Kungl. Majus proposition nr 23.
1
Nr 23.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående ersättning i
visst fall i anledning av olycksfall i arbete; given Stockholms
slott den 29 januari 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans MajU
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 januari
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkommen fråga angående
ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete samt anför.
Genom olycksfall den 26 januari 1923 ådrog sig jordbrukaren Gustaf Verner
Eriksson i Västbyggeby, Norra Valbo, Gävleborgs län, under arbete med
skogsbuggning hos enskild arbetsgivare en huggskada i vänster knä.
Bihang till riksdagens protokoll Idis. i sami. Nr 23.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 23.
Den 10 mars 1942 inkom till riksförsäkringsanstalten en framställning
från Eriksson örn ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen på grund av
1923 års olycksfall jämte en av hans arbetsgivare undertecknad anmälan
om olycksfallet. I framställningen anfördes i huvudsak följande:
Efter olycksfallet intogs Eriksson på sjukhus, där han fick kvarstanna
omkring en månad. Under den närmaste tiden därefter fick han flera gånger
besöka sjukhuset för tillsyn och efterskötsel. Full hälsa återvanns emellertid
icke och år 1933 nödgades Eriksson ånyo anlita sjukhusvård för omkring
en månads tid. Därefter föreföll till en början förbättring hava inträtt, men
så småningom började plågor och besvär åter göra sig kännbara. Eriksson
kunde icke utan stor möda deltaga i arbetet på sin gård och trots att driften
omlades från rent jordbruk till trädgårdsskötsel fick han allt svårare att
sörja för sin familjs bärgning. Besvären av skadan vore numera så pass förstorade,
att Eriksson icke längre såge sig någon möjlighet att utan hjälp från
det allmänna i en eller annan form klara försörjningsproblemet. Grävningsarbete
kunde han icke utföra annat än under korta stunder med långa vilopauser
och till och med arbete med rensning beredde honom stora svårigheter
på grund av stelt ben och de ansträngande kroppsställningar, som han
för benets skull måste intaga.
Anmälan till riksförsäkringsanstalten om olycksfallet ingavs icke vare sig
år 1923 eller år 1933. Varken Eriksson eller hans arbetsgivare hade begrepp
om att en möjlighet därtill stöde till buds. Till en början hade det också
förefallit som örn skadan skulle läkas. Eriksson hade dessutom varit van att
ej klaga i onödan och hade därför slitit så gott han kunnat för att klara sin
familj och sin rörelse. Numera vore givetvis anspråken på ersättning för
olycksfallet — lagligen sett —preskriberade. Då det emellertid förefölle naturligare,
att det allmänna trädde till genom olycksfallsersättning än pä annat
sätt, hemställde Eriksson, att riksförsäkringsanstalten måtte utanordna ersättning
för olycksfallet.
Eriksson hade underhållsskyldighet mot hustin (född år 1913) och fyra
minderåriga barn (födda åren 1937, 1938, 1940 och 1941). Dessutom väntade
hans hustin på eftersommaren 1942 ännu ett barn. Erikssons ekonomiska
ställning vore därför synnerligen svår. Trädgårdsskötseln gåve redan
för en fullt arbetsför idkare endast obetydligt överskott; Erikssons relativa
orörlighet droge ned resultatet ytterligare, enär han för eif flertal sysslor
måste använda lejd arbetskraft.
Det må anmärkas, att det väntade barnet fötls i augusti 1942.
I ett vid framställningen fogat, den 2 mars 1942 utfärdat läkarintyg rörande
Eriksson har anförts, bland annat:
Den aktiva rörligheten i vänstra knät är 170°—140'', passivt kail sträckas
nästan fullt. Rörligheten i högra knät är 180°—60°. Vänstra knät företer
ej utgjutning, ingen nämnvärd kapselförtjockning. Vid gången föres
vänstra knät rakt. Eriksson har varit i skogsarbete och jordbruksarbete men
besväras av stelheten i vänstra knät. Han uppger sig kunna gå vid pass 2—3
km i sträck. Besväras ej så mycket vid gång i trappor, men när han sitter
med benet sträckt smärtar i knät och det känns särskilt besvärligt, när han
sedan stiger upp och går.
