Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

1

Nr 244.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till v agoch
flottledsbgggnader å skogar i enskild ägo; given
Stockholms slott den 9 april 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och
folkhushållningsdepartementen anmäler chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Pehrsson-Bramstorp, fråga örn statsunderstöd till vägbyggnader å
skogar i enskild ägo m. m. samt anför därvid''.

I årets statsverksproposition (IX H. T. punkt 191) har Kungl. Majit på
min föredragning föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, till Skogsvård m. m.i Väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo för budgetåret 1943/44 beräkna ett reservationsanslag av 500,000 kronor.
Jag torde nu ånyo få anmäla detta ärende.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 244.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

1936 års skogsordning (överdirektören G. Strindlund, tillika ordförande,
statssekreteraren N. A. E. Malmfors samt ombudsmannen hos Sveriges skogsägareförbund
jägmästaren C. A. N. Schager) har med skrivelse den 11 februari
1943 överlämnat betänkande med förslag rörande skogsbrukets transporter
på vägar och järnvägar (stat. off. utr. 1943: 4).

över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av statskontoret, domänstyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen, samtliga länsstyrelser, statens
arbetsmarknadskommission, 1942 års vägsakkunniga samt Norrlands skogsvårdsförbund.
Skogsstyrelsen har vid sitt yttrande fogat utlåtanden av samtliga
skogsvårdsstyrelser, skogssällskapet, Sveriges skogsägareförbund och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund. Flertalet länsstyrelser har överlämnat
utlåtanden från vägingenjören i länet. Vid länsstyrelsens i örebro län
yttrande har jämväl fogats utlåtande från förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet
i länet.

Gällande bestämmelser rörande statsunderstöd till speciella

skogsvägar m. m.

Sedan budgetåret 1933/34 ha med undantag för budgetåren 1935/38 beviljats
anslag till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. Dessa
anslag ha till skillnad från sådana till allmän eller enskild väghållning utgått
under nionde huvudtiteln å riksstaten.

Genom beslut vid 1941 års riksdag (prop. nr 186; r. skr. nr 268) inrättades
statens skogsväglånefond, från vilken statslån kan utgå till vägbyggnad å
skogar i enskild ägo.

De anslag, som till och med budgetåret 1942/43 av riksdagen anvisats för
statsbidrag och lån till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo,
framgå av nedanstående tablå.

Statsbidrag

Kronor

Budgetåret 1933/34 ............ 500,000

» 1934/35 500,000

» 1935/36 —

» 1937/38 ............ —

» 1938/39 350,000

» 1939/40 100,000

» 1940/41 1,000,000

» 1941/42 2,800,000

> 1942/43 3,000,000

Skogsväg lånefonden Kronor -

1,200,000

Summa kronor 8,250,000

1,200,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

3

Bestämmelser angående den statliga bidragsverksamheten för stödjande av
skogsvägbyggnader återfinnas i kungörelsen den 16 september 1933 (nr 549)
angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild
ägo, ändrad genom kungörelserna nr 349/1938, 187/1941 och 493/1941, samt
cirkuläret den 16 september 1933 (nr 550) med vissa föreskrifter rörande tilllämpningen
av 1933 års kungörelse, vilket cirkulär ändrats genom cirkuläret
nr 188/1941. Av innehållet i dessa författningar må här återgivas följande.

Statsbidrag kan utgå dels för utförande av väg- eller flottledsbyggnad å
skog, varå skogsvårdslagen, lagen örn vård av vissa skogar inom Västerbottens
och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, lagen örn häradsallmänningar
eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna
äger tillämpning, dels för uppförande av skogshärbärge eller blivande förläggning
å skog, tillhörig enskild person. Härutöver utgår särskilt förvaltningsbidrag
till de institutioner, i regel skogsvårdsstyrelser, som äro verksamhetens
direkta liandhavare.

På framställning av skogsvårdsstyrelse beslutar Kungl. Maj:t om anvisande
till styrelsen dels av medel att av styrelsen utdelas såsom statsbidrag, dels
ock av särskilt lörvaltningsbidrag för bestridande av styrelsens med verksamhetens
handhavande förenade kostnader. Nämnda framställning skall,
åtföljd av en förteckning enligt av Kungl. Majit fastställt formulär över inkomna
ansökningar om statsbidrag vilka skogsvårdsstyrelsen tillstyrkt, överlämnas
till skogsstyrelsen, som har att efter hörande av statens arbetsmarknadskommission
med eget utlåtande insända handlingarna i ärendet till
Kungl. Majit.

Ansökan om statsbidrag till särskilt företag göres hos vederbörande skogsvårdsstyrelse.
Avser ansökningen statsbidrag till väg- eller flottledsbyggnad
och finner skogsvårdsstyrelsen densamma icke omedelbart böra avslås, skall
styrelsen föranstalta om upprättande av förslag till utförande av företaget.
Kan i fråga örn vägbyggnadsföretag antagas, att med hänsyn till allmän eller
enskild rätt hinder möter mot företaget, skall förslaget upprättas vid förrättning
enligt lagen om enskilda vägar. Är ej dylikt fall förhanden och föreligga
ej heller eljest sådana förhållanden, att förslaget bör uppgöras vid förrättning,
som nyss sagts, skall förslaget upprättas i den ordning särskilt är stadgat.

Statsbidrag må ej utgå till företag, som kan förväntas komma till utförande
på den öppna marknaden inom den närmaste framtiden. I fråga om
väg- och flottledsbyggnad må statsbidrag allenast utgå till företag, som avser
nybyggnad eller sådan omläggning eller förbättring av förut befintlig väg eller
flottled (dock ej allmän floltled), att denna först genom sagda åtgärd
kan fylla det med vägen eller flottleden avsedda ändamålet. Företag, som i
högre grad än annat finnes ägnat att lindra eller motverka arbetslöshet inom
orten, äger företräde till erhållande av statsbidrag. Innan statsbidrag beviljas
till visst företag, bör vederbörande arbetslöshetskommitté eller motsvarande
organ beredas tillfälle all avgiva yttrande i ärendet.

Bidrag kan beviljas till 25 procent av dan av skogsvårdsstyrelsen godkända

4

Kungl. Majlis proposition nr 244.

kostnaden för företaget, dock att Kungl. Majit kan, då särskilda skäl därtill
äro, medgiva statsbidrag till högst 50 procent av nyssnämnda kostnad. Statsunderstöd
i form av lån och bidrag må sammanlagt icke överstiga 70 procent
av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget.

För företag, som erhållit statsbidrag, skall skogsvårdsstyrelsen upprätta
arbetsplan. Beträffande bidragstagarens förpliktelser upprättas skriftligt kontrakt,
för vars fullgörande skall ställas borgen, som av skogsvårdsstyrelsen
kan godkännas, såvida skogsvårdsstyrelsen ej finner skäl meddela befrielse
därifrån.

Då förslag till väg- eller flottledsbyggnad skall upprättas, har skogsvårdsstyrelsen
att därtill förordna lämplig förrätlningsman. Är företaget av sådan
beskaffenhet, att förslag därtill bör uppgöras vid förrättning enligt lagen om
enskilda vägar, har styrelsen att vidtaga åtgärder för ärendets handläggning
i dylik ordning.

Företag, varom här är fråga, skall till läge, sträckning och anordning i
övrigt utföras på sådant sätt, att ändamålet med minsta kostnad och olägenhet
vinnes. Vid vägföretags planläggning bör beaktas, att sträckningen väljes
med hänsyn jämväl till behovet av vägförbindelse till avsides liggande boningsplatser,
där detta kan ske utan större kostnadsökning eller utan oskäligt
åsidosättande av företagets huvudsyfte.

I fråga om tekniska krav stadgas, att väg i regel bör byggas med en bredd
ej överstigande 3.6 och ej understigande 2.5 meter och att den, där ej särskilda
skäl till annat föranleda, skall givas sådan fasthet, att den kan fylla ett mera
stadigvarande transportbehov även under den tid, då vägbanan ej är tjälad.
Mötesplatser för fordon skola anordnas i erforderlig utsträckning.

Förslag, som upprättats annorledes än vid förrättning enligt lagen om enskilda
vägar, skall omfatta betänkande med översiktskarta, ritningar med
beskrivning, kostnadsförslag och utlåtande. Har förslaget uppgjorts vid förrättning
enligt nämnda lag, skall innan frågan örn statsbidrag till företaget
av skogsvårdsstyrelsen prövas genom styrelsens försorg upprättas betänkande.
Innan statsbidrag i dylikt fall må beviljas, skall styrelsen dessutom
ha införskaffat bevis, att vid förrättningen avgivet utlåtande vunnit laga
kraft.

Innan skogsvårdsstyrelse hos Kungl. Majit gör framställning om anvisande
av medel från anslaget till här avsett ändamål, bör styrelsen förskaffa sig
noggrann kännedom om de väg- och flottledsbyggnader av nu ifrågavarande
eller därmed liknande beskaffenhet, som planerats att inom den närmaste
framtiden komma till utförande inom de orter, vilka beröras av de företag,
vartill statsbidrag sökts hos skogsvårdsstyrelsen.

Bestämmelser angående den statliga stödverksamheten till skogsvägar genom
lån återfinnas i kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 492) angående lån från
skogsväglånefonden. Författningen äger tillämpning på vägföretag å samma
skogar, som avses i bidragskungörelsen nr 549/1933. Bestämmelserna angående
vilka vägföretag, som kunna ifrågakomma vid beviljandet av lån, äro

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

5

analoga med dem, som enligt sistnämnda kungörelse gälla beträffande statsbidrag.
Lån utlämnas icke till lägre belopp än 1,000 kronor.

Äro flera delaktiga i vägföretaget eller framgår vägen över fastighet, till
vilken vägen icke hör, må lån ej erhållas, med mindre angående vägens
byggande eller underhåll antingen ägt rum laga kraftvunnen förrättning å
stället enligt lagen om enskilda vägar eller ock föreligger laga kraftvunnen
dom eller träffad överenskommelse i sådan form, som av Kungl. Majit godkännes.

Ansökan om lån skall ställas till Kungl. Majit och ingivas till vederbörande
skogsvårdsstyrelse. Denna har att efter erforderlig utredning överlämna ansökningen
jämte eget yttrande till skogsstyrelsen, som efter hörande av statens
arbetsmarknadskommission med eget utlåtande insänder handlingarna
i ärendet till Kungl. Majit.

Såsom säkerhet för lån kan godkännas fastighetsinteckningar, i den mån
de ligga inom 75 procent av fastighetens taxeringsvärde, skogsvärdet däri
inbegripet, obligationer ävensom personlig borgen.

Efter ett års amorteringsfrihet, räknat från första lyftningsdagen, skall lån
amorteras med lika årliga inbetalningar inom den tid, högst 20 år från första
lyftningsdagen, som med hänsyn till företagets bärighet bestämmes vid lånets
beviljande, låntagaren dock obetaget att på kortare tid verkställa slutamorteringen.

Lån skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som
fastställes av Kungl. Majit.

Låneverksamheten handhaves av skogsstyrelsen, som verkställer utbetalningar
och mottager inbetalning av amorterings- och räntebelopp, vilka senare
inlevereras till statskontoret.

Sedan lån beviljats, skall skogsvårdsstyrelsen fastställa arbetsplan för företaget
samt upprätta skriftligt kontrakt med låntagaren angående med statsunderstödets
åtnjutande förenade förpliktelser.

Närmare föreskrifter, som äro erforderliga för tillämpning av kungörelsen,
meddelas av skogsstyrelsen.

Enligt beslut vid årets riksdag (prop. nr 41; jordbr.utsk. uti. nr 12; r. skr.
nr 89) må av anslaget till väg- och flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo
utgå bidrag för inköp av vägbgggnaclsmaskiner med högst 50 procent av anskaffningskostnaden.

Omfattningen av avsynade och godkända väg företag, som under åren 1933
—40 utförts med bidrag från anslaget till vissa väg- och flottledsbyggnader
å skogar i enskild ägo, framgår av följande sammanställning.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Skogsvårdsstyrelsen i

Antal

företag

Vägarnas
längd i
meter

Kostnad

kronor

Statsbidrag

kronor

Stockholms län ....................

1

2,464

24,134

63,670

202,158

17,304

138,294

115,561

105,501

1,134

63,567

170,262

524,598

42,600

259,406

331,592

263,671

284

15,809

44,602

129,451

10,650

64,658

82,396

66,918

Uppsala län........................

9

Södermanlands län ................

34

Östergötlands län ..................

87

Jönköpings län ....................

7

Kronobergs län ....................

64

Kalmar läns norra ...............

47

Kalmar läns södra ................

48

Gotlands län ......................

Blekinge län ......................

78

104,730

17,475

6,927

66,820

274,980

87,865

28,096

196,865

69,244

21,969

7,025

48,681

Kristianstads län ..................

12

Malmöhus län......................

7

Hallands län ......................

55

Göteborgs och Bohus län ..........

Älvsborgs län .....................

Skaraborgs län ....................

7

28.877
31)240
164,701
14,420
68,112
72,595
7,442 .
4,060

65,118

73,050

404,475

47,953

184,413

272,980

41,572

11,596

16,280

18.263

84,554

12,432

46,059

68,244

10,392

2,899

Värmlands län ....................

13

örebro län .......................

70

Västmanlands län ...............

6

Kopparbergs län.................

24

Gävleborgs''län ....................

18

Västernorrlands län...............

3

Jämtlands län .....................

2

Västerbottens län............

Norrbottens län ..........

1

5,800

5,458

19,793

20,630

4,948

5,158

Skogssällskapet .................

4

Summa

597

1,267,743

3,3S6,216

829,916

I detta sammanhang torde jag få erinra, att vid årets riksdag i två likalydande
motioner (I: 92 och II: 145) hemställts, att Kungl. Maj:t skulle, då särskilda
skäl därtill förefunnes, äga rätt medgiva statsbidrag till högst 75 procent
-— i stället för nu högst 50 -—- av den utav skogsvårdsstyrelsen godkända
kostnaden för väg- och flottledsbyggnad å skogar i enskild ägo.

1986 års skogsutrednings förslag.

Sammanfattningsvis innebära 1936 års skogsutrednings förslag följande.

I syfte att möjliggöra en rationalisering av samt större planmässighet i
virkestransportema bör en allmän översyn av skogsbrukets
transportmöjligheter verkställas, vilken bör taga formen av uppgörandet
av utbyggnadsplaner för dessa transportvägar. Planerna böra utarbetas
inom vägväsendet samt avse de vägföretag, som med hänsyn till
skogsbrukets behov anses böra komma till stånd. Vid planernas uppgörande
bör särskilt aktgivas därpå, att alla möjligheter till anordnande av samverkan
mellan biltransporter å väg samt flottning och järnvägsfrakt städse tillvaratagas.

För de allmänna vägarnas vidkommande böra de av länsstyrelserna efter
vägväsepdets förstatligande upprättade flerårsplanerna utnyttjas för nu förevarande
ändamål.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Även beträffande de enskilda vägarna samt de speciella skogsvägarna böra
länsstyrelserna nied biträde av den statliga vägorganisationens distriktsförvaltningar
samt skogsvårdsstyrelsema i länen upprätta särskilda utbyggnadsplaner.

Inom rikets skogsbygder, där nätet av allmänna vägar nu är otillräckligt,
böra sådana vägar av bygdevägs- eller ödebygdsvägs natur i behövlig omfattning
projekteras och upptagas i flerårsplanema för det allmänna vägnätet.
Vid fördelning av anslagen till det allmänna vägväsendet bör tillses,
att anslagen till nybyggnad av bygdevägar och ödebygdsvägar bliva så
rikligt tillmätta att sådana byggnadsföretag, som äro av synnerlig vikt för
skogsbrukets behov, må kunna bliva utförda utan allt för lång väntetid.

Sådan ändring bör göras i lagen örn allmänna vägar, att upplagsplats för
virke efter allmän väg förklaras ingå i vägens område. Det bör därvid tillkomma
vägorganisationen att vid behov ansöka örn expropriation för anordnande
av upplagsplatser efter redan förefintliga vägar. \ id vägorganisationens
utbyggnad böra sådana föreskrifter meddelas beträffande uppgörande
av arbetsplan för ny- eller ombyggnad av allmän väg, att det skall
åligga förrättningsmannen att i planen upptaga anordnandet av behövliga
upplags- eller lastplatser för virke efter vägen. Efter arbetsplanens fastställande
i vanlig ordning böra sådana platser utbyggas genom vägväsendets försorg
i samband med vägföretaget i övrigt samt därefter underhållas och förvaltas
av vägorganisationen. ___...

Vid utbyggandet av den nya vägorganisationen böra vidare sådana bestämmelser
meddelas rörande uppgörande av arbetsplan för ny- eller ombyggnad
av allmän väg, att förrättningsmannen ålägges att i samråd med ortsrepresentanterna
samt i anslutning till den utbyggnadsplan för det enskilda vägnätet
i orten, som kan lia upprättats, i planen intaga anknytningar till de
virkestransportvägar, som redan finnas eller kunna förutses bliva byggda i
en nära framtid.

Vid de allmänna vägar i skogsbygderna, där länsstyrelserna föreskrivit en
nedsättning av högsta tillåtna fordonsbredden under 200 centimeter, böra
genom vägväsendets försorg mötesplatser anordnas så skyndsamt som möjligt,
varefter restriktionerna beträffande fordonsbredden upphävas.

I sådana fall, då vägens beskaffenhet icke medger körning med nu tillåtna
högsta hjultryck av 2,000 kilogram och länsstyrelserna därför funnit sig nödgade
att lämna föreskrift örn lägre högsta hjultryck, böra så snabbt som
möjligt förstärkningsarbeten utföras å broar, trummor och andra svaga punkter
å vägen, varefter restriktionerna beträffande lijultryck böra mildras.
Medelsanvisningen till smärre förbättringsarbeten å de allmänna vägarna
synes i detta syfte böra utökas. Intill dess sådana förstärkningsarbeten kommit
till stånd böra länsstyrelserna i viss omfattning beträffande väg, för
vilken lägre hjultryck föreskrivits, meddela dispens för körning med högre
hjultryck å sådana delar av vägen, .särskilt vintertid då vägbanan är tjälad,
där broar och trummor av sämre bärighet icke förekomma.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Med hänsyn till skogstransporterna framstår det såsom ett synnerligen
angeläget önskemål, att sådan ändring av vägtrafikstadgan så snabbt som
möjligt kommer till stånd, att ett hjultryck av 2,500 kilogram må bliva generellt
tillåtet.

