom extra
tjänstemän vid fögderiförvaltningarna. Vad beträffar den föreslagna löneplaceringen
i lönegraden Ex 2 bar jag funnit denna väl låg. Flera yrkanden
om en gynnsammare löneplacering hava även framställts i yttrandena.
Enligt cirkuläret den 12 november 1937 till länsstyrelserna angående lönesättning
för icke-ordinarie personal vid länsstyrelserna in. m. må till befattningshavare,
som antagits till extra landskanslist eller extra landskontorist, utgå
lön under första tjänsteåret högst enligt 4:e lönegraden i löneplanen för extra
tjänstemän, under påföljande två år högst enligt 7:e lönegraden och under
därefter följande tre år högst enligt 11 :e lönegraden i samma löneplan. Det
synes, såsom jämväl framhållits av allmänna lönenämnden, icke gärna kunna
ifrågakomma att giva de examinerade distriktsåklagaraspiranterna en sämre
löneställning än den som sålunda tillkommer extra landskanslister och extra
landskontorister. Den begynnelselön aspiranterna skulle erhålla genom att
jämställas med nämnda befattningshavare synes mig skälig. Med hänsyn till
den i det övervägande antal fall mycket korta tid som aspiranterna kunna
förväntas komma att innehava ställningen såsom extra tjänstemän torde man
emellertid kunna ifrågasätta behovet av att meddela särskilda bestämmelser
angående lönegradsuppflvttning efter vissa tidsperioder.

Departementschefen föreslog därefter, att lönen till ifrågavarande distriktsåklagaraspiranter
skulle utgå efter lönegrad Ex 4 samt att aspiranterna
skulle vara skyldiga att under anställningstiden fullgöra tjänstgöring av vad
slag som kunde ifrågakomma, med bibehållande av lönen i den för dem fastställda
lönegraden. Propositionen vann i denna del riksdagens godkännande.

1941 års riksdag. I proposition nr 225/1941 angående lönereglering för
landsfiskaler m. m. erinrade departementschefen om det beslut, som i denna
del fattats vid nästföregående års riksdag. Departementschefen ansåg emellertid
anledning icke föreligga att för budgetåret 1941/42 begära medel för
avlönande av ifrågavarande extra tjänstemän.

1942 års kungörelse. I samband med den nya landsfiskalsorganisationens
genomförande utfärdade Kungl. Majit den 24 april 1942, nr 220, kungörelse
örn antagande av aspiranter å landsliskalstjänst m. m. I 23 § av denna kungörelse
stadgas, att landsfiskalsaspirant, som avlagt distriktsåklagarexamen
eller juris kandidatexamen och som med godkända betyg genomgått polischefskurs,
skall av länsstyrelsen i det län, till vilket han hör, antagas till
extra tjänsteman med placering i lönegrad Ex 4 av civila icke-ordinariereglementet.
Sådan tjänsteman skall vara skyldig alt utföra anvisat arbete hos
landsfiskal eller landsfogde ävensom att mottaga förordnanden inom polisoch
åklagarväsendet. Å sådan tjänsteman skola vissa bestämmelser i assistentkungörelsen
rörande befogenhet, semester, rätt till bisysslor och entledigande
m. m. äga motsvarande tillämpning. Kungörelsen trädde i kraft den
15 maj 1942, dock med den inskränkningen, alt stadgandet i 23 g skulle
träda i kraft den dag, Kungl. Majit framdeles bestämmer.

Enligt övergångsbestämmelserna till sagda kungörelse må den, sorn, utan

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

att hava erhållit extra ordinarie anställning som landsfiskalsassistent, före
den 1 oktober 1941 jämlikt då gällande bestämmelser varit behörig att utnämnas
till landsfiskal, av antagningsnämnden antagas till Iandsfiskalsaspirant.
Har sådan person med godkända betyg genomgått polischef skurs eller
undergått annan utbildning, som enligt Kungl. Maj:ts förordnande må likställas
därmed, skall stadgandet i 23 § efter dess ikraftträdande äga motsvarande
tillämpning å honom, därest han icke dessförinnan erhållit annan anställning
i högre lönegrad.

Departementspromemorian. Brister i den nuvarande organisationen. Vid
den nya landsfiskalsorganisationens genomförande den 1 oktober 1941 fanns
ett antal färdigutbildade aspiranter, vilka icke vunno befordran som landsfiskalsassistenter.
Dessa aspiranter hade vunnit sin utbildning enligt de före
den 1 oktober 1941 gällande reglerna men voro på grund av utfärdade övergångsbestämmelser
fortfarande behöriga alt söka och erhålla landsfiskalsoch
landsfiskalsassistenttjänst, dock med den inskränkningen, att vissa av
dem skulle underkasta sig ytterligare teoretisk polisutbildning. Följdriktigheten
hade fordrat, att dessa aspiranter antagits som extra tjänstemän
i lönegrad Ex 4. Då bestämmelserna härom i kungörelsen om antagande av
aspiranter å landsfiskalstjänst m. m. ännu icke trätt i kraft, har följden
blivit, att dessa aspiranter för sin försörjning måst söka anställning antingen
som kanslibiträden i lönegrad A 7 eller skrivbiträden i lönegrad Eo 5 resp.
Eo 2. Denna anordning har medfört stora olägenheter. En sträng åtskillnad
har nämligen icke kunnat upprätthållas mellan aspiranterna å ena
sidan och skrivbiträdena å den andra. De kanslibiträden och skrivbiträden,
som ägt landsfiskalskompetens, ha nämligen måst anlitas som vikarier å
landsfiskals- och landsfiskalsassistenttjänst. Då ersättare för dessa vikarier
saknats, ha många landsfiskaler under långa tider fått avvara all biträdeshjälp.
I andra fall har, då landsfiskalsassistent vikarierat å högre tjänst eller
åtnjutit semester, ersättare för denne icke kunnat förordnas, varför assistenttjänsten
under långa tider stått obesatt. På några håll har svårighet att erhålla
vikarie medfört, att landsfiskalerna icke fått uttaga sin semester helt,
och på andra håll, att assistenterna icke erhållit någon eller endast obetydlig
semester. Under år 1942 har bristen på vikarier varit särskilt kännbar beroende
på de långvariga vakanserna på åtskilliga landsfiskalstjänster och på
militärinkallelser. Många befattningshavare hade vidare tjänstledighet för
genomgående av förkortade polischefskurser och andra på grund av förordnanden
som liemortsförsvarsassistenter. Till belysande av de svårigheter, som
uppstått, anföres, att sammanlagt 25 biträden på grund av vikariat å högre
tjänst antingen icke alls eller endast kort tid uppehållit sina egentliga befattningar.

Ehuru en av de främsta orsakerna till svårigheten att tillgodose vikariebehovet
är att söka i den anförda omständigheten, att ett stort antal färdigutbildade
landsfiskalsaspiranter placerats som skrivbiträden, föreligger otvivelaktigt
en stor brist på lämpliga vikarier överhuvud taget.

Bestämmandet av vikariebehovet. Behovet av vikarier bestämmes i första

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

15

hand av den sammanlagda lid, varunder landsfiskaler och landsfiskalsassistenter
äga åtnjuta semester. Den sammanlagda tiden härför kan beräknas
uppgå till i runt tal 51 år. I andra hand bestämmes vikariebehovet av den
tid, varunder befattningshavarna kan beräknas åtnjuta tjänstledighet för
sjukdom, offentligt uppdrag eller av liknande orsak. Ehuru en beräkning
härav är vansklig, har tiden uppskattats till i runt tal 19 år. Tänkes den
sammanlagda tiden för semester och annan tjänstledighet, 70 år, fördelad
året runt samt att vikarie alltid förordnades för landsfiskalsassistent, som
upprätthåller högre befattning, skulle det erfordras 70 befattningshavare
utanför biträdesorganisationen för att tillgodose vikariebehovet.

Semestrarnas fördelning under året. Före den nya organisationens ikraftträdande
torde landsfiskalerna i regel hava kunnat tillförsäkras semester
under de egentliga sommarmånaderna juni—augusti. En fördelning av semestrarna
över hela året skulle således innebära en avsevärd försämring av
befattningshavarnas tidigare ställning. Vid övervägande av hithörande spörsmål
måste man å ena sidan beakta, att landsfiskalerna i regel uppnått en
ålder, som bör berättiga dem att få semestern förlagd till den varma och
vackra årstiden, då ledighetens syfte att skänka vila och rekreation bäst uppfylles.
Det torde även för övriga befattningshavares del vara angeläget, att
de med icke allt för många års mellanrum tillförsäkras sommarsemester, åtminstone
under någon tid av den dem tillkommande ledigheten. Å andra
sidan kan framhållas, att man inom andra statliga verk och även inom de
privata affärsföretagen sett sig nödsakad att delvis förlägga semestrarna till
annan del av året än de egentliga sommarmånaderna. Det synes sålunda
rimligt, att landsfiskalernas semester fördelas under en tidrymd av 5—6
månader i södra och mellersta Sverige och 4 månader i de tre nordligaste
länen. För landsfiskalernas del skulle detta icke innebära en alltför kännbar
försämring, då varje befattningshavare likväl vartannat år kunde påräkna
semester under månaderna juni—augusti. För landsfiskalsassistenternas
del bleve det dock nödvändigt att fördela semestrarna under hela året.
Furen till semester kunde likväl förbättras, örn befattningshavarna överenskomma
att endast uttaga en del av ledigheten under sommaren och återstoden
under annan tid av året.

Vissa distrikt självförsörjande. Med utgångspunkt från att landsfiskalernas
semestrar i södra och mellersta Sverige fördelas under en tidrymd av fem månader
samt i de tre nordligaste länen under en tidrymd av fyra månader samt
under förutsättning, att vikarie alltid förordnas för assistent, som upprätthåller
högre befattning, skulle det erfordras i Tunt tal 85 befattningshavare utanför
biträdesorganisationen för att täcka vikariebehovet. Med en sådan organisation
skulle assistenterna likväl få uttaga sin semester endast under vinterhalvåret.
Vidare har vid denna beräkning hänsyn icke tagits till alt befattningshavarna
nödgas uttaga annan tjänstledighet iin semester jämväl under
ifrågavarande fem, respektive fyra månader. Då det näppeligen kan anses
rimligt att utöka organisationen med ett så stort antal befattningshavare, böra
utvägar sökas för att nedbringa antalet lill ett minimum. Så synes kunna

IG

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ske, om vissa landsfiskalsdistrikt göras så att säga självförsörjande, då det
gäller att tillgodose vikariebehovet under semestrarna. I flertalet distrikt med
assistent torde semesterledigheterna kunna ordnas så, att de tre befattningshavarna,
nämligen landsfiskalen, assistenten och skrivbiträdet, uttaga semester
efter varandra, utan att annan förändring i personalbeståndet äger rum,
än alt assistenten under landsfiskalens semester förordnas att jämte egen
tjänst uppehålla landsfiskalstjänsten. Vid sjukdom eller annan tjänstledighet
borde vikarie däremot förordnas å den tjänstlediges befattning. Tages
assistenten i anspråk för sådant vikariat eller för semestervikariat i annat
distrikt, borde vikarie alltid förordnas för assistenten. Emot denna anordning
kunna givetvis vissa erinringar anföras. I första hand kan framhållas
det oegentliga i att man under vissa tider av året minskar den biträdesorganisation,
som ansetts erforderlig för distriktets behöriga skötande. Häremot kan
dock genmälas, att man inom andra delar av statsförvaltningen arbetar med
minskad personal under semestrarna. Detta låter sig dock givetvis lättare
göra inom verk och institutioner, där personalen är talrikare än på ett landsfiskalskontor
med dess i detta fall tre befattningshavare. Emot anordningen
kan vidare anföras, att det ur kontrollsynpunkt är olämpligt, att en landsfiskalsassistent
annai än för kortare tid vikarierar som landfiskal i eget distrikt.
Häremot kan invändas, att då flera landsfiskaler oftast åtnjuta semester
samtidigt, kontrollsynpunkten kan tillgodoses genom ett byte av assistenter
de självförsörjande distrikten emellan. Då landsfiskalsassistenterna i regel
hunnit bliva förtrogna med flera distrikt inom samma län, torde olägenheten
av ett sådant byte icke bliva allt för stor.

Antalet erforderliga vikarier. Givet är, att icke alla assistentdistrikt kunna
göras självförsörjande under semestrarna. I de mest arbetstyngda distrikten
måste vikarie alltid förordnas, då assistenten icke uppehåller sin befattning.
En undersökning har givit vid handen, att av de 160 landsfiskalsdistrikten
med assistent 101 kunde antagas vara självförsörjande under det att så icke
vore fallet med de 59 återstående distrikten. Med utgångspunkt härifrån samt
att semestrarna för landsfiskalerna borde fördelas under en tidrymd av 5—6
månader i södra och mellersta Sverige samt 4—5 månader i de nordligaste
länen, har en beräkning skett av antalet i varje län erforderliga vikarier utanför
biträdesorganisationen. Beräkningen giver till resultat, att sammanlagda
antalet erforderliga vikarier skulle uppgå till 59. Tidrymden för semestrarnas
fördelning blir i ett län två månader, i tio län 5 månader, i ytterligare tio
län 6 månader samt i de tre nordligaste länen 4—5 månader. För anordningens
genomförande förutsättes, att vissa län i mindre utsträckning tillhandahålla
vikarier för tjänstgöring i angränsande län. Rörande förslagets
enskildheter torde få hänvisas till den som bilaga till detta protokoll fogade
tablån.

