Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvar or, m. m.; given Stockholms slott den 9 april
1943.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till
1) lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror;
2) förordning örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror; samt
3) förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av
statsmonopol å importen av tobaksvaror,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Bihang till riksdagens protokoll J9i3. 1 sami. Nr 200.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 200.
Förslag
till
Lag
angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror.
Härigenom förordnas som följer.
1 KAP.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Rättighet att i riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror samt att till riket
införa eller låta införa tobak eller tobaksvaror tillkommer, med nedan i
4 kap. angivna särskilda undantag, uteslutande staten (monopolrättighet).
Staten eller den, åt vilken staten upplåter utövandet av monopolrättigheten,
benämnes i denna lag monopolets utövare.
Med tobaksvara förstås i denna lag varje vara, som är tillverkad av tobak
eller vari tobak i någon form ingår, såvitt varan är avsedd eller ägnad att
användas såsom njutningsmedel. Såsom tillverkning av tobaksvara anses,
utom varje bearbetning av tobak, jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaksvara
eller åsättande därå av namn eller beteckning, ägnad att utmärka
densamma såsom särskild vara.
2 §•
Odling av tobak för annat ändamål än till prydnad må inom riket ske
allenast i den ordning nedan i 2 kap. sägs.
3 §.
Tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara må icke utan Konungens
tillstånd inom riket innehavas av annan än monopolets utövare.
Utan hinder härav må dock tobaksodlare under viss tid förvara sin tobaksskörd,
enligt vad i 2 kap. sägs.
4 §■
Monopolets utövare tillhandahåller på lämpligt sätt åt enskilda återförsäljare
såväl inom riket tillverkade som ock importerade tobaksvaror. Där
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
3
vid skall monopolets utövare i samråd med den nämnd, varom förmäles i
5 kap., söka anpassa försäljningsställenas antal med hänsyn till möjligheten
för de återförsäljare, vilkas rörelse företrädesvis omfattar försäljning av tobaksvaror,
att uppnå skälig omsättning, i den mån så kan ske utan åsidosättande
av allmänhetens och monopolets utövares intressen.
5 §•
Specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror ävensom
cigarrettpapper och cigarretthylsor må till riket införas endast för monopolets
utövares räkning eller med Konungens tillstånd, dock med det i 26 §
nämnda undantaget beträffande cigarrettpapper.
Specialmaskiner och specialverktyg, varom här är fråga, må ej heller,
utom i fall som avses i 6 §, innehavas av annan än monopolets utövare.
6 §.
Tillverkning inom riket av i 5 § omförmälda specialmaskiner och specialverktyg
samt av cigarrettpapper och cigarretthylsor må äga rum endast för
monopolets utövares räkning eller med Konungens tillstånd.
7 §•
På Konungens prövning ankommer, om vara, i vilken tobak ingår men
som icke är avsedd eller ägnad att användas såsom njutningsmedel, må inom
riket tillverkas. När sådant tillstånd lämnas, bestämmer Konungen tillika de
villkor, under vilka tillverkningen må äga rum.
2 KAP.
Om tobaksodling.
8 §•
Den, som vill inom riket odla tobak för annat ändamål än till prydnad,
skall varje år, då sådan odling ifrågakommer, före den 1 juli till kontrollstyrelsen
eller den, som enligt tillkännagivande är dess ombud i orten, ingiva
skriftlig anmälan i två exemplar enligt av kontrollstyrelsen fastställt
formulär, med noggrann uppgift på storleken och belägenheten av varje särskilt
för ändamålet använt eller avsett område ävensom på de lokaler, som
äro avsedda för den skördade tobakens förvaring under torkningen. Varje inskränkning
i området för anmäld tobaksodling skall jämväl, på sätt nu är
sagt, anmälas hos kontrollstyrelsen eller dess ombud. Ombyte av torkrum
skall på enahanda sätt i förväg anmälas.
Det ena exemplaret av dessa anmälningar skall återställas till den, som
gjort anmälan, försett med anteckning örn dagen, då anmälan skett. Det and
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
ra exemplaret användes av kontrollstyrelsen för att läggas till grund för
kontrollen och efterföljande granskning av de lämnade uppgifternas riktighet.
Sedan tiden för ingivande av odlingsanmälan utgått, skall kontrollstyrelsen
till länsstyrelsen i län, inom vilket odlare blivit anmäld, lämna uppgift
angående odlarna inom länet.
9 §•
Erforderlig kontroll över tobaksodlingen i riket anordnas av kontrollstyrelsen,
som jämväl handhar överinseendet å denna kontroll.
Kontrollpersonalen skall äga obehindrat tillträde till samtliga tobaksodlingar
och torkrum samt hava rätt att av odlarna erhålla alla för kontrollens
utövande nödiga upplysningar.
Kontrollen bekostas av monopolets utövare, dock att inom län, där icke
tobak odlas å minst fem hektar, odlarna själva få vidkännas kontrollkostnaden
i förhållande till odlingens storlek.
10 §.
All skördad tobak skall förvaras i de anmälda torkrummen.
Omedelbart efter skördens avslutande skola tobaksstånden förstöras, så att
någon efterskörd ej kan ifrågakomma. Nödigt antal fröplantor må dock kvarlämnas
å fältet.
11 §•
Tobaksodlare må inom riket försälja av honom skördad tobak endast till
monopolets utövare. Försäljningen sker i enlighet med prissättning för inom
riket odlad tobak, vilken årligen verkställes av därtill förordnad prisnämnd,
bestående av en utav Konungen utsedd ordförande och fyra ledamöter, bland
vilka två företräda tobaksodlarnas intressen och två utses av monopolets utövare.
Konungen tillkommer att utfärda närmare föreskrifter om ordningen
för ledamöternas tillsättande ävensom instruktion för prisnämnd. Kostnaden
för prissättningen bestrides av monopolets utövare.
Tobak, som icke försäljes till monopolets utövare, må exporteras under
den kontroll, som av Konungen föreskrives.
Efter den 1 mars året efter skörden må tobaksodlare ej utan därom före
nämnda dag till kontrolistyrelsen eller dess ombud i orten gjord anmälan
innehava tobak.
12 §.
Svettning av tobak må icke av odlare företagas med mindre kontrollstyrelsen
därtill givit tillstånd. Den särskilda kontroll, som kontrollstyrelsen må
anse därvid erforderlig, bekostas av odlaren.
13 §.
Tobaksodlare är skyldig ställa sig till efterrättelse de ytterligare kontrollbestämmelser,
som kunna bliva av Konungen utfärdade, ävensom de före
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200. 5
skrifter, kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrollpersonal i enlighet nied
denna lag eller nämnda bestämmelser meddelar.
14 §.
Äger annan än den, som gjort odlingsanmälan, del i den odlade tobaken
eller övertages tobaksplantering före skörden av annan än den, som gjort
anmälan, äro i förra fallet samtliga delägare i odlingen och i fall, där tobaksplantering
övertagits av annan än den ursprunglige odlaren, såväl odlaren
som den nye innehavaren i lika mån ansvariga för fullgörandet av de skyldigheter,
som enligt denna lag åligga tobaksodlare.
3 KAP.
Om beskattning och försäljning av tobaksvaror.
15 §.
Det pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten
(priskurantpriset), äger monopolets utövare bestämma i enlighet med vad i
denna lag stadgas jämte av Konungen godkända grunder.
16 §.
I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå dels med ett belopp,
vilket motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset, dels ock med
nedan angivna, i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:
-
För inom riket till- |
För till |
riket in- |
||||
verkad vara |
förd |
vara |
||||
Procent av |
Belopp för |
Procent av |
Belopp för |
|||
priskurant- |
||||||
priset |
1 st. |
1 kg. |
priset |
1 st. |
1 kg. |
|
öre |
kr. |
öre |
kr. |
|||
Cigarrer ............................ |
54 |
0.8 |
— |
63 |
4 |
— |
Cigarrcigarretter .................... |
62 |
0.4 |
— |
68 |
2 |
— |
Cigarretter .......................... |
72 |
0.2 |
— |
68 |
1.8 |
— |
Röktobak .......................... |
73 |
— |
1.60 |
78 |
— |
1.B0 |
Tuggtobak.......................... |
48 |
— |
1.— |
63 |
— |
1.50 |
Snus .............................. |
60 |
— |
0.7 B |
67 |
— |
1.B0 |
I skattehänseende utgöres skillnaden mellan cigarr och cigarrcigarrett därav,
att den senare saknar spets, har skuren inlaga samt i vikt uppgår till
högst 3.8 gram.
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
17 §.
Skatt utgår icke för tobaksvaror, som hos monopolets utövare inköpas
a) för Konungens eller medlems av det kungl, huset räkning;
b) av den, som eljest enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för
från utlandet inkommande varor, om inköpet sker för hans eget eller hans
familjs behov;
c) såsom proviant för fartyg eller luftfartyg, därest varorna med fartyget
eller luftfartyget under stadgad tullkontroll utföras till utrikes ort.
18 §.
För varje kilogram av inom riket odlad tobak, som monopolets utövare
inköper för tillverkning av tobaksvaror, skall monopolets utövare i den ordning,
Konungen bestämmer, tillgodoföras ett belopp av 80 öre.
19 §.
Tobaksvaras priskurantpris skall utsättas å varje förpackning.
20 §.
Tobaksvara må förekomma till försäljning inom riket endast i originalförpackning,
försedd genom monopolets utövares försorg med av Konungen
fastställd kontrollstämpel.
Ur sådan förpackning må även större eller mindre del av innehållet försäljas;
dock må cigarretter säljas i mindre myckenhet än hel förpackning,
endast i fall dylik kontrollstämpel finnes anbragt å varje cigarrett.
Därest å restaurant, hotell eller liknande lokal försäljning av tobaksvara
till gäst förmedlas genom servitör eller annan å lokalen anställd person, må
försäljningen, därest den avser mindre myckenhet än hel förpackning, ske
endast sa, att varan av gästen själv eller i dennes åsyn upptages ur originalförpackningen.
21 §.
Tobaksvara må icke vare sig i hel förpackning eller såsom del av innehållet
i förpackning till allmänheten försäljas efter annat pris än det å förpackningen
utsatta priskurantpriset.
4 KAP.
Om undantag från monopolrättigheten.
22 §.
Utan hinder av vad i 1 kap. stadgas må tillverkning av tobaksvaror inom
riket samt införsel till riket av tobak, tobaksvaror och cigarrettpapper företagas
i den utsträckning och under de villkor, nedan i detta kapitel sägs.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
23 §.
Enskild person må för eget bruk förfärdiga cigarretter.
24 §.
Utstyrsel eller förpackning av tobaksvara eller åsättande därå av namn eller
beteckning, ägnad att utmärka densamma såsom särskild vara, må vidtagas
i frihamn, såvitt icke blandning av olika tobaksvaror därvid äger rum.
25 §.
Färdiga tobaksvaror må till riket införas för Konungens och medlems av
det kungl, huset räkning.
Den, som eljest enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för från
utlandet inkommande varor, må för eget eller sin familjs behov införa färdiga
tobaksvaror.
26 §.
1. Resande, som ankommer från utrikes ort, må för eget bruk tullfritt
medföra färdiga tobaksvaror och cigarrettpapper intill viss mindre, av Konungen
fastställd myckenhet. Med resande likställes person, som varit anställd
å fartyg men därifrån avmönstrar.
2. Medför resande tobaksvaror i större myckenhet än nu är sagt, må
han, mot erläggande av stadgad tull, för eget bruk därav införa så stor
myckenhet, som av Konungen för dylikt fall fastställts.
3. Medför resande för eget bruk tobaksvaror i större myckenhet än vad
i 2 mom. avses, skall för sålunda överskjutande myckenhet erläggas dubbelt
högre tullavgift än för den i nämnda mom. angivna myckenheten.
4. Tobaksvara, som av resande införes mot tullavgift, skall vara förpackad.
Innan varan utlämnas av tullverket, skall förpackningen förses med
stämpel, utmärkande varan såsom importerad för importörens eget bruk.
27 §.
Tobaksvaror, som medföras å från utrikes ort inkommande fartyg eller
luftfartyg, må, såvitt varorna äro avsedda för förbrukning ombord, behandlas
på sätt i fråga om medförd proviant är särskilt föreskrivet; dock må sådana
tobaksvaror icke förtullas i annat fall än i 26 § 1 mom. sägs.
28 §.
Prov å färdiga tobaksvaror, som medföras av vederbörligen legitimerad
handelsresande, må till riket införas i vanlig ordning, dock att därvid belöpande
tullumgälder skola beräknas i enlighet med vad i 26 § 3 mom. är
stadgat beträffande myckenhet, som överskjuter i 26 § 2 mom. omförmäld
myckenhet.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
29 §.
1. Den, som av monopolets utövare antagits till återförsäljare, må till riket
införa färdig tobaksvara för försäljning, såvitt icke å varan eller å förpackning
för densamma finnes anbragt varumärke, som är för monopolets utövare
registrerat eller erbjuder sa stor likhet med dylikt varumärke, att,
oaktat skiljaktigheter i vissa delar, märkena i sin helhet lätt kunna förväxlas.
Priskurantpriset å vara, som enligt denna paragraf införes till riket, fastställes
av monopolets utövare efter framställning av importören i den ordning,
Konungen bestämmer, och skall utgöra summan av varans inköpspris,
kostnaden för dess införande till riket, den å varan belöpande skatten samt
ett belopp motsvarande den återförsäljarrabatt, som skolat utgå därest varan
tillhandahållits av monopolets utövare. Priskurantpriset beräknas efter de
grunder, som gälla den dag framställning örn dess fastställande göres.
Till ledning vid priskurantprisets fastställande har importören att för monopolets
utövare förete sin inköpsfaktura och de övriga handlingar rörande
införseln, som monopolets utövare finner erforderliga.
2. Tobaksvara, som enligt denna paragraf införes till riket, skall vara förpackad.
Innan förpackningen på importörens bekostnad försetts med kontrollstämpel
och åsatts priskurantpris samt importören erlagt den på varan
belöpande skatten, må importören icke förfoga över varan; dock må importör,
i avvaktan på varans förbrukning inom riket eller utförsel till svensk frihamn
eller utrikes ort, utan erläggande av å varan belöpande skatt upplägga
densamma under importörens och monopolets utövares lås å särskilt lager
(tobaks skattelag er) samt därstädes förfoga över varan.
3. På framställning av importör må monopolets utövare, när skäl därtill
äro, medgiva nedsättning av fastställt priskurantpris å importerad vara. Dylik
nedsättning berättigar icke till återbekommande av erlagd skatt.
Därest å tobaksskattelager upplagd vara genom olyckshändelse går förlorad,
må befrielse ånjutas från den å varan belöpande skatten. Går varan annorledes
förlorad, skall ägaren ändock vidkännas skatt för varan efter det
priskurantpris, som enligt föreliggande handlingar eller eljest skäligen kan
antagas, att varan skolat åsättas. För vara, vilken såsom obrukbar uttages
från tobaksskattelager, må befrielse från skatt åtnjutas, därest varan omedelbart
i betryggande ordning förstöres.
30 §.
Den, som äger idka tillverkning, varom i 7 § sägs, må efter tillstånd av
Konungen till riket införa för tillverkningen erforderlig tobak.
31 §.
De närmare föreskrifter rörande tillämpningen av vad i detta kapitel stadgas,
som må finnas erforderliga, meddelas av Konungen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
9
5 KAP.
Örn statens tobaksnämnd.
32 §.
För handhavande av nedan angivna uppgifter skall finnas en för riket gemensam
nämnd, statens tobaksnämnd.
Nämnden har till uppgift att i samarbete med monopolets utövare ävensom
befintliga sammanslutningar av enskilda återförsäljare verka för en sund
utveckling av handeln med tobaksvaror.
Nämnden skall i sådant syfte i frågor rörande införsel av utländska tobaksvaror
samt rörande förhållandet mellan monopolets utövare och de enskilda
återförsäljarna efter erforderliga undersökningar till monopolets utövare
avgiva begärda yttranden eller, när skäl därtill äro, egna framställningar.
33 §.
Nämnden skall bestå av sju ledamöter.
Ordförande, vice ordförande och ytterligare en ledamot i nämnden utses
av Konungen. Två ledamöter utses av kommerskollegium bland personer,
vilka företräda de enskilda återförsäljarnas intressen, samt två av monopolets
utövare.
I enahanda ordning utses suppleanter för ledamöterna i nämnden.
34 §.
Närmare föreskrifter angående nämndens verksamhet meddelas av
Konungen.
6 KAP.
Ansvarsbestämmelser m. m.
35 §.
Den, som olovligen tillverkar tobaksvaror, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader, och vare den tillverkade varan ävensom vid
tillverkningen brukad redskap för brutna.
36 §.
Till riket inkommen vara, som enligt denna lag ej må införas, må, därest
den icke är att enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel anse såsom
olovligen införd, av varuägaren återutföras. Sker ej återutförsel, skall med
varan förfaras på sätt Konungen förordnar.
37 §.
Den, som utan sådan anmälan, som i 8 § sägs, odlar tobak för annat ändamål
än till prydnad, straffes med dagsböter.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
38 §.
1. Försäljer tobaksodlare av honom skördad tobak inom riket till annan
än monopolets utövare eller innehar han sådan tobak å otillåten tid, straffes
med dagsböter, och vare skördad tobak, som av honom innehaves, förbruten.
2. Vägrar tobaksodlare kontrolltjänsteman tillträde till tobaksodling eller
för skördens torkning använda rum,
eller undandrager han sig skyldigheten att efter tillsägelse lämna för kontrollens
utövande nödig upplysning,
eller förvarar han av honom skördad tobak i annan än vederbörligen anmäld
lokal,
eller uraktlåter han att ställa sig till efterrättelse vad som eljest enligt
denna lag honom åligger eller de kontrollbestämmelser, som av Konungen
utfärdas, eller föreskrifter, som kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrollpersonal
i enlighet med denna lag eller nämnda bestämmelser meddelar,
straffes med böter, högst 300 kronor.
39 §.
Befinnes någon, utan att jämlikt bestämmelserna i denna lag vara därtill
berättigad, innehava tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara, dömes,
där han icke är förfallen till straff enligt 35 § eller 38 § 1 morn., till
dagsböter.
Vara, som sålunda olovligen innehaves, vare förbruten.
40 §.
Överträder någon det i 6 § givna förbud eller befinnes någon, utan att
jämlikt denna lag vara därtill berättigad, innehava specialmaskin eller specialverktyg
för tillverkning av tobaksvaror, vare underkastad enahanda straff
och påföljd, som i 39 § sägs.
41 §.
Saluhåller någon tobaksvara, som icke är försedd med behörig kontrollstämpel,
eller ändrar någon det å tobaksvara anbragta priskurantpriset, straffes
med dagsböter eller fängelse, varförutom varan skall dömas förbruten.
42 §.
Begår någon i annat fall än i 41 § avses förseelse mot vad i 20 eller 21 §
stadgas,
eller försäljer någon tobaksvara, som införts till riket enligt bestämmelserna
i 26 eller 28 §,
straffes med dagsböter.
43 §.
Den, som utan Konungens tillstånd eller i strid mot de vid meddelande
av tillstånd givna föreskrifter idkar tillverkning, som i 7 § avses, straffes
med dagsböter.
Kungl. Maj:ls proposition nr 200.
11
44 §.
Bortför någon från fartyg eller luftfartyg inom svenskt territorium obeskattade
tobaksvaror, som i 17 § c) avses, straffes med dagsböter, och skall
varan dömas förbruten.
45 §.
Förskingrar någon vara, som enligt denna lag skolat dömas förbruten, gälde
dess värde.
46 §.
I denna lag avsedd egendom, som enligt denna lag eller lagen om straff
för olovlig varuinförsel förklarats förbruten eller skolat enligt tullstadgan
eller annan författning försäljas, skall behandlas på sätt Konungen förordnar.
47 §.
För överträdelse av denna lag, som med husbondes vetskap begås av hans
hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, vare husbonden ansvarig,
liksom vore överträdelsen begången av honom själv.
48 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom värdet av egendom, som enligt
denna lag dömes förbruten, tillfälle kronan.
49 §.
Angående beslag gäller vad därom finnes särskilt stadgat, dock att i fall
som i 44 § sägs jämväl tulltjänsteman äger verkställa beslag.
50 §.
Finnes för överträdelse av denna lag stadgad särskild påföljd, skall densamma
tillämpas även i det fall, att den felaktige för överträdelsen dömes
till ansvar enligt allmän strafflag.
51 §.
De bestämmelser angående behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror,
som utöver vad i denna lag stadgas finnas erforderliga, meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1943, från och med vilken dag förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket ävensom förordningen den 20 juni 1924 (nr 247) angående
behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror skola upphöra att
gälla.
12
Kungl. Maj.ts proposition nr 200-
Förslag
till
förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror.
Härigenom förordnas som följer.
Allmänna bestämmelser.
1 §•
Till följd av införandet av statsmonopol å importen till riket av tobaksvaror
skall i enlighet med här nedan angivna grunder dels tobaksimportör
tillhöriga inventarier och varulager inlösas dels ock ersättning utgå för förlorad
näringsverksamhet samt för förlust av anställning hos tobaksimportör.
2 §•
I denna förordning förstås med
tobaksimportör: envar, som vid tiden för importmonopolets ikraftträdande
med stöd av 22 § förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket för egen räkning bedriver införsel
av tobaksvaror;
grossistimportör: tobaksimportör, som huvudsakligen idkar partiförsäljning
med de av honom införda tobaksvaroma;
detaljistimportör: tobaksimportör, som huvudsakligen försäljer av honom
införda tobaksvaror i egen detaljaffär;
tobaksagent: envar, som yrkesmässigt för utländsk fabrikants räkning verkar
för avsättning inom riket av importerade tobaksvaror.
3 §•
1. För uppskattning av värdet å inventarier och lager, som skola inlösas,
samt för bestämmande av annan ersättning, som enligt denna förordning
skall utgå, tillsättes en för riket gemensam kommission med den sammansättning
och befogenhet, som här nedan stadgas.
2. Kommissionen skall bestå av ordförande och sex ledamöter. Ordföranden
och tre ledamöter jämte suppleanter för dem utses av Kungl. Majit.
Ordföranden och dennes suppleant skola vara lagkunniga och i domarvärv
erfarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
13
övriga tre ledamöter jämte suppleanter för dem utses sålunda, att kommerskollegium,
efter hörande av för kollegium kända föreningar av tobaksimportörer
och hos dessa anställd personal, avgiver förslag å tolv personer,
ägnade att företräda de ersättningsberättigades intressen, varefter Kungl.
Maj:t bland de sålunda föreslagna utser tre ledamöter och tre suppleanter.
3. Kommissionen har till uppgift att fastställa inlösnings- och ersättningsbelopp
samt i övrigt träffa avgörande angående inlösnings- och ersättningsfrågor.
Det åligger kommissionen att föra protokoll över behandlingen av inlösnings-
eller ersättningsfråga samt däri upptaga sitt beslut jämte motivering
för detsamma.
Kommissionens beslut skola, så snart ske kan, till Kungl. Maj:t ingivas
och genom rekommenderat brev med allmänna posten delgivas vederbörande
enskilde sakägare.
Mot kommissionens beslut må klagan icke föras.
4. Kronans rätt skall inför kommissionen bevakas av ombud, som av
Kungl. Maj:t förordnas.
Enskild sakägare vare obetaget att vid behandlingen av hans inlösningseller
ersättningsanspråk inför kommissionen själv eller genom ombud bevaka
sin rätt.
Envar, som påfordrar inlösning av egendom eller gör anspråk på ersättning
enligt denna förordning, vare, för åtnjutande av rätt till dylik inlösning
eller ersättning, skyldig att efter anmaning tillhandahålla kommissionen
erforderliga handlingar och upplysningar ävensom att, där så finnes
nödigt, på kallelse inställa sig inför kommissionen för att meddela muntliga
upplysningar.
Hava flera självständig del i ledningen av affärsföretag, som i denna förordning
avses, åligge nu nämnda skyldigheter envar av dem.
Kommissionen äger att i mån av behov tillkalla eller rådfråga sakkunniga
personer; dock må dessa ej deltaga i kommissionens beslut.
Kostnaden för kommissionens arbete bestrides i den ordning Kungl. Majit
bestämmer.
5. De närmare föreskrifter angående kommissionens verksamhet, som må
finnas erforderliga, utfärdas av Kungl. Majit.
4 §•
1. Tobaksimportör eller tobaksagent, som påfordrar inlösning eller ersättning
enligt denna förordning, åligger, vid äventyr att eljest icke ifrågakomma
till dylik förmån, dels att inom en månad efter importmonopolets ikraftträdande
lill kommissionen härom ingiva ansökan enligt av kommissionen
fastställt formulär, dels ock att till kommissionen inom samma tid, såvida
icke kommissionen medgivit uppskov, insända sina handelsböcker jämte fakturor
och verifikationer för de verksamhetsår, som falla mellan den 31 december
1934 och den 1 januari 1943, ävensom vederbörligen avslutat fullständigt
bokslut för den tid, som därefter förflutit intill imporlmonopolets
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
ikraftträdande, så specificerat att vid blivande inventering bokföringens riktighet
kan bedömas.
2. Grossistimportör skall vid ansökan om ersättning för förlorad näringsverksamhet
foga dels en till vederbörande registreringsmyndighet ställd behörig
anmälan, att han upphört med sin importrörelse och förty begär, att för
sagda rörelse använda och registrerade varumärken varda ur registret avförda,
dels ock förbindelse, varigenom han medgiver, att monopolets utövare må för
sin räkning registrera i importörens rörelse inom riket använda varumärken,
även om i desamma ingå importörens namn eller firma. Ha berörda handlingar
icke fogats vid ansökningen, äger kommissionen förelägga sökanden
viss tid, inom vilken handlingarna skola ingivas vid det i 1 mom. stadgade
äventyr.
3. Den, som gör anspråk på ersättning enligt 11 §, är skyldig att, vid det
i 1 mom. stadgade äventyr, enligt av kommissionen fastställt formulär därom
göra ansökan till kommissionen inom en månad efter importmonopolets
ikraftträdande.
5 §.
Angående utbetalning av fastställda inlösnings- och ersättningsbelopp förordnar
Kungl. Maj:t på vederbörandes framställning.
Särskilda bestämmelser angående inlösning och ersättning.
6 §•
Grossistimportör skall äga påfordra inlösen av:
1) importören tillhöriga lösa inventarier, vilka förvärvats före den 1 januari
1943 och bevisligen varit i regelbundet bruk inom importrörelsen samt
icke skäligen kunna antagas efter importrörelsens nedläggande komma till
användning inom annan av importören bedriven verksamhet;
2) importören tillhörigt lager av utländska tobaksvaror, dock att, örn kommissionen
finner särskilda skäl därtill, från inlösning må undantagas vara,
som för importörs räkning kvarligger i utlandet.
Inlösningspriset för egendom, som i denna paragraf avses, bestämmes efter
vad egendomen av kommissionen prövas skäligen vara värd. Vid värdering
av lager av tobaksvaror användes såsom utgångspunkt beträffande licensbehandlade
varor priskurantpriset, beträffande inom riket befintliga, icke
licensbehandlade varor summan av inköpspriset och kostnaden för varans
införsel till riket samt beträffande utom riket befintliga varor inköpspriset.
7 §■
Grossistimportör, som jämväl bedriver partiförsäljning av s. k. kortvaror
och vid importmonopolets ikraftträdande nedlägger hela sin rörelse, skall
äga påfordra inlösen av importören tillhörigt lager av nu angivna varor efter
vad egendomen av kommissionen prövas skäligen vara värd.
Kungl. May.ts proposition nr 200.
15
8 §.
Grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan den 1 januari 1937, äger
erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet med belopp motsvarande
högst fyra gånger medeltalet av den handelsvinst, som hans rörelse befinnes
hava givit för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940
fallande verksamhetsåren (medelhandelsvinsten).
Såsom handelsvinst respektive förlust å rörelsen upptages vad kommissionen
vid undersökning av affärens handelsböcker finner utgöra årsresultatet
av rörelsen, sedan affären, i den mån det icke förut skett, belastats med 5 procent
ränta å det egna kapital, som enligt kommissionens uppskattning under
året i verkligheten använts i affären.
Vid beräkning av handelsvinsten skall rörelsens belastande med skatter
ske med utgångspunkt från de för inkomst under år 1939 gällande skattesatserna.
I övrigt förfares på sätt kommissionen med hänsyn till omständigheterna
prövar skäligt.
Vid bedömandet av frågan, huruvida ersättning för förlorad näringsverksamhet
bör utgå med det i första stycket angivna högsta beloppet, skall kommissionen
taga vederbörlig hänsyn till rörelsens struktur och utvecklingstendens
samt övriga omständigheter, som kommissionen finner skäligen böra beaktas.
9 §•
Grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan den 1 januari 1937 och
som personligen handhar den omedelbara ledningen av rörelsen, äger, oavsett
om ersättning enligt 8 § tillerkännes honom eller icke, erhålla ersättning
för förlorad näringsverksamhet i form av livränta.
Till grund för beräkningen av livränta skall läggas den beräknade årslön
till affärsledaren, som kommissionen efter jämförelse med företag av liknande
omfattning prövar skäligt fastställa, dock högst 10,000 kronor.
Livränta skall till den, som under minst 20 år bedrivit importverksamhet,
utgå med sex tiondelar av sålunda fastställd ledarlön samt till den, som icke
uppnått 20 verksamhetsår, med ett i förhållande till verksamhetstidens längd
nedsatt belopp.
Livränta skall under den ersättningsberättigades återstående livstid utbetalas
med en tolftedel vid slutet av varje kalendermånad, räknat från och
med den månad, importmonopolet träder i kraft, till och med den månad,
varunder livräntetagaren avlider.
10 §.
Detaljistimportör, som sedan den 1 januari 1937 i anslutning till egen detaljaffär
bedrivit import av tobaksvaror och som i medeltal för de mellan
den 31 december 1934 och den 1 januari 1940 fallande verksamhetsåren genom
importrörelsen förvärvat minst en tiondel av sin hela nettoinkomst från
affären, äger erhålla ersättning med åtta procent av det belopp, vartill försäljningen
av egna importvaror i medeltal uppgått under sagda verksamhetsår.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
11 §•
1. Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd av
importmonopolets införande mister sin anställning, äger att, på sätt här nedan
förmäles, erhålla ersättning under följande villkor, nämligen
a) att han vid monopolets ikraftträdande är svensk medborgare samt
uppnått 21 års ålder,
b) att hans inkomst av arbete under de fem närmaste kalenderåren före
monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning
hos tobaksimportör, samt
c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i statens
tjänst eller hos monopolets utövare.
2. Ersättning skall till den, som vid importmonopolets ikraftträdande
uppnått minst 45 års ålder, utgå i form av livränta och till övriga anställda i
form av inkomstersättning.
Livränta respektive inkomstersättning fastställes på grundval av ersättningstagarens
medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen
styrkta årsinkomst, som åtnjutits i den mistade anställningen åren
1938 och 1939, dock att, därest sagda medeltal överstiger 10,000 kronor,
överskjutande belopp icke medräknas.
3. Livränta skall till den, som under minst 20 år innehaft anställning hos
tobaksimportör, utgå med sex tiondelar av medelårsinkomsten samt till den,
som icke uppnått 20 anställningsår, med ett i förhållande till anställningstidens
längd nedsatt belopp.
Livräntan skall utbetalas på sätt i 9 § sista stycket sägs.
Därest ersättningstagare på grund av sin anställning beretts pension, skall
livräntan minskas med pensionens belopp.
4. Inkomstersättning skall till den, som vid importmonopolets ikraftträdande
icke uppnått 25 års ålder, utgå med belopp motsvarande en halv medelårsinkomst.
Till den, som vid importmonopolets ikraftträdande uppnått 25
års ålder utgår inkomstersättning med belopp motsvarande en medelårsinkomst
för den anställningstid, som omfattar de fyra närmaste kalenderåren
före sagda tidpunkt. För varje tidigare helt anställningsår efter fyllda 21 år
ökas ersättningen med tre femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån
varje sådant anställningsår motsvaras av två ersättningstagarens levnadsår
efter fyllda 21 år.
Inkomstersättning må icke bestämmas till högre belopp än sex gånger
medelårsinkomsten.
Inkomstersättning skall utbetalas med sex procent av medelårsinkomsten
vid slutet av varje kalendermånad, räknat från och med den månad, importmonopolet
träder i kraft, till dess hela ersättningsbeloppet utgivits. Avlider
ersättningstagare utbetalas återstående del av ersättningsbeloppet på enahanda
sätt till ersättningstagarens dödsbo.
12 §.
På ansökan av ersättningstagare, som avses i 11 §, må kommissionen,
när särskilda omständigheter därtill föranleda, besluta, att i stället för liv
-
Kungl. Maj:t$ proposition nr 200.
17
ränta eller inkomstersättning skall på en gång utbetalas ett belopp, som i
fråga om livränta utgör dennas kapitalvärde samt i fråga örn inkomstersättning
fem sjättedelar av ersättningen.
13 §.
Tobaksagent, som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937 och
som i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940
fallande verksamhetsåren genom agenturen erhållit minst en tiondel av
sin hela inkomst av förvärvsverksamhet, äger, därest han vid importmonopolets
ikraftträdande nedlägger sin verksamhet som tobaksagent, uppbära
livränta.
Till grund för beräkningen av livränta, varom nu är fråga, skall läggas
medelårsinkomsten av tobaksagenturen under de verksamhetsår, som i första
stycket avses, dock att, därest medelsårsinkomsten överstiger 10,000 kronor,
överskjutande belopp icke medräknas.
Livränta skall till den, som under minst 20 år bedrivit verksamhet som
tobaksagent, utgå med sex tiondelar av den sålunda fastställda medelårsinkomsten
samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med ett i
förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp.
Livräntan skall utbetalas på sätt i 9 § sista stycket sägs.
14 §.
Finner kommissionen på grund av särskilda omständigheter i visst fall
avvikelse från i denna förordning stadgade ersättningsregler erforderlig till
vinnande av skäligt resultat, må sådan avvikelse ske.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.
Bihang till riksdagens protokoll t943. 1 sami. Nr 200.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Förslag
till
förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen av tobaksvaror.
Härigenom förordnas, att belopp, som utgives enligt 8, 10 eller 12 § förordningen
örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror, ej skall vid tillämpning av kommunalskattelagen och förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utgöra skattepliktig
inkomst.
Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.
Kungl. Majlis proposition nr 200.
19
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 mars
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om reglering av import-
och detaljhandeln med tobaksvaror samt anför därvid följande.
Inledning.
Under den tid det svenska tobaksmonopolet varit gällande ha, framför allt
från organisationer av näringsidkare inom tobaksbranschen, tid efter annan
önskemål framförts om statliga åtgärder i syfte att i olika hänseenden förbättra
förhållandena för näringens utövare. Dessa framställningar ha föranlett
åtskilliga utredningar rörande de vid skilda tillfällen aktuella spörsmålen.
Vissa av de förslag, som därvid framkommit, ha jämväl föranlett
beslut om åtgärder från det allmännas sida. Någon mera slutgiltig lösning
av problemet i dess helhet har likväl hittills icke vunnits.
Då en förnyad utredning genom statens försorg syntes mig motiverad för
undersökning i vad mån och på vilket sätt de påtalade missförhållandena
kunde genom statligt ingripande avhjälpas, hemställde jag i statsrådet den 8
april 1938 att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga chefen för finansdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda med
utredning rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror.
Med stöd av ett i enlighet med denna hemställan lämnat bemyndigande
tillkallade jag nyssnämnda dag ledamöterna av riksdagens andra kammare,
ombudsmannen D. E. Hall, lantbrukaren N. Hammarlund och direktören N.
T. Henriksson samt ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören J.
Sandén och nuvarande ledamoten av riksdagens första kammare, direktören
E. L. Åqvist att verkställa utredningen. Åt Åqvist uppdrogs att såsom ordförande
leda de sakkunnigas arbete.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
De sakkunniga, som antogo namnet 1938 års tobakshcindelsutredning, avgåvo
betänkande den 16 december 1940 (Statens offentliga utredningar 1940:
34).
över betänkandet avgåvos, efter remiss, utlåtanden av statskontoret, generaltullstyrelsen,
kontrollstyrelsen och kommerskollegium, vid vars utlåtande
fogats yttranden av rikets samtliga handelskammare utom handelskammaren
i Visby, Sveriges köpmannaförbund och Kooperativa förbundet. Yttranden
avgåvos vidare av aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Tobakshandlarnas
riksförbund, Svenska tobaksengrossisternas förening, Tobaksimportörernas
kontors- & lagerpersonals förening, Tobaksimportförsäljareföreningen, Svenska
tobaksagenters förening och Svenska tidningsutgivare}öreningen. En framställning
med anledning av betänkandet inkom jämväl från Sveriges kioskidkares
riksförbund.
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet hemställde i sitt yttrande, att betänkandet
icke måtte läggas till grund för åtgärder från statsmakternas sida.
Därest statsmakterna likväl skulle finna en reglering av tobakshandeln påkallad,
borde frågan enligt bolagets mening lösas efter andra linjer än de
i betänkandet angivna. Med anledning av detta uttalande hemställde jag i
skrivelse till bolagets styrelse den 29 december 1941, att styrelsen måtte närmare
utveckla sin. sålunda antydda uppfattning örn det lämpligaste förfarandet
vid en eventuell reform. Styrelsen har därefter i skrivelse den 19
juni 1942 — under vidhållande av ståndpunkten, att statliga åtgärder vore
opåkallade — framlagt ett alternativt reformförslag.
över sistnämnda utlåtande ha yttranden inhämtats från kommerskollegium
och de organisationer, som genom kollegium hörts över betänkandet, ävensom
från Tobakshandlarnas riksförbund och Svenska tobaksengrossisternas
förening. Med anledning av utlåtandet ha skrifter vidare inkommit från firma
Karl Olofssons tobakshandel, Stockholm, m. fl., Svenska tobaksagenters
förening samt Tobaksimportförsäljaref öreningen.
Det föreliggande ämnets olika delar äro i viss mån förknippade med och
beroende av varandra, men spörsmålet kan likväl lämpligen uppdelas i
två huvudfrågor, nämligen dels frågan om importen av färdiga, utländska
tobaksfabrikat, dels frågan om detaljhandeln med tobaksvaror. Jag
anhåller nu att till närmare granskning få upptaga de olika frågorna i här
angiven ordning.
Importen av tobaksvaror.
Gällande bestämmelser. Jämligt 1 § första stycket förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
tillkommer rättighet att i riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror
uteslutande staten. Enligt 22 § 1 mom. i förordningen är däremot införsel till
riket av tobaksvaror tillåten för den, som inom riket yrkesmässigt driver
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
21
handel med dylika varor, ävensom annan innehavare av registrerad firma,
vilken ådagalägger, att han ämnar driva sådan handel.
