Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
1
Nr 195.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående elektrifiering
av järnvägslinjen Östersund—Storlien; given
Stockholms slott den 2 april 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Gustaf Andersson.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 april 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Andersson,
Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anför
chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson.
I sin skrivelse den 2 september 1942 angående anslag för budgetåret
1943/44 till nya byggnader och anläggningar m. m. vid statens järnvägar
hemställde järnvägsstyrelsen bland annat örn ett anslag å 5,500,000 kronor
för slutförande av nu pågående, av 1941 års riksdag beslutad elektrifiering
av järnvägslinjerna Hälsingborg—Hässleholm m. fl. Styrelsen meddelade
i detta sammanhang, att undersökning påginge om möjligheterna för fortsatta
elektrifieringsarbeten vid statsbanorna och att styrelsen eventuellt avsåge
att senare inkomma med det anslagsäskande, vartill denna undersökning
kunde giva anledning.
Sedan ifrågavarande undersökning slutförts, har järnvägsstyrelsen i skri
Bihang
till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 195.
758 43
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
velse den 13 februari 1943 framlagt resultatet av densamma och därvid
hemställt örn anvisande av anslag för viss fortsatt elektrifiering av statsbanenätet.
Innan jag närmare redogör för styrelsens framställning torde jag få erinra
örn följande.
I och med avslutandet av elektrifieringen av linjen Långsele—Boden —
vilken linje öppnades för elektrisk drift i början av år 1942 — voro samtliga
statens järnvägars nuvarande huvudlinjer och därjämte en del till dessa
anslutande sidolinjer utrustade för elektrisk drift. De elektrifierade linjernas
längd uppgick till 4,245 kilometer. I förhållande till hela statsbanenätet,
de införlivade enskilda järnvägarna inberäknade, utgjorde denna
sträcka vid nämnda tidpunkt omkring 44 procent. Mätt i vagnaxelkilometer
utfördes å de elektrifierade linjerna icke mindre än omkring 85 procent av
hela statens järnvägars trafikarbete.
Med skrivelse den 29 januari 1941 framlade järnvägsstyrelsen ett program
för fortsättande av elektrifieringarna, efter det linjen Långsele—Boden färdigställts
för elektrisk drift. Av de i programmet upptagna banorna borde
enligt styrelsen följande främst komma i fråga, nämligen Hälsingborg—
Hässleholm, Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall—Ånge och Gävle—Ockelbo
med en sammanlagd längd av 255 kilometer. På därom av Kungl. Maj:t
i proposition den 21 februari 1941, nr 95, framställt förslag anvisade riksdagen
för elektrifiering av nämnda banor ett begynnelseanslag för budgetåret
1941/42 av 15,000,000 kronor. Enligt den för dessa arbeten ursprungligen
uppgjorda planen skulle kostnaderna, vilka beräknats till sammanlagt
34,000,000 kronor, fördelas på budgetåren 1941/42 och 1942/43. Av skäl,
som närmare framgå av 1942 års statsverksproposition (kapitalbudgeten: *
bil. 4, punkten 25), ansågs emellertid tidpunkten för arbetenas slutförande
sedermera böra framflyttas med omkring ett halft år eller till senare
hälften av år 1943. Därför anvisades för budgetåret 1942/43 endast 14,000,000
kronor för ändamålet. Återstoden av de beräknade medlen, 5,000,000 kronor,
jämte ett belopp av 500,000 kronor, avseende extra kostnader på grund av
inträdda prisstegringar, ha anvisats för budgetåret 1943/44.
Järnvägsstyrelsen har i sin nu förevarande skrivelse — efter en redogörelse
för elektrifieringsfrågans behandling vid 1941 års riksdag — anfört att,
då nu pågående elektrifieringsarbeten beräknades vara avslutade vid slutet
av innevarande år, frågan, huruvida ytterligare viss eller vissa bandelar
därefter borde bliva föremål för elektrifiering, nu vore aktuell. Då skälen
för en i måttlig takt bedriven fortsatt elektrifiering varit föremål för en ingående
omprövning såväl i samband med det vid 1941 års riksdag fattade
elektrifieringsbeslutet som även vid 1942 års riksdag, och då samma skäl
alltfortfarande gjorde sig gällande, ansåge styrelsen tillräckligt att i detta
sammanhang hänvisa till vad vid dessa tillfällen i berörda hänseende anförts.
Ju längre det sedan 1939 rådande krisläget med därav följande onormala
handelspolitiska och transportförhållanden bestode, desto mera måste
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
det framstå såsom angeläget, att landets järnvägar vore utrustade för elektrisk
drift ock i detta känseende oberoende såväl av utländskt kolbränsle
som av det ur driftekonomiska ock andra synpunkter som ersättning mindre
lämpliga ved- ock torvbränslet, samtidigt som de på detta sätt kunde uppnå
en ökad transportkapacitet. Betydelsen ock värdet ej endast för statens
järnvägar utan även för landets försvarsberedskap överhuvud av att i möjligaste
mån bevara den nuvarande elektrifieringsorganisationen gjorde sig
likaledes alltjämt gällande med minst samma styrka som tidigare.
Yad angår sistnämnda fråga, åt vilken ägnats stor uppmärksamhet vid
de senaste årens omprövning, har styrelsen i detta sammanhang ytterligare
meddelat följande.
Av de vid 1941 års riksdag beslutade banelektrifieringarna äro Gävle—
Ockelbo och Sundsvall—Ånge nu i huvudsak avslutade, medan arbetena å
linjerna Hälsingborg—Hässleholm och Barnlösa—Eslöv beräknas medgiva,
att elektrisk drift upptages på dessa linjer under innevarande år. Vid sidan
av dessa elektrifieringsarbeten pågå för närvarande dels vissa kompletteringsarbeten
å linjerna Långsele—Boden, Gävle—Ockelbo och Ånge—Sundsvall
samt vid nyanlagda dubbelspårssträckor, dels ock normala och fortlöpande
ändrings- och förnyelsearbeten å kraftöverföringsanläggningarna vid
olika bandelar, däribland malmbanan. Kostnaderna för fullbordande av
de nämnda arbetena kunna, räknat från och med den 1 juli 1942, beräknas
till följande belopp:
Nyelektrifieringar och kompletteringar.................. 15.6 miljoner kronor
Elektrifiering av dubbelspår.............................. 6.3 » »
Ombyggnader och trådutbyten .......................... 2.3 »_»
Summa 24.2 miljoner kronor.
Samtliga dessa arbeten äro avsedda att slutföras före utgången av år
1945, nyelektrifieringarna såsom framhållits i huvudsak redan under innevarande
år.
Allt som allt planeras sålunda under ifrågavarande tid elektrifieringar och
därmed jämförliga arbeten till en kostnad av cirka 24.2 miljoner kronor,
varav 15.6 miljonor kronor belöpa sig på sådana ny elektrifieringar, för vilka
anslag redan beviljats, 6.3 miljoner kronor på elektrifieringsarbeten vid dubbelspår
— kostnaderna härför täckas med anslag, som beviljas under rubriken
»fortsatt anläggning av dubbelspår» och komma alltså ej direkt till synes i
redovisningen — samt 2.3 miljoner kronor på fortlöpande förnyelsearbeten
å äldre anläggningar. Sistnämnda båda slag av arbeten torde alltså komma
att utgöra en avsevärd del av elektrifieringsorganisationens arbetsprogram,
beroende dels på att dubbelspårsarbetena nu fortskridit så långt, att de därav
betingade elektrifieringsarbetena nått en förhållandevis stor omfattning,
dels därpå att betydande delar av ledningsanläggningen inom de närmaste
åren uppnå sådan ålder och torde lia varit utsatta för en så pass stor förslitning,
att ett utbyte av kontaktledningar m. m. icke längre kan uppskjutas.
Dylika arbeten å dubbelspår och äldre anläggningar taga för närvarande
elektrifieringsorganisationen i anspråk i en omfattning, som representerar
omkring en tredjedel av dess budget.
Denna arbetskvantitet är dock ensam icke tillräcklig för att giva full
sysselsättning för den nuvarande elektrifieringsorganisationen. Diirtill kommer,
att arbetet på äldre anläggningar och nybyggnader även frånsett kvantiteten
ställer olika anspråk på ifrågavarande organisation. Vid trafikansvällning
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
uppstår nämligen ofta samtidigt på flera håll behov av utvidgningar och
förändringar av de i drift varande anläggningarna, varjämte de av slitaget
betingade förnyelsearbetena då också tendera till att öka. Nybyggnaderna
åter kunna till sin omfattning mera lämpas efter tillgången på material och
arbetskraft samt medgiva dessutom ett bättre utnyttjande av arbetskraften
än arbetena på de äldre anläggningarna, vilka ofta måste stå under spänning
och därför äro relativt svåråtkomliga.
