Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
1
Nr 239.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
avgifter för sjöfolks pensionering, m. m.; given Stockholms
slott den 7 maj 19i3.
Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag om avgifter för sjöfolks pensionering,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 239.
1
o
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Förslag
till
Lag
örn avgifter för sjöfolks pensionering.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För beredande av pension, enligt vad därom är särskilt stadgat, åt svenska
sjömän, vilka varit påmönstrade för utrikes fart å svenskt handelsfartyg,
skola, förutom bidrag av allmänna medel, i den omfattning nedan sägs utgå
särskilda avgifter dels från sjömännen (hyresavgifter) och dels från redarna
( redareavgifter).
2 §•
Med sjöman förstås i denna lag envar, som är inskriven vid sjömanshus.
Med handelsfartyg förstås i denna lag fartyg, som nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten
har gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag.
3 §•
Hyresavgift utgår för befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist
med en procent och för annan sjöman med sex procent av hyran för tid, under
vilken sjömannen varit för utrikes fart påmönstrad å svenskt handelsfartyg.
Semester, som infaller i omedelbar anslutning till avmönstring, inräknas i
nämnda tid.
Hyresavgift erlägges av befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist
under tiden till ingången av det år, då han fyller 60 år, och av annan sjöman
under tiden till ingången av det år, då han fyller 55 år.
4 §•
Redareavgift erlägges för annan sjöman än befälhavare, styrman, maskinist
och radiotelegrafist. Avgiften utgår med tre och en halv procent av den
hyra, varå hyresavgiften beräknas.
5 §•
Konungen äger förordna, att med befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist
skall vid tillämpningen av denna lag likställas sjöman tillhörande
viss annan personalgrupp.
6 §•
Närmare bestämmelser angående avgifternas beräknande och erläggande
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
3
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
16 april 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,
Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres,
Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, samt cheferna för social- och finansdepartementen anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, fråga örn förbättrad
pensionering för sjöfolk samt anför därvid följande.
I anledning av två likalydande motioner till 1941 års riksdag (I: 93 och
II: 140) anhöll riksdagen i skrivelse nr 262, att Kungl. Majit ville låta verkställa
en allsidig utredning rörande möjligheterna att åstadkomma en förbättrad
pensionering genom handelsflottans pensionsanstalt för sjöfolk i
manskapsklass och därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Till motivering av sin framställning samt såsom
riktlinjer för den förordade utredningen anförde riksdagen följande.
Det nuvarande pensioneringssystemet för sjöfolket hade närmast karaktären
av ett provisorium, som endast i begränsad omfattning tillgodosåge sjöfolkets
anspråk på en tryggad ålderdomsförsörjning. Med hänsyn härtill
torde genomförandet av en förbättrad pensionering på förevarande område
framstå som ett beaktansvärt önskemål. Såväl direktionen över handelsflottans
pensionsanstalt som kommerskollegium hade ock uttalat sin anslutning
till det av motionärerna framförda förslaget om en utredning i detta syfte,
varjämte olika sammanslutningar inom den svenska sjöfartsnäringen tillstyrkt
eller förklarat sig ej vilja motsätta sig, att en sådan utredning komme
till stånd. Från redarehåll hade härvid visserligen uttalats betänkligheter
mot en vidgad pensionering med hänsyn till att densamma skulle kunna
medföra krav på liknande åtgärder från arbetstagare inom andra yrkesgrupper.
Anmärkas finge emellertid, att sjöfolket i skilda hänseenden intoge
en särställning, som bland annat tagit sig uttryck i den av staten understödda
pensioneringen genom handelsflottans pensionsanstalt. En ytterligare
utbyggnad av detta pensioneringssystem syntes vara ägnad att i viss
mån bidraga till vidmakthållandet av en god sjömanskår. En undersökning
rörande möjligheterna att åstadkomma en vidgad pensionering för sjöfolket
syntes — såsom i motionerna antytts — i första hand höra taga sikte på en
ökning av såväl de anställdas som redarnas avgiftsplikt. Självfallet borde
härvid beaktas, att arbetsgivarnas bidrag så avvägdes, att risk icke uppstode
för att vår sjöfartsnärings konkurrensförmåga gent emot den utländska
sjöfarten mera avsevärt försämrades genom den nya pålagan. Med hänsyn
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
till det nära samband den föreliggande frågan ägde med spörsmålet om befälets
pensioneringsförhållanden syntes vidare befälets ställning i pensionshänseende
böra närmare klarläggas. På sätt framhållits i de avgivna yttrandena
borde slutligen vid utredningen även eftersträvas en lösning av
åtskilliga andra med pensioneringsfrågan sammanhängande spörsmål. I vidare
mån än nu skett ansåge sig riksdagen icke böra uppdraga några särskilda
riktlinjer för utredningen, vilken syntes böra vara förutsättningslös.
Ärendet anmäldes för Kungl. Maj:t den 17 oktober 1941. Med stöd av Kungl.
Maj :ts bemyndigande sagda dag tillkallade jag den 4 november 1941 såsom
utredningsmän för utredning av frågan om förbättrad pensionering för sjöfolk
och därmed sammanhängande spörsmål statssekreteraren K. E. Elliot,
ordförande, ombudsmannen i svenska sjöfolksförbundet ledamoten av riksdagens
andra kammare C. A. E. Lindberg, sjökaptenen ledamoten av riksdagens
första kammare O. A. Nordborg, direktören i svenska maskinbefälsförbundet
A. Söre och direktören i handelsflottans pensionsanstalt K. A.
Tofft. Sedan Nordborg på därom gjord anhållan entledigats från uppdraget,
tillkallades såsom utredningsman i hans ställe direktören i Sveriges redareförening
H F. Reuterskiöld.
Till utredningen har överlämnats, för att tagas i övervägande vid fullgörande
av uppdraget, en skrivelse den 12 november 1941 från kommerskollegium
med förslag till vissa ändringar i kungörelsen den 9 juni 1939 (nr
306) angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring
m. m. jämte däröver avgivna yttranden.
Efter verkställt uppdrag har utredningen den 15 december 1942 avgivit
betänkande med förslag angående förbättrad pensionering för sjöfolk (Stat.
off. utredn. 1942: 55).
Utredningens förslag innebär i huvudsak,
att den av handelsflottans pensionsanstalt bedrivna verksamheten omlägges
och utvidgas så att ålderspensionen för sjömän i utrikes fart, tillhörande
manskapsklassen, väsentligt förbättras,
att för möjliggörande av pensionsförbättringen den nuvarande 1-procentiga
hyresavgiften för sjömän i manskapsklassen höjes till 6 procent,
att såsom bidrag till pensioneringskostnadema skola utgå dels avgift avredarna
med 3^2 procent å hyran för sjömän tillhörande manskapsklassen.
dels ock årligt statsanslag med 1 200 000 kronor,
samt att pensionsanstaltens avlönings- och omkostnadsanslag, för närvarande
respektive 12 800 kronor och 3 000 kronor, höjas, avlöningsanslaget
till 19 700 kronor och omkostnadsanslaget till 5 500 kronor.
I samband härmed har utredningen framlagt förslag till dels lag örn avgifter
för sjöfolkets pensionering, dels reglemente för handelsflottans pensionsanstalt,
dels instruktion för handelsflottans pensionsanstalt, dels ock
kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 9 juni 1939 (nr
306) angående sjömanshusen i riket samt sjömäns på- och avmönstring
m. m. De båda förstnämnda författningsförslagen torde få såsom bilagor B
och C fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
5
Enär de föreslagna författningsbestämmelserna avses skola träda i kraft
först den 1 juli 1944, ifrågasättes icke någon ökning vare sig av det av innevarande
års riksdag för budgetåret 1943/44 anvisade anslaget å 626 000 kronor
till bidrag till handelsflottans pensionsanstalt eller av anstaltens av riksdagen
för samma budgetår anvisade avlönings- och omkostnadsanslag. Erinras
må i detta sammanhang, att nämnda bidrag för budgetåren 1939/40—
1942/43 uppgått till allenast 536 000 kronor.
1 ärendet hava utlåtanden avgivits av statskontoret, kommerskollegium,
pensionsstyrelsen, försäkringsinspektionen och handelsflottans pensionsanstalt
samt direktionerna för sjömanshusen. Vidare hava Sveriges allmänna
sjöfartsförening, Sveriges redareförening, Sveriges segelfartygsförening u. p. a.,
Sveriges fartygsbefälsförening, svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening,
svenska stewartsföreningen. svenska sjöfolksförbundet,.
ångfartvgsbefälhavaresällskapet, sjöbefälets pensionskassa, understödsförening
och svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse yttrat sig i ärendet.
Nu gällande bestämmelser beträffande sjöfolkspensioneringen m. m.
Handelsflottans pensionsanstalts verksamhet.
Beträffande tillkomsten och den närmare utvecklingen av pensions- och
understödsväsendet för sjöfolket intill 1938 års riksdag får jag hänvisa till deri.
historik i ämnet, som finnes intagen å sidorna 31—39 i utredningens betänkande.
Här torde i detta sammanhang endast få erinras örn att enligt det år.
1864 utfärdade reglementet för handelsflottans pensionsanstalt pensionsta-.
garna indelades i fyra klasser, nämligen:
första klassen, bestående av fartygsbefälhavare, som avlagt sjöofficerseller
sjökaptensexamen av första klassen (enligt Kungl. Maj:ts brev den 28
mars 1879 till pensionsanstaltens direktion skulle hit också räknas fartygsbefälhavare,
som avlagt sjökaptensexamen vid navigationsskola i riket),
andra klassen, bestående av fartygsbefälhavare med sjökaptensexamen
av andra klass (enligt nyssnämnda brev skulle hit också räknas styrmän, som
på grund av styrmansbrev förde befäl å handelsfartyg i fart bortom Skagen
och Lindesnäs),
tredje klassen, bestående av oexaminerade befälhavare, styrmän och ångmaskinister,
samt
fjärde klassen, bestående av övrigt sjöfolk och eldare å ångfartyg.
Antalet pensioner bestämdes sålunda:
i första klassen: 100 pensioner, vardera å 160 riksdaler;
i andra klassen: 100 pensioner, vardera å 120 riksdaler;
i tredje klassen: 100 pensioner, vardera å 100 riksdaler;
i fjärde klassen: 600 pensioner, vardera å 60 riksdaler.
I mån som pensionsfondens tillgångar medgåvo skulle dock pensionsrummens
antal i angivna förhållande okas.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Efter beslut av 1909 års riksdag höjdes manskapspensionen till 90 kronor.
Från och med år 1919 förbättrades pensioneringen ytterligare genom av riksdagen
anvisade anslag för beredande av tilläggspensioner. Dessa utgingo
med 80, 60, 50 och 45 kronor i respektive klasser. Även antalet pensionsrum
kunde under tidens lopp ökas genom växande tillgångar.
Såsom villkor för pension gällde bland annat att sjöman fyllt 55 år samt
att han varit 25 år inskriven vid sjömanshus och då tjänstgjort i svensk utrikes
sjöfart under 17 års tid sammanlagt minst 150 månader. Voro de pensionssökande
i en klass flera än som med anstaltens tillgångar kunde pensioneras,
ägde den företräde, som först blivit pensionsberättigad.
1 en den 30 december 1937 dagtecknad promemoria framlade av kommerskollegium
tillkallade sakkunniga, de s. k. sjömanshussakkunniga, förslag
i fråga om huvudgrunderna för den framtida organisationen av sjömanshusen
ävensom förslag i syfte att inom ramen av befintliga anordningar
samordna och rationalisera sjömännens pensions- och understödsväsende. De
sakkunniga föreslogo en uppdelning och samordning av detta pensions- och
understödsväsende sålunda, att hyresavgifterna jämte del av tonavgifterna
skulle tillföras handelsflottans pensionsanstalt och utgöra grund för en försäkringsbetonad
pensionering för sjömännen själva, medan sjömanshusens
verksamhet med bibehållande av understödsprincipen endast skulle avse änkor
efter sjömän (barnunderstöden skulle avvecklas). För finansiering av
förslaget förutsattes, dels att sjömanshusen erhöllo statsbidrag med 75 procent
i förhållande till en av de sakkunniga framlagd normalkostnadsstat.
dels ock att anslagen till handelsflottans pensionsanstalt ökades med 200 000
kronor (motiverat av billighetsskäl med hänsyn till att staten tidigare icke i
skälig grad bidragit till sjömanshusens förvaltningskostnader); härjämte
skulle för uppfattning av övermaskinisterna till andra pensionsklassen tillkomma
5 000 kronor.
De sakkunnigas förslag upptogs av kommerskollegium och föranledde, efter
hörande av olika myndigheter och sjöfartssammanslutningar, proposition
(nr 210) till 1938 års riksdag. Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdade
Kungl. Majit den 9 juni 1939 dels reglemente för handelsflottans pensionsanstalt
(nr 413), dels ock kungörelse angående sjömanshusen i riket
samt sjömäns på- och avmönstring m. m. (nr 306).
Enligt nyssnämnda reglemente, vilket, med vissa övergångsbestämmelser,
trädde i kraft den 1 juli 1939, har handelsflottans pensionsanstalt till ändamål
att handhava den nied statens medverkan anordnade pensioneringen för
sjömän. Anstalten förvaltas av en direktion, som har sitt säte i Stockholm
och består av ordförande och två ledamöter, vilka samtliga förordnas av
Kungl. Majit.
Berättigad till pension från anstalten är, med vissa inskränkningar, varje
svensk sjöman, som deltagit i utrikes sjöfart och därvid erlagt hyresavgift.
Pensionen kan antingen vara ålderspension eller, vid iråkad oförmåga att
göra tjänst till sjöss, invalidpension.
Rätt till ålderspension inträder
Kungl. Maj:ts proposition nr 239. 1
a) för befälhavare med sjökaptens- eller styrmansbrev samt för övermaskinister
och med dem likställda vid fyllda 60 år;
b) för andra befälhavare och maskinister än nyss sagts, för styrmän, för
befälhavares närmaste män med skepparbrev av l:a klass samt för radiotelegrafister
vid fyllda 57 år;
c) för övriga sjömän vid fyllda 55 år (3 §).
Sjöman äger vid pensionsålderns inträdande anmäla, att han icke avser
att göra ansökning örn pension förrän från viss högre ålder, varvid den högre
åldern anses som pensionsålder. Sålunda framflyttad pensionsålder må dock
icke med mer än 5 år överstiga den eljest stadgade (15 §).
Ålderspensionen börjar utgå från och med månaden näst efter den, under
vilken pensionsåldern uppnåtts, dock tidigast från och med ansökningsmånaden.
Så länge sjöman efter uppnådd pensionsålder fullgör tjänstgöring till
sjöss, må på prövning av anstaltens direktion bero, örn eller i vad mån ålderspension
skall utgå (4 och 17 §§).
Sjömän, tillhörande de förut angivna befälsklasserna, erhålla livsvarig ålderspension.
För övriga — sjömän i manskapsklass — utgår pensionen i regel
temporärt mellan 55 och 67 år, då folkpensionen erhålles, med 165 procent
av det belopp, varmed den skulle ha utgått i fall av livsvarig ålderspension
(5 och 13 §§).
Ålderdomspensioneringen skall försäkringstekniskt bygga på sjömännens
hyresavgifter. Då dessa avgifter icke tillförts pensionsanstalten förrän från
och med år 1939, kan detta pensionssystem endast successivt bringas i tilllämpning
under en längre övergångstid. Övergångstiden tar sin början den 1
juli 1944, d. v. s. för sjömän, vilka från och med nämnda dag inträda i
pensionsåldern, och sträcker sig till den 1 juli 1969. då det nya pensionssystemet
skall vara slutligt genomfört.
Genom särskilda övergångsbestämmelser regleras pensioneringen av sjömän,
vilka inträda i pensionsåldern under de fem åren närmast efter reglementets
ikraftträdande, d. v. s. före den 1 juli 1944. Sådana sjömän indelas
liksom tidigare efter tjänsteställning i fyra klasser. Klassindelningen
är densamma som förut, med den skillnad endast att övermaskinister hänföras
till andra pensionsklassen. De årliga livsvariga pensionsbeloppen äro
inom klasserna oförändrat respektive 240, 180, 150 och 135 kronor för sjömän,
vilka fullgjort den sjötjänst, som tidigare utgjorde villkor för pensionsrätt
över huvud laget (56 § 1 :a st.). Såsom viss motsvarighet till de tidigare
årsunderstöden från sjömanshusen har införts en reducerad ålderspension för
sjömän, som bland annat erlagt hyresavgift för en tid av minst 120 månader.
Årsbeloppen för reducerad livsvarig pension äro inom de fyra klasserna
lägst respektive 160, 120, 100 och 90 kronor (56 § 2:a st.). Utgår inom manskapsklassen
pensionen temporärt intill fyllda 67 år, skola ifrågavarande
pensionsbelopp höjas med 65 procent (57 §i.
De från sjömanshusen från och med den 1 juli 1939 övertagna årsunderstödstagarna
lia. även i fall då de jämte årsunderstöd innehaft pension från
anstalten, i regel bibehållits vid sina understödsförinåner. Årsunderstöd för
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
sjömän, som icke därjämte åtnjuta pension, kunna under vissa förutsättningar
förhöjas till belopp, varmed pension må högst utgå inom vederbörandes
pensionsklass (53 §).
I fråga örn sjömän, som före den 1 juli 1939 enbart innehaft pension från
anstalten, innebära de nya bestämmelserna i huvudsak ej någon ändring.
En sammanställning över huru pensioneringen i enlighet med de förenämnda
bestämmelserna tedde sig den 30 juni 1942 utvisar följande.
Pensionstagare den 30 juni 1942.
Grupp Antal
1) Pensionstagare, vilka före den 1 juli 1939 tilldelats både årsunder
stöd
och pension.
a) klass 1: årsbelopp 240 kronor jämte understöd.............. 131
b) » 2: s 180 » » » .............. 126
c) » 3: » 150 » » » .............. 143
d) >4: » 135 » » » ............• • 704 1 1Q4
2) Pensionstagare, vilka före den 1 juli 1939 tilldelats enbart årsunder
stöd.
a) årsbelopp över 120 kronor .............................. 396
b) » 120 kronor och därunder .................. 662 i q58
3) Pensionstagare, vilka före den 1 juli 1939 tilldelats enbart pension.
a) klass 1: årsbelopp 240 kronor............................ 198
b) » 2: > 180 » ............................ 133
c) » 3: » 150 s ............................ 70
d) » 4: » 135 » ^407 8o8
4) Pensionstagare med livsvarig ålderspension enligt 56 § 1 st.
a) klass 1: årsbelopp 240 kronor............................ 171
b) » 2: » 180 » ISO
c) > 3: s 150 3 157
d) 3 41 3 135 3 47 525
5) Pensionstagare med livsvarig ålderspension enligt 56 § 2 st. (redu
cerad
pension).
a) klass 1: årsbelopp lägst 160 kronor........................ 4
b) > 2: 3 > 120 s ........................ 13
c) » 3: 3 > 100 3 ........................ 30
d) » 4: 3 3 90 » ........................ 36 83
6) Pensionstagare (i 4:e klass) med ålderspension intill 67 år.
a) enligt 56 § 1 st. och 57 §:
årsbelopp 222 kronor.................................. 119
b) enligt 56 § 2 st. och 57 §:
årsbelopp lägst 148 kronor ............................ 32
Summa antal pensionstagare 3 <29,
vartill komma 48, som åtnjuta invalidpension.
De understödsbelopp, vilka utgöra eller ingå som del i pensionerna för
grupperna 1) och 2), variera, dels beroende på vilket sjömanshus, som ursprungligen
beviljat understödet, dels också beroende på tjänsteställning. I
allmänhet rör det sig örn belopp mellan 80 och 180 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
9
. På grund av särskilda beslut av Kungl. Maj:t har, med riksdagens medgivande,
från och med år 1941 dyrtidstillägg utgått å pensioner från anstalten.
Härvid ha dock undantag^ pensionstagarna i grupp 1) av den nyss
återgivna sammanställningen. För 1941 utgingo tilläggen med två månadsdelar
eller 162/3 procent av årspensionen, dock lägst 20 kronor. För 1942 utgick
dyrtidstillägget med 50 kronor, när årspensionen översteg 200 kronor, med
40 kronor, när årspensionen översteg 120 kronor men icke 200 kronor, och
med 30 kronor, när årspensionen uppgick till 120 kronor eller därunder. I
årets statsverksproposition, tolfte huvudtiteln, har föreslagits, att dyrtidstillägg
även för år 1943 må utgå enligt samma grunder som gällt för år 1942.
Enligt reglementets huvudbestämmelser vad angår ålderspensionering, vilka
som nämnts träda i full tillämpning först sedan slutläget uppnåtts år 1969,
skall ålderspensionen omfatta hyresavgiftspension, pensionsförhöjning och
tilläggspension (6 §).
Hyresavgiftspensionen (7 §) beräknas på samtliga av sjömannen erlagda
hyresavgifter, som belöpa på tid före den, från vilken pension tillerkänts honom.
Avgift för tid före det år, han fyller 25 år, må dock icke tagas i betraktande,
om han icke därefter men före fyllda 30 år erlagt hyresavgift
för minst 12 månader. Försäkringsmatematiska regler för hyresavgiftspensionens
uträknande lämnas i 8—10 §§.
Pensionsförhöjningen (11 §) beräknas å så stor del av hyresavgiftspensionen,
som grundar sig på hyresavgifter under tiden mellan fyllda 25 år
och den fastställda pensionsåldern. Av avgifterna må dock härvid medräknas
högst 75 kronor för varje full femårsperiod efter fyllda 25 år. Förhöjningen
bestämmes sålunda, att en seglationstid av 180 månader och däröver medför
en fördubbling, en seglationstid av 150 månader en ökning med 5/e, en seglationstid
av 120 månader en ökning med 2/s o. s. v. av den förhöjningsbara
delen av hyresavgiftspensionen.
För tilläggspension (12 och 14 §§) förutsättes viss längre tids sjötjänst:
20 inskrivningsår vid sjömanshus, 13 seglationsår och erlagda hyresavgifter
för minst 120 månader. Tilläggspension utgår med ett lägsta belopp av 50
kronor. Beloppet stiger med längre seglation till högst 75 kronor. För erhållande
av högsta tilläggspension skola samma villkor i fråga om tjänstetid
vara uppfyllda, som förut gällt för pensionsrätt överhuvudlaget och som
»älla för erhållande av full ålderspension under övergångstiden intill den
1 juli 1944. Vid beräkning av tilläggspension må viss hänsyn tagas till anställningstid
i örlogsflottan.
För att ge en föreställning örn de pensioner, som skulle kunna beräknas
utgå efter den nya pensionsordningens slutliga genomförande, ha i efterföljande
tabel! sammanställts några exempel beträffande sjömän i manskapsklass.
Den årliga seglationen antages härvid vara 5 månader under femårsperioden
15—19 år, 6 månader under perioden 20—24 år samt 7 månader under härefter
följande perioder. Örn vederbörande slutat sin seglation vid en femårsperiods
utgång, antages seglationstiden för år under perioden minskad med
V», utom för den sista perioden, 50—54 år. Den erlagda hyresavgiften (1 pro
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 293-
cent) antages för månad utgöra 0 75 kronor under perioden 15—19 år och
därefter successivt stiga till 2 kronor under perioden 50—54 år.
Inträdes- ålder |
A |
v g å n |
g s å 1 d |
e r |
|||
30 år |
35 år |
40 år |
45 år |
50 år |
55 år |
||
kronor |
kronor |
kronor |
kronor |
kronor |
kronor |
||
15 år |
Hyresavgiftspension......... |
14-25 |
21-89 |
2901 |
35-31 |
40-85 |
47-52 |
Pensionsförhöjning .......... |
0-58 |
3-58 |
8-88 |
16-08 |
24-78 |
38-52 |
|
Tilläggspension.............. |
— |
— |
73-33 |
75-— |
75- — |
75-— |
|
Inalles |
14-83 |
25-47 |
111-22 |
126-39 |
140-63 |
16104 |
|
20 år |
Hyresavgiftspension ......... |
10-50 |
18-14 |
25-26 |
31-56 |
37-10 |
43-77 |
Pensionsförhöjning........ |
0-58 |
358 |
8-88 |
1608 |
24-78 |
38-52 |
|
Tilläggspension.............. |
— |
— |
56-67 |
75- - |
75-- |
75-— |
|
Inalles |
11-08 |
2172 |
90-81 |
122-64 |
136 88 |
157-29 |
|
25 år |
Hyresavgiftspension ........ |
5''25 |
1289 |
20-01 |
26-31 |
31-85 |
38-52 |
Pensionsförhöjning......... |
0''58 |
358 |
8-88 |
1608 |
24-78 |
38-52 |
|
Tilläggspension.............. |
— |
— |
— |
56-67 |
75-- |
75-- |
|
Inalles |
5-83 |
16-47 |
28-89 |
99-06 |
13163 |
152-04 |
1 abellen upptar den livsvariga ålderspensionen för sjömän i manskapsklass
från uppnådd pensionsålder av 55 år. För erhållande av temporär pension
intill fyllda 67 år skola beloppen för den sammanlagda livsvariga pensionen
ökas med 65 procent.
Lnder gjorda antaganden beträffande seglation och erlagda avgifter skulle
alltså menig sjöman, som lämnar sjön vid 50 års ålder, från 55 år erhålla
livsvarig ålderspension med belopp mellan 132 och 141 kronor eller temporär
ålderspension med belopp mellan 218 och 233 kronor. Örn han fortsatte att
segla till pensionsålderns inträde, skulle beloppen stiga till mellan 152 och
161 kronor vid livsvarig pension och mellan 250 och 266 kronor vid temporär
pension. Enligt reglementets övergångsbestämmelser blir sjöman, som inträder
i pensionsåldern före den 1 juli 1944, under angivna förutsättningar
berättigad till högsta manskapspension (fjärde pensionsklassen) med livsvarigt
belopp av 135 kronor eller temporärt utgående belopp av 222 kronor.
Den slutliga pensionsordningen kommer alltså, vad angår manskapet, att
föga mer än bibehålla den nuvarande pensionsnivån. Vad angår befäl blir
givetvis förhållandet ett annat med hänsyn till högre lön och kontinuerligare
seglation.
Ej minst inom manskapsklassen inträder emellertid, som förut framgått,
från och med den 1 juli 1944 en väsentlig ändring såtillvida, att alla sjömän,
som efter fyllda 25 ar erlagt hyresavgift, bliva delaktiga av pensionsförmåner
från anstalten. De under övergångstiden mellan den 1 juli 1944 och den
1 juli 1969, då det nya pensionssystemet slutligen genomförts, gällande
reglerna (59 61 §§i äro i övrigt så konstruerade, att de till en början an
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
11
knyta till utgångsläget samt därefter närma sig och till slut övergå i de
definitiva beräkningsföreskrifterna.
För erhållande av invalidpension fordras, att sökande av pensionsanstaltens
direktion prövas befinna sig i behövande omständigheter (20 §). De vinkelsöm
uppställas i fråga örn tjänstetid äro olika, beroende på örn sjukdomen
eller skadan uppkommit till följd av anställning å svenskt handelsfartyg i
utrikes fart (18 §) eller under andra omständigheter (19 §). I förra fallet
fordras att sjömannen under 10 år, innan han ådrog sig sjukdomen eller
skadan, eller, örn han därvid ej fyllt 35 år, under det antal hela år, varmed
hans uppnådda levnadsålder överstiger 25 år, varit inskriven vid sjömanshus
och erlagt hyresavgift för minst så många gånger 4 månader som
nyss angivna minsta antalet inskrivningsår. I senare fallet fordras att sjömannen
— med tillgodoräknande såsom tjänstetid av viss tid mellan tjänsteoförmågans
inträde och pensionsålderns uppnående — uppfyllt de krav i
fråga örn tjänstetid, som lägst gälla för erhållande av tilläggspension.
Invalidpension utgår med årligt belopp, vars storlek är beroende av sjömannens
tjänsteställning. Beloppet växlar mellan högst 160 kronor för befälhavare
med sjökaptensexamen och högst 90 kronor för sjöman i manskapsklass.
Ifrågavarande belopp skola emellertid minskas med vad som
kan tillkomma sjömannen såsom livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen;
sistnämnda bestämmelse torde kunna sägas medföra, att i nämnt fall invalidpension
från anstalten över huvud taget icke kan utgå. Vid beviljande av
invalidpension åligger det anstaltens direktion att noggrant pröva, i vilken
omfattning dylik pension kan beviljas utan att anstaltens pensionsverksamhet
i övrigt därigenom blir lidande. Invalidpension kan, i händelse av ändrade
förutsättningar, indragas eller i skälig mån nedsättas. Sammanlagda antalet
pensionstagare med invalidpension den 30 juni 1942 utgjorde 48, varav 14
tillhörde någon av befälsklasserna samt återstående 34 voro meniga sjömän.
