Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

1

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående det statsunderstödda
bekämpandet av smittsam kastning hos
nötkreatur; given Stockholms slott den 9 april 1943.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över jordbruksäranden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9
april 1943.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler statsrådet Domö fråga om ändrade bestämmelser beträffande
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur m. m. samt anför därvid.

I årets statsverksproposition (nionde huvudtiteln, punkt 72) har Kungl.
Maj:t på min föredragning föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Förekommande och hämmande av smittsamma husdjurssjukdomar:
Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen för budgetåret
1943/44 beräkna ett förslagsanslag av 150,000 kronor. Jag torde nu
ånyo få anmäla detta ärende.

Förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen i Östergötlands och Hallands
län anhöllo i skrivelser den 22 september 1941 respektive den 16
oktober 1941 örn tillstånd att med bidrag av statsmedel få utföra undersökningar
för bekämpandet av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 212.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Sedan medicinalstyrelsen genom särskilda remisser anbefallts att avgiva
utlåtande över förvaltningsutskottens skrivelser, hemställde styrelsen i skrivelse
den 12 mars 1942, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen att tillkalla fyra sakkunniga för att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande bekämpandet av sjukdomen smittsam
kastning genom medverkan av hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska
laboratorier ävensom angående andra därmed sammanhängande spörsmål.

Genom beslut den 31 december 1942 uppdrog Kungl. Majit åt medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen att gemensamt utarbeta förslag örn decentralisering
av det statsunderstödda bekämpandet av smittsam kastning hos
nötkreatur.

Med skrivelse den 15 februari 1943 ha medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
överlämnat betänkande angående det statsunderstödda bekämpandet
av smittsam kastning hos nötkreatur, avseende bland annat viss decentralisering
av bekämpandet.

över betänkandet ha yttranden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket,
styrelsen för veterinärhögskolan och lärarkollegiet vid högskolan, statens
veterinärbakteriologiska anstalts nämnd, samtliga länsveterinärer och
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund, svenska
veterinärläkareföreningen ävensom avelsföreningarna för svensk låglandsboskap,
svensk röd och vit boskap samt svensk kullig boskap. Några
hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha överlämnat utlåtanden från föreståndarna
för sällskapens tuberkulosbekämpande.

Jag torde även få erinra, att medicinalstyrelsen i skrivelse den 31 augusti
1942 hemställt, att anslaget till Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen
för budgetåret 1943/44 måtte uppföras med 75,000 kronor.

Historik och gällande bestämmelser.

Med skrivelse den 11 juni 1937 överlämnade medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
betänkande med förslag till åtgärder mot smittsam kastning
hos nötkreatur (stat. off. utr. 1937: 19). På grundval av detta betänkande föreläde
Kungl. Majit i proposition nr 226 1938 års riksdag förslag rörande bland
annat åtgärder mot smittsam kastning. Sedan riksdagen godkänt propositionen
(jordbruksutsk. uti. nr 83; r. skr. nr 279), utfärdades den 17 juni 1938
dels kungörelse (nr 402) örn åtgärder mot sjukdomen smittsam kastning hos
nötkreatur dels ock kungörelse (nr 403) med föreskrifter vid tillämpning av
epizootilagen å sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur.

Enligt förstnämnda kungörelse må medicinalstyrelsen medgiva, att för utrönande
av förekomsten hos nötkreatur av sjukdomen smittsam kastning företages
blodprovsundersökning på statens bekostnad (frivilligt bekämpande
av sjukdomen). Förmånen av sådan kostnadsfri undersökning må beviljas,
där medicinalstyrelsen finner förutsättning föreligga antingen att hindra sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

3

domens uppkomst inom en nötkreatursbesättning eller att, där sjukdomen
uppkommit inom en besättning, utrota sjukdomen eller hindra dess spridning.
Djurägare, som beviljats ifrågavarande förmån, skall efter bästa förmåga
bekämpa sjukdomen inom sin besättning och är skyldig att iakttaga
medicinalstyrelsens föreskrifter för sådant bekämpande. Därjämte åligger det
djurägaren att vid försäljning av djur, vid deras betesgång och betäckning
samt vid vården i övrigt av besättningen iakttaga nödig försiktighet, så att
sjukdomen icke sprides till besättning, som är fri från sjukdomen. Därest
framgången av sjukdomens bekämpande i en besättning är beroende av att
åtgärder vidtagas jämväl inom en eller flera andra besättningar, må förevarande
förmån ej beviljas, med mindre en var av djurägarna till medicinalstyrelsen
avgivit förbindelse att följa de rörande bekämpandet meddelade föreskrifter.
Förbindelsen upphör att gälla, då minst hälften av djurägarna
med mera än halva antalet nötkreatur till medicinalstyrelsen anmält, att de
vilja upphöra med bekämpandet.

Djurägare äger på ansökan erhålla medicinalstyrelsens förklaring, att harn
besättning skall anses fri från sjukdomen (friförklaring), under förutsättning
att han följer föreskrifterna för bekämpandet, att minst ett år förflutit
efter det sista kastningsfall, som orsakats av Bångs abortbacill, att under året
närmast före friförklaringen med en mellantid av minst sex månader tagits
två blodprov av varje djur i besättningen över ett års ålder, därvid det sista
provet ej må ha tagits tidigare än en månad före friförklaringen, samt att
samtliga blodprov, som tagits från besättningen under året närmast före friförklaringen,
visat negativt resultat. För den händelse att djurägaren brutit
mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna, eller inom besättningen
inträffat kastningsfall, som orsakats av Bångs abortbacill, eller djur reagerat
positivt vid blodprovsundersökning eller eljest kan befaras, att sjukdomen
på nytt inkommit i besättningen, skall friförklaringen återkallas.

Djurägare, som beviljats förmånen av kostnadsfri blodprovsundersökning,
äger å statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla sådan undersökning
av de blodprov, vilka tagits i överensstämmelse med medicinalstyrelsens föreskrifter
för bekämpandet. Därjämte skall, i vad avser de fem första djuren
i besättningen, av statsmedel gäldas det arvode, som tillkommer veterinär för
blodprovstagning. Under den tid friförklaring gäller är djurägaren tillika berättigad
att å statens veterinärbakteriologiska anstalt erhålla kostnadsfri undersökning
av fosterhinnor från djur, som kastat.

Deltager djurägare i sjukdomens bekämpande och finner medicinalstyrelsen
sjukdomen kunna fullständigt utrotas i besättningen genom nedslagning
av något eller några enstaka djur, äger styrelsen, där sådant utrotande anses
vara av väsentlig betydelse för sjukdomens bekämpande inom orten i
övrigt, på ansökan av djurägaren medgiva denne att för nedslagning, som
sker snarast möjligt och senast inom fjorton dagar efter det medgivandet
lämnades, undfå ersättning av statsmedel. Ersättning utgår med 50 kronor
för varje djur i åldern sex månader—två år och 75 kronor då djurets ålder
överstiger två år.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Finnas förutsättningarna att inom besättningen bekämpa sjukdomen icke
längre föreligga, skall medicinalstyrelsen förordna om upphörande av ifrågavarande
förmån.

Inom län eller del därav, där sjukdomen icke har mer än ringa utbredning,
skola efter Kungl. Maj:ts förordnande vissa särskilda bestämmelser
äga tillämpning.

Djurägare, som inom sådant område misstänker att djur i hans besättning
lider av sjukdomen, äger insända fosterhinnor från djuret till statens veterinärbakteriologiska
anstalt för kostnadsfri undersökning beträffande förekomsten
av sjukdomen. Sådan undersökning skall ock ske, där veterinär, som
funnit sig ha anledning misstänka sjukdomens förekomst inom en besättning,
insänt fosterhinnor eller blodprov från ett eller flera djur i besättningen
lill anstalten.

Därest medicinalstyrelsen finner anledning föreligga till misstanke, att
sjukdomen förekommer inom en eller flera besättningar, äger styrelsen förordna
veterinär att, i den omfattning styrelsen finner lämplig, inom angivna
besättningar taga blodprov för kostnadsfri undersökning å statens veterinärbakteriologiska
anstalt beträffande sjukdomens förekomst.

För den händelse medicinalstyrelsen anser förutsättning föreligga att genom
nedslaktning av ett mindre antal djur utrota sjukdomen inom det undersökta
området, skall medicinalstyrelsen därom underrätta djurägaren med
angivande under vilka villkor statsbidrag kan utgå för ändamålet. Såsom
villkor skall därvid bland annat gälla, att djurägaren vid inköp av djur till sin
besättning iakttager vissa försiktighetsåtgärder vid äventyr av återbetalningsskyldighet
för det uppburna statsbidraget.

Medicinalstyrelsen äger medgiva att vad i förevarande hänseende stadgats
rörande statens veterinärbakteriologiska anstalt skall gälla jämväl annat veterinärbakteriologiskt
laboratorium. Det skall åligga dylikt laboratorium att
underrätta styrelsen om resultatet av de vid laboratoriet verkställda undersökningarna.

Förekommer sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur icke inom visst
län eller del därav eller har den där allenast synnerligen ringa utbredning,
skola inom sådant område enligt vad i kungörelsen nr 403/1938 stadgas, där
Kungl. Majit på gemensam framställning av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen
samt efter hörande av vederbörande hushållningssällskap det
förordnar, bestämmelserna i epizootilagen äga tillämpning med avseende
å sjukdomen. Inträffar inom sådant område fall av kastning, åligger det
djurägaren att ofördröjligen och sist inom 24 timmar göra anmälan därom
hos vederbörande tjänsteveterinär eller närmast boende veterinär. Kan det
misstänkas att smittsam kastning föreligger, skall veterinären tillsäga djurägaren
att ofördröjligen insända fosterhinnor från djuret till statens veterinärbakteriologiska
anstalt eller annat av medicinalstyrelsen godkänt veterinärbakteriologiskt
laboratorium. Därest undersökningen av fosterhinnorna

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

5

visar, att sjukdomen förekommer, skall veterinären omedelbart avresa till
stället, verkställa nödig besiktning av besättningen och taga erforderliga
blodprov samt insända dessa för undersökning. Besiktning och tagande av
blodprov för undersökning äger veterinär jämväl verkställa, då han eljest
finner grundad anledning misstänka sjukdomens förekomst. Då sjukdomen
föreligger eller misstänkes föreligga, skall veterinären enligt av medicinalstyrelsen
lämnade anvisningar meddela djurägaren erforderliga föreskrifter
till förhindrande av smittans spridning.

Medicinalstyrelsen äger, när styrelsen finner skäl därtill föreligga, förordna
veterinär att i den omfattning styrelsen bestämmer inom orten taga blodprov
av nötkreatur för vederbörlig undersökning.

Då sjukdomen konstateras, skall medicinalstyrelsen giva vederbörande
länsstyrelse meddelande därom. Länsstyrelsen åligger att omedelbart förklara
ställe, där sjukdomen förekommer, smittat tillika med omkringliggande område
i den utsträckning, som prövas erforderlig. Medicinalstyrelsen skall i
fråga örn smittförklarat område besluta om vidtagande av de åtgärder, som
finnas påkallade till förhindrande av sjukdomens spridning. Därvid äger
styrelsen förordna om nedslaktning av alla smittade djur i besättning, som
avses med smittförklaring, eller, där styrelsen för att hindra smittspridning
så finner nödigt, av hela besättningen.

Redan i samband nied behandlingen vid 1938 års riksdag av frågan om
åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreatur förutsattes, att en decentralisering
av verksamheten skulle äga rum, sedan större erfarenhet vunnits
angående sjukdomens bekämpande. I propositionen nr 226/1938 anförde departementschefen
därom.

Medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen ha framhållit, att enligt deras
förslag blodprovs- och andra undersökningar skulle kunna utföras även å
lokala laboratorier, som medicinalstyrelsen godkänt, samt att för att dessa
undersökningar skulle kunna utföras kostnadsfritt bidrag av statsmedel erfordrades.
Styrelserna, som funne sådant bidrag böra utgå med 50 öre för
varje undersökt blodprov, hade emellertid icke kunnat beräkna storleken av
det härför erforderliga beloppet.

Jag finner det visserligen ändamålsenligt att lokala laboratorier, som anskaffa
erforderlig utrustning, anlitas vid sjukdomens bekämpande. Härigenom
komma, bland annat, kostnaderna för den centrala anstalten att minskas.
De lokala laboratorierna torde emellertid ännu någon tid vara helt upptagna
med de uppgifter, som föranledas av kampen mot kreaturstuberkulosen.
Anslag för statsbidrag till lokalt utförda undersökningar torde alltså för
närvarande icke vara erforderligt.

Frågan om en viss decentralisering av kastsjukebekämpandet har även senare
varit föremål för uttalanden i riksdagen.

Vid behandling av proposition, nr 152, angående det statsunderstödda bekämpandet
av tuberkulos hos nötkreatur ansåg sig 19M års riksdag (r. skr. nr
293) böra understryka ett av departementschefen i propositionen gjort uttalande,
att en förutsättning för att bekämpandet av den smittsamma kastning -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

en skulle få större omfattning vore, att det i viss utsträckning decentraliserades
och i så fall knötes till hushållningssällskapen.

I motion nr 76 i första kammaren vid 1942 års riksdag hemställde herr
Bror Nilsson m. fl., att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn utredning huru bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur
kunde samordnas med det av hushållningssällskapen handhavda kliniska
tuberkulosbekämpandet. I sitt utlåtande (nr 25) över motionen anförde jordbruksutskottet
bland annat följande.

I anslutning till vad utskottet tidigare anfört i ämnet vill utskottet jämväl
i detta sammanhang uttala, att utskottet icke ställer sig avvisande till att
blodprovs- och andra undersökningar i samband med bekämpandet av sjukdomen
smittsam kastning hos nötkreatur må utföras — förutom vid statens
veterinärbakteriologiska anstalt -— jämväl vid de lokala veterinärbakteriologiska
laboratorierna. Givetvis bör dock en förutsättning härför vara, att vid
dessa laboratorier finnas utrustning och personal, som medgiva undersökningarnas
utförande med tillbörlig noggrannhet. Såsom motionärerna framhålla
finnas i berörda avseende vissa frågor, som synas erfordra närmare
utredning. Ehuru utskottet sålunda finner det i motionen framställda yrkande^t
om en sådan utredning värt beaktande, vill utskottet dock erinra, att
frågan om hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska laboratorier och
deras framtida verksamhet på grund av Kungl. Majlis uppdrag redan är föremål
för övervägande inom hushållningssällskapsutredningen. Då utskottet
förutsätter, att vid fullgörande av nämnda utredningsuppdrag hushållningssällskapsutredningen
kommer att ägna uppmärksamhet jämväl åt de av motionärerna
berörda spörsmålen ävensom att erforderlig sakkunskap, om så
erfordras, ställes till nämnda utrednings förfogande, synes utskottet ytterligare
åtgärder i anslutning till motionen icke erforderliga. Utskottet anser
sig sålunda för närvarande icke böra tillstyrka bifall till motionen.

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen icke någon riksdagens
åtgärd.

I betänkande den 8 juli 1942 (stat. off. utr. 1942: 32) med förslag angående
hushållningssällskapens organisation och verksamhet m. m. har hushållningssållskapsutredningen
jämväl framlagt vissa synpunkter och förslag
rörande sällskapens veterinärbakteriologiska laboratorier. Utredningen har
dock i huvudsak endast behandlat laboratoriernas allmänna ställning och
verksamhet. I princip har utredningen förordat, att åt laboratorierna skulle
anförtros — förutom med bekämpandet av nötkreaturstuberkulos förenade
uppgifter — mjölkkontroll, vattenkontroll och köttkontroll samt undersökningar
i samband med bekämpande av smittsam kastning och juverinflammationer,
varvid utredningen betonat, att de viktigaste uppgifterna måste vara
de som sammanhängde med bekämpandet av nyssnämnda husdjurssjukdomar.
Utredningen har slutligen förordat att, med hänsyn till betydelsen av
att ett planmässigt bekämpande av smittsam kastning igångsättes i större
skala än för närvarande, utredning rörande laboratoriernas befattning med
detta bekämpande borde igångsättas snarast möjligt.

I skrivelse den 22 december 1942 har Gävleborgs läns hushållningssällskap
hemställt att, då sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur icke hade

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

större utbredning inom Gävleborgs län än att sjukdomen ansåges böra kunna
utrotas rätt snart, örn icke smitta tillfördes undan för undan från annat håll,
för länets område måtte tillämpas bestämmelser om skyddsområde i fråga
om sjukdomen, så att skydd åstadkommes mot att kreatursstammen inom
länet nedsmittades av sjukdomen genom införsel av nötkreatur från annat
håll.

Sjukdomens utbredning i Sverige m. m.

Bekämpandet av smittsam kastning hos nötkreatur bedrives för närvarande
under direkt ledning av medicinalstyrelsen. Till sitt förfogande har
styrelsen därvid kastsjukelaboratoriet vid statens veterinärbakteriologiska
anstalt. Laboratoriets föreståndare är tillika föredragande av kastsjukeärenden
i medicinalstyrelsen. Hittills har kastsjukelaboratoriet utfört alla för bekämpandet
behövliga undersökningar av blod- och efterbördsprov m. m.

Rörande antalet under tiden den 1 juli 1938—den 31 december 1942 verkställda
undersökningar samt resultaten av dessa har av styrelsen upprättats
följande tabell.

Län

\ n t

a 1

Djur en-ligt jord-bruks-räkning-en 1937
(kor och
tjurar)

Undersökta

Vid lia undersökningen
smittade

Den */i 1943 kvar-stående smittade av de
undersökta besätt-ningarna

besätt-

ning-

ar

djur

besättningar

djur

oesättningar

djur

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

67,039

309

7,164

100

32.4

842

11.8

73

23.6

701

9.8

59,344

113

3,414

50

44.2

709

20.8

34

30.1

504

14.8

Södermanlands ..

8o;&80

88

3,411

47

53.4

659

19.3

44

50.0

b26

18.4

Östergötlands ....

113,636

149

5,826

39

26.2

278

4.8

24

16.1

210

3.6

Jönköpings......

101,199

302

3,607

47

15.6

233

6.5

45

14.9

245

6.8

Kronobergs......

70,730

55

464

6

10.9

30

6.4

5

9.1

21

4.5

98,392

345

2,592

43

12.5

126

4.9

36

10.4

131

5.1

Gotlands ........

26,966

958

5,979

89

9.3

389

6.5

49

5.1

240

4.0

Blekinge ........

35,457

2

26

2

100.0

6

23.1

2

100.0

6

23.1

Kristianstads____

104,550

2

53

1

50.0

1

1.9

—

0.0

—

0.0

Malmöhus ......

139,138

7

242

4

57.1

90

37.1

2

28.6

85

35.1

Hallands........

73,309

1,127

10,250

163

14.5

363

3.6

129

11.4

339

3.3

Göteborgs o. Bohus

58,038

521

4,708

25

4.8

94

20.0

19

3.6

76

16.1

Älvsborgs........

132,526

3,478

19,030

133

3.8

366

1.9

102

2.9

317

1.7

Skaraborgs ......

143,215

197

4,712

48

24.4

501

10.6

34

17.3

312

6.6

Värmlands ......

95,120

94

2,212

14

14.9

184

8.3

9

9.6

100

4.5

Örebro..........

76,598

254

5,877

37

14.6

413

7.0

28

11.0

407

6.9

Västmanlands ....

63,773

80

3,108

34

42.5

313

10.1

31

38.8

301

9.7

Kopparbergs ....

66,944

2,965

11,569

68

2.9

180

1.6

41

1.4

153

1.3

Gävleborgs ......

67,799

990

4,372

34

3.4

193

4.4

20

2.0

145

3.3

Västernorrlands ..

77,324

2,822

11,747

39

1.4

139

1.2

19

0.7

80

0.7

Jämtlands ......

55,949

3,354

16,073

295

8.8

678

4.2

134

4.0

368

2.3

Västerbottens ....

82,575

2,635

9,955

42

1.6

125

1.3

6

0.2

14

0.1

Norrbottens......

58,537

6,272

21,969

60

1.0

217

1.0

7

0.1

20

0.1

Summa

1,948,668

1 27,139

1158,360

11,420

5.2

7,129

4.6

893

3.3

5,401

| 8.4

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Antalet blodprov och efterbördsprov, som under åren 1938—42 inkommit
till kastsjukelaboratoriet, framgår av följande sammanställning.

1938 1939 1940 1941 1942

Antal blodprov......... 36,724 57,004 65,857 135,677 157,467

Antal efterbördsprov ---- 1,005 1,613 1,618 2,415 3,736.