Av dessa förhållanden följer, att arbeten av sistnämnda art icke alltid
med ekonomisk fördel kunna bedrivas såsom fristående företag utan lämpligen
böra inordnas i ett med nybyggnad gemensamt program, varvid nybyggnaden
kan tjäna som en regulator, med vars hjälp den specialutbildade
och specialutrustade arbetsstyrkan hålles någorlunda jämnt sysselsatt, oavsett
det från tid till annan varierande behovet av arbetsinsats vid de äldre
anläggningarna. En smidig anpassning förutsätter alltså en lämplig proportion
mellan arbeten av båda nyssnämnda slag och en på tämligen lång
sikt ordnad planläggning av alla de arbeten, i vilka elektrifieringsorganisationen
är engagerad.
Yärdet av en dylik kombination av olika elektrifieringsarbeten är till
fullo bestyrkt av erfarenheten. I många fall har det nämligen endast tack
vare den vid nyelektrifieringar bundna arbetsstyrkan varit möjligt att tillgodose
vid färdiga banan uppkomna behov, och i händelse av krig torde
detta förhållande bli än mer framträdande. Det har därför med allt fog
vid flera tillfällen såväl av järnvägsstyrelsen som av statsmakterna framhållits,
att en tillfredsställande beredskap fordrar, att elektrifieringsorganisationen
upprätthålles och förses med en viss minimikvantitet arbetsobjekt.
Icke minst till följd av nu berörda förhållanden har järnvägsstyrelsen
ansett sig böra undersöka, huruvida ytterligare viss eller vissa bandelar
lämpligen kunde och borde ifrågakomma till att elektrifieras i omedelbar
följd efter de bandelar, vilka snart vore färdigställda för elektrisk drift.
De bandelar, som då närmast böra stå i tur, äro enligt styrelsen dels följande
linjer, som upptagits i det år 1941 framlagda elektrifieringsprogrammet
men som icke blivit föremål för beslut vid 1941 års riksdag, nämligen lin
-
jerna
Km
Varberg—Borås—Herrljunga.......................... 127
Borås—Alvesta.......................................... 149
Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga.................. 90
dels ock ytterligare följande linjer, nämligen
Östersund—Storlien.................................... 162
Alvesta—Karlskrona och Emmaboda—Kalmar...... 187
Beträffande de skäl, som föranlett styrelsen att nu ånyo undersöka förutsättningarna
för en elektrifiering av de tre förstnämnda banlinjerna, hänvisar
styrelsen till vad härom anförts i styrelsens skrivelse den 29 januari 1941.
Huvudlinjen Alvesta—Karlskrona med sidolinjen Emmaboda—Kalmar kunde,
anför styrelsen, i fråga örn sitt järnvägsgeografiska läge och sina transportuppgifter
anses i huvudsak likställd med de till Borås anslutande järnvägslinjerna.
Nämnda huvudlinje utgjorde dessutom förbindelseled för en viktig
5
Kungl. Majlis ''proposition nr 195.
örlogshamn. En elektrifiering jämväl av denna linje med dess grenlinje till
Kalmar framstode sålunda i oell för sig såsom naturlig, sedan densamma från
och med den 1 juli 1941 införlivats med statens järnvägar. Att den icke tagits
med i 1941 års elektrifieringsprogram hade enbart berott på den omständigheten,
att den då icke ägts av staten. Linjen Östersund—Storlien slutligen
hade nu medtagits främst av militära skäl men även på grund av dess
betydelse och uppgift för det kommersiella handelsutbytet ävensom de fördelar
ur driftteknisk och driftekonomisk synpunkt, vilka självfallet måste
följa av att den elektriska driften utsträcktes från Östersund ända fram till
Storlien, särskilt som denna linje hade mycket stora stigningar och därför
vid ångdrift krävde relativt stor kvantitet bränsle.
Styrelsen meddelar, att styrelsen i förevarande sammanhang jämväl övervägt
frågan örn elektrifiering av linjerna Boden—Haparanda och Kilafors—
Söderhamn. Härom anför styrelsen.
Vad angår den sistnämnda linjen är anledningen härtill närmast det allt
mer aktualiserade behovet av ytterligare en omformarstation för krafttillförseln
till huvudlinjen Krylbo—Ange, vars kraftöverföringsanläggningar blivit
satta på hårda prov till följd av de senaste årens oerhört ökade trafik. Särskilt
stora hava påfrestningarna varit på sträckan Ockelbo—Ljusdal samt
på omformarstationen på förstnämnda plats, vars maskineffekt nu börjar
bliva otillräcklig. .
Då enbart en tillbyggnad av denna station icke skulle vara tillfyllest,
enär spänningsfallet på linjen tenderar att uppnå värden, som icke kunna
tolereras, och då en ledningsförstärkning skulle medföra betydande kostnader
och avsevärd kopparförbrukning, har styrelsen måst undersöka möjligheten
att erhålla ökad energiinmatning i närheten av den ansträngda bandelens
mittpunkt. Den enda naturliga lösningen har härvid befunnits vara
en ny, till Söderhamn förlagd omformarstation, varvid en elektrifiering av
linjen Kilafors—Söderhamn skulle låta sig genomföras under mycket gynnsamma
betingelser.
Eftersom en sådan åtgärd enligt vad som framgår av det anförda närmast
påkallas av abnorma, måhända snart övergående påfrestningar, och då läget
synes medgiva, att utvecklingen studeras ännu ett år, innan något åtgöres,
anser styrelsen emellertid, att med det slutliga ställningstagandet till fragan
örn en ny omformarstation i Söderhamn och därmed även till frågan örn
elektrifiering av linjen Kilafors—Söderhamn lämpligen bör något .anstå.
Frågan örn elektrifiering av linjen Boden—Haparanda Ilar tagits under
övervägande uteslutande på grund av att de militära myndigheterna såväl
nu som tidigare framhållit angelägenheten av en sadan åtgärd. Nämnda
elektrifieringsföretag, vilket skulle kräva en kostnad av omkring 15 miljoner
kronor, har emellertid visat sig så avgjort mycket svagare ur räntabilitetssynpunkt
än övriga im undersökta linjer, att styrelsen, som i första hand
torde lia att pröva och bedöma dylika frågor ur andra synpunkter än de
rent militära, för sin del icke ansett sig hava anledning att i det följande
närmare uppehålla sig vid detta projekt.
Järnvägsstyrelsen övergår härefter till de verkställda tekniska och ekonomiska
utredningarna rörande do nu för elektrifiering ifrågasatta bansträckorna.
Beträffande tillförseln av elektrisk energi framhåller styrelsen.
6
Kungl. Majit s proposition nr 195.
För en del av linjerna är kraftöverföringen redan ordnad, ock för övriga
linjer kan denna fråga ordnas utan svårighet. Sålunda kan linjen Varberg
—Herrljunga matas från omformarstationen i Sjömarken, för vars utvidgning
1942 års riksdag för innevarande budgetår anvisat ett reservationsanslag
å 1,100,000 kronor. Denna station jämte den befintliga stationen i
Alvesta kan även tillgodose energibehovet för linjen Borås—Alvesta. Linjen
Uddevalla-—Herrljunga kan erhålla hela sitt energibehov från befintliga omformarstationer
i Uddevalla, Alingsås och Falköping. För dessa tre linjer
erfordras således inga nya omformarstationer utan blott en viss förstärkning
av de nuvarande stationernas utrustning. Utmatning till linjerna
Alvesta—Karlskrona och Emmaboda—Kalmar kan ske dels från Alvesta,
dels från en nytillkommande station i Emmaboda, för vilken markområde
finnes reserverat. Verkställda undersökningar hava visat, att sistnämnda
station mycket väl kan inlänkas i Sydsvenska Kraftaktiebolagets system.
För linjen Östersund—Storlien slutligen förutses dels en ny till stamlinjenätet
ansluten omformarstation i Duved, dels matning från den befintliga
omformarstationen i Östersund.
Kostnaderna för de erforderliga överföringsanläggningarna hava
vid 1942 års prisförhållanden beräknats till följande belopp.