Sjöman, som är invalid, kan jämväl erhålla viss utvidgad rätt till ålderspension
(18 och 19 §§).
Ansökning om pension skall å fastställt formulär ingivas till det sjömanshus,
där sökanden är eller senast varit inskriven. Sjömanshuset lämnar uppgift
angående sökandens sjötjänst och av honom erlagda avgifter samt vidarebefordrar
ansökningen till handelsflottans pensionsanstalt för avgörande.
Avser ansökningen pension till följd av sjukdom eller kroppsskada, skall sjömanshusdirektionen
till ansökningen foga sitt yttrande över densamma. Pension
utbetalas medelst postgiroanvisning halvårsvis i efterskott under sista
månaden av vartdera kalenderhalvåret.
Pensionsanstaltens fonder skola redovisas i sådana värdehandlingar, som
i lagen om försäkringsrörelse stadgas beträffande försäkringsfonden. Vart
femte år skall försäkringsteknisk utredning verkställas, huruvida de enligt
reglementet för anstalten gällande pensioneringsföreskrifterna kunna anses
svara mot tillgångar och inkomster, över vilka anstalten för framtiden kan
beräknas förfoga.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
Pensionsverksamhetens finansiering.
Kostnaden för beredande av pensionerna från handelsflottans pensionsanstalt
bestrides förutom genom hyresavgifter dels genom andel i tonavgifter
dels ock genom statsanslag samt avkastningen av vissa till pensionsanstaltens
förfogande stående särskilda fonder.
Hyresavgift skall, jämlikt 22 § sjömanshuskungörelsen den 9 juni 1939
(nr 306), erläggas vid avmönstring från svenskt fartyg, å vilket besättningen
påmönstrat för utrikes fart. Avgiftsskyldighet åligger såväl befälhavaren som
var och en av den egentliga besättningen ävensom envar annan å fartyget
anställd, som är vid sjömanshus inskriven, intill utgången av det kalenderår,
under vilket vederbörande fyller 64 år. Avgiften utgör en procent av
samtliga under tiden från påmönstringsdagen, inberäknat tiden för i omedelbar
anslutning till avmönstringen infallande semester, intjänta kontanta
avlöningsförmåner, med undantag av ersättning för kosthåll.
Hyresavgiften skall av befälhavaren för var och en av besättningen innehållas
å hyran. När sjöman avmönstras inom riket, skall hyresavgiften mot
kvitto i sjömansrulla!! och särskilt kvitto till befälhavaren avlämnas till
mönstringsförrättaren. Sker avmönstring utom riket, skola hyresavgifter avlämnas
allenast vid slutlig avmönstring av besättning och sjömansrullans avlämnande
eller vid sådan annan avmönstring, som äger rum första gången
efter varje period av två år, som förflutit från sjömansrullans utfärdande.
\ id avmönstring utom riket redovisas avgiften till vederbörande svenske
konsul.
De hyresavgifter, som under månaden uppbud ts inom riket av annan
mönstringsförrätlare än sjömanshusombudsmannen, skola vid månadens slut
insändas till sjömanshuset i distriktet. Sjömanshus tillhandakomna hyresavgifter
skola före den 15 i nästföljande månad tillställas handelsflottans pensionsanstalt.
Hyresavgifter, som uppburits av svensk konsul utom riket, skola
av honom överlämnas till kommerskollegium för vidarebefordran till pensionsanstalten.
Tonavgift skall, jämlikt 21 § sjömanshuskungörelsen, med vissa undantag
erläggas för varje fartyg, som avgår från Sverige till utrikes ort. Avgiften
utgår, om fartyget är svenskt eller tillhör en främmande nation, i vars hamnar
svenska fartyg behandlas lika med samma nations egna, med fem öre men
i annat fall med åtta öre för varje fullt tontal av fartygets avgiftspliktiga
dräktighet.
Tonavgitten uppbäres av sjömanshusombudsman »eller mönstringsförrättare.
Det åligger vederbörande sjömanshusdirektion att inom en månad efter
varje kalenderhalvårs utgång till kommerskollegium redovisa under halvåret
inom distriktet influtna avgifter. Kollegium fördelar efter samråd med
direktionen över handelsflottans pensionsanstalt — sedan visst mindre belopp
tillförts statskontoret såsom ersättning för sjömanshusens tjänstebrevsrätt
avgiftsbeloppet mellan handelsflottans pensionsanstalt och samtliga
sjömanshus i riket med hänsyn till de förhållanden vid dessa inrätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239. 13
ningar, som kunna anses inverka på deras förmåga att uppfylla sitt ändamål.
Storleken av influtna ton- och hyresavgifter under tioårsperioden 1932—
1941 framgår av följande tabell.
År |
U p p b |
urna to |
n a v g |
i f t e r |
Uppburna hyres- avgifter |
||
Svenska fartyg |
Utländska fartyg |
Summa |
|||||
Kronor |
Procent |
Kronor |
Procent |
Kronor |
Procent |
||
1932 |
246 379 |
56-9 |
186 884 |
431 |
433 263 |
100-0 |
353 268 |
1933 |
260146 |
536 |
225190 |
46*4 |
485 336 |
100-0 |
324 041 |
1934 |
284 942 |
52''6 |
256 639 |
47-4 |
541581 |
1000 |
332 159 |
1935 |
284 124 |
50-5 |
278 744 |
49-5 |
562 868 |
100-0 |
343 649 |
1936 |
306 534 |
47-8 |
334 546 |
52-2 |
641 080 |
100-o |
351 447 |
1937 |
319 175 |
45-9 |
375 616 |
54-1 |
694 791 |
100-0 |
385 643 |
1938 |
302 843 |
45-1 |
369 128 |
549 |
671971 |
1000 |
392 220 |
1939 |
280992 |
37-6 |
466 850 |
62-4 |
747 842 |
100-0 |
406 709 |
1940 |
142 877 |
32-7 |
294 086 |
67-3 |
436 963 |
100-0 |
448399 |
1941 |
158 030 |
45-0 |
193 492 |
55''0 |
351 522 |
100-0 |
633 774 |
Av de i tabellen upptagna beloppen ha hyresavgifterna från och med år
1939 i sin helhet tillförts handelsflottans pensionsanstalt, där de tills vidare
fonderas.
Av tonavgifterna har pensionsanstalten, sedan det nuvarande reglementet
trätt i kraft, erhållit följande belopp, nämligen för budgetåret 1939/40 335 000
kronor, för budgetåret 1940/41 185 000 kronor samt för budgetåret 1941/42
150 000 kronor.
I enlighet med vad som förutsattes i propositionen nr 210 till 1938 års
riksdag har pensionsanstalten vidare från och med budgetåret 1939/40 såsom
bidrag till pensioneringskostnaderna årligen i statsanslag erhållit 536 000
kronor.
Pensionsanstaltens samtliga inkomster — frånsett hyresavgiftsmedlen, vilka
för närvarande ej tagas i anspråk för pensionering utan, såsom nämnts,
fonderas — samt utgifter för pensionsverksamheten från och med den 1 juli
1939 framgå av följande sammanställning.
Inkomster. |
1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
Statsanslag.............. |
...... 536 000: — |
536 000: — |
536 000: — |
Tonavgifter.............. |
...... 335 000: - |
185 000: — |
150 000: — |
Räntor: |
|||
obligationer............ |
...... 46 865:12 |
61 730: 69 |
63 445: 77 |
bankräkningar ........ |
...... 15 852:50 |
14 042: 04 |
1 818: 03 |
Kursvinst å obligationer . . |
...... 20: — |
120: — |
2 638: 50 |
Westzynthius fond........ |
...... 1 062: 15 |
1 075: 33 |
1 038: 23 |
Underskott: |
|||
fondminskning......... |
...... . |
— |
62 725: 85 |
Summa |
kronor 934 799: 77 |
797 968: 06 |
817 666: 38 |
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Utgifter. Pensioner: |
1939/40 |
1940/41 |
1941/42 |
årspensioner ................ dyrtidstillägg................ Kursförlust å obligationer ...... Provisioner.................... Överskott: |
833 029: 851 237: 50 210: 51 |
732 600: 81 31 992: 67 450: — 17: — |
730 777: 42 |
fondökning.................. |
101 321: 91 |
32 907: 58 |
— |
Summa kronor |
934 799: 77 |
797 968: 06 |
817 666: 38 |
Pensionsanstaltens fonder äro — bortsett från förvaltningskostnadsfonden
med en kapitalbehållning den 30 juni 1942 av 240 892 kronor 1 öre — pensionsfonden,
den s. k. Westzvnthius fond samt hyresavgiftsfonden.
Pensionsfonden, som tillkommit genom avsättning av ej i anspråk tagna
inkomstmedel särskilt under anstaltens första år, uppgick den 30 juni 1942
till 1 757 712 kronor 95 öre. Fondens avkastning tages i anspråk redan för
nuvarande pensionering.
Westzynthius fond, vars kapital vid samma tidpunkt var 30 764 kronor
46 öre, utgöres av medel, som på sin tid genom testamente donerats av
svenske och norske konsuln i Barcelona W. J. S. Westzynthius, varvid intet
annat villkor för deras användning uppställdes än att viss del av gåvans
nettoavkastning skulle användas till förbättring av sjöfolkets ställning, oavsett
rangen eller graden, tjänstgörande eller avskedade, med och utan pension
på handels- och krigsflottan. Avkastningen av fonden överföres årligen
till pensionsfonden.
Hyresavgiftsfondens kapitalbehållning utgjorde den 30 juni 1942 1 913 923
kronor 15 öre.
Sjömanshusens understödsverksamhet.
Enligt sjömanshuskungörelsen utöva sjömanshusen även efter tillkomsten
av 1939 års pensionsreglemente en viss understödsverksamhet för sjöfolk.
Den är dock begränsad till att väsentligen avse understöd åt änkor efter sjömän.
Härutinnan gäller enligt 19 § följande.
Är änka efter sjöman i framträdande behov av ekonomiskt stöd, äger hon
från det sjömanshus, där mannen senast varit inskriven, åtnjuta ett efter sjömanshusets
tillgångar lämpat årligt understöd, därest sjömannen
a) under minst 20 år varit inskriven vid sjömanshus och tillbragt denna
tid huvudsakligen i tjänstgöring under utrikes sjöfart med svenskt handelsfartyg;
b)
avlidit under utövningen av sitt yrke; eller
c) under anställning å svenskt handelsfartyg ådragit sig sådan kroppsskada
eller sjuklighet, som medfört rätt till pension från handelsflottans pensionsanstalt.
! Härav avse kronor 121658:75 pensioner för mars—juni 1939.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
15
Understöd må dock icke utgå, där änkan träder i nytt gifte eller där äktenskapet
ingåtts efter det den händelse inträffat, som medfört kroppsskadan eller
sjukligheten.
Tillfälliga mindre understöd till behövande sjömän eller sjömäns änkor
och barn må kunna av sjömanshusdirektionen efter omständigheterna utdelas
inom ramen av de för ändamålet tillgängliga medlen.
Enligt övergångsbestämmelserna må tidigare beviljade understöd till barn
efter sjömän av vederbörande fortfarande tills vidare åtnjutas, så länge de
äro i torftiga omständigheter och sjömanshusets medel förslå därtill.
Några uppgifter till belysande av omfattningen av sjömanshusens understödsverksamhet
torde i detta sammanhang erbjuda intresse. År 1941 var antalet
årsunderstödstagare 2 950, varav 2 746 änkor och 204 barn efter sjömän.
Medeltalet för årsunderstöd utgjorde för änkorna 123 kronor och för barnen
107 kronor. I årsunderstöd utbetalades nämnda år sammanlagt omkring
360 000 kronor. Härtill kommo de tillfälliga understöden, sammanlagt cirka
25 000 kronor. För verksamheten anlitas huvudsakligen tonavgiftsmedel samt
avkastningen av sjömanshusens kapitaltillgångar.
Sjömanshusens förvaltningskostnader bestridas till övervägande delen genom
statsbidrag. Detta bidrag har från och med budgetåret 1938/39 årligen
utgjort 356 000 kronor.
Frivillig beiälspensionering.
Vid sidan av den pensionsverksamhet, som bedrives av handelsflottans pensionsanstalt.
är för sjöbefälets vidkommande på enskilt initiativ ordnad en
frivillig försäkringsverksamhet. I den 27 oktober 1937 undertecknade avtal
mellan Sveriges redareförening, å ena sidan, samt Sveriges fartygsbefälsförening
och svenska maskinbefälsförbundet, å andra sidan, träffades
sålunda följande överenskommelse om pensionering av styrmän och maskinbefäl,
anställda å fartyg tillhörande Sveriges redareförening:
Av styrmans (maskinbefäls) kontanta lön innehåller rederiet ett belopp av
6 procent, som inbetalas till en kassa under gemensam förvaltning av Sveriges
Redareförening, Sveriges Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinbefälsförbundet,
att av denna kassa förvaltas, intill dess att pensionsbestämmelser
kunnat utarbetas av organisationerna gemensamt. Samma belopp,
som på så sätt inbetalas av styrman (maskinbefäl), skall inbetalas av vederbörande
rederi till nu ifrågavarande kassa. De rederier, som för sina styrmän
(maskinbefäl) eller vissa av sina styrmän (maskinbefäl) redan ordnat
pensionsfrågan, behöva icke inbetala någon pensionsavgift för dessa styrmän
(maskinbefäl).
Rederi, som .senast under 1938 på tillfredsställande sätt utanför denna kassa
själv ordnat pensionsfrågan med kontanta inbetalningar enligt förenämnda
grunder, är berättigat återfå den gjorda inbetalningen från såväl rederi
som styrman (maskinbefäl), för att därigenom öka kapitalvärdet å det belopp,
å vilket pensionen kommer att utgå.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Samma dag träffades — enligt protokollsbeslut — mellan Sveriges redareförening
och Sveriges fartygsbefälsförening följande överenskommelse angående
sältet för befälhavarnas pensionering:
I de läll då befälhavare är villig att till den kassa, varom förmälts i samband
med pensionsbestämmelserna för styrmän och maskinbefäl, inbetala 6
procent av sin lön, är rederiet även skyldigt att till samma kassa göra motsvarande
inbetalning.
De rederier, som för sina befälhavare på ett tillfredsställande sätt redan
ordnat pensionsfrågan, behöva icke inbetala någon pensionsavgift för dessa befälhavare.
Rederi, som senast under 1938 ordnar pensionsfrågan utanför
ifrågavarande kassa, är berättigat återfå den gjorda inbetalningen från såväl
rederi som befälhavare, för att därmed öka kapitalvärdet av det belopp,
å vilket pensionen kommer att utgå.
Ovanstående bestämmelser gälla, intill dess pensionsbestämmelserna för
kassan äro ordnade, utan inskränkning likväl av rederiernas rätt att senast
under 1938 utanför kassan ordna pensionsfrågan och återfå gjorda inbetalningar.
överenskommelsen angående befälhavarnas pensionering skilde sig alltså
från den för styrmän och maskinister ingångna endast därigenom, att befälhavarnas
anslutning till pensioneringen gjordes beroende av vederbörandes
egen önskan. Avsikten härmed var att giva bestämmelsen en större smidighet
på den grund att många befälhavare redan antingen voro pensionsförsäkrade
eller ock fått sig tillförsäkrad pension från sina respektive rederier.
Som följd av nyss återgivna överenskommelser bildades sjöbefälets pensionskassa,
understödsförening, vilken vann registrering den 5 april 1938.
Jämlikt sina stadgar har kassan till föremål att meddela pensionsförsäkring
åt redare eller rederiföretag i Sverige för hos dem anställda personer
av befälsgrad eller åt föreningar av sålunda anställda personer för föreningens
medlemmar.
Försäkringen omfattar egenpension och familjepension. Egenpension är
ålders- och invalidpension, som erhålles vid uppnåendet av pensionsåldern
eller vid dessförinnan inträffande invaliditet. Pensionsåldern är 65 år. Invalidpension
utgår, när invaliditet, enligt vad i stadgarna närmare bestämmes,
varat minst tre fulla kalendermånader i följd. Familjepension tillkommer
änka och arvsberättigade barn, som ej uppnått 18 års ålder.
För delaktighet i kombinerad egen- och familjepension tillgodoföras medlem
så många multiplar av 50 kronor, som rymmas inom det för honom
inbetalade totala avgiftsbeloppet under I2-månaders period, räknad från
och med månaden för inträdet i kassan. Överskjutande avgiftsbelopp under
12-månaders period anses som engångsavgift för enbart ålderspension.
Pensionerna fastställas enligt tariff (numera baserad på en räntefot av 3
procent). Invalidpensionen är till beloppet lika med ålderspensionen, frånsett
påbyggnaden av denna genom engångsavgifter. Familjepensionen är för
ensam änka en tredjedel av beloppet för angiven ålderspension och för barn
viss procent av det änkan tillförsäkrade beloppet.
Kassan förvaltas av en styrelse, bestående av fem ledamöter. Av dessa utser
Sveriges redareförening två. Sveriges fartygsbefälsförening och svenska ina
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
17
skinbefälsförbundet var sin samt nämnda fyra ledamöter gemensamt en ledamot.
Den befogenhet, som enligt lag tillkommer sammanträde med kassans
ledamöter, utövas av fullmäktige, 20 till antalet, utsedda av de nämnda organisationerna.
Vid utgången av år 1941 utgjorde antalet försäkrade medlemmar hos
kassan 4 626. Under nämnda år erlades i pensionsavgifter cirka 1 310 000
kronor och vid årets slut redovisades en premiereserv av cirka 4 477 000 kronor
och därjämte en säkerhetsfond av cirka 220 000 kronor.
Efter kassans tillkomst har motsvarande överenskommelse om pensionsförsäkring
som för styrmän och maskinbefäl träffats även vad angår radiotelegrafister,
anställda å fartyg tillhörande Sveriges redareförening, i avtal
mellan nämnda förening och Sveriges radiotelegrafistförening. Dessutom har
mellan Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening år 1942
träffats överenskommelse angående särskilda pensionsförmåner för äldre
befälhavare. Överenskommelsen avser befälhavare, som inom en tidrymd,
räknad från och med den 1 januari 1943 till och med den 31 december 1957,
vid uppnådd ålder av 65 år avgå från tjänsten och som tjänstgjort hos vederbörande
rederi eller rederier med samma redare under en tidrymd av minst
10 år såsom befäl. Undantagna äro befälhavare, som genom särskilda anordningar
komma i åtnjutande av en pension, minst likvärdig med den i
överenskommelsen angivna, eller haft sådana förmåner, exempelvis genom
tantiem eller kaplake, att pensionsfrågan genom överenskommelse må anses
ordnad.
Redan före de överenskommelser, som ledde till bildande av den allmänna
hefälskassan, hade en del rederier ordnat pensionsförsäkring för sitt sjöbefäl.
Sålunda voro och äro fortfarande vissa rederier, vad angår befälhavare
och i vissa fall även övrigt befäl, anslutna till svenska personalpensionskassan.
Vidare hade en rederigrupp inrättat egen pensionskassa för bl. a. sjöbefäl,
vilken kassa alltjämt består. Sistnämnda kassa, pensionskassan Posteritas
(understödsförening), registrerades den 20 juni 1930; vissa stadgeändringar
ha genomförts år 1937 som följd av de då träffade pensionsöverenskommelserna.
Kassan är avsedd för tjänstemän och fartygsbefäl i bolag, som ingå i
den s. k. Broströmskoncernen. Enligt uppgift vinnes i regel medlemskap i
kassan av befäl, som tjänstgjort å fartyg, tillhörande bolag inom koncernen,
under 10 år.
Jämlikt stadgarna har medlem att av sin lön erlägga grundavgift efter
viss med högre inträdesålder stigande procent (86 vid 38 år eller över), tillläggsavgift
med hänsyn till löneförhöjning efter inträdet ävensom retroaktivavgift,
när inträde vinnes efter fyllda 38 år. Grundavgiften och tilläggsavgiften
må tillsammans utgöra högst 10 procent av lönen. Bolaget erlägger dels
ett belopp motsvarande en och en halv gång de avgifter, som erläggas av
de i dess tjänst varande medlemmarna av kassan, dels ett belopp motsvarande
försäkringsmatematiskt beräknad fondhrist på grund av att medlem
vunnit inträde efter fyllda 38 år.
Bihang lill riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 239. 2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Pensioneringen omfattar egenpension (ålders- och förtidspension) samt familjepension.
Ålderspensionen utgår med 60 procent av för medlem gällande
pensionsunderlag, varmed förstås medeltalet av under de sista fem åren för
medlem anmäld lön, vilken dock icke får överstiga 10 000 kronor. Pensionsåldern
är 65 år. Vid förtidspension minskas pensionsbeloppet med 1 procent
för varje fullt kvartal, som återstår till ordinarie pensionsåldern, dock med
högst 25 procent. Familjepensionen är för ensam änka 25 procent av ålderspensionen
och för barn viss procent av änka tillförsäkrat belopp.
Kassan förvaltas av en styrelse, bestående av fem ledamöter. Av dessa utses
tre genom val av representanter för de anslutna bolagen samt återstående två
genom val av fullmäktige för kassan. Fullmäktige, som utöva föreningssammanträde
enligt lag tillkommande befogenhet, utses genom val av kassans
medlemmar.
En särskild rederikassa har även tillkommit efter de ingångna pensionsöverenskommelserna,
vilka inrymde undantag i sådant syfte, nämligen Tränsatlantics
sjöbefäls pensionskassa, understödsförening. Denna kassa, som registrerades
den 20 december 1939, meddelar pensionsförsäkring för personer,
anställda hos Rederiaktiebolaget Transatlantic eller de företag, som nämnda
bolag för sådant ändamål godtager. Kassans stadgar äro i försäkringshänseende
lika med stadgarna för sjöbefälets pensionskassa. Enligt vad som uppgivits
har emellertid utfästelse lämnats, att pensioner för befälhavare och
övermaskinister icke skola understiga vissa minimibelopp. Kassan förvaltas
av en styrelse, bestående av fem ledamöter. Av dessa utse rederibolagen två,
fullmäktige för kassan likaledes två och dessa fyra ledamöter gemensamt en
ledamot. Fullmäktige äro till antalet tio och utses till hälften vardera av bolagen
och de aktiva medlemmarna.
Vissa uppgifter angående på sjöfolkspensioneringen inverkande
förhållanden.
Ur en av utredningen lämnad redogörelse för vissa på sjöfolkspensioneringen
inverkande förhållanden torde jag få återgiva följande.
I kommerskollegii årliga sjöfartsberättelser lämnas uppgifter örn bemanningen
på den svenska handelsflottans fartyg. Uppgifterna avse fartyg om
20 nettoton och däröver, befintliga vid årets slut.
Vid utgången av år 1939 utgjordes handelsflottan av 2 242 fartyg om
1 620 079 bruttoton, och dess bemanning uppgick till ett totalantal av 22 534
personer, sålunda fördelade å olika personalgrupper:
Antal |
Procent |
|
Befälhavare ......... |
............... 2 015 |
9-0 |
Däckspersonal ....... |
............... 9 515 |
42''2 |
Maskinpersonal....... |
............... 6 675 |
296 |
Övrig personal ....... |
............... 4 329 Summa 22 634 |
192 100o |
Kungl. Maj:ts proposition nr 239-
19
Bland övrig personal, huvudsakligen ekonomipersonal, ingingo kvinnor till
ett antal av 1 300 eller 5''8 procent av hela bemanningen. Radiotelegrafisterna,
116 till antalet, ha hänförts till däckspersonalen.
De sjömän, vilkas förhållanden i förevarande sammanhang främst äro av
intresse, äro de som idka eller idkat utrikes sjöfart ombord på svenska handelsfartyg.
Dessa sjömän ha varit föremål för statistiska undersökningar såväl
genom sjömanshussakkunniga som vid den nu verkställda utredningen.
Undersökningarna ha grundats pa primärmaterial med erforderlig representativitet,
som införskaffats från sjömanshusen.
Av sjömanshussakkunnigas år 1936 verkställda undersökning framgick,
att antalet manligt sjöfolk, som under år 1935 gjorde svensk utrikes sjöfart’
uppgick till omkring 24 000. Med korrektion för en viss mindre ofullständighet
hos materialet torde man få räkna med omkring 25 000 män. Den
undersökning, som nu utförts, har för sjöfolk som gjort utrikes seglation
?™,n^0t av åren 1935—38 givit en siffra av omkring 26 000 män och
vannor. Resultaten av de båda undersökningarna äro sålunda ej fullt
jamförbara. Enligt vad vissa beräkningar givit vid handen torde de ur den
senare undersökningen erhållna siffrorna motsvara ett antal av omkring
24 000 män, som gjort utrikes seglation under år 1938.
Beträffande sjöfolk i utrikes fart var åldersfördelningen år 1935 bland menige
sjömän, sammanlagt 20 000 personer, följande:
Procent Ålder, år Procent
0-4 35—40 8-9
0-7 30-35 13-2
1*4 25—30 21-o
2-8 20—25 24-7
4*6 —20 16-0
Ålder, år
65—75
60—65
55—60
50—55
45—50
40—45
Medelåldern var sålunda för sjömän i manskapsklass ej fullt 30 år.
Bland befäl, som gjort utrikes sjöfart år 1935, sammanlagt omkring 5 000
personer, var åldersfördelningen en helt annan än för manskapet, såsom
framgar av följande tabell.
Ålder, år Procent Ålder, år Procent
65—75 |
l-i |
60—65 |
3''5 |
55—60 |
9''i |
50—55 |
12-7 |
45—50 |
12-8 |
40—45 |
11-4 |
35—40 |
13-o |
30—35 |
16-1 |
25—30 |
14-2 |
20—25 |
6-1 |
100-0
Medelåldern för sjömän i befälsställning var sålunda omkring 41 år.
Tidpunkten för första anställning i utrikes fart framgår ur följande tabell.
Första utrikes fart Före 18 år.............. |
Föd 1880—95 Procent |
e 1 s e å r |
18—19 år............ |
* ft |
|
20—24 år............ |
||
25— år............... |
||
100 0 |
loo-o |
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Första utrikesfarten inträffar således före fyllda 20 år för närmare två
tredjedelar av samtliga sjömän, som över huvud taget deltaga i sådan fart.
Endast för en åttondel äger första utrikesfarten rum efter fyllda 25 år. Efter
fyllda 30 år torde en första utrikesfart vara ytterst ovanlig.
För belysande av avgången ur svensk utrikes sjöfart må återgivas följande,
ur sjömanshussakkunnigas material beräknade siffror rörande antalet år
1935 i utrikes fart kvarstående personer, födda åren 1870—1905, vilka ägnat
sig åt dylik sjöfart. Åtskillnad har gjorts mellan befäl och menige; procenttalen
ha beräknats för befäl å antalet personer inom årsklassen, som förvärvat
befälsbehörighet, och för menige å antalet övriga personer inom årsklassen,
som deltagit i utrikes fart.
Födelseår |
Befäl Procent |
Menige Procent |
Födelseår |
Befäl Procent |
Menige Procent |
1870 ......... |
....... 59 |
0-8 |
1890 ......... |
....... 46-2 |
6-1 |
1875 ......... |
....... 20-6 |
1-4 |
1895 ......... |
....... 41-2 |
7-7 |
1880 ......... |
....... 35-9 |
2''8 |
1900 ......... |
....... 65-8 |
13-o |
1885 ......... |
....... 34-0 |
4-5 |
1905 ......... |
....... 72-4 |
24-6 |
Med dessa siffror i huvudsak överensstämmande resultat ha erhållits ur
de nu företagna undersökningarna.
Som synes är avgången bland menigt sjöfolk mycket stor. Man kan konstatera,
att vid fyllda 30 år knappast en tredjedel kvarstår av de sjömän tillhörande
en viss årsklass, som inträtt i utrikes sjöfart — enligt sjömanshussakkunnigas
material 24 6 procent av de menige och 72 4 procent av befälet
av 1905 års årsklass. Då inom denna årsklass 82 procent vunnit befälsbehörighet,
skulle detta betyda, att av hela årsklassen omkring 29 procent
skulle kvarstå vid 30 års ålder. För befälet visa sig avgångsförhållandena
helt annorlunda än för manskapet, vilket sammanhänger med att sjömansyrket
för befäl icke såsom för manskapet är ett genomgångsyrke utan i
allmänhet blir för livstiden bestående, så länge tjänstbarhet är förhanden.
Att en relativt stor avgång kan påvisas vid yngre år torde sannolikt sammanhänga
med övergång till inrikesfart.
I fråga om nyss lämnade siffror för menige sjömäns avgång ur utrikes
fart bör understrykas, att dessa siffror återspegla de aktuella förhållandena.
En viss tendens till minskad avgång torde redan nu kunna konstateras
vad angår yngre årgångar. Det är vidare sannolikt, att en förbättrad
pensionering för menigt sjöfolk i viss grad komme att minska avgången, i all
synnerhet i något äldre årsklasser.