De erforderliga 59 vikarierna komma i regel att under halva året tagas i
anspråk för vikariat å assistenttjänst under landsfiskalernas semestrar. Under
återstoden av året få de i första hand anlitas som vikarier under assistenternas
semestrar och i andra hand som vikarier under sjukdom eller annan

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

17

tjänstledighet för landsfiskaler och assistenter. Det är troligt, att vikarierna
härigenom bliva sysselsatta året runt. Skulle det inträffa, att en vikarie någon
kortare tid icke behöver tagas i anspråk för vikariat, lärer full sysselsättning
i allt fall kunna beredas honom inom särskilt arbetstyngda distrikt eller å
landsfogdens expedition.

Vikariernas ställning. Det ökade personalbehov, som sålunda konstaterats
föreligga, kan tänkas tillgodosett på flera sätt. Sålunda kunde man anställa
59 landsfiskalsassistenter utan fast stationeringsort, s. k. ambulerande assistenter.
Då antalet assistenter redan uppgår till 162, vore det emellertid knappast
tillrådligt att tillskapa ett så stort antal nya tjänster, dä proportionen
mellan antalet landsfiskalstjänster och antalet assistenttjänster därigenom
skulle avsevärt förryckas. 1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning torde
hava förutsatt, att de färdigutbildade landsfiskalsaspiranter, som icke
vunnit befordran till landsfiskalsassistenter men vilka antagits som extra
tjänstemän, borde anlitas som vikarier. Det synes därför ligga närmast till
hands att bygga vidare på de principer, som framlagts av 1937 års utredning.
En första åtgärd synes därför vara, att de färdigutbildade aspiranter, som nu
finnas å landsfiskalsbanan men vilka icke vunnit befordran, utskiljas från biträdesorganisationen
och antagas till extra tjänstemän samt att antalet aspiranter
fördelas jämnare på de olika länen. Jämväl landsfiskalseleverna böra
lösgöras från biträdesorganisationen och även de fördelas jämnare mellan de
olika länen. Genom dessa åtgärder skulle de nu rådande missförhållandena
inom biträdesorganisationen till en del kunna undanröjas.

Reglering av aspirantantagningen. 1937 års utredning förutsatte, att antagningen
av aspiranter skulle regleras efter det beräknade antalet platser,
som bliva lediga under tiden närmast efter det aspiranterna avlagt sin examen.
Man beräknade avgången till i genomsnitt 20 befattningshavare årligen,
varför, då distriktsåklagarkursen skulle anordnas endast vart annat år, omkring
40 elever skulle utexamineras i varje kurs. Under de närmast följande
två åren skulle samtliga dessa aspiranter därefter vinna befordran. Denna
beräkning kan i viss mån sägas icke hålla streck. En företagen undersökning
har nämligen givit vid handen, att avgången fördelar sig mycket ojämnt på
olika år. Ena året kan den sålunda uppgå lill 25—30 för att nästa år stanna
vid 12—15 befattningshavare. Skulle man därför rätta aspirantantagningen
uteslutande efter den beräknade avgången av befattningshavare, skulle detta
medföra, att de färdigutbildade aspiranternas antal skulle växla betydligt
från ett år till ett annat. Skola dessa aspiranter kunna tagas i anspråk för
att täcka det stora behovet av vikarier, måste man därför förutsätta, att antagningen
regleras därefter och att antalet hålles tämligen konstant.

Ambulerande landsfiskalsassistenter. Emellertid torde det vara ofrånkomligt
att inrätta ett mindre antal ambulerande assistenttjänster. Detta bör ske
i sådana län, där behovet av vikarier är stort men antalet assistenttjänster är
synnerligen ringa. I dessa län skulle eljest en alltför stor disproportion uppstå
mellan å ena sidan antalet färdigutbildade och obefordrade aspiranter
samt å andra sidan antalet assistenttjänster, varå de extra tjänstemännen

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 298.

a

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

inom länet kunna aspirera. Utredningen giver vid handen, att sammanlagt
sex ambulerande assistenttjänster böra inrättas, nämligen en i Östergötlands
län, två i Jämtlands län, två i Västerbottens län samt i Norrbottens län, där
en ambulerande assistent redan är förordnad, ytterligare en sådan tjänst.

Kader av färdigutbildade aspiranter. Då antalet vikarier, enligt vad tidigare
anförts, kan bestämmas till minst 59, synes kadern av färdigutbildade
men obefordrade aspiranter böra hållas omkring 53. Givet är, att denna
siffra icke kan hållas absolut konstant, beroende på att nya aspiranter utexamineras
i slutet av vart annat år men att befordringarna av de äldre
aspiranterna inträffa under hela tvåårsperioden. Vid slutet av varje sådan
period måste antalet aspiranter därför nödvändigtvis förete en betydande
minskning. Emellertid medför den omständigheten, att distriktsåklagarkursen
torde komma att anordnas med början endast vart annat år, nämligen
under år med jämna årtal, att de landsfiskalselever, som antagas under år
med udda årtal, efter färdig provtjänstgöring och praktisk polistjänstgöring
få vänta ett helt år, innan de vinna inträde på kursen. Dessa aspiranter synas
hava hunnit så långt i utbildning, att de kunna anlitas som vikarier och
tagas i anspråk för att täcka bristen på färdigutbildade aspiranter.

Förslagets inverkan på aspiranternas befordringsutsikter. En reglering av
aspirantantagningen jämväl med hänsyn till antalet erforderliga vikarier
måste givetvis påverka aspiranternas befordringsutsikter. En företagen undersökning
av befordringsgången synes giva till resultat, att de landsfiskalselever,
som antagas under år med jämnt årtal efter avlagd examen få såsom
extra tjänstemän vänta i minst tre och högst fyra år, innan de kunna vinna
befordran. För landsfiskalselever åter, som antagas under år med udda årtal,
blir motsvarande väntetid lägst två och högst tre år. Beträffande denna kategori
är det emellertid att märka, att de fått sin utbildningstid förlängd med
ett år i väntan på att vinna inträde på distriktsåklagarkursen.

De extra tjänstemännens löneställning. I jämförelse med vad som tidigare
förutsattes, innebär förslaget sålunda en avsevärd försämring av aspiranternas
befordringsutsikter. Förslaget förutsätter, att de extra tjänstemännen som
en följd härav givas en bättre löneställning än i lönegrad Ex 4. Efter en jämförelse
med de löneförmåner, som utgå till extra landskanslister och skrivbiträden
å landsfiskalskontor, har föreslagits, att de utexaminerade aspiranterna
antagas till extra tjänstemän i lönegrad Ex 6, att de efter ett års
tjänstgöring uppflyttas i lönegrad Ex 9 och efter ytterligare två års tjänstgöring
i lönegrad Ex 13. Under anställningstiden skulle de vara skyldiga att
fullgöra tjänstgöring av vad slag som kan ifrågakomma med bibehållande
av lönen i den för dem fastställda lönegraden.

Det förutsättes, att de extra tjänstemännen skola komma i åtnjutande av
reseersättning vid resa för tillträdande och frånträdande av vikariat. Enligt
socialdepartementets ämbetsskrivelse till länsstyrelserna den 5 september
1941 må tjänstgöringstraktamente enligt 20 § 2 mom. civila icke-ordinariereglementet
till tjänsteman utan fast stationeringsort utgå under högst 15
dagar efter förändring av tjänstgöringsort. Denna bestämmelse, som när -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

19

mast har avseende å ambulerande landsfiskalssistenter, borde givas motsvarande
tillämpning å de aspiranter, som antagits till extra tjänstemän.

Förslagets genomförande. Det sålunda framlagda förslaget kan icke i hela
sin utsträckning genomföras förrän tidigast vid årsskiftet 1946—1947, då
den första kihlen av landsfiskalsaspiranter utexaminerats från distriktsåklagare-
och polischefskursen. Dessförinnan finnes icke tillräckligt antal
aspiranter att tillgå. Härom anföres följande:

Vid sammanträde den 23—25 november 1942 beslöt nämnden för antagande
av aspiranter å landsfiskalstjänst antaga 52 personer såsom landsfiskalsaspiranter.
Dessa aspiranter äro färdigutbildade, dock att flertalet av
dem icke torde ha erhållit föreskriven teoretisk polisutbildning. Samtidigt
avvisade nämnden ett antal ansökningar rörande antagande till landsfiskalsaspirant
från personer, vilka likaledes vunnit behörighet enligt de tidigare
gällande reglerna, men vilka enligt nämndens uppfattning lämnat landsfiskalsbanan.
Vid sammanträde den 29—30 mars 1943 beslöt nämnden dock
att i fyra fall tillstyrka besvär, som anförts över detta nämndens beslut.
Det torde kunna antagas, att dessa besvär bifallas av Kungl. Maj:t. På grund
härav skulle man kunna räkna med att det finnes 56 färdigutbildade aspiranter
på banan. Av dessa hava emellertid 14 redan vunnit befordran, och
ytterligare tio komma med säkerhet att befordras till assistenter före årets
slut. I fem fall äro de ordinarie assistenterna förordnade å andra tjänster
eller till andra uppdrag, varför tillgången på aspiranter minskas med samma
antal. Två äro juris studerande och kunna icke tagas i anspråk som
vikarier. För ändamålet återstå alltså vid innevarande års utgång endast 25
aspiranter. Av dessa skola sex besätta de föreslagna ambulerande assistenttjänsterna.
Fyra äro ordinarie eller extra ordinarie landskanslister men kunna
disponeras som vikarier. Det tillgängliga antalet övriga aspiranter torde
böra antagas som extra tjänstemän, oaktat att de ej hunnit genomgå förkortad
polischefskurs. Som landsfiskalselever hava vidare av nämnden antagits
sju personer, vilka avlagt kansliexamen eller juris kandidatexamen
och vilka delvis fullgjort provtjänstgöring eller praktisk polistjänstgöring,
varför de inom kort torde kunna antagas till extra tjänstemän. Så torde böra
ske, oaktat alt de icke hunnit genomgå polischefskursen, vartill tillfälle
hittills saknats. Härigenom skulle antalet disponibla vikarier uppgå till 32.
Dessa befattningshavare synas så gott sig göra låter böra fördelas på länen,
en åtgärd, som dock icke kan vidtagas förrän beslut föreligger om deras lönegradsplacering.
Under åren 1944—1946 kommer antalet aspiranter att sjunka
ytterligare. Vid utgången av 1946 torde deras antal, inberäknat ovannämnda
sju elever, uppgå till högst fyra. Bristen på vikarier under dessa
år torde i viss mån kunna nödtorftigt fyllas av icke färdigutbildade aspiranter,
som vänta på tillträde till distriktsåklagarkurscn.

Vissa övergångsbestämmelser. Det förutsättes, att aspiranternas skiljande
från skrivbiträdesorganisationen icke för den enskilde befattningshavaren
skall medföra någon försämring i löne- eller pensionshänseende. Samtliga
aspiranter med undantag av tre hava tjänstgjort sorn landsfiskal och landsfiskalsassistent
en sammanlagd tid av över tre år. Flertalet har i sina skrivbiträdesbefattningar
redan vunnit uppflyttning i högre löneklass. Del synes
därför skäligt, att de som extra tjänstemän för uppflyttning i högre löneklass
få tillgodoräkna sig den tid, de tjänstgjort som tillförordnade landsfiskaler
och landsfiskalsassistenter. Under alla förhållanden synes vederöd -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

rande, då han lämnar sin skrivbiträdesbefattning, böra bibehållas vid sin
tidigare innehavda lön, därest denna är högre än den han skulle erhålla
som extra tjänsteman. I samband med antagandet till extra tjänsteman synes
aspirant, som innehar extra ordinarie anställning som skrivbiträde, böra
åläggas att frånträda denna sin befattning. Innehavare av ordinarie kanslibiträdestjänst
torde böra erhålla tjänstledighet tillsvidare från sagda befattning.
För att de extra ordinarie befattningshavare, som nödgas lämna sina
skrivbiträdesbefattningar, icke skola förlora sin pensionsrätt, föreslås denna
ordnad på sätt, som skedde genom Kungl. Maj:ts cirkulär den 23 maj 1935,
nr 247, till statsmyndigheterna angående återupplivande i vissa fall av extra
ordinarie anställning vid nyreglerade verk m. m. Enligt sagda cirkulär kunde
i samband med genomförandet av 1934 års tjänstepensionsreglemente en
tidigare extra ordinarie befattning anses återupplivad, oaktat att vederbörande
tjänsteman frånträtt befattningen för att uppehålla högre tjänst å
extra stat. De sålunda återupplivade befattningarna inräknades icke i det
antal extra ordinarie tjänstemän, som högst finge anställas vid verket.

