Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

1

Nr 242.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld m. m.; given Stockholms slott
den 7 maj 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
7 maj 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, följande.

I skrivelse den 9 april 1943 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att
riksbanken måtte för tiden från och med den 1 juli 1943 till och med den
30 juni 1944 befrias från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse. Fullmäktige i riksgäldskontoret
ha, efter remiss, tillstyrkt bifall till denna hemställan.

I en särskild till nämnda framställning anknuten skrivelse lia bankofullmäktige
vidare behandlat frågan om riktlinjerna för den statliga penningpolitiken
och härvid till en början lämnat följande allmänna karakteristik
av läget.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 242.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 242-

Den penningpolitiska utvecklingen under det senaste året har karakteriserats
av å ena sidan en ökning av betalningsmedelsförsörjningen, som tagit
sig uttryck i stegrad sedelcirkulation och tillväxt av allmänhetens behållning
på bankräkningar av avistakaraktär, å andra sidan en i stort sett oförändrad
bankutlåning till näringslivet, en tillbakagång av affärsbankernas
kassatillgångar samt ett stabilt ränteläge.

Den stegrade tillgången av betalningsmedel torde sålunda icke i större utsträckning
bero på någon utvidgning av bankväsendets kreditgivning till enskilda
företag. Orsakerna ligga i stället huvudsakligen i valutasituationens
utveckling samt de statliga utgiftsöverskotten och deras finansiering. Genom
dessa båda faktorer ha betalningsmedel direkt och via affärsbankernas
kreditgivning till staten ställts till näringslivets förfogande. Då samtidigt
sysselsättningen varit god till följd av statsbeställningar, en förhållandevis
livlig byggnads- och annan investeringsverksamhet, skogsavverkningar m. m.
samt skörderesultatet relativt gynnsamt lia allmänhetens inkomster och köpkraft
påverkats i stigande riktning.

I anslutning härtill erinra fullmäktige örn den stabilisering av löner och
priser, som numera genomförts. Genom denna syntes riskerna för en av inkomststegringar
och prishöjningar framkallad monetär expansion tills vidare
vara i huvudsak eliminerade.

Fullmäktige upptaga därefter till behandling frågan om finansieringen av
de statliga utgiftsöverskotten samt framhålla i samband därmed vikten av
att åtgärder vidtagas för att om möjligt ytterligare öka det enskilda sparandet.
Fullmäktige anföra härom följande.

I sin skrivelse den 21 april 1942 betonade fullmäktige särskilt önskvärdheten
av en intensifierad sparverksamhet. Delvis till följd av den sparpropaganda
som bedrivits har även ett ökat sparande kommit till stånd, vilket
särskilt kommit till synes i stegringen av allmänhetens behållning på sparräkningar
i kreditinstituten. Betydelsen av en bibehållen och örn möjligt
utökad sparverksamhet anse fullmäktige fortfarande oförminskad. Ur penningpolitisk
synpunkt äro härvid att föredraga sådana sparformer, som leda
till en finansiering direkt hos allmänheten av de statliga utgiftsöverskotten,
från vilka det starkaste kravet på sparmedel för närvarande utgår. Inköp av
sparobligationer och andra statspapper samt direkt inlåning av riksgäldskontoret
med bankerna som mottagande organ enligt principerna för de
s. k. rikskontona äro därför under nu rådande förhållanden i särskilt hög
grad önskvärda sparformer.

Den i nyssnämnda skrivelse antydda möjligheten att uppmuntra visst sparande
genom begränsade statliga bidrag är föremål för övervägande. I ovan
anförda riktlinjer för den ekonomiska politiken uttalas, att olika sätt att
premiera vissa slag av sparande böra anlitas. Med anledning härav ha fullmäktige
anmodat särskilda sakkunniga att närmare utreda frågan om införande
av bland annat premiering av frivilligt sparande.