Å sexton kontrollslakterier tagas för närvarande blodprov för serologisk
undersökning å samtliga slaktdjur. Härigenom åstadkommes en fortlöpande
kontroll beträffande de besättningar som lämna djur till slakt vid dessa slakterier.

I enlighet med vad som förutsattes vid bekämpandets igångsättande har
anslutning till detsamma medgivits allenast med viss försiktighet. Antalet undersökningar
fördelar sig tämligen jämnt över landet. I vissa trakter ha dock
endast företagits inventerande undersökningar för att utröna sjukdomens
spridning. Inalles torde omkring 14,000 nötkreatursbesättningar vara anslutna
till det statsunderstödda bekämpandet, av vilka 298 besättningar äro friförklarade.

Genom statens veterinärbakteriologiska anstalts försorg ha uppgifter angående
sjukdomens förekomst införskaffats från samtliga distriktsveterinärer i
Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs län. Av dessa uppgifter
att döma och enligt resultaten av de hittills utförda blodprovsundersökningarna
av nötkreatur fran nämnda län syntes, enligt vad medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen framhållit, sjukdomen smittsam kastning inom dessa
fyra län icke ha mer än ringa utbredning med undantag för Offerdals och
Månsåsens veterinärdistrikt i Jämtlands län.

I Norrbottens och Västerbottens län är sjukdomen tämligen sällsynt. Jämväl
i större delarna av Gotlands län har sjukdomen mycket ringa spridning.
Sjukdomen torde däremot vara allmänt spridd i stora delar av Svealand samt
i Götaland.

Enligt av länsveterinären i Göteborgs och Bohus län gjorda utredningar angående
sjukdomens frekvens inom Göteborgs och Bohus län är emellertid
sjukdomen sällsynt förekommande inom området norr om Nordre älv samt
har endast ringa utbredning söder örn denna älv.

Bestämmelserna i epizootilagen ha ännu icke gjorts tillämpliga inom något
område beträffande sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur. Däremot
har Kungl. Majit den 28 april 1939 förordnat, att de särskilda bestämmelserna
för sjukdomens bekämpande för område, där sjukdomen icke har mer än
ringa utbredning, skola äga tillämpning inom Gotlands, Västerbottens och
Norrbottens län.

_ ^nder senare tid har vid kastsjukebekämpandet börjat användas, dels för
sjukdomens utrotande i besättningar, där kastning förekommer mera allmänt,
ympning av kalvar med abortympämne, dels ock för orientering rörande
sjukdomens utbredning serologiska mjölkprovsundersökningar.

I fråga om denna kalvympning har i en från statens veterinärbakteriologiska
anstalt inkommen promemoria upplysts följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212. ''•»

Kalvympningsmetoden grundar sig på det förhållandet att, då ett djur genomgått
sjukdomen smittsam kastning, djuret erhåller en viss grad av immunitet.
Genom att nedsmitta djur med konst (ympning) erhålles denna immunitet.
Sålunda ympade djur genomgå en mycket lindrig form av sjukdomen,
och erfarenheten har visat, att, örn ympningen företages vid en ålder av
4—8 månader, den icke medför några som helst nackdelar. Varje djur
ympas blott en gång medelst insprutning under huden. I praktiken beräknas
veterinärbesök för ympning i en besättning böra ske cirka 3 gånger årligen.

Ympning av kalvar med abortympämne utgör en synnerligen värdefull
hjälp vid bekämpandet av den smittsamma kastningen framförallt i besättningar,
där sjukdomen förekommer i akut form, och vidare i sådana besättningar
med sjukdomen i kronisk form, där antalet smittade djur är stort
eller där man av annan anledning icke på ett tillfredställande sätt kan bekämpa
sjukdomen enbart genom hygieniska åtgärder. Kalvympningen bidrager
på ett mycket verksamt sätt att stabilisera läget i besättningen och
förhindrar i de allra flesta fall den annars ytterligt vanliga nedsmittningen
av kvigor med därav följande återuppblossning av sjukdomen. Vidare förkortar
ympningen sjukdomens förlopp i en besättning och möjliggör, att den
slutliga saneringen kan igångsättas tidigare och framförallt med större utsikt
att lyckas än eljest. I regel beräknar man, att den slutliga saneringen kan
påbörjas 2—3 år efter det kalvympningen påbörjats. Kastningsprocenten nedbringas
till under 3 procent bland ympade djur. Då saneringen slutförts,
upphör ympningen. Det förtjänar framhållas, att man icke kan utrota sjukdomen
ur en besättning enbart genom kalvympning utan att man alltid
skall kombinera denna behandlingsmetod med hygieniska åtgärder i syfte
att minska smittspridningen. Metoden är avsedd att främst komma till användning
som en nödvändig förberedande åtgärd inom besättningar eller
områden, där man icke omedelbart kan utrensa sjukdomen.

Beträffande de serologiska mjölkprovsundersökningarna har i samma promemoria
angivits följande.

Under de senare åren ha några metoder utarbetats för serologisk undersökning
av mjölkprov, avseende förekomsten av sjukdomen smittsam kastning.
Dessa metoder avse icke påvisandet av aborlbaciller i mjölken. Metoderna
giva endast upplysning, huruvida ett djur är smittat av sjukdomen eller icke,
och kunna för den skull sägas vara ersättare för blodproven. Då tillförlitligheten
av mjölkprovsundersökningarna tidigare icke varit stor, ha dessa undersökningar
icke vunnit någon större omfattning. Man har emellertid nu
börjat att undersöka samlingsmjölkprov från hel besättning eller en grupp
av djur inom viss besättning medelst dessa metoder, av vilka den s. k. ABRreaktionen
(Abortus Bang Ringprobe) lorde vara den som bäst lämpar sig för
större praktiskt bruk. Avsikten nied dessa samlingsmjölkundersökningar -—
varvid proven i regel böra kunna uttagas å mejerier — är att erhålla en uppfattning
örn sjukdomens förekomst inom ett visst område. Denna orienterande
undersökning kan bliva mycket värdefull för planläggningen av det fortsatta
kastsjukebekämpandet. Det kan nämligen tänkas att sjukdomen visar
så ringgradig utbredning, all man icke behöver undersöka mer än de vid
mjölkundersökningen misstänkt smittade besättningarna medelst blodprov.
Detta innebär stor besparing ur såväl arbets- som kostnadssynpunkt. Vidare
är det tänkbart, att man genom regelbundna mjölkundersökningar kan anordna
kontroll av »fria» områden. Jämte de nu förekommande slakleriprovsundersökningarna
torde dessa in jölkundersökningar vara tillfyllest som kon -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

troll, och det blir då sannolikt obehövligt att anordna allmän blodprovskontroll
oftare än vart tredje, femte eller tionde år. Mjölkundersökningarna avse
sålunda främst undersökning av samlingsmjölkprov i orienterande eller kontrollerande
syfte. Tänkbart är naturligtvis också att mjölkundersökningarna,
därest så skulle visa sig lämpligt, kunna utsträckas att omfatta jämväl enskilda
prov från besättningar.

Beträffande metodernas tillförlitlighet må framhållas, att de, därest antalet
djur i gruppen icke är för stort, giva förhållandevis säkra utslag. Missvisningsprocenten
torde ligga ungefär mellan 1 och 10 procent. På anstaltens
kastsjukelabortorium pågå för närvarande undersökningar avsedda att jämföra
de olika metodernas tillförlitlighet och värde ur praktisk synpunkt. Det
torde icke råda tvivel om, att man genom en förnuftig användning av mjölkundersökningar
kan vinna stora fördelar och på ett mera ändamålsenligt sätt
än eljest planlägga kastsjukebekämpandet och förenkla kontrollen.

Medicinalstyrelsens och lantbruksstyrelsens förslag.

Ämbetsverken ha utarbetat förslag till dels kungörelse angående bekämpande
av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur, vilken skall ersätta
kungörelsen nr 402/1938, dels ock kungörelse om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen
med föreskrifter vid tillämpning av epizootilagen å sjukdomen smittsam
kastning hos nötkreatur. Förslagen, som avses skola träda i kraft den
1 juli 1943, innebära i huvudsak följande.

Med avseende å bekämpandet av sjukdomen smittsam kastning hos nötkreatur
skall landet indelas i tre områden, kastsjukesmittat område, kastsjukeskyddat
område och kastsjukefritt område.

Inom kastsjukesmittat område skall bekämpandet anordnas antingen av
medicinalstyrelsen eller, efter medicinalstyrelsens medgivande, av hushållningssällskap.
Av hushållningssällskap anordnat bekämpande skall avse antingen
endast den lokala ledningen av bekämpandet eller ock såväl denna
ledning som kastsjukediagnostiken å laboratorium, som är inrättat av hushållningssällskapet
och för ändamålet godkänt av medicinalstyrelsen.

Av hushållningssällskap anordnat bekämpande skall stå under inseende
av en nämnd eller styrelse, som utses av sällskapets förvaltningsutskott. Veterinär,
som förestår bekämpandet, skall i nämnden eller styrelsen föredraga
ärenden angående bekämpandet.

Veterinärer, som äro anställda hos hushållningssällskap eller erhållit sällskapets
uppdrag att leda sjukdomsbekämpandet, ävensom laboratorium, som
för kastsjukediagnostik inrättats av sällskapet, skola benämnas hushållningssällskaps
veterinäravdelning.

Djurägare, som önskar ansluta sin besättning till statsunderstött kastsjukebekämpande,
skall skriftligen förbinda sig att kvarstå i bekämpandet under
en tid av minst två år. Därest sådan förbindelse icke uppsäges ett år före
utgången av dess giltighet, skall den anses förlängd på ett år i sänder. Anslutning
till bekämpandet skall till skillnad mot vad som nu gäller kunna
medgivas varje djurägare.

Enligt förslaget skall djurägare som är ansluten till bekämpandet erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

11

vissa förmåner. Sålunda skall han i den utsträckning den veterinära ledaren
för bekämpandet bestämmer, kostnadsfritt erhålla blodprovstagning och undersökning
av blodprov, undersökning av efterbördsprov och mjölkprov
samt ympning av kalvar, därest veterinären anser bekämpandet böra ske
genom sådan ympning.

Om det konstateras att i besättning ansluten till bekämpandet icke förekommer
kastsjukereagerande djur, skall liksom för närvarande djurägaren
under villkor som medicinalstyrelsen föreskriver äga erhålla förklaring att
besättningen tills vidare skall anses fri från sjukdomen (friförklaring). I friförklarad
besättning skall kontrollundersökning äga rum med tidsmellanrum,
som vederbörande veterinär bestämmer efter anvisning av medicinalstyrelsen.

I fråga om de avgifter som skola erläggas av djurägarna har föreslagits
följande. Djurägare skall för icke friförklarad, till bekämpandet ansluten
besättning årligen erlägga viss av medicinalstyrelsen bestämd avgift för varje
djur över ett års ålder. För närvarande bör denna avgift fastställas till två
kronor. Där sjukdomen huvudsakligen bekämpas genom ympning av kalvar,
skall avgiften bestämmas till hälften av det belopp, som eljest skolat utgå.
För friförklarad besättning skall avgift endast erläggas för det år, då kontrollundersökning
äger rum; denna avgift skall bestämmas till en fjärdedel
av den avgift, som utgår för icke friförklarade besättningar. Därest sjukdomen
inom visst område har ringa utbredning, skall medicinalstyrelsen äga
förordna, att friförklarade besättningar må kvarstå i bekämpandet utan skyldighet
för djurägaren att erlägga avgift. Kontroll rörande sådana besättningar
skall anordnas på sätt medicinalstyrelsen bestämmer. Då besättning är ansluten
såväl till av hushållningssällskap anordnad klinisk tuberkuloskontroll
som till av sällskapet anordnat kastsjukebekämpande, bör avgiften minskas
med en fjärdedel.

Beträffande de bidrag, som skola tillkomma hushållningssällskap som anordnar
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur, har föreslagits, att
sällskapet årligen skall äga åtnjuta bidrag av statsmedel med belopp som
fastställes av Kungl. Maj:t. Enligt förslaget bör bidraget till en början utgå
med 1 krona för anslutet djur över ett års ålder. Utför sällskapet å eget
laboratorium diagnostiska undersökningar, skall sällskapet därjämte åtnjuta
ersättning av allmänna medel efter taxa, som medicinalstyrelsen bestämmer.
För närvarande bör denna ersättning bestämmas till 1 krona 50 öre för varje
blodprovsundersökning samt 1 krona för varje bakteriologisk undersökning
av efterbördsprov eller foster m. m. Hushållningssällskap, som ej inrättat
eget laboratorium, skall erhålla erforderliga diagnostiska undersökningar
kostnadsfritt utförda antingen å statens veterinärbakteriologiska anstalt eller
å laboratorium, som anvisas av medicinalstyrelsen.

För nedslaktade smittade djur bör utgå ersättning med femtio kronor för
varje djur i åldern sex månader—ett år och etthundra kronor, då djurets ålder
överstiger ett år.

För kastsjukeskyddat område skola i huvudsak tillämpas de nu för sådana
områden, där sjukdomen icke har iner än ringa utbredning, gällande sär -

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

skilda bestämmelser. Sjukdomsbekämpandet anordnas inom sådant område
av medicinalstyrelsen.

Inom kastsjukefritt område skola bestämmelserna i epizootilagen äga tillämpning
med avseende å sjukdomen.

Nötkreatur skall icke utan medicinalstyrelsens tillstånd få införas till kastsjukefritt
område från del av riket, som ej tillhör sådant område. Ej heller
skall utan sådant tillstånd införsel av nötkreatur få äga rum till kastsjukeskyddat
område från kastsjukesmittat område. Införseltillstånd skall endast
kunna lämnas beträffande djur, som härröra från friförklarade besättningar.

Kastsjukebekämpandet skall centralt ledas av medicinalstyrelsen. Den vid
statens veterinärbakteriologiska anstalt anställde konsulenten för kastsjukeärenden
bör överföras till medicinalstyrelsen såsom särskild föredragande i
kastsjukeärenden.

Ett genomförande av förslaget har beräknats komma att i viss utsträckning
medföra ökade kostnader för statsverket. Denna kostnadsökning har
för budgetåret 1943/44 uppskattats till 103,000 kronor.

Såsom allmän motivering till sitt förslag om decentralisering och
utvidgning av kampen mot den smittsamma kastningen ha medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen anfört i huvudsak följande.

Under den tid bekämpandet pågått har den uppfattningen vunnit utbredning
bland landets djurägare, att ett bekämpande av sjukdomen är förenat
med goda utsikter till framgång. Det statliga bekämpandet har sålunda mötts
med förtroende. Av särskilt värde är att sjukdomen fullständigt utrotats inom
ett stort antal avelsbesättningar.

Den smittsamma kastningen medför för svenska jordbruket fortfarande
lika svåra förluster som tuberkulosen, när denna var som mest utbredd. Veterinärvetenskapen
behärskar nu strategien vid kastsjukebekämpandet. Diagnostiseringsförfarandet
är fullt klart, och hänsyn behöver dess bättre icke tågås
till pseudoreaktioner som vid tuberkulinundersökningarna. Genom det arbete,
som de senaste åren utförts vid statens veterinärbakteriologiska anstalts kastsjukelaboratorium,
finnes nu möjlighet att till provinslaboratorierna föra ut
en för våra förhallanden fullt beprövad och standardiserad diagnostiseringsmetod.
De senaste årens erfarenheter från fältarbetet både i vårt land och
utomlands ha givit tillräcklig erfarenhet, och för närvarande råder icke någon
tvekan om att icke den smittsamma kastningen med framgång kan bekämpas.

Tillfället att igångsätta ett dylikt bekämpande över större områden är enligt
styrelsernas mening för närvarande synnerligen lämpligt. Den smittsamma
kastningen gick under åren 1920—35 fram över stora delar av landet i
mycket svår form. För närvarande finnes den i latent, kronisk form, till synes
med låg virulens inom betydande områden. Sjukdomen befinner sig således
i stor utsträckning just i det stadium, då den med framgång kan bekämpas,
och i många besättningar av olika storleksordning kan den nu utrotas
med relativt små åtgärder. Om nu intet göres, riskerar man att sjukdomen,
sedan djurens resistens nedsatts, inom stora områden kommer att
blossa upp igen. I svårt infekterade besättningar bör nu ympning av kalvarna
i åldern 4—8 månader organiseras enligt den amerikanska metoden.

Vid en utvidgning av bekämpandet är den nuvarande organisationen icke
längre lämplig. För medicinalstyrelsen uppstår allt större svårigheter och

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

13

kostnader i och med att bekämpandet tilltager i omfattning. Härtill kommer
att hushållningssällskapens veterinärer äga mera ingående person- och lokalkännedom,
något som är en förutsättning för ett effektivt bekämpande ute
i de olika länen. Ej heller torde statens veterinärbakteriologiska anstalts kastsjukelaboratorium
med fördel kunna mottaga alla de prov som behöva undersökas
då anslutningen till bekämpandet får allmän utbredning. Den decentralisering
av vissa delar av bekämpandet till hushållningssällskapen, som
tidigare förutsatts, bör därför snarast genomföras.

Beträffande den allmänna organisationen av bekämpandet
av den smittsamma kastningen hos nötkreatur ha styrelserna
anfört följande.

En decentralisering av kastsjukebekämpandet nödvändiggör enligt styrelsernas
mening genomgripande förändringar i gällande författningsbestämmelser
angående bekämpandet. Därvid är särskilt att märka att ingående
regler erfordras angående det decentraliserade bekämpandets organisation.

Det torde i detta samband vara lämpligt att påpeka, att den kontroll över
bekämpandet, som medicinalstyrelsen har att utöva, sedan bekämpandet av
den smittsamma kastningen decentraliserats, i väsentlig mån kommer att
skilja sig från den kontroll, medicinalstyrelsen nu utövar över tuberkulosbekämpandet.

Vid den sistnämnda kontrollen granskas å veterinärbyråns tuberkulosavdelning
samtliga rapporter från besättningar, som undersökts med tuberkulin.
Vid denna granskning kontrolleras bland annat den undersökande veterinärens
bedömning av de funna reaktionerna eller med andra ord, medicinalstyrelsen
ger härvid i förekommande fall direkta anvisningar angående
sjukdomens diagnostiserande. Samtidigt förekommer viss kontroll över fältarbetet.
Det föreliggande behovet av en central kontroll för att ernå en enhetlig
bedömning av reaktionerna torde vara en väsentlig orsak till att ledningen
av tuberkulosbekämpandet icke decentraliserats mer än vad nu är fallet.

När det gäller deli smittsamma kastningen har vid det statsunderstödda bekämpandet
hela den diagnostiska verksamheten hittills bedrivits av statens
veterinärbakteriologiska anstalts kastsjukelaboratorium. Härigenom har vunnits,
att diagnostiken är fullt enhetlig. De hushållningssällskaps laboratorier,
som komma att utföra kastsjukediagnoser, måste för detta ändamål godkännas
av medicinalstyrelsen. Styrelserna anse sig här ha all anledning antaga,
att de instruktioner, som utfärdas för laboratorierna, bliva av den art att
diagnostiseringsmetoderna helt komma att överensstämma med dem, som tilllämpas
vid veterinärbakteriologiska anstalten.

Någon granskning av de erhållna diagnoserna på administrativ väg — i
likhet med vid tuberkulosbekämpandet — är icke möjlig. Den kontroll av
det diagnostiska arbetet, som behöver ifrågakomma, måste ske ute i landet
på de olika laboratorierna. Medicinalstyrelsen torde lämpligen böra utöva
denna kontroll genom återkommande inspektioner. Inspektion bör därvid
även ske av fältarbete oell rådgivningsverksamhet.

Med hänsyn till det anförda ha hushållningssällskapen enligt styrelsernas
förslag tillagts tämligen omfattande arbetsuppgifter för bekämpandet, under
det att medicinalstyrelsen förbehållits en däremot svarande inspektionsrätt.
Utöver det egentliga laboratoriearbetet lia sällskapen därvid tilldelats så
omfattande uppgifter att dessa måste anses motivera en decentralisering av
bekämpandet även till .sällskap som icke inrättat för ändamålet vederbörligen
godkänt laboratorium.

Enligt styrelsernas mening bör den i nuvarande författningar givna möj -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

ligheten att med avseende å kastsjukebekämpandet uppdela landet i områden
med tre olika slag av regler för bekämpandet bibehållas.

Decentraliseringen av kastsjukebekämpandet bör enligt styrelsernas mening
endast avse de delar av landet, där sjukdomen är mera spridd. Inom
områden, där sjukdomen är sällsynt eller mindre allmän, är det icke påkallat
att skapa lokala organisationer för dess bekämpande. Inom dessa områden
kan bekämpandet alltjämt i de flesta fall bedrivas under direkt ledning av
medicinalstyrelsen. Styrelserna ha därför föreslagit, att decentralisering må
äga rum endast inom kastsjukesmittat område.