Förordningen innefattar i sistnämnda hänseende en avvikelse från vad
som föreslagits i det av särskilt tillkallade kommitterade år 1911 avgivna
betänkande, som låg till grund för propositionen (nr 254) till 1914 års senare
riksdag om införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. I detta
betänkande betecknades det nämligen såsom tämligen självklart, att monopolet
borde omfatta icke blott tillverkningen av tobaksvaror inom landet utan
även importen av utländska tobaksfabrikat. Valet ansågs endast kunna sta
mellan ett fullständigt monopol, innefattande såväl tillverkning och import
av tobaksvaror som handeln med sådana varor, samt ett partiellt monopol,
där staten övertoge tillverkning och import medan handeln med monopolvarorna
— i stället för att ske genom särskilt koncessionerade försäljare —
förbleve en fri näring. Det framhölls, att övriga former för partiella fobaksmonopol
både i teorien ansetts såsom och i praktiken visat sig vara endast
övergångsformer, vilka konsekvent utmynnat i övergång förr eller senare till
fullständigt monopol.
Även föredragande departementschefen uttalade i 1914 års proposition sin
principiella anslutning till den i 1911 års betänkande framlagda ståndpunkten
och betecknade det såsom fullt överensstämmande med monopolets idé, att
enskild import av tobaksvaror förbjödes. Icke desto mindre föreslogs i 1914
års proposition ej endast att en fri handel med tobaksvaror skulle bibehållas
utan även att en fri import av färdiga utländska tobaksfabrikat skulle få
förekomma vid sidan av tillverkningsmonopolet. Till stöd härför åberopades
två skäl, båda grundade på hänsyn till tobakshandlarna. Det ena skälet var.
att det skulle innebära ett avsteg från den i övrigt konsekvent fullföljda
principen, att handeln med tobaksfabrikat skulle lämnas oberörd av monopolet,
örn handlandena bleve hänvisade till monopolföretaget såsom enda
inköpskälla. Det andra skälet var, att man önskade bibehålla möjligheten
för en enskild tobakshandlare att föra egna märken i sin butik.
Anmärkas bör vidare, att kommerskollegium i avgivet yttrande i ämnet
framhållit, att handlandenas fria importrätt enligt kollegii åsikt utgjorde ett
betydelsefullt regulativ på monopolets arbetssätt, produkter och prissättning,
en synpunkt som i den senare diskussionen örn denna fråga alltmer skjutits i
förgrunden.
Emellertid betonades uttryckligen i 1914 års proposition, alt det vore fullkomligt
otänkbart alt låta importhandeln fortgå under samma fullt fxia
former som dittills, utan att tillverkningsmonopolet måste effektivt skyddas
mot en eljest övermäktig utländsk konkurrens genom särskilda pålagor pa
importen. Å andra sidan uttalades, att skattetrycket på importhandeln icke
finge göras så starkt, att importrätten bleve illusorisk.
Den av departementschefen intagna ståndpunkten godkändes av statsmakterna.
Utvecklingen har sedan blivit den, att monopolbolaget — frånsett en
period omedelbart efter förra världskrigets slut endast i ytterst obetydlig
omfattning bedrivit import av färdiga tobaksvaror. medan denna nästan helt
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
omhänderhafts av enskilda grossister. Den s. k. detaljistimporten — eller
större detaljhandlares import av egna märken för försäljning i egen butik
— har undan för undan förlorat i betydelse och torde år 1939 ha understigit
10 procent av den totala importen.
Enligt monopolförordningens ursprungliga avfattning utgick för tobaksvara,
importerad av tobakshandlare, förutom tull en licensavgift, som utgjordes
av den å varan belöpande skatten ävensom av ett belopp, motsvarande
vad monopolets utövare pålade tobaksvara med samma priskurantpris för
täckande av sina omkostnader och vinst, vilket belopp monopolets utövare
ägde behålla. Skatten utgjorde ett för varje varuslag fastställt procenttal av
priskurantpriset och drabbade importerade och inom riket tillverkade tobaksvaror
lika. Skyddet för den inhemska tillverkningen utgjordes sålunda av
tullen och den andel av licensavgiften, som monopolets utövare ägde behålla.
Senare har tullen å tobaksvaror slopats och en differentierad beskattning av
inhemska och utländska tobaksvaror införts.
Enligt 18 § 1 mom. monopolförordningen i dess lydelse enligt förordning
den 27 mars 1942 (nr 126) utgår tobaksskatten dels med viss procent av varans
priskurantpris eller varans värde, dels ock med visst efter varans myckenhet
bestämt belopp. Skattesatserna framgå av följande sammanställning:
1 |
För inom riket till-verkad vara |
För till riket in-förd vara |
||||
Procent av |
Belopp för |
Procent av |
Belopp för |
|||
1 st. |
1 kg. |
1 st. |
1 kg. |
|||
öre |
kr. |
öre |
kr. |
|||
Cigarrer ............................ |
54 |
0.8 0.4 |
58 63 |
A |
||
Cigarrcigarretter ..................... |
62 |
_ |
2 |
_ |
||
Cigarretter .......................... Röktobak........................... |
72 73 48 |
0.2 |
1.50 1.— |
63 73 58 |
1.3 |
1.50 1 50 |
Tuggtobak.......................... |
_ |
_ |
||||
Snus............................... |
60 |
— |
0.75 |
62 |
— |
1.60 |
Enligt 22 § 2 mom. monopolförordningen i dess lydelse enligt förordningen
den 27 februari 1933 (nr 58) skall för tobaksvara, importerad av tobakshandlare,
erläggas en licensavgift, som utgöres av den å varan enligt 18 §
belöpande skatten ävensom ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare
för täckande av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara med
samma priskurantpris eller, i visst fall, med samma värde. Nämnda belopp
må ej överstiga 7 procent av varans priskurantpris eller värde.
Monopolbolagets andel i licensavgiften utgår från och med den 1 april
1942 tillsvidare med 5 procent av varans pris eller värde.
Beträffande tillkomsten av gällande bestämmelser tillåter jag mig i övrigt
hänvisa till den utförliga historik över behandlingen av frågor rörande to
-
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
baksimporten vid 1914—1940 års riksdagar, som lämnats i tobakshandelsutredningens
betänkande (s. 25—56).
Importörernas önskemål. I en den 5 december 1939 dagtecknad, till tobakshandelsutredningen
ingiven skrift anförde Svenska tobaksengrossisternas
förening bland annat följande:
Skattebelastningen å de importerade tobaksvaroma hade sedan monopolets
införande undan för undan ökats, med påföljd att allt mindre del av utförsäljningspriset
kunnat disponeras för varans inköp samt till omkostnader,
detalj handelsrabatt och egen vinst. Under åren 1928—38 hade för sa gott
som varje år en allt större andel av omsättningen måst avstås i form av skatt
och licensandel till monopolet. Detta berodde delvis på den ökade belastningen
men delvis också på den sänkning av prisnivån, som måst ske för att sa
långt som möjligt närma densamma till monopolets nivå.
Beträffande tobaksbeskattningen finge det särskilt framhållas, att vardeskatten
■— i motsats till andra indirekta skatter och tullar å importvaror
utginge icke å importvärdet, d. v. s. varans inköpspris jämte frakt och assurans,
utan å utförsäljningspriset, vilket innebure att värdeskatten ävensom
monopolets licensandel drabbade jämväl försäljningsomkostnaderna samt
grossist- och detaljhandelsvinsten ävensom styckeskatten. På grund härav
kunde licensavgifterna i vissa fall uppgå ända till omkring 1,500 procent a
importvarans cif-värde i svensk hamn. Till jämförelse kunde nämnas, att
skatten på ett av de mest kända whiskymärkena efter den senaste höjningen
av spritbeskattningen kunde beräknas utgöra c:a 206 procent^ av cif-värdet.
Det vore tydligt, att de skäl, vilka på sin tid föranlett bibehållandet av en
fri importrätt av färdiga tobaksvaror, numera icke ägde någon giltighet. Pa
grund av skattens konstruktion och nuvarande höjd kunde importen än
mindre än tidigare utgöra det regulativ på monopolets kvaliteter och prissättning,
som ursprungligen avsetts. Det vöre vidare uppenbart, att den
fria importhandeln med tobaksvaror efter de vidtagna skatteförhöjningarna
icke hade någon utsikt att, åtminstone när det gällde de viktigaste varorna,
ekonomiskt bära sig, utan att när det tillgängliga kapitalet förr eller senare
konsumerats ett sammanbrott vore ofrånkomligt.
När den fria importrätten bibehållits, hade därvid förutsatts, att densamma
icke skulle kringgärdas med så starka begränsningar, att den bleve illusorisk.
Denna förutsättning, som av importörerna självfalletmåst uppfattas
som en utfästelse från statsmakternas sida att de skulle tillåtas att bedriva
sin verksamhet under tillfredsställande betingelser, förelåge emellertid icke
längre. Undan för undan hade skatteskruven dragits at allt härdare samtidigt
som prisnivån å monopolvarorna sänkts och grossisternas marginal
krympt samman. Under denna utveckling hade åtskilliga importörer tvingats
att nedlägga sin verksamhet och flera av de kvarvarande hade fått vidkännas
svåra förluster. Det vore för övrigt självfallet, att det ständiga osäkerhetstillståndet
varit ägnat att undergräva intresset för näringen. A ena
sidan hade någon garanti icke funnits mot nya skatteförhöjningar och a
andra sidan hade vetskapen örn monopolbolagets möjligheter att genom sänkningar
av prisnivån ytterligare begränsa importhandelns konkurrensförmåga
utgjort en hämmande faktor. Det innebure ingen överdrift att påstå, att förutsättningarna
för näringens självständiga bestånd bortfallit. I ett dylikt
läge syntes åtminstone billighetsgrundsatser bjuda, att staten, som genom
sina fiskaliska anspråk skapat delta tillstånd, trädde emellan och mot skälig
ersättning (ivertoge importverksamheten.
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
Däremot ha representanter för detaljistimportörerna inför de sakkunniga
hävdat, att den fria tobaksimporten med hänsyn till dess kvalitetsreglerande
betydelse borde bibehållas och en utjämning av skattesatserna åvägabringas,
så att den fria importen erhölle en mera rättvis belastning och bleve i stånd
att fylla sin uppgift.
De sakkunnigas förslag. Till belysande av tobaksimportens förhållanden
ha de sakkunniga framlagt åtskilliga statistiska uppgifter. Härutinnan ber
jag att få hänvisa till betänkandet s. 79—90. Berörda uppgifter ha delvis inhämtats
från aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet och i övrigt framkommit
genom en av auktoriserade revisorn Sven Hagström i samband med utredningen
verkställd undersökning av de ekonomiska förhållandena hos 16 tobaksimportfirmor,
däribland samtliga till Svenska tobaksengrossisternas förening
anslutna 14 företag. Utredningsmännen lia vidare redogjort för en aide
s. k. tobaksimporthandelssakkunniga år 1936 framlagd utredning jämte
däröver avgivna yttranden (betänkandet s. 57—72).
Den kritik, utredningsmännen på grundval av angivna material riktat mot
nu rådande ordning för import av tobaksvaror, har främst tagit sikte på den
motsättning, som ansetts ligga däri, att enligt statsmakternas år 1914 fattade
beslut på en gång skall tillses, att tillverlcningsmonopolet effektivt skyddas
och att importrätten ej göres illusorisk. Att genom en avvägning av
skattebelastningen vidmakthålla ett lämpligt jämviktsläge mellan import och
inhemsk tillverkning har nämligen enligt de sakkunnigas uppfattning visat
sig vara en praktiskt olöslig uppgift. I syfte att uppvisa det befogade i ett
sådant påstående hänvisas till ett i betänkandet (s. 85) intaget diagram över
impoitens andel av den totala tobakskonsumtionen, varjämte de sakkunniga
anföra:
Det har ofta sagts, ali den enskilda importens förhållande till den inhemska
tillverkningen åren 1916 och 1917 motsvarade det av statsmakterna
asyftade jämviktsläget. Importens värde utgjorde i medeltal för dessa båda
ar 11.5 procent av den totala tobakskonsumtionens värde. Under efterkrigsaren
inträdde emellertid en mycket stark ökning av importen och först år
1922 återställdes jämvikten, i det att importens andel av hela förbrukningen
genom en skärpt beskattning av importvarorna då nedbringats till 11.8 procent.
Under den återstående delen av 1920-talet lyckades man genom ständiga
justeringar av skattesatserna ungefärligen vidmakthålla jämviktsläget,
men därefter ha de allmänna konjunkturkurvorna fullständigt brutit igenom
och orsakat starka fluktuationer i importens andel av tobaksförbrukningen
med ett bottenläge för depressionsåret 1933 av 6.3 procent samt en därpå
följande brant stigning upp till värdet 15.1 procent för högkonjunkturåret
1939. Importens värde (efter priskurantpris) utgjorde endast 8.4 miljoner
kronor ar 1933, vilket innebar en nedgång till hälften av värdet för år 1927.
Därefter inträdde åter en stegring till 29.2 miljoner kronor år 1939.
Emellertid framhålla de sakkunniga vidare, att en avvägning av importens
andel av tobakskonsumtionen i landet icke är den enda faktor man här har
att beakta. Även om det vore möjligt att vidmakthålla det önskade jämviktsläget
vore detta icke liktydigt med konstanta vinstmöjligheter för import
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
25
näringen. Tillverkningsmonopolet tillskapades för att vinna ett beskattningsinstrument,
som möjliggjorde en successiv stegring av tobaksskatten i mån
av statsverkets behov av ökade inkomster. I motsats till den inhemska tillverkningen
har emellertid importhandeln icke varit organisatoriskt rustad
att möta de ökade skattekraven utan tvärtom varit splittrad på flera sinsemellan
hårt konkurrerande företag och därför måst räkna med större omkostnader
än monopolbolaget. Dessutom har importen haft att bära till och
med en tyngre skattebörda än den inhemska tillverkningen. På grund av
dessa förhållanden bär importörernas vinstmarginal alltmer uttunnats. Att
av eget initiativ söka åvägabringa en koncentration har för importörerna
framstått som meningslöst, då ett uppsving för importen kunde förväntas
medföra skärpt beskattning. Särskilt mot slutet av 1930-talet ha importörerna
i stället drivits över till att genom inköp av billiga, stundom rent underhaltiga
kvaliteter, genom nedskärning av de anställdas löner och företagarnas
vinstmarginal, långa krediter till återförsäljarna m. m. försöka stegra
omsättningen på monopolvarornas bekostnad.
De sakkunniga finna, att importhandeln härigenom kommit i ett sådant
läge, att importörernas klagomål icke kunna betecknas som obefogade, samtidigt
som importen under vissa perioder utövat ett störande inflytande på
den inhemska tillverkningen.
Vid undersökningen av, huruvida med bibehållande av importens frihet
lättnad för näringens utövare skulle kunna åstadkommas utan eftersättande
av berättigade statliga intressen, framhålla de sakkunniga, att de i likhet med
tobaksimporthandelssakkunniga finna enbart en lindring av skattebelastningen
å importvaror i förhållande till belastningen å inhemska varor icke
innefatta problemets lösning. På grund av konkurrensförhållandena skulle
nämligen en dylik åtgärd med all sannolikhet allenast medföra prisnedsättningar
å importvarorna. Importörernas vinstmarginal skulle sålunda icke förbättras
utan importörerna fortfarande för att erhålla skälig vinst å rörelsen
vara hänvisade till alt genom inköp av billiga kvaliteter söka driva upp omsättningen
på monopolvarornas bekostnad. De olägenheter, som på senare år
framträtt, nämligen att omsättningen av importvaror ökat i en ur den inhemska
produktionens synpunkt icke önskvärd grad samtidigt som de importerade
varornas kvalitet nedgått och importörernas vinstmarginal minskat,
skulle sålunda icke avlägsnas. Även andra, av importörerna påtalade olägenheter
med nuvarande skattesystem skulle kvarstå.
Vad då angår möjligheten att tillskapa ett nytt system för tobaksskattens
uttagande lärer, uttala de sakkunniga, ingen annan utväg stå till buds än att
ersätta den på utförsäljningspriset grundade beskattningen med en kombinerad
skatt och värdetull. De sakkunniga erinra, alt Svenska tobaksengrossisternas
förening tidigare framkastat denna lanke, därvid ifrågasatts, att
monopolbolagets andel i licensavgiften skulle borttagas, importerade och
inhemska tobaksvaror beskattas lika och skyddet för den inhemska tillverkningen
utgöras av tullavgifter å importvarorna.
De sakkunniga uttala, att statsmakternas anspråk på skatt å tobakskon -
26
Kungl. Majlis proposition nr 200.
sumtionen numera äro utomordentligt stora. Även den merbelastning å importvarorna,
som varje beskattningssystem till skydd för den inhemska tillverkningen
måste innefatta, motsvarade så stora belopp i förhållande till varans
värde, att ett system med värdetullar framstode såsom praktiskt otänkbart.
Man finge röra sig med tullsatser, som vore fullkomligt okända för gällande
tulltaxa. Minsta felbedömning vid värderingen skulle få vittgående
konsekvenser. En kombination av värdetull och stycke- respektive vikttull
skulle ytterligare komplicera systemet. Överhuvud taget syntes det, när nuvarande
skattesystem infördes år 1924, ha ansetts vara den största vinsten
av systemet, att man för framtiden icke behövde röra sig med både tullar
och skatt å tobaksvaror. Att nu återinföra ett system med både tullar och skatter
skulle sålunda vara att vrida utvecklingen tillbaka utan att — såvitt de
sakkunniga kunde finna — därmed nå problemets kärnpunkt. Svårigheten
att avväga förhållandet mellan monopolbolagets och den fria importhandelns
andel i tobaksförsäljningen skulle nämligen kvarstå, lika väl som den
inbördes konkurrensen mellan importörerna.
Att utfinna ett beskattningssystem, som vore mera ändamålsenligt än det
efter ingående prövning av frågan år 1924 utarbetade och som skulle medföra
ett gynnsammare läge för importen utan att otillbörligt minska skyddet
för den inhemska tillverkningen, ha utredningsmännen sålunda funnit vara
en olöslig uppgift.
Utredningsmännen ha härefter framhållit, alt det motiv, som vid tillverkningsmonopolets
införande åberopats för bibehållandet av en fri import, nämligen
hänsynen till tobakshandlarna, icke längre förelåge, i det att dessa själva
i allmänhet icke längre yrkade på importrättens bibehållande. Undantag utgjorde
dock den fåtaliga grupp detaljhandlare, som bedreve import av specialmärken
för sina egna butiker. Det skäl för importrättens bibehållande,
som senare särskilt framhållits, nämligen att den fria importen ägde värde
såsom ett regulativ på monopolbolagets tillverkning, ha utredningsmännen ansett
starkt försvagat på grund av den fortgående kvalitetsförsämringen hos
importvarorna. Utredningsmännen ha därför kommit till den uppfattningen,
att en koncentration och rationalisering av importverksamheten borde ske
under statsmakternas medverkan, nämligen genom att det nuvarande monopolbolaget
övertoge jämväl importen. Resultatet av utredningen innefattar sålunda
en återgång till den ståndpunkt, som kommit till uttryck redan i 1911
års betänkande. Till detta ståndpunktstagande har också bidragit, att de sakkunniga
efter en sådan reglering av importen funnit det lättare att vinna en
lösning av problemet örn en reform av detaljhandeln med tobaksvaror samt
att de ansett en monopolisering av tobaksimporten fördelaktig ur statsfinansiell
synpunkt.
Emellertid lia de sakkunniga sökt uppställa garantier mot att tobaksimporten
i monopolbolagets hand bleve tillbakasatt till förmån för den egna
tillverkningen. Detta ha utredningsmännen velat uppnå genom lagstadgade
gränser för importens kvantitet i förhållande till den totala tobakskonsumtionen.
Inom dessa gränser —- lägst tio och högst femton procent av den to
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
27
tala tobakskonsumtionen — skulle importen hållas genom lämplig avpassning
av utförsäljningspriserna. -— Däremot skulle i och med importens monopolisering
en enhetlig beskattning av alla tobaksvaror införas. — De sakkunniga
lia vidare, främst med tanke på detaljhandelns ordnande, föreslagit
inrättande av en statens tobaksnämnd, bestående av en ojävig, av Kungl.
Majit utsedd ordförande oell lika antal representanter för monopolbolaget
och återförsäljarna, nied uppgift bland annat alt tillse, att konsumenternas
och detaljhandlarnas skäliga anspråk på urval av importerade tobaksvaror
av god beskaffenhet beaktades.
Remissyttranden. Vad angår principfrågan örn tobaksimportens monopotisering
har en sådan åtgärd avstyrkts av statskontoret, handelskamrarna i
Norrköping, Jönköping oell Borås, Kooperativa förbundet samt aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet. Åtgärden har däremot förordats eller lämnats
utan erinran i yttranden av generaltullstyrelsen, kommerskollegium, handelskamrarna
i Stockholm, Malmö, Göteborg, Karlstad, örebro, Gävle, Sundsvall
och Luleå, Sveriges köpmannaförbund, Tobakshandlarnas riksförbund,
Svenska tobaksengrossisternas förening, Tobaksimportörernas kontors- &
lagerpersonals förening samt Svenska tidningsutgivareföreningen.
Statskontoret uttalar den uppfattningen, att vad som kan sägas ha givit
handeln med importerade tobaksvaror en särställning i förhållande till flertalet
andra näringsgrenar icke är förhandenvaron av ett tillverkningsmonopol,
utan framför allt, att tobaksvarorna av statsfinansiella skäl belagts med
en särskild omsättningsskatt. Denna skatt kan enligt statskontorets mening
icke motivera ett statligt ingripande till importörernas fördel. Icke heller vad
utredningen i övrigt andragit finner statskontoret tillräckligt bärande för en
monopolisering av tobaksimporten. Statskontoret ifrågasätter vidare, huruvida
utredningens förslag örn reglering av importens kvantitet medelst prissättningen
är möjligt att genomföra.
Slutligen bär statskontoret framhållit, att ett inlösningsförfarande enligt
utredningens program under rådande förhållanden skulle medföra, att importhandeln
med tobaksvaror bleve gynnsammare behandlad än annan importhandel,
med vilken den eljest skulle få dela de nackdelar, som äro förenade
med handelsspärren. Statskontoret kan, med särskild hänsyn till det
finansiella läget, icke finna något skäl till att bereda tobaksimporlörerna en
dylik förmån.
Handelskammaren i Norrköping förklarar sig icke kunna dela utredningsmännens
uppfattning beträffande omöjligheten att avväga ett erforderligt
skydd för den inhemska tillverkningen utan att samtidigt göra importrätten
illusorisk. Handelskammaren uttalar härom:
Så länge en fri import existerar, kunna dess intressen icke bringas i samklang
med alla den inhemska produktionens strävanden. Här föreligger ett
naturligt motsatsförhållande, som måste medföra meningsskiljaktigheter parterna
emellan. Utredningsmännens förslag att för undanröjande av varje anledning
till de ständigt återkommande klagomålen från importörernas sida
lägga tillvcrkningsmonopol och importmonopol i samma hand är en både
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
bekväm och effektiv utväg. Ett så vittgående ingripande i näringslivets frihet
kan emellertid icke rättfärdigas av någon statsmaktens önskan att befria
sig från de upprepade klagomålen från tobaksimportörernas sida och detta
alldeles oberoende av om tobaksimportens nuvarande utövare icke vilja motsätta
sig en sådan lösning. Det må icke förbises, att importnäringen till följd
av krigsförhållandena på obestämd tid lamslagits, vilket förhållande givetvis
måste påverka vederbörandes benägenhet att för framtiden avstå från detta
näringsfång. Det tillvägagångssätt, som från statsmaktens sida bör nyttjas
för att i framtiden eliminera störande klagomål från importörernas sida är
icke att förinta den fria importen utan att undanröja befogade anledningar
till sådana klagomål. Ett mera välvilligt beaktande av importörernas intressen
kan för detta ändamål från statsmaktens sida vara erforderligt.
Handelskammaren i Jönköping finner bärande skäl av ekonomisk art för
en monopolisering av importhandeln med tobaksvaror icke föreligga samt
understryker importhandelns betydelse som ett regulativ på monopolbolagets
driftsekonomi och monopolvarornas kvalitet. Ett borttagande av konkurrensen
mellan monopolbolaget och de enskilda importörerna skulle enligt handelskammarens
uppfattning i längden bliva till nackdel för konsumenterna.
Handelskammaren i Borås har ansett de ursprungliga skälen för en fri
import av tobaksvaror ännu vara för handen. Då det syntes stå fast att importhandeln
till följd av statsmakternas beskattningsåtgärder icke kunnat i
längden fylla sin regulativa funktion, borde konsekvensen bjuda, att skattetrycket
på importhandeln lättades.
Kooperativa förbundet uttalar, att den hittills vunna erfarenheten visar, att
den ordning, som rått mellan monopoltillverkningen och importen, varit till
landets bästa, och anser icke att fullgoda motiv för en ändring framlagts.
Förbundet kan heller icke finna, att ett sådant nödläge för tobaksimportörerna
skulle föreligga, att staten av denna anledning skulle behöva skrida
till en inlösen av deras rörelse.
Styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, förklarar sig sakna
anledning frånträda sin tidigare hävdade uppfattning, att de skäl, som vid
tobakstillverkningens monopolisering föranledde bibehållande av rätten till
fri import av färdiga tobaksvaror, icke förlorat sin giltighet. Styrelsen yttrar
härom:
Styrelsen håller alltjämt före, att den fria importen är ägnad att tjäna som
en kvalitetsreglerande faktor för monopolbolagets tillverkningar och utgöra
en sporre för bolagets inom fabrikationen sysselsatta personal att söka hålla
kvaliteten på de inom riket tillverkade tobaksvarorna på en hög nivå samt
att till förbilligande av dessa varor anordna driften på det mest ekonomiska
och rationella sätt. Det må visserligen vara sant, att importen, i den mån
den inriktas på sämre varukvaliteter, förlorar sin betydelse som regulator
i angivna avseenden. Men de möjligheter till en hälsosam konkurrens, som
den fria importrätten innebär, äro dock av det värde, att ett upphävande av
densamma icke utan mycket starka skäl bör ifrågakomma. Styrelsen vill
erinra, att utvecklingen under åren närmast före stormaktskrigets utbrott
icke kan sägas giva vid handen, att det skulle ha förelegat skäl för ett statligt
ingripande i ena eller andra formen till förmån för denna importnärings
utövare. Gentemot utredningsmännen, som utgå från att förutsättningarna
för en enskild importverksamhet skulle vara mycket små även efter ett åter
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
29
inträde av normalt läge, vill styrelsen betona, att det torde vara riktigast att
först avvakta detta läges inträde för att därvid med utgångspunkt från den
faktiska utvecklingen kunna få en säker grund alt bygga ett omdöme på.
I anslutning till de sakkunnigas motivering för ståndpunkten, att ett system
med kombinerad skatt och tull å tobaksvaror icke vore alt förorda, har generaltullstyrelsen
uttalat, att tullsatser av den storlek, som synts de sakkunniga
vara otänkbar, dock torde äga motsvarighet i andra länders tulltaxor, att
tullverkets kontroll över den riktiga beräkningen av tullvärdena är omsorgsfullt
uppbyggd med syfte att förhindra sådana felbedömningar av dessa, som
de sakkunniga befarat, samt att kombination av värdetull och annan tull
redan nu förekommer i tulltaxan.
Oavsett vad sålunda anförts har styrelsen emellertid förklarat sig icke
kunna bortse från att ett system, som innebure att med rådande monopol å
tillverkningen av tobaksvaror förenades monopol å importen av sådana varor,
ägde vissa företräden framför den nuvarande ordningen med avseende
å importen. Styrelsen, som ansett sig icke böra ingå på frågan, huruvida
i stället för införande av importmonopol vissa jämkningar inom ramen för
nu gällande beskattningssystem lämpligen borde ske, har fördenskull funnit
sig icke hava anledning till erinran mot en sådan monopolisering av importen
av tobaksvaror, som innefattas i de sakkunnigas förslag.
Handelskammaren i Stockholm förklarar, att frågan om importhandelns
ställning inom ramen för det svenska tobaksmonopolet tillhört de spörsmål,
som aldrig upphört att diskuteras alltifrån monopolets tillkomst. Den kommitté,
vars förslag låg till grund för 1914 års proposition, hade icke hyst
någon tvekan örn att monopolet utom tillverkningen skulle omfatta även
importen av tobaksvaror. När statsmakterna likväl avstått från att lägga importhandeln
under monopolet, hade detta bland annat skett av det principiella
skälet, att då handeln i övrigt lämnades utanför monopolet detta borde
gälla även handeln med importerade varor. Handelskammaren fortsätter:
Denna principiella ståndpunkt luckrades upp redan något år efter monopolets
tillkomst, när den fria grosshandeln med de inom riket tillverkade
monopolvarorna bragtes att upphöra och dess utövare, i likhet med tobaksfabrikanterna,
lingö sina ersättningar för »förlorad näringsverksamhet».
Under så gott som hela tiden därefter har frågan örn förhållandet mellan
monopolet och den kvarstående delen av engrosförsäljningen, d. v. s. den
som baserat sin handel på importerade varor, stått i förgrunden för diskussionen.
Knappt något år har gått, utan att detta spörsmål varit föremål
för förslag i riksdagen eller den offentliga debatten. Efterhand har den meningen
fått allt starkare rotfäste, att också denna gren av tobakshandeln bör
övertagas av monopolet.
För handelskammaren är i detta sammanhang icke fråga örn ett principiellt
ställningstagande till statsmonopol eller icke, i vilket hänseende kammarens
uppfattning torde vara så väl känd, alt den icke tarvar något särskilt
understrykande. Vad det nu gäller är allenast den praktiska frågan, huruvida
konsumenterna och importhandeln nied tobaksvaror och dess utövare
bättre gynnas genom ett bibehållande av den nuvarande fria importrätten
än av att även denna gren av tobaksgrosshandeln införlivas med monopolet
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
samt dess utövare erhålla ersättning för rörelsens nedläggande. Med denna
utgångspunkt har handelskammaren efter en prövning av vad som förekommit
under denna frågas långa utvecklingshistoria funnit goda skäl tala
för att den under nuvarande förhållanden närmast framkomliga vägen ur
de svårigheter, som här föreligga, är en återgång till den ståndpunkt, som i
detta spörsmål intogs av 1911 års kommitté, på vars arbeten den nuvarande
ordningen inom tobakshanteringen i vårt land i övrigt i allt väsentligt bygger.
Handelskammaren finner sig således kunna tillstyrka bifall till utredningens
förslag om tobaksimporthandelns överförande till monopolbolaget, så mycket
hellre som en dylik åtgärd påyrkats av det alldeles övervägande antalet av
de tobaksimportörer, som nu äro verksamma i landet, och dessutom uttryckligen
förordats av tobaksdetaljhandlarnas riksorganisation.
Handelskammaren avvisar de sakkunnigas tanke på en reglering av importens
kvantitet medelst prissättningen och yttrar i anslutning härtill:
Det är för övrigt i hög grad tveksamt, om det eftersträvade syftet, d. v. s.
att låta importen fortfarande vara en »regulator» på monopolbolagets tillverkning,
numera har någon verklig betydelse. Det är emellertid uppenbart,
att importerade tobaksvaror jämväl för framtiden böra beredas visst utrymme
inom den svenska konsumtionen även örn huvudvikten därvid icke
lägges på ett i och för sig välgrundat behov av kontroll på de svenska varornas
beskaffenhet, utan framför allt på konsumenternas vällovliga intresse
att inom rimliga gränser få röka även utländska varor för vilka av en eller
annan anledning intresse föreligger. Inom Vin- & spritcentralens — det andra
statsmonopolets — verksamhet har garanti beretts förbrukarna att genom
inköp från utlandet få tillgodose de individuella smakriktningar, som icke
anseus tillfredsställda av detta företags egna varor, men detta syfte har vunnits
utan varje försök att binda bolaget vid viss kvantitetsreglering. En motsvarande
rättighet med dess egenskap av säkerhetsventil bör icke förmenas
tobakskonsumenterna, men det borde, i varje fall tillsvidare, vara tillräckligt
med ett fastslående härav.
Handelskammaren i Malmö framhåller att importhandeln sedan ett tjugutal
år gång efter annan hos statsmakterna anhållit att få sin ställning gentemot
tobaksmonopolet avgränsad och rättsligt skyddad eller, därest en dylik
reglering ej vore genomförbar, att mot gottgörelse få överlåta sin rörelse.
Handelskammaren uttalar vidare bland annat:
Den ställning importhandeln intagit i monopolsystemet har alltid varit
svävande. Av olika skäl ha de garantier för importhandelns fortbestånd, som
åsyftats, aldrig kunnat närmare fixeras och därför fått synnerligen begränsat
värde. En viktig omständighet har därvid varit, att de förutsättningar, varunder
monopolet och importhandeln haft att inför statsmakterna tillvarataga
sina intressen, varit väsentligen olika. Gentemot monopolet har importhandeln
alltid stått som den svagare parten. Konsekvenserna av detta förhållande
har med åren blivit allt tydligare. Med den utformning monopolet fått och
med de sätt, varpå beskattningen tillämpats, kan svårligen bestridas, att importhandelns
ställning under monopolet kommit att karakteriseras av ökad
otrygghet gränsande till godtycklighet. Under sådana förhållanden kan ej heller
förväntas att importhandeln skall vara i stånd att genom nyrekrytering
och ny kapitaltillförsel upprätthålla och hävda sin ställning.
Med den höjd, som skattebelastningen numera fått, lära svårigheterna att
utforma ett på en gång effektivt och rationellt normerat och avvägt skydd för
monopoltillverkningen ha blivit så betydande, att de ej längre kunna över
-
Kungl. Majlis proposition nr 200-
31
kommas. Och i samma mån saknas även förutsättningar för att upprätthålla
en självständigt organiserad och arbetande importverksamhet. Både ur denna
synpunkt och av praktiskt-ekonomiska skäl lär därför intet annat
återstå än att acceptera tanken på ett kombinerat import- och tillverkningsmonopol.
Handelskammaren betecknar såsom tämligen utsiktslöst att genom mer
eller mindre schematiska föreskrifter söka åvägabringa en reglering av konkurrensförhållandena
mellan importen och monopoltillverkningen. Vid en
fullt genomförd monopolisering, sådan som den nu förordade, syntes en kontroll
endast kunna sökas i en helt fristående revision av monopolets verksamhet.
Vad till sist angår förslaget örn inrättande av en statens tobaksnämnd finner
handelskammaren, då en dylik nämnd även av andra skäl kunde ha en uppgift
att fylla, intet vara att erinra mot att den även med avseende å importen
anlitades som utredande och rådgivande organ.
Handelskammaren i Göteborg uttalar, att ehuru handelskammaren med
beklagande måste se en utveckling, genom vilka de fria näringsrätterna alltmera
inskränkas genom statliga ingripanden, handelskammaren dock när det
gäller tobaksimporthandeln icke vill motsätta sig en monopolisering. Motiven
för denna ståndpunkt utvecklar handelskammaren sålunda:
Genom tillverkningsmonopolets införande år 1914 och därefter följande
åtgärder till skydd för monopolets tillverkning ha importörernas ställning
blivit alltmera vansklig. Under senare år har visserligen en rent faktisk förbättring
i importörernas läge kunnat förmärkas, men någon ändring i de
faktorer, som huvudsakligen orsaka deras svårigheter, torde icke kunna påräknas.
Från grossistimportörernas sida har ju även med utgångspunkt från
de i själva systemet liggande vanskligheterna en inlösning av staten påyrkats.
Vad detaljimportörerna angår är förhållandet ett annat. Emellertid är deras
andel av den totala importen obetydlig. Under sådana omständigheter synes
det ej obefogat, att blott för deras skull bibehålla ett system, som för övrigt
visat sig innebära stora nackdelar. Det ofta åberopade skälet för bibehållandet
av en fri import, alt denna skulle utöva en kvalitetsförbättrande inverkan
på den inhemska produktionen, torde under nuvarande omständigheter —
såsom av utredningsmännen även framhålles — icke längre äga samma giltighet
som tidigare.
Handelskammaren i Karlstad betecknar förslaget om tobaksimportens monopolisering
som en från början väntad och naturlig konsekvens av tillverkningsmonopolets
införande.
Handelskammaren i Örebro har funnit de av utredningsmännen anförda
skälen för tobaksimportens monopolisering övertygande.
Handelskammaren i Gävle uttalar, alt en monopolisering av tobaksimporten
helt visst icke är av något intresse för konsumenterna. Handelskammaren
avstår emellertid från att hävda konsumentintresset och den fria företagsamheten
i medvetande örn det tvångsläge, vari importhandeln försatts genom
skatteskärpningarna, vilka medfört att frågan delvis kommit att framstå som
en social angelägenhet. För en lösning av delta sociala problem anser han
-
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
delskammaren den i betänkandet föreslagna lösningen vara den på samma
gång bästa och närmast till hands liggande.
Handelskammaren i Sundsvall säger sig i näringsfrihetens värnande lia
sett en av sina främsta uppgifter och sålunda i princip icke kunna biträda
förslag om monopolisering av någon gren inom handeln. Importhandeln med
tobaksvaror måste dock bedömas även ur andra utgångspunkter. Under hänvisning
till utredningens resultat har handelskammaren då om än med tvekan
ansett sig böra tillstyrka grossistimportörernas upprepade, av de sakkunniga
nu biträdda framställning, att staten mot skälig ersättning övertoge importverksamheten.
Handelskammaren i Luleå hävdar att den ifrågasatta utvidgningen av
tobaksmonopolet måste bedömas oavsett den principiella inställningen till
monopol över huvud och tillstyrker utredningsmännens förslag.
Sveriges köpmannaförbund anmärker, att tobaksimporten mera till namnet
än till gagnet varit fri, emedan den skattevägen kunnat regleras av
statsmakterna. Under sådana förhållanden kunna de principiella invändningar,
som förbundet annars skulle rikta emot ett beskärande av rätten
till import av tobaksvaror, i detta särskilda fall icke få samma tyngd som
eljest. Med hänsyn till att även importens överförande till monopolet ur
nyetableringssynpunkt kan medföra en fördel för detaljhandeln och till
att ersättning föreslås utgå till av den föreslagna monopoliseringen berörda
vill förbundet därför icke avstyrka de sakkunnigas förslag i denna del.
Kommerskollegium har uttalat, att de skäl, som på sin tid anfördes för
att bibehålla tobaksimporten oberörd av monopolet, numera knappast vore
bärande. Här förelåge ej något principspörsmål om näringsfriheten såsom
sådan, enär tillverkningen av tobaksvaror inom landet redan monopoliserats
och den åtgärd som nu föresloges i viss mån kunde sägas utgöra en konsekvens
av den förra åtgärden. Då det därjämte förelåge en bestämd önskan
från tobaksimportörernas egen sida, att monopoliseringen utsträcktes att
gälla även importen, syntes även härvidlag ett skäl vara givet för en sådan
anordnings vidtagande. Kollegium anför vidare:
För att möta det skäl, som ofta anförts till förmån för importens frihet,
nämligen att den härav föranledda konkurrensen bidroge till att tvinga
monopolet att hålla sin produktion på en kvalitativt hög standard, har utredningen
föreslagit upprättande av ett organ, en statens tobaksnämnd,
som konsultativt skulle stå monopolstyrelsen till tjänst vid behandling av
importfrågor och avvägningen av relationen mellan den egna produktionen
och importen. Kollegium har intet emot att monopolstyrelsen beredes tillfälle
att rådföra sig med lämpligt antal personer, men finner detta kunna
ske under enklare former än utredningen tänkt sig.
