Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
1
Nr 288.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 5 §
förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt; given Stockholms slott den 14
maj 1943.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom.
och 5 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 288.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 moni. och 5 § förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt.
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 5 § förordningen den 13 december
1940 om allmän omsättningsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
2 §•
1 mom. Allmän omsättningsskatt utgår ej
a) vid försäljning---och ventrikelpreparat;
b) vid försäljning eller uttag från rörelse av mjölk, grädde, smör och
margarin, potatis samt de slag av mjöl, gryn och bröd, som Kungl. Maj:t
bestämmer, dock att skatt skall utgå vid försäljning från restaurang-, pensionat-,
kafé- eller konditorirörelse;
c) vid försäljning, som--— för export.
5 §■
Allmän omsättningsskatt---ägt rum.
Vid försäljning i kommission anses kommissionären såsom säljare. Vid
försäljning å auktion skall dock icke auktionsförrättaren i denna sin egenskap
anses såsom säljare, såvida han icke jämväl annorledes än å auktion
driver handel med sådana varor, som försäljas å auktionen.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1943.
1 Senaste lydelse se beträltande 2 § 1 mom. SFS 1942:610 samt beträffande 5 § SFS 1941:972.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 288.
3
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 14 maj
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga örn
vissa ändringar i förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän
omsättningsskatt samt anför därvid följande.
1942 års omsättningsskattesakkunniga ha i ett den 28 januari 1943 dagtecknat
betänkande framlagt förslag till bl. a. ändringar i förordningen
örn allmän omsättningsskatt. Detta förslag, som innebär bl. a. att taxeringen
till allmän omsättningsskatt skall överflyttas från beskattningsnämnderna
till omsättningsskatteavdelningarna vid länsstyrelserna, äger nära
samband med det av beskattningsorganisationssakkunniga den 25 november
1942 framlagda förslaget till ändrad organisation av beskattningsnämnderna
och förstärkning av landskontorens arbetskraft m. m. Då sistnämnda förslag
alltjämt är under övervägande inom finansdepartementet och proposition
i ämnet icke kommer att framläggas vid nu pågående riksdagssession,
är ej heller ett slutligt ståndpunktstagande till omsättningsskattesakkunnigas
förslag för närvarande möjligt. Utan hinder härav torde emellertid
redan nu vissa andra frågor örn ändring i omsättningsskatteförordningen böra
upptagas till behandling.
Omsättningsskatten vid uttag av varor från restaurang-, pensionat-,
kafé- och konditorirörelse.
Enligt 1 § e) omsättningsskatteförordningen skall omsättningsskatt utgå
vid uttag av varor från rörelse som under b) sägs, d. v. s. restaurang-, pensionat-,
kafé- och konditorirörelse.
I 2 § 1 mom. samma förordning meddelas ytterligare bestämmelser angående
uttag från dessa slag av rörelse. Sålunda stadgas i detta mom. under
b), att omsättningsskatt ej utgår vid försäljning eller uttag från rörelse
av mjölk, grädde, smör och margarin, potatis samt de slag av mjöl, gryn
och bröd, som Kungl. Majit bestämmer, dock att skatt skall utgå där försäljningen
eller uttaget sker från restaurang-, pensionat-, kafé- eller konditorirörelse.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
Av förarbetena till omsättningsskatteförordningen (proposition nr 3 till
1940 års urtima riksdag sid. 48) framgår, att det varit av praktiska skäl som
skattefrihet för livsmedel icke medgivits vid försäljning, som äger rum i
restaurang- och liknande rörelse. Däremot har i förarbetena icke särskilt
motiverats, varför skattefriheten på motsvarande sätt inskränkts i fråga örn
uttag från dessa slag av rörelse.
I en den 12 augusti 1942 dagtecknad skrift har riksföreningen för svensk
kafénäring gjort framställning hos Kungl. Maj:t om utfärdande av särskilda
bestämmelser rörande beskattning av uttag från kafé- eller konditorirörelse
av kost åt personal. I framställningen åberopas bl. a., att ifrågavarande
bestämmelser tolkades på olika sätt av länsstyrelserna; medan en
länsstyrelse debiterade omsättningsskatt för personalkost endast i sådana
företag, som tillhandahölle lagad mal åt allmänheten, tillämpade andra länsstyrelser
den tolkningen, att omsättningsskatt å personalkost skulle utgå för
samtliga företag av ifrågavarande slag, oavsett om de tillhandahölle allmänheten
lagad mat eller ej. — över berörda framställning har, efter remiss,
utlåtande avgivits av centrala omsättningsskattenämnden, som därvid
uttalat, att nu gällande bestämmelser om beskattning av uttag från restaurang-
och annan liknande rörelse syntes vara i behov av en viss överarbetning.