Man kan ej utan vidare utgå ifrån att ett av hushållningssällskap anordnat
kastsjukebekämpande kommer till stånd inom varje del av det kastsjukesmittade
området. Om ett sällskap förklarar sig icke önska anordna sådant
bekämpande inom sitt verksamhetsområde, bör detta kunna övertagas av
annat hushållningssällskap. Man kan emellertid ej med säkerhet räkna med
att så sker. Vidare kan ett sällskaps område komma att förklaras för kastsjukefritt
eller kastsjukeskyddat i så stor utsträckning, att återstående delar
av området ej utgör tillräckligt underlag för ett bekämpande genom sällskapets
försorg. I sådana fall bör den direkta ledningen av kastsjukebekämpandet
tillkomma medicinalstyrelsen på liknande sätt som nu sker.

Inom kastsjukefritt och kastsjukeskyddat område bör bekämpandet såsom
hittills ledas direkt av medicinalstyrelsen. Den enda förändring, som styrelserna
föreslå angående organisationen av detta bekämpande, är att djurägare
inom kastsjukeskyddat område, vilken i vanliga fall förutsättes skola ansluta
sig till av medicinalstyrelsen bedrivet bekämpande, av styrelsen kan hänvisas
till att i stället ansluta sig till av hushållningssällskap anordnat bekämpande.
Det kan nämligen vara olägligt för medicinalstyrelsen att själv omhänderhava
bekämpandet i sådana fall där endast ett fåtal smittade besättningar
kvarstå i ett kastsjukeskyddat område, som är beläget på stort avstånd från
huvudstaden.

Det ligger i sakens natur att bekämpandet av sjukdomen småningom kommer
att medföra att allt större områden kunna förklaras som kastsjukeskyddade
respektive kastsjukefria. Härigenom kommer även området för av
hushållningssällskapen anordnat bekämpande att minskas, samtidigt som medicinalstyrelsen
får övertaga bekämpandet inom ifrågavarande områden.
Sällskapen komma sålunda icke att behöva vidmakthålla sin organisation för
bekämpandet, då den icke längre har tillräcklig sysselsättning. Medicinalstyrelsen
å sin sida torde utan olägenhet kunna övertaga det återstående,
sannolikt föga omfattande arbetet med bekämpandet inom nytillkommande
kastsjukefria och kastsjukeskyddade områden.

Det av medicinalstyrelsen direkt ledda kastsjukebekämpandet
torde, enligt vad ämbetsverken anfört, komma att utföras
dels med anlitande av den hos medicinalstyrelsen anställde konsulenten,
dels ock av ortsveterinärerna. Laboratorieundersökningarna för detta bekämpande
syntes som regel komma att utföras å statens veterinärbakteriologiska
anstalt.

Decentralisering av kastsjukebekämpandet anse ämbetsverken
böra genomföras, i den mån hushållningssällskapen vidtagit sådana
anordningar att bekämpandet kunde anförtros sällskapen. Då bekämpandet
i samtliga fall måste stå under medicinalstyrelsens ledning, skulle sällskapen,
innan de anordnade eget kastsjukebekämpande, vara skyldiga att

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

15

därtill inhämta medicinalstyrelsens medgivande. För att kunna säkerställa
ett effektivt bekämpande vore det nödvändigt, att medicinalstyrelsen prövade
dels kompetensen hos den veterinär, som avsåges till ledare för bekämpandet,
dels ock, i den händelse sällskapet även önskade utföra diagnostiska
undersökningar å eget laboratorium, dettas lämplighet för ändamålet.

Hushållningssällskap, som anordnar kastsjukebekämpande, kan enligt förslaget
utföra detta enligt två alternativ. Härom har anförts följande.

Det ena alternativet avser sådana hushållningssällskap, vilka sakna eget
laboratorium för kastsjukediagnostik. Sällskapets veterinär leder bekämpandet
inom området i enlighet med därför av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar.
Härvid åligger det veterinären att föra register över samtliga anslutna
besättningar. För bekämpandet erforderliga blodprov, efterbördsprov,
mjölkprov m. m. insändas till statens veterinärbakteriologiska anstalt
eller till laboratorium, som av medicinalstyrelsen anvisats för ändamålet.
Från det laboratorium, där den diagnostiska undersökningen skett, sändes
uppgift å undersökningsresultatet i tre exemplar till vederbörande hushållningssällskap.
Sällskapets veterinär är i sin tur skyldig att med angivande
av erforderliga råd och direktiv för bekämpandet vidarebefordra undersökningsresultatet
såväl till djurägaren som, i förekommande fall, till den veterinär
djurägaren anlitar.

Det andra alternativet avser hushållningssällskap, som inrättat eget av
medicinalstyrelsen godkänt laboratorium för kastsjukediagnostik. Bekämpandet
bedrives här på samma sätt som enligt första alternativet; dock att
samtliga diagnostiska undersökningar utföras å sällskapets laboratorium.

Beträffande sammansättningen av den nämnd eller styrelse, som enligt
förslaget skall utses av hushållningssällskaps förvaltningsutskott att handhava
inseendet över kastsjukebekämpandet inom sällskapets område, ha ämbetsverken
anfört.

Styrelserna äro fullt ense om att det ur många synpunkter skulle vara synnerligen
ändamålsenligt, om vederbörande länsveterinär vore medlem i dylik
.styrelse eller nämnd, särskilt med tanke på att han därvid skulle representera
medicinalstyrelsen. Det torde dock knappast vara lämpligt att uttryckligen
föreskriva, att länsveterinären skall vara självskriven ledamot. Styrelserna
vilja emellertid uttala det önskemålet, att vederbörande länsveterinär
som regel inväljes i nämnden eller styrelsen. Att den veterinäre ledaren av
bekämpandet inom nämnden eller styrelsen skall föredraga förekommande
ärenden, ligger i öppen dag.

Rörande den lokala ledningen av kastsjukebekämpandet
som enligt förslaget utövas av en hos hushållningssällskapet anställd veterinär
ha ämbetsverken yttrat.

Vid avvägningen av hushållningssällskapens uppgifter med avseende å bekämpandet
måste hänsyn tagas till ali inom sällskapets område praktiserande
veterinärer, framförallt läns- och distriktsveterinärerna, böra anlitas för
bekämpandet i största möjliga utsträckning. Dessa veterinärer taga redan
nu i vissa fall livlig del i detta bekämpande. Det vore till stor fördel för bekämpandet,
örn de praktiserande veterinärernas arbetskraft även i fortsättningen
kunde i största möjliga utsträckning ulnyltjas för ändamålet, särskilt
såvilt gäller länsveterinärer och distriktsveterinärer.

Det vore säkerligen även till fördel för bekämpandet, om de praktiserande

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

veterinärerna ägde befogenhet att genom kontrakt eller förbindelse direkt
ansluta djurägare till av hushållningssällskapet anordnat kastsjukebekämpande
och härvid taga för bekämpandet erforderliga prov utan att djurägaren
dessförinnan skall behöva ha mottagit bekräftelse från hushållningssällskapet
att han är ansluten till bekämpandet.

Detalj föreskrifter rörande bekämpandet böra enligt ämbetsverkens
mening utfärdas av medicinalstyrelsen. Bekämpandet syntes
i största möjliga utsträckning böra bedrivas enligt särskild plan för varje
besättning. Beträffande olika detaljspörsmål i fråga om bekämpandet ha
ämbetsverken ytterligare anfört.

Genom blodprovskontroll följes sjukdomens förlopp i varje besättning.
Några utgallringar av reagerande djur synas som regel ej böra ifrågakomma,
förrän sjukdomen nått ett sådant stadium, att den kan helt utrotas genom
utslagning av ett fåtal djur.

Med lämpliga tidsmellanrum böra hushållningssällskapens veterinärer till
medicinalstyrelsen översända rapporter örn verksamheten. Då läns- och
distriktsveterinärerna synas böra äga kännedom örn den smittsamma kastningens
förekomst och utbredning inom sina verksamhetsområden, böra
kopior av rapporterna avseende länet i dess helhet tillställas länsveterinären
samt kopior rörande de olika veterinärdistrikten tillställas vederbörande
distriktsveterinär. Av praktiska skäl böra rapporterna begränsas till att allenast
omfatta uppgifter angående besättningens identitet och djurantal, antalet
reagerande djur vid varje undersökning samt antalet ympade djur.
Uppgifterna böra sammanställas sockenvis, så att medicinalstyrelsen utan
större svårighet kan utläsa tillståndet inom större områden. I mån av behov
är medicinalstyrelsen givetvis oförhindrad att inhämta ytterligare uppgifter
angående bekämpandet.

I förslaget har stadgats skyldighet för hushållningssällskap med eget laboratorium
att utföra diagnostiska kastsjukeundersökningar å prov från besättningar
tillhörande annat hushållningssällskaps område. Sådan skyldighet
skall dock endast föreligga, då hushållningssällskapet utan större olägenhet
kan utföra dylika undersökningar. Fall torde nämligen kunna tänkas, där ett
sådant åläggande skulle i avsevärd grad försämra sällskapets ekonomi eller
äventyra dess eget bekämpande. Vidare har stadgats förbud för laboratorium
att till undersökning mottaga prov från annat hushållningssällskaps
område annat än efter medicinalstyrelsens särskilda medgivande. Det torde
nämligen få anses angeläget att förebygga att djurägare, som vid ett laboratorium
erhållit positivt utslag angående sjukdomens förekomst, översända
nya prov till annat laboratorium i hopp om att proven skola bliva mildare
bedömda.

Sedan decentraliseringen genomförts, föreligger ingen anledning från statens
sida att lämna de djurägare, som icke ansluta sig till bekämpandet, särskilda
förmåner. Styrelserna anse därför, att samma taxa bör gälla för diagnostiska
undersökningar såväl vid statens veterinärbakteriologiska anstalt
som vid hushållningssällskapens laboratorier i fråga om prov från besättningar,
som icke äro anslutna till det statsunderstödda bekämpandet.

Nu gällande föreskrift, att i vissa fall kollektiv anslutning av flera besättningar
fordras, har icke medtagits i förslaget. Denna föreskrift har nämligen
visat sig verka hämmande på anslutningen och ej heller tillämpats.

Beträffande det föreslagna villkoret, att djurägare, som önskar ansluta sin
nötkreatursbesättning till det statsunderstödda bekämpandet, skall vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

17

skyldig att förbinda sig att kvarstå i bekämpandet viss
t i d samt djurägarens rättigheter vid anslutning till bekämpandet
lia ämbetsverken anfört.

Den föreslagna anordningen innefattar ändring av hittillsvarande regler,
enligt vilka djurägaren har rätt att utgå ur bekämpandet när som helst.
Ändringen har betingats av att djurägaren icke som nu skall betala undersökningen
per gång utan erlägga en årlig avgift som berättigar till alla behövliga
undersökningar och rådgivningar. Hushållningssällskapet ikläder
sig sålunda en viss ekonomisk risk. för vilken det bör kunna skydda sig genom
att fordra anslutning till bekämpandet under en viss tid. Anslutning genom
kontrakt, vilket praktiserats inom det kliniska tuberkulosbekämpandet, där
man haft enbart goda erfarenheter av systemet, har därför ansetts lämplig
även för kastsjukebekämpandet.

Djurägare, som kontraktsenligt ansluter sig till bekämpandet, äger i den
omfattning hushållningssällskapet i enlighet med medicinalstyrelsens föreskrifter
bestämmer erhålla kostnadsfria diagnostiska undersökningar samt
ympningar ävensom kostnadsfria råd och anvisningar i bekämpandet. Önskar
djurägaren erhålla ytterligare undersökningar skola dessa i sin helhet ske
på djurägarens bekostnad. Detsamma gäller undersökningar, som utföras
inom besättningar, vilkas innehavare icke äro anslutna till bekämpandet.
Antalet undersökningar per år blir givetvis beroende av på vilket sätt bekämpandet
kommer att anordnas. I allmänhet torde i smittade besättningar
blodprovsundersökningar omfattande samtliga djur över ett års ålder bliva
behövliga varje år. Ett annat viktigt led i bekämpandet utgör efterbördsundersökningarna.
Dessa prov kunna tagas och insändas direkt av djurägaren.
Sådana undersökningar avse kor inom smittade besättningar, icke endast
sådana som kastat utan även sådana som kalvat till synes normalt, men som
fortfarande reagera efter genomgången sjukdom (efterbördskontroll). Det
kan i dylika fall vara synnerligen värdefullt att få klarlagt, huruvida djuren
sprida smitta vid kalvning. Undersökningarna böra emellertid vara kostnadsfria
endast i det fall då undersökning anses erforderlig för bekämpandet.
Den kostnadsfria undersökningen bör därför endast omfatta prov som insändas
på anmodan av vederbörande veterinär. Samma förbehåll bör även
gälla ifråga örn mjölkprov som insändas i diagnostiskt syfte. Vad slutligen
beträffar kalvympning avses densamma i regel böra omfatta djur från 4—8
månaders ålder. På grund av åldersbegränsningen måste dylika ympningar
företagas flera gånger årligen. Övriga åtgärder förutsättas komma att ske
enligt de riktlinjer, som hittills prövats och befunnits ändamålsenliga.

Den, vilkens besättning på sätt medicinalstyrelsen föreskriver visats vara
fri från sjukdomen, skall alltjämt äga rätt att erhålla en uttrycklig förklaring
härom, s. k. friförklaring. Några större principiella förändringar i nu gällande
bestämmelser härom finna styrelserna icke anledning föreslå. Då del
icke kan anses lämpligt alt fastlåsa villkoren för friförklaring, torde beslut i
nämnda spörsmål böra överlåtas på medicinalstyrelsen. Rätten att utfärda friförklaring
skall tillkomma medicinalstyrelsen, vilken dock i vissa fall bör
kunna överlåta denna befogenhet till vederbörande hushållningssällskaps veterinär.
Återkallande av friförklaring bör för erhållande av erforderlig snabbhet
överlämnas till vederbörande veterinär. De fri förklarade, besättningarna
mäste stå under betryggande kontroll. Inom område, där sjukdomen har endast
ringa utbredning, torde kontrollen av de fri förklarade besättningarnas
hälsotillstånd med avseende på smittsam kastning i stor utsträckning kunna
ske med långa tidsmellanrum. Del torde icke vara uteslutet att inom en snar
framtid en väsentligt billigare diagnostiseringsmetod än blodprovstagning,

Bihang till riksdagens protokoll 10i3. 1 sami. Nr ''iVi. 2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

nämligen serologisk undersökning av mjölkprov från besättningar, kan komma
till användning. En dylik metod kan visserligen ej helt ersätta den serologiska
blodprovsundersökningen, men torde dock inom vissa områden kunna
få stor användning.

I fråga om finansieri n g c n a v b e k ä m p andel lia ämbetsverker
anfört.

Djurägare, som är ansluten till av hushållningssällskap anordnat bekämpande,
skall till sällskapet erlägga viss årlig avgift för varje djur över ett års
ålder inom besättningen. Avgiften bestämmes av medicinalstyrelsen för varje
år på förslag av vederbörande hushållningssällskap. Djurantalet beräknas för
högsta antal djur över ett års ålder, som förekommit inom besättningen vid
blodprovsundersökning eller ympning av kalvar med abortympämne under
det år, för vilket avgift erlägges.

Under den tid, då sjukdomens utrotande pågår i en besättning, har hushållningssällskapet
väsentligt .större utgifter för bekämpandet än sedan besättningen
friförklarats. Styrelserna ha därför funnit skäligt föreslå en väsentligt
högre avgift per djur för ansluten besättning, som icke är friförklarad,
än för friförklarad besättning. Innan större erfarenhet vunnits, är det mycket
svårt att beräkna huru stort belopp per djur, hushållningssällskapet måste
debitera anslutna besättningar. Styrelserna ha dock antagit, att detta belopp
för ansluten smittad besättning tillsvidare torde komma att ligga vid omkring
2 kronor per djur och år.

Sedan vederbörande besättning blivit friförklarad, anse styrelserna att
djurägaren skall erlägga avgift till hushållningssällskapet endast för de år,
då besättningen undersökes, och med lägre belopp, förslagsvis en fjärdedel
av det belopp som utgår för smittad besättning. Inom områden, där sjukdomen
endast har ringa spridning, skola friförklarade besättningar icke erlägga
någon avgift till hushållningssällskapet. I annat fall skulle sannolikt
djurägare i dessa trakter ha föga benägenhet att ansluta sina besättningar
till bekämpandet. Kontrollen inom dessa områden torde kunna ske utan
större kostnader.

Åtskilliga nötkreatursbesättningar torde komma att anslutas till bekämpandet,
ehuru sjukdomen är i sådant stadium, att den under de första åren
måste bekämpas huvudsakligen med tillhjälp av ympning av kalvar nied
abortympämne. I dylika fall då blodprov ej kommer att tagas — åtminstone
ej i större utsträckning — bliva hushållningssällskapets utgifter för bekämpandet
lägre än i övriga fall. Styrelserna ha därför räknat med att avgiften
för dylik besättning bär bestämmas till hälften av den som utgår för
annan smittad besättning.

I de fall då en djurägare deltager i av sällskapet anordnad klinisk tuberkuloskontroll
och av sällskapet anordnat kastsjukebekämpande, kan detta
enligt styrelsernas förmenande förbilliga bekämpandet. Styrelserna ha därför
föreslagit, att i dylika fall djurägarens avgifter till hushållningssällskapet för
kastsjukebekämpandet minskas med en fjärdedel.

Bidrag av statsmedel till hushållningssällskap, som anordnar kastsjukebekämpande,
bör utgå för varje djur över ett år i anslutna besättningar med
belopp, som Kungl. Majit bestämmer. Styrelserna lia i sitt kostnadsförslag
för bekämpandet räknat med att detta belopp för anslutna, icke friförklarade
besättningar bör utgå med hälften av det belopp djurägaren själv erlägger
eller alltså med 1 krona per djur över ett år samt för friförklarade besättningar
fjärdedelen av samma belopp eller 50 öre. För friförklarade besättningar
inom område, där sjukdomen endast har ringa utbredning, synes
dock bidraget av statsmedel kunna sättas lägre. I dylika fall kan undersök -

Kunell. Maj:ts proposition nr 212.

19

ning komma att verkställas enligt en billigare metod, nämligen genom serologisk
undersökning av mjölkprov. Då det torde komma alt möta svårigheter
att generellt bestämma riktlinjerna härför, torde det böra uppdragas åt
medicinalstyrelsen att bestämma ersättningen i sist angivna område.

Hushållningssällskap, som å eget laboratorium utför diagnostiska undersökningar,
bör erhålla ett visst av medicinalstyrelsen för varje år bestämt
bidrag av statsmedel. Styrelserna ha sökt utreda, huruvida det skulle vara
möjligt att för varje år reglera bidragen efter vederbörande laboratoriums
självkostnader för de utförda undersökningarna. Detta skulle emellertid medföra,
att hushållningssällskapen måste för varje år till medicinalstyrelsen
insända specificerad uppgift på samtliga utgifter för de diagnostiska undersökningarna,
vilka uppgifter sannolikt i regel skulle bliva synnerligen approximativa,
särskilt som sällskapen på samma laboratorium utföra diagnostiska
undersökningar för det kliniska tuberkulosbekämpadet ävensom annan bakteriologisk
diagnostisk verksamhet. Med anledning härav synes det .mera
ändamålsenligt att medicinalstyrelsen fastställer visst belopp att utgå för
olika diagnostiska undersökningar. Styrelserna lia räknat med 1 krona 50 öre
för varje utförd blodprovsundersökning och 1 krona för varje bakteriologisk
undersökning av efterbördsprov, foster m. lii.