Tobakshandlarnas riksförbund har anslutit sig till de sakkunnigas förslag
med följande motivering:
Det stora flertalet specialtobakshandlare ha icke något större intresse av
den fria importrättens bibehållande, och genom att importen monopoliseras
undanröjes ett av hindren för en sanering av detaljhandeln med tobaksvaror.
Det har ofta gjorts gällande, att den fria importen skulle vara av värde
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
33
såsom ett regulativ på monopolbolagets verksamhet. Detta kan måhända
tidigare ha varit fallet, men riksförbundet anser, att den enskilda importen
numera måste anses lia spelat ut sin roll. Såsom de sakkunniga framhålla
har i vissa fall importvarornas kvalitet försämrats under senare år, och
samma vara har ofta lanserats under olika namn och i varierande utstyrsel.
Ej sällan ha importvaror blivit liggande alltför lång tid, innan de kunnat
säljas, och när de slutligen kommit i kundens hand, lia de ofta varit i dålig
kondition. Varken ur allmänhetens eller tobakshandlarnas synpunkt synes
det vara anledning att slå vakt om ett sådant system.
Då anledning till att förhållandena inom importhandeln utvecklats i här
antydd icke önskvärd riktning huvudsakligen måste sökas i statliga åtgärder
på tobaksbeskattningens område och då tobaksimportens monopolisering
rent ekonomiskt måste komma att medföra stora fördelar för statsverket,
hävda vi dessutom, att övertygande skäl även allmänt sett tala för de sakkunnigas
förslag om en utvidgning av monopolrätten, så att densamma
kommer att omfatta även importen av tobaksvaror.
Svenska tobaksengrossisternas förening betecknar importhandelns inlösen
som den enda möjliga utvägen att åstadkomma en förnuftig ordning
på området och yttrar vidare:
När föreningen, som under senare år med hänsyn till de ständigt stegrade
skatterna själv nödgats hemställa om en sådan lösning, nu ansluter
sig till utredningens förslag att monopolisera tobaksimporthandeln, sker
detta givetvis med beklagande, att läget tvingar föreningen att acceptera en
dylik utväg ur svårigheterna. Med de mörka framtidsutsikterna för näringen
skulle det dock icke vara försvarligt av hänsyn till de anställda, om föreningen
icke godtoge, att näringen nedlades mot en ersättning, som — om
utredningens förslag antages — åtminstone vad de anställda beträffar måste
betecknas som i stort sett tillfredsställande.
Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening anför:
Av betänkandet synes oss klart framgå, att starka skäl tala för att monopolisering
av tobaksimporten skulle medföra möjlighet att ordna handeln
med tobaksvaror på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt. I varje
fall förefaller det oss alldeles obestridligt, att den särdeles gynnade ställning,
vilken tobaksmonopolet intager i förhållande till den fria tobaksimporten
och till vilken det kommit genom den skattepolitiska utvecklingen,
numera gör det så gott som omöjligt för importörerna att så bedriva sin
verksamhet att de syften, som den fria importen ursprungligen ansetts skola
tjäna, verkligen uppnås.
Med hänsyn till vad vi sålunda finna vara ådagalagt anse vi oss icke böra
framföra några principiella betänkligheter mot det föreslagna inlösningsförfarandet.
En övervägande majoritet bland de avgivna yttrandena innefattar sålunda
en anslutning till förslaget örn tobaksimportens monopolisering.
Kommerskollegium har emellertid med hänsyn till det statsfinansiella läget
ifrågasatt, huruvida åtgärden för närvarande bör genomföras. Denna
synpunkt har liven framkommit i de avstyrkande yttrandena.
Gentemot det i sistnämnda yttranden jämväl gjorda uttalandet, alt tobaksimportörerna
skulle på ett obehörigt sätt gynnas i förhållande lill andra av
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 200. 3
34
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
handelssp ärren drabbade importnäringar om en inlösen genomfördes nu, har
Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening i en efter remissförfarandet
ingiven skrift anfört, att det övervägande antalet tobaksimportfirmor
till skillnad från motsvarande företag inom andra branscher till följd
av den hårda beskattningen ej haft möjlighet att under förkrigsåren skapa
sådana reserver, att de nu kunna sörja för sin personal.
Monopolbolagets utredning. I den inledningsvis omnämnda, av monopolbolagets
styrelse verkställda fortsatta utredningen i ämnet erinras, att styrelsen
— frånsett att den icke funnit bärande skäl för importens monopolisering
vara förebragta — i sitt yttrande över betänkandet uttalat tvivel rörande
möjligheten att praktiskt genomföra utredningsmännens förslag att
medelst prissättningen reglera importens kvantitet. Styrelsen uttalar emellertid
sin anslutning till utredningsmännens uppfattning om önskvärdheten av
att vidmakthålla en import av lämpligt omfång. Den fråga, som förelåge till
besvarande, syntes alltså vara, huruvida på annat sätt än utredningsmännen
föreslagit en koncentration och rationalisering av tobaksimporten kunde
komma till stånd med bibehållande av ett visst spelrum för konkurrensen
mellan import och inhemsk tillverkning. Härutinnan yttrar styrelsen:
De förslag, som styrelsen med utgångspunkt från de styrelsen givna anvisningarna
anser sig böra framlägga bygga på den förutsättningen, att detaljhandelns
problem löses genom införande av ett koncessionssystem.
För importens del skulle förslaget innebära följande:
1. Engrosimporten med tobaksvaror inlöses.
2. Varje koncessionerad detaljhandlare tillerkännes rätt att importera utländska
tobaksfabrikat. Denna import tillgår så, att detaljhandlaren, efter
att själv ha ingått köpeavtal med den utländske fabrikanten, anmäler varan
till licensbehandling hos monopolbolaget på samma sätt som för närvarande
sker. Därvid utröner emellertid bolaget — med ledning av faktura och övriga
handlingar rörande införseln — vilken summa, som belöper på inköp, transport
och försäkring av varan, samt fastställer, efter tillägg allenast av den
direkta kostnaden för banderollens påsättande, ett utförsäljningspris, vilket
innefattar en försäljningsvinst motsvarande återförsäljarrabatten på bolagets
egen tillverkning. Detaljhandlaren bör emellertid äga möjlighet att —• utan
återbekommande av förut erlagd skatt — senare få det vid importtillfället
fastställda utförsäljningspriset nedsatt, örn särskilda skäl därtill föreligga.
3. Då det emellertid torde kunna antagas, att allenast ett mindre antal
återförsäljare besitta erforderlig affärskunskap för att själva kunna träda i
förbindelse med utländska fabrikanter eller äro villiga att underkasta sig det
därmed förenade besväret, föreslås vidare, att inom monopolbolaget upprättas
en särskild avdelning för import av utländska tobaksfabrikat. Hos denna
avdelning äga återförsäljarna rätt att rekvirera utländska tobaksvaror, vilka
därefter -—- utan särskild kostnad för de besvär rekvisitionen förorsakar ■—
tillhandahållas dem på samma villkor som de av monopolbolaget tillverkade
varorna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
35
4. Viss högre skattebelastning å importerad tobaksvara bibehålies i enlighet
med riksdagens bestämmande, och monopolbolagets nuvarande andel av
licensavgiften slopas. För att ej rubba det nuvarande skyddet för den inhemska
tillverkningen skulle emellertid licensandelen omföras till skatt. Sedan
erfarenhet vunnits örn hur importen gestaltar sig under det nya systemet
och tobakshandeln överhuvud taget efter en kommande fred återgått i
normala gängor, finge frågan om en lämplig skatteavvägning å importerade
och inhemska varor upptagas till omprövning. Därvid finge man ha för ögonen,
att icke en import av lämplig omfattning förhindrades genom skattebelastningen
och givetvis också att icke skyddet för den inhemska tillverkningen
bleve för lågt.
I utlåtandet anföres vidare:
I praktiken skulle det här skisserade systemet otvivelaktigt utvecklas därhän,
att den alldeles övervägande delen av importen komme att ombesörjas
av monopolbolaget. Styrelsen har därvid tänkt sig, att återförsäljarnas önskemål
med avseende å märkesurvalet skulle tillgodoses utan några som helst
inskränkningar. Monopolbolagets import kan icke desto mindre antagas komma
att till alldeles övervägande del bestå av allmänt kända standardmärken,
såsom havannacigarrer, Camel-cigarretter, Capstantobak o. dyl. Av dylika
märken borde en lämplig mängd hållas å lager hos bolaget för omedelbar
expediering av inkommande beställningar. Detaljhandlarnas rätt till egen import
återigen torde så gott som uteslutande komma att utnyttjas av sådana
större specialtobakshandlare, som önska föra egna märken i sina butiker.
Ehuru varken rätten att hos monopolbolaget rekvirera utländska tobaksfabrikat
eller rätten till egen import tänkts bliva begränsad med avseende å
märkesurvalet, skulle alltså enligt styrelsens uppfattning det föreslagna nya
systemet i praktiken även leda till den önskade rationaliseringen i kvalitativt
avseende av tobaksimporten. Med det här föreslagna systemet undvikes vidare
uppoffrandet av specialtobakshandlarnas rätt att föra egna märken i
sina butiker. Just möjligheten för en sakkunnig och driftig specialtobakshandlare
att kunna välja egna märken synes vara en viktig förutsättning för uppkomsten
av en specialtobakshandel av god standard. Framför allt genom bibehållandet
av denna importrätt — men även genom den oinskränkta rätten
att hos monopolbolaget rekvirera andra importmärken än sådana, beträffande
vilka viss handlande förvärvat ensamförsäljningsrätt hos den utländske
fabrikanten — synes slutligen importens värde såsom ett regulativ
på den inhemska tillverkningen i tillbörlig mån tillvaratagas, liksom konsumenternas
intresse av att få tillgång även på utländska tobaksfabrikat.
Mot det nu framlagda förslaget skulle kunna invändas, att problemet örn
den lämpliga avvägningen av skattebelastningen å inhemsk och importerad
vara kvarstode. Detta problem torde emellertid bli väsentligt förenklat. Frågan
skulle icke längre gälla, huruvida skattebelastningen möjliggjorde en
engrosimport av önskvärd beskaffenhet samt med skälig affärsvinst för företagarna
och skäliga löner för personalen. I den mån en andrahandsförsäljning
av importvaror möjligen framdeles .skulle kvarstå kunde befogade krav
på skattesänkningar i syfte att förbättra betingelserna för sådan handel icke
resas. Den fråga riksdagen, när anledning därtill uppkomme, finge att taga
ställning till vöre allenast, huruvida stadgade skattesatser innefattade ett tillbörligt
skydd för den inhemska tillverkningen eller omvänt, huruvida konsumenternas
krav på goda importvaror med gällande skattesatser kunde tillgodoses
av detaljhandlandena lill priser, som stöde i rimlig proportion till
36
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
priserna å inhemska varor. Framhållas bör i detta sammanhang, att grossistavansens
bortfallande redan vid nu gällande skattesatser skulle möjliggöra
en avsevärd prisnedsättning å importvarorna, då ju skatten beräknas på
grundval av utförsäljningspriserna. Importens koncentrering till i huvudsak
en hand, införandet av enhetliga rabattsatser och kreditförsäljningarnas bortfallande
skulle verka i samma riktning.
De nya remissyttrandena. I de över monopolbolagets utredning avgivna
yttrandena har i regel någon förskjutning i bedömandet av principfrågan
om tobaksimportens monopolisering icke framträtt, medan däremot i åtskilliga
yttranden erinringar gjorts rörande vissa detaljer i det framlagda nya
förslaget.
Handelskammaren i Norrköping uttalar sålunda, att intet inträffat, som
kunde föranleda handelskammaren att frånfalla sin avvisande ståndpunkt till
förslaget om importens monopolisering.
Ett uttalande av samma innebörd har gjorts av handelskammaren i Borås,
som finner motiverat, att frågan i varje fall ställes på framtiden, tills man
fått se hur förhållandena vid fri import ställa sig efter krigets upphörande.
Sistnämnda ståndpunkt har numera jämväl intagits av handelskammaren
i Karlstad.
Även Kooperativa förbundet vidhåller sin mening, att den fria importrätten
bör bibehållas. Förbundet hävdar, att under normala tider ekonomiska
förutsättningar för en fri grossistimport finnas. Ett bibehållande i princip
av den fria engrosimporten skulle emellertid enligt förbundets mening ej
hindra, att monopolbolaget övertoge en växande del av importen och fungerade
som agentur för utländska tobaksfabrikanter vid deras försäljning till
svenska detaljister. Härom anför förbundet:
Helt naturligt kan man tänka sig en utvidgning av Tobaksmonopolets importverksamhet
på ett sådant sätt, att Tobaksmonopolet bemyndigades förvärva
sådana privata importföretag, vilka kunde tillföra det värdefulla förbindelser
med utländska fabrikanter eller andra särskilda fördelar, och införliva
dem med sin verksamhet. Skulle de utländska fabrikat, som Tobaksmonopolet
på så sätt komme att företräda, försämras, behövde ej detta betyda,
att den konsumerande allmänheten bleve uteslutande hänvisad till dessa
importvaror och helt avskuren från andra utländska fabrikat, bättre i kvalitet
eller billigare i pris; det stöde ju alltjämt öppet för privata grossister att
knyta nya förbindelser och söka introducera deras märken på den svenska
marknaden. Kunde de privata grossister, vilka ej anse sig kunna bedriva sin
importrörelse på ett lönande sätt, erbjuda Tobaksmonopolet att övertaga denna
efter sedvanliga affärsmässiga linjer, bleve frågan om inlösning ej längre
beroende av statsmakternas åtgöranden och politiska beslut utan av normala
affärsmässiga överväganden från kontrahenternas sida. Vägen stöde därmed
vidare öppen för en koncentrering av importen och därigenom uppnåeliga
driftsmässiga fördelar, utan att detta behövde ske på det statliga helmonopolets
grundval.
Förbundet yttrar vidare bland annat:
Vad beträffar de importerade varornas allmänna konkurrensförutsättningar
gentemot de inom landet producerade monopolvarorna, synes Tobaksmono
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
37
polet alltjämt anse en högre skattebelastning å importvarorna nödvändig för
att monopolfabrikaten skola kunna bibehålla den ställning å marknaden,
vilken betraktas som nödvändig icke minst av statsfinansiella skäl. Huruvida
de nu gällande proportionerna för importerade och hemmafabricerade
varors totala belastning äro de riktiga, vill Tobaksmonopolet tydligen dock
lämna därhän. Det synes förbundet obestridligt, att den nu gällande belastningen
genom licensavgiften och skatten å importen är av prohibitiv natur
och att en betydande reduktion av denna därför är ofrånkomlig, om efter
importspärrens bortfallande eller lättande någon import av tobaksvaror överhuvud
taget skall komma i gång.
Handelskammaren i Stockholm påpekar, att monopolbolaget i likhet med
handelskammaren uttalat tvivel rörande möjligheten att medelst prissättningen
avväga importens kvantitet och bl. a. på grund härav förordat, att
detaljistimporten lämnas fri. Handelskammaren fortsätter:
Även handelskammaren finner det lämpligt, att vid monopolisering av
engrosimporten möjlighet beredes detaljhandlare att utan anlitande av monopolets
förmedling direkt från utlandet införa tobaksvaror. Härigenom skapas
en viss konkurrens för monopolet, och det vinnes framför allt bättre garanti
för att nya och individuella smakriktningar inom konsumtionen tillgodoses
än om importen uteslutande anförtros åt ett enda importorgan. Den fria
detaljhandelsimportens betydelse som konkurrensfaktor får emellertid ej
överskattas, efter som de stora och gångbara tobaksmärkena torde komma
att importeras av monopolet självt. Dessutom är att märka, att enligt monopolets
förslag försäljningsvinsten å importerad vara skulle sammanfalla med
återförsäljningsrabatten på monopolets egen tillverkning. Någon särskild ersättning
för det arbete och de kostnader och risker, som äro förenade med
importverksamheten, skulle alltså icke utgå. Ur affärsmässig synpunkt är
detta emellertid icke tillfredsställande och några nya initiativ inom importhandeln
torde under angivna förhållanden knappast vara att emotse, överhuvud
taget måste man på grund av de otillfredsställande vinstchanserna
räkna med att intresset för importhandeln kommer att bli synnerligen begränsat.
Handelskammaren medger, att det möter svårigheter att finna en tillfredsställande
lösning av detaljimportens ställning i det nya systemet, men framlägger
ett alternativt förslag:
Den utvägen står till buds att med en förhöjd försäljningsvinst å importvarorna
förknippa ett förbud mot försäljning av dylika varor till annan återförsäljare.
Den konsekvensen är dock i så fall ofrånkomlig, att endast större
firmor med en relativt betydande omsättning kunna tänkas inlåta sig på
importaffärer. Samma resultat är emellertid — som redan antytts -—- att förutse,
om försäljningsvinsten å importvarorna begränsas att motsvara återförsäljarrabatten.
Det torde nämligen även i så fall bli allenast vissa större
detaljistfirmor, som kunna tänkas lia intresse av och över huvud kompetens
att hedriva importhandel. I valet mellan nu angivna två möjligheter anser
handelskammaren emellertid det alternativ, som medger en högre rabatt å
importvarorna, ehuru under förutsättning av förbud mot andrahandsförsäljning,
vara att avgjort föredraga framför en nedskärning av importmarginalen
lill paritet med återförsäljarrabatten på från monopolet rekvirerade
varor.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Med anledning av monopolbolagets ståndpunkt, att detaljhandelns koncessionering
skulle vara en förutsättning för engrosimportens inlösen, uttalar
handelskammaren slutligen, att det vöre svårt att inse, varför icke importhandelns
problem skulle kunna lösas utan sammankoppling med detaljhandelsfrågan.
Enligt handelskammarens förmenande borde det icke vara uteslutet,
att engrosimporten inlöstes och detaljistimporten lämnades fri samtidigt
som den nuvarande ordningen för tobaksdetaljhandeln tillsvidare bibehölles
i huvudsak oförändrad.
Handelskammaren i Jönköping, som i sitt tidigare yttrande avstyrkt tobaksimportens
monopolisering, uttalar nu, att handelskammaren icke vill motsätta
sig engrosimportens inlösen, om en sådan åtgärd fortfarande är i överensstämmelse
med grossistimportörernas egen önskan.
Även i denna handelskammares yttrande reses invändning mot att en detaljistimportör,
som genom eget initiativ förvärvat förbindelse med utländska
fabrikanter, icke skulle erhålla någon ersättning för sitt extra arbete, sina
kostnader och risker. Det kunde antagas att detaljistimportörerna komme
att förlora intresset för att offra tid, arbete och pengar på importaffärer, som
icke betalade sig bättre än affärer på grundval av enkla rekvisitioner hos
monopolbolaget.
Liknande synpunkter utvecklas av handelskammaren i Malmö, som anser
ofrånkomligt att villkoren för detaljistimporten förbättras, därest denna skall
behålla något värde som regulativ på monopolbolagets verksamhet. Handelskammaren
föreslår, att detaljisternas försäljningsvinst å egen import höjes
med tre procent utöver monopolbolagets återförsäljarrabatt. Som villkor för
denna högre rabatt borde dock gälla, dels att importen avser egna eller andra
än monopolbolagets märken dels också att dylika importvaror endast få avsättas
i detaljistimportörens eller i annan erkänd detaljhandlares affär.
Som en möjlig utväg för att hävda importens ställning hänvisar handelskammaren
vidare till den föreslagna statens tobaksnämnd.
Även handelskamrarna i Göteborg och Luleå ifrågasätta värdet av detaljistimportens
bibehållande på det sätt monopolbolaget föreslagit.
Handelskammaren i Gävle finner en lösning av importfrågan enligt monopolstyrelsens
förslag godtagbar och framhåller bl. a. att förslaget skulle
medföra den fördelen, att standardmärkena bland importvarorna bleve hela
tobaksbranschens egendom på ett annat sätt än tidigare, vilket läge i såväl
branschens som allmänhetens intresse. Handelskammaren finner också tillfredsställande,
att förslaget bevarar möjligheten för enskilda, dugliga detaljhandlare
att importera egna märken.
Handelskammaren i Sundsvall finner monopolstyrelsens förslag vara att
föredraga framför tobakshandelsutredningens. Handelskammaren anser förslaget
möjligt att genomföra oberoende av detaljhandelsfrågans lösning.
Sveriges köpmannaförbund anför samma synpunkter som handelskammaren
i Gävle.
Kommerskollegium tillstyrker monopolstyrelsens förslag och påpekar därvid
att förslaget innebär en mindre ingripande lösning än den av tobakshan
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
39
delsutredningen framlagda, då det enbart tar sikte på engrosimporten. Emellertid
erinrar kollegium om de synpunkter av statsfinansiell art, som kollegium
framhållit i sitt utlåtande över betänkandet.
Tobakshandlarnas riksförbund förordar monopolstyrelsens förslag med
följande motivering:
Förslaget innebär bland annat den förenklingen framför nu rådande ordning
att standardmärkena bland importvarorna kunna beordras samtidigt
med monopolvarorna och att den fortsatta importen av allmänt efterfrågade
märken tryggas. Vidare måste det anses vara till gagn, att priserna bli enhetliga.
Förslaget att bibehålla rätten för detaljisterna att importera egna
märken kan lia en viss betydelse på samma gång som allmänhetens anspråk
på större sortering tillgodoses. Förbundet förutsätter dock, att denna importrätt
förbehålles specialtobakshandeln.
I förutnämnda, av firma Karl Olofssons tobakshandel m. fl. ingivna skrift
uttalas tillfredsställelse över förslaget örn bibehållande av detaljistimporten.
Även i denna skrift hävdas emellertid, att sådan importrätt bör förbehållas
verkliga specialaffärer inom tobaksbranschen och ej medgivas varuhus och
herrekiperingsaffärer. Som specialaffär borde endast räknas affärer, där tobaksvarorna
upptaga 75 procent av omsättningen. I skriften anföres vidare
bland annat:
Vi kunna ej finna anledningen till, att vi ej skulle få kalkylera med högre
avance på egen import än vad vi erhålla i rabatt på monopolbolagets varor.
Rättvisan kräver enligt vårt förmenande hänsynstagande till de omkostnader
av olika slag, som en detaljhandlare har att dragas med. Reklam, annonsering,
fönsterskyltning och bräckage samt i förekommande fall hyra för frihamnslager
m. m. drager också stora utgifter. Därtill kommer kanske också
en större och mera kvalificerad personal. Med den beskattning spm utgår
på importvarorna och som är avsedd att utgöra en viss regulator på prissättningen,
kan det ju ej bliva tal örn många procent högre kalkyl. Genom för
höga priser omöjliggöres importen. Någon fara för att detaljistimporten
skulle taga för stor omfattning synes därför ej föreligga och skyddet för den
inhemska tillverkningen bleve ej på något sätt rubbat. Konsumenternas intresse
av större variation på importvaror bleve ej heller tillbakasatt.
Departementschefen.
Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för de i ärendet avgivna yttrandena
har på sina håll den uppfattningen hävdats, att de genom tobakshandelsutredningen
vunna upplysningarna rörande den enskilda tobaksimportens
läge icke skulle innefatta tillräckliga skäl för statliga åtgärder till
reglerande av importnäringens ställning vid sidan av tillverkningsmonopolet.
Utredningsmännen själva, liksom flertalet hörda näringsorganisationer, ha
emellertid intagit en motsatt ståndpunkt. För egen del finner jag de av utredningsmännen
anförda skälen för ett statsingripande sa vägande, att den
sedan lång tid tillbaka aktuella frågan icke längre bör undanskjutas. Vid
detta ståndpunktstagande har jag särskilt låst avseende vid de sakkunnigas
uppgift, att engrosimportens vinstmarginal av olika skäl — och otvi
-
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
velaktigt främst på grund av de alltmer ökade skattekraven — undan för
undan uttunnats, vilket bland annat haft till följd, att lönestandarden för importörernas
personal genomsnittligt nedpressats till en anmärkningsvärt låg
nivå. Härigenom har en reglering av tobaksimporten obestridligen i viss
mån kommit att framstå som en social angelägenhet. Såsom från olika håll
uppgivits har vidare en sänkning av de importerade tobaksvarornas kvalitet
kunnat iakttagas — även detta en följd av branschens ogynnsamma arbetsbetingelser
— varigenom importen förlorat i betydelse såsom ett regulativ
på den inhemska tillverkningen. På sätt utredningsmännen angivit, har importnäringens
utveckling även i andra hänseenden medfört olägenheter och
slitningar mellan olika intressen, något som för övrigt framgått redan
av de framställningar i ämnet, som tid efter annan ingivits till statsmak
lerna-0
" ; #j Ofl Ijiil
I några av de yttranden, vari statliga åtgärder beträffande tobaksimporten
avstyrkts, har framhållits, att importnäringen under slutet av 1930-talet haft
ett betydande uppsving och att den rådande handelsspärren icke kunde åberopas
såsom skäl för ett statsingripande. Vad förstnämnda synpunkt angår
må till en början erinras, att — såsom de sakkunniga uttalat — omsättningens
stegring under nyssnämnda period delvis vunnits genom nedskärning av
vinstmarginalen, varför vinstökningen varit mindre än omsättningsökningen.
Vidare bör märkas, att en speciellt gynnsam konjunktur för tobaksimporten
rådde under ifrågavarande år på grund av den starkt ökade efterfrågan på
virginiacigarretter, en smakriktning som först sent tillgodosågs genom inhemsk
tillverkning. Såsom handelskammaren i Göteborg påpekat, medförde detta
tillfälliga uppsving ingen ändring i de faktorer, som huvudsakligen orsakat
svårigheter för importörerna, vilkas klagomål grundats på de med själva
systemet förenade vanskligheterna för näringen. Vad åter handelsspärren
angår är det alldeles uppenbart, att denna icke skänker något som helst
ökat berättigande åt importörernas önskemål. Rimligen bör emellertid ej heller
de av kriget orsakade förhållandena tagas till intäkt för slutsatser i motsatt
riktning. Det bör uppmärksammas, att de önskemål från importörernas
sida, som närmast aktualiserat den föreliggande frågan, konsekvent hävdats
under en lång följd av år före kriget. Den anbefallda utredningen påbörjades
likaledes före kriget och utredningsmännen ha uteslutande behandlat
frågan såsom en angelägenhet under normala tider och på lång sikt. Ett
sådant betraktelsesätt bör även enligt min mening anläggas på frågan. Då
nu en nödtvungen paus inträtt i importverksamheten, finner jag emellertid
samtidigt, i likhet med de sakkunniga, tillfället lägligt för en omgestaltning
av verksamheten.
Vad härefter angår det sätt, på vilket en reglering av tobaksimporten bör
ske, ha utredningsmännens överväganden lett fram till samma ståndpunkt,
som hävdats redan i förutnämnda betänkande av år 1911. Utredningsmännen
beteckna en kombination av fri import och tillverkningsmonopol som
en halvmesyr, vilken oundgängligen måste medföra stridigheter och missförhållanden.
Utredningsmännen ha sålunda biträtt det av engrosimportens re
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
41
presentanter framförda önskemålet om en statsinlösen av importrörelsen, vilken
i fortsättningen i likhet med tillverkningen av tobaksvaror inom landet
skulle monopoliseras. De i ärendet hörda näringsorganisationerna ha också i
allmänhet anslutit sig till denna ståndpunkt under framhållande av, att här
icke föreligger något principspörsmål rörande näringsfriheten utan att importens
monopolisering snarast utgör en icke oförutsedd konsekvens av tillverkningsmonopolets
inrättande.
Det av monopolbolagets styrelse på min begäran utarbetade alternativa
förslaget innefattar i sak endast mindre modifikationer av utredningsmännens
ståndpunkt vad importfrågan angår.
För egen del har jag tidigare icke utgått från, att en utvidgning av monopolet
skulle vara den enda eller bästa utvägen ur de svårigheter, varmed
lobaksimporten haft att kämpa. Tvärtom yttrade jag vid anmälan av frågan
örn en förnyad utredning i ämnet, att jag ställde mig tveksam till den av
importörerna framförda tanken på en utbyggnad av monopolsystemet, men
likväl ansåg det vara av viss betydelse, att en blivande utredning finge omfatta
de sätt, varpå en dylik utbyggnad kunde tänkas ske.
Efter att ha tagit del av de sakkunnigas överväganden och de över betänkandet
avgivna yttrandena har jag emellertid kommit till den uppfattningen,
att en utvidgning av tobaksmonopolet alt omfatta även importen utgör
frågans mest rationella lösning. Att enbart en lindrigare skattebelastning på
importvarorna eller ett på kombination av tull och skatt grundat beskattningssystem
icke skulle innefatta någon utväg ur de föreliggande svårigheterna,
synas mig de sakkunniga hava klarlagt. I likhet med utredningsmännen
ser jag även ett skäl för en monopolisering av tobaksimporten däri, att en
sådan åtgärd skulle innefatta en viss förenkling av spörsmålet om detaljhandeln
med tobaksvaror.
Vid en monopolisering av tobaksimporten anser jag, i likhet med de sakkunniga,
angeläget, att garantier vinnas för att tobaksimporten i monopolbolagets
hand icke blir tillbakasatt till förmån för den egna tillverkningen,
vare sig man nu därvid vill lägga huvudvikten vid importens betydelse såsom
en för den inhemska tillverkningen stimulerande konkurrensfaktor eller
vid konsumenternas intresse av att beredas tillgång även till utländska tobaksfabrikat.
Även monopolbolaget självt, liksom de hörda näringsorganisationerna,
ha för övrigt understrukit vikten av tobaksimportens vidmakthållande.
Olika utvägar till vinnande av detta syfte ha angivits. I likhet med
monopolbolagets styrelse och åtskilliga av näringsorganisationerna finner jag
utredningsmännens uppslag, att genom prissättningen hålla importens kvantitet
inom viss lagstadgad ram, knappast innefatta någon praktiskt genomförbar
lösning. Jag ansluter mig i stället till det i monopolbolagets utlåtande
skisserade systemet för importens handhavande, vilket innebär rätt för detaljhandeln
att mot samma återlörsäljarrabatt som å bolagets egna varor
hos bolaget rekvirera utländska tobaksfabrikat utan annan begränsning än
den, sorn ett av riksdagen fastställt högre skattetryck å importvarorna innebär.
Den lämpliga avvägningen av skattetrycket blir, såsom monopolbolaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
framhållit, en väsentligt förenklad fråga sedan hänsynen till enskilda engrosimportörer
bortfallit.
Monopolbolagets alternativa förslag till importfrågans lösning innefattar
även i ett annat hänseende en modifikation av sakkunnigförslaget, nämligen
därutinnan, att den s. k. detaljistimporten skulle få fortbestå, ehuru med begränsade
vinstmöjligheter. Jämväl på denna punkt biträder jag monopolbolagets
mening. Att detaljistimporten icke skulle berättigas kalkylera med
högre vinstmarginal än vid försäljning av inhemska tobaksvaror, har framkallat
kritik från åtskilliga håll. Enligt min uppfattning bör emellertid någon
ändring av monopolbolagets förslag i detta hänseende icke vidtagas. Det bör
framhållas, att vissa av de nuvarande engrosföretagen vuxit fram ur större
detaljaffärer. Importen har till en början skett i syfte att sälja de utländska
märkena i den egna butiken, men sedan varorna börjat bliva mera allmänt
efterfrågade, har importören börjat sälja dem även till andra detaljister och
importrörelsen sålunda övergått till att bli engroshandel. Skulle nu en detaljistimport
med större vinstmöjligheter än försäljningen av inhemska varor
tillåtas fortbestå, kunde häri befaras ligga fröet till en ny engroshandel, vilken
i en framtid kunde leda till en situation liknande den, som det nu framlagda
reformförslaget åsyftar att avveckla. Att tillåta en fri vinslkalkylering och
samtidigt förknippa rätten till detaljistimport med förbud mot andrahandsförsäljning,
såsom i ett par yttranden ifrågasatts, synes mig vara en föga tilltalande
utväg, då ett dylikt förbud tydligen skulle förutsätta en besvärande
övervakning och anställande av åtal vid överträdelser, något som otvivelaktigt
skulle skapa irritation och missnöje. Slutligen bör märkas, att detaljistimportören
efter den särskilda vinstmöjlighetens bortfallande tydligen finge
inrikta sig på en verklig kvalitetskonkurrens med monopolbolaget.
Skulle sålunda detaljistens intresse för en egen import begränsas till önskemålet
att locka kunder till affären genom tobaksfabrikat av god beskaffenhet,
till vilka lian ägde ensamförsäljningsrätt, synes det tydligt, att detaljistimportens
värde såsom garanti för tobaksimportens fortbestånd bleve tämligen begränsat.
En viss fördel synes mig dock detaljistimportens bibehållande innebära.
Vid försöken att vinna ytterligare garantier för en tobaksimport av
lämplig beskaffenhet och omfång synes mig emellertid ligga nära till hands
att tillskapa ett organ vid sidan av monopolbolaget, med uppgift att, såsom
de sakkunniga uttala, tillse, att konsumenternas och detaljhandlarnas skäliga
anspråk på urval av importerade tobaksvaror av god beskaffenhet beaktas.
Då ett sådant organ, på sätt jag i det följande skall närmare beröra, även
beträffande detaljhandeln med tobaksvaror kan anses ha en uppgift att fylla,
ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag om inrättande av en statens tobaksnämnd.
Frågan örn denna nämnds lämpliga sammansättning skall behandlas
i det följande.
Frågan örn de grunder, efter vilka ersättning skäligen bör utgå till de nuvarande
enskilda tobaksimportörerna och deras personal vid bifall till det
här framlagda förslaget, torde jag senare få anmäla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
43
Detaljhandeln med tobaksvaror.
Inledning. Såsom i det föregående framhållits, var syftet med tobaksmonopolets
införande att uppnå ett effektivare utnyttjande av tobakskonsumtionen
som skattekälla. 1 överensstämmelse härmed var en allmän utgångspunkt
för de resonemang, som framlades i förutnämnda betänkande av år
1911, att andra eller längre gående åtgärder icke borde tillgripas än de, som
kunde anses erforderliga för vinnande av ett effektivare skatteresultat. Man
uppställde därför den frågan, huruvida en monopolisering av tobakshandeln
kunde anses erforderlig för vinnande av tillbörlig avkastning å en monopoliserad
fabrikation.
Denna fråga besvarades nekande. Handeln med tobaksvaror befanns vara
så spridd, att ett motsvarande antal försäljare kunde antagas bereda även
monopolets varor all önskvärd spridning. Å andra sidan syntes vid en koncessionering
av tobakshandeln antalet försäljare — frånsett behovet av en
reglering av antalet olika orter emellan — icke kunna beräknas bliva mindre
än det före monopolet existerande antalet. En monopolisering av handeln
skulle alltså endast medföra, att de dittillsvarande tobaksförsäljarna i den förändrade
egenskapen av koncessionerade försäljare konune att fortsätta sin
tobakshandel. Önskemålet att för nedbringande av försäljningskostnaderna
förena minuthandeln med tobak med försäljning av andra artiklar vore redan
förverkligat och ej heller ur kontrollsynpunkt vöre en koncessionering erforderlig.
Härtill lcomme att en reglering av antalet försäljare å särskilda
orter skulle nödvändiggöra ett kostsamt ersättningsförfarande, som kunde
undvikas om monopolet icke utsträcktes till handeln.
I 1914 års proposition åberopades dessa synpunkter. I likhet med kommitterade
fann föredragande departementschefen sålunda handeln med tobaksvaror
allenast böra bindas genom sådana ordnings- och kontrollföreskrifter,
som finge anses vara för tillverkningsmonopolets behöriga utövning oundgängligen
nödvändiga.
I enlighet med denna av riksdagen godkända ståndpunkt stadgades i 5 §
första stycket monopolförordningen: »Handeln med tobaksvaror är fri, under
iakttagande av de i denna förordning meddelade föreskrifter jämte vad i
övrigt gäller angående handel med tobaksvaror.» Stadgandet är alltjämt gällande.
Ehuru riksdagen sålunda godkände de i propositionen förordade principerna
för tobaksdetaljhandelns ordnande, uttalade riksdagen vissa önskemål
angående de direktiv, som de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i monopolbolagets
styrelse borde erhålla. Därvid framhölls bland annat vikten av
att sådana försäljningsförmåner lämnades bolagets återförsäljare, att dessa
i vad på bolaget berodde och med hänsyn till rådande förhållanden inom tobakshandeln
måtte äga möjlighet att förvärva skälig inkomst av densamma.
Föreskrifter i överensstämmelse med riksdagens önskemål intogos även i instruktionen
för de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Vid monopolets ikraftträdande gjordes rabattfrågan till föremål för ingående
utredningar inom monopolbolaget. Därvid uppdelades detaljisterna i
två grupper, tobaksspecialister och övriga handlande. Till den förra gruppen
hänfördes sådana, vilkas omsättning av tobaksvaror utgjorde minst 75 procent
å affärens totala omsättning. Övriga handlande hänfördes till den andra
gruppen. Den allmänna rabatten bestämdes till 16 procent men tobaksspecialisterna
— vilkas verksamhet uteslutande eller till huvudsaklig del utgjordes
av försäljning av tobaksvaror och vilkas kostnader sålunda i motsvarande
utsträckning måste bestridas av inkomsterna från tobaksförsäljningen — erhöllo
en tilläggsrabatt av 8 procent. Denna tilläggsrabatt var av rent personlig
natur samt bunden till den lokal, vari vederbörandes affär var inrymd.
Systemet med tilläggsrabatt visade sig snart medföra åtskilliga olägenheter.
Sålunda yppade sig svårigheter att fastställa, vilka återförsäljare, som
borde räknas till tobaksspecialister. Växlingar i omsättningen nödvändiggjorde
överflyttningar från den ena till den andra kategorien. Då monopolbolaget
till följd av förutsättningarnas bortfallande måste draga in tilläggsrabatten,
uppstodo missnöje och slitningar.
Genom överenskommelse mellan medlemmarna i Tobakshandlarnas riksförbund
och monopolbolaget löstes år 1918 rabattfrågan på det sätt, att
bolaget till varje tobaksspecialist utbetalade en i förhållande till omsättningen
av monopolvaror under år 1917 bestämd summa en gång för alla, lägst 1,500
kronor, avsedd att utgöra en avlösning av tilläggsrabatten, och varje sådan
handlande undertecknade i detta sammanhang en förklaring, att han erhållit
slutlig ersättning för de förmåner, han som tobaksspecialist åtnjutit. Den
summa monopolbolaget utbetalade i avlösningar översteg 5 milj. kronor.
