Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

1

Hr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade pensionsbestämmelser
för vissa barnmorskor, m. m.; given
Stockholms slott den 16 april 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 16 april

1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjörf.s,

Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.

Genom proposition den 2 april 1943, nr 209, har Kungl. Maj :t för riksdagen
framlagt förslag om bland annat reglering av tjänstebammorskornas arbets-
och avlöningsförhållanden. Därvid har uttalats, att frågan örn regleringen
av tjänstebammorskornas pensionsförhållanden komme att anmälas i annat
sammanhang ävensom att i samband därmed torde få till prövning upptagas
förslag till ersättning åt sådana privatpraktiserande barnmorskor, vilkas arbetsmöjligheter
blivit beskurna genom 1937 års lagstiftning om fri förlossningsvård.
Jag anhåller nu alt få underställa dessa frågor Kungl. Maj:ts prövning.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 234.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Såsom framgår av förenämnda proposition ha särskilt tillkallade sakkunniga,
1941 års barnmorskeutredning, den 23 mars 1942 avgivit betänkande
med utredning och förslag angående barnmorskeväsendet (statens off. utredn.
1942: 17), vilket betänkande jämväl innefattar förslag rörande barnmorskornas
pensionsförhållanden samt beträffande ersättning åt vissa privatpraktiserande
barnmorskor. Över betänkandet hava yttranden avgivits av vissa
myndigheter och sammanslutningar på sätt i nämnda proposition närmare
angivits.

A. Ändrade pensionskestämmelser för vissa barnmorskor.

Gällande bestämmelser. Beträffande barnmorskornas pensionsförhållanden
gäller i huvudsak följande. Den i statens pensionsanstalt anordnade pensioneringen
av barnmorskor omfattar dels distrikts- och reservbarnmorskor,
till vilkas avlöning staten lämnar bidrag, dels barnmorskor med annan anställning
hos kommun eller å barnbördshus. Distriktsbarnmorskorna samt reservbarnmorskor,
som antagits efter 1937 års utgång, äro obligatoriskt anslutna
till pensionsanstalten. övriga barnmorskor erhålla pensionsrätt efter av
medicinalstyrelsen godkänd tjänstereglering och på därom av huvudmannen
gjord ansökan.

Alltsedan reglementet för pensionsanstalten den 31 december 1919 (nr 878)
med ingången av år 1920 blev tillämpligt å barnmorskor, har tjänstepensionsunderlaget
(= beloppet av hel pension) för distriktsbarnmorska varit i reglementet
fixerat till 1,000 kronor, under det att pensionsanstalten haft att
bestämma tjänstepensionsunderlaget för övriga barnmorskor, dock lägst till
600 och högst till 1,000 kronor. Sistnämnda belopp tillämpas numera undantagslöst.
Till pensionen kommer pensionsförhöjning I enligt kungörelsen nr
280/1925, vilken förhöjning å pension av 1,000 kronor utgör 176 kronor. Familjepensionsunderlaget
utgör 500 kronor. Pensionsålder är 55 år och för hel
pension erfordras 25 tjänstår. Den årliga pensionsavgiften utgör för befattningshavaren
5 % av tjänstepensionsunderlaget eller 50 kronor samt 1 % av
familjepensionsunderlaget eller 5 kronor. Huvudmannen erlägger ingen årlig
avgift.

Enligt pensionsreglementets allmänna bestämmelser skall, därest pensionsunderlagen
för befattning höjas och höjningen skall gälla även den som
då innehar befattningen, huvudmannen erlägga hela den engångsavgift, som
beräknas vara erforderlig på grund av höjningen.

I fråga om vissa av kommun fast anställda barnmorskor gäller vidare, att
de — i den mån de ej äro anslutna till statens pensionsanstalt -— äga komma
i åtnjutande av fyllnadspension enligt bestämmelserna i kungörelsen den
29 oktober 1937 (nr 859) angående fyllnadspension åt vissa kommunalt anställda
barnmorskor.

Tidigare uttalanden och framställningar. Sedan statens pensionsanstalt
anbefallts avgiva förslag rörande de bestämmelser i fråga örn pensionering av

Kungl. Majlis proposition nr 234.

3

distrikts- m. fl. barnmorskor, som kunde böra meddelas vid bifall lill de förslag,
som för 1937 års riksdag framlagts i propositionerna nr 39 angående
förbättrad förlossningsvård samt anordnande av s. k. förebyggande mödraoch
barnavård och nr 40 med förslag till lag om anställande av distriktsbarnmorskor
m. m., förklarade sig pensionsanstalten i utlåtande den 9 februari
1937 finna det opåkallat att vidtaga någon ändring i distriktsbarnmorskornas
pensionsvillkor. Såsom skäl härför anförde anstalten bland annat, att de
löneförmåner, som enligt nämnda proposition nr 40 skulle komma samtliga
distriktsbarnmorskor till del, med tillämpning av de allmänna bestämmelserna
i reglementet för statens pensionsanstalt icke kunde föranleda fastställande
av ett tjänstepensionsunderlag som medförde högre pensionsförmåner än
dem, vilka tillkomme barnmorskorna enligt då gällande bestämmelser. I fråga
örn reservbarnmorskor, som framdeles komme att anställas efter den nya
organisationens genomförande, ansåge pensionsanstalten, att de borde hava
pensionsrätt på samma villkor som distriktsbarnmorskorna. I propositionen
nr 257 till 1937 års riksdag angående pensionsförhållandena för vissa barnmorskor
anslöt sig föredragande departementschefen till anstaltens synpunkter,
vilka icke heller föranledde erinran från riksdagens sida. Bestämmelser
i sistnämnda hänseende meddelades sedermera i kungörelse den 29 oktober
1937 (nr 858).

I skrivelse den 17 juni 1938 hemställde svenska barnmorske förbundet, att
de barnmorskor, med vilkas befattningar vore förenad pensionsrätt i statens
pensionsanstalt, i pensionshänseende måtte likställas med motsvarande kategori
sjuksköterskor. Till stöd för sin framställning anförde förbundet i huvudsak
följande.