Visst provisorium för avhjälpande av bristen på vikarier. I promemorian
föreslås vidare, att till avhjälpande av bristen på vikarier fram till år 1947
vissa skrivbiträden, vilka vunnit landsfiskalskompetens enligt äldre regler
men vilka av nämnden för antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst avvisats
som landsfiskalsaspiranter, skulle intill utgången av budgetåret 1946
—1947 kunna medgivas dispens från kravet på att vara antagna som landsfiskalsaspiranter
och tillåtas att vikariera å landsfiskalsassistenttjänst. Även
dessa befattningshavare, vars antal kunde beräknas till åtta, skulle lösgöras
från biträdesorganisationen och antagas till extra tjänstemän. För dem skulle
gälla samma övergångsbestämmelser som för de av nämnden antagna aspiranterna.

Tillfällig skrivhjälp. I promemorian förutsättes, att i de s. k. självförsörjande
landsfiskalsdistrikten tillfällig skrivhjälp i viss utsträckning tillhandahålles
under den tid, någon tjänst är obesatt. Behovet av personal för detta
ändamål anses i viss utsträckning kunna täckas av dels de landsfiskalsaspiranter,
vilka fullgjort provtjänstgöring och polistjänstgöring men vilka i vissa
fall få vänta ett år för att vinna inträde i distriktsåklagarkursen, dels ock
det icke ringa antal landsfiskalselever, som alltid finnas å banan.

Ehuru aspiranter och elever böra utskiljas från biträdesorganisationen,
anses hinder icke möta att giva sådana personer kortvariga uppdrag som
skrivbiträden, förutsatt att det icke inverkar hinderligt på elevens eller aspiranter
utbildning. Avsikten med principen om upprätthållande av en sträng
åtskillnad mellan aspiranter och elever å ena samt biträdesorganisationen å
andra sidan får nämligen anses vara, att aspirant och elev ej stadigvarande
må innehava eller utöva befattning inom biträdesorganisationen. Sådana uppdrag
anses företrädesvis kunna ifrågakomma under de skarvar mellan skilda
perioder i utbildningen, som icke alltid kunna undvikas. Aspiranterna borde
därvid icke böra tillgodonjuta annan ersättning än sitt aspirantarvode. Landsfiskalselev
borde däremot kunna erhålla viss ersättning av tillgängliga medel

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

21

antingen i form av lön för förordnande å skrivbiträdestjänst eller i form av
arvode från anslaget till tillfällig skrivhjälp och annat arbetsbiträde. Både
aspiranter och elever synas böra komma i åtjnutande av reseersättning och
aspirantema jämväl av viss traktamentsersättning, därest deras tjänster tagas
i anspråk utanför den egentliga tjänstgöringsorten. Vad aspirantema beträffar,
kan det icke anses skäligt, att dessa vid ombyte av stationeringsort
med därav föranledd ökning i levnadskostnaderna skola åtnöja sig med det
tämligen blygsamma aspirantarvodet.

Kostnader. Anställandet av sex landsfiskalsassistenter utan fast stationeringsort
beräknas, inklusive rörligt tillägg men kristillägg oberäknat, draga en
kostnad av 32,000 kronor. För avlöning till 53 extra tjänstemän i lönegrad
Ex 4 skulle enligt samma grunder erfordras 129,200 kronor. Placeras de extra
tjänstemännen i stället i lönegraderna Ex 6, Ex 9 och Ex 13 skulle för samma
ändamål erfordras 172,200 kronor. Uppflyttningen i högre lönegrad skulle
således medföra en kostnadsökning av 43,000 kronor. Då antalet extra
tjänstemän kommer att förete ständiga växlingar samt tjänstgöringen kommer
att fullgöras å skilda dyrorter, förutskickas det, att beräkningarna icke
kunna vara exakta.

Yttranden över departementspromemorian, över promemorian hava yttranden
avgivits av justitiekanslern, statskontoret, allmänna
lönenämnden, nämnden för antagande av aspiranter å
landsfiskalstjänst (antagningsnämnden), länsstyrelserna
i samtliga län efter hörande av vederbörande landsfogdar, föreningen
Sveriges landsfiskaler jämte ett flertal av dess
länsavdelningar ävensom föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter.

Under framhållande av att frågan om en rationalisering av arbetet å
landsfiskalskontoren jämte en i samband därmed stående översyn av biträdestilldelningen
inom landsfiskalsdistrikten vore föremål för utredning
har statskontoret, som åberopat ett uttalande av länsstyrelsen i Västernorrlands
län rörande möjligheten att inskränka antalet assistenttjänster, avstyrkt
förslaget om utökning av antalet assistenttjänster och en ändring av
den vid 1940 års riksdag beslutade löneställningen för landsfiskalsaspiranterna.

Länsstyrelserna i Kopparbergs, Gävleborgs och V ä sterbottens
län hava utan erinran tillstyrkt förslaget, vilket även, utom
i de delar, som i det följande angivas, lämnats utan erinran av övriga hörda
myndigheter och sammanslutningar.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings,
Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs och Värmlands län ävensom
landsfogdarna i Stockholms och Kalmar län samt
föreningen Sveriges landsfiskaler hava uttryckligen understrukit
angelägenheten av att snara åtgärder vidtagas för att avhjälpa den rådande
bristen på vikarier.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Beträffande förslagets enskildheter hava följande uttalanden gjorts.

Emot huvudtanken i förslaget, att en bestämd åtskillnad måste göras mellan
landsfiskalsaspiranter och landsfiskalselever å ena sidan samt kansli- och
skrivbiträden å den andra sidan, hava några egentliga erinringar icke gjorts.
Allmänna lönenä randen, länsstyrelserna i Älvsborgs,
Värmlands och Västmanlands län, landsfogdarna i Kronobergs,
Blekinge och Skaraborgs län, t. f. landsfogden
i Västmanlands län samt föreningen Sveriges landsfiskaler
och föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter hava
under framhållande av de olägenheter, som hittills yppat sig med det motsatta
systemet, särskilt framhållit angelägenheten av att en dylik åtskillnad
uppehälles. Statskontoret har dock ifrågasatt möjligheten att genomföra
en dylik uppdelning. Vissa myndigheter hava emellertid betonat vikten
av att skrivbiträdena i lönegrad Eo 5 därefter givas en förmånligare löneställning,
enär allvarliga svårigheter annars skulle uppstå att besätta dessa
tjänster med duglig och stadigvarande personal. Uttalanden härom hava
gjorts av länsstyrelsen i Värmlands län, landsfogdarna i
Uppsala och Kristianstads län, föreningen Sveriges landsfiskaler
samt dess länsavdelning inom Malmöhus län ävensom
föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter.

Landsfogdarna i Kopparbergs och Västernorrlands län hava
framhållit, att hinder icke borde möta att förordna en därtill lämplig
polisman som vikarie å landsfiskalsassistenttjänst. Denna uppfattning delas
av statskontoret. Landsfogden i Kopparbergs län föreslår
därvid, att vikarien skall vara berättigad till reseersättning och tjänstgöringstraktamente.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att tiden sex månader
för fördelning av semestern i södra och mellersta Sverige förefaller länsstyrelsen
onödigt lång. Länsstyrelsen i Värmlands län samt landsfogdarna
i Kalmar och Hallands län framhålla, att även landsfiskalsassistenterna
borde beredas möjlighet att i viss utsträckning erhålla
semester under sommarhalvåret.

Förslaget, att vissa landsfiskalsdistrikt skulle i fråga om vikarie under
befattningshavarens semester vara självförsörjande, har tillstyrkts av länsstyrelserna
i Uppsala, Älvsborgs och Västmanlands län
samt länsavdelningen av föreningen Sveriges landsfiskaler
inom Blekinge län. Länsstyrelserna i Stockholms
samt Göteborgs och Bohus län ävensom landsfogden i örebro
län hava ansett, att en sådan anordning i princip ej borde ifrågakomma,
varför förslaget finge betraktas som en nödfallsutväg för att råda
bot på vissa praktiska svårigheter. Länsstyrelserna i Malmöhus
och Skaraborgs län, landsfogden i Södermanlands
lä n samt föreningen Sveriges landsfiskaler jämte dess
länsavdelning i Malmöhus län hava ansett vissa betänkligheter
möta emot förslaget i denna del. Därvid hava i huvudsak de skäl upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

23

repats, vilka angivits i promemorian. I ytterligare några fall hava erinringarna
närmast tagit sikte på förhållandena i respektive län.

Antagningsnämnden har ifrågasatt, huruvida icke beräkningarna
av antalet erforderliga vikariat vore hållet i underkant. Därvid har framhållits,
att systemet med självförsörjande distrikt i praktiken måhända icke
kunde genomföras i den utsträckning, som i promemorian angivits, i synnerhet
icke, sedan tiderna blivit mera normala, då den ökade motortrafiken och
i viss mån även nöjeslivet å festplatser och dansbanor skulle vålla landsfiskalerna
en ökad arbetsbörda just under sommartiden.

I yttranden från tolv län har framhållits antingen, att länet vore i behov
av ytterligare vikarier utöver det för länet föreslagna antalet eller att i vissa
såsom självförsörjande angivna distrikt vikarie alltid måste förordnas för
assistenten, vadan beräkningarna måste jämkas med hänsyn härtill

Länsstyrelsen i Blekinge län och landsfogden i sa ulin
a län hava ansett, att samtliga vikarier borde intaga ställningen av landsfiskalsassistenter
utan fast stationeringsort. Länsstyrelsen i Värmlands
län har ansett, att av de vikarier, som tilldelades länet, två borde
vara ambulerande assistenter. Föreningen Sveriges landsfiskal sassistenter
har föreslagit inrättandet av ett 40-tal extra ordinarie landsfiskalstjänster
i lönegrad Eo 20, vilkas innehavare skulle vikariera å landsfiskalstjänst.
Antalet assistenttjänster skulle samtidigt minskas till 150.

Allmänna lönenämnden har tillstyrkt förslaget örn inrättande av
sex ambulerande assistenttjänster.

Den lönegradsplacering, som föreslagits för de färdigutbildade landsfiskalsaspiranter,
som skola antagas till extra tjänstemän, har av länsstyrelserna
i Skaraborgs och Västmanlands län funnits vara
väl avvägd samt lämnats utan erinran av länsstyrelsen i Värmlands län
och landsfogdarna i Gotlands och Skaraborgs län. Samtliga
dessa myndigheter ha funnit placeringen i lönegrad Ex 4 vara för låg. Länsstyrelsen
i Uppsala län och landsfogden i Östergötlands
1 ä n hava även livligt tillstyrkt förslaget om en uppflyttning av dessa tjänster
från lönegrad Ex 4. Flertalet övriga hörda myndigheter och sammanslutningar
hava däremot funnit den föreslagna lönegradsplaceringen vara uppenbart
oskälig eller allt för låg. Sålunda hava länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus och Norbottens län samt landsfogden i
Värmlands län utan att nämna något alternativt förslag förordat, att
aspiranterna gåves en bättre löneställning än den i promemorian föreslagna.
Justitiekanslern, antagningsnämnden, länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus,
örebro och Västernorrlands län, landsfogdarna i örebro
och Västernorrlands län samt föreningen Sveriges landsfiskaler
jämte dess länsavdelningar i Östergötlands, Jönköpings,
Blekinge, Malmöhus, Älvsborgs och Västmanlands län
ävensom föreningen Sveriges landsfiskalsassistenter hava

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

föreslagit en placering i lönegrad Ex 14. En högre lönegradsplacering har jämväl
påyrkats av allmänna lönenämnden, länsstyrelserna i
Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs
och Jämtlands län, landsfogdarna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs och Jämtlands län, t. f. landsfogden i
Västmanlands län samt länsavdelningen inom Värmlands
län av föreningen Sveriges landsfiskaler, varvid föreslagits,
att aspiranterna antingen skulle omedelbart placeras i en högre lönegrad
för att där kvarstå, till dess att de vunno befordran till högre tjänst, eller
ock placeras i en bättre begynnelselönegrad för att efter viss tid uppflyttas
i högre lönegrad. Allmänna lönenämnden har sålunda ansett,
att aspiranterna skulle antagas till tjänstemän i lönegrad Ex 9 för att efter
ett år uppflyttas i lönegrad Ex 14.

Som skäl för en bättre löneställning har i huvudsak åberopats, att ifrågavarande
befattningshavare med sin omfattande utbildning och sitt ansvarsfulla
arbete vöre förtjänta att erhålla bättre avlöningsförmåner, att de i annat
fall i jämförelse med vissa närstående eller eljest jämförbara tjänstemannakategorier
skulle intaga en missgynnad .ställning samt att icke minst med
hänsyn till den försämring av befordringsutsikterna, som förslaget medförde,
det ur rekryteringssynpunkt vore av den största vikt, att dugande
aspiranter icke på grund av de dåliga löneförmånerna avskräcktes att söka
sig in på landsfiskalsbanan. Av yttrandena i denna del må återgivas följande.