Beträffande handläggningen av understödsverksam heten
ifråga om skogsvägar har skogsutredningen föreslagit följande ändringar
av nu gällande administrativa regler. Sedan ansökan örn statsunderstöd
till skogsvägar såsom hittills ingivits till skogsvårdsstyrelsen, bör denna
med eget yttrande översända densamma till länsstyrelsen. Länsstyrelsen
bor därefter med ledning av upprättade behovsplaner till prövning upptaga
frågan, huruvida de föreslagna vägföretagen kunna anses lämpligt anpassade
till befintligt eller för den närmaste framtiden planerat vägnät, i vad detta
avser allmänna vägar och enskilda utfartsvägar. Finner länsstyrelsen, att visst
vagföretag eller del därav bör utgöras av allmän väg eller enskild utfartsväg,
skall i det utlåtande, som åtföljer handlingarnas återställande till skogsvårdsstyrelsen,
angivas när företaget kan beräknas bliva upptaget i förslag
till flerårsplan, respektive när medel till detsammas utförande kan påräknas.
Sedan ansökningarna återställts från länsstyrelsen, har skogsvårdsstyrelsen att
beträffande ansökan, som icke föranlett erinran i enlighet med vad förut
sagts, upprätta plan för företaget och i övrigt ombesörja ärendets handläggning.

o Tillkomsten av skogsvägar bör från det allmännas sida stödjas genom
såväl bidrag som lån.

Statsbidrag till skogsvägar bör som hittills utgå med högst
50 procent av den godkända kostnaden för vägföretaget. Den högsta bidragstilldelningen
bör alltid utgå för s. k. stamvägar, varmed avses sådana året
runt med motorfordon farbara skogsvägar, som utgöra huvudled för utforsling
av skogsprodukter från större skogsområden. Bidraget till övriga skogsvägar
bör däremot kunna variera mellan 15 och 40 procent alltefter båtnad, företagarnas
ekonomiska villkor med flera förhållanden.

Befmnes med hänsyn till rådande arbetslöshet erforderligt, att för skapande
av arbetstillfällen genom igångsättande av skogsväganläggningar bidrag lämnas
utöver vad förut sagts, bör Kungl. Majit kunna medgiva, att inom visst
område bidrag av ytterligare 10 procent av den godkända kostnaden må av
skogsvårdsstyrelsen beviljas. Sådant tilläggsbidrag bör kunna utgå till såväl
stamvägar som övriga skogsvägar.

Statsbidrag till flottledsbyggnader samt till skogshärbärgen och därmed
jämförliga förläggningar böra icke vidare utgå från samma anslag som bidrag
till skogsvägar.

Som villkor för bidrag till skogsväg skall gälla, att nyttan av företaget kan
beräknas minst motsvara kostnaden därför. Hänsyn bör därvid tagas även
till nytta utöver den rent skogsekonomiska.

Nuvarande villkor örn företräde för företag ägnat att motverka arbetslöshet
bör ej vidare gälla.

Kungl. Majda proposition nr 244.

9

I fråga om statligt stöd till skogsvägföretag genom lån
bör gälla, att lån kan utgå antingen till företaget såsom sådant eller till enskilda
delägare i företaget. Minimibeloppet av lån bör vara 500 kronor i
stället för 1,000 kronor enligt nu gällande regler. Amorteringsfriheten har
föreslagits utsträckt från ett till två år. Därest delägarna i vägföretaget äro
flera än fem och samtliga önska erhålla lån, må för företaget utses en särskild
styrelse, som har att i allt vad lånet rörer företräda delägarna.

Lån och bidrag böra få utgå med sammanlagt högst 80 procent av den
beräknade kostnaden för företaget.

Samtliga med statligt stöd tillkomna skogsvägar böra i viss ordning underhållas.
Då lagakraftvunnen förrättning enligt lagen om enskilda vägar icke
föreligger beträffande statsunderstött vägföretag, bör i det mellan skogsvårdsstyrelsen
och väghållarna upprättade kontraktet inrymmas bestämmelse om
skyldighet att underhålla vägföretaget under viss tid, högst 20 år.

För att fylla det närmaste behovet av skogsvägbyggnader i landet uppskattar
skogsutredningen anslagsbehovet till 4.5 miljoner kronor per
år under 10 år, varav 0.5 miljoner kronor anses böra utgå såsom särskilt
förvaltningsbidrag åt skogsvårdsstyrelserna för projekterings- och planläggningsverksamhet.
Anslagsäskanden böra för varje år avgivas av skogsstyrelsen
med anpassning efter det aktuella läget.

I utredningens förslag har även upptagits frågan örn revision av statens
järnvägars taxa för godsbefordran. Enligt utredningens
mening böra härvid skogsprodukterna erhålla en gynnsammare tariffplacering
än för närvarande. Vidare bör taxan givas en konstruktion, som i
högre grad än hittills gynnar transporter över längre avstånd.

Motivering till 1936 års skogsutrednings förslag.

Under särskilda kapitel har 1936 års skogsutredning angivit vissa allmänna
synpunkter pä skogsbrukets transportfrågor samt lämnat en redogörelse örn
kostnader för långtransport av skogsprodukter vid olika transportsätt. Beträffande
innehållet i dessa kapitel hänvisas till betänkandet (sid. 97—114).

Åtgärder för en ändamålsenlig planläggning av skogsbrukets transportväsende.
Skogsutredningen har framhållit, att utfrakten av skogsprodukterna alltifrån
produktionsplatsen i skogen fram till konsumtions- eller förädlingsorten
verkställdes genom ett antal olika transportmoment, som vanligen arbetade
i serie, men även kunde helt eller delvis ersätta varandra. I transportkedjans
tidigare led användes övervägande levande arbetskraft, vars uppgift vore att
från den utspridda produktionsorten sammanföra de många små godspartierna
till större enheter på platser, där mekaniserade, för masstransport avsedda
transportmetoder, nämligen järnvägsfrakt, bilfrakt och flottning kunde

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

taga vid. Det nämnda arbetet i transportsystemets tidigare led inginge som
ett moment av själva virkesdrivningarna samt vore därför i första hand en
skogsägarnas och avverkarnas angelägenhet. Emellertid förutsatte ett rationellt
planläggande av detta drivningsarbete mycket ofta anordnande av speciella
skogsvägar eller ett förbättrande och utbyggande av förefintliga enskilda
vägar. För byggande av dylika skogsvägar av olika typer hade det
ansetts befogat, att statligt stöd i viss omfattning lämnades. Det allmänna intresset
framträdde sålunda redan på detta tidiga stadium av skogstransporlerna.

Efter redogörelse för den allmänna planläggningen av de olika transportmedlen,
vägväsendet, järnvägarna och flottningen, som begagnas för skogsprodukter,
har utredningen anfört.

Den allmänna planläggning i stort av skogsbrukets transporter, som skogsutredningen
finner behövlig, kan ej lämpligen äga rum efter ensartade grunder
i landets alla delar. I Norrlands, Dalarnas och Värmlands skogsbygder,
där skogsbruket är av dominerande betydelse, bör denna näring kunna kräva
att vid trafikväsendets fortsatta utformning få äga ett bestämmande
medinflytande. För flottledernas vidkommande gäller detta obetingat; för
vägväsendet under nödigt hänsynstagande till andra näringars berättigade
behov. I de södra och mellersta landsdelarna, där flottningen är av ringa
vikt samt skogsbruket för sina transporter väsentligen använder sig av järnvägar
och av bilar, få dess önskemål från ort till ort av-vägas efter skogsnäringens
betydelse för folkförsörjningen och i möjligaste mån sammanjämkas
med de krav, som framställas från andra näringar och samhällsintressen.
På grund av den utomordentligt stora betydelse transportkostnaderna
ha för skogsbrukets ekonomi och möjligheterna av en god skogsvård
synes dock även i de södra landsdelarna allvarlig hänsyn böra tagas till
skogsbrukets krav på ifrågavarande område. Den planläggningsverksamhet,
som i det följande skall avhandlas, måste sålunda under alla förhållanden
bliva smidig samt helt anpassas efter förhållandena i det särskilda fallet.

Skogsutredningen har lämnat en redogörelse rörande brister i det nuvarande
systemet och behovet av bättre planläggning. Denna redogörelse återfinnes
å sid. 118—127 i betänkandet.

En översiktlig undersökning om behovet av förbättrade transportmöjligheter
inom skogsbruket och i samband därmed en planläggning av de åtgärder,
som lämpligen kunde ifrågakomma för tillgodoseende av detta behov,
borde enligt skogsutredningens uttalande komma till stånd. Beträffande denna
undersökning har utredningen i huvudsak yttrat.

Då skogsbruket såväl kombinerat som alternativt för sina transporter använder
sig av alla tillgängliga slag av transportmedel för varor, bör undersökningen
om en rationell utbyggnad av skogstransportvägarna omfatta alla
dessa olika transportmedel. Det är därvid angeläget, att möjligheterna för
en samköming mellan de olika transportsätten särskilt beaktas, enär dessa
möjligheter hittills i viss omfattning synas ha varit förbisedda. Emellertid
måste utredningen av tekniska och administrativa orsaker så att säga utgå
från vägväsendet och bedrivas inom dess ram. Samköming mellan flottning
samt landsvägstransport av virke likaväl som kombinerande av bil- och
järnvägstransporter måste alltid åvägabringas genom att vägnätet på lamp -

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

ligt sätt utbygges för att nå kontakt med eller fullständiga flottleds- och
järnvägsnäten. Planläggningsundersökningen måste därför utföras av vägväsendets
representanter, varvid det emellertid bör åligga dessa att vid uppdragets
genomförande sorgfälligt beakta, att för skogsbrukets vidkommande
alla möjligheter till anordnande av rationell samverkan med andra transportmedel
tillvaratagas.

Skogsutredningen får härefter framhålla, att dess yrkande örn upprättandet
av en allmän plan för transportmedlens utbyggnad utgått från skogsbrukets
egna behov, vilka hittills på detta område varit illa tillgodosedda.
Emellertid kommer upprättandet av en dylik plan att beröra även andra
näringars transportförhållanden samt den allmänna samfärdseln i dess helhet.
Huruvida även inom andra näringsområden ett likartat behov av en
rationalisering av transportmöjligheterna föreligger, tillkommer det icke
skogsutredningen att bedöma. Denna får sålunda begränsa sina yrkanden
att avse de landsdelar och orter samt de trafikområden, där skogstransporterna
äro av väsentlig betydelse. Skulle skogsutredningens yrkande om upprättande
av en allmän behovsplan beträffande skogstransportmedlens rationella
iitbyggnad vinna bifall, lärer det organ, till vilket uppdraget överlämnas,
få bedöma, i vad mån utredningen ingriper även på andra näringsområden
och möjligen bör omsluta även dessa. En prövning måste sålunda
ske av arbetsuppgiftens omfattning på gränsområdet mellan skogsbrukets
samt övriga transportbehov, varefter en geografisk avgränsning av de områden
bör äga rum, vilka behovsplanen bör omfatta.

Upprättandet från skogsbrukets utgångspunkter av en allmän behovs- eller
utbyggnadsplan beträffande vägnätet och dettas anknytning till andra
transportleder borde, då skogsbruket för sina transporter i lika mån använde
sig av såväl allmänna vägar som enskilda vägar och speciella skogsvägar,
enligt skogsutredningens uppfattning omfatta samtliga dessa vägtyper.
Emellertid torde arbetet böra verkställas i olika ordning beträffande de skilda
slagen av vägar.

I den plan för det allmänna vägväsendets förstatligande, som statsmakterna
1942 godkänt, ha delvis ändrade riktlinjer fastslagits beträffande planläggningsverksamheten
i fråga om de allmänna vägarna. Enligt dessa
riktlinjer kan den allmänna väghållningen sägas omfatta två huvudpunkter,
nämligen ombesörjande av vägunderhåll och vägbyggnad samt planläggning
av det allmänna vägnätets utformande.

Rörande de allmänna principerna för planläggningsverksamheten har angivits
följande.

Planläggningen av vägbyggnadsverksamheten måste — örn de med densamma
avsedda syftena skola vinnas — ske under hänsynstagande till faktorer
av ekonomisk, näringspolitisk, social, kulturell och teknisk natur. Förfarandet
vid planläggningen måste därför gestaltas så, att säkerhet vinnes
för att alla dessa faktorer bliva i möjligaste mån beaktade.

De flerårsplaner, sorn efter förstatligandet skola upprättas, bliva av tre
slag, nämligen:

1) Femårsplaner för förbättringsarbeten å huvudvägar.

2) Fyraårsplaner för omläggning och förbättring av bygdevägar.

3) Fyraårsplaner för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar.

Planerna skola enligt den nya ordningen fastställas av Kungl. Majit i vad

avser huvudvägar och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i vad avser öv -

1L Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

riga vägar. Hittills ha förefintliga planer endast godkänts av nämnda
styrelse.

Skogsutredningen har i anslutning till riktlinjerna för ifrågavarande planläggningsverksamhet
anfört.

För skogsbrukets trafikbehov äro i regel bygdevägarna av vida större betydelse
än huvudvägarna. Skogsbrukets intressen rikta sig därför främst mot
den ordning, i vilken planerna för bygdevägarna tillkomma. Det lokala näringslivets
behov och då även skogsbrukets skola enligt den nya ordningen
tillgodoses dels genom att planernas slutliga upprättande förlagts till länsstyrelserna
och dels genom att vägnämnder och länsvägnämnder skola beredas
tillfälle att avgiva yttrande före planernas fastställande. Riksdagen
har särskilt beaktat betydelsen av att skoglig sakkunskap blir representerad
i länsvägnämnderna samt förordat, att skogsvårdsstyrelsema berättigades att
utse en representant inom varje länsvägnämnd. Vidare har riksdagen uttalat,
att riksvägnämnden borde kompletteras med en av Kungl. Majit utsedd representant
för skogsbruket.

Den ståndpunkt, riksdagen sålunda intagit, är ur skogsbrukets synpunkt
synnerligen värdefull. I vägnämnderna torde man, på grund av det sätt, varpå
ledamöterna utses, ej kunna förvänta, att skoglig sakkunskap eller erfarenhet
skall bliva företrädd i högre grad. Det ligger då så mycket större
vikt uppå, att de skogliga intressena i transportfrågorna bliva bevakade i
länsvägnämnderna. Att detta sker genom att skogsvårdsstyrelsema där få
insätta en ledamot, torde vara lämpligt. Det bör tillkomma denne ledamot
att noga se till, att skogsbrukets transportintressen bliva i tillbörlig grad tillgodosedda
vid flerårsplanernas uppgörande. Det torde därvid särskilt ankomma
på honom att övervaka, att en rationell samverkan mellan olika
transportmetoder för skogsprodukter åvägabringas. Synnerligast gäller detta
samordnande i de nordliga och mellersta landsdelarna i lämplig omfattning
av väg- och flottledsnäten. En betydelsefull rationalisering av skogstransporterna
kan stundom åstadkommas genom att vägar byggas för tillförsel av
virke till flottleder eller rent av genom att vägar helt få ersätta svårtrafikabla
eller dyra flottleder.

Med den utformning, statsmakternas beslut om vägväsendets förstatligande
erhållit i fråga om planläggningen, finner skogsutredningen, att dess yrkande
om uppgörandet av en allmän ^byggnadsplan för skogsbrukets transportvägar
blir, för de allmänna vägarnas vidkommande, tillgodosett.

Beträffande enskilda vägar och speciella skogsvägar
kunde det, enligt vad skogsutredningen ifrågasatt, synas onyttigt att uppgöra
en utbyggnadsplan, då byggnadsföretag i fråga örn dylika vägar vore beroende
av beslut från markägarnas sida och myndigheterna därför ej besutte
några maktmedel att planmässigt dirigera detta vägbyggande. En sådan invändning
hade emellertid ej full bärkraft. Såväl enskilda utfartsvägar som
särskilda skogsvägar kunde i viss ordning erhålla byggnadsbidrag. Därvid
hade de bidragslämnande myndigheterna vissa möjligheter att övervaka företagens
planläggning. För skogsvägarnas vidkommande torde gälla, att de allra
flesta komme till med statsbidrag samt att det allmänna sålunda, om statsorganen
målmedvetet utnyttjade denna möjlighet, borde kunna dirigera berörda
verksamhet på lämpligt sätt. Sådana planer hade redan upprättats av
skogsvårdstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län. Vidkommande spörs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

13

målet på vad sätt ifrågavarande planer för de enskilda vägarna borde uppgöras
samt genom vilka organ denna arbetsuppgift borde lösas har skogsutredningen
anfört.

Vid övervägandena härom måste först klargöras, huru pass tekniskt utarbetade
planerna böra vara. Därav beror nämligen huru arbetskrävande uppgiften
blir samt vilka kostnader den medför. Fråga är nu om ett slags behovsplaner,
vilka lämpligen böra benämnas utbyggnadsplaner. Vad man vill få
undersökt, kartlagt och bokfört är behovet av förbättrade transportmöjligheter
i envar ort samt därav betingade åtgärder. Man når nämligen då det
viktiga syftet, att vart och ett företag, som ifrågasättes till utförande, omedelbart
kan bedömas i ett större sammanhang samt inordnas som ett led i den
transportplan, som gäller för orten i dess helhet. Med denna syn på arbetsuppgiften
följer, att de företag eller åtgärder, som ingå i planen, böra på
lämpligt sätt graderas efter angelägenhet. Några arbetsplaner skola däremot
icke i detta sammanhang upprättas. I allmänhet torde på detta stadium ej
heller några byggnadstekniska överslagsberäkningar eller summariska kostnadskalkyler
vara behövliga.