Enligt reglementet för statens pensionsanstalt vore pensionsunderlaget för
distriktsbarnmorskebefattning 1,000 kronor. Jämlikt bestämmelserna i samma
reglemente vore pensionsunderlaget för sjuksköterskebefattning däremot
1,560 kronor. Detta pensionsunderlag hade bestämts år 1936. Dessförinnan
hade gällt samma pensionsunderlag för sjuksköterskor och barnmorskor. Någon
anledning att barnmorskorna skulle i pensionshänseende försättas i
sämre ställning än sjuksköterskorna syntes icke föreligga. Barnmorskornas
yrkesutövning vore minst lika ansvarsfull som sjuksköterskornas. Efter den
utvidgning, som ägt rum genom riksdagens beslut år 1937 angående förbättrad
förlossningsvård och s. k. förebyggande mödra- och barnavård, hade
barnmorskans ställning blivit än mera ansvars- och betydelsefull. Kostnaderna
för utbildning till barnmorska hade åtminstone dittills varit högre än
de kostnader en sjuksköterska haft för sin utbildning. De löneförmåner, som
tillkomme en barnmorska och en sjuksköterska, syntes i allmänhet i stort sett
vara likvärdiga. Icke sällan förekomme, att barnmorskor även vore utbildade
sjuksköterskor. Som barnmorskor erhöllc dessa en lägre pension än om de
utövat sjuksköterskeyrket.

över förbundets framställning avgåvos utlåtanden av statens pensionsanstalt,
statskontoret och medicinalstyrelsen.

4

Kungl. Majlis proposition nr 234.

Statens pensionsanstalt hänvisade till att statsmakterna så sent som år
1937 tagit ställning till frågan om pensionsvillkoren för de i statens pensionsanstalt
delaktiga barnmorskorna. Någon ändring av dessa villkor borde icke
för det dåvarande ifrågasättas, med mindre sådan ändring kunde anses motiverad
av sedermera ändrade förhållanden beträffande sagda barnmorskors
löneställning m. m. Då detta emellertid icke syntes hava varit fallet, funne
pensionsanstalten sig icke kunna tillstyrka barnmorskeförbundets framställning.

Statskontoret hemställde, att förbundets framställning måtte lämnas utan
bifall.

Medicinalstyrelsen tillstyrkte, att åtgärder omedelbart vidtoges för beredande
av högre pensionsunderlag åt barnmorskor, för vilkas tjänst inträde
vunnits i statens pensionsanstalt.

Utredningens förslag. Med de allmänna utgångspunkter, som utredningen
intagit rörande önskvärdheten av tjänstebammorskornas smidigare infogande
i landstingens hälso- och sjukvårdsorganisation, har det synts utredningen
nödvändigt att i samband med föreslagen omreglering av deras löneförmåner
även föreslå en omreglering av deras pensionsförhållanden. Utredningen
har därvid funnit sig i likhet med medicinalstyrelsen böra tillstyrka
barnmorskeförbundets framställning om en höjning av pensionsunderlaget
för tjänstebarnmorskoma till 1,560 kronor, varigenom de även i pensionshänseende
skulle bliva likställda med distriktssköterskorna.

Den närmare innebörden av detta förslag framgår av en av förste aktuarien
i statens pensionsanstalt B. Kjellén på utredningens uppdrag utarbetad
promemoria, vari anföres följande.

Med den lönereglering, som av 1941 års barnmorskeutredning föreslås för
distrikts- och reservbarnmorskorna och som syftar till åvägabringande av likställighet
i lönehänseende mellan dessa befattningshavare och distriktssköterskorna,
förutsättes böra följa ett genomförande av likställighet jämväl i
pensionshänseende nämnda befattningshavare emellan. I samband härmed
torde böra öppnas möjlighet att för övriga med pensionsrätt i statens pensionsanstalt
förenade barnmorskebefattningar höja pensionsunderlagen till
samma belopp och på samma villkor som de för andra sjuksköterskor än
distriktssköterskor gällande.

Beträffande de förändringar i pensionshänseende, vilka sålunda skulle genomföras,
är i huvudsak följande att märka.

För distrikts- och reservbarnmorskorna skulle tjänstepensionsunderlaget i
och med löneregleringen obligatoriskt höjas till 1,560 kronor, varvid familjepensionsunderlaget
skulle bliva 612 kronor.

Den årliga pensionsavgiften skulle för befattningshavaren bliva 78 kronor
för tjänstepension och 6: 12 kronor för familjepension.

För huvudmannen, som för närvarande är befriad från årlig pensionsavgift,
skulle sådan avgift införas och utgå med 78 kronor per befattningshavare.

För höjningen av pensionsunderlagen för distrikts- eller reservbarnmorska
skulle vederbörande huvudman hava att erlägga engångsavgift, vilken emellertid
skulle utgå allenast med den del av den totalt erforderliga engångsav -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234-

5

giften, som svarar mot befattningshavarens andel i (leii på föregående tjänstetid
belöpande kostnaden för höjningen och som huvudmannen äger uttaga
av befattningshavaren genom löneavdrag. Från dessa löneavdrag kan befattningshavaren
efter ansökan erhålla befrielse, helt eller delvis, varvid engångsavgiften
i motsvarande mån nedsättes, men även blivande pension minskas
då i förhållande till det bortfallna avgiftsbeloppet.