I samband med avlösningen av tilläggsrabatten till tobaksspecialisterna företogs
en sänkning av den allmänna rabatten till 15 procent. I april 1922 företogs
en ytterligare sänkning till 13 procent utom beträffande cigarrer. Under
åren 1922—39 var rabatten oförändrad, men i samband med de senaste årens
höjningar av tobaksskatten har den undergått flera justeringar nedåt och
utgår för närvarande med 11 procent för cigarrer, cigarretter och tuggtobak
samt med 10 procent för cigarrcigarretter, röktobak och snus. Dessa rabattsatser
gälla sedan den 1 december 1941. Vid den senaste, i mars 1942 beslutade
höjningen av tobaksskatten lämnades rabattsatserna sålunda oförändrade.
En redogörelse för nyss omförmälda, år 1918 genomförda avlösning av tobaksspecialisternas
tilläggsrabatt lämnades riksdagen i proposition (nr 192)
till 1924 års riksdag, vari — såsom förut berörts — även förslag till omläggning
av tobaksbeskattningen framlades samt såväl tobaksimportens som tobaksdetaljhandelns
problem ingående behandlades. Beträffande detaljhandeln
uttalade föredragande departementschefen bland annat:
Det synes mig förklarligt, att den speciella tobakshandlarkåren strävar efter
att åt sina medlemmar förskaffa bästa möjliga försäljningsvillkor och på så
sätt söker verka för en allmän höjning av kårens ekonomiska ställning. Naturligt
är också, att uppmärksamheten därvid i första hand riktas på de rabattförmåner,
som vid försäljning tillgodokomma dessa. Tobakshandlarnas
existens beror emellertid i hög grad jämväl av omsättningen. Vid sådant för
-
Kungl. Majlis proposition nr 200.
45
hållande och då över en tredjedel av tobaksspecialistema fortfarande har en
årlig omsättning, som ej uppgår till 20,000 kronor, synes mig grunden till de
mindre gynnsamma förhållandena inom kåren icke vara så mycket att söka
i rabatternas nuvarande läge som fastmera i åtskilliga av vederbörandes ringa
handelsomsättning. Jag håller således före, att frågan örn tobakshandlarnas
förbättrade ställning icke kan finna sin lösning genom en reglering av rabattsatserna.
Jag har anledning förvänta, att monopolbolaget icke vill underlåta
tillse, att försäljningsrabatten såväl till tobaksspecialistema som till andra
återförsäljare så avväges, att den i genomsnitt täcker försäljningskostnaderna,
där dessa i förhållande till omsättningen och jämväl i övrigt äro rimliga, samt
därutöver lämnar skälig försäljningsvinst. Styrelsen torde sålunda vid förskjutningar
i de förhållanden, som äro normerande för försäljningsrabattens
bestämmande, ägna rabattfrågan vederbörligt beaktande samt därvid, så
långt som är förenligt med en rationell skötsel av bolagets rörelse och nöjaktig
hänsyn till allmänheten, tillgodose återförsäljarnas berättigade intressen.
En fråga att av styrelsen tagas under övervägande synes mig ock vara,
huruvida icke vissa kategorier av återförsäljare, vilka hava jämförelsevis små
omkostnader och vilkas verksamhet i övrigt icke är hänförlig till handel i vanlig
bemärkelse, såsom kiosker, kaféer, automater m. fl. borde kunna till förmån
för övriga återförsäljare åtnöjas med något lägre rabatt.
I anslutning härtill yttrade bevillningsutskottet vid 1924 års riksdag, att
utskottet å ena sidan till fullo insåge vikten av att monopolbolagets försäljningsorganisation
ordnades efter ekonomiska och affärsmässiga principer till
nedbringande av försäljningskostnaden, men å andra sidan hyste den uppfattningen,
att, även inom den ungefärliga ramen för de dåvarande försäljningskostnaderna,
hänsyn i något större utsträckning än dittills skulle kunna
tagas till de olika handlaregruppernas behov genom lämplig differentiering
av rabattsatserna. Därvid syntes uppenbarligen i främsta rummet hänsyn
böra tagas till sådana detaljhandlare, som utövade tobaksvaruförsäljning såsom
huvudsaklig förvärvskälla.
Riksdagen godkände utskottets uttalande.
Monopolbolagets styrelse övervägde härefter olika åtgärder till förbättring
av förhållandena inom detaljhandeln men fann därvid, att en differentiering
av rabattsatsen till förmån för vissa handlande skulle vara förenad
med synnerliga svårigheter och giva anledning till ständiga meningsskiljaktigheter
mellan bolaget och dess återförsäljare. I stället framlade bolagets
styrelse ett i nio punkter sammanfattat förslag örn en avlösning av de särskilda
hänsyn mot tobakshandlandena, varå 1914 och 1924 års riksdagar
gjort häntydan. Kostnaderna för denna avlösning skulle bäras av bolaget.
Styrelsen förutsatte, att därest en överenskommelse enligt det framlagda förslaget
bleve godkänd och genomförd, bolaget för framtiden skulle vara oförhindrat
att i avseende å försäljning av dess produkter allenast tillämpa sådana
affärsmässiga grundsatser, som bolaget funné vara riktiga.
Det framlagda avtalsförslaget innebar i huvudsak en engångsgottgörelse
till de tobakshandlare, vilka år 1918 varit i monopolbolagcts böcker upptagna
såsom tobaksspecialister och i denna egenskap under nämnda år erhållit
ersättning av bolaget.
Berörda förslag underställdes 1926 års riksdag (proposition nr 36). I sitt
46
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
betänkande i ämnet erinrade bevillningsutskottet om den av 1924 års
bevillningsutskott uttalade uppfattningen, att, inom den ungefärliga ramen
för de dåvarande försäljningskostnaderna, hänsyn i något större utsträckning
än dittills skulle kunna tagas till de olika handlaregruppernas
behov genom lämplig differentiering av rabattsatserna. Mot en sådan åtgärds
lämplighet ur merkantil synpunkt hade starka betänkligheter rests
från monopolbolagets sida. Då det i propositionen återgivna förslaget till
ordnande av mellanhavandet mellan bolaget och vissa återförsäljare syntes
tillgodose alla de berättigade anspråk på gottgörelse, som kunde resas från
deras sida, utan att därigenom åtgärder tillgrepes, som ur synpunkten av
rörelsens affärsmässiga drivande befunnes vara mindre tilltalande, ansåge
utskottet det kunna försvaras, att en uppgörelse träffades i huvudsaklig
överensstämmelse med berörda förslag. Därest en dylik överenskommelse
komme till stånd, ansåge utskottet, att bolaget helt fullgjort de särskilda
förpliktelser mot tobakshandlandena, varå riksdagen år 1924 liksom år 1914
häntytt.
Riksdagen godkände utskottets ståndpunkt.
Avtal mellan monopolbolaget och Sveriges tobakshandlares riksförbund
av det innehåll riksdagen godkänt träffades den 30 april 1926. De enligt
detsamma utbetalade ersättningsbeloppen utgjorde tillsammans över 2 milj.
kronor. Därjämte avsattes i enlighet med avtalet en fond å 600,000 kronor,
som skulle förräntas efter 5 procent, och av vilken avkastningen skulle användas
till understöd åt f. d. tobaksspecialister, som vore i särskilt behov
därav.
Det förut återgivna stadgande i monopolförordningen, enligt vilket handeln
med tobaksvaror i princip skulle vara »fri», har icke ansetts innefatta någon
förpliktelse för monopolbolaget att utan restriktioner bifalla alla inkommande
ansökningar från personer, som önskat bliva antagna till återförsäljare åt bolaget.
Däremot har stadgandet möjliggjort för en person, som icke blivit antagen
till återförsäljare, att likväl påbörja detaljhandel med tobaksvaror, därvid
han tillgodosett sitt varubehov genom inköp av utländska tobaksfabrikat
från enskilda importörer och genom inköp av inhemska tobaksvaror hos
någon av monopolbolagets återförsäljare, som därvid behållit viss del av den
rabatt, bolaget beviljat honom.
För närvarande distribueras monopolbolagets tillverkning dels genom i
runt tal 20,000 återförsäljare av olika kategorier — specialtobakshandlare,
diversehandlare och kooperativa föreningar, näringsställen samt kiosker —
vilka erhållit inköpsrätt hos bolaget och av vilka omkring 3,000 i bolagets
statistik redovisas såsom specialtobakshandlare, dels ock genom sådana återförsäljare,
vilka på sätt nyss angivits tillgodose sitt behov av inhemska tobaksvaror
genom inköp i andra hand. Antalet återförsäljare av sistnämnda
kategori har uppskattats till flera tusen, av vilka dock endast ett mycket ringa
antal ansetts vara att hänföra till gruppen specialtobakshandlare.
Kunell. Maj:ts proposition nr 200.
47
De sakkunnigas förslag. Specialtobakshandelns läge år 1938 har av tobakshandelsutredningen
gjorts till föremål för undersökning i form av en
omfattande enquéte direkt till samtliga i monopolbolagets statistik såsom
specialtobakshandlare betecknade återförsäljare. Resultatet av undersökningen,
som redovisas å s. 212—222 i betänkandet, har ställts i relation till en
på enskilt initiativ verkställd utredning rörande detaljhandelns läge år 1933.
Innan de sakkunniga ingått på ett bedömande av berörda statistiska material,
ha de uppställt den frågan, huruvida det allmänna ur ekonomiska eller
sociala synpunkter kunde anses ha något intresse av eller någon skyldighet
att ingripa för a''t söka förbättra arbetsbetingelserna för tobakshandlarekåren.
Vad då först den ekonomiska synpunkten angår, hävda de sakkunniga,
att det såväl ur monopolbolagets (och därmed statens) som ur konsumenternas
synpunkt vore ett intresse, att i stället för två småbutiker tätt bredvid
varandra — vilka till följd av en långsam omsättning tillhandahölle illa
konditionerade varor och överhuvudtaget arbetade under betryckta existensmöjligheter
— få en affär av god standard. Tobaken måste emellertid vara''
lättillgänglig för konsumenterna. Mot intresset av att hålla detaljhandeln på
en god standard finge vägas intresset av en smidig, tillräckligt spridd distribution.
Betraktades denna fråga på längre sikt leddes tanken till en fortlöpande
uppsikt över utvecklingen genom ett organ representerande samtliga
intresserade parter.
Vad därefter frågans sociala sida angår uttala de sakkunniga till en början,
att den ståndpunkten, att en relativt liten, välbärgad och fackkunnig
tobakshandlarekår vore bättre än en stor, proletariserad skara av återförsäljare,
syntes innebära en viss generalisering av problemet. Det kunde nämligen
icke vara ett samhällsintresse att allt för starkt begränsa den krets
av personer i små omständigheter, måhända med nedsatt arbetsförmåga, som
nu finge en låt vara blygsam existens genom inkomster från en tobaksaffär,
eventuellt såsom utfyllnad till annan inkomst. Det enda alternativet för
dessa personer, om de utestängdes från tobakshandeln, vore måhända i många
fall understöd från fattigvården. Även ur denna synpunkt gällde det sålunda
att vid strävandena att begränsa antalet affärer gå fram med viss försiktighet.
De sakkunniga hävda vidare, att förhållandena inom detaljhandeln med
tobaksvaror måste anses intimt förknippade med monopolbolagets åtgöranden.
Liksom i fråga om importhandeln med tobaksvaror syntes därför den
ståndpunkten äga fog, att särskilda skäl för ett statligt ingripande inom denna
gren av detaljhandeln förelåge, i den mån uppgifterna örn tobakshandelns
nödläge kunde anses statistiskt verifierade. Härom anföra utredningsmännen:
Det
förebragta statistiska materialet visar, att antalet specialtobakshandlare
med direkt inköpsrätt från monopolbolaget ökat från 2,525 år 1933
till 3,008 år 1939, d. v. s. med i runt tal 500 affärer eller drygt 19 procent
av antalet förstnämnda år. Specialtobakshandelns andel av monopolbolagets
totalförsäljning var det oaktat densamma de båda nämnda åren (30.7
resp. 36.6 procent).
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Dessa siffror synas visa, att monopolbolaget under nyss angivna period
tillämpat en mindre restriktiv politik ifråga om beviljande av rätt till inköp
mot rabatt, än under ett tidigare skede av bolagets verksamhet. Man synes
icke kunna undgå att sätta denna utveckling i samband med den enskilda
importverksamhetens uppsving under samma period. Det vill förefalla, som
om monopolbolaget inför den stegrade konkurrensen funnit sig böra giva
friare tyglar åt distributionen av sin egen tillverkning.
Trots denna utveckling har den totala omsättningen per affär från 1933
till 1938 stigit med i genomsnitt över 9,000 kronor eller med nära V3 av
1933 års omsättning. Nettoinkomsten per affär har under samma period ökat
från 1,812 till 2,686 kronor eller med icke mindre än 48 procent.
Vad de tre största städerna angår -—- beträffande vilka en minskning av
antalet tobaksaffärer ansetts särskilt önskvärd — har nu angivna utveckling
varit än mer accentuerad för Stockholms och Göteborgs del, i det att
nettoinkomsten ökats med 73 respektive 54 procent, medan inkomstökningen
för tobakshandlarna i Malmö (49 procent) nära sammanfaller med det genomsnittliga
värdet för hela riket. I detta sammanhang kan tilläggas, att
medan antalet tobaksaffärer i Stockholm år 1908 var 21 per 10,000 invånare,
antalet numera utgör 14 å 15 per 10,000 invånare.
Inberäknat tobakshandlares egen eller makes biinkomst har en genomsnittlig
inkomstökning med drygt 1 000 kronor eller nära 39 procent inträtt
från 1933 till 1939. Samtidigt har omkostnaderna i procent av totala affärsomsättningen
sjunkit från 8.7 till 7.5, vilket tydligen i huvudsak innebär, att
den stegrade omsättningen icke medfört behov av större lokaler eller större
antal biträden.
Självfallet får icke förbises, att 1933 var ett typiskt depressionsår medan
1938 var ett utpräglat högkonjunkturår. Siffrorna torde odkså utvisa, att
branschen är speciellt känslig för konjunkturväxlingar. Men uppenbarligen
kan ett statsingripande inom denna gren av detaljhandeln icke motiveras
med att branschen har att dragas med svårigheter under depressionstider.
Tages nu ett medeltal av nettoinkomsten för år 1933 och år 1938, skulle väl
erhållas ett värde, som kunde betraktas som en mätare av branschens läge
under »normala» förhållanden. Detta medelvärde blir — biinkomster inberäknade
— 3,164 kronor. Häri ingå då affärer av alla storlekar och inom
alla dyrortsgrupper.
Mot bakgrunden av dessa statistiska uppgifter lia nu de sakkunniga uppställt
frågan om lämpligheten av ett koncessionssystem för detaljhandeln
med tobaksvaror. Härvid betona de sakkunniga, att redan rådande system
— trots att tobakshandeln i monopolförordningen betecknats såsom »fri» —
har flera koncessionsliknande drag och att en fullständig koncessionering av
tobakshandeln därför skulle innebära en mindre genomgripande förändring
än beträffande en annan bransch. Emellertid anföra de sakkunniga vidare:
Det synes likväl icke kunna förnekas, att en koncesssionering av handeln
möter sådana betänkligheter, att fullkomligt övertygande skäl för åtgärdens
absoluta nödvändighet måste förebringas, innan en dylik åtgärd kan tillstyrkas.
Såsom exempelvis frågan om den yrkesmässiga automobiltrafiken
visat, innefattar ett koncessionssystem allvarliga problem t. ex. i samband
med överlåtelse vid dödsfall eller eljest av en koncessionerad rörelse. Dylika
problem böra icke utan tvingande skäl tillskapas inom ett nytt område.
Resultatet av den statistiska undersökningen kan enligt vår mening icke
anses innefatta ett gpdtagbart belägg för att branschen som helhet betrak
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
49
tad skulle befinna sig i ett så uppenbart nödläge, att en fullständig koncessionering
av sociala skäl framstår som en tvingande nödvändighet.
Härmed är ingalunda sagt, att icke giltiga skäl för mindre långtgående reformer
skulle vara förhanden. Även under högkonjunkturen 1938 hade mer
än Vs av tobaksaffärerna en omsättning understigande 20,000 kronor. Inom
denna grupp återfinnes utan tvivel större delen av den kategori mindre välskötta
affärer, vilka det såväl ur monopolbolagets (och därmed statens) som
ur konsumenternas synpunkt vore önskvärt att avlägsna. Uppenbart synes
ock vara, att en fortsatt tillväxt av antalet försäljningsställen i samma takt
som åren 1933—39 skulle resultera i allvarliga olägenheter.
Med hänsyn till vad sålunda anförts ha utredningsmännen funnit sig böra
avvisa tanken på en fullständig koncessionering av tobaksdetaljhandeln. De
sakkunniga anknyta i stället till en vid tidigare behandling av ärendet av
kommerskollegium uppställd fråga, huruvida icke genom lämplig samverkan
mellan monopolbolaget och tobakshandlarna en viss begränsning i nyetableringen
skulle kunna genomföras. De sakkunniga yttra härom:
Från denna utgångspunkt synes en icke oväsentlig förbättring i varje
fall på längre sikt — vara möjlig att ernå. Framhållas bör, att hela Hagan
komme i ett alldeles förändrat läge, örn tobaksimporten monopoliserades.
Man synes för närvarande böra låta sig nöja med detta steg jämte vissa
övriga i det följande berörda åtgärder utom ramen för en fullständig koncessionering.
Den framtida utvecklingen finge därefter visa, om strävandena
mot förbättrade förhållanden inom branschen på detta sätt kunde förverkligas
eller örn ett radikalare ingrepp vore ofrånkomligt. Det skulle salunda
nu närmast gälla att skapa förutsättningar för att man finge ett visst grepp
örn utvecklingens förlopp.
Beträffande de reformer utan koncessionering, vilka sålunda åsyftats, uttala
de sakkunniga i huvudsak följande:
Självfallet utgå vi från, att monopolbolaget efter importens monopolisering
skulle bevilja samina rabatt för inhemska och importerade tobaksfabriken.
Den minskning av risker och ovisshetsmoment för detaljhandeln, som tillverkningsmonopolet
allmänt vitsordats hava medfört för de inhemska fabrikatens
del, skulle efter importens monopolisering komma att utsträckas till
samtliga fabrikat. Man finge ett enhetligt rabattsystem, kreditaffärerna mellan
importgrossister och detaljister komme att försvinna och det stora antalet
till pris och kvalitet likvärdiga importmärken komme att nedbringas. Vidare
synes lockelsen till nyetablering på grundval av andrahandsinköp väsentligt
minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror bortfaller. Konkurrenshänsyn
komme heller icke att föranleda monopolbolaget till eftergifter
i fråga örn förnyade framställningar örn inköpsratt for affarer, vilka
etablerats trots avslag på sådan framställning vid starten. Vetskapen häiom
torde komma alt verka i hög grad återhållande i fråga om nyetablering pa
grundval av andrahandsinköp. Ehuru tanken på elt förbud mot andrahandsförsäljning
tydligen förfaller i och med all en koncessionering av detaljhandeln
avvisas, synes sålunda (leii ur tobakshandlarekårens synpunkt betydelsefulla
förändringen, att nyetablering av specialaffärer på grundval av andrahandsinköp
i huvudsak upphör, sannolikt i alli fall komma alt inträda.
Vi finna alltså, att man efter importens monopolisering utan alt skada monopolbolagets
intressen skulle kunna anbefalla de av Kungl. Majit utsedda
ledamöterna i bolagets slyrelse all verka för alf inköpsrätt mot rabatt hos
bolaget allenast beviljas med varsamhet.
Bihang lill riksdagens protokoll HUS. 1 sami. Nr "M. 4
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
Från tobakshandlarehåll har framhållits, att en orsak till branschens förflackande
vore att försäljning av tobaksvaror förmenats icke tarva någon
som helst affärskunskap. Då därtill komme, att något större kapital icke erfordrades
för att påbörja en tobaksaffär, bleve följden, att personer, som
saknade förutsättningar att driva annan handel, sökte sig till tobaksbranschen.
Även kommerskollegium har såsom en av orsakerna till specialtobakshandelns
svårigheter angivit den möjlighet näringen erbjöde personer i saknad
av ekonomiska resurser och utan närmare branschkännedom att inom
densamma förskaffa sig en inkomst.
Vi hava förut framhållit en synpunkt, som synes niana till försiktighet vid
bedömandet av vad sålunda anförts, nämligen att på detta område icke
bör resas onödiga hinder för personer i små omständigheter att vinna sin
bärgning genom eget arbete. Bland annat på denna grund lia vi ställt oss
avvisande till tanken på att nu företaga en kraftigare beskärning av antalet
återförsäljare. Men ser man framåt, torde intresset av att få en god standard
på tobaksaffärerna väga starkare. Vi finna oss därför kunna förorda, att i
nyssnämnda instruktion även föreskrives, att ny inköpsrätt företrädesvis bör
tillstyrkas för personer med sakkunskap inom branschen eller annan affärskunskap,
därvid vi i första hand åsyfta förutvarande biträden i tobaksaffärer.
En annan utväg, som relativt snabbt synes kunna leda till en rationalisering
av specialtobaksliandeln, vore att vid ny bebyggelse i städer och stadsliknande
samhällen i stället för att bereda tillträde för personer utom branschen
förmedla en utflyttning av ogynnsamt belägna affärer i andra delar av
samhället. Ett dylikt förfarande, vartill motsvarigheter icke torde saknas
inom andra grenar av detaljhandeln, synes för specialtobakshandelns del
med hänsyn till nu rådande förhållanden på åtskilliga orter innefatta särskilt
stora möjligheter att medföra förbättringar för återförsäljarna utan att
skada allmänhetens intressen. Såsom av det föregående framgår, skulle de
möjligheter till höjande av tobaksaffärernas standard, ett dylikt förfarande
innebär, enligt vår uppfattning även vara lill fördel för monopolbolaget och
statsverket.
Såsom en osund tendens inom specialtobakshandeln torde kunna betecknas
de täta överlåtelser av tobaksaffärer, som synas förekomma särskilt i
storstäderna. En person startar med otillräckligt kapital och bristfällig affärskunskap
en tobaksaffär; när kapitalel förbrukats träder en ny innehavare
till, som i sin tur efter ett eller annat år överlåter affären till ytterligare en
annan. Trots dylika affärers bristande bärkraft torde viss ersättning för
»goodwill» ofta erläggas utöver inlösen av lager och inventarier. Det synes
oss vara ett önskemål, att i någon form en officiell kontroll över dylika överlåtelser
skapas. Man skulle med andra ord, då överflyttning av inköpsrätten
till ny affärsinnehavare begäres, efter undersökning kunna giva den gamle
innehavaren det beskedet, ali då affären uppenbarligen saknar bärkraft bör
den nedläggas såvida icke den gamle innehavaren själv önskar fortsätta verksamheten.
Komme affären då alt upphöra, borde tobakshandlarnas riksförbund
ha intresse av att träda emellan för avveckling av de värden, som ligga
i lager och inventarier. Något lojalt krav på goodwillersättning skulle med
ett sådant förfarande icke trädas för nära.
Monopolbolagets styrelse bär uttalat farhågor för, att ökade befogenheter
för bolaget med avseende å detaljhandelns reglerande skulle försvåra bolagets
strävanden att ernå ett friktionsfritt förhållande till återförsäljarna och
till allmänheten. Detta uttalande föranleddes nu av framställt förslag örn
fullständig koncessionering av detaljhandeln. Inför de mindre långtgående
åtgärder, vi här förordat, synes väl dessa farhågor böra minska i styrka.
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
51
Vidare bör framhållas, att importens monopolisering torde vara ägnad att
undanröja vissa intressemotsättningar hos bolaget och tobakshandlarnas organisation.
Detta oaktat finna vi den av bolaget framförda omständigheten
värd beaktande. Vi finna därför lämpligt föreslå, att ett särskilt rådgivande
organ tillskapas, innefattande representanter för monopolbolaget och detaljhandlarna
med tobaksvaror samt med en utomstående, o jävig ordförande.
Vid behandlingen av de i det föregående åsyftade frågorna rörande nyetablering,
utflyttning till nybebyggda kvarter eller stadsdelar, överlåtelser
av inköpsrätt m. m., skulle detta organ konsulteras, verkställa erforderliga
undersökningar, avgiva yttrande rörande vilka personer, som borde givas
företräde till inköpsrätt, o. s. v. Till detta organ skulle affärsinnehavare, som
önskade överlåta, flytta eller nedlägga sin affär, kunna anmäla detta förhållande
för reglering vid uppkommande möjlighet därtill.
I föregående avdelning ha vi förordat inrättandet av en rådgivande nämnd
i fråga om importen av utländska tobaksfabrik Vi finna det ligga nära
till hands, att nu angivna uppgifter anförtros samma nämnd.
Beträffande sammansättningen av denna nämnd lia vi förut föreslagit,
att den skulle bestå av lägst 5 och högst 7 ledamöter, därav en o jävig, av
Kungl. Majit förordnad ordförande samt lika antal representanter för monopolbolaget
och återförsäljarna. Sveriges tobakshandlares riksförbund synes
lämpligen böra erhålla en representant inom nämnden, varjämte en eller
två ledamöter skulle tagas ur kretsen av de personer, som eljest bedriva
försäljning av tobaksvaror. Samtliga representanter för tobakshandeln synas
böra utses av kommerskollegium. Vad angår monopolbolagets representanter
böra dessa självfallet utses av bolagets styrelse. Därvid synes lämpligt att
taga personer som — i ledande ställning -— äro direkt knutna till bolagets
rörelse.
Tobaksnämnden skulle sålunda hava att till monopolbolagets styrelse avgiva
begärda yttranden rörande beviljandet av ny inköpsrätt, överlåtelse av
sådan rätt till ny affärsinnehavare eller flyttning av tobakshandel. Nämnden
skulle också äga att av eget initiativ avgiva framställningar i dylika frågor
till bolaget. Återförsäljarna skulle äga rätt att hänvända sig till nämnden med
sina önskemål.
Av de i föregående avdelning samt här förda resonemangen torde framgå,
att statsverket enligt vårt förmenande har ett så starkt ekonomiskt intresse
av att detaljhandeln med tobaksvaror erhåller en sund utveckling, att fullgoda
skäl måste anses föreligga för att statsverket vidkännes de kostnader,
som tobaksnämndens inrättande förorsaka.
Remissyttranden. De i betänkandet framlagda förslagen rörande detaljhandeln
med tobaksvaror ha avstyrkts av statskontoret, handelskamrarna i
Stockholm och Norrköping, Kooperativa förbundet, aktiebolaget Svenska tobaksmonopolct,
Svenska tidningsutgivareföreningen och Sveriges kioskidkares
riksförbund, medan de av utredningsmännen förordade åtgärderna med
eller utan reservationer tillstyrkts i övriga inkomna yttranden, där ifrågavarande
spörsmål upptagits lill behandling.
Statskontoret har allenast uttalat, att ämbetsverket icke funnit sådana ingrepp
i den fria handeln, som utredningsmännen förordat, samhälleligt motiverade.
Handelskammaren i Slockholm finner icke de av utredningsmännen förcbragta
skälen för förslagen rörande detaljhandeln övertygande:
52
Kungl. Majlis proposition nr 200.
För de ingrepp i näringsfriheten, till vilka staten här inbjudes att medverka,
synes en starkare motivering erforderlig än en hänvisning till att vissa
affärer skötas mindre väl eller att tillväxten av antalet detaljister under en
period mellan en låg- och högpunkt i konjunkturkurvan varit betydande.
Dylika förhållanden återfinnas säkerligen inom snart sagt alla grenar av detaljhandeln,
men kunna för visso icke tillräckligt styrka behovet av statliga
regleringsåtgärder, allra minst för en bransch, vilken såsom tobakshandeln
enligt utredningens egna uppgifter åtnjutit förmånen av starkt stigande siffror
för såväl omsättning som nettovinst. I varje fall förefaller det, som om
den utveckling för detaljisterna bör avvaktas, vilken kan bli en följd av importhandelns
monopolisering — en tanke, som tydligen ej heller varit främmande
för utredningen — och i nuvarande läge bör avstås från varje ingrepp
från det allmännas sida till inskränkning av detaljhandelns frihet.
Skulle denna uppfattning icke vinna gehör ifrågasätter handelskammaren
i allt fall lämpligheten av att den ifrågasatta nämnden bleve organ för detaljhandelns
reglering. De uppgifter, som skulle anförtros nämnden, borde överlämnas
till fri överläggning mellan monopolbolagets ledning och detaljhandelns
representanter. Det syntes fullt tillräckligt att på sätt utredningen föreslagit
komplettera instruktionen för de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna
i monopolbolagets styrelse.
Handelskammaren i Norrköping uttalar, att uppkommande problem beträffande
såväl butiks- som kioskhandeln med tobaksvaror böra i samarbete
mellan monopolbolaget och handelns organisationer genom frivillig överenskommelse
erhålla sin lösning.
Handelskammaren i Karlstad uttalar sin anslutning till utredningsmännens
ståndpunkt, att koncessionering av tobaksdetaljhandeln icke bör ske,
men uttrycker tvivel örn möjligheten att lösa frågan genom den föreslagna
nämnden. En verklig sanering av tobakshandeln kunde och borde genomföras
av en tobakshandlarnas egen organisation i likhet med förhållandet inom
andra grenar av näringslivet.
Kooperativa förbundet finner de anordningar som föreslås i betänkandet, i
verkligheten innebära ett koncessionssystem, vars verkningar måste bliva en
skråbestämd företrädesrätt för specialtobakshandeln med förbiseende i allt
väsentligt både av konsumenternas krav på varornas lättillgänglighet och av
det statsfinansiella intresse, som monopolbolagets verksamhet avser att tillvarataga.
I yttrandet anföres vidare bland annat:
I den mån tillverkaren kunnat övertaga allt flera kvalificerade uppgifter
från distributionsleden, främst grosshandeln, med reklam och konsumtionsorientering,
men även väsentligt underlätta detaljisternas arbete genom tilllämpning
av standardisering av förpackningar och priser, samt därjämte genomföra
en rationalisering av betalningsförhållandena, så att kreditgivningen
praktiskt taget avskaffats, har därmed givetvis i hög grad gjorts lättare för
andra branscher av detaljhandeln än den speciella tobakshandeln att föra
tobaksvaror. Där dessa lämpligen kunnat ingå som utfyllnad i varusorteringen
inom andra branscher och därigenom bidragit till en ökning av företagens
omsättning, ha de också kunnat saluföras med lägre kostnader. Såsom de
typiska standardiserade märkesvaror, vilka tobaksvarorna i stadigt ökad utsträckning
blivit, ställa de mindre och mindre anspråk på branschkännedom
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
53
hos dem, som syssla med deras distribution, och det måste därför betecknas
som helt otidsenligt att uppställa speciella kvalifikationskrav för rätten att
sälja tobaksvaror.
Jämväl aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet uttalar, att ett realiserande
av de sakkunnigas förslag i själva verket skulle innebära införandet av ett
koncessionssystem, främst för att bereda särskilt skydd åt specialtobakshandlama.
Monopolbolaget skulle åter åläggas att i sin distribution taga speciell
hänsyn till denna grupp av återförsäljare, oaktat dessa hänsyn blivit genom
särskilda överenskommelser avlösta.
Bolaget yttrar vidare:
Så länge icke koncessionssystem genom ändring i lagstiftningen införts för
detaljhandeln med tobaksvaror, finnes det enligt bolagets mening icke någon
anledning, varför bolaget skulle avstå från sin genom dessa ersättningsförfaranden
erhållna frihet att obehindrat få ordna sin försäljning uteslutande
efter sådana affärsmässiga grundsatser bolaget finner vara riktiga. Det måste
därför i fortsättningen såsom hittills få ankomma på bolaget att självständigt
pröva inkomna ansökningar om rabatt utan hänsyn till viss återförsäljare
eller viss grupp av återförsäljare. I den mån härvid behov icke ur distributionssynpunkt
föreligger att erhålla ytterligare återförsäljare, komma givetvis
såsom hittills ansökningarna att avslås. Att vederbörande likväl i dylikt
fall kunna öppna tobakshandel på den åsyftade platsen sammanhänger med
att handeln förblir fri, och att andrahandsförsäljningen på grund härav icke
anses kunna förbjudas.
En ledamot av monopolbolagets styrelse, herr Bårg, har varit av skiljaktig
mening. Reservanten, som framhållit att den föreliggande frågan väsentligen
hänför sig till förhållandena inom specialtobakshandeln i städer och stadsliknande
samhällen, har i likhet med utredningsmännen förklarat sig icke
kunna dela den av monopolbolaget nu liksom tidigare angivna uppfattningen,
att skäl till ändring i rådande organisation av tobaksdetaljhandeln icke förelåge,
samt för sin del ansett, att ett koncessionssystem i fråga om tobakshandeln
borde införas.
Svenska tidning sutgivar ef öreningen har i ett utförligt yttrande tagit avstånd
från de sakkunnigas förslag under framhållande av att en sådan reglering
av tobaksdetaljhandeln, som i betänkandet ifrågasatts, vore obehövlig.
Föreningen förordar en förnyad utredning, omfattande jämväl butiksstängningslagens
hithörande bestämmelser.
Sistnämnda yrkande har jämväl framställts av Sveriges kioskidkares riksförbund.
Handelskammaren i Malmö betecknar den av utredningsmännen angivna
lösningen av frågan örn tobaksdetaljhandelns reformering som en med hänsyn
till förhandenvarande förhållanden väl funnen medelväg mellan olika
önskemål. Handelskammaren utvecklar sin mening på följande sätt:
Å ena sidan torde få medgivas, att de sedan länge påtalade missförhållandena
inom detaljhandeln bl. a. i form av en alltför splittrad distributionsapparat
och en osund handel i affärsöverlåtelser alltjämt äro av den art
att särskilda åtgärder för en sanering synas påkallade. Å andra sidan åter lära
54
Kungl. Majlis proposition nr 200.
näppeligen — och i all synnerhet efter importmonopoliseringen och de tillrättalägganden
av konkurrens- och försäljningsvillkoren inom branschen, som
därmed kunna vinnas — tillräckliga skäl föreligga för att göra utövandet av
tobaksförsäljning beroende av särskilt tillstånd. I stort sett kan handelskammaren
därför ansluta sig till utredningens härutinnan framförda förslag. Härvid
förutsätter handelskammaren dock att den tillämnade etableringskontrollen i
tillämpningen ej utvecklas till en snäv behovsprövning utan i första hand syftar
till en sund avvägning mellan branschens intresse att upprätthålla en god
detaljhandelsstandard samt allmänhetens intresse av en smidig och tillräckligt
spridd distribution. Ur denna synpunkt torde förtjäna övervägas att giva
det opartiska elementet i nämnden, vilket nu är representerat av ordföranden
ensam, en starkare ställning.
Handelskammaren i Göteborg finner i likhet med utredningsmännen en koncessionering
av tobaksdetaljhandeln icke påkallad. De i betänkandet förordade
principerna för en sanering av denna handel anser handelskammaren
kunna förverkligas utan inrättandet av den ifrågasatta nämnden.
Handelskammaren i Västerås avvisar jämväl koncessionstanken och finner
den av utredningsmännen föreslagna anordningen med viss reglering av inköpsrätten
genom diskretionär prövning av statens tobaksnämnd kunna godtagas.
Handelskammaren anför vidare:
Det avsteg från hittills upprätthållna principer örn fri näringsutövning inom
handeln, som anordningen onekligen innebär, torde väl kunna försvaras, då
ju här är fråga om en vara, som av fiskaliska och organisatoriska skäl undantagits
från fri näringsutövning i varuförmedlingens tidigare stadier. Handelskammaren
vill emellertid påpeka, att även om anordningen synes komma
att verka i åsyftad riktning, nämligen till förhindrande av tobakshandlarekårens
proletarisering, det likväl kommer att kvarstå stora möjligheter till besvärande
konkurrens med butikshandeln därigenom att inköpsrättigheter i
stor utsträckning tilldelats andra näringsutövare än tobakshandlare, särskilt
kioskinnehavare. Försäljning i andra hand från dylika näringsutövare äger
rum i betydande omfattning inom handelskammarens verksamhetsområde
och kan icke regleras genom några beslut av tobakshandlarnas sammanslutning.
Handelskammaren tror likväl icke, att det vore ett berättigat ingrepp
i tobakshandeln att förbjuda rabattgivning vid andrahandsförsäljning, enär
en sådan åtgärd särskilt skulle drabba just de personer i små omständigheter
och ofta med nedsatt arbetsförmåga, som nu kunna hava en blygsam inkomst
av tobakshandeln.
Handelskammaren i Gävle förordar utredningsmännens förslag men understryker,
att nämndens prövning allenast bör avse nya inköpsrättigheter.
Handelskammaren anför vidare, att jämväl andra leverantörer till tobaksdetaljhandeln
än monopolbolaget — i första hand kortvarugrossistema —
borde beredas inflytande i nämnden, så mycket mera som en nyetablering av
tobaksaffärer icke borde få ingripa störande på andra saneringar av detaljhandeln
genom pågående nyetableringskontroll inom närstående branscher.
Handelskammaren finner dessutom önskvärt att allmänhetens intressen på
ett mera effektivt sätt kunde beaktas i nämnden.
Under hänvisning härtill föreslår handelskammaren, att antalet medlemmar
i nämnden bestämmes till sju, av vilka ojävig ordförande utses av Kungl.
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
55
Majit. Av de övriga ledamöterna borde två tillsättas av monopolbolaget och
fyra av kommerskollegium, en företrädande grossistintresset och två detaljistintresset.
Slutligen finner handelskammaren principiellt riktigast att de
med nämndens inrättande förenade kostnaderna bestridas av monopolbolaget.
Handelskammaren i Sundsvall finner utredningsmännens förslag i stort
sett tillfredsställande och uttalar att den föreslagna nämnden synes ha en uppgift
att fylla vid samverkan mellan monopolbolaget och tobakshandlarna.
Handelskammaren i Luleå finner intet att erinra mot de slutsatser, de sakkunniga
dragit av den förebragta utredningen. Koncessionskravet finner handelskammaren
ha blivit avvisat på goda grunder och erinrar därvid om de
verkningar, det föreslagna importmonopolet kunde tänkas medföra. Emellertid
uttalar även denna handelskammare det önskemålet, att konsumentintresset
borde bliva starkare representerat i nämnden.
Sveriges köpmannaförbund, som förklarar sig av principiella skäl icke
kunna ansluta sig till koncessionstanken, finner de sakkunnigas förslag till
viss del anknyta till existerande frivilliga avtal angående nyetableringar inom
andra branscher. Statens tobaksnämnd anser förbundet kunna bli ett värdefullt
och behövligt stöd för detaljhandeln gentemot monopolbolaget.