Centrala omsättningsskattenämnden har — samtidigt som nämnden avgav
förenämnda utlåtande — i en den 29 september 1942 dagtecknad, till Kungl.
Majit ställd skrivelse tagit upp till närmare behandling frågan örn skyldighet
att erlägga allmän omsättningsskatt vid uttag av varor från restaurangoch
annan liknande rörelse.
Till en början har nämnden i sin skrivelse uttalat, att det visat sig, att
tolkningen av undantagsbestämmelsen i 2 § 1 mom. b) omsättningsskatteförordningen
blivit föremål för delade meningar. Sålunda hade Sveriges centrala
hotell- och restaurantförening i en cirkulärskrivelse av den 8 mars
1941 lämnat vissa direktiv till sina medlemmar rörande deklaration av uttag
av kost åt personal. I fråga örn företag, som dreve både hotell- och
restaurangrörelse hade därvid uttalats, att för personal, som tillhörde hotellavdelningen,
kostens värde borde beräknas med hänsyn endast till de i
kosten ingående skattepliktiga livsmedlen.
Nämnden har vidare anfört, att nämnden i anledning härav genom skrivelse
till samtliga landskamrerare i riket anhållit, att dessa ville meddela
vilken praxis som följts i respektive län ävensom sin egen uppfattning angående
frågans bedömande ur såväl principiell som praktisk synpunkt.
I fråga örn resultatet av sistnämnda förfrågan har nämnden anfört:
Bland dem, från vilka svar inkommit, saknas icke företrädare vare sig
för den ståndpunkt, som framkommit i hotellföreningens cirkulär, eller för
den meningen att uttag för personalens kost måste beskattas till sitt fulla
värde, oavsett om personalen tjänstgör i restaurang- eller hotellavdelningen.
Representativt för den förra ståndpunkten är det svar, som avgivits av
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
skattedirektören i Stockholm, Denne åberopar ett yttrande av föredraganden
i omsättningsskatteärenden hos Överståthållarämbetet, däri framhålles.
att en hotellägare som har sitt hotell kombinerat med restaurangrörelse
kommer i sämre ställning än en hotellägare som driver enbart hotellrörelse,
därest uttagen ur restaurangrörelsen för kost åt hotellpersonalen skola
beskattas till sitt fulla värde. Vidare uttalas, att det förfarande, som hotellföreningen
förordat, synes innebära en praktikabel lösning för erhållande
av ett både sakligt och formellt riktigt resultat, samt att detta förfarande
i Stockholm tillämpats i ett begränsat antal fall, utan att svårigheter därvid
försports. Den bästa lösningen av hithörande frågor vore emellertid, att kost
till anställda och familjemedlemmar alltid finge beräknas efter värdet av
allenast de skattepliktiga varorna, vilket lämpligen kunde ske genom fastställande
av särskilda schabloner för omsättningsskattetaxeringen.
En motsatt ståndpunkt företrädes exempelvis i det yttrande som avgivits
av (landskamreraren i Kronobergs län. Efter att ha fastslagit, att man för
normala fall synes kunna utgå från. att utövare av hotell- och restaurangrörelse
med någon gemensamhet för de båda rörelsegrenarna tillhandahåller
hotellpersonalen dess kost genom restaurangavdelningen, uttalar nämnde
landskamrerare, att hotellpersonalen därvid synes vara att anse antingen
såsom i förhållande till restaurangrörelsen helt utomstående eller ock såsom
i rörelsen anställd personal. Tillhandahållandet av kost åt hotellpersonalen
bleve följaktligen att anse antingen såsom försäljning eller ock såsom uttag
från restaurangrörelsen, och i båda fallen skulle enligt uttrycklig bestämmelse
skatt utgå för eljest skattefria livsmedel som inginge i kosten. Någon
praxis i enlighet med hotellföreningens cirkulär hade icke iakttagits i Kronobergs
län. Restaurang-, pensionat-, kafé- och konditorirörelse kunde sägas
vara i ett undantagsmässigt och i viss mån obilligt läge enligt 2 § 1 mom.
b) omsättningsskatteförordningen. Att härifrån bryta ut sådana företag, som
dreve både hotell- och restaurangrörelse, och bedöma dem i förut berört avseende
efter särskild billighet syntes icke principiellt motiverat eller praktiskt
lämpligt.