Justitiekanslern har under framhållande av vikten av en god rekrytering
icke minst med hänsyn till den nya processreformen anfört, att
med mindre skäliga avlöningsförmåner utfästas åt aspiranterna vore faran
stor, att endast svaga studenter sökte sig in på banan, vilket rent ekonomiskt
skulle kunna lända till nackdel, ity att om landsfiskalskåren framdeles skulle
visa sig icke kunna fullgöra sina åklagaruppgifter, det kunde bliva nödvändigt
att inrätta mera kvalificerande åklagartjänster, med därav följande avsevärda
utgifter för statsverket.

Allmänna lönenämnden har i sitt yttrande framhållit följande:

När lönenämnden på grundval av de i förevarande ärende lämnade uppgifterna
ånyo övervägt spörsmålet om landsfiskalsaspiranternas avlöning, har
lönenämnden kommit till den uppfattningen, att löneställningen för de utexaminerade
landsfiskalsaspiranterna blivit alltför lågt avvägd. Lönenämnden
vill ock erinra, att 1936 års lönekommitté i utlåtande över 1937 års landsfiskals-
och stadsfiskalsutrednings betänkande uttalat sig för en placering i
lönegraden Ex 9, varvid dock förutsatts, att för hela tjänstetiden såsom extra
tjänsteman skulle tillämpas en och samma lönegrad. Den långvariga utbildning,
som kräves av landsfiskalsaspiranterna och som ställer dessa i en helt
annan kategori än de extra landskanslistema och landskontoristerna, motiverar
enligt lönenämndens mening att landsfiskalsaspiranterna tillerkännas
en bättre löneställning än sistnämnda tjänstemän. Vad i promemorian anförts
angående risken för att landsfiskalsbanan ej erhåller tillräckligt kvalificerade
aspiranter och en jämförelse med avlöningsförhållandena för aspi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

25

ranter viel statens affärsdrivande verk samt tullverket måste, med beaktande
jämväl av befordringsmöjligheterna på de olika banorna, leda till att de utexaminerade
landsfiskalsaspiranterna böra erhålla en väsentlig löneförbättring.
Med utgångspunkt från det anförda vill lönenämnden förorda, att aspiranterna
i egenskap av extra tjänstemän till en början hänföras till 9 lönegraden.
Detta innebär en avlöning enligt 6 löneklassen. Då emellertid denna
löneställning för aspiranterna i och för sig måste betraktas såsom blygsam,
synes densamma endast böra ifrågakomma under det första året av
de ifrågavarande befattningshavarnas anställningstid såsom extra tjänstemän.
För tid därefter synes en uppflyttning till högre lönegrad såsom extra tjänstemän
motiverad. Vid bedömandet av frågan örn lämplig lönegrad torde man,
med utgångspunkt från att landsfiskalsassistent till en början tillhör lönegraden
Eo 14, lämpligen kunna bestämma densamma till lönegraden Ex 14,
vilken medför avlöning enligt 11 löneklassen.

Antagningsnämnden anför under åberopande av en sammanställning
över landsfiskalsaspiranternas löneställning vid olika levnadsåldrar enligt
1937 års landsfiskalsutrednings förslag och beslutet vid 1940 års riksdag
samt det nu föreliggande förslaget, att det sistnämnda innebure en betydande
försämring i förhållande till vad nämnden dittills ansett sig kunna räkna
med vid idanläggningen av elevantagningen. Nämnden anser emellertid, att
förslaget väcker de starkaste betänkligheterna ur rekryteringssynpunkt. Efter
att hava redogjort för gången av aspiranternas utbildning samt de normer,
som nämnden tillämpat vid elevrekryteringen, anför nämnden:

Det ligger i sakens natur att, om de strävanden för vilka nu redogjorts
skola lyckas, något så när tillfredsställande ekonomiska förmåner måste erbjudas
de sökande. Enligt nämndens mening är det tydligt, att de nu föreslagna
löneförmånerna alls icke räcka för att en dugande student skall reflektera
på att ägna sig åt landsfiskalsbanan. Vad som skulle locka kunde
vara en utsikt att inom jämförelsevis kort tid nå en löneställning, som möjliggjorde
bildande av eget hem. Såsom förut anförts är detta icke fallet. Att
märka är också, att även övriga anställnings- och arbetsvillkor sannolikt för
många ynglingar te sig föga förmånliga. Semestertiden är 15 dagar och kan
icke förrän efter många års tjänst tänkas vanligen bliva förlagd till den vackra
och varma årstiden. Ofta torde övertids- och söndagsarbete vara påkallat
i tjänsten. Ej sällan är tjänstgöringsorten belägen å landsbygden eller i
mindre samhällen, där tillfällen till förströelse och umgänge med jämnåriga
kanske äro rätt fåtaliga. Under flera år måste en landsfiskalsassistent för
bestridande av förordnanden föra en ganska flackande tillvaro, vilket naturligen
menligt inverkar på hemlivet. Väntan på befordran till landsfiskal är
jämförelsevis lång; befordran torde kunna beräknas komma att inträffa först
18—20 år efter elevantagningen vid en levnadsålder av 40 år eller däröver.
Ett stort antal landsfiskaler måste tillika sig bliva placerade å en ort, där
skolbildningsmöjlighetcrna för barn äro begränsade.

I det följande framliålles, att örn förmånerna sålunda redan i och för sig
få anses synnerligen ogynnsamma ur rekryteringssynpunkt, framstår otillräckligheten
av dessa förmåner i så mycket bjärtare dager örn de jämföras
med dom, som erbjudas å andra levnadsbanor. Efter att hava åberopat vissa
av nämnden gjorda sammanställningar rörande utbildnings- samt de första
löne- och befordringsförhållandena inom vissa yrken, valda företrädesvis
inom kommunikationsverken, anför nämnden följande.

26

Kungl. Mcij.ts proposition nr 298.

Jämföras löne- och befordringsförhållandena å begynnelsestadiet inom de

olika---redovisade yrkena, visar det sig, huru ogynnsamt landsfiskals aspiranterna

äro ställda i förhållande till andra aspiranter. Till en början
kan framhållas, att beträffande flertalet — — — upptagna levnadsbanor
åtminstone någon ersättning utgår under varje del av utbildningstiden och
att den tid, då ersättning ej utgår, är ganska kort. Endast folkskollärarna
äro i fråga örn gottgörelse under utbildningen sämre lottade än landsfiskalsaspiranterna.
I olikhet mot vad vanligen synes vara fallet inom andra yrken
utgår ingen ersättning till landsfiskalsaspiranterna under praktisk tjänstgöring
med undantag för 6 månaders polistjänstgöring; å andra sidan uppbära
dessa aspiranter arvode under den 2 V2 år långa teoretiska utbildningen.
Gynnsammast ställda i här nämnda avseende torde arméofficerarna få anses
vara. Under hela sin utbildning åtnjuta de kost och logi samt fri beklädnad
och uppbära därjämte en mindre penningersättning; de hava emellertid att
erlägga en kursavgift å 200 kr. till krigsskolan å Karlberg. Den för landsfiskalsaspiranterna
mest oförmånliga skillnaden avser tjänste- och löneställningen
efter undergången utbildning. Medan alla andra ifrågavarande aspiranter
kunna påräkna e.o.-anställning i en förhållandevis hög lönegrad och
nå denna ställning före 25 års ålder — denna och följande åldersuppgifter
äro ungefärliga — få landsfiskalsaspiranterna enligt det remitterade förslaget,
trots att utbildningstiden är ungefär dubbelt så lång eller mera, åtnöjas
med extra anställning och detta vid högre levnadsålder samt i en lönegrad
som är vida lägre än den andra aspiranter kunna påräkna i e.o.-anställning.
En post- eller telegrafassistent blir således e. o. tjänsteman i 15 lönegraden
vid 24 års ålder och en kammarskrivare i 16 lönegraden vid samma ålder.
De erhålla därvid en årslön i Stockholm av respektive 6,300 och 6,700 kr.
Landsfiskalsaspiranten åter är vid denna tid alltjämt sysselsatt med sin utbildning.
Enligt förslaget får han vid 26 års ålder anställning i Ex 6 med en
årslön i Stockholm av 3,800 kr., vilken efter ett respektive ytterligare två
år ökas till 4,500 respektive 5,500 kr. Vid bedömandet av dessa lönebelopp
måste hållas i minnet, att aspiranterna praktiskt taget hela tiden efter utbildningens
avslutande skola uppehålla assistent- eller landsfiskalsbefattning
utan särskild gottgörelse. Först vid 30 års ålder når aspiranten e.o.-anställning,
men icke så högt som i 15 lönegraden utan blott i 14 lönegraden, där
han för övrigt kvarstannar i 6 år, då han uppflyttas till 17 lönegraden. Vid
denna tidpunkt hava aspiranter inom andra här nämnda yrken sedan länge
fått ordinarie tjänst, dock måhända icke i 17 lönegraden. Vida förmånligare
ställda än landsfiskalsaspiranterna äro arméofficerarna. De vinna e.o.-anställning
vid 23 års ålder i en lönegrad, liggande mellan 8 och 9 lönegraderna
i civila icke-ordinariereglementet med en lön i Stockholm av 4,600
kr. och bliva ordinarie efter 3 år, vid 26 års ålder, i en lönegrad liggande
mellan 13 och 14 lönegraderna i civila avlöningsreglementet med en lön i
Stockholm av 6,200 kr. Även aspiranterna å riksbankstjänst intaga en gynnsam
ställning. De hava allenast ett års utbildning och åtnjuta under denna
tid en avsevärd ersättning, 220—290 kr. i månaden. Efter utbildningen, vid
22 års ålder, komma de upp i lönegraden Ex 11 med en lön i Stockholm av

5,000 kr. och efter två års tjänstgöring, vid 24 års ålder, kunna de vinna
e.o.-anställning i 13 lönegraden med en lön i Stockholm av 5,700 kr.

Antagningsnämnden ävensom länsstyrelserna i Göteborgs
och Bohus län samt Västernorrlands län framhålla,
att därest, som dessa myndigheter föreslagit, de extra tjänstemännen
placeras i lönegrad Ex 14, vikariatsersättning icke kan utgå vid förordnande
å assistenttjänst. Däremot tala billighetsskäl för att vikariatsersättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

27

skall utgå vid förordnande å landsfiskalstjänst. Landsfogdarna i
Uppsala samt Göteborgs och Bohus län, vilka föreslagit en
lägre begynnelselönegrad, anse, att vikariatsersättning bör utgå även vid förordnande
å assistenttjänst.

Antagningsnämnden, länsstyrelsen i Västernorrlands
län samt nyssnämnda landsfogdar hava likaledes framhållit, att
tjänstgöringstraktamente under vikariat bör utgå till den extra tjänstemannen
även för tid överstigande 15 dagar, varvid nämnden och länstyrelsen
framhållit, att med tillämpning av tilläggsbestämmelserna till civila
avlöningsreglementet en individuell prövning bör ske rörande vikariens merutgifter
i anledning av vikariatet.

Rörande möjligheterna att under tiden före förslagets genomförande i hela
dess utsträckning täcka vikariebehovet anför länsstyrelsen i Jönköpings
län, att det torde vara nödvändigt att anlita landsfiskalselev som
vikarie å assistenttjänst. Landsfogden i Örebro län framhåller,
att man för samma ändamål torde böra få anlita juris studerande och yngre
examinerade jurister. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län har föreslagit, att man som ett provisorium skulle inrätta ett mindre
antal befattningar för manliga skrivbiträden i lönegrad Ex 5. Dessa befattningshavare
skulle placeras i de mest arbetstyngda distrikten men vid behov
sändas till andra distrikt, där med anledning av bristen på vikarier extra
arbetskraft blivit erforderlig.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har under framhållande av att
landsfiskaler och landsfiskalsassistenter under övergångstiden måhända i
brist på vikarier måste förvägras att uttaga dem tillkommande semester ifrågasatt,
huruvida icke i så fall viss kompensation borde lämnas tjänstemännen
i fonn av semesterersättning.

I fråga om de föreslagna övergångsbestämmelserna har allmänna 1 önenämnden
framhållit, att ordinarie kanslibiträde tills vidare lämpligen
bör beviljas tjänstledighet, varvid lönen i hans egenskap av extra tjänsteman
bör utgå efter samma löneklass, som gällt vid den ordinarie tjänsten, i den
mån den inrymmes inom vederbörande lönegrad i löneplan Ex. De extra
ordinarie tjänstemännen kunna i stället för att åläggas frånträda sina befattningar,
varvid vissa komplikationer i pensionshänseende uppstå, även beviljas
tjänstledighet från sina befattningar, intill dess de vinna befordran till
högre extra ordinarie tjänst. Aven dessa befattningshavare borde såsom extra
tjänstemän få behålla den löneklass, de tidigare intjänat, förutsatt att denna
icke är högre än den högsta för vederbörande lönegrad i löneplan Ex gällande.
Landsfogden i Uppsala län föreslår, att de extra tjänstemän,
som nödgats frånträda sina extra ordinarie befattningar i lägre lönegrad,
bibehållas vid sin tidigare rätt till semester, tjänstledighet av skilda
anledningar m. m.