Kommerskollegium har biträtt de sakkunnigas uppfattning, att en koncessionering
av tobaksdetaljhandeln icke bör ifrågakomma. Emellertid ifrågasätter
kollegium lämpligheten av att tillskapa ett nytt organ för behandling
av nyetableringsfrågor. Enklare syntes vara att monopolbolagets styrelse i
mån av behov själv tillkallade lämpliga personer att rådgöra med.
Tobakshandlarnas riksförbund hävdar den meningen, att läget inom tobakshandeln
motiverar mera genomgripande åtgärder än de sakkunniga föreslagit.
De av dem framhållna olägenheterna av en verklig koncessionering
finner förbundet överdrivna. Förbundet uttalar tvivel, huruvida en lösning
efter de sakkunnigas riktlinjer komme att medföra en tillräcklig sanering av
branschen, men anser det angeläget, att åtminstone de i betänkandet föreslagna
åtgärderna snabbt genomföras.
Förbundet utgår från, att den föreslagna nämnden vid behandlingen av
nyetableringsfrågor och andra spörsmål rörande förhållandet mellan monopolbolaget
och återförsäljarna skulle bli till god nytta. Organ med åtminstone
delvis liknande syfte hade på senaste tiden tillkommit inom andra områden
och visat sig värdefulla.
Förbundet yttrar vidare bland annat:
I betänkandet har framhållits, att vid nedläggande av tobaksaffär riksförbundet
kunde antagas lia intresse av att träda emellan för avveckling av de
värden, som ligga i lager och inventarier. Riksförbundet kommer så långt
möjligt är att visa tillmötesgående i detta avseende. Det måste dock framhållas,
att utflyttning eller nedläggande av olämpligt belägna tobaksaffärer i
hög grad skulle underlättas och kunna ske på frivillighetens väg, örn rimliga
ersättningar kunde lämnas affärsinnehavarna. Det må erinras, att tobaksmonopolet
under åren 1920—1924 utbetalade bortåt 500,000 kronor i ersättning
vid nedläggande av specialaffärer. Dåvarande finansministern uttalade
direkt sitt gillande härav, men tobaksmonopolet upphörde tyvärr med denna
praxis. Detta skedde därför att man icke ansåg sig kunna hindra till
-
56
Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.
kornsten av nya återförsäljare och alltså icke heller ansåg sig kunna uppnå
någon verklig begränsning av återförsäljarnas antal. I nuvarande situation
skulle läget vara ett helt annat, och man skulle säkert kunna uppnå en hastig
och avsevärd minskning i tobaksaffärernas antal, om ett belopp för ersättningar
stöde till förfogande. Då detta jämväl skulle vara av allmänt intresse,
förefaller det skäligt att tobaksmonopolet bemyndigades avsätta en
fond för sådant ändamål, att disponeras exempelvis av Statens tobaksnämnd.
I detta sammanhang må erinras om den fond å 600,000 kronor, som lobaksmonopplet
1926 avsatte och vars ränteavkastning alltjämt utdelas till
understöd åt därtill behöriga tobakshandlare. Villkoren för åtnjutande av
understöd ur fonden äro dock så stränga —- särskilt må nämnas bestämmelsen
att sökanden skall hava innehaft sin tobakshandel sedan tiden före tobaksmonopolets
tillkomst — att fonden numera knappast är till den nytta
som önskvärt vore. En viss uppmjukning i villkoren synes därför lämpligen
böra vidtagas.
Monopolbolagets utredning. I det förut omtalade, av styrelsen för aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet avgivna nya utlåtandet anföres beträffande
frågan om detaljhandeln med tobaksvaror bland annat följande:
Därest det av utredningsmännen föreslagna systemet verkligen bleve effektivt,
skulle detsamma endast till namnet skilja sig från ett koncessionssystem.
Emellertid hyser styrelsen den bestämda uppfattningen, att utredningsmännens
förslag icke skulle leda till den önskade begränsningen av försäljningsställenas
antal. Utredningsmännen påpeka, att tanken på ett förbud mot nndrahandsförsäljning
tydligen förfölle i och med att en koncessionering av detaljhandeln
avvisades. Importens monopolisering medförde emellertid enhetliga
försäljningsvillkor för inhemska och importerade tobaksvaror, varför lockelsen
till nyetablering på grundval av andrahandsinköp bleve väsentligt
minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror bortfölle. Man
skulle sålunda icke vidare behöva räkna med tillkomsten av andra nya affärer
än sådana, som monopolbolaget funne anledning bevilja direkt inköpsrätt.
Styrelsen vågar icke antaga, att utvecklingen i praktiken skulle bli den
av utredningsmännen angivna, utan finner tvärtom här en läcka i systemet,
som kan befaras äventyra hela resultatet av de åtgärder, utredningsmännen
föreslagit. Utan stöd i gällande författning lärer det vara fåfäng möda att
försöka effektivt hindra tillkomsten av nya tobaksåterförsäljare. Detta förhållande
bestyrkes av monopolbolagets mångåriga erfarenhet av detta spörsmål.
Godtages denna uppfattning, tvingas man i realiteten in på en koncessionering
av tobakshandeln.
Därest en reformering av tobaksdetaljhandeln skulle anses ofrånkomlig förordar
sålunda styrelsen en fullständig koncessionering framför de av utredningsmännen
ifrågasatta åtgärderna. Därvid borde en utgallring omedelbart ske
av de småaffärer, som nu föra en tynande tillvaro, och vilkas existens enligt
styrelsens uppfattning utgör källan till de nuvarande klagomålen. Beträffande
frågan om vilket organ, som borde bevilja koncession, har styrelsen tagit fasta
på tobakshandelsutredningens förslag örn inrättande av en statens tobaksnämnd
åt vilken uppgiften i fråga skulle anförtros. Någon avgift för erhållande
av koncession skulle icke uttagas och i konsekvens härmed icke heller
någon rätt till goodwill tillkomma koncessionshavares dödsbo. Beträffande
redan befintliga tobaksaffärer föreslås såsom övergångsbestämmelse en tio
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
57
åri g avvecklingsperiod, efter vars utgång samtliga tobaksaffärer vid innehavarens
död skulle av dödsboet avträdas utan ersättning för goodwill.
Beträffande såväl den närmare innebörden av berörda övergångsbestämmelse
som det framlagda förslagets utformning i övrigt ber jag få hänvisa
till utlåtandet vilket — med uteslutande av det förut återgivna avsnitt, vari
frågan om tobaksimporten behandlats — torde böra såsom bilaga B fogas vid
detta protokoll.
Remissyttranden. Det av monopolbolagets styrelse framlagda förslaget har
avstyrkts i samtliga avgivna yttranden. Framför allt har kritik riktats mot
att tobaksaffärernas goodwillvärde skulle avvecklas samt ifrågasatts, huruvida
någon påtaglig vinst för näringens utövare skulle vinnas genom att de
uppoffrade sin ställning som självständiga företagare, helst som monopolbolaget,
sedan en koncessionering genomförts, syntes ha för avsikt att ånyo upptaga
frågan om en sänkning av återförsäljarrabatten.
Tobakshandlarnas riksförbund har bland annat yttrat:
Förbundet vill instämma med tobaksmonopolet däri, att ett fullständigt
koncessionssystem effektivare skulle fylla det som önskvärt ansedda syftet,
nämligen en begränsning av återförsäljarnas antal. Å andra sidan synes 1938
års utrednings förslag med vissa kompletterande åtgärder även det kunna leda
till den önskvärda begränsningen. Om utredningsförslaget nämligen kompletteras
med en registrering av återförsäljarna i och för vinnande av kontroll
över andrahandsförsäljningen samt dessutom stadgande införes örn att försäljning
i andra hand enbart skulle tillåtas till registrerade återförsäljare, synes
nämligen tobaksmonopolets invändning mot utredningsförslagets bristande
effektivitet i denna punkt kunna bortfalla. Utredningsförslaget skulle därmed
nära anknyta till gängse former för nyetableringskontroll inom andra
branscher. Skillnaden skulle vara den, att nyetableringskontrollen i detta fall
måste bedrivas under öppet medgivande från statsmakternas sida till följd av
att tobaksmonopolet innehar statlig oktroj. Men denna skillnad synes icke
böra överdrivas till sin betydelse, då i verkligheten leverantörer och återförsäljare
i den ifrågasatta statens tobaksnämnd skulle samverka på liknande
sätt som inom många andra branscher.
Förbundet erinrar vidare örn det i förbundets yttrande över betänkandet
framförda önskemålet, att medel skulle anslås till frivillig inlösen av mindre
lönsamma tobaksaffärer. Förbundet anför vidare:
Det kan icke förnekas, att tobaksmonopolets förslag till ersättningsfrågornas
reglering är allt annat än tillfredsställande. Den stimulans för arbetet,
som ligger däri, att affärens saluvärde i och med bättre skötsel och ökad omsättning
stiger, skulle bortfalla. Förbundet tillägger denna del av förslaget
från tobaksmonopolet den största betydelse. Örn ersättningsfrågan och övriga
ekonomiska problem i samband med ett eventuellt införande av koncessionering
skulle regleras enligt tobaksmonopolets förslag, nödgas förbundet för sin
del bestämt avvisa tanken på en koncessionering. Förbundet vill då i stället
hänvisa till 1938 års utrednings förslag med här antydda kompletteringar.
Jämväl handelskammaren i Malmö och Sveriges köpmannaförbund förorda
en nyetableringskontroll på grundval av det i betänkandet framlagda förslå
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
get, kombinerad med en utgallring och inlösen av övertaliga och dåligt lönsamma
småaffärer.
Kommerskollegium har i huvudsak anfört:
Kollegium finner den från kollega sida tidigare hävdade synpunkten alltfort
äga berättigande, nämligen att lösningen av tobaksdetaljhandelns
problem bör sökas genom en frivillig samverkan mellan monopolet å ena sidan
och detaljhandelns organisationer å den andra, och såsom framgår av
Tobakshandlarnas riksförbunds yttrande torde också villighet från förbundets
sida föreligga att medverka för en lösning härvidlag. Den invändningen
kan nu riktas emot tanken på en sådan mera frivilligt åstadkommen begränsning
i nyetableringen, att densamma icke kan bli effektiv så länge man icke
kan hindra försäljningar i andra hand från de redan bestående tobakshandlarnas
sida. Men enligt kollegii förmenande har Tobakshandlarnas riksförbund
här anvisat en lämplig utväg, nämligen den att samtliga tobakshandlare
skulle registreras och att andrahandsförsäljning endast skulle få förekomma
till dylik registrerad tobakshandlare. Därmed skulle således vinnas,
att den, som utan att ha fått medgivande att nyetablera en affär i alla fall
sätter upp en dylik, icke skulle kunna såsom eljest vore tänkbart i andrå
hand inköpa sitt behövliga lager av tobaksvaror.
Genom en nyetableringskontroll enligt de riktlinjer, som sålunda av kollegium
skisserats, skulle emellertid en fullständig sanering utav tobaksdetaljhandeln
icke vinnas, ity att de nu bestående icke lönsamma tobaksdetaljaffärerna
alltfort skulle få äga bestånd. Det kan naturligtvis diskuteras, huruvida
icke ruan tillsvidare borde begränsa sig till att enbart i fråga örn nyetableringen
åstadkomma den sanering, som åsyftas, och att man tillsvidare
borde låta de mindre lönsamma tobaksaffärerna, som vederbörande tobakshandlare
själva önska fortfarande bedriva, vara i gång. Kollegium vill emellertid
icke heller motsätta sig att ett inlösningsförfarande av den art, som
fran monopolstyrelsens sida skisserats, tillämpas men finner dock vad Tobakshandlarnas
riksförbund anfört beträffande en frivillig medverkan från tobak*!}andIarnas
,?*da.vara vårt beaktande och finner även önskvärt, att såsom
riksförbundet ställt i utsikt dess medverkan tas i anspråk för den ifrågasatta
avvecklingen.
Kooperativa förbundet har slutligen i ett utförligt yttrande hävdat, att en
rationalisering av tobaksdetaljhandeln icke kunde åstadkommas vare sig
på den av monopolstyrelsen eller i betänkandet föreslagna vägen. Förbundet
har bland annat uttalat:
Erfarenheterna av den moderna utvecklingen inom varudistributionen i
allmänhet visade, att en ökning av försäljningspunktemas antal i överensstämmelse
med konsumenternas krav på bekvämlighet väl ginge att förena
med en minskning av de totala kostnaderna för varuutlämningen. Sakkunnigutredningen
vederläde tobakshandlarnas påståenden om tilltagande proletarisering
och nödläge för kåren. Det måste vidare betraktas som mycket tvivelaktigt,
örn den av monopolstyrelsen föreslagna utgallringen bland specialtobaksaffärerna
skulle medföra några avsevärda lättnader för de kvarvarande.
I den man konsumenternas bekvämlighet därigenom komme att kringskära^,
skulle nämligen efterfrågan överflyttas på andra grupper av återförsäljare
såvida inte även dessas rörelsefrihet mer eller mindre fullständigt
undertrycktes. En verklig förbättring av tobakshandlarnas ställning vunnes
ej genom förvandlingen till ett slutet skrå utan därigenom, att tobakshandlarna
eftersträvade att öka sin omsättning genom att sälja andra varor, vilkas
försäljning i butikshygieniskt avseende ginge att förena med tobaksvaror.
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
Departementschefen.
I de talrika framställningar, vari tobaksdetaljhandelns representanter påyrkat
förbättrade villkor för sin näring, såväl som i den offentliga diskussionen
om föreliggande spörsmål, har icke sällan uppmärksamheten huvudsakligen
varit inriktad på frågan örn storleken av den rabatt, monopolbolaget
beviljar sina återförsäljare. Vid en närmare granskning synes dock
klart framgå, att detta är ett oriktigt sätt att angripa problemet. Så länge
en spärr för nyetablering av tobaksaffärer saknas, äger återförsäljarrabattens
storlek icke avgörande betydelse för branschens läge. I mitt förutnämnda anförande
till statsrådsprotokollet den 8 april 1938 uttalade jag också, att då
jag — trots den uppmärksamhet tobaksdetaljhandelns förhållanden ägnats
under den tid tobaksmonopolet ägt bestånd — ansåge en förnyad utredning i
ämnet påkallad, hade jag särskilt uppmärksammat det läge som uppkommit
genom tillväxten av antalet tobaksaffärer och den därav betingade
minskade omsättningen för de flesta affärsidkare inom branschen.
Såsom härav framgår var syftet med den av mig förordade utredningen
i nu ifrågavarande del främst att få klarlagt, på vad sätt betingelserna för
specialtobakshandeln — vilken så gott som uteslutande återfinnes i städer
och stadsliknande samhällen — skulle kunna förbättras genom en begränsning
av antalet tobaksaffärer.
Av det förebragta statistiska materialet ha de sakkunniga dragit den slutsatsen,
att en fullständig koncessionering av tobaksdetaljhandeln — en åtgärd
som i och för sig ansetts möta starka betänkligheter — icke med hänsyn
till branschens genomsnittliga läge kunde anses av sociala skäl nödvändig.
Denna slutsats överensstämmer med en så gott som enhällig uppfattning
bland de i ärendet hörda myndigheterna och näringsorganisationerna.
Icke heller för egen del finner jag anledning intaga en annan ståndpunkt.
Emellertid ha de sakkunniga vidare understrukit, att icke mindre än omkring
500 nya tobaksaffärer tillkommit under åren 1933—39 och att även
under högkonjunkturåret 1938 mer än en femtedel av tobaksaffärerna hade
en omsättning understigande 20,000 kronor. Att, såsom de sakkunniga uttala,
en fortsatt tillväxt av antalet försäljningsställen i samma takt som under
nyssnämnda period skulle resultera i allvarliga olägenheter, är även
enligt min uppfattning tydligt. Det synes mig också framstå som en påtaglig
fördel, även ur det allmännas synpunkt, om ett antal av de minst
lönsamma småaffärerna kunde utgallras. Att tobakshandelns läge, såsom
utredningsmännen påpekat, är intimt förknippat med monopolbolagets
åtgöranden och därför påkallar statsmakternas uppmärksamhet på ett helt
annat sätt än förhållandena inom andra branscher av detaljhandeln finner
jag uppenbart. Den i vissa yttranden hävdade meningen, att frågan borde
av statsmakterna lämnas åt sitt öde, kan jag sålunda icke dela.
Samtidigt som de sakkunniga tagit avstånd från koncessionstanken lia
GO
Kunni. Maj:ts proposition nr 200.
de, på sätt i det föregående angivits, förordat vissa mindre genomgripande
åtgärder utom ramen för en fullständig koncessionering. Mot dessa förslag
ha väsentligen två anmärkningar riktats, nämligen å ena sidan att någon
reell skillnad mellan ett koncessionssystem och det av utredningsmännen
föreslagna icke skulle föreligga och å andra sidan att bibehållandet av rätten
till andrahandsförsäljning skulle äventyra resultatet av de i betänkandet
angivna åtgärderna.
Vad förstnämnda invändning angår, torde för påvisande av, att en betydande
skillnad mellan en fullständig koncessionering och de sakkunnigas
linje verkligen föreligger, vara tillfyllest att hänvisa till de konsekvenser av
framför allt ekonomisk art, med vilka monopolbolagets styrelse vid sin fortsatta
utredning i ämnet funnit ett koncessionssystem vara förenat. Om likväl
icke kan förnekas, att ett sådant system, som de sakkunniga tänkt sig,
företer åtskilliga koncessionsliknande drag, kan detta med ungefär samma
fog sägas om nu rådande ordning.
Kvar står emellertid att de sakkunnigas förslag innebär bibehållande av
rätten till andrahandsförsäljning och mot detta förhållande är, såsom nyss
anmärkts, den andra mera väsentliga anmärkningen mot förslaget riktad.
Utredningsmännen ha ansett risken för en icke önskvärd nyetablering, grundad
på andrahandsinköp, väsentligt minskad i och med importens monopolisering,
men monopolbolagets styrelse har dragit riktigheten av denna uppfattning
i tvivelsmål. Det kan synas tveksamt vilkendera av dessa uppfattningar,
som äger störst fog. För egen del finner jag emellertid icke monopolbolagets
invändning tillräckligt vägande, för att jag med hänsyn till denna
skulle vara benägen att förkasta det förslag, utredningsmännen framlagt. I
likhet med utredningsmännen finner jag tvärtom skäl för antagandet, att, sedan
importen i huvudsak monopoliserats, konkurrenshänsyn icke ■— såsom
under åren närmast före kriget synes ha varit fallet — skulle behöva föranleda
monopolbolaget till eftergifter vid förnyade framställningar om inköpsrätt
för affärer, vilka etablerats trots avslag på sådan framställning vid
starten. Återhållsamhet vid beviljande av inköpsrätt mot rabatt hos bolaget
skulle då icke behöva skada bolagets intressen.
Huvudinnebörden av det förslag, jag på grundval av betänkandet vill förorda,
är sålunda, att nya direktiv godkännas med avseende å monopolbolagets
handhavande av distributionsfrågan. Stadgandet i monopolförordningen
om tobakshandelns frihet — vilket i sin kategoriska utformning onekligen
redan nu står i en tämligen markant motsättning till de verkliga förhållandena
— synes mig då böra utbytas mot en bestämmelse, vari positivt gives
uttryck åt, att monopolbolaget skall anordna sin varudistribution på sådant
sätt, att försäljningsställenas antal anpassas med hänsyn till möjligheten
för tobakshandlarna att uppnå en rimlig omsättning, i den mån så kan
ske utan tillbakasättande av konsumenternas och monopolbolagets intressen.
En dylik bestämmelse skulle främst taga sikte på den fortsatta utvecklingen.
Dess förverkligande skulle emellertid otvivelaktigt underlättas och påskyndas,
om monopolbolaget ansloge medel till en omedelbar inlösen på frivillig
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
hetens väg av de sämst ställda småaffärerna, en åtgärd som jag för egen del
— såsom redan antytts — skulle finna önskvärd.
I detta sammanhang förtjänar påpekas, att för den händelse en tendens
till nyetablering av tobaksaffärer på grundval av andrahandsinköp i motsats
till vad utredningsmännen antagit i fortsättningen skulle framträda trots engrosimportens
bortfallande, möjlighet att stävja en sådan utveckling till vinnande
av syftet med den nyss angivna bestämmelsen icke torde saknas. Monopolbolagets
återförsäljare tillerkännas redan nu allenast rätt tills vidare att
mot rabatt försälja bolagets varor. Skulle nu en tobakshandel etableras, oaktat
monopolbolaget funnit affärens tillkomst olämplig och fördenskull vägrat
affärens innehavare inköpsrätt mot rabatt, torde den återförsäljare, som befinnes
genom andrahandsförsäljning förse den nya affären med tobaksvaror,
lämpligen böra tillhållas att upphöra därmed vid äventyr att eljest icke
få kvarstå som återförsäljare åt bolaget. Blotta vetskapen om en sådan risk
torde verka återhållande för den, som till äventyrs skulle överväga att på
angivet sätt sabotera strävandena efter sunda förhållanden inom tobakshandeln.
Att det här angivna förfarandet allenast undantagsvis skulle behöva
tillgripas, lärer emellertid framgå därav, att antalet tobaksaffärer, vilkas rörelse
grundas på inköp från engrosimportörer och på andrahandsinköp, för
närvarande är mycket ringa. Att antalet skulle öka efter engrosimportens inlösning,
förefaller icke sannolikt.
Såsom ett utredande och rådgivande organ vid sidan av monopolbolaget
vid handläggningen av de nyetableringsfrågor, som, på sätt de sakkunniga
utvecklat, uppkomma vid tillämpningen av här angivna direktiv för varudistributionen,
har, såsom tidigare berörts, föreslagits inrättande av en statens
tobaksnämnd. Behovet och vinsten av en dylik anordning har blivit föremål
för skiftande omdömen i de avgivna yttrandena. För egen del kan jag icke
finna annat, än att nämndens inrättande bör kunna innefatta en värdefull
möjlighet till ett allsidigt bedömande av de olika intressenternas krav och en
avlastning av statsmakternas befattning med återförsäljarpartens önskemål.
I likhet med vissa av de hörda näringsorganisationerna finner jag emellertid
icke tillräckligt med endast en ojävig ledamot i nämnden. Jag förordar därför
inrättande av en nämnd med sju ledamöter, av vilka tre — ordförande, vice
ordförande och ytterligare en ledamot — utses av Kungl. Majit, två av monopolbolaget
och två av kommerskollegium. Av sistnämnda två ledamöter
bör den ene företräda tobakshandlarna och den andre övriga återförsälj argrupper.
Skulle förhoppningarna örn en verksam kontroll över nyetableringen inom
tobaksdetaljhandeln genom här förordade åtgärder infrias, är det tydligt, att
tobaksdetaljhandelns lönsamhet på ett helt annat sätt än hittills skulle bli
beroende av återförsäljarrabattens storlek. Några kortfattade anmärkningar
rörande denna fråga torde därför här vara pa sin plats.
Vid försöken att sammanjämka hänsynen till tobakshandlarna med monopolbolagets
intresse av att efter ekonomiska och affärsmässiga principer
nedbringa försäljningskostnaderna har — såsom frågans historik utvisar —
62
Kungl. Majda proposition nr 200.
upprepade gånger ifrågasatts en differentiering av rabattsatserna för olika
återförsäljargrupper. Det torde kunna förutses, att en sådan lösning även
framdeles kommer att få förespråkare. Även enligt min mening kunna skäl
anföras till stöd för en sådan åtgärd. Svårigheten att genomföra en rabattdifferentiering
ligger främst i den oklarhet, som vidlåder begreppet specialtobakshandlare.
Såsom monopolbolagets styrelse i sin utredning påpekat,
har någon skarpt markerad gräns mellan tobaksaffärer, å ena, samt pappers-,
herrekiperings- och diverseaffärer, å andra sidan, aldrig funnits. Mest
renodlad framträder otvivelaktigt typen specialtobaksaffär i de största städerna.
En tendens bland tobakshandlarna att utvidga sitt varuurval har
emellertid ansetts göra sig märkbar på senare år. Kooperativa förbundet har
rent av i en fortsatt utveckling på denna linje velat se lösningen av tobakshandelns
svårigheter, medan monopolbolaget vid uppdragandet av riktlinjer
för en koncessionerad tobakshandel ansett specialtobakshandelns återförande
till ett mera begränsat varuurval eftersträvansvärt. I förevarande sammanhang
torde — såsom monopolbolagets styrelse framhållit och även de sakkunniga
synas ha utgått ifrån — berörda oklarhet hos begreppet specialtobakshandlare
få anses sakna betydelse, enär de kategorier av återförsäljare,
vilkas förhållanden den nu avsedda reformen främst skulle syfta till att förbättra,
i huvudsak torde sammanfalla med den återförsäljargrupp, som i monopolbolagets
statistik redovisas under rubriken specialtobakshandlare. Om
åter en rabattdifferentiering bleve aktuell, skulle frågan om en gränsdragning
mellan olika kategorier av återförsäljare på ett helt annat sätt ställas
på sin spets. Skulle monopolbolaget och tobakshandlarnas riksorganisation
i sitt samarbete med statens tobaksnämnd finna önskvärt och möjligt att påverka
utvecklingen i sådan riktning, att en klarare avgränsning av typen specialtobaksaffär
uppkomme, är det å andra sidan tydligt, att spörsmålet om
en rabattdifferentiering bomme i ett förändrat läge.
Specialmotivering.
Oaktat den s. k. detaljistimporten enligt det här framlagda förslaget skulle
— med begränsade vinstmöjligheter — få fortsätta, torde förslaget i sak få
anses innebära en utvidgning av tobaksmonopolet att omfatta jämväl importen.
Rätten till detaljistimport bomme vid bifall till förslaget att framstå
som ett undantag från en i princip genomförd monopolisering.
Förslagets genomförande lärer sålunda — enligt stadgandet i § 60 sista
punkten regeringsformen i dess nuvarande lydelse1 — förutsätta lagstiftning
i den ordning § 87 regeringsformen stadgar. Samtidigt föranleder förslaget
åtskilliga ändringar i förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (monopolförordningen). I
likhet med de sakkunniga finner jag då ur författningsteknisk synpunkt mest
tillfredsställande, att samtliga stadganden rörande tobaksmonopolet och där
-
1 Jfr SFS 1937: 40.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
63
av föranledda bestämmelser rörande odling av tobak, försäljning av tobaksvaror
m. m. sammanföras i en ny lag.
Till denna lag skulle åtskilliga av monopolförordningens stadganden kunna
överföras. Lagrådets granskning av lagen skulle emellertid icke behöva
omfatta annat än de bestämmelser, som innefatta en utvidgning av den i 1914
års förordning stadgade monopolrättigheten. Uppenbarligen skulle icke heller
remiss till lagrådet erfordras vid framtida ändringar av lagen, vilka icke
innefattade någon ytterligare utvidgning av tobaksmonopolet — exempelvis
förändringar av tobaksskattens storlek. Då syftet med berörda stadgande
i § 60 regeringsformen allenast är att skapa ett skydd mot förhastade beslut
örn införande av s. k. vinningsmonopol1, lärer icke heller lagstiftning enligt
§ 87 regeringsformen erfordras beträffande ersättningsreglerna vid engrosimportens
inlösande.
Vid utredningsmännens betänkande har fogats utkast till lag angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, vilket gjorts till föremål
för överarbetning inom finansdepartementet. Jag övergår nu till att lämna
en översikt av departementsförslaget, därvid emellertid vissa i de från
monopolförordningen överflyttade stadgandena och i de sakkunnigas utkast
vidtagna jämkningar av redaktionell natur icke torde påkalla särskild kommentar.
Lag angående statsmonopol å tillverkning och import
av tobaksvaror.^
1 KAP.
Allmänna bestämmelser.
Detta kapitel motsvarar I kap. monopolförordningen, från vilket emellertid
vissa stadganden utmönstrats och överförts till ett nytt kapitel örn undantag
från monopolrättigheten.
I 4 § återfinnes det principstadgande om detaljhandelns anordnande, som
förordats i den allmänna motiveringen. Av vad förut anförts rörande begreppet
specialtobakshandlare lärer framgå, att uttrycket »återförsäljare,
vilkas rörelse företrädesvis omfattar försäljning av tobaksvaror» i 4 § icke
bör tolkas alltför snävt.
2 KAP.
Örn tobaksodling.
Detta kapitel motsvarar, med obetydliga redaktionella jämkningar, II kap.
monopolförordningen.
1 Jfr konstitutionsutskottets utlåtande 1936: 32.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
3 KAP.
Om beskattning och försäljning av tobaksvaror.
Detta kapitel motsvarar III kap. monopolförordningen. Med det system beträffande
importhandeln med tobaksvaror, som i den allmänna motiveringen
förordats, erfordras icke vissa av de sakkunniga föreslagna ändringar av
nu gällande bestämmelser i förevarande del. De i 16 § upptagna skattesatserna
ha överförts från 18 § monopolförordningen med allenast den ändringen,
att den andel av licensavgiften för importerad tobaksvara, som monopolbolaget
för närvarande äger behålla, i enlighet med bolagets förslag omförts
till skatt.
I 11 § har på förslag av generaltullstyrelsen upptagits ett stadgande om
befrielse från skyldighet att erlägga skatt för tobaksvaror, som av monopolets
utövare försäljas såsom proviant för fartyg eller luftfartyg och därefter
med fartyget under stadgad tullkontroll utföres till utrikes ort. I samma paragraf
har — i överensstämmelse med hittills rådande praxis — jämväl stadgats
skattefrihet för tobaksvaror, som inköpas hos monopolets utövare för
Konungens eller medlems av det kungl, huset räkning eller av sådana personer,
som jämlikt 5 § b) tulltaxeförordningen åtnjuta tullfrihet för från utlandet
inkommande varor.
4 KAP.
Om undantag från monopolrättigheten.
I detta kapitel ha sammanförts dels vissa bestämmelser i I kap. monopolförordningen,
vilka innefatta undantag från monopolrättigheten, dels de i
IV kap. monopolförordningen upptagna bestämmelserna om enskildes import
av färdiga tobaksvaror. Därvid har 22 § monopolförordningen, som
reglerar förfarandet vid tobakshandlares import för försäljning, utbytts mot
ett nytt stadgande, 29 §, avfattat i enlighet med det i den allmänna motiveringen
förordade systemet för den kvarstående detaljistimportens bedrivande.
Då de sakkunniga föreslagit en fullständig monopolisering av tobaksimporten
funno de institutionen tobaksskattelager för framtiden obehövlig. Den
här föreslagna lösningen torde föranleda ett annat bedömande. Anledning
synes nämligen icke föreligga att fråntaga detaljistimportörerna den förmån,
som nämnda anordning innebär. Bestämmelser örn tobaksskattelager återfinnas
i förordningen den 20 juni 1924 (nr 247) angående behandlingen av
till riket inkommande tobaksvaror, till vilken ansluter sig kungörelsen samma
dag (nr 248) med vissa ordningsföreskrifter för in- och utförseln av tobaksvaror
m. m. Frånsett vissa i förordningen upptagna bestämmelser rörande
beskattningen av tobaksvaror, upplagda å tobaksskattelager (6 och
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
65
12 §§), är förordningens innehåll av rent administrativ natur. Med hänsyn
härtill ha berörda bestämmelser rörande tobaksbeskattningen ansetts böra
upptagas i den nya lagen, 29 §, medan erforderliga bestämmelser i övrigt rörande
behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror ansetts böra utfärdas
av Kungl. Maj:t.
Priskurantpriset å vara, som införes enligt 29 §, har i lagförslaget angivits
till summan av varans inköpspris, kostnaden för dess införande till riket,
den å varan belöpande skatten samt ett belopp motsvarande den återförsäljarrabatt,
som skolat utgå därest varan tillhandahållits av monopolets
utövare. Härtill torde allenast behöva anmärkas, att uttrycket »kostnaden
för varans införande till riket» bör givas en restriktiv tolkning. Uttrycket
åsyftar direkta utgifter för frakt, för försäkring av varan under transporten
till riket samt för anbringandet av kontrollstämpel. Under fraktkostnad bör
inrymmas utgifter för lossning o. dyl. samt transport till tobaksskattelager
eller den lokal, där varan eljest omhändertages av monopolets utövare innan
den ställes till importörens förfogande. Däremot synes importörens kostnad
för hållande av tobaksskattelager icke böra få medräknas. Uppenbarligen
skall vid priskurantprisets fastställande heller icke tågås hänsyn till de kostnader
för detaljistens rörelse i övrigt, som må kunna anses belöpa på hans
importverksamhet. Ersättning härför ingår i den bruttovinst, priskurantpriset
inrymmer.
I 27 § har, på yrkande av generaltullstyrelsen, upptagits ett stadgande motsvarande
2 kap. 10 § 4 mom. d) rusdrycksförsäljningsförordningen, vilket
åsyftar att tillerkänna besättningen å från utlandet inkommande fartyg
eller luftfartyg rätt att under uppehåll i riket innan utrikesresan avslutats
förbruka del av tobaksförråd å fartyget, hänförligt till proviant.
5 KAP.
Om statens tobaksnämnd.
I 5 kapitlet återfinnas bestämmelser om den föreslagna statens tobaksnämnd.
Vid bifall till förslaget om nämndens inrättande torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda instruktion för nämnden. Jag förutsätter att därvid
till undvikande av onödigt tyngande arbetsformer stadgas, att icke alla
slags ärenden skola kräva närvaro av nämndens samtliga ledamöter, utan
att åtskilliga frågor skola kunna hänskjutas till ett särskilt arbetsutskott
inom nämnden under ordförandens eller vice ordförandens ledning, .lag
förutsätter vidare att kraven på en mera allsidig representation från olika
återförsäljargrupper beaktas vid valet av suppleanter inom nämnden och
att nämnden erhåller befogenhet att för överläggning tillkalla suppleant även
då förfall för ordinarie ledamot icke inträffat.
Såsom utredningsmännen förutsatt, bör instruktionen för de av Kungl.
Maj:t utsedda ledamöterna i styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolct
kompletteras i anslutning till instruktionen för nämnden.
Bihang tilt riksdagens protokoll 194.1. 1 sami. Nr 200. 5
66
Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.
6 KAP.
Ansvarsbestämmelser m. m.
I enlighet med de sakkunnigas förslag har 6 kapitlet i departementsförslaget,
vilket motsvarar V kap. monopolförordningen, underkastats en omarbetning
i förenklande syfte. Förordningens många olika böteslatituder ha sålunda
ersatts med stadganden örn antingen dagsböter eller böter högst 300 kronor.
Medan monopolförordningen innehåller ett vidsträckt stadgande örn
behörighet att anställa åtal vid överträdelse av förordningen har vidare åtalsrätten
ansetts kunna begränsas till allmän åklagare. Särskilt stadgande om
åtalsrätten har därigenom blivit överflödigt.
På förslag av generaltullstyrelsen ha vissa kompletterande bestämmelser
angående förskingring av vara, som enligt lagen skolat dömas förbruten,
rättighet att verkställa beslag m. m. införts i kapitlet.
Den i 34 § 1 mom. monopolförordningen stadgade rätten för åklagare och
angivare till andel i böter och värdet av förbruten egendom har, i anslutning
till nyare lagstiftning på andra områden, ansetts böra upphävas.
Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1943.
Såsom generaltullstyrelsen påpekat, föranleder den nya lagen viss formell
jämkning av anm. 2 vid nr 159 i gällande tulltaxa. En omarbetning i anslutning
till lagen torde vidare böra ske av avtalet mellan staten och aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet angående utövandet av statens tobaksmonopol.
Vid bifall till lagförslaget erfordras, såsom förut berörts, en översyn avgällande
administrativa föreskrifter rörande in- och utförsel av tobaksvaror
m. m. Denna fråga torde senare få upptagas till behandling.
Föredraganden hemställer härefter, att jämlikt § 60 sista punkten regeringsformen
lagrådets utlåtande måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet genom utdrag av protokollet inhämtas över det inom
finansdepartementet upprättade, såsom bilaga A1 vid detta protokoll fogade
förslaget till lag angående statsmonopol d tillverkning och import av tobaksvaror,
såvitt i sagda förslag ingå bestämmelser, vilka innefatta utvidgning av
den i förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å
tobakstillverkningen i riket stadgade monopolrättigheten.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Ivar Löfqvist. 1
1 Denna bilaga, vilken här uteslutits, är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget
utom därutinnan, att orden ''-tobaksvara, som av enskild person enligt bestämmelserna
i 4 kap. till riket införts» i 42 § utbytts mot »tobaksvara, som införts till riket enligt bestämmelserna
i 26 eller 28 §».
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
67
Bilaga B.
Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.
I sitt den 16 december 1940 avgivna betänkande rörande reglering av import-
och detaljhandeln med tobaksvaror har 1938 års tobakshandelsutredning
dels föreslagit, att importen av utländska tobaksfabrikat skulle monopoliseras
och förläggas till en särskild avdelning inom Aktiebolaget Svenska
tobaksmonopolet, dels ock förordat vissa åtgärder i syfte att vinna förbättrade
förhållanden inom detaljhandeln med tobaksvaror, dock utom ramen
för en fullständig koncessionering av denna handel.
Styrelsen för Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet har i ett den 17 februari
1941 efter remiss avgivet yttrande över betänkandet anfört, att utredningsmännen
enligt styrelsens uppfattning icke förebragt bärande skäl för
sitt förslag om en monopolisering av importhandeln med tobaksvaror, ävensom
avstyrkt de av utredningsmännen beträffande detaljhandeln föreslagna
organisatoriska anordningarna.
Styrelsen hemställde sålunda, att betänkandet med därtill knutna författningsförslag
icke måtte läggas till grund för åtgärder från statsmakternas sida.
I yttrandet anfördes emellertid även, att därest från statsmakternas sida
skulle anses erforderligt och ändamålsenligt att för tillgodoseende av detaljhandlarintressen
få till stånd en begränsning av antalet specialtobakshandlare,
införandet av ett lagfäst koncessionssystem syntes vara att föredraga
framför den av utredningsmännen föreslagna anordningen. En omläggning i
förstnämnda riktning kunde givetvis icke heller den lämna importrätten oberörd.
Enligt styrelsens mening borde emellertid den i sådan händelse erforderliga
regleringen av importen icke sträcka sig längre, än att rätten därtill
förbehölles koncessionerade detaljhandlare.
I skrivelse den 29 december 1941 har Herr Statsrådet därefter hemställt,
att styrelsen, innan ifrågavarande spörsmål upptoges till förnyat övervägande,
måtte närmare utveckla, på vad sätt en reglering av tobakshandeln enligt
styrelsens mening borde genomföras, därest man önskade monopolisera
importen av tobaksvaror samt omorganisera detaljhandeln med dessa varor
i det syfte, tobakshandelsutredningen angivit.
Med anledning härav får styrelsen — som genom en för ändamålet särskilt
utsedd delegation gjort förevarande spörsmål till föremål för en ingående
granskning — vördsamt anföra följande.
Detaljhandeln med tobaksvaror.
