Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

1

Nr 231.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående anslag till särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet;
given Stockholms slott den 21 april 1943.

Kungl. Majrt vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, kommunikations- och
finansdepartementen anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet
Pehrsson-Bramstorp.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln,
punkten 194, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1943/44 beräkna ett reservationsanslag av 150,000 kronor
till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet.
Jag torde nu få ånyo anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t.

Genom beslut av 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 218; r. skr. nr 282)
anvisades å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 under nionde
huvudtiteln till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogs Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 231.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

brandskyddet ett reservationsanslag av 150,000 kronor, vilket disponerats för
uppläggande av statliga förråd av eldsläckningsmateriel men även till ett
mindre belopp för avlönande av länsskogsbrandchefer, för ersättning till dessas
resekostnader samt för gäldande av kostnader för kurser och övningar
för skogsbrandbefälet. Vid 1940 års urtima riksdag anvisades härefter å tillläggsstat
I för budgetåret 1940/41 dels under omförmälda anslagsrubrik
(prop. nr 1, bil. 7; r. skr. nr 15) ett reservationsanslag av 50,000 kronor, avsett
för bestridande av löne-, rese- samt kurskostnader av nyss angivet slag,
dels ock till Skogsvård m. m.: Ytterligare medel för främjande av skogsbrandskyddet
(prop. nr 62; r. skr. nr 82) ett reservationsanslag av 785,000
kronor. Av sistnämnda anslag beräknades 700,000 kronor till inköp av eldsläckningsmateriel,
60,000 kronor till löne- och resekostnader för läns- och
distriktsskogsbrandchefer samt 25,000 kronor till kostnader för kurser och
övningar inom skogsbrandskyddet. För vart och ett av budgetåren 1941/42
och 1942/43 har å riksstaten till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för
främjande av skogsbrandskyddet funnits uppfört ett reservationsanslag av

150.000 kronor, varav 75,000 kronor beräknats till arvoden och resor för
förenämnda befattningshavare i skogsbrandorganisationen och till skogsbrandkurser
samt 75,000 kronor till kostnader i samband med skogsbrandbevakningen.
Dessutom må erinras örn att 1941 års riksdag (prop. nr 311; r.
skr. nr 473) å tilläggsstat för budgetåret 1941/42 anvisat omkring 600,000
kronor för inköp av eldsläckningsmateriel.

I skrivelse den 16 september 1942 — vilken skrivelse anmälts i årets statsverksproposition
— har skogsstyrelsen hemställt, att för budgetåret 1943/44
måtte till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet
anvisas ett reservationsanslag av 220,000 kronor, av vilket belopp

60.000 kronor avsåges för täckande av vissa organisationskostnader (avlöningar
och reseersättningar till läns- och distriktsskogsbrandchefer), 15,000
kronor för anordnande av skogsbrandkurser samt 145,000 kronor för upprätthållande
av skogsbrandbevakning. Anslagets storlek och formerna för
statsunderstödens utlämnande vore emellertid, framhåller skogsstyrelsen,
delvis beroende på huruvida brandförsvarsutredningens betänkande med
förslag till ny brandlag (stat. off. utr. 1942: 10) komme att föranleda framställning
till riksdagen rörande en omorganisation av brandförsvaret från
och med nästa budgetår. I detta sammanhang har skogsstyrelsen erinrat örn
att nämnda utredning ansett det nödvändigt att som komplement till de av
utredningen föreslagna — under en riksbrandinspektör sorterande — länsbrandinspektörerna
bibehålla länsskogsbrandcheferna och i viss utsträckning
dessas närmaste medhjälpare, distriktsbrandfogdarna, ävensom att utredningens
förslag närmast syftade till en utvidgning av den hittills bedrivna
kursverksamheten. Skogsstyrelsen har slutligen i förevarande skrivelse ifrågasatt,
huruvida det icke vore lämpligt att införa ändrade grunder för finansieringen
av skogsbrandbevakningen i riket.

Efter samråd med luftskvddsinspektionen har skogsstyrelsen härefter den

Kungl. May.ts proposition nr 231.

3

20 mars 1943 överlämnat en den 24 februari 1943 dagtecknad utredning med
förslag till grunder för organisation och finansiering av riksbrandtornsnätets
underhåll och bemanning. Förslaget, över vilket infordrade utlåtanden
avgivits av statskontoret och riksräkenskapsverket, går i huvudsak ut på att
ifrågavarande brandhevakningsuppgift skall såsom en integrerande del av
skogsbrandskyddet anförtros åt den länsstyrelserna underställda skogsbrandorganisationen
samt alt ansvaret för bevakningens ordnande härvid skall
åvila länsstyrelserna. I fråga om bevakningens finansiering föreslår skogsstyrelsen,
att staten tills vidare liksom hittills helt bekostar riksbrandtornens
bemanning och underhåll. De för ändamålet erforderliga statsmedlen borde
anvisas å ett förslagsanslag, benämnt Skogsvård m. m.: Bidrag till förebyggande
och släckning av skogsbrand. För budgetåret 1943/44 har emellertid
medelsanvisningen ansetts böra ske på samma sätt som hittills, d. v. s. över
ett reservationsanslag till Skogsvård m. m.: Särskilda åtgärder för främjande
av skogsbrandskyddet. Anslaget föreslås för nästa budgetår uppfört med

285,000 kronor, varav 210,000 kronor avses för bestridande av kostnader för
skogsbrandbevakningen samt (60,000 + 15,000=) 75,000 kronor för gäldande
av vissa organisationskostnader och för anordnande av skogsbrandkurser.

Enligt vad skogsstyrelsen meddelar har styrelsen vid verkställandet av föreliggande
utredning bland annat — med överlämnande av en diskussionspromemoria
i ämnet — inhämtat yttranden från domänstyrelsen, samtliga
länsstyrelser och skogsvårdsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund samt Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund.

I den följande framställningen torde jag, innan jag övergår att redogöra för
den närmare innebörden av skogsstyrelsens förslag, få i anslutning till
vad skogsstyrelsen härutinnan i sin utredning anfört lämna en kortfattad
översikt över skogsbrandbevakningsfrågans utveckling samt över nu gällande
bestämmelser rörande ifrågavarande bevakning.

Historik och gällande bestämmelser.

Redan på 1880- och 1890-talen fanns i södra Norrland och Bergslagen ett
mindre antal brandtorn, vilka uppförts av de större skogsägande bolagen.
Efter hand tillkommo flera torn, och bakom detta brandtornsbyggande stodo,
förutom trävarubolagen, domänverket och vissa sockenallmänningar. Brandspaningen
från dessa torn avsåg givetvis i första hand skogar tillhörande
den markägare, som låtit uppföra tornet, samt anordnades och bekostades av
denne. Ett mindre antal kommuner hade dock låtit uppföra torn för gemensam
bevakning av all skog inom kommunen, varvid bevakningen ombesörjdes
och bekostades av allmänna medel.

Norrländska skogsvårdskommittén, vars förslag låg till grund för lagen
den 14 oktober 1914 om förekommande och släckning av skogseld, hade under
omprövning frågan örn utvidgad användning av brandtornssystemet. Med

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

hänsyn till de stora anläggnings- och bevakningskostnaderna och svårigheterna
att rättvist fördela dessa kostnader ansåg kommittén, att anordnande av
brandtorn och därmed förenad bevakning fortfarande borde överlåtas åt det
enskilda initiativet.

Den av svenska brandskyddsföreningen utsedda skogsbrandkommittén,
som år 1934 avgav betänkande med förslag till revision av 1914 års skogsbrandlag,
förklarade sig hysa den uppfattningen, att kommunerna borde
medverka vid uppförande och underhåll av brandtorn samt bestridande av
kostnaderna för bemanning av stationerna. Kommittén hävdade även, att
det vore av betydelse för staten, att brandbevakningen ordnades på lämpligt
sätt. På grund av de ökade möjligheterna att i ett tidigt skede bekämpa
skogseldarna, som bleve en följd härav, skulle nämligen statens utgifter för
släckningsarbetet minskas. Kommittén ifrågasatte därför, om ej staten i någon
form borde lämna sin medverkan till bevakningsfrågans ordnande.

I den härefter till 1937 års riksdag framlagda propositionen (nr 16) med
förslag till ny skogsbrandlag uttalades i huvudsak samma uppfattning som
hävdats av norrländska skogsvårdskommittén, d. v. s. att byggandet av brandtorn
och den därmed förenade bevakningen fortfarande borde överlåtas åt det
enskilda initiativet. Skogsbrandskyddet vore, framhålles det i propositionen,
icke uteslutande ett allmänt intresse utan även ett rent privatekonomiskt
intresse för vederbörande skogsägare och försäkringsbolag. Det allmännas
skyldigheter med avseende å skogsbrandväsendet borde lämpligen begränsas
till eldsläckningsförfarandet och därmed sammanhängande förberedande
åtgärder, medan det, åtminstone i första hand, borde tillkomma det enskilda
initiativet att ombesörja brandbevakning och dylikt. Detta innebure
naturligtvis ej, att kommun skulle vara förhindrad att, om den så funne erforderligt
eller lämpligt, vidtaga eller medverka till även sistnämnda slag
av åtgärder.

Arbetet med att åstadkomma en hela landet omspännande skogsbrandbevakning
påbörjades år 1938. Vissa försäkringsbolag samt svenska brandskyddsföreningen
bildade i juli sagda år en kommitté, skogsbrandskyddskommittén.
Denna upptog såsom en av sina första åtgärder en utredning rörande
uppförande av brandtorn. En av kommittén verkställd inventering gav vid
handen, att ett 70-tal brandtom och brandvaktstationer då funnos uppförda.
De flesta av dessa voro belägna i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs
och Jämtlands län. För att åstadkomma enhetlighet i bevakningen så att
man med minsta möjliga antal torn skulle kunna bevaka största möjliga
areal beslöt kommittén att uppgöra en riksplan för bevakandet av landets
skogar. Det ansågs härvid, att tornens placering skulle bestämmas av de topografiska
förhållandena ur effektsynpunkt och placeringen göras helt oberoende
av örn de bevakade skogarna vore allmänna eller enskilda, bolagsskogar
eller i enskild persons ägo, försäkrade eller oförsäkrade. Planen skulle
genomföras i två etapper, först Norrland och Bergslagen och därefter de södra
delarna av landet. Antalet torn som skulle uppföras utgjorde omkring 110.
Genom kommitténs försorg färdigställdes under åren 1938—1940 (i Norrland

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

5

och Bergslagen) ett 40-tal permanenta brandtorn av järn, utrustade med
rikstelefon, erforderliga instrument samt bostäder för vaktmanskap.