Beträffande den årliga seglationstiden i utrikes fart för menigt sjöfolk ha
följande resultat erhållits vid en nu utförd statistisk undersökning, som avser
den procentuella fördelningen efter olika antal seglationsmånader under
en viss femårsperiod bland personer i olika åldrar. Femårsperioden omfattar
för personer, vilkas födelseårtal slutar på 0, åren 1930—1934 och för
personer, vilkas födelseårtal slutar på 1, åren 1931—1935.
Ålder under |
S e g 1 |
a t i o n |
smån |
ader |
||||
perioden |
0-10 Procent |
10—20 Procent |
20—30 Procent |
30-40 Procent |
40—50 Procent |
50-60 Procent |
60 Procent |
0—60 Procent |
60—65 år |
3-3 |
8''9 |
18-9 |
15-5 |
17-8 |
356 |
0-0 |
1000 |
50—55 > |
8-2 |
8''2 |
20-0 |
23-6 |
16''4 |
19-1 |
4-5 |
100-0 |
40—45 » |
6-4 |
14-0 |
15-2 |
24-1 |
22-5 |
16-5 |
1-8 |
100-0 |
30-35 > |
7-5 |
12''2 |
20-2 |
26''9 |
23-2 |
9-5 |
0''5 |
100-0 |
20—25 » |
8''2 |
14-0 |
30-0 |
34-3 |
12-2 |
1-8 |
0-o |
100-0 |
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
21
De sålunda redovisade resultaten avse personer, som utförde utrikes seglation
jämväl under perioden 1935—1938 (1936—1938). Det har visat sig, att
personer, som seglat under såväl perioden 1930—1934 (1931—1935) som
perioden 1935—1938 (1936—1938) och som under förstnämnda period hade
relativt lång seglation för år räknat, även hade det under den andra perioden.
Nedanstående tabell visar, fortfarande för sjömän, som gjort utrikes seglation
under håda de ovan nämnda perioderna, antalet år, under vilka sådan
seglation ägt rum under första (femårs-) perioden och antalet seglationsmånader
i genomsnitt för varje kalenderår under samma period.
Ålder under |
Seglationsår |
Seglationsmå-nader per per-son och kalen-derår |
|
50- |
-55 |
4-40 |
6*8 8 |
40—45 |
449 |
6''84 |
|
30—35 |
4''38 |
6-44 |
|
20- |
-25 |
4-33 |
5-ö6 |
I fråga om sjömän, som gjort utrikes seglation under den första perioden
men icke under den efterföljande, omfattar seglationen under den första perioden,
såsom naturligt är, endast omkring hälften så många seglationsår
som för de i tabellen avsedda sjömännen. Men dessutom, vilket är mera anmärkningsvärt,
har det befunnits, att antalet seglationsmånader per seglationsår
i genomsnitt nedgått till två tredjedelar.
Vissa beräkningar skola slutligen framläggas angående rederiernas kostnader
för löner (besåttningshgror), särskilt vad angår den utrikes sjöfarten
och i sådan fart anställt menigt sjöfolk. Härför ha utnyttjats två av kommerskollegium
verkställda statistisk-ekonomiska undersökningar rörande den
svenska sjöfartsnäringen, avseende den ena året 1933 och den andra åren
1936 och 1937 (Stat. off. utredn. 1936:22 och 1941:34). Vad beträffar de
nämnda undersökningsårens ställning i konjunkturhänseende må erinras örn
att år 1933 var bottenår i den för sjöfarten mycket kännbara depressionsperioden
efter år 1929; året 1936 kan betecknas som ett gott normalår, medan
1937 var ett utpräglat högkonjunkturår.
För hela svenska handelsflottan, i såväl utrikes som inrikes fart, redovisas
i undersökningarna för de tre ifrågavarande åren följande lönekostnader (besättningshyror),
jämväl angivna i procent av rederiernas totala omkostnader,
frånsett avskrivning å tonnage.
Milj. kr. Procent
1933 .................... 38-34 15-6
1936 .................... 38-68 15-3
1937 .................... 42-88 14-8
1933 års siffror äro icke fullt jämförbara med dem för 1936 och 1937, men
väl sistnämnda års siffror inbördes. År 1933 omfattade svenska handelsflottan
1 708 000 bruttoton, varav inemot 97 procent ingå i undersökningen.
I kommerskollegii undersökningar förekommer icke någon genomgående
fördelning på utrikes och inrikes fart. Enligt ungefärliga beräkningar på
grundval av det framlagda materialet för de båda sista undersökningsåren
skulle lönekostnaderna efter rederiernas huvudsakliga verksamhet fördela
sig med 89 procent på utrikesfarten och 11 procent på inrikesfarten år 1936.
Motsvarande procenttal för år 1937 voro 90 och 10. Om i stället göres en proportionering
endast efter bruttofrakternas fördelning å utrikes och inrikes
fart, vilket är möjligt även för år 1933, blir utrikesfartens andel för de tre
22
Kungl. Alaj.ts proposition nr 239.
åren resp. 88 6 (1933) saint 910 (1936) och 920 (1937). Om man använder
de sist anförda högre procenttalen, skulle utrikessjöfartens lönekostnader för
de tre åren kunna uppskattas till
Milj. kr.
1933 ................................ 33 97
1936 ................................ 35-20
1937 ................................ 39-45
En uppskattning av utrikessjöfartens lönekostnader är därjämte möjlig på
grundval av hyresavgiftsuppbörden. Härvid framkomma följande lönebelopp
för perioden 1933—1938.
1933
1934
1935
Milj. kr. Milj. kr.
32- 40 1936 ........................ 35 14
33- 21 1937 ........................ 38-56
34- 3 6 1938 ........................ 39-2 2
o ^ ''f*
Vad angår de sist framkomna lönesiffroma i jämförelse med de förut anförda
bör framhållas, att hyresavgifterna under ovannämnda år icke beräknades
på övertidsersättning.
För en fördelning av utrikesfartens lönekostnader på befäl och manskap
synes det möjligt att begagna förhållandetal, som framkommo vid en av
sjömanshussakkunniga gjord undersökning beträffande hyresavgifter, som
uppburits under år 1934. Denna undersökning gav till resultat, att hyresavgifterna
år 1934 erlagts till 42 7 procent av befäl (13 5 procent av befälhavare
och 29 2 procent av övrigt befäl) samt till 57 3 procent av manskap. Till
manskap hänfördes visserligen vid samma undersökning även befäl med
skepparbehörighet. En ungefärligen motsvarande relation har framkommit
vid en nu gjord undersökning beträffande uppburna hyresavgifter under del
av år 1939, då hyresavgifterna i motsats till vad tidigare var fallet även beräknades
å övertidsersättning.
Det är i detta sammanhang av intresse att erhålla en uppskattning av manskapslönerna.
Om härför tillämpas det nämnda procenttalet av 57 3, skulle
a) enligt beräkningarna på grundval av hyresavgifterna och
b) enligt beräkningarna på grundval av kommerskollegii undersökningsmaterial
manskapslönerna
i utrikes fart ha utgjort:
a) b)
Milj. kr. Milj. kr.
1933 ................ 18'' 5 7 19-46
1934 ................ 19-03
1935 ................ 19-69
a) b)
Milj. kr. Milj. kr.
1936 ................ 20-44 20-17
1937 ................ 22-09 22-60
1938 ................ 22 47
Medeltal för de sålunda uppskattade manskapslönerna i utrikes fart skulle
för perioden 1933—1938 enligt a) bliva 20 33 milj. kronor samt för åren 1933,
1936 och 1937 bliva enligt a) 20 26 och enligt b) 20 74 milj. kronor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
23
Nu föreliggande förslag.
Förslagets huvudgrunder.
Utredningen. Efter att inledningsvis hava erinrat, att även på andra områden
av social lagstiftning än sjömanspensioneringen särskilda bestämmelser
för sjömännens del med hänsyn till yrkets egenart befunnits påkallade,
anför utredningen bland annat följande:
I en del sjöfartsländer lia sjömännen icke inbegripits i den allmänna socialförsäkringen
utan har för deras del anordnats bl. a. särskild pensionsförsäkring.
Där så icke skeft, synes detta i vissa fall kunna sättas i samband med
långt avancerad allmän socialförsäkring såsom i Tyskland, där för övrigt
sjöfolksförsäkringen administrerats i särskild ordning. I ett land som England
spåras tecken till en fortsatt utveckling av pensionsfrågan för sjömännens
del, och i Norge har länge eftersträvats en lösning av frågan i riktning mot
en särskild sjöfolkspensionering. I de båda sistnämnda länderna ha sjömännen
vid sidan av den allmänna försäkringen därjämte bereus särskilda
förmåner av liknande typ som i vårt land.
I Sverige ha sjömännen visserligen gjorts delaktiga av den allmänna folkpensioneringen.
Denna form av pensionsförsäkring har emellertid icke ansetts
tillfyllest för sjömännens vidkommande. Deras av ålder bestående särskilda
pensions- och understödsväsende bar bibehållits jämsides med folkpensioneringen
och i viss mån vidare utvecklats. De senast i överensstämmelse med
beslut vid 1938 års riksdag vidtagna åtgärderna i ämnet innebära dock
huvudsakligen en rationalisering av tidigare gällande bestämmelser. Uttalanden
från statsmakternas sida såväl vid folkpensioneringens införande som
sedermera i olika sammanhang giva vid handen, att sjöfolkets pensionsfråga
icke ännu kan anses tillfredsställande eller slutgiltigt löst. I den skrivelse av
1941 års riksdag, som ligger till grund för förevarande utredning, anföres
uttryckligen, att nuvarande pensioneringssystem närmast hade karaktären av
ett provisorium. Att ytterligare något göres för åstadkommande av en förbättrad
sjömanspensionering är alltså ett klart önskemål från statsmakternas
sida.
När sjöfolkets pensionsfråga i överensstämmelse med riksdagens framställning
till Kungl. Maj:t och i enlighet med de för utredningen givna direktiven
nu upptages till förnyat övervägande, är spörsmålet såtillvida begränsat,
att prövningen i första hand skall avse möjligheterna för en förbättring
av pensioneringen för sjöfolk i manskapsklass. Det är därför manskapets
förhållanden, som bär närmast äro av intresse.
Den inom utredningen verkställda statistiska undersökningen har, liksom
den undersökning vilken låg lill grund för sjömanshussakkunnigas^ förslag
1937, fastslagit sjömansyrkets nuvarande karaktär av att, såvitt angår manskapet,
i övervägande grad vara ett genomgångsyrke. Enligt de sjömanshussakkunnigas
utredning kvarstodo vid fyllda 30 år, då rekryteringen till yrket
kan anses avslutad, effektivt i svensk utrikes sjöfart endast mellan 25 och 30
procent av de personer, tillhörande någon av åldersklasserna 1890 1905,
vilka däri gjort sitt inträde. Däcks- och kökspersonal syntes vara ungefärligen
jämställda; maskinpersonalen visade någon större stabilitet, i det att vid
30 år omkring tredjedelen var kvar i tjänst. Rörande den fortsatta avgången
kunde då sägas, att de kvarståendes antal ungefär halverades för varje
ytterligare tiotal levnadsår. Den utredning, sorn nu utförts, har i stort sett
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 339.
bckräftät det resultat, vartill sjömanshussakkunniga kommit. Nu erhållna
sitfror tyda dock på en något mindre avgång.
De antydda förhållandena sammanhänga med yrkets krävande natur
och allmänna karaktär i övrigt. I väsentlig grad torde emellertid inverka
de lösa och oregelbundna anställnings- och seglationsförhållandena. Flera
omständigheter medverka härtill, bl. a. den uppläggning av fartyg, som under
vissa tider äger rum. Sjömannen är vanligen icke knuten till något särskilt
fartyg eller ens någon särskild redare. Hans anställning begynner med påmönstringen
å fartyget och upphör, när fartyget avmönstrar besättningen.
Utredningen visar, att sjömannen i genomsnitt har anställning under högst
7 å 8 månader örn året. Varje anställning följes sålunda som regel av en tids
arbetslöshet, då sjömannen ofta icke kan söka sig till sin hembygd utan i
någon hamn, ibland utomlands, får vänta på hyra. Härtill komma nödtvungna
avbrott, som kunna bliva följd av inträffad sjukdom, då han visserligen
någon tid fortfarande uppbär lön men endast i undantagsfall kan räkna
med att återgå till tidigare anställning. Förhållandena medföra, att familjebildning
icke kan ske i samma utsträckning som inom andra yrken. Framtiden,
i den mån han tänker på denna, ter sig oviss och många gånger mörk.
Det är uppenbart, att med hänsyn till rådande förhållanden många sjömän,
särskilt sedan de uppnått mera mogen ålder, överväga att lämna det yrke,
som de kanske ursprungligen avsett att ägna sitt liv åt. Resultatet blir, såsom
statistiken visar, att ett stort antal sjömän söka och erhålla anställning i
land, då möjlighet härtill yppar sig. De, som på så sätt avgå, äro till en del
det bättre folket. En del av dem, som stanna kvar, gör detta därför att de
icke se sig någon annan möjlighet. Dessa senare utgöra icke den värdefullare
delen av sjöfolket. En del åter stannar på grund av intresse för och
kärlek till yrket. De som sålunda stanna komma i allmänhet från vissa utpräglade
sjömansbygder, där traditionen för yrket hållit sig levande. En
kärna av dugligt och bra äldre sjöfolk finns därför inom sjömanskåren och
är av oskattbart värde för näringen. Deras antal är emellertid icke så stort
som önskvärt vöre.
Dessa sjömän, som nu tagit sjömansyrket som sin livsuppgift, komma vid
en ålder, då deras krafter ännu i det stora hela äro ganska oförsvagade, att
mer och mer tinna sig ställda utanför. Åtskilliga förhållanden medföra, att
fartygens besättning måste hållas inom ganska snäva gränser. På andra än
större fartyg finns icke möjlighet till en specialisering av arbetet. Arbetet
ombord, i varje fall på däck, är sådant, att var och en av besättningen måste
kunna handha alla förekommande sysslor. Häri ingår att vara utkiksman och
rorsman. På dessa ställas sådana krav i fråga om synförmåga och färgsinne,
att en sjöman, när han är till åren kommen, icke kan motsvara dem.
I maskinen äro arbetsförhållandena sådana, att eldare svårligen kunna stå ut
vid högre ålder.
Svårigheter för sjömannen att vinna anställning till sjöss i konkurrens med
yngre kamrater göra sig inom manskapsklassen gällande redan inemot 50-årsåldern. Vid fyllda 55 år kan den menige sjömannens bana i regel anses
avslutad. Då han icke kan åberopa längre tids tjänst å samma fartyg eller
hos samme redare, finns det ingen som har någon moralisk skyldighet eller
eljest intresse att taga sig an honom. När han kommer i land, har han
svårt att inordna sig i de nya förhållandena. Hans speciella yrkesskolning
ger honom icke anknytning till yrken i land. Vid den ålder han nått måste
en omskolning till nytt yrke te sig svår; över huvud taget måste det vara
förbundet med stora svårigheter att vid sådan ålder vinna anställning inom
ett helt nytt yrke.
Det låter sig naturligtvis sägas, att under sådana omständigheter sjöman -
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
25
nen mer än andra borde i tid vinnlägga sig om att genom sparande sörja för
framtiden. Att emellertid sparsamhet icke är något för sjömannen utmärkande
drag är alltför väl känt och har för övrigt föranlett särskilda statliga
åtgärder. Hans obetänksamhet i detta hänseende torde till stor del få
sättas i samband med förhållandena i yrket, som det knappast kan begäras
att han skall kunna fullt bemästra, i varje fall knappast i unga år. Utan ingripande
från statsmakternas sida torde några åtgärder från sjömännen själva
för tryggande av deras försörjning på ålderdomen som regel icke kunna
förväntas.
Utredningen framhåller i anslutning härtill, att genom ordnande av en obligatorisk
pensionsförsäkring i verklig bemärkelse av sjömän kunde antagas,
att de missförhållanden, vilka här berörts, komme att motverkas. Sjömannen
skulle med större trygghet kunna möta ålderdomen. Han skulle då kunna
stanna kvar i tjänsten så länge krafterna räckte, och många dugande
män, som nu i förtid lämnade sjön, kunde bevaras åt kåren. Det vore ett
sjöfartsnäringens intresse att en god sjömanskår funnes. Det vore med hänsyn
till sjöfartsnäringens, särskilt utrikesfartens, centrala ställning inom
svenskt näringsliv och betydelse ur beredskapssynpunkt jämväl ett allmänt
intresse.
För att främja syftet med den pensioneringsverksamhet, som här avsåges,
vore det angeläget, att de fördelar, som pensioneringen medförde för sjömännen,
klarlades för dessa, så att de icke i förtid lämnade tjänsten utan
stannade kvar så länge, att pensionsmöjligheterna i största mån utnyttjades.
Det syntes utredningen alltså angeläget, att kännedom örn sjömanspensionens
förmåner spredes bland sjöfolket på något praktiskt sätt, exempelvis
genom intagande av meddelande därom i lämplig form i sjömannens motbok.
Det torde ankomma på kommerskollegium att närmare överväga det
tillägg till motboken, som av sådan anledning kunde föranledas.
Utredningen anför härefter, att en lösning av pensioneringsfrågan icke torde
kunna komma till stånd utan statens medverkan. Att staten lämnade sin
medverkan vore så mycket naturligare som staten redan ägde ett för ändamålet
lämpat organ i handelsflottans pensionsanstalt. En pensionsförsäkring,
som skulle få betydelse ur de synpunkter, vilka här berörts, måste emellertid
uppenbarligen givas helt andra mått än den pensionsverksamhet som
handelsflottans pensionsanstalt bedreve enligt 1939 års reglemente. Pensionsbeloppen
måste få sådan storlek, att de verkligen vore ägnade att möjliggöra
eller i varje fall underlätta en någorlunda dräglig försörjning. Utredningen
anför härefter följande:
De hittillsvarande statliga åtgärderna för sjöfolkets ålderdomsförsörjning
lia uteslutande avsett sjömän i utrikes fart. Tillräckliga skäl att frångå det
ställningstagande, som sålunda skett, torde ej föreligga. Sjömännen i utrikes
fart befinna sig i ett annat läge än de sjömän, som göra tjänst inrikes.
Sistnämnda sjömän torde, då det gäller möjligheterna att själva ordna sin
försörjning på ålderdomen, kunna anses mer eller mindre jämställda med
arbetare på Iand. Sjömännen i utrikes fart, vilka ofta under långa perioder
befinna sig borta från hemlandet, lia sämre förutsättningar att uppehålla
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
erforderliga förbindelser med den inhemska arbetsmarknaden. Härtill kommer,
att sjömannen i utrikes fart i motsats till kamraterna i inrikes sjötjänst
saknar de sociala förmåner, som den inom landet bosatte arbetaren åtnjuter.
Han kan icke tillgodogöra sig de anordningar, kommunala och statliga,
vilka vidtagas för befolkningens trivsel och till vilka han likväl måste bidraga
i form av skatter. Möjligheterna till ett ordnat familjeliv äro små.
Långa tider vistas han på resor, under vilka underrättelse från hemorten
kanske endast sällan kan nå honom. Hans tillvaro splittras och han blir
lätt rotlös med därav följande svårigheter att skapa en ordnad framtid. Förhållandena
i här berörda hänseenden kunna visserligen gestalta sig olika
för olika kategorier av sjömän, beroende på sjötjänstens art. Viss utrikes sjöfart
är mera påfrestande än annan. Å andra sidan finnes inrikes fart, som
kan vara lika betungande ur angivna synpunkter som de lindrigare slagen
av utrikes. Ehuru den nuvarande gränsdragningen sålunda kan sägas vara
icke alltid fullt rättvis, torde den dock lämna ett i stort sett tillfredsställande
resultat. Den har också av ålder tillämpats. Någon annan, ur rättvisesynpunkt
bättre, hållbar gräns torde av praktiska skäl icke stå att vinna.
Utredningen förordar alltså, att den pensionsförsäkringsverksamhet, varom
här är fråga, begränsas att, på samma sätt som den nuvarande, omfatta
allenast sjömän i utrikes fart. Nämnda pensionsförsäkring förutsättes skola
vara av obligatorisk natur. Emellertid anser utredningen lämpligt, att vid
sidan härav handelsflottans pensionsanstalt utnyttjas jämväl för möjliggörande
av frivillig försäkring. Intet hinder torde enligt utredningens mening
böra möta, att denna form av försäkring står öppen även för sjömän i inrikes
fart. Utredningen finner det tvärtom önskvärt, att de, vilka icke på
annat sätt få sin ålderdomsförsörjning ordnad, genom inbetalningar till pensionsanstaltens
frivilliga försäkring kunna bereda sig ålderspension.
Utredningen upptager härefter till behandling frågan örn befälets ställning
i pensionshänseende och anför härutinnan följande:
Såsom förut nämnts innefattar utredningens uppdrag närmast att undersöka
möjligheterna för en förbättring av pensioneringen för sjöfolk i manskapsklass.
Befälets ställning i pensionshänseende kan emellertid icke härvid
helt lämnas å sido. Av den tidigare redogörelsen framgår, att möjlighet
att erhålla pension för befälets del för närvarande finnes — bortsett från
den begränsade pensionsmöjlighet som erbjudes genom handelsflottans pensionsanstalt
— dels genom den år 1938 inregistrerade sjöbefälets pensionskassa,
dels ock genom vissa rederiers privata pensionskassor för de hos dessa
rederier anställda. Genom tillkomsten av sjöbefälets pensionskassa torde
befälets pensionsfråga — örn man bortser från övergångsåren, innan ännu
pensionsavgifter för längre tid hunnit erläggas till kassan — få anses löst på
ett i huvudsak tillfredsställande sätt. Ett undantag är att anteckna för sådant
befäl, som samtidigt är redare. Dylikt befäl, som framför allt förekommer
på motorsegelfartygen, torde knappast kunna förmodas komma att
ansluta sig till sjöbefälets pensionskassa.
Inom utredningen ha övervägts möjligheterna för viss omläggning av det
nuvarande pensionssystemet för befäl. Härvid ha undersökts förutsättningarna
för ett samordnande av den pensionsverksamhet, som nu för befälets
del bedrives dels av handelsflottans pensionsanstalt och dels av sjöbefälets pensionskassa.
Då, enligt vad utredningen inhämtat, hos en stor del av befälet
finnes en önskan att sjöbefälets pensionskassa skall bestå såsom själv
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
ständig försäkringsinrättning, har en tanke, att kassans verksamhet skulle
övertagas av pensionsanstalten, förkastats. Undersökningarna lia i stället inriktats
på huruvida befälets pensionsfråga skulle kunna helt överlämnas åt
pensionskassan och således pensionsanstaltens befattning med befälets pensionering
upphöra. Vad härvid först angår den hyresavgift av en procent
som befälet, i likhet med manskapet, erlägger, kunde denna, om pensionsfrågan
löstes på sist antydda sätt, lämpligen bortfalla för befälets del. Huruvida
för sådant fall avgifterna till pensionskassan i stället skulle ökas med
motsvarande procentsats vöre ett spörsmål, vars besvarande finge bero på
vederbörande själva. Beträffande åter de förmaner i form av pensionsförhöjning
och tilläggspension, som befälet av allmänna medel åtnjuter från
handelsflottans pensionsanstalt, torde dessa icke utan vidare kunna upphöra.
Det är förmåner, som, även om beloppen växlat, av ålder åtnjutits, och
särskilt för det äldre befälet äro de av icke oväsentligt värde. De måste alltså
i någon form avlösas. Det torde emellertid knappast kunna tänkas, att de
medel, av vilka berörda förmåner utgå, inlevererades direkt till en privat försäkringskassa.
Handelsflottans pensionsanstalt skulle sålunda ej kunna undgå
att omhänderha även den del av medlen, som avsage befälspensioneringen,
samt att verkställa fördelningen av dessa medel mellan befäl och manskap.
Frågan finge lämpligen lösas så att, sedan vederbörande sjöman uppnått
pensionsåldern, till pensionskassan från pensionsanstalten överfördes
ett belopp, motsvarande ifrågavarande förmåners kapitaliserade värde. Utbetalningen
av pensionen finge därefter ankomma på kassan.
Ett system sådant som det här antydda skulle ej innebära någon verklig
rationalisering i jämförelse med det nuvarande. Vinsten skulle inskränka sig
till att någon hyresavgift ej behövde upptagas av sjöman, då han tjänade i
befälsställning. Denna vinst är emellertid ej av större betydelse, då under
alla förhållanden nödvändigheten att skilja mellan huruvida sjömannen seglar
såsom menig eller såsom befäl komme att kvarsta vid hyresavgiftsuppbörden.
För befäl är det regel, att han någon tid tjänat såsom menig. Han
skulle sålunda, även med det ifrågasatta systemet, bliva berättigad till pension
från två håll. Visserligen kunde saken ordnas så, att jämväl den på
tjänstgöringen såsom manskap grundade pensionen utbetalades från sjöbefälets
pensionskassa. Detta förutsätter emellertid, att ett däremot svarande
belopp överföres till kassan från pensionsanstalten, vars arbete sålunda endast
skulle på det sätt minskas, att den sluppe utanordningen av pensionsbeloppen
till sjömannen.
Med hänsyn till vad sålunda anförts har utredningen ansett sig icke böra
föreslå någon ändring i den för närvarande i fråga om befälet gällande ordningen.
Nuvarande hyresavgift av en procent borde alltså för befälets del alltjämt
uttagas. De med tjänstgöringen såsom befäl förenade pensionsförmånerna
enligt gällande reglemente för handelsflottans pensionsanstalt borde i
princip bibehållas, och pensionsverksamheten borde liksom hittills omhänderhavas
av anstalten. Vissa förenklingar i nuvarande regler för pensionens beräknande
borde emellertid, utan större avvikelser i sak, kunna genomföras.
Utredningen återkomma till denna fråga i annat sammanhang.
Sådant befäl å särskilt motorsegelfartyg, som samtidigt är redare, skulle
genom den frivilliga pensionsförsäkring, som utredningen föreslår anordnad
inom handelsflottans pensionsanstalt, beredas tillfälle att där ordna sin pensionering
efter eget gottfinnande.
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Vad angår frågan huruvida i samband med förbättringen av ålderspensionen
jämväl borde införas familjepension och invalidpension har utredningen,
som icke tillstyrker någon familjepensionering samt föreslår viss omläggning
av det nuvarande understödssystemet i fråga om invalida sjömän,
anfört följande:
Den nuvarande sjöfolkspensioneringen genom handelsflottans pensionsanstalt
avser huvudsakligen allenast ålderspension. Utredningen har haft
under övervägande, huruvida i samband med förbättring av denna pensionering
jämväl borde införas familjepension. Flera skäl tala emellertid enligt
utredningens mening mot att så sker. För det första finnes möjlighet för avliden
sjömans efterlevande maka att erhålla ett, om också ej stort, understöd
från det sjömanshus sjömannen senast tillhört. Vidare befinna sig de
sjömän, för vilkas del familjepensionering skulle vara mest påkallad, i sådana
omständigheter, att deras barn torde komma i åtnjutande av barnbidrag från
pensionsstyrelsen enligt 1937 års lag örn barnbidrag. Slutligen måste tågås
hänsyn därtill, att en familjepensionering, örn den skall bliva av verkligt värde,
ställer sig dyrbar att genomföra. Utredningen har, med hänsyn icke minst
till det sätt på vilket redan är sörjt för de efterlevande, funnit det riktigare
att söka bygga upp en ålderspensionering av verklig betydelse än att splittra
de medel, vilka kunna komma att stå till förfogande för pensionsändamål, på
ett flertal pensionsformer. Någon familjepensionering vill utredningen därför
ej tillstyrka.
Enligt gällande pensionsreglemente kan jämväl erhållas invalidpension.
Densamma kan dock ej^ anses såsom pension i egentlig mening utan har karaktär
av understöd. Någon verklig invalidpension anser sig icke heller utredningen
kunna förorda, då en sådan skulle ställa sig alltför kostsam. Utredningen
har härvid uppmärksammat de möjligheter till pension, som vid
varaktig oförmåga till arbete föreligga enligt lagen om folkpensionering och
förordningen örn invalidunderstöd samt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete. Emellertid avser utredningen att i det följande föreslå viss omläggning
av det nuvarande pensionssystemet i fråga om invalida sjömän i syfte att
skapa möjlighet under vissa omständigheter till en något mera effektiv hjälp
på längre sikt än den som för närvarande kan lämnas.