Veterinär, som icke är anställd hos hushållningssällskap, är berättigad till
ersättning av sällskapet för blodprovstagning för sällskapets räkning samt
för rådgivning angående bekämpandet och för insamlande av uppgifter, som
ske i samband med blodprovstagningen. Styrelserna ha ingående dryftat, frågan
om efter vilka grunder nämnda ersättning skall utgå. Ur besparingssynpunkt
vore det uppenbarligen lämpligt att föreskriva, att dessa undersökningar
i största möjliga utsträckning skulle företagas samtidigt som
undersökningar avseende tuberkulos hos nötkreatur. Emellertid torde man
ej kunna uppställa uttrycklig fordran om resornas samordnande. Det blir
i inånga fall svårt att kombinera de olika förrättningarna, bland annat därför
ali i större besättningar båda förrättningarna ofta ej medhinnas på samma
dag. Det är vidare svårt att kontrollera efterlevnaden av en dylik bestämmelse.
Härtill kommer svårigheten att vid resor för olika ändamål fördela
resekostnaderna korrekt. Det är emellertid naturligt att resorna för .blodprovstagning
i verkligheten ofta komma att förenas med andra förrättningar.
Om ingen hänsyn härtill foges, skulle veterinärerna i vissa fall kunna göra
en oskälig vinst. Styrelserna lia ansett sig böra föreslå, att veterinären erhåller
arvode för varje undersökt blodprov men ingen särskild ersättning
därutöver för inställelse och resekostnader. Taxan för blodprovstagningen
har satts så lågt att den endast delvis täcker resekostnaden. Härigenom vinnes
att blodprovstagning med all sannolikhet kombineras med andra resor
i så stor utsträckning som är praktiskt möjligt. Denna form för ersättningens
beräkning medför vidare förenkling och tidsbesparing såväl vid uppsättande
av räkningar som vid deras granskning. Enligt styrelsernas förslag, bör
ersättningen utgå med 1 krona för vart och ett av de 10 första djuren i besättningen,
med 75 öre för vart och ett av de 40 följande djuren och med
25 öre för vart och ett av de övriga djuren från vilka blodprov tagits i föreskriven
ordning. Minsta arvode för blodprovstagning i en besättning bör vara
5 kronor. Ersättningen för de första 10 proven har föreslagits förhållandevis
hög. Den avser även att gottröra arbetet med upplysningsverksamhet m. m.,
sorn i lika hög grad är förenat med varje provtagning även i en mindre besättning.
Taxan för blodprov å övriga djur utöver de 50 första är avsevärt
lägre, då resekostnaderna beräknas bliva täckta genom de högre avgifterna
för de 50 första djuren. Enligt styrelsernas mening höra sällskapen låna ut
rör för blodprovstagning till veterinärerna.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Då erforderlig erfarenhet vunnits av huru decentraliseringen av kastsjukebekämpandet
komme att verka och ytterligare intensifierat arbete funnes
önskvärt, torde det enligt vad ämbetsverken anfört vara lämpligt att införa
mjölkpristillägg för friförklarade besättningar. Endast från dylika
besättningar kunde nämligen mjölken anses ha högre värde. Det syntes dock
ämbetsverken synnerligen lämpligt, om vissa mejerier redan nu på frivillighetens
väg ville lämna pristillägg för mjölk från friförklarade besättningar.
Härigenom skulle viss erfarenhet örn verkan av en sådan åtgärd kunna ernås.
En allmän föreskrift örn mjölkpristillägg, sådan som gäller i tuberkulosbekämpandet,
ha ämbetsverken däremot icke ansett sig böra föreslå i detta
sammanhang.

I stort sett innebära ämbetsverkens förslag, som förut nämnts, att de bestämmelser,
som nu gälla för område, där sjukdomen har allenast ringa tilllämpning,
skola tillämpas å kastsjukeskyddade områden. Vissa
mindre ändringar ha dock föreslagits och ämbetsverken ha därom anfört
bland annat följande.

Möjlighet bör stå öppen att, där så finnes lämpligt, använda mjölkprovsundersökning
för att utröna sjukdomens förekomst. Hittills har denna undersökningsmetod
icke funnits omnämnd i författningarna rörande bekämpandet
av den smittsamma kastningen. Djurägare eller veterinär, som misstänker
sjukdomens förekomst, skall erhålla rätt att få även sådana prov kostnadsfritt
undersökta.

Den veterinär, som tager blodprov, är enligt gällande bestämmelser skyldig
att förse de djur, från vilka blodprov tagits, med igenkänningsmärke.
En dylik märkning synes icke vara oundgängligen nödvändig för kontroll
vid eventuell nedslagning. Då därjämte märkning av stora delar av besättningar,
vilka ännu icke visats vara kastsjukesmittade, torde vara ägnad
att väcka missnöje hos djurägaren, har föreskrift örn märkning icke medtagits
i förslaget.

Som villkor för rätt till ersättning vid nedslagning gäller för närvarande,
att samtliga ägare till de djur, som ifrågasatts för nedslaktning, avgiva viss
förbindelse. Stora svårigheter ha förelegat vid tillämpningen av denna bestämmelse.
Man har .sålunda ofta måst avslå från viktiga nedslaktningsåtgärder,
emedan viss djurägare ej avgivit föreskriven förbindelse. Enligt
förslaget skall ersättning kunna utgå till de djurägare från vilka förbindelse
inkommit, oaktat övriga djurägare icke avlämnat sådan förbindelse. Erfarenheten
har vidare visat, att den snävt tillmätta tidsfristen inom vilken
nedslaktning skall ske vållat svårigheter och stundom hindrat att nedslaktning
verkställts. Där lämplig isolering av smittat djur kan ordnas eller risk
för smittspridning eljest icke föreligger, bör medicinalstyrelsen lia möjlighet
att medge anstånd nied nedslaktning, då särskilda skäl därtill föranleda.
Anstånd bör exempelvis medgivas i sådana fall, då den smittade kon
är det enda mjölkande djuret i en mindre besättning.

Besättning inom kastsjukeskyddat område bör endast i undantagsfall anslutas
till det statsunderstödda bekämpandet av sjukdomen. Ägare av smittad
besättning samt djurägare, som önskar få sin besättning friförklarad.
bör emellertid ha möjlighet att ansluta besättningen till dylikt bekämpande''

Inom kastsjukeskyddat område böra lämpligen så snart ske kan i erforderlig
utsträckning upptagas inventerande undersökningar angående sjukdomens
förekomst, exempelvis genom mjölkprovsundersökning, för att utröna,
om epizootilagen skall kunna tillämpas inom området.

Kungl. Majlis proposition nr 212.

21

Enligt ämbetsverkens förmenande böra till kastsjukeskyddade områden
hänföras ej endast Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län utan inom en
snar framtid även övriga Norrlandslän, Kopparbergs län samt av Göteborgs
och Bohus län den del, som ligger norr örn Nordre älv, ävensom Öckerö och
Styrsö socknar. Inom nämnda områden, med undantag för Offerdals och
Månsåsens veterinärdistrikt i Jämtlands län, hade nämligen sjukdomen
smittsam kastning hos nötkreatur, enligt vad verkställd utredning utvisade,
endast ringa utbredning. Om Jämtland skulle ingå i skyddsområdet, mäste
angivna veterinärdistrikt tills vidare undantagas. Önskvärt vore, att gränserna
för kastsjukeskyddade områden så mycket som möjligt kunde sammanfalla
med de nu föreliggande gränserna för tuberkulosfritt och tuberkulosskyddat
område.

Ämbetsverken ha funnit det lämpligt, att kastsjukefria och kastsjukeskyddade
områden skyddas genom spärrgränser från införsel av kastsjukesmittade
nötkreatur. Det skydd, som i sådant hänseende lämnats beträffande
tuberkulos hos nötkreatur, borde utsträckas att även gälla smittsam
kastning. I annat fall kunde riskeras, att smittsam kastning infördes till dessa
områden.

De i förslaget intagna bestämmelserna om spärrgränser lia utformats i
nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i förordningen angående
bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur. Då införseltillstånd endast
skall meddelas beträffande djur, som härröra från friförklarade besättningar,
har särskild undersökning av varje djur icke ansetts nödvändig.

Den centrala ledningen av kastsjukebekämpandet utövas
för närvarande av medicinalstyrelsen genom avdelningsföreståndaren vid statens
veterinärbakteriologiska anstalts kastsjukelaboratorium, vilken tillika är
medicinalstyrelsens föredragande i kastsjukeärenden. Vid anstalten finnes
ytterligare anställd en konsulent för kastsjukefrågor, vilken främst har till
uppgift att företaga tjänsteresor inom landet för olika ändamål avseende
kastsjukebekämpandet samt att vid förfall för föredraganden inträda i dennes
ställe.

Enligt ämbetsverkens förslag skall den centrala ledningen av kastsjukebekämpandet
alltjämt utövas av medicinalstyrelsen. I samband med bekärnpandets
decentralisation torde emellertid en viss omläggning av den centrala
ledningen böra genomföras. Ämbetsverken lia härom anfört följande.

Medicinalstyrelsens arbetsuppgifter böra vara, dels att handlägga allmänna
frågor angående bekämpandet, dels att utöva överinseende och kontroll
över det av hushållningssällskapen bedrivna bekämpandet, dels ock ali
utöva den direkta ledningen av bekämpandet inom vissa områden. Den hos
statens veterinärbakteriologiska anstalt anställde konsulenten bör överflyttas
å medicinalstyrelsens stat samt tillsvidare fungera såsom föredragande i kastsjukeärenden.
Samtidigt torde avdelningsföreståndaren å kastsjukelaboratoriet
böra befrias från föredragningsskyldighet hos medicinalstyrelsen. Konsulenten
skall sålunda utöva erforderlig kontroll och ledning av det decentraliserade
bekämpandet. Det föreslagna systemet för sällskapens rapportgivning

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

till medicinalstyrelsen har planerats på sådant sätt, att konsulenten icke skall
betungas med fortlöpande detaljgranskning av inkommande uppgifter utan
i stället utöva kontroll och ledning vid omfattande tjänsteresor.

1 fråga om konsulentbefattningen har viss meningsskiljaktighet förelegat
hos ämbetsverken. Medicinalstyrelsen har sålunda anfört att, därest svårigheter
skulle uppstå genom att konsulenten nödgades vistas å tjänsteresor någon
längre sammanhängande tid, medicinalstyrelsen skulle kunna ålägga avdelningsföreståndaren
vid kastsjukelaboratoriet att i styrelsen föredraga ärenden
angående bekämpandet ävensom besvara telefonförfrågningar och dylikt.
Detta åläggande borde intagas i den instruktion för nämnde befattningshavare,
som skulle gälla under ifrågavarande övergångstid.

Medlemmen av medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, professorn N. P.
Lagerlöf, som deltagit i medicinalstyrelsen vid behandlingen av ärendet, har
ansett, att konsulenten skulle vara direkt underställd medicinalstyrelsen men
med tjänsterum å statens veterinärbakteriologiska anstalt samt med avdelningsföreståndaren
å anstaltens kastsjukelaboratorium såsom ersättare.

Ehuru vissa skäl kunde anföras för att konsulenten, samtidigt som han
vore föredragande i medicinalstyrelsen, under ytterligare en kortare tid
skulle lia sitt tjänsterum å anstalten och därvid under frånvaro kunde ersättas
såsom föredragande i nämnda styrelse av avdelningsföreståndaren å
laboratoriet, har lantbruksstyrelsen funnit sig för sin del icke böra framställa
något direkt förslag i ämnet.

Med hänsyn till det arbete med kontroll och övervakning av det decentraliserade
bekämpandet som komme att åvila konsulenten, vilken skulle sköta
propagandaverksamheten inom de områden, där medicinalstyrelsen anordnade
bekämpandet, lia ämbetsverken funnit det lämpligt, att den reseersättning,
som skulle utgå till konsulenten för fullgörande av dennes uppdrag,
finge bestridas från det allmänna kastsjukeanslaget i stället för medicinalstyrelsens
omkostnadsanslag.

Ämbetsverken lia framhållit, alt anslutningen till det statsunderstödda
kastsjukebekämpandet under första året efter en decentralisering icke kunde
bedömas med någon större grad av säkerhet. Med hänsyn härtill lia ämbetsverken
endast kunnat göra en approximativ kostnadsberäkning. Därvid
ha icke medräknats kostnaderna för statens veterinärbakteriologiska anstalts
kastsjukelaboratorium. Enligt ämbetsverkens uppfattning syntes även
kostnaderna för detta laboratorium komma att stiga efter en decentralisering
av bekämpandet, då hushållningssällskap utan egna laboratorier förväntades
anlita laboratoriet.

Ämbetsverkens beräkningar av kostnadsökningen framgår av följande tabell.

Fältarbetet.

Statsbidrag å 1 krona per djur för 40,000

anslutna icke friförklarade djur ...... kronor 40,000

Statsbidrag å 50 öre per djur för 8,000 friförklarade
djur .................... » 4,000

Statsbidrag för nedslaktning............ »__17,000 kronor 61 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

23

Laboratoriearbetet.

Statsbidrag till laboratorier för 24,000
blodprovsundersökningar å 1 krona 50 öre kronor 36,000
Statsbidrag till laboratorier för undersökningar
av efterbördsprov m. m....... » 3,000 kronor 39,000

Reseersättningar till den hos medicinalstyrelsen
anställde konsulenten............ kronor 3,000 » ____3,000 * I

Sammanlagda ökade kostnaden för en decentralisering under
budgetåret 1943/44 kronor 103,000.

I fråga om kostnadsberäkningarna ha ämbetsverken ytterligare anfört i
huvudsak följande.

Styrelserna förutsätta, att endast ett begränsat antal hushållningssällskap
komma att medgivas rätt att börja decentraliserat bekämpande under första
året efter decentraliseringen. Anslutningen över hela landet kan beraknas till
omkring 40,000 djur. Det torde få anses troligt att Östergotlands och Hallands
läns hushållningssällskap omedelbart komma att igångsätta laboratoriearbetet
örn det antages att två blodprov årligen undersökas för varje anslutet
djur, skulle detta medföra omkring 24,000 blodprovsundersökningar å dessa
båda laboratorier under första verksamhetsåret. Med ett ersättningsbelopp
örn 1 krona 50 öre för varje utförd blodprovsundersökning skulle den sammanlagda
ersättningen för dessa undersökningar uppgå till 36,000 kronor.
Härtill synes böra läggas 3.000 kronor för utförda bakteriologiska undersökningar
av efterbördsprov.

Yttrandena.

Styrelsernas förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran i
nära nog samtliga avgivna yttranden.

Endast länsveterinärerna i Stockholms och Älvsborgs län lia uttryckligen
avstyrkt ett genomförande av det framlagda förslaget till decentralisering av
kastsjukebekämpandet. Länsveterinären i Älvsborgs län har i stället förordat
en förnyad grundligare och förutsättningslös utredning. Under tiden borde
orienterande undersökningar för att uppspåra kastsjukesmittade nötkreatuisbesättningar
verkställas med anlitande av den relativt billiga serologiska
mjölkmetoden. Tveksamhet i fråga örn decentraliseringen har också uttalats
av länsveterinären i Jämtlands län.

Statskontoret har ställt sig avvisande gentemot förslaget beträffande särskilda
statsbidrag till hushållningssällskapen för anordnande av kastsjukebekämpande.

I fråga örn detaljer i förslagen ha åtskilliga anmärkningar framställts.

Av innehållet i yttrandena torde ytterligare böra återgivas följande.

Beträffande lämpligheten att nu genomföra en decentra1
i s a t i o n i kastsjukebekämpandet har i ett stort antal yttranden
uttalats, att en decentralisering av kastsjukebekämpandet enligt de föreslagna
grunderna i hög grad .skulle bidraga till eli mera framgångsrikt bekämpande
av sjukdomen. Intresset för detta bekämpande vore stort bland

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

djurägarna. Ett bekämpande under lokal ledning syntes vara den rätta vägen
för ernående av ett gott resultat.

Förvaltningsutskottet hos Jönköpings Iåns hushållningssällskap har yttrat
bland annat följande.

Den smittsamma kastningen hos nötkreatur vållar jordbruket i Jönköpings
lan så stort avbräck att det enligt förvaltningsutskottets mening är
?.Y, de„n största vikt att ett effektivt bekämpande av sjukdomen kommer
till stand inom länet. Många skäl tala också för att tiden nu är inne för
ett dylikt bekämpande. Enligt medicinalstyrelsens uttalande skulle ju sål“ndf11SJU1kdom1en
nu ha övergått i en kronisk form, varigenom den nu är
förhållandevis latt att begränsa och utrota. Vidare är det sedan 1936 i länet
bedrivna bekämpandet enligt den kliniska metoden av tuberkulos hos
nötkreatur numera till väsentlig del genomfört, varför hushållningssällskapets
tuberkulosavdelning med fördel skulle kunna övergå till uppgiften att
koncentrera sig på kastsjukebekämpandet. Även rent driftsekonomiska svnpunkter
kunna anses särskilt starkt tala för att kraftiga åtgärder nu vidtagas
mot denna produktionshämmande och förlustbringande sjukdom.

.-ii ^ingssällskapet har också redan vidtagit vissa åtgärder, som syfta

tdl f!;1 förbereda ett allmänt bekämpande av den smittsamma kastningen i
Jönköpings Ian. Genom hushållningssällskapets tuberkulosavdelning har man
salunda sokt intressera bland annat mejerierna i länet för en medverkan i
bekampandet. Inom en andelsmejeriförening har hushållningssällskapet redan
organiserat ett kollektivt bekämpande, och inom ett antal andra föreningar
har man igångsatt orienterande undersökningar i syfte att vinna närmare
kännedom örn sjukdomens nuvarande utbredning. Det är vidare hushållningssällskapets
avsikt att begära medicinalstyrelsens tillstånd att å sitt
vetermarlaboratormm få utföra för kastsjukebekämpandet behövliga undersökningar
av blod- och efterbördsprov m. m.

Den av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen nu föreslagna uppläggningen
av ett kastsjukebekämpande på bred front anser förvaltningsutskottet
i stort sett riktig och lämplig. Det är sålunda enligt utskottets mening nödvän cust

att decentralisera bekämpandet, varvid det lämpligaste torde vara att __

såsom föreslagits — åt hushållningssällskapen anförtro den lokala ledningen
aY de„tta; Salhkapens tuberkulosavdelningar lia ju numera en synnerligen
värdefull, fleräng erfarenhet och kännedom om de lokala förhållandena, som
bor komma val tdl pass i ett allmänt kastsjukebekämpande. Styrelserna föruts.
ta emellertid att dar så visar sig lämpligt djurinnehavare, tillhörande en
mejeriförening eller tjurförening eller annan dylik sammanslutning, kollektivt
ansluta sig till bekämpandet. Förvaltningsutskottet vill särskilt understryka
det lampliga uti att söka gå fram på denna väg. Utskottet anser att härigenom
okade mojligheter vinnas för ett allmänt deltagande i och snabbare
genomförande av bekämpandet.

Länsveterinären i Jämtlands län, som uttalat tvekan inför föreliggande förslag,
har erinrat, att som skäl för decentralisering i huvudsak åberopats dels
att kostnaderna därigenom skulle minska, dels att decentraliseringen skulle
stimulera till ökad anslutning till kastningsbekämpandet, dels att .statens veterinärbakteriologiska
anstalt icke med fördel kunde avverka alla de undersökningar,
som erfordrades då bekämpandet finge allmän utbredning, dels ock
att hushållningssällskaps veterinärer skulle äga mera ingående person- och
lokalkännedom än en central ledning. Härom har länsveterinären i sitt yttrande
anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

25

En decentralisering kan ej rimligtvis förväntas medföra minskade kostnader
för bekämpandet. Det är väl snarare så, att erforderliga lokaler och arbetskraft
kan vid ett centraliserat bekämpande utnyttjas vida mera rationellt.

Erfarenheterna från tuberkulosbekämpandet lämna intet som helst stöd åt
antagandet, att en decentralisering skulle i och för sig verka avsevärt stimulerande
på anslutningen lill kastningsbekämpandet. En flyktig granskning av
anslutningssiffrorna för det kliniska tuberkulosbekämpandet under skilda år
inom Malmöhus och Hallands län ger vid handen, att man här under årtionden
arbetat med ett minst sagt blygsamt material och alt man praktiskt taget
ej kommit ett steg framåt, förrän det blev tal örn tilläggspris på mjölken
från de till bekämpandet anslutna besättningarna. Inom Östergötlands län
gick verksamheten bättre framåt tack vare de mjölkpristillägg, som man här
redan på tidigt stadium frivilligt införde vid några mejerier. Det betydande
uppsving, som tuberkulosbekämpandet uppvisar från mitten av 1930-talet,
står i direkt samband med den då införda mjölkprisdifferentieringen.

Det är uppenbart, att veterinärbakteriologiska anstaltens kastsjukelaboratorium
ej kan med nuvarande personal och lokalulrymmen åtaga sig alla
provundersökningar vid ett väsentligt vidgat kastningsbekämpande, men detta
är dock allenast en personal- och lokalfråga, som utan större svårigheter bör
kunna lösas.