■■ ■" ■ ........ |
||||
Kontakt- |
Högspännings- |
|||
ledningar |
ledning för |
Summa |
||
boställshus |
m. m. |
belysning |
||
1000-tal kronor |
||||
Varberg—Herrljunga .............. |
555 |
4.085 |
460 |
5,100 |
Borås—Alvesta.................... |
430 |
4,580 |
480 |
5.490 |
Uddevalla—Herrljunga ............ |
255 |
3,105 |
330 |
3,690 |
Ostersund—Storlien............ |
1,215 |
4,680 |
515 |
6,410 |
Alvesta—Karlskrona) |
||||
Emmaboda—Kalmar/.............. |
1,255 |
6,255 |
660 |
8,170 |
Till dessa kostnader komma kostnader för ändringar av belysningsledningar
och svagströmsledningar samt för bangårdar, bana och
broar. Härom anför styrelsen.
Liksom vid tidigare genomförda elektrifieringar måste även vid de nu
närmast ifrågasatta förutsättas, att befintliga luftledningar för belysning på
järnvägsstationerna ävensom utmed järnvägslinjerna framdragna svagströmsledningar
för telefon, telegraf och signaler ändras till kabelledningar. Vidare
är — likaledes som vid tidigare elektrifieringar — att räkna med vissa
arbeten på bangårdar, bana och broar. Att beakta är emellertid, att dessa
arbeten icke äro en nödvändig förutsättning för eller följd av själva elektrifieringen
utan att de åtminstone delvis äro av den art, att de ändock förr
eller senare måste komma till stånd. Elektrifieringen föranleder med andra
ord beträffande nyssnämnda arbeten endast en förskjutning i tid av vissa i
längden ofrånkomliga kostnader. Åtminstone en del av dessa böra därför
rätteligen belasta andra konton än elektrifieringens. Ifrågavarande kostnader
hava vid nyss angivna prisförhållanden beräknats uppgå till följande belopp.
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
Statens |
||||
Belysnings- |
järnvägars |
Bana, broar |
Summa |
|
ledningar |
svagströms- |
m. m. |
||
ledningar |
||||
1000-tal kronor |
||||
Varberg—Herrljunga .............. |
200 |
1,315 |
3,000 |
4,515 |
Borås —Alvesta.................... |
240 |
1,750 |
4,650 |
6,640 |
Uddevalla—Herrljunga ............ |
150 |
935 |
2,250 |
3,335 |
Östersund—Storlien................ |
210 |
1,580 |
3,000 |
4,790 |
Alvesta—Karlskrona! |
180 |
2,160 |
4,875 |
7,215 |
Emmaboda — Kalmarl |
För ändring av telegrafverkets ledningar äro härtill att lägga följande
kostnader (1,000 tal kronor), nämligen för
Varberg—Herrljunga ................................ 1,300
Borås—Alvesta........................................ 1,040
Uddevalla—Herrljunga .............................. 1,000
Östersund—Storlien.................................. 2,890
Alvesta—Karlskrona! ,
Emmaboda—Kalmarl ................................ ’
Vid beräkning av antalet elektrolok har förutsatts i huvudsak samma
trafikstorlek och tågplan som år 1938. Under denna förutsättning skulle
för den elektriska driften på samtliga angivna linjer erfordras sammanlagt
50 elektrolok, därav 3 för ledningsunderhållet. Kostnaderna för dessa lok
jämte sedvanliga anordningar för elektrisk tåguppvärmning m. m. beräknas
för de olika linjerna vid i det föregående angivna prisförhållanden
till följande belopp.___
Lok |
Tåguppvärmning |
Summa |
|
m. m. |
|||
1000-tal kronor |
|||
Varberg—Herrljunga .................. Borås—Alvesta........................ |
5,550 3,150 |
420 300 |
5.970 3,450 |
Uddevalla—Herrljunga ................ Östersund—Storlien.................... |
2,850 3,525 |
270 300 |
3,120 3,825 |
Alvesta—Karlskrona! Emmaboda—Kalmar / |
5.175 |
450 |
5,625 |
De sålunda beräknade totala kostnaderna för respektive linjer framgå
av följande sammanställning.
Överförings- anlägg- ningar |
Belysnings- ledningar, banarboten m. m. |
Telegraf- verkets ledningar |
Lok ni. m. |
Summa |
|
1000-tal kronor |
|||||
Varberg—Herrljunga ............ Borås—Alvesta.................. Uddevalla—Herrljunga .......... Östersund—Storlien.............. Alvesta—Karlskrona! Emmaboda—Kalmar) |
5,100 5,490 3,690 6,410 8,170 |
4.515 6,640 3,335 4,790 7,215 |
1,300 1,040 1,000 2,890 1,730 |
5,970 3,450 3,120 3,825 5,625 |
16,885 16,620 11,145 17,915 22,740 |
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
I anslutning till sammanställningen framhåller järnvägsstyrelsen, att viss
elei av de angivna kostnaderna för förbättring av spåröverbyggnaden ävensom
för elektrolok syntes böra bestridas med förnyelsefondsmedel. Skälet härtill
framginge, i vad gällde förstnämnda kostnader, av vad i det föregående
anförts. En sådan finansiering av kostnaderna för de erforderliga elektroloken
syntes styrelsen vara motiverad av följande omständigheter.
Ett elektrolok är visserligen dyrare i inköp än ett ånglok men presterar
å andra sidan i genomsnitt så mycket mera effektivt arbete, att merkostnaden
uppväges av den ökade prestationsförmågan. Om elektrifieringen fortginge
i sådant temjro, att ångloken kunde ersättas med elektrolok allteftersom de
förra på grund av ålder och förslitning måste slopas, skulle alltså icke
uppstå någon^ ökad kostnad för anskaffning av elektrolok och skäl sålunda
föreligga att låta hela denna kostnad bestridas av förnyelsefondsmedel. Nu
bednves emellertid elektrifieringen i något snabbare tempo än som motsvarar
ånglokens naturliga förnyelse. Elektrifieringsanslaget bör därför skäligen
belastas med viss del av ifrågavarande kostnad för elektrolok. Storleken
av denna del beror givetvis på ånglokparkens ålder och tillstånd vid
varje särskilt elektrifieringstillfälle, i det att den på elektrifieringsanslaget
belöpande kostnadsdelen bör vara relativt mindre — och följaktligen förnyelsefondens
andel större — ju högre ånglokens medelålder är. Med beaktande
av dessa förhållanden synes motiverat att ett å kapitalbudgeten nu
anvisat anslag till fortsatt elektrifiering belastas med högst 60 procent av
uppkommande kostnader för elektrolok och att minst 40 procent av nämnda
kostnader bestridas av förnyelsefondsmedel.
Järnvägsstyrelsen övergår härefter till att redogöra för de förändringar
i driftförhallanden och driftutgifter, som en elektrifiering av nu ifrågavarande
banlinjer kan beräknas medföra. Styrelsen har härvid, som redan
framhållits, för samtliga linjer räknat med ungefär samma tågplan och trafikomfattning
som för år 1938. Under denna förutsättning har följande sammanställning
upprättats.
M |
i n s k n i n g |
i |
Elektrisk |
||
Antal tågkm |
antal personal |
kolför- brukning ton |
brännoljor ton |
energi-förbrukning |
|
Varberg—Herrljunga............. |
1,050 |
25 |
8,900 |
350 |
9.1 |
Borås—Alvesta........... |
810 |
22 |
8,900 |
50 |
7 4 |
Uddevalla—Herrljunga .......... |
575 |
20 |
4,300 |
b 80 |
|
Ostersund—Storlien.............. Alvesta—Karlskrona j Emmaboda—Kalmar j............ |
770 |
22 |
9,700 |
2>_ |
8.7 |
1,200 |
39 |
10,900 |
8.s |
Med ledning av anförda uppgifter beräknas elektrifieringen vid ett kolpris
av 50 kronor per ton samt vid nu gällande löne- och prisförhållanden i övrigt
medföra följande minskning i driftkostnaderna.
*) Dessutom 35,000 1. bentyl.
a) » 45,000 » »
Kungl. Majlis proposition nr 195.
9
Personal- |
Kostnader |
Lok- |
1 |
|
för drivmedel |
||||
1000-tal kronor |
||||
Varberg—Herrljunga .............. |
131 |
551 |
93 |
775 |
Borås—Alvesta.................... |
124 |
510 |
95 |
729 |
Uddevalla—Herrljunga ............ |
92 |
259 |
50 |
401 |
Östersund—Storlien................ |
124 |
578 |
85 |
787 |
Alvesta—Karlskrona.............. |
211 |
583 |
146 |
940 |
Emmaboda—Kalmar............../ |
Häremot äro att ställa följande med den elektriska driften tillkommande
kostnader.