Rörande storleken av den ålderspension, som bör tillkomma den menige
sjömannen, anför utredningen följande:
Utredningen bär ansett sig böra syfta till att åstadkomma en pensionering,
som, örn den också ej helt löser, likväl väsentligen underlättar vederbörandes
försörjningsproblem. Ett pensionsbelopp av den storlek, som för detta ändamål
erfordras, bör emellertid endast ifrågakomma i sådana fall, där sjömannen
ägnat sitt liv åt yrket, och under förutsättning att härunder avsevärd tid
tillbragts i utrikes sjöfart. En sjöman kan, såsom nämnts, icke påräkna att
oavbrutet erhålla tjänst å fartyg i utrikes fart. Perioder av sysslolöshet och
tjänstgöring i inrikes fart måste praktiskt taget alltid finnas. Vid pensionens
avvägning måste hänsyn tagas härtill. Utredningen vill taga det fall, att en
menig sjöman i 30 år seglat i utrikes fart i medeltal omkring 6 månader om
året eller sammanlagt omkring 180 månader. En sådan sjöman bör enligt
utredningens mening kunna påräkna en pension som möjliggör för honom
att, då han uppnår pensionsåldern, lämna sjötjänsten. Skall detta syfte nås,
bör pensionen ej understiga 600 kronor om året. Utredningen förutsätter emellertid
härvid, att hänsyn tages även till den sjömannen tillkommande folkpensionen.
Pensionen från handelsflottans pensionsanstalt antages alltså skola
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
uppgå till nyssnämnda belopp allenast intill dess sjömannen fyller 67 år.
Därefter minskas den med belopp, ungefär motsvarande folkpensionen. Den
sammanlagda årliga pensionen blir på detta sätt i stort sett lika under hela
livstiden. Skulle antalet månader vara större än i det angivna fallet, bör pensionens
storlek ökas. Vid lägre antal månader minskas pensionsbeloppet.
Utredningen ingår härefter på spörsmålet örn sättet för den förbättrade
pensioneringens finansiering. Utredningen, som grundat sitt förslag härutinnan
på en såsom bilaga till utredningens betänkande fogad promemoria med
statistiska undersökningar och kostnadsberäkningar, anför rörande denna
fråga följande:
En obligatorisk pensionering av menigt sjöfolk av den innebörd, som här
ifrågasättes, kan ej genomföras med mindre sjömännen själva bidraga med
en pensionsavgift av helt annan storleksordning än den nuvarande hyresavgiften
av en procent. Utredningen föreslår, att denna hyresavgift höjes till 6
procent. Högre pensionsavgift kan, med hänsyn till den kontanta inkomst en
menig sjöman åtnjuter, enligt utredningens åsikt icke lämpligen påläggas
honom.
De pensioner, som skulle kunna åstadkommas även med en sålunda höjd
hyresavgift, äro emellertid icke på långt när så stora som utredningen, enligt
vad nyss anförts, anser önskvärt. En ålderspensionering av menige sjömän
i överensstämmelse med utredningens syfte i förening med den möjlighet till
invalidunderstöd, som utredningen har för avsikt att föreslå, kan beräknas
i ett framtida jämviktsläge, vid vars fastställande hänsyn tagits till den inverkan
å förhållandena inom yrket en förbättrad pensionering kan tänkas
medföra, draga en kostnad av i runt tal 1 700 000 kronor utöver det belopp,
som täckes av hyresavgifter. Härtill komma kostnaderna för befälets pensionering.
Bortses även här från hyresavgifterna, kunna kostnaderna för befälspensioneringen
uppskattas till inemot 500 000 kronor. Sammanlagt skulle
den framtida pensionsverksamheten alltså kunna beräknas draga en kostnad,
utöver hyresavgifterna, av 2 200 000 kronor.
Till täckande av denna kostnad kunna användas dels pensionsanstaltens
andel i tonavgifter, vilken andel med hänsyn till förhållandena icke synes
böra upptagas högre än till 200 000 kronor, dels nuvarande statsbidraget å
536 000 kronor, dels ock slutligen avkastningen av vissa anstaltens fonder,
cirka 50 000 kronor, eller i runt tal sammanlagt 800 000 kronor. Ett belopp
av omkring 1 400 000 kronor behöver alltså anskaffas. Detta torde icke vara
möjligt utan ytterligare bidrag från dels redarnas dels ock statens sida.
Av tonavgifternas totalbelopp härröra i medeltal under normala sjöfartsförhållanden
omkring 250 000 kronor från svenska fartyg. Av detta belopp
motsvarar 200 000 kronor det, vartill handelsflottans pensionsanstalts andel
i tonavgifterna nyss beräknats. Det överskjutande beloppet tillgodokommer
sjömanshusen och deras understödsverksamhet. Att redarna lia intresse av
alt sjöfolkets pensioneringsfråga blir på tillfredsställande sätt ordnad har
förut framhållits. Den särställning, som sjömännen i utrikes fart intaga i
förhållande till andra arbetarekategorier, gör att redarnas medverkan till
sjöfolkspensioneringen icke kan tillmätas någon som helst prejudicerande
betydelse, därest krav skulle resas på motsvarande åtgärder till förmån för
andra grupper av arbetare. Å andra sidan måste vid bedömande av den
omfattning, sådan medverkan skäligen bör erhålla, hänsyn tågås till angelägenheten
av att den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft gentemot
utländsk sjöfart bevaras. Man måste därför, då del gäller att belasta näringen
med ytterligare utgifter även av den art, varom här är fråga, framgå
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
med varsamhet. Det kail icke lända annat än till skada för det allmänna
och sjöfolket självt, därest en dylik utgiftsbelastning skulle, särskilt under
tider av lågkonjunktur, hava till följd en ökning av fartygsuppläggningama
med ty åtföljande arbetslöshet bland sjöfolket. Det förhåller sig ju också
så, att ett flertal betydande sjöfartsnationer, med vilka vårt lands fartyg lia
att konkurrera, i vart fall icke hittills ålagt redarna avgiftsplikt för pensionering
av sjöfolk.
Men även frånsett detta förhållande anser sig utredningen ej kunna förorda,
att redarna betala hela det erforderliga beloppet 1 400 000 kronor. Vid
skilda tillfällen har givits uttryck åt det värde, som sjömannens yrke äger
ur samhällsnyttans synpunkt, ej minst under rådande svåra försörjningsförhållanden,
och åt den uppskattning, som från statsmakternas sida möter
sjömannens påfrestande och ofta riskfyllda insatser till gagn för det allmänna.
Man torde härvid främst tänka på sjömännen i utrikes fart. Det
synes rimligt att, i den mån så nu kräves för att få till stånd en verklig förbättring
av dessa sjömäns ålderdomsförsörjning, staten icke undandrager
sig en icke oväsentligt utökad bidragsplikt.
Vid avvägningen av storleken av redarnas och statens bidrag till sjöfolkets
pensionering har utredningen stannat vid att föreslå, att redarna och staten
skola bidraga med ungefär lika stora belopp. Utredningen anför i fråga härom,
att i dessa belopp borde inräknas å ena sidan statens redan nu utgående
“årliga bidrag av 536 000 kronor samt å andra sidan det belopp av 250 000
kronor, vartill redarnas nuvarande bidrag till sjöfolkets pensions- och understödsväsende
uppginge. Om dessa båda belopp lades till förutnämnda
belopp 1 400 000 kronor, erhölles en summa av i runt tal 2 200 000 kronor.
Man borde emellertid taga hänsyn till att, om bidragen, såsom av utredningen
förutsattes, utmättes efter vad som kunde beräknas erforderligt sedan pensioneringen
blivit fullt genomförd, ett ganska avsevärt överskott uppstode
under övergångsåren. Även om man toge i beräkning avsättning till en skälig
utjämningsfond, syntes man kunna utgå från att av ränteavkastningen
från fonderade överskottsmedel årligen omkring 200 000 kronor i jämviktsläge
kunde användas för pensioneringsändamål. Att bestridas av staten och
redarna skulle alltså återstå ett belopp av 2 000 000 kronor. Härav skulle således
staten betala 1 000 000 och redarna 1 000 000 kronor. Då redarna redan
erlade 250 000 kronor i form av tonavgifter, skulle deras direkta bidrag
till handelsflottans pensionsanstalt utgöra 750 000 kronor. Antoges, i anslutning
till de beräkningar för vilka tidigare redogjorts, att lönerna till manskap
i utrikes sjöfart uppginge till omkring 20 miljoner kronor årligen, skulle redarnas
bidrag motsvara ungefär 372 procent av nämnda löner. Utredningen
föresloge alltså, att redarna ålades att såsom bidrag till pensioneringen av
menigt sjöfolk i utrikes fart betala en avgift, lämpligen benämnd redareavgift,
av 372 procent å lönen i sådan fart.
Utredningen föreslår i detta sammanhang sådan omläggning av tonavgifternas
användning, att inkomsten av dessa avgifter i deras helhet — med
undantag av visst mindre belopp, vilket inbetalas till statskontoret såsom
ersättning för sjömanshusen medgiven tjänstebrevsrätt — tillgodoföres sjömanshusen.
Vid bifall härtill borde statens bidrag till sjömanshusens förvalt
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
31
ningskostnader, för närvarande 356 000 kronor om året, minskas med 200 000
kronor och i stället bidraget till handelsflottans pensionsanstalt för sjömanspensioneringen
ökas med samma belopp. Statens bidrag till pensionsanstalten,
inberäknat ersättningen för tonavgifter, skulle alltså belöpa sig till sammanlagt
(1 000 000 + 200 000 =) 1 200 000 kronor. Genom denna omläggning
undginge pensionsanstalten att bliva i ekonomiskt hänseende beroende
av sjöfartens växlingar. Ett dylikt beroende vore icke lyckligt för en pensionsförsälcringsverksamhet
i egentlig mening sådan som den här avsedda.
Vidare skulle den fördelen vinnas, att varje sken undvekes av att tonavgifterna
från utländska fartyg användes till de svenska sjömännens ålderspensionering.
Utredningen framhåller, att den faktiska kostnadsökningen för statens del
bleve (1000 000 — 536 000=) 464 000 kronor. I betraktande av den vikt det
måste tillmätas, att förevarande pensioneringsspörsmål nu löstes, och med hänsyn
till den ökade avgiftsskyldighet, som enligt förslaget skulle åvila såväl
ifrågavarande sjömän själva som rederinäringen, syntes en kostnadsökning
av denna storlek ingalunda oskälig.
Enligt utredningens förslag skall sjömanspensionen vara sammansatt av
två delar, nämligen en hgresavgiftspension, som grundas på och helt bekostas
av sjömannens egna avgifter, och en tilläggspension, som bekostas av redarna
och staten. Hyresavgifterna fonderas, och varje sjöman får — under
förutsättning att avgift erlagts under viss minimitid — försäkringstekniskt
beräknad valuta för sina avgifter. Hyresavgiftspensionerna äro grundade på
ett rent premiereservsystem. Den dödlighetstabell som använts är den s. k.
R32 för män; såsom räntefot har valts 3 procent. Vad tilläggspensionerna beträffar
har någon vidsträcktare fondering ej förutsatts. I princip hava redarnas
och statens bidrag avsetts för omedelbar förbrukning.
I följande, ur utredningens betänkande hämtade tabell återgivas dels det
sammanlagda antal seglationsmånader som får tillgodoräknas för tilläggspension,
dels den mellan 55 och 67 år utgående hyresavgiftspensionen vid en
hyresavgift av 6 procent å beräknat genomsnittligt hyresbelopp, dels ock tillläggspensionen
under samma tid enligt utredningens förslag, allt under förutsättning
att den årliga seglationstiden efter fyllda 30 år är 1, 3, 5, 7, 9 eller
11 månader. Tabellen avser sjömän, tillhörande manskapsklassen.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
Antal seglationsmånader pr år |
||||||
1 |
3 |
5 |
7 |
9 |
11 |
|
Avgång före 20 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
|
Hyresavg. pens. kr............... |
0''99 |
2-97 |
4-95 |
6-93 |
8-91 |
10-89 |
Tilläggspens. >''.............. |
— |
— |
— |
— |
||
Total pension > .............. |
0''99 |
2-97 |
4-95 |
6-93 |
8-91 |
10''89 |
Avgång 20—25 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
— |
— |
_ |
_ |
|
Hyresavg. pens. kr............... |
5-05 |
15-14 |
25-23 |
35-32 |
45-41 |
|
Tilläggspens. > .............. |
— |
— |
— |
_ |
||
Total pension > .............. |
5-05 |
15-14 |
25-23 |
35-32 |
45-41 |
55’51 |
Avgång 25—30 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
— |
— |
6-14 |
16-16 |
2116 |
Hyresavg. pens. kr............... |
12''65 |
37-94 |
63-24 |
88-64 |
113-83 |
13913 |
Tilläggspens. » .............. |
— |
— |
— |
2-50 |
6-59 |
8-62 |
Total pension > .............. |
12*65 |
37-94 |
63-24 |
9T04 |
120-42 |
147-75 |
Avgång 30—35 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
— |
14-20 |
34-20 |
48-32 |
53''32 |
Hyresavg. pens. kr............... |
22-42 |
67-25 |
112-08 |
156-91 |
201-74 |
246-58 |
Tilläggspens. > .............. |
— |
— |
5''79 |
13-97 |
26-47 |
32-58 |
Total pension > .............. |
22-42 |
67-25 |
117-87 |
170-88 |
228-21 |
279-16 |
Avgång 35—40 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
9-12 |
39-20 |
69-28 |
88-32 |
93-32 |
Hyresavg. pens. kr............... |
33-74 |
101-21 |
168-69 |
236-17 |
303-64 |
371-12 |
Tilläggspens. > .............. |
— |
3-72 |
15-97 |
52-09 |
78-76 |
86-91 |
Total pension » .............. |
33*74 |
104-93 |
184-66 |
278-26 |
382-40 |
458-03 |
Avgång 40—45 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
24-12 |
64-20 |
104-28 |
128-32 |
133-32 |
Hvresavg. pens. kr............... |
44-03 |
132-10 |
220-17 |
308-23 |
396-31 |
484-37 |
Tilläggspens. » .............. |
— |
9-83 |
45-58 |
104-78 |
219-32 |
233-58 |
Total pension s .............. |
44-03 |
141-93 |
265-75 |
413-01 |
615-63 |
717-95 |
Avgång 45—50 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
39-12 |
89-20 |
139-28 |
168-32 |
173-32 |
Hyresavg. pens. kr............... |
53-17 |
159-50 |
265-83 |
372-16 |
478-49 |
584-83 |
Tilläggspens. » .............. |
— |
15-94 |
80-20 |
250-60 |
336-82 |
353 12 |
Total pension » .............. |
53-17 |
175-44 |
34603 |
622-76 |
815-31 |
937-95 |
Avgång 50—55 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
54-12 |
114-20 |
174-38 |
208-32 |
213-32 |
Hyresavg. pens. kr............... |
60-91 |
182-12 |
303*54 |
424-96 |
546-37 |
667-79 |
Tilläggspens. > .............. |
— |
33*56 |
120-95 |
356-25 |
470-61 |
488''95 |
Total pension > .............. |
60-91 |
215-68 |
424-49 |
781-21 |
1 016-98 |
1156-74 |
Kvarstående vid 55 år |
||||||
Tillgodoräknade seglationsmån. .. |
— |
64-11 |
130-85 |
197-59 |
234-96 |
239-96 |
Hvresavg. pens. kr............... |
65''2 7 |
195-82 |
326''37 |
456-92 |
587-47 |
718-01 |
Tilläggspens. n .............. |
— |
45-77 |
226-55 |
432-24 |
568-32 |
|
Total pension » .............. |
65-27 |
241-59 |
552-92 |
889-16 |
1 155-79 |
1 304-67 |
För tilläggspension får enligt utredningens förslag, sedan 36 månader intjänats,
tillgodoräknas högst 8 månader per år. Att i förestående tabell antalet
tillgodoräknade seglationsmånader vid 9 och 11 månaders årlig seglation
blir större än vad som skulle varit fallet vid 8 månaders årlig seglation beror
därpå, att de första 36 månaderna fortare intjänas vid längre årlig tjänstgöring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
33
Ur tabellen beräknas de genomsnittliga hyresavgifts- och tilläggspensionerna
för de inom olika åldersperioder avgångna, resp. vid pensionsåldern kvarstående
sålunda: -
Hyresavg. |
Tilläggs- |
Inalles, |
||
pens., kr. |
pens., kr. |
kr. |
||
Avgångna töre 20 år ........ |
........ 7-23 |
— |
7‘23 |
|
20—25 » ........ |
— |
3684 |
||
25—30 > ........ |
3"9 7 |
96''30 |
||
» |
30—35 » ........ |
........ 163-64 |
17-42 |
181-06 |
2> |
35—40 » ........ |
........ 246-29 |
51-46 |
297-75 |
» |
40—45 » ........ |
........ 321-45 |
133-31 |
454-7 6 |
45—50 » ........ |
........ 388-11 |
223 41 |
611-52 |
|
2> |
50—55 » ........ |
........ 443''17 |
315-18 |
758-35 |
Kvarstående vid 55 år........ |
........ 476-50 |
396 68 |
873-18 |
Yttranden. Behovet och lämpligheten av en betydande förbättring av sjöfolkets
pensionsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med det nu föreliggande
förslaget vitsordas i flertalet över förslaget avgivna yttranden.
Kommerskollegium har för sin del anfört, att det mest trängande behovet av
förbättrad pensionering för sjöfolket genom förslagets realiserande skulle
bliva tillgodosett med förhållandevis små kostnader för det allmänna. —
Sveriges redareförening Ilar som sin mening uttalat, att förslaget kunde betecknas
såsom för sjöfolket tillfredsställande och även i övrigt kunde anses
fylla de anspråk på en sjömanspensionering, som man ur olika synpunkter
rimligen kunde uppställa. — Svenska sjöfolksförbundet har framhållit, att
förslaget trots vissa brister likväl innebure en avsevärd förbättring av nu rådande
förhållanden och förty syntes vara väl värt att förverkligas. — Svenska
kyrkans sjömansvårdsstyrelse har givit uttryck åt den uppfattningen, att
en lösning av pensionsfrågan i överensstämmelse med förslaget skulle väsentligt
bidraga till att dugliga sjömän kvarstannade inom yrket. En större
stabilitet inom sjömansyrket vore ägnad att höja sjöfolkets standard och
kvalitet. Med tanke på den nyckelställning, som sjöfartsnäringen intoge inom
Sveriges näringsliv, vöre det ett allmänt intresse av första ordningen, att
landet ägde en duglig och kallelsetrogen sjömanskår. Liknande uttalanden
hava gjorts av ett flertal sjömanshusdirektioner.
I vissa hänseenden har förslaget emellertid blivit föremål för kritik eller
erinringar av större eller mindre räckvidd.
Svenska sjöfolksförbundet säger sig med beklagande hava nödgats konstatera,
att sjöfolket i inrikes fart ställts utanför pensionssystemet. Skillnaden i
levnadsförhållanden mellan sjömännen i exempelvis utrikes Östersjöfart och
den större kustfarten vore så gott som ingen. Tidtals sysselsattes vissa fartyg
än i den ena och än i den andra av dessa farter och understundom i kombinerad
kust- och utrikesfart utan att dessa ombyten på något sätt föranledde
några förändringar i besättningarnas sammansättning eller levnadsförhållanden.
Beträffande befälets ställning i pensionshänseende hava två från förslaget
avvikande men inbördes helt motstridiga uppfattningar kommit till uttryck.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 239.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Enligt den ena, som representeras av statskontoret, borde denna personalgrupp
bibehållas vid pensionsrätt i handelsflottans pensionsanstalt allenast i
den mån rätten grundade sig på avgifter, erlagda under tid, då vederbörande
tillhörde manskapsklassen. Någon statlig tilläggsförmån borde icke under
några förhållanden förekomma för befälsklassen. Å andra sidan har direktionen
för sjömanshuset i Kristianstad som sin åsdct uttalat, att handelsflottans
pensionsanstalt borde ombesörja befälets pensionering och för sådant
ändamål med sig samordna sjöbefälets pensionskassa. Direktionen för sjömanshuset
i Landskrona har ansett, att förslaget bort taga sikte på en lösning
jämväl av befälets pensionsfråga. Sjöbefälets pensionskassa vore endast
grundad å en överenskommelse mellan vissa organisationer, men denna överenskommelse
kunde äventyras genom uppsägning från endera partens sida.
Åt samma mening har direktionen för sjömanshuset i Hälsingborg givit uttryck.
— Ytterligare må nämnas, att Sveriges radiotelegrafistförening förordat
en enda pensionsinrättning för allt sjöfolk såsom den mest rationella lösningen.
Därest detta icke läte sig göra, borde det dock endast finnas en sådan
inrättning för vardera personalgruppen.
Förslagets negativa inställning till frågan örn familjepensionering har påtalats
av svenska sjöfolksförbundet, svenska stewartsföreningen och direktionen
för sjömanshuset i Härnösand. Direktionen föreslår, att möjlighet beredes
sjöfolket att genom frivilliga inbetalningar till pensionsanstalten säkerställa
familjepension för efterlevande.
Den av utredningen föreslagna höjningen av menig sjömans hyresavgift
från 1 till 6 procent har givit ångfartggsbefålhavaresällskapet anledning uttala
farhågor för att många svenska sjömän — särskilt av de yngre årsklasserna
— skulle för undvikande av denna kraftiga avgiftshöjning taga anställning
å utländska fartyg, där lägre eller inga hyresavgifter avfordrades
dem. Sådana fall kunde i all synnerhet väntas inträffa vid behov av besättningsmän
å utländska fartyg i Öresundshamnar. En lägre procentsats skulle
visserligen ställa ökade krav på statsbidrag för att pensionerna skulle kunna
bibehållas vid föreslagen storlek. Då upprätthållandet av en konkurrensduglig
handelsflotta med en god sjömanskår vore ett livsintresse för landet, vore
det enligt sällskapets uppfattning icke förmätet att hemställa örn en av nedsättning
av hyresavgiften betingad ökning av statsbidraget.
Frågan om redarnas och statens samfällda medverkan till pensionsförbättringens
finansiering har i statskontorets yttrande upptagits till ingående behandling.
I yttrandet anföres härom:
För bedömande av det inbördes förhållandet mellan de av utredningen
föreslagna bidragen från anställningshavare, huvudmän (redarna) och staten
bör omnämnas, att redareavgifterna av utredningsmännen beräknats komma
att i genomsnitt inbringa 750 000 kronor årligen, att årssumman av manskapets
avgifter enligt samma beräkningsgrunder skulle uppgå till 1 200 000
kronor samt att av statsanslaget mer än 900 000 kronor torde hava avsetts för
manskapsklassens pensionering. Dessa siffror giva vid handen, att statens
bidrag till den ifrågasatta pensioneringen av manskapsklassen visserligen icke
skulle svara mot personalgruppens egna bidrag till pensioneringen men bliva
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
35
större än huvudmannens. Statskontoret delar utredningens uppfattning, att
en lösning av ålderspensionsfrågan för manskapsklassen icke torde kunna
komma lill stånd utan medverkan från statens sida. Ämbetsverket måste
emellertid bestämt avstyrka, att denna statliga medverkan gives den ekonomiska
räckvidd, som nu föreslagits. Härvid torde böra erinras örn de normer,
som hittills iakttagits i fråga om statens deltagande i kostnaderna för en
under statlig regi ordnad tjänstepensionering. Vid tjänstepensioneringen av
statliga anställningshavare bidrager i princip anställningshavaren till täckande
av en tredjedel av kostnaderna, medan staten svarar för Iva tredjedelar.
För den genom statens pensionsanstalt bedrivna statsunderstödda pensioneringen
— vilken ju i allmänhet omfattar anställningshavare hos kommuner
samt organisationer och företag, som även i sin verksamhet åtnjuta statligt
understöd — gäller som regel, att kostnaderna för tjänstepension fördelas
lika, d. v. s. med en tredjedel på anställningshavaren, huvudmannen och staten.
I vissa fall uttages dock väsentligt större bidrag av huvudmannen med
motsvarande begränsning av statens bidrag.
Vid bedömandet av sjömännens pensionsfråga bör man icke bortse från
att anställningshavarna äro knutna till enskilda företag, vilka i och för sig
icke kunna komma i åtnjutande av en statsunderstödd pensionering, sådan
den huvudsakligen bedrives genom statens pensionsanstalts verksamhet. Ett
beaktande av detta förhållande nödvändiggör enligt statskontorets mening,
för att helt undgå prejudicerande verkningar av statens medverkan på förevarande
område, att det statliga bidraget blir av såväl mindre storleksordning
som annan karaktär än utredningen ifrågasatt. Statskontoret håller härvid
före, att bidraget från statens sida bör begränsas till att avse en tilläggspension,
tillmätt efter samma grunder som gälla för tilläggspension enligt
folkpensioneringslagen, att endast tillkomma sjöman, som kvarstår i yrket
intill gällande pensionsålder, 55 år.
Med här angivna utgångspunkt bör den från handelsflottans pensionsanstalt
i första hand utgående avgiftsp^nsionen grundas icke endast, såsom utredningen
föreslagit, på de av sjömannen erlagda avgifterna utan även å redarnas
bidrag till pensioneringen. Såsom bidrag från redarnas sida böra därvid
komma i fråga såväl de föreslagna redareavgifterna å 3 1/a procent som
den andel i tonavgifterna, beräknad till 200 000 kronor, vilken för närvarande
tillkommer pensionsanstalten. Den av utredningen föreslagna omläggningen
av tonavgifternas användning på så sätt, att förenämnda andel tiilgodoföres
sjömanshusen mot det att från statsanslaget till sjömanshusens
verksamhet överflyttas motsvarande belopp såsom förstärkning av anslaget
till anstaltens pensioneringsverksamhet, bör alltså icke förverkligas.
En avgiftspension, bestämd på sätt ovan angivits, bör utgå såsom livsvarig
ålderspension. Tilläggspensionen enligt de av statskontoret förordade grunderna
bör däremot beviljas temporärt intill dess vederbörande uppnår 67
års ålder, då förmånen förutsättes avlöst av en pension enligt folkpensioneringslagen.
Prövningen av frågan örn sjömannens rätt till tilläggspension vid
55 års ålder synes lämpligen böra anförtros åt pensionsstyrelsen. Pensionen
i fråga bör dock utbetalas av handelsflottans pensionsanstalt.
Under det att .statskontoret .således motsätter sig statlig medverkan i den
omfattning, som av utredningen föreslagits, Ilar såväl Sveriges allmänna sjöfartsförening
som Sveriges redareförening förklarat sig kunna — örn än nied
tvekan •— tillstyrka den föreslagna bidragsskyldighetcn för rederinäringen.
Förstnämnda förening har därvid framhållit, ali en redareavgift av den storleksordning,
som nu föreslagits, kunde — i allt fall under flir sjöfartsnäring
-
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
en ogynnsamma tider — komma att vålla svårigheter icke endast för näringen
såsom sådan utan även för sjömännen själva. — Redareföreningen
erinrar i sitt yttrande om den långa period under nästlidna decennium, då
regelmässigt ett mycket stort antal svenska fartyg, i första hand trampfartyg,
nödgades ligga overksamma på grund av överväldigande utländsk konkurrens.
Ett par hundratal svenska fartyg måste avyttras till utlandet, där
de kunde hållas i drift tack vare billigare omkostnader. Köpare till dessa
fartyg funnos icke inom landet, främst på grund av att tramprederirörelsen
till följd av sin dåliga förräntning på den tiden utgjorde ett så riskabelt placeringsobjekt,
att man icke vågade nedlägga sina penningar däri. Det torde
icke vara något tvivel underkastat, att den avgift, som nu föreslagits skola
erläggas av rederinäringen för pensionering av sjöfolk, under dylika lågkonjunkturer
för sjöfartsnäringen komrne att spela en roll, som vore mera märkbar
ju sämre konjunkturerna vore, detta icke minst till följd därav, att en
pensionering som den nu föreslagna åtminstone för närvarande icke hade
sin motsvarighet i flertalet nied Sverige konkurrerande sjöfartsnationer. Det
vore därför av synnerlig vikt, att redareavgiften gjordes så litet betungande
som rimligen kunde ske. De skäl, som av utredningen åberopats för det allmännas
deltagande i finansieringen av pensioneringen, hade bort föranleda
till ett större anslag från staten och en motsvarande sänkning av redareavgiften.
Därest statsmakterna emellertid icke ansåge det möjligt vidtaga sådan
höjning av statsanslaget, måste föreningen likväl för sin anslutning till
pensioneringsförslaget uppställa den bestämda förutsättningen, att det belopp,
som från det allmännas sida av utredningen föreslagits, i vart fall icke
sänktes. ^
Sveriges segelfartggsförening u. p. a. anser, att redareavgiften av hänsyn
till de smärre rederierna örn möjligt borde bestämmas till lägre procentsats än
den av utredningen föreslagna. Den svenska rederinäringens svårigheter att
under normala tider hävda sig i konkurrensen med utlandet gjorde sig nämligen
särskilt starkt gällande för det mindre tonnagets del.