I intyg av en närboende hemmansägare anfördes, att Eriksson på grund
av knäskadan vore »oförmögen att utföra en stor del av de arbeten, som fordras
på ett mindre jordbruk». Erikssons närmaste granne förklarade sig i
Kungl. Maj.ts proposition nr 23.
3
intyg hava iakttagit, att Eriksson vore »oförmögen att utföra alla de arbeten,
som förekomma på ett jordbruk».
Genom beslut den 26 mars 1942 förklarade sig riksförsäkringsanstalten
icke kunna upptaga ersättningsfrågan till prövning, enär anstalten erhållit
underrättelse om olycksfallet först efter det att mer än tio år förflutit sedan
eventuell fordran i anledning av olycksfallet uppkommit och rätt till talan
om ersättning för detsamma jämlikt förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig
preskription och örn kallelse å okända borgenärer sålunda vore förlorad
gentemot anstalten.
I skrivelse den 25 maj 1942 har Eriksson hemställt, att Kungl. Majit av
nåd måtte låta honom bliva delaktig av den skadeersättning, som skulle hava
tillkommit honom, därest gällande lag varit tillämplig. Eriksson erinrade om
det svåra ekonomiska läge, vari han råkat genom sin bristande arbetsförmåga,
och de högst ömmande familjeförhållanden, under vilka han levde.
Eriksson åberopade till riksförsäkringsanstalten ingivna handlingar samt
därjämte ett intyg av Gävleborgs läns sparbank, utvisande att Eriksson hade
två lån i banken, ett å 6,000 kronor mot inteckning i 117/10 penningland Västbyggeby
nr 2 och lägenheten Västbyggeby 229 samt ett lån å numera 800
kronor mot borgen. Eriksson uppgav, att han därutöver vore skyldig i smärre
poster omkring 500 kronor. Hans tillgångar utgjordes av fastigheterna, taxerade
till 8,000 kronor, samt av ett enkelt bohag för två rum och kök, måhända
värt 500 kronor. Enligt företedd transumt av kommunaldebetsedel ålåge det
Eriksson att utgiva allmän kommunalskatt enligt 1941 års taxering för 5
skattekronor 62 skatteören. I
I ärendet hava utlåtanden avgivits av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet
och statskontoret.
Riksförsäkringsanstalten framhåller, att anstalten, om olycksfallsförsäkringslagen
varit tillämplig, skulle hava tillerkänt Eriksson viss ersättning.
Då emellertid på grund av preskriptionen förutsättning för rätt till ersättning
icke förelåge, hemställer anstalten, att Erikssons framställning icke
måtte föranleda till någon åtgärd.
Försäkringsrådet erinrar till en början om att Kungl. Majit genom brev
den 17 juli 1942 förordnat, att viss ersättning skulle utgivas till en person
— sjömannen Torsten Verner Lutti — i anledning av olycksfall, trots att
rätt till ersättning varit preskriberad (jfr propositionen nr 299/1942, bankoutskottets
utlåtande nr 59/1942 samt riksdagens skrivelse nr 451/1942. Såsom
försäkringsrådet framhållit i utlåtande till Kungl. Majit den 16 januari 1942
över Luttis ansökan funne försäkringsrådet principiella skäl tala mot utgivande
av ersättning i de fall, då rätt till talan därom gått förlorad. Vad beträffade
frågan huruvida sådana billighetsskäl förelåge, att Eriksson i likhet
med Lutti borde tillerkännas ersättning av statsmedel, funne försäkringsrådet
de omständigheter, som i föreliggande fall föranlett preskription, tala därför.