Den mera ingående personal- och lokalkännedom, som ett hushållningssällskaps
veterinäravdelning kan förväntas besitta i jämförelse med en central
ledning i Stockholm, synes möjligen tala för en decentralisering. Det förefaller
emellertid, av förslaget att döma, ej vara avsikten att avkoppla tjänsteveterinärerna
från ali medverkan i bekämpandet, och dessa veterinärer torde
ännu bättre än hushållningssällskapens veterinärer stå i kontakt med den
djurägande allmänheten. Om det vore avsikten, att kastningsbekämpandet
skulle i likhet med det kliniska tuberkulosbekämpandet bedrivas i huvudsak
endast under medverkan av de hos hushållningssällskapen anställda veterinärerna,
torde en decentralisering lia varit erforderlig, men i annat fall bör
ledningen på samma sätt, som nu gäller för tuberkulinundersökningama.
kunna behållas centraliserad.

Om de skäl, som sålunda åberopats för en decentralisering, syntes länsveterinären
svagt grundade, så torde de invändningar, som kunde göras däremot,
vara mera vägande. Härom har länsveterinären yttrat.

Mest betänkligt synes vara, att man genom alt för närvarande belasta hushållningssällskapens
veterinäravdelningar med nya göromål äventyrar tuberkulosbekämpandets
planenliga genomförande. En splittring av veterinäravdelningarnas
verksamhel kan ej gärna vara till fördel för tuberkulosbekämpandet.

Mången torde vid genomläsning av betänkandet bibringas den uppfattningen,
att tuberkulosen numera inom södra delarna av landet vore på retur i så
stor utsträckning, all hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar skulle
riskera att bliva arbelslösa. Förhållandena äro tyvärr icke så gynnsamma
ifråga om de mera utpräglade jordbruksdistrikten. Vi slå ännu långt från tuberkuloskampens
mål. Innan vi fullständigt utrotat nötkreaturstuberkulosen,
måste vi uppnå hundraprocentig anslutning lill bekämpandet, och innan vi
kommit därhän, förefaller det vara olämpligt att lägga nya uppgifter på
hushållningssällskapens tuberkulosavdelningar, även om det i en del läll kan
vara möjligt att bedriva kastnings- och tuberkulosbekämpande parallellt.

De skid, sorn anförts emot en decentralisering av kastsjukebekämpandel

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

till hushållningssällskapen, bort jalla givetvis för de sällskaps vidkommande,
inom vilkas områden fullständig anslutning till tuberkulosbekämpandet vunnits
och den Ostertagska metoden helt eller till större delen spelat ut sin roll.
Dessa skäl torde emellertid komma att under åtskilliga år äga giltighet för
de flesta hushållningssällskap, som i första hand torde lia åsyftats med decentraliseringsförslaget.

En fråga, sorn styrelserna ej berört men som ej saknar betydelse, alden,
huru behovet av veterinär arbetskraft skall kunna tillgodoses vid ett
väsentligt vidgat och decentraliserat kastningsbekämpande. Den frågan torde
ej kunna anses löst enbart genom en hänvisning till de av hushållningssällskapen
för närvarande anställda tuberkulosveterinärerna.

Länsveterinären i Stockholms län har anfört följande.

Med hänsyn till den utvidgning av statens veterinärbakteriologiska anstalts
verksamhet, som planerats och vilken i viss mån motiverats av det ökade
arbetet för den smittsamma kastningens bekämpande, samt i betraktande av
det statsfinansiella läget kan nödvändigheten av den föreslagna decentraliseringen
ifrågasättas.

Av betänkandet framgår att nämnda anstalt med nuvarande bristfälliga
utrustning, med hjälp av tjänsteveterinärema för provtagningen, redan kunnat
uppvisa ett omfattande arbete och ett gott resultat ifråga om sjukdomens
bekämpande. Man torde kunna räkna med att detta arbete efter utvidgningen
skall kunna utföras i erforderlig utsträckning. Den föreslagna decentraliseringen
synes därför kunna uppskjutas, tills arbetet nått en sådan omfattning
att det blir nödvändigt vidtaga ytterligare åtgärder.

Ett uppdelande av arbetet på ett större antal mindre, lokala laboratorier
skall måhända påskynda en anslutning till sjukdomens bekämpande, men
man torde få befara vissa svårigheter i avseende på uniformiteten.

Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län har yttrat i huvudsak följande.

Med hänsyn till bland annat det under de sista åren av flera utländska
och svenska veterinärer prövade s. k. snabbagglutinationsprovet å mjölkserum
synes man vid genomförandet av den föreslagna decentraliseringen av
bekämpandet böra framgå med större försiktighet än som skedde vid nötkreaturstuberkuloskampens
omorganisation omkring år 1935. Det synes därför
vara att förorda, att vid genomförandet av nämnda decentralisation ledningen
av detsamma i största utsträckning finge kvarbliva hos medicinalstyrelsen
och att endast inom de av farsoten mest hemsökta regionerna av
landet hushållningssällskapen medgives organisera arbetet därmed. Vid prövning
av de lokala förutsättningarna för sjukdomsbekämpandet bör med hänsyn
till erfarenhet från undersökning av samlingsmjölk från omkring 1,500
besättningar i Göteborgstrakten en omfattande undersökning av mjölkprov
från besättningarna uttagna vid vederbörande mejerier föregå beslut örn sådant
medgivande. Skulle mjölkprovsorienteringen härvid utvisa, att sjukdomen
är föga utbredd inom orten, finnes nämligen ej anledning att låta hushållningssällskap
igångsätta en dyrbar organisation med massanslutning av
djurägare, allmän blodprovstagning med över hela länet resande veterinärer,
anställda hos sällskapet etc. I sådant fall bör då hellre omedelbart de större
eller mindre delarna av länet, där sjukdomen sparsamt förekommer, snarast
förklaras för skyddade respektive kastningsfria områden och bekämpandet av
de genom mjölkprovet såsom kastningsmisstänkta utpekade besättningarna
överlåtas till vederbörande tjänsteveterinärer att blodprov». Av såväl utländska
som svenska veterinära forskare har nämligen mjölkprovet påvisats vara i
så hög grad tillförlitligt, ali detsamma redan från början av kampen mot den

Kungl. Mcij.ts proposition nr 212.

27

smittsamma kastningen bör tillerkännas ett större värde vid orienteringsarbetet
för utrönande av sjukdomens utbredning i riket än vad förslaget synes
förutsätta.

Ett kastsjukebekäinpande, där största möjliga samarbete äger rum emellan
landets tjänsteveterinärer och alla redan befintliga laboratorier, som härför
kunna av medicinalstyrelsen godkännas, men utan så stor överflyttning av
organisationsapparaten på hushållningssällskapen som betänkandet avser, synes
bliva både mest rationellt, smidigast och billigast för det allmänna. De
genom införandet av mjölkprovet såsom huvudsakligaste orienteringsprov inbesparade
statsanslagen för kampen torde kunna bättre nyttiggöras genom
utökning av utrensningsbidragen än för användning av blodprovet såsom sökaremetod
i första hand efter smitthärdarna.

Enligt länsveterinären i Malmöhus län borde decentraliseringen begränsa*
till hushållningssällskap, som hade eget veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Länsveterinären i Kristianstads län finner det olämpligt att låta ett hushållningssällskap
handha bekämpandet inom annat sällskaps område.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Stockholms län och stad.
några länsveterinärer och svenska veterinärläkare föreningen ha framhållit,
att de s e ro 1 o g i s k a mjölkproven borde givas större utrymme i kastsjukebekämpandet
än som avsetts i styrelsernas förslag. Undersökning av
mjölkprov torde nämligen inom den närmaste tiden säkerligen komma att
få stor betydelse för kastsjukediagnostiken, när det gällde orienterande undersökningar
inom ett område, där sjukdomen hade relativt ringa utbredning.
För en dylik undersökning behövdes ej laboratorium, då den lämpligen
kunde utföras av hushållningssällskapets veterinär å mejeriet på den dit
inkommande samlingsmjölken från olika gårdar. Mjölkproven kunde också
med fördel undersökas av stadsveterinärerna i samband med övrig mjölkkontroll.
Medicinalstyrelsen syntes böra äga fastställa särskild taxa för dylika
mjölkundersökningar.

Beträffande själva anordnandet av bekämpandet inom k a stsjukes
mitta de områden har i flera yttranden anmärkts, att hushållningssällskapen
därvid borde vara skyldiga att samarbeta ej endast med
tjänsteveterinärerna inom sina respektive områden utan med samtliga där
verksamma veterinärer.

Förvaltningsutskottet hos Älvsborgs läns södra hushållningssällskap förmenar,
att bekämpandet, örn det .skulle kunna leda till resultat, borde handhas
av hushållningssällskapens veterinärer. Med den nuvarande indelningen
vore veterinärdistrikten på många håll alltför stora för att distriktsveterinärerna
ensamma skulle kunna tänkas medhinna ett effektivt utrotande av den
smittsamma kastningen.

Liknande synpunkter lia framförts av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet
i Hallands län.

Länsveterinären i Kalmar län anser, att bekämpandet av smittsam kastning
och tuberkulos hos nötkreatur borde samordnas i sådana besättningar,
där båda sjukdomarna vore allmänna.

I några yttranden har förordats kollektiv anslutning till bekämpandet.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Därom har förvaltningsutskottet hos Älvsborgs läns södra hushållningssällskap
anfört.

Förvaltningsutskottet anser, att föreskrift bör lämnas därom att djurinnehavare
helst böra ansluta sig kollektivt, genom sina olika föreningar, t. ex.
såsom det skett inom Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps verksamhetsområde,
genom mejeriföreningarna. Denna anslutning kollektivt genom mejeriföreningarna
har nämligen visat sig vara mycket praktisk. Djurägarnas
inställning till kastsjukebekämpandet är i allmänhet sådan, att de anse kampen
hopplös, om icke samtliga besättningar deltaga. Enär de flesta djurägare
numera leverera mjölk till mejeri, är en anslutning genom mejeriföreningarna
effektiv. De som ej lämna mjölk till mejeri komma därvid med automatiskt
genom bl. a. bestämmelsen att tjurarna, vilka som regel ägas av mejerileverantörer,
ej utlånas annat än till undersökta djui\

I ett stort antal yttranden bär föreslagits, att friförklaring av besättning
skulle utfärdas utan föregående ansökning av djurägaren.

Enligt länsveterinären i Gotlands län borde uttrycklig föreskrift införas
därom att inköp av nötkreatur till besättning ansluten till statsunderstött
kastsjukebekämpande endast skulle få äga rum från liknande besättning eller
från kastsjukefritt område.

Avelsföreningen för svensk röd och vit boskap har föreslagit, att vid ett
decentraliserat bekämpande uppgifter angående smittsam kastning, åtminstone
för avelsbesättningar av svensk röd och vit boskap, skulle sammanföras
hos medicinalstyrelsen så att den medverkan till bekämpandet av sjukdomen
som föreningen kunde lämna ej äventyrades.

Vad angår den föreslagna nämnden eller styrelsen hos hushållningssällskapen
för inseende över kastsjukebekämpandet har i
flera yttranden luniér strukits behovet av en sådan anordning. Beträffande
sammansättningen av nämnden eller styrelsen ha flera länsveterinärer och
några förvaltningsutskott samt svenska veterinärläkare/öreningen framhållit
som önskvärt, att länsveterinären vore självskriven ledamot i nämnden eller
.styrelsen. Då länsveterinären vore ansvarig för bekämpandet av de smittsamma
husdjurssjukdomarna överhuvud taget inom det av honom företrädda
området, syntes hans medverkan vid kastsjukebekämpandet både naturligt
och nödvändigt. Länsveterinärens medverkan vore också betingad av intresset
att underlätta samarbetet mellan hushållningssällskapens veterinärer och
övriga veterinärer, som deltoge i arbetet med kastsjukebekämpandet.

Länsveterinären i Kristianstads län har föreslagit, att antalet ledamöter i
nämnden eller styrelsen bestämdes till fem. Enligt förvaltningsutskottet hos
hushållningssällskapet i Kopparbergs län syntes det för åstadkommande av
enhetlig benämning inom samtliga hushållningssällskap lämpligt, att beträffande
den föreslagna nämnden eller styrelsen endast finge begagnas uttrycket
nämnd.

Frågan om statsbidraget till bekämpandet har berörts i några yttranden.

Statskontoret har erinrat, att de avgifter, som skulle upptagas för under -

K impi. Maj:ts proposition nr 212.

29

sökningar vid hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska laboratorier,
enligt styrelsernas tidigare uttalanden borde täcka omkostnaderna. Verksamheten
vid laboratorierna hade sålunda avsetts alt i stort sett bliva självförsörjande.
Ämbetsverket har vidare härom anfört i huvudsak följande.

Det framlagda förslaget torde icke kunna anses realisera önskemålet, att
kostnaderna åtminstone i stort sett skola täckas genom djurägaravgifter.
Ehuru anslutningen till bekämpandet under nästa budgetår beräknas endast
till 40,000 djur i hela landet och laboratorieundersökningar skulle utföras
allenast vid två hushållningssällskap, skulle likväl statens merutgifter bliva
icke mindre än 103,000 kronor. När verksamheten erhållit full omfattning,
skulle givetvis statsbidraget komma att uppgå till mångdubbla beloppet. Utan
att vilja förringa betydelsen ur folkförsörjningssynpunkt av kastsjukans effektiva
bekämpande måste dock statskontoret framhålla, att vidtagandet av
erforderliga åtgärder i detta syfte främst torde få anses vara ett de privata
djurägarnas intresse. Då en höjning av de till hushållningssällskapen utgående
avgifterna efter det att verksamheten kommit i gång kunde komma att
möta vissa invändningar, synes det ofrånkomligt, att dessa avgifter redan
från början fastställas till sådana belopp, att sällskapens utgifter för ändamålet
blivit fullt täckta. På grund härav torde en procentuellt sett tämligen
betydande höjning böra vidtagas av de i betänkandet angivna avgifterna till
hushållningssällskapen. Statskontoret vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
dels därvid, att den ersättning, som av djurägare erlägges för
klinisk tuberkuloskontroll, är avsevärt större än de av styrelserna förordade
avgiftsbeloppen för kastsjukebekämpandet, dels ock vid den omständigheten,
att djurägare enligt förslaget icke skulle vara skyldig utgiva inställelsearvode
eller reseersättning till veterinär, som verkställde blodprovstagning.

Statens ekonomiska insats i kampen mot ifrågavarande sjukdom skulle,
även om bidragen till hushållningssällskapen bortfölle, bliva av betydande
omfattning. Förutom kostnaderna för den av medicinalstyrelsen och statens
veterinärbakteriologiska anstalt omhänderhavda centrala ledningen och diagnostiseringen
skulle staten ha att utgiva gottgörelse till djurägarna för nedslaktade
djur. Då denna gottgörelse enligt betänkandet skulle utgå med 50
kronor för varje djur i åldern 6 månader—1 år och med 100 kronor för djur,
vars ålder överstege 1 år, lära, efterhand som bekämpandet utvidgas, kostnaderna
för detta ändamål komma att stiga till avsevärda belopp. Framhållas
må även, att staten från och med budgetåret 1942/43 utbetalar fasta organisationsbidrag
till hushållningssällskapens veterinärbakteriologiska laboratorier
— sammanlagt 96,000 kronor örn året — vilka bidrag tillkommit för att
möjliggöra en allmän bakteriologisk verksamhet vid ifrågavarande anstalter.
Nu angivna ekonomiska prestationer anser statskontoret helt motsvara vad
som rimligen kan begäras av statsverket.

Statens veterinärbaldcriologiska anstalts nämnd har framhållit, att grunderna
för statsbidraget borde bestämmas av Kungl. Majit och riksdagen och
alltså icke såsom i betänkandet angivits av medicinalstyrelsen. Den ifrågasatta
storleken av bidraget till laboratoriearbetet, 1 krona 50 öre för blodprovsundersökning,
syntes vara väl högt beräknad. Kostnaderna för proven
vid provinslaboratorierna behövde icke bliva så höga som beräknats i synnerhet
som lokaler och personal åtminstone till stor del redan torde finnas
disponibla samt en stor del av den för tuberkulosbekämpandet använda
apparaturen torde kunna användas jämväl för kastsjukebekämpandet. Nämn -

30

Kungl. May.ts proposition nr 212.

den har ansett, att en närmare utredning för beräkning av ifrågavarande undersökningskostnader
vore erforderlig. I detta sammanhang har nämnden
framhållit, att en utredning om nämnda kostnader jämväl syntes höra omfatta
kostnaderna för viss kastsjukediagnostik å mjölkprov, som visat sig
vara av stort värde för bekämpandet. De serologiska undersökningar, som
här åsyftades, behövde ej nödvändigtvis utföras å eif laboratorium utan kunde
ofta verkställas å ett mejeri. Kostnaderna torde därför bliva mycket låga.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Örebro län framhåller,
att en förutsättning för att arbetet skulle kunna bedrivas av hushållningssällskapen
vore, att utgifterna för verksamheten täcktes av inkomsterna. Det förefölle
förvaltningsutskottet, som om utgifterna för små besättningar knappast
skulle täckas av motsvarande inkomster enligt förslaget. Förvaltningsutskottet
förordade därför högre anslag. Därest laboratorieverksamhet skulle
upptagas i Örebro län, erfordrades ett särskilt organisationsbidrag för laboratoriets
iordningställande.

Riksräkenskapsverket har framhållit.

Enligt förslaget skall hushållningssällskap, som bedriver bekämpande av
hästsjuka, årligen äga åtnjuta bidrag av statsmedel med belopp, som fastställes
av Kungl. Majit. Vidare skall hushållningssällskap, som å eget laboratorium
utför diagnostiska undersökningar, åtnjuta ersättning av statsmedel
efter taxa, som medicinalstyrelsen bestämmer. För bedömande av med vilka
belopp nämnda bidrag och ersättning böra utgå torde det vara erforderligt,
att de hushållningssällskap, som bedriva bekämpande av hästsjuka, årligen
lämna redogörelse för det ekonomiska resultatet av sällskapens verksamhet
å ifrågavarande område. Det synes därför riksräkenskapsverket lämpligt, att
föreskrift lämnas därom, att hushållningssällskap, som bedriver bekämpande
av hästsjuka, skall vara skyldigt att till medicinalstyrelsen för varje år
avgiva redogörelse för sällskapets inkomster och utgifter i samband med bekämpandet.

Vidkommande djur äga inas avgifter för bekämpandet har från
flera håll anmärkts, att det föreslagna systemet med fyra olika slag av ersättningar
icke vore lämpligt. Sålunda har länsveterinären i Kopparbergs län
anfört, att det bleve svårt att förklara för djurägarna skillnaden mellan de
olika avgifterna. Ett dylikt system skulle säkerligen lätt medföra missnöje.
Mer än två kategorier avgifter, hela och halva, borde därför icke förekomma.
Även friförklarade besättningar, som kvarstode i bekämpandet, ådroge organisationerna
kostnader, som måste ersättas.

I flera yttranden har framhållits såsom olämpligt att medgiva en lägre avgift
för besättningar, som vore anslutna till klinisk tuberkuloskontroll. I sådant
fall skulle avgiften för dessa besättningar komma att öka, örn besättningen
efter slutfört tuberkulosbekämpande överginge till statlig kontroll med
tuberkulin.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Hallands län har anfört.

Förvaltningsutskottet ställer sig både av principiella och praktiska skäl
avvisande till att ansluten friförklarad besättning ej skulle erlägga avgift de
år prov ej tagas. Ett medlemskap i ett bekämpande förutsätter ömsesidiga
skyldigheter och kontrollen torde bäst uppehållas om årliga avgifter uttagas.

Kungl. Majlis proposition nr 212.

Kastningen är till sin natur oberäknelig och en ständig vaksamhet från alla
sidor är av nöden. För anslutna och friförklarade besättningar torde sällskapet
äga ett visst ansvar, som förutsätter en fortlöpande kontroll ävensom
rätt att vid minsta misstanke — oberoende av föreskrivna intervaller — företaga
undersökningar. Såvitt sällskapet nu kan se torde 50 öre per djur årligen
kunna anses skäligt, vilket dock ej bör hindra att denna summa senare nedsättes,
örn så visar sig möjligt.

Sällskapet anser ej heller att för anslutna smittade besättningar en uppdelning
av avgiftens storlek, efter det stadium i vilket sjukdomen befinner
sig, är riktig. För räkenskapsföringen är en sådan differentiering ingalunda
lätt att genomföra. Gränsen mellan den akuta formen med den föreslagna
billigare årsavgiften och den kroniska med den högre belastningen är inte
alltid möjlig alt exakt angiva, och olika tolkningar av reglerna med därav
följande klagomål äro inte uteslutna. Sällskapet anser därför, att en enhetlig
årsavgift för samtliga infekterade besättningar bör utgå och avgiften fastställas
till 1 krona 50 öre per år.