Med avseende å annan barnmorskebefattning än distrikts- eller reservbarnmorskebefattning
skulle möjlighet beredas huvudmannen att, efter en av medicinalstyrelsen
godkänd omreglering av befattningen, på särskild ansökan
erhålla förhöjt pensionsunderlag för befattningshavaren. För godkännande
av omregleringen skulle fordras, att befattningen vore förenad med dels kontant
slutavlöning av minst 1,500 kronor, dels ock naturaförmåner, bestående
av kost. bostad med bränsle och lyse samt tvätt, eller kontant ersättning för
dessa förmåner. Pensionsunderlag samt årliga pensionsavgifter för befattningshavare
och huvudman skulle därvid bliva desamma som de ovan för
distrikts- och reservbarnmorskorna angivna. Däremot skulle i frågakommande
engångsavgift för höjningen ej beräknas efter samma förmånliga grunder
som de för distrikts- och reservbarnmorskor förutsatta, utan engångsavgiften
skulle här i princip motsvara hela den på föregående tjänstetid belöpande
kostnaden för höjningen. Erläggandet av engångsavgift skulle emellertid vara
frivilligt, och örn sådan avgift erlades för allenast en del av föregående tjänstetid
eller icke alls inbetalades, skulle blivande pension komma att beräknas
under hänsynstagande till att det förhöjda pensionsunderlaget gällt allenast
under en del av tjänstetiden och att underlaget därförut varit lägre.

Med avseende å statsverkets kostnader för den sålunda ifrågasatta höjningen
av barnmorskornas pensionsunderlag må följande anföras (beräkningarna
äro verkställda med tillämpning av dödlighetstabellen R 32, se Statens
offentliga utredningar 1932: 4, samt under antagande av en framtida genomsnittlig
ränteavkastning av 3 procent).

Hel barnmorskepension, 1,000 kronor, är f. n. enligt kungörelsen nr 280/
1925 förhöjd till 1,176 kronor, och den genom införande av tjänstepensionsunderlaget
1,560 kronor uppkommande effektiva ökningen av den
fasta tjänstepensionsförmånen blir alltså (1,560— 1,176 =) 384 kronor.

Örn man förutsätter, att barnmorskorna erhålla pensionsberättigande befattning
vid i medeltal samma ålder som den för sjuksköterskor beräknade,
nämligen ungefär 27J/2 år, kommer man till att den erforderliga årsavgiften för
täckande av kostnaden för den effektiva pensionsökningen å 384 kronor utgör
130 kronor. Då befattningshavarens årliga tjänstepensionsavgift skulle
komma att ökas från 50 till 78 kronor, således med 28 kronor, och då vidare
en huvudmansavgift å 78 kronor skulle komma att införas, kan alltså den på
staten belöpande delen av kostnaden uppskattas till (130 — 28—-78 =) 24
kronor per år och barnmorska. För ett antal distrikts- och reservbarnmorskor
av omkring 1,250 skulle följaktligen statens bidrag till avgifterna för höjningen
uppgå till ungefär 30,000 kronor för år.

Den engångskostnad, som uppstår genom att för nuvarande distrikts- och
reservbarnmorskor det förhöjda pensionsunderlaget blir tillämpligt ehuru
under dessas föregående tjänstetid ett lägre pensionsunderlag gällt, har med
utgångspunkt från personuppgifter, sorn införskaffats dels av 1941 års barnmorskeutredning
och dels för en inom statens pensionsanstalt pågående fondutredning,
uppskattats lill ungefär 4,000,000 kronor. Reloppct av de engångsavgifter,
som skulle erläggas av huvudmännen för all sedan kunna utlagas
hos befattningshavarna, bar beräknats till omkring 550,000 kronor. Den <1(4
av engångskostnaden, som skulle drabba statsverket, kail alltså beräknas lill
ungefär 3.450,000 kronor.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Antalet av de med pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenade andra
barnmorskebefattningarna än distrikts- och reservbammorskebefattningarna
utgör för närvarande 305. Statens årliga bidrag till avgiften för underlagshöjning
för dessa skulle alltså — om höjning för samtliga utverkas — enligt
de i det föregående angivna beräkningsgrunderna uppgå till ungefär 7,300
kronor. Enär förekommande engångsavgifter för dessa befattningshavare
principiellt förutsättas täcka hela den på föregående tjänstetid belöpande
kostnaden för höjningen, skidle här ej behöva beräknas uppkomma någon
retroaktiv engångskostnad för statsverket.

Till här ovan angivna kostnader kommer givetvis den ökning av de av
statsmedel utgående dyrtids- och kristilläggen, vilken uppstår till följd av höjningen
av pensionerna.

För staten uppkommande kostnader på grund av höjningen av blivande
familjepensioner inskränka sig till att huvudsakligen avse ökningen av de
med levnadskostnaderna växlande procentuella tilläggen å pensionerna samt
av kristilläggen.

Med avseende å bestridandet av statens blivande kostnader på grund av
den såunda ifrågasatta höjningen av pensionsunderlagen för barnmorskorna
är emellertid följande att märka.

En i reglementet för statens pensionsanstalt inrymd bestämmelse örn att
staten skall erlägga årliga pensionsavgifter till anstalten har tillsvidare satts
ur funktion, och staten lämnar i stället bidrag till pensionerna allenast i den
mån, med bibehållande av den avsatta pensionsfonden vid oförändrat belopp,
anstaltens utgifter överstiga dess inkomster. Enär den genom höjningen
av barnmorskornas pensionsunderlag uppkommande ökningen av de till pensionsanstalten
från befattningshavarna och deras huvudmän inflytande avgifterna,
engångs- och årliga, under flera år framåt beräknas överstiga den
genom underlagshöjningen föranledda ökningen av utgifterna för pensioner,
kommer nämnda höjning att vid ett bibehållande av det nuvarande finansieringssystemet
under de närmaste åren medföra minskning i stället för ökning
av statens kostnader för statens pensionsanstalts pensioneringsverksamhet.
Givetvis innebär detta dock allenast ett uppskjutande av statens utgifter
för den föreslagna pensionsförbättringen. Även i fråga örn statens engångskostnad
för förbättringen gäller, att densamma framträder och får av staten
vidkännas först sedermera, i den mån ökningen i inkomsterna av avgifter
från huvudmän och befattningshavare ej längre täcker den genom pensionsunderlagens
höjning uppkommande ökningen av de aktuella pensionsutgifterna.

Ovanstående beräkningar äro verkställda under antagande att höjningen
av pensionsunderlagen genomföres från och med 1943 års ingång.