Försäkringsrådet har dock ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke,
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
därest ersättning av statsmedel ansåges böra utgivas i fall, varom nu vore
fråga och vilka torde utgöra ett icke obetydligt antal, före prövningen borde
verkställas en undersökning beträffande samtliga de fall, vari riksförsäkringsanstalten
eller ömsesidigt socialförsäkringsbolag på grund av preskription
avslagit framställning om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
eller därmed inom sociallagstiftningen jämställda författningar.
Tre ledamöter1 ansågo, att såväl de omständigheter, som i föreliggande
fall föranlett preskription, som Erikssons ekonomiska villkor talade för att
lian borde tillerkännas ersättning. Beträffande den av rådet ifrågasatta undersökningen
anförde dessa tre ledamöter:
En sådan undersökning skulle väl närmast hava till ändamål att söka
utröna dels anledningen till att anspråk på ersättning i varje särskilt fall
icke blivit i behörig tid framställt, dels vilka konsekvenser i ekonomiskt hänsende
utgivandet av ersättning av statsmedel efter ansökan hos Kungl. Maj:t
skulle medföra för statsverket. På grundval av denna undersökning kunde
måhända, i händelse undersökningens resultat föranledde därtill, fastställas
vissa riktlinjer för bestämmande av i vilka fall ersättning av statsmedel borde
medgivas och efter vilka grunder ersättningen i fråga skulle utgå. Måhända
är det icke uteslutet, att det av en sådan undersökning kunde visa sig
påkallat att genom särskild lagstiftning söka reglera frågan örn preskription
i vad avser ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och därmed jämställda
författningar inom sociallagstiftningen.
Två ledamöter2 yttrade:
En ansökning att av statsmedel erhålla ersättning på den grund att talan
örn ersättning enligt gällande lagstiftning genom preskription gått förlorad
kan enligt vår mening icke tillstyrkas i andra fall än där speciella, fran det
vanliga avvikande förhållanden föreligga, vilka komma förlusten av ersättningen
att framstå såsom särskilt hård eller obillig. Den ersättning, som under
sådana förhållanden beviljas, synes allt efter styrkan av de skäl, som
anses böra föranleda bifall, kunna sättas antingen till hela det ersättningsbelopp,
som genom preskriptionen förlorats, eller till den större eller mindre
del av detta belopp, som kan anses skäligt. Beträffande Eriksson synas i varje
fall icke så starka skäl föreligga, att full ersättning av statsmedel bör tillerkännas
honom. En någorlunda tillförlitlig uträkning av vad Eriksson genom
preskriptionen förlorat kommer för övrigt med hänsyn till omständigheterna
i saken att bliva förenad med avsevärda svårigheter. Däremot synes ersättning
med ett mindre belopp helst i form av årlig livränta för framtiden måhända
icke obefogad.
Förslaget att verkställa en undersökning beträffande samtliga pa grund
av preskription avslagna framställningar — vilken undersökning, därest den
igångsattes, väl måste komma att omfatta såväl den allmänna tioårspreskriptionen
som de kortare preskriptionstider, som finnas inom sociallagstiftningen
— anse vi oss icke kunna biträda. Om statsmedel i enstaka undantagsfall
skola utges på grund av speciella billighetsskäl, synes det lämpligt, att
deras utgivande göres beroende av ansökning i varje särskilt fall av den som
enligt gällande lagstiftning genom preskriptionen gjort den ekonomiska förlusten.
Skulle åter de preskriptionsbestämmelser, som för närvarande gälla.
för sociallagstiftningens del anses onödigt harda, synes detta lämpligen böra
beaktas vid blivande revision av denna lagstiftning.
1 Herra!'' Haynez, Lindahl och Åman.
- Herrar Geijer och Hultman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
Statskontoret förklarar, att dispens från gällande preskriptionsbestämmelser
såsom regel icke borde medgivas. Undantag från denna regel syntes endast
böra göras, där alldeles särskilda förhållanden av ömmande art förelåge.