Underhåll samt |
""......1 |
||
Elektrisk energi |
avskrivning på |
Samma |
|
1000-tal kro |
n o r |
||
Varberg—Herrljunga .......................... |
153 |
122 |
275 |
Borås—Alvesta ................................ |
175 |
133 |
308 |
Uddevalla—Herrljunga.......................... |
104 |
89 |
193 |
Östersund—Storlien ............................ |
193 |
185 |
378 |
Alvesta—Karlskrona ..........................\ Emmaboda—Kalmar ........................../ |
215 |
223 |
438 |
Skillnaden mellan de bortfallande och tillkommande driftkostnaderna,
d. v. s. den genom en elektrifiering möjliggjorda minskningen i driftutgifterna
framgår av följande sammanställning, som även upptager de
beräknade anläggningskostnaderna samt den beräkningsbara förräntningen,
allt under förutsättning av i huvudsak nu rådande prisförhållanden.
Besparing |
|||
Anläggnings- |
Minskning |
i procent av |
|
kostnad |
i utgifter |
anläggnings- |
|
kostnaden |
1000-tal kronor
3.0
2.5
1.9
2.3
2.2
Järnvägsstyrelsen anför i anslutning till dessa uppgifter.
I förestående sammanställning hava samtliga vid en elektrifiering uppkommande
engångskostnader ställts i relation till de av den ändrade driftformen
möjliggjorda driftbesparingarna. Vid bedömande av den sålunda
erhållna avkastningsprocenten är emellertid att beakta, att en del av de i
anläggningskostnaderna ingående arbetena, såsom redan framhållits, strängt
Varberg—-Herrljunga. . .
Borås—Alvesta .......
Uddevalla—Herrljunga .
Östersund—Storlien . . .
Alvesta—Karlskrona . .
Emmaboda—Kalmar
16,885 |
500 |
16,620 |
421 |
11,145 |
208 |
17,915 |
409 |
22,740 |
502 |
10
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 195.
taget icke erfordras för elektrifieringens egen skull utan endast av lämplighetsskäl
anses böra komma till utförande i detta sammanhang. De torde
med andra ord vara ofrånkomliga även vid försatt ångdrift, ehuru de då
kunna anstå till viss senare tidpunkt med eventuellt gynnsammare prisförhållanden
än de nu rådande. Som exempel på dylika arbeten kan nämnas
den allmänna upprustning av respektive banlinjer, som ansetts böra företagas
i samband med en elektrifiering, oaktat dessa torde kunna trafikeras
med elektrolok även i nu befintligt skick. Av ungefär samma natur är den
merkostnad, som föranledes av förutsatt förkabling av telegrafverkets ledningar,
enär enbart undanflyttning av desamma torde få anses tillfyllest för
elektrifieringens egen skull. Nämnda standardhöjningar äro visserligen i
och för sig önskvärda och lämpliga att utföra i samband med övriga för elektrodriften
erforderliga arbeten men måste strängt taget anses såsom denna ovidkommande,
i den mån de äro betingade av andra skäl eller i allt fall måste
komma till utförande. Att även dylika kostnader medräknats i tidigare
framlagda räntabilitetskalkyler rörande planerade elektrifieringar är visserligen
sant. Dessa kalkyler ha emellertid i allmänhet avsett bandelar med så stark
trafik och så gynnsamma ekonomiska förutsättningar för elektrodrift, att de
diirigenom uppnådda driftbesparingarna kunnat giva en någorlunda tillfredsställande
förräntning på ett kapital, innefattande även de här berörda utgiftsposterna.
Ett särskiljande av kostnaderna för sådana arbeten, som endast
av lämplighetsskäl ansetts böra komma till utförande i direkt samband med
en elektrifiering men eljest skulle ha kunnat anstå någon tid, har sålunda
saknat nämnvärd betydelse för ett ekonomiskt bedömande av tidigare ifrågasatta
elektrifieringsföretag. När man nu nått därhän, att fråga är örn elektrifiering
av linjer med relativt sett svagare trafik och alltså mindre gynnsamma
förutsättningar för en sådan rationaliseringsåtgärd, är det däremot
mera angeläget, att dylika, själva elektrifieringen icke egentligen vidkommande
kostnader särskiljas, enär det i annat fall kan inträffa, att företag,
vilka i realiteten äro försvarliga även ur företagsekonomisk synpunkt, komma
att framstå som vore de ekonomiskt oberättigade. Att exakt ange storleken
av dessa kostnadsposter låter sig dock knappast göra. Dels kan nämligen
för närvarande icke närmare anges, när behov under alla förhållanden kan
uP.P^omma vidtaga angivna upprustning av berörda banlinjer dels saknas
möjlighet att nu bedöma, vilka kostnader dessa arbeten då kunna komma
att betinga, enär kostnadernas storlek är beroende av vid tidpunkten för
arbetets utförande rådande löne- och prisförhållanden. Till klarläggande av
här. berörda fråga kunna sålunda i detta sammanhang endast anges de ungefärliga
gränser, inom vilka avkastningsprocenten torde variera, därest ifrågavarande
utgifter medtagas i eller uteslutas ur kalkylen
Vid bedömande av den faktiska avkastningen torde hänsyn jämväl böra
tågås till det i det föregående berörda förhållandet, att en fortsatt elektrifiering
delvis ersätter en eljest örn några år behövlig återanskaffning av
ånglok och alltså till denna del synes böra och kunna bekostas med förnyelsefondsmedel.
Frånräknas nu angivna, huvudsakligen till en standardhöjning syftande
kostnader såsom för förstärkning av spåröverbyggnaden och förlängning av
mötesspår m. m. samt merkostnaderna för förkabling av telegrafverkets ledningar
ävensom den del av anskaffningskostnaden för elektrolok, som skäligen
anses böra bestridas av förnyelsefondsmedel, te sig anläggningskostnaderna
enligt styrelsen på följande sätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
11
Varberg—Herrljunga .
Borås—Alvesta........
Uddevalla—Herrljunga
Östersund—Storlien. . . .
Alvesta—Karlskrona. . \
Emmaboda—Kalmar—I
Anläggnings- kostnad brutto |
Härav |
Anläggnings-kostnad exkl. |
Drift-besparing Procent |
|
för banför-stärknings-arbeten, tele-grafverkets |
40 % av |
|||
1 0 0 0-t a |
1 krono |
r |
||
16,885 |
3,545 |
2,070 |
11,270 |
4-4 |
16,620 |
3,600 |
1,260 |
11,760 |
3.6 |
11,145 |
2,070 |
1,140 |
7,935 |
2.6 |
17,915 |
4,510 |
1,260 |
12,145 |
3.4 |
22,740 |
4,940 |
1,950 |
15,850 |
3.2 |
Det framlagda utredningsresultatet kunde, framhåller järnvägsstyrelsen
vidare, sammanfattas så, att förräntningen, örn hänsyn toges endast till
rena driftkostnadsbesparingar, vid ett kolpris av 50 kronor per ton samt
nuvarande löne- och prisförhållanden i övrigt för de särskilda banlinjerna
läge inom följande ungefärliga gränser, nämligen
högst lägst
procent
Varberg—Herrljunga...................... 4.4 3. o
Borås—Alvesta............................ 3.6 2.5
Uddevalla—Herrljunga.................... 2.6 1.9
Östersund—Storlien ...................... 3.4 2.3
Alvesta—Karlskrona......................l g 2 2.2
Emmaboda—Kalmar ....................)
Den verkställda räntabilitetskalkylen innehölle emellertid, anför styrelsen,
ännu ett ovisshetsmoment utöver de redan berörda nämligen i vad gäller
den framtida driftkostnadsnivån. Beträffande denna hade som förut anmärkts
här räknats med ett kolpris av 50 kronor per ton samt med nu rådande
löner och nuvarande priser på andra driftförnödenheter än bränsle. I
fråga om dessa och vissa andra faktorer yttrar styrelsen.
Att beakta är, att kolpriset, som intill krigsutbrottet i september 1939
höll sig vid omkring 22 kronor per ton, därefter undergått en fortlöpande
stegring, så att detsamma sedan augusti 1941 utgjort och alltjämt utgör 65
kronor per ton, samt att även löner och andra materiali er från förkrigstiden
stigit successivt, intill dess pris- och lönestopp infördes i slutet av föregående
år. Så länge nuvarande utrikespolitiska förhållanden bestå, torde
alltså kunna förutsättas, att driftkostnadsnivån förblir i stort sett densamma
som för närvarande. Därest kolpriset skulle komma att nedgå till förkrigstidens
nivå och även övriga materialpriser samt lönerna avsevärt nedbringas,
ställer sig en fortsatt elektrifiering ur företagsekonomisk synpunkt givetvis
mindre gynnsam än som framgår av nyss angivna uppgifter. Å andra sidan
måste emellertid beaktas, att på elektrifieringens kreditsida i kalkylerna på
hittills vanligt sätt endast ansetts böra upptagas beräkningsmässigt åtkomliga
driftkostnadsbesparingar men däremot ingen som helst vinst till
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
följd av ökad transportkapacitet, snabbare trafik etc. I den mån
dylika vinster göra sig gällande, måste därför de verkliga resultaten utfalla
gynnsammare än de beräknade. Att nu ställa prognoser rörande utvecklingen
i det ena eller andra avseendet är givetvis så gott som omöjligt.