Vad angår den centrala penningpolitiken ville fullmäktige — i anslutning
till vad som anförts i de av Kungl. Maj:t den 13 sistlidne november godkända
riktlinjerna för åtgärder till motverkande av en skadlig prisstegring
— framhålla, att denna borde inriktas på att hindra, dels att en fortsatt
valutainströmning, clearingutbetalningar eller kreditgivning till utlandet ge
upphov till nya kassamedel på marknaden, dels att likviditeten ökas genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

3

sättet för de statliga utgiftsöverskottens finansiering. De medel, som härvid
i första hand komme ifråga, vore operationer på den öppna marknaden samt
andra åtgärder, varigenom en begränsning av likviditeten framkallades. En
på sådant sätt åstadkommen indragning av betalningsmedel från marknaden
till riksbanken borde fortsättningsvis vid behov äga rum.

Fullmäktige anföra i detta sammanhang vidare följande.

En dylik indragning, bland annat i form av försäljning av tidigare inköpta
obligationer och från riksgäldskontoret rekvirerade skattkammarväxlar, har
riksbanken företagit vid ett par tillfällen. Detta har skett i anslutning till fullmäktiges
skrivelse den 1 oktober 1942 till riksgäldskontoret, i vilken fullmäktige
hemställde, att statens skuldförbindelser till ett belopp av 500 milj.
kr. måtte för fullföljande av riksbankens valutavårdande verksamhet vid
behov ställas till förfogande. Beloppet av de skattkammarväxlar, som riksbanken
i penningpolitiskt syfte placerat på marknaden, uppgick i slutet av
mars innevarande år till 78 milj. kr. För att minska sparbankernas placeringssvårigheter
har riksbanken vidare interimistiskt mottagit insättningar,
bundna på 6 år och mot en ränta av 3 procent till ett belopp av omkring
40 milj. kr.

Riksbanken är beredd att i ökad omfattning ingripa på liknande sätt örn
valutasituationens utveckling eller kreditmarknadsutvecklingen i övrigt skulle
föranleda detta. Å andra sidan bör, om situationen skulle förändras exempelvis
genom uppkomsten av en valutautströmning, enligt fullmäktiges mening
en åtstramning av kreditmarknaden motverkas därigenom att riksbanken
uppträder som köpare av värdepapper på marknaden.

I skrivelsen den 1 sistlidne oktober till riksgäldskontoret betonade fullmäktige
önskvärdheten av en stabilisering av räntenivån. Under den sista
tiden ha, framhålla fullmäktige i sin nu avgivna skrivelse, vissa tendenser
till räntesänkning gjort sig gällande och särskilt ha de placeringssvårigheter,
som sparbankerna i många fall vore utsatta för, aktualiserat en nedsättning
av inlåningsräntan i vissa sparbanker. En reduktion av inlåningsräntoma
vöre emellertid icke ägnad att förbättra läget för bank- och sparbanksväsendet
i dess helhet. Det kunde enligt fullmäktiges åsikt knappast undvikas, att
en sådan reduktion skulle komma att bli bestämmande för den allmänna
ränteutvecklingen. Den skulle i så fall komma att medföra ökade risker för
en stegring av kapitalvärdena och för att en räntestegring senare bleve nödvändig
som eljest skulle kunnat undvikas. Nuvarande räntor borde alltså enligt
fullmäktiges mening även fortsättningsvis stabiliseras. Fullmäktige förbisåge
icke att detta förutsätter, att affärsbankerna äro villiga att övertaga
skattkammarväxlar och korta statsobligationer utan hänsyn till traditionella
regler för fördelningen av placeringarna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lia i utlåtande över bankofullmäktiges skrivelse
anfört följande.

Vid övervägande av vad fullmäktige i riksbanken anfört i sin förevarande
skrivelse hava fullmäktige i riksgäldskontoret funnit sig kunna instämma i
de synpunkter och önskemål i fråga örn den statliga penningpolitiken, som
utvecklats i skrivelsen.

Vad beträffar de gjorda uttalandena örn sparverksamheten få fullmäktige

4

Kungl Maj:ts proposition nr 242.

erinra om följande. Fullmäktige, som alltsedan kristidens början i sammanhang
med den statliga upplåningen sökt främja sparandet, hava, i anslutning
till uttalanden av 1942 års riksdag angående vikten av att det enskilda sparandet
ökades, alltsedan mitten av nämnda år i olika former bedrivit en omfattande
propaganda för sparverksamhet. Av tillgängliga uppgifter framgår,
att insättningsöverskotten hos postsparbanken, sparbankerna och centralkassorna
för jordbrukskredit samt å affärsbankernas sparkasseräkningar
varit betydligt större under första kvartalet innevarande år än under motsvarande
tid 1942. I vad mån detta förhållande kan tillskrivas berörda propaganda
är givetvis omöjligt att utröna, men fullmäktige föreställa sig att
propagandan ej varit utan sin betydelse för denna glädjande ökning av sparandet.