Till frågan örn yttrandenas innehåll rörande promemorians förslag, att
vissa av antagningsnämnden avvisade aspiranter skulle kunna beviljas dispens
och antagas till extra tjänstemän under övergångstiden, får jag anled -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

Departements chefen.

ning att sedermera återkomma, liksom ock till vissa spörsmål rörande landsfiskalselevernas
ekonomiska ställning.

I ett flertal yttranden understrykes vikten av att tillfällig skrivhjälp i tillräcklig
utsträckning tillhandahålles i de distrikt, som under semestertiden
skola vara självförsörjande med avseende å vikarie. Landsfogden i
Uppsala län har ifrågasatt, huruvida icke ett antal ambulerande skrivbiträdesbefattningar
borde inrättas för att täcka detta behov av arbetskraft
och för att anlitas som vikarier under de stationära skrivbiträdenas semestrar.

Rörande promemorians förslag, att behovet av tillfällig skrivhjälp i viss
utsträckning skulle kunna täckas genom anlitande av elever och icke färdigutbildade
aspiranter, framhåller allmänna lönenämnden, att
en sådan anordning bör förekomma endast rent tillfälligtvis och på ett förberedande
stadium men icke sedan aspiranter^ antagits till extra tjänstemän.
Samma synpunkter framhållas av antagningsnämnden, som
tillägger, att aspirant och elev, som tagits i anspråk som vikarie å skrivbiträdestjänst,
bör tillerkännas samma ersättning, som varje annan vikarie
å sådan tjänst, varjämte vid ersättningens bestämmande de merutgifter böra
beaktas, som föranledas av växlingen av vistelseort.

Slutligen må framhållas, att länsstyrelserna i Värmlands
och Västmanlands län, landsfogdarna i Uppsala och
Kristianstads län samt föreningen Sveriges landsfiskaler
jämte dess länsavdelning i Malmöhus län ävensom föreningen
Sveriges landsfiskalsassistenter framhållit nödvändigheten
av att de kvinnliga skrivbiträdena å landsfiskalskontor beredas en
bättre löneställning än den, som nu tillkommer dem i lönegrad Eo 2.

Med hänsyn till de rådande svårigheterna att anskaffa vikarier å landsfiskals-
och landsfiskalsassistenttjänst anser jag, att åtgärder nu måste vidtagas
för att söka avhjälpa de föreliggande bristerna inom organisationen.
Jag anser det icke nödvändigt att därvid avvakta den fortsatta utredningen
rörande en rationalisering av arbetet å landsfiskalskontoren, då resultatet av
denna utredning icke kan väntas inverka på behovet av landsfiskalsassistenter.
Emot det framlagda förslaget till vikariefrågans ordnande torde några
vägande invändningar icke kunna göras, varför detsamma i allt väsentligt
torde böra godtagas. Huvudtanken i förslaget, att en principiell åtskillnad
bör göras mellan skrivbiträdesorganisationen å ena sidan och aspiranter och
elever å andra sidan, finner jag således riktig. De färdigutbildade aspiranterna
böra alltså lämna biträdesorganisationen och antagas till extra tjänstemän.
De icke färdigutbildade aspiranterna ävensom landsfiskalseleverna böra
icke i fortsättningen stadigvarande innehava eller utöva biträdestjänst.
Ehuru vissa invändningar kunna göras mot tanken att låta vissa distrikt
vara självförsörjande, anser jag dock, att praktiska skäl nödvändiggöra ett
godtagande av denna anordning. Likaså finner jag, att det erforderliga antalet
vikarier i huvudsak bör erhållas genom den föreslagna regleringen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

29

aspirantantagningen. Jag tillstyrker även förslaget om inrättande av sex ambulerande
assistenttjänster. Framhållas bör, att förslagets detaljer rörande
antalet vikarier i varje län, semestertidens fördelning, självförsörjande och
icke självförsörjande distrikt m. m. icke få anses innefatta en planläggning,
varifrån avvikelser ej skulle få ske. Sagda detaljer få betraktas endast
som ett led i metoden att beräkna antalet erforderliga vikarier, varför
länsstyrelserna böra äga fria händer att inom ramen av den föreslagna
organisationen ordna vikarie- och semesterfrågorna på lämpligaste sätt.
Hinder bör icke heller möta att som vikarie å landsfiskalsassistenttjänst
undantagsvis förordna lämplig och dugande person, som icke vunnit behörighet
till sådan tjänst.

Vissa länsstyrelser hava gjort anspråk på att respektive län skulle tilldelas
större antal vikarier än som i promemorian föreslagits. Då antalet
till extra tjänstemän antagna aspiranter kommer att förete stora växlingar
och ibland betydligt överstiga det föreslagna medeltalet, kan icke heller
antalet extra tjänstemän inom varje län hållas konstant. Ibland kommer
tillgången på utexaminerade aspiranter att vara mycket god för att under
andra tider ställa sig knappare. Det bör framhållas, att det vid tillfälligt
behov av vikarie inom ett län bör finnas möjlighet att under annan tid
än semestrarna erhålla vikarie från annat län. Särskilt de norrländska
län, som erhålla ambulerande assistenter, torde hava möjlighet att under vinterhalvåret
avstå vikarie till annat län. För att i någon mån tillgodose kravet
på ett ökat antal vikarier, torde medeltalet böra höjas till 54.

Den tidrymd, varunder landsfiskalerna skulle äga möjlighet att uttaga
semester, finner jag vara väl avvägd. Genom att godtaga förslaget om självförsörjande
distrikt kunna även landsfiskalsassistenterna i större utsträckning
än eljest komma i åtnjutande av sommarsemester. Anordningen öppnar
även möjlighet att låta assistent i icke självförsörjande distrikt emellanåt
erhålla semester under sommaren. I sådant fall kan assistenten i ett självförsörjande
distrikt vikariera för assistenten i ett icke självförsörjande
distrikt. Under detta vikariat förordnas icke ersättare å vikariens tjänst men
väl, när denne under annan tid av året erhåller sin semester, då tillgången
på vikarier är bättre.

De erinringar, som framförts emot promemorians förslag rörande löneförmånerna
för de till extra tjänstemän antagna aspiranter^, finner jag övertygande.
Ur rekryteringssynpunkt torde det vara nödvändigt att giva aspiranterna
en sådan löneställning, att organisationens funktionsduglighet ej
äventyras. Då det föreliggande förslaget förutsätter förändringar av organisationen,
som avsevärt försämra aspiranternas befordringsutsikter, samt
den tidigare beslutade löneställningen med hänsyn härtill får anses uppenbart
otillräcklig, anser jag, att det beslutade s. k. lönestoppet icke bör lägga
hinder i vägen för en jämkning av ifrågavarande befattningshavares löneförmåner.
Jag ansluter mig därför till den lösning, som förordats av allni
ä n n a 1 ii nenämnden, enligt vilken de färdigutbildade aspiranterna
skola antagas till extra tjänstemän i lönegrad Ex 9 för att efter ett år kun -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

na uppflyttas i lönegrad Ex 14. Vid förordnande att uppehålla landsfiskalstjänst
torde befattningshavarna i likhet med landsfiskalsassistenterna böra
komma i åtnjutande av vikariatsersättning. Det torde böra ankomma på
Kungl. Maj:t att inom ramen för avlöningsreglementets bestämmelser besluta,
i vad mån tjänstgöringstraktamente skall utgå lill befattningshavarna.
Den förbättrade löneställningen bör komma även de redan å landsfiskalsbanan
befintliga aspiranterna till godo. Erforderliga övergångsbestämmelser
för organisationens genomförande torde få meddelas av Kungl. Majit.

Jag ansluter mig även till förslaget, att landsfiskalselever och icke färdigutbildade
aspiranter tillfälligtvis må tagas i anspråk för att täcka behovet av
tillfällig skrivhjälp, förutsatt, att det icke verkar menligt på elevens eller
aspirantens utbildning. Till frågan om vilka förmåner, som vid vikariat å
biträdestjänst böra tillkomma landsfiskalselev eller icke färdigutbildad aspirant,
återkommer jag i samband med behandlingen av frågan om dessa aspiranter
och elevers ekonomiska förmåner under utbildningstiden.

Avlöningsförmåner åt aspiranter och elever.

1937 års landsfiskals- och stadsfiskalsutredning. Utredningen föreslog, att
den, som vederbörligen — efter föreskriven praktisk tjänstgöring om som
regel ett och ett halvt år — antoges såsom distriktsåklagaraspirant, skulle äga
rätt till visst arvode, vilket föreslogs till ett belopp av 120 kronor i månaden.
En medlem av utredningen förordade reservationsvis, att det ekonomiska biståndet
till aspiranten skulle lämnas i form av stipendium av fri bostad och
kost. Utredningens förslag lämnades utan erinran i det övervägande antalet
över utredningens betänkande avgivna yttranden.

1940 års riksdag. Vid föredragning av propositionen nr 219/1940 L anslöt
sig chefen för socialdepartementet statsrådet Möller i denna del till utredningens
förslag. Vid frågans behandling i riksdagen anförde vederbörande utskott
i anledning av en i ärendet väckt motion att biståndet i stället borde utgå
i form av stipendium, att frågan örn i vilken form biståndet borde lämnas
lämpligen borde hållas öppen i avvaktan på ett slutgiltigt fastställande av
ordningen för aspiranternas teoretiska fackutbildning. Utskottets hemställan
bifölls av riksdagen.

Rörande frågans tidigare behandling vid 1940 års lagtima riksdag får jag
i övrigt hänvisa till propositionen nr 219/1940 L sid. 76 och 78—79.

1941 års riksdag. Frågan om aspirantarvoden berördes icke i propositionen
nr 225/1941.

Departementspromemorian. I den av byråchefen B. Lassen upprättade,
den 28 mars 1942 dagtecknade promemorian angående anordnandet av den juridiska
delen av distriktsåklagarens teoretiska utbildning m. m. upptages spörsmålet
om landsfiskalsaspirantemas ekonomiska förmåner under utbildningstiden
till förnyat skärskådande. Till en början framhålles, att föreliggande
spörsmål kräver en lösning senast i samband med att frågan om den teoretiska
fackutbildningen slutgiltigt regleras. Beträffande frågan, huruvida för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

31

månema böra utgå såsom arvoden eller i form av stipendier av fri bostad och
kost, framhålles, att det skulle möta mycket stora svårigheter att under nu
rådande förhållanden välja den senare linjen. I vart fall synes det otänkbart
att för närvarande åstadkomma något slags internalsförläggning för aspiranterna.
Även om man nu bestämde sig för att giva understöden formen av arvoden,
behövde man fördenskull icke helt släppa tanken på stipendieformen,
som måhända senare lättare kunde realiseras. Med hänsyn till att aspiranterna
för den händelse, att undervisningen skulle förläggas till Stockholms högskola,
själva skulle få erlägga vissa förenings- och examensavgifter ävensom
bestrida kostnaderna för erforderlig litteratur samt med beaktande tillika av
den inträdda prisstegringen föreslås, att arvodet fastställes till 150 kronor i månaden.
Kostnaderna för aspirantarvoden beräknas under det första budgetår,
varunder den teoretiska utbildningen tager sin början, uppgå till 30,000
kronor, under det närmast följande budgetåret till 66,000 kronor samt under
det därpå följande, då organisationen är helt utbyggd, till 102,000 kronor.
Vid dessa beräkningar har förutsatts, att aspirantantagningen varje år skett
från och med den 1 september och att aspiranterna antagas till extra tjänstemän
från och med den 1 juli under tredje aspirantåret.

Yttranden över departementspromemorian. Över promemorian hava, i vad
den rör aspiranternas avlöningsförmåner, yttranden avgivits av justitiekansler^
statskontoret, riksräkenskapsverkct och
kanslern för rikets universitet.

Justitiekanslern har tillstyrkt promemorians förslag under framhållande
av att arvode vore att föredraga framför stipendium.

Riksräkenskapsverket, som erinrar örn att ämbetsverket tidigare
förordat stipendieformen, har i princip vidhållit sin tidigare uppfattning, men
med hänsyn till de svårigheter, som skulle möta att under nuvarande förhållanden
genomföra denna linje, ansett sig icke böra motsätta sig förslaget om
arvoden. Dock framhålles, att stipendieformen bör prövas, så snart tidsförhållandena
det medgiva. Emot beloppet 150 kronor har ämbetsverket intet
att erinra.

Kanslern för rikets universitet anser det vara mest ändamålsenligt
att välja stipendieformen, varvid till gnind kunde läggas samma
bestämmelser, som enligt reglementet den 28 april 1939, nr 148, gälla angående
statsstipendier i form av fri kost och fri bostad vid universiteten och karolinska
institutet. Tillika erinras om att denna stipendieform icke förutsätter
någon internalförläggning.