Samtidigt med att skogsbrandskyddskommittén verkställde sina tornbyggnadsarbeten
uppfördes ytterligare ett pär tiotal brandtorn av de större skogsbolagen,
domänverket samt vissa kommuner och skogsvårdsstyrelser.

Till följd av tidsläget påskyndades från och med år 1940 brandtomsbyggandet
genom att statsmakterna vid olika tillfällen efter förslag av luftskyddsinspektionen
beviljade medel för ändamålet. Sammanlagt ha sålunda av statsmedel
hittills anvisats över 900,000 kronor för uppförande av brandtorn. Den
av staten understödda utbyggnaden av brandtornsnätet har skett genom länsstyrelsernas
försorg och under luftskyddsinspektionens ledning samt har följt
en för hela landet utarbetad riksplan för skogsbrandbevakningen. Planen,
vilken utgör en överarbetning av skogsbrandskyddskommitténs riksplan och
bygger på samma principer för tornens placering, som tillämpades vid dennas
uppgörande, har på förslag av skogsstyrelsen fastställts av Kungl. Majit
(senast genom beslut den 19 juni 1942) att tills vidare lända till efterrättelse.
Skogsbrandbevakningens riksnät omfattar 300 torn. Vid utgången av år 1942
voro 286 bevakningspunkter färdigställda, och de återstående 14 tornen, för
vilka erforderliga järnkonstruktioner redan inköpts, beräknas bliva uppförda
under innevarande vår. I riksnätet ingå ej blott de av skogsbrandskyddskommittén
och luftskyddsinspektionen nybyggda tornen, utan där så befunnits
lämpligt ha även vissa av de äldre brandtornen förklarats ingå i riksplanen.
I några fall ha utsiktstorn o. d. medtagits. Förutom riksbrandtornen
finnas, främst i Bergslagen och södra Norrland, ett ej närmare känt antal lokala
brandtorn och andra bevakningsstationer, vilka kunna sägas utgöra ett
nät av andra ordningen. Till belysande av riksbrandtornens fördelning på
olika ägarekategorier må ur skogsstyrelsens föreliggande utredning här återgivas
följande uppgifter rörande 288 bevakningspunkter:

Luftskyddsinspektionen ........................................ 167

Domänverket eller allmänningsskogar ............................ 14

Militära myndigheter .......................................... 2

Skogsvårdsstyrelse ............................................ 5

Kommuner (br andro tar) ........................................ 13

Skogsbrandskyddskommittén och skogsförsäkrande bolag .......... 42

Skogsägande bolag ............................................ 30

Hembygds- och turistföreningar, privatpersoner o. d............... 15

Summa 288.

Brandspaning från de av större skogsägare och kommuner uppförda tornen
anordnades och bekostades såsom redan berörts från början av den som
ombesörjt tornets uppförande. Bevakning förekom i regel endast under de
mera kritiska värmeperioderna. I fråga örn de av skog&brandskyddskommittén
uppförda tornen skapades garantier för brandbevakningens upprätthållande
i regel genom överenskommelse med vederbörande skogsvårdssty -

6

Kunyl. Maj:ts proposition nr 231.

reise. I något fall åtog sig kommunen att sörja för bemanningen. För de
utan statens medverkan byggda tornen föreligga i regel överenskommelser
mellan länsstyrelsen och tomens ägare att tornen få av myndigheterna disponeras
för brandbevakningsändamål. Till samtliga torn finnas eller planeras
telefonförbindelse.

Sedan staten påtagit sig ansvaret för den av rådande förhållanden motiverade,
forcerade utbyggnaden av riksbrandtornsnätet, uppkom frågan, hur
tornens bemanning och underhåll skulle ordnas. Frågan löstes vid 1941 års
riksdag (prop. nr 198; r. skr. nr 294) på det sätt, att länsstyrelserna såsom
högsta skogsbrandmyndigheter inom länen skulle få taga skogsvårdsstyrelsernas
hjälp i anspråk för anordnande av ifrågavarande skogsbrandbevakning.
Till bestridande av bevakningskostnaderna anvisas särskilda statsmedel.

Den 24 oktober 1941 meddelade Kungl. Maj:t bestämmelser för utbetalande
av statsbidrag till bestridande av kostnader för skogsbrandbevakning ävensom
för underhåll av för sådant ändamål anordnade vaktstationer. Bestämmelserna,
vilka förutsätta, att skogsvårdsstyrelserna förskottera ifrågavarande
kostnader, äro av följande innehåll.

Bidrag utgår för kostnader för bevakning och underhåll, som anbefallts
eller eljest godkännes av vederbörande länsstyrelse och som avse sådana vaktstationer,
vilka ingå i riksplanen för skogsbrandbevakningen. I den mån anslagna
medel därtill förslå må efter skogsstyrelsens medgivande bidrag jämväl
kunna beviljas för kostnader för bevakning och underhåll, avseende vaktstationer,
som ej finnas upptagna i riksplanen. Till kostnader, varom här är
fråga, må räknas utgifter för vaktmanskap, kostnader för underhåll samt
härmed sammanhängande, erforderliga transporter och materialier ävensom
löpande kostnader för telefonförbindelse till vaktstationen.

Det åligger skogsvårdsstyrelse att å tid, som skogsstyrelsen bestämmer, på
av skogsstyrelsen fastställt formulär lämna skogsstyrelsen uppgift örn huru
skogsbrandbevakningen för året planlagts och om skogsvårdsstyrelsens beräknade
ungefärliga kostnader för densamma.

Skogsvårdsstyrelse, som vill erhålla statsbidrag, skall före september månads
utgång till länsstyrelsen inlämna till Kungl. Majit ställd ansökning om
sådant bidrag för samma år. Vid ansökningen skall på av skogsstyrelsen fastställt
formulär fogas med specificerat räkenskapsutdrag styrkt uppgift om
styrelsens kostnader för hithörande ändamål. Ett exemplar av denna uppgift,
som även utgör rapport örn brandbevakningens omfattning under säsongen,
skall samtidigt insändas till skogsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall granska inkommen ansökning och införskaffa den ytterligare
utredning, som må finnas behövlig, samt före den 1 november med
eget yttrande översända samtliga föreliggande handlingar till skogsstyrelsen.
Denna skall snarast möjligt med eget yttrande vidarebefordra ansökningarna
med tillhörande handlingar till Kungl. Majit. Sedan Kungl. Majit meddelat
beslut i anledning av ansökningarna, skall statskontoret till vederbörande
skogsvårdsstyrelser utanordna dem tillerkända bidrag.

I överensstämmelse med vad som förutsatts vid utfärdandet av omförmälda
bidragsbestämmelser ha i de flesta länen skogsvårdsstyrelserna under
åren 1941 och 1942 förskotterat bevaknings- och underhållskostnaderna och
av statsmedel fått ersättning härför. Organisationen av brandbevakningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 231. 1

har emellertid icke utformats på samma sätt i de olika länen. Härom anföres
i skogsstyrelsens förevarande utredning.

Endast i 4 län (med sammanlagt 47 torn) lia skogsvårdsstyrelserna mera
direkt genom sina egna tjänstemän ombesörjt tornens bemanning och underhåll.
I 4 län (med tillsammans 57 torn), där samtliga befattningshavare i
länsbrandorganisationen äro tjänstemän hos skogsvårdsstyrelsen, har uppgiften
självfallet handhafts av dessa. Slutligen har i 15 län (omfattande 202
torn) bevakning och underhåll ordnats av brandorganisationen (länsskogsbrandchefer,
distriktsbrandfogdar och skogsbrandfogdar). Ibland lia vederbörande
kunnat träffa överenskommelse nied kommun, skogsbolag eller annan
större skogsägare, på vars mark riksbrandtorn är beläget, att de skola
ombesörja bemanningen, varvid de stundom även gäldat hela eller någon
del av kostnaden. Ett 50-tal torn i olika län lia elter överenskommelse med
militära myndigheter bemannats av luftbevakningspersonal, varvid skogsvårdsstyrelsen
i regel endast betalat telefonkostnaderna.

I det övervägande antalet län ordnar sålunda länsskogsbrandchefen med
hjälp av distriktsbrandfogdar och brandfogdar tornens bemanning och underhåll.
Endast i undantagsfall lia skogsvårdsstyrelserna^ tjänstemän (närmast
länsskogvaktarna) ålagts denna uppgift. Bortsett Irån det iörliållandet
att länsjägmästaren i regel (i 17 fall av 25) tjänstgör som länskogsbrandchef,
inskränker sig sålunda skogsvårdsstyrelsernas befattningstagande nied skogsbrandbevakningen
i de flesta fall till att styrelsen förskotterar bevakningskostnaderna.

I detta sammanhang torde få lämnas följande uppgifter rörande den kommunala
skogsbrandorganisationen m. m.

