Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

1

Nr 193.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till för)-ordning om krigskonjunkturskatt för år 1943, m. m.;
given Stockholms slott den 9 april 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
bifogade förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943,
dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller
köpeskilling vid avyttring av fartyg.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 193.

1

2

Kungl. Majjts proposition nr 193.

Förslag

till

förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 §•

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller
dessförinnan rådande krigskonjunktur, skall i den omfattning och på det
sätt nedan stadgas för år 1943 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

Skattepliktig inkomstökning och skattskyldighet.

2 §•

1 mom. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti
1939 uppkommen inkomstökning hänförlig till

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst av jordbruk;

c) inkomst av skogsbruk;

d) inkomst av annan fastighet;

e) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet, därest inkomsten utgått från rörelse,
jordbruk eller skogsbruk, samt inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom uppfinnare eller av tillfälligt uppdrag ävensom annan jämförlig inkomst
av tillfällig förvärvsverksamhet; samt

f) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i nästa
stycke sägs.

I inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda
maskiner eller andra inventarier, som icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras
till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar,
även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda förord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. 3

ning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk
person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt
förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller
juridiska personen vid 1943 års taxering är skattskyldig för den inkomst, vartill
inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning varom
sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller ersättningen
inräknas.

Från skattskyldighet undantagas systembolag som avses i förordningen angående
försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen samt
aktiebolaget svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, från vilket utdelningen
i sin helhet tillfaller staten.

Oskift dödsbo anses vid tillämpning av denna förordning vara fysisk person.

Taxerad merinkomst.

3 §•

Vid tillämpning av denna förordning skall uppskattning av inkomster ske
dels för det beskattningsår, för vilket taxering enligt förordningen om statlig
inkomst- och förmögenhetsskatt äger rum år 1943 (beskattningsåret),
dels, utom vad angår inkomst av skogsbruk samt av icke yrkesmässig avyttring
av fast eller lös egendom, för ett vart av de två beskattningsår, som
gått till ända närmast före den 1 september 1939 (förkrigsinkomståren).

Uppskattningen skall verkställas enligt bestämmelserna i förordningen om
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt med sådana avvikelser, som erfordras
för att åstadkomma likformighet i inkomstberäkningen för de olika åren,
samt under iakttagande av i denna förordning meddelade särskilda föreskrifter.

Såsom grund för bestämmande av inkomstökning fastställes, där ej annat
följer av särskilda bestämmelser i denna förordning, den på ett antaget
jämförelseår belöpande jämförelseinkomsten. Där ej särskilda förhållanden till
annat föranleda, skall såsom jämförelseinkomst upptagas medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren, dock under iakttagande att jämförelseinkomsten
för fysisk person beträffande förvärvskälla, av vilken denne haft sin
huvudsakliga försörjning, ej må bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.
Med ledning av den inkomstuppskattning varom nu stadgats fastställes, på
sätt i 4—9 §§ närmare angivcs, taxerad merinkomst särskilt för en var av de
inkomstgrupper, som angivas i 2 § 1 mom. första stycket a)—f).

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten skall, i den omfattning
som i denna förordning stadgas, genom särskilt utjämningsavdrag eller eljest
i särskilt angiven ordning hänsyn tagas till höjning av den allmänna prisnivån
och andra sådana ändringar av förhållandena från utgången av augusti 1939
till beskattningsårets slut, som ej beaktas genom eljest meddelade föreskrifter.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

4 §•

1 mom. Beträffande rörelse skola inkomster för förkrigsinkomståren och
beskattningsåret så ock jämförelseinkomsten uppskattas för varje förvärvskälla
för sig.

Såsom särskild förvärvskälla i rörelse enligt denna förordning anses särskild
förvärvskälla enligt kommunalskattelagen.

2 mom. Det belopp, varmed inkomsten för beskattningsåret av en till rörelse
hänförlig förvärvskälla överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med
tillägg eller avdrag i förekommande fall för beräknad ränta å minskning eller
ökning av eget kapital, utgör uppskattad merinkomst av förvärvskällan.

För varje förvärvskälla, för vilken uppskattad merinkomst fastställes, skall
tillika på sätt i 4 och 5 mom. sägs fastställas, i vad mån denna kan antagas
hava berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan
rådande krigskonjunktur.

Summan av de för samtliga till rörelse hänförliga förvärvskällor enligt
andra stycket fastställda beloppen, minskad med de för samma förvärvskällor
enligt 6 mom. beräknade utjämningsavdragen, skall, där ej fall som i 3 mom.
avses är för handen, utgöra taxerad merinkomst av rörelse.

3 mom. Har skattskyldig, för vilken uppskattad merinkomst av till rörelse
hänförlig förvärvskälla fastställes, haft annan till rörelse hänförlig förvärvskälla,
beträffande vilken vid motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 2
morn. första stycket underskott uppstår, skall för denna förvärvskälla uppskattad
inkomstminskning till beloppet fastställas.

Tillika fastställes på sätt i 4 mom. sägs i vad mån den uppskattade inkomstminskningen
kan antagas hava berott på förhållanden föranledda av
pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.

Från det belopp, varmed merinkomst som i 2 morn. andra stycket sägs
överstiger inkomstminskning som avses i andra stycket av detta mom. —
eller, om det belopp, varmed de sammanlagda uppskattade merinkomsterna
överstiga de sammanlagda uppskattade inkomstminskningarna, är lägre, från
detta belopp — avräknas de för samma förvärvskällor enligt 6 mom. beräknade
utjämningsavdragen. Återstoden upptages i fall som i detta mom. avses
såsom taxerad merinkomst.

A mom. Kan skattskyldig visa, att i den uppskattade merinkomsten av viss
förvärvskälla ingår belopp, varmed dold förkrigsreserv under beskattningsåret
minskats, skall merinkomsten i motsvarande mån anses ej hava berott
på förhållanden som omförmälas i 1 §. Såsom dold förkrigsreserv anses härvid
belopp, varmed tillgångens verkliga värde vid utgången av augusti 1939
översteg dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde
vid nämnda tidpunkt.

I övrigt skall uppskattad merinkomst antagas hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, där ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger, att inkomstökningen helt eller delvis skulle hava uppkommit
oberoende av sådana förhållanden.

Uppskattad inkomstminskning skall antagas hava berott på förhållanden

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen
ej berott på sådana förhållanden.

5 mom. Kungl. Majit äger, efter förslag av den i 32 § omförmälda centrala
krigskonjunkturskattenämnden eller efter nämndens hörande, beträffande
visst slag av rörelse bestämma särskild grund för fastställande huru stor del
av uppskattad merinkomst skall, därest ej annat ådagalägges, antagas hava
berott på förhållanden som omförmälas i 1 §.

6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten,
och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, om jämförelseinkomsten ej
överstiger 50,000 kronor, till femton procent av denna, och, örn jämförelseinkomsten
är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten,
som ej överstiger tolv procent av genomsnittligt eget kapital i förvärvskällan
under andra förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig som börjat
bedriva ifrågavarande rörelse först efter andra förkrigsinkomstårets utgång,
under första verksamhetsåret — men minst 7,500 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Om kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret,
må utjämningsavdrag ej beräknas till högre belopp än den
uppskattade merinkomst som skulle hava uppkommit, därest sådan fond
ej tagits i anspråk.

7 mom. Vad i 28 § 2 morn. kommunalskattelagen samt förordningen den
19 juni 1942 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling
vid avyttring av fartyg stadgas om särskild ordning beträffande
beskattning av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga tilllämpning
vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning
av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande
dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla för
taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig
egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan
egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

5 §•

7 morn. Beträffande jordbruk skall uppskattad merinkomst beräknas gemensamt
för olika förvärvskällor till det belopp, varmed inkomsten av jordbruk
under beskattningsåret, med tillägg eller avdrag i förekommande fall
för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital, överstiger motsvarande
jämförelseinkomst. Till inkomst av jordbruk hänföres inkomst av
jordbruksfastighet med undantag av inkomst av skogsbruk.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

2 mom. Den uppskattade merinkomsten av jordbruk skall upptagas såsom
taxerad merinkomst, i den mån den kan antagas hava berott på förhållanden
som avses i 1 § och icke utgör kompensation för förhållanden som avses i 3 §
sista stycket.

(Se vidare anvisningarna.)

6 §.

Beträffande skogsbruk skall såsom inkomstökning beroende på förhållanden
som avses i 1 § upptagas så stor del av de under beskattningsåret åtnjutna
intäkterna av skogsbruk genom avyttring eller uttag för förädling eller förbrukning
i egen rörelse som kan anses hava uppkommit genom prisstegring
från förkrigsinkomståren utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas
ökning. Dylik inkomstökning skall, till den del den ej anses utgöra
kompensation för förhållanden som i 3 § sista stycket sägs, efter skälig nedsättning
i syfte att befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärd avverkning,
upptagas såsom taxerad merinkomst av skogsbruk; dock skall den
taxerade merinkomsten ej upptagas till högre belopp än som av den skattskyldige
visas hava motsvarat beräknad nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

7 §.

1 mom. Beträffande inkomst av annan fastighet skall det belopp, varmed
inkomsten för beskattningsåret, beräknad gemensamt för olika förvärvskällor,
överstiger motsvarande jämförelseinkomst, med tillägg eller avdrag i förekommande
fall för beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital,
utgöra uppskattad merinkomst.

2 mom. Det fastställes i vad mån den uppskattade merinkomsten av annan
fastighet med sannolikhet kan anses hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §. Det sålunda fastställda beloppet minskat med utjämningsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten,
upptages såsom taxerad merinkomst.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Beträffande under beskattningsåret åtnjuten inkomst i form av tantiem
eller annan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall, där ej annat följer av
vad nedan stadgas, gemensamt för inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet
såsom taxerad merinkomst upptagas

a) till intäkt av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet hänförligt belopp,
vars storlek varit beroende antingen av sådant resultat av rörelse som belöper
på tiden efter utgången av augusti 1939 eller av omsättningen i eller omfattningen
av efter nämnda tidpunkt bedriven rörelse eller av sådant resultat
av jordbruk eller skogsbruk som belöper på tiden efter utgången av år 1939,
samt till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, dock ej realisationsvinst,
hänförligt belopp, vars storlek varit beroende av resultatet av tillfällig affär
som gjorts efter utgången av augusti 1939,

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

i båda fallen försåvitt ej den skattskyldige med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägger att motsvarande intäkt skulle hava uppkommit oberoende av
förhållanden som omförmälas i 1 §, så ock

b) intäkt i andra fall än nu sagts av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare
eller av tillfälligt uppdrag eller av annan jämförlig tillfällig förvärvsverksamhet,
i den mån intäkten uppenbarligen överstigit det vederlag för uppdraget
eller det eljest utförda arbetet som den skattskyldige skäligen kunnat betinga
sig, om förhållanden som i 1 § sägs ej varit för handen.

Såsom taxerad merinkomst skall dock i intet fall upptagas högre belopp
än det, varmed inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med
undantag av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom
restitution av allmänna skatter, för beskattningsåret överstiger motsvarande
jämförelseinkomst med tillägg av ett belopp svarande mot utjämningsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomsten.

(Se vidare anvisningarna.)

9 §■

Beträffande realisationsvinst vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller
lös egendom skall prövas i vad mån den kan antagas hava berott på värdeökning
uppkommen efter utgången av augusti 1939, med rätt för den skattskyldige
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga att vinsten skulle hava
uppkommit oberoende av förhållanden som omförmälas i 1 §. Det salunda
framkomna beloppet, minskat med avdrag som stadgas i andra stycket samt
med utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent
av beloppet, upptages såsom taxerad merinkomst.

Vid fastställande av den taxerade merinkomsten må avdrag ske dels för
realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom, beräknad efter
samma grunder som tillämpats vid uppskattningen av realisationsvinsten,
dels, örn den skattskyldige normalt plägat beskattas för realisationsvinst, för
ett med hänsyn därtill avvägt skäligt belopp.

(Se vidare anvisningarna.)

Beskattningsbar merinkomst.

10 §.

/ mom. Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade
merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava utgivit såsom gåva för
luftvärnet eller luftskyddet eller för hemvärnet eller dess underavdelningar
eller till sjövärnskåren eller densamma underställda sjövärnsflottiljer och
som fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
år 1943 men för vilket avdrag enligt denna förordning ej skett vid beräkning
av uppskattad merinkomst av rörelse,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

dels ett belopp utgörande så många procent av de taxerade merinkomsterna
som antalet kronor, varmed den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona
på grundval av den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt
år 1941, efter avdrag för därå belöpande statsbidrag av skatteutjämningsmedel,
överstigit femton kronor,

dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Avdrag som ovan sagts tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst
av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade
merinkomster. Därest kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i
anspråk under beskattningsåret, må ovannämnda avdrag å 3,000 kronor
medgivas allenast i den mån dylikt avdrag skulle kunnat tillgodonjutas örn
sådan fond ej tagits i anspråk.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret
haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som
vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning,
skall vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande skäligt avdrag
utöver vad ovan sagts medgivas med högst inkomstminskningens belopp.
Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt
icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa inkomstökning
i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig hänsyn därtill tagas
vid avdragets bestämmande.

2 mom. Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under
de beskattningsår taxeringarna till krigskonjunkturskatt åren 1941 och
1942 avsågo haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som vid
tillämpning av de vid nämnda taxeringar gällande föreskrifterna utvisade
inkomstminskning, för vilken avdrag vid nämnda taxeringar skulle hava
medgivits, därest inkomstökning å annan, krigskonjunkturskatt underkastad
förvärvskälla förelegat, skall jämväl avdrag för sådan inkomstminskning
medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande, dock endast
i den mån avdrag för inkomstminskningen ej kunnat utnyttjas vid taxeringarna
åren 1941 och 1942.

3 mom. Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för
övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, så att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

Beräkning av krigskonjunkturskatt.

11 §.

1 mom. För krigskonjunkturskatten fastställes ett grundbelopp. Detta skall

utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 # av motsvarande jämförelseinkomst:................. 50#,

överstiger 20 men ej 50# av motsvarande jämförelseinkomst:.......... 60#,

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

9

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Avser beskattningsåret ej samma antal månader som det antagna jämförelseåret,
skall motsvarande jämförelseinkomst upptagas till ett med hänsyn härtill
jämkat belopp. Den motsvarande jämförelseinkomsten utföres i fulla hundratal
kronor, så att överskjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal
kronor, bortfaller.

2 mom. Krigskonjunkturskatten skall utgöra det enligt 1 mom. fastställda
grundbeloppet efter avdrag av de belopp varmed statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
värnskatt och särskild skatt å förmögenhet för den skattskyldige
skulle hava minskats, om krigskonjunkturskattens grundbelopp avdragits
från det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och
det därefter återstående beloppet utgjort taxerat belopp.

12 §.

Skall jämlikt 19 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för äkta makar fastställas gemensamt beskattningsbart belopp, skall i förekommande
fall jämväl till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor fastställas för makarna
gemensamt.

Kan ene maken helt eller delvis ej utnyttja avdrag för inkomstminskning
eller realisationsförlust, må det återstående avdraget tillgodonjutas av den
andre maken, som om denne själv haft inkomstminskningen eller realisationsförlusten.
Vad nu stadgats örn inkomstminskning skall gälla även förvärvskällor
som avses i 5—8 §§. Avdrag som omförmäles i 10 § skall, i den mån
det ej utgör avdrag för gåva till luftvärnet, luftskyddet, hemvärnet eller sjövärnet,
vilket kunnat utnyttjas av den av makarna som givit gåvan, med
motsvarande tillämpning av där meddelade föreskrifter ske från den för
båda makarna sammanlagda taxerade merinkomsten.

Krigskonjunkturskatten beräknas efter den för båda makarna sammanlagda
beskattningsbara merinkomsten, såvitt angår rörelse med hänsyntagande
till den för båda sammanlagda jämförelseinkomsten, och fördelas å makarna,
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor, efter förhållandet
mellan deras taxerade merinkomster av motsvarande förvärvskällor.

Vid beräkning enligt 11 § 2 mom. av avdrag från det till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt taxerade beloppet i fall som avses i 19 § förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt iakttages att avdraget må, i den
mån det ej kunnat utnyttjas av den därtill närmast berättigade maken, tillgodokomma
den andre maken.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt.

13 §.

Krigskonjunkturskatt må efter framställning från skattskyldig, som taxeras
för merinkomst av rörelse, påföras allenast provisoriskt

a) för framtida nedskrivning av ersättningslager (14 §),

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

b) för mötande av framtida prisfall (15 §),

c) för kostnadsutjämning (16 §),

d) för befarad framtida värdeminskning (17 §),

e) för framtida anskaffning av ersättningstonnage med mera (18 §), samt

f) för framtida nyanskaffning av fartyg (19 §).

14 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nedskrivning av
ersättningslager skall ske,

därest lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
minskats sedan sista förkrigsinkomstårets utgång eller, om lagret vid utgången
av augusti 1939 visas hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, sedan utgången av augusti 1939,

samt en särskild varufömyelsefond för beskattningsåret avsatts för nedskrivning
av lager, som den skattskyldige har för avsikt att anskaffa i stället
för sålunda avgången lagertillgång.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om vid beskattningsårets slut nya lagertillgångar hade anskaffats
för lagrets uppbringande till samma storlek som vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, eller, om lagret vid utgången av augusti 1939 var större än vid
sista förkrigsinkomstårets utgång, till samma storlek som vid utgången av
augusti 1939, och enligt i denna förordning medgivna grunder nedskrivits
högst med det till varuförnyelsefonden avsatta beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

15 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för mötande av framtida prisfall
skall ske,

därest under beskattningsåret tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse inköpts men ej levererats,

samt en särskild prisfluktuationsfond för beskattningsåret avsatts för att
möta framtida prisfall å dessa tillgångar.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, om de inköpta lagertillgångarna hade levererats under beskattningsåret
och vid beskattningsårets utgång enligt i denna förordning medgivna
grunder nedskrivits högst med det till prisfluktuationsfonden avsatta
beloppet.

(Se vidare anvisningarna.)

16 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning skall
ske,

därest en särskild kostnadsutjämningsfond för beskattningsåret avsatts för
att användas till omkostnader i rörelsen under ett följande år.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

11

hava minskats, om de avsatta medlen använts för avdragsgilla omkostnader
under beskattningsåret.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt enligt denna paragraf må ej
medgivas, därest restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt för
tidigare år skett för omkostnader under beskattningsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

17 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för befarad framtida värdeminskning
skall ske,

därest i räkenskaperna för beskattningsåret beträffande tillgång för stadigvarande
bruk i rörelse avskrivning skett för överpris eller merkostnad,

men avdrag för motsvarande belopp vid inkomstuppskattning enligt denna
förordning finnes ej kunna medgivas.

Den provisoriska skattepåföringen skall avse det belopp, varmed skatten
skulle hava minskats, om det i räkenskaperna gjorda avdraget i sin helhet
hade medgivits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

18 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida anskaffning av
er sättning stonnage med mera skall ske,

därest under beskattningsåret rörelse tillhörigt fartyg försålts eller fartyg
eller annan tillgång för stadigvarande bruk i rörelse förlorats,

och köpeskillingen eller försäkringssumman eller del därav insatts å särskilt
konto hos riksbanken för att användas, om det insatta beloppet utgöres
av köpeskilling för fartyg, till anskaffande av annat eller andra fartyg, och,
om det utgöres av försäkringssumma för förlorad tillgång, till anskaffande
av fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle
hava minskats, örn den i den beskattningsbara merinkomsten ingående del av
det insatta beloppet, som överstiger den avyttrade eller förlorade tillgångens
värde, avdragits vid inkomstuppskattningen. Med tillgångens värde förstås
härvid dess i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande värde när
avyttringen ägde rum eller förlusten timade, eller, om tillgången när den
avyttrades eller förlorades var belastad med intecknad gäld, nämnda värde
med avdrag av gälden.

(Se vidare anvisningarna.)

19 §.

Provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för framtida nyanskaffning
av fartyg skall ske,

därest i annat fall än som avses i 18 § skattskyldig som driver rederirörelse
å särskilt konto hos riksbanken insatt belopp för att användas till anskaffande
av fartyg.

Den provisoriska påföringen skall avse det belopp, varmed skatten skulle

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

hava minskats, om halva det insatta beloppet, dock högst hälften av den vid
inkomstuppskattning enligt denna förordning beräknade inkomsten för beskattningsåret,
avdragits vid inkomstuppskattningen.

(Se vidare anvisningarna.)

20 §.

Har fond som i 14, 15 eller 16 § avses ej avsatts i balansräkningen för beskattningsåret
eller bar sådan fond avsatts med mindre belopp än som sedermera
visar sig hava varit önskvärt, må såsom avsättning godkännas skriftlig
förklaring av den skattskyldige, att i räkenskaperna för det på beskattningsåret
närmast följande räkenskapsåret överföring till sådan fond skall göras
från fond eller konto, som fanns vid beskattningsårets utgång och som kunde
disponeras för de i nämnda paragrafer angivna ändamålen.

För skattskyldig, som ej i sina räkenskaper gjort avsättning till kostnadsutjämningsfond
eller avgivit förklaring som i första stycket sägs, må lika med
sådan avsättning anses redovisning å särskild blankett enligt formulär, som
fastställes av Kungl. Maj:t, av för kostnadsutjämning disponibla medel å sådana
fonder eller konton i balansräkningen för beskattningsåret som kunnat
tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämningsfond, i den mån desamma
ej utnyttjats för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år
1942. Såsom sådana medel må i sista hand upptagas förefintlig, genom nedskrivning
eller avskrivning under beskattningsåret eller närmast föregående
beskattningsår bildad, vid taxering för dessa år ej godkänd dold reserv i
varulager eller tillgång för stadigvarande bruk, vilken, om nedskrivningen eller
avskrivningen ej skett, kunnat tagas i anspråk för avsättning till kostnadsutjämningsfond.
Kan skattskyldig, för vilken dylika fonder, konton eller
andra medel ej skulle räckt till för sådan avsättning, visa att eget kapital,
som fanns vid beskattningsårets utgång, ej därefter till någon del uttagits ur
rörelsen, eller, där den skattskyldige är fysisk person, att sådant kapital uttagits
endast för nödiga kostnader, må det felande beloppet i stället redovisas i
andra medel. Den skattskyldige är pliktig att i fall som i detta stycke avses
årligen vid deklaration till krigskonjunkturskatt bilägga uppgift å blankett
som nyss sagts utvisande i vad mån ifrågavarande medel alltjämt äro i behåll.

Det i 18 och 19 §§ angivna villkoret om insättning i riksbanken skall anses
fullgjort, örn dylik insättning skett senast den 31 juli 1943 eller vid den senare
tidpunkt före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer.
Efter ansökan av skattskyldig äger Kungl. Maj:t i särskilda fall, där insättning
i riksbanken skulle vålla den skattskyldige avsevärd svårighet, föreskriva,
att insättning i riksbanken må ersättas med annan väsentligen likvärdig
disposition av tillgångar eller, där synnerliga skäl därtill äro, fastställa annat
villkor för den provisoriska skattepåföringen.

21 §.

Restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt skall efter framställning
från skattskyldig av prövningsnämnd medgivas, om och i den mån
före viss tidpunkt, som sedermera fastställes,

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

a) varufömyelsefond som i 14 § sägs använts för enligt denna förordning
medgiven nedskrivning å lagertillgångar som anskaffats i stället för de under
beskattningsåret avgångna lagertillgångarna,

b) lagertillgångar som i 15 § avses levererats och prisfluktuationsfonden
använts för sådan nedskrivning av dessa tillgångar, som enligt denna förordning
skulle medgivits för beskattningsåret, om tillgångarna då levererats,

c) kostnadsutjämningsfond som i 16 § sägs använts för omkostnader i rörelsen,
för vilka avdrag skulle medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt,
därest fonden ej disponerats för ändamålet,

d) tillgång som i 17 § sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,

e) belopp, som enligt 18 eller 19 § insatts i riksbanken, disponerats för sådan
anskaffning av tillgång som insättningen avsett, och i räkenskaperna sådan
avskrivning å tillgången skett som enligt i denna förordning angivna
grunder skulle kunnat godkännas vid taxering till krigskonjunkturskatt för
anskaffningsåret, eller

f) tillgång som i e) sägs nedgått i värde under det, vartill den i beskattningsavseende
enligt denna förordning avskrivits,

dock att, därest i fall som avses i 18 § den under beskattningsåret avyttrade
eller förlorade tillgången varit belastad med intecknad gäld och däremot
svarande belopp ej blivit insatt i riksbanken, den omständigheten att
jämväl andra medel än i riksbanken insatta använts för anskaffning av den
nya tillgången ej skall betaga den skattskyldige den rätt till restitution som
skulle tillkommit honom, därest medlen uttagits ur riksbanken.

Har skattskyldig för visst år i stället för att jämlikt 16 § göra avsättning
till kostnadsutjämningsfond lämnat redovisning å särskild blankett som i 20 §
andra stycket sägs, må såsom omkostnad vilken berättigar till restitution enligt
c) godkännas högst så stort belopp, som den skattskyldige visar hava i
balansräkningen för varje år före beskattningsåret efter det redovisningen
lämnades funnits kvar av de medel, vilkas redovisning godkänts såsom likvärdig
med avsättning till kostnadsutjämningsfond. Såsom kvarvarande medel
äger härvid den skattskyldige tillgodoräkna sig jämväl den erlagda krigskonjunkturskatt
för vilken enligt ifrågavarande bestämmelser provisorisk
skattepåföring erhållits.

Restitutionen skall i vart och ett av de i a)—f) angivna fallen avse det belopp,
varmed skatten för beskattningsåret skulle hava minskats, örn avdrag
med den i punkten angivna nedskrivningen, omkostnaden, avskrivningen eller
värdeminskningen skett vid den beskattningsbara merinkomstens fastställande.

Därest skattskyldig, vilken med medel ur kostnadsutjämningsfond gäldat
samtliga på beskattningsåret belöpande omkostnader som i c) sägs men ej
därigenom kunnat helt undgå inkomstminskning, till täckande helt eller delvis
av denna disponerat ytterligare medel ur fonden, må i motsvarande mån
restitution som ovan sagts äga rum, såsom örn medlen använts för i c) avsedda
omkostnader.

(Se vidare anvisningarna.)

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

22 §.

1 mom. Där insättning i riksbanken jämlikt 18 eller 19 § skett, är den
skattskyldige ej pliktig erlägga enligt samma paragrafer provisoriskt påförd
krigskonjunkturskatt, förrän prövningsnämnd i den ordning som av Kungl.
Maj :t fastställes meddelat särskilt föreläggande därom. Kungl. Maj :t äger
utfärda föreskrifter rörande rätt för skattskyldig att disponera de hos riksbanken
insatta medlen under iakttagande att säkerhet vinnes för betalning
av den provisoriskt påförda skatten i den mån den ej kommer att bliva föremål
för restitution.

Den som enligt 17 § erhållit provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
för befarad framtida värdeminskning och som hos riksbanken ställt av riksbanken
godkänd'' säkerhet för skatten äger åtnjuta uppskov med skattens erläggande
enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit.

Har Kungl. Majit enligt 20 § tredje stycket fastställt särskilt villkor för
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt i fall som avses i 18 eller 19 §,
meddelar Kungl. Majit även de särskilda föreskrifter rörande skattens erläggande
och restitution, som därav betingas.

2 mom. Har tillgång som i 18 eller 19 § avses anskaffats efter beskattningsårets
utgång men senast den 31 juli 1943 eller vid den senare tidpunkt
före taxeringens avslutande, som landskamreraren bestämmer, skall vid tilllämpning
av denna förordning så anses som om belopp, vilket använts för betalning
av tillgången, varit insatt i riksbanken vid beskattningsårets utgång
och sedermera disponerats för anskaffning av tillgången.

3 mom. Föreligga förutsättningar för restitution enligt 21 § redan före
taxeringens verkställande, skall visserligen krigskonjunkturskatt provisoriskt
påföras den skattskyldige, men skall prövningsnämnden efter framställning
från denne i samband med taxeringen förklara att det skattebelopp, som restitutionen
skulle avse, ej skall av den skattskyldige erläggas.

Förklaring som nu sagts skall ock efter framställning från den skattskyldige
meddelas, därest efter taxeringen men före uppbörden restitution medgives.

4 morn. Fråga om restitution i de i 21 § a) och c) angivna fallen prövas,
sedan balansräkningen för vederbörligt år fastställts. Beträffande förfarandet
vid restitution meddelar Kungl. Majit föreskrifter under iakttagande av
stadgandet i 28 § andra stycket.

23 §.

Å erlagd, provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt, som enligt 21 § restitueras,
utgår ränta med två och en halv procent, dock ej i den mån fråga
är om restitution enligt 21 § c).

Åtnjuter skattskyldig uppskov enligt 22 § 1 mom. med erläggande av
krigskonjunkturskatt, är han pliktig att å det skattebelopp som slutligen
fastställes betala ränta från den dag, då skatten enligt eljest gällande föreskrifter
senast skolat erläggas, efter räntefot som av Kungl. Majit bestämmes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

15

Särskilda bestämmelser rörande dödsbo.

24 §.

Därest enligt 23 § eller 24 § 1 mom. förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt dödsbo efter skattskyldig befrias från skattskyldighet eller
från erläggande av skatt, skall på särskild prövning av prövningsnämnd bero,
huruvida och i vad mån härav föranledd befrielse från skattskyldighet till
krigskonjunkturskatt eller från erläggande av sådan skatt skall äga rum.

Vad i 24 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
är stadgat om dödsbos och dödsbodelägares ansvarighet för dylik skatt skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om krigskonjunkturskatt.

Beskattningsort.

25 §.

Taxering till krigskonjunkturskatt skall ske i den kommun, som enligt
22 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är den skattskyldiges
beskattningsort.

Uppgiftsskyldighet och förfarande vid taxering till krigskonjunkturskatt.

26 §.

Taxeringsförordningens bestämmelser om taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skola i tillämpliga delar, med de avvikelser som nedan
stadgas, lända till efterrättelse med avseende å taxering till krigskonjunkturskatt.

27 §.

1 morn. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 1943 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision
eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk, sammanlagt
ej understigande 4,000 kronor, är, såvitt ej Kungl. Majit annorlunda
föreskriver, pliktig att utan anmaning på heder och samvete avlämna
deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.

Undantagen från deklarationsplikt som nu sagts är fysisk person, för vilken
för beskattningsåret av taxeringsnämnden fastställts ett till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt taxerat belopp å högst 6,000 kronor, så ock
juridisk person som jämlikt 2 § 2 mom. är undantagen från skattskyldighet.

Deklarationen skall senast den 31 juli 1943 avlämnas till länsstyrelsen i det
län, där taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ägt rum, eller,
därest taxeringen ägt rum i Stockholm, till Överståthållarämbetet.

2 mom. Annan än den, som på grund av bestämmelserna i 1 mom. har

16

Kungl. Majlis proposition nr 193.

uppgiftsskyldighet, är pliktig att efter anmaning, inom tid som i anmaningen
angives, på heder och samvete avlämna deklaration för egen taxering till
krigskonjunkturskatt. Sådan deklarationsskyldighet föreligger dock ej beträffande
inkomst av jordbruk och skogsbruk.

3 mom. Formulär till blanketter för deklarationer enligt 1 och 2 mom. fastställas
av Kungl. Majit.

4 mom. Efter anmaning är en var fysisk eller juridisk person pliktig att i
den omfattning, som i anmaningen angives, meddela för sin taxering till
krigskonjunkturskatt erforderliga uppgifter utöver dem som avses i 1 och
2 mom.

5 mom. Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt
fartyg skall utan anmaning till ledning för delägares taxering till
krigskonjunkturskatt avlämna deklaration på sätt och i den ordning i 1 mom.
sägs.

6 morn. Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration för
taxering till krigskonjunkturskatt skola taxeringsförordningens bestämmelser
om underlåtenhet att avlämna självdeklaration hava motsvarande tillämpning;
dock skall den i 39 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen stadgade påföljd
för underlåtenhet att avlämna självdeklaration beträffande deklaration
enligt 1 mom. här ovan inträda endast därest den skattskyldige underlåtit att
efterkomma anmaning att inkomma med sådan.

Rörande påföljd för underlåtenhet att avlämna deklaration i fall som avses
i 5 mom. skola taxeringsförordningens bestämmelser om underlåtenhet att
avlämna uppgifter som i 34 § samma förordning sägs äga motsvarande tilllämpning.

28 §.

Taxering verkställes av den ordinarie prövningsnämnd, som har att taga
befattning med den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Frågor örn rätt till restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
skola handläggas av prövningsnämnd.

29 §.

1 mom. Det åligger landskamreraren att, med ledning av deklarationer
och andra uppgifter enligt 27 § och tillgängliga handlingar rörande taxering
jämlikt taxeringsförordningen, efter den skriftväxling med den skattskyldige
och utredning i övrigt som finnes erforderlig, såsom underlag för taxeringen
till krigskonjunkturskatt låta upprätta förslag till sådan taxering av envar
skattskyldig, för vilken till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst
ifrågakommer.

Förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt såvitt angår inkomst av
jordbruk och av skogsbruk skall genom landskamrerarens försorg upprättas
med ledning av den skattskyldiges självdeklarationer och inhämtade upplysningar
enligt formulär som fastställes av Kungl. Majit.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

2 mom. överensstämmer förslag enligt 1 mom. första stycket med deklaration,
som avgivits av den skattskyldige, skall det så snart ske kan överlämnas
till prövningsnämnden.

3 mom. Innebär förslag enligt 1 mom. första stycket avvikelse från den
skattskyldiges deklaration eller är sådant förslag upprättat utan att deklaration
avlämnats, skall det genom landskamrerarens försorg ofördröjligen i rekommenderat
brev tillställas den skattskyldige.

Förslag som avses i 1 mom. andra stycket skall genom landskamrerarens
försorg i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige. Endast där särskilda
omständigheter därtill föranleda må sådant brev avsändas senare än
den 30 september 1943.

Skattskyldig, som icke åtnöjes med förslag till taxering, äger att inom viss
vid förslagets översändande angiven tid till länsstyrelsen ingiva till prövningsnämnden
ställda erinringar mot förslaget jämte den utredning han vill åberopa.
Tid som nu sagts skall, där ej särskilda omständigheter göra det omöjligt,
bestämmas till minst fjorton dagar efter förslagets mottagande.

Sedan landskamreraren vidtagit de ändringar i förslaget, vartill erinringarna
må föranleda, skall förslaget så snart ske kan föreläggas prövningsnämnden.

30 §.

1 mom. Därest prövningsnämnden vid granskning av förslag rörande
taxering till krigskonjunkturskatt finner anledning till annan avvikelse från
detta än som föranledes av yrkande från den skattskyldige, bör denne därom
underrättas och erhålla tillfälle inkomma med erinringar, innan taxeringen
fastställes.

2 mom. Sedan prövningsnämnden verkställt taxeringen, antecknas denna
i särskild längd (krigskonjunkturskattelängd) enligt formulär, som fastställes
av Kungl. Majit.

3 mom. För taxering av skattskyldiga enligt denna förordning må prövningsnämndens
arbete pågå till och med den 15 december.

Prövningsnämndens protokoll, i vad det avser taxering till krigskonjunkturskatt,
skall justeras inom åtta dagar efter sista sammanträdets avslutande,
dock senast den 21 december.

4 mom. Till en var skattskyldig som enligt 29 § 3 mom. tredje stycket
framställt erinringar mot förslag rörande taxering till krigskonjunkturskatt så
ock till en var i krigskonjunkturskattelängden upptagen annan skattskyldig,
som taxerats med avvikelse från av honom avlämnad deklaration eller utan
att deklaration avlämnats, skall vederbörande protokollförare senast den 23
december i rekommenderat brev översända utdrag ur krigskonjunkturskattelängden
samt prövningsnämndens protokoll i vad den skattskyldige angår.

31 §.

Kungl. Majit förordnar för Stockholms stad och för varje län en i bokföring
sakkunnig person att såsom konsulent enligt landskamrerarens bestäm Bihang

till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 11)3. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

mande biträda prövningsnämnden vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.
Konsulent förordnas jämväl att enligt allmänna ombudets hos mellankommunala
prövningsnämnden bestämmande biträda denna nämnd vid ifrågavarande
taxering.

Kungl. Maj:t förordnar tillika en särskild konsulent att tillhandagå övriga
konsulenter och taxeringsmyndigheterna med råd och upplysningar rörande
taxering till krigskonjunkturskatt och att vara föredragande hos den nämnd
som omförmäles i 32 §.

32 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala krigskonjunkturskattenämnden)
med uppgift att

dels efter framställning från landskamrerare eller allmänna ombudet hos
mellankommunala prövningsnämnden eller från prövningsnämnd eller när
anledning eljest anses föreligga avgiva yttranden i ärenden rörande taxering
till krigskonjunkturskatt,

dels, när anledning därtill uppkommer, till Kungl. Maj:t avgiva förslag rörande
tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och nio ledamöter. En av ledamöterna
skall förordnas till vice ordförande. För varje ledamot utses en suppleant.

Nämnden är beslutför, när sju medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må, i den utsträckning Kungl. Majit förordnar, åtnjuta biträde
av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i Ilo §, lil § 1 morn. samt
112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna äga motsvarande tilllämpning.

33 §.

Deklaration eller annan uppgift enligt denna förordning skall av vederbörande
myndighet biläggas och åtfölja den självdeklaration, till vilken den anknyter.
Vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration
skall äga tillämpning jämväl beträffande handling som enligt vad
nu sagts skall biläggas självdeklarationen.