Arbetet skall sålunda enligt skogsutredningens mening innebära, att för
respektive områden, som utgöra enheter vid undersökningen, utrönas de åtgärder
av skilda slag, vilka krävas för transportmöjligheternas förbättrande,
varvid särskilt bör observeras, att möjligheter skapas för anknytning till allmänna
vägnätet, flottleder och järnvägar i alla sådana fall, då förbindelserna
härigenom kunna rationaliseras. De åtgärder, som sålunda konstateras
som önskvärda, graderas efter angelägenhet, förtecknas, beskrivas och inläggas
på karta. I den mån så för spörsmålens klarläggande befinnes nödvändigt,
utföras summariska överslagskalkyler om kostnader, eljest icke.

I fråga om de allmänna principerna för undersökningens utförande har
skogsutredningen uttalat.

För skogsvägarnas vidkommande böra planerna klargöra byggnadsbehovet
samt vägarnas ungefärliga förläggning och längd i respektive orter. Undersökningen
får baseras på skogsmarkernas areal och produktionsförmåga,
förefintligheten av tidigare byggda vägar, kännedom om befraktningsriktningen
för virke av olika slag m. m. Det är icke alltid givet, att alla virkessortiment
vinna avsättning och böra utfraktas åt samma håll. I Norrland
går sålunda industrivirket på basväg till flottlederna, men ved, lövvirke och
specialsortiment till bilväg eller järnväg. I mellersta och södra Sverige utfraktas
ofta sågtimmer, massaved och specialsorliment åt skilda håll. Avsättningsförhållandena
måste sålunda påverka skogsvägnätets planläggning.
Hänsyn torde jämväl få tagas till planlagd kolonisation och nv bebyggelse,
där sådan kan förväntas.

Skogsvägarna torde synnerligen ofia komma att utmynna å enskilda byocli
gårdsvägar, som då få mottaga och vidarebefordra skogstransporterna.
Dessa sistnämnda vägar lia emellertid vanligen icke den planläggning och
bärighet, som kräves för denna arbetsuppgift, varför förbättringsåtgärder
eller kanske ofta totala omläggningar bliva nödvändiga. Dylika arbeten böra
då upptagas i utbyggnadsplanen. Skogsutredningen vill i detta sammanhang
erinra örn den kända regeln, att den svagaste punkten eller skarpaste lutningen
å en väg bestämmer lastens storlek å vägens hela längd. Det är därför
irrationellt ali koppla in välbyggda, i terrängen rätt lagda skogsvägar
på enskilda utfartsvägar med svag vägkropp och måhända besvärande lutningar,
utan att dessa sistnämnda vägar tillfredsställande iståndsättas. På

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

detta område är ett planmässigt samordnande av byggnadsverksamheten beträffande
skogsvägar och övriga enskilda vägar betydelsefullt, men har hittills
så gott som fullständigt försummats. Uppgörandet av utbyggnadsplanerna
bör utgöra en grund för en bättre ordning i detta hänseende.

Vad angår spörsmålet huru nu ifrågavarande undersökning praktiskt bör
bedrivas och vem som skall handha uppgiften har skogsuf redningen anfört
följande.

Först må framhållas, att utbvggnadsplanen för de enskilda vägarna och
skogsvägarna måste anknytas till förefintliga flerårsplaner för de allmänna
vägarna. Redan av denna anledning torde arbetsuppgiften böra handhas
av länsstyrelserna. Ett ytterligare skäl härför är, att efter vägväsendets
förstatligande länsstyrelserna komma att ombesörja prövningen av frågor
örn statsbidrag till enskilda vägar. Då länsschaktmästarebefattningarna vid
vägreformens genomförande indragas samt dessa befattningshavares uppdrag
beträffande enskilda vägar kommer att ombesörjas av distriktsförvaltningen,
torde länsstyrelsen vid undersökningens verkställande, vad gäller
enskilda vägar i allmänhet, böra biträdas av personal inom distriktsförvaltningen.
Vad de speciella skogsvägarna beträffar bör preliminärt förslag till
^byggnadsplan upprättas av skogsvårdsstyrelsen, vilken nu handhar den
statliga bidragsverksamheten på detta område samt är väl förtrogen med
skogsbrukets vägbehov.

Beträffande gången av utbyggnadsplanens upprättande i fråga om enskilda
vägar och skogsvägar har skogsutredningen angivit följande riktlinjer.

Skogsvårdsstyrelsen utarbetar en behovsplan för ett skogsvägnät inom
länet. I denna införas först lill sin sträckning redan utbyggda skogsvägar,
under arbete varande sådana samt företag, till vilka bidrag beviljats men
vilka ännu ej påbörjats. Domänverkets revirförvaltningar samt större enskilda
skogsförvaltningar böra därvid anmodas lämna uppgifter örn av dem
utförda vägarbeten, så att planen över det redan utbyggda eller under arbete
varande skogsvägnätet må bliva så fullständig som möiligt. Därefter kompletterar
skogsvårdsstyrelsen planen genom angivande av ungefärliga sträckningen
av sådana skogsvägar, som kunna finnas vara behövliga för erhållande
av ett fullständigt skogstransportnät.

Vid uppgörandet av denna skogsvägplan torde så gott som städse befinnas,
dels att förefintliga eller föreslagna nya skogsvägar utmynna å enskilda
by- och gårdsvägar samt dels att sådana vägar med längre eller kortare
sträckningar måste inlemmas i skogsvägnätet. Byggnadsbehof! å berörda
enskilda vägar måste då granskas. Denna arbetsuppgift bör tillkomma den
statliga vägorganisationen, d. v. s. distriktsförvaltningen.

Skogsvårdsstyrelsen har därför att till länsstyrelsen överlämna den av densamma
utarbetade planen med särskilt angivande av de sträckningar, där
enskilda by- och gårdsvägar på ett eller annat sätt beröras. Länsstyrelsen
överlämnar planen till distriktsförvaltningen, som har att granska och vid
behov komplettera densamma. Därvid bör det tillkomma distriklsförvaltningen
att dels undersöka att planen på lämpligt sätt anknytes till det allmänna
vägnätet och för detta gällande flerårsplaner och dels förteckna och
angiva de arbeten å enskilda vägar, som behövas för komplettering av det
speciella skogsvägnätet.

Sedan planen sålunda blivit av distriktsförvaltningen översedd och fullständigad,
överlämnas den till länsstyrelsen för slutlig granskning.

Skogsutredningen förutsätter, att ett fortlöpande samarbete mellan distrikts -

Kunni. Maj.ts proposition nr 244. 15-

förvaltningen och skogsvårdsstyrelsen skall äga rum vid handläggningen av
dessa ärenden.

Något slags fastställande av planen kan elier bör givetvis ej äga rum, utan
dennas uppgift är att utgöra ett kunskapsunderlag för ernående av större
planmässighet vid utbyggandet av det för skogsbruket erforderliga vägnätet.

Av praktiska skäl torde måhända vara lämpligt, att utbyggnadsplanen för
enskilda vägar och skogsvägar utarbetas för lämpligt avgränsade områden
var för sig.

Då planen utarbetas av statsorgan inom dessas vanliga tjänsteutövning,
torde några särskilda anslag för arbetet ej behöva förekomma.

Skogsbrukets önskemål beträffande de allmänna vägarna. Under ett särskilt
kapitel har skogsutredningen framlagt och motiverat sina förslag örn
skogsbrukets önskemål beträffande de allmänna vägarna. Härvid har behandlats
behovet av nybyggnad av smärre allmänna vägar samt utbyggnadsprogrammets
avvägning mellan huvudvägar, bygdevägar och ödebygdsvägar.
Det förut berörda förslaget om anordnande av upplags- och lastplatser till
skogsbrukets tjänst vid de allmänna vägarna har i detta sammanhang närmare
motiverats, liksom frågan om anknytning av skogsbrukets vägar till
det allmänna vägnätet samt förstärkningen till de tunga skogstransporternas
tjänst av svaga punkter å de smärre allmänna vägarna. I fråga om det
närmare innehållet i detta kapitel hänvisas till betänkandet sid. 136—158.

Det statliga stödet åt skogsvägarna. Skogsutredningen har erinrat, att de
enskilda byvägarna i stor omfattning tjänade skogstransporterna. Som följd
därav måste det vara ett skogsbrukets önskemål, att dessa vägar erhölle
en även för virkestransporter ändamålsenlig beskaffenhet och sträckning.
Uppenbart vore alltså, enligt vad skogsutredningen vidare framhållit, att
frågor rörande byvägarna och de speciella skogsvägarna mycket ofta bleve
intimt sammankopplade med varandra. Under sådana förhållanden bär det
synts skogsutredningen kunna ifrågasättas att för båda dessa vägtyper tilllämpa
enahanda former för det statliga stödet ävensom använda samma
administrativa organ för såväl skogsvägar som övriga enskilda vägar. Emellertid
har utredningen kommit till den uppfattningen att en dylik anordning
icke skulle vara lämplig. Beträffande administrationen av de
speciella skogsvägarna har skogsutredningen vidare i huvudsak
anfört följande.

En analys av de förutsättningar och villkor, som statsmakterna uppställt
för beviljande av bidrag å ena sidan till vanliga enskilda vägar och å andra
sidan till särskilda skogsvägar giver klart vid handen, att bidragen till de
enskilda vägarna äro av social karaktär; en förutsättning för bidrags lämnande
är, alt företaget i ett eller annat hänseende skall vara för väghållarna
betungande. Beträffande de särskilda skogsvägarna äro förutsättningarna
motsatta. I fråga örn dem gäller, att den skogsekonomiska nyttan av företaget
skall vara uppenbar, d. v. s. att företaget åtminstone på lång sikt skall
vara räntabelt. För skogsvägarna tillämpas sålunda samma grundprincip,
som statsmakterna hävdat i fråga örn bidrag till rena skogsvårdsåtgärder
såsom skogsdikningar, skogsodlingar, röjningar m. m. Motivet härtill är

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 244-

givetvis, att skogsvägbyggandet har karaktär av en rent skogsprodukt^ åtgärd.

Av det sagda har framgått, att det i varje fall synes omöjligt eller olämpligt
att samordna bestämmelser och villkor för den statliga stödverksamheten
åt å ena sidan enskilda utfartsvägar och å andra sidan speciella skogsvägar.
Redan häri framträder ett motiv för skilda anslag och skild administration.
Härjämte kunna andragas andra, starkare motiv.

I fråga om skillnaden mellan skogsvägar och övriga enskilda vägar har
skogsutredningen vidare anfört följande.

Vårt lands vägnät tjänar i första rummet bebyggelseintressen. Mera undantagsvis
kunna dock allmänna eller enskilda vägar lia tillkommit på grund
av exempelvis gruvdrift eller i samband med annat utnyttjande av särskilda
naturtillgångar. I dylika fall torde emellertid samtidigt uppstått bebyggelse
av betydande omfattning. Då det gäller att utvinna skogens avkastning,
en areell produktion i egentligaste mening, uppstår väl ett behov av
vägar men däremot ej av någon fast bebyggelse vid råvarukällan. Allmänna
vägar och enskilda utfartsvägar äro sålunda närbesläktade såsom i båda fallen
framtvingade av bebyggelse. Skogsvägarna kunna, då orienteringen i terrängen
av befintlig bebyggelse därtill giver anledning, tjäna även denna och
bliva i sådana fall närbesläktade med enskilda utfartsvägar. Detta förhållande
inträffar emellertid långt ifrån alltid. Däremot ha skogsvägarna alltid
ett speciellt huvudsyfte, som ger dem en särskild karaktär och som, bortsett
från det ingenjörstekniska arbetet, kräver ett skogligt bedömande. Läget
av en virkestransportväg bestämmes i stort sett av terrängförhållandena, varför
hänsyn till bebyggelseintressen kan tagas endast i begränsad utsträckning.
För att tillförselområdet skall bliva så väl tillgodosett som möjligt,
måste vägen framdragas genom terrängens lägsta partier. Därmed är icke
sagt, att ej andra skogliga förhållanden kunna betinga vissa avvikelser från
denna grundregel. Införandet av motorkraften har nämligen i någon mån
upphävt kravet på medlut i utdrivningsriktningen, varigenom möjlighet vunnits
att taga hänsyn till även andra omständigheter än rena terrängförhållanden.
Förutom dessa drivningstekniska överväganden tillkomma de ekonomiska
beräkningar, som sammanhänga med bedömandet av bidragstilldelningen
och, då så är påkallat, de uppskattningar och kalkyler, som ligga till
grund för beräkning av olika intressenters delaktighet i byggnads- och underhållskostnader.
Alla dessa överväganden och kalkyler kräva skoglig sakkunskap
och lokalkännedom. Om den senare redan på förhand finnes, innebär
detta en betydande lättnad och tidsvinst vid vägförrättningarnas genomförande.
Härav torde den slutsatsen kunna dragas, att så snart andra organ
än skogliga skulle handlägga ärenden rörande skogsvägar, ett så aktivt ingripande
från skogligt håll ändock skulle bliva nödvändigt, att en sådan anordning
måste betecknas såsom opraktisk och för verksamheten främmande.
Härtill kan fogas, att skogsvårdsstyrelserna alltid måste omhänderhava den
propagandaverksamhet, som är nödvändig, i synnerhet då det gäller att
driva fram de större och viktigare vägföretagen, som ofta beröra ett flertal
intressenter.

Med hänsyn till vad skogsutredningen sålunda anfört bär det synts utredningen
mest ändamålsenligt, att den statliga stödverksamheten till å ena
sidan enskilda utfartsvägar och å andra sidan skogsvägar såsom hittills utövades
under skilda former och skild administration. Härom har skogsutredningen
ytterligare i huvudsak anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

17

Båda bidragsformerna komma alltid att fylla behov, som ofta framstå
såsom var för sig renodlade, och det skulle sannolikt ej vara lyckligt för
utvecklingen, därest bebyggelseintressen och rena skogsintressen stöde i ett
skarpt konkurrensförhållande till varandra beträffande medel ur samma
anslag. Byggandet av skogsvägar innebär i första hand en drivningsteknisk
förbättring av avsättningsförhållandena för skogsprodukter. Det torde därför
ligga närmast till hands, att denna verksamhet planlägges och ledes av
skogliga organ. Detta innebär även ett tillvaratagande av den snart tioåriga
erfarenhet på området, som skogsvårdsstyrelserna och deras tjänstemän förvärvat.

Enligt skogsutredningens uppfattning borde ett fortlöpande samarbete
mellan vägväsendets och skogsvägarnas målsmän äga rum. Skogsutredningen
har i fråga om sådant samarbete yttrat bland annat.

Sedan i samband med det allmänna vägväsendets förstatligande ärenden
rörande enskild väghållning komma att handläggas icke som nu av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen utan av länsstyrelserna, yppa sig helt nya och
förbättrade möjligheter i detta avseende. Skogsutredningen har tagit fasta
härpå och anser det vara av stor vikt, att länsstyrelserna enligt givna regler
beredas tillfälle att taga del i handläggningen av ärendena rörande skogsvägarna.
Likaväl som från skogsbrukets sida kan ställas krav på medinflytande
i den statliga vägorganisationen, likaså måste denna ha möjlighet att
följa och öva inflytande på skogsbrukets vägbyggnader.

Den planläggningsverksamhet, varigenom de viktigaste behoven ifråga om
enskilda utfartsvägar och skogsvägar kunna bliva kartlagda, är ett första
viktigt steg i samordnande riktning och utgör ett administrativt hjälpmedel
vid verksamhetens bedrivande. Planen gör det lättare för skogsvårdsstyrelserna
att bedöma i vilken ordning, vägansökningar böra handläggas, den
skapar ett instrument för en planmässig propagandaverksamhet och ger en
fast utgångspunkt för det allmännas överväganden angående anslagsbehoven.

I fråga om skogsbrukets huvudtransportvägar, som betjäna större skogsområden
och vilkas utbyggnad är av hög angelägenhetsgrad, kan den frågeställningen
uppstå, huruvida vägbehovet bör tillgodoses med allmän väg,
enskild utfartsväg — förutsatt bebyggelseintressen — eller speciell skogsväg.
Den förefintliga utbyggnadsplanen kan visserligen tjäna till ledning
härvid, men förhållandena och behoven kunna underkastas så snabba förändringar,
att en slutgiltig omprövning ändock torde vara av nöden i varje
särskilt fall. Här synes länsstyrelsen och vägorganisationen böra träda in för
att i samråd med skogsvårdsstyrelsen söka åstadkomma den mest ändamålsenliga
lösningen. Då skogsvägnätet därjämte i de flesta fall söker sig fram
till det övriga vägnätet och detta inom stora delar av landet icke kan anses
vara slutgiltigt utbyggt, är ett ömsesidigt hänsynstagande till olika behov en
nödvändig förutsättning för avgörandet av de olika företagens angelägenhetsgrad
och därmed ett riktigt anpassande till tiden av möjlighet för deras
utförande, önskemål angående framdragande av speciella skogsvägar böra
sålunda i skälig utsträckning kunna påverka nybyggnads- eller förbättringsfrågor
angående allmänna vägar och enskilda utfartsvägar, medan sådana
väganläggningar, vilka beslutats på grund av andra huvudmotiv än skogliga,
ofta skapa vidgade möjligheter för anläggning av nya skogsvägar.

kitt ytterligare skäl för alt fortlöpande samarbete bör äga rum mellan

Hillring till riksdagens protokoll 19iX. 1 sami. Nr lidi.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

skogsvårdsstyrelsen och länsstyrelsen är det förhållandet, att skogsvägarna
ofta äro beroende av de enskilda utfartsvägar, på vilka de mynna. Det
kan sålunda bliva nödvändigt att avgöra om ett vägföretag i sin helhet eller
till viss del är betingat av bebyggelseintresset eller skogsintresset. Därjämte
kunna uppkomma frågor om underhållsbidrag till skogsvägar eller till enskilda
utfartsvägar, i det senare fallet på grund av att främmande trafik i
form av virkestransporter framgå över dessa vägar. I alla dessa fall torde
det vara av stor betydelse, att statsbidrag, som beviljas av respektive länsstyrelse
och skogsvårdsstyrelse, kunna utgå såvitt möjligt samtidigt, så snart
fråga är om samverkande vägar.