Gällande bestämmelser rörande förekommande och släckning av skogseld
finnas upptagna i lagen den 7 maj 1937 (nr 222). Enligt denna lag åvilar
skogsbrandskyddet i regel kommunerna. Varje kommun å landet, som ej är
köping, skall utgöra en brandrote. Länsstyrelsen äger dock medgiva, att detta
stadgande ej skall äga tillämpning å viss kommun eller att en kommun skall
uppdelas i flera brandrotar eller två eller flera kommuner sammanslutas till
en brandrote. Brandrote skall i enlighet med bestämmelserna i skogsbrandlagen
vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga
anspråk på trygghet mot skada av skogseld. I lagen lia kommunernas åligganden
beträffande skogsbrandväsendet icke närmare angivits. Det har endast
fastslagits en allmän skyldighet att vidmakthålla ett betryggande skogsbrandväsen
och överlåtits åt brandrotarna att i skogsbrandordning meddela de med
hänsyn till rådande ortsförhållanden härför erforderliga särskilda bestämmelserna.
Emellertid skall länsstyrelsen, som insatts såsom tillsynsmyndighet
över brandrotarna, vaka över att skogsbrandväsendet är tillfredsställande
ordnat.

För varje brandrote skall finnas en brandfogde och en vice brandfogde. Det
åligger bland annat brandfogden att vaka över all de till förekommande av
skogseld meddelade bestämmelserna varda noggrant iakttagna samt att utöva
närmaste inseendet över brandrotens skogsbrandväsen.

Enligt kungörelsen den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till
kommuns skogsbrandväsen må kommun, vars kostnader lör det i skogsbrandlagen
föreskrivna skogsbrandväsendet i betraktande av deras storlek samt
kommunens ekonomiska förhållanden i övrigt finnas vara lör kommunen betungande,
kunna erhålla statsbidrag. Bidraget utgår, där ej särskilda omständigheter
föreligga, med högst “/, av sammanlagda beloppet av de kostnader,
som kunna anses lia varit nödiga för skogsbrandväsendet. Bidragsbe -

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

loppen gäldas från det å riksstaten under nionde huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld.

Då svårigheter visade sig föreligga för länsstyrelserna att övervaka att de
olika brandrotarna enligt skogsbrandlagens bestämmelser anordnade erforderligt
skogsbrandskydd, medgav 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 218; r.
skr. nr 282), att statsmedel finge utgå för anställandet av sakkunniga personer
att såsom länsskogsbrandchefer och, i vissa län, såsom distriktsskogsbrandphefer
biträda vid fullgörandet av länsstyrelsernas skyldigheter i avseende
å skogsbrandskyddet. Såsom framgår av vad inledningsvis anförts, har
riksdagen härefter årligen anvisat medel för detta ändamål. I första hand bör
det ankomma på ifrågavarande befattningshavare att genom inspektioner
hos brandrotarna tillse, att skogsbrandskyddet är ordnat" på ett tillfredsställande
sätt, och att genom framställande av förslag och erinringar till länsstyrelsen
eller vederbörande brandrote söka vinna rättelse där brister eller felaktigheter
föreligga. Därjämte böra befattningshavarna biträda länsstyrelsen
och brandrotarna vid planläggningen av skogsbrandskyddet samt taga initiativ
till kurser och övningar med skogsbrandbefälet inom länen. Vid större
skogseldar bör befälet över släckningsarbetet utövas av dem. Instruktioner
för läns- och distriktsskogsbrandchefer utfärdas av länsstyrelserna. Tillkomsten
av ifrågavarande sakkunnigorganisation har i överensstämmelse
med vad som uttalades i förenämnda proposition nr 218/1940 L icke föranlett
någon ändring i skogsbrandlagen.

Skogsstyrelsens förslag rörande skogsbrandbevakningens

organisation.

I den föreliggande utredningen har skogsstyrelsen till en början konstaterat,
att ansvaret för skogsbrandbevakningens ordnande icke formellt ålagts
någon myndighet. Detta förhållande har styrelsen icke ansett vara tillfredsställande
med hänsyn till vikten av att det för stora kostnader utbyggda
riksbrandtornsnätet komme till verklig nytta. Särskilt när en gång det av
krisförhållandena orsakade starka intresset för brandskydd måhända slappnade,
vore det enligt styrelsens mening nödvändigt, att ansvaret för bevakningen
åvilade en viss myndighet eller organisation.

Skogsstyrelsen har funnit två möjligheter stå till buds vid lösningen av
förevarande organisationsfråga. Den första möjligheten skulle vara, att skogsvårdsstyrelserna
ålades att svara för bevakningen, vilket skulle innebära att
den i gällande bidragsbestämmelser förutsatta men ej direkt stadgade och ej
heller allmänt tillämpade ordningen bleve konsekvent genomförd. Den andra
möjligheten vore att föreskriva bevakningens inordnande i den speciella skogsbrandorganisationens
skyldigheter.

Dessa båda möjligheter ha diskuterats i den promemoria som, enligt vad
i det föregående nämnts, av skogsstyrelsen på ett förberedande stadium av
utredningen överlämnats till ett flertal myndigheter och organisationer. Av
de över promemorian inkomna yttrandena lämnas i skogsstyrelsens utredning
följande sammanfattning.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län samt skogsvårdsstyrelsen
i Uppsala län ha ansett lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna ansvara för

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

9

bevakningen. Som skäl härför har anförts, att bevakningen borde ordnas
centralt och att styrelserna hade bättre möjligheter än kommunerna att organisera
bevakningen på ett ändamålsenligt sätt. Länsskogsbrandchefen i
Älvsborgs län förordar, att hela skogsbrandskyddet överföres till skogliga
myndigheter, exempelvis en av skogsstyrelsen och domänstyrelsen tillsatt
skogsbrandskyddskommission.

Övriga 22 länsstyrelser lia ansett, att den speciella skogsbrandorganisationen
(länsskogsbrandchefer, distriktsbrandfogdar och brandfogdar) bör handhava
bevakningen. Samtliga skogsvårdsstyrelser med undantag av skogsvårdsstyrelsen
i Uppsala län lia uttalat sig för en sådan organisation. Så är
även fallet med domänstyrelsen, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Som skäl för denna åsikt bär framhållits
bland annat, att brandbevakningen anslöte sig så nära till det övriga skogsbrandskyddet,
att den borde handhavas av samina organisation, och att
skogsvårdsstyrelsernas ringa personaltillgång gjorde det svårt för dem att
åtaga sig denna uppgift.

Vissa av de myndigheter, som uttalat sig för sistnämnda lösning av organisationsfrågan,
lia emellertid framhållit, att ansvaret för bevakningen borde
åvila länsstyrelsen och dess länsskogsbrandchef, vilket förutsatte en fastare
form för länens skogsbrandorganisation, så att länsskogsbrandchefen
finge rätt att giva skogsbrandfogdarna direktiv angående bevakningens ordnande.
Andra lia däremot ansett, att ansvaret för bevakningen kunde åläggas
den kommunala skogsbrandorganisationen, naturligtvis under tillsyn och
kontroll av länsstyrelsen genom dess länsskogsbrandchef.

Enligt vad skogsstyrelsen anför har styrelsen först övervägt en sådan lösning
av föreliggande organisationsfråga, att ansvaret för skogsbrandbevakningen
skulle läggas å skogsvårdsslyrelserna. En lösning enligt delta alternativ,
vilket förordats i brandförsvarsutredningens förut omförmälda betänkande,
har emellertid avvisats av styrelsen. Härom yttrar styrelsen i
huvudsak följande.

Det förhållandet att skogsbrandbevakningen kan sägas utgöra en del av
skogsvården skulle måhända tala för att skogsvårdsstyrelserna böra åläggas
att svara för bevakningen. Konsekvensen fordrar emellertid, att även övriga
grenar av skogsbrandskyddet i så fall åvilade skogsvårdsstyrelserna. Detta
vore givetvis i och för sig icke otänkbart. Emellertid bär under de senaste
åren med statsmakternas stöd framvuxit en särskild skogsbrandorganisation,
direkt underställd länsstyrelserna i dessas egenskap av högsta brandmyndighet
inom länet. Denna organisation har visserligen ofta tagit i sin tjänst skogsvårdsstyrelsernas
personal men dock lämnat styrelserna sorn sådana i viss
mån vid sidan av skogsbrandförsvaret. Länsbrandorganisationen har visat sig
betyda mycket för skogsbrandförsvarets effektivisering och synes därför böra
godtagas. Ett överflyttande av ansvaret för skogsbrandskyddet på skogsvårdsstyrelserna
skulle troligen medföra svårigheter, som ej uppvägdes av några
avsevärt förbättrade resultat. Skogsstyrelsen har sålunda — liksom praktiskt
taget alla de av styrelsen hörda myndigheterna -- funnit, att skogsvårdsstyrelserna
ej böra åläggas ansvara för skogsbrandskyddet och som en följd
härav ej heller för den integrerande del härav, som skogsbrandbevakningen
utgör. Ett sådant principiellt ståndpunktstagande till frågans lösning innebär
givetvis icke, att skogsvårdsstyrelserna skulle stå belt utanför skogsbrandskyddet.
Även ulan alt de direkt inordnas i organisationen, lia styrelserna
givetvis goda möjligheter alt på sätt, sorn nära anknyter till deras övriga

10

Kungl. Majlis proposition nr 231.

verksamhet, verka för saken, t. ex. genom propaganda samt kurser i skogsbrandskydd
och skogsbrandsläckning. Självfallet böra deras tjänstemän, där
så är lämpligt, kunna — liksom redan är fallet —- mottaga uppdrag inom
skogsbrandorganisationen.

Rörande det andra diskuterade alternativet till lösning av frågan örn skogsbrandbevakningens
organisation, avseende att bevakningen anförtroddes åt
den speciella skogsbrandorganisationen, har skogsstyrelsen anfört följande.

Enligt gällande skogsbrandlag åligger det brandrote (i regel kommun) att
vidmakthålla ett skogsbrandväsen, som kan anses tillfredsställa skäliga anspråk
på trygghet mot skada av skogseld. Närmast ansvarig för att åtgärder
vidtagas till förebyggande av skogsbrand och underlättande av släckningsarbete
är inom varje rote brandfogden. Efter genomförande av 1937 års
skogsbrandlag har brandfogdeorganisationen blivit avsevärt funktionsdugligare
än den tidigare var. Genom den rådgivande och kontrollerande verksamhet,
som numera i alla län utföres av länsstyrelsens sakkunniga på detta
område, länsskogsbrandchefen och i vissa län särskilda distriktsbrandfogdar,
kan skogsbrandorganisationen nu anses fylla stora krav på effektivitet.