Såsom förut nämnts gäller i pensionshänseende i fråga om vissa av kommun
fast anställda barnmorskor att de, i den mån de ej äro anslutna till statens
pensionsanstalt, äga komma i åtnjutande av fyllnadspension enligt bestämmelserna
i kungörelsen den 29 oktober 1937 (nr 859). Enär dessa barnmorskors
pensionsförhållanden så sent som år 1937 blivit föremål för reglering,
har utredningen ej ansett påkallat att föreslå någon ändring i grunderna
för de till dessa barnmorskor utgående pensionerna.

Utredningen har härefter anmält en av chefen för socialdepartementet till
utredningen överlämnad framställning från svenska barnmorskeförbundet,
berörande vissa spörsmål angående barnmorskornas pensionsförhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. <

I framställningen har hemställts, att den av förbundet i skrivelse den 17
juni 1938 påyrkade omregleringen av barnmorskornas pensioner till likställighet
med motsvarande kategori sjuksköterskor snarast måtte komma till
stånd.

Förbundet har vidare i fråga örn vissa redan utgående pensioner erinrat,
att enligt reglementet för statens pensionsanstalt, till vilken distriktsbarnmorskorna
i regel sedan år 1919 vore anslutna, pensionsunderlaget för
distriktsbarnmorska utgjorde 1,000 kronor. För erhållande av denna pension
fordrades, att vederbörande barnmorska vid sin avgång kunde räkna
25 tjänstår. Före nämnda år, då distriktsbarnmorsketjänsterna inrättades,
hade barnmorskor, vilka erhållit anställning hos kommun eller å barnbördshus,
varit anslutna till barnmorskornas pensionsanstalt. De pensioner, som
erhållits från denna anstalt, hade varit mycket små. Vid övergången till
statens pensionsanstalt hade de barnmorskor, som övergått till denna anstalt,
icke kommit i åtnjutande av full pension med mindre viss retroaktivavgift
erlagts eller de vid sin avgång kunde räkna 25 tjänstår, sedan de inträtt i
pensionsrätt hos anstalten.

En av förbundet företagen utredning rörande barnmorskornas pensionsförhållanden,
sådana dessa för närvarande tedde sig, gåve vid handen, att i ett
stort antal fall barnmorskornas pensioner vore så ringa, att pensionstagaren
knappast vore i stånd att draga sig fram på dem. Sålunda hade 34 distriktsbarnmorskor,
vilka pensionerats under åren 1931—1941, icke kommit i åtnjutande
av pensionsbelopp överstigande 600 kronor, däri inberäknat pensionsförhöjning.
Fyra barnmorskor i reglerade tjänster hade under 600 kronor
i pension; en av dessa hade ej mer än 156 kronor. Även de till före detta kommunalanställda
barnmorskor utgående pensionerna vore mycket små. 59 under
åren 1931—1941 pensionerade sådana barnmorskor hade sålunda ej
kommit i åtnjutande av 600 kronors pension.

Orsaken till att dessa pensioner kommit att bliva så låga ansåge förbundet
vara att söka däri, att vederbörande barnmorska icke vid sin avgång ur tjänsten
haft för erhållande av full pension erforderliga tjänstår eller ock icke erlagt
stadgade avgifter.

Förbundet erinrade emellertid om de förmåner, som i pensionshänseende
tillerkändes folk- och småskollärarna i samband med deras pensionsreglering
1938 (prop. nr 279). Genom Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut hade sålunda
redan pensionerade folk- och småskollärare erhållit icke oväsentliga förbättringar
i anslutning till den för dem år 1937 genomförda löneregleringen.
Folk- och småskollärare bade härvid kommit i åtnjutande av förhöjning II
enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser örn ny pension
för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer.
Någon liknande åtgärd — örn man bortsåge från den, som åstadkommits
genom kungörelsen den 29 oktober 1937 (nr 859) angående fyllnadspension
ål vissa kommunalt anställda barnmorskor — hade icke vidtagits
i fråga örn barnmorskorna. Barnmorskeförbundet kunde icke annat
än anse att barnmorskorna borde kunna med hänsyn till nu berörda förhållanden
vara även de berättigade att få någon förbättring i sina pensioner.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 234-

Vid övervägande av förbundets framställning i fråga om dylika redan
utgående pensioner har barnmorskeutredningen visserligen funnit det ostridigt,
att berörda pensionsbelopp i många fall vore för låga för vederbörandes
försörjning, men av principiella skäl har utredningen likväl funnit sig ej
kunna föreslå, att förhöjning av pensionerna skulle utgå av statsmedel. Utredningen
har härutinnan åberopat vad förbundet yttrat angående orsaken
till att pensionerna blivit sa låga, nämligen att vederbörande barnmorska vid
sin avgång ur tjänsten icke haft för erhållande av full pension erforderliga
tjänstår eller ock icke erlagt stadgade avgifter. Vidare har det synts utredningen
uppenbart, att beträffande dessa barnmorskor icke förelåge de alldeles
särskilda skäl för en förhöjning av statsmedel av pensionsbeloppen, som
kunde åberopas, då det gällde folk- och småskollärarna. I själva verket hade
det ej varit förrän genom 1937 års reform, som staten påtagit sig huvudansvaret
för tjänstebarnmorskornas avlönande, och det syntes först genom realiserande
av utredningens nu framlagda förslag bliva fullt klarlagt, vem som
vore deras huvudman.

Yttrandena. Den av utredningen förordade höjningen av pensionsunderlagen
för barnmorskorna till samma belopp som gäller för distriktssköterskorna
har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast statskontoret
har ansett, att det föreslagna tjänstepensionsunderlaget för barnmorskorna
borde jämkas nedåt till omkring 1,400 kronor, därvid statskontoret
uttalat, att distriktssköterskorna borde åtnjuta något högre pension än barnmorskorna.

Statens pensionsanstalt har framhållit, att redan vid anordnandet av barnmorskepensioneringen
i pensionsanstalten betonades, att barnmorskornas
pensioner vore att betrakta såsom låga. Pensionsanstalten har härom yttrat
följande.