I fråga om grunderna för statsunderstödet hyser skogsutredningen
den uppfattningen, att staten alltjämt borde stödja skogsvägbyggandet
såväl genom bidrag utan återbetalningsskyldighet som genom lån.
Beträffande de allmänna grunderna för denna statliga stödverksamhet Ilar
skogsutredningen i huvudsak yttrat.

Den tidrymd av snart tio år, under vilken med vissa avbrott medel till
statsbidrag åt skogsvägar av riksdagen beviljats, har varit tillräckligt lång
för en förändring av huvudmotiven för berättigandet av detta det allmännas
stöd. Då medel första gången för budgetåret 1933/34 anslogos för ändamålet,
var arbetslöshetens bekämpande ett av huvudmotiven i varje fall för
riksdagen, varför kungörelsen i ämnet då uppställde företags arbetslöshetslindrande
natur som villkor för statsbidrag. Inom skogsbruket hade redan
då lastbilen med framgång börjat användas för virkestransporter direkt från
avverkningsplatserna. Numera har utvecklingen kommit därhän, att lastbilen
åtminstone för landet söder om Bergslagen—Värmland visat sig vara
det mest betydande transportmedlet för virke. Samtidigt har nödvändigheten
av att rationellt ordna skogsbrukets vägförhållanden framstått med
allt större skärpa. Ett välordnat skogstransportväsende, för vilket det ändamålsenliga
vägnätet är ett första villkor, innebär normalt för skogsnäringens
del ökade möjligheter för en förbättrad skogsvård och därmed större
avkastning och ökad lönsamhet. Erfarenheterna under nuvarande krisförhållanden
ha kraftigt bestyrkt nödvändigheten att kunna mobilisera landels
skogstillgångar på ett snabbare och mera vittomfattande sätt än under
fredsförhållanden. Bortsett från bristen på gummi och oljor, har bristen
på goda transportleder i skogarna varit till avsevärd olägenhet under rådande
avspärrning, då .skogens råvaror spela en så oerhört stor roll för
folkförsörjningen. Vårt lands vägnät har utbyggts med hänsyn till i första
hand bebyggelsesynpunkter. Att därvid en så viktig näring som jordbruket
i stort sett fått sina transportproblem lösta är självfallet. Skogsbruket däremot
framstår för närvarande såsom i detta hänseende missgynnat, en försummelse
som nu måste repareras. Ett åstadkommande av ett ändamålsenligt
skogsvägnät är därför i hög grad ett allmänt intresse liksom varje
annat statligt understöd åt skogsnäringen av skogsvårds- och produktio.nsfrämjande
natur. Statens kapitalinvestering i skogsvägarna kommer också
att på lång sikt visa sig räntabel genom förbättrad folkförsörjning och ökade
skatteintäkter. Huvudmotivet för statsunderstöd åt skogsvägarna har sålunda
alltmer blivit företagens stora allmännytta. Bidragen äro, såsom tidigare
framhållits, ett stöd åt skogsnäringen med social anknytning såtillvida,
som möjligheten att genom skogsvägarna underlätta utfartsintresset för avsides
belägen bebyggelse och deras egenskap av lämpliga objekt såsom beredskapsarbeten
i tider av arbetslöshet alltid bör beaktas. Ifrågavarande

Kungl Maj.ts proposition nr 244.

19

stödverksamhet bör smidigt anpassas efter rådande förhållanden och bygga
på frivillighetens grund ävensom vara förenlig med sunda ekonomiska principer.
Den bör följaktligen avse varje sådan ekonomiskt försvarlig, ur virkesproduktionens
synpunkt ändamålsenlig åtgärd, vars nytta ej inom skälig
tid kan tillgodogöras och för vilken kostnaderna väsentligt överstiga de omedelbara
fördelarna. Statsbidrag må beviljas under förutsättning, dels att
nyttan av det företag, vartill bidrag begäres, beräknas minst motsvara kostnaderna
därför, dels ock att skogens ägare icke antages kunna inom skälig
tid täcka kostnaderna för företaget genom att tillgodogöra sig nyttan av
detsamma. Statsbidrag må i första hand tilldelas den, som driver skogsbruket
såsom stöd till jordbruk eller som för sin och sin familjs bärgning är
beroende av arbetsinkomster från skogsbruket. Befinnes med hänsyn till rådande
arbetslöshet erforderligt för skapande av arbetstillfällen genom igångsättande
av skogsvårdsarbeten att bidrag lämnas utöver vad nyss sagts, bör
emellertid Kungl. Majit äga medgiva, att inom visst område bidrag av ytterligare
10 procent av den godkända kostnaden må av skogsvårdsstyrelsen beviljas.
Vid tilläggsbidrags beviljande skall tillika iakttagas, att företräde lämnas
företag, som äro särskilt ägnade att motverka arbetslösheten.

Enligt skogsutredningens uppfattning borde skogsvägarna, liksom fallet
vore med enskilda utfartsvägar, med hänsyn till deras allmännytta och svårigheten
att få dem till stånd, indelas i olika grupper. Syftemålet därmed
vore i första hand alt särskilja sådana året runt med motorfordon farbara
vägar — av skogsutredningen benämnda stamvägar — som tjänade som
huvudtransportleder för större skogsområden. Den av skogsutredningen förordade
planläggningsverksamheten ginge för skogsvägarnas del främst ut på
att utforma det erforderliga nätet av stamvägar. Rörande statens stöd till
byggande av stamvägar har skogsutredningen i huvudsak anfört.

För ett rationellt ordnande av skogsbrukets vägfråga kräves först och
främst ett tillfredsställande system av stamvägar. Skogsvägbyggandet har
hittills endast undantagsvis och då det gällt större sammanhängande förvaltningskomplex
utbyggts med iakttagande av större planmässighet. Detta
har sannolikt haft sin grund i svårigheten att kunna ena ett större antal
intressenter kring ett gemensamt företag. Med hänsyn till den stora vikten
av att få till stånd skogsvägar av stamvägs natur, synes intresset för desamma
böra stimuleras genom bestämmelsen, att statsbidrag till byggande
av stamväg alltid skall utgå med 50 procent av den beräknade kostnaden,
oavsett till vilken kategori de delaktiga fastighetsägarna höra och den
av skogstillståndet föranledda tolala båtnaden, där denna icke uppenbarligen
är så stor, att företaget kan förväntas komma till stånd utan statsbidrag.
Detta senare torde endast undantagsvis inträffa, enär företag av
denna typ komma att förete mycket växlande förhållanden i fråga om
skogsinnehav och omedelbar nytta för den enskilda fastigheten. Härtill
kommer, att man, örn vägloretaget berör ett stort antal intressenter, i viss
utsträckning torde få räkna med tvångsvis anslutning. Delaktigheten i väghållningskostnaderna
fördelas enligt lagen örn enskilda vägar med hänsyn
till den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma ali begagna vägen.
Då begagnandets omfattning står i visst förhållande till den omedelbara
nyttan, komma de fastigheter, för vilka denna är störst, att åläggas förhållandevis
större andelar av anläggningskostnaderna. Grunderna för fördelning
av underhållskostnader kunna däremot bliva annorlunda. Skogsutred -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

ningen hyser den uppfattningen, att ett sådant gynnande, som förut föreslagits,
av skogsbrukets viktigaste vägar är nödvändigt för att stimulera intresset
för och göra det möjligt för skogsvårdsstyrelserna att driva fram
deras utbyggnad. För stamväg av särskilt hög angelägenhetsgrad bör företrädesrätt
till statsbidrag föreligga.

För andra skogsvägar än stamvägar borde reglerna för bidragstilldelningen,
efter vad skogsutredningen framhållit, närmare kunna anslutas till den
av skogsutredningen förda principdiskussionen. Med hänsyn till karaktären
av de beräkningar, som måste utföras för att utröna företagens båtnad,
torde det dock vara mera praktiskt att tillämpa varierande bidragsprocenter
än ett avräkningsförfarande mellan kostnader och vinst i förening med
en fixerad, generell bidragsprocent. Beträffande stödet till dessa skogsvägar
har skogsutredningen vidare yttrat i huvudsak.

Vid ett avräkningsförfarande mellan kostnader och vinst är det ej tillfyllest
att beräkna den omedelbara vinsten i jämförelse med företagets anläggningskostnad,
utan synes det vara nödvändigt att åtminstone i begränsad omfattning
bestämma den kortare eller längre tid, som beräknats åtgå för att uppburen
vinst skall täcka anläggningskostnaderna. Är denna tidrymd mycket
kort, bör intet eller endast ett mindre bidrag utgå, varefter bidragets storlek
borde ökas successivt, alltefter som nämnda tidrymd bedömes bliva längre.
Av rent praktiska skäl kan dock ej en alltför invecklad gradering komma till
användning. Inom ramen för nu gällande bestämmelser, vilka böra tillämpas
för andra skogsvägar än stamvägar, kunna med hänsyn till det sagda
följande regler uppställas.

Till företag, där nyttan under de fem åren närmast efter det vägen väsentligen
tagits i bruk för sitt ändamål kan förväntas täcka den godkända anläggningskostnaden,
utgår statsbidrag med 15 procent av sagda kostnad; dock
att företag, vars nytta skäligen kan förväntas redan under de första två åren
efter nämnda tidpunkt motsvara hela anläggningskostnaden, ej må åtnjuta
statsbidrag. För företag av sist angiven beskaffenhet bör dock liksom för
andra stå öppet att erhålla lån från skogsväglånefonden. Till företag, där
nyttan av vägen under de första fem åren icke kan förväntas täcka hela anläggningskostnaden,
utgår bidrag med 25 procent av sagda kostnad. Då det
lärer förekomma, att vissa skogsägare av ekonomiska och sociala skäl äro i
behov av större bidrag än andra, synes i sådana fall en förhöjning av bidraget
böra ske med 10 respektive 15 procent av den godkända kostnaden
för företaget. Motsvarande förhöjning bör även kunna ske, då ett skogsvägföretag
kan vara av betydelse som utfartsväg för avsides belägna boningsorter
eller av andra särskilda skäl, som tid efter annan kunna göra sig gällande.
Den nuvarande bränslekrisen ger ett påtagligt exempel härpå. För
närvarande torde också de skogsvägar, som uppenbarligen bliva till avsevärd
betydelse för bränsleförsörjningen, vara uppmärksammade såsom särskilt
förtjänta av förhöjt statsbidrag.

I fråga örn vissa villkor för erhållande av statsbidrag har skogsutredningen
anfört följande.

Därest flera äro delaktiga i vägföretaget eller vägen framgår över fastighet,
till vilken vägen icke hör, bör som villkor för statsunderstöd uppställas,
att angående vägens byggande och underhåll skall ha ägt rum antingen
lagakraftvunnen förrättning å stället enligt lagen örn enskilda vägar

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

21

eller ock föreligga lagakraftvunnen dom eller träffad överenskommelse i
sådan form, som av skogsstyrelsen kan godkännas. Bestämmelsen, som bör
gälla såväl vid anvisande av bidrag som lån, är likalydande med den, som
nu gäller vid anvisande av byggnads- och underhållsbidrag till enskild väghållning
(enskilda utfartsvägar). Beträffande skogsbrukets stamvägar bör
följas elen praxis, som i fråga om sistnämnda bidrag utformats inom vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och som innebär, att överenskommelse icke
godkännes, då intressenterna i vägföretaget äro flera än fem. För stamvägar
torde sålunda normalfallet bliva förrättning enligt lagen om enskilda
vägar, varigenom bl. a. underhållsskyldigheten blir för framtiden reglerad
intressenterna emellan och knuten till fastigheterna. För övriga skogsvägar
däremot torde en enklare överenskommelse enligt av skogsstyrelsen fastställda
grunder vara tillfyllest.

Till ernående av en ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärd utjämning torde
beräkningen av kostnaden för företaget böra grundas på ortens genomsnittliga
pris för motsvarande arbete för de senaste åren. Nämnda kostnad
bör sålunda icke kalkyleras med utgångspunkt från topp- eller bottenpriser.
Därest det skulle visa sig, att de verkliga kostnaderna ej uppgå till de beräknade,
må den bidragsbeviljande myndigheten äga nedsätta bidraget till
det belopp, som skolat utgå, om hänsyn vid bidragets beviljande tagits till
de verkliga kostnaderna, och skall bidragstagaren vara skyldig återbetala
vad han erhållit för mycket.

Beträffande lån från skogsväglånefonden har skogsutredningen
erinrat, att erfarenheten rörande verksamheten hittills vore mycket
ringa. Det vore sålunda icke möjligt att ännu överblicka densammas verkningar.
Härom har skogsutredningen vidare anfört följande.

Lån från skogsväglånefonden bör kunna utgå antingen till företag såsom
sådant, då samtliga delägare så önska, eller till enskild delägare i företaget.
Härutinnan bör alltså enligt utredningens mening föreligga valfrihet
från delägarnas sida, varigenom verksamheten anses bliva underlättad. All
sannolikhet talar nämligen för att i fall av stora företag med många delägare
endast vissa av dem önska erhålla lån. I sistnämnda fall torde långivningen
böra ske direkt till den enskilde delägaren emot den godtagbara säkerhet,
envar för sig kan ställa. Önska samtliga delägare erhålla lån, och
äro de flera än fem, böra de äga rätt att utse en styrelse, bestående av
en eller flera personer, med bemyndigande att för delägarnas räkning upptaga
lån från skogsväglånefonden och med skyldighet att dels ställa erforderlig
säkerhet för lånet, dels å delägarnas vägnar underteckna kontrakt
med skogsvårdsstyrelsen angående företagets utförande och övriga med lånet
förenade förpliktelser. Delägare skall i sin tur gentemot företagets styrelse
förbinda sig att uppfylla alla med lånets erhållande förenade villkor ävensom
till styrelsen utställa säkerhet för honom åvilande del av lånebeloppet.

Vidare synes det utredningen lämpligt, att lån finge beviljas intill något
större del av den totala kostnaden än vad i den nuvarande kungörelsen stadgas.
Bestämmelsen härom föreslås därför bliva ändrad därhän, att lån och
bidrag finge utgå med tillsammantaget högst 80 procent (för närvarande 70
procent) av den beräknade kostnaden leir företaget.

Rörande frågan örn s k o g s v ä g a raas u n d e r h å 1 1 har skogsutredningen
framhållit, att det för närvarande helt saknades bestämmelser angående
skyldighet att sörja för del framtida underhållet av statsunderstödda

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

skogsvägar, vilket icke vore tillfredsställande. Skogsutredningen har i denna
fråga ytterligare anfört i huvudsak följande.

För de större och betydelsefullare stamvägarna med ett större antal delägare
kan det antagas, att alltid någon intressent eller trafikant har intresse av att
vägen befinnes i gott stånd. Därav följer, att sådana vägar måste vara föremål
för ett fortlöpande underhåll. Då dessa vägar därjämte höra till den grupp
av skogsvägar, som böra åtnjuta det högsta statsbidraget, torde det vara ett
rimligt krav från det allmännas sida, att deras framtida underhåll tryggas.
Genom förrättningsförfarande enligt lagen om enskilda vägar synes detta
syftemål kunna vinnas. Emot skärpta bestämmelser angående vägunderhållet
kan framhållas, att det ligger i vägföretagarnas eget intresse att upprätthålla
vägens transportförmåga. Detta kan möjligen anses vara fallet i fråga örn
mindre, fristående vägar eller sådana, som anknyta lill stamvägarna, i båda
fallen omfattande endast en eller ett fåtal väghållare. Det måste också erkännas,
att i fråga om sådana mindre skogsområden, som dessa vägar betjäna,
en utpräglad periodicitet i virkesavkastningens tillgodogörande kan vara för
handen. Ett sådant förhållande medför, att kravet på att vägens transportförmåga
ständigt upprätthålles icke är lika starkt framträdande som i fråga
örn stamvägarna. Däremot synes det angeläget, att underhållet i varje fall
säkras för så lång tid framåt, att det närmaste ändamålet med vägens byggande
icke äventyras. Skogsutredningen vill därför föreslå, att i av skogsvårdsstyrelsen
med väghållarna upprättat kontrakt i fråga örn skogsvägar,
där förrättning enligt lagen om enskilda vägar icke ägt rum, intagas bestämmelser
örn skyldighet att underhålla vägföretaget under viss tid. högst 20 år.

Fördelning av underhållsskyldigheten kan ske antingen vid förrättning
enligt lagen örn enskilda vägar eller, då sådan förrättning icke ägt rum,
genom mellan intressenterna träffad överenskommelse. Då vägunderhållet
bör bekostas av den på vägen framförda trafiken, skall delaktigheten i
underhållet bestämmas med hänsyn till den omfattning (= trafikintensitet),
i vilken de olika fastigheterna beräknas begagna sig av vägen, dock att ej
å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av
vägen. För vägar, i huvudsak avsedda för transport av skogsprodukter, ter
det sig sålunda naturligt att för underhållet nödiga medel erhållas genom
upptagandet av transportavgifter för på vägen utfraktad volymenhet virke.

Vid förrättning, avseende underhållet, fastställes för varje vägföretaget
tillhörande fastighet ett andelstal, varjämte bestämmes, huruvida underhållet
skall utföras gemensamt eller in natura efter vägdelning. Skogsutredningen
vill här framhålla, att det gemensamma vägunderhållet kan innebära
stora fördelar gentemot vägdelning. Sålunda kan först vid gemensamt
underhåll arbetet rationaliseras och eventuellt mekaniseras. I många fall
torde det även vara möjligt, att ortens vägmyndigheter kunna ställa maskiner
och personal till förfogande för arbetenas utförande. Ha intressenterna
i vägföretaget vid förrättning eller eljest enats örn att utföra underhållet
gemensamt, torde intet hinder möta för intressenterna att å stämma fatta
beslut om upptagandet av transportavgifter, vilkas storlek givetvis måste
avpassas efter den ram, som anges av vid eventuell förrättning fastställda
andelstal. Har överenskommelse angående gemensamt underhåll träffats annorledes
än vid förrättning enligt lagen örn enskilda vägar, synes det nödvändigt,
att intressenterna utse styrelse eller förtroendemän, som lia att
inkassera beslutade avgifter och verkställa underhållsarbetenas utförande.

Förekommer främmande trafik, d. v. s. trafikeras vägen av andra än
väghållare, kan slitageersättning utgå såsom bidrag till vägunderhållet på
sätt stadgas i lagen om enskilda vägar.