Rapporter från brandtornen skola givetvis i första hand gå till vederbörande
brandfogde, varför denne måste stå i ständig och intim kontakt med
vakterna i tornen samt ha möjlighet att instruera och inspektera dem i deras
arbete. Ur denna synpunkt tala starka skäl för att de frågor, som sammanhänga
med brandtornens bemanning och skötsel, handläggas av brandfogden,
som senare skall praktiskt utnyttja brandspaningens resultat och därför
bör ha tillfälle att organisera denna så, att resultatet blir det bästa möjliga.
På grund av den duglighet, som nu allmänt torde karakterisera brandfogdekåren,
och med hänsyn till vad nyss nämnts om länsstyrelsernas tillgång till
rådgivande och kontrollerande sakkunskap i skogsbrandfrågor behöver någon
tvekan icke råda om, att uppgiften skulle kunna med gott resultat anförtros
den kommunala skogsbrandorganisationen.

Att så icke skedde, när det påbörjade riksbrandtornsnätet första gången
skulle bemannas, utan att man då vände sig till skogsvårdsstyrelsema, berodde
utan tvivel huvudsakligen på att 1937 års skogsbrandlag vid denna tidpunkt
var praktiskt taget ny och dess inverkan på brandorganisationens
funktionsduglighet okänd. Länsbrandorganisationen var ännu ej genomförd
och brandfogdarnas utbildning endast påbörjad. Under sådana förhållanden
var det naturligast att för uppgiftens lösande lita till den beprövade organisation,
som skogsvårdsstyrelsema utgöra. Sedan nu den speciella skogsbrandorganisationen
nått erforderlig stabilitet och effektivitet har det visat sig, att
bestyret med brandbevakningens ordnande i de flesta länen anförtrotts denna
organisation, trots att kostnaderna för bevakningen förskotterats av skogsvårdsstyrelsen.

Med hänsyn till önskvärdheten av att alla skogsbrandskyddsfrågor handlades
av samma myndighet har skogsstyrelsen hållit före, att brandbevakningen
borde åvila den speciella skogsbrandorganisationen. Ett inordnande av bevakningen
i denna organisation kunde emellertid i praktiken ske på två
olika sätt. Bevakningsuppgiften kunde sålunda förklaras ingå i kommunernas
(brandrotarnas) skyldigheter i fråga om skogsbrandförsvaret, i vilket fall
ansvaret för bevakningen komme att ytterst vila på brandfogden, medan
länsstyrelsens brandorganisation (länsskogsbrandchef och distriktsbrandfog -

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

11

dar) bleve rådgivande och kontrollerande organ. Denna lösning vöre enligt
skogsstyrelsens mening sannolikt den enda tänkbara, därest man ville ålägga
kommunerna att svara för viss del av bevakningskostnaderna. Den andra
lösningen innebure, att länsstyrelserna ålades att med hjälp av sin länsbrandorganisation
ordna brandtornens bemanning och underhåll. Detta förutsatte,
att länsstyrelserna i alla län, där riksbrandtorn funnes, hade tillgång till åtminstone
en länsskogsbrandchef för skogsbrandförsvaret. Skogsstyrelsen har
i valet mellan dessa båda alternativ för den närmare utformningen av bevakningens
organisation funnit sig böra förorda det sist omnämnda, enligt vilket
ansvaret för bevakningen skulle åvila länsstyrelserna. Beträffande den
närmare innebörden av sagda alternativ, vilket betecknats såsom mest ändamålsenligt
därest bevakningen skulle finansieras med statsmedel eller på liknande
sätt, må återgivas följande uttalande av skogsstyrelsen.

Även om länsstyrelserna bliva ansvariga för bevakningens ordnande, böra
av tidigare anförda skäl brandfogdarna närmast handhava tornens vård och
bemanning. Något formellt befälsförhållande finnes emellertid icke mellan
länsskogsbrandchefen och distriktsbrandfogdarna, å ena, samt brandfogdarna,
å andra sidan. Garanti för den nödvändiga medverkan från brandfogdarnas
sida synes då kunna erhållas genom att i skogsbrandordningarna för de
brandrotar, inom vilka brandtorn äro belägna, föreskrives att brandfogden
skall vara skyldig att enligt av länsstyrelsen genom länsskogsbrandchefen
givna direktiv ordna tornens bemanning och underhall. Ur skälighetssynpunkt
och för att stimulera till ett noggrant fullgörande av uppdraget torde
det därvid bliva nödvändigt att tillerkänna de brandfogdar, som på detta sätt
belastas mera än övriga, en mindre ersättning, förslagsvis 25 kronor per torn,
vilken bör inräknas i bevakningskostnaderna.

Skogsstyrelsens förslag rörande skogsbrandbevakningens

finansiering.

För bedömandet av frågan huru kostnaderna för riksbrandtomens bemanning
och underhåll lämpligen böra bestridas har skogsstyrelsen funnit det
önskvärt att klargöra vilka som hade det största intresset av skogsbrandbevakningen.
Styrelsen anför i delta hänseende huvudsakligen följande.

Under normala tider torde det privatekonomiska intresset av en välordnad
skogsbrandbevakning säkerligen komma mera i förgrunden än nu, då statsnyttosynpunkterna
kanske (iverväga. För landets skogsägare är denna åtgärd
givetvis av största värde. Genom försäkringar kunna visserligen de direkta
ekonomiska förlusterna vid en skogsbrand täckas, men på grund av att
denna — åtminstone örn den har större omfattning — ofta för med sig andra
allvarliga följder, måste ett gott skogsbrandskydd dock alltid ligga i skogsägarnas
eget intresse. Särskilt för ägare av mindre skogsbruk kan skogsbrand
orsaka för lång tid bestående olägenheter, såsom brist pa lämpligt husbehovsvirke,
minskad arbetstillgång på egen skog o. d., vilka ej kunna fullt ersättas
vid en skadereglering.

För statens del innebär en effektiv skogsbrandbevakning dels direkt minskade
utgifter för släckning av skogsbrand, och dels att mera omfattande

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

skador på det ur nationalekonomisk och social synpunkt värdefulla skogskapitalet
lättare kunna undvikas.

Av delvis samma skäl, som här anförts i fråga om staten, ha även kommunerna
visst intresse av skogsbrandbevakningens rationella ordnande. Här tillkommer
att bevakningen utgör ett viktigt led i det skogsbrandväsen, som
kommunerna äro skyldiga att sörja för. Att man tidigare icke velat föreskriva,
att ett i skogsbrandlagens mening nöjaktigt skogsbrandväsen skall innefatta
även brandbevakning i skälig omfattning, torde ha berott på de förhållandevis
höga kostnaderna, som anordnande av brandbevakningsstationer kunde
medföra.

Slutligen skall framhållas, att de skogsbrandförsäkrande bolagen givetvis
ha rätt stort intresse av en effektiv bevakning, vilket förhållande bland annat
tagit sig uttryck i tillsättandet av skogsbrandskyddskommittén och dess arbete
för en utvidgad användning av brandtorn. Försäkringsbolagens intresse
av dessa åtgärder är emellertid i stort sett endast ett annat uttryck för skogsägarnas
eget intresse, såtillvida som den genom skärpt brandbevakning åstadkomna
minskningen av skogsbrandskadorna bör verka sänkande på försäkringspremierna.

Efter att ha konstaterat att i fråga om skogsbrandbevakningen funnes tre
huvudintressenter, nämligen skogsägarna, staten och kommunerna, framhåller
skogsstyrelsen, att vissa skäl givetvis talade för att samtliga dessa intressentgrupper
borde bidraga till bevakningens finansiering men att någon fullt
rationell grund för kostnadernas fördelning dem emellan icke torde kunna
framläggas. Skogsstyrelsen meddelar i detta sammanhang, att man, när frågan
om ändrade grunder för skogsbrandbevakningens finansiering väcktes
av styrelsen, måhända främst syftade till att finna en lösning, varigenom
landets skogsägare skulle mera direkt få gälda åtminstone en del av kostnaden.
Det hade emellertid visat sig vara svårt att finna någon rättvis grund
för kostnadernas fördelning på skilda skogsfastigheter och en enkel form
för uppbörd av skogsägarnas andel.

Skogsstyrelsen har lämnat en redogörelse för de viktigaste av de olika förslag
till finansieringsfrågans lösning som diskuterats inom styrelsen. Redan i
den promemoria som skogsstyrelsen för yttrande utsände till ett flertal myndigheter
och organisationer diskuterades två alternativ till lösning av förevarande
spörsmål. Enligt båda alternativen skulle staten lämna bidrag motsvarande
50 procent av bevakningskostnaden. Vid det första alternativet, vilket
förutsatte att skogsvårdsstyrelserna handhade skogsbrandbevakningen, avsågos
styrelserna skola bekosta bevakningen med skogsvårdsavgiftsmedel
samt därefter eventuellt kompenseras genom höjning av skogsvårdsavgiften
från 1.3 till 1.4 procent av rotvärdet. Det andra alternativet förutsatte, att bevakningen
skulle ingå i kommunernas skyldigheter i fråga om skogsbrandväsendet
och alltså under länsstyrelsens överinseende och kontroll ordnas av
brandrotarna och bekostas av kommunala medel. Av de över promemorian
inhämtade yttrandena har skogsstyrelsen lämnat följande sammanfattning.

Samtliga hörda myndigheter ha ansett skäligt, att staten bidrager med
minst 50 procent av kostnaderna.