Rörande rätt att taga del av självdeklaration samt av deklarationer och
andra uppgifter enligt denna förordning skall vad i 56 § 1 mom. taxeringsförordningen
stadgas beträffande sakkunnig gälla örn konsulent enligt denna
förordning, och skall vad i nämnda mom. stadgas beträffande ordförande
och ledamöter i prövningsnämnd gälla om ordförande och ledamöter i den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Rörande förbud för person, som sålunda
fatt del av självdeklaration eller deklaration eller annan uppgift enligt
denna förordning, att offentliggöra eller yppa dess innehåll skola föreskrifterna
i 56 § 1 mom. och 57 § taxeringsförordningen äga motsvarande
tillämpning.

Ämbets- eller tjänsteman, vilken äger rätt att taga del av deklaration till
krigskonjunkturskatt, äger jämväl rätt att taga del av den självdeklaration,

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

19

vid vilken den bilagts eller skall biläggas, jämte därtill hörande uppgifter enligt
taxeringsförordningen.

34 §.

För taxeringen till krigskonjunkturskatt må granskning av skattskyldigs
bokföring enligt bestämmande i varje särskilt fall av landskamreraren eller
allmänna ombudet hos mellankommunala prövningsnämnden verkställas av
vederbörande konsulent så ock av person som verkställer bokföringsgranskning
enligt taxeringsförordningen. Taxeringsförordningens föreskrifter skola
härvid äga motsvarande tillämpning.

Dylik granskning må ock verkställas av den i 31 § andra stycket omförmälde
konsulenten.

35 §.

1 mom. Beträffande besvär över taxering till krigskonjunkturskatt så ock
över beslut rörande restitution av provisoriskt påförd sådan skatt skola taxeringsförordningens
föreskrifter om taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
äga motsvarande tillämpning med iakttagande

dels att besvärsrätt tillkommer den skattskyldige och vederbörande landskamrerare,

dels att besvär över ordinarie prövningsnämnds beslut skola ingivas till
vederbörande länsstyrelse eller kammarrätten före klockan tolv den 31 januari
1944.

Vid motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens bestämmelser om
besvär skall vad angår taxering till krigskonjunkturskatt underrättelse enligt
30 § 4 mom. i denna förordning likställas med underrättelse om avvikelse
från självdeklaration, och skall vid motsvarande tillämpning av 123 § 2 mom.
taxeringsförordningen besvärsrätt, som tillkommer skattskyldig vilken icke
erhållit föreskriven underrättelse före viss tid, avse det fall att den skattskyldige
ej erhållit underrättelsen före den 15 januari 1944.

2 mom. Därest genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut
jämlikt 123 § 2 eller 4 mom. taxeringsförordningen av prövningsnämnd
sådan ändring sker i den skattskyldiges taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för inkomst under något av förkrigsinkomstaren, att tgxeringen
till krigskonjunkturskatt bör bestämmas till annat belopp än som
skett, må besvär med yrkande örn härav föranledd ändring i taxeringen till
krigskonjunkturskatt anföras hos prövningsnämnden eller, därest denna taxering
i annan ordning är föremål för prövning i högre instans, hos denna instans
för att prövas i sammanhang med målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där han
ej gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i 27 § 6 mom. första stycket,
samt vederbörande landskamrerare. Beträffande tiden för besvärens ingivande
och handläggningen av desamma skall 124 a § 1 mom. taxeringsförordningen
äga motsvarande tillämpning.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

36 §.

1 mom. Äro för viss skattskyldig besvär samtidigt anhängiga över taxering
enligt denna förordning och enligt taxeringsförordningen, skola besvären
prövas i samband med vaxandra.

Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt för år 1943 ändras eller påföres någon, skall samtidigt
vidtagas därav betingad ändring i taxeringen till krigskonjunkturskatt, dock
att, därest beslut om höjning av taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
eller påföring av sådan taxering meddelas av kammarrätten eller
Kungl. Majit, fråga om därav betingad höjning eller påföring av taxering
till krigskonjunkturskatt skall handläggas av prövningsnämnd. Beslut rörande
fråga som nyss sagts skall av prövningsnämnd meddelas så snart ske kan
efter det kammarrättens utslag angående taxeringen till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt vunnit laga kraft eller Kungl. Maj :ts utslag angående samma
taxering meddelats. Beträffande förslag i fråga om taxering till krigskonjunkturskatt
i fall som nu avses skola bestämmelserna i 29 § äga motsvarande
tillämpning under iakttagande att förslaget så snart ske kan bör tillställas
den skattskyldige för erinringars avgivande. Vad sålunda stadgats angående
prövningsnämnds handläggning av fråga rörande taxering till krigskonjunktunskatt
skall dock ej äga tillämpning i fall där kammarrätten eller
Kungl. Majit tidigare meddelat beslut angående samma taxering.

Det åligger länsstyrelsen att vid insändande till kammarrätten av besvär
i-örande taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i förekommande
fall foga utdrag av krigskonjunkturskattelängden.

2 mom. Därest beslut örn höjning av taxering till krigskonjunkturskatt
eller påföring av sådan taxering meddelas av särskild prövningsnämnd, skola
bestämmelserna i 13—20 §§ äga motsvarande tillämpning under iakttagande,
dels att sådan skriftlig förklaring som i 20 § första stycket sägs må avse
att överföring till viss fond skall göras i räkenskaperna för det år under
vilket prövningsnämndens beslut meddelas, dels att insättning i riksbanken
som i 20 § tredje stycket sägs skall ske inom tid som landskamreraren bestämmer.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fall där beslut
om höjning eller påföring av taxering till krigskonjunkturskatt meddelas av
kammarrätten eller Kungl. Majit, dock under iakttagande att beslut om provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt i sådant fall efter framställning
av den skattskyldige skall meddelas av prövningsnämnd. Sådan framställning
skall göras inom två månader efter det kammarrättens eller Kungl. Majits
utslag delgivits den skattskyldige.

Rörande erläggande av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt i fall som
i detta mom. avses samt restitution av sådan skatt äger Kungl. Majit utfärda
särskilda föreskrifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

21

Eftertaxering.

37 §.

1 mom. Har skattskyldig i deklaration eller annan uppgift, som avgivits
till ledning vid taxering enligt denna förordning eller vid hans taxering för
inkomst eller förmögenhet, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och
har därav föranletts att han icke blivit taxerad till krigskonjunkturskatt eller
att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till krigskonjunkturskatt
att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits
staten. Beträffande sådan eftertaxering skall vad i förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt är stadgat rörande eftertaxering
till dylik skatt äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att det skall
ankomma på den skattskyldige att visa, att merinkomst, som fastställes på
grund av eftertaxering, ej berott på förhållanden som i 1 § sägs.

2 mom. Därest eftertaxering ifrågakommer under år, då allmän taxering
till krigskonjunkturskatt ej äger rum, skall eftertaxeringen verkställas av ordinarie
prövningsnämnden med motsvarande tillämpning av taxeringsförordningens
bestämmelser, därvid iakttages att eftertaxeringen antecknas i krigskonjunkturskattelängd,
vilken såsom bilaga fogas vid prövningsnämndens
protokoll.

3 mom. Därest eftertaxering sker, må med motsvarande tillämpning av
bestämmelserna i 36 § 2 mom. provisorisk påföring ske av den därvid fastställda
krigskonjunkturskatten.

Straffbestämmelse.

38 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration enligt denna förordning
eller vid lämnande av uppgift som i 27 § sägs lämnat oriktig uppgift, stadgas
i skattestrafflagen.

Kostnader för taxeringsarbetet.

39 §.

Av taxeringen till krigskonjunkturskatt föranledda särskilda kostnader bestridas
av statsmedel.

Särskild föreskrift.

40 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Anvisningar
lill 4 §.

1. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen, sådan
denna lyder enligt lag den 17 juni 1938, skall för annan skattskyldig än
aktiebolag, ekonomisk förening, ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank
intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk i rörelse avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt nämnda lag hänföras till byggnad, under vissa förutsättningar upptagas
till en del såsom intäkt av rörelse och till en del såsom intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet. Med hänsyn till föreskriften i 2 § 1 mom. andra
stycket i denna förordning skall vad sålunda stadgas icke gälla vid taxering
till krigskonjunkturskatt, utan skall därvid intäkten i sin helhet upptagas
såsom intäkt av rörelse. Såsom av sistnämnda stadgande framgår
skall motsvarande gälla även där intäkt genom dylik avyttring ej är skattepliktig
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Vad
nu sagts avser även utfallande försäkringsbelopp vid förlust av tillgång
varom är fråga och skall iakttagas beträffande såväl förkrigsinkomståren
som beskattningsåret.

2. Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
uppskattningen av inkomst av förvärvskälla hänförlig till rörelse för
förkrigsinkomståren skall vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning,
förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt i punkt 1 här ovan,
frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill föranleda.

a) Har vid värdering av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelsen under något av förkrigsinkomståren mera avsevärd nybildning
av dold reserv ägt rum genom nedskrivning eller mera avsevärd minskning
av sådan reserv skett genom uppskrivning, skall vid inkomstuppskattningen
för vartdera förkrigsinkomståret tilläggas under året gjord sådan
nybildning eller avdragas under året inträdd sådan minskning av den dolda
reserven.

b) Har avdrag för värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader
eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk för något av förkrigsinkomståren
vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt medgivits
med belopp mera avsevärt överstigande vad som kan antagas hava
motsvarat den verkliga värdeminskningen under året, skall det överskjutande
beloppet tilläggas vid inkomstens uppskattning.

c) Har för något av förkrigsinkomståren avdrag skett för avsättning till
konjunkturinvesteringsfond eller, med större belopp än som kan anses motsvara
normal årsavsättning, till pensionering av anställda eller annat likartat
ändamål, skall beloppet tilläggas vid inkomstuppskattningen.

Har å andra sidan för något av förkrigsinkomståren i inkomsten ingått
belopp av sådant slag och av sådan storlek som uppenbarligen ej kan anses
för rörelsen normalt, skall sådant belopp ej upptagas såsom intäkt.

23

Runvi. Maj:ts proposition nr 193.

d) Huru förfaras skall med utdelning å svenska aktier och andelar i
svenska ekonomiska föreningar samt med beräkning av ränta a eget kapital
nedlagt i rörelsen framgår av punkterna 5 och 8 här nedan.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren. Är det uppenbart, att detta medeltal
ej utgör ett godtagbart uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst
av förvärvskällan vid tiden närmast före krigsutbrottet, men kan det antagas,
att ettdera förkrigsinkomstårets inkomst utgör ett bättre samt i och
för sig godtagbart uttryck för nämnda årsinkomst, skall denna inkomst
vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige ej bedrivit rörelse under
hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall i regel
inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Hava förkrigsinkomståren
visat underskott eller eljest uppenbart onormala vinstresultat,
skall jämförelseinkomsten fastställas till annat belopp, som med hänsyn
till omständigheterna kan anses skäligt. Den omständigheten att ett av förkrigsinkomståren
visat underskott bör i regel anses utgöra skäl att pa sätt
nu sagts bestämma jämförelseinkomsten till annat belopp än medeltalet av
inkomsterna för förkrigsinkomståren.

Har den skattskyldige ej bedrivit ifrågavarande rörelse under något förkrigsinkomstår
eller har han bedrivit densamma endast under del av sådant
år, fastställes jämförelseinkomsten med hänsyn till omständigheterna. Såsom
exempel på i dylika fall ifrågakommande uppskatlningsgrunder må följande
anföras. Därest rörelsen övertagits från annan, som under förkrigsinkomståren
eller ett av dessa bedrivit rörelse under likartade förhållanden, kan
stundom jämförelseinkomsten fastställas med ledning av rörelsens resultat
i förre innehavarens hand. Är åter fråga örn ny rörelse eller övertagen rörelse,
för vilken dylik beräkning av jämförelseinkomsten finnes ej kunna
ifrågakomma, må denna fastställas med ledning av resultatet av annan
jämförbar rörelse, som under förkrigsinkomståren bedrivits under likartade
förhållanden. Står ej annan uppskattningsgrund till buds, må såsom jämförelseinkomst
fastställas ett belopp, motsvarande skälig ränta antingen
å eget kapital, beräknat enligt punkt 8 här nedan, eller, om därigenom
större förmån vinnes, å såväl eget som upplånat kapital med avdrag för
den å sistnämnda kapital under beskattningsåret belöpande räntan, i båda
fallen med tillägg beträffande enskild skattskyldig av skäligt värde å dennes
personliga arbetsinsats. Ränta å kapital som nu sagts må beräknas efter
en räntefot av lägst sex procent. Till upplånat kapital må vid beräkning
som nu avses ej hänföras varuskulder eller uppburna förskott å leveranser.
Om ej särskilda förhållanden till annat föranleda, antages vid dylik
beräkning kapitalet hava under hela jämförelseåret utgjort samma belopp
som vid beskattningsårets ingång. Vid uppskattning av värdet å den personliga
arbetsinsatsen må .skälig hänsyn tagas till intäktsbelopp, som rörelseidkaren
under förkrigsinkomståren erhållit i annan verksamhet. Har rörelse
av den skattskyldige bedrivits endast under senare delen av det sista
förkrigsinkomståret, kan för den förra delen av detta år motsvarande till -

24

Kungl. Mcij:ts proposition nr 193.

lämpning av nu angivna regler ifrågakomma. I dylikt fall anses så stort
kapital hava varit under förra delen av året nedlagt i rörelsen, som när rörelsen
började bedrivas var nedlagt i denna.

För fysisk person må jämförelseinkomsten beträffande förvärvskälla, av
vilken han haft sin huvudsakliga försörjning, ej bestämmas till lägre belopp
än 3,000 kronor.

Såsom lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelsen
enligt 4 § skall vid det antagna jämförelseårets slut alltid anses lagret
vid det sista förkrigsinkomstårets utgång, uppskattat i överensstämmelse med
räkenskapernas värdesättning vid denna tidpunkt, även där ett jämkat värde
antagits vid uppskattning av inkomsten för sista förkrigsinkomståret.

Den vid taxering lill krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

4. Vid uppskattning av inkomst för beskattningsåret skall den vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda uppskattningen
av inkomst hänförlig till rörelse, förutom i fall som avses i 4 § 7 mom. samt
i punkt 1 här ovan, frångås i den mån nedan givna särskilda föreskrifter
därtill föranleda.

a) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt år 1942 tillägg gjorts för vid
dylik taxering ej medgiven nedskrivning under nästföregående beskattningsår
av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse,
skall hänsyn härtill tagas vid värdering av lagret vid beskattningsårets ingång
och skall följaktligen vid inkomstuppskattningen avdrag medgivas
med belopp svarande mot nämnda tillägg. Har skattskyldig vid inkomstuppskattningen
för det beskattningsår, som taxeringen till krigskonjunkturskatt
år 1942 avsåg, åtnjutit avdrag för i räkenskaperna ej gjord nedskrivning
av lagertillgångar, skall ett mot detta avdrag svarande belopp tilläggas
vid inkomstuppskattningen.

b) Lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse
vid beskattningsårets utgång må ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till
lägre belopp än som erhålles vid uppskattning enligt de principer och den
prisnivå som tillämpats beträffande lagervärderingen för jämförelseårets utgång,
d. v. s. uppskattningen enligt räkenskaperna av lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång (förkrigslagret). Därest det vid uppskattning enligt
sagda principer och prisnivå befinnes, att lagret vid beskattningsårets utgång
mera avsevärt översteg förkrigslagret, må dock ej beträffande lagerökningen
godkännas nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid sista
förkrigsinkomstårets utgång. Därvid iakttages, dels att, om lagret vid utgången
av augusti 1939 (krigsutbrottet) visas hava varit större än vid sista
förkrigsinkomstårets utgång, lagret vid krigsutbrottet skall räknas såsom förkrigslager,
samt att i dylikt fall beträffande lagerökningen ej må godkännas
nedskrivning till lägre värde än anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet,
dels att nedskrivningen beräknas för förkrigslagret och lagerökningen gemensamt.
Lagret i dess helhet vid beskattningsårets utgång må följaktligen
ej vid inkomstuppskattningen nedskrivas till lägre belopp än summan av vär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

25

det å förkrigslagret uppskattat efter nyss angivna principer och prisnivå och
värdet å lagerökningen uppskattat till anskaffningskostnaden vid sista förkrigsinkomstårets
utgång eller, därest lagret vid krigsutbrottet skall räknas
såsom förkrigslager, anskaffningskostnaden vid krigsutbrottet. Hänsyn skall
dock vid bedömande av nedskrivningen tagas till inträffad värdeminskning
på grund av prisfall eller av annan orsak så ock till i vad mån efterfrågan å
tillgången kan antagas bliva minskad på grund av rådande krigskonjunktur
eller kan antagas bliva minskad eller upphöra, när normala förhållanden
åter inträda.

Örn den dolda reserven i lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
av lagertillgångarna till förkrigspris eller till den verkliga anskaffningskostnaden
vid nämnda tidpunkt ej är större än den dolda förkrigsreserv som
avses i 4 § 4 mom. första stycket (jfr punkt 11 här nedan), skall lagret ej
anses nedskrivet till lägre belopp än som godkännes enligt förra stycket.
Med förkrigspris förslås kostnaden för att anskaffa tillgångar av ifrågavarande
slag vid krigsutbrottet, eller, därest lagret vid sista förkrigsinkomstårets
utgång räknas såsom förkrigslager, vid sistnämnda tidpunkt.

Har den skattskyldige ej vid sista förkrigsinkomstårets utgång haft lagertillgång,
må vid uppskattningen av inkomsten för beskattningsåret tillgången
ej nedskrivas till lägre värde än som kan antagas hava motsvarat kostnaden
för att anskaffa tillgången vid utgången av augusti 1939, skäligen reducerat
med hänsyn till redan inträffad värdeminskning på grund av prisfall eller av
annan orsak eller till befarad värdeminskning vid krigskonjunkturens upphörande
eller dessförinnan.

Vid tillämpning av vad ovan stadgats skall iakttagas, att nedskrivning vid
inkomstuppskattning enligt denna förordning ej må ske till lägre belopp än
det bokförda värdet vid beskattningsårets utgång, såvitt ej den skattskyldige
visar att vid uppskattningen enligt räkenskaperna hänsyn ej tagits till nedskrivning
som enligt god köpmannased varit uppenbart påkallad.

Tillika skall iakttagas, att av skattskyldig i räkenskaperna gjord värdesättning
av lagertillgång, som godkänts vid taxeringen till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt, ej bör, med mindre särskilda omständigheter därtill
föranleda, vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning frångås,
försåvitt ej de beträffande räkenskaperna tillämpade grunderna kunna antagas
leda till resultat som i genomsnitt mera avsevärt skilja sig från dem som
framkomma vid tillämpning av föreskrifterna i denna punkt.

c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940, 1941 och 1942
eller något av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv
i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har under
beskattningsåret den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning
av motsvarande dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp
svarande mot återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för
detta år, dock att, därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats
under det beskattningsår som låg till grund för 1940 års taxering till
krigskonjunkturskatt, tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

med mera än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning
av den dolda förkrigsreserven åtnjutits vid nämnda taxering, och återvinningen
av samma reserv under de beskattningsår, som 1941 och 1942 års
taxeringar avsågo.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning
för taxering till krigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var
nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret
vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock
högst skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats
under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av
sådan reserv under de beskattningsår, som 1941 och 1942 års taxeringar avsågo.

Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv vid taxering till krigskonjunkturskatt
år 1940 skall anses hava åtnjutits högst med det belopp, som
motsvarar den vid nämnda taxering uppskattade merinkomsten.

d) För värdeminskning å maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika
tillgångar för stadigvarande bruk medgives i regel avdrag efter samma
grunder som tillämpats vid uppskattning enligt denna förordning av inkomsten
för sista förkrigsinkomståret, eller, där beräkning efter sådan grund
ej kan ske, med belopp motsvarande den med utgångspunkt från anskaffningskostnaden
beräknade verkliga värdeminskningen. Avdrag för värdeminskning
överstigande den normala av sådant slag, som avses i punkt 3 c)
fjärde stycket anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, medgives i den
mån denna värdeminskning visas hava uppkommit under beskattningsåret
och motsvarande avdrag skett i räkenskaperna. I räkenskaperna gjort avdrag
å tillgång som nu sagts för överpris eller merkostnad av sådant slag, som angles
i femte stycket nämnda anvisningspunkt, skall likaledes få åtnjutas,
dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, högst med så stort
belopp att det vid ifrågavarande beskattning återstående oavskrivna värdet
å tillgången nedbringas till en och en fjärdedel gånger det pris den kan anses
hava betingat vid utgången av augusti 1939. Att provisorisk skattepåföring
kan ske av den krigskonjunkturskatt, som belöper på återstoden av det i
räkenskaperna gjorda avdraget, framgår av 17 §.

Beträffande industriella nybyggnader och nyanskaffade maskinutrustningar
eller dylikt, som införlivas med vederbörande anläggningar för stadigvarande
bruk, kan sådan omständighet som bör föranleda större avdrag för
överpris än nyss sagts ofta anses vara för handen. Kan det med hög grad
av sannolikhet förutses att en tillgång skall helt förlora sitt värde efter krigets
slut, bör avdrag få ske för hela anskaffningskostnaden, om motsvarande
avdrag skett i räkenskaperna. Såsom exempel på sådan omständighet som må
föranleda större avdrag för överpris än nyss sagts må vidare framhållas det
fall att fartyg eller annan tillgång för stadigvarande bruk gått förlorad och
annan liknande tillgång anskaffats i dess ställe. I dylikt fall må avdrag för
överpris åtnjutas högst med så stort belopp att det vid ifrågavarande beskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

27

ning återstående oavskrivna värdet nedbringas till förkrigsvärdet å den nyanskaffade
tillgången eller, om detta värde överstiger motsvarande värde för
den förlorade tillgången, till summan av förkrigsvärdet å denna tillgång och
— i regel — en och en fjärdedel gånger det belopp varmed förkrigsvärdet å
den nyanskaffade tillgången överstiger förkrigsvärdet å den förlorade tillgången.
I vissa fall kan Kungl. Maj:t med stöd av särskilt av riksdagen meddelat
bemyndigande att medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt
fastställa särskild grund för beräkning av avdrag för överpris eller merkostnad.

e) Beträffande rörelse, för vilken ej förts handelsböcker och beträffande
vilken på den grund ovan givna bestämmelser örn i räkenskaperna vidtagna
åtgärder ej kunna tillämpas, må i motsvarande avseende hänsyn tagas till
vad som i det särskilda fallet synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond
är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som uppenbarligen
haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Vad angår
representation o. dyl. i större omfattning än under förkrigsinkomståren bör
avdrag för omkostnaden medgivas endast i den mån den betingats av rörelsens
utvidgning eller andra särskilda förhållanden.

Avdrag för kostnad för pensionering av anställda eller annat likartat ändamål
med belopp överstigande medeltalet av liknande avdrag för förkrigsinkomståren
medgives allenast i den mån kostnadsökningen kan anses erforderlig
för normal årsavsättning på grund av ökade verkliga förpliktelser
eller dylikt förhållande. Har sådan förpliktelse ingåtts efter utgången av
augusti 1939, iakttages, dels att avdrag ej medgives i den mån med kostnaden
avses att åt någon bereda högre pension än dubbla det belopp som angles
i 9 § tredje stycket lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pensionsoch
andra personalstiftelser, i förekommande fall förenad med s. k. kapitalunderstöd
å högst 4,000 kronor, dels att avdrag för s. k. övergångskostnad
ej medgives med mera än en tiondel av hela det belopp av sådan kostnad
som härrör av den ökade förpliktelsen i den mån den ej avser högre pensioner
än nyss sagts, dels ock att i regel avdrag ej medgives med högre belopp
än i medeltal 4,000 kronor för en var av de befattningshavare som pensioneringen
avser.

g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade
prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning,
skall för utjämning härutinnan vid inkomstuppskaltning enligt
denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpas skälig högre prissättning
med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen
å jordbruket och det å jordbruket belöpande utjämningsavdraget.

h) Vid uppskattning av bankaktiebolags inkomst må avdrag medgivas med
belopp motsvarande den vinst, som för iakttagande av bestämmelserna i 49 §

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

lagen om bankrörelse rörande inlåningens förhållande till bolagets egna fonder
användes för avsättning till dylika fonder.

i) Huru vid fastställande av inkomsten för beskattningsåret förfaras skall
med utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar
samt med beräkning av ränta å eget kapital nedlagt i rörelsen framgår av
punkterna 5 och 8 här nedan.

5. I rörelseinkomsten för annan rörelseidkare än sådan som bedriver penningrörelse
inräknas ej beträffande vare sig förkrigsinkomståren eller beskattningsåret
behållen utdelning å svenska aktier eller å andelar i svenska ekonomiska
föreningar.

6. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster
från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom
gåva för luftvärnet eller luftskgddet eller för hemvärnet eller dess underavdelningar
eller till sjövärnskåren eller densamma underställda sjövärnsflottiljer,
skall enligt denna förordning motsvarande avdrag göras vid uppskattning
av inkomst av till rörelse hänförlig förvärvskälla, från vilken gåvan
utgått.

7. Vid beräkning av uppskattad merinkomst av uppfinnarverksamhet skall
iakttagas, att den under beskattningsåret åtnjutna intäkten genom exploatering
av viss uppfinning, vare sig den utgjort engångsersättning eller royalty
eller dylikt, till en del kan vara att betrakta såsom gottgörelse för kostnader
i samband med uppfinningen, däri inräknad ersättning för uppfinnarens eget
förberedande arbete. I följd härav bör i fall, då det förberedande arbetet med
uppfinningen påbörjats under tidigare år, inkomsten för beskattningsåret
minskas med det belopp som kan anses motsvara gottgörelse för sådana
kostnader, i den mån avdrag för desamma ej utnyttjats vid taxering till krigskonjunkturskatt
tidigare år, och det mot kostnaderna svarande beloppet skäligen
fördelas på den tid under vilken det förberedande arbetet pågått. I förekommande
fall bör alltså hänsyn till nämnda kostnader tagas även vid fastställande
av jämförelseinkomsten för förvärvskällan.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall
vid taxeringen angivas beräknad ränta d eget kapital i rörelsen efter en räntefot
av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret
ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en räntefot
av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing
av vinstmedel från tidigare år, kapital som ej under någon del av beskattningsåret
använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat eller
tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital beräknas
till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. Vad angår
jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då
hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna
för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning
tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör
beräknas efter grund som finnes skälig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

29

b) Såsom eget kapital i rörelsen utom i fall som avses i 4 § 6 mom. anses
det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den värdesättning,
som skett i räkenskaperna,

dock att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier, byggnader
eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall tagas till
den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund för inkomstuppskattningen
enligt denna förordning, såtillvida att i eget kapital inräknas,
för andra förkrigsinkomståret hälften av skillnaden mellan de i räkenskaperna
för första förkrigsinkomståret gjorda avskrivningarna och de vid inkomstuppskattningen
för samma år medgivna avskrivningarna samt för beskattningsåret
hälften av skillnaden mellan i räkenskaperna gjorda och vid
inkomstuppskattningen medgivna avskrivningar för vart och ett av förkrigsinkomståren
och de beskattningsår, för vilka taxering till krigskonjunkturskatt
därefter ägt rum, eller, därest de vid inkomstuppskattningen för nämnda
år medgivna avskrivningarna äro större än de i räkenskaperna verkställda,
eget kapital minskas med hälften av det överskjutande beloppet,

samt att beträffande kapital nedlagt i fartyg, som använts i rörelsen under
båda förkrigsinkomståren men försålts eller förlorats före beskattningsårets
ingång, i eget kapital för vartdera förkrigsinkomståret inräknas hälften av
den dolda reserv i fartyget, som enligt räkenskapernas värdesättning fanns
vid första förkrigsinkomstårets ingång.

Vid beräkning av eget kapital skall iakttagas, bland annat,

att i tillgångarna ingående värde å svenska aktier eller andelar i svenska
ekonomiska föreningar icke skall medräknas för annan skattskyldig än sådan,
som bedriver penningrörelse,

att avskrivnings-, förnyelse- eller annan liknande fond skall räknas såsom
skuld, i den mån den motsvaras av bokfört värde å tillgång, till vilken den
hänför sig,

att såsom skuld skall räknas investeringsfond för ersättande av förkrigslager,

att avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning ej skall räknas
såsom skuld, samt

att i eget kapital ej inräknas årets vinst, medan å andra sidan årets förlust
ej får avräknas.

Beträffande rörelseidkare, vilken i sina räkenskaper upptagit andra tillgångar
och skulder än sådana hänförliga till rörelsen, iakttages, att bedömandet
av vad som skall anses hava hört till rörelsen eller ej för förkrigsinkomståren
och beskattningsåret bör ske efter såvitt möjligt likformiga grunder.

Vid beräkning av eget kapital i fall som avses i 4 § 6 mom. skall vad i
denna punkt stadgas äga motsvarande tillämpning med iakttagande därjämte
att fastighet, som vid tillämpning av ovan meddelade bestämmelser upptagits
till belopp understigande det vid sista förkrigsinkomstårets utgång gällande
taxeringsvärdet, må vid beräkningen upptagas till nämnda belopp. Vad nu
stadgats äger ej avseende å sådan del av fastighets värde som vid taxeringen
redovisats såsom särskilt maskinvärde.

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 193.

9. Vid fastställande av uppskattad merinkomst av viss förvärvskälla i rörelse
förf ares på följande sätt:

Från inkomsten för beskattningsåret avdrages jämförelseinkomsten. Omfattar
beskattningsåret längre eller kortare tid än tolv månader, ökas eller
minskas jämförelseinkomsten med hänsyn därtill. Om rörelse i förvärvskällan
bedrivits endast under del av beskattningsåret, avdrages allenast motsvarande
del av jämförelseinkomsten.

Det erhållna skillnadsbeloppet minskas i förekommande fall med sådant
belopp, varmed enligt punkt 8 beräknad ränta för beskattningsåret överstiger
räntan för jämförelseåret, eller ökas med sådant belopp, varmed räntan för
beskattningsåret understiger räntan för jämförelseåret, därvid iakttages att,
om jämförelseinkomsten beräknas för längre eller kortare tid än ett år, ränteskillnaden
i motsvarande mån jämkas.

10. Vid beräkning av uppskattad inkomstminskning — däri i förekommande
fall inräknas underskott — skola de bestämmelser, som gälla för beräkning
av, uppskattad merinkomst, äga motsvarande tillämpning. Uppskattad
inkomstminskning framkommer alltså efter tillägg eller avdrag i förekommande
fall av beräknad ränta å minskning eller ökning av eget kapital.
Emellertid skall, där jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet
av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning
bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal, och
skall så förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott. Örn
den skattskyldige ej haft förvärvskällan under båda förkrigsinkomståren, må
beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas efter grund som finnes
skälig.

11. a) Avdrag för minskning av dold förkrigsreserv i tillgångar avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse ifrågakommer endast i samband
med lagerminskning.

Såsom dold förkrigsreserv anses enligt 4 § 4 mom. första stycket det belopp,
varmed tillgångens verkliga värde vid krigsutbrottet visas hava överstigit
dess i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande värde vid
nämnda tidpunkt. Har ej enligt punkt 4 b) här ovan utredning företetts rörande
lagret vid krigsutbrottet, må emellertid såsom dold förkrigsreserv antagas
det belopp, varmed lagrets verkliga värde vid sista förkrigsinkomstårets
utgång visas hava överstigit dess i beskattningshänseende enligt denna förordning
då gällande värde.

Det verkliga värdet av lagertillgång bestämmes efter tillgångens förkrigspris,
varmed, såsom framgår av punkt 4 b) här ovan, förstås kostnaden för
att anskaffa tillgångar av ifrågavarande slag vid krigsutbrottet eller, därest
lagret vid sista förkrigsinkomstårets utgång räknas såsom förkrigslager, vid
sistnämnda tidpunkt.

Med tillgångs i beskattningshänseende enligt denna förordning gällande
värde förstås, där den dolda förlcrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena
vid krigsutbrottet, summan av det bokförda värdet vid sista förkrigsinkomstårets
utgång och den verkliga anskaffningskostnaden för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

31

lagerökning som skett från denna tidpunkt till krigsutbrottet, och, där den
dolda förkrigsreserven fastställes med hänsyn till förhållandena vid sista förkrigsinkomstårets
utgång, det bokförda värdet vid denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven
vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra
sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag
av skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under
tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan
reserv under de beskattningsår, som 1941 och 1942 års taxeringar avsågo.

b) Vid beräkning av dold förkrigsreserv i maskiner, inventarier eller andra
dylika tillgångar för stadigvarande bruk skall med verkliga värdet å sådan
tillgång vid utgången av augusti 1939 förstås dess försäljningsvärde vid
nämnda tidpunkt.

12. Vad angår bevisning enligt 4 § 4 mom. andra stycket må såsom exempel
på omständigheter, som den skattskyldige kan med bärande sannolikhetsskäl
ådagalägga, anföras,

att inkomstökningen helt eller delvis i följd av vidtagna rationaliseringsåtgärder
skulle hava uppkommit även om förhållanden som omförmälas i 1 §
ej inträffat,

eller att till följd av sådana före utgången av augusti 1939 ingångna leveransavtal,
som icke haft samband med eller sin grund i förhållanden som omförmälas
i 1 §, inkomstökningen skulle hava uppkommit även om sådana förhållanden
ej inträffat,

eller att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led
i en utveckling, vilken icke haft samband med eller sin grund i förhållanden
som omförmälas i 1 §.

13. När Kungl. Maj:t jämlikt föreskriften i 4 § 5 mom. bestämt särskild
grund för fastställande huru stor del av uppskattad merinkomst skall antagas
hava berott på förhållanden som avses i 1 §, är skattskyldig likväl berättigad
att med bärande sannolikhetsskäl ådagalägga, att merinkomsten ej
till någon del eller endast till mindre del berott av sådana förhållanden. Förebringas
å andra sidan vid taxeringen beträffande viss skattskyldig bärande
sannolikhetsskäl för att merinkomsten till större del eller i sin helhet berott
på förhållanden som i 1 § avses, skall den taxerade merinkomsten bestämmas
med hänsyn därtill.

Uppskattad merinkomst, som hänför sig till livförsäkringsrörelse eller till
yrkesmässigt bedriven vetenskaplig, litterär eller konstnärlig verksamhet,
verksamhet som läkare, veterinär, tandläkare, konsulterande ingenjör eller
arkitekt eller därmed jämförlig yrkesutövning, skall antagas ej hava berott
på förhållanden som avses i 1 §, såvitt ej bärande sannolikhetsskäl förebringas
för att merinkomsten berott på sådana förhållanden. Kungl. Maj:t äger jämväl
för särskilt bestämt annat slag av till rörelse hänförlig verksamhet än nu
sagts bestämma att den skall i avseende varom här är fråga likställas med
sådan verksamhet.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

14. Beträffande handelsbolag, kommanditbolag, enkelt bolag eller rederi
sker uppskattning av inkomst med motsvarande tillämpning av de i 3 och 4 §§
meddelade bestämmelserna. För företaget såsom sådant bestämmes uppskattad
merinkomst eller inkomstminskning samt fastslälles i vad mån denna
skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, varjämte
utjämningsavdrag som i 3 § sista stycket sägs beräknas. Av sålunda fastställt
belopp påföres envar av delägarna vad på honom belöper för att vid beräkning
av den taxerade merinkomsten medräknas som om fråga vore om
en delägarens egen förvärvskälla. Med hänsyn till bestämmelserna i 11 § om
skattens beräkning skall envar delägare jämväl påföras på honom belöpande
jämförelseinkomst. Motsvarande skall gälla beträffande delägare i s. k. gruvbolag.

Därjämte iakttages, att vid bestämmande av den taxerade merinkomsten
beträffande delägare, för vilken den på honom belöpande jämförelseinkomsten
ej uppgår till 3,000 kronor, skall, därest delägaren deltagit i företagets
skötsel och därav haft sin huvudsakliga försörjning, beräknas ett extra
avdrag svarande mot det belopp varmed den på delägaren belöpande jämförelseinkomsten
understiger 3,000 kronor. I fall som nu sagts skall vid tilllämpning
av bestämmelserna i 11 § såsom jämförelseinkomst anses ett belopp
av 3,000 kronor.

till 5 §.

1. För beräkning av den uppskattade merinkomsten av jordbruk erfordras,
att nettointäkten av jordbruksfastighet dels för beskattningsåret dels
för vart och ett av förkrigsinkomståren uppdelas på det sätt, att till nettointäkt
av skogsbruk hänföras intäkter av skogsbruk enligt 21 § c) kommunalskattelagen
med avdrag för därpå belöpande omkostnader, medan till nettointäkt
av jordbruk hänföras övriga enligt nämnda paragraf till intäkter av
jordbruksfastighet hänförliga intäkter med avdrag för därpå belöpande omkostnader.