Den av utredningen föreslagna minskningen av statens bidrag till sjömanshusens
förvaltningskostnader har föranlett kommerskollegium att framhålla,
att sjömanshusens inkomster därigenom skulle bliva i motsvarande grad
mindre stabila. Tonavgifternas storlek vore nämligen underkastad starka
fluktuationer. Sålunda hade uppbörden under år 1941 icke uppgått ens till
hälften av 1939 års uppbörd. Med hänsyn härtill kunde, därest förslaget örn
nedskärning av statsbidraget genomfördes, en avsevärd nedgång av tonavgifterna
nödvändiggöra, att bidraget ånyo höjdes. Det antydda osäkerhetsmomentet
kunde således komma att försvåra den stabilisering av bidraget, som
eftersträvats vid sjömanshusens senaste omorganisation. — Direktionen för
sjömanshuset i Hälsingborg anför, att direktionen gärna såge, att sjömanshusen
finge behålla statsbidraget oförändrat. Detta skulle möjligen medgiva
någon höjning av understödsbeloppen, vilket vore såväl önskvärt som välbehövligt.
— Direktionen för sjömanshuset i Malmö håller före, att statsbidraget
icke bör minskas, enär i annat fall de till sjömanshusens förfogande
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
ställda medlen skulle kunna visa sig otillräckliga för understödsverksamheten.
-— Direktionen för sjömanshuset i Sundsvall säger sig förutsätta, att staten,
därest tonavgifterna skulle minskas eller helt upphöra, skulle lämna
garanti för motsvarande bidrag till sjömanshusen, så att dessas verksamhet
icke bleve lidande av den föreslagna omläggningen.
Den av utredningen för hyresavgifternas förräntning valda räntefoten av
3 procent anses av försäkringsinspektionen väl låg, därest — såsom inspektionen
förutsätter — självkostnadsgrunder åsyftats. Tidigare torde vid sådana
grunder icke lägre räntefot än 4 procent hava tillämpats,
hade vid allmänna tjänstepensionsreglementets antagande år 1941 beräkningarna
av statstjänstcmännens pensionsavdrag till viss del grundats på en räntefot
av 3 procent, men av uttalande i propositionen av vederbörande departementschef
franninge, att detta förhållande icke finge tolkas som ett uttryck
för den uppfattningen, att räntefoten vid självkostnadsgrunder borde
vara den sist angivna. För flertalet livförsäkringsbolag gällde, att premiereserven
för försäkringar, vilka meddelats före den 27 augusti 1938 i
fråga om folkförsäkring före den 16 september 1938 — .skulle beräknas efter
en räntefot av 3 procent. Då något krav från tillsynsmyndighetens sida på
sänkning av denna räntefot icke rests, innebure detta, att densamma alltjämt
ansåges ligga väsentligt under den räntefot, som kunde komma i fråga vid
självkostnadsgrunder.
De säregna förhållanden, under vilka sjöfolket utövar sitt yrke, hava sedan
lång tid tillbaka såväl i Sverige som annorstädes ansetts påkalla speciella
åtgärder från det allmännas sida i sylte att tillförsäkra sjömännen drägliga
arbets- och levnadsvillkor. För vårt lands vidkommande må i detta sammanhang
erinras örn nu gällande sjömanslag, vilken reglerar sjömännens tjänsteavtal,
samt örn sjöarbetstidslagen, sjömanshuskungörelsen och befälsförordningen.
Vidare märkes ett flertal författningar om sjömännens kosthåll
och bostäder, örn ersättning för förlorade effekter vid fartygs förolyckande,
örn tjänstgöringsbetyg för sjömän o. s. v. Genom den av sjömanshusen bedrivna
understödsverksamheten och det av handelsflottans pensionsanstalt
handhavda pensionsväsendet har samhället vidare givit uttryck åt sin önskan
att lämna ekonomiskt stöd åt de sjömän, vilka av överårighet eller invaliditet
satts ur stånd att genom eget arbete förskaffa sig sitt livsuppehälle.
Även örn det hittillsvarande statliga understöds- och pensionsväsendet för
sjöfolk efter milida måttstock måste anses erbjuda blygsamma förmåner, så
innebär det dock ett erkännande av att det allmänna icke bör lämna de uttjänta
sjömännens särskilda försörjningssvårigheter utan beaktande. En menig
sjöman blir, såsom utredningen framhållit, i regel redan vid 50 a 55 ars
ålder ur stånd att längre erhålla anställning i yrket, och hans förutsättningar
att genom annat arbete livnära sig äro starkt begränsade, särskilt örn han
under sin tjänstgöring till sjöss haft ringa eller ingen möjlighet att uppehålla
kontakt med hemorten. Det förefaller naturligt att detta för sjömännen säregna
förhållande återspeglar sig i sociallagstiftningen. En ytterligare anled
-
Departementr
chefen.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
ning för det allmänna att särskilt vårda sig om de till vidare sjötjänst oförmögna
sjömännen synes den omständigheten utgöra, att dessa sjömän —- och
då i synnerhet de som gjort tjänst i utrikes fart — tidigare i långt mindre mån
än flertalet andra medborgare haft nytta och glädje av de olika föranstaltningar,
till vilkas bekostande de dock genom sina skatter bidragit.
Det nu framlagda förslaget syftar till att åstadkomma en sjöfolkspensionering,
som väsentligen underlättar vederbörandes försörjningsproblem. Enär
förslaget, såsom kommerskollegium anfört, torde innebära ett tillgodoseende
av det mest trängande behovet av förbättrad pensionering för sjöfolket med
förhållandevis små kostnader för det allmänna, anser jag detsamma väl lämpa
sig såsom grundval för nya bestämmelser på förevarande område. Den
förbättring av sjöfolkets pensionsförhållanden, som därmed skulle vinnas,
synes även stå i god överensstämmelse med de åtgärder, vilka tidigare i olika
avseenden vidtagits till beredande av gynnsammare levnadsvillkor för sjömännen,
och torde jämväl vara ägnad alt motverka den benägenhet att redan
vid unga år söka sig bort från det en gång valda yrket, vilken enligt vad utredningen
visat gör sig gällande hos sjöfolket.
I likhet med utredningen har jag funnit övertygande skäl tala för att den
obligatoriska sjöfolkspensioneringen icke heller för framtiden bör avse andra
sjömän än sådana som tjänstgöra i utrikes fart. Även om viss inrikes sjöfart
ur de synpunkter, vilka i detta sammanhang kunna anläggas, föga skiljer sig
från en del av utrikesfarten, torde, såsom utredningen framhållit, av praktiska
skäl någon annan gränsdragning än den nyss angivna icke kunna förordas.
Genom den frivilliga pensionsförsäkring, som enligt utredningens förslag
— vilket jag härutinnan biträder — skall ingå såsom ett led i den av
handelsflottans pensionsanstalt bedrivna verksamheten, beredes ökad möjlighet
för de i inrikes fart anställda sjömännen att i den omfattning de själva
finna lämpligt säkerställa sin ålderdomsförsörjning. Längre syftande åtgärder
böra enligt min mening icke nu vidtagas i detta hänseende.
Vad angår sjömän, tillhörande befälsklassen, avses med det nu framlagda
förslaget icke någon förbättring i dem från handelsflottans pensionsanstalt nu
tillkommande pensionsförmåner. Utredningen anser nämligen, att befälets
pensionsfråga genom tillkomsten av sjöbefälets pensionskassa för framtiden
lösts på ett i huvudsak tillfredsställande sätt. Detta omdöme torde äga sin
riktighet. Emellertid uppställer sig den frågan, om icke vid sådant förhållande
pensionsanstaltens befattning med befälets pensionering borde helt upphöra.
Jag har vid övervägande av denna fråga funnit de av utredningen mot en
dylik åtgärd anförda skälen övertygande. Att nu beröva befälet de å bidrag
av allmänna medel grundade pensionsförmåner, som denna personalgrupp
i överensstämmelse med hävdvunnen ordning åtnjuter, torde, såsom utredningen
framhållit, vara uteslutet, och de administrativa lättnader för anstalten,
vilka genom en omläggning av sättet för dessa förmåners ^anordnande
skulle kunna uppnås, synas vara av så ringa betydelse, att någon förändring
i sistnämnda hänseende icke kan anses påkallad.
39
Kungl. Majlis proposition nr 239.
Utredningen har ansett sig icke kunna tillstyrka införande av obligatorisk
familjepensionering. De av utredningen till stöd för denna sin uppfattning
åberopade skälen synas mig vara så vägande, alt jag icke kan förorda ett
frångående av utredningens förslag på denna punkt. Vid sådant förhållande
torde icke heller frivillig familjepensionering genom pensionsanstaltens försorg,
varom önskemål uttalats, böra komma i fråga.
Då det gäller att söka genomföra en förbättrad sjöfolkspensionering, är det
visserligen naturligt alt i första hand låta sjömännen själva och deras arbetsgivare
bidraga till de ökade kostnaderna för pensionssystemets finansiering.
Med hänsyn till vad jag tidigare anfört torde det dock vara motiverat,
att jämväl staten lämnar bidrag lill pensionsförbättringen. Den avvägning av
pensionskostnaderna mellan sjömännen, redarna och staten, som innefattas i
det förslag, varom enighet uppnåtts inom utredningen, synes mig kunna godtagas
såsom skälig och lämplig. De mot densamma från olika håll gjorda
erinringarna böra således enligt min mening icke föranleda något avsteg från
den av utredningen föreslagna finansieringsplanen.
Enär förslaget syftar till en försäkringsmässigt uppbyggd och alltså fullt
betryggande pensionering, har utredningen icke ansett tillrådligt att, såsom
nu sker, ens lill någon del grunda pensioneringen på den tidvis starkt fluktuerande
tonavgiftsuppbörden. Utredningen har därför föreslagit, alt denna
uppbörd skall — frånsett det mindre belopp som inbetalas till statskontoret
såsom ersättning för sjömanshusen tillerkänd tjänstebrevsrätt helt
tillgodoföras sjömanshusen. Då dessa därmed skulle få sina årsinkomster av
tonavgifter ökade med elt belopp, som utredningen uppskattat till i medeltal
200 000 kronor, medan handelsflottans pensionsanstalts inkomster skulle
minskas med motsvarande belopp, skall enligt utredningens finansieringsplan
statens årliga bidrag till sjömanshusens förvaltningskostnader nedsättas från
nu utgående 356 000 kronor till 158 000 kronor och statens bidrag till pensionsanstalten
i stället höjas med 200 000 kronor. Vad utredningen sålunda
föreslagit anser jag mig böra biträda. Enligt planen kommer sjömanshusens
verksamhet att än mera än vad nu är fallet bero av de belopp, som inflyta i
tonavgifter. Därest den under kriget inträdda minskningen i tonavgiftsuppbörden
skulle bliva bestående under en längre lid framåt, lärer därför måhända
frågan örn storleken av statens bidrag tili sjömanshusens förvaltningskostnader
framdeles få tagas under omprövning.
Utredningen har vid beräknandet av hyresavgiftspensionerna utgått från
en förräntning av sjömännens avgifter efter 3 procent. Denna räntefot har
försäkringsinspektionen ansett för låg. Med nuvarande allmänna ränteläge
torde emellertid en högre räntesats knappast vara att förorda, särskilt om
man betänker ali i detta fall den försäkringsmässigt uppbyggda ålderdomspensioneringen
är avsedd ali kompletteras med efter behovsprövning utgående
rena understöd åt de försäkrade i händelse av invaliditet. Jag vill i detta
sammanhang erinra örn att pensionsstyrelsen för närvarande beträffande
sin på frivilliga avgifter grundade försäkring icke har att räkna med bättre
förräntning än efter 2 75 procent och att handelsflottans pensionsanstalt en
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
ligt nu gällande reglemente likaledes tillämpar sistnämnda räntefot. Slutligen
må framhållas att enligt det av utredningen framlagda förslaget till instruktion
för anstalten skall inom fem år, räknat från och med den 1 juli 1944,
samt därefter minst vart femte år av försäkringstekniskt och statistiskt sakkunnig
person verkställas utredning, huruvida de för anstalten gällande pensioneringsföreskrifterna
kunna anses svara mot de tillgångar och inkomster,
över vilka anstalten för framtiden kan beräknas förfoga. Genom denna anordning
— till vilken motsvarighet redan finnes i 1939 års reglemente för
anstalten och örn vars lämplighet delade meningar icke torde råda — skapas
trygghet för att eventuella förändringar i ränteläget eller andra omständigheter,
av vilka pensionsbeloppens storlek skäligen bör röna inverkan, icke
kunna under någon längre tid förbliva obeaktade av anstaltens direktion,
vilken det enligt såväl gällande reglemente som instruktionsförslaget åligger
att jämte eget yttrande till Kungl. Majit överlämna utredningens resultat
med de förslag till åtgärder, vartill detsamma må kunna föranleda.
Förslag till lag om avgifter för sjöfolks pensionering.
Under erinran att nuvarande bestämmelser angående hyresavgift återfinnas
i den av Kungl. Majit i administrativ väg utfärdade sjömanshuskungörelsen
framhåller utredningen att, därest i enlighet med utredningens förslag —
samtidigt med att hyresavgiften för manskapets del höjes till 6 procent —
redarna förpliktas bidraga till manskapspensioneringen med viss avgift, de
grundläggande bestämmelserna i ämnet torde böra sammanföras i en av
Konungen och riksdagen gemensamt stiftad lag.
1 §•
Som motivering för sitt förslag i denna del har utredningen anfört följande:
I lagens 1 § har avgiftsskyldigheten fastslagits.
Avgiftsskyldighet har knutits till pensionsrätter!. Såsom förutsättning för
rätt till pension torde i anslutning till vad tidigare föreslagits och vad för
närvarande gäller böra fordras, att sjömannen varit påmönstrad för utrikes
fart å svenskt handelsfartyg. Angående skyldighet att påmönstra stadgas i
33 § sjömanshuskungörelsen. Sådan skyldighet åvilar, då fråga är om svenskt
handelsfartyg örn 20 registertons nettodräktighet eller däröver i utrikes fart,
dels den egentliga besättningen, dels ock de i 70 och 71 §§ sjömanslagen avsedda,
å fartyget anställda personer, vilka icke äro att hänföra till den
egentliga besättningen. Till sistnämnda kategori räknas huvudsakligen viss
intendenturpersonal, som knappast idkar sjöfart såsom yrke och som i allmänhet
mera tillfälligt tagit anställning å handelsfartyg.
Vad med handelsfartyg skall förstås torde böra angivas i överensstämmelse
med vad därutinnan gäller enligt sjömanshuskungörelsen. Enligt 1 §
1 mom. sista stycket nämnda kungörelse avses med handelsfartyg sådant
fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes förskaffande eller till
annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering,
isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag. Motsvarande bestämmelse finnes i
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
41
§ 2 befälsförordningen. En definition av denna innebörd löreslås av utredningen
skola intagas i lagens 2 §.
Rätt till pension synes allenast böra tillkomma svenska medborgare. Det
torde ej finnas skäl att göra utlänning delaktig av en pensionering, som
svenska staten anordnar och understöder i syfte bl. a. att böja den svenska
sjömanskåren. Vid sådant förhållande synes ej heller avgiftsplikt böra iirågakomma
beträffande annan sjöman än svensk. Detta gäller såväl hyresavgiften
som redareavgiften. Vad angår redareavgitten kunde visserligen tänkas
att låta redaren vidkännas sin avgift jämväl för å fartyget anställt utländskt
sjöfolk. Avgiften skulle emellertid i sådant fall ur redarens synpunkt
knappast te sig som ett bidrag till hos honom anställd sjömans pensionering
utan snarare som en straffavgift, vilken utginge under förhållanden, över
vilka han ej alltid kan råda. Praktiska skäl ur kontrollsynpunkt tala även
för alt redareavgift ej betalas för annan sjöman än sådan, för vilken erlägges
hyresavgift. Utredningen förutsätter, att den omständigheten, att redareavgift
sålunda icke uttages för utländsk sjöman, ej kommer att påverka redarna
vid anställning av besättningsmän. Erinras må i detta sammanhang
örn stadgandet i 35 § 1 b) sjömanshuskungörelsen, enligt vilket vid påmönstring
av besättning skall tillses, att minst två tredjedelar, befälhavaren medräknad,
består av svenska medborgare.
Redareavgift skall erläggas allenast för andra sjömän än sådana i befälsställning.
Till befäl hänför utredningen i detta sammanhang dels befälhavare,
styrmän och maskinister, dels ock radiotelegrafister. En gränsdragning
i pensionshänseende mellan befäl och andra sjömän efter denna linje torde
med hänsyn till vederbörandes tjänstekvaiifikationer, tjänsteställning och
villkor i övrigt kunna anses i stort sett tillfredsställande. Den ansluter sig
till vad som tillämpats sedan pensionsanstaltens bildande. Till befäl kommer
enligt denna indelning i huvudsak att hänföras sjömän med behörighet,
grundad på navigationsskola. Navigationsskoleutbildning fordras sålunda vad
angår däcksbefäl lägst för vinnande av behörighet såsom skeppare av Esta
klass och vad angår maskinbefäl lägst för behörighet såsom maskinist av
3:dje klass. Radiotelegrafisterna med sin specialutbildning intaga en särställning.
Enligt vad som framgår av den tidigare redogörelsen kunna emellertid
jämväl dessa försäkras till erhållande av pension i sjöbefälets pensionskassa.
Avgörande för huruvida sjömannen skall anses såsom befäl eller manskap
blir icke vederbörandes behörighet i och för sig utan hans tjänsteställning ombord
å fartyget i varje särskilt fall. Örn sjömannen påmönstrar å fartyget
såsom befälhavare, styrman, maskinist eller radiotelegrafist och i sjömansrullan
införes i sådan egenskap, skall han i avgiftshänseende betraktas som
befäl, oavsett om han innehar för tjänsten i vanliga fall föreskriven behörighet
eller ej. Påmönstrar sjöman och införes han i sjömansrulla!! i annan
egenskap än nu nämnts, blir han i avgiftshänseende att anse såsom manskap,
även örn han skulle vara behörig att tjänstgöra såsom befälhavare, styrman,
maskinist eller radiotelegrafist.
Den av utredningen föreslagna begränsningen av lagens tillämpningsområde
till svenska sjömän har påtalats av ångfartggsbefälhavaresällskapet, som
håller före, att det icke vore rättvist och lätt skulle kunna leda lill missnöje
hos det svenska manskapet, örn de utländska sjömännen i fortsättningen
.skulle utfå sin avlöning ograverad, medan de svenska sjömännen måste avstå
(i procent av hyran utan att med visshet kunna påräkna någon fördel därav.
Även örn utländska sjömän icke brukade uppgå lill något större antal å
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
svenska fartyg i fart på Östersjön, Nordsjön och Medelhavet, vore förhållandena
i detta hänseende annorlunda å de fartyg, vilka sysselsattes i transocean
fart. Sådana tvingades ofta att påmönstra utländskt manskap i avsevärd
omfattning. Direktionen för sjömanshuset i Karlskrona anför, att viss
avgift borde upptagas även av utländsk sjöman lill förhindrande av att de
svenska sjömännen i ekonomiskt hänseende komme i alltför oförmånlig ställning
vid jämförelse med utländskt sjöfolk. — Kommerskollegium, som tagit
del av sällskapets och direktionens yttranden, säger sig icke vilja bestrida, att
de av sällskapet uttalade farhågorna kunde äga visst fog. Även vad anginge
redarna kunde befrielsen från redareavgift måhända inverka vid anställande
av besättningsmän, så att utländska sjömän föredroges framför svenska.
Emellertid syntes en avgift av den storleksordning, varom här vore fråga,
icke skäligen kunna åläggas utländsk sjöman ulan att han samtidigt erhöllc
möjlighet att vid uppnådd pensionsålder antingen återfå erlagda hyresavgifter
eller också lyfta pension åtminstone med belopp, sorn försäkringstekniskt
svarade mot hans inbetalda hyresavgifter. Då kollegium, i likhet med utredningen,
ansåge att någon rätt till pension från handelsflottans pensionsanstalt
i allt fall icke för närvarande borde tillerkännas utländska sjömän, funne
sig kollegium jämväl böra biträda utredningens förslag, att hyresavgift och
redareavgift endast skulle erläggas för svenska sjömän. Kollegium föreställde
sig emellertid, att frågan om ändring av bestämmelserna i syfte att få utländska
sjömän, som tjänstgjorde å svenska handelsfartyg, i en eller annan
form anslutna till pensionssystemet framdeles kunde tagas under förnyat
övervägande, därest farhågorna för att olikheten mellan svenskt och utländskt
sjöfolk i avgiftshänseende skulle medföra olägenheter och misstämning
ombord komme att efter bestämmelsernas ikraftträdande i någon avsevärd
grad besannas.
Frågan om gränsdragningen mellan befäls- och manskap sklasserna har
upptagits till behandling i eli flertal yttranden. Direktionen för sjömanshuset
i Kalmar anför, att utredningen vid sjöfolkets uppdelande i två klasser
utgått från att pensionsfrågan för befälets del vore tillfredsställande ordnad
genom anslutning till sjöbefälets pensionskassa eller liknande företag.
Så vore emellertid ej alltid förhållandet, i det att exempelvis flertalet
befälhavare å motorsegelfartyg icke anslutit sig till någon pensionskassa.
Dessa bleve alltså hänvisade till frivillig pensionsförsäkring i handelsflottans
pensionsanstalt. Enär en sådan anordning icke kunde anses helt tillfredsställande,
vöre det önskvärt, att befälsperson, som icke vore ansluten till
sjöbefälets pensionskassa eller annan godkänd pensionsinrättning, i avgiftshänseende
jämställdes med sjöman av manskapsklassen. Därigenom skulle
även ernås en tydligare gräns för avgifternas bestämmande. — Svenska sjöfolksförbundet
hemställer, att sjöman, som icke är befälhavare, styrman, maskinist
eller radiotelegrafist men visar, att han i samförstånd med det rederi,
hos vilket han är anställd, anslutit sig till erkänd pensionskassa och har möjlighet
att därifrån erhålla pension, likvärdig med den han eljest skulle erhålla
från handelsflottans pensionsanstalt, måtte jämställas med nyssnämnda ka
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
43
tegorier. Det förekomme nämligen i vissa rederier, att kökspersonal redan vore
pensionsförsäkrad, och för densamma skulle den dubbla premiebetalningen
bliva alltför betungande. Liknande uttalanden lia gjorts av Sveriges allmänna
sjöfartsförening, Sveriges fartggsbefälsförening och Sveriges radiotelegrafistf
örening.
Kommerskollegium har i sitt yttrande framhållit, att orsaken till alt de båda
klasserna av utredningen avgränsats på sätt som skett vore — förutom den
omständigheten, att utredningens uppdrag närmast avsett förbättring av pensioneringen
för sjöfolk i manskapsklassen — att befälhavare, styrmän, maskinister
och radiotelegrafister fält sin pensionsfråga löst genom anslutning till
sjöbefälets pensionskassa. Härefter har kollegium anfört följande:
I och för sig torde intet vara att erinra mot att de sjömän, som avtalsvis
fått sin pensionering tillfredsställande ordnad på annat sätt än genom statens
medverkan, undantagas från den avsedda pensionsförbättringen. Härvid är
emellertid att märka, att klassindelningen icke direkt grundar sig på vederbörandes
ställning i pensionshänseende, utan fall förekomma, där sjömän,
som avsetts skola tillhöra befälsklassen, icke hava pensionsrätt i nämnda pensionskassa
eller annan erkänd pensionsinrättning, medan å andra sidan en
till manskapsklassen hänförd sjöman kan tillhöra sådan inrättning. Med hänsyn
till att klassindelningen sålunda är i viss mån irrationell har Sveriges
allmänna sjöfartsförening föreslagit, att det till manskapsklassen hänförliga
sjöfolket skall angivas omfatta »annan sjöman än sådan, som är ansluten
till sjöbefälets pensionskassa eller däremot svarande, för ändamålet godkänd
pensionsinrättning». Även om en dylik gränsbestämning principiellt sett vore
riktigare, kan kollegium av praktiska skäl icke ansluta sig till förslaget härutinnan.
En sådan bestämmelse skulle nämligen nödvändiggöra prövning i
varje särskilt fall, huruvida sjöman, som avmönstras, tillhör den ena eller
den andra klassen. Kontrollen över hyresavgifternas och redareavgifternas
beräkning skulle därigenom i mycket hög grad försvåras och i många fall
rent av omöjliggöras. Kollegium anser därför den av utredningen föreslagna
gränsdragningen, vilken direkt hänför sig till sjömansrullans uppgift om sjömannens
tjänsteställning ombord, vara den ur tillämpningssynpunkt fördelaktigaste.
Emellertid vill kollegium ifrågasätta, huruvida gränsen mellan befäls- och
manskapsklassen behöver fastlåsas i själva lagen om avgifter för sjöfolks
pensionering. Särskilt skulle överförande, i den mån så funnes önskvärt, från
manskaps- till befälsklassen av viss bemanningsgrupp, som vunnit kollektiv
anslutning till enskild pensionsinrättning, underlättas, därest Kungl. Majit
kunde utan riksdagens hörande besluta därom. Då kollegium anser, att en
dylik anordning skulle bidraga till en smidigare anpassning av pensionssystemet
till behovet, vill kollegium föreslå, att 1 § i lagen erhåller ett tilllägg,
varigenom Kungl. Majit lämnas befogenhet att, där särskilda skäl därtill
föranleda, föreskriva, att viss bemanningskategori skall i avgiftshänseende
likställas med befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist.
Direktionen för handelsflottans pensionsanstalt har i nu förevarande fråga
uttalat samma önskemål som kommerskollegium.
Svenska stewartsföreningen håller före, att stewarter i pensionshänseende
böra jämställas med befälhavare, styrmän, maskinister och radiotelegrafister.
Till stöd för denna åsikt har föreningen anfört följande:
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Oepartem''nlsdiefen.
De i utredningens allmänna motivering av vissa statistiska undersökningar
dragna slutsatserna rörande tiden för kvarstående i tjänst, arbetslöshet, familjebildning,
anställning i land m. m. äro icke tillämpliga å stewarter. De
statistiska utredningarna avse all kökspersonal, såväl manlig som kvinnlig,
och omfatta jämväl uppassar- och kökspersonalen på de stora passagerarefartygen.
Av hela gruppen kökspersonal utgöra stewarterna endast omkring
15 procent . Det torde icke föreligga någon som helst skillnad mellan .stewarter,
å ena, samt däcks- och maskinbefäl ävensom radiotelegrafister, å andra
sidan, i nyssnämnda hänseenden. Stewarter äro i minst lika stor utsträckning
som däcks- och maskinbefäl permanent knutna till vissa rederier. Deras
levnadsstandard motsvarar väl levnadsstandarden för en mycket stor del
av däcks- och maskinbefälet. De kvarstanna till sjöss lika länge som detta
befäl, och giftermålsfrekvensen bland stewarter torde icke understiga giftermålsfrekvensen
hos däcks- och maskinbefäl. Arbetslöshet förekommer inom
gruppen stewarter förmodligen icke oftare än bland däcks- och maskinbefälet,
och det torde i allt fall bland maskinbefälet i mycket högre grad än bland
stewarter förekomma övergång till anställning i land. En stewart börjar i
allmänhet till sjöss vid mycket unga år och kvarstår i tjänst till pensionsåldern.
Redan nu anförda skäl giva enligt föreningens uppfattning tydligt vid
handen, att någon anledning att i pensionsavseende skilja mellan stewarter, å
ena, samt däcks- och maskinbefäl ävensom radio telegrafister, å andra sidan,
icke föreligger.
En överföring till svenska sjöfolksförbundet torde inom kort komma att
ske av all till föreningen ansluten kökspersonal, som icke tillhör gruppen
stewarter, varefter föreningen kommer att bestå enbart av personal, som utövar
befäl över intendenturavdelningen å fartyg. Flera bolag hava redan
låtit sina stewarter inträda i de av rederierna för befälet ombord bildade erkända
pensionskassorna. Det skulle vara fullständigt orimligt, om stewart,
som vunnit anslutning till någon sådan pensionskassa, skulle tvingas att lämna
denna med dess avsevärt bättre förmåner för att övergå till handelsflottans
pensionsanstalt. Någon möjlighet för stewart att erlägga avgift till två
kassor föreligger på grund av ekonomiska förhållanden icke.
Det förmärkes en bestämd tendens hos i varje täll större rederier att i pensionsavseende
jämställa stewarter med övrigt befäl ombord. Denna tendens
har redan i några fall medfört positiva resultat. Underhandlingar hava påbörjats
om anslutning till sjöbefälets pensionskassa, och dessa komma att
fortsättas av föreningen. Fårtygsbefälsföreningen och maskinbefälsförbundet
hava förklarat sig icke hava något att invända mot att stewarterna upptagas
i kassan. En utökning av dess medlemsantal med stewarter innebär endast en
fördel för densamma.