I fråga örn den föreslagna ersättningen till hushållningssällskapens laboratorier
för blodprovsundersökningar har sällskapet intet att anmärka annat
än att efterbördsproven som ofta kräva tidsödande arbete även böra ersättas
med 1 krona 50 öre.

Förvaltningsutskottet hos Älvsborgs låns södra hushållningssällskap har
uttalat följande.

De i betänkandet angivna grunderna för fastställande av de anslutna djurägarnas
avgifter själas förvaltningsutskottet onödigt komplicerade. Det förefaller
utskottet lämpligare, att den årliga avgiften per djur över ett års ålder
sättes lika för alla deltagare oavsett vilka åtgärder beträffande kastningsbekämpandet,
som vidtagas i besättningarna. Avgiften bör enligt utskottets
mening uttagas så, att om möjligt alla djurägare bidraga till kostnaderna för
bekämpandet på de smittade gårdarna. Inom Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsområde har detta problem lösts så att djurägarna
ansluta sig kollektivt genom sina mejeriföreningar. Mejeriföreningen får sedan
svara inför hushållningssällskapet för kostnaderna med ett årligt belopp
av högst en krona per blodprov, beräknat efter det antal som tages vid den
första orienterande undersökningen, eller om den orienterande undersökningen
göres medelst samlingsmjölkprov, högst en krona för varje djur över
ett års ålder i till mejeriet mjölklevererande besättning. Första året har denna
en-krona åtgått för täckande av undersökningskostnaderna. Genom att
inom området finnas relativt få kastsjukesmittade besättningar har hushållningssällskapet
erhållit medicinalstyrelsens medgivande till att, sedan den
första orienterande undersökningen verkställts, förnyade blodprovsundersökningar
tillsvidare ej behöva företagas i det slöra flertalet friska besättningar.
Undersökningar och övriga åtgärder koncentreras i stället på de smittade
besättningarna och besättningar i deras närhet. Kostnaderna för de kommande
årens undersökningar och kampåtgärder bli därigenom avsevärt lägre, då
de, som ovan angivits, beräknas fördelade på samtliga mejerileverantörer.
Genom detta arrangemang få ägarna tili de friska besättningarna bidraga till
kostnaderna för bekämpandet av sjukdomen på de smittade gårdarna, vilket
får anses rättvist med hänsyn till att smittofaran härigenom minskas. De icke
mejerilcvercrande besättningarna betala för sin första orienterande undersökning
2 kronor per prov, och skulle en sådan besättning befinnas vara smittad,
få kostnaderna för de kommande undersökningarna inräknas i mejeriföreningens
avgifter.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 212-

Några förvaltningsutskott förmena, att djurägarnas avgifter liksom vid
klinisk tuberkuloskonlroll borde fastställas av vederbörande hushållningssällskap
samt underställas medicinalstyrelsen för godkännande.

Enligt länsveterinären i Hallands län syntes avgifterna vid kollektiv anslutning
till bekämpandet böra bestämmas till ett lägre belopp än den avgift
som eljest utginge.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Malmöhus län har betonat
nödvändigheten av att djurägarnas avgifter och statsanslaget avpassades
på sådant sätt att sällskapen ej genom det föreslagna bekämpandet
ådroges lika dryga kostnader som vid tuberkuloskampen.

Riksräkenskapsverket har påpekat, att de avgifter, som inflyta till medicinalstyrelsen
från områden, där bekämpandet anordnas av styrelsen, borde
redovisas såsom särskilda uppbördsmedel å anslaget till kastsjukebekämpandet.

Beträffande de föreslagna ersättningarna till veterinärer ha
vissa erinringar framkommit i yttrandena. Sålunda ha flera länsveterinärer
funnit ersättningarna i fråga om blodprovstagning för låga i synnerhet för
mindre och mera avlägset belägna besättningar. Ersättningarna borde i stället
fastställas i enlighet med veterinärtaxan (praktiktaxan). Enligt länsveterinären
och förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Hallands län
syntes minsta ersättning för besättning böra utgå med 10 kronor. Däremot har
föreståndaren för tuberkulosbekämpandet i Jönköpings län funnit ersättningarna
ligga i överkant. Han har föreslagit, att ersättning skulle utgå med
en krona för vart och ett av de tio första undersökta djuren i en besättning,
med 75 öre för de tio följande djuren samt med 25 öre för övriga djur. Minsta
arvode skulle dock utgöra fem kronor för besättning. Detta förslag har biträtts
av förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Jönköpings lån.

Länsveterinären i Värmlands län har anfört bland annat följande.

Det föreliggande förslagets allmänna genomförande torde sannolikt komma
att gestalta sig sålunda. Medelst mjölkprov uppletas de smittade besättningarna,
vilka sedan med hjälp av blodprov saneras. Det är därvid att antaga,
att i tätare befolkade orter med intensiv kreatursskötsel, t. ex. i södra Skåne,
ganska många besättningar visa sig vara smittade, under det att på andra
håll, exempelvis i Värmland, endast ett fåtal äro infekterade. Då det gäller
att sanera ett område, såsom ett veterinärdistrikt, inom en tätt befolkad och
svårt genomsmittad trakt, kan veterinären företaga en hel del blodprovstagningar
i ett sammanhang. Han har kanske möjlighet att inom 10 å 15
kilometers rayon hålla på med att dag efter dag taga blodprov på flera gårdar
varje dag. För sådana förrättningar är den föreslagna normen för ersättningar
lämplig, och kastsjukebekämpandet kan här bliva effektivt.

Helt annorlunda ställer sig saken i ett glesare befolkat område med ett
fåtal smittohärdar och i regel små besättningar. Här har veterinären sällan
möjlighet att taga blodprov på flera gårdar under samma dag, och om detta
i undantagsfall kan ske, äro avstånden även mellan gårdarna stora och dessa
ofta belägna långt från veterinärens stationsort. Som relativt gynnsamt fall
kan antagas, att han på samma dag kan taga prov på två gårdar med vardera
tio vuxna nötkreatur, den ena belägen 20 kilometer från stationsorten och
den andra snett på hemvägen, så att avståndet från den första gården är 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

33

och från veterinärens stationsort 15 kilometer. Veterinärens sammanlagda
ersättning för båda förrättningarna blir 20 kronor. Men skjutskostnaden med
egen bil utgör i detta fallet 18 kronor, varför det sammanlagda arvodet för
hela förrättningen blir 2 kronor. Om i stället för den egna bilen hyrbil hade
anlitats hade kostnaden för skjutsen blivit avsevärt högre och dessutom väntepengar
måst utbetalas, varför det hela resulterat i en direkt förlust för veterinären.

Betänkandet förutsätter, att blodprovstagningarna i regel skola ske i samband
med andra förrättningar. Oftast kan väl så ske, men just på de orter,
som ligga avlägset och där sällan veterinär anlitas, kan det dröja åratal mellan
varje sjukbesök. När i alla fall något sådant skall ske blir det antingen
vid sådan tid på dygnet, att blodprov helt enkelt icke kunna förekomma, eller
också har ryktet örn veterinärbesöket spritt sig i bygden, så att veterinären
får full sysselsättning, kanske hela dagen, och icke hinner med att taga
några blodprov.

Följden av den föreslagna taxan måste bliva, att de avlägsnare härdarnas
sanerande blir problematiskt. Enda rättvisa normen är, att veterinären liksom
vid tuberkulinförrättningarna blir berättigad till skjutsersättning, varjämte
inställelse- och förrättningsarvode bör utgå. Om ett kastningsbekämpande
skall kunna bli effektivt och påräkna veterinärernas allmänna och
intresserade medverkan måste dessa få en känsla av att ersättningen at dem
grundas något så när på rättvisa, så att icke det mera betungande arbetet i
glest bebyggda trakter blir sämst eller rent av icke alls betalt.

Några länsveterinärer anse, att ersättning för ympning av kalvar icke
borde utgå efter överenskommelse mellan hushållningssällskapen och veterinärerna
utan enligt föreskrivna grunder, lämpligen veterinärtaxan (praktiktaxan)
.

De föreslagna bestämmelserna örn nedslaktning av smittade
djur ha föranlett erinran i några yttranden. Sålunda anser länsveterinären
i Gotlands län, att uppskov med nedslaktning icke borde kunna meddelas.
Enligt hans mening syntes det ur kontrollsynpunkt nödvändigt, att djur, som
skulle nedslaktas, åsattes särskilt märke.

Den föreslagna ersättningen för nedslå k tade djur betecknas
i flera yttranden såsom för låg. Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet
i Hallands län förmenar sålunda, att ersättning borde utgå med 100
kronor för djur i åldern sex månader — två år samt med 200 kronor för
djur över två års ålder. Även med en kompensation av denna omfattning
innebure nedslaktningsproceduren en för djurägaren mycket kännbar uppoffring.

Enligt vad som från flera håll framhållits borde pristillägg utgå
för mjölk härrörande från friförklarade besättningar. Det har därvid erinrats
om den framträdande betydelse för tuberkulosbekämpandet mjölkpristilläggen
haft.

Den föreslagna indelningen av landet i olika områden alltefter
den smittsamma kastningens utbredning samt införande av spärrgränser
bar lämnats utan erinran i yttrandena.

Ilihnnrj till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 212.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Länsveterinären i Göteborgs län har ansett att möjligheter till tvångsanslutning
av kreatursbesättningar till det statliga bekämpandet borde förefinnas
inom kastsjukeskyddat område.

I några yttranden har framhållits, att antalet friförklarade besättningar
vore så litet att det under en övergångstid bleve nödvändigt att tillåta införsel
till kastsjukefria och kastsjukesmittade områden även av andra djur
än som härrörde från friförklarade besättningar.

Beträffande indelningen i olika områden och spärrgränsernas dragande lia
flera önskemål uttalats. Sålunda anser förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet
i Norrbottens län, att spärrgränsen med hänsyn till kastsjukesmittans
utbredning i Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Kopparbergs
län till att börja med borde sammanfalla med Västerbottens läns sydgräns.

Förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i Gotlands län och länsveterinären
i samma län förmena, att detta län omedelbart borde hänföras
till kastsjukefritt område. Motsvarande yrkanden beträffande Göteborgs och
Bohus län samt Västernorrlands län ha framställts av länsveterinären i Göteborgs
och Bohus län samt förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i
Västernorrlands län. Däremot förmenar länsveterinären i Västernorrlands
län, att detta län borde hänföras till kastsjukeskyddat område. Förvaltningsutskottet
hos hushållningssällskapet i Jämtlands län och länsveterinären i
samma län anse, att sistnämnda län skulle hänföras till kastsjukeskyddat
område. För Stockholms, örebro och Gävleborgs läns vidkommande ha motsvarande
yrkanden framställts av förvaltningsutskotten hos hushållningssällskapen
i Stockholms län och stad samt Gävleborgs län ävensom av länsveterinärerna
i örebro och Gävleborgs län.

Behovet av ifrågavarande införselreglering beträffande särskilt Norrlandslänen
har vitsordats av flera länsveterinärer i dessa län.

Beträffande ordnandet av den centrala ledningen har i flera yttranden
den av professor Lagerlöf uttalade särskilda meningen tillstyrkts.

Statens veterinärbakteriologiska anstalts nämnd har yttrat.

I betänkandet har föreslagits att — i avvaktan på medicinalstyrelseutredningens
förslag — anstaltens avdelningsföreståndare vid kastsjukelaboratoriet
skulle under kastsjukekonsulentens bortovaro åläggas att vara föredragande
i ärenden angående bekämpandet ävensom besvara telefonförfrågningar
och dylikt. Då konsulenten torde komma att under första åren vistas på
tjänsteresor större delen av sin arbetstid, skulle den ifrågasatta organisationen
komma att innebära, att anstaltens kastsjukeavdelning komme att berövas
ej blott den nuvarande konsulenten, som mer än halva arbetstiden tjänstgör
såsom assistent på avdelningen, utan även till stor del jämväl avdelningsföreståndaren.
En sådan arbetsorganisation torde icke vara möjlig att genomföra,
såvida avdelningen skall kunna utföra på den ankommande göromål,
i all synnerhet som arbetet därstädes förväntas öka avsevärt så snart
decentraliseringen genomförts. Nämnden finner därför att det bör övervägas,
huruvida icke i samband med kastsjukekonsulentens överflyttande från och
med den 1 januari 1944 till medicinalstyrelsen någon befattningshavare på

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

35

styrelsens stat skulle kunna åläggas att under konsulentens bortovaro vara
föredragande samt i övrigt handlägga därunder uppkommande frågor rörande
bekämpandet.

Såväl statskontoret som riksräkenskapsverket ha avstyrkt förslaget, att
kastsjukekonsulentens reseersättningar skola utgå från anslaget till kastsjukebekämpandet.

Att förslaget saknar bestämmelser om livdjurs handel har påtalats
i flera yttranden. Särskilt för kreatursauktioner har det ansetts erforderligt
med bestämmelser, som förbjöde försäljning av djur under beteckning
av kastsjukefrihet utan att vederbörlig undersökning av djuren ägt rum. Enligt
länsveterinären i Uppsala län borde livdjursförsäljningarna inom kastsjukefria
och kastsjukeskyddade områden försiggå under likartade betingelser
som de vilka gällde enligt förordningen angående bekämpande av tuberkulos
hos nötkreatur. I flera yttranden har framhålilts, att ett stort antal
upptäckta smitthärdar visat sig härröra från djurhandeln.

Vid igångsättandet år 1938 med statens stöd av bekämpandet av den smittsamma
kastningen hos nötkreatur förutsattes att detta till en början icke
skulle bliva av större omfattning. Anledningen härtill var dels att erfarenhet
då saknades huru bekämpandet borde bedrivas och dels att djurägarna
då i stor omfattning ännu vore engagerade i kampen mot kreaturstuberkulosen.
Under den tid kampen mot den smittsamma kastningen nu pågått
har en viss överblick över sjukdomens utbredning i landet vunnits och
en organisation för bekämpandet uppbyggts såväl centralt inom medicinalstyrelsen
och statens veterinärbakteriologiska anstalt som ock i viss omfattning
ute i landet. Genom den veterinärmedicinska vetenskapens landvinningar
på ifrågavarande område ha nu även bättre medel erhållits för både
sjukdomens bekämpande och uppspårande. Sålunda föreligger numera möjlighet
att genom ympning av kalvarna göra dessa immuna mot sjukdomen
eller i vart fall i hög grad begränsa sjukdomens skadliga verkningar. Genom
de förut omförmälda mjölkproven har man erhållit ett billigt och lätthanterligt
medel att i varje fall i stort snabbt kartlägga sjukdomens förekomst.

Sedan numera kampen mot nötkreaturstuberkulosen framskridit så långt
att arbetet därmed på många håll i landet kunnat begränsas eller helt avslutas,
synes tiden vara inne att upptaga frågan om en intensifiering av bekämpandet
av den andra svåra och förödande husdjurssjukdomen, smittsam
kastning hos nötkreaturen, vilken sjukdom årligen torde åsamka det
svenska lantbruket lika betydande förluster som kreaturstuberkulosen medförde
då denna hade sin största utbredning. I och med att tuberkulosbekämpandet
börjat inskränkas, ha de veterinära krafter, som deltagit i delta, frigjorts
för andra uppgifter, varjämte arbetet vid de laboratorier ute i landet
som varit helt upptagna i kampen mot tuberkulosen blivit så begränsat, att
möjligheter finnas för deras utnyttjande för andra ändamål. Såsom medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen i sitt betänkande framhållit tala förutom

Före draganden.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

nyssberörda omständighet även andra vägande skäl för att kampen mot den
smittsamma kastningen nu utvidgas. Sjukdomen, som för en del år sedan
hade en stark slagkraft och stor virulens, befinner sig för närvarande inom
stora områden av landet i en latent, kronisk form. Sjukdomen är således just
nu i stor utsträckning i det stadium då den med framgång kan bekämpas.
Möjligheter torde därför föreligga att utan alltför omfattande och kostsamma
åtgärder utrota densamma inom stora delar av landet. Ett dröjsmål är
sannolikt förenat med läsk för att sjukdomen ånyo skall blossa upp i akut
form och därefter vinna ytterligare utbredning inom landet. I flera andra
länder har sjukdomen med framgång bekämpats enligt de metoder som under
fem år tillämpats i Sverige. Sålunda anses sjukdomen numera vara så
gott som utrotad i Norge. Även i Danmark har kampen mot sjukdomen intensifierats,
vilket medfört en stark nedgång i sjukdomsfrekvensen.

I nuvarande statsfinansiella läge kan det givetvis ingiva betänkligheter att
intensifiera kampen mot ifrågavarande sjukdom, vilket torde komma att
medföra vissa ökade kostnader för statsverket. Emellertid vill jag framhålla
att kastsjukebekämpandet av flera orsaker icke ens tillnärmelsevis torde
komma att draga lika stora kostnader som tuberkulosbekämpandet. Vid
kastsjukebekämpande lärer nämligen utslagning av djur i samma omfattning
som vid tuberkulosbekämpandet icke behöva förekomma. Härjämte bliva
kostnaderna för kontrollen över besättningarnas hälsotillstånd avsevärt
lägre i fråga om smittsam kastning. Storleken av utgifterna för bekämpandet
sammanhänger givetvis även med omfattningen av åtgärderna. Tills vidare
torde viss återhållsamhet härvidlag böra iakttagas.

Med hänsyn till det anförda finner jag mig böra biträda medicinalstyrelsens
och lantbruksstyrelsen i nära nog samtliga yttranden tillstyrkta förslag
att en viss intensifiering kommer till stånd i fråga örn bekämpandet av
den smittsamma kastningen hos nötkreatur.

Medicinalstyrelsens och lantbruksstyrelsens förslag innebär bland annat en
decentralisering av kastsjukebekämpandet från medicinalstyrelsen och statens
veterinärbakteriologiska anstalt till hushållningssällskapen och dessas
veterinärbakteriologiska laboratorier. Härvid följas i stort sett samma linjer
som tillämpats vid bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen. Givet är att
vid medverkan av hushållningssällskapen en bättre anslutning till bekämpandet
kan ernås ute bland kreatursägarna än då detta ledes centralt
från medicinalstyrelsen. Hushållningssällskapen äga ju större förutsättningar
att komma i kontakt med djurägarna och intressera dem för sjukdomens
utrotande i kreatursbesättningarna. Redan vid det statsunderstödda
bekämpandets igångsättande framstod det klart, att en decentralisering av
detsamma skulle bliva nödvändig, om en större anslutning från djurägarnas
sida skulle komma till stånd. Liksom beträffande bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen
måste nämligen de statliga åtgärderna mot den smittsamma
kastningen, åtminstone inom sådana områden där sjukdomen är mera
spridd, främst grundas på djurägarnas frivilliga medverkan. Genom decentraliseringen
vinnes även möjlighej att utnyttja de veterinärer, som förut

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

37

varit syselsatta med tuberkuloskampen och som äga en ingående kännedom
örn förhållandena i de olika länens kreatursbestånd. Härigenom kan såsom
förut antytts jämväl en vidgad sysselsättning givas åt hushållningssällskapens
laboratorier, vilkas kapacitet eljest icke skulle kunna utnyttjas till
fullo. Till en början synes den nu förordade decentraliseringen av kastsjukebekämpandet
böra genomföras inom områden, där kampen mot nötkreaturstuberkulosen
börjat inskränkas och där bekämpandet av den smittsamma
kastningen kan ske med utsikt till framgång utan alltför stora kostnader.

Ehuru ett utvidgat sjukdomsbekämpande enligt mitt förmenande sålunda
bör komma till stånd, anser jag likväl såsom förut berörts påkallat, att en
viss försiktighet härvid iakttages. Veterinärerna hos hushållningssällskapen
torde ännu icke äga den erfarenhet på nu ifrågavarande område att de kunna
motsvara de fordringar, som skulle ställas på dem vid en alltför hastig ansvällning
av kastsjukebekämpandet. På sina håll ute i landet pågår även
alltjämt tuberkulosbekämpandet i icke ringa omfattning. I likhet med ämbetsverken
finner jag därför, att bekämpandet för närvarande icke bör erhålla
den stimulans, som skulle ligga i införande av bestämmelser om obligatoriskt
pristillägg för mjölk från kastsjukefria kreatursbesättningar på sätt
som gäller för mjölk från besättningar anslutna till det statliga tuberkulosbekämpandet.
Hinder bör emellertid icke möta, att mejerierna själva inom
sådana områden, där ett mera omfattande kastsjukebekämpande med framgång
synes kunna komma till stånd, frivilligt införa sådana pristillägg.