Kungl. Majda proposition nr 244.

23

Enligt skogsutredningens uppfattning borde i vissa fall statsbidrag kunna
utgå även till underhåll av skogsvägarna. Härom har skogsutredningen yttrat
följande.

Därest främmande trafik på skogsvägar äger rum i större omfattning eller
på sådant sätt, att underhållet därigenom avsevärt försvåras, föreligger den
formella kvalifikationen för erhållande av underhållsbidrag. Då emellertid
statsunderstödet till enskild väghållning i vanlig bemärkelse, varav de i sen
tid tillskapade underhållsbidragen äro att anse som en utbyggnad, alltid riktat
sig mot av bebyggelsen betingade utfartsvägar, lärer det kunna förväntas,
att bidrag till underhåll av rena skogsvägar kommer att te sig främmande
för de organ, som handhava kungörelsens tillämpning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uppges till underhållsbidragsberättigade vägar för närvarande
hänföra bland annat sådana vägar, som, förutom att de utgöra utfart för en
viss bebyggelse, samtidigt äro utfart för i vägens närhet belägna större skogsområden,
vilkas ägare icke deltaga i vägens underhåll. Med hänsyn till vikten
av att skogens transportvägar komma till stånd och deras påtagliga allmännytta
såsom överhuvud bidragande till utnyttjandet av landets naturtillgångar,
anser skogsutredningen, att i varje fall stamvägarna böra komma i åtnjutande
av statsbidrag till vägunderhållet, då omfattningen eller arten av främmande
trafik så kräver. Därigenom vunnes även den fördelen för angränsande områden,
att vägarna icke finge avstängas för trafik. Härom bör ett principuttalande
göras av statsmakterna.

Sannolikt kommer underhållet av skogsvägarna, vilka i stor utsträckning
trafikeras huvudsakligen under den tid, vägbanan är tjälad, att te sig väsentligt
billigare än underhållet av andra allmänneligen befarna enskilda vägar,
där den främmande trafiken pågår året runt. Den totala årliga kostnaden
för statsbidrag till underhållet kan därför ej väntas bliva så stor, att anordningen
kunde väcka betänkligheter av rent statsfinansiella skäl. Någon ändring
av k valificeringsbes tämmelserna i den nu gällande kungörelsen angående
statsbidrag till enskild väghållning erfordras icke. Enligt dessa bestämmelser
komma i första hand skogsbrukets stamvägar att kunna erhålla underhållsbidrag.
Underhållsbidrag till skogsvägar bör beviljas av den myndighet
(länsstyrelsen), som handlägger ärenden rörande enskild väghållning. Dock
bör före besluts fattande inhämtas skogsvårdsstyrelsens och skogsstyrelsens
yttranden.

Behovet av skogsvägbyggnader och medelsåtgången för den närmaste framtiden.
Skogsutredningen har under år 1941 från skogsvårdsstyrelserna infordrat
uppgifter rörande i vilken omfattning dels byvägar behöva ny- eller ombyggas,
dels ock speciella skogsvägar anläggas till skogstransporternas tjänst.
Dessa uppgifter ha av skogsutredningen sammanställts i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

Län

(Landstingsområde)

Ombyggnad av
byvägar

Nybyggnad av

Summa

kostnad

1,000-tal
kronor

Längd

km

Kostnad
1,000-tal
kronor

Permanenta

skogsbilvägar

Bilbasvägar

Längd

km

Kostnad

l,U00-tal

kronor

Längd

km

Kostnad
1,000-tal
kronor

Stockholms ..............

90

329

100

509

170

327

1,165

Uppsala..................

—

—

272

1,367

_

_

1,367

Södermanlands ...........

280

1,120

310

1,280

_

2400

Östergötlands ............

208

877

490

2j325

_

_

3,202

Jönköpings ..............

—

—

1,500

5,250

—

_

5^250

Kronobergs ..............

—

—

1,000

3,000

_

_

3;ooo

Kalmar norra ............

300

900

450

2,250

_

_

3,150

Kalmar södra ............

500

1,500

450

1,575

__

3j075

Gotlands..................

450

900

120

600

_

_

ljöOO

Blekinge..................

1,000

6,000

1,000

4,000

_

_

lojooo

Kristianstads..............

—

—

^00

2,000

_

_

2,000

Malmöhus................

—

—

1 50

250

_

_

''250

Hallands .................

300

600

200

900

_

_

1,500

Göteborgs och Bohus......

50

325

250

1,625

_

1,950

Älvsborgs.................

100

400

300

1.200

_

_

1,600

Skaraborgs................

—

—

350

1,400

_

_

i;400

Värmlands................

—

—

500

2,500

_

_

2,500

Örebro...................

500

2,000

1,000

5,000

_

_

7,000

Västmanlands ............

70

215

260

1,470

_

_

lj685

Kopparbergs..............

500

1,000

1,000

4,500

_

_

öjöOO

Gävleborgs................

—

—

2,200

12,500

_

_

121500

Västernorrlands ..........

150

475

700

2,000

_

_

2,475

Jämtlands ...............

—

—

1,740

7,250

380

380

7j630

Västerbottens.............

500

2,000

400

2,000

250

500

4,500

Norrbottens...............

50

250

1,310

8,450

8,700

Summa |

5,048

18,891

16,452

, 75,201

800

1,207

95,299

I genomsnitt för hela landet ha kostnaderna uppskattats till för ombyggnad
av byvägar cirka 3 kronor 80 öre, för nyanläggning av permanenta
skogsbilvägar farbara året runt cirka 4 kronor 60 öre, samt för vinterbilbasvägar
cirka 1 krona 50 öre, allt för längdmeter väg. Skogsutredningen har
icke ansett sig böra framställa någon invändning mot de sålunda beräknade
kostnaderna.

Beträffande anslagsbehovet har skogsutredningen anfört.

Då medel för statsbidrag till skogsvägbyggnad beviljats, har samtidigt
ett visst anslag anvisats vederbörande skogsvårdsstyrelse för bestridande
av förvaltningskostnader för verksamhetens handhavande. Detta innebär,
att skogsvårdsstyrelsen i verkligheten förskotterat i varje fall större delen
av dessa^ förvaltningskostnader, enär fullständiga arbetsplaner för vägföretagen
måste upprättas, innan begäran örn medel för statsbidrag ingives till
Kungl. Maj :t. I fall av avslag löper skogsvårdsstyrelsen sålunda risken att
ej erhålla ersättning för sina kostnader. En sådan anordning får anses
mindre tillfredsställande, då den ovillkorligen verkar hämmande på verksamheten.
För att en skogsvårdsstyrelse skall kunna bedriva en effektiv
propagandaverksamhet för skogsvägbyggandet, en verksamhet som sannolikt
mången gång borde innefatta åtminstone vissa preliminära undersökning1
Byvägar ingå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

25

ar i fältet, böra särskilda medel finnas tillgängliga för planläggande verksamhet.
Till denna verksamhet höra även de åtgärder, som böra vidtagas
i samband med utbyggnadsplanen för stamvägarna. Ehuru skogsutredningen
förutser, att anslagsfrågor av denna och liknande art komma att prövas i sitt
stora sammanhang i samband med övervägandet av skogsvårdsstyrelsernas
medelsanskaffning överhuvud, ser utredningen intet hinder för att redan
nu särskilda projekterings- och planläggningsanslag kunde utgå för vägbyggnads
verksamheten.

De beräknade byggnadskostnaderna för det närmaste behovet av skogsvägar
m. m. uppgå til 95.3 miljoner kronor. Avrundas detta belopp till 100
miljoner kronor och beräknas den genomsnittliga bidragsprocenten för dessa
företag av stor angelägenhetsgrad till 40 procent, erhålles ett årligt medelsbehov
av 4 miljoner kronor, därest byggnadstiden för arbetena sättes så högt
som tio år. Härutöver erfordras för den nyssnämnda projekterings- och planläggningsverksamhelen
400,000 å 500,000 kronor. Dessa senare medel böra
för varje budgetår av Kungl. Maj:t på förslag av skogsstyrelsen fördelas på
skogsvårdsstyrelserna. Då det huvudsakliga arbetet med upprättande av utbyggnadsplan
för stamvägarna är ett engångsarbete, kan behovet av medel
för detta ändamål väntas nedgå avsevärt efter två å tre år, varefter anslaget
till förvaltningskostnader icke torde behöva uppgå till högre belopp än
300,000 kronor per år.

Möjligheten att utföra skogsvägbyggen sammanhänger emellertid intimt
med frågan om arbetskraft. Då arbetsmarknaden är ansträngd, komma skogsvägbyggena
sannolikt att avtaga i omfattning för att återigen kraftigt öka
under tider av hotande arbetslöshet. Det bör därför ankomma på skogsstyrelsen
att efter samråd med arbetsmarknadskommissionen för varje år göra
framställning hos Kungl. Majit om anvisande av medel för detta ändamål,
varvid skogsstyrelsen har att taga hänsyn till ej blott behovet av skogsvägar
och föreliggande ansökningar om bidrag utan även det aktuella arbetsmarknadsläget.

I fråga om det närmare handhavandet av ifrågavarande bidragsverksamhet
har skogsutredningen yttrat.

Skogsutredningen vill framhålla vikten av att anslagna medel finna bästa
möjliga användning. Härmed avses ej blott att de användas till företag, som
ur olika synpunkter äro de mest angelägna och i största behov av statligt
stöd, utan även att vägarbetena utföras på ett ändamålsenligt sätt med utnyttjande
såvitt möjligt av arbets- och penningbesparande metoder. Ett steg i sådan
riktning har redan tagits i och med att Kungl. Majit den 30 april 1942
dels medgivit anställandet i skogsstyrelsen av en vägkonsulent med samtidig
föreskrift, att kostnaderna för konsulentverksamheten skulle bestridas ge;
nom medel från anslaget till skogsvägar, dels ock anvisat medel från samma
anslag till bestridande av kostnaderna för fortbildningskurser i skogsvägbyggnad.
Vägkonsulenten har att med uppmärksamhet följa utvecklingen
inom såväl den allmänna som den skogliga vägbyggnadsverksamheten
och skall till förrättningsmännen i de olika skogsvårdsstyrelserna förmedla
nya rön och erfarenheter i vägtekniska, ekonomiska och administrativa
frågor.

För en fullständig rationalisering av skogsvägbyggandet kräves emellertid
ej endast fortlöpande övervakning och rådgivning utan även ekonomiska
resurser för insättandet av tekniska hjälpmedel såsom exempelvis specialutrustade
traktorer. Sådana ha på senare tid vunnit allt större användning
vid vägbyggnadsarbelen, varvid i åtminstone lättare terräng betydande bespa -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

ringar beträffande kostnader, arbetskraftåtgång och byggnadstid vunnits. Då
dylik maskinutrustning är dyrbar i anskaffning, torde i de flesta fall svårigheter
föreligga att uppbringa nödiga medel därtill. Skogsutredningen anser
därför att Kungl. Maj:t på förslag av skogsstyrelsen från anslaget till skogsvägar
må kunna bevilja bidrag för inköp av traktorer eller annan därmed
jämförlig maskinell utrustning i de fall, där möjligheter uppenbarligen
finnas att i rationaliseringssyfte utnyttja sådan utrustning vid byggandet av
skogsvägar.

Rörande förslaget, att statsbidrag till flottleder och
skogshärbärgen icke vidare skulle utgå från ifrågavarande anslag,
har skogsutredningen anfört.

Bidrag till flottledsbyggnader kan enligt gällande bestämmelser utgå till
företag, som avser inrättande, utvidgande eller förbättrande av enskild flottled.
Emellertid har under den snart tilländagångna tioårsperiod, varunder
anslag för detta ändamål funnits tillgängligt, icke i något enda fall framställning
gjorts örn bidrag till sådant företag. Sagda förhållande tyder på, att något
behov av understöd från statens sida i förevarande hänseende ej är för
handen. Det torde snarare vara så, att utförandet eller förbättrandet av enskild
flottled utgör en ur ekonomisk synpunkt mindre framträdande detalj i
de åtgärder, som av de större skogsägarna — bolag, förening eller enskild
person — vidtagas för ett rationellare utnyttjande av den egna skogens naturtillgångar.
Skulle i trots härav befinnas lämpligt, att statsbidrag för ifrågavarande
ändamål även för framtiden utgår, anser skogsutredningen att ett
särskilt anslag härför bör anvisas. Det torde i detta sammanhang kunna ifrågasättas,
huruvida den verksamhet, varom här är fråga, bör handhavas av
skogsvårdsstyrelserna eller andra organ. Utredningen vill slutligen framhålla,
att spörsmålet om bidrag till flottledsbyggnader kan tänkas bliva föremål för
omprövning i samband med den revision av flottningsväsendet, som lärer
vara att förvänta.

Vad angår bidrag till uppförandet av skogshärbärgen och därmed jämförliga
förläggningar har denna verksamhet intet direkt samband med frågan
om skogsbrukets transportvägar. Det synes med hänsyn härtill oegentligt att
bidrag för nyss angivna ändamål skall utgå från ett med bidrag till skogsvägar
gemensamt anslag. Därest bidrag till dylika förläggningar alltjämt anses
böra ifrågakomma — ett spörsmål varpå skogsutredningen i detta sammanhang
saknar anledning att ingå — bör enligt utredningens förmenande
ett särskilt anslag därför anvisas. Det må även påpekas, att jordbruksutskottet
vid 1941 års riksdag i utlåtande över väckta motioner om statsbidrag till
skogshärbärgen m. m. uttalade, att det syntes utskottet tveksamt, huruvida
frågan örn understöd till skogshärbärgen och därmed jämförliga förläggningar
borde sammankopplas med bidragsverksamheten till väg- och flottledsbyggnader.

Järnvägstransport av skogsprodukter. Beträffande skogsutredningens framställning
i denna fråga hänvisas till betänkandet sid. 194—215.

Yttrandena.

Skogsutredningens förslag ha i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet avgivna yttranden.

Endast i två hänseenden ha erinringar i ett större antal yttranden framställts,
nämligen i fråga om förslagen att upplagsplats för virke efter allmän

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

27

väg skall förklaras ingå i vägens område samt att statsunderstödet till byggande
av skogsvägar skall handhavas av skogsvårdsstyrelserna. Statskontoret,
som betraktar den nuvarande stödverksamheten till skogsvägar som ett
provisorium, har motsatt sig ändring av nu gällande bidrags- och lånevillkor.

Beräffande olika detaljer i förslagen ha dessutom vissa erinringar framkommit.

Av innehållet i yttrandena torde här böra återgivas följande.

Flera skogsvårdsstyrelser lia understrukit vad utredningen framhållit angående
den nationalekonomiska betydelsen av ett välordnat skogstransportväsende
ävensom vikten av att skogsbrukets transportfrågor bringades till en
snabb lösning.

Lantmäteristyrelsen förklarar, att skogsbrukets behov av förbättrade möjligheter
för transport av skogsprodukter vore mycket stort och att särskilt
det förefintliga nätet av vägar, som skulle kunna användas för sådana transporter,
i stora delar av landet vore alltför glest och därtill i betydande utsträckning
icke av den beskaffenhet att det med fördel kunde användas för
rationellt ordnade virkestransporter. Otvivelaktigt vore goda transportmöjligheter
och ett för skogsbruket ändamålsenligt vägnät enligt lantmäteristyrelsens
uppfattning ett mycket betydelsefullt medel att nedbringa denna närings
omkostnader och därigenom höja dess avkastning. Men icke endast
skogsbrukets förhållanden skulle påverkas av de föreslagna åtgärderna utan
även i andra avseenden skulle ett systematiskt utbyggande och förbättrande
av de vägnät, varom här vore fråga, vara till mycket stort gagn. I alltför
stora delar av landet vore vägförbindelser för bebyggda platser ännu mycket
dåliga och till och med obefintliga.

Länsstyrelsen i Blekinge län erinrar, att det för det mindre skogsbrukets
del varit ytterst svårt för att icke säga omöjligt att uteslutande på egen band
kunna åstadkomma ett erforderligt utbyggande av vägnätet. Här om någonsin
krävdes samhällets bistånd i olika avseenden. I själva verket torde det,
när det gällde skogsbrukets vägfrågor, vara så att vad som hade utförts till
alldeles övervägande delen hade skett på statens egna skogar jämte en del
andra storskogsbruk, där möjligheter i både ekonomiskt och organisatoriskt
avseende stått till buds för dylika företag. Den erfarenhet, som från dessa
skogar vunnits om vägarnas betydelse för skogsbruket liksom för de samhällsgrupper,
som vore bosatta å skogarna, gåve emellertid ett starkt positivt
stöd, då det gällde alt bedöma betydelsen av den föreliggande frågan.

I fråga örn förslaget, att en allmän behovs- och ^byggnadsplan
beträffande för skogsbruket betydelsefulla transportleder borde upprättas,
har någon erinran icke framställts.

Väg- och vattenhyggnadsstyrelscn förutsätter emellertid, att distriktsförvaltningarna
inom vägväsendet i och för ifrågavarande utredningsarbete, som torde
bliva av icke obetydlig omfattning, tillfördes den extra personal som kunde
bliva erforderlig för ändamålet, och att medel därför beviljades. Samrådet
mellan de skogliga myndigheterna och vägmyndigheterna syntes enligt styrel -

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

sens uppfattning böra omfatta icke blott planläggningen av skogsvägnätet
utan även det närmare utförandet av större bro- och kons (byggnader, vilka
byggnader vore i hög grad bestämmande för den trafikbelastning, som kunde
tillåtas å vägen. Detta syntes så mycket mer betydelsefullt som broarna med
hänsyn till förutsatta jämförelsevis höga fordonsbelastningar ofta bomme att
kräva ett sådant utförande, att därför erfordrades den större erfarenhet, som
funnes representerad inom vägväsendet. Utförandet av bro- och konstbyggnader
borde därför underkastas vissa bestämmelser ifråga om granskning
av ritningar och kontroll av arbetenas utförande.

Behovet av förstärkning av personalen inom vägförvaltningen för handhavandet
av utredningsarbetet med den ifrågasatta planeringen har ytterligare
understrukits i ett flertal yttranden.