I sin skrivelse den 29 september 1942 har nämnden härefter anfört ytterligare
följande:
Uppenbart är, att praktiska skäl i hög grad tala mot att vid försäljning
i restaurangrörelse laborera med en grupp skattefria och en grupp skattepliktiga
varor. Det lärer nämligen vara ogörligt att någorlunda exakt fastställa, i
vilka proportioner skattefria och skattepliktiga varor ingå i den färdiglagade
maten. Men när det är fråga örn uttag från rörelse, ställer sig saken annorlunda.
Ty det torde ligga i öppen dag, att uttagens beskattning icke annat än
rent undantagsvis kan ske med ledning av detaljerade uppgifter örn uttagens
värde, utan densamma måste sorn regel ske helt schablonmässigt. I praktiken
går det med andra ord till så, att hel respektive halv kost av de skattskyldiga
upptagas till vissa belopp för dag eller för månad. Under sådana förhållanden
skulle det tydligen icke möta någon svårighet att avväga dessa belopp
så, att de motsvara värdet av allenast de skattepliktiga livsmedel, som ingå
i kosten.
Vid sådant förhållande synas tillriickliga skill icke föreligga att bibehålla
den nuvarande anordningen, vilken måste sagås innebära ett avsteg från
vad sorn principiellt sett ter sig naturligt och riktigt. Detta avsteg har också
visat sig medföra vissa mindre önskvärda konsekvenser av praktisk art. Del
är närmast de svårigheter, vilka uppkomma vid kombinerad drift av hotelloch
restaurangrörelse, som föranlett nämnden att upptaga förevarande spörsmål
lill behandling, men såsom också framhållits i flera av de inkomna ytt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 288-
<3
randena representera dessa svårigheter blott en sida av saken. Det torde nämligen
förhålla sig så, att innehavare av restaurang- och liknande rörelser överhuvud
taget befinna sig i ett missgynnat läge jämfört med flertalet medborgare,
därigenom att livsmedel för kost åt dem själva, deras familjer och deras
personal bliva beskattade, även i den mån dessa livsmedel tillhöra den eljest
skattefria gruppen av varor, allt för så vitt kosten tillhandahålles i samband
med rörelsen. Det är uppenbart, att detta förhållande understundom kan te
sig mycket betungande, exempelvis örn det är fråga örn en jämförelsevis obetydlig
rörelse, som drives av en innehavare med stor familj.
Innan nämnden övergår till att diskutera de åtgärder, som kunna tänkas
erforderliga i detta sammanhang, vill nämnden med några ord beröra den
närmast aktuella frågan örn kost åt hotellpersonal. För en riktig uppfattning
av densamma synes man lia att skilja mellan två olika fall. A ena sidan
förekomma sådana hotell som icke alls eller endast i obetydlig omfattning
servera mat åt sina gäster, men som hålla s. k. personalkök för att kunna
förse sin personal med kost. Sådana hotell äro icke skattepliktiga för sin matservering
(se punkt 4 b andra stycket av anvisningarna till 1 § omsättningsskatteförordningen)
och betraktas i följd härav ej heller såsom återförsäljare
vid inköp av matvaror. Omsättningsskatt skall alltså utgå vid berörda
inköp, för såvitt det rör sig om skattepliktiga varor. I den mån det är fråga
örn livsmedel, som uppräknas i 2 § 1 mom. b) omsättningsskatteförordningen,
utgår däremot icke skatt. I motsats till dessa hotell stå sådana företag som
jämte hotellrörelse bedriva restaurangrörelse med matservering för allmänheten.
Dylika företag äro — åtminstone där ej den senare rörelsen är obetydlig
i förhållande till den förra — vid inköp av livsmedel att anse såsom
återförsäljare, varför omsättningsskatt icke utgår vid försäljningen till dem.
I stället bliva dessa företag skyldiga att erlägga omsättningsskatt såväl för
sin försäljning av lagad mat som för uttag av sådan både åt restaurang- och
hotellpersonal, och därvid måste såväl skattepliktiga som eljest skattefria
livsmedel, vilka ingå i maten, beskattas. Innehavare av kombinerade hotelloch
restaurangrörelser kunna alltså med avseende å beskattningen av kost åt
hotellavdelningens personal sägas vara ofördelaktigt ställda i jämförelse med
innehavare av enbart hotellrörelse.