Statskontoret har ansett, att, därest arvodesformen väljes, arvodet
icke bör utgå med högre belopp än 120 kronor, såsom förutsattes av 1937 års
utredning. Emellertid håller statskontoret före, att det slatsfinansiella läget
påkallade en omprövning av frågan om aspiranternas ekonomiska förmåner.
Enligt ämbetsverkets uppfattning kunde det i nuvarande läge knappast komma
i fråga alt utöver i stort sett kostnadsfri juridisk oell polisteknisk utbildning
lämna landsfiskalsaspiranterna ekonomiskt bidrag i form av månatliga
arvoden. Statskontoret, som delade uppfattningen, att obemedlade ynglingar

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

bereddes ekonomiska lättnader för att kunna ägna sig åt banan, ansåge det
principiellt lämpligare att för detta ändamål välja formen av penningstipendier
till medellösa aspiranter. Stipendierna borde utgå med förslagsvis högst
700 kronor per termin och tilldelas allenast verkligt behövande aspiranter.
Prövningen av stipendieansökningarna borde handhavas av nämnden för antagande
av aspiranter å landsfiskalstjänst.

Innan jag uttalar mig i föreliggande fråga finner jag det nödvändigt att
redogöra för ett närliggande spörsmål.

Väckt förslag om arvoden till landsfiskalselever. I de yttranden, som avgivits
över departementspromemorian med förslag till vikariefrågans ordnande
hava justitiekanslern, antagningsnämnden, länsstyrelserna
i Stockholms, Göteborgs och Bohus, Värmlands
och Västernorrlands län, lands fogdarna i Örebro och Västernorrlands
län samt föreningen Sveriges landsfiskaler
framhållit, att starka skäl talade för, att även landsfiskalseleverna
bereddes vissa ekonomiska förmåner under elevtiden. Härom anför a ntagningsnämnden
följande:

En förutsättning för att rektryteringen av landsfiskalskåren med den nu
föreslagna löneställningen för de färdiga aspiranterna skall kunna ske på ett
något så när tillfredsställande sätt är emellertid enligt nämndens mening, att
den ekonomiska hjälpen under utbildningstiden förstärkes. Skall en yngling
— för ernående av de löneförmåner som nämnden här föreslagit för de examinerade
aspiranterna — kosta på sig l72 års utbildning och under 3 år i
viss utsträckning själv sörja för sitt uppehälle, måste, såvitt nämnden förstår,
den krets studenter, ur vilken landsfiskalskåren kommer att rekryteras,
bliva starkare begränsad än som är önskvärt. Nämnden ser sig därför,
trots att frågan nyligen varit föremål för statsmakternas bedömande, nödsakad
att framlägga förslag om att arvode eller däremot svarande ekonomisk
förmån måtte utgå även under en del av elevtiden. Detta torde vara
berättigat jämväl ur den synpunkten, att eleven efter någon tids tjänstgöring
under sin utbildning presterar ett arbete, som skäligen bör gottgöras.
Lika litet som inom domsagoförvaltningen böra å landsfiskalskontoren personer,
vilka uträtta ett nyttigt och nödvändigt arbete, anlitas utan att därför
uppbära ersättning. Nämnden har tänkt sig, att arvode skulle utgå, sedan
eleven fullgjort provtjänstgöring hos den förste landsfiskalen och elevens
lämplighet för landsfiskalsbanan därvid vitsordats. Då den första provtjänstgöringen
torde böra räcka omkring 5—6 månader, synes arvode böra utgå
från och med sjunde månaden av elevtiden. Anledning torde icke föreligga
att sätta arvodet lägre än aspirantarvodet. Ett särskilt skäl för nämnden att
föreslå elevarvode utgör den omständigheten, att samtliga ledamöter av
nämnden, som tjänstgöra inom landsstaten, erhållit personlig erfarenhet av
de ekonomiska svårigheter de nuvarande ersättningsbestämmelserna medfört
för landsfiskalseleverna. Av sådan grund har det i flera fall förekommit, att
elev antingen redan lämnat banan eller förklarat sig ämna göra detta. Framhållas
må även den allt ringare möjligheten föräldrar och andra närstående
under nuvarande tider hava att ekonomiskt bistå söner eller andra anhöriga,
som vilja bliva landsfiskalselever. Det är också av synnerlig vikt, att
blivande landsfiskaler, både såsom åklagare och medelsförvaltare, hava god

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

33

ekonomi, ett önskemål som ej är så lätt att förverkliga, örn lån måste upptagas
i och för utbildningen och löneförmånerna efter förvärvad utbildning
äro knappt tillmätta.

Departementspromemorian angående vidtagande av särskilda åtgärder i
avlöningshänseende för vissa landsfiskalselever och landsfiskalsbiträden. I

en av landsfogden M. Stiernström upprättad, särskild promemoria behandlas
dels frågan örn ekonomiskt bistånd till vissa äldre landsfiskalselever och elever,
som hava försörjningsplikt, dels ock frågan örn beredande av en bättre
löneställning för vissa förutvarande, färdigutbildade aspiranter å landsfiskalstjänst,
vilka uppehålla biträdestjänster men vilka antagningsnämnden vägrat
antaga till landsfiskalsaspiranter. Till promemorians innehåll i denna senare
del återkommer jag i särskilt sammanhang.

Utredningen har föranletts av en hemställan från antagningsnämnden att
Kungl. Maj :t måtte taga under övervägande, huruvida icke ekonomiskt bistånd
under den fortsatta provtjänstgöringen borde beredas landsfiskalselever, som
tjänstgjort längre tid på banan, eller elever, som hava försörjningsplikt. I promemorian
upplyses, att förutom länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands
län även länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län i princip
ansett, att ersättning i viss utsträckning alltid bör utgå till landsfiskalselev under
provtjänstgöringen. Bland landsfiskalseleverna hade redan en viss tendens
till flykt från banan kunnat förmärkas, beroende på elevernas i ekonomiskt
hänseende mindre förmånliga ställning. I promemorian framhålles, att
flertalet av de personer, som hittills antagits till landsfiskalselever förordnats
som skrivbiträden i lönegrad Eo 5 eller Ex 5 eller som kanslibiträden i lönegrad
A 7 eller Ex 7. Då dessa elever regelmässigt i större eller mindre utsträckning
fått som provtjänstgöring tillgodoräkna den tid, de tjänstgjort
å landsfiskalskontor, ha eleverna härigenom kommit i åtnjutande av avlöning
under viss del av utbildningstiden, en anordning, som anses rimlig,
då de i regel tjänstgjort å banan mer än ett år och innan elevutbildningen
i egentlig mening hunnit organiseras. Beträffande den fortsatta tjänstgöringen
hava vissa länsstyrelser ansett, att de elever, som innehava extra ordinarie
anställning som skrivbiträden eller ordinarie anställning som kanslibiträden,
skulle med tillämpning av bestämmelserna i 12 § 3 mom. eller 15 §
a) civila icke-ordinariereglementet eller 16 § b) civila avlöningsreglementet
kunna erhålla antingen oavkortad lön eller lön med B-avdrag under 120
dagar. Vissa länsstyrelser hava ansett sig befogade att lämna eleverna visst
arvode ur länsstyrelsens extra anslag, under den tid, eleverna fullgöra provtjänstgöring
hos länsstyrelsen. I ett par fall har den fortsatta provtjänstgöringen
hos landsfiskal ordnats genom att elev, som varit skrivbiträde, fått
byta anställning med skrivbiträde i annat distrikt. De länsstyrelser, som icke
ansett det möjligt all bereda eleverna ersättning under den fortsatta provtjänstgöringen,
lmva lämnat uppgift örn de elever, som på grund av försörjningsplikt
eller längre tids tjänstgöring å landsfiskalsbanan borde beredas
ekonomiskt bistånd under tiden fram till aspirantantagningen. I promemoBihang
till riksdagens protokoll 19i3. 1 saini. Nr 208. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

rian föreslås, att till elev, som har försörjningsplikt, borde utgå ett månatligt
arvode av 150 kronor, därest eleven börjat å landsfiskalsbanan före den 1 oktober
1941, samt att till annan elev skulle utgå ett månatligt arvode av 100
kronor, därest eleven börjat å banan före den 1 juli 1938. Tiden för den återstående
provtjänstgöringen överstiger i intet fall nio månader. Enligt förslaget
skulle till 19 namngivna elever utgå arvode med ett sammanlagt belopp
av 18,100 kronor. I promemorian ifrågasättes slutligen, huruvida icke
för ernåendet av en likformig rättstillämpning enhetliga direktiv borde lämnas
länsstyrelserna rörande frågan om möjligheten att bereda landsfiskalseleverna
viss ersättning under provtjänstgöringen.

Yttranden över departementspromemorian. Över promemorian hava yttranden
avgivits av statskontoret, allmänna lönenäranden
och antagningsnämnden.

Statskontoret har icke funnit anledning till erinran mot förslaget
samt instämmer i uttalandet, att enhetliga direktiv borde lämnas rörande
möjligheten att bereda vissa landsfiskalselever ersättning under provtjänstgöringen.
Statskontoret har därvid funnit, att länsstyrelse icke äger möjlighet
att avlöna eleverna under provtjänstgöring hos länsstyrelse samt att
avlöningsreglementenas bestämmelser om viss tjänstledighet för studier m. m.
icke kunde anses tillämpliga vid ledighet för provtjänstgöring av ifrågavarande
slag.

Antagningsnämnden, som erinrar om att nämnden i annat sammanhang
föreslagit, att arvode alltid i viss utsträckning borde utgå till landsfiskalselev,
tillstyrker för den händelse, att detta nämndens förslag icke vunne
bifall, att all den ekonomiska hjälp, som kan beredas eleverna, i synnerhet
äldre elever och elever med försörjningsplikt, måtte beredas dem.

Allmänna lönenämnden framhåller, att ordinarie kanslibiträde
och extra ordinarie skrivbiträde, som i egenskap av landsfiskalselev fullgör
provtjänstgöring för utbildning till landsfiskal eller landsfiskalsassistent, författningsenligt
torde vara berättigat till tjänstledighet under 120 dagar med
åtnjutande av lön med B-avdrag. I anslutning härtill anför nämnden:

Lönenämnden har i annat sammanhang denna dag uttalat sig för ett av
promemorians författare framställt förslag, att landsfiskalsaspiranterna böra
utskiljas från biträdesorganisationen. Därest detta förslag vinner beaktande,
skulle i fortsättningen spörsmål av den art, varom i detta ärende är fråga,
icke behöva uppkomma. Med utgångspunkt härifrån finner sig lönenämnden
böra förorda, att de av nu ifrågavarande landsfiskalselever, som inneha ordinarie
eller extra ordinarie kanslibiträdes- eller skrivbiträdestjänst, medgivas
under sin fortsatta provtjänstgöring bibehålla lön med B-avdrag, även till den
del tiden för nämnda provtjänstgöring överstiger 120 dagar. Beslut av sådan innebörd
lärer kunna meddelas av Kungl. Majit med stöd av 12 § civila avlöningsreglementet
respektive 11 § civila icke-ordinariereglementet. Landsfiskalselev,
som icke innehar ordinarie eller extra ordinarie tjänst, torde under den fortsatta
provtjänstgöringen böra tillerkännas bidrag med visst belopp för dag.
Med avseende å bidragets belopp får lönenämnden erinra, att Kungl. Majit
genom beslut den 5 februari 1943 meddelat föreskrifter angående bidrag till
elever vid statens järnvägars trafikelevkurser under tiden för den teoretiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

35

utbildningen. Sådant bidrag utgår till elev, som icke innehar ordinarie eller
extra ordinarie anställning vid verket, och beloppet utgör högst 5 kronor för
dag eller, där elev är bosatt å kursorten eller dess närhet och lämpligen kan
under kursen bo i hemmet, med högst 2 kronor 50 öre för dag. Lönenämnden
finner sig böra förorda att, i den mån avlöningsreglementenas bestämmelser
örn lön med B-avdrag icke bliva tillämpliga, sådana i ärendet avsedda landsfiskalselever,
som efter prövning anses böra ifrågakomma härtill, medgivas
åtnjuta bidrag enligt de nyss angivna grunderna. Lönenämnden förutsätter
givetvis, att bidrag icke utgår för dag, då elev i egenskap av tillfällig vikarie
å skrivbiträdestjänst eller eljest för visst arbete må äga uppbära särskild
ersättning.

Ehuru jag icke är beredd att taga ställning till frågan om det slutliga ut- Departementsformandet
av landsfiskalsaspiranternas teoretiska fackutbildning — vid chefen.
den fortsatta utredningen hava nämligen uppkommit vissa ytterligare spörsmål,
som tarva ett förnyat övervägande — anser jag, att frågan örn landsfiskalsaspiranternas
ekonomiska förmåner nu bör finna sin lösning. Ur rekryteringssynpunkt
torde det nämligen få anses nödvändigt, att snarast lämna
de å banan nu tjänstgörande aspiranterna och eleverna slutgiltigt besked om
de förmåner, de hava att påräkna under den fortsatta utbildningen. Det må
framhållas, att antagningen av landsfiskalselever till landsfiskalsaspiranter
i icke ringa utsträckning kommer att ske redan under nästkommande budgetår,
då vissa av dem även skola fullgöra praktisk polistjänstgöring. Det nu
föreliggande spörsmålet inskränker sig icke till en fråga, huruvida aspiranterna
under den teoretiska fackutbildningen böra åtnjuta arvode eller om stipendier
böra beredas mindre bemedlade aspiranter. Enligt mitt förmenande
måste under någon del av den 4% —- för vissa personer 5''/2 — år långa
utbildningstiden viss ersättning alltid beredas elev eller aspirant. I annat fall
kan befaras, att den för landsfiskalernas utbildning valda, särskilda ordningen
icke kan tjäna sitt syfte.