De av utredningen uppdragna riktlinjerna för bestridandet av kostnaderna
för sjöfolkspensioneringen återfinnas i lagförslagets 1 §, i vilken stadgas skyldighet
för sjömännen att erlägga hyresavgifter och för redarna att utgiva bidrag
till de meniga sjömännens pensionering i form av redareavgifter, varjämte
anslag av .statsmedel förutsattes. Rätt till pension skall enligt förslaget
tillkomma allenast svenska sjömän, vilka varit påmönstrade för utrikes fart
å svenskt handelsfartyg, och enär avgiftsskyldigheten knutits till pensionsrätter
skola avgifter icke erläggas för utländskt sjöfolk, som tjänstgör i den
svenska handelsflottan. Att icke jämväl utlänningar omfattas av förslaget
har, såsom framgår av redogörelsen för de däröver avgivna yttrandena, icke
undgått kritik, men i likhet med kommerskollegium anser jag förslaget på
denna punkt böra tills vidare godtagas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
45
Gränsen i pensionshänseende mellan befäls- och manskapsklasserna har av
utredningen fastställts genom uppräkning av de bemanningskategorier, vilka
ansetts icke höra hänföras till manskapsklassen. För dessa skall redareavgift
icke utgå, och själva skola de enligt lagförslagets 3 § i hyresavgift erlägga
allenast 1 procent av hyran, under det att för manskapsklassen hyresavgiften
uppgår till 6 procent och redareavgiften till 3V2 procent. Gränsdragningen
kommer således att bliva av stor ekonomisk betydelse för vederbörande. Utredningen
har vid stadgandets avfattande utgått från att vissa grupper av
ombordanställda, nämligen befälhavare, styrmän, maskinister och radiotelegrafister,
efter inrättandet av sjöbefälets pensionskassa och vissa andra liknande
företag genom avtal uppnått en särställning i pensionshänseende, jämfört
med övriga sjömän, och detta antagande håller i stort sett streck, men undantag
givas i såväl ena som andra riktningen. Lika med kommerskollegium
anser jag det icke kunna komma i fråga att låta omständigheterna i det enskilda
fallet bliva avgörande för vederbörandes ställning i pensionshänseende
enligt nu föreliggande lagförslag, utan man torde böra genom angivande av
de personalgrupper, vilka äro alt i pensionshänseende hänföra till befälsklassen,
söka ernå en härutinnan åtminstone genomsnittligt sett riktig indelning
av sjöfolket. Att de av utredningen till denna klass räknade bemanningskategorierna
rätteligen höra hemma därstädes torde vara uppenbart. Emellertid
synes det kunna ifrågasättas, huruvida icke möjlighet bör hållas öppen
att infoga ytterligare en eller annan personalgrupp i denna klass. Därest exempelvis
stewarterna vinna anslutning till sjöbefälets pensionskassa eller annan
därmed jämförlig enskild pensionsinrättning —■ vilket med hänsyn till
vad svenska stewartsföreningen anfört icke kan anses uteslutet -— komma
de att i pensionshänseende intaga i huvudsak samma ställning som flertalet
befälhavare, styrmän, maskinister och radiotelegrafister och böra då
icke belastas med den för manskapsklassen föreslagna avgiftsskyldigheten.
Att redan nu giva ifrågavarande lag en sådan avfattning, att stewarterna
därigenom bliva inlemmade i befälsklassen, anser jag mig likväl icke kunna
tillstyrka, enär de av föreningen omförmälda underhandlingarna ännu icke
lett till något avgörande i antydd riktning. Jag vill därför i likhet med kommerskollegium
och direktionen för handelsflottans pensionsanstalt förorda,
att Kungl. Majit genom lagstadgande tillerkännes befogenhet att verkställa
den överflyttning av personalgrupp från manskaps- till befälsklassen, vartill
Kungl. Majit kan finna anledning. Härigenom skulle enligt min mening avgiftssystemets
smidiga anpassande efter de faktiska förhållandena i önskvärd
grad underlättas. Ur formell synpunkt lärer någon erinran knappast kunna
riktas mot en dylik anordning, vilken ju endast skulle innebära, att i lagen
lämnas befogenhet för Kungl. Majit att i viss omfattning minska sjömännens
och redarnas avgiftsskyldighet. — De sjömän, tillhörande befälsklassen,
vilka av en eller annan anledning icke kunna vinna anslutning till någon
av sjöfolkets enskilda pensionsinrättningar, synas i överensstämmelse
med utredningens förslag böra erhålla möjlighet att trygga sin ålderdomsförsörjning
genom frivillig pensionsförsäkring i handelsflottans pensionsanstalt.
46
Kungl. Maj:ls proposition nr 239.
Den av utredningen föreslagna avfattningen av nu ifrågavarande lagrum
har inom departementet underkastats viss omarbetning. Någon ändring i lagrummets
sakliga innehåll har därmed icke åsyftats. De nyss behandlade bestämmelserna
rörande gränsdragningen mellan befäls- och manskapsklasserna
hava ansetts böra upptagas i 3 §.
2 §•
Utredningen har anfört:
_ Enligt förevarande paragraf första stycket skall såsom sjöman i lagens mening
allenast den anses, sorn är inskriven vid sjömanshus. För den, vilken
icke är sålunda inskriven, skall alltså ej, även om han påmönstrat .svenskt
handelsfartyg för utrikes fart, utgå vare sig hyresavgift eller redareavgift.
Utredningen förutsätter, att den för pensionens beräknande erforderliga
individuella kontrollen över sjömannens tjänstgöringstid och storleken av erlagda
avgifter skall, liksom hittills, omhänderhavas av sjömanshusen. För
närvarande föres ej vid handelsflottans pensionsanstalt något register över
andra sjömän än sådana, som äro i åtnjutande av pension. Sjöman, som ännu
ej beviljats pension, finnes ej redovisad hos pensionsanstalten utan endast
hos vederbörande sjömanshus, som alltså kan sägas för pensionsanstaltens
räkning föra försäkringsregister över sjömännen intill den tidpunkt, då
pension beviljas. Först då överlämnas sjömanshusets uppgifter angående den
pensionsberättigade till pensionsanstalten, som på grundval av dessa uppgifter
uträknar pensionsbeloppet.
Vid sjömanshusen voro år 1941 inskrivna 50 037 sjömän. Häri äro emelledtid
inräknade 13 372, vilka enligt förut gällande bestämmelser kvarstodo
allenast med hänsyn till värnpliktsredovisningen. övriga 36 665 äro sådana
sjömän, som under de senaste fyra åren idkat sjöfart; annan sjöman skall
nämligen, jämlikt 16 § sjömanshuskungörelsen, avföras ur det vid sjömanshuset
förda registret. Då i ett försäkringsregister finge upptagas var och en,
som erlagt hyresavgift, oavsett örn vederbörande kvarstode såsom inskriven
vid sjömanshus eller ej, skulle ett dylikt register bliva mycket omfattande.
Det skulle i själva verket bliva ett slags centralregister över svenskt sjöfolk.
Att för närvarande vid pensionsanstalten upplägga ett sådant register skulle,
med hänsyn till den registrering som äger rum vid sjömanshusen, innebära
en dubbelorganisation. Uppläggandet och förandet av detta register skulle
också bliva förenat med ej oväsentliga kostnader. En sådan lösning av frågan
synes därför utesluten. Så länge sjömanshusens registrering består, bör
denna utnyttjas jämväl för pensionsanstaltens syften.
Emellertid medför den omständigheten, att pensionsanstalten sålunda saknar
försäkringsregister och för erhållande av uppgifter angående andra försäkringstagare
än dem, vilka tillerkänts pension, är hänvisad till sjömanshusen,
otvivelaktigt olägenheter. Dessa skulle mildras, om nuvarande registrering
hos anstalten utvidgades till att omfatta sådana sjömän, som vid uppnådd
pensionsålder kvarstå såsom inskrivna vid sjömanshusen. Utredningen
förordar, alt en dylik utvidgad registrering tages under övervägande av pensionsanstaltens
direktion.
Skola sjömanshusen, såsom utredningen förutsätter, alltjämt kunna fullgöra
den registreringsverksamhet, som där för närvarande sker, måste sjömännen
vara inskrivna vid sjömanshus. Inskrivning vid sjömanshus är också enligt
gällande bestämmelser en förutsättning för skyldighet att erlägga hyresavgift,
såvitt angår sådana å fartyget anställda personer, som ej tillhöra den egentliga
besättningen. Att beträffande sjömän, tillhörande den egentliga besätt
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
47
ningen, krav å inskrivning vid sjömanshus ej särskilt uppställts, torde sammanhänga
med att dylika sjömän likväl regelmässigt äro inskrivna (jfr 35 §
sjömanshuskungörelsen). Genom att fordran på inskrivning uppehälles vinnes,
förutom nyssberörda fördel i fråga om kontrollen, att sådana å fartyget
anställda personer, vilka ej äro att hänföra till den egentliga besättningen,
exempelvis personal för uppassning av passagerare, icke ovillkorligen bliva i
pensions- och avgiftshänseende jämställda med det verkliga sjöfolket. Beträffande
sådana personer föreligga ej samma skäl för obligatorisk pensionsförsäkring
som beträffande den egentliga besättningen. Huruvida de skola
inordnas i pensionssystemet torde lämpligen få bliva beroende av dem själva.
Härvid synes liksom nu inskrivning vid sjömanshus vara en lämplig skiljelinje.
Det må framhållas, att jämlikt 13 § sjömanshuskungörelsen rätt att
vinna inskrivning vid sjömanshus står öppen för envar, som kan visa eller
göra sannolikt, att han vunnit eller skall vinna anställning å handelsfartyg,
samt uppfyller vissa villkor med avseende å hälsotillslånd m. m.
I andra stycket av paragrafen har intagits den i det föregående berörda definitionen
å handelsfartyg.
Kommerskollegium har framhållit, att det av första stycket i denna paragraf
följde, att alla sjömän, som icke vore inskrivna vid sjömanshus, bleve
undantagna från pensionsregleringen. Då en dylik begränsning, vilken för
övrigt överensstämde med nu gällande föreskrifter, syntes nödvändig med
hänsyn till bl. a. redovisningen av vederbörandes sjötid, hade kollegium i och
för sig intet att erinra häremot. Det förtjänade dock uppmärksammas, att
ovillkorlig skyldighet att vara inskriven vid sjömanshus enligt 35 respektive
37 § i gällande sjömanshuskungörelse endast funnes i avseende å sjöman, som
tillhörde den egentliga besättningen å mönstringspliktiga fartyg. Således vore,
förutom besättningsmän å mönstringsfria fartyg, d. v. s. huvudsakligen fartyg
i inrikes fart, även ombordanställda å mönstringspliktiga fartyg, vilka icke
tillhörde den egentliga besättningen, såsom viss intendenturpersonal, skeppsläkare
m. fl., ställda utanför den obligatoriska pensioneringen, såvida de icke
inskreve sig vid sjömanshus. Emellertid mötte intet hinder för dylika befattningshavare
att inskriva sig och därigenom bliva delaktiga av pensionsregleringen.
I likhet med kommerskollegium har jag intet att erinra mot förevarande Departements_
, . . ... . chef<m.
bestämmelser i utredningens lagiorslag. 3
3 §•
Utredningen har anfört:
Enligt gällande bestämmelser i 22 § sjömanshuskungörelsen beräknas hyresavgift
å sjömannens samtliga under tiden från påmönstringsdagen, inberäknat
tiden för i omedelbar anslutning till avmönstringen infallande semester,
intjänta kontanta avlöningsförmåner, med undantag av ersättning
för kosthåll. Beträffande beräkningen av berörda avlöningsförmåner i vissa
fall äro särskilda föreskrifter meddelade. Sålunda stadgas beträffande befälhavaren
att, örn skriftligt avtal ej är upprättat eller ej kan företes eller om
befälhavaren åtnjuter andel av fartygets frakt (kaplake) eller av amian inkomst
av resan eller andel av redarens vinst å rörelsen (tantiem), avlöningen
4S
Kungl. Majus proposition nr 239.
ej skall beräknas lägre än den hyra, som tillkommer den till avlöningen
främste av besättningen å samma fartyg, med femtio procents förhöjning.
Där avlöningsförmånerna till annan än befälhavaren utgå helt eller delvis i
form av viss andel av inseglad frakt (segling på part, kaplake), skall hyresavgiften
beräknas efter ett för motsvarande befattning ombord å fartyg av
motsvarande storlek gängse hyresbelopp.
Utredningen har funnit sig böra i huvudsak godtaga de grunder för hyresavgiftens
beräkning, som sålunda nu gälla. Den avvikelsen synes dock böra
ske, att från de avlöningsförmåner, på vilka avgiften skall beräknas, undantagas
ej blot!, såsom nu, ersättning för kosthåll utan jämväl dels krigsriskersättning
dels ock övertidsersättning. Bestämmelser om krigsriskersättning
funnos ej vid det nuvarande pensionsreglementets tillkomst. Dylik ersättning
är av alldeles speciell art och synes ej vara av natur att böra grunda pensionsrätt.
Vad övertidsersättningen beträffar tillmätes inom andra yrken dylik
avlöningsförmån ej någon betydelse vid bestämmande av pension. Möjligheterna
att förvärva sådan ersättning äro mycket olika för olika slag av
sjöfart. Övertidsersättningens medtagande skulle försvåra hyresavgiftens beräknande
och medföra olägenheter ur kontrollsynpunkt. Hyresavgiftens höjning
för manskapet från en till sex procent synes slutligen vara ett skäl att
icke inräkna ifrågavarande avlöningsförmån bland dem, å vilka avgift skall
utgå. För befälets del är övertidsersättningen av mindre betydelse, varför dess
undantagande, på sätt här föreslås, blir för storleken av befälspensionen utan
nämnvärd praktisk innebörd.
De avlöningsförmåner, å vilka hyresavgiften sålunda bör beräknas, torde
kunna sammanfattas under beteckningen sjömannens hyra. Avgiften bör liksom
för närvarande utgå allenast för tid, under vilken sjömannen är för utrikes
fart påmönstrad å svenskt handelsfartyg, tiden för i omedelbar anslutning
till avmönstringen infällande semester inberäknad. De närmare föreskrifter,
som härutöver i sjömanshuskungörelsen äro meddelade beträffande
avlöningsförmånernas beräknande, torde böra alltjämt gälla. De synas ej behöva
intagas i lagen utan kunna kvarstå i nämnda kungörelse. Där synes
också lämpligen kunna i förtydligande syfte inflyta en förklaring, i överensstämmelse
med vad nyss anförts, angående vilka avlöningsförmåner, som
skola inräknas i hyresbegreppet i här förevarande sammanhang.
Enligt vad utredningen i det följande föreslår torde pensionsåldern böra
bestämmas till för befäl 60 år oell för manskap 55 år. Hyresavgift synes ej
lämpligen böra utgå efter uppnådd pensionsålder. Detta innebär, jämfört
nied vad nu gäller, en förkortning av avgiftstiden, sorn dock för befälets del
inskränkes till 5 år. För manskapets vidkommande minskas avgiftstiden med
10 år. Härvid är emellertid att märka, dels att det torde höra till sällsyntheterna,
att en menig sjöman kan, såsom för närvarande förutsättes, tjänstgöra
till 65 års ålder, dels ock att hyresavgiften för menig sjöman enligt
förslaget är avsevärt högre än den nuvarande. I överensstämmelse nied vad
förut anförts torde hyresavgiften för menig sjöman böra bestämmas till 6
procent. För befälet bibehålies en hyresavgift av 1 procent.
Huruvida den högre eller lägre avgiften skall erläggas beror, såsom redan
nämnts, på den tjänsteställning sjömannen vid tillfället intager ombord å
fartyget. Under tjänstgöring som befäl erlägges den lägre avgiften. Återgår
han därefter till tjänstgöring såsom menig, erlägges därunder den högre. Är
sjöman påmönstrad i utrikes fart efter fyllda 55 år, skall hyresavgift alltså
endast erläggas för den händelse han tjänstgör såsom befäl.
Redareavgiften har utredningen föreslagit skola bestämmas till 3 ''U procent.
Den bör utgå under samma tid och förutsättningar, som gälla beträffande
den menige sjömannens hyresavgift. Har sjömannens avgiftsskyldighet upphört,
skall sålunda ej heller redareavgift erläggas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
49
Sveriges fctrtygsbefälsförening har anfört att, därest sjömanshuskungörelsen
ändrades på sådant sätt, att jämväl för de grupper, vilka i fortsättningen endast
skulle inbetala 1 procent av hyran, avgift icke längre skulle beräknas å
sådana inkomster utöver den fasta hyran som övertidsersättning och krigsriskersättning,
detta skulle innebära en allvarlig försämring. De avgifter, som
enligt nu gällande bestämmelser belöpte å dessa inkomster, bleve säkerligen
icke obetydliga. Föreningen ansåge därför, att hyresavgiften för de grupper,
vilka skulle erlägga den lägre avgiften, såsom hittills borde beräknas å samtliga
kontanta löneförmåner.
Kommerskollegium däremot har ansett, att utredningen anfört övertygande
skäl för den föreslagna begränsningen av de löneförmåner, å vilka hyresavgift
skulle utgå, samt har framhållit, att genom denna begränsning en återgång
skulle ske till de före år 1939 tillämpade beräkningsgrunderna. Kollegium
har likaledes biträtt utredningens förslag om sänkning av den åldersgräns,
vid vilken skyldigheten att erlägga hyresavgift upphörde, från 65 år
till 60 år för befälsklassen och till 55 år för manskapsklassen .
Jag har i likhet med kommerskollegium icke funnit något att erinra mot
den av utredningen föreslagna metoden för beräknande av sjömans avgiftspliktiga
inkomst. Vad nu ifrågavarande paragrafs innehåll beträffar föranleder
förslaget intet annat yttrande från min sida än att det av mig vid behandlingen
av 1 § förordade stadgandet örn rätt för Kungl. Maj:t att överflytta
viss personalgrupp från manskaps- till befälsklassen synes böra såsom
ett särskilt stycke infogas i förevarande lagrum. I formellt hänseende har
utredningens förslag inom departementet omarbetats för vinnande av större
överskådlighet.
4 §■
Utredningen har uttalat, att närmare föreskrifter angående liur hyresavgift
och redareavgift skola beräknas och erläggas borde ankomma på Kungl.
Maj:t att meddela. I det föregående hade anförts, att vissa föreskrifter härutinnan
borde intagas i sjömanshuskungörelsen. Det syntes lämpligt, att jämväl
övriga erforderliga bestämmelser i ämnet infördes i nämnda kungörelse.
Jag delar utredningens uppfattning, att förevarande lag allenast bör innehålla
de grundläggande bestämmelserna om avgiftsskyldigheten och att detaljföreskrifterna
om avgifternas beräknande och erläggande hava sin plats
i sjömanshuskungörelsen.
Lagens ikraftträdande.
Med hänsyn till önskvärdheten av att icke allt för kort tid skall stå till
förfogande för förberedande åtgärder anser utredningen, att de nya pensionsbestämmelserna
böra träda i tillämpning först den 1 juli 1944 och att förty
jämväl nu förevarande lagbestämmelser böra träda i kraft nämnda dag.
Direktionen för sjömanshuset i Oskarshamn ifrågasätter, om den av utredningen
föreslagna tidpunkten för de nya reglernas ikraftträdande är lämp
Biliang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 239. 4
Departements
chefen.
Departements
chefen.
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
Departements
chefen.
lig. En stor del av den svenska handelsflottans fartyg funnes för närvarande
utanför Skagerakspärren, och befälhavarnas å dessa fartyg möjligheter att
brevledes komma i förbindelse med redarna vore starkt begränsade. Med
ikraftträdandet borde därför anstå tills kriget upphört.
Jag anser det icke vara förenat med större olägenhet att nu bestämma tidpunkten
för de nya bestämmelsernas ikraftträdande till den av utredningen
förordade dagen. Därest uppskov skulle visa sig erforderligt, kan förslag
härom framläggas för nästa års riksdag.
Vissa frågor angående pensionssystemets närmare utformning.
Därest riksdagen godkänner de riktlinjer för den nya pensionsordningen,
vilka jag i det föregående tillstyrkt, lärer det få ankomma på Kungl. Majit att
meddela de reglementariska föreskrifter, vilka finnas erforderliga för dess genomförande.
Med beaktande härav har utredningen i förslag till reglemente för
handelsflottans pensionsanstalt sammanfört de bestämmelser, som enligt utredningens
mening böra gälla rörande rätt till pension, pensionsålder, tillgodoräknande
av tjänstetid och därunder erlagda hyresavgifter, pensionsbelopp, invalidunderstöd
och frivillig pensionsförsäkring, varjämte reglementsförslaget
även innehåller bl. a. föreskrifter om hur ansökning om pension skall göras
samt angående pensions beviljande och utbetalning ävensom övergångsbestämmelser.
Beträffande förslagets närmare utformning hänvisar jag till
Bilaga C. Förslagets bestämmelser ha i stort sett lämnats utan erinran i yttrandena
över utredningens betänkande. Vid sådant förhållande, och då även
enligt min uppfattning förslaget är väl ägnat att läggas till grund för sådana
reglementariska föreskrifter som nyss nämnts, torde jag nu kunna inskränka
mig till att allenast redogöra för utredningens uppfattning i vissa mera betydelsefulla
men här icke förut behandlade frågor, sådan densamma kommit
till uttryck i reglementsförslaget och utredningens motiv till detta, ävensom
för de önskemål, som därutinnan framställts i yttrandena, samt att — i den
mån vad sålunda förekommit ger anledning därtill — angiva den lösning,
som av mig befunnits vara att förorda.
Utredningen. Beträffande pensionsåldern har utredningen föreslagit, att
densamma för allt befäl bestämmes till 60 år och för menig sjöman bibehålies
vid 55 år.
Utredningen har till övervägande upptagit frågan, huruvida sjöman, som
efter uppnådd pensionålder fortsatte sin sjötjänst, under sådan tid skulle gå
pensionen förlustig. Härom har utredningen anfört följande:
Principiellt sett kan det synas mindre riktigt, att en person åtnjuter pension,
medan han alltjämt arbetar i sitt yrke. Till en början må emellertid
framhållas att, enligt vad utredningen föreslår under 14 och 19 §§, sjömannen
kan, genom att efter uppnådd pensionsålder under högst 5 år låta anstå med
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
1
pensionens uttagande, avsevärt förbättra sina pensionsförmåner. Det är alltså
ett intresse för sjömannen att söka bli kvar i tjänsten dessa fem år utan att
lyfta pension. Att något större antal sjömän skulle fortsätta att segla efter de
fem årens förlopp är föga troligt. Skulle emellertid en sjöman, som beviljats
pension, lyckas erhålla ny anställning till sjöss, synes det utredningen som om
det vore obilligt fordra, att han för den skull skall avstå pensionen. I varje
fall torde han böra bibehålla den del av pensionen, som grundas på erlagda
hyresavgifter. Men den inkomst, som en pensionerad sjöman kan uppnå genom
att taga anställning i sitt gamla yrke, torde vara så förhållandevis
blygsam, att någon saklig anledning att minska eller borttaga den på statens
och redarens bidrag grundade delen av pensionsbeloppet knappast heller
torde föreligga. Den anställning, som kan erhållas, torde i allmänhet vara
av tillfällig natur och ej omfatta längre tid av året än på sin höjd 6 å 7
månader. Såsom ett skäl, varför utredningen anser sig böra förorda, att sjömannens
tjänstgöring till sjöss efter uppnådd pensionsålder ej skall inverka
på hans pensionsrätt, må slutligen nämnas, att det för pensionsanstalten
skulle möta stora svårigheter att kontrollera huruvida en sjöman, som ansöker
om pension, slutat i sitt yrke eller ej.
I fråga om erlagda hyresavgifters tillgodoräknande har utredningen uttalat
bl. a. följande:
Ett villkor för att pension över huvud taget skall utgå synes böra vara, att
sjömannen ägnat någon mera avsevärd tid åt sjötjänst i utrikes fart. I annat
fall saknas de förutsättningar, på vilka ifrågavarande pensionsverksamhet
bygger.
Liknande synpunkter ligga till grund för stadgandet i gällande reglemente
(7 g), att för beräknande av hyresavgiftspension ej må tagas i betraktande hyresavgift,
belöpande på tid före det kalenderår under vilket sjömannen fyllt
25 år, såvida han ej för tid därefter men före fyllda 30 år erlagt hyresavgift
för minst 12 månader.
Emellertid anser utredningen berörda stadgande icke vara helt tillfredsställande.
Tillräckliga skäl synas ej föreligga, varför sjömannens rätt att tillgodoräkna
sig hyresavgifter, som erlagts före 25 års ålder, skall vara beroende
av hans fortsatta sjötjänst före 30 år. Under tiden mellan 25 och 30 år
undergår sjöman, som önskar vinna befordran i yrket, ofta skolutbildning.
Han är då förhindrad att tjänstgöra till sjöss. Ä andra sidan torde saknas
grundad anledning, varför sjöman, som efter fyllda 25 år erlagt hyresavgift,
skall vara berättigad till pension, hur kort tid hans tjänstgöring i utrikes sjöfart
än varat.
Utredningen vill för sin del föreslå såsom mest förenligt med rättvisa och
billighet, att pensionsrätten göres beroende av viss, icke alltför kortvarig
tids tjänstgöring i utrikes fart utan hänsyn till sjömannens ålder under samma
tid. Fordran på tjänstgöringstidens längd bör, i överensstämmelse med vad
redan nämnts, så avpassas, att från pensionsrätt uteslutas sådana, vilka allenast
mera övergående ägnat sig åt den utrikes sjöfarten. Var gränsen skall
sättas blir en avvägningsfråga. Utredningen har stannat för att såsom villkor
för rätt till hyresavgiftspension — och därmed även till tilläggspension —
fordra, att hyresavgift erlagts för minst 3(5 månader. Det kan nämnas, att enligt
gällande kollektivavtal mellan Sveriges redareförening och svenska sjöfolksförbundet
fordras för matroskompetens 36 månaders praktik.
Ilar sjömannen, då den för honom stadgade pensionsåldern inträder, icke
uppnått 36 hyresavgiftsmånader, böra erlagda hyresavgifter på ansökan återbetalas
till honom. Någon ränta synes härvid ej böra utgå.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
Vad angår den närmare regleringen av sjömans rätt till tilläggspension
har utredningen erinrat, att för bestridande av denna del av ålderspensionen
enligt förslaget skola användas statsbidrag, redareavgiften och pensionsanstaltens
fondmedel, samt därefter anfört följande:
Tilläggspensionen är alltså en förmån, som tillkommer sjömannen utan
något ekonomiskt vederlag från hans sida. Den synes med hänsyn härtill icke
böra utgå, med mindre den av honom fullgjorda utrikes sjötjänsten varit av
sådan omfattning, att de skäl, vilka i det föregående åberopats för statens och
redarnas medverkan till pensioneringen, verkligen kunna anses vara för
handen. På samma säll som utredningen under 7 § föreslagit såsom villkor
för rätt till hyresavgiftspension, att sjömannen haft minst 36 hyresavgiftsmånader,
anser utredningen därför, alt rätt till tilläggspension ej bör få grundas
å den sjötjänst, sorn sjömannen under dessa 36 månader fullgjort. Först
tid, som sjömannen därefter tillbragt i utrikes fart, bör tillgodoräknas honom
vid tilläggspensionens bestämmande. Tilläggspensionens storlek bör vara beroende
av längden av sistnämnda tid. Dock bör ej heller denna tid fullt ut
tillgodoräknas honom. Örn detta medgåves, skulle nämligen resultatet lätt bli
otillfredsställande för menige sjömän i allmänhet. Möjligheterna att vinna
påmönstring för utrikes fart äro nämligen mycket växlande. Utredningen anser,
att —• sedan de nyss omförmälda första 36 hyresavgiftsmånaderna uppnåtts
— högst 8 hyresavgiftsmånader per kalenderår böra få medräknas vid
tilläggspensionens bestämmande. Härigenom anknytes möjligheten att erhålla
högsta tilläggspension närmare till det antal hyresavgiftsmånader per år, som
en menig sjöman i genomsnitt kan uppnå. Dessutom tages på detta sätt hänsyn
till den begränsning av tillgodoräkning av seglationstiden, som gällande
reglemente stadgar för rätt till pensionsförhöjning.
Från nu angivna regel synes emellertid visst undantag böra medgivas. Enligt
gällande reglemente må tid, under vilken sjömannen varit fast anställd
vid örlogsflotlans stam eller fullgjort tjänstgöring såsom reservkadett eller
reservofficer vid flottan, i viss utsträckning tillgodoräknas honom såsom tid,
under vilken hyresavgift erlagts. Dylik tjänstgöring finner utredningen icke
vara av beskaffenhet att rimligen böra i förevarande hänseende jämställas
med tjänst i utrikes fart. För stadgandets förefintlighet i det nuvarande reglementet
torde kunna åberopas mera historiska än sakliga skäl. I ett nytt
pensionsreglemente har ett sådant stadgande enligt utredningens mening ej
någon plats. Däremot synas billighetsskäl tala för att viss sjötjänst å svenskt
handelsfartyg i inrikes fart må tågås i beräkning vid tilläggspensionens bestämmande.