Fyra länsstyrelser (i Södermanlands, Kronobergs, Örebro och Jämtlands
län) samt skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län ha förordat, att bevaknings -

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 231.

kostnaderna i övrigt skulle bestridas av skogsvardsavgiftsmedel, varvid allmänt
torde lia förutsatts en höjning av den procentsats, efter vilken avgifterna
nu utgå. De fyra sistnämnda myndigheterna ha därvid framhållit, att
denna lösning av finansieringsfrågan kunde tillgripas, även om länens skogsbrandorganisation
och icke skogsvårdsstyrelsen svarade för bevakningen. De
medel, som skulle inflyta genom den höjda avgiften, kunde inlevereras till
statskontoret och ställas till länsstyrelsernas förfogande att användas för här
avsett ändamål, eventuellt även till gäldande av kostnaderna för den till länsstyrelserna
knutna skogsbrandorganisationen. Som motiv för en finansiering
med skogsvårdsavgiftsmedel har anförts, att man på detta sätt kunde genom
en obetydlig höjning av skogsvårdsavgift^! erhålla ett mera direkt bidrag till
bevakningskostnaderna från skogsägarna.

Sju länsstyrelser (i Stockholms, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads,
Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län), tio skogsvårdsstyrelser (i
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län), länsskogsbrandchefen
i Skaraborgs län och Sveriges skogsägareförbund ha i princip
förordat en sådan lösning, att kommunerna (brandrotarna) skulle svara
för den del av kostnaderna, sorn ej förutsättes täckt av statsbidrag. I fråga
örn metoderna för kostnadernas uttagande ha emellertid tva skiljaktiga asikter
framförts, som vardera företrädas av ungefär lika många myndigheter.
Enligt den ena, vilken överensstämmer med i promemorian skisserat förfarande,
böra kommunerna genom frivilliga, av länsstyrelsen godkända^ överenskommelser
ordna kostnadsfördelningsfrågan för torn, som gagna två eller
flera kommuner. Sådana överenskommelser bedömas av vissa myndigheter
möjliga att genomföra. I motsats härtill göres i andra yttranden gällande,
att länsstyrelsen bör äga att direkt besluta örn kostnadernas fördelning på
olika kommuner och av dessa uttaga dem åvilande andelar, enär frivilliga
överenskommelser torde bliva mycket svåra att åvägabringa. Bland anförda
motiv för bevakningens finansiering med kommunala medel kan nämnas, att
sparsamhetskravet därigenom ansetts bliva bäst tillgodosett samt att en lämplig
och skälig avvägning av de olika intressenternas andelar i bevakningskostnaden
befunnits kunna realiseras vid en dylik finansiering.

Elva länsstyrelser (i Uppsala, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Gävleborgs, Västerbottens, Västernorrlands och
Norrbottens län), nio skogsvårdsstyrelser (i Uppsala, Jönköpings, Kalmar norra
och södra, Gotlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens
län), länsskogsbrandchefen i Malmöhus län samt domänstyrelsen föreslå,
att staten även i fortsättningen svarar för hela brandbevakningskostnaden.
Bland anförda motiv för en sådan ordning kan nämnas, att ett genomförande
av brandförsvarsutredningens förslag till ny brandlag väntats bliva
ekonomiskt betungande för kommunerna, varför det icke synts försvarligt
att de därutöver skulle åläggas svara för bevakningskostnaderna. Vidare bedömas
möjligheterna att på frivillig väg åstadkomma överenskommelser örn
kostnadernas fördelning mellan kommunerna såsom små. Staten säges dessutom
lia utan kommunernas hörande utbyggt riksbrandlornsnätet. Man har
också ifrågasatt, örn det vore ändamålsenligt alt igångsätta ett så pass omfattande
organisationsarbete för att fördela kostnader av oj större storleksordning
än de ifrågavarande. På grund av skogens betydelse för alla landets
invånare, dess näringsliv och under vissa förhållanden för dess försvar bardet
ansetts sorn en typisk statlig uppgift att anordna bevakning till skogarnas
skydd mot brand.

Skogsvårdsslyrelserna i Kronobergs och Värmlands län lia icke ansett sig
kunna förorda någon av de föreslagna lösningarna av finansieringsfrågan.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

Slutligen har länsstyrelsen i Hallands län föreslagit, att skogsägarna skulle
åläggas att genom sina försäljningsorganisationer betala den del av bevakningskostnaden,
som ej gäldas med statsmedel. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund föreslår, att en särskild skogsbrandbevakningsavgift, uträknad
per hektar, debiteras skogsägarna i samband med kronoutskylderna.

Skogsstyrelsen har för sin del förklarat sig icke kunna förorda, att skogsvårdsavgiftsmedel
foges i anspråk för brandbevakningens finansiering. Styrelsen
yttrar i detta sammanhang följande.

En kanske nära till hands liggande lösning vore att av skogsvårdsavgiftsmedel
uttaga en särskild brandbevakningsavgift. Därigenom vunne man otvivelaktigt,
^att skogsägarna mera direkt finge deltaga i finansieringen av ifrågavarande
åtgärder. Om varje läns skogsvårdsavgift^- användas för det egna
länets bevakning, skulle även en differentiering ske av de på skogsägarna belöpande
kostnaderna, som i stort sett kunde anses nöjaktig, även om hänsyn
ej bleve tagen till att skogsbrandskadorna mest drabba ungskogar, medan avgifterna
huvudsakligen inflyta från avverkning i äldre bestånd. Metoden innebär,
att den tredje intressenten, kommunerna, ej kommer att deltaga i kostnadernas
gäldande. Med hänsyn till skogsvårdsstyrelsernas ekonomi är det
emellertid icke tänkbart att utan kompensation av något slag stipulera, att
skogsvardsavgifterna skola användas till bekostande av skogsbrandspaning.
Även om styrelserna genom en höjning av den utgående skogsvårdsavgiften
sluppe vidkännas någon inkomstminskning, anser skogsstyrelsen att allvarliga
betänkligheter måste hysas mot att skogsvårdsavgifterna skulle delvis
disponeras av andra än skogliga myndigheter, vilket bleve fallet, därest länsstyrelserna
såsom föreslagits skulle organisera bevakningen. Lämpligheten
och möjligheten av att enbart för detta speciella ändamål höja skogsvårdsavgiften
kan för övrigt ifrågasättas.

Icke heller förslaget att låta kommunerna i viss mån bestrida kostnaderna
för skogsbrandbevakningen har ansetts godtagbart av skogsstyrelsen. Såsom
skäl för detta sitt ståndpunktstagande har styrelsen framhållit i huvudsak
följande.

Den främsta orsaken till att statsmakterna tidigare icke velat föreskriva,
att kommunernas skyldigheter i fråga örn skogsbrandväsendet även skulle
omfatta skogsbrandbevakning i skälig utsträckning, torde såsom skogsstyrelsen
i det föregående anfört ha varit de jämförelsevis dryga kostnader, som
vöre förknippade med anordnandet av en dylik bevakning. Sedan nu —
praktiskt taget utan kostnader för kommunerna — åstadkommits ett riksomfattande,
funktionsdugligt brandtornsnät, har detta skäl icke längre samma
vikt, då den i detta sammanhang största posten, nämligen de höga engångsutgifterna
för bevakningssystemets utbyggnad, kan lämnas ur räkningen.
De årliga löpande kostnaderna för bevakningens ordnande torde vid
nuvarande prisläge icke uppgå till mera än 0.4—1.5 (i medeltal 0.9) öre per
hektar skogsmark (växlande för olika län). Under tider, som ur arbetskraftssynpunkt
äro mera normala, skulle kostnaderna säkerligen avsevärt understiga
dessa värden; tillgången på för ändamålet lämpad, billig arbetskraft
torde nämligen då vara avsevärt bättre. Ur ekonomisk synpunkt synes alltså
icke längre föreligga något verkligt hinder mot att inordna brandbevakningen
bland kommunernas övriga skyldigheter i fråga om skogsbrandväsendet, innebärande
att kostnaderna för densamma skulle liksom övriga kostnader
för brandförsvaret bestridas från kommunernas allmänna budget. En sådan
anordning kan även ur principiella synpunkter anses riktig, då bevakningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

15

utgör en av de primära förutsättningarna för skogsbrandväsendets effektivitet.
Visserligen erhölle man på detta sätt intet renodlat bidrag från skogsägarna,
men med hänsyn till det intresse av skogsbrandbevakningen, som
kommunerna såsom sådana måste anses lia, kunde en dylik sammanslagning
av skogsägarnas och kommunens egen andel i kostnaden måhända anses
försvarbar. I skogskommunerna svarar ju för övrigt skogen direkt och indirekt
för en avsevärd del av skatteunderlaget. Därest kommunerna skulle
med egna medel helt eller delvis bekosta brandbevakningen, har man anledning
förmoda, att denna skulle ordnas mycket billigt.

Otvivelaktigt skulle emellertid en lösning efter dessa linjer i praktiken
medföra många svårigheter. Detta beror främst på det förhållandet, att varje
brandtorn i regel är till gagn för två eller flera kommuner samtidigt. Det
bleve därför nödvändigt med överenskommelser mellan kommunerna rörande
kostnadernas fördelning och bevakningens ordnande vid dessa gemensamma
torn. För att icke länsstyrelsernas nödvändiga kontroll över att bevakningen
ordnas rationellt och i tillräcklig omfatining skulle komma endast
i efterhand, vilket ur effektsynpunkt vore otillfredsställande, måste överenskommelserna
innehålla bestämmelser örn skyldighet för vederbörande kommun
att följa länsskogsbrandchefens anvisningar i fråga örn bevakningen.
De måste även godkännas av länsstyrelserna, vilka för övrigt i regel skulle
bliva nödsakade att taga initiativet till deras åstadkommande.

Vissa av de hörda lokala myndigheterna ha ansett det möjligt att genomföra
sådana överenskommelser, men det övervägande flertalet, bland andra
praktiskt taget alla länsstyrelserna, ha förklarat, att det skulle stöta på mycket
stora svårigheter och därför avstyrkt en sådan lösning. Man har även
ifrågasatt, huruvida det kunde anses ändamålsenligt att igångsätta det förhållandevis
omfattande organisationsarbete, som här bleve nödvändigt för
att åstadkomma en fördelning på olika intressenter av de relativt små belopp,
varom här vore fråga.