Vid övervägande av det föreliggande spörsmålet synes mig den lämpligaste
lösningen vara att tillerkänna landsfiskalsaspiranten under tiden fram till
antagningen som extra tjänsteman arvode, vilket lämpligen bör bestämmas
till fem kronor om dagen. Jag anser det emellertid ur rekryteringssynpunkt
ofrånkomligt att bereda även landsfiskalseleverna viss ersättning under utbildningstiden.
Det torde nämligen icke vara möjligt att erhålla dugande aspiranter
å banan, med mindre ersättning även beredes eleverna under viss
tid av provtjänstgöringen. Vidare må framhållas, att möjlighet måste finnas
att fördela eleverna i lämplig proportion på de olika länen. En sådan fördelning
torde vara omöjlig att genomföra, därest ej eleven erhåller viss ersättning.
I anslutning till allmänna lönenämndens förslag vill jag alltså förorda,
att landsfiskalselev efter sex månaders fullgjord provtjänstgöring tillerkännes
ett arvode örn fem kronor örn dagen, dock att elev, som under provtjänstgöring
kan bo i hemmet, skall erhålla ett arvode av 2 kronor 50 öre
örn dagen. Förordnas elev eller aspirant att uppehålla biträdestjänst å landsfiskalskontor,
bör rätten till arvode bortfalla och vederbörande åtnjuta er -

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

sättning enligt vanliga regler. Beträffande de elever, som innehava ordinarie
eller extra ordinarie biträdesanställning, torde Kungl. Maj:t i samband med
att eleverna åläggas att frånträda utövandet av sagda befattningar, kunna
efter prövning i varje särskilt fall medgiva, att elev må erhålla förlängd tjänstledighet
med åtnjutande av lön med B-avdrag. Genom att även elev i viss
utsträckning erhåller arvode, ökas kostnaderna härför med i runt tal till 36,000
kronor. Det må framhållas, att i departementspromemorian hänsyn uppenbarligen
icke tagits till att vissa elever få vänta ett år för att vinna inträde
å distriktsåklagarkursen. Vartannat budgetår måste arvodesposten därför
ökas med likaledes 36,000 kronor.

Beredande av särskilda avlöningsförmåner åt vissa landsflskalsbiträden.

•

Departementspromemorian. I sistnämnda av landsfogden Stiernström
upprättade promemorian har, på föranledande av en hemställan från antagningsnämnden,
utredning verkställts rörande frågan örn beredande av
en bättre löneställning för vissa förutvarande aspiranter å landsfiskalstjänst,
vilka numera innehava biträdesbefattning å landsfiskalskontor. Rörande
grunden till sin hemställan har antagningsnämnden anfört följande:

Vid antagandet av landsfiskalsaspiranter fann sig nämnden nödsakad avvisa
vissa personer, som syntes icke hålla måttet. Härvid tillämpade nämnden
den uppfattningen, att till landsfiskalsaspiranter i princip icke borde antagas
de som väl ansågos lämpliga till assistenter men beträffande vilkas lämplighet
till landsfiskaler rådde tvekan. I några fall föreföll det ganska hårt att
neka vederbörande vidare befordringsmöjligheter och hänvisa dem till den
sämre ställning som nuvarande biträdesbefattningar innebära i förhållande
till assistentbefattningar. Att billighetsskäl understundom inverkat vid länsstyrelsernas
prövning och förslag örn antagande ligger nära till hands att
förutsätta. Det skulle sannolikt vara en icke oviktig fördel ur rekryteringssynpunkt,
om möjligheter funnes att bereda sådana personer, vilka icke borde
bliva landsfiskaler men som kunde tillfredsställande sköta assistentbefattning,
tillfälle att erhålla en anställning, som mera svarade mot deras utbildning
och de skyldigheter staten må anses ha iklätt sig mot dem genom att på
ett jämförelsevis sent stadium giva besked om hinder för den befordran, varmed
de skäligen må ha räknat. Antalet sådana personer synes vara ringa och
merkostnaden för staten — närmast hänförlig till de utgifter, som övergången
till den nya organisationen medfört — sannolikt ej så stor i jämförelse med
betydelsen av att ett av landsfiskalsreformens viktigaste mål, landsfiskalskårens
höjande, varder befrämjat.

Utredningen avser 10 personer, vilka enligt före den 1 oktober 1941 gällande
regler vunnit behörighet till landsfiskalstjänst. I promemorian framhålles,
att ifrågavarande befattningshavare under sin långa tjänstgöring
— denna växlar mellan 9.6—21 år — torde ha förvärvat stor skicklighet och
erfarenhet som kontorsmän; det torde närmast hava varit såsom polismän
och åklagare, de visat sig mindre lämpade. Starka skäl syntes därför tala
för, att befattningshavarna beredas en för dem lämplig befattning inom någon
annan förvaltningsgren. Som skäl härför har även åberopats, att be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

37

fathlingshavarna efter en sådan förflyttning säkerligen skulle finna mera
trivsel och större personlig tillfredsställelse än, om de nödgas gå kvar som
biträden på landsfiskalsbanan utan utsikt till befordran. En omflyttning av
befattningshavarna är emellertid icke lätt att genomföra. Samtliga länsstyrelser
hava sålunda ansett, att möjlighet saknades att bereda dem anställning
inom någon av länsstyrelsens avdelningar. Lämpliga platser torde dock
i viss utsträckning stå till buds, örn en viss tidsfrist medgives för omflyttningen.
I promemorian föreslås därför, att ifrågavarande befattningshavare
under en övergångstid beredas en löneställning, som bättre svarar mot deras
utbildning. En möjlighet härtill synes yppa sig genom att tillfälligt dispensera
dem från kravet på att vara antagna som landsfiskalsaspiranter och låta dem
intaga samma ställning som de utexaminerade, av antagningsnämnden antagna
aspiranterna. Med tillgodoräknande av sin långa tjänstetid anses befattningshavarna
böra placeras i den högsta föreslagna lönegraden, Ex 13.

I denna ställning skulle de få tjänstgöra som vikarier å landsfiskalsassistenttjänst,
vartill de samtliga äro lämpliga. Härigenom skulle man även i viss
mån kunna utfylla den brist på sådana vikarier, som under de närmaste
åren kommer att bliva ytterst kännbar. I den högre löneställningen skulle
befattningshavarna kvarstå till utgången av budgetåret 1946/47. Under
tiden skulle de äga möjlighet att söka sig en bättre anställning inom något
annat verksamhetsområde. Skulle någon av dessa befattningshavare år 1947
fortfarande kvarstå som extra tjänsteman, borde frågan örn hans fortsatta
lönegradsplacering då upptagas till förnyad prövning. Även dessa befattningshavare
böra utskiljas från biträdesorganisationen, varvid samma övergångsbestämmelser
bör gälla som för de av nämnden redan antagna, färdigutbildade
aspiranterna, som innehava biträdesbefattning å landsfiskalskontor.
Beträffande en av de aspiranter, som avvisats av antagningsnämnden, framhålles,
att han, ehuru han ansetts fullt lämplig till landsfiskal, på grund av
tidigare genomgången sjukdom ej kunnat erhålla friskbetyg och på den
grund icke heller ordinarie eller extra ordinarie biträdesanställning. Då vederbörandes
hälsotillstånd synes hava förbättrats, ifrågasättes, huruvida icke
han, som är hemmahörande i Norrbottens län, kunde förordnas på en ambulerande
assistenttjänst, som föreslagits till inrättande i sagda län. Förslaget
anses icke medföra särskilda kostnader.

Yttranden över departementspromemorian. Över promemorian hava yttranden
avgivits av statskontoret, allmänna löncnämnden och
antagningsnämnden. I annat sammanhang hava rörande detta förslag
yttrande jämväl avgivits av länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands,
Västmanlands och Norrbottens län, landsfogdarna
i Malmöhus och Norrbottens län, t. f. landsfogden i Västmanlands
län samt 1 änsavdelningen inom Malmöhus län av
föreningen Sveriges landsfiskaler.

Statskontoret har avstyrkt förslaget under framhållande av att äm -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

betsverket tidigare icke ansett sig kunna förorda förslaget om en bättre Iöneställning
för de aspiranter, som skola antagas till extra tjänstemän. Statskontoret,
som delade uppfattningen, att lämplig anställning borde beredas ifrågavarande
befattningshavare inom andra förvaltningsgrenar, har ansett, att
en dylik utveckling skulle försvåras, örn de erhölle särskilda löneförmåner å
egen befattning. Som vikarier å landsfiskalsassistenttjänst, vartill de i nämnvärd
utsträckning komma att förordnas under övergångstiden, erhålla de
icke oväsentligt tillskott i sina löneförmåner.

Allmänna lönenämnden, som i annat sammanhang tillstyrkt en
förbättring av vissa landsfiskalsaspiranters löneställning, avseende en placering
till en början i lönegrad Ex 9, har icke funnit sig kunna generellt tillstyrka
förslaget. Intill dess sagda befattningshavare övergått till annan verksamhet,
vilket anses önskvärt, böra de bibehållas vid sin nuvarande löneställning,
varvid deras sammanlagda ersättning skäligen icke bör understiga
den avlöning, som utgår till extra tjänsteman i 9 lönegraden, 6 löneklassen.

Antagningsnämnden, länsstyrelserna i Hallands, Göteborgs
och Bohus, Skaraborgs och Västmanlands län samt
länsavdelningen inom Malmöhus län av föreningen Sveriges
landsfiskaler hava tillstyrkt förslaget. Antagningsnämnden har
därvid framhållit, att ifrågavarande befattningshavare i likhet med de utexaminerade,
av nämnden antagna aspiranter^ borde placeras i lönegrad
Ex 14. Nämnden ifrågasätter, huruvida icke i något fall en personlig assistenttjänst
borde inrättas för vederbörande befattningshavare. Jämväl länsstyrelsen
i Älvsborgs län har tillstyrkt förslaget under framhållande
att en viss försiktighet dock borde iakttagas och vederbörande länsstyrelses
yttrande inhämtas, innan dispens meddelas.

Förslaget avstyrkes av länsstyrelsen i Malmöhus län, landsfogden
i samma län samt t. f. landsfogden i Västmanlands län.
Landsfogden i Norrbottens län framhåller, att förslaget för de
ordinarie kanslibiträden, som vunnit uppfattning i löneklass 10, icke skulle
medföra någon löneförbättring och därför sakna betydelse.

Länsstyrelserna i Värmlands och Norrbot te ns län
hava ansett, att personliga assistenttjänster borde inrättas för ifrågavarande
befattningshavare.

Departements- Jag finnér icke skäl att för tillgodoseende av detta ändamål begära sär^e
skilda anslagsmedel. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att i förekommande
undantagsfall bevilja den i promemorian föreslagna dispensen.

Kostnadsberäkning.

Kungl. Maj:t har den 24 april 1942 fastställt följande avlöningsstat för
landsfiskalerna m. fl., att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1942/43.

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

39

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 3,200,000

2. Avlöning till en tjänsteman å övergångsstat, förslagsvis » 4,800

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal .............. » 1,800,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.......................... > 750,000

Summa kronor 5,754,800
Särskilda uppbördsmedel.

Ersättning från Karlskoga stad........................ » 8,800

Summa förslagsanslag kronor 5,746,000.

Enligt vedertagna principer för avlöningsstaternas uppställning böra anslagsposterna
till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat samt till avlöning
till en tjänsteman å övergångsstat utbytas mot en gemensam anslagspost
till avlöningar till ordinarie tjänstemän. Beträffande beräkningen
av sistnämnda anslagspost må följande anföras. De lönegradsplacerade
tjänster, som enligt förslaget till ny personalförteckning förutsättas
vara försedda med innehavare under budgetåret 1943/44, överensstämma
helt med de i nuvarande personalförteckning upptagna tjänsterna. Kostnaderna
för avlöning till innehavarna av sistnämnda tjänster bestridas för närvarande
från anslagsposten till avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat.
Motsvarande anslagspost för tiden 7io 1941—3% 1942 visar en underbelastning
på i runt tal 240,000 kronor. Enär ett 25-tal landsfiskalstjänster under
ett halvt år av denna tid stått obesatta samt ett 10-tal kanslibiträdestjänster
under hela tiden icke varit besatta med ordinarie innehavare, har å anslagsposten
uppstått en besparing av i runt tal 120,000 kronor. En besparing
av 30,000 kronor kan förklaras hava uppstått genom att vissa landsfiskalstjänster
under innehavarnas tjänstledighet uppehållits av icke ordinarie personal.
På grund av en del ovissa faktorer vid anslagspostens beräknande synes
densamma ha blivit upptagen till 90,000 kronor för högt belopp för tiden
Vio 1941—3% 1942. Med anledning härav synas kostnaderna för avlöning till
nu ifrågavarande tjänstemän böra beräknas till 120,000 kronor lägre belopp
eller till (3,200,000 — 120,000) 3,080,000 kronor. Härtill bör läggas kostnaden
för avlöning å en oreglerad landsfiskalstjänst å övergångsstat med 4,800 kronor.
Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän
bör sålunda för budgetåret 1943/44 upptagas till 3,084,800 kronor.