Såsom nyss nämnts kan en sjöman, även örn han mera regelmässigt
seglar i utrikes fart, ej påräkna att oavbrutet erhålla sådan anställning.
Mellantider uppkomma dels av sysslolöshet dels av tjänstgöring i inrikes
fart. Utredningen vill därför tillstyrka, att sådan sjöman, som efter påmönstring
å fartyg i utrikes fart erlagt hyresavgift under minst 36 månader
—• eller den tid som enligt vad tidigare föreslagits berättigar till pension —
må, då tilläggspension för honom skall bestämmas, räkna sig tillgodo jämväl
viss del av sin inrikes sjötjänst. Det synes dock härvidlag skäligt, att den
inrikes sjötjänsten icke anses likvärdig med den utrikes. Förslagsvis bör hälften
av den tid, sjömannen seglar i inrikes fart, få anses likvärdig med den utrikes
farten, d. v. s. anses såsom tid, för vilken hyresavgift erlagts. Härutöver
bör emellertid fastställas en gräns, efter vars överskridande hänsyn till
inrikesfarten över huvud icke vidare får tagas. Utredningen föreslår, att denna
gräns sättes så, att sjömannen må genom enbart inrikes sjötjänst tillgodoräkna
sig högst 36 hyresavgiftsmånader. Beräknandet av denna tid bör givetvis
ske i enlighet med tidigare angivna grunder, nämligen så alt under
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
53
varje kalenderår högst 8 hyresavgiftsmånader tillgodoräknas honom. Ilar
han alltså exempelvis under ett kalenderår seglat 6 månader i utrikes och 6
månader i inrikes fart, anses vid tilläggspensionens bestämmande anialet hyresavgiftsmånader
under det året vara 8.
För att inrikes sjötjänst skall på angivet sätt tillgodoräknas sjömannen bör
emellertid fordras, att tjänsten ägt rum i verklig handelssjöfart och ej i allenast
exempelvis skärgårds trafik. Detta syfte torde nås genom att fordra, att
det varit fråga örn sådan tjänstgöring, att sjömannen redovisats i sjömansrulla
eller å manskapsförteckning. Genom detta krav möjliggöres också erforderlig
kontroll över att sjömannens uppgifter örn den inrikes sjötjänsten
överensstämma med verkligheten.
Angående pension till sjöman, tillhörande manskapsklassen, har utredningen
anfört följande:
Sjöman, som tillhör manskapsklassen, skall enligt gällande reglemente i
första hand tilldelas temporär pension. Denna princip anser utredningen
böra bibehållas. Sådan sjöman torde som regel från 67 år komma i åtnjutande
av ej blott grundpension utan även tilläggspension från folkpensioneringen.
Om nuvarande dyrtidstillägg inräknas, torde den sammanlagda
folkpensionen, örn sjömannen är bosatt inom ortsgrupp 1, för honom uppgå
till omkring 500 kronor. En begränsning av ålderspensionen från handelsflottans
pensionsanstalt till att huvudsakligen avse tiden före fyllda 67 år möjliggör
givetvis högre ålderspension under denna tid än örn pensionen skulle
utgå med oföränderligt årligt belopp ända till dödsfallet. Det har synts utredningen
böra eftersträvas, att sjömannen, örn hänsyn tages jämväl till hans
folkpension, såvitt möjligt tillförsäkras en konstant årlig sammanlagd pensionsinkomst
under hela livstiden från det han inträder i den för honom enligt
förevarande reglemente bestämda pensionsåldern. Skall detta syfte vinnas,
måste ålderspensionen läggas så, att den, sedan sjömannen fyllt 67 år,
antingen helt upphör eller minskas med belopp, motsvarande folkpensionen.
Då, såsom nämnts, folkpensionen torde kunna beräknas till 500 kronor,
har utredningen, i anslutning till vad nu anförts, under 15 g upptagit en
bestämmelse av innebörd att, om ålderspensionens livsvariga belopp, omräknat
till temporär pension, skulle understiga 500 kronor, ålderspension skall
utgå med det sålunda omräknade beloppet intill dess sjömannen fyller 67
år. Därefter skall för nu angivna fali någon pension från pensionsanstalten
ej vidare erhållas, utan sjömannen får under återstoden av sitt liv lita till
folkpensionen. Skulle åter den livsvariga ålderspensionens till temporär pension
omräknade belopp överstiga 500 kronor, skall det överskjutande beloppet
så fördelas, att pensionen blir — folkpensionen härvid medräknad
— såvitt möjligt lika stor under hela livstiden. Angående de grunder, efter
vilka dessa beräkningar skola ske, stadgas i 20 g.
Emellertid torde ej under alla förhållanden ålderspension böra utgå enligt
angivna regler. Pensionsanstaltens direktion bör äga rätt att, örn den finner
skäl därtill föreligga, förordna, att sjömannen skall i stället åtnjuta livsvarig
pension med oföränderligt belopp. Sistnämnda slag av pension synes
exempelvis böra utgå, om sjömannen redan före pensionsålderns inträde är
berättigad till tilläggspension eller invalidunderstöd från folkpensioneringen.
Detta kan inträffa, för den händelse han blivit varaktigt oförmögen till arbete.
För sådant fall är situationen för sjömannen redan från början likartad
med den, vilken för övriga pensionstagare inträder då de fylla 67 år. Skulle
sjöman, som tillerkänts temporär ålderspension från pensionsanstalten, därefter
men före fyllda 67 år erhålla tilläggspension eller invalidunderstöd från
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
folkpensioneringen, bör det stå anstaltens direktion fritt att omräkna ålderspensionen
till livsvarig pension med oföränderligt belopp.
Rörande storleken av tilläggspension till sjöman i manskapsklassen har utredningen
uttalat, att dylik pension borde för en sjöman med förhållandevis
kortvarig utrikes sjötjänst vara tämligen lag för att därefter stiga progressivt.
En icke oväsentlig höjning av tilläggspensionen skulle enligt utredningens
förslag ske i de fall, då sjömannen kunde, enligt tidigare angivna
beräkningsgrunder, tillgodoräkna sig 120 hyresavgiftsmånader. Orsaken härtill
vore den, att enligt utredningens mening först efter sådan längre tids
tjänstgöring en mera avsevärd tilläggspension borde utgå. Härigenom tillgodosåges
pensioneringens syfte att knyta sjöfolket fastare till yrket. Den övre
gränsen för antalet hyresavgiftsmånader, då högsta tilläggspension erhölles,
kunde endast uppnås vid regelbunden årlig seglation örn minst 8 månader
ända fram till pensionsåldern.
Utredningen, som föreslagit att till invalid sjöman skall kunna utgå invalidunderstöd
eller omskolningsbidrag, har härom anfört följande:
Såsom framgår av den allmänna motiveringen finner utredningen sig av
ekonomiska skäl förhindrad att tillstyrka någon invalidpension i egentlig
mening för sjöfolk. Den i nuvarande reglemente såsom invalidpension betecknade
förmånen är ej heller någon verklig pension utan ett understöd,
som tilldelas efter behovsprövning. Högsta årliga beloppet växlar för olika
befäl mellan 100 och 160 kronor samt utgör för menig sjöman 90 kronor.
Därjämte äger emellertid invalid sjöman enligt gällande reglemente att i viss
utsträckning tillgodoräkna sig tid efter invaliditetens inträdande såsom
grundläggande för rätt till ålderspension.
Utredningen föreslår, att frågan huruvida invalidunderstöd skall utgå eller
icke även framdeles avgöres efter behovsprövning. Såsom villkor för erhållande
av understöd bör krävas, att sjömannen ådragit sig sådan sjukdom
eller kroppsskada, att han ej vidare kan göra tjänst till sjöss. Däremot synes
icke böra uppställas såsom oeftergivlig fordran att tjänsteoförmågan
uppkommit till följd av anställning i yrket.
Någon ovillkorlig rätt till invalidunderstöd under angivna förutsättningar
avses ej skola föreligga. Även andra särskilda omständigheter än behovet
böra noggrant prövas. Framhållas må också, att möjligheten till understöd
är, på samma sätt som rätten till ålderspension, avsedd för sjöfolk i utrikes
fart. För att understöd skall kunna utgå bör därför, liksom då det gäller
ålderspensionen, fordras att sjömannen under ej alltför kort tid tjänstgjort i
sådan fart. Utredningen anser det lämpligt, att jämväl här uppställes krav
på en seglationstid, omfattande minst 36 hyresavgiftsmånader. Ur ordningssynpunkt
och då en förutsättning för understöd givetvis bör vara, att tjänsteoförmågan
varit anledningen till att sjömannen lämnat yrket, tolide tillika
böra stadgas, att ansökan om understöd skall, om ej särskilda hinder möta,
göras inom ett år efter det sökanden till följd av skadan eller sjukdomsfallet
slutat sin sjötjänst i den utrikes farten.
Utredningen finner det icke uteslutet, att enligt 21 g i ömmande fall, om
synnerliga skäl därtill äro, understöd må kunna beviljas jämväl på grund
av väsentligt nedsatt hörsel- eller synförmåga. Med hänsyn till talrikheten
av fall, då sjömannen av dylik anledning icke kan fortsätta sin sjötjänst,
torde emellertid särskild återhållsamhet i fråga örn beviljande av understöd
till sådan sjöman vara påkallad.
55
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Invalidunderstödens årsbelopp torde icke kunna bli av större storleksordning.
Utredningen föreslår, att sådant understöd maximeras till 160 kronor
eller det högsta belopp, som för närvarande kail utgå. Härvid synes
emellertid den enligt gällande bestämmelser beslående skillnaden mellan olika
kategorier av sjömän ej böra upprätthållas. Nämnda belopp bör alltså kunna
beviljas, oavsett örn sjömannen är befäl eller menig. Utgår till sjömannen livränta
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, tilläggspension eller
invalidunderstöd från folkpensioneringen eller ålderspension enligt förevarande
pensionsreglemente, bör understödet enligt pensionsreglementet så nedsättas,
att summan av de sjömannen sålunda tillkommande förmånerna ej
överstiger 160 kronor. Erhåller sjömannen blindhetsersättning enligt Kungl.
Maj :ts förordning den 20 april 1934 (nr 105; i detta ämne, vilken ersättning
är bestämd till 500 kronor om året, skall invalidunderstöd ej utgå.
Har invaliditeten drabbat förhållandevis unga personer, är ett årligt understöd
ej alltid den lämpligaste hjälpformen. Fall torde ej sällan förekomma,
då vederbörande visserligen saknar möjlighet att fortsätta i sjömansyrket
men förutsättningar finnas att han, efter omskolning, skall kunna ägna sig
åt något annat yrke. I sådana fall är ett bidrag till dylik omskolning ur
såväl sjömannens egen som samhällets synpunkt lämpligare än tilldelning
av ett förhållandevis blygsamt årligt understödsbelopp. Utredningen förordar
därför, att pensionsanstaltens direktion medgives rätt att, då skäl därtill föreligga,
i stället för invalidunderstöd utbetala sådant omskolningsbidrag. Provningen
huruvida omskolningsbidrag bör utgå torde böra äga rum efter
samråd med pensionsstyrelsen, vars sjukvårdande verksamhet även omfattar
omskolning. Bidraget synes kunna bestämmas till i ett för allt högst bOO
kronor. Det bör åligga pensionsanstaltens direktion att tillse, att beloppet
användes för sitt ändamål. Lämpligt torde härvid vara att bidraget, i den
mån det avses för kurser och dylikt, utbetalas direkt till den, som ersättningen
för kursverksamheten skall tillkomma.
Det bör, i anslutning till vad som gäller enligt nuvarande reglemente, åligga
anstaltens’ direktion att vid beviljande av understöd eller omskolningsbidrag
tillse att anstaltens pensionsverksamhet ej därigenom blir lidande. Ha de förhållanden,
under vilka understöd beviljats, i mera avsevärd grad förändrats,
bör direktionen vidare äga rätt att jämka eller indraga understödet.
Med avseende å den frivilliga pensionsförsäkring, vilken föreslås skola ingå
såsom ett led i pensionsanstaltens verksamhet, har utredningen anfört följande:
Den
obligatoriska pensionsförsäkring, som i det föregående föreslagits, omfattar,
på skäl vilka anförts i den allmänna motiveringen, ej den inrikes sjöfarten,
med det undantaget likväl att tjänstgöring i sådan fart i viss utsträckning
kan tillgodoräknas vid bestämmande av tilläggspension. Sjömännen
i inrikes fart äro alltså hänvisade att, därest de så önska, ordna sin pensionsförsäkring
på frivillig väg. För befälets del kan detta ske genom anslutning
till sjöbefälets pensionskassa. Segelfartygsbelälet torde dock, såsom
anförts i den allmänna motiveringen, knappast kunna förmodas komma att
ansluta sig till denna kassa. För manskapet och segelfartygsbelälet finnes
möjlighet alt söka försäkring i någon allmän försäkringsanstalt eller anlita
pensionsstyrelsens frivilliga försäkring. Med hänsyn härtill skulle det strängt
taget vara onödigt att från statens sida vidtaga särskilda anstalter för frivillig
försäkring av sjömän. Då utredningen likväl föreslår att sa skor, motiveras
detta av önskvärdheten dels att sjömän, som ej äro berättigade till ålderspen
-
56
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
sion från pensionsanstalten eller försäkrade i sjöbefälets pensionskassa, trygga
sin alderdomsförsörjning i annan ordning, dels ock att sjömän, som visserligen
aro tillförsäkrade pension från nämnda anstalt eller kassa men som endast
kunna räkna med att på detta sätt erhålla en för sin försörjning alltför otillräcklig
inkomst, förbättra sitt pensionsläge genom ytterligare, frivillig pensionsförsäkring.
Det har synts utredningen, som örn utsikterna till att denna
önskan bleve tillgodosedd skulle ^förbättras, örn sjömännen bereddes möjhghet
till frivillig försäkring i handelsflottans pensionsanstalt. För dem,
vilka äro obligatoriskt försäkrade i pensionsanstalten, kan det ställa sig naturligare
att söka öka sina pensionsförmåner genom frivillig försäkring därstädes
än genom att jämväl ansluta sig till annan försäkringsinrättning Men
aven tor de sjömän, vilka ej äro obligatoriskt pensionsförsäkrade, torde pensionsanstalten
på grund av dess nära beröring med sjömanshusen och sjömanskaren
tramsta såsom den institution, vilken det ligger närmast att hänvända
sig till för att få pensionsfrågan ordnad.
därför vid pensionsanstalten möjlighet beredes till frivillig pensionsförsäkring,
torde denna försäkring emellertid — särskilt som avsikten ju ej
ar att upptaga någon konkurrens med de allmänna försäkringsanstalterna —
bora till storleken begränsas. Utredningen föreslår, att den högsta försäkringsavgdt,
som ma erlaggas, bestämmes till 200 kronor för kalenderår, under
vilket sjömannen någon tid deltagit i fart å svenskt handelsfartyg. Huruvida
detta belopp erlägges årsvis eller på annat sätt synes likgiltigt. Det bör så]™da
sta sjömannen fritt att, om han exempelvis kortare eller längre tid
ärligen under 10 år haft anställning i handelssjöfart, på en gång till pensionsa.
^st. en ^betala 2 000 kronor. Vidare bör det ej vara nödvändigt, att försakringsavgift
erlägges för varje år, som sjömannen tjänstgjort till sjöss, eller
att för varje ar erlägges ett lika stort belopp. Å andra sidan torde intet
din<^a\ att ett formligt försäkringsavtal, upptagande bl. a. vissa bestämda
torsakringspremier, slutes.
Den pension, som på detta sätt under olika förutsättningar tillförsäkras
sjömannen, framgar av 26 §. Beräkningarna äro grundade på dödlighetstabellen
R32 för man och en räntefot av 3 procent. Pensionen förutsattes
skoiä etter den forsakrades önskan kunna uttagas tidigast från 55 och senast
tran 67 ars alder.
.. -^r .dei1 årliga pensionen av mindre storlek, bör pensionsanstaltens direktion
lämpligen aga att i stället för årspension föranstalta om utbetalning på
en gang av pensionens engångsvärde. Denna rätt synes böra inträda, om pensionens
arsbelopp understiger 40 kronor.
Enligt vad som tidigare nämnts föreslår utredningen, att de nya pensionsbestämmelserna
skola träda i kraft den 1 juli 1944. Beträffande sjöman, som
före nämnda dag innehar ålderspension eller invalidpension från pensionsanstalten,
skola de nya bestämmelserna icke äga tillämpning. Såsom pension
skall härvid enligt övergångsbestämmelserna till gällande reglemente (52 §)
anses även sådant understöd, som tidigare utgått från sjömanshus men som
numera utbetalas av pensionsanstalten. Icke heller skola de nya bestämmelserna
gälla i fråga om sjöman, som — ehuru pension ännu icke beviljats
honom — redan inträtt i pensionsåldern.
Utredningen föreslår vidare, att menig sjöman, som under viss övergångstid
uppnår pensionsåldern, icke skall äga åtnjuta full tilläggspension. Härom har
utredningen anfört följande:
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
57
Den tilläggspension, vartill enligt 17 § i föreliggande förslag tjänstgöring
såsom menig sjöman berättigar, är avsevärt större än den, som under motsvarande
förutsättningar kan utgå enligt gällande bestämmelser. Det har synts
utredningen orimligt, alt den omständigheten allenast, att sjömannens pensionsålder
infaller efter den 30 juni 1944, skulle sätta honom i ett betydligt
bättre ekonomiskt läge än om han uppnått nämnda ålder någon dag tidigare.
Det torde därför böra stadgas viss övergångstid, före vars förlopp full
tilläggspension enligt 17 § icke må åtnjutas. Utredningen föreslår, att denna
tid bestämmes till sex år. Ju senare under denna tid pensionsåldern infaller,
dess större kan tilläggspensionen bli. Närmare bestämmelser härutinnan
ha intagits i förevarande paragraf. Såsom därav framgår, föreslås tillläggspensionen,
om den utgår med livsvarigt oföränderligt belopp, skola under
tiden 1 juli 1944—30 juni 1945 vara maximerad till 180 kronor. Till jämförelse
må erinras, att för närvarande den högsta livsvariga ålderspension,
som kan utgå till menig sjöman, är 135 kronor örn året, vartill kommer dyrtidstillägg
med 40 kronor. De sammanlagda pensionsförmånerna uppgå alltså
nu till 175 kronor. Utredningen förutsätter, att å de pensioner, vilka beviljas
enligt gällande reglemente, dyrtidstillägg kommer att utgå jämväl i fortsättningen.
Dyrtidstillägg å de pensioner, vilka åtnjutas enligt de nya bestämmelserna,
torde däremot ej böra ifrågakomma, i den mån detta ej möjligen
kan anses påkallat av att dyrtidstilläggen åt de gamla pensionstagarna höjas.
Enligt utredningens förslag skall sådant befäl, som inträder i pensionsåldern
under de sex första åren efter ikraftträdandet av det nya reglementet,
alltid äga tillgodoräkna sig viss minimiprocent av sin tjänstgöring såsom
om den fullgjorts icke i egenskap av befäl utan som menig. Rörande anledningen
härtill anföres i utredningens betänkande följande:
Den tilläggspension, som enligt 17 § tillgodoräknas sjömannen på grund
av tjänstgöring såsom menig, är ej oväsentligt större än den, som enligt
12 § under motsvarande omständigheter tillgodoföres befälet. Detta är en
naturlig och riktig följd av det nya pensionssystemet. För det befäl, som
under de närmaste åren efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande inträder
i pensionsåldern, måste berörda förhållande emellertid te sig mindre tillfredsställande.
Åt befälet är visserligen med redarnas bistånd beredd möjlighet
till pension i sjöbefälets pensionskassa. Det dröjer emellertid, innan de
därifrån utgående pensionerna kunna uppgå till belopp av större betydelse.
Med hänsyn härtill kan det inträffa, att menig sjöman kommer att beviljas
större pension från pensionsanstalten än den sammanlagda pension från pensionsanstalten
och pensionskassan, som befäl med lika lång tids tjänstgöring
äger uppbära. Delta mindre lyckliga förhållande bär ansetts böra motverkas.
Utredningen föreslår slutligen bestämmelser med syfte all förebygga att
vederbörande pensionstagare kommer i åtnjutande av sämre förmåner enligt
det nya än enligt det nu gällande reglementet.
Yttranden. Pensionsstgrclscn har ifrågasatt, örn det med de jämförelsevis
höga hyresavgifter för sjömän i manskapsklass, som utredningen föreslagit,
ur rättvisesynpunkt vore till fyllest med den av utredningen förordade bestämmelsen
örn rätt för sjöman, som erlagt hyresavgift för kortare tid än 36
månader, att eller uppnådd pensionsålder på ansökning återbekomma erlagda
hyresavgifter utan ränta. Det syntes böra övervägas, om icke sjöman
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
nen i detta fall borde kunna beredas samma ersättning för de obligatoriska
hyresavgifterna, som skulle hava tillkommit honom, därest han inbetalat motsvarande
avgifter till den föreslagna frivilliga pensionsförsäkringen. — Styrelsen
har vidare framhållit, att utredningen sökt utforma pensioneringsbestämmelsema
så, att sjömannen med hänsynstagande till folkpensionen såvitt möjligt
tillförsäkrades en konstant pensionsinkomst alltifrån inträdet i den för honom
bestämda pensionsåldern, och därvid utgått från ett folkpensionsbelopp
av 500 kronor om året men att det med denna utgångspunkt skulle för uppnående
av det angivna syftet erfordras, dels att sjömannen vid 67 års ålder
vore berättigad till högsta tilläggspension i ortsgrupp 1 enligt lagen om folkpensionering
och dels att denna pension jämte grundpensionen vid nyssnämnda
tidpunkt uppginge till 500 kronor örn året. Styrelsen ville erinra, att tillläggspensionens
storlek enligt nämnda lag vore beroende av vederbörandes
inkomstförhållanden, då han uppnådde 67 års ålder, samt att ungefär en
tredjedel av den till 500 kronor beräknade folkpensionen utgjordes av dyrtidstillägg.
Vinnandet av utredningens syfte vore således beroende av åtskilliga
ganska ovissa faktorer. — I anledning av förslaget om rätt för pensionsanstaltens
direktion att efter samråd med styrelsen förordna om invalidunderstöds
utbytande mot omskolningsbidrag har styrelsen påpekat, att det vid en verksamhet,
som toge sikte på att genom yrkesutbildning eller omskolning höja en
persons arbetsförmåga, icke sällan vore önskvärt, att möjlighet funnes att genom
bidrag till anskaffande av arbetsmaskiner och verktyg eller på annat
sätt bereda vederbörande tillfälle att börja egen verksamhet inom utbildningsyrket.
Det kunde därför ifrågasättas, örn icke den föreslagna bestämmelsen
borde givas en sådan utformning, att pensionsanstaltens direktion finge befogenhet
att lämna bidrag även till nu angivna ändamål. Ett visst behov avsamarbete
med styrelsen kunde i så fall även i detta hänseende tänkas
uppstå. Därest en dylik utvidgad bidragsmöjlighet skulle komma att beredas
pensionsanstalten, borde därför samråd med styrelsen äga rum jämväl
beträffande nu nämnda bidragsformer. — Slutligen har styrelsen ifrågasatt,
om icke dea föreslagna frivilliga pensionsförsäkringen för sjömän i beskattningshänseende
borde beredas samma ställning, som tillkommer styrelsens
frivilliga försäkring, vilken jämlikt 32 § 2 mom. sista stycket kommunalskattelagen
den 28 september 1928 anses ej innefatta försäkring mot engångspremie.
Kommerskollegium har icke haft något att invända mot att den inrikes
sjötjänsten i föreslagen omfattning tillgodoräknas för erhållande av tilläggspension
men har ifrågasatt, om icke även tjänst vid örlogsflottan, förslagsvis
i motsvarande utsträckning som inrikestjänsten, borde få inräknas i sjötiden.
Det torde nämligen knappast stå i överensstämmelse med de strävanden att
på olika sätt mildra olägenheterna av inkallelse till militärtjänstgöring, som
på senare tid i skilda sammanhang kommit till uttryck, därest en förmån,
som enligt nu gällande reglemente för handelsflottans pensionsanstalt tillkomma
vissa kategorier örlogsfolk, skulle borttagas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239
59
Sveriges jartggsbefålsförening har uttalat, att principen om pensionsrättens
oantastbarhet icke kunde anses tillvaratagen på ett tillfredsställande sätt i
utredningens förslag.
Vissa anmärkningar hava riktats mot de av utredningen föreslagna bestäm- Departements
chefen
melserna,
enligt vilka för rätt till hyresavgiftspension skulle fordras, att hyresavgift
erlagts för minst 3G månader, samt sådan avgift, därest den erlagts
för kortare tid än detta antal månader, skulle utan ränta återbetalas till sjömannen
efter uppnådd pensionsålder. Dessa anmärkningar böra enligt min
mening föranleda därtill, att till bestämmelserna i fråga fogas ett stadgande
av innebörd att, därest sjömannen för minst visst antal — förslagsvis fem —
år till erhållande av pension från handelsflottans pensionsanstalt frivilligt erlägger
avgifter, sammanlagt uppgående till visst minimibelopp, förslagsvis 300
kronor, erlagd hyresavgift skall tillgodoräknas honom såsom avgift för frivillig
pensionsförsäkring. En sådan bestämmelse skulle för sjöman, som efter
en kortare tids tjänstgöring å fartyg i utrikes fart övergår till den inrikes sjöfarten,
utgöra ett ytterligare motiv att i pensionsanstalten förskaffa sig frivillig
pensionsförsäkring.
I likhet med kommerskollegium anser jag skäligt, att sådan tjänstgöring
vid örlogsflottan, som enligt nu gällande reglemente i viss utsträckning räknas
sjöman till godo i pensionshänseende, jämväl för framtiden tillmätes betydelse
härutinnan. Därvid torde, såsom kollegium föreslagit, samma beräkningsgrunder
böra tillämpas som beträffande tjänstgöring å handelsfartyg i
inrikes fart.
Därest man i likhet med utredningen anser, att sjöman, tillhörande manskapsklassen,
alltifrån sitt inträde i pensionsåldern bör erhålla en år från
år såvitt möjligt lika pensionsinkomst, torde man för ernående härav vara
nödsakad att i reglementet för handelsflottans pensionsanstalt fixera det belopp,
med vilket folkpensionen skall anses ingå i de för manskapspensionens
bestämmande enligt nyss angivna princip erforderliga beräkningarna. Utredningen
har i sådant hänseende föreslagit 500 kronor. Ehui-u, såsom pensionsstyrelsen
framhållit, det icke alltför sällan måste inträffa, att den faktiskt utgående
folkpensionen till sin storlek avviker från detta belopp, torde detsamma
likväl genomsnittligt sett kunna betecknas såsom väl valt och bör
enligt min mening kunna tills vidare godtagas. Skulle folkpensionsnivån undergå
någon mera avsevärd förändring, torde nu ifrågavarande stadgande
böra göras lill föremål för motsvarande jämkning.
Vad beträffar utredningens förslag rörande invalidunderstöd eller omskolningsbidrag
åt sjöman, som på grund av sjukdom eller kroppsskada icke
vidare kan göra tjänst lill sjöss, anser jag de av pensionsstyrelsen anförda
synpunkterna böra beaktas vid reglernas slutliga utformning.
Den av utredningen föreslagna frivilliga pensionsförsäkringen i handelsflottans
pensionsanstalt synes kunna komma att utgöra elt värdefullt komplement
till den obligatoriska pensionsförsäkringen. Vid det förhållandet, att
60 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
med förslagets genomförande lärer böra anstå till den 1 juli 1944, synes det
icke erforderligt att nu taga ställning till den av pensionsstyrelsen berörda
frågan om behandlingen i beskattningshänseende av den frivilliga pensionsförsäkringen.
Organisationen av handelsflottans pensionsanstalt.
Den av Kungl. Maj:t den 5 maj 1939 fastställda personalförteckningen för
handelsflottans pensionsanstalt upptager två tjänstemän å ordinarie stat,
nämligen en direktör i lönegraden C 2 och ett kanslibiträde i lönegraden A 7.
Den 4 april 1941 har Kungl. Majit fastställt följande avlöningsstat för anstalten: -
Utgifter:
1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ........ kronor 13 600
2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Mai; t ........................................... » 2 400
3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ............ » 3 300
4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............................ » 2 500
Summa kronor 21 800
Särskilda uppbördsmedel:
Räntor å förvaltningskostnadsfonden samt bötesandelar____kronor 9 000
Nettoutgift kronor 12 800
I samband med fastställandet av avlöningsstaten har Kungl. Majit förklarat,
att anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Maj:t, skall tills vidare från och med budgetåret 1941/42 disponeras
på följande sätt:
Arvode till ordföranden i pensionsanstaltens direktion...... kronor 1 200
Arvoden å 600 kronor till två ledamöter i direktionen........ » 1 200.