I fall, där utredning om en specificerad uppdelning av omkostnader på
jordbruk och skogsbruk ej kan förebringas, må i regel kunna förfaras så, att
för vart och ett av förkrigsinkomståren och beskattningsåret såsom omkostnader
för skogsbruk upptages, förutom vid beräkning av nettointäkten av
jordbruksfastighet gjort avdrag för värdeminskning å skog, ett belopp motsvarande
viss procent av de i nettointäkten ingående bruttointäkterna av
olika slag av skogsprodukter, medan till omkostnader för jordbruk hänföras
samtliga de vid nettointäktens beräkning avdragna utgifterna i den mån de
överstiga de för skogsbruk på sätt nyss sagts upptagna omkostnaderna. Procentsatser
för beräkning av omkostnader för förvärvande av intäkter av
olika slag av skogsprodukter fastställas av Kungl. Majit efter förslag av den
centrala krigskonjunkturskattenämnden. Där sådan procentsats ej fastställts,
må, om ej utredning om en specificerad uppdelning av omkostnaderna kan
förebringas, dessa beräknas efter grund som finnes skälig. Rörande fördel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

33

ningen av omkostnaderna mellan jordbruk och skogsbruk, när jordbruket
visar underskott, se punkt 5 första stycket av anvisningarna till 6 §.

Sedan uppdelning av intäkter och omkostnader på jordbruk och skogsbruk
ägt rum, skall för fastställande av den uppskattade merinkomsten av
jordbruk, under iakttagande av vad nedan föreskrives, beräknas det belopp,
varmed intäkterna av jordbruk med avdrag för därpå belöpande omkostnader
under beskattningsåret överstiga motsvarande jämförelseinkomst.

2. Vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse
ske från uppskattningen enligt förordningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen
för förkrigsinkomståren och beskattningsåret. Om exempelvis
under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen genom nedslagning
i större omfattning än som brukat förekomma vid ifrågavarande
jordbruk och i större omfattning än som där förekommit under förkrigsinkomslåren,
bör ett med hänsyn därtill avvägt belopp avräknas. Därjämte
bör beaktas om i mera avsevärd omfattning sådana onormala omkostnader
under något av förkrigsinkomståren eller beskattningsåret förekommit
för reparationer, inköp av levande djur m. m., som ej uppvägts av motsvarande
ökning av intäkterna under året. Hava sådana omkostnader förekommit,
bör skälig jämkning göras i inkomstuppskattningen för det år på vilket
de belöpa, dock under iakttagande att, därest omkostnader som nu avses
förekommit under beskattningsåret, avdrag i allt fall skall medgivas i den
mån desamma överstiga det belopp motsvarande kostnader skulle hava utgjort
vid utgången av augusti 1939. Därest under beskattningsåret nyuppsättning
av inventarier eller ny-, till- eller ombyggnad å för jordbruket nödiga
driftbyggnader eller till jordbruket hänförlig grundförbättring å fastigheten
ägt rum, må jämväl avdrag för kostnaden härför medgivas i den mån den
överstiger det belopp, vartill kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller
arbeten skulle hava uppgått vid utgången av augusti 1939, eller, därest nyuppsättning
skett av tillgång som kan anses hava väsentligt värde endast
så länge förhållanden som avses i 1 § föreligga, det värde tillgången kan
antagas komma att äga sedan kriget upphört.

Inkomst för förkrigsinkomståren beräknas allenast för den eller de fastigheter,
som den skattskyldige ägt eller brukat under beskattningsåret.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade
prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning,
skall för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning
beträffande nämnda produkter tillämpas lägre prissättning med sammanlagt
högst det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å
rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Därvid iakttages,
alt prissänkningen skall anses belöpa å jordbrukets ifrågavarande produkter
i förhållande lill de i räkenskaperna redovisade försäljningsprisen.

3. Såsom jämförclscinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för båda förkrigsinkomståren. Ilar den skattskyldige ej under för Bihang

till riksdagens protokoll 19i3. 1 saini. Nr 193. 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

krigsinkomståren bedrivit samma jordbruk som under beskattningsåret under
förhållanden jämförbara med förhållandena under detta år eller hava förkrigsinkomståren
visat underskott eller eljest uppenbart onormala resultat, må
i stället för medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren annat belopp,
som finnes skäligt, upptagas såsom jämförelseinkomst. Har den skattskyldige
ej under förhållanden jämförbara med förhållandena under beskattningsåret
bedrivit samma jordbruk under båda förkrigsinkomståren men under
ett av dessa år, och kan det anses att avkastningen av jordbruket under
detta år ungefärligen motsvarat den genomsnittliga avkastningen av ett liknande
jordbruk i trakten för båda förkrigsinkomståren, må vid jämförelseinkomstens
bestämmande hänsyn tågås till inkomsterna under detta år, som
örn dessa vore medeltal för båda åren. I förekommande fall må eljest beaktas
resultat, som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits
av annan, vilken då bedrivit jordbruk å samma fastighet.

För fysisk person, som av jordbruket haft sin huvudsakliga försörjning, må
jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

4. Ränta å minskning av eget kapital i jordbruket beräknas efter en räntefot
av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av
sex procent. Ökning av eget kapital i jordbruket anses i regel hava ägt rum
vid avbetalning av skuld, som hänfört sig till jordbruket, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed
jämförlig förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier
för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej om avbetalning
skett av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.
Hänsyn till ökning av eget kapital tages endast då den skattskyldige
förebringar tillfredsställande utredning rörande ökningen.

5. Såsom taxerad merinkomst av jordbruk skall, där ej utredning som avses
i nästa punkt förebringas, upptagas den uppskattade merinkomsten med
avräkning av dels ett belopp utgörande tio procent av den uppskattade merinkomsten,
avsett att täcka av kriget förorsakad värdeminskning genom försämrad
hävd med mera, dels ock ett belopp svarande mot utjämningsavdrag
som i 3 § sista stycket sägs, utgörande femton procent av jämförelseinkomslen.

6. Skattskyldig som vill framställa yrkande att den efter det i punkt 5 omförmälda
avdraget å tio procent återstående uppskattade merinkomsten skall
anses helt eller delvis ej hava berott på förhållanden som i 1 § sägs, har att
till stöd för yrkandet förete erforderlig utredning.

Därvid gäller såsom huvudregel, att i taxerad merinkomst inräknas endast
i bruttointäkten ingående prisstegring vid avyttring eller uttag till egen rörelse
av produkter från jordbruket utöver vad som erfordrats för att dels
täcka omkostnadernas ökning i förhållande till prisläget före krigsutbrottet
dels utgöra kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket. Hänsyn
tages därvid ej till ökning av värdet å fri bostad å fastigheten eller av
andra naturaförmåner från denna. Ingår i den uppskattade merinkomsten in -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 193.

35

komstökning på grund av tillfällig uthyrning eller av körslor eller dylikt i
större omfattning än normalt, skall den upptagas i den taxerade merinkomsten
i den mån den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses
i 1 §, även om den ej uppkommit på grund av prisstegring. Inkomstökning
å arrende eller dylikt upptages i den taxerade merinkomsten endast i den mån
den kan med sannolikhet anses hava berott på förhållanden som avses i 1 §.

Kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket skall vid utredning
enligt denna punkt beräknas till femton procent av den vinst, som
skulle hava uppkommit, därest avyttring eller uttag till egen rörelse av jordbruksprodukter
av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

Prisstegring utöver vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning
och utgöra kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket
beräknas normalt å bruttointäkterna för beskattningsåret efter procentsatser
som av Kungl. Majit fastställas efter förslag av den centrala krigskonjunkturskattenämnden
eller, där sådan procentsats ej fastställts, efter procentsats
som finnes skälig. Om det av skattskyldig eller beskattningsmyndighet
visas att å gjorda försäljningar under beskattningsåret tillämpats priser
vilka för den skattskyldige genomsnittligt innefattat en mindre eller större
prisstegring än som beräknats med tillämpning av fastställda procentsatser,
skall dock hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

till 6 §.

1. Den grundläggande principen i fråga om krigskonjunkturbeskattning
av skogsbruk är att beskattning endast sker av det belopp som motsvarar
prisstegring å i skogsbruket tillgodogjorda skogsprodukter i förhållande till
det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren i den mån denna prisstegring
överstiger omkostnadernas ökning sedan sagda tid. Beskattningen
reduceras ytterligare dels genom kompensation för förhållanden som avses
i 3 § sista stycket, dels genom särskilt avdrag med syfte bland annat att
befordra med hänsyn till folkhushållningen önskvärda avverkningar, ett
avdrag som blir högre i den mån avverkningen överstiger viss storlek. Eftersom
inkomsterna av skogsbruk för såväl förkrigsinkomståren som beskattningsåret
äro beroende av virkesutlagens storlek och således ej utgöra lämplig
grund för att jämföra den skattskyldiges verkliga ekonomiska förmåner
under de olika åren, skall någon uppskattad merinkomst av skogsbruk ej fastställas.
Beskattningen begränsas däremot på det sätt alt den taxerade merinkomsten
ej må beräknas lill högre belopp än som av den skattskyldige kan
visas hava utgjort nettointäkt av skogsbruk under beskattningsåret. Den närmare
innebörden av dessa regler framgår av följande punkter.

2. För beräkning av den laxerade merinkomsten i annat fall än som avses
i punkt 4 skall i första hand fastställas det belopp som motsvarar prisstegringen
i förhållande till det genomsnittliga prisläget under förkrigsinkomståren
å de under beskattningsåret avyttrade eller för förädling eller förbrukning
i egen rörelse uttagna skogsprodukterna, i den mån prisstegringen över -

36

Kungl. Majlis proposition nr 193.

stiger vad som erfordrats för att täcka omkostnadernas ökning. Prisstegringen
torde vanligen kunna beräknas procentuellt å bruttointäkterna beträffande
olika produkter.

Kompensation för förhållanden som avses i 3 § sista stycket beräknas till
femton procent av den vinst, som skulle hava uppkommit, därest avyttring
eller uttag för förädling eller förbrukning i egen rörelse av skogsprodukter
av samma slag som under beskattningsåret ägt rum under förkrigsinkomståren.

Från det vid tillämpning av andra stycket framkomna återstående beloppet
medgives särskilt avdrag med syfte bland annat att befordra med hänsyn
till folkhushållningen önskvärda avverkningar. Dylikt avdrag utgör fem procent
å bruttointäkten av den ifrågavarande avverkningen i dess helhet å
samtliga den skattskyldige tillhöriga fastigheter samt, om avverkningen överstigit
nedan angiven virkeskvantitet, därutöver hälften av det resterande
återstående beloppet till den del det belöper å den överskjutande avverkningen.
Kungl. Majit äger att, om särskild anledning därtill uppstår, för särskilda
virkesslag förordna om större nedsättning än som nu sagts. Örn bruttointäkten
av avverkningen är väsentligt högre än som normalt kan påräknas för
en dylik avverkning, beräknas dock avdraget endast å så stort belopp som
kan anses motsvara normal bruttointäkt. Den virkeskvantitet till vilken enligt
vad nyss sagts hänsyn skall tagas vid bestämmande av avdragets storlek
skall utgöra etthundratrettio procent av det antal kubikmeter virke, som erhålles
genom att med varandra multiplicera de vid senaste fastighetstaxering
tillämpade talen för areal, bonitet och relativ skogsdräng. Det ovan angivna
resterande återstående beloppet fördelas på den avverkning, som uppgår till
respektive överstiger den angivna virkeskvantiteten, i förhållande till antalet
kubikmeter virke inom vardera avverkningsdelen.

Grunder för beräkning av prisstegring som i första stycket sägs och för
kompensation som i andra stycket sägs fastställas av Kungl. Majit efter förslag
av den centrala krigskonjunkturskattenämnden.

Örn den skattskyldige eller beskaltningsmyndighet kan visa att å de försäljningar
eller uttag till egen rörelse, som av den skattskyldige gjorts under
beskattningsåret, tillämpats priser vilka sammanlagt innefattat en mindre
eller större prisstegring än som beräknats med tillämpning av nyss angiven
beräkningsgrund, skall hänsyn därtill tagas vid den taxerade merinkomstens
fastställande. Jämväl i detta fall skall kompensation som i andra stycket
sägs och avdrag som i tredje stycket sägs medgivas.

Avdrag som i tredje stycket sägs skall anses utgöra kompensation jämväl
för det förhållandet att nämnda prisstegring blivit mindre än som kan anses
normalt för ifrågavarande sortiment av sådan anledning som att den skattskyldige
till bränsle avverkat virke vilket normalt kunnat avyttras till massaved
eller dylikt. Dock äger skattskyldig rätt att, i stället för att komma i
åtnjutande av avdrag som nu sagts, om därigenom större förmån erhålles,
åberopa bevisning att prisstegringen på det avverkade virket av dylik anledning
varit mindre än den som normalt skulle kunnat påräknas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

37

3. Visar den skattskyldige, att hans nettointäkt av skogsbruk i annat fall
än som avses i punkt 4 under beskattningsåret varit mindre än det belopp
som erhålles vid tillämpning av punkt 2, må den taxerade merinkomsten icke
bestämmas till högre belopp än nettointäkten utgjort.

Vid beräkning av nettointäkten av skogsbruk skall från bruttointäkterna avskogsbruk
under beskattningsåret avdrag göras för därpå belöpande omkostnader.
För beräkningen erfordras alltså i regel att nettointäkten av jordbruksfastighet
såvitt angår beskattningsåret uppdelas mellan skogsbruk och
jordbruk på det sätt som angives i punkt 1 av anvisningarna till 5 §. Såsom
omkostnad må upptagas jämväl beräknad skälig kostnad för utav avverkning
föranledda efterföljande röjnings- oell liknande arbeten så ock kostnad
för utav avverkningen direkt förorsakad aterplantering, ändå att kostnaderna
ej hänföra sig till beskattningsåret. Har under beskattningsåret nedlagts
dylik kostnad, för vilken avdrag medgivits vid taxering lill krigskonjunkturskatt
redan för tidigare beskattningsår, får sådant belopp ej ånyo avdragas.
Därest under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, tilleller
ombyggnad å för skogsbruket nödiga driftbyggnader eller till skogsbruket
hänförlig grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag
för kostnaden härför medgivas i den mån den överstiger det belopp, vartill
kostnaden för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått
vid utgången av augusti 1939, eller, därest nyuppsättning skett av tillgång
som kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses
i 1 § föreligga, det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan
kriget upphört. Såsom omkostnad må i fall, då skog avverkats eller ock
avyttrats utan samband med avyttring av marken, belopp motsvarande avdrag
enligt 22 § 1 mom. andra stycket kommunalskattelagen upptagas endast
om fastigheten förvärvats efter utgången av augusti 1939.

4. I fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken,
beräknas nettointäkt av skogsbruk enligt denna förordning så att från
den för skogen erhållna köpeskillingen avdrag göras dels med ett belopp
svarande mot den växande skogens uppskattade värde vid utgången avaugusti
1939 eller, om skogens för ägaren gällande ingångsvärde var större,
detta värde, dels för de i samband med avyttringen uppkomna kostnaderna
i den mån de belöpa på skogen. Den sålunda beräknade nettointäkten av
skogsbruk, minskad med utjämningsavdrag som i 3 § sisla stycket sägs, utgörande
femton procent å nettointäkten upptages såsom taxerad merinkomst
å avyttringen av den växande skogen. Vid uppskattning av värdet å den
växande skogen vid utgången av augusti 1939 iakttages, alt bevisning rörande
dess storlek i regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å den
växande skogen sedan nämnda tidpunkt må följaktligen ej beräknas till
högre belopp än som finnes med sannolikhet svara mot utvecklingen av den
allmänna fastighetsmarknaden beträffande skogsegendomar å orten.

5. I fall, där skattskyldig under beskattningsåret drivit såväl jordbruk
som skogsbruk och jordbruket utvisar underskott, äger den skattskyldige att

3S

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

till omkostnader för skogsbruk överföra högst så stor del av omkostnaderna
för jordbruket att underskottet å detta bortfaller.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade
prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst
framkommer för skogsbruket, skall för utjämning härutinnan beträffande
nämnda produkter tillämpas lägre prissättning med sammanlagt det
belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen och det å
rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Därvid iakttages, att prissänkningen
skall anses belöpa å skogsbrukets ifrågavarande produkter i förhållande till
de i räkenskaperna redovisade försäljningsprisen.

Vad sålunda stadgats skall gälla även i fall då skattskyldig i rörelse tillgodogjort
sig produkter från skogsbruk, bedrivet av moder- eller dotterföretag,
och skall i dylikt fall inkomstuppskattningen för båda företagen jämkas
med hänsyn till den tillämpade prissättningen.

6. Vad i punkt 4 av anvisningarna till 9 § stadgas skall äga motsvarande
tillämpning i fall där växande skog avyttrats i samband med avyttring av
marken och intäkten å avyttringen är att hänföra till inkomst av skogsbruk.

till 7 §.

1. Beträffande inkomst av annan fastighet kan det i regel antagas, att
taxerad merinkomst bör upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under
beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund av uthyrningsmöjligheter,
som under normala förhållanden ej plägat vara för handen
men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunna med sannolikhet
antagas hava haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade läget.
Taxering företages därför i regel allenast därest nu angivna förutsättningar
synas vara för handen. Tillika iakttages alt medgivande av utjämningsavdrag
nied femton procent å jämförelseinkomsten påverkar den taxerade
merinkomstens storlek.

2. Vid bestämmande av uppskattad merinkomst skall inkomst för förkrigsinkomståren
beräknas allenast för fastigheter som den skattskyldige innehaft
även under beskattningsåret.

Den vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt verkställda
beräkningen av inkomst av annan fastighet skall vid uppskattning av inkomst
enligt denna förordning frångås i den mån följande särskilda föreskrifter därtill
föranleda.

Har fastighet eller del därav, som plägat vara uthyrd, under något av förkrigsinkomståren
ej varit uthyrd men har den varit uthyrd under beskattningsåret,
skall vid uppskattning av inkomsterna för förkrigsinkomståren tillläggas
skäligt hyresbelopp. Avdrag för kostnad för reparation och underhåll
av byggnader beräknas ej för förkrigsinkomståren samt ej heller för beskattningsåret
i vidare mån än kostnaden förorsakats av eller eljest ägt direkt
samband nied de förhållanden som föranlett inkomstökningen eller med anordning
som nödvändiggjorts av krigstillståndet. Värdeminskningsavdrag be -

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

räknas ej för förkrigsinkomståren. För beskattningsåret medgives sådant avdrag
endast i den mån värdeminskningen under detta år på grund av verkställd
ny-, till- eller ombyggnad eller annan omständighet kan antagas hava
varit större än under förkrigsinkomståren. Det må emellertid framhållas, att
uthyrning varom här är fråga ofta föranleder skadegörelse eller slitning, som
ej skulle hava uppkommit, om ej uthyrningen ägt rum. Sådant förhållande
må, där ej hänsyn till detsamma tagits genom avdrag för reparation eller
dylikt under beskattningsåret, beaktas vid beräkning av avdrag för värdeminskning.
Har å andra sidan under beskattningsåret kostnad nedlagts för
reparation eller underhåll, som under föregående beskattningsår blivit eftersatt
och på den grund beaktats vid beräkning av värdeminskningsavdrag för
det året, må avdrag för kostnaden ej ånyo medgivas.

3. Såsom jämförelseinkomst skall i regel upptagas medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren. Har den skattskyldige ej under båda förkrigsinkomståren
innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret,
må såsom jämförelseinkomst i stället för medeltalet av inkomsterna
för dessa år antagas annat belopp, som finnes skäligt. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under hela det förra men under hela det senare förkrigsinkomståret, skall
i regel inkomsten för det senare året vara jämförelseinkomst. Har den skattskyldige
ej innehaft samma fastighet eller fastigheter som under beskattningsåret
under något av förkrigsinkomståren i dess helhet, må beaktas resultat,
som under förkrigsinkomståren eller något av dessa utvunnits av annan,
vilken då innehaft fastigheten. Vid denna jämförelse bör dock iakttagas
den skillnad som må föreligga bland annat med hänsyn till det av de
olika ägarna i fastigheten nedlagda egna kapitalet.

För fysisk person, som av annan fastighet haft sin huvudsakliga försörjning,
må jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

4. Ränta å minskning av eget kapital i fastigheten beräknas efter en räntefot
av fem procent, ränta å ökning av sådant kapital efter en räntefot av sex
procent. Ökning av eget kapital i fastigheten anses i regel hava ägt rum vid
avbetalning av skuld, som hänfört sig till fastigheten, samt vid nedläggande
av eget kapital i samband med ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig
förbättring eller vid en mera omfattande nyuppsättning av inventarier
för stadigvarande bruk å fastigheten eller dylikt, men ej örn avbetalning skett
av annan skuld än nu sagts även om denna varit intecknad i fastigheten.

till 8 §.

1. Såsom likartad med inkomst i form av tantiem m. m. anses exempelvis
sådan inkomst av tjänst som utgår i form av lön eller annan förman från
rörelse, örn och i den mån lönens eller förmånens belopp uppenbarligen påverkats
av rörelsens resultat. 1 den mån ökning av sadan lilli eller förman
får anses motiverad av ett större eller värdefullare arbete betraktas den följaktligen
ej såsom likställd med inkomst av tantiem m. m.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

2. I fråga om inkomst av tillfällig verksamhet såsom uppfinnare skall vad
i punkt 7 av anvisningarna till 4 § stadgats beträffande yrkesmässig uppfinnarverksamhet
äga motsvarande tillämpning.

3. Såsom jämförelseinkomst upptages i regel medeltalet av inkomsterna för
förkrigsinkomståren av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet som avses i
8 § sista stycket. Är det uppenbart att detta medeltal ej utgör ett godtagbart
uttryck för den skattskyldiges normala årsinkomst av sådant slag vid tiden
närmast före krigsutbrottet, skall dock jämförelseinkomsten fastställas till
annat belopp som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Därest
skattskyldig av inkomst som här avses haft sin huvudsakliga försörjning, må
jämförelseinkomsten ej bestämmas till lägre belopp än 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

till 9 §.

1. Uppskattning av realisationsvinst vid avyttring av fast eller lös egendom
sker enligt de regler som gälla för beräkning av sådan vinst enligt förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, dock att i stället för
priset vid förvärvet må avdragas egendomens uppskattade värde vid utgången
av augusti 1939, örn därigenom större förmån erhålles. Vid uppskattning
av dylikt värde å fast egendom iakttages, att bevisning rörande dess storlek i
regel ej kan åläggas den skattskyldige. Värdeökningen å egendomen efter
nämnda tidpunkt bör följaktligen ej beräknas till högre belopp än som finnes
med sannolikhet svara mot utvecklingen av den allmänna fastighetsmarknaden
å orten. Från realisationsvinsten får avdragas realisationsförlust vid avyttring
av fast eller lös egendom, därvid beaktas, att, örn värdet vid utgången
av augusti 1939 lagts till grund för beräkningen av realisationsvinsten, värdet
vid samma tidpunkt också skall läggas till grund för beräkning av realisationsförlusten,
försavitt värdet a den egendom förlusten avser då var lägre
än kostnaden för förvärvet.

Inkomst av realisationsvinst beräknas ej för förkrigsinkomståren. Örn
skattskyldig mera regelbundet gör försäljningar, exempelvis av aktier, utan
att dock yrkesmässig sådan verksamhet anses föreligga, kan beskattning av
hela den realisationsvinst, som belöper på tiden efter krigsutbrottet, stundom
te sig oskälig. Jämkning av den taxerade merinkomsten bör i sådant fall ske
genom avdrag med skäligt belopp, därvid emellertid märkes, att till utgångspunkt
för avdraget bör tagas realisationsvinsten i sin helhet och ej blott den
del av denna vinst som hänför sig till värdeökning efter krigsutbrottet, samt
att även storleken av försäljningsvinster under de olika åren, som ej äro
skattepliktiga, bör beaktas.

2. Till realisationsvinst enligt 9 § skall icke hänföras sådan intäkt, som
enligt 2 § 1 moni. andra stycket skall inräknas i inkomst av rörelse.

3. Har uppkommen realisationsvinst vid avyttring av tillgång för stadigvarande
bruk under beskattningsåret använts för inköp av tillgång liknande
den avyttrade under sådana förhållanden att avyttringen och inköpet helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

41

eller delvis skäligen böra betraktas som ett utbyte av en befintlig tillgång
mot en annan, skall i motsvarande mån realisationsvinsten ej medräknas
vid taxeringen till krigskonjunkturskatt.

4. Har fastighet tagits i anspråk genom expropriation eller eljest avyttrats
under sådana förhållanden att tvångsförsäljning till det allmänna måste anses
vara för handen, och finnes det ej uppenbart, att avyttringen skulle ägt
rum även om tvång icke förelegat, skall den genom överlåtelsen uppkomna
realisationsvinsten icke anses hava berott på förhållanden som omförmälas

i 1 §•

till 10 §.

1. Av 4 § 3 mom. framgår att, om en förvärvskälla inom rörelse utvisar
inkomstökning och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen skall
i viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna
till 4 § och tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna till 5 § framgår
att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall skall
enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar inkomstökning
och den andra inkomstminskning. Utjämning i särskild ordning
skall enligt punkt 5 av anvisningarna till 6 § jämväl i vissa fall ifrågakomma
i förhållande mellan å ena sidan skogsbruk, å andra sidan jordbruk,
därest detta utvisar underskott, eller rörelse, därest denna utvisar inkomstminskning.

Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk förutsättes ej enligt
denna förordning kunna ifrågakomma.

Beräkning av inkomstminskning beträffande annan fastighet förutsättes
ej enligt denna förordning kunna ifrågakomma i annat fall än som avses i
punkt 3 här nedan.

Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives
enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt
denna förordning ej kunna ske i andra fall.

2. I övrigt skall avdrag för inkomstminskning under beskattningsåret å
krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla medgivas vid den beskattningsbara
merinkomstens bestämmande enligt följande föreskrifter.

Avdrag för inkomstminskning å rörelse, i den mån utjämning av densamma
ej skett enligt de i punkt 1 första stycket angivna bestämmelserna, skall
medgivas från inkomstökning hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 §
1 mom. e), samt, till den del inkomstminskningen överstiger sådan inkomstökning
och kan antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §,
från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla.

Vad sålunda stadgats örn inkomstminskning å rörelse skall i tillämpliga
delar gälla jämväl i fråga örn inkomstminskning hänförlig till sådan inkomst,
som avses i 2 § 1 mom. e), under iakttagande att avdrag för sådan
inkomstminskning i första hand skall ske från inkomstökning å rörelse.

Med inkomstökning å rörelse avses här ovan den uppskattade merinkomsten
minskad med det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Inkomstökning
hänförlig till sådan inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), skall

42

Kungl. Maj-.ts proposition nr 193.

beräknas till skillnaden mellan inkomsten under beskattningsåret och motsvarande
inkomst under ett antaget jämförelseår.

Med inkomstminskning å rörelse avses bär ovan summan av den enligt
punkt 10 av anvisningarna till 4 § beräknade uppskattade inkomstminskningen
och ett belopp svarande mot det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.
Beträffande inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall inkomstminskning
beräknas till skillnaden mellan inkomsten under det antagna
jämförelseåret och inkomsten under beskattningsåret, dock under iakttagande
att inkomstminskningen ej må beräknas till högre belopp än som erhålles
vid motsvarande tillämpning av den för beräkning av taxerad merinkomst
gällande regeln enligt 8 § sista stycket. Inkomstminskning som nu
sagts skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, i
den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott
på sådana förhållanden.

Med inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) under ett antaget jämförelseår
förstås, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, medeltalet av inkomster
av motsvarande slag under förkrigsinkomståren.

Beträffande inkomstminskning å jordbruk skall avdrag medgivas från
taxerad merinkomst å annan förvärvskälla, i den mån inkomstminskningen
skall anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Avdrag medgives
i första hand från taxerad merinkomst av skogsbruk och, till den del
avdraget ej kan sålunda fullt utnyttjas, från taxerad merinkomst å övriga
förvärvskällor, i sista hand från taxerad merinkomst av rörelse. Med inkomstminskning
som nu sagts avses det belopp, som erhålles vid motsvarande
tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst å jordbruk
gällande reglerna, med iakttagande tillika, att där jämförelseinkomsten fastställes
till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren,
beloppet av inkomstminskningen skall bestämmas med utgångspunkt
från nämnda medeltal, och skall så förfaras även i det fall, då medeltalet betecknar
ett underskott. Om den skattskyldige ej haft ifrågavarande jordbruk
under båda förkrigsinkomståren, må beloppet av inkomstminskning bestämmas
efter grund som finnes skälig. Av inkomstminskningen skall en fjärdedel
anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, därest ej den skattskyldige
visar, att större del av inkomstminskningen berott på sådana förhållanden.

Vid tillämpning av vad ovan föreskrivits skall iakttagas, att, därest skattskyldig
haft inkomstminskning å en krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla
och inkomstökning å en krigskonjunkturskatt icke underkastad
förvärvskälla samt mellan dessa förvärvskällor finnes sådant samband att
avräkning dem emellan framstår såsom särskilt naturlig, sådan avräkning i
första hand bör ske, oaktat den skattskyldige även haft annan, krigskonjunkturskatt
underkastad förvärvskälla, som utvisar inkomstökning. Vid bedömande
i vad mån inkomstökning å krigskonjunkturskatt icke underkastad
förvärvskälla skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan den vid taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret berak -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 193.

43

Hade inkomsten av förvärvskällan och medeltalet av motsvarande inkomster
under förkrigsinkomståren.

3. Beträffande avdrag för inkomstminskning under de beskattningsår,
1941 och 1942 års taxeringar till krigskonjunkturskatt avsågo, iakttages, att
sådant avdrag skall medgivas från den merinkomst, som återstår sedan de i
10 § 1 mom. omförmälda avdragen, med undantag för det däri omförmälda
avdraget å 3,000 kronor, i förekommande fall gjorts. Vid bedömande av inkomstminskningens
storlek och övriga med avdragsrätten sammanhängande
frågor skola de vid nämnda taxeringar gällande föreskrifterna äga tillämpning.
Därvid märkes, att fråga kan vara antingen örn sådan inkomstminskning,
som vid 1941 och 1942 års taxeringar skulle avdragas innan taxerad
merinkomst av visst slag fastställdes, eller örn sådan inkomstminskning som
fick avdragas enligt 10 § i förordningarna örn krigskonjunkturskatt för åren
1941 och 1942. Avdrag medgives endast i den mån inkomstminskningen kan
anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, under iakttagande
tillika att avdrag för inkomstminskning å annan fastighet må medgivas allenast
från taxerad merinkomst å samma förvärvskälla under beskattningsåret.
Vid beräkning av inkomstminskning å viss förvärvskälla under beskattningsår
som 1942 års taxering avsåg må ej vid tillämpning av 10 § 2
mom. hänsyn tagas till å förvärvskällan belöpande utjämningsavdrag. Vid
bestämmande huruvida avdrag skall anses hava kunnat utnyttjas vid tidigare
års taxeringar skall bortses från det i 10 § omförmälda avdraget å 3,000
kronor.

Inkomstminskning å annan fastighet beräknas med motsvarande tillämpning
av de för beräkning av uppskattad merinkomst å denna förvärvskälla
gällande reglerna ävensom av vad ovan stadgats angående inkomstminskning
å jordbruk för det fall att jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp
än medeltalet för förkrigsinkomståren. Inkomstminskning å annan fastighet
skall anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 § i den mån
den uppkommit genom att bruttointäkterna under det beskattningsår varom
är fråga i jämförelse med förkrigsinkomståren minskats på grund av att
uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden plägat vara för handen,
under beskattningsåret ej kunnat utnyttjas på grund av det av krigstillståndet
framkallade läget.

Avdrag som avses i denna punkt, med undantag för avdrag för inkomstminskning
å annan fastighet, tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst
av förvärvskälla, å vilken inkomstminskningen uppstått. Återstående
avdrag göres från taxerad merinkomst av rörelse och, i den mån avdraget
ej såmedelst kan fullt utnyttjas, från summan av övriga taxerade merinkomster.

till 14—19 samt 21 §§.

t. Ilar värdet av lager av tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning
i rörelse, enligt uppskattning jämlikt punkt 4 b) av anvisningarna till
4 §, sedan sista förkrigsinkomstårets utgång nedgått och har den skattskyldige
i sin balansräkning för beskattningsåret till en särskild varuförnyelsefond,

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

avsedd för nedskrivning av lager som han haft för avsikt att anskaffa i det
avyttrade eller eljest avgångna lagrets ställe, gjort avsättning för vilken avdrag
ej skett vid beräkning av nettointäkten, skall efter därom framställt yrkande
prövningsnämnd jämlikt 14 § besluta provisorisk påföring av krigskonjunkturskalt
under förutsättningar, som framgå av det följande. Har den
skattskyldige redan för föregående beskattningsår fått provisorisk skattepåföring
för dylik fondavsättning, kan ny avsättning givetvis avse endast den
nedskrivning, som ej täckes av den mot den tidigare medgivna provisoriska
skattepåföringen svarande fondavsättningen. Var lagret vid krigsutbrottet
större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, må fondavsättningen avse
lagerminskningen sedan krigsutbrottet, såsom om lagret vid denna tidpunkt
varit lager vid sista förkrigsinkomstårets utgång.

Har fond av den skattskyldige betecknats såsom avsedd för användning
ej allenast till nedskrivning av lagertillgångar utan till inköp av sådana för
lagrets ersättande, skall fonden likväl anses uppfylla de i 14 § angivna villkoren.
Avsättning till investeringsfond för ersättande av förkrigslager skall
godkännas såsom förutsättning för provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt
enligt nämnda paragraf, ehuru avdrag för densamma medgivits vid
nettointäktens beräkning.

Det antages i det följande, att lagret vid utgången av augusti 1939 ej visats
hava varit större än vid sista förkrigsinkomstårets utgång, samt att avsättning
till varulörnyelsefond ej skett för föregående beskattningsår.

Vid bestämmande av den provisoriska skattepåföringen verkställes en summarisk
uppskattning av vad det skulle hava kostat att vid beskattningsårets
utgång anskaffa mot lagerminskningen svarande tillgång, s. k. ersältningslager.
Skillnaden mellan denna kostnad och värdet av ersättningslagret, uppskattat
till det belopp till vilket ersättningslagret enligt punkt 4 b) av anvisningarna
till 4 § lägst må nedskrivas, utgör det belopp varå den provisoriska
skattepåföringen enligt 14 § beräknas. Denna skattepåföring kommer alltså
att avse det belopp, varmed ersättningslagret, örn det anskaffats vid beskattningsårets
utgång, skulle fått nedskrivas enligt denna förordning.

Har vid fastställande av beskattningsbar merinkomst för beskattningsåret
eller tidigare beskattningsår avdrag åtnjutits för minskning av dold förkrigsreserv
i avyttrade eller eljest avgångna lagertillgångar, skall dock motsvarande
belopp — i förekommande fall minskat med belopp som vid taxering
till krigskonjunkturskatt tillagts för återvinning av sådan reserv — avdragas
från ovannämnda skillnadsbelopp. Det belopp, å vilket sålunda provisorisk
skattepåföring må ske? begränsas givetvis även av fondavsättningens storlek.
Att ytterligare begränsning kan ifrågakomma, då fondavsättning tillika
skett enligt 15 §, framgår av punkt 2 här nedan. Den provisoriskt påförda
skatten skall utgöra det belopp, varmed krigskonjunkturskatten skulle hava
minskats, om det belopp, varå den provisoriska skattepåföringen sålunda beräknas,
avdragits från den beskattningsbara merinkomsten.

Om ett senare år ersättningslager anskaffas och med anlitande av varuförnyelsefonden
i bokslutet för året nedskrives enligt grunder, som jämlikt punkt
4 b) av anvisningarna till 4 § skulle kunnat godkännas vid inkomstuppskatt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

45

ning för det året, skall enligt 21 § den på nedskrivningen belöpande skatten
på framställning av den skattskyldige efter beslut av prövningsnämnd restitueras.
Disponeras fonden för annat ändamål än anskaffning eller nedskrivning
av ersättningslager, upphör i motsvarande mån rätten till restitution. Befinnes
det alt vid tidpunkt, som sedermera fastställes, förutsättningar för restitution
av det provisoriskt påförda skattebeloppet eller del därav ännu ej föreligga,
skall rätten till sådan restitution hava förfallit.

2. Rätten att enligt 15 § erhålla provisorisk skattepåföring genom avsättning
av redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel till prisfluktuationsfond
för att trygga sig mot förlust genom prisfall å inköpta men ej levererade varor
avser endast det fall att varorna definitivt inköpts att senare levereras för
visst till beloppet bestämt pris. Skulle, därest de varor avtalet avser hade
levererats vid beskattningsårets utgång, varulagret hava bragts upp till större
storlek än vid beskattningsårets ingång, bör iakttagas, att jämlikt punkt 4 b)
av anvisningarna till 4 § rätten till nedskrivning är mera begränsad beträffande
det överskjutande lagret än beträffande ersättningslagret.

Sker provisorisk skattepåföring för avsättning till prisfluktuationsfond,
medgives provisorisk skattepåföring för avsättning till varuförnyelsetond enligt
14 § ej i större utsträckning än sådan skattepåföring skulle hava medgivits,
därest de under beskattningsåret inköpta varor, som avsättningen till
prisfluktuationsfond avser, varit levererade vid beskattningsårets utgång.

3. Avsättning av kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § kan ske av
redovisad årsvinst eller besparade vinstmedel. Därest sådan fond ett följande
år tages i anspråk för omkostnader, kommer för det året avdrag vid taxering
till krigskonjunkturskatt för de ur fonden disponerade medlen ej att medgivas.
I förekommande fall skall likväl så anses, som om avdrag skett vid
taxering enligt denna förordning för det år då omkostnaderna ägt rum.