I anslutning härtill har nämnden uttalat, att om åtgärder på förevarande
område skulle vidtagas, man syntes icke ha anledning att speciellt inrikta
sig på nyss angivna missförhållande. Det riktiga och naturliga syntes i stället
vara att vidtaga ändring i det förhållandet, att vid uttag från restaurangoch
liknande rörelse skattefrihet icke vore medgiven för de i 2 § 1 mom.
b) uppräknade varuslagen. Därigenom vunnes även rättelse i vissa andra,
förut berörda missförhållanden, önskat resultat syntes kunna uppnås genom
att åt 2 § 1 inom. b) gåves den ändrade lydelse, att allmän omsättningsskatt
ej skulle utgå vid försäljning eller uttag från rörelse av mjölk, grädde, smör
och margarin, potatis samt de slag av mjöl, gryn och bröd, som Kungl. Maj:t
bestämde, dock att skatt skulle utgå vid försäljning från restaurang-, pensionat-,
kafé- eller konditorirörelse.
Nämnden har vidare uttalat, att därest denna ändring bomme till stånd,
beskattningen av uttag från nu nämnda rörelser enligt nämndens tanke borde
ordnas så, att vissa belopp fastställdes, vilka skulle anses motsvara värdet
för dag eller månad av full kost, enbart lunch eller frukost etc. exklusive
i kosten ingående skattefria varor. Att angiva dessa belopp i själva förord
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
7
ningen kunde naturligen icke komma i fråga. Att anförtro beloppens fastställande
åt nämnden syntes knappast heller böra ske. Lämpligen syntes det
böra överlämnas åt taxeringsmyndigheterna att fastställa nämnda belopp,
varvid genom överläggningar mellan nämnden och rikets landskamrerare —
helst å de numera tämligen regelbundet återkommande landskamrersmötena
— kunde sörjas för, att beloppen i görligaste mån bleve enhetliga för hela
riket.
Slutligen har nämnden anfört:
Nämnden har icke förbisett att med den förordade författningsändringen
uppkommer ett särskilt problem. Enligt anvisningarna till 4 § omsättningsskatteförordningen
skall saluvärdet å varor som uttagas från rörelse beräknas
enligt samma grunder som gälla vid inkomstbeskattningen, och i anvisningarna
till 42 § kommunalskattelagen stadgas, att värdet av produkter,
varor eller andra naturaförmåner, som ingå i lön eller annan inkomst, skall
beräknas efter det pris, som i orten gällt, därest det varit fråga om att för
penningar förskaffa sig dem. Det är alltså värdet av den färdiglagade maten,
ej av de i densamma ingående ingredienserna, som skall beskattas. Den
färdiglagade maten är emellertid icke identisk med de enkla — stundom
skattefria — livsmedel, av vilka den lagats, t. ex. mjölk, mjöl, ägg etc.
Det skulle därför kunna göras gällande, att skattefrihet för färdiglagad
mat överhuvud taget icke skulle kunna föreligga. Nämnden kan emellertid
icke finna ett sådant betraktelsesätt rimligt, utan anser, att vid fastställandet
av berörda belopp värdet av den färdiglagade maten bör uppdelas efter
förhållandet mellan de däri ingående skattepliktiga och skattefria livsmedlen.
Över centrala omsättningsskattenämndens skrivelse lia, efter remiss, utlåtanden
avgivits av kammarrätten, Överståthållarämbetet (med bifogande
av yttrande från uppbördsintendenten), länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Värmlands län ävensom
Sveriges centrala hotell- och restaurantförening och riksföreningen för
svensk kafénäring.
I remissutlåtandena, vilka samtliga utmynna i en tillstyrkan av centrala
omsättningsskattenämndens förslag, har framhållits, att den föreslagna ändringen
i omsättningsskatteförordningen vore lämplig och ägnad att undanröja
den orättvisa, som för närvarande vederfores en viss grupp av näringsidkare.
Beträffande nämndens uttalande örn värderingen av personalkosten har
kammarrätten förklarat, att uttalandet icke föranledde någon erinran från
kammarrättens sida.
Överståthållarämbetet har i sistnämnda fråga anfört:
Förslagets genomförande kräver, såsom omsättningsskattenämnden framhållit,
fastställande av vissa belopp, som skola anses motsvara värdet å full
kost exklusive däri ingående skattefria varor. Enligt nämndens förmenande
borde det överlämnas ät taxeringsmyndigheterna att fastställa beloppen.