Skogsstyrelsen har efter övervägande funnit, att de fördelar i principiellt
avseende, som kunde vinnas genom en kostnadsfördelning av här antytt slag,
icke skulle uppväga de nackdelar ur praktisk administrativ synpunkt, som
uppenbarligen vidlåda förslaget

Vad beträffar den från visst håll föreslagna metoden att i samband med
kronoutskylderna debitera en särskild skogsbrandbevakningsavgift har skogsstyrelsen
funnit densamma icke kunna komma i fråga, da kostnaderna för
en dylik debitering icke skulle stå i rimlig proportion till avgiftsbeloppets
storlek. Även förslaget att skogsägarna genom sina försäljningsorganisationer
skulle betala bevakningen har av skogsstyrelsen ansetts vara mindre
lyckligt. Man erhölle nämligen på detta sätt icke någon rättvis fördelning
av kostnaderna, eftersom alla skogsägare icke vore medlemmar i försäljningsorganisationerna.

Skogsstyrelsen bar jämväl erinrat om den finansieringsmetod, som i ett
större sammanhang berörts av brandförsvarsutredningen och som avser att
genom de skogsförsäkrande bolagen skulle uttagas en brandskyddsavgift, bestämd
till viss procent av premieintäkterna. Liksom utredningen har även
skogsstyrelsen avstyrkt denna lösning, då densamma skulle innebära att kostnaderna
för brandskyddet i ganska stor utsträckning övervältrades från de
skogsägare, som ej hade sin egendom försäkrad, lill dem som ordnat med
försäkring. Frågan skulle däremot enligt styrelsens mening komma i eli an -

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

nät läge, därest obligatorisk skogsbrandförsäkring genomfördes. Sistnämnda
spörsmål tarvade emellertid en särskild utredning.

Ehuru skogsstyrelsen funnit det principiellt riktigast, att skogsägarna åtminstone
till någon del finge direkt svara för brandbevakningskostnaderna,
har styrelsen likväl på grund av svårigheterna att i praktiken genomföra en
sådan ordning ansett sig böra föreslå, att staten tills vidare helt bekostade
riksbrandtornens bemanning och underhåll. Enligt styrelsens mening talade
även den betydelse för luftskyddet, som skogsbrandbevakningen för närvarande
hade, för att bevakningen finansierades med allmänna medel, åtminstone
så länge nuvarande speciella förhållanden rådde. Skogsstyrelsen har
jämväl erinrat örn att brandförsvarsutredningen — särskilt med hänsyn till
att bevakningen från brandtorn mycket ofta vore en angelägenhet, som vore
gemensam för flera kommuner -— icke funnit skäl föreligga att frångå nuvarande
ordning med statsanslag till bevakningskostnaderna. Det har emellertid
synts styrelsen naturligt, att, därest frågan örn obligatorisk skogsbrandförsäkring
skulle upptagas till behandling, samtidigt övervägdes, huruvida
icke i samband med försäkringspremierna kunde upptagas en skogsbrandbevakningsavgift.

Skogsstyrelsens anslagsäskanden m. m.

I fråga örn formerna för anvisande av erforderliga statsmedel till bemanning
och underhåll av riksbrandtornen har skogsstyrelsen framhållit, att bevakningskostnaderna,
vilka vore beroende av väderleksförhållandena under
våren och sommaren, varierade starkt från år till år och vore omöjliga att
med någon större grad av säkerhet beräkna i förväg. Det syntes därför styrelsen
lämpligt, att bevakningskostnaderna bestredes från ett anslag av förslagsanslags
natur. Under erinran att sedan många år å riksstaten funnes
uppfört ett förslagsanslag till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld — från
vilket anslag utbetalades dels av länsstyrelserna beslutade ersättningar för deltagande
i släckning av skogsbrand, dels ock av Kungl. Majit beviljade statsbidrag
till kommunernas skogsbrandväsen — har skogsstyrelsen förklarat sig
finna det naturligast, att bevakningskostnaderna i likhet med släckningskostnaderna
utginge från sagda anslag. Dettas benämning föreslås i samband härmed
ändrad till Skogsvård m. m.: Bidrag till förebyggande och släckning av
skogsbrand. För budgetåret 1943/44 borde emellertid medel till bevakningskostnaderna
äskas på samma sätt som hittills.

Enligt följande av skogsstyrelsen verkställda beräkningar, vilka grunda sig
på nu rådande prisläge, skulle bevakningskostnaderna vid medelsvår skogsbrandrisk
uppgå till cirka 210,000 kronor per år.

Utgifter för bemanning av 300 brandtorn å 500 kronor .... kronor 150,000

» för telefonförbindelser till 300 torn å 70—80 kronor » 22,000

» för löpande underhåll av tornen................ » 10,000

» för förnyelse av uttjänta torn.................. » 20^000

» för viss ersättning till brandfogdar.............. » 8^000

Summa kronor 210,000.

Kungl. Maj.ts proposition nr 231. 17

Beträffande beräkningen av de olika kostnadsposterna må endast anföras
följande.

Bemanningskoslnaderna avse utgifter för vaktmanskapets avlöning, resor
och olycksfallsförsäkring o. d. Under åren 1941 och 1942 lia förevarande
kostnader utgjort i medeltal för hela landet 380 respektive 500 kronor per
torn.

Telefonkostnaderna bestå huvudsakligen av abonnemangsavgift för apparater
och ledningar, avgift till växelstationsföreståndare, passningsavgift sami
samtalsavgifter.

1 fråga om utgifter för löpande underhåll må nämnas, att av riksnätets bevakningsstationer
147 äro järntorn, 128 trätorn (därav 21 inbyggda och 107
öppna) samt 14 kojor med enkel kur på taket. Samtliga järntorn och alla
kojor utom två äro uppförda efter år 1937. De löpande underhållskostnaderna
beräknas per år till 35 kronor för järntorn, 30 kronor för inbyggt trätorn, 50
kronor för öppet trätorn och 10 kronor för koja med kur.

Beträffande kostnaderna för förnyelse av uttjänta torn har förutsatts, alt
nu befintliga trätorn i regel komme att, då de vore uttjänta, ersättas med
järntorn. För de närmaste 10 åren lia årligen högst 3 å 4 trätorn beräknats
behöva ersättas med järntorn. Anskaffningskostnaden för järntorn uppgives
vid nuvarande prisläge till 4,000 å 5,000 kronor.

Det för viss ersättning till brandfogdar beräknade beloppet å 8,000 kronor
är avsett till särskild gottgörelse åt sådana brandfogdar, som belastas med
uppgiften att ordna brandtornens bemanning och underhåll.

Jämväl för år 1943 har skogsstyrelsen, under förutsättning av medelsvår
skogsbrandrisk, funnit ett belopp av omkring 210,000 kronor vara behövligi
för bevakningskostnadernas gäldande. Beloppets fördelning på olika slag av
kostnader bleve emellertid något annorlunda än för ett normalt år, beroende
på att förnyelsekostnaderna bleve avsevärt större än normalt, medan å andra
sidan utgifterna för vaktmanskapets avlöning synles kunna nedbringas på
grund av militärbemanning av vissa torn.

I enlighet med vad i det föregående anförts och under åberopande av skrivelsen
den 16 september 1942 har skogsstyrelsen hemställt örn anvisande för
budgetåret 1943/44 av ett reservationsanslag till Skogsvård m. m.: Särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet å 285,000 kronor, varav 210,000
kronor avses för bestridande av kostnader för skogsbrandbevakningen, 60,000
kronor för gäldande av kostnader för länsstyrelsernas skogsbrandorganisation
samt 15,000 kronor för anordnande av skogsbrandkurser.

1 fråga örn de bestämmelser som böra gälla för användningen av de för
nästa budgetår äskade medlen för skogsbrandbevakningens upprätthållande
har skogsstyrelsen anfort väsentligen följande.

Samma regler, sorn nu gälla rörande bidrag lill skogsvårdsstyrelserna för
deras kostnader i anledning av brandbevakningen, torde i princip kunna lilllämpas,
även örn bevakningen organiseras på av skogsstyrelsen föreslaget sätt.
.Sålunda bör från anslaget i första hand bestridas av styrelsen angivna slag av
kostnader för brandspaning från torn ingående i det av Kungl. Maj:! fastställda
riksnätet. Möjlighet bör dock finnas att av statsmedel bekosta sådan
bevakning vid andra torn, sorn länsstyrelsen under speciella förhållanden finner
vara av stor allmän nytta för skogsbrandskyddet.

Bihang till rikstlmjrns protokoll 1!H3. 1 sami. Nr -•''</. ~

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 231.

För att åvägabringa enhetlighet i handläggningen av bevakningen och därmed
sammanhängande frågor, böra länsstyrelserna ha skyldighet att före
skogsbrandsäsongens början till Kungl. Maj:t för godkännande ingiva förslag
rörande bevakningens ordnande. Likaledes bör efter säsongens slut avgivas
en kortfattad redogörelse angående bevakningens omfattning, kostnaderna för
densamma och dess resultat.

Remissyttranden.

Statskontoret har — under hänvisning till att uppförandet av de i den s. k.
riksplanen ingående brandtornen väsentligen bekostats av statsverket — funnit
det skäligen kunna begäras, att kostnaderna för bevakningens upprätthållande
och tornens underhåll skulle bestridas av skogsägarna. Ämbetsverket har
således icke kunnat tillstyrka skogsstyrelsens förslag, att statsverket för framtiden
skulle påtaga sig jämväl dessa kostnader utan i stället föreslagit, att
kostnaderna uttoges av skogsägarna genom en höjning av skogsvårdsavgifterna.
Vid bifall härtill har det synts statskontoret naturligast, att ansvaret
för tornens underhåll och bemanning Indes på skogsvårdsstyrelserna. Såvitt
statskontoret kunnat finna, behövde några olägenheter med avseende å samverkan
mellan skogsbrandbevakningen och skogsbrandväsendet i övrigt icke
härigenom uppkomma. Ämbetsverket har nämligen förutsatt, att bevakningspersonalen
under alla omständigheter skulle ha att åtlyda av vederbörande
länsstyrelse och skogsbrandbefälet meddelade instruktioner och föreskrifter
rörande bevakningstjänstens utövande. Å andra sidan syntes emellertid den av
statskontoret förordade ordningen för bevakningskostnadernas täckande ej
heller lägga hinder i vägen för att avtal om bemanning och underhåll av
brandtornen omliänderhades av länsstyrelsen genom skogsbrandbefälet.