Det är emellertid påtagligt, att räntabilitetskalkylen vid antagna löne- och
prisförhållanden till följd av nyssnämnda omständigheter innehåller en viss
säkerhetsmarginal. Det bör dessutom beaktas, att kalkylen baserats på
kolpriser, icke oväsentligt lägre än de aktuella, och att driften vid åtskilliga
av här förevarande linjer för närvarande och väl också under avsevärd tid
framåt i stor utsträckning måste ombesörjas med ved- eller torveldade
lok, vilket medför, att bränslekostnaderna stiga till inemot det dubbla mot
vid koleldning, d. v. s. motsvara ett kolpris av omkring 130 kronor per ton.
Huru räntabiliteten — beräknad enligt angivna grunder och hänförd till den
själva elektrifieringen gällande anläggningskostnaden — påverkas dels av
kolprisets nedgång till 25 kronor per ton, dels av det högre bränslepris,
som följer av vedeldningen, framgår av följande sammanställning.
Förräntning under förutsättning av
koleldning och |
vedeldning |
||
25 kr. |
50 kr. |
motsvarande |
|
kolpris |
130 kr. kolpris |
||
Procent |
|||
V arberg—Herrlj unga................... |
2.2 |
4.4 |
10.4 |
Borås—Alvesta ........ |
1.7 |
3.6 |
9.2 |
Uddevalla—Herrljunga................. |
1 2 |
2.6 |
6.7 |
Ostersund—Storlien .... |
1.4 |
3.4 |
9.1 |
Alvesta Karlskrona........... 1 |
|||
Emmaboda—Kalmar ........................../ |
1.5 |
3.2 |
8.4 |
Dessa uppgifter gåve vid handen, framhåller styrelsen, att en elektrifiering
av ifrågavarande banlinjer vore ekonomiskt icke blott försvarlig utan till och
med mycket fördelaktig, därest det nuvarande prisläget kunde förutsättas bliva
bestående för framtiden. Örn efter krigets slut prisläget återginge till förkrigsnivan,
komme den elektriska driften däremot såsom av nyss återgivna
uppställning framginge att ställa sig ekonomiskt ofördelaktig, särskilt för de
banlinjer, som elektrifierades under nu rådande höga prisläge och i vilka på
grund härav investerades ett förhållandevis stort kapital. I den mån elektrifieringen
fullföljdes under det nu pågående kriget, vore densamma emellertid
ur militär och beredskapssynpunkt betydelsefull därigenom, att den
verksamt befrämjade transportväsendets kapacitet och funktionsduglighet
under krigs- och avspärrningstiden.
I betraktande av de indirekta vinster och andra påtagliga fördelar, som
den elektriska driften medförde, och de synpunkter, som av statsmakterna vid
skilda tillfällen hävdats, då det gällt att taga ställning till frågan örn en
fortsatt elektrifiering, anser järnvägsstyrelsen, trots de osäkra framtidsutsikterna,
skäl tala för elektrifieringens fullföljande.
Den takt, i vilken elektrifieringens fortsättande borde ske, syntes
böra bestämmas å ena sidan av det statsfinansiella läget och tillgången på
13
Kungl. May.ts proposition nr 195.
för arbetet erforderliga materialier, och å andra sidan av det minimimått av
arbeten, som erfordrades för att den nuvarande elektrifieringsorganisationen
skulle kunna uppehållas, vilket framstode som en angelägen, även av statsmakterna
framhållen och erkänd beredskapsåtgärd. Styrelsen fortsätter härom.
Beträffande materialförsörjningen lia vissa preliminära förhandlingar ägt
rum med industrikommissionen, som därvid ställt i utsikt, att för statens
järnvägars elektrifieringsarbeten från och med år 1944 skulle kunna reserveras
500 ton koppar per år samt motsvarande kvantiteter järn och bly.
Kopparbehovet, hänförligt till statens järnvägars stark- och svagströmsanläggningar,
för här ifrågavarande elektrifieringsföretag framgår av följande
sammanställning.
Ton
Varberg—Herrljunga .................................. 520
Borås—Alvesta.......................................... 605
Uddevalla—Herrljunga ................................ 390
Östersund—Storlien.................................... 635
Alvesta—Karlskrona ..................................I 730
Emmaboda—Kalmar ..................................I
I vad gäller linjer med de nu nämndas karaktär möjliggör den i utsikt
ställda koppartilldelningen en byggnadstakt av 100—120 bankilometer per år.
Denna produktion synes tillräcklig för att tillgodose elektrifierrngsorgamsationens
behov av arbetsunderlag.
Även örn alltså elektrifieringen av här berörda skäl borde och kunde
fullföljas i viss omfattning, vore det emellertid, anför järnvägsstyrelsen
vidare, särskilt med hänsyn till de hårt ansträngda statsfinanserna och
knappheten på materialier nödvändigt, att elektrifieringsprogrammet nu liksom
år 1941 i möjligaste mån begränsades. Det gällde alitsa att liksom förra
gången göra ett urval och taga ställning till den ordningsföljd, i vilken
de särskilda elektrifieringsprojekten borde komma till utförande.
Styrelsen framhåller, att olika bedömningsgrunder givetvis kunde anläggas
på detta spörsmål, och fortsätter.
Ser man till det företagsekonomiska resultatet, bör, enligt vad som framgår
av nu meddelade uppgifter, linjen Varberg—Herrljunga komma i första
rummet. Till en sådan elektrifiering bör emellertid av drifttekniska skal
läggas elektrifieringen av linjen Uddevalla—Vänersborg Herrljunga, varigenom
ränteavkastningen på elektrifieringsföretaget i dess helhet blir ungefärligen
densamma som på elektrifieringen Östersund Storlien eller Borås—
Alvesta. Det ekonomiska bedömandet giver sålunda icke klart utslag till
förmån för någon av de nu nämnda linjerna.
Lägges däremot huvudvikten vid de militära synpunkterna, framstår elektrifieringen
av linjerna Östersund—Storlien och Varberg—Herrljunga Uddevalla
som mest '' önskvärd, varvid av den sistnämnda linjen sträckan från
Borås och uppåt bör givas något företräde.
Bedömas åter de olika elektrifieringarna ur synpunkten, att desamma böra
utgöra hästa möjliga arbetsunderlag för den särskilt under orostider viktiga
elektrifieringsorganisationen, kommer man till det resultatet, att de till
landets sydligare delar förlagda elektrifieringarna äro att föredraga. Arbetena
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
på dem äro nämligen relativt litet klimatpåverkade. I detta avseende är
sålunda elektrifieringen Varberg—Herrljunga—Uddevalla något förmånligare
än elektrifieringen Östersund—Storlien. Skillnaden är emellertid icke av
större betydelse.
Örn slutligen till grund för bedömandet lägges den elektriska bandriftens
förmåga a,tt tillgodose mera allmänna intressen, måste det konstateras, att
elektrifieringen Östersund —Storlien medför en betydelsefull förbättring av
kommunikationerna och att den i detta avseende endast torde kunna jämföras
med den ekonomiskt mindre gynnsamma elektrifieringen Alvesta—
Karlskrona—Kalmar. Genom en elektrifiering till Storlien böra också kunna
lösas vissa kraftfrågor för denna ort, som hittills varit beroende av en under
kristider opålitlig dieselreserv. Även elektrifieringen Varberg—Herrljunga—
Uddevalla bör i här förevarande sammanhang framhållas, då den möjliggör
en smidig utjämning av trafiken mellan de tidigare elektrifierade Bohus-,
västkust- och västra stambanorna. Densamma torde dock i mindre grad än
de båda förutnämnda elektrifieringarna få anses vara betingad av omsorgen
örn det allmännas bästa.
Med hänsyn till här berörda omständigheter har järnvägsstyrelsen vid
prövning av den ordning, i vilken de undersökta elektrifieringarna borde
komma till utförande, funnit, att linjerna Östersund—Storlien och Varberg
Herrljunga—Uddevalla borde givas visst företräde framför de övriga, men
att det vore förenat med svårighet att avgöra ordningsföljden dem emellan.