Emellertid skulle i sådant fall beloppen komma att fixeras först året efter
det, då inbetalningen av skatten skett. Det förutsattes härvid, att beskattningsnämnd
för visst löpande år icke kan fatta beslut i föreliggande hänseende
med bindande verkan för nästkommande års nämnd, vilken har att
verkställa själva taxeringen. Under sådana förhållanden synes lämpligare,
8
Kungl. Majlis proposition nr 288.
att vederbörande länsstyrelse fastställer kostens värde före varje årsskifte
med avseende å den skatt, som under det kommande året skall erläggas. För
vinnande av önskvärd enhetlighet de olika länen emellan synes därvid önskvärt,
att centrala omsättningsskattenämnden utfärdar vissa anvisningar; ur
denna synpunkt vore måhända den lyckligaste lösningen, att nämnden själv
fastställde beloppen efter länsstyrelsernas hörande. Vare sig beloppen bestämmas
av länsstyrelserna eller av centrala omsättningsskattenämnden lärer med
visshet kunna förmodas, att beskattningsnämndema för den taxering, vid
vilken kostens värde slutligen prövas, icke komma att i avsevärd mån
frångå den sålunda i förväg gjorda värdesättningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke värdesättningen
för enhetlighetens skull borde beslutas å det sammanträde inför landskamreraren,
som enligt taxeringsförordningen skulle hållas innan årets taxeringsarbete
påbörjades. Bestämmandet av ifrågavarande värde kunde väl
näppeligen anses vara av sådan betydenhet, att frågan härom borde hänskjutas
till landskamrerarnas möten.
Länsstyrelsen i Värmlands län har i förevarande hänseende anfört följande:
Vad
angår nämndens förslagsvis framförda tanke att, därest författningsändringen
komme till stånd, vissa belopp borde fastställas, vilka skulle anses
motsvara värdet för dag eller månad av full kost etc. exklusive i
kosten ingående skattefria varor, vill länsstyrelsen erinra att enligt länsstyrelsens
förmenande i stället borde fastställas vissa procenttal, olika för olika
slag av rörelse, genom vilka procenttal skulle fastslås relationen mellan i kost
eller andra liknande uttag ingående skattefria och skattepliktiga varor. Dessa
procenttal borde kunna vara lika för hela landet, och intet torde principiellt
hindra att desamma intoges i författning, om så befunnes lämpligt. Att enligt
erfarenhetsrön utfinna lämpliga relationstal för olika fall torde icke
möta några egentliga svårigheter. Vid taxeringen till omsättningsskatt skulle
värdet av i uttagen ingående skattepliktiga varor sålunda taxeras med ledning
av tillämplig procent av värdet av gjorda uttag, taxerat enligt i författningarna
för denna värdesättning eljest angivna grunder. Någon principiell
invändning mot ett dyhkt förfarande synes icke kunna göras, då man i allt
fall vid denna värdesättning är hänvisad till att använda schablonmässiga
metoder.
I fråga örn ikraftträdandet av den ändrade bestämmelse, som föreslagits av
nämnden, har uppbördsintendenten i Stockholm i sitt den 28 november 1942
dagtecknade yttrande anfört:
Ett särskilt spörsmål, som synes förtjäna uppmärksammas, är vid vilken
tidpunkt den föreslagna lagändringen lämpligen bör träda i kraft. Örn lagändringen
skulle tillämpas redan vid taxeringen 1943, skulle omräkningar
och restitutioner behöva ske beträffande ett mycket stort antal skattskyldiga,
enbart för Stockholm i inemot ett tusental fall. Även örn detta skulle låta
sig göra, synes det dock vara lämpligast, att ändringen finge avse inbetalningar,
som gälla för tiden från den 1 januari 1943 eller eventuellt en ännu
senare tidpunkt. Beträffande taxeringen av de kombinerade rörelserna för
tiden före lagändringens ikraftträdande skulle då omsättningsskattenämnden
kunna för likformighets vinnande förorda, att det förfarande, som hittills
tillämpats bland annat i Stockholm, bleve allmänt iakttaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
9
På grund av undantagsstadgandet i 2 § 1 mom. b) omsättningsskatteför- Departementsordningen,
vilket tillkommit med hänsyn till svårigheterna att finna ett prak- chel™-tiskt genomförbart redovisningssystem för idkare av restaurang-, pensionat-,
kafé- och konditorirörelse, ha otvivelaktigt dessa rörelseidkare vid beskattning
av kost åt personal kommit i en ogynnsam ställning i förhållande till
andra rörelseidkare. Vidare synas beskattningsnämnderna ha tillämpat olika
praxis vid beskattning av kost åt personal, anställd å hotellavdelning i företag,
som driver både hotell- och restaurangrörelse.