Restitution av provisoriskt påförd skatt medgives i första hand därest fondmedlen
disponerats för sådana omkostnader som skulle hava varit avdragsgilla,
örn i stället andra medel använts för omkostnaderna. Dock må i fall,
där kostnadsutjämningsfond ej tagits i anspråk för täckande av omkostnader
som nu avses, restitution likväl medgivas, därest ett belopp, svarande mot
de omkostnader för vilka fonden enligt sitt ändamål kunnat disponeras, tilllägges
vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning för det beskattningsår
då omkostnaderna ägt rum. Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga
delar gälla jämväl beträffande restitution i fall, där kostnadsutjämningsfond
ej avsatts men provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt det oaktat skett
på grund av bestämmelserna i 20 § andra stycket.

Att i visst fall restitution kan ske även där kostnadsutjämningsfond ej
använts för omkostnader som nu sagts framgår av 21 § sista stycket.

4. Enligt vad som framgår av punkt 4 d) av anvisningarna till 4 § kan
skattskyldig vid uppskattning av inkomst av rörelse jämlikt denna förordning
enligt vissa grunder erhålla avdrag för s. k. överpris eller merkostnad å tillgång
för stadigvarande bruk. Ilar ej hela det i räkenskaperna gjorda avdraget
kunnat sålunda godkännas vid inkomstuppskattningen, kan den återstående
delen av avdraget likväl tillgodoräknas den skattskyldige för ifrågavarande år

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

genom provisorisk skattepåföring enligt 17 § elter yrkande av den skattskyldige.
Den provisoriska skattepåföringen skall i dylikt fall avse det belopp,
varmed krigskonjunkturskatten skulle hava minskats, om det i räkenskaperna
gjorda avdraget i sin helhet medgivits vid inkomstens uppskattning.

När tillgången visas hava nedgått i värde under det, till vilket den i beskattningsavseende
enligt denna förordning nedskrivits, må enligt 21 § restitution
ske av så stor del av den provisoriskt påförda skatten som svarar mot
den påvisade ytterligare värdeminskningen. Befinnes det att vid tidpunkt,
som sedermera fastställes, tillgången alltjämt har ett högre värde än det, till
vilket den i räkenskaperna för beskattningsåret nedskrivits, skall rätten
till ytterligare restitution hava förfallit.

5. Har fartyg sålts för högre pris än det i beskattningsavseende gällande
värdet utan att under beskattningsåret ersättas med annat fartyg, kommer
vinsten att vid taxeringen inräknas i inkomsten av rörelse, medan, örn annat
fartyg under samma år anskaffats, vinsten oftast kunnat till stor del uppvägas
av avdrag för värdeminskning. Avser säljaren att för köpeskillingen
eller del av denna anskaffa nytt eller nya fartyg, kan han emellertid genom
att på särskilt konto hos riksbanken insätta det belopp, han sålunda ämnar
disponera, enligt 18 § erhålla rätt till provisorisk påföring av så stor krigskonjunkturskatt
som belöper på den i den beskattningsbara merinkomsten ingående
del av det insatta beloppet, som överstiger fartygets i beskattningsavseende
enligt denna förordning gällande värde vid avyttringen, d. v. s. med
det belopp, varmed skatten skulle hava minskats, om det överstigande beloppet
avdragits vid uppskattning av inkomst enligt denna förordning.

Rätt till skatterestitution erhålles sedermera enligt 21 § i den mån det insatta
beloppet användes för anskaffning av annat fartyg och i räkenskaperna
avskrivning å detta sker av beskaffenhet att kunna föranleda avdrag vid
ifrågavarande beskattning. Örn sålunda för ett senare beskattningsår, då annat
fartyg anskaffats för de insatta medlen, avdrag för överpris sker i räkenskaperna
och det befinnes att förutsättningarna för motsvarande avdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt då föreligga, skall prövningsnämnden,
i stället för att medgiva avdrag för detta beskattningsår, efter framställning
från den skattskyldige besluta att restitution skall ske av den provisoriskt
påförda krigskonjunkturskatt, som belöper på avdragets belopp. Därest fartyget
sedermera nedgått till lägre värde än det, som återstår oavskrivet i beskattningsavseende
enligt denna förordning, kan, i den mån motsvarande avskrivning
skett i räkenskaperna, ytterligare restitution ifrågakomma, därvid
reglerna i punkt 4 ovan erhålla motsvarande tillämpning.

Var fartyget vid avyttringen belastat med intecknad gäld och har i följd
härav köpeskillingen ej i sin helhet insatts i riksbanken, må provisorisk påföring
medgivas av så stor krigskonjunkturskatt som belöper på den i den
beskattningsbara merinkomsten ingående del av det insatta beloppet, som
överstiger fartygets i beskattningsavseende enligt denna förordning gällande
värde minskat med ett mot gälden svarande belopp. Den provisoriska påföringen
kommer följaktligen att beräknas på samma sätt som om fartyget icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

47

varit intecknat och således hela köpeskillingen kunnat insättas i riksbanken.
Vid restitution i dylikt fall skall iakttagas, att, om jämväl andra medel än i
riksbanken insatta använts för inköp av nytt fartyg, dessa visserligen ma
inom ramen för nämnda gäldbelopp medräknas som köpeskilling för detta
fartyg, som om medlen ultagits från riksbanken, men att restitution dock ej
må beräknas för skatt å högre belopp än det i riksbanken insatta.

Har vid beräkning av beskattningsbar merinkomst enligt denna förordning
avräknats belopp, som anses hava innefattat framtagande av dold förkrigsreserv
i fartyg, får givetvis sådant belopp ej ingå i det å vilket provisorisk
skattepåföring beräknas och bör följaktligen så anses, som örn fartygets i
beskattningsavseende gällande värde varit i motsvarande mån högre.

Vad nu sagts om belopp, som influtit vid avyttring av fartyg, skall också
tillämpas å ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller annan
tillgång för stadigvarande bruk i rörelsen.

Att i fall som avses i denna punkt särskilt förfarande kan ifrågakomma
beträffande erläggande av provisoriskt påförd skatt framgår av 22 §.

6. Beträffande det i 19 § avsedda fallet kommer vad i punkt 5 här ovan
anförts att i tillämpliga delar äga motsvarande tillämpning.

7. Exempel på tillämpning av 18, 19 och 21 §§.

a) Ett rederi har den 1 november 1942 för 900,000 kronor sålt ett ointecknat
fartyg, då bokfört till 500,000 kronor men i beskattningsavseende
nedskrivet till 400,000 kronor (som tillika var fartygets saluvärde vid utgången
av augusti 1939). Köpeskillingen, 900,000 kronor, insättes i sin helhet å
vederbörligt konto i riksbanken.

I inkomsten för beskattningsåret ingår vinsten 900,000 — 400,000 =

500,000 kronor. Förhållandena i övrigt antagas vara sådana, att rederiets
beskattningsbara merinkomst överstiger 500,000 kronor. Rederiet kan da
efter yrkande erhålla provisorisk påföring av sa stor skatt, som belöper a
skillnaden mellan 900,000 och 400,000 kronor, d. v. s. å 500,000 kronor.

Ett senare beskattningsår inköper rederiet ett nytt fartyg för 900,000 kronor
och uttager då mot ställande av säkerhet för skatten hela det i riksbanken
insatta beloppet. Det antages, att å detta fartyg avskrivning sker med

500,000 kronor samt att överprisavdrag skulle kunnat medgivas med 200,000
kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava
minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1942
varit 200,000 kronor mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor, för vilka värdeminskningsavdrag
vid taxering till krigskonjunkturskatt ännu ej medgivits. Restitution
medgives då med det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, om den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret
1942 varit ytterligare 150,000 kronor mindre.

Sammanlagt bär alltså skatterestitution i två repriser beviljats för skatt
belöpande på 350,000 kronor. Återstående skatt blir definitiv.

b) Förhållandena äro desamma som i exempel a) med den skillnad att re -

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

deriets beskattningsbara merinkomst antages uppgå till allenast 300,000 kronor.
Rederiet insätter dock i riksbanken hela köpeskillingen 900,000 kronor.

Provisorisk skattepåföring kan då ske allenast å ett belopp av 300,000 kronor.

Restitution kan emellertid vid första restitutionstillfället ske på samma sätt
som i exempel a), d. v. s. med skatt å ett belopp av 200,000 kronor.

Vid andra restitutionstillfället får däremot restitution ske allenast å ett belopp
av 100,000 kronor, enär provisorisk skatt påförts allenast för 300,000
kronor. I detta fall blir emellertid sålunda hela skatten för beskattningsåret
1942 restituerad.

c) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
rederiet antages av köpeskillingen i riksbanken insätta endast 600,000 kronor
och att för inköp av det nya fartyget disponeras, jämte det i riksbanken insatta
beloppet, 300,000 kronor andra medel.

Provisorisk skatt påföres då endast för ett belopp av 600,000 — 400,000 =

200.000 kronor.

Restitution sker vid första restitutionstillfället som i exempel a), d. v. s.
beräknad å ett belopp av 200,000 kronor, men ytterligare restitution kan ej
ifrågakomma.

d) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartyget vid avyttringen var belastat med intecknad gäld å 300,000 kronor.
Rederiet insätter därför i riksbanken endast 900,000 — 300,000 = 600,000
kronor.

Provisorisk skatt påföres emellertid som i exempel a) för ett belopp av

500.000 kronor.

När det nya fartyget inköpes, disponeras för ändamålet de 600,000 kronor,
som innestå i riksbanken, samt 300,000 kronor andra medel.

Restitution medgives som i exempel a).

e) Förhållandena äro desamma som i exempel a) men med den olikhet att
fartygets värde vid utgången av augusti 1939 visas hava utgjort 550,000 kronor.
Eftersom beloppet 150,000 kronor innefattar framtagande av en dold
förkrigsreserv, skall det ej ingå i den beskattningsbara merinkomsten (se 4 §
4 mom. första stycket). Det antages dock, att hela det vid försäljningen erhållna
beloppet 900,000 kronor insättes i riksbanken.

I den beskattningsbara merinkomsten ingår vinsten i detta fall med endast

350.000 kronor.

Provisorisk skatt påföres för ett belopp av 350,000 kronor.

Restitution sker emellertid såsom i exempel a). Olikheten med nämnda
exempel beträffande restitutionen inträder först om fartyget nedgår i värde
under 550,000 kronor. Enligt exempel a) skulle nämligen, om fartyget i motsvarande
mån nedgått i värde, restitution kunnat ske å ett sammanlagt belopp
av 500,000 kronor, medan i nu föreliggande exempel restitution kan ske
endast å ett belopp av 350,000 kronor.

f) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Emellertid antages, att rederiet av det i riksbanken insatta beloppet,

900.000 kronor, ett senare beskattningsår disponerar endast 400,000 kronor
lill inköp av nytt fartyg, å vilket överprisavdrag skulle kunnat medgivas med

100.000 kronor. Det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle
hava minskats, örn den beskattningsbara merinkomsten varit 100,000 kronor
mindre, restitueras.

Det antages vidare, att vid tidpunkt, som sedermera fastställes, fartygets
värde nedgått med ytterligare 150,000 kronor. Restitution medgives då med
det belopp, varmed den provisoriskt påförda skatten skulle hava minskats, örn
den beskattningsbara merinkomsten för beskattningsåret 1942 varit ytterligare
150,000 kronor mindre.

Återstående skatt blir definitiv.

g) Förhållandena äro desamma som i exempel a) i avseende å försäljning
av fartyg och provisorisk skattepåföring.

Det antages emellertid att det nyförvärvade fartyget betingar ett pris av

1.800.000 kronor, varav 900,000 kronor uttagas från riksbanken och lika stort

belopp disponeras av andra medel. Det antages vidare, att överprisavdrag för
beskattningsåret 1944 kunnat medgivas med 400,000 kronor, och att vid tidpunkt,
som sedermera fastställes, fartygets värde nedgått med 300,000 kronor
under det belopp, som återstod efter överprisavdraget. Eftersom i detta fall
köpeskillingen är dubbelt så stor som försäljningssumman för det gamla fartyget
och blott hälften av köpeskillingen uttagits från riksbanken, medan
hälften av fartyget förvärvats för andra medel, beräknas restitution som i
exempel a), d. v. s. vid vartdera tillfället med hälften av det belopp, som belöper
å fartyget i dess helhet. o

För den hälft av värdeminskningsbeloppen, för vilken restitution ej pa nu
angiven grund medgivits, kan, när det nya fartyget inköpts, om inkomsten
för det då ifrågavarande beskattningsåret därtill förslår, erhållas omedelbart
överprisavdrag med 200,000 kronor och provisorisk skattepåföring intill

150.000 kronor, varå restitution vid den senare tidpunkten kan beviljas.

h) Rederiet insätter av andra medel än sådana, som erhållas vid avyttring
eller förlust av fartyg, i riksbanken 900,000 kronor, vilket belopp förutsättes
ej överstiga den vid inkomstuppskattningen enligt denna förordning beräknade
inkomsten för beskattningsåret. Provisorisk skattepåföring kan jämlikt
19 § ske för hälften av delta belopp eller 450,000 kronor.

Nytt fartyg anskaffas enligt samma antagande som i exempel a) och värdeminskningen
försiggår även såsom där antagits. Restitution medgives då såsom
i exempel a).

8 Beträffande de fall, som avses i punkterna 2 samt 4 7 har ovan, mär kes,

att förmån som där sagts ej må medgivas, där tillgång överförts mellan
fysiska eller juridiska personer, mellan vilka intressegemenskap räder, under
sådana förhållanden alt det kan antagas, alt transaktionen skett för att komma
i åtnjutande av särskild förmån i beskattningshänseende.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 193.

4

50

Kungl. Majlis proposition nr 193.

Förslag

till

förordning nied särskilda bestämmelser beträffande taxering för
inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 maj 1941 (nr 360) med
särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid
avyttring av fartyg stadgats beträffande fartyg, som förlorats under beskattningsår
för vilket taxering ägt rum år 1940 eller skulle äga rum något av
åren 1941 och 1942, samt beträffande fartyg, som avyttrats under något av
de beskattningsår, för vilka taxering skulle äga rum år 1941 eller år 1942,
skall äga tillämpning även för det fall att förlusten timat eller avyttringen
ägt rum under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum år 1944.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

51

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 april
1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Sedan jag åt kammarrättsråden juris dokorn Carl W. U. Kuylenstierna och
Eric Rosenqvist uppdragit att inom finansdepartementets skatteberedning
utarbeta förslag till krigskonjunkturskatt för år 1943, ha dessa till mig överlämnat
en den 26 januari 1943 dagtecknad promemoria i ämnet jämte författningsförslag.
Promemorian torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet.

Efter remiss ha yttranden över skatteberedningens förslag avgivits av kammarrätten,
riksråkenskapsverket, kommerskollegium (med överlämnande av
yttranden från Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
grossist förbund, kooperativa förbundet, Sveriges redareförening, Stockholms
handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren i
Göteborg), bank- och fondinspektionen (med överlämnande av yttrande från
svenska bankföreningen), lantbruksstyrelsen (med överlämnande av yttrande
från Sveriges lantbruks förbund), fullmäktige i riksbanken, statens
priskontrollnåmnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Västmanlands, Gävleborgs
och Norrbottens län, mellankommunala prövning snämnden samt Sveriges
fastighetsägareförbund. I vissa näringsorganisationers yttranden har åberopats
ett yttrande som avgivits av delegerade utsedda av Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare, svenska bankföreningen och svenska
försäkringsbolags riksförbund.

Jag torde böra erinra, att krigskonjunkturskatt utgått för åren 1940, 1941
och 1942. Genom proposition den 1 augusti 1940, nr 2, föreläde Kungl. Maj:t
riksdagen förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940 m. m.
Förslaget kiev i huvudsak bifallet av riksdagen, och den 19 augusti 1940 utfärdades
i överensstämmelse med riksdagens beslut förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 1940 (SFS 1940 nr 764). Vidare föreläde Kungl. Maj:t
riksdagen genom proposition den 7 mars 1941, nr 173, förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1941, m. m. Även detta förslag bifölls i huvudsak
av riksdagen, och den 30 maj 1941 utfärdades i överensstämmelse

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

med riksdagens beslut förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941 (SFS

1941 nr 359). Slutligen föreläde Kungl. Maj:t riksdagen genom proposition
den 15 maj 1942, nr 287, förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för
år 1942, m. m., som likaledes i huvudsak bifölls av riksdagen, och den
19 juni 1942 utfärdades i överensstämmelse med riksdagens beslut förordning
om krigskonjunkturskatt för år 1942 (SFS 1942 nr 409). Samma dag utfärdades
förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst
år 1943 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller
köpeskilling vid avyttring av fartyg (SFS 1942 nr 410). Vidare utfärdades den
30 juni 1942 dels kungörelse med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen
den 19 juni 1942 om krigskonjunkturskatt för år 1942 dels kungörelse
angående fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till
ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1942 m. m. (SFS 1942 nr
576 och 577), varjämte i brev till statskontoret (SFS 1942 nr 606) fastställdes
även vissa andra formulär för taxering till krigskonjunkturskatt. Därjämte utfärdades
dels den 30 juni 1942 kungörelse med föreskrifter rörande provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt för år 1942 dels den 18 juli 1942 kungörelse
med vissa föreskrifter rörande beräkning av taxerad merinkomst av
jordbruk och skogsbruk enligt förordningen örn krigskonjunkturskatt för år

1942 (SFS 1942 nr 649 och 650).

I det följande kommer jag att endast i korthet redogöra för innehållet i det
i skatteberedningens promemoria framlagda förslaget och motiven för detta.
I övrigt tillåter jag mig i sådant avseende hänvisa till promemorian. Vid
redogörelsen komma huvudsakligen att beröras sådana punkter, i vilka ändring
av skatteberedningen föreslagits i förhållande till förordningen örn krigskonjunkturskatt
för år 1942 eller i vilka ändring förordats i de avgivna yttrandena.

Allmän motivering.

Skatteberedningens förslag bygger i huvudsak på samma principer som
förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1942. Sålunda föreslås att samma
inkomstgrupper som enligt nämnda förordning skola inrymmas under
beskattningen och i väsentliga delar upptagas samma regler för inkomstuppskattningen
som tidigare med den skillnad som föranledes av att beskattningen
avser ett senare år. De enligt föregående års förordning gällande bestämmelserna
om beräkning av det s. k. utjämningsavdraget upptagas i huvudsak
oförändrade, och det obligatoriskt skattefria avdraget föreslås liksom
föregående år till 3,000 kronor. Samma regler som i 1942 års förordning meddelas
rörande bevisning örn i vad mån merinkomist berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §. Vidare upptagas samma regler som gällde enligt 1942
års förordning rörande beräkning av krigskonjunkturskatten. De fall, där provisorisk
påföring av krigskonjunkturskatt kan äga rum, äro också desamma
som föregående år. Emellertid upptager förslaget även en del nya bestämmelser
i jämförelse med föregående års förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 03

Sålunda föreslås bland annat upphävande av den förra året införda bestämmelsen
att från skattskyldighet skulle undantagas fysisk person, föi
vilken fastställdes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp
ej överstigande 6,000 kronor. I anslutning härtill föreslås ändrade bestämmelser
rörande deklarationsplikten. Motiveringen till förslaget rörande
dessa båda frågor återfinnes å sid. 6 och 18 i promemorian.

En inskränkning av beskattningen föreslås för det fall, att fastighet avyttrats
genom expropriation eller efter frivillig överenskommelse, där expropriationsanledning
förelegat. Därest krigskonjunkturbeskattning för realisationsvinst
enligt eljest gällande bestämmelser skulle ha ägt rum, föreslås
sålunda, att vinst som uppkommit under nyssnämnda förutsättningar ej
skall anses ha berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller dessförinnan
rådande krigskonjunktur. Samma regel föreslås för det fall, där
växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken och intäkten å
avyttringen är att hänföra till inkomst av skogsbruk. Beträffande motiveringen
till förslaget i denna del hänvisas till sid. 5 i promemorian.

Vidare föreslås bland annat detaljerade föreskrifter örn kvittning dels
mellan merinkomst å en förvärvskälla och inkomstminskning å en annan
förvärvskälla under samma beskattningsår, dels mellan inkomstminskning
under de år taxeringarna till krigskonjunkturskatt åren 1941 och 1942
avsågo samt merinkomst under beskattningsåret. De sålunda föreslagna
kvittningsreglerna ävensom övriga ändringar, som förslaget innehåller i
jämförelse med 1942 års förordning, torde jag få senare behandla i samband
med detaljmotiveringen. Redan nu vill jag dock framhålla att beträffande
kvittning mellan olika beskattningsår föreslagits den regeln, att i deli
mån utjämningsavdrag å vederbörande förvärvskälla under nästföregående
beskattningsår ej kunnat utnyttjas, detsamma icke får överflyttas till beskattningsåret.
I princip samma regel har föreslagits för det fall att kostnadsutjämningsfond
som avses i 16 § i förslaget tages i anspråk under beskattningsåret.
Beträffande motiveringen för förslaget i dessa delar hänvisas till
sid. 1, 6—7 och 18 i promemorian.

I detta sammanhang böra även upptagas ett par frågor, beträffande vilka
särskilda uttalanden gjorts i promemorian men ändrade bestämmelser ej
föreslagits.

I promemorian (sid. 4—5) framhalles bland annat att under utredningen
övervägts möjligheten att utvidga inkomstbegreppet beträffande realisationsvinst
så att beskattning skulle kunna äga rum oavsett om förutsättningar
därför enligt nu gällande bestämmelser förelåge. Beskattning skulle sålunda
kunna ske även örn den avyttrade egendomen förvärvats genom benefikt
fång och oberoende av tiden för innehavet. Då krigskonjunkturskatten beträffande
realisationsvinst avsåge att träffa endast prisstegring som inträtt
sedan krigsutbrottet, syntes nämligen icke i principiellt hänseende anledning
föreligga att göra någon skillnad mellan de fall, där förutsättningarna för
realisationsvinstbeskattning enligt nu gällande bestämmelser förelåge, och
sådana fall, där dessa förutsättningar saknades. Emellertid ha i förslaget

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

upptagits samma bestämmelser som hittills, då det ansetts att en ändring av
ifrågasatt innebörd ej borde givas retroaktiv verkan. Däremot syntes det böra
förutsättas att i nästa års lagstiftning rörande krigskonjunkturskatt en utvidgning
av inkomstbegreppet beträffande realisationsvinst kunde komma att
ske på nyss angivet sätt, i varje fall beträffande fastigheter samt aktier i fastighetsaktiebolag
och andelar i fastighetsföreningar.

Vidare uttalas å sid. 5—6 i promemorian bland annat, att de olägenheter
som under år 1942 yppat sig på grund av krigskonjunkturbeskattning av
fiske beaktats. Det förelåge emellertid betydande svårigheter att i lagstiftningen
tillfredsställande lösa denna fråga, ej minst med hänsyn till den
olika graden av risker som framträdde för olika kategorier av fisken, och
det förefölle därför lyckligast, om lösningen av denna fråga kunde liksom
hittills vinnas vid den praktiska tillämpningen.

Jag övergår nu till att redogöra för de över förslaget avgivna yttrandena
och de inkomna framställningarna i vad de innehålla mera allmänna principiella
uttalanden rörande ifrågavarande beskattning eller behandla de nyss
särskilt omnämnda spörsmålen.

Det må här erinras, att det av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. avgivna yttrandet åberopas av Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
svenska bankföreningen och Stockholms handelskammare.

Inkomna yttranden.

Allmänna synpunkter på krigskonjunkturskatten.

1 ett flertal yttranden har upptagits frågan om krigskonjunkturskattens
inverkan på näringslivet, därvid också framlagts allmänna synpunkter på
beskattningen och gjorts vissa uttalanden rörande skattesatserna.

Sålunda uttala delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., bland annat:

»År 1941 har krigskonjunkturskatt debiterats med 49.58 milj. kr., därav
provisoriskt påförts 24.08 milj. kr. Antalet skattskyldiga utgjorde 8,763.
Enligt budgetredovisningen för budgetåret 1941/42 inflöto brutto 42.35 milj.
kr. och restituerades 0.73 milj. kr. Nettouppbörden uppgick således till 41.62
milj. kr. Skillnaden mellan detta belopp och den debiterade krigskonjunkturskatten
torde i huvudsak hänföra sig till provisoriskt påförd skatt, med
vars erläggande uppskov medgivits eller som förklarats icke skola erläggas,
enär förutsättning för restitution förelegat redan före taxeringens verkställande.
År 1942 har krigskonjunkturskatt debiterats med 42.33 milj. kr., därav
provisoriskt påförts 25.67 milj. kr. Antalet skattskyldiga utgjorde 9,446. Av
1941 års krigskonjunkturskattetaxeringar överklagades 2,440 hos kammarrätten,
och enligt vad vi inhämtat kan antalet därstädes överklagade krigskon
junkturskattetaxeringar för år 1942 uppskattas till omkring 2,500. Sannolikt
måste man räkna med betydande restitutioner även av de skattebelopp,
som icke påförts provisoriskt. I riksstaten för budgetåret 1943/44 har
krigskonjunkturskatten för år 1943 preliminärt upptagits till 30 milj. kr.

I årets statsverksproposition erinrar statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att han i föregående års statsverksproposition framhållit, att
farhågor, till vilka det ekonomiska läget kunde giva anledning, i främsta

Kunni. Maj:ts proposition nr 193-

00

rummet förefunnes på del penmngpolitiska området och att i den fortgående
avvägning mellan skydd för penningvärdet oell stod at produktionen
som karakteriserat den ekonomiska politiken i Sverige under kriget, det
tor den skull syntes vara de penningpolitiska spörsmålen, sorn borde träda
i förgrunden. Vad som inträffat på det ekonomiska området under det gänglig
året hade, enligt vad han jämväl anför, bestyrkt riktigheten av denna
uppfattning. I de riktlinjer för den ekonomiska politiken, vilka godkants a
Kimot. Majit den 13 november 1942, vore det ävenledes betonat, att de stigande
riskerna för inflationistisk utveckling mediört, att Dagan örn penningvärdets
bevarande i nuvarande situation i främsta rummet mäste beaktas.

I anledning av dessa uttalanden vilja vi såsom självfallet framhålla, att
strävandena att skydda penningvärdet dock icke iå föranleda eftersattande
av åtgärder för produktionens stödjande, i den mån dylika åtgärder lata sig

förenas med dessa strävanden. . . . ,

I vårt den 31 mars 1942 avgivna yttrande över forslaget till krigskonjunkturskatt
för år 1942 anförde vi bl. a., att denna skatteforms produktionshammande
inverkan vore inom många områden känd och omvittnad, inom andra
äter sannolik, ehuru icke med säkerhet konstaterad. Det vore kant, att industriella
företag i många fall underlåtit att. sedan viss inkomst uppnatts eller
beräknats uppstå, igångsätta planerad ny eller utvidgad verksamhet med
hänsyn till att den obetydliga del av eventuell merinkomst, som företagen
efter krigskonjunkturskattens erläggande linge behålla för egen del, icke ansetts
stå i rimligt förhållande till de med verksamheten förenade riskerna.

Föredragande departementschefen genmälde emellertid i proposition nr
o87 till 1942 års riksdag i anledning av denna kritik, att bristen pa konkreta
exempel på fall, där betydelsefulla investeringar underlåtits lill följd av krigskonjunkturbeskattningen,
lämnade utrymme tor olika meningar om kritikens
allmängiltighet. De framställda erinringarna, fortsatte statsrådet, syntes knappast
heller avse, att investeringsverksamheten allmänt sett hållits tillbaka
genom beskattningen, utan fastmera att onödiga, icke riskbundna investeringar
kommit till stånd på bekostnad av värdefullare riskbundna nyanläggningar.
De investeringar, som enligt sakens natur kunde antagas vara mindre
lockande vid gällande krigskonjunkturbeskattning, hade val huvudsakligen
varit sådana, där förlustriskerna voro så stora, alt de icke ansetts uppvagda
av den möjlighet till behållen vinst, som återstode sedan skatten betalts eller
där vederbörande icke ansett sig få skäligt vederlag för det merarbete,
sorn investeringen skulle föra med sig. Vöre fråga om önskvärd riskfylld
användning, stöde möjligheten att efter särskilt beslut av Kungl. Maj.t erhålla
lindring i eller befrielse från krigskonjunklurskatten till huds. Denna
möjlighet hade i betydande utsträckning begagnats

Då departementschefen efterlyser konkreta exempel pa fall, dar betydelselulla
investeringar underlåtits lill följd av krigskonjunkturbeskattnmgen, synes
han icke hava tillräckligt beaktat beskattningens psykologiska verkningar
a företagarna. Den hårda krigskonjunkturbeskattningen skapar en allman
återhållande verkan på initiativanda och företagsamhet. De nyinvesteringar,
som trots krigskonjunkturbeskattningen förekommit, torde huvudsakligen
åsyfta framställande av ersättningsprodukter, i vilket fall företagaren otta
räknat med att i en eller annan form erhålla ellergitt av krigskonjunkturskatt,
samt vissa andra nyanläggningar, där riskerna synts påtagligt ringa.
Planer å andra nyinvesteringar, vilka med en måttligare beskattning kunnat
väcka det största intresse hos företagarna, komma under nuvarande förhållanden
sällan under övervägande och bli ej ens föremål för preliminära undersökningar.
Å den stora massan dylika vid manligt skattetryck möjliga investeringar.
vilka för närvarande icke anses ens förtjäna övervägande, kun -

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

na givetvis konkreta exempel icke lämnas. Vidare måste beaktas, att krigskonjunkturbeskattningen,
sådan den utformats och tillämpats, är ägnad alt
minska företagens intresse att genom rationalisering av driften öka och förbilliga
produktionen och detta även i de fall, då rationaliseringen endast
skulle föranleda jämförelsevis obetydliga investeringar. Vinster, som haft sin
grund i rationaliseringen, bli nämligen på grund av den företagen åliggande
bevisskyldigheten i stor utsträckning taxerad till krigskonjunkturskatt/Ått ett
försvagat intresse för rationalisering måste leda till minskning av varutillgangen
och onödig fördyring av produkterna, ligger i öppen dag.

Det är emellertid, såsom ovan nämnts, i främsta rummet penningpolitiska
skat, sorn nu aberopats till stöd för beskattningens bibehållande. Med hänsyn
till storleken av de genom krigskonjunkturbeskattningen inflytande skattebeloppen
i förhållande till nationalinkomsten, måste dock denna beskattnings
inverkan å köpkraften anses minimal, i synnerhet om den ses i förhållande
till de enorma skattebelopp, som på andra vägar indragas till det allmänna
Vidare må understrykas, att prisstegringar undvikas icke blott genom
sparande samt omfattande varu- och prisregleringar utan även genom ökning
av varutillgangen, framför allt då produktionsökningen kan åstadkommas
utan större nyinvesteringar enbart genom förbilligande rationaliseringsåtgär Krigskonjunkturbeskattningens

stabiliserande verkan å penningvärdet
mäste för den skull antagas vara obetydlig i jämförelse med de med dess produktionshammande
egenskaper förbundna nackdelar, vilka även göra sig
gallande i penningpolitiskt hänseende. Ett effektivare skydd för penningvär

„..s.kalle säkerligen åstadkommas därigenom, att näringsföretagen bereddes
möjlighet till sparande genom utsträckt rätt att verkställa vid all beskattning
aydragsgiHa avsattnmgar till investeringsfonder för framtida behov. Vi syfta
harvid i framsta rummet på investeringsfonder för nybyggnader och reparationsarbeten.
Genom att medgiva dylika skattefria avsättningar skulle man
icke blott stimulera nanngsidkarnas sparvilja. Om det är riktigt, såsom i promemorian
förutsättes, att för närvarande bedrives en byggnadsverksamhet
särskilt i form av reparationsarbeten, som icke är önskvärd, skulle man hära^
intresset för sådana arbeten bortfölle och att därigenom
svartillampade kontrollbestämmelser gjordes överflödiga. Ett dylikt sparande
bor självfallet inga såsom ett led i de för en framgångsrik valutavård nödvändiga
sparåtgärder av olika slag, vilka äro påkallade hos samtliga befolkningsgrupper.

Vi hålla således före, att genom ett effektivt stimulerande av sparviljan, genom
den hårda ordinarie beskattningen, genom prisregleringar samt genom
den kontroll av olika slag, som är införd med avseende å användningen av
ravaror och arbetskraft m. m., penningvärdet bättre skyddas utan än med
krigskonjunkturbeskattning, vilken är ägnad att hämma önskvärd produk;.
lon ° . härigenom minska varutillgången i marknaden nied därav följande
okad risk för penningvärdets försämring.

Det synes oss otvivelaktigt, att de skäl av psykologisk natur, vilka såsom
av oss tidigare uttalats, oaktat de med krigskonjunkturbeskattningen förbundna
olägenheterna, kunna åberopas till förmån för bibehållande av denna
beskattning, minska i styrka efter hand som de av kriget föranledda förha
landena fortvära. Vinster, som uppstå genom ökad produktion, kunna
uPdey.. . närvarande rådande förhållandena icke anses intaga en sådan
särställning, att en extra beskattning därav framstår såsom befogad. På
grund av den genom krigsförhållandena ökade arbetstillgången ha betydande
befolkningsgrupper under de båda senaste åren fått sina ekonomiska villkor
förbättrade, och det torde alltmer ha ingått i det allmänna medvetandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

57

att i samhällets intresse största möjliga kvantitet av för försvar och folkförsörjning
erforderliga varor och tjänster bör presteras. Den merinkomst, som
genom dessa ökade prestationer kan uppstå, framstår icke såsom en oskälig
vinst, uppkommen på grund av att inkomsttagaren mer eller mindre hänsynslöst
utnyttjat konjunkturen, utan såsom en naturlig följd av näringslivets
och arbetsmarknadens ändamålsenliga anpassning efter det rådande
lägets krav. Upphävandet av krigskonjunklurbeskattningen för dylik merinkomst
bör därför så mycket mindre antagas vara ägnad att väcka missnöje
som man numera tämligen allmänt torde hava kommit till insikt om, att
varubristen å vissa områden haft ett påtagligt samband med risken för
krigskonjunkturskatt. Denna uppfattning har ock kommit till tydliga uttryck
vid tillfällen, då krigskonjunkturbeskattningen mildrats för merinkomst
av viss produktion (exempelvis bränntorvtillverkning och fiske).

I vårt ovanberörda yttrande över förslaget till krigskonjunkturskatt för år
1942 framhöllo vi de betydande svårigheter, tillämpningen av de vid taxeringarna
1940 och 1941 gällande krigskonjunkturskatteförordningarna berett
såväl de skattskyldiga som taxeringsmyndigheterna. Dessa svårigheter hava,
enligt vad vi inhämtat, i icke mindre grad förelegat vid 1942 års taxering
trots att ytterligare erfarenhet rörande förordningarnas tillämpning numera
vunnits. Det besvär och de kostnader — för allmänheten såväl som för myndigheterna
—- vilka äro förblinda med taxeringen till krigskonjunkturskatt,
synas icke stå i rimlig proportion till det utbyte, denna beskattning lämnar.
Av än större betydelse vid värdesättningen av detta utbyte är emellertid, att
beskattningens slopande utan tvivel skulle, såsom redan betonats, få en produktionsstimulerande
effekt samt främja rationaliseringssträvanden och sparviljan,
vilket komme att föranleda ökning av skatteunderlaget vid de ordinarie
taxeringarna. Skattens bibehållande gagnar därför sannolikt icke statens fiskaliska
intressen.

Vi anförde i ovannämnda yttrande, att om man loge hänsyn allenast till
de konstaterade verkningarna i samhällsekonomiskt och företagsekonomiskt
avseende av krigskonjunkturbeskattningen samt till de uppenbara svårigheterna
att verkställa en riktig taxering till sådan skatt och de därav föranledda
kostnaderna, måste man komma till det resultatet, att det ur såväl det allmännas
som näringslivets synpunkt vore bäst, om denna skatteform slopades.

Vi hålla före, att de erfarenheter, som sedermera ytterligare vunnits rörande
de med krigskonjunkturbeskattningen förenade olägenheterna, bekräfta
riktigheten av detta uttalande. Vi erinra om, att vid ingången av det beskattningsår,
vilket skulle ligga till grund för krigskonjunklurskattetaxering
innevarande år, ej mindre än fem är förflutit sedan ingången av första förkrigsinkomståret,
1937. En skatteform, enligt vilken till grund för skatteplikten
lägges en skattskyldigs inkomstförhållanden under en för så länge
sedan förfluten tid och som bygger på presumtionen, att eventuell inkomstökning
därefter har karaktär av krigsvinst, måste för var och en, som har
erfarenhet örn del ekonomiska livets växlingar år från år saint de i hög
grad varierande utvecklingsmöjligheterna inom de olika grenarna av näringslivet,
framstå såsom en verklighetsfrämmande konstruktion. Att en
beskattning, som vilar på sådana förutsättningar, icke kan fortsätta hur
länge som helst, torde vara ställt utom diskussion.