I direktiven till 1938 års utredning framhålles, alt detaljhandelns problem
under den tid tobaksmonopolet ägt bestånd vid åtskilliga tillfällen varit föremål
för uppmärksamhet, att ett omfattande avlösningsförfarande tidigare
ägt rum och att en särskild fond bildats för understöd åt behövande förutvarande
tobakshandlare. Då trots detta en förnyad utredning rörande detaljhandeln
med tobaksvaror ansetts böra komma till stånd, har i direktiven
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
hänvisats till det läge som uppkommit genom tillväxten av antalet tobaksaffärer
och den därav betingade minskade omsättningen för de flesta affärsidkare
inom branschen.
Monopolbolagets tillverkning distribueras för närvarande dels genom i
runt tal 20,000 återförsäljare av olika kategorier, vilka erhållit inköpsrätt
hos bolaget och av vilka omkring 3,000 i bolagets statistik redovisas såsom
specialtobakshandlare, och dels genom ett antal återförsäljare, vilka sakna
direkt inköpsrätt hos bolaget och vilkas varubehov tillgodoses genom s. k.
andrahandsförsäljning. Antalet återförsäljare av sistnämnda slag torde kunna
uppskattas till flera tusen, av vilka dock endast ett mycket ringa antal
torde kunna hänföras till gruppen specialtobakshandlare.
Syftet med den ifrågsatta reformen är nu att förbättra betingelserna för
specialtobakshandeln — vilken så gott som uteslutande återfinnes i städer
och stadsliknande samhällen — genom att på lämpligt sätt begränsa antalet
specialtobakshandlare, så att de kvarvarandes omsättning och nettointäkt
ökas.
Såsom tobakshandelsutredningen antytt kunde även ett annat tillvägagångssätt
ifrågakomma, nämligen att man bokstavligen tillämpade monopolförordningens
stadgande örn handelns »frihet».
1 betänkandet anföres härom:
»Den i monopolförordningen stadgade, skenbart oinskränkta regeln örn tobakshandelns
''frihet’ kunde teoretiskt tänkas från början hava givits en bokstavlig
tolkning på det sätt, att alla framställningar om inköpsrätt utan några
som helst restriktioner bifallits. Vilka vägar utvecklingen då skulle hava tagit
är vanskligt att uttala sig om. Så som förhållandena nu faktiskt gestaltat
sig har man att utgå från tobakshandlarekåren såsom en praktisk
realitet. När det då gäller att bedöma den aktuella situationen blir frågeställningen,
om det allmänna ur ekonomiska eller sociala synpunkter kan anses
ha något intresse av eller någon skyldighet att ingripa för att söka vidmakthålla
eller -— såsom påyrkats -— förbättra arbetsbetingelserna för den speciella
kår av tobakshandlare, som nu en gång kommit till stånd.»
Med hänsyn till erhållna direktiv torde anledning saknas att här närmare
ingå på de skäl, som kunna anses tala för en fri tobakshandel i den mening,
som här antytts. I enlighet med Herr Statsrådets skrivelse den 29 december
1941 går styrelsen i stället att utveckla, på vad sätt en begränsning av antalet
specialtobakshandlare lämpligast synes kunna genomföras, därest en sådan
åtgärd överhuvud taget anses böra vidtagas.
Tobakshandelsutredningen har på anförda skäl avvisat tanken på en fullständig
koncessionering av detaljhandeln med tobaksvaror och i stället föreslagit
vissa åtgärder i syfte att förhindra nyetablering och på längre sikt
uppnå en successiv inknappning av antalet specialtobakshandlare. Härutinnan
har föreslagits inrättande av en statens tobaksnämnd, bestående av en
ojävig ordförande samt lika antal representanter för monopolbolaget och
återförsäljarna, med uppgift att i samarbete med monopolbolaget och befintliga
sammanslutningar av återförsäljare verka för en sund utveckling av
handeln med tobaksvaror. I anslutning till de i nämndens instruktion angivna
riktlinjerna för nämndens verksamhet skulle instruktionen för de av Kungl.
Majit utsedda ledamöterna i monopolbolagets styrelse kompletteras med föreskrift.
att dessa ledamöter skulle tillse, att vid beviljande av inköpsrätt
mot rabatt hos bolaget för bedrivande av detaljhandel med tobaksvaror i stad
eller stadsliknande samhälle all varsamhet, som vore förenlig med bolagets
intressen och allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror
iakttoges samt att inköpsrätt företrädesvis beviljades personer med
kännedom örn tobakshandeln eller med annan affärskunskap; att vid behand
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
69
lingen av fråga om beviljande av inköpsrätt mot rabatt bos bolaget för bedrivande
av s. k. specialtobakshandel å nybebyggt område i stad eller stadsliknande
samhälle beaktades, huruvida i stället tillfälle borde beredas person,
som inom annan del av samhället idkade specialtobaksjiandel, att överflytta
sin rörelse till det nybebyggda området; samt att tillstånd till överflyttning
av inköpsrätt icke utan synnerliga skäl beviljades till ny innehavare
av specialtobaksaffär, som befunnes sakna bärkraft.
I sitt yttrande över tobakshandelsutredningens betänkande har styrelsen,
såsom förut nämnts, uttalat, att därest från statsmakternas sida skulle anses
erforderligt och ändamålsenligt att få till stånd en begränsning av antalet
specialtobakshandlare, införandet av ett lagfäst koncessionssystem syntes vara
att föredraga framför den av utredningsmännen föreslagna anordningen.
Skälen för detta ståndpunktstagande kunna i korthet angivas på följande
sätt. Därest det av utredningsmännen föreslagna systemet verkligen bleve
effektivt, skulle detsamma endast till namnet skilja sig från ett verkligt koncessionssystem.
Emellertid hyser styrelsen den bestämda uppfattningen, att
utredningsmännens förslag icke skulle leda till den önskade begränsningen
av försäljningsställenas antal. Utredningsmännen påpeka, att tanken på ett
förbud mot andr almnäs försäljning tydligen förfölle i och nied alt en koncessionering
av detaljhandeln avvisades. Importens monopolisering medförde
emellertid enhetliga försäljningsvillkor för inhemska och importerade tobaksvaror,
varför lockelsen till nyetablering på grundval av andrahandsinköp
bleve väsentligt minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror
bortfölle. Man skulle sålunda icke vidare behöva räkna med tillkomsten
av andra nya affärer än sådana, som monopolbolaget funne anledning bevilja
direkt inköpsrätt. Styrelsen vågar icke antaga, att utvecklingen i praktiken
skulle bli den av utredningsmännen angivna, utan finner tvärtom här
en läcka i systemet, som kan befaras äventyra hela resultatet av de åtgärder,
utredningsmännen föreslagit. Utan stöd i gällande författning lärer det vara
fåfäng möda att försöka effektivt hindra tillkomsten av nya tobaksåterförsäljare.
Detta förhållande bestyrkes av monopolbolagets mångåriga erfarenhet
av detta spörsmål. Godtages denna uppfattning, tvingas man i realiteten
in på en koncessionering av tobakshandeln. Av styrelsens allmänna inställning
till den föreliggande reformfrågan torde framgå, att styrelsen icke betraktar
en sådan utveckling såsom i och för sig eftersträvansvärd. Anses däremot
en reform ofrånkomlig, är enligt styrelsens uppfattning detaljhandelns
koncessionering ett nödvändigt ont, varförutan någon påtaglig ändring i nu
l ådande förhållanden icke kan komma till stånd.
Vid utformningen av ett förslag till lösning av det föreliggande spörsmålet
från nu angivna utgångspunkt möta två olika huvudfrågor, nämligen dels
frågan om koncessionssystemets slutliga gestaltning och dels frågan örn metoden
för systemets införande eller m. a. o. utformningen av lämpliga övergångsbestämmelser.
Vad angår frågan örn slutmålet för en koncessionering, har man först att
taga ställning till, hur kraftig nedskärning av antalet specialtobakshandlare
som lämpligen kan anses böra ske.
Här må erinras, att monopolbolaget redan år 1921 uttalade, att frågan om
ålerförsäljarrabattens skälighet måste bedömas med hänsyn till det arbete, det
behov av kapital och den risk, som är förenad med tobaksdetaljhandeln, en
uppfattning vartill tobakshandelsutredningen uttalat sin fulla anslutning. Styrelsen
har lill en början övervägt en sådan lösning av den föreliggande frågan,
att man först skulle från de nu angivna utgångspunkterna fastställa en
skälig återförsäljarrabalt och därefter nedbringa antalet specialtobakshandlare
så långt, alt omsättningen även för de sämst silinda kvarvarande åter
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
försäljarna gåva en tillfredsställande bärgning med den fastställda rabatten.
Efter närmare prövning har styrelsen emellertid nödgats övergiva denna
tanke. Dess genomförande skulle nämligen utan tvivel medföra ett synnerligen
omfattande och kostsamt inlösningsförfarande och även i övrigt försvåra
övergången till det nya systemet.
Ett lämpligare sätt att angripa problemet vöre enligt styrelsens uppfattning,
att vid koncessionssystemets införande stanna vid en utgallring av de småaffärer,
som nu föra en tynande tillvaro, och vilkas existens utgör källan till
de nuvarande klagomålen. En dylik mindre radikal nedskärning av antalet
specialtobakshandlare i förening med en effektiv spärr mot nyetablering
skulle omedelbart medföra viss förbättring för de kvarvarande affärsinnehavarinna
och på längre sikt möjliggöra en fortsatt successiv avveckling i den
mån detta framdeles befunnes önskvärt och lämpligt. En dylik fortsatt avveckling
borde emellertid ske med försiktighet och med bevarande såvitt
möjligt av en sund konkurrens mellan de kvarvarande tobaksaffärerna, så
att den fria handelns företräden ur affärsmässig synpunkt i möjligaste mån
bibehölles.
Vid koncessionssystemets införande torde, enär handeln med tobaksvaror
för närvarande i princip är fri, icke omedelbart kunna ifrågakomma att vägra
någon, som för närvarande bedriver försäljning av tobaksvaror, vare sig geinom
direkt inköp eller andrahandsinköp, rätt att tills vidare, i avbidan på
utgallringen, fortsätta sin försäljning.
Det första steget vid reformens genomförande skulle sålunda bli, att alla
detaljhandlare med tobaksvaror registrerades och att provisoriskt tillstånd
meddelades dem att tills vidare i samma ordning som förut inköpa och försälja
tobaksvaror. Örn särskilda skäl därtill förelåge borde för övrigt redan
under övergångstiden kunna ifrågakomma att bevilja exempelvis lanthandlare
och restauratören som förut gjort inköp i andra hand, direkt inköpsrätt
hos monopolbolaget.
Nästa åtgärd bleve att bestämma, vilka försäljningsställen som skulle indragas
och vilka återförsäljare som borde erhålla definitiv koncession. Här
må erinras om, att syftet med koncessioneringen ju vore att sanera förhållandena
inom specialtobakshandeln. Ehuru koncessioneringen formellt måste
omfatta hela landet, finge den praktiska verkningar endast för de städer och
stadsliknande samhällen, till vilka specialtobakshandeln koncentrerats, medan
för den rena landsbygdens del någon ändring av nu tillämpade principer
för distributionen av tobaksvaror icke skulle behöva genomföras. Även
för städernas del bleve koncessioneringens verkningar begränsad till vissa kategorier
av återförsäljare, främst givetvis specialtobakshandlarna. Emellertid
måste uppenbarligen förebyggas, att reformens syfte äventyrades genom
att en minskning av antalet specialtobakshandlare i städerna komme andra
kategorier av återförsäljare i stället för de kvarvarande specialtobakshandlarna
tillgodo. På grund härav vunne möjligen även frågan om en gallring
inom kioskhandeln med tobaksvaror viss aktualitet.
Skulle sålunda gallringen bland återförsäljarna i huvudsak taga sikte på
specialtobakshandlarna i städer och stadsliknande samhällen uppstår frågan,
huru begreppet specialtobakshandlare bör definieras. Härvidlag är då
att märka, att någon skarpt markerad gräns mellan tobaksaffärer, å ena,
samt pappers-, herrekiperings- och diverseaffärer, å andra sidan, aldrig funnits.
En ökad tendens bland tobakshandlandena att inkräkta på andra branschers
verksamhetsområde har otvivelaktigt på senare år gjort sig märkbar.
Strävandet att återföra tobakshandeln till ett lämpligare avvägt varuurval
synes även böra förknippas med en eventuell reform. Men vid själva övergången
torde det vara ändamåLslöst att söka utforma någon definition av
71
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
begreppet specialtobaksaffär med vars hjälp man kunde utstaka en bestämd
gränslinje mellan dessa affärer och andra försäljningsställen. I själva verket
torde nämligen en sådan differentiering sakna betydelse, enär de kategorier
av återförsäljare, vilkas förhållanden reformen skulle syfta till att förbättra,
i huvudsak torde sammanfalla med den återförsäljaregrupp, som i
monopolbolagets statistik redovisas under rubriken specialtobakshandlare.
Då det svenska tobaksmonopolet utövas av ett enskilt bolag, torde icke
kunna ifrågakomma, att gallringen bland de nuvarande återförsäljarna eller
det framtida beviljandet av koncession till ny innehavare av tobakshandel
överlämnas till monopolets utövare. I stället synes man i detta sammanhang
böra taga fasta på tobakshandelsutredningens förslag om inrättande av en
statens tobaksnämnd, bestående av representanter för monopolbolaget och
återförsäljarna samt en ojävig ordförande. I den sistnämndes uppgift skulle
även ingå att tillvarataga konsumenternas intressen. Åt en sådan nämnd synes
avgörandet av koncessionsfrågorna böra överlämnas.
Vid en utgallring bland nuvarande tobakshandlare synes av billighetsskäl
ersättning böra utgå till dem, som förvägras koncession. Därvid synas starka
skäl tala för, att man efter mönster från den enskilda vinhandelns inlösning
såvitt möjligt söker en lösning på den frivilliga överenskommelsens väg.
Då alla nuvarande återförsäljare i avbidan på reformens genomförande
skulle få tills vidare fortsätta sin verksamhet, synes nämligen möjlighet föreligga
att gå igenom samtliga specialaffärer och i ett sammanhang undersöka,
vilka försäljningsställen som böra inlösas. Uppenbarligen bör härvid samråd
äga rum mellan monopolbolaget och tobaksnämnden. Monopolbolaget
borde därefter söka träffa uppgörelse med innehavarna av de affärer, som
ansetts böra ifrågakomma till inlösen. Ersättningsavtalen borde därefter underställas
nämnden för granskning. Skulle det mot förmodan visa sig, att en
sådan väg till inlösningsfrågornas lösning icke vore framkomlig utan att en
reglering genom författning i ämnet bleve nödvändig, finge nämnden hos
Kungl. Maj :t göra anmälan därom. Erfarenheterna från vinhandelns avlösning
synes emellertid giva vid handen, att den frivilliga överenskommelsens
väg är den smidigaste och därigenom för båda parter fördelaktigaste. Tobaksnämndens
granskning av avtalen skulle också utgöra en garanti för att
billighetens krav bleve tillgodosedda vid uppgörelserna.
Vid ersättningsavtalens ingående finge självfallet förutom affärens ålder
samt omsättningens och nettovinstens storlek även beaktas, huruvida affären
genom tobaksförsäljningens bortfallande måste helt nedläggas eller om
affärsinnehavaren ämnade fortsätta försäljningen av andra varor. Ersättningen
torde i största möjliga utsträckning böra utgå i form av livräntor.
Det må framhållas, att ersättningen i varje individuellt fall icke komme att
röra sig om några större belopp, då ju inlösningen skulle avse de sämsta
affärerna.
Vid en begränsning av inlösningens omfattning på sätt bär förordats, lärer
frågan om en förändring av återförsäljarrabatten böra något undanskjutas.
Sedan reformens verkningar kunna överblickas finge emellertid denna fråga
ånyo upptagas. Därvid .synes även kunna förtjäna att bli föremål för (ivervägande,
huruvida icke en uppdelning av återförsäljarrabatten lämpligen
borde ske på det sätt, att rabatten utginge dels med viss procent på varuvärdet
och dels med viss uppbördsprovis.ion på det i priskurantpriset ingående
skattebeloppet — ett system som torde kunna verksamt bidraga till att
avlägsna stridigheter i rabattfrågan vid förändringar i skattesatserna. I värjo
fall bör starkt framhållas, att det här framlagda förslaget på intet sätt får
anses innefatta ett fastlåsande av rabattsatserna vid nuvarande läge. I den män
en påtaglig sanering av branschen framträtt, mäste uppenbarligen de förut
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
nämnda, är 1921 formulerade principerna för återförsäljarrabattens avvägning
med ökad styrka göra sig gällande. Med detta uttryckliga förbehåll finner
sig styrelsen kunna förorda, att monopolbolaget vidkännes kostnaden för
inlösningen. Härvid synes närmast böra ifrågakomma en utbyggnad av den
understödsfond, som tidigare avsatts till förmån för behövande f. d. tobakshandlare.
Beträffande koncessionens rättsliga karaktär synes böra fastslås, att koncessionen
skulle bliva knuten lill viss person och viss butikslokal. Den skulle
sålunda varken kunna ärvas eller överlåtas, och utan tillstånd finge icke koncessionshavare
flytta sin rörelse till ny lokal. Koncessionen borde i regel
gälla för livstid, men skulle självfallet kunna indragas vid allvarligare överträdelse
av monopolförordningens bestämmelser eller vid uppenbar misskötsel
av affären. Likaså borde koncessionshavaren vara skyldig underkasta
sig förflyttning av sin affär om det exempelvis befunnes lämpligt att nedlägga
affären för att i stället öppna en annan inom ett nybebyggt område.
Någon avgift för erhållande av koncession skulle icke uttagas och följaktligen
heller icke någon rätt till goodwill tillkomma koncessionshavares dödsbo.
En specialtobakshandlare, som erhåller inköpsrätt efter koncessionens införande
och som alltså startar sin rörelse med full vetskap om de nyss angivna
koncessionsvillkoren, synes utan vidare skyldig alt godtaga dessa villkor.
Här möter emellertid det ömtåligaste av de problem, som äro förknippade
med själva övergången till koncessionssystemet. Flertalet av de specialtobaksaffärer,
som efter utgallringen skulle kvarstå, ha redan under nuvarande
förhållanden ett visst saluvärde, självfallet av mycket växlande storlek.
De personer, som nu driva specialtobakshandel och som själva startat,
ärvt eller köpt affären, kunna med visst fog hävda, att införandet av ett koncessionssystem,
som innebure att inköpsrätten av tobaksvaror hädanefter
skulle vara helt personlig och varken få ärvas eller överlåtas, icke rimligen
borde ske utan att affärsinnehavarna tillerkändes någon ersättning. Visserligen
bör understrykas, att något rättsligen grundat ersättningskrav icke kunde
framställas. Rätten att hos monopolbolaget inköpa tobaksvaror mot rabatt
ar redan nu knuten till viss person oell viss lokal samt gäller allenast
tillsvidare. I praxis har dock monopolbolaget, då en person önskat överlåta
sin affär och angivit en lämplig efterträdare, i regel icke rest några hinder
mot överflyttning av inköpsrätten till efterträdaren. Med visst fog synes därför
kunna göras gällande, att det varit i förlitande på denna praxis, som nuvarande
affärsinnehavare investerat kapital i sina butiker. Billighetsskäl torde
sålunda kunna anföras till stöd för en uppmjukning av koncessionens
strängt personliga karaktär vid övergången. Härutinnan synes till en början
kunna ifrågakomma, att tillskapa en övergångsperiod, varunder en specialtobakshandels
goodwillvärde finge successivt avskrivas. Därvidlag synes emellertid
nödvändigt att införa en sådan tidsbegränsning, att övergångsbestämmelsernas
tillämpning kunde slutföras inom rimlig lid. Styrelsen förordar en
tioårig avvecklingsperiod på det sätt, att dödsboet efter en tobakshandlare,
som avlede exempelvis fem år efter koncessionssystemets införande, finge
rätt att utbekomma ett kontant belopp motsvarande affärens halva goodwillvärde.
Skedde dödsfallet efter sju år skulle 710 av goodwillvärdet utbetalas
o. s. v. Att märka är, alt goodwillvärdet icke finge beräknas med hänsyn till
den omsättning, som kunnat upparbetas i hägnet av koncessionssystemet,
utan att ersättningen skulle utgå i förhållande till affärens värde vid systemets
införande. Den här ifrågasatta övergångsbestämmelsen förutsätter sålunda
en värdering genom tobaksnämnden av samtliga specialaffärer vid
tidpunkten för koncessionssystemets införande. Även kostnaden för den nu
73
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
berörda inlösningen torde böra gäldas medelst avkastningen från den förut
berörda fonden.
Emellertid torde det ej bliva möjligt att stanna vid den nu föreslagna
övergångsbestämmelsen. Speciell hänsyn torde nämligen vid koncessionssystemets
införande böra tagas till nuvarande tobakshandlares maka respektive
make och barn. Därest en sådan nära anhörig till den förste koncessionshavaren
överhuvud taget ägde förutsättningar att sköta tobaksförsäljningen
borde han under nämnda tioårsperiod i händelse av den förste koncessionshavarens
död äga ett bestämt företräde till ny koncession, därest han själv
föredroge att erhålla sådan i stället för goodwillersättning enligt nyss angivna
regler. I det fall, att exempelvis hustrun till den förste koncessionshavaren
också avlede före tioårsperiodens utgång och efterlämnade en son, borde
för övrigt samma företrädesrätt respektive rätt till goodwillersättning kunna
tillerkännas sonen.
Frånsett övergångsbestämmelserna skulle tobaksnämnden vid valet av ny
koncessionshavare på lämpligt sätt, såsom genom annons i tobakshandlarnas
fackorgan, förklara koncessionen till ansökan ledig. Därvid skulle endast
personer med kännedom örn tobakshandeln eller annan affärskunskap ifrågakomma.
Även vid ett sådant val, varom nu är fråga, synes skälig hänsyn
böra tagas till nära släktskap mellan sökanden och den förre koncessionshavaren,
härvidlag dock endast under förutsättning att anförvanten i fråga
själv deltagit i affärens skötsel eller eljest synnerliga skäl föreligga. Till belysande
av det skäliga i ett sådant bedömande behöver endast erinras om
det ofta förekommande fallet att två familjemedlemmar hjälpas åt att sköta
en tobaksaffär, som formellt tillhör den ena av dem. I övrigt skulle vid val
av ny koncessionshavare företräde givas annan koncessionshavare, som ville
söka sig till ett bättre affärsläge eller tobakshandelsbiträde med väl vitsordad
tjänstgöring i branschen och förutsättningar att självständigt sköta en specialtobaksaffär.
Beviljandet av koncession utan vederlag för något goodwillvärde skulle
sålunda mera erhålla karaktären av befordran inom yrket än av en godtycklig
gåva. Systemet skulle också stimulera affärsinnehavarna och deras biträden
att med energi och omtanke utöva koncessionen.
I detta sammanhang bör anmärkas, att avtal mellan ny koncessionshavare
och den förre koncessionshavarens dödsbo om övertagande av lager och inventarier
självfallet borde ställas under uppsikt av tobaksnämnden till förebyggande
av att dödsboet på obehörigt sätt sökte utvinna ett goodwillvärde
ur affären eller att den andra parten sökte få en undervärdering till stånd.
I ett mindre antal fall förekommer, att specialtobakshandel bedrives i form
av aktiebolag. Bland de i monopolbolagets statistik upptagna c:a 3,000 specialtobakshandlarna
finnas 24 sådana fall. Ett fortsatt bedrivande av affären
i bolagsform med enskilda aktieägare skulle tydligen innebära ett kringgående
av bestämmelsen, att koncession icke kan ärvas eller överlåtas. Det
torde därför bliva nödvändigt att uppställa den undantagslösa regeln, alt koncession
för drivande av specialtobakshandel icke beviljas juridisk person. En
följd härav lärer bli, att bolagsformen ej längre finge något sakligt berättigande
inom specialtobakshandeln utan att de nämnda 24 bolagen finge träda
i likvidation. Möjlighet torde därvid böra beredas dessa företag att verkställa
avvecklingen av bolagsformen under den tioårsperiod, som förut berörts i
samband med övergången till det nya systemet. Efter likvidationen finge
koncession beviljas en av delägarna, varefter i det föregående angivna regler
bleve tillämpliga.
Beträffande andra grupper av återförsäljare än specialtobakshandlare torde
däremot varken vara möjligt eller behövligt att vägra koncession för juri
-
74
Kungl. Majlis proposition nr 200.
disk person. Bland gruppen speceri- och diversehandlare, som uppgår till i
Tunt tal 10,000, finnes exempelvis bortåt 400 företag, som drivas i form av
aktiebolag, och bland de 900 restauranter, som ha inköpsrätt hos monopolbolaget,
äro c:a 180 aktiebolag. I dessa fall synes koncession — att gälla tills
vidare — utan olägenhet kunna meddelas företaget som sådant.
I det föregående har uttalats, att man vid tobaksdetaljhandelns utformning
även borde eftersträva att återföra specialtobakshandeln till ett lämpligt avvägt
varuurval. Man kunde tänka sig att i detta syfte — såsom regelmässigt
skett i utländska koncessionssystem — förena koncessionen till specialaffär
med det villkoret, att jämte tobak endast finge säljas vissa angivna varor såsom
tobaksutensilier, tidningar, pappersvaror, lottsedlar, biljetter, spelkort,
film, tabletter o. dyl. Det synes också kunna ifrågakomma att stadga skyldighet
för koncessionshavaren att företrädesvis skylta med tobaksvaror. På
detta sätt skulle efter det nya systemets införande uppkomma en typ av affärer,
som med verkligt fog kunde betecknas som specialtobaksaffärer.
Beträffande koncessionens innebörd må slutligen framhållas, att förslaget
icke avser att innefatta förbud mot andrahandsförsäljning. En lanthandlare
som erhållit koncession för tobaksförsäljning bör exempelvis i fortsättningen
liksom nu äga rätt att, om han så önskar, inköpa tobaksvaror av en kolonialvarugrossist.
Skillnaden blir allenast, att det vid straffansvar bleve förbjudet
att bedriva andrahandsförsäljning av tobaksvaror till annan än koncessionerad
återförsäljare. Omvänt bör också efter det nya systemets införande
varje koncessionerad återförsäljare äga rätt att göra inköp hos monopolbolaget
med oavkortad rabatt.
Stockholm den 19 juni 1942.
AKTIEBOLAGET SVENSKA TOBAKSMONOPOLET
för dess styrelse:
KARL LEVINSON.
Eric Vasseur.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 200.
75
Utdrag av protokollet hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 mars
1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 15 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över
finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 5 mars 1943,
hade Kungl. Maj:t förordnat, att jämlikt § 60 sista punkten regeringsformen
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, såvitt i sagda förslag inginge bestämmelser,
vilka innefattade utvidgning av den i förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket stadgade
monopolrättigheten.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i finansdepartementet Hjalmar Nordfelt.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.
Den utredning som ägt rum i detta lagstiftningsärende giver vid handen,
att den år 1914 beslutade anordningen med fri rätt till import av färdiga tobaksvaror
vid sidan av tillverkningsmonopolet medfört avsevärda svårigheter,
att någon metod att med bibehållande av importens frihet giva den
inhemska tillverkningen tillbörligt skydd utan att beröva importhandeln
dess konkurrenskraft och därmed dess huvudsakliga uppgift icke kunnat utfinnas,
att vid sådant förhållande annan utväg knappast stått till buds än
statens inlösen av importrörelsen samt att importrättens monopolisering i
den omfattning som föreslagits innefattar en godtagbar lösning med bevarande
i möjligaste mån av det värde som vid monopolets inrättande och sedermera
ansetts ligga i en fri rätt till tobaksimport. Såtillvida föranleder alltså
remissförslaget icke någon erinran.
I fråga örn rätten till ersättning åt dem som i sin näring eller verksamhet
beröras av ett importmonopol har av de sakkunniga utarbetats utkast till
förordning örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol a importen
av tobaksvaror. Något förslag i ämnet från Kungl. Majlis sida föreligger
76
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
dock icke. Departementschefen har allenast framhållit att frågan om de
grunder, efter vilka ersättning skäligen bör utgå till de nuvarande enskilda
tobaksimportörerna och deras personal vid bifall till remissförslaget, komme
att senare anmälas. Spörsmålet örn ersättning till de av monopolet berörda
synes emellertid lagrådet vara av den betydelse för huvudfrågans bedömande
att bestämmelser i detta ämne böra enligt § 60 regeringsformen i
dess nuvarande lydelse antagas samtidigt med och i samma ordning som beslutet
örn monopolets inrättande, d. v. s. uti den för civillagstiftning gällande
ordningen (jfr konstitutionsutskottets utlåtande till 1936 års riksdag nr 32
med därvid fogad bilaga samt kamrarnas protokoll i ärendet). Därav torde
likväl ej följa att erforderliga detaljregler skola givas i civillags form. Det synes
lagrådet — som förutsätter att skälig gottgörelse beredes vederbörande -—
kunna vara tillfyllest, att i lagen upptagas dels de grundläggande bestämmelserna
örn rätt till ersättning för förlorad näringsverksamhet och förlust
av anställning, dels stadgande att ersättningen enligt de närmare grunder
som meddelas av Konungen och riksdagen skall fastställas av en nämnd,
tillsatt av Konungen och bestående, förutom av ordförande som torde böra
ha utövat domarämbete, av ledamöter som till lika antal företräda statens
och de ersättningsberättigades intressen.
Vissa lagtekniska svårigheter hava uppenbarligen mött i den omständigheten
att allenast utvidgningen av monopolrättigheten beröres av det nya
grundlagsstadgandet om ordningen för monopols fastställande. Den i remissförslaget
valda vägen för lagstiftningens utformning torde vara svårare att
fullfölja vid ersättningsfrågans reglering i lagen. Ett annat och till synes
lämpligare tillvägagångssätt är att i civillags form meddelas allenast de bestämmelser
som avse inrättandet av importmonopolet och dess innehåll tilllika
med förut åsyftade ersättningsbestämmelser, medan de i övrigt erforderliga
reglerna givas i den ordning, vari den nuvarande monopolförordningen
tillkommit. En sådan anordning skulle medföra vissa beaktansvärda fördelar
bland annat ur den synpunkten att, därest framdeles ändring av någon
bestämmelse bleve erforderlig, tvekan icke behövde råda om dess konstitutionella
karaktär.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
77
Utdrag av protokollet över finansårenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april
1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,
Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, att, sedan Kungl. Majit
genom beslut den 5 mars 1943 till lagrådet remitterat förslag till lag angående
statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror, såvitt i förslaget
inginge bestämmelser, vilka innefattade utvidgning av den i förordningen den
15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket stadgade monopolrättigheten, lagrådet den 23 mars 1943 avgivit sitt
utlåtande.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.
Lagrådet har ansett, att enligt § 60 regeringsformen i dess nuvarande lydelse
icke blott beslut om inrättande av monopol skulle fattas i den för civillagstiftning
gällande ordningen utan att även bestämmelser om ersättning
till de av monopolet berörda borde antagas samtidigt med och i samma ordning
som monopolbeslutet. Att förslag till ersättningsregler bör föreläggas
riksdagen samtidigt med själva monopolförslaget synes mig uppenbart. För
egen del kan jag däremot icke finna annat, än att syftet med 1937 års ändring
av § 60 regeringsformen skulle bliva tillgodosett i och med att frågan
om införandet av ett nytt monopol behandlas i den för civillagstiftning stadgade
ordningen. Icke heller lagrådet har ansett, att ersättningsfrågans detaljer
skulle behöva upptagas i en civillag. Såsom den följande framställningen
torde komma att belysa, är det emellertid en vansklig uppgift att i förevarande
ämne draga en gräns mellan detaljer och grundläggande stadganden.
Då riksdagen i allt fall på en gång får taga ställning till såväl monopolförslaget
som ett utförligt förslag till ersättningsförordning, synes mig allenast ett
konstaterande i civillags form av att ersättning för förlorad näringsverksamhet
och förlust av anställning skall utgå och att ersättningen skall fastställas
av en nämnd, icke lia någon uppgift att fylla, helst som vid statsmakternas
behandling av monopolfrågor aldrig gjorts gällande annat, än att ersättning
skall utgå enligt regler, som motsvara billighetens krav.
Jag anser sålunda hinder icke böra möta, att ersättningsfrågan erhåller
sin lösning genom en av Kungl. Majit och riksdagen anlagen förordning, och
anhåller nu att till närmare behandling få upptaga spörsmålet om de regler,
efter vilka ersättning i det här aktuella fallet bör utgå.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Ersättningsgrunderna vid tobaksimportens monopolisering.
De sakkunnigas förslag. Vid behandlingen av spörsmålet om de grunder,
efter vilka ersättning borde utgå till de nuvarande enskilda importörerna
och deras personal vid en monopolisering av tobaksimporten, ha de sakkunniga
till en början lämnat en redogörelse för de ersättningsregler, som tilllämpats
eller förordats vid vissa tidigare inlösningsförfaranden och förslag
därtill (betänkandet s. 106—128). Särskilt ha utredningsmännen därvid uppehållit
sig vid de regler, efter vilka ersättningar utgingo till följd av tobakstillverkningens
monopolisering, samt vid de synpunkter på ersättningsfrågan,
som anlades av de inom finansdepartementet tilllcallhde sakkunniga, vilka år
1936 framlade utredning rörande statligt kaffemonopol.
Av redogörelsen framgår bland annat, att man såväl i 1911 års betänkande
som senare hävdat den principen, att de ifrågavarande ersättningskraven icke
äro stödda på någon rättsregel, att det med andra ord icke är fråga om
något slags expropriationsförfarande, utan alt ersättning utgår av rena billighetsskäl.
De sakkunniga återge härefter de delar av auktoriserade revisorn Hagströms
i det föregående omnämnda utredning, som avse de undersökta tobaksimportfirmornas
goodwillvärde samt storleksordningen av en eventuell ersättning
till dessa firmors personal (betänkandet s. 128—135). Vidare redovisas
vissa yrkanden rörande ersättningsreglernas utformning i framställningar till
de sakkunniga från Svenska tobaksengrossistemas förening och Tobaksimportörernas
kontors- & lagerpersonals förening.
För egen del ha de sakkunniga i huvudsak anfört följande:
Spörsmålet, efter vilka grunder ersättning borde utgå vid en monopolisering
av tobaksimporten, vore uppenbarligen synnerligen ömtålig och svårlöst.
Visserligen funnes ett ganska rikhaltigt material från tidigare inlösningsförfaranden
eller förslag därtill att utgå från, men den nu föreliggande
ersättningsfrågan tilläte knappast några direkta paralleller utan måste bedömas
efter sin säregna natur.
Revisorn Hagströms undersökning omfattade 16 engrosföretag, representerande
85 procent av tobaksimporten. Ytterligare minst 5 procent av tobaksimporten
torde ombesörjas av firmor, hänförliga till kategorien grossistimportörer.
Bland dessa engrosfirmor funnes företag av väsentligt olika karaktär.
Vissa firmor hade en blandad rörelse, omfattande försäljning av icke
blott olika slags tobaksvaror utan även vissa kortvaror, därvid kortvarurörelsen
oftast men icke alltid vore av obetydlig omfattning. Å andra sidan
funnes firmor som exempelvis specialiserat sig på ett enda cigarrettmärke.
Den hos importörerna anställda personalen uppginge endast till omkring 150
personer, av vilka nära hälften eller ett 70-tal vore under 35 år (därav ett
30-tal under 25 år), ett 40-tal 35—49 år och lika många över 50 år gamla.
Att i författningstext reglera de skiftande ersättningsfrågorna bleve tydligen
en invecklad och omfattande uppgift, samtidigt som varje särskilt stadgande
komme att vinna tillämpning på ett tämligen ringa antal fall. Emellertid
syntes man böra eftersträva möjligast enkla och överskådliga regler under
fasthållande av den principiella utgångspunkten, att uppgiften icke vore att
fastställa regler för ett expropriationsförfarande eller att utforma ett pen
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
79
sionsreglemente utan att verkställa en ren skälighetsprövning. Om ersättningsförfarandet
bundes genom alltför detaljerade bestämmelser uppkomme
risk för mindre tillfredsställande resultat i de individuella fallen. Med hänsyn
härtill förordades ett system, där visserligen alla uppkommande ersättningsfall
i huvudsak reglerades i författningstext, men där likväl den ersättningskommission,
till vilken frågornas prövning borde hänskjutas, på flera viktiga
punkter bereddes möjlighet att vid bedömandet av de individuella fallen röra
sig inom en vidare marginal, än i tidigare liknande sammanhang ifrågasatts.
Ersättningskommissionen borde heller icke avskäras från möjligheten att förhandlingsvägen
nå en tillfredsställande lösning i sådana individuella fall, där
en tillämpning av huvudprinciperna tilläventyrs skulle ur statsverkets eller
de ersättningsberättigades synpunkt få uppenbart olämpliga konsekvenser,
eller i fall, där tillämpningen av de i författningstexten angivna reglerna
med hänsyn till bokföringstekniska förhållanden eller dylikt skulle kunna befinnas
förenad med oöverstigliga svårigheter.
De ersättningsspörsmål, som uppkomma vid en monopolisering av tobaksimporten,
kunna, yttra de sakkunniga, sammanfattas i tre huvudpunkter,
nämligen
1) återställande av det i tobaksimporten arbetande kapitalet;
2) ersättning för goodwill; samt
3) ersättning för mistad anställning inom importhandeln.
1. Återställande av det i tobaksimporten arbetande
kapitalet. Revisorn Hagström, vars undersökning, såsom förut nämnts,
omfattat firmor representerande 85 procent av tobaksimporten, har beräknat
det i tobaksimportrörelsen arbetande kapitalet per den 31 december 1938
till omkring 4 milj. kronor enligt följande uppställning:
Inventarier ........................................ kronor 19,000
Beträffande frågan om inlösen av inventarier uttala de sakkunniga:
I 1914 års ersättningsförordning1 6 §, skildes mellan inventarier som uteslutande
elier huvudsakligen voro användbara inom den förbjudna verksamheten
och övriga inventarier. Beträffande sistnämnda slag av inventarier
lämnades endast ersättning för värdeminskning till följd av verksamhetens
upphörande. En dylik uppdelning föreslogs även av kaffemonopolsakkunniga.
De i tobaksimportrörelsen begagnade inventarierna torde endast undantagsvis
vara av sådan beskaffenhet, att de kunna anses användbara endast
inom sådan rörelse. Inventarierna torde nämligen i huvudsak bestå av skrivoch
räknemaskiner, kontorsmöbler, lagerinredningar, automobiler m. m. Att
av denna anledning avvisa krav på inlösen anse vi icke böra ifrågakomma.
Vid inlösningen av tobaksfabrikanternas invenlarier i samband med lillverkningsmonopolets
införande var nyss berörda uppdelning tydligen nödvändig,
då fråga var om belopp av helt annan storleksordning än nu. Vad angår
1 Förordning den 15 december 1914 (nr 437) om vad iakttagas skall i avseende å införande
av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.