Det av centrala omsättningsskattenämnden framlagda förslaget till ändring
i omsättningsskatteförordningen i detta hänseende åsyftar, att allmän omsättningsskatt
icke skall erläggas vid uttag av de i 2 § 1 mom. b) angivna
varuslagen från restaurang- och annan liknande rörelse. Vad nämnden sålunda
föreslagit synes utgöra en framkomlig väg till avhjälpande av ifrågavarande
missförhållanden och svårigheter vid tillämpningen av omsättningsskatteförordningen.
Med hänsyn härtill och då nämndens ändringsförslag under
remissbehandlingen lämnats utan erinran, tillstyrker jag, att ifrågavarande
bestämmelse i omsättningsskatteförordningen ändras i enlighet med berörda
förslag.
Beträffande sättet för fastställandet av värderingsgrunderna för de naturaförmåner,
varom nu är fråga, torde beslutanderätten härutinnan, på sätt
nämnden föreslagit, böra tillkomma taxeringsmyndigheterna. Å andra sidan
föreligger det givetvis icke något hinder för nämnden eller landskamrerarna
att göra särskilda uttalanden i frågan, vilka uttalanden självfallet komma att
tjäna till ledning vid taxeringsmyndigheternas arbete.
Den nu ifrågasatta ändringen i omsättningsskatteförordningen torde böra
träda i kraft den 1 juli 1943 och således tillämpas beträffande därefter gjorda
uttag.
Omsättningsskatten vid försäljning å auktion.
Enligt 5 § andra stycket omsättningsskatteförordningen i dess ursprungliga
lydelse skulle vid försäljning i kommission kommissionären anses såsom
säljare.
Med hänsyn till innehållet i detta stadgande och då en auktionsförrättare
enligt svensk rätt anses vara kommissionär, blev spörsmålet, huruvida omsättningsskatt
skulle utgå vid en av en auktionsförrättare företagen auktion
beroende av om auktionen ingick såsom ett led i en av honom bedriven yrkesmässig
verksamhet. Vid försäljning av varor å auktion, vilken icke företogs
av den, för vars räkning försäljningen skedde, utan av en särskild
auktionsförrättare, skulle således omsättningsskatt utgå i de fall, då auktionsförrättaren
var att anse såsom yrkesmässig kommissionär. Denna tolkning
medförde emellertid vissa praktiska olägenheter.
För att undanröja dessa olägenheter vidtogs genom förordningen den 30
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
december 1941 (nr 972) ändring i omsättningsskatteförordningen, varigenom
åt 5 § andra stycket gavs dess nuvarande lydelse: »Vid försäljning i kommission
anses kommissionären såsom säljare. Vid försäljning å auktion skall
dock icke auktionsförrättaren i denna sin egenskap anses såsom säljare.»
I en den 24 augusti 1942 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrift hemställde
aktiebolaget H. Bukowskis konsthandel i Stockholm örn befrielse från
skyldighet att erlägga allmän omsättningsskatt för varor, som såldes på av
bolaget anordnade auktioner. Till stöd för denna sin ansökan åberopade bolaget
bl. a. att ett med bolaget konkurrerande företag, som likaledes bedrev
auktionsförsäljning, icke var underkastat skyldighet att utgiva allmän omsättningsskatt
av den anledning, att nämnda företag icke mottog varor till
försäljning i kommission annorledes än å auktion. Genom beslut den 20 november
1942 fann Kungl. Majit ifrågavarande framställning icke föranleda
någon Kungl. Majits vidare åtgärd.
I en den 13 januari 1943 dagtecknad, till Kungl. Majit ställd skrivelse har
centrala omsåttningsskattenämnden gjort framställning om ändring av stadgandet
i 5 § andra stycket omsättningsskatteförordningen.