Sparpropagandan fortgår alltjämt .och fullmäktiges avsikt är att tills
vidare fortsätta med densamma. Propagandan omfattar såväl sparverksamhet
i allmänhet som riksgäldskontorets sparobligationer samt sedan den 1
innevarande april även den nya sparformen rikskonto. Propagandan sker
enligt riktlinjer, som utformas i samarbete med riksbanken och ovannämnda
kreditinstitut.

I övrigt hava fullmäktige ej något att tillägga till vad fullmäktige i riksbanken
anfört i sin förevarande skrivelse.

JMPdu!/?nntS När för ett år sedan frågan om riktlinjerna för penningpolitiken senast
behandlades av riksdagen, gjorde sig starka farhågor för en fortsatt prisstegring
gällande. Visserligen ansåg man sig våga räkna med att de kostnadsstegringar,
som uppstått vid import, respektive vid övergång till inhemska
ersättningsvaror, i huvudsak tagits ut i produktprisutvecklingen, men å andra
sidan kunde den fortgående ökningen av köpkraften befaras utlösa en ytterligare
höjning av prisnivån.

Inflationsrisken och möjligheterna att bryta denna upptogos till behandling
i den till fjolårets riksdag avlåtna propositionen angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld. I skrivelse i ämnet hade bankofullmäktige bland annat uttalat, att
en fortskridande prisstegring i rådande försörjningsläge icke kunde undvikas,
om ytterligare anspråk på dyrtidskompensation från producenter eller
konsumenter skulle tillmötesgås. Och i sitt yttrande över fullmäktiges skrivelse
hade priskontrollnämnden funnit anledning till farhågor för att den
under 1941 framträdda avsaktningen i prisstegringen icke skulle fortsätta
under 1942 samt till stöd för detta sitt omdöme hänvisat närmast till de
ökade penninginkomsterna för såväl löntagare som vissa andra grupper i
samhället. För egen del anförde jag vid anmälan av ärendet, att bankofullmäktiges
och priskontrollnämndens uttalanden riktade uppmärksamheten på
det betydelsefulla val, inför vilket den ekonomiska politiken kommit att
ställas. I och med att risken för en fortsatt prisstegring icke längre i främsta
rummet var knuten till höjda importkostnader utan företrädesvis betingades
av omfånget hos den tillgängliga köpkraften vid ytterligare minskad varutillgång
och av den köpkraftsökning, som bleve följden av försök att kompensera
prishöjningarna, uppställde sig frågan om man skulle bryta tendenserna
till ytterligare kompensation och därmed skapa underlag för en pris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

5

stabilisering eller om man skulle acceptera en fortsatt växelverkan mellan
prisförhöjningar och kompensationstillskott. Det senare alternativet vore
tydligen oförenligt med målet för vår penningpolitik. En oavbrutet fortgående
prisstegring måste, även örn den kunde hindras att förlöpa i snabbare
takt än ditintills, framkalla allvarliga betänkligheter. Om uppfattningen att
en fortsatt prisstegring vore ofrånkomlig vunne insteg, skulle lockelsen att
föregripa utvecklingsresultatet bli allt starkare. Och även inom de grupper,
där återhållsamhet i kraven på kompensation iakttagits på grund av övertygelsen,
att en sänkning av standarden måste följa av ett försämrat försörjningsläge
för hela folket, skulle inställningen med all sannolikhet bli en
annan, om det med fog kunde sägas, att den fortsatta ökningen av levnadskostnaderna
väsentligen blivit av inflationistisk karaktär.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande över propositionen anslöt sig bankoutskottet
till den här refererade uppfattningen. En stabilisering av inkomstoch
prisnivån borde enligt utskottets mening eftersträvas i första hand genom
en viss skärpning och utvidgning av priskontrollen efter dittillsvarande linjer
samt genom frivilliga överenskommelser mellan statsmakterna och olika producent-
och konsumentgrupper. Dittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar
och kompensationstillskott hade till icke ringa del berott på att såväl
vid lönesättning som vid fastställande av priser på jordbrukets och industriens
produkter tillämpats ett kompensationssystem, som avsett att skydda var och
en av de berörda grupperna från att behöva bära en större del av försämringen
i försörjningen än övriga grupper. Skulle denna växelverkan kunna brytas
utan alltför stor risk för att någon grupp finge bära en otillbörligt stor del av
krisens bördor, syntes en samtidig uppgörelse rörande riktlinjerna för den
för inkomsterna bestämmande pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig.