Riksräkenskapsverket har för sin del funnit det ur olika synpunkter vara
naturligast, att kommunerna (brandrotarna) ålades att svara jämväl för skogsbrandbevakningen.
Även vid tillämpning av en dylik organisationsform kunde
enligt ämbetsverkets mening befogenhet beredas länsstyrelserna att i förekommande
fall genom direkta ingripanden omedelbart avhjälpa konstaterade
brister i bevakningen.

I fråga om skogsbrandbevakningens finansiering har riksräkenskapsverket
yttrat i huvudsak följande.

Riksräkenskapsverket förutsätter, att kommunerna skola kunna erhålla
statsbidrag till sina kostnader för skogsbrandbevakningen, dock i regel icke
med högre belopp än att kostnaderna till viss del komma att slutligt drabba
kommunerna. Statsbidrag till kostnaderna för brandtornens underhåll och
bemanning synes lämpligen kunna utgå enligt de grunder, som angivas i kungörelsen
den 2 december 1938 (nr 745) angående statsbidrag till kommuns
skogsbrandväsen. Jämlikt denna kungörelse må kommun, vars kostnader för
skogsbrandväsendet i betraktande av deras storlek samt kommunens ekonomiska
förhållanden i övrigt finnas vara för kommunen betungande, kunna
erhålla statsbidrag för ändamålet, och sådant statsbidrag må, där ej särskilda
omständigheter föreligga, utgå med högst tre fjärdedelar av sammanlagda beloppet
av de kostnader, som kunna anses ha varit nödvändiga för kommunens

Kungl. Maj-.ts proposition nr 231.

19

skogsbrandväsende. Till kostnader för förnyelse av brandtorn och uppförande
av nya brandtorn bör däremot enligt riksräkenskapsverkets mening statsbidrag
kunna erhållas med högre belopp än som stadgas i nämnda kungörelse.
De sålunda förordade bidragsgrunderna torde få anses godtagbara för kommunerna
även under nu rådande särskilda förhållanden.

1 anslutning till vissa uttalanden av skogsstyrelsen vill riksräkenskapsverket
erinra örn att, när två eller flera kommuner äro förenade till en brandrote
och de ej överenskomma att bilda kommunalförbund för vidmakthållande
av skogsbrandväsendet, det enligt gällande lagstiftning ankommer på dem att
sinsemellan träffa de avtal, som i följd av gemenskapen må erfordras. Det
synes i betraktande härav kunna ifrågasättas, huruvida man icke skulle kunna
överlämna åt kommunerna att i förekommande fall också träffa överenskommelser
rörande gemensam skogsbrandbevakning. Därest emellertid så
icke skulle befinnas vara möjligt, står under alla förhållanden den utvägen
till buds att låta länsstyrelserna bestämma i fråga om bevakningens organiserande
och kostnadernas fördelning. Det har ifrågasatts, huruvida det kan
anses lämpligt att igångsätta det förhållandevis omfattande organisationsarbete,
som skulle erfordras för fördelning mellan olika kommuner av de relativt
obetydliga belopp, varom här är fråga. Riksräkenskapsverket finner det
dock för sin del på längre sikt vara att föredraga att ålägga länsstyrelserna
detta organisationsarbete av engångsnatur i stället för att allt framgent årligen
betunga dem med de detaljredovisningar rörande kostnaderna för riksbrandtornens
underhåll och bemanning, som skulle bliva erforderliga, därest
.skogsbrandbevakningen i enlighet med skogsstyrelsens förslag skulle bedrivas
i statens regi. Härtill kommer, att även länsstyrelsernas befattning med
.skogsbrandbevakningen i övrigt otvivelaktigt kommer att bliva mera arbetskrävande,
örn de själva skola svara för bevakningen.

Beträffande formen för medelsanvisning till skogsbrandväsendet har riksräkenskapsverket
— under erinran örn att för närvarande under riksstatens
nionde huvudtitel funnes uppförda dels ett reservationsanslag till Skogsvård
m. m.: Särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet, dels ock ett
förslagsanslag till Skogsvård m. m.: Släckning av skogseld, från vilket sistnämnda
anslag bestredes såväl ersättningar för deltagande i .släckning av
.skogseld som statsbidrag till kommunernas skogsbrandväsen — anfört väsentligen
följande.

Riksräkenskapsverket finner det, med hänsyn till angelägenheten att utgifter
för verksamhet i statens regi, bidrag till kommuner och ersättningar till
enskilda i redovisningen hållas åtskilda, vara lämpligt, att medel till de löpande
utgifterna för skogsbrandväsendet anvisas å tre anslag, nämligen ett
anslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet, ett anslag
till bidrag till kommunernas skogsbrandväsen och ett anslag till ersättningar
för deltagande i släckning av skogseld m. ni. Jämte dessa tre anslag, vilka
böra uppföras i nu angiven ordning och samtliga anvisas såsom förslagsanslag,
bör, då så erfordras, anvisas ett särskilt anslag av reservationsanslags natur
till uppförande av brandtorn. Under anslaget till särskilda åtgärder för
främjande av skogsbrandskyddet böra liksom nu medel anvisas till löner och
reseersättningar åt läns- och distriktsbrandchefer samt till kostnader för kurser
och övningar i skogseldsläckning. Därest skogsbrandbevakningen i enlighet
med skogsstyrelsens förslag skall bedrivas i .statens regi, bör detta anslag
dessutom — likaledes i överensstämmelse med vad nu tillämpas — avses
för kostnader för underhåll och bemanning av brandtorn. Örn skogsbrandbe -

20

Kunni. Maj-.ts proposition nr 231.

Departementschefen.

vakningen däremot organiseras i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag,
kommer statens andel i sistnämnda kostnader att inkluderas i statsbidraget
till kommunernas skogsbrandväsen oell redovisas å det anslag, som riksräkenskapsverket
föreslagit skola uppföras för detta ändamål. För anslaget till
särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet bör en fullständig
avlönings- oell omkostnadsstat fastställas.

För nästa budgetår har till släckning av skogseld äskats ett förslagsanslag
av 50,000 kronor, vilket anslag redan beviljats av riksdagen. Övergången till
den av riksräkenskapsverket förordade uppdelningen på två särskilda anslag
av statens bidrag till kommunernas skogsbrandväsen och utgifterna enligt
kungörelsen angående ersättning för deltagande i släckning av skogseld m. m.
kommer alltså att kunna äga rum först under budgetåret 1944/45.

En omorganisation av skogsbrandbevakningen i enlighet med riksräkenskapsverkets
förslag torde böra genomföras från och med ingången av kalenderåret
1944. Statsbidrag till kommunernas skogsbrandväsen torde även efter
en sådan omorganisation böra utbetalas kalenderårsvis i efterskott. En omläggning
i enlighet med vad riksräkenskapsverket förordat påkallar alltså
ingen ändring i avseende å anvisningen av medel för nästa budgetår till statsbidrag
till kommunernas skogsbrandväsen. De löpande utgifterna för skogsbrandbevakningen
enligt nu gällande ordning regleras också kalenderårsvis
efter värjo kalenderårs utgång. Under anslaget till särskilda åtgärder för
främjande av skogsbrandskyddet bör därför, vare sig skogsbrandbevakningen
organiseras enligt skogsstyrelsens eller enligt riksräkenskapsverkets förslag,
för nästa budgetår anvisas medel till underhåll och bemanning av skogsbrandtorn,
låt vara med olika belopp.

Genom den forcering av brandtornsbyggandet sorn från oell med år 1940
möjliggjordes genom att staten i betydande utsträckning ekonomiskt medverkade
i strävandena att åstadkomma ett effektivare skogsbrandförsvar är det
300 bevakningspunkter omfattande riksnätet för skogsbrandbevakningen —
till vilket initiativet ursprungligen togs av enskilda intressenter — nu i del
närmaste färdigställt. Frågan örn brandtornens bemanning och underhåll
var åi- 1941 föremål för statsmakternas prövning. Det beslut som då fattades
innebar, att skogsvårdsstyrelserna skulle omhänderhava tornens bevakning
och underhåll samt för detta arbete erhålla ersättning av statsmedel.
Anslag för ändamålet ha därefter också årligen anvisats av riksdagen. Såsom
framgår av den i det föregående lämnade framställningen har dock ifrågavarande
brandbevakning i praktiken organiserats på olika sätt i de skilda
länen. Endast i ett fåtal län ordna sålunda skogsvårdsstyrelserna genom sina
egna tjänstemän tornens bevakning och underhåll. I det övervägande antalet
län handhaves bevakningen av länsskogsbrandchefer med hjälp av distriktsskogsbrandchefer
och brandfogdar. Skogsvårdsstyrelsernas befattning med
skogsbrandbevakningen inskränker sig för dessa läns vidkommande till all
styrelserna förskottera kostnaderna för den bevakning som i enlighet med
det sagda ombesörjes av den länsstyrelserna underställda kommunala skogsbrandorganisationen
samt den sakkunnigorganisation som från år 1940 stålts
länsstyrelsernas förfogande på skogsbrandskyddets område. Liksom skogsstyrelsen
finner jag den för närvarande tillämpade ordningen för skogsbrandbevakningen
vara mindre rationell. Det torde vara i hög grad önskvärt att

Kunql. Maj:ts proposition nr 231.

21

få klart fastslaget, vilken myndighet eller organisation som skall ombesörja
bevakningen och ansvara för densammas behöriga fullgörande samt handhava
utbetalningen av kostnaderna därför.