Nämnden har i sin skrivelse anfört, att genom 1941 års ändring av 5 §
andra stycket omsättningsskatteförordningen hade från skattskyldighet uteslutits
sådan auktionsförrättare, som allenast i denna egenskap vore att anse
som yrkesmässig kommissionär. I motsats härtill stöde den, som även på
annan grund vore att betrakta såsom yrkesmässig kommissionär. En av honom
— inom ramen för hans övriga verksamhet — förrättad auktion borde
uppenbarligen betraktas såsom ett led i denna verksamhet, och omsättningsskatt
skulle av honom erläggas vid auktionsförsäljning lika väl som vid annan
av honom företagen försäljning. Örn sålunda en privatperson valde att
för avyttring av honom tillhörig lös egendom å auktion anlita en person,
som oavsett sin auktionsverksamhet vöre att anse som yrkesmässig kommissionär,
skulle skatt utgå, därest försäljningen inginge såsom ett led i dennes
övriga verksamhet (exempelvis försäljning genom en antikvitetsfirma).
Nämnden har vidare anfört:
I städer där auktionsmonopol är gällande lärer förekomma, att firmor, som
syssla med försäljningar av hithörande slag, utan att själva uppträda som
auktionsförrättare — detta låter sig ju icke göra till följd av monopolet —
dock anordna auktioner, understundom i sina egna lokaler. De vidtaga härvid
med den salubjudna egendomen alla de förberedande åtgärder som erfordras,
såsom att mottaga densamma från allmänheten, ombesörja lämplig
reklam, anordna visning och därvid arrangera föremålen på ett tilltalande
sätt etc., varefter själva auktionen förrättas av vederbörande auktionsverk.
Auktionsverket torde icke jämlikt 5 § andra stycket omsättningsskatteförordningen
vara att anse såsom säljare. Otvivelaktigt är emellertid, att vad
förut sagts örn auktionsförrättare i nu angivet fall gäller den som på nyss antytt
sätt anordnar auktioner. På ett sådant betraktelsesätt lärer ock den nuvarande
bestämmelsen i 5 § andra stycket omsättningsskatteförordningen
vila.
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
11
Härefter har nämnden anfört, att, enligt vad nämnden försport, de ändrade
bestämmelserna angående skatteplikt vid auktionsförsäljning i ett avseende
icke fungerade tillfredsställande. Det inträffade nämligen —- ehuru
förvisso sällan — att ett företag, samtidigt som det i kommission mottoge
varor till försäljning å auktion, bedreve försäljning av samma slags varor på
annat sätt (t. ex. från butik), därvid försäljning i kommission ej förekomme.
I detta fall måste det tydligen anses, att företaget allenast i sin egenskap av
auktionsförrättare (eller anordnare av auktioner) vore att betrakta som kommissionär.
Företaget skulle alltså icke anses som säljare i fråga örn auktionsförsäljningen
och undginge alltså skattskyldighet för densamma.
I anslutning härtill har nämnden uttalat, att det syntes uppenbart, att det
beskrivna fallet icke skilde sig från det mera normalt förekommande (därvid
varor mottoges i kommission såväl för försäljning under hand som för
försäljning å auktion) på ett sätt, som kunde motivera denna avsevärda åtskillnad
i beskattningsavseende. Tvärtom syntes rättvisa och billighet fordra,
att de båda fallen i sådant avseende behandlades lika. Nämnden finge därför
föreslå, att åtgärder vidtoges i berörda syfte.
Enligt nämndens mening borde det avsedda resultatet kunna nås, därest åt
5 § andra stycket omsättningsskatteförordningen gåves följande ändrade lydelse:
»Vid försäljning i kommission anses kommissionären som säljare. Vid
försäljning å auktion skall dock icke auktionsförrättaren i denna sin egenskap
anses såsom säljare, såvida lian icke jämväl annorledes än å auktion
driver handel med sådana varor, som försäljas å auktionen.»
Över nämndens framställning lia, efter remiss, utlåtanden avgivits av Överståthållarämbetet
ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län. Vid överståthållarämbetets utlåtande ha fogats yttrande av föredraganden
i omsättningskatteärenden hos Överståthållarämbetet ävensom yttranden
från aktiebolaget H. Bukowskis konsthandel, Sigge Björcks konsthandel
aktiebolag och Freys express aktiebolag.