Då tidsläget krävde den största återhållsamhet beträffande nya kapitalinvesteringar
och då den i beredskapshänseende behövliga stabilisering av
elektrifieringsorganisationen, som närmast eftersträvades, kunde uppnås även
genom ett relativt snävt begränsat arbetsprogram, vore det emellertid enligt
styrelsens uppfattning naturligt, örn den minst kapitalkrävande av de nämnda
utbyggnaderna, nämligen linjen Östersund—Storlien, nu bleve beslutad.
Därmed vunnes också den fördelen, att till en sannolikt svår efterkrigskris
sparades största möjliga del av de såsom medel vid bekämpandet av en allmän
arbetslöshet särskilt värdefulla elektrifieringsföretagen. Elektrifieringen
Östersund Storlien, utnyttjad såsom underlag för elektrifieringsorganisationen,
skulle i huvudsak kunna utföras under åren 1944 och 1945. Ansåges
åter linjen Uddevalla—Varberg böra ifrågakomma i första hand, skulle arbetsprogrammet
under enahanda förutsättningar kunna utsträckas till att omfatta
åren 1944—46.
Ett förord för endast den ena av de nu nämnda elektrifieringarna strede
emellertid i viss män mot de militära önskemålen, enligt vilka elektrifieringen
av såväl Östersund—Storlien som Uddevalla—Herrljunga—Borås
borde komma till utförande inom den närmaste tiden. Då dessa önskemål
nu måste tillmätas avgörande betydelse, hade järnvägsstyrelsen, med bortseende
i viss mån från nyss berörda omständigheter, funnit sig böra föreslå
elektrifiering av både linjen Östersund—Storlien och linjen Uddevalla—Herrljunga—Varberg.
Arbetena förutsattes därvid av militära skäl böra i första
hand och samtidigt koncentreras på bandelarna Uddevalla—Herrljunga och
Östersund—Järpen för att därefter fullföljas i sådan ordning, att utbyggnaden
Varberg—Borås sist komme till utförande.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
Med hänsyn till den emotsebara tillgången på material och arbetskraft
borde arbetet enligt styrelsen fördelas på åren 1944—1946. På de i strategiskt
avseende mest betydelsefulla linjerna Uddevalla—Herrljunga och Östersund—Järpen
beräknades i så fall elektrisk drift kunna upptagas vid utgången
av år 1944 respektive under första hälften av år 1945.
Totalkostnaderna för deu sålunda föreslagna elektrifieringen fördela sig
enligt järnvägsstyrelsens beräkningar på följande sätt.
Kostnader att utgå av |
|||
anslag å |
förnyelse- fondsmedel |
Summa |
|
kapitalbudget |
|||
Mil |
joner kronor |
||
Östersund—Storlien .... |
14.s |
3.1 |
17.9 |
Varberg—Uddevalla .... |
21-5 |
6.5 |
28.o |
Summa |
33.8 |
9.6 |
45.9 |
Enligt den angivna arbetsplanen skulle kostnaderna fördela sig på fyra
budgetår med början 1943/44. Under sistnämnda budgetår erfordrades för linjerna
Östersund—Storlien och Uddevalla—Varberg medelsanvisning å kapitalbudgeten
av 6 respektive 7 miljoner kronor eller alltså sammanlagt 13 miljoner
kronor. Några förnyelsefondsmedel skulle däremot icke bliva erforderliga
förrän under följande budgetår.
Med kännedom om de rubbningar i planläggningen, som under nu rådande
förhållanden knappast kunna undvikas, har järnvägsstyrelsen i övrigt ansett
sig icke nu kunna framlägga någon mera bindande, i tiden bestämd kostnadsfördelning
för arbetet i dess helhet. Antydningsvis har styrelsen emellertid
meddelat, att kapitalbehovet sannolikt komme att vara störst under
budgetåret 1944/45, då det beräknats uppgå till cirka 18 miljoner kronor —
varav cirka 2 miljoner kronor förnyelsefondsmedel — för att under de härpå
följande budgetåren nedgå till cirka 13 respektive 2 miljoner kronor — varav
cirka 6.5 respektive 1.6 miljoner kronor förnyelsefondsmedel.
Vad slutligen angår frågan örn möjligheten att förränta de investeringsanslag,
som erfordras för den nu ifrågasatta fortsatta elektrifieringen,
framhåller järnvägsstyrelsen.
Styrelsen har såväl i sin den 20 januari 1939 avlåtna framställning angående
elektrifiering av banan Långsele—Boden — återgiven i Kungl. Maj:ts
proposition nr 73 till 1939 års lagtima riksdag — som i sin förut åberopade
framställning den 29 januari 1941 angående fortsatt elektrifiering hemställt
om avskrivning av berörda investeringar, i den mån desamma enligt de verkställda
utredningarna icke kunde anses räntabla. Dessa yrkanden hava
emellertid icke föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida. Som skäl
härför har i propositionen nr 95 till 1941 års riksdag av departementschefen
anförts följande:
»Vidkommande det förut berörda förräntningsspörsinålet må framhållas,
att resultatet av beräkningar, som i huvudsak grunda sig på förändringarna
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 195.
på utgiftssidan beträffande den bansträcka, som i det särskilda fallet ifrågasattes
skola elektrifieras, icke torde vara ett fullt riktigt uttryck för det ekonomiska
utfallet för sta.tsbanenätet i dess helhet av elektrifieringen. Då
statsbanenätet såväl företags- som samhällsekonomiskt arbetar som en enhet,
torde nämligen en avgränsning på sätt hittills skett av elektrifieringen till
vissa i varje särskilt beslut upptagna linjer från ekonomiska synpunkter
alltid bliva i viss grad godtycklig och mindre rationell. Varje del av nätet
är till viss grad beroende av alla de övriga. Förbättrade trafikmöjligheter
på en sträcka torde sålunda i åtskilliga fall medföra förändringar även på
de övriga, medan mindre effektiva driftformer på en bandel kunna väntas
påverka resultatet även på de övriga. Det torde i detta sammanhang vidare
böra erinras, att 1936 års riksdag ansåg sig beträffande kraven på förräntning
av elektrifieringskostnaderna böra uttala, att statens järnvägar måste
anses vara för hela landets samfärdselväsen av sådan central betydelse, att
på kort sikt inriktade avkastningskrav ej borde få hålla tillbaka statsbanornas
fortsatta tekniska utveckling.»
Samma synpunkter kunna givetvis åberopas även i vad gäller det elektrifieringsföretag,
varom nu är fråga. Med hänsyn härtill och då det under
nuvarande ovissa förhållanden alltjämt är svårt att få någon tillförlitlig
grund för bedömande av förräntningsspörsmålet, finner sig styrelsen i denna
fråga icke böra framställa något bestämt yrkande. Styrelsen vill endast uttala
att, enär omfattningen av det nu föreslagna elektrifieringsprogrammet
huvudsakligen bestämts av militära skäl och styrelsen i avvaktan på mera
gynnsamma förutsättningar i avseende å bland annat anläggningskostnaderna
eljest skulle ha stannat för att föreslå endast ett hälften så omfattande
arbetsprogram, i varje fall den merkostnad, som föranledes därav att ifrågavarande
elektrifiering kommer till utförande under en tidsperiod med, såvitt
nu kan bedömas, omkring 50 procent högre anläggningskostnader än före
kriget, täckes genom å driftbudgeten anvisat avskrivningsanslag och sålunda
icke ökar statens järnvägars förräntningsplikt.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer järnvägsstyrelsen,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till elektrifiering av linjerna
Östersund—Storlien och Varberg—Uddevalla för budgetåret 1943/44 anvisa
ett investeringsanslag av 13,000,000 kronor.
Statens industrikommission har den 3 mars 1943 avgivit utlåtande i ärendet.
Under hänvisning i övrigt till utlåtandet, vilket kommer att tillhandahållas
riksdagens vederbörande utskott, vill jag här endast meddela, att kommissionen,
med vissa i utlåtandet angivna reservationer, ansett de materialkvantiteter,
som erfordras för de nu ifrågasatta elektrifieringsarbetena, kunna,
såvitt nu vore möjligt att bedöma, ställas till förfogande för ändamålet.
Med särskild skrivelse den 10 mars 1943 har järnvägsstyrelsen överlämnat
yttrande i ärendet av chefen för försvarsstaben. Med hänsyn till innehållet
i berörda handlingar torde en redogörelse härför icke böra lämnas till statsrådsprotokollet,
utan riksdagens vederbörande utskott torde därom böra
erhålla erforderliga upplysningar genom handlingarna, som komma, att tillhandahållas
utskottet. Jag vill emellertid meddela, att försvarsstabschefen
ur militär synpunkt icke haft något att i och för sig erinra mot de föreslagna
elektrifieringarna.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
Slutligen har telegrafstyrelsen den 1 april 1943 avgivit utlåtande i ärendet.