Efter övervägande av de olika alternativ till lösning av frågan örn skogsbrandbevakningens
organisation som framlagts i skogsstyrelsens utredning
har jag funnit det vara mest ändamålsenligt, att bevakningen såsom skogsstyrelsen
föreslagit anförtros åt den speciella skogsbrandorganisation som efter
tillkomsten av gällande skogsbrandlag vuxit fram och som enligt vad från
olika håll vitsordats visat sig fungera tillfredsställande. Den brandbevakning,
varom här är fråga, ansluter sig enligt mitt förmenande så nära till del
övriga skogsbrandskyddet att bevakningen lämpligen bör samordnas med
detta. Att den förefintliga skogsbrandorganisationen icke från början anlitades
för bevakningens fullgörande berodde på att sagda organisation ännu
för några år sedan icke vunnit erforderlig stabilitet och effektivitet. Den
omständigheten att bestyret med bevakningens ordnande i realiteten i de
flesta länen anförtrotts åt skogsbrandorganisationen ådagalägger emellertid
tydligt den ändring som därefter i detta hänseende inträtt. Jag torde även få
erinra örn att bevakningens inlemmande i den särskilda skogsbrandorganisationen
förordats av nära nog .samtliga de myndigheter och organisationer
som hörts i ärendet, däribland riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, 22 länsstyrelser,
24 skogsvårdsstyrelser, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund.

En viss meningsskiljaktighet har yppats beträffande den närmare utformningen
av bevakningens organisation. Enligt skogsstyrelsens förslag skulle
ansvaret för brandbevakningen läggas på länsstyrelserna, vilka för uppgiltens
fullgörande förutsattes skola anlita den sakkunnigorganisation (läns- och
distriktsskogsbrandchefer) som står till deras förfogande på förevarande område.
I några yttranden, bland annat riksräkenskapsverkets, har däremot gjorts
gällande, att den kommunala skogsbrandorganisationen borde åläggas att
svara även för skogsbrandbevakningen. Med hänsyn bland annat till den
större likformighet i bevakningens ordnande inom de olika kommunerna sorn
torde stå att vinna enligt skogsstyrelsens förslag anser jag mig böra biträda
detsamma. Möjlighet synes såsom skogsstyrelsen anfört föreligga att utan
alltför stora svårigheter — genom föreskrifter i de olika .skogsbrandordningarna
eller på annat lämpligt sätt — erhålla garantier för att läns- och
distriktsskogsbrandclieferna skola kunna påkalla medverkan från brandfogdarnas
sida i erforderlig utsträckning. Ehuru jag på sätt lramgår av det förut
sagda anser, att skogsvårdsstyrelserna böra helt befrias från arbetet med
skogsbrandbevakningen, är det enligt min mening önskvärt, att den sakkunskap
och lokalkännedom i fråga örn skogliga förhallanden, som förefinnes
inom skogsvårdsstyrelserna, även i fortsättningen får vid behov anlitas
av skogsbrandorganisationen.

.Tåg anser mig böra framhålla, att den av mig i det föregående förordade
organisationen av skogsbrandbevakningen i och för sig icke kommer alt
påverkas av eventuella förslag i anledning av det betänkande rörande brand -

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

försvarets omorganisation som år 1942 framlagts av brandförsvarsutredningen
men som, enligt vad chefen för kommunikationsdepartementet meddelat,
icke kommer att föranleda proposition till den nu församlade riksdagen.

I fråga om finansieringen av riksbrandtornens bevakning och underhåll
äro givetvis olika utvägar tänkbara med hänsyn till att såväl det allmänna
som enskilda personer och organisationer ha intresse av att en effektiv bevakning
upprätthålles i syfte att förebygga brandskador inom landets så
värdefulla skogsområden. Skäl kunna givetvis anföras mot att skogsägarna
och kommunerna — vilka jämte staten äro huvudintressenter i förevarande
fall — i varje fall mera direkt åläggas att svara för ifrågavarande
bevakningskos tnader. Att vid en eventuell kostnadsfördelning åstadkomma
en tillfredsställande avvägning mellan de olika intressenterna torde sålunda
vara förenat med nära nog oöverstigliga svårigheter. Vad beträffar tanken
att låta landets skogsägare mera omedelbart bestrida åtminstone vissa kost
nader för bevakningen har det hittills icke lyckats att finna en lösning, som
innefattar en rättvis grund för kostnadernas fördelning mellan olika skogsfastigheter
samt en enkel och billig form för uppbörd av de debiterade kost
nadsbeloppen. Aven en anordning avseende att kommunerna skulle helt eller
delvis bestrida bevakningskostnaderna torde vara behäftad med åtskilliga
olägenheter. Förutom de svårigheter, vilka av det övervägande antalet länsstyrelser
förutsetts skola uppkomma i samband med en fördelning av kostnaderna
mellan kommuner som ha gagn av samma brandtorn, torde sistnämnda
anordning, åtminstone i hittills föreslagen form, även i övrigt vara
mindre praktisk. Det kan ej heller bestridas, att staten har ett betydande
intresse av att en välordnad skogsbrandbevakning är organiserad i landets
skogar. För närvarande är frågan om organisationen av det allmänna brandskyddet
inom landet, däri inbegripet även skogsbrandskyddet, under övervägande.
I samband med lösandet av detta spörsmål torde även närmare bestämmelser
komma att meddelas rörande fördelningen av kostnaderna för
brandskyddet mellan staten, kommunerna samt de enskilda. Med hänsyn
lill det anförda anser jag, att övervägande skäl tala för att staten tills vidare,
intill dess slutlig ståndpunkt tagits till förenämnda fråga rörande brandskyddets
ordnande, liksom hittills påtager sig kostnaderna för skogsbrandbevakningens
upprätthållande. Frågan om upptagandet av en särskild brandbevakningsavgift
i samband med införande av obligatorisk skogsbrandförsäkring
torde icke i detta sammanhang kunna upptagas till prövning.

De beräkningar av kostnaderna för skogsbrandbevakningen, sorn framlagts
av skogsstyrelsen, ha icke föranlett någon erinran från min sida. Ifrågavarande
kostnader skulle alltså innefatta utgifter för vaktmanskapets avlöning,
resor, olycksfallsförsäkring o. d., för telefonförbindelser til] tornen,
för löpande underhåll av desamma, för förnyelse av uttjänta torn ävensom
för skälig ersättning till de brandfogdar som belastas med uppgiften att ordna
tornens bemanning och underhåll. För budgetåret 1943/44 ha kostnaderna
för angivna ändamål, under förutsättning av medelsvår skogsbrandrisk, be -

23

Kungl. Ma]:ts proposition nr 231.

räknats komma att uppgå till 210,000 kronor. Till kostnadernas gäldande
torde alltså behöva anvisas statsmedel till nämnda belopp. Då jag icke heller
har något att erinra mot skogsstyrelsens förslag om beräknande av 60,000
kronor till löner och reseersättningar åt läns- och distriktsskogsbrandchefer
samt 15,000 kronor till skogsbrandkurser, skulle den för nästa budgetår erforderliga
medelsanvisningen för samliga här ifrågavarande ändamål uppgå
lill (210,000 + 60,000 + 15,000 =) 285,000 kronor.

Beträffande formen för anvisande av statsmedel till skogsbrandskyddet har
såväl skogsstyrelsen som riksräkenskapsverket ifrågasatt vissa förändringar.
Skogsstyrelsen har sålunda föreslagit, att medel till bestridande av bevakningskostnaderna
framdeles —- dock icke för budgetåret 1943/44 -— skulle
utgå från ett förslagsanslag, varifrån även skulle gäldas ersättningar för släckning
av skogseld samt statsbidrag till kommunernas skogsbrandväsen. Riksräkenskapsverkets
förslag -—- vilket förestavas av angelägenheten att i redovisningen
hålla åtskilda utgifter för verksamhet i statens regi, bidrag till
kommuner samt ersättningar till enskilda — går i huvudsak ut på att medel
till de löpande utgifterna för skogsbrandväsendet böra anvisas å tre anslag,
nämligen ett förslagsanslag till särskilda åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet
— från vilket anslag bland annat skogsbrandbevakningskost
naderna, vid bifall till skogsstyrelsens förslag, liksom hittills böra bestridas
— ett förslagsanslag till bidrag till kommunernas skogsbrandväsen samt ett
förslagsanslag till ersättningar för deltagande i släckning av skogseld m. m.
Då emellertid med hänsyn till vad förut anförts ett sammanförande av anslagen
till skogsbrandskyddet med anslag till det övriga brandförsvaret kan
ifrågakomma, anser jag mig icke för närvarande kunna tillstyrka de omläggningar
rörande medelsanvisningen till skogsbrandskyddet som sålunda föreslagits.
Det synes dock — i betraktande särskilt av den osäkerhet som alltid
måste vidlåda förhandsberäkningar rörande kostnaderna för skogsbrandbevakningen
— mest lämpligt, att det anslag till Skogsvård m. m.: Särskilda
åtgärder för främjande av skogsbrandskyddet, som torde böra upptagas å
riksstaten för budgetåret 1943/44, gives karaktär av förslagsanslag. Anslaget
bör i enlighet med vad förut anförts uppföras med 285,000 kronor, innebärande
en höjning av det under punkten 194 i nionde huvudtiteln av årets
statsverksproposition beräknade beloppet med 135,000 kronor. Sedan riksdagen
fattat beslut i anslagsfrågan, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t
att meddela erforderliga bestämmelser rörande anslagets användning. Härvid
synas i fråga örn de medel som avses för bestridande av kostnaderna för
brandtornens bevakning och underhåll i huvudsak kunna tillämpas samma
regler, som nu gälla i avseende å statsbidragen till skogsvårdsstyrelserna för
motsvarande kostnader. Möjlighet bör liksom hittills finnas att i .särskilda fall
med statsmedel bekosta jämväl bevakningen vid och underhållet av torn, som
icke ingå i riksnätet.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 231.

att till Skogsvård m. lii.: Särskilda åtgärder för främjande
av skogsbrandskyddet för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten
under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av.......................... kronor 285,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Richard Jobson.

437865. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag. 1943.