Enligt vad domänstyrelsen yttrat kunde det icke råda någon tvekan om nyttan
av upprättandet inom rikets skogsbygder av en till kommunikationsnätet
i övrigt anknuten allmän behovs- eller ^byggnadsplan beträffande för skogsbruket
betydelsefulla transportleder. Domänverkets revirförvaltare borde dock
icke blott — såsom skogsutredningen föreslagit — lämna uppgifter å av revirförvaltningarna
utförda vägarbeten utan även beredas tillfälle att på ett
tidigt stadium medverka vid planens uppgörande i vad avsåge kronoskogarnas
vägförhållanden.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att vid utarbetandet av utbyggnadsplanerna
även jordbruket, kommunerna och fastighetsbildningsväsendet borde vara
representerade. Uppgörande av sådana utbyggnadsplaner vore uppenbarligen
ur många synpunkter en riktig och ändamålsenlig åtgärd, men styrelsen
ställde sig något frågande till möjligheterna att med nuvarande lagstiftning
rörande de enskilda vägarna få planen följd. Styrelsen har härom anfört.

Initiativet till vägbyggnadsarbeten av olika slag utgår från intressenterna
själva och de äga frihet att med den inskränkning och de regler, som lagen
anger, avgöra vägfrågorna och sålunda bestämma om och på vilket sätt väg
skall byggas och huru väghållningsbördan skall fördelas. Vid förrättning enligt
lagen örn enskilda vägar torde förrättningsmannen i allmänhet komma
att sakna möjlighet att låta förrättningens resultat med tvingande verkan påverkas
av vägföretagets behövlighet eller lämplighet med hänsyn till en sådan
^byggnadsplan, som av skogsutredningen skisserats. Den torde närmast bli
en önskeplan, till vilken, vad det gäller enskilda vägar, vid vägförrättningar
all nödig hänsyn bör tagas. Det allmänna torde i detta hänseende ej kunna
begagna annat tvångsmedel än att som villkor för statsbidrag, när sådant sökes,
uppsätta, att vägföretaget ej motverkar tillämpningen av utbyggnadsplanen.
Enligt gällande bestämmelser bedömes emellertid statsbidragsfrågan
först sedan vägförrättningen verkställts. Möjligen skulle kunna tänkas en
föreskrift enligt vilken, i fall där sakägarna önskade statsbidrag, de genom
förrättningsmannen hade att, där utbyggnadsplan föreligger, hos länsstyrelsen,
innan vägförrättningen avslutas, utverka beslut huruvida ur den ifrågavarande
synpunkten hinder mot statsbidrag kan föreligga. Skulle länsstyrelsen
då finna, att den ifrågasatta vägen på sådant sätt motverkade utbyggnadsplanen,
att bidrag icke kunde utgå, finge sakägarna välja emellan att vidhålla
sitt förslag eller ändra detsamma så att detsamma gåve möjlighet till
statsbidrag. Genom en dylik anordning torde i de flesta fallen all möjlig hänsyn
till utbyggnadsplanen komma att tagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

29

Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelsen i Västerbottens lån.

Enligt lantbruksstyrelsens mening borde vid upprättandet av en allmän
behovs- eller utbyggnadsplan beträffande för skogsbruket betydelsefulla transportleder
rena jordbruksintressen kunna tillvaratagas i högre grad än som
utredningen räknat med. Särskilt i Norrland torde sålunda vid planläggningen
av skogsvägar böra tagas behörig hänsyn till de möjligheter, som dessa
vägar kunde få för utnyttjande av odlingsmarker och för framtida bebyggelse.
Ett sådant hänsynstagande borde kunna ske utan äventyrande av
skogsbrukets intressen. Dessa främjades nämligen oftast av en ökad jordbruksbebyggelse.
Genom en föreskrift därom, att länsstyrelsen skulle vid utbyggnadsplanens
upprättande höra vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott
och egnahemsnämnden, syntes förevarande krav böra bliva
tillgodosett.

Tre av skogsvårdsstyrelserna ha uttalat viss tveksamhet beträffande förslaget
om upprättande av behovs- eller utbyggnadsplaner. Sålunda framhålla
skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands och Värmlands lån, att en dylik
plan för att erhålla större värde skulle bliva för dyrbar att upprätta och
att den ej skulle kunna bibehålla sin aktualitet mer än ett fåtal år. Sistnämnda
skogsvårdsstyrelse anser dock en inom avgränsade smärre områden utförd
planläggning vara nödvändig för skapande av ett rationellt nät av skogsvägar.

Skogsvårdsstyrelsen i Kronobergs län finner det icke möjligt att upprätta
utbyggnadsplaner för andra speciella skogsvägar än stamvägarna.
Skogsvårdssstyrelsen i Gotlands län framhåller, att en utbyggnadsplan för
skogstransportleder under inga förhållanden borde fastställas på samma sätt
som en plan för utbyggnad av de allmänna vägarna. Om en grupp av jordägare
enades om att låta anlägga en för dem betydelsefull väg och för den
skull begärde statsanslag, finge detta icke förhindras av den anledningen att
vägföretaget i generalplanen icke upptoges bland dem som först borde ifrågakomma.
Planen borde därför göras mycket enkel utan ingående kostnadsberäkningar
och finge icke innehålla föreskrifter i vilken ordning de olika
företagen skulle utföras. Enligt vad skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län
yttrat syntes skogsvårdsstyrelsens medverkan till planernas upprättande under
nu rådande förhållanden icke böra bliva av någon större omfattning. Viktigare
arbetsuppgifter torde nämligen för avsevärd tid framåt komma att
taga skogsvårdsstyrelsepersonalens arbetskrafter i anspråk. Denna omständighet
syntes emellertid icke behöva medföra någon nämnvärd risk för att skogsvägföretag
kunde komma att givas en olämplig sträckning. En intim samverkan
på detta område vore nämligen redan förut etablerad.

Länsstyrelsen i Södermanlands län åberopar utlåtande från vägingenjören
i länet, vilken ifrågasätter, örn ej behovs- eller utbyggnadsplanen borde upprättas
av skogsvårdsstyrelsen efter samråd med vederbörande vägförvaltning.

Vägingenjören i Uppsala län anser det ligga närmast lill hands, att utbyggnadsplanen,
i vad den avsåge skogsvägbyggande i dess helhet, uppgjordes genom
skogsvårdsstyrelsernas försorg. Vägorganisationens uppgift borde där -

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

vid bestå i skyldighet att biträda länsstyrelsen vid dennas granskning av planen
i och för fastställelse. En dylik uppgift kunde möjligen hänföras till vägorganisationens
vanliga tjänsteutövning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har framhållit, att länsstyrelsens befattning
med uppgörande och granskning av planen för skogsvägarnas utbyggnad
endast kunde bliva av formell art. Initiativet måste utgå från de skogliga
myndigheterna, enkannerligen skogsvårdsstyrelserna, vilka företrädde sakkunskapen
och ägde kännedom örn skogsnäringens behov av vägar inom de
olika orterna. Preliminärt förslag till ^byggnadsplan borde därför upprättas
av skogsvårdsstyrelsen icke blott beträffande de s. k. speciella skogsvägarna
utan också i fråga om de enskilda vägar, som kunde behöva tagas i anspråk
såsom skogsvägar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län är icke övertygad, att för längre tid framåt
upprättade planer skulle bliva till särdeles stor nytta, utan torde man snarare
för såväl det allmänna som det enskilda vägnätets utbyggande böra åtnöjas
med planer på kortare sikt.

Då skogsvägarna i främsta rummet skulle tjäna som trafikleder för virkesutforsling
medelst motorfordon, torde, enligt vad Norrlands skogsvårdsförbund
framhållit, vid utbyggnadsplanens utarbetande sådana områden framför
andra böra komma i fråga, där tillgång på tidigare ej avsättningsbart
virke vore för handen och markboniteten vore hög. Då virkesavsättningen
berodde på virkespriser samt avverknings- och utdrivningskostnader, torde
detta även förutsätta, att en mer omfattande fullständig plan ej kunde på en
gång utarbetas. Planläggningen torde därför böra omfatta mer begränsade
områden, som efter hand kunde vidgas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utbyggnadsplaner endast borde
upprättas för sådana områden, där verkligt behov därav förelåge.

Med hänsyn till den arbetslöshetskris, som sannolikt vore att förvänta efter
kriget, synes det förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Örebro
län vara av yttersta vikt, att planer och förberedelser fullgjordes för att önskvärda
förbättringar och utbyggnader av vägnätet å skogarna i ett sådant läge
skulle kunna igångsättas.

Vidkommande skogsutredningens förslag avseende det allmänna
vägnätet har i flera yttranden framhållits, att önskemålen örn skogligt
inflytande å utbyggnadsplanerna i väsentliga hänseenden vore tillgodosedda
i nu föreliggande förslag till förstatligande av vägväsendet.

Förslaget rörande upplags- och lastplatser vid de allmänna vägarna har
som förut nämnts avstyrkts i ett stort antal yttranden. Det har sålunda ifrågasatts,
huruvida anordnandet av upplagsplatser kunde anses utgöra en på
väghållaren ankommande åtgärd och örn det kunde vara principiellt riktigt
att låta vägväsendet bekosta dylika, för endast en grupp trafikanter avsedda
anordningar. Behovet för skogsbruket av tillgång å dylika upplags- och lastplatser
har dock allmänt vitsordats. Därvid har också framhållits, att samma
behov gjorde sig gällande i avseende å de enskilda vägarna. Enligt läns -

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

31

styrelsens i Gotlands län uppfattning skulle eventuellt kunna tänkas en lösning
av frågan efter samma linjer, som gällde för anläggning och underhåll
av enskild väg. Vägingenjören i Norrbottens län anser en framkomlig utväg
vara, att medel för anordnande av last- och upplagsplatser fonderades av
skogsaccismedlen. 1942 års vågsakkunniga ha framhållit att, örn staten ansåges
böra bidraga till de föreslagna upplags- och lastplatserna, detta lämpligen
kunde ske genom att utvidga användningsområdet för anslaget till vägoch
flottledsbyggnader å skogar i enskild ägo. Såsom motiv för en sådan
åtgärd ha de sakkunniga anfört, att det i stället för att anordna upplags- och
lastplatser vid allmän väg säkerligen kunde tänkas att anlägga en för biltrafik
användbar skogsväg in i skogsområdet samt att vid sistnämnda väg
anordna upplagsplatser.

I fråga örn utbyggandet av bygdevägar inom skogrika områden samt förstärkning
av vissa vägar till de tunga skogstransporternas tjänst har i flera
yttranden framhållits, att vägväsendets möjligheter direkt vore avhängiga av
tillgången å medel.

Beträffande administrationen av det statliga stödet
åt skogsvägar har i flera yttranden, bland annat från domänstyrelsen,
två skogsvårdsstyrelser samt vissa länsstyrelser och vägingenjörer, framhållits,
att statsunderstöd till alla enskilda vägar borde handhas av samma myndighet.

Skogsutredningens förslag innebure enligt domånstyrelsens uppfattning en
kategoriklyvning mellan bivägar (enskilda utfartsvägar) och skogsvägar, som
icke torde kunna upprätthållas i det praktiska arbetet. Inom en ort vore alla
vägar intimt sammanhängande med och beroende av varandra, icke blott
geografiskt utan även i fråga örn deras utnyttjande. De större skogsvägarna
kunde ofta få betydelse för den allmänna samfärdseln och å många enskilda
utfartsvägar vore tidvis skogstransporterna övervägande och tidvis annan trafik.
Svårigheterna att isärhålla dessa olika slag av vägar bleve även större i
och med att ökade krav ställdes på skogsvägarna, vilka till sin natur vore
fullt jämförliga med enskilda utfartsvägar i allmänhet. Övervägande skäl
syntes därför tala för en enhetlig administration av enskilda vägar av skilda
slag.

Av de två skogsvårdsstyrelser, som i detta hänseende anmält en emot skogsutredningen
avvikande mening, har skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län för sitt
läns vidkommande anfört, att den viktigaste uppgiften nu vore att iståndsätta
skiftesvägarna för tyngre transpoi-ter till tjänst för såväl skogsbruk som
jordbruk. Av denna anledning borde skogsvårdsstyrelsen ej handhava uppgiften
i annan mån än bedrivande av propaganda bland skogsägarna för gemensamma
vägföretags utförande.

Skogsvårdsstyrelsen i Älvsborgs län och Sveriges skogsägare förbund anse,
att den statliga bidragsverksamheten till all enskild väghållning borde omhänderhavas
av en och samina offentliga myndighet, kitt särskiljande av
omsorgerna beträffande enskilda vägar på två olika organ vore irrationellt.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

Skulle skogsvägarna byggas efter nutida krav, erfordrades ett högt mått av
vägteknisk sakkunskap, vilket icke vore tillfinnandes hos skogsvårdsstyrelserna.
Sysslandet med vägfrågor läge för mycket vid sidan av deras betydelsefulla
huvuduppgifter. Såväl de enskilda by- och utfartsvägarna som
skogsvägarna borde i administrativt hänseende sammanföras att sortera under
länsstyrelserna, som givetvis borde åtnjuta biträde inom respektive fackområden
av den statliga vägorganisationen och skogsvårdsstyrelserna. Alla
tekniska arbeten borde åligga den förra, medan de senare skulle påvisa behovet
av skogsvägar, angiva lämpliga sträckningar, utföra skoglig båtnadsberäkning,
propagera för skogsvägbyggandet samt söka ena skogsägarna till intressegrupper,
då vägföretag berörde flera fastigheter. Något hinder för att
såsom hittills de olika slagen av vägar erhölle bidrag från olika anslag eller
enligt olika villkor syntes icke föreligga.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att bidragstilldelningen för skogsvägar
och andra enskilda vägar borde handhavas av den myndighet, som ålades
att upprätta ^byggnadsplan.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som i sitt yttrande utgått från att efter vägväsendets
förstatligande ärenden angående statsbidrag till enskild väghållning
komme att handläggas av länsstyrelserna, har framhållit, att med de enskilda
vägarnas betydelse för skogstransporterna det bleve ett önskemål, att bedömandet
av bidragen till de enskilda vägarna och till de speciella skogstransportlederna
skedde gemensamt. Antingen kunde detta genomföras på sätt
skogsutredningen föreslagit i form av en förhandsprövning av ansökningarna
om statsunderstöd till skogsvägarna genom länsstyrelsen eller också kunde
saken ordnas så, att jämväl sistnämnda fråga avgjordes av länsstyrelsen, därvid
en tjänsteman från skogsvårdsstyrelsen skulle närvara vid föredragningen.
Länsstyrelsen skulle då genom vägorganisationen kunna komplettera den
tekniska utredningen i den mån behov därav framträdde. Det förefölle länsstyrelsen
sannolikt, att sistnämnda anordning skulle vara enklare och i längden
giva bättre resultat än den av skogsutredningen föreslagna.

Länsstyrelsen i örebro län har anfört i huvudsak följande.

Det synes länsstyrelsen önskvärt att administi-ationen för skogsvägarna
överflyttas på länsstyrelserna, då dessa vägfrågor ju ha intimt samband med
de enskilda vägarna, vilkas administration skall handhavas av länsstyrelserna.
Utredningen åberopar såsom skäl för särskild administration att såsom
villkor för statsbidrag till skogsvägarna skulle gälla att den skogsekonomiska
nyttan av företaget vore uppenbar. Emellertid utsäges i motiven till förslaget
till statsbidragskungörelse att utöver den rent skogsekonomiska nyttan jämväl
nyttan av företaget ur jordbrukets synpunkt eller såsom ägnat att bereda
förbindelse till avsides liggande boningsplatser skall beaktas. Denna utvidgning
av principerna för anslagsbeviljandet talar för att handläggningen av
bidragsärendena bör förbehållas länsstyrelsen, som ju har ingående kännedom
om dessa senare förhållanden. Utredningen framhåller vidare, att det
i allt fall syntes omöjligt eller olämpligt att söka samordna bestämmelser
och villkor för den statliga stödverksamheten åt å ena sidan enskilda utfartsvägar
och å andra sidan speciella skogsvägar. Erfarenheterna från administrationen
av nybyggesvägarna, som tidigare handhafts av länsstyrelserna,

Kungl. Majlis proposition nr 244.

33

gendriva tydligt och klart denna uppfattning. Slutligen framhålles, att skogsvägarna
ha en särskild karaktär, som bortsett från det ingenjörstekniska arbetet
kräver skogligt bedömande. Härtill må endast erinras att skogsvårdsstyrelsernas
sakkunskap givetvis bör utnyttjas såväl för yttrandena i samtliga
ärenden rörande statsbidrag till skogsvägar som för upprättande av planer
till sådana.

Av de myndigheter, som tillstyrkt skogsutredningens förslag i förevarande
hänseenden, har länsstyrelsen i Östergötlands län såsom skäl härför anfört.

Vid bedömandet av frågan angående vilken myndighet som skulle omhänderha
anordnandet av skogsvägarna bör bemärkas, att enskilt initiativ erfordras
i motsats mot de allmänna vägarna samt alt skogsvägarnas tillkomst
sålunda i sista hand är beroende av huruvida kostnaderna kunna nedbringas
till sådan nivå, att den enskilda intressenten anser det lönande att bekosta
vägens byggande med tillhjälp av statsbidrag. Även örn man ur centraliseringssynpunkt
gärna skulle se verkställigheten av en uppgjord plan för skogsvägar
handhavas av länets vägorganisation, blir man dock betänksam vid
tanke på de högre kostnader, som otvivelaktigt måste föranledas bland annat
därav, att den billigare arbetskraft, som utgöres av skogsägarna själva och
deras arbetsfolk, icke finge tillfälle att utnyttjas i samma omfattning, som nu
är förhållandet. Den ökning i arbetskostnaderna, som därav befaras bliva en
följd, torde dock i viss mån uppvägas av att distriktsförvaltningens maskinpark
kunde utnyttjas även i skogsvägväsendets tjänst, men en sådan anordning
torde å andra sidan få sin begränsning däri, att vägmaskinerna huvudsakligen
torde kunna användas endast på de största skogsvägarna. Därtill
kommer slutligen att skogsvårdsstyrelsen otvivelaktigt är mera sakkunnig än
distriktsförvaltningen att bedöma skogsvägfrågor.

örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anser, att skogsvårdsstyrelserna
bäst torde veta om och var en väg behövdes och därför vore det
bäst lämpade organet för handhavandet av nu omdiskuterade arbeten. Det
förutsattes i skogsutredningens förslag, att en viss båtnadsberäkning komme
att ske, då ansökan om bidrag eller lån till skogsvägbyggande avsåges. Ingen
annan myndighet än skogsvårdsstyrelsen torde äga möjlighet att verkställa
en dylik båtnadsberäkning, ej heller torde någon annan myndighet i samma
utsträckning som skogsvårdsstyrelsen äga kännedom om terrängförhållanden,
skogsbestånd m. m., som kunde inverka på en eventuell sovring av inkommande
förslag till uppgörande av planer för skogsvägar.

Skogsvärdsstyrelserna i Uppsala och Kronobergs län samt i Kalmar läns
södra del lia anmält avvikande mening från skogsutredningens förslag i fråga
om handläggningen av ansökningar om statsbidrag och lån för skogsvägar.
Den föreslagna anordningen, att ansökan om statsbidrag respektive lån till
skogsvägar skulle översändas till länsstyrelsen för inhämtande av dennas
yttrande, anses nämligen innebära fara för att handläggningen kunde avsevärt
fördröjas. Den förstnämnda styrelsen ifrågasätter därför lämpligheten
av förfarandet överhuvud, medan de två övriga förorda ett begränsande av
detsamma att omfatta endast stamvägarna.

I några yttranden har föreslagits, att skogsvårdsstyrelse skulle vara skyldig
att underrätta länsstyrelsen och länets vägförvaltning örn beslut i ärende rörande
byggnadsbidrag till skogsväg samt beträffande sådan vägs utformning

milling lill riksdagens protokoll 1943. 1 sund. Nr till. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

och byggande (avsyningsbevis jämte tekniska uppgifter och översiktskarta).
Bestämmelser därom borde medtagas i tillämpningsföreskrifter till bidragskungörelsen.

I fråga om grunderna för statsunderstödet ha skogsutredningens
förslag i allmänhet helt tillstyrkts i yttrandena.

Statskontoret, som motsatt sig ändring i nu gällande bidrags- och långrunder,
har anfört följande.

Det ekonomiska stöd som statsmakterna hittills lämnat skogsägarna till
utvidgande och förbättrande av skogarnas transportleder har väsentligen
varit betingat av tillfälliga förhållanden (bekämpande av arbetslöshet, svårigheter
med bränsleförsörjning etc.). Framhållas må vidare, att enligt vad
betänkandet giver vid handen, anläggandet av skogsvägar merendels för
markägaren medför omedelbart ökade inkomster av sådan storlek att å företaget
nedlagt kapital efter en mycket kort tidrymd —■ i vissa fall endast en
eller två avverkningssäsonger — är helt intjänat. I betraktande av den höga
räntabilitet, som sålunda utmärker berörda vägbyggnader, torde det kunna
förväntas, att under normala tider byggnadsarbeten komma till stånd i erforderlig
utsträckning utan att stödåtgärder från statens sida behöva vidtagas.
Under nu angivna förhållanden bör den statliga subventioneringen på
området icke fortgå efter det att rådande krigs- och kristillstånd upphört. Då
enligt statskontorets mening ifrågavarande understödsverksamhet är att betrakta
såsom ett provisorium, kan ämbetsverket icke finna det påkallat att
på sätt föreslagits, den nu gällande bidragsförfattningen, enligt vilken Kungl.
Majt-.t, då särskilda skäl därtill äro, kan medgiva bidrag intill högst 50 procent
av anläggningskostnaden, ändras. Beträffande lånegrundema vill det
synas, som örn den nuvarande bestämmelsen, alt lån jämte bidrag må utgå
med högst 70 procent av sagda kostnad, skulle innebära en tillräcklig stimulans
till skogsvägbyggande.

Beträffande storleken av statsbidraget överhuvud och detsammas avvägning
i olika fall har avvikande mening anförts av sju skogsvårdsstyrelser.
Skogsvårdsstyrelserna i Stockholms och Östergötlands län framhålla svårigheten
att med hänsyn till sociala och ekonomiska skäl på föreslaget sätt
gradera bidragsprocenterna. Erfarenheten på området, framhåller den senare
styrelsen, hade ådagalagt, att ett tillämpande av den föreslagna kategoriklyvningen
endast skapade misshälligheter och avundsjuka mellan vägintressenterna
inbördes. En fast bidragsprocent — förslagsvis 30 procent —
borde tillämpas för alla andra skogsvägar än stamvägar. Skogsvårdsstyrelserna
i Malmöhus och Kristianstads län anse, att lägre bidrag än 25 procent
icke i något fall borde utgå, där bidrag överhuvudtaget kunde utgå. Detta
vöre det lägsta bidrag som möjliggjorde att inom rimlig tid framdriva skogsvägbyggnader
i behövlig utsträckning. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands
län framhåller att med hänsyn till skogsvägföretagens omedelbara ekonomiska
nytta för skogsägaren, bidragskvoten borde vara lägre för dessa företag
än för de egentliga skogsvårdsföretagen i vad avser andra skogsvägar än stamvägar
och förordar bidrag med i regel en tredjedel av kostnaden. Där den
omedelbara båtnaden vore ringa, kunde dock högre bidrag tillämpas. Skogsvårdsstyrelsen
i Norrbottens län anser angeläget, att högre bidrag än de före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

35

slagna överhuvud taget borde utgå. Motiv härför vore skogsägarnas svaga
ekonomiska ställning samt den omständigheten, att det för lappmarken gällande
norrländska skogsproduktionsanslaget kunde medgiva ända till 70 procents
bidrag till vägbyggnad inom ett s. k. skogsvårdsområde. Att bidragen
sålunda kunde bliva olika stora på skilda sidor om lappmarksgränsen kunde
giva anledning till en känsla av orättvisa och stimulerade icke intresset för
skogsvägar. Vidare borde ingen skillnad i bidragens storlek tillämpas för
vägar av olika standard.

Skogsutredningens förslag örn ett bidrag av 50 procent till byggande av
huvudtransportleder, s. k. stamvägar, har av skogsvårdsstyrelserna i allmänhet
hälsats med tillfredsställelse. Endast i tre fall föreligger annan mening.
Skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns södra del och Norrbottens län anse sålunda
att bidragsprocenten borde vara lika för alla vägar, oavsett deras betydelse
i systemet.

Skogssällskapet framhåller att stamvägarna bomme att få så stor betydelse
ur en mera vidsträckt allmän synpunkt, att de borde utföras såsom allmänna
vägar. Vad som utöver dessa vägar vore erforderligt, d. v. s. skogsvägnätets
detaljer, borde vara en intressenternas egen angelägenhet. Därest skogsbruket
emellertid, såsom skogsutredningen föreslagit, komme att få bära halvparten
av anläggningskostnaden och det väsentliga underhållet för de s. k. stamvägarna,
som till sin art liknade dem, vilka sällskapet velat anförtro åt det
allmänna vägväsendet, funne sällskapet det väl befogat att skogsbruket finge
bidrag till deras byggande.

Enligt vad Norrlands skogsvårdsförbund uttalat borde statsbidraget för
anläggande av stamvägar kunna höjas till 75 procent av anläggningskostnaden.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Örebro län ifrågasätter,
huruvida icke statsbidraget för stamvägarnas del borde begränsas till högst
40 procent och för övriga skogsvägar till högst 25 procent.

Länsstyrelsen och vägingenjören i Södermanlands län anse, att statsunderstöd
för anläggande av skogsbilvägar endast borde lämnas i form av billiga
lån.

Nyttan av ifrågavarande låneverksamhet ifrågasättes av skogsvärdsstyrelserna
i Kalmar läns södra del och Västmanlands län samt av skogssällskapet.
Den förstnämnda styrelsen framhåller, att låneförfarandet vore
besvärligt och föga populärt, medan den sistnämnda skogsvårdsstyrelsen anser,
att lån på lika förmånliga villkor kunde erhållas genom de vanliga kreditinrättningarna.
Staten borde icke uppmuntra till jordbrukets ytterligare
skuldsättning. Skogssällskapet, som anför liknande synpunkter, framhåller,
att statslån under inga förhållanden borde tillerkännas andra företag än
större av stamvägsnatur. Statens låneinstitut borde icke belastas för småföretag
som, kringspridda över hela landet, bleve svåra att hålla hand över.
Sällskapet ifrågasätter vidare berättigandet av den skogsväg, som ej med
föreslagna bidrag kunde komma till stånd.

Med hänsyn till nyttan för vårt näringsliv av skogsvägnätets utbyggande

36

Kungl. Maj-.ts proposition nr 244.

och till de behov av arbetstillfällen, fördelade över stora delar av landet, som
särskilt under en kris komme att göra sig gällande, ansluter sig statens arbetsmarknadskommission
i princip till skogsutredningens förslag om förhöjt
statsbidrag till skogsvägföretag av intresse för sysselsättning av arbetslösa.
Kommissionen anser sig emellertid böra framhålla, att skogsvägarbeten som
regel erbjöde begränsade sysselsättningsmöjligheter, varför placering av
hjälpsökande arbetslösa i större omfattning vid sådana företag i många fall
icke lämpligen kunde ske. Mera kontinuerligt arbete torde nämligen i allmänhet
icke kunna beräknas för mer än ett fåtal man. Kommissionen har
ytterligare anfört bland annat.

Vid ansökan om statsbidrag förutsättes ofta att arbetet helt skall utföras
av delägarna själva och hos dem anställda jordbruksarbetare. I dessa fall
synes det högre bidraget icke böra ifrågakomma. Kommissionen förutsätter
vid sin tillstyrkan av förslaget i nu berörd del att det föreslagna extra
bidraget må utgå endast under förutsättning att hjälpsökande arbetslösa
kunna erhålla sysselsättning vid respektive företag samt att beviljandet av
sådant extra bidrag förbindes med villkor örn skyldighet för vederbörande
bidragsmottagare att för företagets utförande anlita av den offentliga arbetsförmedlingen
anvisade, hos arbetslöshetskommitté anmälda hjälpsökande
arbetslösa i den utsträckning och enligt de föreskrifter i övrigt som
meddelas av arbetsmarknadskommissionen.

Kommissionen utgår från att den skall vara oförhindrad att medgiva utförande
såsom statskommunala beredskapsarbeten av företag av denna art
i de fall, då arbetena med hänsyn till storlek, belägenhet och inkvarteringsmöjligheter
m. m. lämpa sig för utförande i sådan form, därvid statsbidraget
torde böra helt bestridas av medel, anvisade till åtgärder mot arbetslöshet.

Beträffande de med bidragstilldelningen förenade villkoren har av några
skogsvårdsstyrelser anförts vissa detaljanmärkningar. Skogsvårdsstgrelserna
i Uppsala län, Kalmar läns södra del och Gävleborgs län samt Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund ifrågasätta sålunda lämpligheten av att i
vissa fall kräva förrättning enligt lagen örn enskilda vägar såsom villkor
för statsbidrag. Det har därvid framhållits, att förrättningsförfarandet vore
både dyrbart och tidsödande icke minst genom den i lagen stipulerade långa
klagotiden och att ett sådant villkor skulle i hög grad motverka intresset för
skogsvägbyggnad. Den förstnämnda styrelsen efterlyser möjligheten av förenklat
förrättningsförfarande.

Däremot anser länsstyrelsen i örebro län, att endast laga kraftvunnen förrättning
enligt lagen om enskilda vägar borde godkännas i fråga örn stamväg.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund påyrka, att såsom villkor för statsbidrag skulle uppställas, att
skogsväg ej finge avstängas för trafik annat än under tider, då så vore nödvändigt
på grund av tjällossning eller dylikt. Riksförbundet har begränsat
sitt yrkande att avse endast stamvägar. Som skäl för ett dylikt villkor har
framhållits att, därest avstängning när som helst kunde ske, rent privata
intressen i exempelvis konkurrenssyfte kunde utgöra hinder för transportledernas
rationella utnyttjande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

37

Skogsvårdsstgrelserna i Kalmar läns norra del och Gävleborgs län ha förklarat
sig icke kunna tillstyrka, att statsbidraget kunde minskas, därest den
verkliga vägbyggnadskostnaden skulle visa sig väsentligt understiga den beräknade
kostnaden, som legat till grund för bidragets beräknande. Enligt
styrelsernas mening syntes konsekvensen fordra, att även motsvarande höjning
av bidraget kunde ske, örn de verkliga kostnaderna överstege de beräknade.
Det framhålles därjämte, att det vore synnerligen svårt att konstatera
de verkliga kostnaderna, enär företagarna i stor utsträckning verkställde
vägarbetet med eget folk.

Under förutsättning av att enhetlig administration genomfördes för alla
enskilda vägar syntes det domänstyrelsen lämpligt, att enhetliga villkor och
bestämmelser uppställdes för bidragsbeviljandet.

I fråga örn underhållsbidrag till skogsvägar har statskontoret
uttalat att, då anläggandet av en skogsväg merendels torde medföra en
årlig inkomstökning vida större än underhållskostnaden, ämbetsverket ansåge
tillräckliga skäl icke föreligga för beviljande av underhållsbidrag utöver
vad som kunde ske enligt gällande författningsbestämmelser sådana
dessa hittills tillämpats. Med hänsyn till att något bärande motiv för att
medgiva skogsägarna ökade förmåner i angivna hänseende icke torde kunna
anföras, än att därigenom skogsvägbyggandet skulle ytterligare stimuleras,
kunde det i varje fall icke ifrågakomma, att bidrag skulle utgå för redan
förefintliga vägar.

Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län ställer sig tveksam till förslaget
örn statsbidrag till underhållet av skogsvägar.

Beträffande underhållsskyldigheten av de skogsvägar, till vilkas utförande
statsunderstöd skulle utgå, har lantbruksstyrelsen ifrågasatt, huruvida
icke beträffande stamvägarna borde uppställas ett allmänt krav på underhåll
oavsett antalet deltagare. Därest detta krav skulle godtagas, torde förrättning
enligt lagen örn enskilda vägar alltid böra hållas, därest väg hade
natur av stamväg. Sagda skärpning av underhållsskyldigheten syntes motiverad
med hänsyn till att ifrågavarande skogsvägar vöre avsedda att ingå
i en för större område gällande kommunikationsplan. Genomgående förbindelser
vore då nödvändiga. Därvid framträdde också kravet på ständigt
underhåll av denna del av vägnätet.

Att som villkor för statsbidrag till skogsvägar ett säkerställande i viss
omfattning av underhållet borde krävas, tillstyrkes av de flesta skogsvårdsstyrelserna.
Skogsvårdsstyrelsen i Kopparbergs län anser emellertid vägunderhållet
vara en detaljfråga, som i nuvarande, allvarliga läge icke borde
tillmätas en så avgörande betydelse, att ett eljest välmotiverat vägföretag
därigenom fördröjdes eller till och med omintetgjordes. Skogsvårdsstyrelsen
i Västmanlands län förmenar, att kravet på underhåll borde begränsas att
gälla endast stamvägar.

Skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att frågan örn grunderna
för erläggande av s. k. slitageersättning borde regleras genom av länssty -

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

reisen fastställda normer. Det hade nämligen visat sig svårt för de enskilda
skogsvägarna att få denna fråga nöjaktigt ordnad. Allmängiltiga normer för
slitageersättnings beräknande och utkrävande gåve det allmänna en viss
kontroll över avgiftstaxorna, varigenom det kunde förhindras, att dessa i
konkurrenssyfte sattes oskäligt högt. I fall, där underhållsbidrag skulle utgå,
erhölles därjämte viss kontroll rörande proportionen mellan bidraget och
den utkrävda slitageersättningen.

Vägingenjören i Örebro län anser, att underhållsskyldigheten icke borde
begränsas till högst 20 år.

Beträffande skogsutredningens anslagsberäkningar har domänstyrelsen
framhållit, att de av skogsutredningen angivna kostnaderna för
längdmeter väg av olika typer syntes — särskilt vad anginge permanenta
skogsbilvägar — vara alltför lågt uppskattade. Vid utbyggandet av nu befintligt
vägnät hade man i stor utsträckning, särskilt i södra och mellersta
delarna av landet, följt sträckningen av gamla kärrvägar, vilka kunnat
iståndsättas för jämförelsevis liten kostnad. Dessutom hade i första hand
utbyggts vägar i gott vägland, under det att vägbyggnad å mindre gynnsamma
marker fått anstå.

Även länsstyrelsen i Västerbottens län finner de av skogsutredningen verkställda
kostnadsberäkningarna för låga.

Lantbruksstyrelsen har anfört.

Den ifrågasatta fördelningen på tio år för planens genomförande är beräknad
utan hänsynstagande till de sannolika arbetsuppgifter och kostnader,
som synas möta för såväl det allmänna som den enskilde under den närmaste
framtiden. Av denna grund anser lantbruksstyrelsen skäl tala för att
skogsvägarnas utbyggnad ej bör beräknas bliva bedriven i så rask takt, att
programmet blir genomfört på så kort tid som tio år. En tid av minst tjugu
år synes snarare erforderlig för ändamålet. Med hänsyn härtill torde de
årliga kostnaderna för det allmänna kunna begränsas till högst hälften av
de av utredningen beräknade. Därest på grund av inträffad arbetslöshet
eller liknande orsak behov av ökade arbetstillfällen skulle uppstå, föreligger
emellertid här en arbetsreserv, som synes kunna utnyttjas genom tillfällig
höjning av anslagen för ändamålet.

I fråga om förslaget rörande revision av statens järnvägars
taxa för godsbefordran har järnvägsstyrelsen — som visserligen
funnit, att starka skäl talade för att transporter av skogsprodukter komme
till utförande med järnväg samt att en anknytning av de skogliga transportlederna
till järnvägarna därför borde eftersträvas — likväl icke nu ansett
sig böra taga ställning till en framtida revidering av godstaxan. En sådan
revidering måste nämligen bliva beroende av de konkurrens- och kostnadsförhållanden,
som komme att förefinnas efter nu pågående krig.