Föredragande departementschefen förklarade i propositionen nr 336 till
1919 ars riksdag, att det syntes böra tagas under övervägande, huruvida ej
tillfälle borde beredas huvudman, som det önskade, att bereda sina befattningshavare
högre pensioner, örn detta skedde utan kostnad för staten. Med
de små pensioner, som bl. a. barnmorskorna komme att få enligt det i propositionen
framlagda förslaget, syntes en sådan rätt för huvudmannen vara
synnerligen lämplig. Någon bestämmelse härom föreslogs dock icke.

Såsom barnmorskeutredningen angivit har frågan örn ändrade pensionsvillkor
för barnmorskor tidigare vid tvenne tillfällen varit föremål för uttalanden
av pensionsanstalten, nämligen i utlåtanden den 9 februari 1937
och den 12 september 1938. Därvid har anstalten gjort gällande bl. a., att
distriktsbammorskornas löneförmåner icke vore sådana, att de kunde anses
motivera en höjning av pensionsunderlagen och att ändring av pensionsvillkoren
icke borde ifrågasättas, med mindre ändrade förhållanden i avseende
å löneställningen m. m. därtill gåve anledning.

För det fall att den av barnmorskeutredningen föreslagna löneregleringen
genomföres, inträder sådant förhållande, som pensionsanstalten tidigare förklarat
sig anse böra utgöra förutsättning för ändring av pensionsvillkoren.
Enligt pensionsanstaltens mening står nu för distriktsbarnmorska gällande

Kungl. Maj.ts proposition nr 234.

9

tjänstepensionsunderlag icke i skäligt förhållande till den av utredningen
föreslagna minimilönen och ej heller till de arbetsuppgifter och det ansvar,
som enligt utredningens förslag i övrigt skulle åvila distriktsbarnmorskorna.
På grund härav och i betraktande av att distriktsbarnmorskornas författningsenliga
minimilön enligt löneregleringsförslaget skulle komma att ej endast
uppgå till utan till och med ej oväsentligt överstiga motsvarande minimilön
för distriktssjuksköterska, anser sig pensionsanstalten böra tillstyrka
barnmorskeutredningens förslag i vad det avser omreglering av pensionsförhållandena
för distriktsbarnmorskorna.

Pensionsanstalten har vidare erinrat därom, att utredningen vad övriga
barnmorskor beträffade föreslagit, att pensionsförhållandena för dem skulle
— i samband med pensionsregleringen för distriktsbarnmorskorna — omregleras
i överensstämmelse med vad som år 1936 skedde i fråga om andra sjuksköterskor
än distriktssköterskor. Pensionsanstalten har för sin del ansett
skäligt, att sistberörda barnmorskor i samband med den föreslagna pensionsregleringen
för distriktsbarnmorskorna erhölle enahanda ställning i pensionshänseende
som den, vilken i anslutning till motsvarande år 1936 genomförda
pensionsreglering för distriktssköterskorna tillerkändes övriga sjuksköterskor.
Anstalten har därför tillstyrkt även den omreglering av pensionsförhållandena,
som av barnmorskeutredningen föreslagits för ifrågavarande barnmorskor.

Vad utredningen anfört i fråga om den av svenska barnmorskeförbundet
gjorda framställningen örn förbättring av redan pensionerade barnmorskors
pensioner samt i fråga om pensionsförhållandena för vissa av kommun fast
anställda barnmorskor har icke givit pensionsanstalten anledning till erinran.

I samband med behandlingen av frågan om höjning av barnmorskornas
pensionsunderlag har pensionsanstalten berört jämväl ett annat spörsmål
med avseende å de för dessa befattningshavare gällande pensionsvillkoren
samt i sådant hänseende anfört följande.

Jämlikt föreskrift i mom. 1 av övergångsstadgandena till kap. VI pensionsanstaltens
reglemente skall anstalten, även utan framställning av huvudmannen,
enligt § 6 fatta beslut örn retroaktiv tjänstår sberäkning för den, som
innehar distriktsbarnmorskebefattning, när reglementet börjar tillämpas å
densamma. Engångsavgift för sådan tjänstårsberäkning skall enligt bestämmelse
i mom. 2 samma övergångsstadganden erläggas allenast med ett belopp,
motsvarande de årsavgifter, befattningshavaren själv skulle haft att erlägga
under den retroaktivt tillgodoräknade tjänstetiden, och för vilket belopp
huvudmannen må uttaga ersättning av befattningshavaren genom löneavdrag.

Dessa bestämmelser torde hava syftat till att vid distriktsbarnmorskeväsendets
successiva ordnande bereda de förslå innehavarna av distriklsbarnmorskebefattningarna
möjlighet att i pensionshänseende få tillgodoräkna den
tjänstetid dessa befattningshavare dessförinnan vanligen fullgjort i anställning
hos primärkommun. Enär utbyggandet av distriktsbarnmorskeorganisationen
numera torde få antagas vara avslutat — på senare tid har till och
med fortgått och fortgår alltjämt en indragning av distriktsbarnmorskebefattningar
— så torde syftet med nämnda bestämmelser redan vara tillgodosett.
Det är vidare alt märka, att numera kan förekomma nybildning av
barnmorskedistrikt, vilken egentligen är föranledd av distriktsbarnmorske -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Departements chefen.

befattningars indragning samt därav påkallad omläggning av distriktsindelningen.
Då det knappast torde hava varit avsett, att de nyssnämnda bestämmelserna
om retroaktiv tjänstårsberäkning skulle gälla första innehavaren
av distriktsbarnmorskebefattning i sådant nybildat distrikt men då det kunde
göras gällande, att bestämmelserna enligt sin ordalydelse borde tillämpas
jämväl här, får pensionsanstalten föreslå, att dessa — som enligt vad förut
framhållits redan torde hava kommit i tillämpning i de fall, man avsett att
nå — upphävas, lämpligen från och med den 1 januari 1943.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott har ifrågasatt riktigheten
av att landstingen skulle gälda någon avgift för regleringen av barnmorskornas
pensionsförhållanden. Det syntes förvaltningsutskottet riktigare, att statsverket,
som svarade för barnmorskornas kontanta avlöning, även påtoge sig
denna avgift. Därest denna uppfattning icke kunde vinna beaktande, ville
utskottet förorda en skälig fördelning av avgifterna staten och landstingen
emellan efter deras andelar i barnmorskornas totala avlöning.