Varor ........
Fordringar
Bank och kassa
» 1,532,000
» 2,232,000
138,000
Summa kronor 3,921,000.
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
kaffemonopol,sakkunnigas ståndpunktstagande må framhållas, att kafferosterierna
i de allra flesta fallen jämväl bedriva kolonialvaruförsäljning och
sålunda efter genomförandet av ett kaffemonopol kunde ha använt sina inventarier
i den fortsatta delen av rörelsen. Att en sådan synpunkt även här
kan äga visst berättigande beröres närmare i specialmotiveringen. I princip
anse vi emellertid, att tobaksimportör, vars hela rörelse upphör, under de
särskilda betingelser, som angivas i specialmotiveringen, bör äga påfordra
inlösen efter värdering av sina i importrörelsen begagnade lösa inventarier.
De sakkunniga finna uppenbart att inlösningsplikt bör stadgas beträffande
lager av tobaksvaror, som finnas hos grossisterna, i frihamn eller å s. k. tobaksskattelager,
i den mån varorna äro kuranta. Emellertid voro ifrågavarande
lager redan vid tiden för betänkandets avgivande stadda i hastig minskning
på grund av krigsförhållandena.
Sedan de sakkunniga på anförda skäl förklarat sig finna anledning saknas
för statsverket att taga befattning med inkasseringen av importfirmornas
fordringar, ha de sammanfattningsvis anfört:
Med hänsyn till rådande förhållanden kan någon säker uppskattning av
statsverkets utlägg för inlösen av det i tobakshandeln arbetande kapitalet
icke nu företagas. Under förutsättning att en monopolisering av tobaksimporten
skulle genomföras den 1 juli 1941 samt att ökade importmöjligheter
vid denna tid ännu icke inträtt, förefaller det emellertid som om siffran 0.5
miljon kronor skulle kunna nämnas såsom ett maximibelopp med betryggande
marginal.
2. Ersättning för goodwill. Vid tidigare behandling av frågan
örn ersättning för goodwill vid monopolisering av en näring har ansetts, att
i de fall där nettovinsten av ett företag icke överstigit normal ränta (5 procent)
å det i företaget använda egna kapitalet, något ytterligare ersättningsanspråk
icke kunde förefinnas, sedan kapitalet återfåtts. I de fall åter, då
ett företag givit högre avkastning än normal ränta å det använda egna kapitalet,
vilken avkastning i 1914 års ersättningsförordning betecknats såsom
handelsvinst, har ytterligare ersättning ansetts billigtvis böra givas under
förutsättning att verksamheten fortgått under visst antal år.
De sakkunniga framhålla, att vid fastställande av ersättning för förlorad
handelsvinst två olika lösningar vid olika tillfällen vunnit tillämpning, nämligen
dels ersättning grundad på företagens nettoavkastning och dels ersättning
i förhållande till omsättningen. I betänkandet påvisas, att ett inlösningsförfarande
på grundval av omsättningens storlek i förevarande fall skulle
leda till uppenbart orimliga konsekvenser, medan hinder icke ansetts föreligga
att lägga importgrossisternas nettovinst till grund för beräkningen av
företagens affärsvärde. Då sistnämnda metod principiellt vore att anse som
riktigast syntes tvekan icke behöva råda därom, att denna metod här borde
väljas.
Beträffande härefter frågan, vilka årsresultat som borde läggas till grund
för beräkningen av nettoavkastningen utöver kapitalränta, ha de sakkunniga
i huvudsak anfört:
Revisorn Hagströms beräkningar ha grundats på resultaten för åren 1935
-—38. Vi finna även resultatet för år 1939 numera böra medtagas vid beräk
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
81
ningarna. Däremot synes resultatet för år 1940 uppenbarligen icke böra beaktas,
enär krigsförhållandena starkt påverkat importrörelsen under detta år.
Vidare finna vi anledning förorda, alt beräkningarna icke sträckas längre
tillbaka i tiden än till år 1935. Vi lia till en början uppmärksammat, att Hagström
funnit de av tobaksimporthandelssakkunniga framlagda siffrorna för
1934 och tidigare år i åtskilliga fall så ojämna, att de icke synts tillräckligt
tillförlitliga såsom underlag för en beräkning av eventuellt affärsvärde. Ersättningskommissionens
arbete synes sålunda bliva väsentligt förenklat och
utsikterna att nå ett rättvisande resultat större, om beräkningarna begränsas
på sätt här föreslagits. Vidare har tobaksimporten under första hälften av
1930-talet varit nedpressad långt under det förut omtalade »jämviktsläget»
för importen i förhållande till den inhemska tillverkningen. När nu importen
av olika anledningar under senare hälften av 1930-talet åter lyckats
arbeta sig upp till en bättre ställning, synas statsmakterna billigtvis böra tillgodoräkna
importfirmorna denna omständighet vid en nu genomförd monopolisering
av deras näring, så mycket mer som omsättningsökningen delvis
vunnits på bekostnad av nettovinsten.
Trots en såtillvida för importörerna gynnsam utgångspunkt har visat sig,
att importfirmorna i flera fall icke lämnat någon avkastning utöver normal
ränta å det i rörelsen investerade kapitalet. Då innehavarna av ifrågavarande
firmor uppnått tämligen hög ålder, anse utredningsmännen emellertid billigheten
kräva att ekonomiskt stöd likväl lämnas dessa personer. Sålunda borde
enligt de sakkunnigas förmenande samtliga innehavare av engrosimportfirmor,
vilka personligen leda rörelsen, erhålla livräntor till skäliga belopp och dessutom
goodwillersättning tillerkännas de företag, som i medeltal för åren 1935
—39 visat vinst utöver kapitalränta. Under hänvisning till revisorn Hagströms
beräkningar förorda de sakkunniga att i sistnämnda fall affärsvärdet beräknas
till högst fyra gånger den genomsnittliga handelsvinsten under åren 1935
—39.
Vad härefter angår frågan, efter vilka grunder ersättningen bör fastställas
till maximibeloppet eller till lägre belopp än fyra gånger företagarvinsten, ha
de sakkunniga funnit nödvändigt, att härutinnan giva ersättningskommissionen
jämförelsevis fria händer. De sakkunniga lia emellertid undersökt, vilka
omständigheter, som därvidlag böra tillmätas avgörande betydelse:
Vad först angår frågan örn importfirmornas ålder, visar all erfarenhet att
tobaksbranschen är speciellt känslig för omkastningar i smakriktningen. Den
omständigheten, att en grossist förfogar över vissa specialmärken, utgör därför
ingalunda någon garanti för rörelsens fortsatta bedrivande med gynnsamt
resultat. Erfarenheterna från de senaste åren äro särskilt väl ägnade att belysa,
att ett grossistföretags affärsvärde icke är beroende av dess ålder.
I likhet med vad som tidigare skett bör såsom villkor för att ersättning
skall tillkomma tobaksgrossist stadgas, att grossisten utövat verksamheten
under de fyra kalenderåren närmast före importmonopolets ikraftträdande.
I övrigt bör företagens ålder blott anses äga underordnad betydelse. Uppenbarligen
kan ersättningskommissionen i ett individuellt fall finna företagets
ålder — jämte andra omständigheter — inverka modifierande vid tillämpningen
av huvudgrunderna för inlösningsförfarandet, men större betydelse
synes ifrågavarande faktor icke böra tillmätas.
‘ Erfarenheten lär, såsom nyss antytts, all ett hastigt uppflammande intresse
fallang lill riksdagens protokoll 194.1. 1 sand Nr dott. H
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
hos konsumenterna för en viss typ av tobaksvaror efter några år lika plötsligt
kan utslockna. Viss försiktighet måste därvid iakttagas vid bedömandet
av affärsvärdet hos en rörelse, som starkt inriktats på vissa särskilda märken
av den just nu efterfrågade typen. Frågan torde kunna uttryckas så att
e? mi?s?mgsberattigad rörelses struktur bör tillmätas betydelse vid inlösmngsförfarandet.
Om rörelsen omfattar tobaksvaror av ett flertal olika slag,
fran skilda produktionsorter o. s. v., bör firman sålunda anses äga ett starkare
grundat affärsvärde än örn rörelsen — för att nämna den motsatta vtterligbeten
— omfattar blott ett enda cigarrettmärke.
I likhet med vad tidigare skett bör även ett företags utvecklingstendens beaktas.
Om vinsterna visa en stadig stegring år från år eller markerad tillbakagång,
ar detta tydligen ett förhållande som icke bör förbises vid ersättningens
bestämmande.
Även den omständigheten, att i visst fall en mera beaktansvärd del av
vinsten belöper på en kortvarurörelse, som företaget efter en omorganisation
ämnar fortsatta, synes böra beaktas vid fastställande av ersättningen för intrång
i näringsverksamhet.
, / här angivna hänseenden binda ersättningskommissionens handlande
vid i detalj fixerade regler, anse vi, såsom redan framhållits, icke lämpligt om
ens möjligt. Sedan maximiersättningen för affärsvärde bestämts, bör i övrigt
ankomma pa ersattmngskommissionen att med beaktande av ovan angivna
synpunkter bestämma ersättningsbeloppen i de individuella fallen. Därvid bör
det abgga kommissionen att föra protokoll över behandlingen av varje särskild
ersattmngsfråga och däri upptaga sitt beslut samt motiveringen för
detsamma.
Därest de sålunda förordade principerna för ersättningsförfarandet vunne
tillämpning, skulle enligt de sakkunnigas uppskattning ett belopp av 800,000
kronor erfordras för goodwillersättning åt engrosimportörerna.
3. Ersättning för mistad anställning inom importhandeln.
Utredningsmännen framhålla, att vid bestämmandet av de grunder
efter vilka ersättning skäligen bör utgå till tobaksimportörernas personal, en
fråga möter, beträffande vilken väsentliga skiljaktigheter i bedömandet framträda
vid en jämförelse mellan 1914 års ersättningsförordning och det senaste
monopolförslaget, kaffemonopolet. Härom yttra de sakkunniga:
Skiljaktigheter föreligga i två viktiga hänseenden.
19i4 åis ersättningsförordning särskilde sålunda yrkesutbildad och icke
yrkesutbddad personal, medan kaffemonopolsakkunniga — enär utsikterna
yinnande av anställning inom andra grenar av näringslivet ansåges ungefärligen
likartade för all den personal, ett kaffemonopol skulle göra arbets08
- avvisade en dylik uppdelning. I anslutning till den modernare, av
kaltemonopolsakkunmga intagna ståndpunkten finna vi icke heller vid ett
av tobaksimportens monopolisering föranlett ersättningsförfarande bärande
ansettsTefo^d1^38 ^ ^ sådan uPPdelnin8 av personalen, som tidigare
1914 ars förordning räknade vidare i huvudsak endast med engångsersätningar,
medan kaffemonopolsakkunniga för anställda inom de högre åldrarna
— under antagande av en livslång arbetslöshet — räknade med ersättning
i form a v livräntor samt för de yngsta årsgrupperna och för mellanbo
sm™ ~ ^ed.bst e,n kombination av obligatorisk engångs- respektive årsersattmng
och villkorliga tillagg till dessa — sökte konstruera ett ersättningssystem,
som a ena sidan icke skulle motverka intresset hos ersättningstagar
-
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
na att söka ny försörjning och å andra sidan, om dessa försök icke alls eller
endast ofullständigt lyckades, skulle möjliggöra en efter behovet avpassad
utfyllnad av de vid monopolets ikraftträdande fastställda ersättningarna.
Erfarenheten synes hava visat, att engångsersättningen är en mindre lämplig
ersättningsform, åtminstone vad angår personer i medelåldern. Med hänsyn
härtill biträda vi även såtillvida kaffemonopolsakkunnigas uppfattning, att
ersättningen för mistad anställning i största möjliga mån bör utgå i form av
livränta.
Jämväl i övrigt finna vi kaffemonopolsakkunnigas principiella utgångspunkt
vid bedömandet av förevarande ersättningsfråga ur social synpunkt
tillfredsställande. Vid ett närmare studium av de sakkunnigas försök att
praktiskt utforma tanken ha vi emellertid icke kunnat undgå att känna tvekan
rörande metodens lämplighet. Sådant förslaget framträder i de sakkunnigas
utkast till författningstext ter det sig obestridligen mycket komplicerat.
Framhållas bör, att den inom kaffehanteringen arbetande personalen vid tiden
för kaffemonopolutredningen uppgick till bortåt 5,000 personer, av vilka de
sakkunniga funno över 1,700 kunna ifrågakomma till ersättning. I nu förevarande
fall är fråga om en personal på endast omkring 150 personer. Tydligen
hade den förra frågan en ojämförligt större social räckvidd, varför ett
mera komplicerat system då kunnat äga större berättigande. Här synes i allt
fall en lösning efter väsentligt enklare linjer av såväl principiella som praktiska
skäl böra eftersträvas.
Vad de inom tobaksimporten anställda angår, synes vidare en särskild omständighet
böra tillbörligt beaktas. Av såväl arbetsgivare som anställda inom
branschen har gjorts gällande, att importnäringens svårigheter nödvändiggjort
en mycket låg lönestandard för importörernas personal. Vid verkställda
undersökningar ha vi ansett detta påstående vinna bekräftelse.
Till stöd för detta uttalande kan exempelvis anföras, att genomsnittslönen
till de hos grossisterna anställda manliga kontoristerna år 1938 synes ha utgjort
allenast U av medelinkomsten samma år för motsvarande personalgrupp
hos monopolbolaget. Hos grossisterna anställda kassörskor lia uppburit
föga mer än hälften (56 procent) av medelinkomsten för samma kategori
av bolagets personal. Vid bedömandet av dessa siffror bör märkas, afl
avsevärt större del av grossisternas personal än av bolagets har sin verksamhet
förlagd till den högsta dyrorten (Stockholm). Vidare kan nämnas, att
manlig lagerpersonal hos grossistfirmor i Stockholm år 1938 i genomsnitt
uppnådde en lön av allenast 2,422 kronor.
Efter övervägande av nu berörda förhållanden lia vi funnit oss böra föreslå,
att ersättningen till äldre personal gives formen av livränta och att anställda
i yngre åldersklasser erhålla engångsbelopp. Den ålder, som minst
skall hava uppnåtts för att livränta skall utgå, ha vi icke ansett oss kunna
sätta lägre än till 50 år. Engångsersättning skulle sålunda utgå till personer
med en ålder av 49 år eller därunder.
Såsom villkor för erhållande av ersättning synes — såsom skedde i 1914
års ersättningsförordning — böra uppställas att ersättningstagarens inkomst
av arbete under de fyra kalenderåren närmast före monopolets ikraftträdande
uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning inom tobaksimporten.
Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de anställdas i allmänhet anmärkningsvärt
låga lönenivå, finna vi ersättningarna böra tillmätas efter
jämförelsevis generösa grunder, då risk eljest i åtskilliga fall synes löreligga
att existensminimum underskrides. Vi finna anledning särskilt understryka,
att några direkta jämförelser med gängse grunder för pensionering icke. böra
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
kunna anställas. Det synes oss nämligen vara en klar principiell skillnad på
det fall, att en person vid fastställd avgångsålder, eller på grund av sjukdom
dessförinnan, pensioneras enligt de med anställningen förbundna pensionsvillkoren
eller därmed jämförliga grunder, och det fall, att staten förbjuder
en förut lovlig näring och därmed på en gång berövar en hel kår dess levebröd.
Beträffande de närmare reglerna för ersättningarnas beräknande föreslå
utredningsmännen, att livränta bestämmes efter medeltalet av inkomsten
under aren 1938 och 1939, dock att, örn medelårsinkomsten överstiger
10,000 kronor, överskjutande belopp ej medräknas. Under förutsättning av
minst 20 anställningsår skulle livränta utgå med sjuttiofem procent av medelårsinkomsten.
För personer med mindre än 20 anställningsår skulle livränta
utgå med ett i förhållande till anställningstidens längd reducerat belopp.
Enligt bestämmelserna i 9 § 1914 års ersättningsförordning utgick engångsersättning
med belopp motsvarande en medelårsinkomst för den verksamhetstid,
som omfattade de fyra närmaste kalenderåren före tillverkningsmonopolets
ikraftträdande. För varje tidigare helt verksamhetsår ökades
ersättningen med två femtedels medelårsinkomst, dock endast i den man
varje sådant verksamhetsår motsvarades av två ersättningstagarens levnadsår
utöver fyllda 21 år. Ersättning fick icke i något fall utgå med högre belopp
än fem gånger medelårsinkomsten.
Utredningsmännen föreslå att även dessa bestämmelser tagas till förebild
för bestämmande av ersättning till de hos importörerna anställda personer,
som icke uppnatt 50 ars ålder, men att bestämmelserna nu givas en för ersättningstagarna
något gynnsammare utformning. Då ersättningen till person,
som uppnått 50 års ålder, föreslagits skola utgå i form av livränta, bör
enligt de sakkunnigas mening vidare tillses, att engångsersättningen till en
49-åring närmar sig kapitaliserade värdet av livräntan till en 50-åring.
Från dessa utgångspunkter föreslås sådan avvikelse från bestämmelserna
i 1914 års förordning, att ersättningen för varje verksamhetsår utöver fyra
ökas med tre femtedels medelårsinkomst samt att stadgandet om maximering
av ersättningen till fem gånger medelårsinkomsten uteslutes. Den högsta
ersättningen till en 49-åring som varit anställd inom branschen sedan
21 års ålder — skulle då bli 9.4 gånger medelårsinkomsten. Kapitaliserade
värdet av livräntan enligt ovan angivna regler till en 50-åring utgör enligt
tabell III vid förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt 9.
gånger medelårsinkomsten under förutsättning att livräntan utgår vid slutet
av varje kvartal. De föreslagna reglerna skulle sålunda tillfredsställa kravet
på kontinuitet mellan ersättningen till den yngste livräntetagaren och den
maximala engångsersättningen.
I analogi med vad som föreslagits för livräntetagare skulle i fall, då medelårsinkomsten
överstege 10,000 kronor, överskjutande belopp icke medräknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
85
Beträffande förslaget att maximering av engångsersättningarna icke skulle
ske uttalas i betänkandet:
En undersökning visar, att de praktiska konsekvenserna av denna åtgärd
bliva tämligen obetydliga. Ingen enda ersättningstagare torde komma att
uppfylla samtliga villkor för erhållande av maximiersättningen och icke
mer än ett fåtal anställda komma upp till ersättningar överstigande 8 eller
ens 7 gånger medelårsinkomsten. I genomsnitt torde engångsersättningarna
komma att motsvara omkring 4.4 gånger medelårsinkomsten och sålunda
icke oväsentligt understiga i 1914 års ersättningsförordning stadgat maximum.
Emellertid vilja vi såsom ett alternativt förslag framkasta, att lägsta åldern
för erhållande av livränta sänkes till 45 år och att engångsersättningarna
maximeras till exempelvis 6 gånger medelårsinkomsten. En dylik ändring
skulle ur kostnadssynpunkt få obetydliga konsekvenser. Att en maximering
av engångsersättningarna skulle spela en mycket underordnad roll
framgår av det förut sagda. Sänkningen av åldersgränsen skulle allenast
medföra, att ytterligare ett tiotal anställda erhölle livränta samt att kapitaliserade
värdet av livräntan till den yngste livräntetagaren bleve höjt från
9 6 till 10‘4 gånger medelårsinkomsten. Ur teoretisk synpunkt skulle emellertid
ett sådant ersättningssystem drabbas av den anmärkningen, att ett
språng i ersättningsskalan skulle uppstå mellan personer i 44 respektive
45 års ålder, varjämte det principiellt sett torde vara ägnat att väcka starka
betänkligheter, att livränta skulle beviljas personer under 50 år.
De sakkunniga framhålla vidare i detta sammanhang att de — här som
på andra punkter — funnit sig böra bedöma det föreliggande spörsmålet
så som det framstode under normala förhållanden. Därest frågan om ett
inlösningsförfarande icke nu vunnit aktualitet på grund av den före krigsutbrottet
anbefallda utredningen, hade importörerna måhända till följd av
importsvårigheterna sett sig nödsakade att efterhand avskeda åtminstone
större delen av sin personal, liksom deras egna utsikter till inkomst av rörelsen
undan för undan minskats. Huruvida och i vad mån dessa omständigheter
böra beaktas vid inlösningsförfarandet är en fråga, till vilken utredningsmännen
icke ansett sig böra taga ställning.
Med utgångspunkt från ålder och anställningstid per den 31 december
1940 och med ledning av tabell III vid förordningen om statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt har kostnaden för ett ersättningsförfarande enligt
utredningsmännens förslag av dem beräknats på följande sätt:
Engångsersättningar till personal under 50 år ........ kronor 1,500,000
Livräntor till personal, som uppnått minst 50 år, årligen
tills vidare 120,000 kronor; kapitalvärde omkring .... » 1,350,000.
De sakkunniga påpeka, att dessa siffror på grund av vissa felkällor vid beräkningarna
kunnat bliva för höga:
Sålunda synas det tveksamt, huruvida alla de personer, som tobaksgrossisterna
angivit såsom tillhörande deras i importrörelsen sysselsatta personal,
verkligen äro berättigade till ersättning. Denna tvekan synes särskilt befogad
med avseende å vissa av de högst avlönade personerna. Förutsättningen
flir erhållande av ersättning måste självfallet vara, att vederbörande
inister sin anställning på grund av tobaksimportens monopoliscring. I vissa
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
fall, då importverksamheten är förenad med detaljhandel, synes det emellertid
kunna antagas, att personer i mera ledande ställning komma att kvarstå
såsom ledare för detaljhandeln. I ett sådant fall brister tydligen förutsättningen
för utbetalande av ersättning, då anställningen icke förloras på
grund av importens bortfallande.
En annan felkälla är, att för vissa handelsresande i lämnade uppgifter
synes ha angivits bruttolönen i fall, då vederbörande ha att själva bestrida
sina resekostnader. I dylika fall skall uppenbarligen medelårsinkomsten beräknas
på grundval av nettolönen.
Framhållas bör vidare, att angivna kostnad skulle uppkomma endast under
förutsättning att monopolbolaget icke ansåge sig kunna övertaga någon
del av de nuvarande importörernas personal.
De sakkunniga återupptaga härefter frågan om personlig ersättning till
vissa importörer därvid meddelas, att inom elva av de firmor undersökningen
omfattat företagens ägare vore verksamma såsom affärsledare. Dessa personer
voro alla vid 1939 års utgång över femtio år och åtta av dem över sextio år
gamla. Såsom av det föregående framgått, bör enligt de sakkunnigas mening
ersättning utgå till dessa personer även i form av livräntor. Beträffande
beräkningen av dessa livräntor anföra de sakkunniga:
Till grund för bestämmande av livränta till ifrågavarande personer torde
böra läggas den ledarlön, som inom affärslivet normalt kan beräknas i ett
företag av samma storleksordning som det, varom är fråga, dock högst 10,000
kronor. Livräntan synes skäligen böra fastställas till samma procentuella
andel av den beräknade ledarelönen sorn beträffande livräntorna till personal,
eller till 75 procent av lönen.
Vid en tillämpning av dessa grunder bar sammanlagda årliga ersättningsbeloppet
beräknats tills vidare komma att uppgå till omkring 65,000 kronor
och ungefärliga kapitalvärdet av de årliga beloppen till omkring 670,000
kronor.
Utredningsmännen ha slutligen upptagit frågan örn ersättning till utövarna
av agentverksamhet inom tobaksimporten. De påpeka därvid, att denna
yrkesgrupp icke ifrågakom till ersättning vid tobaksmonopolets införande,
vilket antagits bero på att dylik agentverksamhet allenast ägde ringa omfattning
och i regel utgjorde en mindre del av annan rörelse. Vid det inlösningsförfarande,
som ägde samband med spritmonopolets tillkomst, intogs,
erinra de sakkunniga, härutinnan en annan ståndpunkt. I betänkandet anföres
vidare:
För närvarande äro tio firmor — sammanslutna i Svenska tobaksagenters
förening — verksamma inom landet för avsättningen av utländska tobaksfabrikanters
varor. Av firmainnehavarna är en 45 år gammal och alla de
övriga över 50 år.
Det synes vara svårt att förutsäga, om de utländska tobaksfabrikanterna
efter genomförande av ett importmonopol fortfarande skulle anse sig äga
intresse av att vara direkt representerade i Sverige genom egna ombud. Med
hänsyn till erfarenheterna från tillverkningsmonopolets införande, då man
utgick från att grosshandeln med inhemska tobaksvaror skulle kunna fortfara,
men redan efter något år nödgades revidera denna uppfattning och
87
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
pä nytt taga upp ersättningsfrågan, finna vi anledning till försiktighet vid
bedömandet av tobaksagenternas möjligheter att fortsätta sin verksamhet.
Beaktas bör vidare, att även om en fortsatt verksamhet icke kan anses i
princip utesluten, en rationalisering av importen i form av nedbringande
av antalet saluförda märken kan komma att drabba vissa av dessa agenters
rörelse. Under sådana förhållanden finna vi billigheten kräva, att agenterna
icke ställas utanför ersättningsförfarandet. Det första villkoret för
att en agent skall kunna ifrågakomma till ersättning bör emellertid vara,
att han förbinder sig att vid importmonopolets ikraftträdande upphöra med
sin verksamhet som tobaksagent och heller icke därefter påbörja ny sådan
verksamhet. Vidare bör ersättningssökandens inkomst av tobaksagenturen
i medeltal för åren 1935—39 ha utgjort minst 10 procent av hans sammanlagda
arbetsinkomst samt verksamheten såsom tobaksagent hava bedrivits
minst 4 år.
Föreligga dessa förutsättningar synes agenten skäligen böra tillerkännas
livränta med högst 75 procent av medelårsinkomsten å tobaksagenturen
under åren 1935—39. Maximiersättningen skulle utgå till person, som varit
verksam såsom tobaksagent i minst 20 år. För agenter med kortare verksamhetstid
skulle livräntans belopp reduceras i förhållande till verksamhetstidens
längd.
Enligt dessa regler skulle 6 tobaksagenter ifrågakomma till erhållande av
livräntor. Verkställda beräkningar ha givit vid handen, att årliga kostnaden
för dessa livräntor tills vidare skulle uppgå till sammanlagt omkring 9,000
kronor. Kapitaliserade värdet av livräntorna bär uppskattats till omkring
85,000 kronor.
Då enligt de sakkunnigas förslag jämväl detaljistimporten skulle förbjudas,
har i betänkandet även framlagts förslag örn ersättning till detaljistimportörerna.
Med den utformning av importmonopolet, som här förordats, kommer
uppenbarligen denna fråga, såsom i det följande skall närmare beröras,
i ett helt förändrat läge.
Kostnaden för statsverket av ett ersättningsförfarande enligt de i det föregående
angivna grunderna, ha i betänkandet sammanfattats på följande sätt:
1. Ersättning för goodwill............................ kronor 800,000
2. Årsersättning till vissa firmainnehavare, årligen tills vi
dare
65,000 kronor; kapitalvärde.................. » 670,000
3. Engångsersättning till anställda .................... » 1,500,000
4. Årsersättning till anställda, årligen tills vidare 120,000
kronor; kapitalvärde ............................ * 1,350,000
5. Årsersättning till agenter, årligen tills vidare 9,000 kronor;
kapitalvärde............................... *____ 85,000
Summa kronor 4,405,000.
Det omedelbara kapitalbehovet — innefattande engångsersättningar och
livräntor för ett år — skulle då uppgå till omkring 2.5 miljoner kronor. Denna
siffra skulle emellertid sjunka, örn monopolbolagel kunde övertaga viss del
av importörernas personal.
88
Kungl. Maj:is proposition nr 200.
Härtill kommer utlägget för inlösen av varulager och inventarier, av de
sakkunniga beräknat till högst 500,000 kronor.
Efter det första året skulle livräntor tillsvidare utbetalas med omkring
194,000 kronor om året.
Vid betänkandet har fogats utkast till förordning om vissa ersättningar vid
införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror, utarbetat i enlighet
med de nu återgivna principerna.
Remissyttranden. De av utredningsmännen ifrågasatta ersättningarna vid
tobaksimportens monopolisering ha statskontoret, Kooperativa förbundet och
aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet funnit alltför rikligt tillmätta, medan
i övriga yttranden, där ersättningsfrågan berörts, antingen de i betänkandet
förordade principerna i huvudsak godtagits, med vissa modifikationer i för
ersättningstagarna gynnsam riktning, eller ock större avvikelser i samma
riktning påyrkats.
Statskontoret finner de föreslagna ersättningsgrundema under inga förhallanden
kunna godtagas, då de medföra betydligt generösare ersättningar
än vad som var fallet enligt 1914 års ersättningsregler.
Kooperativa förbundet yttrar, att ehuru en goodwillersättning kan anses
berättigad i de fall, där staten genom tvångslagstiftning eller genom att på
eget initiativ inleda förhandlingar åsyftar att överföra enskilda företag med
god ekonomisk ställning i sin ägo, tillräckliga skäl för krävande av sådan
ersättning knappast föreligga, då enskilda företag med åberopande av sitt
iråkade nödläge genom sin branschförening själva framställa begäran om att
bli inlösta av staten.
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet framhåller, att medan staten vid
tobaksmonopolets införande liksom vid senare ersättningsförfaranden, som
berört bolagets verksamhet, städse erhållit gottgörelse av bolaget för alla
av staten utgivna ersättningar, det ville synas som örn de sakkunniga utgått
från, att ersättningskostnaderna skulle stanna hos statsverket. Betänkandet
gåve ingen upplysning om anledningen härtill. Bolaget framhåller härefter
samma synpunkt, som kommit till uttryck i Kooperativa förbundets nyss
anmärkta yttrande och ifrågasätter, om anledning finnes att låta engrosimportörerna
erhålla ersättning efter fördelaktigare grunder än dem, som tilllämpades
vid inlösning enligt beslut av 1916 åns riksdag av grosshandeln med
svenska tobaksvaror.1 Härvid uttalar emellertid bolaget sin anslutning till
utredningsmännens uppfattning, att det för uppskattning av eventuellt goodwillvärde
hos företagen är riktigast att lägga nettoinkomsten och icke omsättningens
storlek till grund för beräkningen.
Handelskammaren i Stockholm finner sig i stort sett kunna konstatera,
att de föreslagna ersättningarna tillmätts efter relativt generösa grunder,
vilket handelskammaren i betraktande av de ogynnsamma konkurrensför
-
1 Härutinnan må hänvisas till SFS 191(5:212 samt till betänkandet s. 116—121.
Kung!. Maj:ts proposition nr 200.
89
hållanden, varunder importhandeln arbetat, finner skäligt. Handelskammaren
anför emellertid vidare bland annat:
Flertalet tobaksimportföretag äro av den ringa storleksordning, alt innehavarna
själva fungera som affärsledare. Den avkastning, dessa lia på rörelsen,
representeras, förutom av kapitalräntan, av ledarlönen. Ett företag, som
ger sin innehavare kapitalränta och en skälig ersättning för arbetet, har
emellertid enligt utredningen icke någon goodwill. Härvid har emellertid ej
beaktats det relativt betydande värde, som icke minst i dessa tider — på
ett helt annat sätt än exempelvis 1914 med den då rikligare tillgången på
arbetstillfällen — representeras av blotta innehavet av en rörelse, som skänker
innehavaren möjlighet att genom eget arbete förskaffa sig sin bärgning.
Ett företag, som utöver gängse ränta å det investerade kapitalet ger en någorlunda
konstant och tillfredsställande ersättning till innehavaren-affärsledaren,
ehuru avkastningen icke förslår till någon »handelsvinst», besitter
säkerligen ett affärsvärde, som kan uppskattas till åtskilliga gånger ledarinkomsten.
I vissa företag äro innehavarna mycket gamla — i några fall över
70 och i ett fall till och med över 80 år. I dylika fall utgör livräntan icke
nöjaktig ersättning för de värden, vederbörande avhänder sig, utan bör affärsinnehavaren
medgivas valrätt mellan livränta och en på grundval av
ledarinkomsten beräknad goodwill.
De föreslagna bestämmelserna angående beräkningen av den för goodwillersättningen
grundläggande handelsvinsten synas i vissa hänseenden kunna
ge anledning till erinran. Den räntesats å 5 procent, efter vilken kapitalräntan
skall beräknas, måste i betraktande av läget å kapitalmarknaden under
ifrågavarande period anses alltför hög. Utan att närmare ingå på detaljerna
vill handelskammaren därjämte framhålla, att frågan om rörelsens
belastning med skatter vid uträknande av handelsvinsten bör göras till föremål
för ytterligare utredning och övervägande.
Vid tobaksmonopolets inrättande stadgades skyldighet för monopolet att.
om tobakstillverkning idkades i förhyrda lokaler, övertaga hyreskontrakten.
Visserligen torde de lokaler, som disponeras för importhandeln, vara av relativt
ringa omfattning, och denna fråga har därför icke samma ekonomiska
betydelse för importgrossisterna som för fabrikanterna. Billigheten synes
emellertid fördra, att importör, som är bunden av hyreskontrakt för sin lokal
och av sådan anledning i samband med rörelsens nedläggande tillskyndas
förlust, tillerkännes rätt till ersättning härför.
Även handelskammaren i Malmö uttalar, att de sakkunnigas förslag i stort
sett synes motsvara billiga fordringar, men att de för goodwillersättning föreslagna
beräkningsgrunderna skulle försätta vissa importfirmor i missgynnad
ställning:
Särskilt gäller detta sådana företag vilka uteslutande omsätta tobaksvaror
och därigenom lia starkast känningar av beskattningens depressiva verkningar.
Till denna grupp höra också ett fåtal räntabla företag, vilka icke
på långt när komma upp i det goodwillvärde de skulle betinga vid fri försäljning.
Utom i förenämnda omständighet — d. v. s. de genom beskattningen
nedpressade inkomsterna — synes en anledning härtill vara att de beräknade
omkostnaderna exempelvis för kapitalränta och företagarelön uppskattas
efter samma grunder som ett under normala förhållanden arbetande förelag
utan beaktande därav all företagens omkostnadsslandard mäst anpassas
efter det onormalt stärka tryck på inkomstslandarden, som beskattningen
utövat. Särskilt för de räntabla företagen blir på della sidi den vinstmarginal,
varpå goodwillvärdet skall kalkyleras, uppenbari för låg samtidig! som de
90
Kungl. May.ts proposition nr 200.
i motsats mot de mindre räntabla härför icke erhålla kompensation i den
till företagsledarna utgående livräntan. Huru denna oegentlighet lämpligen
bör rättas torde emellertid ej kunna bedömas utan tillgång till det av utredningen
förebragta undersökningsmaterialet rörande importfirmornas ekonomi.
Handelskammaren anmärker jämväl på den vid goodwillvärdets beräkning
tillämpade räntesatsen samt finner tveksamt i vad mån och efter vilka normer
skatter böra ingå i grunderna för goodwillberäkningen. I sistnämnda
hänseende uttalar handelskammaren:
Den av utredningen anlitade bokföringsexperten har utgått från att skatt
bör beräknas å summan av ränta å eget kapital samt företagarevinst, och
att skattesatserna, vilka rätteligen bort utmätas efter framtida förhållanden,
i brist på nöjaktiga hållpunkter skäligen böra fastställas efter de nu gällande.
Till denna uppfattning synes utredningen ej lia tagit ståndpunkt. Däremot
har utredningen i 8 § ersättningsförordningen utan närmare motivering angivit
en annan beräkningsnorm nämligen inräkning av skatterna efter de under
perioden verkligt påförda. Uppenbarligen komma dessa båda metoder
att ge olika resultat ej blott på grund av ändring och höjning i såväl stålsson!
kommunalbeskattningen utan även i följd av skiljaktigheter i de i skatteavräkningen
ingående inkomstposterna. Ingendera av dessa metoder synes
emellertid fri från erinringar. Därest den förstnämnda — vilken i princip
torde vara den riktigaste — skulle komma till tillämpning, lär näppeligen
kunna anses befogat, att skatt för ränta å eget kapital ej får avdragas, medan
sådant avdrag samtidigt göres för lön lill affärsledare. Beträffande båda
dessa poster gäller emellertid, att de ej ingå i den inkomst, som skall kapitaliseras,
och de föranleda båda en ersättning, som framdeles blir föremål för
beskattning, den ena genom skatt å utbetald livränta, den andra genom beskattning
av den ränteavkastning, som uppkommer å affärsinnehavarens utlösta
i företaget arbetande kapital. Under angivna förutsättning lär sålunda
skatt endast böra beräknas på företagarevinsten men ej på ränta å eget kapital.
Vad åter den senare metoden angår medger densamma visserligen en inräkning
av skatterna efter mera normala förhållanden, men leder samtidigt till irrationella
resultat genom skattens olika beräkning bl. a. efter företagets juridiska
karaktär eller efter företagsledarens egenskap av anställd eller affärsinnehavare.
Handelskammaren i Göteborg finner likaledes de föreslagna ersättningsgrunderna
i stort sett fylla de krav på skälighet och rättvisa, som kunna ställas,
men framhåller vikten av, att vid ersättning för goodwillvärde största
möjliga hänsyn tages till företagens ålder och stabilitet samt specialisering
på enbart tobaksimport.
Till de av utredningsmännen angivna synpunkterna på ersättningsfrågan
ansluter sig vidare handelskammaren i Örebro, som dock understryker vikten
av att skälig hänsyn tages till importfirmornas omsättning, även om ersättningsberäkningen
principiellt grundas på nettovinsten. Handelskammaren
framhåller även, att de äldre importfirmorna genom de under monopolets
bestånd företagna skärpningarna av beskattningen å importvaror undan för
undan beskurits i sin näringsutövning och därigenom vållats bestående svårigheter
att bibehålla förutvarande personal, vilken på grund av långvarig
anställning icke kunnat utan vidare entledigas. Dylika svårigheter förelåge
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
91
icke för nystartade importfirmor, vilka kunnat uppbygga sin organisation
med hänsyn till de vid starten rådande förhållandena.
Handelskammaren i Gävle anför:
Handelskammaren vill betona, att statsverket genom sin skattepolitik ej
helt följt de ursprungliga intentionerna och därför borde känna sig förpliktat
att tillämpa liberala inlösningsvillkor. Det förefaller också, att de högst
betydande belopp, som av importörerna under årens lopp inlevererats i skatt
och monopollicensavgifter (sedan 1914 sammanlagt 226 milj. kronor; för
femårsperioden 1935—39 c:a 13.7 milj. kronor per år) borde tala för skälig
ersättning, liksom de starkt ökade inkomster, som importhandelns monopoli
sering skulle erbjuda det allmänna.
Om ersättning skall lämnas efter de i betänkandet angivna grunderna, anser
handelskammaren, att skäligheten talar för en beräkning av företagarvinsten
efter avdrag av 4 procent kapitalränta, som måste anses mera motsvara
ränteläget under den ifrågavarande tidsperioden. Detta procenttal har också
av kaffemonopolsakkunniga år 1936 angivits såsom normerande.