Oaktat den skärpta priskontrollen och andra statliga ingripanden inträffar
del emellertid alltjämt, att krigsförhällandena utnyttjas för förvärvande
av oförtjänta vinster genom oskälig prissättning eller andra liknande åtgärder.
Det kan dock ifrågasättas, huruvida denna omständighet, sedan
en långt driven krisförvaltning numera kontrollerar i det närmaste alla örn -

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

råden inom näringslivet, utgör tillräcklig anledning att bibehålla krigskonjunkturbeskattningen.
För att åstadkomma rättelse i dylika missförhållanden
torde effektivare och lämpligare medel stå statsmakterna till buds. Att
i anledning av här avsedda fall, beträffande vilka uppkommande vinster
sannolikt till största delen icke komma till beskattningsmyndigheternas
kännedom, bibehålla krigskonjunkturbeskattningen i dess nuvarande omfattning,
måste under alla förhållanden anses innebära, att man brukar
större våld än nöden kräver utan att likväl effektivt komma till rätta med
den jämförelsevis fåtaliga kategori, mot vilken beskattningsåtgärderna i
främsta rummet borde rikta sig.

Örn emellertid krigskonjunkturbeskattningen skall bibehållas, är det enligt
vår mening angeläget, att sådan omarbetning därav vidtages, att åtminstone
de mest framträdande olägenheterna av beskattningen mildras.
Med hänsyn till nu rådande förhållanden på det ekonomiska området synes
skattelagstiftningen i sin helhet böra bliva föremål för sådana reformer,
varigenom sparviljan stimuleras. Vi hava tidigare framhållit, att för näringsföretagens
del detta lämpligast bör ske genom utsträckt rätt till i beskattningshänseende
avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder-. Sveriges
industriförbund har i en underdånig skrivelse den 10 december 1942
framhållit, att de rörande sådan fondering redan utfärdade författningarna
äro synnerligen svåra att överblicka och att de bestämmelser, som gälla för
de olika avsättningarna framstå såsom i hög grad irrationella, samt hemställt
om sådan omarbetning av ifrågavarande bestämmelser, att de kunna
av de skattskyldiga överblickas, vilket är en första förutsättning för möjligheten
av deras användande.

Vad krigskonjunkturbeskattningen angår bör den rätt till avsättning till
investeringsfonder, som vi anse önskvärd för stimulerande av sparandet och
främjande av näringslivets beredskap att möta efterkrigstidens krav, medgivas
antingen direkt eller genom provisorisk påföring. Avdragsrätten synes
böra vara principiellt obegränsad och till sin omfattning reglerad allenast
med hänsyn till möjligheten av missbruk. Såsom villkor för rättens begagnande
torde böra föreskrivas, att mot avsättningen svarande belopp nedsättas
i riksbanken eller bindas i statsobligationer.»

Till det av de delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet
i denna del har jämte förut angivna näringsorganisationer anslutit sig
Sveriges grossistförbund.

Skånes handelskammare erinrar om den enstämmiga kritik, som från näringslivets
sida tidigare riktats mot krigskonjunkturskatten, och anför, bland
annat:

»Tvivelsutan äger alltjämt denna kritik sin fulla giltighet. De svagheter,
som beskattningen alltid företett i den presumtivt skattskyldiges ogynnsamma
ställning i bevishänseende, ha icke minskats utan fastmera ökats efterhand
som tidsavståndet från jämförelseåren växer. Ej heller lider något
tvivel om att krigskonjunkturskatten i olika avseenden haft klart produktionshämmande
verkningar samt såtillvida direkt strider mot den ekonomiska
politikens mål att i nuvarande knapphetsläge åstadkomma en ökning
och ej en minskning av för folkhushållet viktiga varor. Med den skärpa,
som numera utmärker priskontrollen och köpkraftsbegränsningen, lär också
krigskonjunkturskattens betydelse som ett led i denna politik snarast ha
minskats. Ej mindre fog äger alltjämt den anmärkningen, att krigskonjunkturbeskattningen
år från år blir alltmera invecklad samt därigenom såväl
för stora grupper företagare, skattskyldiga och icke skattskyldiga, som taxe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

59

rings- och skattemyndigheter skapar onödigt arbete, besvär och kostnader,
vilket allt knappast uppväges av skattens statsfinansiella betydelse i all synnerhet
om hänsyn tages till de inkomstbelopp, som därförutan såsom vinst
skulle framkomma till beskattning men nu användes för andra, mången
gång föga önskvärda eller direkt onyttiga ändamål. Liksom föregående år
får handelskammaren därför även nu framhålla angelägenheten av att krigskonjunkturskatten
snarast avvecklas samt att som en första åtgärd skattesatserna
i detta syfte sänkas till resp. 30 och 50 % vid de båda lägsta skikten
i skatteskalan.»

Handelskammaren i Göteborg yttrar:

»Då handelskammaren på sin tid hade att taga ställning till de förslag,
som framlagts rörande krigskonjunkturskatt för år 1942, åberopade kammaren
bl. a. vissa synpunkter som framförts av kammaren i en till Konungen
ingiven underdånig framställning av den 16 februari 1942. Med
hänsyn till den tidigare krigskonjunkturskattens i flera hänseenden olyckliga
verkningar för näringslivet, särskilt dess hämmande inverkan på
företagsamheten, förklarade handelskammaren i berörda framställning,
att det enligt kammarens uppfattning vore bäst örn krigskonjunkturskatten
kunde helt avskaffas. Ur statsfinansiell synpunkt vore de belopp, som
krigskonjunkturskatten inbringade, mindre betydande, varjämte funnes
grundad anledning antaga, att skattens slopande skulle medföra en ökning
av de ordinarie statsskatterna med högre belopp än det som förut influtit
i form av krigskonjunkturskatt. I detta sammanhang borde även
beaktas att avsevärda kostnader och besvär åsamkades såväl staten som de
enskilda skattskyldiga i samband med skattens uttagande. Även för kommunernas
del skulle ett avskaffande av krigskonjunkturskatten vara fördelaktigt.

De synpunkter, som här återgivits, äga enligt handelskammarens mening
fortfarande giltighet. Vad särskilt skattens produktionshämmande verkningar
beträffar, synas de uttalade farhågorna icke lia varit ogrundade. Framför allt
torde krigskonjunkturbeskattningen ha inverkat hindrande för ny företagsamhet,
ett förhållande som är desto mera betänkligt som dylik verksamhet i
många fall torde vara av betydelse för folkförsörjningen i nuvarande krisläge
och därför särskilt önskvärd.

I promemorian har särskilt framhållits krigskonjunkturskattens betydelse
såsom ett led i det allmännas strävanden för stabilisering av prisnivån. Enligt
handelskammarens uppfattning har emellertid skatten i sin nuvarande
— och föreslagna — utformning i vissa avseenden en rent motsatt verkan.
Sålunda föranledas företagarna ofta att i stor utsträckning nedlägga kostnader
på relativt onyttiga ändamål i syfte att nedbringa vinsterna.»

Sveriges redareförening yttrar:

»I det yttrande föreningen avgav den 7 april 1942 över en inom skatteberedningen
utarbetad promemoria rörande krigskonjunkturskatt för år 1942
framhöll föreningen de ogynnsamma verkningarna av skatten. De erfarenheter,
som tillämpningen givit under det senaste året, har ytterligare styrkt
föreningen att dess uttalade uppfattning varit riktig. Föreningen anser sig
böra, utöver vad tidigare uttalats, framhålla att skatten framkallat ur näringslivets
synpunkt oriktiga och onaturliga verkningar, som för folkförsörjningen
och sålunda för det allmänna medfört nackdelar. Från redarehåll
har sålunda erinrats att, sedan rederis inkomst uppgått till så högt belopp
att all ytterligare sådan drabbas av krigskonjunkturskatt, fartygen kunna befaras
bliva upplagda under den återstående delen av seglationstiden. En dylik

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

åtgärd är även förklarlig med hänsyn till att å platser med hög kommunal
utdebitering skatterna för redare, som icke utövar sin rörelse i aktiebolagsform,
kunna överstiga den ökade inkomst, varå de utgå. Såsom ett ytterligare
motiv att avskaffa krigskonjunkturskatten vill föreningen åberopa, att den
politik till förhindrande av prisstegringen, som nu fores, försvagar ett av
huvudskälen till denna skatts införande.»

Kommerskollegium erinrar, under hänvisning till vad näringsorganisationerna
framhållit, att med hänsyn till folkförsörjningen i nuvarande läge
krigskonjunkturskattens produktionshämmande verkningar böra vinna större
beaktande vid lagstiftningens utformning än vad som hittills varit fallet,
och fortsätter:

»Den stabiliserande verkan, som enligt de sakkunnigas motiv ifrågavarande
beskattning utövar på prisnivån, torde även vara obetydlig i jämförelse
med betydelsen i sådant hänseende av andra åtgärder såsom exempelvis
statliga varu- och prisregleringar. Härvid bör även beaktas, att det är
relativt små belopp, som krigskonjunkturskatten i fortsättningen beräknas
tillföra statskassan — i riksstatsförslaget för budgetåret 1943/44 har skatten
i fråga beräknats till trettio miljoner kronor — i jämförelse med de kostnader
och besvär, som i samband med skattens uttagande åsamkas såväl de
enskilda som staten.»

Däremot anför statens priskontrollnämnd, att även om den direkta priskontrollen
numera utsträckts till att omfatta en allt större del av näringslivet,
behovet av att densamma kompletterades med en särskild beskattning
av de krigsvinster, som likväl kunde uppkomma, enligt nämndens mening
icke kunde sägas ha bortfallit. Nämnden tillstyrker därför att krigskonjunkturskatt
uttages också under innevarande år efter i huvudsak samma
grunder som för år 1942.

Mot nämndens beslut bär reservation avgivits av ledamoten Ståhlbrand^
som rörande förevarande fråga anför:

»På grund av bl. a. krigskonjunkturbeskattningens produktionshämmande
verkningar och den risk för ökad efterfrågan å vissa varor och tjänster,
denna beskattning konstaterats föranleda, kan det starkt ifrågasättas, huruvida
det icke vore lämpligast, att krigskonjunkturbeskattningen slopades.
För priskontrollens effektivisering stå lämpligare medel statsmakterna till
buds. Även om man icke nu omedelbart anser sig kunna avskaffa denna beskattning,
torde det vara uppenbart, att den inte kan fortsätta hur länge
som helst, då ju till grund för beskattningen ligger inkomstförhållandena
under en alltmer avlägsen tidsperiod, i allmänhet åren 1937 och 1938. Det
synes under sådana omständigheter vara skäl att överväga, vid vilken tidpunkt
och på vad sätt skatten bör avvecklas.»

Fullmäktige i riksbanken anföra, att fullmäktige ur de synpunkter riksbanken
har att företräda icke funnit anledning till erinran mot skatteberedningens
förslag.

Bank- och fondinspektionen yttrar:

»Krigskonjunkturskatten ingår som ett led i den allmänna pris- och lönepolitiken
och det torde därför, även om skatten får anses medföra vissa icke
obetydande olägenheter, icke nu kunna ifrågakomma att avskaffa densamma.
»

Kungl. Majlis proposition nr 193.

61

Samma ståndpunkt intages av lantbruksstyrelsen.

Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter däremot huruvida krigskonjunkturbeskattningen,
sedan prisregleringarna och priskontrollen fått den omfattning,
som nu är fallet, överhuvud taget bör bibehållas, samt anför:

»I varje fall hyser förbundet den uppfattningen, vilken också framfördes
föregående år, att en sänkning av skatteprocenterna bör företagas. Det torde
nämligen icke kunna bestridas, att de nu utgående skatterna (krigskonjunkturskatten
jämte de ordinarie skatterna) tillsammans i avsevärd grad
verka hämmande på företagsamheten och viljan att åstadkomma en under
nuvarande förhållanden önskvärd produktionsökning eller att upptaga ny
produktion. Krigskonjunkturbeskattningen av jordbruk och skogsbruk motverkar
i många fall de syftemål man vill nå vid prissättningen av jordbrukets
och skogsbrukets produkter. Ävenså torde krigskonjunkturbeskattningen
medföra lockelse till onödiga utgifter i sådana fall, där man räknar med
att motsvarande del eljest finge utbetalas som skatt.

Under åberopande av vad i yttranden rörande föregående års lagstiftning
angående krigskonjunkturskatt anförts, hyser lantbruksförbundet den
uppfattningen, att inkomst av skogsbruk under alla förhållanden borde undantagas
från krigskonjunkturskatt. Erfarenheterna från de gångna årens
taxering till krigskonjunkturskatt giva vid handen, att de beskattningsbara
beloppen ifråga örn skogsbruket uppgått till förhållandevis små summor. För
sist förflutna beskattningsår torde mer än tidigare gälla det förhållandet, att
under detta år inträffad prisstegring å skogsprodukter icke väsentligen överstigit
kostnadsstegringen, varför en beskattning av fjolårets skogsinkomster
icke heller kommer att giva så avsevärda belopp. Skattens förefintlighet inverkar
otvivelaktigt hämmande på avverkningarna.»

Kammarrätten yttrar:

»Det remitterade förslaget till krigskonjunkturskatt överensstämmer i huvudsak
med förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1942. I sitt den 9
april 1942 avgivna yttrande över det förslag, som låg till grund för sistnämnda
förordning, framhöll kammarrätten bland annat de svårigheter,
som sammanhängde med taxering till krigskonjunkturskatt, och förklarade
därjämte sig hysa starka betänkligheter beträffande utvecklingen på ifrågavarande
område. På anförda skäl ifrågasatte kammarrätten om icke, sedan
ytterligare praktiska erfarenheter vunnits på området, möjligheterna av en
förenkling av reglerna för krigskonjunkturbeskattningen borde övervägas.
I anslutning till nämnda uttalanden anser kammarrätten sig böra omnämna
några av de erfarenheter, som vunnits vid handläggning i kammarrätten av
besvärsmål rörande taxering lill krigskonjunkturskatt för år 1940 och för
år 1941. Farhågorna för att bestämmelserna i krigskonjunkturskatteförordningarna
i åtskilliga fall skulle bliva svårtillämpade hava besannat sig, och i
stor omfattning hava målen visat sig synnerligen tidskrävande vid såväl beredning
som föredragning. Det må dock framhållas, att svårigheterna i allmänhet
visat sig vara något mindre såvitt angår taxeringarna för år 1941
än för år 1940. Anledningen härtill är främst den omständigheten, att taxeringen
till krigskonjunkturskatt för år 1940 avsåg allenast en del av beskattningsåret
1939, i följd varav bland annat särskilda beräkningsgrunder varit
erforderliga teir uppdelning av merinkomst å tiden före och (äter krigsutbrottet.
Avsikten med lagstiftningen på ifrågavarande område är visserligen
att efter matematiska grunder åstadkomma största möjliga rättvisa, därvid
endast i ringa män utrymme lämnats för en på skälighelsprövning grundad
uppskattning av den skattepliktiga merinkomsten. För undvikande av up -

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

penbart obilliga resultat hava emellertid vid rättstillämpningen förekommit
åtskilliga på subjektiva omdömen grundade avgöranden. En viss ojämnhet i
praxis har härigenom icke kunnat undvikas, vilket i sin tur torde hava
medverkat till den betydande besvärsfrekvensen i fråga om taxeringarna
till krigskonjunkturskatt. Antalet till krigskonjunkturskatt skattskyldiga i
riket år 1941 uppgick till 8,763 och år 1942 tiil 9,446. över nämnda taxeringar
hava anförts besvär i respektive 2,440 och 2,332 fall. Ehuru sålunda
antalet skattskyldiga ökats, visar taxeringsutfallet en markant nedgång från
ett debiterat skattebelopp år 1941 av omkring 49.6 milj. kronor till år 1942
av omkring 42.3 milj. kronor. Av sistnämnda belopp hava icke mindre än
i Tunt tal 25.7 milj. kronor påförts allenast provisoriskt, vilket i förhållande
till nästföregående år innebär någon ökning. Krigskonjunkturskatten har
alltså icke oväsentligt nedgått. Alltjämt förorsakar emellertid krigskonjunkturskatten
det allmänna betydande kostnader såväl direkt som indirekt.»

Utjämningsavdraget.

I de av näringsorganisationerna avgivna yttrandena med undantag av dem
som avgivits av Sveriges köpmannaförbund och kooperativa förbundet har
uttalats den meningen, att det s. k. utjämningsavdraget borde höjas, varjämte
i några yttranden hemställts att vid kvittning mellan olika beskattningsår utjämningsavdrag
borde få tillgodonjutas för bägge åren. Statens priskontrollnämnd
har däremot lämnat skatteberedningens förslag utan erinran. En länsstyrelse,
nämligen i Älvsborgs län, har ifrågasatt, huruvida icke frågan örn
utjämningsavdraget borde göras till föremål för förnyade överväganden i
syfte att begränsa avdragsrätten vid höga jämförelseinkomster. I övriga yttranden
har frågan ej särskilt behandlats.

Ur yttrandena i ifrågavarande del må här återgivas följande.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

»I den inom finansdepartementets skatteberedning upprättade promemorian
angående krigskonjunkturskatt för år 1942 erinrades, att man vid
utmätande å arbetsmarknaden av kompensation för dyrtiden utgått från att
sådan kompensation icke skulle ges för prisstegring, föranledd blott av försämrad
försörjning. I enlighet härmed hade den procentsats, enligt vilken
lönetillägg med hänsyn till den antagna penningvärdeförsämringen beviljats,
fr. o. m. ingången av år 1942 varit bestämd till 16.7 °/o, och i promemorian
föreslogs, ’att den prisstegring, för vilken kompensation skall beredas, beräknas
till 15 %>, d. v. s. den avrundade siffra, som kan anses närmast återge
förhållandena vid 1941 års utgång’.

Föredragande departementschefen förklarade i ovanberörda proposition
nr 287 till 1942 års riksdag, att han för sin del funne det mindre lämpligt att
till ifrågavarande beskattningsområde överföra ett eller annat slags kompensationsresonemang,
vilket emellertid komme att ske så snart man ville anknyta
en omräkning av merinkomsten till prisutvecklingen. Utan att ansluta
sig till skatteberedningens skäl för avdraget biträdde han dock i huvudsak
det slut, vartill beredningen kommit, med den motiveringen, att det icke kunde
bestridas, att då en merinkomstbeskattning i allmänhet motiverades med
att en viss förändring ägt rum i en rådande inkomstfördelning, motiven för
densamma försvagades ju längre tid som förflöte från den tidpunkt då förändringen
skedde.

Under sådana förhållanden är det ägnat väcka förvåning att skattebered -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

63

ningen — sorn enligt av departementschefen meddelade anvisningar haft att
föreslå ändringar i grunderna för 1942 års taxering lill krigskon junkturskatt,
vilka kunde föranledas bl. a. av den omständigheten, att fråga vore örn ett nytt
beskattningsår — funnit det framstå såsom självklart, att någon ökning av
utjämningsavdraget icke borde ifrågakomma. Vi hålla för vår del före, att
man med de premisser, som innefattas i departementschefens nyssnämnda
uttalande, måste komma till den slutsatsen, att utjämningsavdraget vid 1943
års taxering bör bestämmas till högre belopp än vid taxeringen det föregående
året.

I vårt yttrande över promemorian rörande krigskonjunkturskatt för år
1942 framhöllo vi bl. a., att det centrala spörsmålet i förevarande hänseende
vöre att fastställa, i vad mån en för beskattningsåret föreliggande, av krigsförhållandena
orsakad nominell mervinst kunde anses på grund av inträdd
prisstegring vara fiktiv, med andra ord att konstatera, huruvida någon av
kriget orsakad reell inkomstökning förelåge. Detta vore en helt annan fråga
än den på arbetsmarknaden gällande, huruvida löntagarna skulle helt eller
delvis erhålla kompensation för inträdd minskning av realinkomsten. Då grunden
för beskattningen vöre att endast extrabeskatta av krigsförhållandena orsakade
verkliga inkomstökningar, måste därav automatiskt följa, alt beskattningsårets
inkomst skulle räknas i samma kronor som jämförelseårets och
extrabeskattningen drabba endast den därutöver föreliggande reella vinstökningen,
med andra ord att full kompensation för penningvärdeförsämringen
skulle ges. Man kunde hysa delade meningar om huru stor penningvärdeförsämringen
vöre. Men så mycket syntes dock vara klart, att den vore avsevärt
större än de föreslagna 15 %>. Örn man alltså ville bibehålla den självklara
förutsättningen, att krigskonjunkturbeskattningen icke skulle drabba fiktiva
vinster utan endast konstaterad ökning av den verkliga realinkomsten,
måste man komma till det resultatet, att den föreslagna procentsatsen för avdraget
av 15 borde avsevärt höjas.

Vi åberopa vad vi sålunda och i övrigt anfört till stöd för en höjning av
utjämningsavdraget samt vilja tillika framhålla, att penningvärdet under det
senast förflutna året ytterligare försämrats, i varje fall icke förbättrats. De av
oss förra året anförda skälen för en höjning av avdraget gälla för den skull
alltjämt med oförändrad eller ökad styrka.

Även få vi erinra, att den procentsats, enligt vilken lönetillägg med hänsyn
till den antagna penningvärdeförsämringen beviljats och som vid ingången
av år 1942 var bestämd till 16.7, sedan senare delen av år 1942 varit
fastställd till 20.7.

Vare sig man lägger den ena eller den andra motiveringen till grund för
utjämningsavdragets beräkning måste man således komma till det resultatet,
att detta avdrag vid 1943 års taxering bör beräknas efter en högre procentsats
än 15. Vi hemställa, att så måtte ske, samt yrka jämväl under åberopande av
vad vi därom tidigare anfört, att den särskilda bestämmelsen rörande beräkning
av utjämningsavdrag för juridiska personer måtte utgå.

Enligt de föreslagna bestämmelserna i anvisningarna till 10 g punkt 3
far vid medgivande av avdrag teir inkomstminskning under det beskattningsår,
1942 års taxering avsåg, utjämningsavdrag icke tillgodoräknas den
skattskyldige. Denna inskränkning i avdragsrätten står icke i överensstämmelse
med de principer, varå ett dylikt kvitlningsförfarandc bör grundas.
Vad man med delta förfarande åsyftar är att undanröja det oriktiga resultat,
som uppkommer därigenom, att man jämväl vid krigskon junkturskatletaxeringen
behandlar varje beskattningsår för sig, ehuru avsikten är att nied
krigskonjunkturskatt belasta den sammanlagda krigsvinst, sorn kan hava
uppstått för den skattskyldige under den lid, krigsförhållandena varit rådan -

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

de. Kvittningen innebär enligt vad i promemorian angående krigskonjunkturskatt
för år 1942 angives, att den rättelse av åsätta krigskonjunkturskattetaxeringar,
som genom det planerade avräkningsförfarandet förutsättes komma
att ske efter krigets slut, verkslälles vid en tidigare tidpunkt. Man vill
med andra ord genom kvittningsförfarandet vid 1943 års taxering förhindra,
att den skattskyldige blir taxerad för större krigsvinst än han intill utgången
av vederbörande beskattningsår förvärvat, och man åsyftar således att med
detta förfarande vinna samma taxeringsresultat, som om de beskattningsår,
1941, 1942 och 1943 års taxeringar avsågo, behandlades såsom en enhet med
iakttagande av för vart och ett av ovanberörda taxeringsår gällande bestämmelser.
Från den sammanlagda inkomsten under treårsperioden skulle vid
ett sådant taxeringsförfarande givetvis avräknas minst ett belopp, motsvarande
tre gånger jämförelseinkomsten ökat med utjämningsavdragen för såväl
1942 som 1943. Avräknades icke utjämningsavdraget för år 1942, bleve
den skattskyldige taxerad för högre belopp än som enligt de olika krigskonjunkturskatteförordningarna
kan anses utgöra den sammanlagda krigsvinsten
under treårsperioden.

Resultatet av kvittningsförfarandet blir således felaktigt, örn avdrag icke
medgives för utjämningsavdraget år 1942. Vi hemställa därför, att sådant
avdrag måtte beviljas.

Vidare föreslås i 4 § 6 mom. sista stycket ett stadgande, att örn kostnadsutjämningsfond
som avses i 16 § tages i anspråk under beskattningsåret, utjämningsavdraget
ej må beräknas till högre belopp än den uppskattade merinkomst
som skulle hava uppkommit, därest fond som nu sagts ej tagits i
anspråk.

I motiveringen anföres, att stadgandet bör ses i samband med de bestämmelser,
som föreslagits i 10 § 2 mom. och punkt 3 av anvisningarna till samma
paragraf, angående kvittning mellan inkomstminskning under ett tidigare
år och merinkomst under beskattningsåret. Enligt sistnämnda författningsrum
finge, i den mån utjämningsavdrag å viss förvärvskälla under det
tidigare året ej kunnat utnyttjas, detsamma icke överflyttas till ett senare år.
I konsekvens härmed borde motsvarande princip gälla beträffande kvittning
mellan merinkomst under ett tidigare år och inkomstminskning under ett senare
år. I inkomstminskningen borde således ej inräknas del mot utjämningsavdraget
svarande beloppet. Systemet med provisorisk påföring av
krigskonjunkturskatt och restitution under ett senare år under de därför
stadgade förutsättningarna innebure en sådan kvittningsmöjlighet som nyss
sagts. Det fall, där föreliggande fråga för närvarande kunde bliva aktuell,
vore då kostnadsutjämningsfond foges i anspråk med därav följande rätt till
skatterestitution. I följd därav hade också endast detta fall reglerats i det
föreslagna stadgandet i 4 § 6 mom.

Om vid kvittning mellan merinkomst under ett tidigare år och inkomstminskning
under ett senare år, utjämningsavdrag icke räknas den skattskyldige
tillgodo för det senare året, blir resultatet av detta kvittningsförfarande
givetvis lika felaktigt som örn vid tillämpning av anvisningarna till 10 §
punkt 3 utjämningsavdrag icke medgives för båda de ifrågakomna beskattningsåren.
Den skattskyldige blir då jämväl i detta fall taxerad för högre
belopp än som enligt de olika krigskonjunkturskatteförordningarna utgör
hans sammanlagda krigsvinst under den ifrågavarande tidsperioden. Även vid
dylik kvittning för efterföljande inkomstminskning bör således utjämningsavdrag
oavkortat medgivas. Vi hemställa därför, att det föreslagna stadgandet
i 4 § 6 mom. sista stycket måtte utgå.»

Kungl. l\laj:ts proposition nr 193.

65

Delegerade anföra vidare:

»Jämlikt 8 § sista stycket i gällande förordning skall utjämningsavdraget
vid taxering av inkomst i form av tantiem m. m. beräknas till 15 %> av jämförelseinkomsten
även örn det enligt denna grund beräknade avdraget understiger
15 °/o av merinkomsten. Anledning synes emellertid icke föreligga,
att i detta fall beräkna avdraget efter andra grunder än som gälla beträffande
rörelse.»

Skånes handelskammare yttrar, bland annat:

»I själva krigskonjunkturbeskattningens konstruktion ligger att densamma
med utomordentlig skärpa träffar en uppkommen mervinst, som användes
för konsumtiva behov, medan den i motsvarande mån premierar merinkomstens
användning för investerings- och konsolideringssyften ävensom
andra helt eller delvis skattefria utgiftsökningar av liknande karaktär. Om
därför krigskonjunkturbeskattningen pålägges rent fiktiva merinkomster och
därigenom ytterligare skarpes, lär detta snarast verka som ett än kraftigare
incitament till en medelsdisposition i sistnämnda riktning. Men i samma mån
dylik merinkomst på delta sätt i ökad omfattning användes för investerings-,
underhålls- och andra liknande ändamål, utlöses därmed en i motsvarande
mån ökad efterfrågan å varor och arbetskraft med en därmed följande prisoch
lönestegrande verkan.

Om däremot utjämningsavdraget i stället höjes för att kompensera penningvärdeförsämringen,
skulle denna verkan i motsvarande mån minskas.
Men även på annat sätt lär en dylik åtgärd vara ägnad att befordra de prisstabiliserande
syften som nu äro i fråga. Medan företagen i nyss angivna fall
för att för egen del utnyttja den fiktiva merinkomsten äro hänvisade endast
till vissa slags utgiftsökningar, skulle de, därest utjämningsavdraget höjes,
jämväl ha möjlighet att öppet redovisa merinkomsten som vinst och därmed
ha tillfälle att genom avskrivningar eller fondavsättning disponera denna
inkomst för framtida behov. Samtidigt vinnes emellertid det ur penningpolitik
synpunkt viktiga syftet, att den genom inflationen tillskapade skenbara
köpkraftökningen icke utlöses i en momentan efterfrågan utan via affärsbankerna
tillföres den organiserade penningmarknaden, där den tvivelsutan
lättast kan kontrolleras och steriliseras. Av ej mindre vikt är vidare, att en dylik
friare dispositionsmöjlighet över dessa fiktiva merinkomster särskilt i nuvarande
läge motsvarar ett verkligt företagsekonomiskt behov. I detta avseende
torde i första hand böra pekas på de ökade likviditetskrav, varmed måste
räknas i samband med näringslivets omställning vid ett fredsslut. En annan
ej mindre viktig omständighet är det ökade medelsbehov för förnyelse av
företagens fasta tillgångar, som nödvändigtvis följer med en bestående penningvärdeförsämring.
På samma sätt kommer genomförandet av den nya
aktiebolagslagen med dess krav på medelsavsättning för beräknade skatter
och höjd reservfond att ställa ökade anspråk på likvida tillgångar. I detta
sammanhang bör ej heller förglömmas, att de olyckliga verkningar, som
krigskonjunklurbeskattningen medförde under förra världskriget, just sammanhängde
med en bristande förståelse för de stora avsättnings- och likviditetsbehov,
som inflationen skapar. 1 den nuvarande beskattningen har detta
förhållande principiellt erkänts och synes jämväl förtjänt av att i praktiken
vidhållas.

Slutligen må till stöd för nu framförda uppfattning även erinras örn, att,
sedan lagen örn vjnstutdelningsbegränsning för aktiebolag oell andra juridiska
personer numera trätt i kraft, de skäl, som ur pris- och köpkraftsreglerande
synpunkter tidigare ansetts tala emot en höjning av utjämningsavdraget, för

Bihang till riksdagens protokoll loir!. 1 sami. Nr l!)il. ''■>

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

dessa företags vidkommade väsentligen förlorat i giltighet. Med de syften
att bereda företagen ökade fonderings- och avsättningsmöjligheter, som en
dylik avdragshöjning i första hand skulle tjäna, lär ej heller vara uteslutet
att träffa sådana anordningar, att samma avdragsrätt bör kunna givas generellt
för alla företag.

Vad därefter angår frågan rörande avdragets storlek må erinras om att
index för grosshandelspriser, levnadskostnader och exportpriser vid årsskiftet
1941/1942 låg resp. 60, 27 och 34 procent över medeltalen 1937/1938 för att
ett år senare ha stigit till resp. 74, 55 och 45 procent. Ehuru någon exakt uppskattning
av den prisstegring, som har sin grund i inflationen, givetvis icke är
möjlig, lär dock härav kunna slutas, att densamma under alla förhållanden
legat avsevärt över 15 procent. För egen del har handelskammaren tidigare
hävdat, att den under år 1941 inträdda penningvärdeförsämringen snarare
måste anses ligga mellan 20 och 30 procent än mellan 10 och 20 procent.
Efter den nu inträdda ytterligare penningvärdeförsämringen äger denna
uppskattning än större giltighet. Handelskammaren får därför hemställa, att
utjämningsavdraget för motverkande av en erkänt oriktig och skadlig beskattning
av fiktiv merinkomst i motsvarande mån höjes under villkor att den
därigenom disponibla mer.inkomsten ej användes för konsumtion, samt att
avdraget under alla omständigheter bör tillkomma sådana företag, som äro
underkastade effektiv vinstutdelningsbegränsning.

Med hänvisning till de skäl, som redan föregående år anförts mot spärrregeln
för juridiska personer med jämförelseinkomst överstigande 50,000
kronor får handelskammaren vidare hemställa, att denna regel borttages. Särskilt
sedan vinstutdelningsbegränsningen införts, har numera till tidigare anförda
skäl även kommit det, att merinkomsten just för dessa företag i regel
ej längre kan användas för konsumtion.»

Därjämte föreslår handelskammaren, att kvittningsrätten utsträckes att
omfatta även utjämningsavdraget.

Handelskammaren i Göteborg uttalar, bland annat:

»Med utgångspunkt från samma grunder, som tillämpades vid fastställandet
av föregående års utjämningsavdrag, borde detta avdrag i 1943 års förordning
örn krigskonjunkturskatt åtminstone höjas till 20 procent, då kompensationen
på arbetsmarknaden under hälften av året legat högre än detta
procenttal. ''Likformigheten i olika befolkningslagers ställning’ synes härigenom
icke sättas i fara, då de allra flesta löntagare inom landet under en stor
del av år 1942 torde lia erhållit kompensation för penningvärdets försämring
med belopp som i stort sett motsvara denna procentsiffra. Givetvis kunna
delade meningar råda om hur stor penningvärdeförsämringen verkligen är,
men så mycket torde vara klart, att ett utjämningsavdrag av 20 procent icke
utgör full kompensation för den verkliga försämringen. Då krigskonjunkturskatten
i princip icke bör vara en skatt på fiktiva vinster, som uppkomma
genom penningvärdets fall, borde rimligen vid krigskonjunkturbeskattningen
hänsyn tagas till hela den reella penningvärdeförsämringen.

Enligt handelskammarens uppfattning bör ett sålunda förhöjt utjämningsavdrag
tillämpas lika utan undantag för samtliga skattskyldiga. I 1942 års
promemoria anfördes såsom motiv för den särskilda spärregeln i fråga örn
juridiska personer, att utan en dylik regel ''den inflytande krigskonjunkturskatten
skulle synnerligen kraftigt reduceras’. I sitt yttrande över det då framlagda^
förslaget framhöll handelskammaren, att det icke kunde anses rimligt
att på den nu angivna grunden ställa en viss kategori av skattskyldiga i ett
sämre läge än andra i vad avsåge rätten att verkställa kompensationsavdrag.

Kungl. Majlis proposition nr 193.

67

I 1943 års promemoria Ilar icke föreslagits någon ändring av förevarande
bestämmelse rörande juridiska personer och ej heller ha några särskilda grunder
för bestämmelsens bibehållande angivits. Handelskammaren hyser i
denna fråga samma uppfattning som förut.»

Kommerskollegium yttrar:

»I sitt över förslaget till krigskonjunkturskatt för år 1942 avlämnade yttrande
framhöll kollegium, att i händelse det i näringslivet investerade kapitalet
skulle kunna bibehållas, borde det tillses, att ett utjämningsavdrag beviljades,
som stöde i rimligt förhållande till penningvärdets fall, och kollegium
fann det skäligt, att nämnda avdrag fastställdes till 25 eller lägst 20
procent. Kollegium har icke funnit anledning att frångå denna sin uppfattning.
»

Statens priskonlrollnämnd erinrar, att den föregående år avstyrkte införandet
av utjämningsavdraget, och fortsätter:

»Då detta likväl av statsmakterna beslöts och då någon ökning av detsamma
nu icke ifrågasättes, har nämnden, som principiellt vidhåller sin föregående
år framförda uppfattning, på denna punkt i nuvarande läge ingen erinran.»

Tillika anser priskontrollnämnden det självklart, att utjämningsavdrag,
som under föregående år ej kunnat utnyttjas, icke får överflyttas till beskattningsåret.

I den mot nämndens yttrande avgivna reservationen anföres i ifrågavarande
del följande:

»Beträffande utjämningsavdraget åberopades i förarbetena till krigskonjunkturskatteförordningen
för år 1942 tre särskilda motiveringar. Man kan
diskutera, vilken av dessa som är den riktiga, de leda dock samtliga till, att
utjämningsavdraget för år 1943 bör vara högre än 15, minst 20 procent. Den
procentsats, enligt vilken lönetillägg utgick vid ingången av år 1942 var 12.7
men höjdes från början av februari 1942 till 16.7 och är nu sedan början av
augusti 1942 20.7. — Med kvittningsförfarandet åsyftar man att vinna samma
taxeringsresultat, som om de beskattningsår, 1941, 1942 och 1943 års taxeringar
avsågo, behandlades såsom en enhet med iakttagande av för vart och
ett av ovanberörda taxeringsår gällande bestämmelser. Från den sammanlagda
inkomsten under treårsperioden skulle vid ett sådant taxeringsförfarande
givetvis avräknas minst ett belopp, motsvarande tre gånger jämförelseinkomsten
ökat med utjämningsavdragen för såväl 1942 som 1943. Avräknades
icke utjämningsavdraget för år 1942, bleve den skattskyldige taxerad för
högre belopp än som enligt de olika krigskonjunkturskatteförordningarna kan
anses utgöra den sammanlagda krigsvinsten under treårsperioden. Resultatet
av kvittningsförfarandet blir således felaktigt, örn avdrag icke medgives
för utjämningsavdraget år 1942. Samma felaktiga resultat vinnes, om vid
kvittning för efterföljande inkomstminskning utjämningsavdrag icke medgives.
Det föreslagna stadgandet i 4 § 6 mom. sista stycket bör därför utgå.»

Skattskyldigheten och deklarations plikten.

Skatteberedningens förslag örn upphävande av det föregående år införda
stadgandet ali från skattskyldighet undantaga fysisk person, för vilken fastställdes
ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande
6,000 kronor, och det därmed sammanhängande förslaget örn ut -

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

vidgad deldarationsplikt har rönt motstånd lios vissa länsstyrelser och
näringsorganisationer, därvid bland annat åberopats den ökade arbetsbörda,
som skulle förorsakas genom förslagets lagfästande.