I samband med den föreslagna löneförhöjningen för distriktsbarnmorskorna
— några reservbarnmorskor skulle enligt barnmorskeutredningens förslag
icke vidare förekomma — har utredningen föreslagit, att distriktsbarnmorskorna
skola bliva i pensionshänseende likställda med distriktssköterskorna.

Detta innebär bland annat, att tjänstepensionsunderlaget i och med
löneregleringen skulle obligatoriskt höjas till 1,560 kronor, varvid familjepensionsunderlaget
skulle bliva 612 kronor, att den årliga pensionsavgiften
för befattningshavaren skulle bliva 78 kronor för tjänstepension och 6.12 kronor
för familjepension, att huvudmannen, som hittills varit befriad från årlig
pensionsavgift, skulle hava att erlägga en årlig avgift av 78 kronor, att
engångsavgift för höjning av tjänstepensionsunderlaget skulle beräknas allenast
å den effektiva höjningen, utgörande (1,560— 1,176) 384 kronor, samt
att engångsavgift ej skulle utgå med högre belopp än som svarar mot befattningshavarens
andel i den på föregående tjänstetid belöpande kostnaden för
underlagshöjningen. Statens kostnader härför hava beräknats till dels omkring
30,000 kronor årligen för utfyllnad av framtida årsavgifter av befattningshavare
och huvudmän, dels omkring 3,450,000 kronor i ett för allt för
beredande — i den mån huvudmännens engångsavgifter ej förslå därtill —
av täckning av kostnaderna för tillämpning i fråga om föregående tjänstetid
av det förhöjda tjänstepensionsunderlaget. Dessa kostnader skulle emellertid
skjutas på framtiden, därest staten fortfarande, såsom skett under senare
år, lämnar bidrag till pensionsanstaltens pensionsutgifter allenast i den mån
anstaltens övriga inkomster ej förslå därtill.

Vad övriga barnmorskor beträffar har utredningen föreslagit, att pensionsförhallandena
för dem skola omregleras i samband med pensionsregleringen
för distriktsbarnmorskor. Enligt detta förslag skulle tjänstepensionsunderlaget
på framställning av huvudmannen och efter av medicinalstyrelsen
godkänd omreglering av befattningen kunna höjas till 1,560 kronor. För
godkännande av omregleringen skulle gälla samma villkor, som i kungörelsen
nr 462/1936 äro föreskrivna för godkännande av reglering av sjukskö -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

terskebefattning, för vilken skall tillämpas ett tjänstepensionsunderlag av
1,560 kronor, nämligen att befattningen skall vara förenad med dels kontant
slutavlöning av minst 1,500 kronor, dels ock naturaförmåner, bestående
av kost, bostad med bränsle och lyse samt tvätt, eller ersättning därför efter
ortens pris. Årliga pensionsavgifter för befattningshavare och huvudman
skulle bliva desamma som för distriktsbarnmorska. Engångsavgiften för höjningen
skulle utgå nied belopp, motsvarande hela den på föregående tjänstetid
belöpande kostnaden för underlagshöjningen. Emellertid skulle erläggandet
av engångsavgiften vara frivilligt och, därest sådan avgift erlades allenast
för en del av den föregående tjänstetiden eller ej alls inbetalades, skulle
pensionen komma att beräknas med beaktande av att det förhöjda pensionsunderlaget
gällt allenast under en del av tjänstetiden. Under förutsättning
att pensionsunderlagen höjas för samtliga ifrågavarande barnmorskor hava
statens kostnader för denna pensionsreglering beräknats motsvara ett arsbelopp
av omkring 7,300 kronor.

Emot vad utredningen sålunda föreslagit hava inga mera vägande invändningar
framställts. I fråga örn pensionsunderlaget för distriktsbarnmorska
har emellertid statskontoret uttalat sig för att detsamma måtte fastställas
till 1,400 kronor, enär distriktssköterskorna enligt statskontorets mening borde
åtnjuta en något högre pension än distriktsbarnmorskorna. Då emellertid
de senares författningsenliga minimilön kommer att överstiga motsvarande
minimilön för distriktssköterskorna, anser jag mig böra biträda utredningens
förslag i detta hänseende. Även i övrigt kan jag förorda utredningens
förslag beträffande barnmorskornas pensionsvillkor. Jag delar jämväl den
av statens pensionsanstalt framförda uppfattningen, att den nuvarande bestämmelsen
örn retroaktiv tjänstårsberäkning för vissa barnmorskor i mom. 1
av övergångsstadgandena till kap. VI pensionsanstaltens reglemente bör upphävas.

Då den föreslagna löneregleringen för barnmorskorna avses skola träda
i kraft den 1 januari 1944, bör även pensionsregleringen genomföras från
och med samma dag. Detsamma bör gälla det av pensionsanstalten föreslagna
upphävandet av bestämmelsen örn retroaktiv tjänstårsberäkning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, sedan riksdagen fattat beslut
i ämnet, vidtaga erforderliga ändringar i reglementet för statens pensionsanstalt.

B. Ersättning åt vissa privatpraktiserande barnmorskor.

Tidigare uttalanden och framställningar. I sitt år 1935 avgivna betänkande
angående förlossningsvården och barnmorskeväsendet m. m. (statens off.
utredn. 1936: 12) berörde befolkningskommissionen frågan i vad mån den
av kommissionen föreslagna omorganisationen av den öppna förlossningsvården,
genom vilken fri barnmorskehjälp skulle sta varje kvinna till buds
genom av samhället anställda och avlönade barnmorskor, kunde komma att
inverka på de privatpraktiserande barnmorskornas intressen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

I de över kommissionens betänkande avgivna yttrandena behandlades även
denna fråga och därvid framställdes vissa yrkanden på att staten av billighetsskäl
skulle lämna ersättning till ifrågavarande barnmorskor.