Av anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal bestridas för
närvarande ersättningar till vikarier för direktören och kanslibiträde!, beräknade
till 800 kronor, ersättning till vaktmästarebiträde med 1 500 kronor,
ersättning för extra arbetshjälp, beräknad till 500 kronor, samt arvode
till försäkringsteknisk expert, beräknat till likaledes 500 kronor.
Den av Kungl. Maj:t den 20 mars 1942 fastställda omkostnadsstaten för an -
stalten har följande utseende:
1. Sjukvård m. m., förslagsvis .......................... kronor 50
2. Expenser, förslagsvis ....... ........................ » 2 950
Summa kronor 3 000.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
61
Av anslagsposten till expenser må, enligt föreskrift av Kungl. Majit med
tillämpning tills vidare under budgetåret 1942/43, för nedan nämnda ändamål
tagas i anspråk följande belopp, nämligen:
Bränsle, lyse och vatten, förslagsvis ...................... kronor 200
övriga expenser, högst ................................. » 2 750
Summa kronor 2 950.
Utredningen framhåller, att den utvidgning av pensioneringsverksamheten,
som utredningens förslag innebär, måste föranleda viss höjning av anstaltens
förvaltningskostnader.
Utredningens förslag i fråga om anstaltens avlöningsstat utmynnar i följande.
Beträffande anstaltens direktion skulle en ledamot tillkomma som representant
för redareintressena, varjämte anstaltens direktör i denna sin egenskap
skulle ingå som ledamot av direktionen. Arvode å 600 kronor till redarerepresentanten
skulle medföra en höjning av anslagsposten till Arvoden och
särskilda ersättningar med nämnda belopp till 3 000 kronor.
I fråga örn anstaltens ordinarie personal syntes någon utökning av denna,
åtminstone till en början, icke föranledas av den utökade verksamheten. Anslagsposten
till avlöningar till ordinarie tjänstemän torde alltså böra upptagas
till oförändrat belopp, 13 600 kronor.
Beträffande den icke-ordinarie personalen torde de löpande arbetsuppgifterna
få sådan vidgad omfattning, att en förstärkning av arbetskrafterna bleve
ofrånkomlig. Sålunda torde hos anstalten böra anställas ett kvinnligt kontorsbiträde
i Eo 4, lön 2 800 kronor. Till ersättning åt extra arbetshjälp
måste avses ett belopp av lägst 2 400 kronor. I vikariatsersättningar torde
böra räknas med sammanlagt 1 000 kronor. Vidare syntes det nuvarande
vaktmästararvodet, vilket möjliggjorde anlitande av vaktmästar hjälp allenast
viss del av dagen, böra höjas till 1 800 kronor. Slutligen torde för ersättning
till försäkringsteknisk expertis avses ett belopp av 1 200 kronor. Ifrågavarande
anslagspost borde alltså beräknas till 9 200 kronor.
För rörligt tillägg borde upptagas ett belopp av 2 900 kronor.
De sammanlagda utgifterna å avlöningsstaten skulle i enlighet med dessa
beräkningar utgöra (3 000 + 13 600 + 9 200 -j- 2 900 =) 28 700 kronor. Då
de särskilda uppbördsmedlen liksom hittills syntes kunna upptagas till 9 000
kronor, skulle alltså nettoutgiften å staten bliva 19 700 kronor.
Vad angår omkostnadsstaten föreslår utredningen, att anslaget för detta
ändamål upptages till 5 500 kronor, därav 200 kronor till sjukvård m. m„
300 kronor till reseersättningar och 5 000 kronor till expenser.
De sålunda föreslagna ökade anslagen borde emellertid anvisas att utgå
först från och med budgetåret 1944/45.
Angående den av utredningen föreslagna avlöningsstaten för handelsflottans
pensionsanstalt har statskontoret anmärkt, att densamma med hänsyn
till de invändningar av principiell innebörd, som ämbetsverket funnit sig böra
6*-1 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
framställa mot föreliggande pensioneringsförslag, syntes vara beräknad i
överkant.
Depa^TtS'' Vad utredningens förslag till organisation av handelsflottans pensionsanstalt
beträffar torde jag på detta stadium få inskränka mig till att uttala, att
detsamma i stort sett synes kunna godtagas. Enär med ikraftträdandet av
de nya bestämmelserna för sjöfolkspensioneringen lärer böra anstå till den 1
juli 1944, torde den närmare granskningen av förslaget i denna del böra uppskjutas
till nästa års riksdag.
Departementschefens hemställan.
Förslaget till lag om avgifter för sjöfolks pensionering — vilket i sitt
inom departementet omarbetade skick torde få såsom bilaga A fogas vid
statsrådsprotokollet för denna dag — synes vara av natur att böra underställas
lagrådets granskning.
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över nyssnämnda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Ivar Muller.
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
63
Bilaga A.
Förslag
till
lag om avgifter för sjöfolks pensionering.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
För beredande av pension, enligt vad därom särskilt är stadgat, åt svenska
sjömän, vilka varit påmönstrade för utrikes fart å svenskt handelsfartyg,
skola, förutom bidrag av allmänna medel, i den omfattning nedan sägs utgå
särskilda avgifter dels från sjömännen (hyresavgifter) och dels från redarna
( redareavgifter).
2 §•
Med sjöman förstås i denna lag envar, som är inskriven vid sjömanshus.
Med handelsfartyg förstås i denna lag fartyg, som nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten
har gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag.
3 §.
Hyresavgift utgår för befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist
med en procent och för annan sjöman med sex procent av hyran för tid, under
vilken sjömannen varit för utrikes fart påmönstrad å svenskt handelsfartyg.
Semester, som infaller i omedelbar anslutning till avmönstring, inräknas
i nämnda tid.
Skyldighet att erlägga hyresavgift åligger befälhavare, styrman, maskinist
och radiotelegrafist under tiden till ingången av det kalenderår, då sjömannen
fyller 60 år, och annan sjöman under tiden till ingången av det kalenderår,
då han fyller 55 år.
Redareavgift erlägges för annan sjöman än befälhavare, styrman, maskinist
och radiotelegrafist samt utgår med tre och en halv procent av den hyra,
varå hyresavgiften beräknas.
Konungen äger förordna, att med befälhavare, styrman, maskinist och
radiotelegrafist skall vid tillämpningen av denna paragraf likställas sjöman
tillhörande viss annan personalgrupp.
4 §•
Närmare bestämmelser angående avgifternas beräknande och erläggande
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
Bilaga B.
Förslag
till
lag om avgifter för sjöfolks pensionering.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
^ ör beredande av pension, enligt vad därom särskilt stadgas, för svenska
sjömän, vilka varit påmönstrade för utrikes fart å svenskt handelsfartyg,
skall, förutom bidrag av allmänna medel, utgå särskild avgift, vilken erlägges
dels av sjömannen (hyresavgift) dels ock, såvitt angår annan sjöman än
befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist, av redaren (redareavgift).
2 8.
Med sjöman förstås i denna lag envar, som är inskriven vid sjömanshus.
Med handelsfartyg förstås i denna lag fartyg, som nyttjas till handelssjöfart
eller resandes förskaffande eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten
har gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag.
3 §.
Hyresavgift skall erläggas till belopp, motsvarande
för befälhavare, styrman, maskinist och radiotelegrafist en procent av hyran
för tid under vilken sjömannen före ingången av det kalenderår, han
fyller 60 år, varit för utrikes fart påmönstrad å svenskt handelsfartyg, tiden
för i omedelbar anslutning till avmönstringen infallande semester inberäknad;
samt
för annan sjöman sex procent av honom tillkommande motsvarande avlöningsförmåner
före ingången av det kalenderår, han fyller 55 år.
Redareavgift skall erläggas till belopp motsvarande tre och en halv procent
av nyssnämnda avlöningsförmåner för annan sjöman än befälhavare,
styrman, maskinist och radiotelegrafist.
4 §.
Närmare bestämmelser angående avgifternas beräknande och erläggande
meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.
Kungl. Maj.ts proposition nr 239.
65
Bilaga C.
Förslag
till
reglemente för handelsflottans pensionsanstalt.
1 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1 §■
Ärenden, som avses i detta reglemente, handläggas av handelsflottans pen
sionsanstalt.
2 g.
Rätt att erhålla pension från pensionsanstalten tillkommer, på de villkor
och med de inskränkningar som i detta reglemente stadgas, varje svensk
sjöman, som varit påmönstrad för utrikes fart å svenskt handelsfartyg och
därvid erlagt hyresavgift.
3 §.
Pension utgår från och med månaden närmast efter den, under vilken
sjömannen uppnår för honom stadgad pensionsålder (ålderspension), dock
tidigast från och med den månad, då ansökning om pension göres.
4 §.
Ålderspension utgår efter olika bestämmelser allt eftersom sjömannen,
då han före fyllda 55 år senast tjänstgjort i utrikes fart å svenskt handelsfartyg,
tillhörde den ena eller andra av följande två klasser:
a) befälsklassen, omfattande befälhavare, styrmän, maskinister och radiotelegrafister;
b)
manskapsklassen, omfattande övriga sjömän.
Örn särskilda omständigheter därtill föranleda må, oavsett vad i första
stycket stadgas, pensionsanstaltens direktion besluta, att sjömannen skall
anses tillhöra annan klass än den han tillhörde vid den i nämnda stycke avsedda
tidpunkten.
5 §.
Pensionsåldern inträder:
a) för sjöman tillhörande befälsklassen vid fyllda 60 år;
b) för sjöman tillhörande manskapsklassen vid fyllda 55 år.
6 8-
Ålderspension omfattar:
a) hyresavgiftspension;
b) tilläggspension.
Bihang till riksdagens protokoll 1 sami. Nr 239.
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
7 §.
Hyresavgiftspension beräknas å samtliga av sjömannen erlagda hyresavgifter,
under förutsättning likväl, att sådan avgift erlagts för minst 36 månader.
Har hyresavgift erlagts för kortare tid än 36 månader, skall den, på ansökning,
utan ränta återbetalas till sjömannen efter uppnådd pensionsålder.
Har hyresavgift erlagts för tid efter det pensionen beviljats, skall den, på
ansökning, utan ränta återbetalas till sjömannen efter ingången av det kalenderår,
under vilket han fyller 60 år.
8 §.
Tilläggspension bestämmes med hänsyn till antalet månader, utöver de 36
första, för vilka sjömannen erlagt hyresavgift, därvid dock under ett och
samma kalenderår må tillgodoräknas honom högst 8 hyresavgiftsmånader.
Har sjöman, som erlagt hyresavgift för minst 36 månader, tillika enligt
sjömansrulla eller manskapsförteckning tjänstgjort å svenskt handelsfartyg
i inrikes fart, må vid tilläggspensionens bestämmande hälften av dylik
tjänstetid anses såsom tid, för vilken hyresavgift erlagts, dock att sjömannen
icke må på detta sätt tillgodoräknas mer än 36 hyresavgiftsmånader.
9 §.
Undergår pensionstagare frihetsstraff eller är han intagen å tvångsarbetsanstalt
eller eljest på statens bekostnad intagen å anstalt skall för tid, under
vilken sådant förhållande består, sedan förhållandet kommit till pensionsanstaltens
kännedom, tilläggspension ej utgå.
Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av honom,
må pensionsanstaltens direktion kunna medgiva sådan anhörig rätt att
uppbära tilläggspensionen under tiden.
2 KAP.
Om pension till sjöman, tillhörande befälsklassen.
10 g.
Ålderspension till sjöman, tillhörande befälsklassen, utgår med oföränderligt
årligt belopp till och med den månad, under vilken sjömannen avlider
(livsvarig ålderspension med oföränderligt belopp).
11 §•
Hyresavgiftspension till sjöman, som avses i detta kapitel, utgår med följande
procent av erlagda hyresavgifter, allt eftersom de belöpa på kalenderår,
under vilket sjömannen fyllt
högst 19 |
år................... |
||
» ............ |
|||
25—29 |
|||
30—34 |
2> ........... |
||
35—39 |
» ............ |
» |
|
40 — 44 |
» ........ |
||
45—49 |
2> ............. |
||
50-54 |
............ |
||
55 år eller däröver............ |
2> |
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
67
12 §.
Tilläggspension till sjöman, som avses i detta kapitel, utgår med följande
belopp allt efter det honom enligt 8 8 tillgodoräknade antalet hyresavgifts
-
månader:
Antal tillgodoräknade Tilläggspension
manader
0— 39 ..................... 25 öre för varje månad
40— 79 ..................... 10 kronor + 50 » » » » över 40
80—119 ................ 30 » + 50 > » » » » 80
120—159 ..................... 85 » +50 > » » » » 120
160—199 ..................... 105 » + 50 » > > » » 160
200—239 ..................... 125 » +50 » » » » » 200
240 eller däröver.............. 145 »
13 §.
Har sjöman, som avses i detta kapitel, erlagt hyresavgift jämväl i egenskap
av sjöman, tillhörande manskapsklassen, utgår tilläggspension med belopp,
som bestämmes på följande sätt:
Först beräknas tilläggspension enligt 12 § som örn sjömannen under hela
sin tjänstetid tillhört befälsklassen. Av det belopp, som härvid erhålles, tillgodoräknas
honom så stor del, som det antal månader, för vilka han erlagt
hyresavgift i egenskap av sjöman tillhörande befälsklassen, utgör i förhållande
till hans hela antal hyresavgiftsmånader.
Därefter beräknas tilläggspension enligt 17 § som om sjömannen under
hela sin tjänstetid tillhört manskapsklassen. Det sålunda beräknade beloppet
ökas med 42 procent. Av det belopp, som härvid erhålles, tillgodoräknas
honom så stor del som det antal månader, för vilka han erlagt hyresavgift
i egenskap av sjöman tillhörande manskapsklassen, utgör i förhållande till
hela antalet hyresavgiftsmånader.
Summan av de sjömannen sålunda tillgodoräknade beloppen utgör hans
tilläggspension enligt denna paragraf.
14 §.
Uttages ålderspension först från uppnådd högre ålder än 60 år, skola
de enligt 11—13 §§ beräknade pensionsbeloppen ökas med följande procent:
Om pensionen uttages
från fyllda
61 år..........
62 » ..........
63 » ..........
64 » ..........
65 » eller senare
Ökning
8 procent
17 »
27 »
38 »
51 »
Uttages pensionen från annan tidpunkt mellan 60 och 65 år än som ovan
angivits, skall det procenttal, med vilket ökning av pensionen enligt första
stycket skall ske, jämkas i förhållande därtill.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
3 KAP.
Om pension till sjöman, tillhörande manskapsklassen.
15 §.
Ålderspension till sjöman, tillhörande manskapsklassen, utgår med oföränderligt
årligt belopp till och med den månad, under vilken sjömannen
fyller 67 år (temporär ålderspension), såvida den sålunda beräknade pensionen
icke överstiger 500 kronor. Skulle den temporära ålderspensionen
överstiga 500 kronor, skall, om ej pensionsanstaltens direktion annorlunda
beslutar, ålderspension i stället årligen utgå med visst belopp till och med
den månad, under vilken sjömannen fyller 67 år, samt därefter med ett 500
kronor lägre belopp till och med den månad, under vilken han avlider.
Oavsett vad i första stycket stadgas äger pensionsanstaltens direktion, om
särskilda skäl därtill äro, förordna, att till sjömannen i stället skall utgå
livsvarig ålderspension med oföränderligt belopp.
16 §.
Hyresavgiftspension vid livsvarig ålderspension med oföränderligt belopp
utgår till sjöman, som avses i detta kapitel, med följande procent av erlagda
hyresavgifter, allt eftersom de belöpa på kalenderår, under vilket sjömannen
fyllt
högst 19 år.............................. 22-5 procent
20—24 » .............................. 20''o »
25—29 » .............................. 17-0 »
30—34 » .............................. 14-5 >
35—39 » .............................. 12-0 »
40—44 » .............................. 10''5 »
45—49 » .............................. 8’5 »
50 år eller däröver....................... 7 o »
17 §.
Tilläggspension vid livsvarig ålderspension med oföränderligt belopp utgår
till sjöman, som avses i detta kapitel, med följande belopp allt efter det
honom enligt 8 § tillgodoräknade antalet hyresavgiftsmånader:
Antal tillgodoräknade
månader
Tilläggspension
0— 39 .................... 25 öre för varje månad
40— 79 .................... 10 kronor + 75 » » » » över 40
80—119 .................... 40 > +100 » » » » » 80
120—159 .................... 120 » + 175 » » » » » 120
160—199 .................... 190 » + 200 » > » » » 160
200—239 .................... 270 » + 225 » » > » » 200
240 eller däröver............. 360 »
18 §.
Har sjöman, som avses i detta kapitel, erlagt hyresavgift jämväl i egenskap
av sjöman, tillhörande befälsklassen, utgår tilläggspension med belopp,
som bestämmes på följande sätt.
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Först beräknas tilläggspension enligt 17 § som om sjömannen under hela
sin tjänstetid tillhört manskapsklassen. Av det belopp, som härvid erhålles,
tillgodoräknas honom så stor del, som det antal månader, för vilka han^ erlagt
hyresavgift i egenskap av sjöman tillhörande manskapsklassen, utgör i
förhållande till hans hela antal hyresavgiftsmånader.
Därefter beräknas tilläggspension enligt 12 § som örn sjömannen under
hela sin tjänstetid tillhört befälsklassen. Det sålunda beräknade beloppet
minskas med 30 procent. Av det belopp, som härvid erhålles, tillgodoräknas
honom så stor del, som det antal månader, för vilka han erlagt hyresavgift
i egenskap av sjöman tillhörande befälsklassen, utgör i förhållande till hela
antalet hyresavgiftsmånader.
Summan av de sjömannen sålunda tillgodoräknade beloppen utgör hans
tilläggspension enligt denna paragraf.
19 §.
Uttages ålderspension först från uppnådd högre ålder än 55 år, skola de
enligt 16—18 §§ beräknade pensionsbeloppen ökas med följande procent:
Om pensionen uttages Ökning
från fyllda
56 år..................................... 7 procent
57 » ..................................... I4 »
58 » ..................................... 23 »
59 » ..................................... 32 »
60 » ....................... 42 » .
Uttages pensionen från annan tidpunkt mellan 55 och 60 år än som ovan
angivits, skall det procenttal, med vilket ökning av pensionen enligt första
stycket skall ske, jämkas i förhållande därtill.
20 §.
Ålderspension enligt bestämmelserna i 15 § första stycket utgår med belopp,
som erhålles genom omräkning enligt dödlighetstabellen R32 för män
och en räntefot av 3 procent av de enligt 16—19 §§ beräknade livsvariga
oföränderliga pensionsbeloppen.
4 KAP.
Om invalidunderstöd m. m.
21 §.
Sjöman, som på grund av sjukdom eller kroppsskada icke vidare kan göra
tjänst till sjöss, må, örn han erlagt hyresavgift för minst 36 månader, kunna
efter behovsprövning och med hänsyn till föreliggande omständigheter i övrigt
av pensionsanstaltens direktion tilldelas invalidunderstöd.
Ansökning om invalidunderstöd skall, såvida icke hinder däremot möter,
göras inom tolv månader efter det sökanden av anledning som nyss nämnts
slutat sin tjänst i utrikes sjöfart. Understödet må icke tillsammans med livränta
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, tilläggspension enligt
lagen örn folkpensionering, invalidunderstöd enligt förordningen i ämnet
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
den 28 juni 1935 (nr 435) eller ålderspension från anstalten överstiga 160
kronor om året. Ej heller må samtidigt utgå invalidunderstöd enligt detta reglemente
och blindhetsersättning enligt vad därom är särskilt stadgat.
22 §.
I stället för invalidunderstöd må, för den händelse pensionsanstaltens direktion
efter samråd med pensionsstyrelsen så prövar lämpligt, kunna utgå
bidrag till omskolning. Sådant bidrag må högst utgöra 600 kronor.
Direktionen skall tillse, att omskolningsbidrag kommer till användning för
avsett ändamål.
23 §.
Vid beviljande av invalidunderstöd eller omskolningsbidrag åligger det
pensionsanstaltens direktion att noggrant pröva, i vilken omfattning sådant
understöd eller bidrag kan utgå utan att anstaltens pensionsverksamhet därigenom
blir lidande.
24 §.
Hava de förhållanden, på grund av vilka invalidunderstöd beviljats, i mera
avsevärd grad förändrats, må understödet av pensionsanstaltens direktion
jämkas eller indragas.
5 KAP.
Om frivillig pensionsförsäkring.
25 §.
Sjöman kan hos pensionsanstalten försäkras till erhållande av pension
genom inbetalning till anstalten av frivilliga avgifter till belopp av högst
200 kronor för år, under vilket han någon tid deltagit i utrikes eller inrikes
fart å svenskt handelsfartyg.
Närmare bestämmelser angående sättet för avgifternas inbetalning meddelas
av anstaltens direktion.
26 §.
Pension, som avses i detta kapitel, utgår tidigast från fyllda 55 år och
senast från fyllda 67 år.
Uttages pensionen först från fyllda 67 år, utgår densamma med följande
procent av erlagda avgifter, allt eftersom de erlagts under kalenderår, då
sjömannen fyllt
högst 19 år
20—24 »
25—29 »
30—34 »
35—39 »
40—44 »
45—49 »
50—54 »
55—59 »
60''0 procent
52''0 >
44-0 »
37’ 5
31’5 »
26-5 >
22’5
18’S
15’5
>
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Uttages pensionen från tidigare ålder än 67 år, utgår den med följande
procent av det enligt andra stycket beräknade beloppet:
Om pensionen uttages
från fyllda
55 år.................................... 38-6 procent
56 >.................................... 413 »
57 >.................................... 44''2 »
58 ».................................... 47''4 »
59 ».................................... 50-9 »
60 ».................................... 54''9 »
61 ».................................... 59''3 »
62 ».................................... 64‘ 2 »
63 ».................................... 69-7 »
64 ».................................... 75''9 »
65 ».................................... 82''9 »
66 ».................................... 90-9 »
Uttages pensionen från annan tidpunkt mellan 55 och 67 år än som angivits
i tredje stycket, skall det procenttal, med ledning av vilket pensionen
skall beräknas, jämkas i förhållande därtill.
27 §.
Understiger den frivilliga pensionens årsbelopp 40 kronor, må i stället för
årlig pension utbetalas pensionens engångsvärde, beräknat efter de i 20 §
angivna grunder.
6 KAP.
Örn pensionsansökning m. m.
28 §.
Ansökning om pension eller invalidunderstöd skall avfattas å av pensionsanstaltens
direktion fastställt formulär, vilket skall kostnadsfritt tillhandahållas
av sjömanshusen och anstalten. Ansökningen skall ställas till
direktionen och ingivas till det sjömanshus, vid vilket sökanden är eller senast
varit inskriven.
Ansökning skall åtföljas av åldersbetyg samt, där fråga är om invalidunderstöd,
av läkarintyg.
Då invalidunderstöd sökes, skall å formuläret lämnad redogöredse för sökandens
ekonomiska omständigheter bestyrkas av två trovärdiga personer.
29 §.
Sjömanshusdirektion har att till pensionsanstalten så snart kan ske
översända-inkommen ansökning och därvid å fastställt formulär lämna uppgift
angående sökandens sjötjänst och av honom erlagda hyresavgifter. Avser
ansökningen invalidunderstöd, skall sjömanshusdirektionen till ansökningen
foga sitt yttrande över densamma.
30 §.
Sedan ansökning inkommit till pensionsanstalten och prövats av dess direktion
samt sökanden därvid funnits berättigad till pension eller understöd,
utfärdas av anstalten bevis härom.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
31 §.
Pension och invalidunderstöd utbetalas medelst postgiroanvisning kvartalsvis
i efterskott.
Uppkommer vid pensions beräknande öretal, skall pensionsbeloppet avrundas
uppåt till närmaste hela krontal.
32 §.
Det åligger pensionstagare att ofördröjligen underrätta pensionsanstalten
om adressförändring.
Har någon som åtnjuter pension eller invalidunderstöd ej utkvitterat visst
belopp därav före utgången av andra året näst efter det, under vilket beloppet
förfallit till betalning, skall beloppet vara förverkat, där ej pensionsanstaltens
direktion för särskilt fall annorlunda beslutar.
33 §.
Pension eller invalidunderstöd må icke tagas i mät för gäld.
övergångsbestämmelser.
34 §.
Detta reglemente, varigenom upphäves reglementet för handelsflottans
pensionsanstalt den 9 juni 1939 (nr 413), träder i kraft den 1 juli 1944.
Till sjöman, som åtnjutit pension från anstalten eller uppnått för honom
stadgad pensionsålder före detta reglementes ikraftträdande, skall pension
utgå enligt dittills gällande bestämmelser.
35 §.
Hyresavgiftspension beräknas endast på hyresavgifter, erlagda efter 1939
års ingång.
36 §.
För sjöman, som uppnår den för honom stadgade pensionsåldern under
någon av nedan angivna tidsperioder, må tilläggspension enligt 17 § utgå
med högst följande belopp:
Om pensionsåldern
uppnås under tiden
Vt 1944—30/« 1945 ......................... 180 kronor
Vt 1945—80/« 1946 ......................... 210 »
Vt 1946—1>% 1947 ......................... 240 »
1/i 1947—S0/6 1948 ......................... 270 »
Vt 1948—s0/e 1949 ......................... 300 >
Vt 1949—3% 1950 ......................... 330 » .
37 §.
Vid beräknande av tilläggspension till sjöman, tillhörande befälsklassen,
skall, örn han fyller 60 år under någon av nedan angivna tidsperioder, så
anses, som om han före fyllda 55 år tjänstgjort i egenskap av sjöman, tillhörande
manskapsklassen, minst det antal hyresavgiftsmånader, som motsvarar
följande procent av hela det honom enligt 8 § tillgodoräknade antalet
sådana månader:
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Om han fyller 60 år
under tiden
V7 1944—30/6 1946 ........................ 100 procent
V7 1946—so/6 1947 ........................ 80 »
V7 1947—30/6 1948 ........................ 60 »
V7 1948—30/e 1949 ........................ 40 »
V7 1949—30/e 1950 ........................ 20 »
38 §.
För sjöman, tillhörande befälsklassen, som enligt 8 § äger tillgodoräkna
sig 80 hyresavgiftsmånader eller däröver, skall den från 60 års ålder utgående
ålderspensionen beräknas till lägst följande belopp:
a) för fartygsbefälhavare, vilken avlagt sjöofficersexamen eller sjökaptensexamen
vid navigationsskola i riket, förste styrman med sjökaptensexamen,
styrman, som på grund av styrmansbrev fört befäl på handelsfartyg i
fart bortom Skagen och Lindesnäs, ävensom övermaskinist och med sådan
likställd 160 kronor jämte ytterligare 2 kronor för varje hyresavgiftsmånad
över 80 till och med 120;
b) för annan fartygsbefälhavare, styrman eller maskinist samt för radiotelegrafist
120 kronor jämte ytterligare 1 krona 50 öre för varje hyresavgiftsmånad
över 80 till och med 120.
39 §.
För sjöman, tillhörande manskapsklassen, som enligt 8 § äger tillgodoräkna
sig 80 hyresavgiftsmånader eller däröver, skall den från 55 års ålder
utgående livsvariga ålderspensionen med oföränderligt belopp beräknas till
lägst 96 kronor jämte ytterligare 1 krona 20 öre för varje hyresavgiftsmånad
över 80 till och med 120.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 239.
6
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 239.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 maf
1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 29 april 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 16
april 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om avgifter för sjöfolks pensionering.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
revisionssekreteraren B. W. Behrman.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Majlis proposition nr 239.
75
Utdrag av protokollet över handelsår enden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 7 maj
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, samt cheferna för social- och finansdepartementen anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, lagrådets den 5 maj
1943 avgivna utlåtande över det den 16 april 1943 till lagrådet remitterade
förslaget till lag örn avgifter för sjöfolks pensionering samt anför därvid följande.
Lagrådet har lämnat lagförslaget utan erinran. Emellertid har jag ansett
förslaget böra i formellt hänseende undergå vissa jämkningar, bland annat
såtillvida att bestämmelserna i 3 § uppdelas på tre särskilda paragrafer.
Under åberopande av vad sålunda samt under den tidigare behandlingen
av detta ärende anförts hemställer jag, att Kungl. Majit måtte genom proposition
föreslå riksdagen att
dels antaga nu föreliggande överarbetade förslag till lag om
avgifter för sjöfolks pensionering,
dels ock godkänna det av mig förordade förslaget till omläggning
och utvidgning av den av handelsflottans pensionsanstalt
bedrivna verksamheten ävensom bemyndiga Kungl.
Majit att meddela erforderliga föreskrifter i ämnet i huvudsaklig
överensstämmelse med grundlinjerna för samma förslag.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Åke Hartvig.