Det synes också handelskammaren, som om även de företag, vilka på
sistone ej uppvisat företagarevinst, likväl borde ersättas för den goodwill,
som otvivelaktigt ligger i själva rörelsen med organisation och kundkrets.
Denna ersättning bör vara en minimiersättning, som utgår till samtliga företag
i de fall, då den nyss berörda ersättningen för affärsvärdet ej ger en
högre gottgörelse. Den bör grundas på de skilda firmornas omsättning av
importerade tobaksprodukter.
Kommerskollegium finner sig kunna i stort sett förorda de i betänkandet
angivna inlösningsreglerna. Med hänsyn till det ränteläge, som var rådande
åren 1935—39, biträder kollegium yrkandet, att en räntesats av 4 procent
tillämpas vid beräkningen av importföretagens goodwillvärde liksom också
att därvid företagens ålder och utvecklingstendens beaktas. Att däremot bevilja
vederlag för goodwill åt företag, som icke uppvisa någon företagarvinst
under den ifrågakommande basperioden, synes kollegium knappast påkallat.
Svenska tobaksgrossisternas förening har i ett utförligt yttrande framfört
sina önskemål beträffande ersättningsgrundema, vilka önskemål i yttrandet
sammanfattats på följande sätt:
1) nettoavkastningsprincipen lägges till grund vid beräknande av rörelsens
affärsvärde;
2) icke endast i kombinerad tobaksimport- och kortvarurörelse utan även
i tobaksimportrörelse i kombination med detaljhandel lägges den å rörelsen
i dess helhet uppkomna vinsten till grund vid beräknande av affärsvärdet;
3) vid beräknande av handelsvinsten belastas icke rörelsen med högre kapitalränta
än 4 procent och ej heller med högre ledarlön än 10,000 kronor;
4) vid rörelsens belastning med skatter beräknas dessa allenast å företagarvinsten
och icke å ledarlön och kapitalränta;
5) skatterna uträknas efter de verkliga skattesatserna under perioden 1935
—1939;
6) affärsvärdet anses utgöra sex gånger handelsvinsten;
7) även om rörelsen icke uppvisar något affärsvärde enligt de härför angivna
principerna, tillerkännes affärsinnehavaren minimiersättning för goodwill,
beräknad efter omsättningen;
8) minimiersättning för goodwill utgår i stället för ersättning för affärsvärdet,
örn den förra ersättningen är större än den senare;
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
9) ersättningskommissionen erhåller sådan rörelsefrihet, att kommissionen
kan efter affärsmässiga principer, som tillämpas inom det enskilda affärslivet,
giva full rättvisa åt de skiftande ersättningsfallen;
10) staten övertager inlöst näringsidkares hyreskontrakt i de fall, då rörelsen
nedlägges;
11) livränta till affärsinnehavare och ersättning till anställda fastställes
till 75 procent av den beräknade lönen resp. medelår sinkomsten, maximerad
till 10,000 kronor;
12) den för livräntan normerande lönen till affärsinnehavare bestämmes
dock icke i något fall till lägre belopp än som verkligen uttagit®, begränsat
till 10,000 kronor;
13) försörjningsbidrag efter behovsprincipen tillerkännas änka och minderåriga
barn till avlidna affärsinnehavare och livränteberättigade anställda;
14) staten övertager de pensionsförpliktelser, som affärsinnehavare må ha
gentemot förutvarande anställda;
15) staten inlöser inventarier och lager och detta jämväl beträffande dylika
tillgångar i sådan med engrosimport av tobak kombinerad detaljhandelsverksamhet,
som i samband med importhandelns monopolisering nedlägges,
samt
16) ersättning beredes åt anställda i dylik detaljhandelsverksamhet, som
nedlägges, i enlighet med för övrig personal föreslagna grunder.
Beträffande de till stöd för dessa yrkanden anförda skälen, torde få hänvisas
till yttrandet, vilket kommer att tillhandahållas vederbörande utskott.
Vad särskilt angår frågan örn ersättning till importfirmornas
personal har vidare andragits följande.
Statskontoret finner uteslutet, att engångsersättningar och livräntor beräknas
förmånligare än efter de grunder monopolbolaget tillämpat för sina
egna anställda vid entlediganden på grund av rationalisering eller mekanisering
av tobakstillverkningen.
Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet anför:
Intrycket, att de ifrågasatta ersättningsgrunderna måste betraktas såsom
mycket generösa, framträder särskilt vid ett studium av de föreslagna normerna
för den personliga ersättningen. Därvid må till en början påpekas, att
det icke gjorts någon skillnad mellan yrkesutbildad och icke yrkesutbildad
personal.
Enligt de föreslagna ersättningsgrunderna skulle en ledare för en grossistfirma
vid uppnådd ålder av 50 år efter 20 års arbete inom näringen erhålla
en livränta å icke mindre än 75 procent av årsinkomsten, vilket motsvarar
ett kapitalvärde av 9.6 gånger denna inkomst. Om 1916 års ersättningsförordning
för engrossisterna med svenska tobaksvaror skulle hava fått tjäna
som förebild, hade han högst kunnat nå till en ersättning motsvarande 4
gånger denna inkomst, medan en fabriksledare enligt 1914 års ersättningsförordning
skulle fått ett ersättningsbelopp utgörande högst 5 gånger årsinkomsten.
Om redan denna olikhet i ersättningsgrunderna onekligen måste
anses frapperande, blir skillnaden än större för icke yrkesutbildad personal,
som föreslås till lika hög ersättning som den yrkesutbildade. Enligt nyssnämnda
ersättningsförordningar skulle den icke yrkesutbildade personalen
endast varit berättigad till ett halvt års inkomst, och vid sidan härav blott
kunnat få räkna på ett efter behovsprövning i det enskilda fallet utmätt
mindre understöd. Särskilt anmärkningsvärt synes det styrelsen vara, att som
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
93
grund för den personliga ersättningen till ledare av engrossistfirma enligt förslaget
skulle läggas den beräknade lön, som kommissionen efter jämförelse
med företag av liknande omfattning prövade skäligt fastställa, och detta sålunda
även i de fall, där alla omständigheter tyda på att firmans rörelse icke
burit eller i framtiden kunnat bära en lön av sådan storlek.
Då monopolbolaget vid företagna rationaliseringså [gärder eller av annan
anledning minskat personalstyrkan, har bolaget ansett sin ställning såsom ensam
arbetsgivare inom tobaksindustrien inom landet betinga ett särskilt hänsynstagande
gentemot den entledigade personalen. I detta syfte har inrättats
en övergångsstat, till vilken personal med lägst 15 års tjänstgöring hänförts.
Denna personal har därvid tillerkänts årliga understöd avvägda efter antalet
levnads- och tjänsteår, att utgå till fastställd pensionsålder. Enligt de grunder,
som sedan år 1931 tillämpas för övergångsstatsersättningar, utgår ersättningen
till manlig befattningshavare med högst 60 procent av åtnjutna löneförmåner
exklusive dyrtidstillägg, vilket maximibelopp erhålles vid uppnådd levnadsålder
av 55 år efter 25 tjänsteår. För kvinnlig befattningshavare blir den
högsta ersättningen 50 procent av lönen vid 49 års ålder efter 22 tjänsteår.
Från dessa ersättningar avgå å befattningshavaren belöpande pensionsavgifter.
Det torde enligt styrelsens mening icke föreligga något bärande skäl att
vid en monopolisering av importhandeln med tobaksvaror tillmäta ersättningen
åt de inom denna handel sysselsatta personerna efter fördelaktigare
grunder, än som sålunda för närvarande tillämpas vid understöd åt entledigad
personal inom den monopoliserade tobaksindustrien. Med beaktande av
de omständigheter, som utredningsmännen i övrigt framlagt för bedömandet
av de personliga ersättningarna, skulle styrelsen anse det skäligt, att dessa
ersättningar avvägdes efter i huvudsak samma grunder, som sålunda gälla
vid entledigande av personal inom tobaksindustrien.
Handelskammaren i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke försörjningsbidrag
till ersättningsberättigades efterlevande borde utgå.
Handelskammaren i Göteborg finner uppenbart, att ersättning bör utgå
även till person, som åtnjuter pension från importföretag, därest han genom
importmonopolets införande förlorar sin pensionsrätt. Handelskammaren
yttrar vidare:
Särskild uppmärksamhet kräva de fall, då en grossistimportör jämväl bedriver
detaljhandel. Utredningen har i viss mån berört de spörsmål, som här
kunna uppkomma. Emellertid synas utredningsmännen utgå från den förutsättningen,
att detaljaffärerna fortfarande komma att drivas. De i detaljaffären
anställda, som till följd av verksamhetens ändrade karaktär måste
finna sig i vissa lönereduceringar, skulle enligt utredningen icke komma i
åtnjutande av någon ersättning. Handelskammaren äger emellertid kännedom
örn företag av nu angiven art, där ett fortsättande av detaljiströrelsen
efter importmonopolets genomförande knappast skulle vara ekonomiskt möjligt.
Det rör sig här örn företag med centralt belägna butiker i de större städerna.
Möjligheterna att utan stöd av den egna importen kunna fortsätta
rörelsen, torde, med hänsyn till de höga omkostnaderna för sådana affärslokaler,
vara minimala. Av utredningen och förslaget till ersättningsförordning
framgår ej fullt klart, huruvida de i sådana detaljaffärer anställda, vid
affärernas nedläggande skulle bliva ersättningsberättigade. Enligt handelskammarens
mening borde otvivelaktigt även ersättning åt sådana anställda
utgå.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Handelskammaren i Gävle anser att ersättningsberättigads änka bör tillerkännas
livränta efter vanliga pensionsgrunder samt förutsätter att monopolbolaget
övertager de pensionsförpliktelser mot anställda, som tobaksimportör
i denna sin egenskap iklätt sig.
Handelskammaren i Sundsvall förordar jämväl livränta till ersättningstagares
änkor och/eller oförsörjda barn intill viss ålder, i synnerhet om livränta
under ersättningstagarens livstid icke utgått under visst antal år.
Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening betecknar som ett
mycket angeläget önskemål, att ersättningskommissionen gives befogenhet,
att beträffande såväl ersättningens form som storlek i gränsfall och ömmande
fall avvika från fastställda normer. Sålunda anser föreningen, att, då den
ersättningsberättigade så önskar, ersättningskommissionen beträffande personer
i åldern mellan 40 och 50 år borde hava befogenhet att utbyta engångsersättning
mot livränta, reducerad i relation till den, varmed den ersättningsberättigades
levnadsår understiger den föreslagna undre gränsen för erhållande
av livränta. Föreningen framför jämväl förut berörda önskemål om
försörjningsbidrag åt avliden ersättningstagares maka och minderåriga barn.
Efter att ha tagit del av monopolbolagets i ärendet avgivna yttrande har föreningen
vidare i en senare ingiven skrift anfört, att bolaget icke tillräckligt
beaktat den låga lönenivå, som varit rådande inom tobaksimportbranschen
och som haft sin grund i branschens ogynnsamma förutsättningar vid sidan
av det statliga tillverkningsmonopolet.
Tobaksimportförsäljareföreningen har gjort gällande, att handelsresande
z>ch platsförsäljare haft de lägsta inkomsterna inom tobaksimportbranschen,
på grund varav för denna yrkesgrupp hemställts om en gynnsammare lösning
i olika hänseenden av ersättningsfrågan än i betänkandet föreslagits.
Monopolbolagets utredning. Beträffande de grunder, efter vilka ersättning
borde utgå vid engrosimportens upphörande, har monopolbolagets styrelse
i sitt nya utlåtande hänvisat till vad därom uttalats i bolagets yttrande
över betänkandet. Emellertid framhåller styrelsen att ersättningsfrågan numera
i vissa hänseenden kommit i ett förändrat läge. Härom anföres i utlåtandet:
Då
importen av tobaksvaror — liksom åtskillig annan importverksamhet
—- efter krigsutbrottet praktiskt taget avstannat, lärer enligt styrelsens uppfattning
ingen annan möjlighet stå till buds, än att de förhållanden, som
voro rådande före år 1940, genomgående läggas till grund vid ersättningsfrågornas
bedömande. Icke desto mindre synes emellertid vid ersättningsbeloppens
fastställande böra beaktas, att tobaksimportörerna, därest inlösningsfrågan
icke nu blivit aktuell, liksom andra importörer fått vidkännas en betydande
inkomstminskning så länge den av kriget orsakade handelsspärren
varar. Uppenbarligen synes vidare ersättning icke böra ifrågakomma till sådan
hos grossistföretag tidigare anställd personal, som numera avskedats
och vunnit ny anställning.
Klart är vidare, att frågan örn ersättning till detaljistimportörerna komme
i ett helt förändrat läge, därest dessas importrätt bibehölles. Den i det föregående
angivna metoden för importhandelns reglerande skulle för detaljistim
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
95
portörerna endast medföra den förändringen, att vinsten å importverksamheten
bleve något beskuren i och med tillkomsten av enhetliga försäljningsvillkor.
Under förkrigsåren torde nämligen detaljistimportörernas vinst å försäljningen
av egna märken ha legat ett par procent högre än vinsten å försäljningen
av monopolvaror. Det torde kunna ifrågasättas, örn förlusten av
denna högre rabattinkomst överhuvudtaget kan anses vara av sådan betydelse
för detaljistimportörerna, att någon ersättning alls bör utgå. Redan i
tobakshandelsutredningens betänkande har emellertid föreslagits, att ersättningsförfarandet
med avseende å detaljistimportörerna skulle begränsas till
dem, för vilka medelnettovinsten å egna importvaror för åren 1935—39 utgör
minst 10 procent av affärens hela medelnettoinkomst. Med hänsyn härtill
torde antalet ersättningsfall av nu förevarande slag bli mycket ringa. Vidare
finge självfallet ersättningsbeloppet i varje enskilt fall väsentligt reduceras i
förhållande till det belopp, som kunnat ifrågakomma vid förlust av importrätten.
Frågan torde sålunda ur kostnadsynpunkt bli av ringa betydelse. Sett
ur individuell synpunkt åter, torde slutligen i enstaka fall stötande resultat
kunna uppstå, om detaljistimportörerna helt förvägrades ersättning. Styrelsen
finner sig sålunda icke böra förorda ett sådant ståndpunktstagande.
Med anledning av styrelsens uttalande rörande handelsspärrens betydelse
för bedömandet av tobaksimportörernas ersättningsfråga har handels kammaren
i Malmö yttrat:
Enligt handelskammarens mening synes styrelsen ha förbisett, att frågan
om engrosfirmornas inlösen helt är att återföra till tobakstillverkningens monopolisering
och därmed sammanhängande åtgärder samt förty aktualiserats
ej på grund av importens växlande lägen utan väsentligen som en följd av
den stegrade tobaksbeskattningen. För inlösningsfrågans bedömande lär sålunda
varken handelsavspärrningen eller importhandelns läge i övrigt vara
relevant men väl den omständigheten, att tobaksbeskattningen i stegrat tempo
nått sådan höjd och så diskriminerat särskilt engrosimporten, att importmöjligheterna
för dess vidkommande gjorts i stort sett illusoriska. Från liknande
utgångspunkter har tobakshandelsutredningen förordat att som grund
för ersättningsberäkningen väljes en period — 1935—1939 — avseende endast
åren före men ej efter krigsutbrottet. Till stöd härför har utredningen
framhållit att importrörelsen efter denna tidpunkt starkt påverkats av krigsförhållandena.
Enligt utredningens mening skulle en ersättningsberäkning
på bas av dessa för importörerna relativt gynnsamma år vara berättigad även
ur den synpunkten, att den innebär en viss kompensation för den inkomstminskning,
importörerna åsamkats genom den importen ålagda merbeskattningen.
Denna uppfattning går uppenbarligen tvärtemot den av styrelsen företrädda.
Handelskammaren får som sin mening framhålla, att styrelsens
uttalande beträffande ersättningsberäkningen ej förtjänar beaktande. Med så
mycket större fog kan däremot sägas alt ersättningsfrågan genom den numera
inträdda penningvärdeförsämringen kommit i ett väsentligt ändrat läge.
Liksom på andra områden lär också billig hänsyn få tagas till detta förhållande.
Jämväl Svenska tobaksengrossisternas förening har berört frågan örn krigsförhållandenas
inverkan på ersättningsgrunderna.
Föreningen anser det i hög grad omotiverat, att dessa förhållanden skola
lå inverka på bestämmande av ersättningsbeloppens storlek. Trots de begränsade
importmöjligheterna västerifrån — en viss import har dock förekommit
nied lejdbåtar — lia möjligheter stått öppna att fä betydande kvantiteter får
-
96
Kungl. Majda proposition nr 200.
diga tobaksvaror från europeiska länder. Att dessa möjligheter kunnat allenast
i begränsad omfattning utnyttjas, beror emellertid på att med den nuvarande
skattbelastningen och de höga transportkostnaderna varorna icke
kunnat licenseras till priser, som ansetts möjliga att utfå. Med en mera rimlig
skatteavvägning hade utan tvivel landets försörjning med tobaksvaror belunnit
sig i ett gynnsammare läge, och detta utan att staten behövt vidkännas
någon total skalteminskning. Föreningen förmenar därför, att den nedgång
i inkomsten, som importfirmorna efter krigsutbrottet fått vidkännas,
till stor del är att hänföra icke till handelsavspärrningen utan till skattepolitiken.
Om föreningen sålunda i likhet nied handelskammaren i Malmö anser att
genom krigsförhållandena något väsentligt ändrat läge för importhandelns
ersättningsfråga icke uppkommit, är detta däremot fallet genom den inträdda
penningvärdeförsämringen. Liksom på andra områden bör skälig hänsyn
få tagas till denna omständighet. Detta synes lämpligen kunna ske genom
en förhöjning såväl av goodwillersättningarna som de personliga ersättningarna,
varvid gällande allmänna löneindex bör tagas till utgångspunkt. En
komplettering av ersättningsreglerna i detta hänseende bör alltså vidtagas.
Örn rätten till detaljhandelsimport bibehålies, bör detta uppenbarligen icke
påverka ersättningen till de engrosimportörer, vilka ha egna detaljaffärer.
Det ekonomiska värdet av detaljhandelsimporten måste ju bli synnerligen
ringa, särskilt om vinsten å den egna importen icke sättes högre än återförsäljarrabatten
å monopolets tillverkning. I detta sammanhang får föreningen
erinra om att den i sitt yttrande över betänkandet på anförda skäl hemställt,
att goodwillvärdet för kombinerad gross- och detaljhandel med tobak
beräknas med utgångspunkt från den ur rörelsen i dess helhet framkomna
handelsvinsten ävensom att ersättning beredes åt anställda i dylik detaljhandelsverksamhet,
som nedlägges, i enlighet med för övrig personal föreslagna
grunder.
Departementschefen.
Uppenbarligen har det starka skattetryck på tobaksförsäljningen, som för
de inhemska varornas del möjliggjorts av att tillverkningen varit samlad på
en hand, verkat hämmande på vinstmöjligheterna för de enskilda importföretagen.
En följd härav har blivit, att företagens personal fått åtnöjas med
anmärkningsvärt låga löner. Det synes mig på grund härav försvarligt, örn
vid engrosimportens upphörande ersättning utbetalas efter något mera generösa
grunder än dem, som kunnat ifrågakomma, om inlösningen avsett en i
skatte- och konkurrenshänseende friare näring med mera normal avlöningsstandard
för personalen. I vissa hänseenden synas mig likväl de av utredningsmännen
ifrågasatta ersättningarna kunna tåla någon nedsättning utan
att billighetens krav bliva åsidosatta.
Vad angår den första av ersättningsfrågans tre huvudpunkter, nämligen
återställande av det i tobaksimporten arbetande kapitalet, synes mig anledning
saknas att förorda någon avvikelse från utredningsmännens förslag.
Ett par hithörande detaljspörsmål skola emellertid vidare beröras i specialmotiveringen.
Beträffande ersättning för goodwill till grossistimportörerna finner jag
heller icke anledning frångå de sakkunnigas förslag, att dylik ersättning
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
97
skall utgå med högst fyra gånger den s. k. medelhandelsvinsten eller medeltalet
av företagarevinsten för åren 1935—1939. Jag finner mig även kunna
biträda de sakkunnigas förslag, att, utöver goodwillersättning, livränta tillerkännes
de firmainnehavare, som själva handhaft ledningen av rörelsen.
Vad angår de närmare reglerna för goodwillersättningens fastställande, har
i de sakkunnigas förslag till ersättningsförordning efter förebild av 1914 års
ersättningsförordning ett försök gjorts att angiva de omständigheter, som i
varje särskilt fall skola beaktas. Enligt min uppfattning är emellertid föga
vunnet med författningsbestämmelser av förevarande art, då i allt fall en
ren uppskattning efter vad billigheten kan anses kräva måste äga rum beträffande
åtskilliga faktorer av stor betydelse för slutresultatet. Såsom i ett par
yttranden särskilt påpekats, bli exempelvis de grunder, efter vilka skatter
påföras rörelsen, av betydelse vid goodwillberäkningen. Med ett enstaka fall
för ögonen lärer det visserligen icke möta alltför stora svårigheter att finna
en metod för skatteberäkningen, som medför ur billighetssynpunkt tillfredsställande
resultat. Men att i författningstext fastslå bindande, generella
regler synes mig böra undvikas, då företagens juridiska karaktär såväl
som andra omständigheter kunna motivera ett i vissa avseenden skiljaktigt
bedömande av olika fall. Man synes mig därför böra stanna vid att — utöver
nyss angivna bestämmelser om maximiersättning och om basperiod för goodwillberäkningen
-—- i författningstexten fastställa dels procenttalet för den
kapitalränta, varmed årsresultatet bör minskas vid handelsvinstens beräknande,
dels ock de skattesatser, från vilka kommissionen skall utgå vid rörelsens
belastande med skatter. Vad räntesatsen angår synes mig det här
framlagda ersättningsförslaget i övrigt innefatta ett så starkt beaktande av
billighetens krav, att ett frångående av de sakkunnigas förslag i denna del,
5 procent, icke synes tillräckligt motiverat. Vad angår rörelsens belastande
med skatter, förordar jag, att de vid utgången av den nyss angivna basperioden,
eller alltså de för inkomst under år 1939 gällande skattesatserna, tagas
till utgångspunkt vid kommissionens beräkningar.
I övrigt synes kommissionen vid beräknandet av den medelhandelsvinst,
som skall ligga till grund för bestämmandet av goodwillersättning, i stort sett
böra följa de normer, som i allmänhet bruka tillämpas vid sådana beräkningar.
Kommissionen lior sålunda granska grossistfirmornas liandelsböcker
och med stöd av vad vid denna granskning iakttagits verkställa de justeringar,
som kunna vara erforderliga, för att den verkliga rörelsevinsten under
vart och ett av åren 1935—39 skall erhållas. De redovisade resultaten böra
sålunda ökas med bokförda skatter, bokförda avskrivningar, därest dessa
icke motsvara det normala behovet, tantiemer och direktörslöner, i den mån
dessa överstiga vad som kan anses utgöra normal ersättning för utfört arbete,
nyanskaffning av för stadigvarande bruk avsedda tillgångar, vilka bokförts
såsom omkostnad, ökning under året av dold reserv i varulagret samt andra
kostnader eller förluster, som icke kunna anses sammanhänga med rörelsen.
Å andra sidan böra de redovisade resultaten minskas med erforderliga avskrivningar
enligt grunder, som bruka tillämpas av taxeringsmyndigheterna, in
Bihang
till riksdagens protokoll 1043. 1 sami. Nr 200. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
komster — exempelvis hyresinkomster eller inkomster av aktieutdelningar
och räntor på obligationer eller andra räntebärande fordringsbevis •—- som
icke kunna anses höra till rörelsen, lön till affärsledare -—- där sådan lön
icke bokförts — med belopp, som prövas skäligt i jämförelse med motsvarande
omkostnad vid företag av liknande omfattning, minskning under året
av dold reserv i varulagret, andra icke bokförda kostnader, som böra belasta
rörelsen, samt skatter på den justerade rörelsevinsten enligt de för inkomst
under år 1939 gällande skattesatserna. Då ersättning för goodwill utgår endast
i den mån rörelsevinsten överstiger 5 procent ränta på det i rörelsen
investerade kapitalet, bör vinsten ytterligare minskas med sådan ränta på
medeltalet av det vid varje års början och slut investerade kapitalet. Vid beräkningen
av storleken av det i rörelsen investerade kapitalet skall tillses, att
tillgångarna upptagas till sina verkliga värden och att samtliga skulder, däribland
beräknad skatteskuld, medtagits. Sådana tillgångar och skulder, som
icke sammanhänga med rörelsen, skola uteslutas.
Vad angår ersättningen till importörernas personal finner jag icke anledning
frångå de sakkunnigas förslag, att medeltalet av inkomster under åren
1938 och 1939 tages till utgångspunkt. Härav följer, att såsom villkor för erhållande
av ersättning måste gälla, att vederbörande innehaft anställning hos
tobaksimportör sedan den 1 januari 1938, mot vilken regel med hänsyn till
omständigheterna i förevarande fall intet torde vara att erinra.
I likhet med utredningsmännen finner jag starka skäl tala för användande
av ersättningsformen livränta i största möjliga utsträckning och föreslår
för egen del 45 års ålder såsom nedre gräns för erhållande av livränta. Vad
angår livräntans storlek anser jag mig icke kunna ifrågasätta högre belopp
än 60 procent av medelårsinkomsten.
Beträffande ersättningstagare under 45 år vill jag i stället för engångsbelopp
föreslå en ersättningsform, som synes kunna betecknas såsom inkomstersättning,
och som visserligen skulle uträknas såsom ett engångsbelopp
men vid utbetalningen regelmässigt — på samma sätt som en livränta
— fördelas på månatliga utbetalningar så länge det fastställda beloppet
förslår. Dylik inkomstersättning synes mig böra maximeras till 6 gånger medelårsinkomsten.
Utbetalningen skulle ske månadsvis med 6 procent av medelårsinkomsten
eller således för år räknat med 72 procent av denna inkomst
till dess hela summan utbekommits. På så sätt skulle ersättningstagaren bibehållas
vid en måttligt reducerad inkomst för en rimlig tid framåt, varunder
han finge söka ny anställning. Längden av denna understödsperiod —
eller storleken av det belopp, av vilket de månatliga utbetalningarna skulle
tagas — bör i enlighet med utredningsmännens förslag ställas i relation till
ersättningstagarens medelårsinkomst och det antal verksamhetsår, han har
att åberopa, samt till hans levnadsålder.
Beträffande den yngsta personalgruppen synes mig en nedskärning av de
av utredningsmännen föreslagna ersättningsbeloppen böra ske. Jag förordar
härutinnan, att den, som vid importmonopolets ikraftträdande ännu ej uppnått
25 års ålder, erhåller en halv medelårsinkomst. Den som vid nämnda
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
99
tidpunkt uppnått 25 år eller högre ålder synes böra erhålla ersättning med
en medelårsinkomst för den verksamhetstid, som omfattar de fyra åren närmast
före importmonopolets ikraftträdande. Härutöver bör han för varje
tidigare helt verksamhetsår efter fyllda 21 år erhålla tre femtedels medelårsinkomst,
dock endast i den mån varje sådant verksamhetsår för den anställde
motsvaras av två levnadsår efter fyllda 21 år.
Fall kunna tänkas, då en ersättningstagare skulle äga ett befogat intresse
av att utbekomma ersättningen på en gång, exempelvis för att påbörja egen
rörelse. Kommissionen synes böra erhålla befogenhet att undantagsvis tillmötesgå
dylik framställning. Skäl synas dock föreligga till sträng prövning
från kommissionens sida, huruvida bifall till framställningen verkligen skulle
vara till gagn för ersättningstagaren. Bifalles framställningen, synes på en
gång utgående inkomstersättning böra reduceras med en sjättedel och livränta
ersättas med ett engångsbelopp motsvarande livräntans efter sedvanliga
försäkringstekniska grunder beräknade kapitaliserade värde.
Då inkomstersättningen principiellt är att uppfatta som en engångsersättning
följer härav, att eventuellt innestående del av ersättningen efter ersättningstagares
död bör utgå till hans dödsbo. Beträffande livränta ligger däremot
i sakens natur att någon motsvarande rätt till ersättning åt dödsbo icke
föreligger. Någon generell bestämmelse om understöd till ersättningstagares
efterlevande synes mig heller icke böra meddelas.
I de fall, där livränta skulle utgå till företagsledare, bör självfallet icke
annan beräkningsgrund ifrågakomma än den, som föreslagits för livränta till
anställd. Detsamma gäller de föreslagna livräntorna till vissa tobaksagenter.
Mot förslaget om ersättning till sistnämnda grupp av näringsidkare inom
tobaksimportbranschen finner jag eljest icke skäl till erinran.
Vad slutligen angår frågan om ersättning till vissa detaljistimportörer, anser
jag i likhet med monopolbolagets styrelse viss kompensation böra tillerkännas
dessa för den inkomstminskning, de nya reglerna om detaljistimporten
åsamka dem. Detaljistimportörernas vinst å försäljningen av egna märken
torde under förkrigsåren i genomsnitt ha legat ett par enheter högre än monopolbolagets
återförsäljarrabatt. En jämförelse med den föreslagna goodwillersättningen
till grossistimportörerna synes motivera en ersättning till
detaljistimportörerna med åtta procent av det belopp, vartill försäljningen av
egna importvaror i medeltal uppgått under åren 1935—39. Ersättningen till
detaljistimportörer torde då komma att uppgå till sammanlagt 50,000 å
60,000 kronor eller ungefär hälften av det belopp, utredningsmännen räknat
med vid förlust av rätten till detaljistimport.
Specialmotivering.
På grundval av de sakkunnigas utkast bar i enlighet med i det föregående
angivna riktlinjer inom finansdepartementet upprättats förslag till förordning
örn vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av to
-
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
baksvaror. Jag övergår nu till behandlingen av vissa detaljspörsmål i anslutning
till författningstexten.
2 §.
När i de definitioner, sorn 2 § innehåller, talas om importör, som vid tiden
lör importmonopolets ikraftträdande bedriver införsel av tobaksvaror, eller
tobaksagent, som verkar för avsättning av importerade tobaksvaror, får
självfallet dessa uttryck icke givas sådan tolkning, att importör eller agent,
vars verksamhet på grund av krigsförhållandena tillfälligt avstannat, skulle
vara utestängd från ersättningsförfarandet.
6 §•
De sakkunniga föreslogo [6 § första stycket 1) i utkastet], att inlösen skulle
ske av importör tillhöriga lösa inventarier, vilka förvärvats före den 1 januari
1941 och bevisligen varit i regelbundet bruk inom importrörelsen intill
tiden för monopolets ikraftträdande samt icke skäligen kunde anlagas
efter importrörelsens nedläggande komma till användning inom annan av
importören bedriven verksamhet. Inlösningspriset skulle, enligt 6 § andra stycket
i utkastet, bestämmas efter vad egendomen av kommissionen prövades
skäligen vara värd.
Rörande dessa bestämmelser anförde de sakkunniga i specialmotiveringen
till utkastet bland annat följande.
Det i 6 § första stycket under 1) givna stadgandet företer åtskilliga avvikelser
från motsvarande föreskrifter i 1914 års ersättningsförordning (6 §),
vilka avvikelser i vissa hänseenden torde tarva en närmare motivering.
Genom stadgandet avvisas krav på inlösen av inventarier, vilka anskaffats
efter den 1 januari 1941, d. v. s. efter det i betänkandet framlagda förslag
blivit kända. Häremot torde någon invändning icke med fog kunna
framställas från importörernas sida, därest importmonopolet, såsom vi antagit,
skulle träda i kraft den 1 juli 1941.
Ett närmare efterliknande av 1914 års förebild skulle lia föranlett krav
på att inventarierna sedan den 1 januari 1941 varit i bruk inom importrörelsen.
En sådan utformning av stadgandet skulle emellertid ha föranlett,
att om t. ex. en automobil eller viss lagerinredning till följd av krisförhållandena
icke kunnat utnyttjas under den senaste tiden, ägaren blivit avskuren
frän rätten att påfordra inlösning av denna egendom. Om återigen
föreskrivits, att egendomen skolat vara i bruk t. ex. under år 1939, skulle
en importör, som senare i och för rörelsen anskaffat exempelvis en gengasbil,
icke kunnat påfordra inlösning av bilen. Dylika olägenheter ha vi åsyftat
att undvika genom föreskriften, att inventarierna skola lia använts intill
tiden för monopolets ikraftträdande. Vid tolkningen av detta stadgande torde
kommissionen böra beakla omständigheter av nyss antydd art och sålunda
undvika onödig stränghet i bedömandet. Örn å andra sidan viss egendom
på grund av förslitning upphört att begagnas t. ex. någon månad före monopolets
ikraftträdande, skulle självfallet krav på inlösen underkännas redan
på grund av den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna värderingsregeln.
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
101
Då tidpunkten för importmonopolets ikraftträdande förskjutits i förhållande
till vad de sakkunniga antagit, synes ifrågavarande stadgande behöva
jämkas. Rätt till inlösen torde höra stadgas beträffande inventarier, som förvärvats
före den 1 januari 1943 och bevisligen varit i regelbundet brak inom
importrörelsen samt icke kunna komma till sådan fortsatt användning, som
i utkastet angivits. En dylik regel synes bereda kommissionen möjlighet att
beakta de billighetssynpunkter, utredningsmännen framhållit.
Såsom utredningsmännen påpekat bör kommissionen i fall, där en importör
även bedriver detaljhandel med tobaksvaror och utnyttjar vissa inventarier
för båda rörelsegrenarna, förvissa sig om att egendomen verkligen till
följd av importrörelsens bortfallande icke vidare kan utnyttjas av ägaren.
8 §.
Beträffande de »övriga omständigheter», som enligt 8 § sista stycket skola
beaktas vid beräkningen av goodwillvärde, ha de sakkunniga framhållit, att
örn en mera avsevärd del av ett inlösningsberättigat företags vinst belöper på
en kortvararörelse, som företaget efter en omorganisation ämnar fortsätta,
detta förhållande bör beaktas vid ersättningens fastställande samt att om ett
företag ämnar fortsätta en förut bedriven försäljning från tull- eller frihamnslager,
även en dylik omständighet bör inverka på ersättningssummans storlek.
11 §•
I 11 § har såsom villkor för ersättning till anställd stadgats, att den anställde
icke erhållit och icke kunnat erhålla likvärdig anställning i statens
tjänst eller hos monopolets utövare. 1914 års ersättningsförordning innehöll
ett liknande stadgande, till vilket emellertid anslöt sig regler om ersättningsrätt
i det fall, att ersättningstagaren inom viss tid utan eget förvållande
blivit skild från den nya anställningen. Då anledning torde föreligga att
antaga, att sådan ny anställning endast undantagsvis kan ifrågakomma i
samband med importmonopolets införande torde en motsvarighet till nyss antydda
regler i 1914 års förordning kunna undvaras. Skulle något enstaka
ersättningsfall av här ifrågavarande art uppkomma, synes detta lämpligen
kunna vinna behandling i särskild ordning.
Med anledning av ett uttalande av handelskammaren i Göteborg torde böra
framhållas, att örn import- och detaljhandel med tobaksvaror bedrivits av
samma företagare och importhandelns bortfallande gör även detaljhandelns
nedläggande till en ekonomisk nödvändighet, i detaljhandeln anställda tydligen
böra anses lia mist sin inkomst till följd av importmonopolets införande
och sålunda vara berättigade till ersättning.
14 §.
Såsom de sakkunniga uttalat synes kommissionen icke böra avskäras från
möjligheten att göra avvikelser från de i författningstexten angivna grunderna
för ersättningsförfarandet i fall, då ett strikt tillämpande av dessa skulle ur
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 200.
statsverkets eller de ersättningsberättigades synpunkt få uppenbart olämpliga
konsekvenser. En uttrycklig bestämmelse härom har upptagits i 14 §.
Såsom monopolbolaget påpekat erhöll staten vid tobaksmonopolets tillkomst
gottgörelse av bolaget för alla av staten i samband med monopolets införande
till enskilda utbetalade ersättningar. Kostnaden för senare ersättningsförfaranden,
som berört bolagets verksamhet, ha likaledes burits av
bolaget. Jämväl nu ifrågavarande ersättningar synas böra utgå av bolagets
medel. Kungl. Majit torde böra utverka bemyndigande av riksdagen att
träffa avtal härom med bolaget. I ersättningsförordningen torde böra stadgas,
att förordningen skall träda i kraft å dag, som av Kungl. Majit bestämmes.
Ikraftträdandet skulle ske, då berörda avtal ingåtts, dock senast den 1
juli 1943.
Såsom utredningsmännen föreslagit, torde de ersättningar, som utgå i form
av engångsbelopp, i likhet med vad som skedde vid tillverkningsmonopolets
införande böra undantagas från skattepliktig inkomst. Stadgande härom har
upptagits i ett inom finansdepartementet upprättat förslag till förordning om
skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen
av tobaksvaror.
Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Majit måtte genom proposition
föreslå riksdagen att
dels antaga berörda, inom finansdepartementet upprättade
förslag till
1) lag angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror,
2) förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol
å importen av tobaksvaror samt
3) förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet
av statsmonopol å importen av tobaksvaror;
dels besluta, att anm. 2 vid nr 159 i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan från
och med den 1 juli 1943 skall hava följande ändrade lydelse:
Anm. 2. Resande, som ankommer från utrikes ort och för eget bruk medför
färdiga tobaksvaror utöver viss mindre, av Kungl. Maja med stöd av
26 § 1 mom. lagen angående statsmonopol å tillverkning och import av
tobaksvaror fastställd myckenhet, skall för berörda överskott erlägga tull,
som utgör:
a) vad angår myckenhet, icke överstigande den av Kungl. Majit med stöd
av 26 § 2 mom. nämnda lag fastställda,
för cigarrer ......................................... 15 öre per st.
» cigarrcigarretter.................................. 8 > » j
> cigarretter....................................... 5 „ , ,
> färdiga tobaksvaror, andra slag................... 10 kr. > kg.
103
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
b) vad angår myckenhet överskjutande den under a) åsyftade,
för cigarrer.......................................... 30 öre per st.
» cigarrcigarretter.................................. 13 » j >
» cigarretter....................................... 10 » » >
j> färdiga tobaksvaror, andra slag................... 20 kr. » kg.
dels bemyndiga Kungl. Majit att å statens vägnar träffa
överenskommelse med aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet
om sådana ändringar i gällande avtal angående utövandet av
statens tobaksmonopol, som föranledas av nyssnämnda lags
antagande;
dels ock bemyndiga Kungl. Majit att med aktiebolaget
Svenska tobaksmonopolet träffa avtal därom, att av bolagets
medel skall utgå gottgörelse till de inom tobaksbranschen sysselsatta
personer, som avses i den föreslagna ersättningsförordningen,
i enlighet med den i sagda förordning omförmälda
kommissionens beslut.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
E. Reuterswärd.