Som bekant upptogos under sommaren och hösten 1942 överläggningar
med representanter för olika intressegrupper i syfte att nå ett underlag för
en pris- och inkomststabilisering efter de av riksdagen godkända linjerna.
Såsom ett led i stabiliseringssträvandena genomfördes fr. o. m. den 1 november
1942 ett temporärt prisstopp, avsett att bilda utgångspunkt för den
strängare prisreglering vilken var nödvändig som komplement till de uppgörelser
rörande arbetslöner och jordbrukspriser varom förhandlingar pågingo.
De resultat som uppnåddes vid dessa förhandlingar betydde å ena sidan,
att den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad om levnadskostnadernas
fortsatta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram
av mellan 4 och 5 procent, å andra sidan en reduktion av producentpriserna
på jordbruksprodukter, som möjliggjorde en stabilisering av konsumentpriserna
trots en samtidig reduktion av subventionerna. I detta sammanhang
bör även nämnas, att man avtalsvägen lyckades vinna en utvidgning av området
för prisbindningarna på importvaror.

Det är givetvis ännu för tidigt alt uttala sig örn betydelsen av de sålunda
vidtagna åtgärderna. Otvivelaktigt lia de dock utgjort en av förutsättningarna
för den stabilisering av prisnivån som kommit till stånd. Enligt föreliggande
uppgifter lia levnadskostnaderna nu varit praktiskt taget oförändrade

6

Kungl. Majlis proposition nr 242.

under ett år, och de farhågor som mötte föregående vår ha alltså hittills icke
besannats. Det finnes under dessa förhållanden grundad anledning att antaga,
att levnadskostnaderna icke under den period, som täckes av gällande
ramavtal, komma att stiga i sådan utsträckning, att den i avtalet stadgade
ökningen av dyrtidskompensationen skall inträda.

Att pris- och lönenivån kunnat stabiliseras innebär givetvis icke, att de faror
för penningvärdet som köpkraftsöverskottet och den starkt ökade likviditeten
innebära undanröjts. Spänningen mellan köpkraft och varutillgång
samt likviditeten på penningmarknaden ha snarast ökats; jag torde få hänvisa
till vad jag yttrade härom vid anmälan av finansplanen i årets statsverksproposition
samt till konjunkturinstitutets i dagarna utkommande undersökning
av inkomst- och konsumtionsutvecklingen under krigsåren. Men
stabiliseringen bör i väsentlig mån ha begränsat riskerna. Konjunkturinstitutets
utredning ger vid handen, att den köpkraftsökning, som kan återföras
på de ökade statsutgifterna, den relativt omfattande enskilda investeringsverksamheten
och betalningsförhållandena mot utlandet, visserligen utgjort
en förutsättning för den fortskridande prisstegringen men likväl endast i undantagsfall
och i en i förhållande till hela omsättningen relativt ringa omfattning
varit en aktivt drivande kraft i prisstegringsprocessen. Förklaringen
härtill är närmast, att det köpkraftsöverskott som dämts upp genom varuoch
prisregleringarna icke omsatts i en aktiv varuefterfrågan. Så skulle sannolikt
ha skett, örn farhågor för en fortgående penningvärdesförsämring vunnit
allmän spridning. I den mån försöken att stabilisera prisnivån krönas
med framgång, motverkas tendenserna att utnyttja köpkraftsöverskottet till
forcerad efterfrågan och kan man alltså räkna med att detta överskott även
fortsättningsvis skall förbli passivt.

I de skrivelser från bankofullmäktige rörande riktlinjerna för penningpolitiken
och fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld, som nu föreligga, ha fullmäktige i huvudsak begränsat
sig till att ånyo understryka vikten av att det enskilda sparandet främjas,
att åtgärder vidtagas för att begränsa marknadens likviditet samt att
rådande ränteläge vidmakthålles.