Anslagsposten till icke-ordinarie personal beräknas för budgetåret
1942/43 komma att för annat än krisändamål överbelastas med 278,500
kronor, överbelastningen förklaras till en del av att åtskilliga landsfiskalsassistenter
och extra ordinarie skrivbiträden enligt av Kungl. Majit meddelade
beslut vunnit uppflyttning i löneklass, utan att hänsyn därtill i full utsträckning
kunnat tagas vid anslagspostens beräknande. Den härav föranledda ök -

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 298.

ningen i medelsbehovet uppskattas till 80,000 kronor. Vidare har Kungl. Majit
beträffande några landsfiskalsdistrikt medgivit, att ytterligare en extra ordinarie
tjänsteman finge anställas eller att ett skrivbiträde finge utbytas mot en
landsfiskalsassistent. Den härav föranledda kostnaden beräknas till 43,000
kronor. Under semester och tjänstledigheter för extra ordinarie skrivbiträden
har erfordrats ersättare för dessa, vilket beräknas hava dragit en kostnad
av 30,000 kronor. Under budgetåret 1943/44 kommer i likhet med vad som
ägde rum under budgetåret 1942/43 ett 80-tal landsfiskalsassistenter att ge
nomgå förkortade polischefskurser. De därmed förenade kostnaderna för vikarier
under assistenternas tjänstledighet beräknas liksom under innevarande
budgetår draga en kostnad av 50,000 kronor. — På grund av det sagda synes
anslagsposten böra höjas med (80,000 + 43,000 + 30,000 + 50,000) 203,000
kronor. Härtill komma kostnaderna för vissa nya ändamål. För avlöning till
sex landsfiskalsassistenter utan fast stationeringsort beräknas 27,800 kronor
och för avlöning till landsfiskalsaspiranter, som antagits till extra tjänstemän
i lönegrad Ex 9, 82,200 kronor eller således tillhopa 110,000 kronor. Anslagsposten
för avlöningar till icke-ordinarie personal synes sålunda
böra upptagas till (1,800,000 + 203,000 + 110,000) 2,113,000 kronor.

I avlöningsstaten bör jämväl upptagas en anslagspost för arvoden till
landsfiskalselever och landsfiskalsaspiranter med 128,000
kronor.

Med hänsyn till de ändringar, som vidtagits beträffande övriga anslagsposter,
bör anslagsposten för rörligt tillägg upptagas till 765,000 kronor.

De sammanlagda avlöningskostnaderna för budgetåret 1943/44 bliva sålunda
(3,084,800 + 2,113,000 + 128,000 + 765,000) 6,090,800 kronor, varifrån
dock skall såsom särskilda uppbördsmedel från städerna Karlskoga och
Askersund — sistnämnda stad har förbundit sig att med 2,000 kronor årligen
bidraga till avlönande av en landsfiskalsassistent i Askersunds distrikt, vilken
tillika är utmätningsman i staden — avräknas sammanlagt 10,800 kronor.

Den 24 april 1942 har Kungl. Majit fastställt följande omkostnadsstat för
landsfiskalerna m. fl., att tillämpas under budgetåret 1942/43.

Omkostnadsstat.

1. Sjukvård m. m., förslagsvis........................ kronor

2. Reseersättningar, förslagsvis ...................... »

3. Expenser, förslagsvis ............................ »

4. övriga utgifter:

a. Antagningsnämndens verksamhet,

förslagsvis...................... kronor 1,000

b. Lokalbidrag m. m., förslagsvis .... » 337,000 »

22,000

575.000

465.000

338,000

Summa kronor 1,400,000.

Kungl. Muj.ts proposition nr 29S.

41

Anslagsposten till sjukvård m. m., som under tiden 7io 1941_3°/6 1942
belastats till ett belopp av i runt tal 5,400 kronor, torde för budgetåret
1943/44 böra upptagas till ett belopp av 10,000 kronor.

Anslagsposten till reseersättningar bär visserligen under tiden Vio
1941—3% 1942 överskridits med i runt tal 81,000 kronor. Detta belopp torde
emellertid motsvara de kostnader för flyttningsersättning, som uppstått i
samband med den nya landsfiskalsorganisationens genomförande. Då anslagsposten
under samma tid på grund av långvariga vakanser m. m. i högre
grad än, som eljest bort vara fallet, belastats med utgifter för tjänstgöringstraktamenten
till vikarier, torde anslagsposten, oavsett höjningarna av järnvägarnas
biljettpriser, böra upptagas till sitt tidigare belopp 575,000 kronor.

Anslagsposten till expenser har under tiden Vio 1941—30/e 1942 överskridits
med ett belopp av i runt tal 280,000 kronor. I riksstaten hade för
samma budgetår upptagits ett till 430,000 kronor beräknat anslag för inlösen
av vissa inventarier. Å detta anslag uppstod en besparing av 62,810 kronor.
Detta innebär, att inlösen av inventarier icke kunnat äga rum i den omfattning,
som beräknats, varför nyanskaffning till högre priser måst ske av
felande inventarier. Emellertid synes överbelastningen icke därmed vara helt
förklarad, utan torde anslagsposten hava i större utsträckning än som kunnat
beräknas, måst anlitats för inköp av förbrukningsartiklar och bestridande
av andra expenser. Jag har under övervägande att vidtaga åtgärder, ägnade
att nedbringa utgifterna å denna anslagspost. Emellertid synes, med hänsyn
till den konstaterade överbelastningen, anslagsposten böra för budgetåret
1943/44 upptagas till 500,000 kronor.

Beträffande anslagsposten övriga utgifter synes delposten till antagningsnämndens
verksamhet böra beräknas till 2,000 kronor
samt delposten till lokalbidrag m. m., med hänsyn till under tiden V™
1941—3% 1942 uppkommen besparing å i runt tal 21,000 kronor, kunna
nedsättas till 311,000 kronor. Å denna anslagspost bör emellertid nu upptagas
en delpost för handledning under landsfiskalsaspiranternas
praktiska polistjänstgöring, vilken tjänstgöring tager sin
början under nästa budgetår. Denna delpost bör, som framhållits vid frågans
tidigare behandling, upptagas till högst 2,000 kronor. På finansdepartementets
föredragning har Kungl. Maj:t denna dag i proposition angående vissa
ändringar i civila avlöningsreglementet m. m. föreslagit riksdagen att bland
annat besluta örn undantag beträffande landsfogdar, landsfiskaler och deras
assistenter ävensom vissa biträden i landsfiskalsdistrikten från de i civila avlöningsreglementet
meddelade bestämmelserna angående tjänstedräkt. På
grund härav synes under ifrågavarande anslagspost böra upptagas ytterligare
en delpost till kostnader för tjänstedräkt. Ehuru de årliga
kostnaderna härför, såvitt avser landsfiskalerna och deras biträden, icke
kunna beräknas överstiga 15,000 kronor, torde, med hänsyn till att de befattningshavare,
som sedan tiden omkring den 1 augusti 1941 redan anskaffat
tjänstedräkt, övergångsvis skulle beredas konlant bidrag till uniformskost Bihang

tilt riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 298.

4

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

nadernas täckande, delposten för budgetåret 1943/44 böra beräknas till

100,000 kronor. Anslagsposten till övriga utgifter bör sålunda utföras
med (2,000 + 311,000 + 2,000 + 100,000) 415,000 kronor.

Anslaget till omkostnader bör i enlighet med det sagda för budgetåret
1943/44 upptagas till (10,000 + 575,000 + 500,000 + 415,000) 1,500,000
kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels medgiva att landsfiskalerna N. A. Eriksson i Malmbergets
distrikt och A. Wallin i Kiruna distrikt må, så länge
de innehava sina nuvarande tjänster i sagda distrikt, bibehållas
vid de förmåner, som hittills utgått till dem från
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag;

dels medgiva, att till landsfiskalsaspirant, som antages
till extra tjänsteman, må under första tjänsteåret efter antagningen
utgå lön efter lönegrad Ex 9 i civila icke-ordinarie
reglementet och därefter enligt lönegrad Ex 14;

dels medgiva, att till landsfiskalselev må efter sex månaders
fullgjord provtjänstgöring under den fortsatta provtjänstgöringen
utgå arvode med fem kronor om dagen eller,
där eleven under provtjänstgöringen kan bo i hemmet, med
två kronor 50 öre örn dagen;

dels medgiva, att till landsfiskalsaspirant må intill dess
aspiranten antages som extra tjänsteman, utgå arvode med
fem kronor om dagen;

dels medgiva, att Kungl. Majit må utfärda de bestämmelser,
som i övrigt bliva erforderliga för genomförandet av de
förslag, som härmed framlagts;

dels godkänna följande personalförteckning för landsfiskalerna
m. fl. att gälla tills vidare från och nied budgetåret
1943/44:

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning. Lönegrad

4 landsfiskaler ................................ A 24

43 » A 23

363 » A 22

18 kanslibiträden .............................. A 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 298.

43

Tjänstemän å övergångsstat.

1 landsfiskal ................................. A 23

1 landsfiskal å oreglerad avlöningsstat;

Anm. En tjänst å ordinarie stat i lönegrad A 23 skall hållas obesatt,
intill dess stadsfiskalstjänsten i Mölndal indrages, och en tjänst å ordinarie
stat i lönegrad A 22 likaledes hållas obesatt, så länge den å övergångsstat
i lönegrad A 23 uppförde landsfiskalen kvarstår i tjänst.

dels godkänna följande avlöningsstat för landsfiskalerna
m. fl. att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1943/44:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ......... kronor 3,084,800

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal » 2,113,000

3. Arvoden till landsfiskalselever m. fl. . . » 128,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis............ » 765,000

Summa kronor 6,090,800.

Särskilda uppbördsmedel.

Ersättning från Karlskoga och Askersunds
städer.............................. kronor 10,800

Summa förslagsanslag kronor 6,080,000;

dels ock å driftbudgeten under femte huvudtiteln för budgetåret
1943/44 anvisa

1. Till Landsfiskalerna m. fl.: Avlöningar

ett förslagsanslag av .............. kronor 6,080,000

samt

2. till Landsfiskalerna m. fl.: Omkostna nader

ett förslagsanslag av ........ » 1,500,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sten-Eric Heinrici.

44

Kungl. Majlis proposition nr 298.

Bilaga.

Förslag

till planläggning av vikariefrågans ordnande inom olika län.

Län.

Antal landsfiskals-

distrikt.

Antal självförsör-

jande distrikt.

Antal erforderliga

vikarier.

Den tidrymd, var-

under landsfiskaler-nas semestrar skola
fördelas.

Icke självförsörjande
distrikt.

Anmärkningar.

Mån.

B

20

5

3

5

Vallentuna, Österåker, Dan-

I ett var av två distrikt

deryd, Gustavsberg, Sollen-

finnas två assistenter an-

tuna, Spånga, Nacka,

ställda.

Haninge.

C

9

4

1

5

Ulleråker.

D

10

5

1

5

Rönö.

E

18

4

3

5

Under 1 månad tillhanda-

F

17

4

2

6

Nässjö.

håller E län vikarie i F län.

G

13

3

2

5

Ljungby, Markaryd.

H

18

6

2

6

Norra Möre.

I

4

2

1

2

—

K

10

4

1

6

—

L

21

6

3

5

Hässleholm.

M

22

4

3

6

Vellinge, Arlöv, Hörby, Käv-

linge.

N

9

2

1

6

Kungsbacka.

Under 1 månad tillhanda-

0

16

3

3

5

Sävedal, Askim, Hising,

håller O län vikarie i N län.

Lysekil, Strömstad.

p

21

4

3

6

Ale, Vättle, Tunhem.

Under 1 månad tillhanda-

R

18

5

2

6

Karlsborg.

håller P län vikarie i R län.

S

21

2

3

6

Karlstad, Näs, Charlotten-

berg, Arvika, Finnskoga,

Under 1 månad tillhanda-

Uddeholm, Torsby.

håller T län vikarie i S län.

T

15

5

2

5

Karlskoga.

U

10

5

l

5

Arboga, Ramnäs.

W

22

6

3

6

Stora Tuna, Domnarvet,

Avesta.

Under 2 månader tillhanda-

X

23

3

3

6

Gävle, Bollnäs, Skog, Ljus-

håller W län vikarie i X län.

dal, Färila, Sandviken.

Y

25

10

3

5

Tuna, Njurunda, Skön, Gud-

mundrå, Sollefteå.

Z

19

2

4

4-5

Rödön.

AC

25

5

5

4

Skellefteå norra.

BD

23

2

41

4-5

Nederkalix, Haparanda,

1 Eg. 5 men en ambule-

Övertorneå, Kiruna.

rande assistent finnes redan.

409

101

59

Sta 59 st.

Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

431806