Av särskild betydelse för hindrandet av smittspridning är en reglering av
handeln med livdjur. I sådant syfte har genom förordningen angående bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur vid straffansvar förbjudits att överlåta
nötkreatur under beteckningen tuberkulosfritt eller annan beteckning,
som giver sken av att djuret är fritt från nämnda sjukdom, med mindre djuret
uppfyller vissa, i förordningen närmare angivna villkor. Vid tillkomsten
av denna bestämmelse förutsattes, att motsvarande regel avseende frihet
från smittsam kastning i sinom tid skulle införas. I flera yttranden har också
efterlysts bestämmelser till skydd mot smittspridning genom handeln med
livdjur och särskilt genom försäljning å auktioner. En förutsättning för införande
av sådana föreskrifter är dock enligt mitt förmenande, att anslutningen
till ett ordnat bekämpande av den smittsamma kastningen blivit betydligt
mera omfattande än för närvarande. I betraktande härav anser jag
mig icke nu böra tillstyrka införandet av särskilda bestämmelser i berört
syfte. Jag förutsätter dock, att frågan örn sådana bestämmelser upptages till
förnyat övervägande, så snart anslutningen till bekämpandet blivit mera
allmän.

Efter alt sålunda lia redogjort för min principiella ståndpunkt till den nu
föreliggande frågan torde jag få övergå till att lämna en redogörelse för de
riktlinjer enligt vilka det utvidgade bekämpandet av den smittsamma kastningen
enligt min mening bör ske.

I anslutning till vad styrelserna föreslagit bör landet beträffande åtgärder

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

mot kastningen indelas i olika områden. Sådant område, där sjukdomen endast
har ringa utbredning, torde böra benämnas kastsjukeskyddat område.
Förekommer sjukdomen icke inom visst område eller har den där allenast
synnerligen ringa utbredning, bör området benämnas kastsjukefritt område.
Det lärer få ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande i fråga om vilka
delar av landet som böra hänföras till kastsjukeskyddade och kastsjukefria
områden.

Bekämpandet inom område, som icke hänförts till kastsjukefritt, torde
i anslutning till vad förut förordats böra anordnas antingen av medicinalstyrelsen
eller av hushållningssällskap. Det synes böra ankomma på medicinalstyrelsen
att bestämma i vilken utsträckning bekämpandet skall handhas
av hushållningssällskap. Såsom förutsättning för sådan decentralisering, i
vad avser blodprovsundersökning, bör gälla, att vederbörande hushållningssällskaps
laboratorium kan godkännas för ändamålet samt att den veterinär
föreståndaren för laboratoriet förvärvat erforderlig kompetens. Såsom i förslaget
förordats bör möjlighet föreligga att förordna att bekämpandet inom
ett hushållningssällskaps område skall kunna ledas av annat hushållningssällskap.
Sistnämnda anordning torde emellertid endast böra vidtagas, där
ett förbilligande av bekämpandet kan vinnas eller så finnes påkallat av andra
praktiska skäl.

Enligt min mening är det av särskild vikt, att vid bekämpandet sådana
åtgärder vidtagas som äro av betydelse för att bevara hittills uppnådda framsteg.
De friska besättningarna måste skyddas från smitta. En förutsättning
härför är givetvis, att sjukdomshärdarna uppspåras och isoleras, till dess
åtgärder för sjukdomens utrotande inom de smittade besättningarna kunna
vidtagas. Som jag förut berört äger man numera genom den serologiska
mjölkmetoden möjlighet att både snabbt och billigt kunna genomföra omfattande
orienterande undersökningar. Dessa undersökningar förutsätta inga
veterinärbesök å de olika gårdarna. Det är tillräckligt att samlingsmjölkprov
från olika besättningar genom mejerierna eller av djurägarna själva tillhandahållas
för serologisk undersökning. En sådan undersökning kräver ej heller
någon större laboratorieutrustning och kan därför äga rum jämväl utanför
de nu inrättade veterinärbakteriologiska laboratorierna. Jag förutsätter,
att denna diagnostiska metod under det fortsatta arbetet mot den smittsamma
kastningen kommer att användas i den utsträckning, som finnes lämpligt.
Medicinalstyrelsen bör äga behörighet att, när så anses erforderligt, förordna
om orienterande mjölkprovsundersökningar på statens bekostnad för lämpliga
sammanhängande områden, t. ex. mejerikretsar. Som jag redan nämnt
bliva kostnaderna för sådana undersökningar relativt obetydliga. Medicinalstyrelsen
må kunna förklara veterinär kompetent att verkställa dylika undersökningar
även om han icke eljest skulle kunna anses äga tillräckliga kvalifikationer
i fråga om övriga åtgärder i samband med kastsjukebekämpandet.

I orienterande syfte företagas redan för närvarande å statens bekostnad
blodprovsundersökningar å samtliga slaktdjur vid vissa kontrollslakterier
inom sådana områden där sjukdomen är mera sällsynt förekommande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

39

Dessa undersökningar, som ej heller föranleda några större kostnader, äro
av stor betydelse för att uppspåra sjukdomshärdar. Medicinalstyrelsen bör
därför alltjämt äga möjlighet att förordna om sådana blodprovsundersökningar.

Det frivilliga bekämpandet av kastningen torde i stort sett böra anordnas
enligt följande riktlinjer. Djurägare som önskar ansluta sin nötkreatursbesättning
till statsunderstött kastsjukebekämpande bör, liksom beträffande
klinisk tuberkuloskontroll, avgiva särskild förbindelse att under minst två år
bekämpa sjukdomen samt erlägga därför fastställd avgift. Förbindelsen torde
böra förlängas på ett år i sänder, därest den icke uppsäges ett år före utgången
av dess giltighetstid. I motsats till vad som gäller för närvarande bör det
stå öppet för varje djurägare som så önskar att utan särskilt medgivande från
medicinalstyrelsen vinna anslutning till bekämpandet för sin besättning. Genom
kalvympningsmetoden äger man nämligen numera möjlighet att med
framgång bekämpa sjukdomen även inom besättning, som är svårt angripen
av densamma. Inom besättning, som är ansluten till bekämpandet, synas
böra företagas blodprovs- och mjölkprovsundersökningar samt ympning av
kalvar i enlighet med föreskrifter av den som anordnar bekämpandet. För
varje besättning bör upprättas en plan för bekämpandets närmare anordnande,
därvid särskild hänsyn givetvis bör tagas till sjukdomens beskaffenhet
och andra föreliggande förhållanden. Liksom hittills bör djurägare, vilkens
besättning är ansluten till bekämpandet, kunna erhålla förklaring att
besättningen tills vidare skall anses fri från smittsam kastning (friförklaring).
I fråga om förutsättningarna för friförklaring torde erforderliga föreskrifter
böra meddelas av medicinalstyrelsen. Såsom föreslagits i vissa yttranden
synes särskild ansökning från djurägarens sida för erhållande av friförklaring
icke vara nödvändig. Friförklaring bör meddelas av medicinalstyrelsen
eller, efter medicinalstyrelsens bemyndigande, av hushållningssällskap
som anordnar kastsjukebekämpande. Inom frilörklarade besättningar
torde djurens hälsotillstånd i största möjliga utsträckning böra kontrolleras
genom återkommande undersökningar av samlingsmjölkprov från besättningen.
När förutsättningarna för friförklaringen ej längre äro för handen,
skall densamma på samma sätt som nu gäller återkallas. Djurägare, som
underlåter att ställa sig till efterrättelse bestämmelserna för bekämpandet,
bör kunna uteslutas från anslutningen därtill. I händelse av sådant beslut torde
han även, liksom vid klinisk tuberkuloskontroll, böra vara skyldig att utgiva
två års avgifter i enlighet med den avgivna förbindelsen. De närmare
detaljföreskrifterna i fråga örn djurägarens skyldigheter beträffande en friförklai-ad
besättning torde böra meddelas av medicinalstyrelsen. Av föreskrifterna
bör framgå, all inköp av djur till friförklarad besättning endast
får avse djur som anses vara fria från smittsam kastning.

Styrelsernas förslag att bekämpande, som anordnas av hushållningssällskap,
skall stå under inseende av en särskild nämnd eller styrelse, som utses
av sällskapets förvaltningsutskott, synes mig ändamålsenligt. Innan statsmakterna
tagit ställning till föreliggande förslag örn omorganisation av hus -

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

hållningssällskapen, torde det emellertid böra anstå med utfärdande av direkta
föreskrifter i dylikt hänseende. Jag vill härvid erinra, att det statsunderstödda
kliniska tuberkulosbekämpandet under en följd av år i betydande omfattning
handhafts av hushållningssällskapen utan att statsmakterna funnit anledning
föreskriva, att för detta bekämpande skulle inrättas en särskild styrelse
eller nämnd. Inom flertalet sällskap har detta likväl skett och denna frivilliga
anordning lärer i stort sett ha fungerat på ett tillfredsställande sätt. Vid en
decentralisering av kastsjukebekämpandet till hushållningssällskap synes naturligt,
att detsamma ställes under inseende av sällskapets tuberkulosnämnd,
där sådan finnes inrättad, eller eljest under en särskilt för ändamålet utsedd
nämnd. Länsveterinären bör äga säte och stämma i en dylik nämnd. Likaså
tala starka lämplighetsskäl för att den veterinäre föreståndaren för bekämpandet
inför nämnden får föredraga förekommande ärenden och, därest han
icke inväljes i nämnden, åtminstone äger att till protokollet anteckna en gentemot
nämnden avvikande mening.

Liksom styrelserna förmenar jag, att hushållningssällskap som anordnar
statsunderstött kastsjukebekämpande bör anställa en särskild veterinär att
leda bekämpandet. Beträffande fördelningen av arbetet mellan hushållningssällskapens
veterinärer och övriga inom sällskapens område verksamma veterinärer
torde riktlinjer böra uppdragas av medicinalstyrelsen. Naturligt synes
mig, att hushållningssällskapen därvid skola samarbeta ej endast med
tjänsteveterinärerna utan med samtliga inom deras område verksamma veterinärer.
I sakens natur torde ligga, att en viss ledande uppgift måste lämnas
hushållningssällskapet, som har det ekonomiska ansvaret för bekämpandet.

Vad angår bekämpandet inom kastsjukeskyddat område torde i huvudsak
böra tillämpas de nu för områden, varest sjukdomen icke har mer än
ringa utbredning, gällande särskilda bestämmelser. Det innebär att frivilligt
bekämpande med statsbidrag bör kunna anordnas inom kastsjukeskyddat
område. Styrelserna ha föreslagit, att de för dessa områden gällande reglerna
beträffande nedslaktning av smittade djur skulle på så sätt modifieras att
uppskov med nedslaktning kunde beviljas intill sex månader från sjukdomens
fastställande samt att märkning av djur som avses för nedslaktning icke vidare
skulle behöva förekomma. Jag anser mig på så sätt böra biträda dessa
förslag, att det bör ankomma på medicinalstyrelsen att föreskriva när nedslaktning
skall äga rum och vilken kontroll som därvid skall anordnas.

Inom kastsjukefritt område torde, i anslutning till vad nu gäller enligt kungörelsen
nr 403/1938 med föreskrifter vid tillämpning av epizootilagen å sjukdomen
smittsam kastning hos nötkreatur, epizootilagens bestämmelser böra
tillämpas. Sjukdomen bör alltså inom sådant område bekämpas genom tvingande
regler. Samtliga där påträffade kastsjukesmittade nötkreatur böra nedslaktas.
Dessa regler förutsätta emellertid, att de endast tillämpas inom sådant
område, där sjukdomen har synnerligen ringa utbredning.

De av styrelserna ifrågasatta bestämmelserna om reglering av införseln av
livdjur till kastsjukefria och kastsjukeskyddade områden, vilka icke ha mot -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

41

svårighet i nu gällande föreskrifter, torde vara av särskild betydelse för att
hindra kastsjukesmittans införande till dessa områden. Med hänsyn härtill
kan jag tillstyrka genomförande av förslaget i denna del. De sålunda föreslagna
spärrgränserna böra emellertid som regel dragas så att de sammanfalla
nied motsvarande gränser i fråga om nötkreaturstuberkulosen. I anslutning
till vad som förordats i vissa yttranden torde, åtminstone till dess antalet friförklarade
besättningar avsevärt ökat, böra gälla, att införsel till kastsjukefria
och kastsjukeskyddade områden skall kunna medgivas ej endast för
djur från friförklarade besättningar utan jämväl för djur som eljest kunna
anses vara fria från smittsam kastning. Det lärer fa ankomma pa medicinalstyrelsen
att härutinnan meddela erforderliga föreskrifter.

Den centrala ledningen av bekämpandet bör liksom för närvarande handhas
av medicinalstyrelsen. Viss ändring i dispositionen av medicinalstyrelsens
arbetskrafter i anledning av decentraliseringen av kastsjukebekämpandet
torde i annat sammanhang få anmälas för Kungl. Majit. Här torde endast
böra framhållas, att kastsjukekonsulenten samt ett kanslibiträde, vilka för
närvarande äro uppförda å veterinärbakteriologiska anstaltens stat, från och
med den 1 januari 1944 böra överflyttas å medicinalstyrelsens stat. I propositionen
nr 129 till årets riksdag angående anstaltens omorganisation har redan
förutsatts, att en dylik överflyttning bör komma till stånd. Att, på sätt
styrelserna i nu förevarande betänkande ifrågasatt, för den centrala ledningen
av bekämpandet i viss utsträckning anlita föreståndaren för veterinärbakteriologiska
anstaltens kastsjukelaboratorium, anser jag mig med hänsyn till
arbetsförhållandena vid anstalten icke kunna tillstyrka. Såsom statskontoret
och riksräkenskapsverket framhållit torde reseersättningar för tjänstemän
hos medicinalstyrelsen icke böra belasta anslaget till åtgärder mot smittsam
kastning hos nötkreatur.

I fråga om kostnaderna för bekämpandet kan jag biträda styrelsernas förslag,
att djurägare, vilkas nötkreatursbesättningar äro anslutna till det frivilliga
bekämpandet, skola erlägga en fast årlig avgift. Liksom beträffande den
kliniska tuberkuloskontrollen torde det var lämpligt, att avgifterna fastställas
av den som anordnar bekämpandet, d. v. s. medicinalstyrelsen eller vederbörande
hushållningssällskap. Hushållningssällskapens beslut i förevarande
hänseende synas böra underställas medicinalstyrelsens prövning. I likhet med
vad som framhållits i flera yttranden anser jag det emellertid önskvärt, att
grunderna för dessa avgifter bliva mera enhetliga än som angivits i förslaget.
Enligt mitt förmenande synas åtminstone tills vidare i regel endast två olika
slag av avgifter böra fastställas, nämligen för smittade besättningar och för
friförklarade besättningar. Jämväl avgiften för friförklarade besättningar
synes böra utgå med visst belopp för år och sålunda ej endast under de år
kontroll ägt rum. Sistnämnda avgift bör lämpligen utgå med en fjärdedel
av avgiften för smittade besättningar. Som i några yttranden föreslagits, torde
kunna övervägas att avgifterna bestämmas något lägre, örn kollektiv anslutning
av ett stort antal besättningar, exempelvis genom mejeri, kommer

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

till stånd. Vid bekämpande anordnat av medicinalstyrelsen torde man böra
räkna med att de årliga avgifterna tills vidare böra bestämmas till två kronor
för djur över ett års ålder i smittad besättning och till 50 öre för djur
över ett års ålder i friförklarad besättning. Som riksräkenskapsverket framhållit,
torde avgifter, som inflyta till medicinalstyrelsen, böra redovisas såsom
särskilda uppbördsmedel under anslaget till kastsjukebekämpandet.

Styrelserna ha utgått från att bekämpandet av den smittsamma kastningen
alltjämt bör stödjas genom bidrag från statens sida. För närvarande verkställas
erforderliga laboratorieundersökningar å statens veterinärbakteriologiska
anstalt kostnadsfritt för djurägare, vilkas besättningar äro anslutna till
bekämpandet. I den mån bekämpandet decentraliseras och nämnda undersökningar
komma att utföras vid veterinärbakteriologiska laboratorier, tillhöriga
hushållningssällskapen, finner jag det rimligt, att motsvarande förmån
alltjämt bör tillkomma djurägarna. Ehuru jag alltså icke kan ansluta mig till
statskontorets uppfattning, att särskilt statsbidrag icke borde utgå till hushållningssällskapen
för av dem bedrivet kastsjukebekämpande, förmenar jag
dock, att statens bidrag till ändamålet icke behöver uppgå till fullt så stora
belopp som styrelserna avsett.

Statsbidrag till hushållningssällskapen synes endast böra utgå för smittade
besättningar och kan lämpligen tills vidare bestämmas, på sätt styrelserna
föreslagit, till hälften av vad djurägarna beräknas skola ha att erlägga
eller en krona för år och djur över ett års ålder. Med hänsyn bland
annat till de ringa kostnader, kontrollen över hälsotillståndet i friförklarade
besättningar torde komma att medföra, synes det mig skäligt att dessa kostnader,
med undantag av utgifter för laboratorieundersökningar, helt bestridas
av djurägarna. För att möjliggöra ett bedömande av skäligheten av statsbidragens
storlek bör det, på sätt riksräkenskapsverket anmärkt, åligga hushållningssällskapen
att årligen till medicinalstyrelsen lämna redogörelse för
det ekonomiska resultatet av förevarande verksamhet.

För diagnostiska undersökningar utförda av hushållningssällskap torde
statsbidraget böra bestämmas något lägre än vad styrelserna föreslagit eller
till 1 krona 10 öre för varje utförd blodprovsundersökning samt 1 krona
för varje bakteriologisk undersökning av efterbördsprov, foster m. m. För
utförande av serologisk undersökning av mjölkprov torde böra utgå ett statsbidrag
av 15 öre för prov.

Den av styrelserna föreslagna veterinärtaxan för blodprovstagning i samband
med det frivilliga bekämpandet synes medföra för hög ersättning beträffande
större besättningar. Ersättningen torde därför tills vidare kunna
bestämmas i enlighet med vad som föreslagits i ett yttrande och utgå med 1
krona för vart och ett av de tio första djuren, 75 öre för vart och ett av de
tio följande djuren samt med 25 öre för vart och ett av övriga djur j besättningen.
Beträffande minimiarvodet för besättning synes det kunna ifrågasättas
huruvida detsamma bör fastställas till 5 eller 10 kronor. Såvitt nu kan
bedömas, torde det dock skäligen kunna begränsas på sätt styrelserna föreslagit
till 5 kronor. Dessa arvoden skola jämväl omfatta veterinärens rese -

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

43

kostnads- och traktamentsersättning. För ympning av kalvar synes böra utgå
ersättning enligt samma grunder som för blodprovstagning. Den som anordnar
frivilligt kastsjukebekämpande bör kunna träffa särskild uppgörelse
med veterinär beträffande ersättning för såväl tagna blodprov som verkställda
ympningar. För blodprovstagning vid slakteri synes böra utgå ett
arvode om 25 öre för prov. Veterinär, som verkställt serologisk mjölkprovsundersökning,
synes för varje prov böra erhålla en gottgörelse av 15 öre.

Nu utgående statsbidrag för nedslaktade djur torde alltjämt böra bibehållas
oförändrade. De bestämmelser örn skyldighet för den som erhållit sådant
statsbidrag att vid inköp av djur iakttaga särskilda försiktighetsåtgärder,
vilka för närvarande endast gälla för vissa områden, torde dock hädanefter
böra avse samtliga fall då statsbidrag för nedslaktat djur utgått.

Med hänsyn särskilt till de organisatoriska förberedelser, som torde vara
erforderliga för genomförande av den av mig nu föreslagna omläggningen av
kastsjukebekämpandet, synes den nya organisationen icke böra träda i kraft
förrän den 1 januari 1944.

För det decentraliserade bekämpandet torde alltså endast böra beräknas
kostnader för halva budgetåret 1943/44. Dessa kostnader synas böra beräknas
sålunda.

Statsbidrag för till bekämpandet anslutna djur............ kronor

Statsbidrag för nedslaktning .......................... »

Statsbidrag till laboratorier för 10,000 blodprovsundersök ningar

å 1 krona 10 öre ..............................

Statsbidrag till laboratorier för undersökningar av efterbörds prov,

mjölkprov m. ............................... »

Summa kronor 35,000.

För det av medicinalstyrelsen ledda bekämpandet har styrelsen för nästa
budgetår beräknat ett belopp av 75,000 kronor. Anslaget torde alltså för nästa
budgetår böra uppföras med 110,000 kronor.