Sålunda åberopar Överståthållarämbetet ett av taxeringsintendenten hos
ämbetet avgivet yttrande, däri anföres, bland annat:

»Att, såsom skedde vid 1942 års taxering, frånskilja de deklarationer för
fysiska personer, vilkas taxeringar till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
icke överstego 6,000 kronor, var visserligen ett tidsödande arbete. Men långt
mera tidsödande och dessutom mera krävande blir den ingående granskning
av dessa deklarationer, som med slopandet av den förutvarande bestämmelsen
måste äga rum. Till belysande härav anför jag att antalet deklarationer,
som år 1942 avgivits av fysiska personer i Stockholm, utgjorde mer än 390,000
stycken. Arbetet med taxeringen till krigskonjunkturskatt i Stockholm har
under de senaste åren varit synnerligen betungande och varje möjlighet att
erhålla förstärkning av kompetent personal torde vara utesluten. Någon ytterligare
höjning av arbetsprestationen synes mig icke möjlig. Ur den synpunkten
vore önskligt att den omhandlade bestämmelsen, som är ägnad att
underlätta taxeringsarbetet, finge kvarstå.»

I anslutning härtill yttrar Överståthållarämbetet, bland annat:

»Frågan har mindre betydelse ur synpunkten av de enskilda befattningshavarnas
arbetsbörda, ty givet är att under nuvarande förhållanden en var
får underkasta sig ökat arbete. Men kan ej arbetet tillfredsställande utföras
blir i sista hand det allmänna lidande därpå. Överståthållarämbetets tidigare
gjorda påpekande, att den arbetsbörda vilken ålagts taxeringsmyndigheterna
äventyrade taxeringens resultat, får i föreliggande situation än större berättigande.
Det kan med fog befaras, att man snart når den gräns, då bristande
effektivitet vållar stat och kommun större förluster än som motsvaras av vinsten
av några nytillkomna skatteobjekt.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att det föregående år införda
stadgandet om begränsning av skattskyldigheten vid sin tillkomst angavs vara
föranlett av taxeringstekniska hänsyn, då kontrollen över taxeringen i hög
grad skulle underlättas genom att ett stort antal smärre handlande m. fl.
kunde lämnas helt utanför granskningsförfarandet, samt fortsätter:

»Föreskriften har också i tillämpningen visat sig värdefull ur angivna synpunkt,
och man måste självfallet räkna med att ett borttagande därav finge
motsatt effekt, d. v. s. att kontrollen över taxeringen skulle i hög grad försvåras.
Detta är en mycket allvarlig olägenhet, och det torde böra framhållas
alt förarbetena å landskontoret till 1942 års krigskonjunkturskattetaxering
trots samma år införda förenklingar voro ännu svårare att medhinna än ett
år tidigare, vilket huvudsakligen torde lia berott på att granskningen i många
fall måste gripa tillbaka i tidigare års material och föranleda nya uppställningar
och omräkningar. Måhända har ifrågavarande bestämmelse av vissa
deklaranter — dock endast bland rörelseidkarna — kunnat utnyttjas på ett
illojalt sätt. Länsstyrelsen har dock ej försport att sådant missbruk skett
inom länet och har från andra länsstyrelser erfarit detsamma. Då olägenheterna
av stadgandet torde vara obetydliga och detsamma oavsett den praktiska
nyttan även är av humanitärt värde, i det att många av de därigenom från
skattskyldighet uteslutna kunna antagas ha en i förhållande till här ifrågavarande
skatt mycket ringa skattekraft, vill länsstyrelsen för sin del tillråda

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

69

stadgandets bibehållande eller alternativt dess ersättande med en liknande
bestämmelse örn visst lägsta beskattningsbart belopp som förutsättning för
skattskyldighet — en anordning, som i ännu högre grad än den vid 1942 års
taxering gällande skulle ha humanitärt berättigande. Om spärren anknytes
till det beskattningsbara beloppet, synes lämpligt minimum vara 4,000 kronor.
»

Länsstyrelsen i Malmöhus län ställer sig något tveksam i fråga örn lämpligheten
av att nu på nytt ändra ifrågavarande bestämmelser samt yttrar
vidare:

»Stadgandet i fjolårets förordning, att från deklarationsplikt vore undantagen
fysisk person för vilken för beskattningsåret av taxeringsnämnden
fastställts ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp å
högst 6,000 kronor, innebar onekligen en avsevärd lättnad i ett förut mycket
betungande anmaningsförfarande. Naturligtvis kan ett dylikt stadgande tänkas
medföra missbruk på det sätt de sakkunniga framhållit, men fråga är
örn sådant missbruk kan befaras förekomma i den utsträckning, att därigenom
undanhållna skattebelopp överstiga kostnaderna för ett vidlyftigt anmaningsarbete.
Länsstyrelsen tror knappast att så kan vara fallet och skulle
för sin del vilja tillstyrka, att på denna punkt ingen ändring vidtages i tidigare
gällande bestämmelser.»

Samma ståndpunkt intages av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Sveriges köpmannaförbund uttalar sina betänkligheter inför den utsträckning
av deklarationsplikten, som 27 § enligt den föreslagna utformningen innebär,
samt fortsätter:

»Den medför att en stor mängd köpmän trots att någon taxering till krigskonjunkturskatt
för dem icke kan ifrågakomma, nu likväl bliva nödsakade
att avgiva krigskonjunkturdeklarationer. Förbundet bär vid olika tillfällen
och i olika sammanhang framhållit, att detaljhandeln för närvarande är hårt
pressad av en mängd olika statliga funktioner, framförallt i samband med
ransoneringarna, men även i fråga örn redovisningen av omsättningsskatt.
Ur denna synpunkt måste en utsträckning av deklarationsplikten anses vara
synnerligen ovälkommen, när det gäller en så invecklad uppgift som deklarationen
för taxering till krigskonjunkturskatt, vilken i regel medför åtskilligt
arbete för de skattskyldiga. Förbundet finner sig därför böra föreslå, att den
i 1942 års förordning intagna begränsningen lill ett till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt taxerat belopp på 6,000 kronor bibehålies. För att förhindra
missbruk torde man i stället kunna göra ett tillägg till denna bestämmelse
med innehåll, att örn någon värderat sitt lager i strid mot de bestämmelser,
som gälla för taxering till krigskonjunkturskatt, så skall dock icke
6,000-kronorsgränsen gälla.»

Handelskammaren i Göteborg yttrar, bland annat:

»De fall, då undantagsbestämmelsen missbrukats, torde icke hava varit särskilt
talrika. Handelskammaren ifrågasätter huruvida dessa fall varit av sådan
omfattning, att det på grund därav är motiverat att slopa undantagsregeln,
då en dylik åtgärd givetvis kommer att avsevärt utöka antalet krigskonjunkturskattedeklarationer
ehuru antalet taxeringar till krigskonjunkturskatt därigenom
förmodligen icke i någon större utsträckning kommer att uppgå. För
länsstyrelserna kommer förslaget sålunda att innebära en ytterligare arbetsbelastning.
medan resultatet av krigskonjunkturbeskattningen icke torde

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

nämnvärt förändras. Då taxeringsmyndigheternas arbete med krigskonjunkturskatten
redan nu måste anses betungande, synes det onödigt, att genom
en reform som den föreslagna ytterligare försvåra taxeringsarbetet.»

Kommerskollegium yttrar:

»Även örn, såsom de sakkunniga framhålla, den reella innebörden av den
ifrågasatta ändringen torde bli obetydlig, eftersom taxering till krigskonjunkturskatt
icke förekommer med mindre den skattskyldiges vid nämnda taxering
uppskattade inkomst överstiger 6,500 kronor, vili dock kollegium påpeka,
att den ökade arbetsbörda, som genom ifrågavarande bestämmelses
slopande kommer att åläggas såväl röreiseidkare som länsstyrelser — utan
att någon mera nämnvärt ökad skatteintäkt därigenom torde vara att påräkna
— kan förväntas bli så betydande, att den statsfinansiella fördelen av
en sådan ordning förefaller i hög grad tvivelaktig.»

Kammarrätten anför, bland annat:

»Kammarrätten, som icke är i stånd att avgiva ett på praktiska erfarenheter
från sin ämbetsutövning grundat omdöme örn nödvändigheten av spärrregelns
slopande, får i ifrågavarande avseende inskränka sig till att uttala
sina principiella betänkligheter inför den brist på följdriktighet, som skulle
komma till synes genom att regeln ömsevis införes och borttages.»

I övriga yttranden har förevarande spörsmål ej särskilt behandlats.

Bevisskgldig heten.

I det av de delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. avgivna yttrandet
föreslås uppmjukning av reglerna örn bevisskyldigheten huruvida och i
vad mån merinkomst av rörelse skall anses ha berott på förhållanden, som
omförmälas i 1 §. Sålunda uttala delegerade:

»Jämlikt punkt 12 av anvisningarna till 4 § i gällande krigskonjunkturskatteförordning
skall från taxering till krigskonjunkturskatt undantagas inkomstökning,
som av den skattskyldige med bärande sannolik hetsskäl ådagalägges
hava berott på rationaliseringsåtgärder eller naturlig utveckling av
rörelsen. Enligt beskattningsmyndigheternas praxis ställes alltjämt allt för
stora krav på bevisningen i detta hänseende. I stor utsträckning upptages
ett efter ofta godtyckliga grunder bestämt belopp av den inkomstökning, som
jämlikt den skattskyldiges utredning haft sin grund i ovan angivna förhållanden,
till beskattning. En dylik praxis är givetvis ägnad att förminska
företagarnas intresse för rationaliseringar och produktionens förbilligande.
För åvägabringande av rättelse i denna praxis synes författningsrummet böra
kompletteras med ett stadgande, att sådan utredning beträffande ifrågavarande
förhållanden skall anses tillfyllest, som med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet finnes skälig och möjlig att åstadkomma.»

Kommerskollegium, som ej närmare ingått på frågan, hemställer, att vad
de delegerade anfört måtte vinna beaktande vid förslagets överarbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

71

Ifrågasatt utsträckt framtida beskattning av vinster ä fastighetsför säljningar

m. m.

Den av skatteberedningen ifrågasatta utvidgningen vid nästa års krigskonjunkturbeskattning
av inkomstbegreppet för realisationsvinst bar av länsstyrelserna
lämnats utan erinran men har i flertalet övriga yttranden mötts av
betänkligheter eller direkt avstyrkts.

Överståthållarämbetet avstyrker förslaget och anför, bland annat:

»Såsom skäl för att utvidgningen icke kan äga rum innevarande år utan
— tilläventyrs — först år 1944, anför skatteberedningen, att en omedelbart
tillämplig bestämmelse skulle verka retroaktivt under det att så icke skulle
vara fallet om bestämmelsen infördes först nästa år. Skälet till det sistnämnda
vore därvid, att genom offentliggörandet av föreliggande P. M. saken kommit
till allmän kännedom. Överståthållarämbetet finner denna argumentering
föga övertygande, örn krigskonjunkturskatteplikten för realisationsvinst
överhuvud taget skall utsträckas på sätt som här ifrågasatts, lärer detta icke
kunna göras med större rätt vid 1944 års taxering än vid 1943 års. Härmed
torde vara utsagt, att Överståthållarämbetet för sin del finner en regel som
denna svårligen kunna genomföras vare sig det ena eller det andra året.

___För den händelse man räknar med ett någorlunda stabiliserat penningvärde,
torde nian kunna utgå från att priserna å fastigheter, åtminstone savin
angår jordbruksfastigheterna, icke komma att stiga i fortsättningen. Åtskilliga
av de skäl, som på sin tid föranledde kapitalplaceringen i jordbruksfastigheter,
hava numera minskat i styrka. I vissa fall kan realisationen av
dylika fastigheter få en viss tvångskaraktär; till nödvändigheten att sälja kan
bland annat bidraga de höga skatterna. Det skulle härvid kunna inträffa, att
en fastighetsförsäljning som, om den ägt rum år 1942, lämnat god vinst, vilken
icke blivit föremål för krigskonjunkturbeskattning, i stallet ägei rum
efter januari 1943 och då lämnar lägre vinst, som emellertid beskattas. Detta
är knappast rättvist, örn man å andra sidan räknar med en fortgående inflation,
uppkomma givetvis avsevärda vinster, men dessa äro till stöl re eller
mindre del fiktiva och böra i så måtto icke giva anledning till beskattning i
extra ordinär ordning. Med utgångspunkt fran vad salunda sagts örn fastigheterna
och med hänsyn till det principiellt betänkliga i att skapa ett inkomstbegrepp,
som är tillämpligt för viss skatteform men icke för de övriga,
får Överståthållarämbetet såsom sin mening uttala, att någon utsträckning
av skattskyldigheten för realisationsvinst icke bör äga rum, detta även oavsett
det hinder som enligt vad ovan sagts synes möta ur formell synpunkt.»

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar, bland annat:

»Den utvidgning av inkomstbegreppet vid krigskonjunkturbeskaltningen,
sorn ifrågasättes av de sakkunniga, innebär i realiteten, att vid avyttring av
fastighet aktier i fastighetsaktiebolag eller andelar i fastighetsforenmgar
skulle — även örn skattefrihet på grund av fångets natur eller innehavets varaktighet
eljest skulle gälla — komma att uttagas en särskild skatt å den värdeökning,
som dessa förmögenhetsobjekt undergått efter krigsutbrottet, medan
åter en sådan skatt icke skulle under nuvarande förutsättning ulga vid
avyttring av egendom av annat slag. En sådan särlagstiftning beträffande
fast egendom m. m. måste betecknas såsom synnerligen orättvis och obefogad.

1 själva verket innefattar förslaget alltså införande av en speciell värdestegringsskalt
vid försäljning av fast egendom eller andelar i sadan egendom.

72

Kunql. Maj:ts proposition nr 193.

Mot de olika förslag till sådan beskattning, som tidigare framlagts, hava
riktats synnerligen vägande erinringar. Samma anmärkningar gälla’ i huvudsak
även beträffande det föreliggande förslaget. Sålunda må erinras örn
de stora svårigheter, som äro förbundna med att utreda, i vilken utsträckning
en uppkommen värdestegring kan vara föranledd av ägarens egna
åtgöranden eller av åtgärder från det allmännas sida. Den beskattning av
en värdestegring, som tillkommit på grund av fastighetsägarens förutseende
och skickliga förvaltning av egendomen, innebär i verkligheten en konfiskation
ay den reella förmögenhetsökning, han själv skapat. En sådan särbeskattning
av nu ifrågavarande förmögenhetsobjekt kan givetvis icke verka
stimulerande å ägarens intresse att söka öka fastighetens förmögenhetsvärde
genom att ernå stegrad avkastning av fastigheten, ett förhållande, som kan
medföra minskade taxeringsvärden vid en blivande fastighetstaxering och
salunda minskat underlag för förmögenhetsbeskattningen.

Till det ovan anförda inå vidare fogas, att en utvidgning av krigskonjunkturbeskattningen
på ifrågavarande område innebär en uppenbar orättvisa
mot dem, som nödgas avyttra sina fastigheter efter införande av en dylik
lagstiftning, vid jämförelse med sådana fastighetsägare, som dessförinnan
men efter krigsutbrottet försålt sådan egendom.

Slutligen må framhållas, att ett erhållet högre försäljningspris å en fastighet
till avsevärd del och i de flesta fall väl beror på en nominell värdestegring
sammanhängande med penningvärdets försämring. Att genom en specialskatt
draga in en stor del härav till staten innebär därför icke en beskattning
av värdet utan direkt konfiskation av förmögenhet.

På grund av det anförda och då det torde vara förenat med mycket stora
svårigheter att åstadkomma en riktig taxering av de vinster, varom nu är
fråga, får förbundet bestämt avstyrka den tilltänkta reformen.

Enligt promemorian skulle skattepliktens inträde vara beroende av tidpunkten
för offentliggörande av ifrågavarande promemoria. Mot en dylik
ordning för angivande av tid för skattepliktens inträde vill förbundet göra
en allvarlig erinran. I själva verket föreligger icke mer än en av utredningsmännen
lösligt framkastad tanke och det förefaller icke rimligt att därtill
knyta några rättsverkningar. Om starka skäl finnas mot att göra en sådan
beskattning retroaktiv måste samma erinringar också gälla mot bestämmandet
avyn förpliktelsetermin på sätt som nu skett. Denna har icke kungjorts
på sådant sätt, att de skattskyldiga i allmänhet kunna anses äga kännedom
om förslaget. Det är uppenbart att ifrågavarande beskattning icke
kan givas retroaktiv verkan varken genom i efterhand stadgad retroaktivitet
eller genom uttalanden i en utredningspromemoria.»

Av de hörda näringsorganisationerna ha delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl., Skånes handelskammare och handelskammaren i Göteborg
framställt erinringar mot den föreslagna utvidgningen. Därvid har ifrågasatts,
huruvida det med bibehållande av krigskonjunkturbeskattningens
syfte att endast träffa av kriget föranledda mervinster kunde låta sig göra
att under beskattning indraga vinster av kapitalförvärvs natur, vilka under
en följd av år tillkommit som resultat av olika skiftande omständigheter,
varjämte framhållits, att under alla omständigheter en annan tidpunkt än
dagen för promemorians framläggande borde bliva avgörande för skattepliktens
inträdande.

Kooperativa förbundet anser sig särskilt med hänsyn till de penningpolitiska
skäl som tala för den föreslagna beskattningsformen icke böra mot -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

73

sätta sig en så begränsad ändring i lagstiftningen, som nu ifrågasatts. Dock
framhålles att en dylik förändring praktiskt sett måste komma att verka
som en mycket effektiv spärr även för den legitima fastighetshandeln, och
att, i den händelse proposition i ärendet kommer att utarbetas till nästa års
riksdag, det synes nödvändigt att noggrant pröva, huruvida icke särskilda
undantag böra stadgas.

Kommerskollegium avstyrker förslaget med understrykande av de betänkligheter,
som från näringslivets sida yppats mot den ifrågasatta utvidgningen,
samt fortsätter:

»En i vårt skatteväsen så djupt ingripande förändring som ett genombrytande
av den hävdvunna skiljelinjen mellan kapitalförvärv och inkomstförvärv
är onekligen en fråga, som icke torde böra prövas och avgöras i den
form, vari förslaget här väckts. Vidare synas ur rättssäkerhetens synpunkt
allvarliga betänkligheter vara att anföra mot att såsom föreslagits tidpunkten
för den remitterade promemorians offentliggörande skulle tillerkännas
rättslig betydelse vid avgörande, huruvida en försäljning skulle vara underkastad
skatteplikt eller icke.»

Statens priskontrollnämnd uttalar, att den föreslagna kompletteringen av
beskattningen skulle ligga i linje med för densamma grundläggande principer,
samt anför vidare:

»Skatten skulle härvidlag icke drabba förmögenheten som sådan utan det
överpris, som erhålles genom att viss egendom avyttras just under krigsförhållandena.
I den mån en förhöjning av kapitalvärdena under kriget härigenom
motverkas, kommer en framtida anpassning till en eventuellt lägre prisnivå
att underlättas. Då emellertid en utvidgning av realisationsvinstbeskattningen
på antytt sätt kan stöta på betänkligheter av annan art liksom även
på praktiska svårigheter, vill nämnden tillstyrka att denna fråga göres till
föremål för ytterligare utredning.»

I den mot nämndens yttrande avgivna reservationen anföres följande:

»Beträffande den ifrågasatta utvidgningen av realisationsvinstbeskattningen
förefaller det föga välbetänkt att nu till nya områden utsträcka denna beskattning,
vilken på grund av att förkrigsinkomståren redan ligga långt tillbaka
i tiden måste betecknas såsom föråldrad och mogen för avveckling
Härtill kommer, att det uppenbarligen skulle bliva förenat med stora svårigheter
att verkställa en riktig beräkning av de vinster, som enligt det ifrågasatta
stadgandet skulle drabbas av krigskonjunkturskatt.»

Bank- och fondinspektionen yttrar, bland annat:

»Enligt inspektionens mening förefinnas vägande skäl för en allmän revision
av realisationsvinstbegreppet i vad det gäller vinst genom försäljning
av aktier i fastighetsaktiebolag och andelar i fastighetsföreningar. Men därutöver
synes någon utvidgning av detta inkomstbegrepp icke lämpligen böra
ske. I varje fall bör icke en utvidgning företagas i fråga om krigskonjunkturbeskattningen
utan att frågan därförut blivit löst för den allmänna inkomstbeskattningens
del. Lagstiftningen om krigskonjunkturskatt är redan
nu, enligt vad erfarenheten visat, mycket svårbegriplig och svårtillämplig. Betydligt
större svårigheter skulle förvisso uppstå genom den ifrågasatta utvidgningen
av dess tillämplighetsområde. Detta synes även vara förutsett i promemorian,
eftersom man ansett det vara erforderligt med en presumlionsregel,

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

74

enligt vilken en viss procent av den vid avyttringen bekomna köpeskillingen
skulle, därest ej annat visas, betraktas såsom värdeökning efter krigsutbrottet.
På detta område beror emellertid erfarenhetsmässigt ofta, särskilt ifråga
om aktier med de mer eller mindre regelbundet återkommande fluktuationerna
i deras värden, värdeökningen av omständigheter, som icke äro direkt avhängiga
av krigskonjunkturen. Bevisningen att det icke är fråga om en krigskonjunkturvinst
skulle även med den föreslagna presumtionsregeln få en betydande
tyngd för skattskyldighetens bedömande. Därtill kommer att, då, såsom
på detta område ofta inträffar, allenast en överflyttning av ett investerat
kapital sker från ett förmögenhetsobjekt till ett annat i och för kapitalets bevarande
och utan att någon del därav kommer till användning för konsumtion,
dylika kapitalöverflyttningar i genomsnitt icke hava någon egentlig betydelse
ur penningvärdesynpunkt.»

Lantbruksstyrelsen ifrågasätter lämpligheten och skäligheten av den föreslagna
utvidgningen.

Riksräkenskapsverket, som icke tagit ställning till själva sakfrågan, anser
det icke vara riktigt att på föreslaget sätt anknyta rättsverkningar till den
tidpunkt, då ett sakkunnigförslag utkommer av trycket.

Kammarrätten anser sig sakna anledning att ingå på vidare bedömande av
det framförda förslaget, då några närmare riktlinjer för den ifrågasatta reformen
icke angivits.

Begränsning av beskattningen vid expropriation m. m.

Skatteberedningens förslag örn begränsning av beskattningen i fall där
fastighet avyttrats på grund av expropriation eller eljest i fall, där tvångsförsäljning
till det allmänna måste anses vara för handen, varom bestämmelser
upptagits i punkt 4 av anvisningarna till 9 § och punkt 5 av anvisningarna
till 6 §, har i de avgivna yttrandena icke mött några erinringar.
Endast länsstyrelsen i Östergötlands län och lantbruksstyrelsen ha särskilt
behandlat denna fråga. Båda myndigheterna anse förslaget väl motiverat.
Länsstyrelsen framhåller dock, att det icke torde vara uteslutet att vid år
1942 skedda tvångsförsäljningar köpeskillingar bestämts med hänsyn tagen
till att de skulle inkludera kompensation för en såsom ofrånkomlig ansedd
krigskonjunkturskatt. I sådana fall kunde en säljare bliva över hövan gynnad
genom de nu föreslagna bestämmelserna, men svårigheter torde möta
att genom förbehåll i stadgandena förekomma en dylik mindre önskvärd
effekt.

Beskattning av merinkomst å fiske.

Det av skatteberedningen gjorda uttalandet rörande beskattning av merinkomst
å fiske har föranlett yttranden allenast av lantbruksstyrelsen och kammarrätten.

Sålunda anser sig lantbruksstyrelsen kunna biträda vad skatteberedningen
föreslagit, och framhåller angelägenheten av att sådana lättnader genomföras
beträffande krigskonjunkturbeskattningen av fisket att folkförsörjningen
icke blir lidande av ett för hårt skattetryck.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

75

Kammarrätten ytlrar:

»Beträffande fiske synes krigskonjunkturbeskattningen vara ägnad att medföra
stora olägenheter särskilt under de sista månaderna av varje kalenderår.

Samtidigt med att näringens utövande i regel försvåras av ogynnsamma väderleksförhållanden
uppkommer nämligen för många fiskare den situationen,
att den inkomst, som under nämnda tid inflyter, till sin huvudsakliga del konsumeras
av skatter. Till förebyggande av att detta förhållande kan komma
att menligt inverka på folkförsörjningen synes enligt kammarrättens mening
böra tagas under övervägande, huruvida icke särskilda regler örn befrielse
från eller lindring i skattskyldighet till krigskonjunkturskatt för inkomst av
fiske i öppen sjö äro påkallade.»

I årets statsverksproposition har förutsatts att krigskonjunkturskatt skulle Departementi
riksstaten för nästkommande budgetår upptagas med samma belopp som c e,en''
beräknades inflyta i sådan skatt för löpande budgetår, nämligen 30 miljoner
kronor.

I yttrandena över det förslag till krigskonjunkturbeskattning för år 1942,
som på sin tid utarbetats inom finansdepartementets skatteberedning, hade
denna skatt varit föremål för kritik. I anledning härav yttrade jag vid framläggande
av 1942 års förslag i ämnet, bland annat, att enligt min mening en
krigskonjunkturskatt alltjämt vore ofrånkomlig såsom ett led i det särskilda
system av skatter som vuxit fram i anledning av det pågående kriget. Det
hade synts angeläget att genom en särbeskattning av merinkomster, som kunde
antagas ha uppkommit såsom en följd av kriget och de därförinnan pågående,
av det osäkra världsläget föranledda forcerade rustningarna, i någon
mån utjämna inträdda förskjutningar i inkomstfördelningen. Att krigskonjunkturbeskattningen
genom sin inriktning torde vara ägnad att verka återhållande
på den tendens till prisstegring, som måste bliva en följd av inträdd
varuknapphet, och i övrigt torde kunna utgöra ett hjälpmedel i strävandena
att bevara penningvärdet hade jämväl från början beaktats. Dessa motiv för
en beskattning av ifrågavarande slag kvarstode enligt mitt förmenande alltjämt.

Nu har flertalet av de representanter för näringsorganisationerna som avgivit
yttranden ånyo framfört synpunkter liknande dem som framlagts förra
året. Särskilt i det yttrande, som avgivits av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl. och i vilket i första hand uttalas önskemål örn krigskonjunkturskattens
omedelbara avskaffande, ha dessa synpunkter utvecklats. Såväl i
detta som i andra yttranden framhävas i första hand ifrågavarande beskattnings
produktionshämmande verkningar. Till vad jag förra året yttrat rörande
dessa frågor vill jag nu endast foga följande.

Enligt vad inhämtade uppgifter giva vid handen äro de investeringar, som
under senare tid ägt ruin i svenska industriföretag, av minst samma omfattning
som före kriget. Sysselsättningen inom industrien har också varit synnerligen
god. Investeringsverksamheten är i själva verket av den omfatlning
att åtgärder äro påkallade för dess begränsning med hänsyn till brist på
material och arbetskraft. Det kan alltså med bestämdhet påstås att ett av -

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

skaffande av krigskonjunkturskatten icke skulle kunna föranleda någon
ökning av investeringsverksamheten.

Emellertid kan också uppställas frågan, huruvida inom den nuvarande produktionens
ram en omläggning kunde vara önskvärd och om den i sådant
fall skulle kunna väntas bliva befordrad genom krigskonjunkturskattens borttagande.
I detta avseende kan konstateras en såtillvida onormal fördelning av
investeringar för industriella ändamål att dessa, i den mån de ej gälla förbättringar
som med all sannolikhet företagits just med hänsyn till därigenom
vunna fördelar vid beskattningen, i påfallande hög grad avse av kriget och
den rådande avspärrningen framkallade behov, medan på fredsändamål direkt
inriktade investeringar äro i motsvarande mån mindre. För näringslivets
upprätthållande vore det tydligen av största värde om en utökning av den
sistnämnda för fredsbehov avsedda investeringsverksamheten kunde äga rum.
Å andra sidan kan icke frånkommas att den för nuvarande förhållanden avsedda
speciella produktionen icke kan avvaras. De möjligheter till omläggning
som erbjuda sig borde följaktligen avse ett utbyte av nyssnämnda av skatiehänsyn
betingade förbättringsarbeten mot mera betydande, för fredsbehov
avsedda anläggningar. Det må emellertid framhållas att investeringar av dylik
art för efterkrigstidens behov för närvarande i regel måste betraktas såsom
i hög grad riskbundna, och att avgörandet huruvida sådana böra företagas
eller ej i nuvarande läge helt visst främst betingas av andra förhållanden
än hänsyn till krigskonjunkturbeskattningen. Det förhåller sig för övrigt givetvis
så, att alla slags investeringar inom industrien, även örn de avse allenast
förbättringar eller närmast äro motiverade av det nuvarande marknadsläget,
likväl i stor utsträckning måste bliva av värde även efter kriget. Vunna
erfarenheter och kända förhållanden giva alltså, såvitt jag kan finna, ej
stöd åt uppfattningen att krigskonjunkturskattens borttagande skulle på ett
mera betydelsefullt sätt påverka den industriella investeringsverksamhetens
storlek och inriktning i gynnsam riktning.

De skäl, som av mig sistlidet år åberopades för krigskonjunkturbeskattningens
bibehållande, torde följaktligen alltjämt vara bärande. Att, såsom
Sveriges lantbruksförbund ifrågasatt, avskaffa denna beskattning beträffande
skogsbruk finner jag ej heller påkallat.

När i yttrandena krigskonjunkturbeskattningens penningpolitiska betydelse
beröres, synes man vara benägen att underskatta det förhållandet att
denna skatt otvivelaktigt föranleder en betydande bildning av dolda reserver
och fonderingar, som hindra en omedelbar användning av motsvarande
tillgångar. Denna synpunkt måste enligt mitt förmenande tillerkännas största
betydelse.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framhålla även, att krigskonjunkturbeskattningen
är ägnad att minska företagens intresse att genom
rationalisering av driften öka och förbilliga produktionen. Jag föreställer
mig emellertid att för varje driftig företagare strävan efter rationalisering
måste vara ett så självklart led i företagets driftsprogram att dess förverkligande
knappast kan i högre grad påverkas av krigskonjunkturskatten. Så -

Kunell. Maj:ts proposition nr 193.

77

som också delegerade antytt skall vid krigskonjunkturbeskattningen avdrag
göras för rationaliseringsvinster. Då förekomsten av sådana i regel lärer kunna
utan större svårighet styrkas eller göras sannolik, bör sålunda krigskonjunkturbeskattningen
snarare befordra än motverka en rationalisering.

Såsom allmänna riktlinjer vid utarbetande av förslag till krigskonjunkturskatt
för år 1943 angav jag, såsom framgår av skatteberedningens promemoria,
följande. Det förutsattes att grunderna för skatten borde i möjligaste
mån överensstämma med grunderna för 1942 års krigskonjunkturskatt. Ändring
borde ske endast i sådana avseenden, där direkta olägenheter visat sig
vid 1942 års taxering, eller där den omständigheten att fråga är örn ett nytt
beskattningsår därtill föranledde. Särskilt beaktande måste ägnas ifrågavarande
beskattnings inriktning såsom ett led i det allmännas strävanden för
stabilisering av prisnivån. Näringslivets berättigade krav på kompensation
för ökade omkostnader borde visserligen ej eftersättas, men nya eftergifter,
vilka kunde anses ha karaktären av kompensation för höjning av prisnivån,
borde undvikas. Därest icke denna grundsats iakttoges, motverkades de strävanden
att åstadkomma likformighet i olika befolkningslagers ställning, som
utgjorde en viktig förutsättning för nuvarande pris- och lönepolitik. Från
dessa utgångspunkter måste skatteberedningens förslag betraktas.

Beredningen har sålunda, bland annat, utgått ifrån att någon höjning av
utjämningsavdraget eller överflyttning från ett år till ett annat vid kvittning
på grund av inkomstminskning ej borde ifrågakomma. I inkomna yttranden
ha emellertid framställts krav dels på höjning av utjämningsavdraget, dels på
rätt att vid beräkning av inkomstminskning för år 1942, som utnyttjas för
kvittning, tillgodonjuta utjämningsavdrag jämväl för detta år. Till stöd för
yrkandet örn utjämningsavdragets höjning har anförts väsentligen att en
sådan höjning borde vara en konsekvens av mitt sistlidet år anförda skäl för
godkännande av det då framlagda förslaget örn dylikt avdrag, nämligen att
det icke kunde bestridas, att då en merinkomstbeskattning i allmänhet motiverades
med att en viss förändring ägt rum i en rådande inkomstfördelning,
motiven för densamma försvagades ju längre tid som förflöte från den tidpunkt
då förändringen skedde. Därav att jag fann mig kunna av nämnda anledning
godkänna ett väsentligen med en annan motivering framlagt förslag
följer emellertid givetvis icke, att jag velat fastslå en princip för skattens avveckling
genom en successiv höjning av utjämningsavdraget, och än mindre
att en sådan höjning borde ske varje år. Det förra året medgivna utjämningsavdraget
har, enligt vad taxeringarna giva vid handen, avsevärt reducerat
skattens belopp och inneburit en mycket betydande lättnad för de skattskyldiga.
Att nu taga elt ytterligare steg i samma riktning finner jag, bland
annat med hänsyn till penningpolitiska synpunkter, uteslutet. Dessa synpunkter
utgöra enligt min uppfattning också ett avgörande skäl emot förslaget
att tillgodoräkna de skattskyldiga utjämningsavdrag även vid beräkning av
inkomstminskning för år 1942. Såsom skalteberedningen påpekat utgör den
omständigheten att en skattskyldig under elt tidigare år på grund av inkomstminskning
nödgats inskränka sin konsumtion icke tillräckligt skäl alt vid

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

beskattningen utgå från att denna konsumtionsminskning skall få kompenseras
med motsvarande konsumtionsökning ett följande år.

När jag sistlidet år framlade förslaget att från skattskyldighet skulle undantagas
fysisk person, för vilken för beskattningsåret fastställes ett till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande
6,000 kronor, uttalade jag en förhoppning att de farhågor för missbruk som
vissa länsstyrelser framfört icke skulle besannas. När det nu upplysts att sådana
missbruk förekommit, nödgas jag, trots önskvärdheten av så stor följdriktighet
som möjligt i skattelagstiftningen, ansluta mig till förslaget om
begränsningens borttagande. Emellertid synes det vara möjligt att i huvudsak
tillgodose de praktiska synpunkter, som anlagts av vissa länsstyrelser
m. fl. i deras yttranden, på det sätt att från deklarationsskyldighet alltjämt
undantagas fysiska personer vilkas till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade belopp uppgå till högst 6,000 kronor. Taxeringsmyndigheterna befrias
då från granskning av ett stort deklarationsmaterial, som med hänsyn
till numera gällande regler om en jämförelseinkomst av minst 3,000 kronor
och utjämningsavdrag samt den redan förut gällande bestämmelsen om ett
bottenavdrag å 3,000 kronor skulle giva endast obetydligt utbyte. Den reella
innebörden av begränsningens borttagande torde följaktligen bliva väsentligen
den att, där taxeringsmyndighet vid granskning av deklarationsmaterialet
för den ordinarie taxeringen beträffande skattskyldig med taxerat belopp å
högst 6,000 kronor finner att detta nedbragts genom avskrivning, lagernedskrivning
eller dyl., som ej skulle godkännas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt,
det bör undersökas om anledning till sådan taxering föreligger.

Vad delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. samt kommerskollegium
anfört rörande bevisskyldigheten beträffande frågan i vad mån merinkomst
av rörelse berott på förhållanden föranledda av pågående krig eller
dessförinnan rådande krigskonjunktur anser jag ej böra föranleda ändring i
lagstiftningen. Vid flera föregående tillfällen har jag gjort uttalanden rörande
denna fråga, som jag i detta sammanhang kan åberopa.

Skatteberedningens förslag om begränsning av beskattningen vid expropriation
eller eljest i fall, där tvångsförsäljning till det allmänna måste anses
vara för handen, biträder jag.

Vad angår frågan om krigskonjunkturbeskattning av fiske har skatteberedningen
framhållit de svårigheter, som föreligga att i lagstiftningen göra
en gränsdragning mellan olika kategorier av mer eller mindre riskfylld
verksamhet, och uttalat att det förefölle lyckligast om lösningen av denna
fråga kunde liksom hittills vinnas vid den praktiska tillämpningen. Möjligen
kunde i vissa fall en längre gående lättnad än hittills ifrågakomma,
därest en sådan kunde vinna stöd i uttalanden av chefen för finansdepartementet
och riksdagen. Jag uppskattar givetvis till fullo betydelsen för folkförsörjningen
av det ofta farofyllda arbete som utföres av fiskarebefolkningen
och anser det viktigt att ej denna befolkning drabbas av en starkare
beskattning än som är direkt påkallad av jämförelsen med övriga näringsidkare
av olika kategorier. Ehuru de medgivanden i fråga om krigskonjunk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

79

turskatten, som hittills tillgodokommit fiskarebefolkningen, givetvis ej böra
minskas, vore det dock knappast lämpligt att göra något uttalande som kan
uppfattas såsom en utfästelse att medverka till generella ytterligare eftergifter
beträffande krigskonjunkturbeskattning av fiske. Detta utesluter emellertid
givetvis icke att förhållandena i särskilda fall kunna föranleda överväganden
som kunna komma att resultera i att ytterligare skattelättnad finnes
befogad. I sista hand kan tillämpning av riksdagens bemyndigande för Kungl.
Maj:t att medgiva eftergift av krigskonjunkturskatt ifrågakomma.