Styrelsen Ilar därvid i första hand redogjort för de ifrågasatta elektrifieringarnas
inverkan på telegrafverkets anläggningar vid de berörda järnvägslinjerna
och för de åtgärder, som i anledning härav pakallades. \id
sitt ställningstagande till den föreliggande framställningen har styrelsen
förklarat sig icke lia något att erinra emot densamma under vissa i utlåtandet
angivna förutsättningar, vilka i allmänhet äro av beskaffenhet att böra
i hittills vanlig ordning beaktas i samband med avgörande av frågan örn
blivande koncession för de avsedda ledningsanläggningarna. Styrelsen har
vidare framhållit, att vid genomförande av elektrifieringen av sträckan
Uddevalla—Herrljunga den i järnvägsstyrelsens framställning angivna kostnaden
för undanflyttning av telegrafverkets ledningar på nämnda sträcka
måste utökas med merkostnaden för en i telegrafstyrelsens utlåtande föreslagen
kabel Uddevalla—Trollhättan—Vara—Gudhem. Vidare har styrelsen
anfört, att det svårligen läte sig göra att inom den för elektrifieringen av
sträckan Uddevalla—Herrljunga avsedda tiden utföra de omfattande kabelanläggningar,
som på denna sträcka erfordrades.
I början av år 1942 färdigställdes järnvägslinjen Långsele—Boden för Departementselektrisk
drift. Härmed äro statens järnvägars samtliga huvudlinjer elek- l
trifierade. Vissa till dessa banor anknytande sidolinjer ha därjämte elektrifierats
på grund av de fördelar för drifttjänsten, som en ensartad driftform
för huvudlinje och bilinje erbjuder. Såvitt gäller huvudlinjerna, har
elektrifieringsföretagens ordningsföljd dikterats av de olika företagens räntabilitet.
Då frågan örn elektrifiering av stambanelinjen Långsele—Boden blev
aktuell, visade de ekonomiska kalkylerna icke någon mera tillfredsställande
avkastning å det kapital, som måste investeras i företaget. Såsom motivering
för elektrifiering av denna linje framhölls emellertid, bland annat, den stora
betydelsen av att statens järnvägars samtliga huvudlinjer elektrifierades.
Dessa linjers utrustande för en ensartad driftform av sådan smidighet,
effektivitet och utvecklingsmöjlighet som den elektriska ansågs göra statens
järnvägar skickade att väl fylla sin uppgift att utgöra huvudådrorna i landets
samfärdselnät.
Då elektrifieringen av sträckan Långsele—Boden nalkades sin fullbordan,
uppstod frågan, huruvida elektrifieringsarbetena borde avbrytas eller nya
sådana arbeten påbörjas i omedelbar anslutning till dem, som höllö pa
att avslutas. Vid den tid, då detta spörsmål aktualiserades, utfördes å de
elektrifierade linjerna — sträckan Långsele—Boden inberäknad icke
mindre än 85 procent av hela statens järnvägars trafikarbete, mätt i vagnaxelkilometer.
Efter det den elektriska driften natt en sådan omslutning,
var det icke att förvänta, att nya elektrifieringsföretag i allmänhet skulle
kunna lämna en affärsmässigt sett tillfredsställande förräntning å det investerade
kapitalet. Järnvägsstyrelsen framlade det oaktat år 1941 ett program
för elektrifieringsarbetenas fortsättande. Programmet omfattade i första
hand linjerna Hälsingborg—Hässleholm, Hälsingborg—Eslöv, Sundsvall
Bihang litt riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 195. 43 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 193.
Ange och Gävle—Ockelbo. Av dessa linjer var ur räntabilitetssynpunkt
Hälsingborg—Eslöv den bästa och Gävle—Ockelbo den sämsta. Dessa båda
linjer beräknades nämligen vid ett kolpris av 25 kronor per ton, vilket
ungefär motsvarade förkrigspriset, lämna en avkastning av 1.8 respektive
1.8 procent.
I propositionen nr 9o till 1941 års riksdag, vari elektrifiering av de
nämnda linjerna tillstyrktes, utvecklade jag de olika synpunkter på frågan
om elektrifieringens fortsatta bedrivande vid statens järnvägar, som borde
beaktas. Enligt min uppfattning kunde tillräckliga skäl då knappast åberopas
till stöd för ett avbrytande av arbetet på statsbanenätets elektrifiering.
Jag framhöll emellertid, att det för att nya banor skulle omändras
för elektrisk drift borde förutsättas, att beträffande varje ifrågasatt elektrifieringsföretag
en övergång till den nya driftformen kunde beräknas medföra
drifttekniska och ur allmän synpunkt påtagliga fördelar av sådan storleksordning,
att fördelarna motiverade ett bortseende från att full förräntning
icke erhölles å det för elektrifieringen erforderliga investeringskapitalet.
Riksdagen, som jämväl uttalade sig för arbetenas fortsättande (skrivelse
nr 171/1941), erinrade örn den centrala ställning statsbanorna alltjämt intoge
i landets samfärdselväsen och örn vikten av att de alltjämt underkastades
förnyelse. En deras oavlåtliga anpassning efter den tekniska utvecklingen
vore enligt riksdagens mening påkallad. I denna anpassning
borde den föreslagna fortsatta elektrifieringen betraktas som ett naturligt
led. Efter den begränsade elektrifieringsplan, som föreslagits, kunde även
rent ekonomiskt sett arbetenas genomförande anses försvarligt.
De sålunda av statsmakterna år 1941 beslutade elektrifieringsföretagen
beräknas bliva färdigställda vid slutet av innevarande kalenderår, och frågan
örn elektrifieringarnas fortsättande är därför ånyo aktuell. Järnvägsstyrelsen
har i sin nu förevarande skrivelse den 13 februari 1943 på närmare angivna
grunder ansett ifrågavarande arbeten böra fortgå och därför framlagt ett program
för arbetenas bedrivande några år framåt.
Av den verkställda utredningen rörande de fem järnvägslinjer, som enligt
styrelsen främst böra ifrågakomma till elektrifiering, framgår, att företagen ur
förräntningssynpunkt äro i det närmaste jämförliga med de till elektrifiering
år 1941 föreslagna. Sålunda beräknas vid fredsnivåns kolpris av 25 kronor
per ton avkastningen å investerat kapital för linjen Varberg—Herrljunga,
som i räntabilitetshänseende är bäst av de nu föreslagna, till 2.2 procent
och för linjen Uddevalla—Herrljunga, som är sämst i nämnda avseende, till
1.2 procent. För linjen Östersund—Storlien angives avkastningsprocenten
med samma utgångspunkt till 1.4. Det är dock att märka, att järnvägsstyrelsen
i sina ekonomiska beräkningar rörande de nu planerade elektrifieringsarbetena,
till skillnad från vad tidigare plägat ske, vid räntabilitetskalkylen
frånskilt de å företagens utgiftssida upptagna kostnaderna för
sådana arbeten, som av lämplighetsskäl böra utföras i samband med elektrifieringarna
men som icke äro omedelbart betingade av desamma.
Utgångspunkterna för bedömningen av de år 1941 och nu framlagda
19
Kungl. Majlis proposition nr 195.
elektrifieringspr ogrammen synas i stort sett vara likartade. Jag tillåter mig
därför att i fråga örn de allmänna skälen för och emot ett fortsättande av
elektrifieringsarbetena i huvudsak hänvisa till nyssnämnda proposition nr
95/194-1 och riksdagens i anledning därav avlåtna skrivelse nr 171. Därjämte
anser jag mig böra framhålla följande.
I fråga örn materialförsörjningen är läget, åtminstone såvitt avser vissa
för förevarande arbeten erforderliga metaller, något mera ansträngt än da
frågan om elektrifieringarnas fortsättande år 1941 var aktuell. Industrikommissionen
har emellertid, örn än med tvekan på några punkter, ställt
i utsikt material till det av järnvägsstyrelsen förordade begränsade elektrifieringsprogrammet,
som omfattar linjerna Östersund—Storlien och Varberg—Uddevalla.