Föredragande departementschefen anförde i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
vid beslutet örn avlåtande av propositionen nr 39 till 1937 års riksdag
rörande förlossningsvården, att han icke kunde biträda den meningen,
att de privatpraktiserande barnmorskorna skulle erhålla ersättning av statsmedel
för den minskning i arbetsinkomsten, som de kunde få vidkännas såsom
en följd av att fri förlossningsvård komme en var barnaföderska till del.

I sin i det föregående omnämnda skrivelse till Kungl. Majit den 17 juni
1938 hemställde svenska barnmorskeförbundet, såvitt nu är i fråga, att de
barnmorskor, vilka till följd av omregleringen år 1937 av förlossningsvården
blivit berövade sina arbetsmöjligheter, måtte erhålla skälig ersättning
härför.

Efter att hava redogjort för huvuddragen av barnmorskeväsendets organisation
före 1937 ars reform och innebörden av denna reform har förbundet
anfört, att den nya ordningen för förlossningsvården fått synnerligen allvarliga
följder för de privatpraktiserande barnmorskorna liksom för de
barnmorskor, som haft avtal med kommunerna att mot viss ersättning biträda
vid förlossningsvården. En konsekvens av den nya ordningen, varigenom
möjligheter öppnats för envar kvinna att erhålla kostnadsfri förlossningsvård,
hade uppenbarligen blivit, att nämnda kategorier barnmorskor
blivit utan arbete och förty även utan försörjningsmöjligheter genom sitt
arbete. Det läge givetvis i sakens natur, att i och med att förlossningsvården
bleve kostnadsfri, utsikterna för dessa barnmorskor att erhålla patienter
upphörde. Enligt vad förbundet inhämtat, hade redan omedelbart efter
den nya ordningens tillämpning sådana följder visat sig. Ställningen hade i
sak för dessa barnmorskor blivit densamma, som örn staten utfärdat föreskrifter,
att endast av det allmänna avlönade barnmorskor finge anlitas i
förlossningsvården. I sådana fall, då genom statsåtgärder hinder i någons
näring uppstått, hade tidigare staten ansett sig pliktig ersätta den lidande
den uppkomna skadan. Det syntes icke oskäligt, att staten gjorde så även
i förevarande likartade fall. Under alla förhållanden syntes billigheten kräva,
att statsmakterna trädde emellan och lämnade dessa barnmorskor, vilka
till följd av statsingripande berövats sina utkomstmöjligheter, något bistånd.

över förbundets framställning avgåvos yttranden av statskontoret och medicinalstyrelsen.

Statskontoret förklarade — under hänvisning till statsmakternas tidigare
standpunktstagande till fragan och då ett beviljande av ersättning i förevarande
fall skulle medföra vittgående konsekvenser —- sig icke kunna tillstyrka
framställningen.

Medicinalstyrelsen ville icke förneka, att principen om fri förlossningsvård
haft en mycket ogynnsam inverkan på de privatpraktiserande barnmorskornas
verksamhet och förvärvsmöjligheter. Många av dem hade dock kunnat
bereda sig sysselsättning såsom vikarier å distriktsbarnmorsketjänster eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

13

såsom biträde å förlossningsanstalter. Ett stort antal gifta privatpraktiserande
barnmorskor hade haft förlossningsvården allenast som bisyssla. För
att ersättning över huvud skulle utgå till ifrågavarande barnmorskor borde
barnmorskan enligt styrelsens mening kunna visa, att hon under de senaste
tre budgetåren biträtt vid i medeltal årligen minst 12 förlossningar och sålunda
i stad kunnat påräkna en årlig inkomst av omkring 600 kronor från
sitt, i regel välsituerade klientel. Med utgångspunkt härifrån ville styrelsen
föreslå, att barnmorska, som under budgetåren 1935—1938 icke haft fast
anställning och under samma tid biträtt vid i medeltal minst 12 förlossningar
örn året men under senaste budgetåret (1938/39) icke haft av sin yrkesverksamhet
en inkomst av 600 kronor, skulle erhålla statsbidrag för ifrågavarande
år med det belopp, varmed den verkliga inkomstsumman understege
600 kronor, dock högst 300 kronor. Statsbidrag skulle icke erhållas
för tid efter det barnmorskan fyllt 60 år.

Utredningens förslag. Utredningen har funnit, att skäl kunde anföras för
att staten beviljade viss ersättning för förlorad arbetsinkomst åt de privatpraktiserande
barnmorskor i åldern mellan 45 och 60 år, som genom 1937
års reform berövades möjlighet att försörja sig genom utövande av sitt yrke.

I fråga om den närmare utformningen av grunderna för sådan ersättning
har utredningen anfört följande.

De av medicinalstyrelsen för ersättnings utgående föreslagna betingelserna
finner utredningen godtagbara. Vid övervägande av frågan om vilket tidigare
inkomstbelopp, som, därest ersättning synes böra utgå, skall anses för
barnmorska medföra rätt till ersättning, har utredningen funnit sig böra
föreslå 600 kronor per år. Även örn det icke kan hävdas, att denna inkomst
varit tillräcklig för full försörjning, finner utredningen den dock vara av en
storlek, som för här ifrågavarande inkomsttagare får anses vara av så stor
betydelse, att ett bortfall av denna inkomst kan vara avgörande för veder -börandes ekonomiska ställning.