Statskontoret kunde icke finna, att omständigheterna i föreliggande fall —
trots sökandens svaga ekonomiska ställning — innefattade tillräckligt starka
billighetsskäl för att medge dylik gottgörelse. Statskontoret ansåge sig därför
och med hänsyn till de konsekvenser ett bifall till Erikssons ansökning otvivelaktigt
skulle föra med sig icke kunna förorda bifall till densamma.
Därest Kungl. Maj:t skulle vilja tillmötesgå ansökningen, borde detta i värjo
fall icke ske i vidare mån än att Eriksson med anlitande av det under tolfte
huvudtiteln upptagna anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. finge
från och med tidpunkten för ansökningens ingivande komma i åtnjutande
av den livränta, vartill han skulle lia varit berättigad enligt olycksfallsförsäkringslagen,
därest preskription icke mellankommit.
Statskontoret anför slutligen, att ämbetsverket icke funne tillräckliga skäl
föreligga att igångsätta sådan särskild undersökning angående på grund av
preskription avslagna framställningar örn ersättning, som försäkringsrådet
ifrågasatt.
Enligt stadgad praxis är en fordran, som grundas på lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, underkastad preskription. Skäl kunna dock stundom
föreligga att, trots att en sådan fordran blivit preskriberad, utgiva ersättning
av statsmedel i anledning av olycksfallet. En ansökan örn sådan ersättning
synes nämligen böra bifallas i fall, då det måste anses vara särskilt obilligt
gentemot den skadade, örn han bleve utan varje ersättning. En förutsättning
för utgivande av ersättning måste uppenbarligen jämväl vara, att det icke
föreligger någon tvekan örn att den yppade skadan förorsakats av det olycksfall,
örn vilket är fråga.
Med hänsyn till det bedömande ur billighetssynpunkter, som sålunda bölske,
synes fråga örn utgivande av ersättning i fall, då anspråket därpå
preskriberats, böra prövas i varje särskilt fall. Då för övrigt allmänna riktlinjer
för bestämmandet av i vilka fall ersättning bör medgivas med hänsyn
till de skiftande förhållandena icke synas kunna uppdragas, finner jag anledning
icke föreligga att verkställa den av försäkringsrådet ifrågasatta undersökningen
beträffande samtliga de lall, i vilka riksförsäkringsanstalten eller
ömsesidigt försäkringsbolag på grund av preskription avslagit framställning
örn ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller därmed jämställda författningar
inom sociallagstiftningen. Spörsmålet örn eventuell ändring avgällande
preskriptionsbestämmelser inom sådan lagstiftning torde böra upptagas
till behandling i annat sammanhang.
Vad angår nu föreliggande ansökan örn ersättning finner jag omständigheterna
tala för att Eriksson av billighetsskäl lämnas gottgörelse av statsverket
i anledning av den skada han genom olycksfall ådragit sig. Vid bedömandet
av frågan har avseende givetvis blivit fäst även vid Erikssons familjeförhållanden
och ekonomiska ställning. Eriksson synes mig böra beredas ersättning
Departe
ments
chefen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 23.
från och med den 10 mars 1942, då ansökan om ersättning inkom till riksförsäkringsanstalten,
enligt samma grunder, som skulle hava gällt, därest
preskription icke mellankommit. Ersättningens belopp torde efter ytterligare
utredning böra fastställas av riksförsäkringsanstalten och utgå från det under
tolfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till diverse pensioner och understöd
m. m.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen medgiva,
att till jordbrukaren Gustaf Verner Eriksson må av det under
tolfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Diverse
pensioner och understöd m. m. för tiden från och med den
10 mars 1942 utbetalas ersättning i anledning av det honom
den 26 januari 1923 övergångna olycksfallet med belopp, som,
därest preskription icke mellankommit, skulle hava utgått
till honom jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Bengt Hammarberg.
Stockholm 1943. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.
430418