I likhet med fullmäktige finner jag angeläget, att ansträngningarna att stimulera
till ökat sparande fullföljas. De böra få ett verksamt stöd i det ökade
förtroende för penningvärdet, som kan antagas bli en följd av den uppnådda
prisstabiliseringen. Betydelsen av att den statliga upplåningen inriktas så, att
likviditeten på marknaden såvitt möjligt begränsas, har jag redan i statsverkspropositionen
funnit anledning att understryka. Vid organisationen av statslånen
bör alltså tillses, att dessa såvitt möjligt placeras direkt hos allmänheten.
Jag instämmer även i de uttalanden, som bankofullmäktige gjort i
räntefrågan. En räntesänkning skulle i nuvarande läge vara ägnad att försvåra
stabiliseringssträvandena genom att medföra en tendens till höjning av kapitalvärdena
och till ökad kreditgivning. Den skulle vidare leda till att möjligheterna
att stabilisera räntenivån på längre sikt försämrades. De fördelar,
som ett räntefall skulle kunna erbjuda ur finansiell synpunkt, äro icke av

Kungl. Maj.ts proposition nr 242.

7

sådan art eller omfattning, att de motivera, att man tager de olägenheter som
räntesänkningen skulle vara förbunden med. Såsom bankofullmäktige framhållit,
förutsätter en räntestabilisering, att bankerna äro villiga att godtaga en
fortsatt förskjutning i fördelningen av placeringarna över till skattkammarväxlar
och korta statsobligationer. Med hänsyn till den betydelse en sådan förskjutning
äger för räntestabibseringen, synes den emellertid för närvarande
ligga i bankernas eget intresse.

Samtidigt som man fullföljer strävandena att binda köpkraftsöverskottet
genom sparande, att begränsa likviditeten och att motverka en höjning av
kapitalvärdena, måste man givetvis inrikta ansträngningarna på att förhindra
tillskapandet av ny köpkraft. Betydelsen av att de statliga budgetunderskotten
begränsas har ofta understrukits. I den mån kraven på fortsatt militär
beredskap, utbyggnad av försvarsorganisationen och åtgärder till främjande
av försörjningen resa hinder för en reduktion av statens anspråk på landets
produktiva resurser och av dc högt uppdrivna statsutgifterna, måste annan
verksamhet begränsas. Åtgärder ha därför vidtagits för att effektivisera kontrollen
över investeringsverksamheten, och ytterligare ingripanden i samma
syfte äro under övervägande. Med hänsyn till den betydelse som stora delar
av den industriella investeringsverksamheten och bostadsproduktionen i nuvarande
läge äger, äro emellertid möjligheterna till en begränsning icke stora.
Desto angelägnare är det att alla besparingsmöjligheter i fråga om icke
strängt nödvändiga anläggningsarbeten iakttagas.

Under våren ha vissa utredningar igångsatts rörande förhållanden, som
kunna väntas bli av betydelse vid övergången till fredshushållning efter ett
vapenstillestånd. Bland de problem, som därvid skola undersökas, är även
frågan örn den svenska kronans internationella värde. Detta spörsmål skall
närmast utredas av bankofullmäktige. De upplysningar, som stå att vinna rörande
i utlandet föreliggande planer för ordnandet av efterkrigstidens valutaförhållanden,
komma därvid givetvis att beaktas. Särskild uppmärksamhet
torde få ägnas möjligheterna till samverkan mellan de nordiska länderna.
Sveriges möjligheter att lämna ett positivt bidrag till återuppbyggnadsarbetet
efter kriget även i valutapolitiskt hänseende komma att i ej ringa utsträckning
bli beroende av huruvida strävandena att bevara den svenska kronans
köpkraft och vidmakthålla balans inom det svenska näringslivet krönas med
framgång.

I anledning av bankofullmäktiges förslag örn fortsatt befrielse för riksbanken
från sedelinlösningsskyldigheten bör sedvanlig framställning i ämnet nu
göras till riksdagen.

Med åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva

att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1943
till och med den 30 juni 1944 vara fritagen från skyldigheten
att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att,
om förhållandena därtill giva anledning, före utgången av
nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sören Lane.

437923. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943