Behovet av den föreslagna revisionen av godsfrakttaxan har understrukits
i flera yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 244-

39

Under de senaste åren ha statsmakterna vidtagit omfattande åtgärder för Departementsatt
åstadkomma förbättrade transportmöjligheter inom landets skogar. För cIl''l'':nändamålet
har såsom framgår av vad jag inledningsvis anfört av riksdagen
beviljats betydande anslag. Det som närmast föranlett dessa åtgärder har
varit nödvändigheten att underlätta framskaffandet ur skogarna av virke
av skilda slag. Ju större krav som i detta hänseende ställts på skogstillgångarna
och ju hårdare dessa inom bättre belägna områden skattats, desto nödvändigare
har det blivit att söka nå längre bort belägna skogsområden, vilka
med nuvarande transportvägar knappast kunna utnyttjas. Ett snabbare utbyggande
av skogarnas transportväsende än tidigare har därför blivit nödvändigt.
Sett även på längre sikt utgör emellertid detta utbyggande av transportväsendet
inom skogarna en för skogsbrukets vidare utveckling högst
betydelsefull åtgärd. För närvarande torde inom landet finnas stora virkesrika
områden, vilka överhuvud taget icke kunna ekonomiskt utnyttjas till
följd av bristande transportmöjlighet för skogsprodukterna. Inom icke obetydliga
delar av landet torde utbytet av skogsbruket icke vara av den omfattning
som vore möjlig därest tillfredsställande kommunikationsleder funnes
att tillgå. En allmän uppfattning torde också råda inom skogsnäringen
att en av de betydelsefullaste rationaliseringsåtgärder, som för närvarande
är möjlig att genomföra för ytterligare tillgodogörande av skogsprodukterna,
är ett vidare utbyggande av transportmöjligheterna och då i första hand
vägväsendet. I sitt nu föreliggande betänkande har 1936 års skogsutredning
upptagit detta spörsmål till en ingående undersökning. Utredningen har härvid
kommit till den uppfattningen att ett fortsatt utbyggande av vägnätet är
en av de mest effektiva åtgärder som i nuvarande läge kan företagas på
ifrågavarande område. Även jag delar denna uppfattning.

Vid en utbyggnad av skogsbrukets transportleder är det givetvis, som skogsutredningen
i sitt betänkande framhållit, av vikt, att en ändamålsenlig planläggning
åvägabringas samt att sålunda en allmän behovs- eller ^byggnadsplan
beträffande för skogsbruket betydelsefulla transportleder upprättas. En
sådan planläggning bör givetvis i första hand avse vägväsendet. Härvid torde
delvis olika regler böra gälla för allmänna och enskilda vägar.

De av skogsutredningen framförda förslagen i fråga om det allmänna vägnätet
torde i allt väsentligt vara tillgodosedda i det av Kungl. Maj:t den
26 mars 1943 till lagrådet remitterade förslaget rörande lag om allmänna
vägar och i sammanhang därmed upprättade författningsförslag. Skogsutredningens
förslag om upplags- och lastplatser för virke efter allmän väg har
såsom framgår av vad chefen för kommunikationsdepartementet i remissprotokollet
anfört dock icke ansetts böra genomföras på det sätt skogsutredningen
ifrågasatt. Spörsmålen örn ökade anslag för nybyggnad av bygdevägar
och ödebygdsvägar, för anordnande av mötesplatser samt för utförande
av förstärkningsarbeten å broar och trummor lii. m. å allmänna vägar av
betydelse för skogstransporterna torde i detla sammanhang icke lämpligen
böra upptagas till övervägande. Utredningens förslag i dessa hänseenden sy -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

nas emellertid förtjänta att vinna beaktande i samband med behandlingen
av respektive anslagsfrågor.

Såsom skogsutredningen framhållit torde det icke vara möjligt att beträffande
det enskilda skogsvägnätet på samma sätt som i fråga om de allmänna
vägarna följa en upprättad utbyggnadsplan. Tillkomsten av enskilda
vägar är nämligen beroende av beslut från vederbörande enskilda intressenters
sida. Givet är emellertid att vid beviljande av bidrag till byggande
eller underhåll av enskild väg vissa möjligheter förefinnas att tillse att
byggnadsåtgärderna planläggas med beaktande av föreliggande allmänna
transportbehov. Med hänsyn härtill synes det ändamålsenligt att, på sätt
skogsutredningen föreslagit, en allmän behovs- och utbyggnadsplan upprättas
jämväl för det enskilda skogsvägnätet inom varje län. Lämpligt torde
vara, att dessa planer utarbetas av länsstyrelserna med biträde av vägförvaltningen
och skogsvårdsstyrelserna. I vad avser speciella skogsvägar synes det
förberedande arbetet därvidlag böra utföras av skogsvårdsstyrelserna.

Gången av utbyggnadsplanens upprättande i fråga om skogsvägar torde,
i anslutning till vad skogsutredningen angivit, i huvudsak böra bliva följande.
Inom varje skogsvårdsstyrelses område bör skogsvårdsstyrelsen utarbeta
en behovsplan för skogsvägnätet. I denna plan synas böra införas redan
utbyggda skogsvägar, under arbete varande vägar samt skogsvägföretag,
till vilka bidrag beviljats men vilka ännu ej påbörjats. För att skogsvägnätet
skall kunna angivas så fullständigt som möjligt torde erforderligt samarbete
böra äga rum med domänverkets revirförvaltningar och större enskilda
skogsförvaltningar. Planen bör av skogsvårdsstyrelsen kompletteras genom
angivande av ungefärliga sträckningen av sådana skogsvägar, som kunna
finnas vara behövliga för erhållande av ett fullständigt skogstransportnät. I
planen synes vidare böra angivas i vilken utsträckning enskilda by- och gårdsvägar
beröras. Den av skogsvårdsstyrelsen upprättade planen torde i första
hand böra granskas och vid behov kompletteras av vederbörande vägförvaltning.
Därvid bör förvaltningen undersöka att planen på lämpligt sätt anknyter
till det allmänna vägnätet och för detta gällande flerårsplaner. Den
slutliga granskningen av planen torde som förut nämnts böra verkställas av
länsstyrelsen. För att, på sätt lantbruksstyrelsen framhållit, i möjligaste mån
kunna utnyttja skogsvägnätet jämväl för framtida bebyggelse och nyodlingar
kan det vara lämpligt att i planläggningsärende höra hushållningssällskapets
förvaltningsutskott och egnahemsnämnden.

Såsom framgår av det förut anförda ha olika meningar framträtt med avseende
å frågan i vilken utsträckning staten bör stödja tillkomsten av skogsvägar.
Härvid har å ena sidan gjorts gällande att det främst är ett enskilt intresse
att anlägga och underhålla de kommunikationsmedel som erfordras speciellt
för utnyttjande av skogstillgångarna å enskild mark. Å andra sidan har emellertid
framhållits, att ett välordnat skogstransportväsende för hela skogsnäringen
innebär ökade möjligheter till förbättrad skogsvård och därmed höjd
avkastning. Åstadkommandet av ett ändamålsenligt skogsvägnät har därför

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

41

ansetts i hög grad vara ett allmänt intresse. Endast i den mån statsunderstöd
utgår till skogsvägarna, äger det allmänna möjlighet att inrikta utvidgningen
av skogsvägnätet mera planmässigt. I nuvarande läge framträder ur bränsleförsörjningssynpunkt
önskemålet att få till stånd en utvidgning av skogsvägnätet.
Utan att staten träder emellan lärer en dylik utbyggnad i erforderlig
utsträckning icke vara möjlig att åstadkomma. Även örn skogens betydelse
för bränsleförsörjningen framdeles kan bliva mindre framträdande, måste det
under alla omständigheter anses som ett allmänt intresse icke minst ur skogsproduktiv
synpunkt att mera avlägset belägna skogstillgångar i ökad utsträckning
kunna nyttiggöras. Vid inträffad arbetslöshet torde verksamheten
för stödjande av skogsvägarnas tillkomst visa sig giva goda och lämpliga arbetstillfällen.

Jag delar skogsutredningens uppfattning, att stödet från det allmännas sida
å förevarande område alltjämt bör ske i form av såväl bidrag utan återbetalningsskyldighet
som lån.

I de över skogsutredningens betänkande avgivna yttrandena ha olika meningar
kommit till uttryck beträffande frågan huru förevarande stödverksamhet
lämpligast bör administreras. Det har härvid framhållits att, därest
verksamheten alltjämt skulle handhas av skogsvårdsstyrelserna, överinseendet
över de enskilda vägarna skulle komma att ligga hos olika statliga organ.
Den statliga stödverksamheten i fråga om andra enskilda vägar än skogsvägar,
speciellt utfartsvägar, torde efter det allmänna vägväsendets förstatligande
komma att handhavas av länsstyrelserna i samråd med vägorganisationen,
medan ärenden rörande statsbidrag och statslån till skogsvägar skulle behandlas
av de skogliga myndigheterna. En klar gränsdragning mellan skogsvägar
och utfartsvägar lärer knappast kunna genomföras. Båda typerna av
vägar äro givetvis användbara för transporter av skogsprodukter. Jämväl de
speciella skogsvägarna utnyttjas ej sällan även som utfartsleder för enstaka
liggande gårdar och torp. Emellertid har skogsvägbyggandet, såsom skogsutredningen
framhållit, karaktär av rent skogsprodukt™- åtgärd, under det
att bidragen till de enskilda vägarna äro av övervägande social natur. Vid
skogsvägarnas planerande måste de skogsekonomiska principerna vara avgörande
och vägens framdragande genom skogens produktionsområden väsentligen
bestämmas av dessa. Handhavandet av skogsvägbyggandet torde därför
främst kräva skoglig sakkunskap. Med hänsyn till nu angivna omständigheter
anser jag i likhet med skogsutredningen, att ärenden rörande statliga
stödåtgärder beträffande skogsvägar alltjämt böra handläggas av skogsvårdsstyrelserna
och skogsstyrelsen.

I likhet med skogsutredningen vill även jag bestämt understryka nödvändigheten
av att de skilda organ, som administrera vägväsendet, samarbeta i
erforderlig omfattning. Enligt föreliggande förslag till det allmänna vägväsendets
förstatligande skola som förut berörts ärenden rörande enskild väghållning
överflyttas från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till länsstyrelserna.
Härigenom torde förbättrade möjligheter till samarbete erbjuda sig. Den av

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 244. 4

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

mig förut tillstyrkta planläggningsverksamheten, varigenom de viktigaste behoven
i fråga om skogsvägar skola bliva klarlagda, bör vara ägnad att
kraftigt underlätta ett sådant samarbete. Vidare torde, på sätt skogsutredningen
föreslagit, de administrativa reglerna för handläggningen av understödsverksamheten
beträffande skogsvägarna böra givas sådan utformning,
att länsstyrelserna tillförsäkras vederbörligt inflytande på ärendenas behandling.
Vad skogsutredningen därutinnan föreslagit kan jag biträda. Det bör
sålunda åligga skogsvårdsstyrelse att, sedan ansökan örn statsunderstöd till
skogsväg inkommit, med eget yttrande översända densamma till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen torde med ledning av upprättade behovsplaner böra
till prövning upptaga frågan, huruvida det föreslagna vägföretaget kan anses
lämpligt anpassat till befintligt eller för den närmaste framtiden planerat vägnät,
i vad detta avser allmänna vägar och enskilda vägar. Finner länsstyrelsen,
att vägföretaget eller del därav bör utgöras av allmän eller enskild väg,
synes länsstyrelsen böra meddela skogsvårdsstyrelsen när företaget kan beräknas
bliva upptaget i förslag till flerårsplan till allmän väg eller när statsbidrag
till detsammas utförande såsom enskild väg kan påräknas.

Liksom hittills torde frågan örn beviljande av såväl statsbidrag som statslån
i sista hand böra prövas av Kungl. Maj:t.

Beträffande de närmare grunderna för statsunderstödet till skogsvägarna
har skogsutredningens förslag tillstyrkts i flertalet yttranden. I några yttranden
har emellertid förordats att statsunderstödet skulle givas en något mindre
omfattning, medan i andra yttranden föreslagits längre gående åtgärder. För
min del finner jag skogsutredningens förslag härutinnan väl avvägt och kan
alltså ansluta mig till detsamma.

Liksom hittills bör statsunderstöd endast utgå för utförande av vägbyggnad
å skog, som står under skogsvårdsstyrelses uppsikt. Såsom förutsättning
för erhållande av statsbidrag bör gälla, att nyttan av vägföretaget beräknas
minst motsvara kostnaderna därför samt att skogsägaren antages icke
kunna inom skälig tid täcka kostnaderna för företaget genom att tillgodogöra
sig nyttan av detsamma. I första hand torde statsbidrag böra tilldelas
den, som driver skogsbruket såsom stöd till jordbruk eller som för sin och
sin familjs bärgning är beroende av arbetsinkomster från skogsbruket. Nu
gällande villkor om företräde till erhållande av statsbidrag för vägföretag,
som är ägnat att motverka arbetslöshet, synes ej böra bibehållas.

Till byggande av sådan året Tunt med motorfordon farbar skogsväg, som
utgör huvudled för utforsling av skogsprodukter från större skogsområden
(stamväg), torde såsom skogsutredningen föreslagit, med hänsyn till det allmännas
stora intresse av att dessa vägar komma till stand, statsbidrag alltid
böra utgå med 50 procent av den godkända kostnaden för företaget. Statsbidrag
till byggande av annan skogsväg synes böra utgå med högst 40 procent
av den godkända kostnaden. Vid bestämmande av bidragets storlek
bör, på sätt skogsutredningen anfört, hänsyn tagas till båtnad och företagarnas
ekonomiska villkor med flera förhållanden. Därest det med hänsyn
till rådande arbetslöshet befinnes erforderligt för skapande av arbetstillfäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 244.

43

len genom igångsättande av vägföretag, att statsbidrag lämnas utöver vad
förut för varje särskilt fall förordats, bör Kungl. Maj:t äga medgiva, att
inom visst område bidrag med ytterligare 10 procent av den godkända kostnaden
för företaget må utgå. Det av statens arbetsmarknadskommission föreslagna
villkoret för det högre bidragets beviljande torde härvid böra gälla.
Byggnadsbidrag torde ej böra beviljas örn flera äro delaktiga i vägföretaget
eller örn vägen framgår över fastighet till vilken vägen icke hörer, med mindre
angående vägens byggande och underhåll antingen ägt rum lagakraftvunnen
förrättning enligt lagen örn enskilda vägar eller ock föreligger lagakraftvunnen
dom eller träffad överenskommelse i sådan form, som av skogsstyrelsen godkännes.
Liksom beträffande statsbidrag till övriga enskilda vägar bör för
skogsbrukets stamvägar gälla att, där antalet väghållare är flera än fem,
statsbidrag ej får beviljas annat än örn lagakraftvunnen förrättning enligt
lagen om enskilda vägar föreligger. Då sådan förrättning icke hållits, torde i
kontrakt, som upprättas mellan skogsvårdsstyrelsen och väghållarna, böra
inrymmas bestämmelse örn skyldighet att underhålla vägföretaget under viss
tid, högst 20 år.

Statsunderstöd i form av lån och bidrag synes i enlighet med skogsutredningens
förslag hädanefter böra kunna uppgå till sammanlagt 80 procent
i stället för tidigare 70 procent av den godkända kostnaden för vägföretaget.
På sätt skogsutredningen vidare föreslagit, torde minimibeloppet
för lån böra sänkas från 1,000 kronor till 500 kronor. Ytterligare biträder
jag förslaget om utsträckning av tiden för amorteringsfrihet från ett till två
år från första lyftningsdagen. Likaledes ansluter jag mig till förslaget att för
företag med flera än fem delägare, som samtliga önska erhålla lån, skall
kunna utses en styrelse, bestående av en eller flera ledamöter, som ha att i
allt vad lånet rörer företräda delägarna.

För närvarande finner jag mig icke kunna tillstyrka skogsutredningens
förslag, att för bidrag till skogsvägar och för bidrag till flottledsbyggnader
samt uppförande av skogshärbärgen och därmed jämförliga förläggningar
skola uppföras särskilda anslag å riksstaten.

Skogsutredningen har beräknat medelsbehovet för statsbidrag till bygggande
av skogsvägar under den närmaste tioårsperioden till sammanlagt
40 miljoner kronor. Härtill skulle komma vissa kostnader för skogsvardsstyrclserna,
nämligen dels för planläggning av vägföretagen, dels för erforderlig
propagandaverksamhet, dels ock för uppgörande av de förut omnämnda
utbyggnadsplanerna för skogsvägarna. Dessa kostnader ha för de
första åren förslagsvis uppskattats till 500,000 kronor för år. Enligt min mening
bör omfattningen av ifrågavarande stödverksamhet framförallt anpassas
efter det arbetsmarknadspolitiska läget. Med hänsyn härtill och till förefintlig
reservation torde anslaget till ändamalet för nästa budgetar böra begränsas
till det i statsverkspropositionen beräknade beloppet, 500,000^ kronor.
På sätt skogsutredningen föreslagit synas från anslaget, eller Kungl.
Maj:ts bestämmande, böra utgå särskilda förvaltningsbidrag till skogsval ds -

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 244.

styrelserna för projekterings- och planläggningsverksamhet. Förvaltningsbidrag
bör avse skogsvårdsstyrelses kostnader dels för prövning av ansökan
och upprättande av plan angående företag, till vilkas utförande sökts byggnadsbidrag
eller lån från skogsväglånefonden, dels för handhavandet av
fortlöpande kontroll över arbetenas utförande, dels ock för arbeten i samband
med upprättande av ^byggnadsplan för vägnätet inom större områden.
Någon förstärkning av skogsväglånefonden lärer för närvarande icke erfordras.
Medelsanvisningen torde framdeles för varje år få bestämmas under
hänsynstagande till då rådande förhållanden.

Därest riksdagen biträder de förslag jag i det föregående tillstyrkt, torde
det få ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera utfärda erforderliga bestämmelser
i ämnet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

att till Skogsvård m. m.: Väg- och flottledsbgggnader å
skogar i enskild ägo för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av .................................... kronor 500,000.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Siv Schöller.

437776. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.