Av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. har framförts ett förslag
att skattskyldiga skulle få en vidgad rätt att verkställa vid all beskattning
avdragsgilla avsättningar till investeringsfonder för framtida behov,
närmast byggnads- och reparationsarbeten. Såsom villkor för rättens begagnande
borde föreskrivas att mot avsättningen svarande belopp nedsattes i
riksbanken eller loundes i statsobligationer. Det har antagits att ett dylikt
medgivande skulle föranleda ett avsevärt sparande i nämnda form, av stor
betydelse i penningpolitiskt hänseende. Beträffande denna fråga vill jag uttala,
att det givetvis ej kan bliva fråga om att på denna väg skapa en avdragsrätt
vid krigskonjunkturbeskattningen för byggnadskostnader i deras
helhet, då detta skulle innebära att det allmänna avstode från skattebelopp
motsvarande i det närmaste hela kostnaden. Även beträffande reparationskostnader
skulle detta i viss utsträckning kunna bliva fallet, därest nämligen
fråga är om sådana omkostnader som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa
beskattningen för beskattningsåret och som på den grund icke äro avdragsgilla
för detta år. Att genom förmedling av provisorisk skattepåföring
medgiva avdrag för sådan omkostnad, som ej finge avdragas om byggnadseller
reparationsarbetena vidtoges omedelbart, endast på den grund att arbetena
uppskjutas till ett senare år synes ej vara tillräckligt motiverat. Vad
åter angår frågan örn att till ett senare år överflytta i och för sig avdragsgilla
kostnader av det ena eller andra slaget, synes redan vara väl sörjt genom
bestämmelserna om kostnadsutjämningsfond. Såvitt jag kan finna bör
följaktligen syftet med delegerades förslag i denna punkt få anses väsentligen
tillgodosett genom redan gällande lagstiftning.

Vad angår den i skatteberedningens promemoria behandlade frågan om
eventuell krigskonjunkturskatt nästa år å vissa vinster av fastighetsförsäljningar
m. m. har mot det härom i promemorian gjorda uttalandet framställts
anmärkningar. Då grunden för krigskonjunkturbeskattningen är en
annan än grunden för den ordinarie beskattningen och det i de avsedda
fallen obestridligen är fråga örn verklig krigskonjunkturvinst, synas skäl tala
för en sådan beskattning som här ifrågasatts. Då emellertid å andra sidan
vägande skäl kunna åberopas mot att nu företaga en utvidgning av krigskonjunkturbeskaltningen
av viss principiell räckvidd, vill jag såsom min
mening uttala ali bestämmelser av ifrågasatt innehåll icke böra införas i förslag
rörande krigskonjunkturskatt för år 1944.

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Detaljmotivering.

Jag övergår nu till en granskning av detaljerna i de författningsförslag, som
äro resultatet av den inom finansdepartementet verkställda överarbetningen
av det remitterade förslaget. Jag berör därvid endast sådana frågor, som behandlats
i de avgivna remissvaren eller som eljest kunna anses vara av sådan
art att de böra särskilt omnämnas. Då i skatteberedningens promemoria lämnats
en utförlig redogörelse för de i förhållande till förordningen om krigskon
junkturskatt för år 1942 föreslagna ändringarna, vilka i det vid promemorian
fogade utkastet till författningstext jämväl äro kursiverade, torde jag
beträffande förslagets innehåll vid de olika paragraferna kunna nöja mig med
att hänvisa till promemorian.

Förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943.

2 §•

Beträffande skatteberedningens förslag hänvisas till sid. 6 i promemorian.

Frågan om upphävande av den föregående år införda bestämmelsen att
från skattskyldighet skulle undantagas fysisk person, för vilken fastställdes
ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande
6,000 kronor, har redan behandlats i samband med den allmänna motiveringen,
till vilken jag således torde få hänvisa.

Föreskrifterna i övrigt i denna paragraf ha ej berörts i yttrandena.

4 §•

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 6—8 i promemorian.

Ur yttrandena beträffande denna paragraf må återgivas följande.

Jämförelseinkomsten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar, bland annat:

»I anvisningarna till 4 § punkt 3 i 1942 års krigskonjunkturskatteförfattning
heter det bl. a., att den ’senast fastställda jåmförelseinkomsten bör frångås
endast om särskilda skäl därtill föranleda’. — — — Det vore måhända
lämpligt att komplettera anvisningarna med exempel på sådana skäl, som
kunna motivera ett frångående av tidigare fastställd jämförelseinkomst. I
1942 års proposition örn krigskonjunkturskatt har departementschefen i fråga
om jämförelseinkomst för rörelse anfört följande olika fall, då ändring
bör kunna ifrågakomma (sid. 122 f):

o 1. Jämförelseinkomsten må beräknas med hänsyn tagen jämväl till upplånat
kapital ’i vissa fall, där andra ifrågakommande regler för bestämmande
av jämförelseinkomsten---giva ett obilligt resultat---’.

2. Vid utvidgning av rörelsen i sådan omfattning, ’att det praktiskt taget
kan sägas, att en ny rörelse föreligger’.

3. Vidare i de fall, då det kan ''genom en ny, verklig utredning påvisas,

att jämförelseinkomsten bort bestämmas till högre belopp än som tidigare
fastställts---’.

Kungl. Majlis proposition nr 193.

81

Ehuru det icke särskilt angivits föreligger givetvis ytterligare ett fall, då
tidigare fastställd jämförelseinkomst bör kunna ändras, nämligen då någon
felaktighet blivit begången vid jämförelseinkomstens fastställande.

Av departementschefens uttalande torde framgå, att möjligheterna att ändra
tidigare fastställd jämförelseinkomst äro mycket begränsade. Har jämförelseinkomsten
beräknats som medeltalet av rörelseinkomsterna under de båda
förkrigsinkomståren och är detta medeltal icke uppenbart ''obilligt’, torde
möjlighet att omräkna jämförelseinkomsten till medeltalet av en femårsperiods
inkomster eller tili 6 °/o eller högre procenttal av eget och främmande
kapital, med avdrag för utgiftsräntor, icke vara för handen.

Denna restriktiva inställning kan i vissa fall för den skattskyldige te sig
orättvis. Har han — kanske av en tillfällighet eller utan kännedom om olika
alternativ — yrkat och erhållit en viss jämförelseinkomst, bör han väl icke
vara bunden av denna för all framtid. På grund av de höga skattesatserna
kan även en relativt måttlig höjning av jämförelseinkomsten få stor ekonomisk
betydelse för honom. Härtill kommer, att en företagare, som först vid
1943 års krigskonjunkturskattetaxering kommer ifråga för taxering till krigskonjunkturskatt,
kan få sin jämförelseinkomst fastställd efter helt andra
grunder än dem, som uppgivits i hans tidigare deklarationer, medan den
deklarant, som redan tre gånger blivit taxerad, endast skulle ha mycket begränsade
möjligheter att få sin jämförelseinkomst justerad. Vid sådant förhållande
synes det rimligt, att möjlighet beredes även äldre, förut taxerade
företag att beräkna jämförelseinkomsten efter det fördelaktigaste av de alternativ,
som jämlikt anvisningarna till författningen eller tillämpad praxis
kunna ifrågakomma. Till undanröjande av meningsskiljaktigheter härom
vöre det sålunda angeläget, att bestämt uttalande örn lagstiftarens ställning
till fråsan kunde föreligga.»

Beräkning av inkomstminskning.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra följande.

»Enligt anvisningarna till 4 § punkt 10 i gällande förordning kan, där
jämförelseinkomsten fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna
för förkrigsinkomståren, beloppet av uppskattad inkomstminskning
bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal eller efter annan grund,
som finnes skälig. Så må, enligt vad som vidare föreskrives, förfaras även i
fall, då medeltalet betecknar ett underskott. Dessa undantagsbestämmelser
från den för beräkning av uppskattad inkomstminskning meddelade huvudregeln
nämligen att den vid beräkning av merinkomst fastställda jämförelseinkomsten
skall gälla, synas icke motiverade av sakliga skäl och det lärer
icke kunna undgås, att tillämpningen av dem blir godtycklig. Vi hemställa
därför, att de måtte utgå.»

Kostnader för representation och reparationer m. m.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

»Den föreslagna kompletteringsföreskriften i anvisningarna (ill 4 g, punkt
4 f) örn representations- och reparationskostnader torde vara av ett visst värde,
särskilt örn den upptages i deklarationsformuläret vid en särskild återföringsrubrik.
Beträffande nedskärningen av reparationsavdraget lärer man
dock få räkna nied att den får ett antal svårbedömliga skattetvister i släptåg.
Det kan vidare ifrågasättas örn icke i denna anvisningspunkt uppmärk Bihanq

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 193. G

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

samheten bör fästas jämväl på dispositioner i form av gåvor, ökning av
styrelsearvoden etc. i otillbörligt stor utsträckning.»

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida representationskostnader
o. dyl. böra ställas i relation till rörelsens utvidgning, och
yttrar vidare:

»Det är ett känt faktum alt varuknappheten och det allmännas regleringsåtgärder
för de flesta branscher medfört en väsentlig minskning av reklamutgifterna.
Denna kostnadsminskning är en direkt följd av kriget. Sannolikt
har även behovet av representation minskats i motsvarande mån. En kritisk
granskning av dessa kostnader torde därför vara av behovet påkallad även
i de fall, då någon ökning av utgifterna i förhållande till förkrigsinkomståren
ej ägt rum — och detta speciellt ifråga om enskilda företagare och familjebolag.

Vidkommande den föreslagna jämförelsen med ’förkrigsinkomståren’ må
framhållas som angeläget, att denna utsträckes även till åren 1939—1941,
d. v. s. till hela den senaste femårsperioden. Det har nämligen vid krigskonjunkturskattetaxering
år 1942 förekommit, att skattskyldig sökt motivera under
år 1941 kraftigt ökade representationskostnader med en utvidgning av
rörelsen, som i själva verket kommit till stånd redan år 1939.»

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ifrågasätter lämpligheten av det föreslagna
tillägget i punkt 4 f) av anvisningarna till 4 § och fortsätter:

»Om tillräckliga skäl föreligga att vid krigskonjunkturskattetaxeringen vägra
avdrag för ökade representationskostnader, borde avdrag enligt länsstyrelsens
mening i samma mån vägras vid inkomstskattetaxeringen. Då det nämligen
fastslagits, att sistnämnda taxering skall vara utgångspunkt vid krigskonjunkturskattetaxeringen,
skulle den föreslagna bestämmelsen kunna åberopas som
indirekt stöd för en uppfattning, att vid den ordinarie taxeringen möjlighet i
regel icke skulle finnas att vägra avdrag för ökade representationskostnader,
även när ökningen är större än som betingats av rörelses utvidgning eller
andra särskilda förhållanden. Vad beträffar bestämmelsen att avdrag under
viss förutsättning ej skulle medgivas för kostnader för reparationsarbeten,
vilka ''kunnat utan egentlig olägenhet uppskjutas’, vill länsstyrelsen ifrågasätta
lämpligheten av att överhuvud låta en sådan omständighet få relevans i
samband med avdragsrätten. Vid tillämpningen av en sådan bestämmelse
skulle taxeringsmyndigheterna ställas inför synnerligen vanskliga bedömningsfrågor.
Den i princip fastslagna likformighetsregeln synes kunna åberopas
till stöd för justering av beskattningsårets inkomst på denna punkt.»

övriga länsstyrelser och Överståthållarämbetet lia icke haft någon erinran
mot förslaget i denna del.

Mellankommunala pr öv ning snämnden framhåller, att det föreslagna stadgandet
fått en sådan avfattning, att det blir taxeringsmyndigheternas sak att
bevisa att det uppställda villkoret för oinskränkt avdragsrält icke är uppfyllt,
samt anför vidare:

»Helt naturligt måste det för varje taxeringsmyndighet bliva mycket svårt
för att icke säga omöjligt att åstadkomma bevisning, att ett visst reparationsarbete
utan egentlig olägenhet kunnat uppskjutas. Det föreslagna stadgandet
torde följaktligen kunna tillämpas endast i undantagsfall. Det kan därför
ifrågasättas, örn icke en omformulering borde ske, så att bevisbördan i stället
lades på den skattskyldige. Detta torde kunna uppnås genom exempelvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

83

följande formulering: ''— --bör avdrag för kostnaden medgivas endast

i den mån det visas, att ifrågavarande arbeten icke kunnat utan egentlig
olägenhet uppskjutas; dock---’.»

Statens priskontrollnämnd yttrar:

»I den allmänna diskussionen örn krigskonjunkturskatten har dess verkan
att föranleda ökade kostnader för representation, reparationer m. m. ofta
framhävts. Det säger sig självt, att en sådan verkan i nuvarande läge måste
bedömas som särskilt ogynnsam. Det är härvid icke endast fråga om i vad
mån de skattskyldiga härigenom kunna nedbringa beskattningen utan även
och kanske främst fråga örn i vad mån knappa produktionsfaktorer i nuvarande
försörjningsläge disponeras på ur folkhushållets synpunkt rationellt
sätt och örn effekten på balansen mellan köpkraft och varutillgång. Onödiga
representations- och reparationsutgifter för företagen kunna ur dessa synpunkter
icke försvaras. I den mån krigskonjunkturbeskattningens ovan antydda
verkan förhindras genom den föreslagna utformningen av anvisningarna
till 4 § fjärde punkten f) vill nämnden tillstyrka densamma. Nämnden
vill dock framhålla, att stora praktiska svårigheter måste vara förenade med
genomförandet av bestämmelser av denna art.

En annan väg att åstadkomma en inskränkning av reparationer och investeringar
under nuvarande förhållanden vore den att medgiva befrielse
från krigskonjunkturskatt för sådana avsättningar till investeringsfonder,
som uppfylla vissa villkor. Dessa villkor skulle innebära, att ifrågavarande
medel spärras på ett sådant sätt, att likviditeten på penningmarknaden
minskas. Vidare skulle medlen användas för investeringar under viss tidsperiod
efter krigets slut efter regeringens bestämmande. Därest företagen
icke iakttoge de uppställda villkoren, skulle krigskonjunkturskatt få erläggas
i efterhand för de avsatta medlen. Enligt nämndens uppfattning bör här
skisserade uppslag göras till föremål för särskilda överväganden.»

I den inom nämnden avgivna reservationen anföres:

»Den ifrågasatta inskränkningen i avdragsrätten för reparationer och representation
strider mot de principer, som allmänt tillämpas vid inkomstberäkning
och beskattning. Den prövning, som skulle ankomma på taxeringsmyndigheterna,
bleve ytterligt vansklig att verkställa och tillämpningen av
stadgandet måste befaras bliva slumpartad och godtycklig. Ett långt effektivare
medel att åstadkomma här åsyftade utgiftsminskning vore säkerligen
den av nämnden föreslagna utvidgade rätten att verkställa skattefria avsättningar
till investeringsfonder. Rätt till sådana avsättningar vid krigskonjunkturskattetaxeringen
hör medgivas. Därest så sker, blir säkerligen ytterligare
inskränkning i avdragsrätten icke erforderlig. Att såsom i promemorian föreslås,
giva en sådan inskränkning av hittills gällande avdragsrätt retroaktiv
verkan, skulle under alla förhållanden vara håde obilligt och meningslöst.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. anföra:

»Den föreslagna omredigeringen av och tillägget till anvisningarna till
4 § punkt 4 f) måste anses innebära en saklig ändring av hittills gällande
bestämmelser. Den ifrågasatta inskränkningen i avdragsrätten strider mot
allmänt vedertagna principer för inkomstberäkning och står näppeligen i
överensstämmelse med skäliga krav på rättvisa och billighet. Reparationsarbeten
liro ofta intimt förbundna med rationaliseringsåtgärder. Stadgandet komma
därför att motverka önskvärd rationalisering. Ofta är det ur flera synpunkter
lämpligt att samtidigt med trängande reparationsarbeten även verkställa
sådana reparationer, som under andra förhållanden kunnat anstå. Den prov -

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

ning, som enligt det föreslagna stadgandet skulle ankomma på taxeringsmyndigheterna,
bleve ytterligt vanskligt att verkställa och tillämpningen av stadgandet
måste befaras bliva slumpartad och godtycklig. Den hittillsvarande
formuleringen av författningsrummet möjliggör så långt gående justeringar
av utgiftsavdragen, som rimligen kunna ifrågasättas. Ett långt effektivare
och med beskattningens principer bättre överensstämmande medel att åstadkomma
här åsyftade utgiftsminskning vore säkerligen den av oss ovan föreslagna
utvidgade rätten att verkställa skattefria avsättningar till investeringsfonder.

Vi hemställa på grund härav, att den lydelse stadgandet erhållit i förordningen
om krigskonjunkturskatt för år 1942 måtte bibehållas. Under alla
förhållanden få vi bestämt bestrida, att den ifrågasatta författningsändringen
gives retroaktiv verkan. En sådan åtgärd skulle vara hänsynslös och skulle
framstå såsom desto mer kränkande för rättskänslan, som den icke är erforderlig
för åstadkommande av de åsyftade prohibitiva verkningarna, eftersom
utgifterna redan skett.»

Skånes handelskammare biträder förslaget beträffande representationskostnader
men finner däremot de föreslagna bestämmelserna i fråga örn reparationskostnader
mindre lämpliga, samt fortsätter:

»För bedömande av de frågor, som härvid kunna uppkomma, torde oftast
fordras både fackkunskap och ekonomiskt omdöme. Ett mera schablonmässigt
avgörande på samma sätt som beträffande representationskostnader lär
därför i dessa fall icke kunna ifrågakomma. Tvärtom måste underhållskostnaderna
i avsevärd grad få växla med olika konjunkturer och framtidsutsikter.
För att giva uttryck häråt får handelskammaren föreslå, att författningstextens
bestämmelse om avdragsvägran, ’då underhållsarbetet utan
egentlig olägenhet kunnat uppskjutas’, ändras därhän att avdrag ej skall medgivas
’då arbetet enligt god affärssed bort anstå’.»

Handelskammaren i Göteborg yttrar, bland annat:

»Genom den föreslagna förändringen komma förmodligen en del av de —

--''onödiga’ utgifterna att försvinna, men säkerligen icke alla. Å andra

sidan kan förändringen medföra risker för att de skattskyldiga komma att
vara alltför försiktiga då det gäller att verkställa reparationer som, ehuru
de icke äro nödvändiga, dock måste anses önskvärda för bibehållande av produktionsapparatens
effektivitet.»

Kooperativa förbundet behandlar frågan örn avdrag för kostnader för reparationer
o. dyl. och ställer sig betänksam gentemot en formulering, som
lätt kan inbjuda till godtycke, samt fortsätter:

»Under nuvarande krigsförhållanden är det ofta nödvändigt att verkställa
genomgripande ändringsarbeten inom befintliga industribyggnader för att
kunna tillgodose kraven på nya eller förändrade produkter. Vid dylika tillfällen
är det icke ovanligt att i samband med förändringarna ganska vidlyftiga
arbeten måste vidtagas, vilka skattetekniskt böra hänföras till reparationsarbeten
eller i varje fall till därmed jämförliga avdragsgilla omkostnader.
Förbundet har velat framhålla, att i dylika fall någon jämförelse med
motsvarande kostnader under förkrigsåren icke bör förekomma, än mindre
bör avdrag kunna vägras för de nya kostnaderna vid taxering till krigskonjunkturskatt.
»

Sveriges köpmannaförbund säger sig icke ha funnit anledning till någon
erinran mot förslaget i denna del.

85

Kungl. Maj-.ts proposition nr 193.

Kommerskollegium biträder förslaget beträffande representationskostnader
och anför i övrigt:

»Beträffande avdrag för reparationskostnader, torde de föreslagna bestämmelserna
å ena sidan sannolikt medföra, att en del onödiga utgifter komma
att försvinna, men å andra sidan innebära påtagliga risker för att önskvärda
rationaliseringsåtgärder icke komma till utförande. Det har av flera av näringsorganisationerna
betonats, att det ofta är lämpligt alt i samband med
trängande reparationsarbeten även verkställa vissa andra ombyggnadsarbeten
och rationaliseringsåtgärder, som visserligen ''utan egentlig olägenhet’ kunnat
uppskjutas, men som dock ur både ekonomiska och produktionsfrämjande
synpunkter böra komma till utförande.

Det lärer knappast kunna undvikas, att den prövning, som skulle åligga
taxeringsmyndigheterna enligt det föreslagna stadgandet, ej sällan skulle komma
att gälla spörsmål av produktionsteknisk art, som taxeringsmyndigheterna
knappast äga kompetens att bedöma. Det kan därför befaras, att avgörandena
komma att bli föga enhetliga och i viss mån präglas av godtycklighet.
Enligt kollega mening böra därför såvitt angår reparationskostnader de nuvarande
avdragsbestämmelserna bibehållas.

Kollegium vill i anslutning härtill föreslå, att anvisningarna till 4 § punkt
4 f) erhålla följande lydelse: ''Avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond
eller investeringsfond är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad,
som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret,
dock att vad angår kostnad för representation o. dyl. i större
omfattning än under förkrigsinkomståren avdrag må medgivas endast i den
mån omkostnaden betingats av rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden.
’»

Lantbruksstyrelsen yttrar:

»Den föreslagna ändringen, som otvivelaktigt innebär en viss skärpning i
beskattningen, torde åtminstone i vissa fall kunna få betydelse även för jordbruket
genom minskad möjlighet till avdrag vid ombyggnader och större reparationer
m. m., ehuru densamma tydligtvis pakallats av förhallanden inom
andra näringsgrenar. Då ändringen uteslutande har till syfte att förekomma
missbruk, torde någon erinran mot densamma icke kunna göras.»

Kammarrätten anför, bland annat:

»Kammarrätten känner sig i hög grad tveksam örn nödvändigheten av dessa
kompletterande bestämmelser, som enligt kammarrättens uppfattning skulle
vara ägnade att åstadkomma missförstånd och svårigheter vid det praktiska
taxeringsarbetet.

Vad angår representation o. dvl. i större omfattning än under förkrigsinkomståren
skulle enligt förslaget avdrag för omkostnaden medgivas endast i
den mån den betingats av rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden.
Enligt vad nu gäller är skattskyldig berättigad att vid taxering för
inkomst erhålla avdrag för representationskostnader i den mån desamma anses
nödvändiga för inkomstens förvärvande.Enahanda rätt lärer böra tillerkännas
vid taxering till krigskonjunkturskatt. Skatteberedningens förslag
torde i själva verket innebära, att olika bevisregler skulle uppställas för den
ordinarie inkomsttaxeringen oell för krigskonjunkturskatletaxeringen, därvid
bevisprövningen skulle ställa sig mera sträng vid den senare taxeringen än
vid den förra. Genom en sådan anordning skulle emellertid kunna riskeras,
att uppgivna representationskostnader som regel utan vidare prövning bleve
godtagna vid inkomsttaxeringen, men att desamma vid taxeringen till krigs -

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

konjunkturskatt reducerades enligt av skatteberedningen föreslagen schablon.
En praxis av detta slag, som beträffande den ordinarie inkomsttaxeringen kan
befaras kvarstå även sedan krigskonjunkturskatten avskaffats, måste framstå
såsom synnerligen betänklig. — Av det remitterade förslaget framgår
icke, örn med uttrycket representation o. dyl. möjligen avses även reklam.
Enligt vad kammarrätten underhand inhämtat är detta ej avsikten, vilket
därest förslaget i denna del lägges till grund för lagstiftning torde för undvikande
av missförstånd böra komma till uttryck på något sätt.

Otvivelaktigt kan skattskyldig undandraga sig krigskonjunkturskatt genom
att under ett beskattningsår utföra reparationer, som han, därest skattesynpunkten
ej förefunnits, eljest skulle uppskjutit till ett senare år. Om såsom
föreslagits i författningstexten särskilda bestämmelser införas om huru i
sådant fall skall förfaras, torde i nästa års lagstiftning om krigskonjunkturskatt
komma att erfordras särskilda regler angående sättet för tillgodoräknande
av tidigare ej åtnjutna avdrag för reparationskostnader. Regler av
sådant slag skulle emellertid ytterligare komplicera den invecklade lagstiftningen
på ifrågavarande område.

Enligt kammarrättens uppfattning kunna de icke särskilt talrika fall, då
ifrågavarande speciella regler skulle tillämpas, utan större svårighet lösas i
praxis. Med hänsyn härtill ävensom till de ej önskvärda konsekvenser, som
enligt vad ovan framhållits skulle kunna uppkomma, vill kammarrätten hemställa,
att de föreslagna särskilda bestämmelserna om representation o. dyl.
samt reparationer o. dyl. icke införas i författningstexten.»

Kostnader för pensionering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

»Vid de tre föregående årens taxering till krigskonjunkturskatt har frågan
om avdragsrätt för pensioneringskostnader oupphörligt varit aktuell för rörelseidkare.
Utöver författningens anvisningar, har centralkonsulenten för
krigskonjunkturskattetaxeringen i utsänd P. M. formulerat de villkor, som enligt
hans mening borde vara uppfyllda för att avdrag för sådana kostnader
skulle medgivas. Det har från företagens sida gjorts starka erinringar mot
att dessa strängt restriktiva villkor i praktiken omöjliggjorde avdrag, som
eljest hade sakligt fog för sig. Prövningsnämnden i detta län har hittills följt
centralkonsulentens mening men förefintlig tvekan har ökats genom det förhållandet,
att ur förarbetena till förordningen icke kan hämtas något direkt
stöd för de uppställda stränga fordringarna. Ur denna synpunkt vöre det
önskvärt att ett auktoritativt uttalande i saken kunde göras i samband med
proposition om ny förordning i år.»

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. yttra:

»De beträffande avdrag för kostnad för pensionering av anställda meddelade
bestämmelserna försvåra företagens strävan att säkerställa de anställdas
försörjning vid inträdande arbetsoförmåga, vilket ur sociala synpunkter
är beklagligt. Företag, som på grund av otillfredsställande vinstresultat under
tidigare år icke haft tillfälle alt avsätta tillräckliga belopp för detta ändamål,
borde genom utvidgad avdragsrätt beredas möjlighet att fylla förefintliga
brister i detta hänseende. Härigenom skulle tillika sparverksamheten
främjas. Denna synpunkt synes böra beaktas i den nya förordningen.»

I huvudsak samma synpunkt framföres av Sveriges redareförening, som
tillika anmärker, att de nuvarande bestämmelserna visat sig vara synnerligen
svårtillämpliga samt att det därför vore angeläget att dessa bestämmelser
omarbetades i förtydligande syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

87

Beräkning av ränta å eget kapital.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län anför:

»Enligt anvisningarna till 4 § punkt 8 b) i 1942 års krigskonjunkturskatteförfattning
skall ''såsom eget kapital i rörelsen utom i fall som avses i 4 §
6 mom. anses det belopp, varmed tillgångarna överstiga skulderna enligt den
värdesättning, som skott i räkenskaperna, dock att beträffande kapital nedlagt
i maskiner, inventarier, byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande
bruk hänsyn skall tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna,
som ligger till grund för inkomstuppskattningen enligt denna förordning’.
Skillnaden mellan verkställda avskrivningar i räkenskaperna och
värdeminskningsavdrag enligt krigskonjunkturskatteförordningens gi under
får alltså räknas som eget kapital. De genom nedskrivning av varulager skapade
dolda reserverna få däremot icke medräknas som eget kapital vid ränteberäkningen.
Då möjligheten att vid taxering skapa dolda reserver a maskiner
och inventarier i huvudsak torde vara begränsad till företag, som äga rätt
till fri avskrivning, kunna sådana företag vid ränteberäkningen åtnjuta förmåner,
som icke komma sådana andra företag till godo, vilka icke åtnjuta
fri avskrivningsrätt. Det är dock att märka, att dessa genom överavskrivning
skapade dolda reserver icke blivit föremål för inkomstbeskattning. Hade företaget
varit förhindrat att vid inkomsttaxeringen lägga dessa dolda reserver
och i stället redovisat en i motsvarande mån ökad vinst, skulle 40 ä 50 °/o
av denna konsumerats för därå belöpande skatter och endast återstoden kunnat
redovisas som kapitalreserv. Gällande regler kunna sålunda sägas innebära
en i viss mån obehörig fördel för vissa företag. Att denna fråga icke
enbart är av teoretiskt intresse belyses därav, att vid 1942 års krigskonjunkturskattetaxering
här i länet tre till krigskonjunkturskatt taxerade aktiebolag
redovisade en sammanlagd ökning av dylika dolda reserver, tillkomna åren
1938—1940. med 14,346,971 kronor. Vid taxering till krigskonjunkturskatt
verkställt ränteavdrag efter 6 °/''o å denna kapitalökning kan beräknas till
860.818 kronor. Örn hänsyn tages till att dessa 14,346,971 kronor utgjorde
obeskattade kapitalreserver och en skälig reducering därav exempelvis med
50 % verkställdes för beräknad, därå vilande skatteskuld, skulle ränteavdraget
reduceras till 430,409 kronor, alltså en avsevärd skillnad.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke viss rättvisa skulle skapas
genom föreskrift om att dylika genom överavskrivningar a maskiner och anläggningar
tillkomna dolda reserver finge medräknas allenast med, förslagsvis,
halva beloppet — eller möjligen icke alls. Då den i varulagret investerade
dolda reserven ej får medräknas vid ränteberäkningen, kan det nuvarande
systemet lätt leda till att företag med fri avskrivningsrätt, vid lagerminskning,
flytta över sina dolda reserver lill maskiner och inventarier och därvid vinna
fördelar vid avdragsberäkningen för kapitalökning, ehuru någon reell förändring
av det egna kapitalet icke ägt rum.

Nyssnämnda anvisningar till 4 § punkt 8 b) angiva vad som skall iakttagas
vid beräkning av eget kapital i rörelsen. Dessa anvisningar borde emellertid
kompletteras med en bestämmelse angående mera detaljerad specifikation
av de i eget kapital ingående beloppen för respektive år. Ränteberäkningen
är ofta svår att kontrollera, enär de vid taxeringen tillgängliga handlingarna
icke innehålla för kontroll erforderliga uppgifter. I ett stort antal fall har
länsstyrelsen därför genom skriftliga förfrågningar hos deklaranten måst
införskaffa de erforderliga upplysningarna. Sådan korrespondens torde böra
göras överflödig genom obligatorisk uppgiftsplikt i deklarationen eller därvid
fogad bilaga. Én ytterligare fördel härmed vöre, att kontrollen förenklades,

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

så att även mindre kvalificerad personal kunde användas för den rent rutinmässiga
kontrollen av denna detalj.

Vid taxering av rederiföretag år 1943 torde fråga uppkomma, huruvida
dold förkrigsrescrv, som förefunnits redan under förkrigsinkomståren och då
ej inräknats i det egna kapitalet men som i samband med förlisning och därefter
följande lyftning av försäkringssumman för förlorat fart gg kommit att
redovisas som synlig kapitalreserv i 1941 års balansräkning, skall medtagas
vid beräkning av avdrag för ränta å ökning av eget kapital. Rent formellt
torde nu gällande författning ej lägga hinder i vägen för medtagande av denna
post vid ränteberäkning, ehuru det synes vara uppenbart, att ett dylikt
tillvägagångssätt rent materiellt borde anses obehörigt.

Enligt anvisningarna till 4 § punkt 8 a) skall i det fall, att ''annan grund
an medeltalsberäkning tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande’
räntan ''beräknas efter grund som finnes skälig''. I de fall, då vid 1942 års
krigskonjunkturskattetaxering jämförelseinkomsten fastställdes till viss procent
av eget och främmande kapital vid 1941 års ingång, uppkom frågan,
huruvida och i vilken mån under år 1942 uppkommen kapitalökning skulle
beaktas vid ränteberäkningen. Samma spörsmål uppkommer även i fall, då
jämförelseinkomsten beräknas till minimibeloppet 3,000 kronor. Tvekan
finnes om i så fall ränteavdraget för kapitalökningen skall ske endast i den
män det överstiger 3,000 kronor eller om dess hela belopp skall verka utöver
3,000 kronor. En komplettering av anvisningarna eller ett principuttalande
i denna angelägenhet skulle vara av värde för taxeringsarbetet.»

Mellankommunala prövning snämnden yttrar:

»I punkt 8 b) anvisningarna till 4 § i fjolårets förordning är stadgat, att
vid beräkning av eget kapital^ avsättning i räkenskaperna för framtida skattebetalning
ej skall räknas såsom skuld. Bestämmelsen synes vara avsedd
att oförändrad ingå i 1943 års förordning. Vid fjolårets taxering tolkades
nyssnämnda bestämmelse nästan undantagslöst av de skattskyldiga så, att
skatteavsättning i sin helhet räknades såsom eget kapital. Mellankommunala
prövningsnämnden liksom förmodligen de flesta prövningsnämnder i riket
godkände emellertid icke en sådan tolkning. Prövningsnämndema ansågo
att, därest skattefonder eller skatteavsättningar enligt sin bestämmelse använts
till betalning av de under beskattningsåret efter hand förfallande skattebeloppen,
dessa medel icke kunde räknas såsom kapital i rörelsen under
hela året. Enligt metoder, som rekommenderats av konsulenten hos centrala
krigskonjunkturskattenämnden, reducerades därför det egna kapitalet med
belopp, som avsågo under året utbetalda skatter. Därvid tillämpades efter
den skattskyldiges val antingen en exakt metod, enligt vilken för varje skatteinbetalning
skattefonden minskades med så många 360-delar av det inbetalda
beloppet, som antalet dagar återstode från inbetalningstillfället till
årets slut, eller en schablonmetod, innebärande avdrag för två tredjedelar
av skattebetalningarna under året. Den sistnämnda beräkningsgrunden hade
valts med hänsyn till att större delen av skatterna regelmässigt betalas under
första halvåret. Mot dessa åtgärder av prövningsnämndema reste de
skattskyldiga mycket ofta invändningar under åberopande av nyssnämnda
författningsbestämmelse och under påstående att laglig grund för åtgärderna
saknades. I åtskilliga besvär över fjolårets taxering torde samma invändningar
hava upprepats. Då det av prövningsnämndema tillämpade förfaringssättet
synes sakligt motiverat men måhända kan förefalla att stå i strid
med författningsbestämmelsen, må det önskemålet uttalas, att till förebyggande
av upprepade tvister om denna sak prövningsnämndernas förfaringssätt
måtte omnämnas med godkännande i propositionen.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

89

Vissa frågor rörande rederiers beskattning.

Sveriges redareförening yttrar, bland annat:

»En för rederinäringen betydelsefull fråga är den om det s. k. överprisavdraget.
Endast i fråga om ersättningstonnage får hela överpriset avdragas,
medan i andra fall detta avdrag reduceras med tjugufem procent av
det nyanskaffade fartygets förkrigsvärde. Fartygsförlusterna genom krigshändelser
hava emellertid vuxit till den grad, att desamma icke under kriget
hinna ersättas, i vart fall om man utgår från förlusterna i tontal. Taxeringsmyndigheterna
torde emellertid hava verkställt jämförelsen enbart mellan
det förlista och nyanskaffade fartygets förkrigsvärden utan att taga
hänsyn till att — detta gäller i främsta rummet linjerederierna — förlust
av ett fartyg för upprätthållande av rörelsen kräver anskaffande av nytt
tonnage till minst samma storlek som det förlorade, oaktat det nya fartyget
har ett högre värde i penningar än det förlista. Med hänsyn till det nu
anförda och då reglerna på förevarande område för industrien starkt uppluckrats
i praxis (jämför centrala krigskonjunkturskattenämndens anvisningar)
hemställer föreningen örn sådan ändring i författningen, att regelmässigt
hela överpriset må avdragas.

I skatteberedningens promemoria med förslag till krigskonjunkturskatt
för år 1942 uttalades, att för fartyg utanför spärren torde extra värdeminskningsavdrag
kunna medgivas på grund av eftersatt underhåll. I samma promemoria
erinrades örn att hinder ej funnes att beräkna en högre procentsats
för värdeminskningsavdragen under beskattningsåret än under förkrigsinkomståren,
om det kunde påvisas, att slitningen under beskattningsåret
varit avsevärt större än normalt.

Vid 1942 års taxering till krigskonjunkturskatt har fråga uppkommit,
huruvida icke, vad ovan anförts om fartyg utanför spärren, jämväl borde
gälla i fråga om sådana fartyg, som under beskattningsåret varit sysselsatta
innanför spärren i mycket intensiv trafik, exempelvis kol- eller malmtrafik,
och på grund härav icke kunnat underhållas på normalt sätt.

Enligt vad föreningen inhämtat hava prövningsnämnderna i vissa län
medgivit skattskyldiga extra värdeminskningsavdrag, då nyss berörda förhållanden
varit för handen beträffande fartyg innanför spärren, medan åter
i andra liknande fall sådant avdrag vägrats de skattskyldiga.

Därest ett fartyg användes i mycket intensiv drift och underhållet till
följd härav måst eftersättas, ligger det i sakens natur, att förslitningen av
fartyget blir större i dylikt fall, än om detsamma användes i normal drift
och kan underhållas på normalt sätt. Kan den skattskyldige visa, att nyssberörda
omständigheter föreligga, bör han givetvis vara berättigad till extra
värdeminskningsavdrag, oberoende av om fartyget under beskattningsåret
varit sysselsatt utanför eller innanför spärren.

Då det är av vikt, att tillämpningen av bestämmelserna på detta område
blir så enhetlig och rättvis som möjligt samt att onödiga tvister rörande
tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser undvikas, får föreningen hemställa,
att ett förtydligande uttalande i förut berörda hänseende göres i motiveringen
till förslaget örn krigskonjunkturskatt för år 1943.»

I övrigt må i detta sammanhang hänvisas till det förut omnämnda yttrandet
av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus ian angående beräkning av
ränta å egel kapital.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

övriga frågor.