I anslutning till vad jag förut anfört har inom jordbruksdepartementet upprättats
förslag till kungörelse angående bekämpande av smittsam kastning
hos nötkreatur, vilket förslag torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna de av mig angivna grunderna för bekämpande
bland nötkreaturen av sjukdomen smittsam kastning;

dels ock till Förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar: Åtgärder mot smittsam kastning hos nötkreaturen
för budgetåret 1943/44 å driftbudgeten under nionde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

17,500

5,000

11,000

1,500

av

kronor 110,000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen och förordnar, att
proposition av den lydelse, bilaga tili detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Siv Schiöler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

45

Bilaga.

Förslag

till

kungörelse angående bekämpande av smittsam kastning hos

nötkreatur.

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §•

Medicinalstyrelsen må i enlighet med vad i denna kungörelse stadgas anordna
bekämpande av smittsam kastning hos nötkreatur. Bekämpandet skall,
där icke här nedan annat föreskrives, äga rum genom frivillig medverkan
från djurägarnas sida.

Efter medicinalstyrelsens medgivande må frivilligt bekämpande av sjukdomen
inom visst område anordnas av hushållningssällskap.

2 kap. Frivilligt bekämpande av sjukdomen.

2 §•

Djurägare som önskar ansluta sin nötkreatursbesättning till frivilligt kastsjukebekämpande
skall avgiva förbindelse till den som anordnar sådant bekämpande
att under minst två år iakttaga för bekämpandet meddelade bestämmelser
ävensom gälda föreskriven avgift.

I förbindelsen skall tillika vara intaget förbehåll därom att, därest förbindelsen
icke uppsäges senast ett år före utgången av dess giltighetstid, förlängning
på ett år skall anses hava kommit till stånd, samt att, om besättning uteslutes
från bekämpandet jämlikt 5 §, djurägaren skall vara skyldig att utgiva
två års avgifter.

3 §.

I enlighet med föreskrifter av den som anordnar bekämpandet skall inom
nötkreatursbesättning som är ansluten till frivilligt kastsjukebekämpande för
utrönande av sjukdomens förekomst tagas blodprov och mjölkprov samt
verkställas undersökning av fosterhinnor. Där så finnes lämpligt för sjukdomens
bekämpande, skola kalvarna i besättningen ympas med abortympämne.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Undersökning av blodprov och fosterhinnor skall äga rum vid statens veterinärmedicinska
anstalt eller, efter medicinalstyrelsens bestämmande, vid annat
veterinärbakteriologiskt laboratorium. Undersökning av mjölkprov skall
verkställas i enlighet med föreskrifter som meddelas av medicinalstyrelsen.

Det åligger djurägaren att vid försäljning av djur, vid deras betesgång och
betäckning samt vid vården i övrigt av besättningen iakttaga nödig försiktighet,
så att icke sjukdomen sprides till besättning som är fri från sjukdomen.

4 §.

Djurägare vilkens besättning är ansluten till frivilligt kastsjukebekämpande
må, under de förutsättningar medicinalstyrelsen angiver, erhålla förklaring,
att besättningen tills vidare skall anses fri från sjukdomen (friförklaring).
Friförklaring meddelas av medicinalstyrelsen eller inom område, där
hushållningssällskap anordnat bekämpandet, efter medicinalstyrelsens bemyndigande
av sällskapet.

Inom friförklarad besättning skall djurens hälsotillstånd kontrolleras i enlighet
med anvisningar som meddelas av medicinalstyrelsen.

Har kastningsfall inträffat inom friförklarad besättning, må, innan undersökning
verkställts huruvida kastningsfallet orsakats av Bångs abortbacill,
djur icke utföras ur besättningen för annat ändamål än omedelbar nedslaktning.

Har djurägaren brutit mot de för bekämpandet meddelade föreskrifterna
eller har inom besättningen inträffat kastningsfall, som orsakats av Bångs
abortbacill, eller har djur vid undersökning befunnits behäftat med smittsam
kastning eller kan eljest befaras, att sjukdomen på nytt inkommit i
besättningen, skall friförklaringen återkallas.

Återkallelse meddelas av den som anordnar bekämpandet. Vederbörande
veterinär må återkalla friförklaring tills vidare i avbidan på slutligt beslut.

5 §•

Underlåter djurägare att ställa sig till efterrättelse de i denna kungörelse
eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter för frivilligt kastsjukebekämpande,
ma medicinalstyrelsen eller inom område, där bekämpandet anordnas
av hushållningssällskap, sällskapet utesluta besättningen från bekämpandet.

6 §.

Hushållningssällskap som anordnar frivilligt kastsjukebekämpande i enlighet
med denna kungörelse må erhålla årligt statsbidrag för varje till bekämpandet
anslutet djur över ett års ålder i icke friförklarad besättning med visst
av Kungl. Majit bestämt belopp.

Det ankommer på den som anordnar statsunderstött kastsjukebekämpande
att årligen fastställa de avgifter som skola erläggas av djurägama. Sådant beslut
av hushållningssällskap skall underställas medicinalstyrelsen för godkännande.

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

7 §•

Finner medicinalstyrelsen sjukdomen kunna fullständigt utrotas i besättning,
som är ansluten till statsunderstött kastsjukebekämpande, genom nedslagning
av något eller några enstaka djur, äger styrelsen, där sådant utrotande
anses vara av väsentlig betydelse för sjukdomens bekämpande inom orten
i övrigt, på ansökan medgiva djurägare, som skriftligen förbundit sig att
fullgöra vad i 8 § föreskrives vid där stadgat äventyr, att för nedslagning,
som sker snarast möjligt och senast inom fjorton dagar efter det medgivandet
lämnades, undfå ersättning av statsmedel. Ersättning utgår med femtio
kronor för varje djur i åldern sex månader—två år och sjuttiofem kronor då
djurets ålder överstiger två år. Har nedslaktning ägt rum senare än vad nu
sagts, må ersättning likväl utgå, om dröjsmålet med nedslaktningen föranletts
av omständigheter över vilka djurägaren icke rått.

Vid nedslaktning av djur skall anordnas kontroll på sätt medicinalstyrelsen
föreskriver.

Djur ägare, som vill komma i åtnjutande av ersättning, skall till medicinalstyrelsen
insända intyg av veterinär eller av två trovärdiga personer, att det
för nedslaktning avsedda djuret nedslaktats. Djurägare må förfoga över kött
av nedslaktat djur i den mån det ej strider mot eljest meddelade bestämmelser.

8 §•

Djurägare som enligt 7 § tillgodonjutit ersättning för nedslaktning skall
vid inköp av djur, som icke tillhör friförklarad besättning och ej heller härrör
från område som avses i 15 §, rådfråga veterinär samt följa dennes anvisningar.
Har djurägaren gjort sig skyldig till underlåtenhet härutinnan, och
yppas sjukdomen på nytt i hans besättning inom två år från det nedslaktningen
skedde, skall djurägaren återgälda vad av allmänna medel utgått såsom ersättning
för de nedslaktade djuren, där det ej är sannolikt att underlåtenheten
icke medverkat till att sjukdomen inkommit i besättningen.

9 §.

För utrönande av sjukdomens spridning må enligt medicinalstyrelsens förordnande
samlingsmjölkprov tagas från nötkreatursbesättningar för serologisk
undersökning å statens bekostnad. Sådan undersökning skall verkställas
i enlighet med föreskrifter meddelade av medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen
äger jämväl förordna, att å slakteriinrättning blodprov skall tagas
för undersökning å statens bekostnad antingen vid statens veterinärmedicinska
anstalt eller å annat veterinärbakteriologiskt laboratorium.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

3. kap. Särskilda åtgärder inom vissa områden.

I. Åtgärder inom kastsjukeskyddat område.

10 §.

Inom område, där smittsam kastning hos nötkreatur endast har ringa utbredning
(kastsjukeskyddat område), skola, enligt Kungl. Maj:ts på hemställan
av medicinalstyrelsen givna förordnande, jämväl bestämmelserna i 11—
14 §§ äga tillämpning.

11 §•

Djurägare, som misstänker att djur i hans besättning lider av sjukdomen,
äger insända fosterhinnor eller mjölkprov från djuret till statens veterinärmedicinska
anstalt eller, efter medicinalstyrelsens bestämmande, till annat
veterinärbakteriologiskt laboratorium för undersökning å statens bekostnad
beträffande förekomsten av sjukdomen. Sådan undersökning skall ock ske,
där veterinär, som funnit sig hava anledning misstänka sjukdomens förekomst
inom besättning, insänt fosterhinnor, blodprov eller mjölkprov från
ett eller flera djur i besättningen till anstalten eller laboratorium som nyss
nämnts.

12 §.

Finner medicinalstyrelsen anledning föreligga till misstanke, att sjukdomen
förekommer inom en eller flera besättningar, äger styrelsen förordna
veterinär att, i den omfattning styrelsen finner lämplig, inom angivna besättningar
taga erforderliga prov för undersökning å statens bekostnad vid statens
veterinärmedicinska anstalt eller, efter medicinalstyrelsens bestämmande,
å annat veterinärbakteriologiskt laboratorium beträffande sjukdomens
förekomst.

Förvägras veterinären att taga prov, äger länsstyrelsen, efter framställning
av veterinären, förordna om handräckning för sådant ändamål.

13 §.

Sedan i 12 § omförmäld undersökning slutförts, skola ägarna till de undersökta
djuren ävensom vederbörande veterinär av medicinalstyrelsen underrättas
om undersökningens resultat beträffande samtliga undersökta djur.
Har sjukdomen konstaterats, skall medicinalstyrelsen samtidigt meddela anvisningar,
huru sjukdomen lämpligen bör bekämpas.

Finner styrelsen förutsättning föreligga att genom nedslaktning av ett
mindre antal djur utrota sjukdomen inom det undersökta området, skall
detta angivas i underrättelsen, så ock under vilka villkor statsbidrag kan
utgå för ändamålet. I sådant fall skall underrättelsen givas djurägarna i rekommenderad
försändelse samt åtföljas av formulär till sådan förbindelse
varom förmäles i 14 §.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

14 §.

Har ägare till djur, vilka av medicinalstyrelsen ifrågasatts för nedslagning,
inom femton dagar efter avsändande av underrättelse enligt 13 § inkommit
till medicinalstyrelsen med skriftlig förbindelse innefattande åtagande
dels att nedslakta djuren, dels ock att fullgöra vad i 8 § föreskrives vid
där stadgat äventyr, skall för djur, som nedslaktas därefter inom den tid och
under den kontroll som medicinalstyrelsen bestämmer, av statsmedel utgå
ersättning enligt de i 7 § första stycket stadgade grunderna.

Vad i 7 § tredje stycket finnes stadgat skall jämväl äga tillämpning, då
nedslagning skett enligt första stycket i denna paragraf.

II. Åtgärder inom kastsjukefritt område.

15 §.

Förekommer sjukdomen icke inom visst län eller del därav eller har den
där allenast synnerligen ringa utbredning, må Kungl. Maj:t på gemensam
framställning av medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen samt efter hörande
av vederbörande hushållningssällskap förordna, att inom sådant område
(kastsjukefritt område) bestämmelserna i epizootilagen skola äga tillämpning
med avseende å sjukdomen. Vid tillämpningen skola iakttagas de i 16—21 §S
givna stadgandena.

16 §.

Inträffar fall av kastning, åligger det djurägaren att ofördröjligen och sist
inom 24 timmar göra anmälan därom hos vederbörande tjänsteveterinär eller
närmast boende veterinär.

Kan det misstänkas att smittsam kastning föreligger, skall veterinären tillsäga
djurägaren att ofördröjligen insända fosterhinnor från djuret till statens
veterinärmedicinska anstalt eller, efter medicinalstyrelsens bestämmande, till
annat veterinärbakteriologiskt laboratorium.

Visar undersökningen av fosterhinnorna, att sjukdomen förekommer, skall
veterinären omedelbart avresa till stället, verkställa nödig besiktning av besättningen
och taga erforderliga prov samt insända dessa för undersökning.
Besiktning och tagande av prov för undersökning äger veterinär jämväl verkställa,
då han eljest finner grundad anledning misstänka sjukdomens förekomst.

17 §.

I fall som avses i 16 § skall veterinären enligt av medicinalstyrelsen lämnade
anvisningar meddela djurägaren erforderliga föreskrifter till förhindrande
av smittans spridning.

Visar undersökningen, att sjukdomen icke förekommer, skall veterinären
underrätta djurägaren om att föreskrifterna icke längre behöva iakttagas.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 312.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

18 §.

Medicinalstyrelsen äger, när styrelsen finner skäl därtill föreligga, förordna
veterinär att i den omfattning styrelsen bestämmer inom orten taga erforderliga
prov av nötkreatur för undersökning å statens veterinärmedicinska anstalt
eller, efter medicinalstyrelsens bestämmande, å annat veterinärbakteriologiskt
laboratorium beträffande sjukdomens förekomst.

19 §.

Då sjukdomaren konstaterats, skall medicinalstyrelsen giva vederbörande
länsstyrelse meddelande därom. Länsstyrelsen åligger att omedelbart förklara
ställe, där sjukdomen förekommer, smittat tillika med omkringliggande område
i den utsträckning, som prövas erforderlig.

20 §.

Medicinalstyrelsen skall i fråga om smittförklarat område besluta örn vidtagande
av de åtgärder, som prövas erforderliga till förhindrande av sjukdomens
spridning. Därvid äger styrelsen förordna om nedslaktning av alla
smittade djur i besättning, som avses med smittförklaring, eller, där styrelsen
för att hindra smittspridning så finner nödigt, av hela besättningen.

21 §.

I övrigt skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 1-—12 §§ kungörelsen
den 12 april 1935 (nr 106) med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar.

lil. Åtgärder till förhindrande av införsel tili kastsjukefritt eller kastsjukeskyddat
område av nötkreatur behäftade med smittsam kastning.

22 §.

Nötkreatur må icke införas till kastsjukefritt område från del av riket som
ej tillhör sådant område med mindre medicinalstyrelsen därtill lämnat tillstånd
(tillståndsbevis). Ej heller må utan sådant tillstånd införsel av nötkreatur
äga rum till kastsjukeskyddat område från del av landet, som varken
tillhör kastsjukefritt eller kastsjukeskyddat område.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må nötkreatur, i enlighet med
av medicinalstyrelsen utfärdade föreskrifter, föras genom kastsjukefritt och
kastsjukeskyddat område.

23 §.

1 mom. För erhållande av tillståndsbevis som i 22 § första stycket avses
skall, då fråga är örn nötkreatur avsett till livdjur, företes ett av veterinär
enligt formulär, som medicinalstyrelsen fastställt, tidigast en månad före den

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

51

dag införseltillståndet sökes utfärdat intyg, utvisande att djuret härrör från
friförklarad besättning eller eljest anses fritt från sjukdomen.

2 inom. Såsom villkor för införsel varom i 1 mom. sägs skall föreskrivas

a) att djuret är försett med identitetsmärke som anmärkts i det i 1 mom.
omförmälda intyget;

b) att införsel äger rum inom en månad från tillståndets meddelande; samt

c) att transport av djuret äger rum i fordon som dessförinnan smittrenats.

24 §.

Införsel som avses i 22 § första stycket må, där fråga är om nötkreatur avsett
för slakt, ej medgivas med mindre djuret föres till offentligt slakthus eller
kontrollslakteri.

25 §.

Har tillstånd meddelats jämlikt 22 § första stycket till införsel av nötkreatur
såsom livdjur, må det ej inlastas i järnvägsvagn, i åkdon eller å fartyg,
med mindre den som erhållit tillstånd till införseln för stationsföreståndaren,
föraren av åkdonet eller fartygsbefälhavaren företer tillståndsbeviset.
Beviset skall befordras till urlastningsstationen (bestämmelsestationen) och
där behandlas på sätt i 26 § angives. Stationsföreståndare, förare av åkdon
eller fartygsbefälhavare skall tillse att djuret dels är åtföljt av intyg, som i
23 § avses, dels är försett med i nämnda paragraf omförmält identitetsmärke.
dels ock uppställts, örn införseln sker med järnväg eller landsvägsledes, i
järnvägsvagn eller åkdon där andra nötkreatur icke äro uppställda, samt, örn
införseln sker med båt, väl avskilt från andra nötkreatur.

26 §.

Tillståndsbevis skall å urlastningsstationen (bestämmelsestationen) omhändertagas,
då införseln sker med järnväg, av stationsföreståndaren, samt.
då införseln sker med båt eller landsvägsledes, av närmast boende polisman
eller annan därtill av länsstyrelsen särskilt förordnad person.

Den lill vilken tillståndsbeviset avlämnas åligger dels att tillse, att infört livdjur
är åtföljt av intyg som i 23 § avses och försett med där omförmält idenlitetsmärke,
dels ock att utan dröjsmål till länsveterinären i det län dit införseln
ägt rum översända beviset, försett med intyg örn när och var detsamma
avlämnats.

Finner tjänsteman varom i första stycket förmäles förseelse mot 22—
25 §§ eller förut i denna paragraf meddelade bestämmelser vara begången,
skall han örn förhållandet ofördröjligen underrätta vederbörande länsveterinär.

27 g.

Länsstyrelse skall vaka över att bestämmelserna i 22—26 88 noggrant lill
lämpas. Det åligger polismyndighet att biträda vid nämnda övervakning.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Vid vägar som Jeda tili kastsjukefria och kastsjukeskyddade områden
skola i den omfattning länsstyrelsen bestämmer genom polismyndighetens
försorg uppsättas tydliga anslag med uppgift örn gällande införselförbud.

4. kap. .Särskilda bestämmelser.

28 §.

Högsta tillsynen över åtgärder till bekämpande av smittsam kastning hos
nötkreatur tillkommer medicinalstyrelsen.

29 §.

För undersökning av blodprov, mjölkprov och fosterhinnor, som jämlikt
denna kungörelse äger ram annorledes än å statens veterinärmedicinska anstalt,
skall utgå statsbidrag efter grunder som fastställas av Kungl. Maj:t.

Abortantigen och abortympämne tillhandahållas hushållningssällskap,
som anordnat frivilligt kastsjukebekämpande, kostnadsfritt genom statens
veterinärmedicinska anstalt.

30 §.

Det ankommer på medicinalstyrelsen så ock på hushållningssällskap som
anordnar frivilligt kastsjukebekämpande att föra förteckning över nötkrea
tursbesättningar, som äro anslutna till sjukdomsbekämpandet.

31 §.

1 mom. Veterinär, som jämlikt denna kungörelse tagit blodpi''ov å djur
eller verkställt ympning med abortympämne av kalvar i nötkreatursbesättning
ansluten tili frivilligt kastsjukebekämpande, äger uppbära arvode med
en krona för vart och ett av de tio första djuren, 75 öre för vart och ett
av de tio följande djuren samt 25 öre för vart och ett av övriga djur i besättningen.
Minsta arvode för besättning vare dock fem kronor. I arvodet ingår
resekostnads- och traktamentsersättning. Ersättning enligt detta moment
utbetalas av den som anordnar bekämpandet.

2 mom. Den som anordnar frivilligt kastsjukebekämpande, må träffa
uppgörelse med veterinär beträffande ersättning för därvid tagna blodprov
och verkställda ympningar, under förutsättning att kostnaden kan antagas
ej komma att uppgå till högre belopp än vad fallet skulle bliva, örn de i 1
mom. upptagna ersättningsgrunderna tillämpades. Sådan uppgörelse mellan
hushållningssällskap och veterinär skall för godkännande underställas medicinalstyrelsen.

3 mom. Veterinär, som tagit blodprov å djur jämlikt 9 §, skall därför åtnjuta
gottgörelse av statsmedel nied tjugufem öre för prov.

A mom. För ågärder, som veterinär vidtagit jämlikt 12 §, utgår ersättning
av statsmedel enligt gällande tjänstetaxa.

5 mom. För serologisk mjölkprovsundersökning skall den som anordnar
bekämpandet utgiva ersättning med femton öre för prov.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212. 53

32 g.

Statsbidrag enligt denna kungörelse utbetalas av medicinalstyrelsen.

33 §.

Erforderliga identitetsmärken och blanketter skola genom medicinalstyrelsens
försorg på rekvisition kostnadsfritt tillhandahållas förrättningsman.

34 §.

De närmare föreskrifter, som äro erforderliga för tillämpning av denna
kungörelse, meddelas av medicinalstyrelsen.

35 §.

Förseelse mot bestämmelse i 3 kap. II och III ävensom mot föreskrift, som
meddelats för tillämpning av dylik bestämmelse, straffes enligt allmänna
strafflagen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1944, från och med vilken
dag kungörelsen den 17 juni 1938 (nr 402) örn åtgärder mot sjukdomen
smittsam kastning hos nötkreatur samt kungörelsen samma dag (nr 403)
med föreskrifter vid tillämpning av epizootilagen å sjukdomen smittsam
kastning hos nötkreatur skola upphöra att gälla.