Överståthållarämbetet, som tillstyrkt den ifrågasatta ändringen i omsättningsskatteförordningen,
har såsom eget yttrande åberopat det av föredraganden
i omsättningsskatteärenden avgivna yttrandet, däri framhålles, att avsikten
med den föreslagna författningsändringen syntes vara att under skattskyldighet
till omsättningsskatt indraga jämväl försäljningen å de auktioner,
sorn i Stockholm anordnades av Freys express aktiebolag, övriga auktionsföretag
i Stockholm erlade för närvarande omsättningsskatt för sina auktioner,
nämligen aktiebolaget H. Bukowskis konsthandel, aktiebolaget svensk-franska
konstgalleriet, aktiebolaget Sigge Björcks konsthandel samt firma Galerie S:t
Lucas. Samtliga företag bedreve butiksförsäljning i kombination med anordnande
av auktioner i butikslokalerna. Freys express aktiebolag skilde sig från
övriga företag därutinnan, att detta företag icke i sin butik sålde varor för
annans räkning, medan övriga företag försålde dylika kommissionsvaror
även i sina butikslokaler. När de nya bestämmelserna tillkommo, kommenterade
omsättningsskattenämnden dessa i sitt meddelande nr 51 och utta
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
De partements•
chefen.
lade därvid, att om försäljningsuppdrag omfattade endast auktionsförsäljning
skattskyldighet icke förelåge enligt 5 § st. 2 (Från centrala omsättningsskattenämndens
verksamhet Del II s. 80 not). När emellertid sålunda
i författningen utsagts, att en auktionsförrättare kunde vara skattskyldig
för försäljning å auktion i annan sin egenskap än auktionsförrättare, syntes
detta åsyfta hans egenskap av handlande med samma slags varor, därvid
det icke med tydlighet syntes framgå att någon åtskillnad förelåge, örn
han bedreve handel med enbart i fast räkning inköpta varor eller örn han
även toge emot varor för försäljning i kommission. Då det icke syntes vara
befogat, att Freys express aktiebolag vid anordnande av auktioner intoge
en annan ställning i skattehänseende än övriga auktionsföretag i Stockholm
och då den föreslagna lagändringen skulle undanröja all tvekan härutinnan,
syntes denna författningsändring böra komma till stånd.
I sistnämnda yttrande har slutligen anmärkts, att hela frågan örn skattskyldighet
för auktionsförsäljning i Stockholm torde komma under överinstansernas
prövning, då taxeringarna för år 1942 av ett flertal företag inom
konsthandeln i Stockholm överklagats.
Av de enskilda näringsidkare, som avgivit yttrande i frågan till Överståthållarämbetet,
ha aktiebolaget H. Bukowskis konsthandel och Sigge Björcks
konsthandel aktiebolag i sina yttranden tillstyrkt förslaget, medan Freys express
aktiebolag intagit motsatt ståndpunkt. Enligt sistnämnda bolags mening
skulle ett uttagande av skatt jämväl för bolagets på auktion försålda egendom
ekonomiskt synnerligen allvarligt drabba bolaget; en mycket stor del av denna
egendom utgjordes av sådana varor, för vilka s. k. lyxskatt utginge.
Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ha icke gjort
någon erinran mot centrala omsättningsskattenämndens framställning.
Såsom centrala omsättningsskattenämnden framhållit lia de nya bestämmelser,
som år 1941 infördes i 5 § andra stycket omsättningsskatteförordningen
angående skatteplikt vid auktionsförsäljning, i ett avseende icke fungerat
tillfredsställande. Det har sålunda inträffat inom konsthandelsbranschen
i Stockholm, att ett visst företag, som dels i kommission mottager varor till
försäljning å auktion och dels för egen räkning bedriver försäljning av
samma slags varor på annat sätt — i butik — icke ansetts vara pliktigt
att erlägga allmän omsättningsskatt för försäljningen å auktion av den anledning,
att i kommission mottagna varor försäljas endast å auktion och ej
i butik. Enligt min mening torde det icke föreligga några skäl, varför icke
försäljningen å auktion i sådant fall, som här avses, bör drabbas av allmän
omsättningsskatt. Visserligen har frågan örn skattskyldigheten ännu
icke blivit slutgiltigt prövad av beskattningsmyndighetema, men det torde
vara angeläget att redan nu få i författningstexten fastslaget, att skattskyldighet
föreligger i förevarande fall. Den härav påkallade ändringen i omsättningsskatteförordningen
torde kunna genomföras på sätt centrala omsättningsskattenämnden
föreslagit. Aven denna ändring torde böra träda i
kraft den 1 juli 1943.
Kungl. Maj:ts proposition nr 288.
13
I enlighet med vad jag nu anfört har inom finansdepartementet upprättats
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 5 § förordningen
den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt.
Föredraganden hemställer härefter, att nämnda förslag måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet.''
Birger Öhman.