Med denna utgångspunkt finner sig utredningen böra ifrågasätta, att ersättningen
ej begränsas så snävt som medicinalstyrelsen föreslagit, utan att
möjlighet lämnas för utgående av ersättning efter samma normer även åt sådana
privatpraktiserande barnmorskor, vilkas inkomster legat över 600 kronor.
Utredningen förordar sålunda, att till privatpraktiserande barnmorska,
som styrker, att hon under tidsperioden 1 januari 1935—1 januari 1938,
d. v. s. under de närmaste tre åren före ikraftträdandet av bestämmelserna
örn kostnadsfri förlossning i öppen vård, haft en medelinkomst av sin yrkesverksamhet
av minst 600 kronor om året och efter sistnämnda tidpunkt
icke uppnått en årlig inkomst av sådan verksamhet, som uppgår till den under
ovan angivna tidsperiod uppburna medelinkomsten, ersättning av statsmedel
skall utgå för varje år, räknat från och med den 1 januari 1938, med
det belopp, varmed den verkliga årliga inkomstsumman understigit medelinkomsten
under perioden 1 januari 1935—1 januari 1938, dock högst 1 000
kronor, vilket belopp är detsamma som nu gällande pensionsunderlag för
tjänstebarnmorskorna och därför synts utredningen böra sättas som maximum
för ersättningen. Sådan ersättning skulle ej utgå för tid efter det barnmorskan
fyllt 60 år.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Departements chefen.

Enligt en av utredningen företagen uppskattning skulle antalet barnmorskor,
som skulle kunna tänkas komma i åtnjutande av ifrågavarande ersättning,
ej uppgå till mer än ett tiotal för hela landet, därav åtta i Stockholm
och Göteborg.

Vad beträffar de kostnader, som skulle vara förknippade med den ifrågasatta
ersättningen, har utredningen framhållit följande.

Stora svårigheter ha förelegat att beräkna dessa kostnader, enär det icke
varit möjligt att erhålla säker uppgift på vederbörande barnmorskors årsinkomst
efter den 1 januari 1938.

Om man emellertid räknar med att ifrågavarande ersättningar skola utgå
retroaktivt från sistnämnda dag till och med den 1 juli 1942 för att sedan
utgå per budgetår och vidare förutsätter, att varje barnmorska vore berättigad
till maximi ersättningen eller 1,000 kronor, skulle av statsmedel erfordras
för engångsersättningen åt var och en av tio barnmorskor 4,500 kronor
eller tillhopa 45,000 kronor. De framtida utgifterna per budgetår för ifrågavarande
ändamål skulle kunna beräknas till 1,000 kronor på envar av tio
barnmorskor eller högst 10,000 kronor.

Utredningen vill emellertid betona, att nu angivna belopp med största
sannolikhet icke komma att uppnås samt att ersättningen inom en relativt
snar framtid kommer att helt upphöra.

Utredningen förutsätter, att för erhållande av ifrågavarande ersättning
ansökan skall göras hos medicinalstyrelsen, på vilken myndighet synes
böra ankomma att enligt angivna grunder pröva och avgöra, huruvida den
sökande må komma i åtnjutande av ersättning.

Yttrandena. Ifrågavarande punkt i utredningens förslag har i de flesta
yttrandena lämnats utan erinran. Mot förslaget har dock statskontoret uttalat
sig under hänvisning till de vittgående konsekvenserna av ett bifall
till detsamma. Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit det tveksamt, om
tillräckliga skäl förelåge att återupptaga denna fråga flera år efter det statsmakterna
tagit ställning till densamma. Länsstyrelsen i Malmöhus län har
förklarat sig icke vara övertygad om att det förelåge anledning frångå den
avvisande ståndpunkt i frågan, som Kungl. Majit och riksdagen tidigare intagit.
Om emellertid ersättning ansåges böra utgå, funne länsstyrelsen intet
att erinra mot de av utredningen föreslagna grunderna för ersättningen.

Utredningen har föreslagit, att vissa privatpraktiserande barnmorskor, vilka
kunna styrka, att deras arbets- och försörjningsmöjligheter minskats genom
den från och med år 1938 genomförda principen örn fri förlossningsvård,
skola tillerkännas viss ersättning av statsmedel. Förslaget innebär,
att till privatpraktiserande barnmorska, som under åren 1935—1937 haft en
medelinkomst av sin yrkesverksamhet av minst 600 kronor om året men därefter
icke uppnått en årlig inkomst av verksamheten motsvarande den under
angivna treårsperiod uppburna medelinkomsten, skall utgå ersättning av
statsmedel för varje år, räknat från och med år 1938, med det belopp, varmed
den verkliga årliga inkomstsumman understigit medelinkomsten under
åren 1935—1937, dock högst 1,000 kronor. Sådan ersättning skulle ej utgå
för tid efter det barnmorskan fyllt 60 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

15

Utredningen har beräknat, att icke mer än omkring ett tiotal privatpraktiserande
barnmorskor finnas, som skulle kunna tänkas komma i åtnjutande
av ersättningen. Kostnaderna ha av utredningen uppskattats till högst
45,000 kronor för tiden till den 1 juli 1942 och 10,000 kronor om året för
tiden därefter.

För egen del finner jag väl tvekan kunna råda, huruvida tillräckliga skäl
föreligga att i fall av förevarande beskaffenhet medgiva ersättning av statsmedel
för liden inkomstminskning. Emellertid har jag icke velat motsätta
mig, att någon ersättning må utgå i de nu åsyftade fallen. För ändamålet
torde få anlitas det under tolfte huvudtiteln upptagna anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m.

Beträffande grunderna för bestämmande av ersättning till de ifrågavarande
privatpraktiserande barnmorskorna kan jag i huvudsak biträda utredningens
förslag. Jag kan dock icke tillstyrka retroaktiv utbetalning utan föreslår,
att ersättning medgives först från och med nästkommande budgetår.
Ersättningen bör utgå intill den tidpunkt, då barnmorskan uppnår 60 år. I
likhet med utredningen anser jag, att ansökan om ersättning bör göras hos
medicinalstyrelsen, som det skall åligga att pröva och avgöra, huruvida ersättning
må utgå.

C. Hemställan.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer jag, att
Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad av mig i det föregående förordats utfärda erforderliga
bestämmelser angående

dels ändrade pensionsvillkor för vissa barnmorskor;
dels ock ersättning åt vissa privatpraktiserande barnmorskor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Åke Granlund.