Det är självfallet vanskligt att under rådande förhållanden framlägga hållbara
beräkningar rörande uppkommande besparingar i driften. Järnvägsstyrelsens
kalkyler synas dock såtillvida vara uppgjorda med försiktighet,
som styrelsen icke tillgodoräknat de föreslagna företagens kreditsida några
belopp, representerande vinst till följd av ökad transportkapacitet, snabbare
trafik och dylikt. Det kan sålunda icke anses osannolikt, att det ekonomiska
resultatet kommer att visa sig gynnsammare, allteftersom fördelarna
av den elektriska driftformen hinna göra sig fullt gällande. Vidare må
framhållas, att de av mig nyss omnämnda räntabilitetssiffrorna grundats på
ett så lågt kolpris som 25 kronor per ton. Örn man utgår från ett kolpris
av 50 kronor per ton — för närvarande är priset 65 kronor per ton — ökas
förräntningen för linjen Varberg—Herrljunga till 4.4 procent, för Uddevalla
—Herrljunga till 2.6 procent och för Östersund—Storlien till 3.4 procent.
Vid bedömande av frågan, huruvida nya elektrifieringsarbeten nu böra igångsättas,
bör enligt min mening beaktas betydelsen av att åtminstone en stomme av
den befintliga elektrifieringsorganisationen kan hållas sysselsatt med arbeten av
ifrågavarande slag. På grund av den rutin och effektivitet, som denna organisation
med dess arbetsledning och arbetarstam under de gångna åren förvärvat,
måste det redan ur organisatorisk och arbetsteknisk synpunkt innebära påtagliga
fördelar, örn nya företag kunna i viss utsträckning igångsättas i anslutning
till färdigställda sådana. Av än större vikt är emellertid den roll,
som den nuvarande elektrifieringsorganisationen i rådande läge spelar i
landets försvarsberedskap. Denna organisation utgör nämligen den enda
fullt samövade beredskapsorganisation av större kapacitet, som statens järnvägar
kunna utnyttja för ledningsreparationer i händelse av krig.
Med hänsyn till vad jag här framhållit finner jag skäl föreligga för ett
fortsättande av arbetet på statsbanenätets elektrifiering. Beträffande de
elektrifieringsföretag, som nu äro närmast i fråga, äro enligt min mening
de drifttekniska och i övrigt ur allmän synpunkt påvisade fördelarna av
elektrifieringen — icke minst värdet ur beredskapssynpunkt av elektrifieringsorganisationens
upprätthållande — av den betydelse, att de måste anses
uppväga den mindre tillfredsställande förräntningen å erforderliga investeringsbelopp
och vara ägnade att häva den tvekan, som i övrigt naturligen
kan föreligga örn lämpligheten av att nu fortsätta elektrifieringsarbetena.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
I likhet med järnvägsstyrelsen anser jag mig under rådande förhållanden
icke kunna förorda, att beslut fattas om elektrifiering av samtliga de i
järnvägsstyrelsens skrivelse berörda järnvägslinjerna. Liksom styrelsen linner
jag, att linjerna Östersund—Storlien och Varberg—Herrljunga—Uddevalla
i första hand böra komma ifråga. Elektrifiering av dessa linjer beräknas
kosta 17.9 respektive 28 miljoner kronor, eller tillhopa närmare 46 miljoner
kronor, vilka medel förutsatts skola anvisas under fyra budgetår. Ehuru
åtskilliga skäl kunna anföras för att nu besluta igångsättande av båda dessa
linjers elektrifiering, finner jag dock välbetänkt, att statsmakterna i rådande
läge icke binda sig för den relativt stora investering, som ett sådant beslut
skulle innebära. Enligt min mening böra de fortsatta elektrifieringsarbetena
för närvarande begränsas till den omfattning, som erfordras för att den förefintliga
elektrifieringsorganisationen genom dylika arbeten, parallellt med
pågående elektrifieringsarbeten vid dubbelspårs- och äldre anläggningar, kan
upprätthållas såsom en någorlunda effektiv beredskapsorganisation.
Då järnvägsstyrelsen med hänsyn till kravet på återhållsamhet med nya
kapitalinvesteringar funnit i och för sig naturligt att nu begränsa arbetena
till det minst kapitalkrävande av de båda företagen, nämligen linjen Östersund—Storlien,
och tillika framhållit, att enbart elektrifiering av denna linje
skulle under några år framåt kunna utgöra tillräckligt arbetsunderlag för
elektrifieringsorganisationen, har jag från styrelsen under hand inhämtat
vissa uppgifter rörande arbetskrafts- och anslagsbehov för detta företag
ensamt.
Järnvägsstyrelsen har därvid upplyst att, örn elektrifieringsprogrammet
inskränktes till linjen Östersund—Storlien, detta arbete svårligen skulle
kunna slutföras tidigare än i mitten av år 1946. Arbetet bleve med andra
ord lika tidskrävande, örn linjen Östersund—Storlien elektrifierades fristående
som örn den inrymdes i ett större elektrifieringsprogram. Detta sammanhänger
företrädesvis därmed, att säsongen för arbeten, som bero av
sommarklimatet, på denna linje är förhållandevis kort och att personaltillgångarna
försvåra en så betydande tillfällig anhopning av arbetskraft, som
skulle krävas för att uppnå en väsentlig avkortning av byggnadstiden. En
sådan anhopning skulle för övrigt medföra ett ogynnsamt utnyttjande av
arbetskraften. Linjen Östersund—Järpen skulle på grund av dessa omständigheter,
liksom i det större projektet, kunna färdigställas för elektrisk drift
under första halvåret 1945, linjen Järpen—Storlien under första halvåret 1946.
Med denna plan skulle arbetsstyrkan för de egentliga elektrifieringsarbetena
i medeltal uppgå till omkring 130 man. Den skulle alltså bliva betydligt
mindre än den arbetsstyrka, som under år 1942 sysselsatts med enahanda
arbeten och som uppgått till i medeltal omkring 250 man. Detta snäva arbetsprogram
anses emellertid tillräckligt för att den nuvarande elektrifieringsorganisationens
beredskapsvärde icke genom personalinskränkningar
skall behöva sänkas under den gräns, som kan anses försvarlig. Härvid
förutsättes dock, att elektrifiering av nya dubbelspår och förnyelsearbeten
på kraftöverföringsanläggningarna komma att bedrivas i av styrelsen antagen
omfattning.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 195.
Beträffande behovet av anslagsmedel har järnvägsstyrelsen meddelat att,
eftersom klimatet i hög grad begränsade arbetsmöjligheterna i Norrland, de
i järnvägsstyrelsens skrivelse den 13 februari 1943 för linjen Östersund—
Storlien angivna medelsbehoven för olika budgetår bleve oförändrade, även
örn programmet inskränktes till att omfatta endast denna linje.
Med stöd av vad järnvägsstyrelsen sålunda upplyst anser jag omfattningen
av arbetena å sträckan Östersund—Storlien innebära förutsättningar
för att några år framåt bibehålla statens järnvägars elektrifieringsorganisation
vid godtagbar effektivitet ur beredskapssynpunkt. Jag vill alltså förorda,
att det beslut örn fortsatt elektrifiering, som jag enligt vad förut anförts
tillstyrker, nu begränsas att avse linjen Östersund—Storlien.
Kostnaderna för elektrifiering av linjen Östersund—Storlien, 17.9 miljoner
kronor, lia av järnvägsstyrelsen beräknats skola utgå med 3.1 miljoner
kronor av förnyelsefondsmedel och med 14.8 miljoner kronor av anslag å
riksstaten. Medelsanvisningen skulle fördelas å budgetåren 1943/47. För
budgetåret 1943/44 skulle ett begynnelseanslag å riksstaten av 6 miljoner
kronor vara erforderligt. Några medel ur förnyelsefonden skulle däremot
icke behöva ställas till förfogande för detta budgetår. Emot de verkställda
kostnadsberäkningarna har jag icke något att erinra.
Jag utgår från att järnvägsstyrelsen under arbetenas gång uppehåller fortlöpande
kontakt med industrikommissionen rörande materialförsörjningen.
Med hänsyn till vad kommissionen anfört i sitt utlåtande förutsätter jag
vidare, att styrelsen undersöker möjligheterna att utbyta material, varå särskild
knapphet råder, mot annat material.
Det av mig här förordade elektrifieringsföretaget kräver en viss utökning
av den särskilda organisation, som upprättats för försvarsberedskapen vid
statens järnvägar. Då omfattningen av denna utökning ännu icke är utredd,
äskas icke några medel för ändamålet för nästa budgetår.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen
att till Elektrifiering av järnvägslinjen Östersund—Storlien
för budgetåret 1943/44 å kapitalbudgeten under rubrik Statens
affärsverksfonder, Statens järnvägar, anvisa ett investeringsanslag
av .......................................... kronor 6,000,000.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
F. Wessberg.