Frågan om avdrag vid inkomstuppskattningen för bidrag till den teknisktvetenskapliga
forskningens ordnande har upptagits av delegerade för Sveriges
industriförbund m. fl., som yttra:

»Den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande, varom utredningar
särskilt under senaste tiden pågått, har omfattats med stort intresse av såväl
näringsföretagen som statsmakterna. Betydelsen av denna verksamhet för vår
framtida försörjning och det allmänna välståndet lärer näppeligen kunna
överskattas. Under såväl redan avslutade som pågående förhandlingar har
från näringsföretagens sida ådagalagts villighet att medverka till upprättande
och drivande av forskningsinstitut inom olika näringsgrenar genom betalande
av såväl engångs- som årliga bidrag. Näringsföretagen hava därvid
förutsatt såsom självklart, att sådana bidrag äro i beskattningshänseende avdragsgilla,
då de uppenbarligen utgöra omkostnader i rörelsen. För den fortsatta
organisationen av ifrågavarande verksamhet och dess bedrivande är
det emellertid angeläget att varje tvekan om bidragens karaktär av vid
beskattningen avdragsgilla omkostnader undanröjes. Med hänsyn till krigskonjunkturskatteförordningens
vaga och svårtolkade bestämmelser synes
emellertid, såvitt krigskonjunkturskattetaxeringen angår, avdragsrätten icke
under alla förhållanden kunna anses klar.

Vi hemställa därför, att i krigskonjunkturskatteförordningen för år 1943
måtte inrymmas ett förtydligande stadgande, varav klart framgår, att såväl
ifrågavarande engångsbidrag som de årliga bidragen få avdragas vid merinkomstens
beräkning och anhålla tillika, att i samband med framläggande
av förslag till dylikt stadgande måtte bekräftas, att nämnda bidrag enligt
gällande rätt få avdragas vid taxering till kommunal inkomstskatt samt
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.»

Nämnda hemställan biträdes av kommerskollegium.

En speciell fråga om bankaktiebolags krigskonjunkturbeskattning framföres
av bank- och fondinspektionen, som anför:

»I banklagen stadgas, att bankaktiebolags inlåning icke får överstiga ett
belopp beräknat i visst förhållande till bolagets egna fonder. Särskilt under
de sist förflutna åren har inlåningen flödat så att relationen mellan inlåning
och egna fonder i flera fall icke kunnat upprätthållas. Genom en särskild
temporär lagstiftning har visserligen möjlighet bereus för ett dispenserande
från banklagens ifrågavarande föreskrift, och en ny lagstiftning med samma
innebörd och med begränsad giltighet lärer kunna vara att förvänta. Men såsom
inspektionen, då fråga varit om meddelande av sökt dispens i förevarande
hänseende, plägat framhålla, har det bort förutsättas, att vederbörande
bank under dispenstiden vidtoge åtgärder för upprätthållande eller uppnående
av den i banklagen föreskrivna relationen mellan bankaktiebolags inlåning
och dess fonder. Att så icke kunnat ske har i viss mån föranletts därav
att fondavsättningar i erforderlig omfattning icke företagits, ehuru sådan
kunnat äga rum genom framtagande av förefintliga dolda reserver. I annat
sammanhang har inspektionen framhållit, att en mera betydande fondavsättning
av vinstmedel har försvårats av den skärpta beskattningen i synnerhet
den år 1940 införda krigskonjunkturbeskattningen, vilken i förevarande avseende
av inspektionen betecknades såsom prohibitiv. Enligt inspektionens mening
kan det icke vara lämpligt, att i en lagstiftning lämnas en föreskrift, vilkens
iakttagande försvåras eller rent av förhindras genom en annan lagstift -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

91

ning. Nu angivna förhållanden böra enligt inspektionens mening föranleda,
att beträffande bankaktiebolag från krigskonjunkturskatt undantages vinst,
som för iakttagande av den i banklagen givna föreskriften om inlåningens
förhållande till bolagets egna fonder användes för avsättning till bolagets fonder.
»

Beträffande de uttalanden som av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Departements C

filif 671

gjorts rörande jämförelseinkomsten får jag hänvisa till mitt i propositionen
angående krigskonjunkturskatt för år 1942 gjorda uttalande att, därest
det genom en ny verklig utredning kunde påvisas att jämförelseinkomsten
bort bestämmas till ett högre belopp än som tidigare fastställts, därmed också
i allmänhet torde vara klarlagt att särskilda skäl förelåge för frångående av
det tidigare fastställda beloppet. Även om en fastställd jämförelseinkomst i
regel ej bör frångås, bör dock den allmänna principen vara, att en skattskyldig
som redan tidigare taxerats och därvid fått sin jämförelseinkomst bestämd
ej bör komma i sämre läge än en skattskyldig som i år taxeras för
första gången. Örn sålunda ett företag, som redan förut taxerats till krigskonjunkturskatt,
tydligt kan påvisa, att jämförelseinkomsten enligt numera
allmänt tillämpade regler bör bestämmas till högre belopp än det vid tidigare
taxering fastställda, böra sådana särskilda skäl anses föreligga, som motivera
ett frångående av det tidigare antagna beloppet. Någon komplettering
av författningstexten i ifrågavarande hänseende torde ej vara erforderlig.

Enligt punkt 10 av anvisningarna till 4 § kan, där jämförelseinkomsten
fastställes till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren,
beloppet av uppskattad inkomstminskning bestämmas med utgångspunkt
från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes skälig, och
så må förfaras även i det fall då medeltalet betecknar ett underskott. Delegerade
för Sveriges industriförbund m. fl. ha hemställt, att dessa bestämmelser
måtte utgå och att inkomstminskning således alltid skall beräknas med
utgångspunkt från den faktiskt fastställda jämförelseinkomsten. Med en sådan
regel skulle emellertid en skattskyldig kunna få åtnjuta avdrag för inkomstminskning,
där i verkligheten inkomstökning i förhållande till förkrigsinkomståren
förelåge, ehuru sådan ej framkomme med utgångspunkt från jämförelseinkomsten.
Ett sådant resultat kan icke anses tillfredsställande. Jag kan
därför ej tillmötesgå de delegerades hemställan. För att markera att tillämpningen
av ifrågavarande bestämmelser icke är beroende på myndigheternas
gottfinnande föreslår jag, att ordet »kan» utbytes mot »skall». En viss skälighetsprövning
torde emellertid ej kunna undvikas, nämligen i de fall, där något
medeltal för bägge förkrigsinkomståren ej finnes. En omformulering för
att klargöra detta synes böra företagas.

Vad angår frågan om avdrag för kostnader för representation och reparationer
m. in. har skatteberedningens förslag föranletts därav att det framträtt
en alltmer påtaglig tendens att använda merinkomster flir reparationsarbeten
och representation i syfte att undgå krigskonjunkturskatt. Denna ten -

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

dens framhölls redan sistlidet år kraftigt av delegerade för Sveriges industriförbund
m. fl., och jag yttrade i anledning därav att gällande stadgande
i ämnet visserligen icke i större utsträckning torde ha tillämpats, men att
dess tillämpning givetvis kunde ifrågakomma och att företagen måste räkna
med denna möjlighet. I anledning av vad som anförts i vissa yttranden,
i vilka de föreslagna bestämmelserna tydligen missförståtts, torde böra
erinras, att meningen med dessa givetvis icke varit att uppställa olika bevisregler
för den ordinarie inkomsttaxeringen, å ena, och taxeringen till krigskonjunkturskatt,
å andra sidan, då det gäller att bedöma j vad mån kostnader
av ifrågavarande slag överhuvud äro avdragsgilla. I detta hänseende
gälla samma regler för båda taxeringarna. Syftet med de föreslagna bestämmelserna
är att för taxeringen till krigskonjunkturskatt ge direktiv för tilllämpning
av de vid denna taxering gällande reglerna och särskilt den s. k.
likformighetsregeln, varigenom avdrag för kostnader, som ökats sedan förkrigsinkomståren,
under vissa förutsättningar kan förvägras, även om de äro
att betrakta såsom verkliga omkostnader i rörelsen och såsom sådana avdragits
vid nettointäktens beräkning. Vad angår avdrag för representationskostnader
torde jag få erinra, att det i promemorian framlagda förslaget i denna
del direkt tillstyrkts i flera av de yttranden som avgivits av näringsorganisationerna.
Jag anser också att uttryckliga regler om avdragsrätten beträffande
sådana kostnader i anslutning till beredningens förslag böra meddelas. Särskild
uppmärksamhet är givetvis på sin plats där fråga är om avdrag för
representationskostnader för enskild skattskyldig eller för familjebolag, men
beskattningsmyndigheterna böra ej vägra avdrag för kostnader för vilka måhända
en tillfredsställande motivering kan företes. Att rena reklamkostnader
ej ingå i kostnader för representation o. dyl. vill jag i anledning av kammarrättens
därom uttalade önskan understryka. Mera tveksam kan frågan ställa
sig rörande lämpligheten av skatteberedningens förslag beträffande reparationskostnader
o. dyl. Jag finner mig också kunna avstå från att förorda
nya bestämmelser i detta avseende men vill ytterligare understryka vad jag
förra året uttalade angående dylika kostnader.

I anledning av vad länsstyrelsen i Östergötlands län anfört torde jag få
framhålla, att gåvor, ökning av styrelsearvoden m. m. stundom torde kunna
anses ha haft till syfte att nedbringa beskattningen. Någon komplettering
av författningstexten i denna punkt har jag emellertid ej ansett erforderlig.

Beträffande den av statens priskontrollnämnd och delegerade för Sveriges
industriförbund m. fl. i detta sammanhang omnämnda frågan om avdrag för
avsättningar till investeringsfonder får jag hänvisa till vad jag härutinnan
anfört i den allmänna motiveringen.

I fråga om avdrag för kostnad för pensionering ha delegerade för Sveriges
industriförbund m. fl. framhållit, bland annat, att företag, som på grund
av otillfredsställande vinstresultat under tidigare år icke haft tillfälle att
avsätta tillräckliga belopp för detta ändamål, borde genom utvidgad avdragsrätt
beredas möjlighet att fylla förefintliga brister i detta hänseende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

93

Ett tillmötesgående av en sådan synpunkt skulle emellertid innebära att
pensioneringsfrågan skulle ordnas på krigskonjunkturskattens bekostnad,
vilket jag ej kan finna lämpligt. Då kostnaderna i sin helhet äro avdragsgilla
vid den ordinarie beskattningen och de hittills gällande bestämmelserna vid
krigskonjunkturbeskattningen avse dels avdragsrätt för ökad årlig kostnad,
dels avdragsrätt för en ej obetydlig del av engångskostnad, måste den
gällande lagstiftningen betecknas som tillmötesgående, och jag kan ej förorda
en längre gående avdragsrätt. Vad i yttrandena anförts i övrigt föranleder
mig att framhålla svårigheten att i författningstexten införa regler för
alla de olikartade förhållanden och de olika former för pensionering som
kunna ifrågakomma. Det måste överlämnas åt den praktiska rättstillämpningen
att besvara uppkommande spörsmål och jag anser mig ej böra taga
ställning till de principer som hittills tillämpats härutinnan. Emellertid vill
jag hänvisa till det uttalande angående begreppet »verklig förpliktelse», som
gjordes av skatteberedningen i dess promemoria angående krigskonjunkturskatt
för år 1942. För att en sådan förpliktelse skulle anses föreligga torde, enligt
vad beredningen framhöll, böra fordras, att arbetsgivaren icke kunde i
framtiden undandraga sig förpliktelsen och att de utbetalda medlen ej skulle
kunna återgå till honom. Enbart genom en avsättning till pensionsstiftelse
utan att arbetsgivaren eller pensionsstiftelsen själv vore bunden gentemot
de anställda kunde ej någon verklig förpliktelse anses föreligga. Den sålunda
uttalade meningen anser jag mig kunna biträda, och vill endast tilllägga
att svaret på frågan huruvida en verklig förpliktelse är för handen
givetvis kan utfalla olika beträffande större företag med många anställda
och smärre företag av familjebolagstypen, där måhända pensioneringen till
sist skulle komma att avse aktieägarna själva.

Beträffande reglerna för beräkning av eget kapital föreslår jag av de skäl,
som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört, den ändring i skatteberedningens
förslag, att beträffande kapital nedlagt i maskiner, inventarier,
byggnader eller andra dylika tillgångar för stadigvarande bruk hänsyn skall
tagas till den särskilda värdesättning av tillgångarna, som ligger till grund
för inkomstuppskattningen enligt krigskonjunkturskattetaxeringen såtillvida,
att i eget kapital inräknas, för andra förkrigsinkomståret hälften av
skillnaden mellan de i räkenskaperna för första förkrigsinkomståret gjorda
avskrivningarna och de vid inkomstuppskattningen för samma år medgivna
avskrivningarna samt för beskattningsåret hälften av skillnaden mellan i räkenskaperna
gjorda och vid inkomstuppskattningen medgivna avskrivningar
för vart och ett av förkrigsinkomståren och de beskattningsår, för vilka
taxering till krigskonjunkturskatt därefter ägt rum, eller, därest de vid inkomstuppskattningen
för nämnda år medgivna avskrivningarna äro större
än de i räkenskaperna verkställda, eget kapital minskas med hälften av det
överskjutande beloppet. Likaledes i anledning av nämnda länsstyrelses yttrande
föreslås att beträffande kapital nedlagt i fartyg, som använts i rörelsen under
båda förkrigsinkomståren men försålts eller föplorats före beskattningsårets

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 193-

ingång, i eget kapital för vartdera förkrigsinkomståret skall inräknas hälften
av den dolda reserv i fartyget, som enligt räkenskapernas värdesättning fanns
vid första förkrigsinkomstårets ingång. Att endast hälften av den dolda reserven
i fartyg i fall som nu sagts skall inräknas har ansetts vara i konsekvens
med den föreslagna första bestämmelsen. På grund av detta stadgande har
även en omformulering gjorts i sista stycket av punkt 8 b) i anvisningarna,
varigenom en dubbelberäkning av det egna kapitalet i byggnader förhindras.

Frågan i vad mån mera detaljerad specifikation av de i eget kapital
ingående beloppen bör lämnas torde få tagas under närmare övervägande
i samband med utarbetande av deklarationsformulären.

I anledning av vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i övrigt i förevarande
avseende anfört får jag uttala, att i fall där jämförelseinkomsten bestämts
till medeltalet av förkrigsinkomstårens inkomster ränteberäkningen
skall ske med utgångspunkt från medeltalet av kapitalet under nämnda år,
samt att så i regel torde kunna förfaras även i de fall där jämförelseinkomsten
bestämts efter skälighetsuppskattning av en normal inkomst under dessa år
eller till medeltalet av inkomsterna under exempelvis en femårsperiod eller
till minimibeloppet 3,000 kronor. I andra fall kan ifrågakomma att ränteberäkningen
bör göras efter annan grund. Har visst års inkomst lagts till grund
för jämförelseinkomstens bestämmande, bör räntan beräknas till viss procent
av kapitalet under detta år. Någon komplettering av författningstexten på
denna punkt synes mig ej erforderlig.

På grund av vad mellankommunala prövningsnämnden anfört torde böra
erinras, att det i fjolårets proposition gjorda uttalandet att all skattereserv
borde betraktas såsom eget kapital givetvis endast avsåg redovisningen enligt
balansräkningen vid respektive års början. Därest kapitalet under året disponerats
för det ändamål för vilket det avsatts, måste detta tydligen likställas
med annan minskning av kapitalet. Att beskattningsårets vinstmedel sedermera
i bokslutet för detta år disponerats för avsättning till skatter som skola
betalas under påföljande år får ej påverka kapitalberäkningen för det ifrågavarande
året.

I övrigt torde jag i detta sammanhang få framhålla att, eftersom årets
vinst ej skall inräknas i eget kapital, såsom sådant ej heller få upptagas
med årets vinst gjorda nedskrivningar eller avsättningar, varigenom nybildning
av reserv i tillgångar eller ökning av redovisat eget kapital ägt rum.

Med hänvisning till att vissa rederier ej kunna helt ersätta förlorat tonnage
yrkar Sveriges redareförening rätt till omedelbart avdrag såsom för
överpris för hela det belopp, varmed nyanskaffat tonnage överstiger förkrigspris.
Denna rätt skulle dock uppenbarligen komma att avse endast sådana
rederier som icke gjort några fartygsförluster, och yrkandet är således
ej motiverat av hänsyn till de särskilda rederiföretagen. Eftersom fullt
överprisavdrag genom förmedling av provisorisk skattepåföring erhålles,
därest det nyanskaffade tonnagets värde nedgår under de 125 procent av för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

95

krigspriset som beteckna gränsen för den omedelbara avdragsrätten, finner
jag yrkandet ej böra föranleda någon särskild åtgärd.

Vad angår frågan om avdrag för värdeminskning å fartyg får jag allenast
under hänvisning till det uttalande, som gjordes av skatteberedningen föregående
år, framhålla, att då visserligen berördes det fall att fartyg gå i trafik
utanför spärren, men att enahanda förhållanden givetvis också kunna vara
för handen beträffande fartyg i trafik inom spärren.

Delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. ha i sitt yttrande hemställt
om avdrag vid inkomstuppskattningen för bidrag till den tekniskt-vetenskapliga
forskningens ordnande. Det allmännas intresse för tillkomsten av institut
för dylik forskning har tydligt ådagalagts, bland annat i samband med
framläggande av förslag till riksdagen örn visst sådant institut, därvid förutsatts
att en mycket stor del av kostnaden skulle komma att vila å staten.
När det därvid tagits till utgångspunkt att jämväl enskilda företagare
skulle bära sin andel i kostnaden — vilket varit naturligt, eftersom det huvudsakligen
är dessa företag som förväntas komma att draga den omedelbara
nyttan av resultaten av ifrågavarande forskning — har man givetvis icke
från statens sida räknat med att även deras anpart skulle i realiteten till
stor del bäras av det allmänna på det sätt att staten avstode från den tillkommande
skatteintäkt. En fullständig eftergift av krigskonjunkturskatt för
ifrågavarande bidrag anser jag följaktligen icke böra medgivas. Enligt mitt
förmenande torde emellertid vissa delar av den kostnad varom här är fråga
vara avdragsgilla enligt redan gällande bestämmelser, nämligen i den mån
vederbörande företag skulle erhållit avdrag för kostnaden, om de direkt nedlagt
densamma för egen räkning. Om så skett, torde vederbörande företag
kunnat erhålla avdrag för överpris å anläggningskostnaden samt dessutom
för driftkostnader i allmänhet. Redan denna avdragsrätt torde kunna antagas
bliva av ej ringa betydelse.

I anledning av vad bank- och fondinspektionen anfört föreslår jag, att vid
uppskattning av bankaktiebolags inkomst avdrag må medgivas med belopp
motsvarande den vinst, som för iakttagande av bestämmelserna i 49 § lagen
om bankrörelse rörande inlåningens förhållande till bolagets egna fonder
användes för avsättning till dylika fonder. En bestämmelse härom har upptagits
i punkt 4 h) av anvisningarna. I följd härav ha de av skatteberedningen
i denna punkt föreslagna bestämmelserna upptagits i en efterföljande
punkt 4 i).

I 6 mom. samt i punkt 4 c) och punkt 11 a) av anvisningarna ha några
omformuleringar gjorts i förtydligande syfte.

5 §•

Motiveringen till skatteberedningens förslag återfinnes å sid. 8 i promemorian.

I det av Överståthållarämbetet åberopade yttrandet av taxeringsintendenten
hos ämbetet framhålles, att svårigheten alt få fram jämförelsesiffror, då
jordbruk under förkrigsinkomståren varit utarrenderade eller ingått i större

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

komplex, gör det synnerligen önskvärt, att normer skapas för bestämmande
av jämförelseinkomsten i dylika fall, varjämte anföres:

»Bestämmelsen om ovillkorlig kvittningsrätt för del av inkomstminskning
å jordbruk medför, att frågan örn rimlig jämförelseinkomst måste lösas i betydligt
större antal fall än förut. Det vore därför önskvärt att direktiv utfärdades
av centrala krigskonjunkturskattenämnden beträffande jämförelseinkomstens
beräkning i de fall, då jämförelsematerial saknas.»

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:

»Till ledning vid beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk år 1942
utfärdades vissa anvisningar enligt centrala krigskonjunkturskattenämndens
beslut den 13 juli 1942. Dessa anvisningar angåvo detaljerade regler för tillvägagångssättet
när det gällde att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen
de olika åren emellan. Det vill synas som om dessa regler i vissa
hänseenden inneburo en komplettering av lagtexten. Sålunda förutsattes i
centrala nämndens anvisningar att man för att erhålla en likformig beräkning
av inkomsten genom försäljning av hästar, nötkreatur, svin samt får och
getter skulle frångå kontantmetoden ej endast genom att taga hänsyn till
minskning av besättningen genom nedslaktning i större omfattning än normalt,
utan även genom att alla andra ändringar i besättningens värde skulle
få inverka på inkomstberäkningen. Vidare angavs en metod för likformig beräkning
av reparationskostnader och kostnader för inköp av döda inventarier
genom att för varje år beräkna ett normalavdrag, uppgående till viss procent
av fastighetens taxerade jordbruksvärde, exklusive i detta eventuellt ingående
värde å skogsmark. Denna metod medför tydligen ej endast likformig
kostnadsberäkning olika år emellan utan även mellan olika skattskyldiga.
Detta framträder bland annat på så sätt, att en person, som yrkat relativt
små kostnadsavdrag, kan få sin deklarerade nettointäkt nedpressad under
6,450 kronor och därigenom undgå en beskattning, som eljest skulle hava
ägt rum. För en person, som yrkat relativt stora sådana avdrag, kan beräkningen
av normalavdrag få motsatt verkan.

Länsstyrelsen finner det önskvärt, att de sålunda anvisade och åtminstone
här i länet tillämpade reglerna bliva gällande även i fortsättningen. Härför
eventuellt erforderliga ändringar i författningstexten synas böra vidtagas.
Ifrågasättas kan även om man kan stanna vid de redan tagna stegen på väg
till en bokföringsmässig beräkning av inkomsten av jordbruk vid taxeringen
till krigskonjunkturskatt. Det vore säkerligen till fördel, om den å sid. 8 i promemorian
nämnda utredningen angående möjligheterna att genomföra en sådan
beräkning kunde verkställas så snabbt att den kunde läggas till grund vid
utarbetandet av förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1943.»

Sveriges lantbruks! örbund anför:

»Vid inkomstuppskattningen enligt förslaget till förordning om krigskonjunkturskatt
skall jämförelseinkomsten beträffande jordbruket i regel upptagas
till medeltalet av inkomsterna för båda förkrigsinkomståren. Om denna
jämförelseinkomst av en eller annan anledning icke är representativ, kan
den enligt nyssnämnda förslag upptagas till annat belopp, som finnes skäligt.
För fysisk person, som av jordbruket haft sin huvudsakliga försörjning,
har angivits, att jämförelseinkomsten ej må bestämmas till lägre belopp än
3,000 kronor.

Dessa stadganden, som finnas i nuvarande författning, hava i praktiken
icke visat sig åstadkomma en rätt och rättvis taxering för merinkomst av
jordbruk. I ett flertal fall hava fastställts jämförelseinkomster, som äro up -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

97

penbart oriktiga och som icke himna skälig förräntning av i jordbruket investerat
kapital jämte skälig ersättning för personlig arbetsinsats och företagarevinst.
För förvärvskällan rörelse har angivits flera beräkningsgrunder
och har också vid tillämpningen lämnats anvisningar av centrala krigskonjunkturskattenämnden
för beräkning av jämförelseinkomst för rörelse. För
jordbruk har icke framlagts några sådana beräkningsmetoder. Enligt lantbruksförbundeIs
mening vore det riktigt ali införa en spärregel, innebärande
att jordbruket tillförsäkras viss minimiförräntning av i jordbruket investerat
kapital, t. ex. av 6 procent å eget och upplånat kapital minskat med räntan
å upplånat kapital jämte i förekommande fall skälig ersättning för personlig
arbetsinsats innan krigskonjunkturbeskattning sker. 1942 års bevillningsutskott
har uttalat, att även örn det icke i och för sig är orimligt att fastställa
ett minimum för jämförelseinkomst för jordbruket, så måste dock en
sådan ifrågasatt bestämmelse betraktas såsom allt för schablonmässig och
otymplig. Utskottet har icke velat tillbakavisa tanken men rekommenderat
beräkningsgrunden för de fall, där jordbruket under förkrigsinkomståren visat
underskott eller eljest uppenbart onormala resultat eller där vederbörande
ej drivit jordbruket förkrigsinkomståren m. fl. fall. Vid tillämpningen av
lagstadgandena hava dock vederbörande prövningsnämnder ytterst sällan
ansett att uppenbart onormala resultat förelegat för förkrigsinkomståren utan
i sådana fall använt som jämförelseinkomst det som lägsta angivna beloppet,
3,000 kronor, oavsett jordbruksfastighetens storlek. En bestämd regel vore
därför önskvärd.

Ur folkförsörjningssynpunkt har jordbruket rekommenderats största möjliga
ökning av produktionen. I det syftet hava många jordbrukare under krigsåren
icke lågt sin jord i träda i samma utsträckning som under förkrigsinkomståren.
På grund därav har inkomstökning inträffat under beskattningsåret
i jämförelse med förkrigsinkomståren. Genom minskad trädesläggning
kan jorden icke bibehållas i kultur, då den ej kan i samma utsträckning som
tidigare bearbetas och befrias från ogräs. På grund av mindre tillgång på
gödningsämnen försämras vidare jordens tillgång på växtnäringsämnen. På
grund av bristen på lämpliga fodermedel, t. ex. kraftfoder, minskas också
värdet av den naturliga gödseln. Den rådande bristen på arbetskraft medför
också att nödvändigt underhåll av grundförbättringar icke kan ske i samma
utsträckning som tidigare. Detta medför sålunda en försämring av jordkapitalet.

På grund av den rådande bristen på arbetskraft bl. a. i följd av militärinkallelserna
har jordbrukaren med familj under beskattningsåret nedlagt
större personlig arbetsinsats än under förkrigsinkomståren. Denna omständighet
liksom det förhållandet, att genom arbetsblockorganisationen viss rationalisering
genomförts, har i ett stort antal fall medfört merinkomst, som
icke bör krigskonjunkturbeskattas.

Ransoneringen av vissa förnödenheter i jordbruket har också föranlett
minskade utgifter och därmed också ökad nettointäkt för beskattningsåret.
13 ris ten å l. ex. kraftfoder och felslagen foderskörd har åstadkommit stor
minskning av mjölkavkastningen. Denna minskning har sorn bekant icke visat
sig omedelbart ulan först senare. Foderbristen våren 1942 har haft sina efterverkningar
först hösten 1942 och beträffande kvalitén på djurbesättningen
först långt senare. Man kan t. ex. påvisa sterilitet dels på grund av svagare
utfodring dels pä grund av utfodring med konst fodermedel (fodercellulosa)
hos de svål Ifödda djuren.

Härigenom sker en kapitalförstöring, som ej kommer fram på annat sätt
och som har sina verkningar pä inkomsten av jordbruket först senare och
kanske vid en tidpunkt, dä förevarande inkomstuppskattning ej är aktuell,

Bihanq lill riks<ltu/ens protokoll l!)t3. laun:! Nr !!)■''>. 7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

varigenom kompensation icke erhåller vid krigskonjunkturbeskattningen för
berörda omständigheter.

Då hänsyn till denna nu fortgående försämring av jordbrukskapitalet och
övriga ovan berörda omständigheter i allmänhet icke tages vid krigskonjunkturbeskattningen
av jordbruket samt då motsvarande försämring av tillgångar
i andra förvärvskällor icke inträffar på sådant sätt att hänsyn därtill icke
tages vid förevarande inkomstuppskattning, torde jordbruket för att erhålla
jämlikhet med övriga förvärvskällor och en enkel bevisning enligt 1 § böra
tillerkännas viss kompensation i dessa avseenden.

Det föreligger givetvis stora svårigheter att fastställa bevisning och lämpliga
grunder för beräkning av denna kompensation, men synes en utväg vara
att beräkna denna, där ej annat visas, till 5 % å bruttointäkterna av jordbruket
under beskattningsåret.

Vid bestämmandet av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse
ske från uppskattningen enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen
för förkrigsinkomståren och beskattningsåret, den s. k. likformighetsregeln.
Vid tillämpningen av denna regel vid 1942 års taxering till krigskonjunkturskatt
ha tillämpats anvisningar, utfärdade av centrala krigskonjunkturskattenämnden,
vilka anvisningar i stort sett infört redovisning enligt
bokföringsmässiga grunder för jordbruket vid förevarande inkomstuppskattning,
åtminstone vad beträffar kreatursbesättningen och lagret av spannmål
eller annat. Denna redovisning enligt bokföringsmässiga grunder har dock
icke varit fullt genomförd, i det att hänsyn icke tagits till ökning av varulagret
utan endast till minskning och att inkomstberäkningen icke påverkats
av ändringar i varufordringar och varuskulder. Härutinnan föreslås i promemorian
ingen annan ändring än att avdrag för lagerminskning sedan 1 januari
1940 skall erhållas, endast i den mån denna belöper på år 1942. Förbundet
vill påpeka de svårigheter, som uppstå med föreslagna regler för sådana
skattskyldiga, som redovisa beskattningsår, omfattande annan tid än kalenderår.
Dessa skattskyldiga skulle författningsenligt icke kunna medgivas något
avdrag för lagerminskning, om de icke kunna framvisa sådan med utgångspunkt
från de tidpunkter, som angivits i författningen, d. v. s. från 1
januari 1940 till och med den 31 december 1942. Även i det fall att den skattskyldige
kan framvisa lagerminskningen, som inträffat mellan i författningen
angivna tidpunkter, synes man komma till i många fall oriktigt taxeringsresultat,
då man kommer att taga hänsyn till försäljningar, som icke påverkat
vinstresultatet för det beskattningsår, som redovisats i avgiven självdeklaration.
I anledning av påtalade svårigheter och den skiftande tolkningen avberörda
författningsregel får förbundet hemställa om ett uttalande, hur i berörda
avseende skall förfaras vid inkomstuppskattningen för jordbruk, som
redovisa annat beskattningsår än kalenderåret, och jämväl för .sådana skattskyldiga,
som ändrat beskattningsår sedan 1 januari 1940.

Enligt likformighetsregeln skola också justering vid förevarande inkomstuppskattning
ske för reparationer m. fl. kostnader, och har denna justering
vid 1942 års taxering skett i enlighet med centrala krigskonjunkturskattenämndens
anvisningar på ett mycket effektivt sätt utan hänsyn till örn dessa
reparationer haft till syfte att nedbringa beskattningen under beskattningsåret.
Härvidlag tillämpas för jordbruket regler, som äro betydligt strängare
än för förvärvskällan rörelse. För denna senare förvärvskälla har angivits i
1942 års lag angående krigskonjunkturskatt, att justering borde ske endast i
de fall, att omkostnaden uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen
under beskattningsåret. I promemorian föreslås en skärpning beträffande
rörelse därhän, att avdrag för sådan kostnad ej får ske, örn kostnaden

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

99

kan anses ha haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret.

För jordbruket däremot skall justering ske under alla förhållanden, även i det
fall då ifrågavarande arbeten icke kunnat uppskjutas. Även i detta fall böra
förvärvskällorna enligt lantbruksförbundets mening jämställas.

Vid tillämpningen av likformighetsregeln förekomma tyvärr mycket stora
ojämnheter, i det att vissa länsprövningsnämnder förfarit på sätt, som ej överensstämmer
med centrala krigskonjunkturskattenämndens anvisningar. Det
är att hoppas, att i den mån länsprövningsnämnderna och deras tjänstemän
vinna större erfarenhet förbättring härutinnan skall uppnås vid 1943 års taxering.
»

Lantbruksstyrelsen säger sig vid sin granskning av förslaget ha utgått från
att med den stabilisering utav krigskonjunkturbeskattningen, som numera
väl får anses lia inträtt, några utsikter knappast torde få anses föreligga för
mera långtgående krav i fråga om lättnader i beskattningsgrunderna speciellt
för jordbrukets vidkommande, och anser sig styrelsen med hänsyn till
föreliggande förutsättningar i huvudsak icke böra framställa någon erinran
mot det föreliggande förslaget. De frågor, som därefter behandlas i yttrandet,
beröra icke bestämmelserna i förevarande paragraf.

I de övriga yttrandena har förslaget i denna del ej berörts.

Att införa en regel, som tillförsäkrade jordbruket viss minimiförränlning iMpartonenteav
däri investerat kapital, eller att eljest närmare än som skett i de hittills chef*ngällande
bestämmelserna angiva normer för beräkning av jämförelseinkomsten
kan jag ej förorda. Med hänsyn till de skiftande förhållandena för
olika jordbruk måste frågan om sådan beräkning lösas för varje särskilt fall.

Emellertid får jag erinra om det av bevillningsutskottet vid föregående års
riksdag gjorda, av Sveriges lantbruksförbund åberopade uttalandet, som givetvis
bör beaktas vid taxeringen.

Med anledning av vad lantbruksförbundet anfört angående vissa förhållanden
som kunna leda till försämring av jordbrukskapitalet föreslår jag, att
från uppskattad merinkomst må medgivas särskilt avdrag med ett belopp
utgörande tio procent av den uppskattade merinkomsten, avsett att täcka av
kriget förorsakad värdeminskning genom försämrad hävd med mera. En bestämmelse
härom har upptagits i punkt 5 av anvisningarna. Av praktiska
skäl har jag ansett det lämpligast att lägga storleken av den uppskattade
merinkomsten till grund för detta avdrags beräkning. Då avdraget under alla
förhållanden måste bestämmas schablonartat, har det synts ändamålsenligt
att anknyta till en grund som möjliggör väljande av en så hög procentuell
siffra som möjligt, eftersom denna medför en större ökning av avdraget vid
stegrad produktion. Vid beräkning av den taxerade merinkomsten enligt prisstegringsmetoden
i punkt 6 torde skälig hänsyn till nyssberörda förhållanden
kunna tagas vid bestämmande av procentsatserna för prisstegring utöver
omkostnadsökning. I följd av den nyss angivna bestämmelsen har en omformulering
även av punkt 0 första stycket i anvisningarna blivit erforderlig.

I anledning av vad skatteberedningen uttalat har övervägts att föreslå
bestämmelser örn att vid beräkning av den uppskattade merinkomsten hän -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

syn skulle tagas till under år 1942 inträdda lagerökningar ävensom till ändringar
som under samma år inträtt beträffande varufordringar och varuskulder.
Emellertid är att märka, att prisstegring utöver omkostnadsökning
beräknas endast å sådana produkter som försålts eller uttagits till
egen rörelse under beskattningsåret. Därest bestämmelser av antytt innehåll
infördes, skulle alltså konsekvensen fordra att prisstegringen beräknades
även å inneliggande lager till den del detta ökats under år 1942. En sådan
utvidgning av prisstegringsmetoden torde emellertid ej lämpligen böra
företagas, och jag har därför ansett mig även böra avstå från den ifrågasatta
ändringen beträffande beräkning av uppskattad merinkomst. Enligt skatteberedningens
förslag skall i överensstämmelse med hittills gällande regler
avdrag vara medgivet för under beskattningsåret inträdd lagerminskning.
De skäl, som på sin tid ledde till införande av dessa bestämmelser, torde
emellertid numera sakna giltighet, varför den av skatteberedningen upptagna
föreskriften om avdrag för lagerminskning ej medtagits i den nu föreliggande
författningstexten. Detta torde också vara i konsekvens med att lagerökning
ej kommer att beskattas.

I punkt 1 andra stycket av anvisningarna har gjorts en komplettering med
hänvisning till punkt 5 första stycket av anvisningarna till 6 § rörande fördelning
av omkostnaderna mellan jordbruk och skogsbruk, när jordbruket
utvisar underskott, varjämte i punkt 2 tredje stycket ordet »högst» tillagts i
förtydligande syfte.

I övrigt föranleda de rörande jordbruksbeskattningen framförda synpunkterna
ej någon ändring i författningstexten eller något särskilt uttalande från
min sida.

6 §•

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 8—9 i promemorian.

Beträffande förslaget i vad det avser det i punkt 5 av anvisningarna upptagna
stadgandet rörande avyttring av skog i samband med avyttring av marken
på grund av expropriation m. m. har redogörelse lämnats under den allmänna
motiveringen, till vilken således torde få hänvisas.

Förslaget i övrigt har behandlats endast av Sveriges lantbruks förbund,
som yttrar:

»I anvisningarna till 6 § har angivits, att vid beräkning av den taxerade
merinkomsten av skogsbruk hänsyn skall tagas endast till under beskattningsåret
avyttrade eller för förädling eller förbrukning i egen rörelse uttagna
skogsprodukter. För undvikande av missförstånd synes böra utsägas i författningstexten,
att det särskilda avdraget med syfte bland annat att befordra
med hänsyn till folkhushållningen önskvärda avverkningar på 5 procent skall
beräknas å bruttointäkterna av ovan angivna uttag och icke därjämte å uttag
för egen förbrukning i hushållet, till anställd personal, för ny-, till- eller ombyggnad
å fastigheter eller annan grundförbättring och till annan av den
skattskyldige innehavd fastighet.

Det torde även böra angivas, hur man skall förfara vid beräkning av merinkomst
av skogsbruk i det fall att skogsägare gjort uttag av skogsprodukter,
som försålts till i jordbruk och skogsbruk anställd personal. I det fall att eri

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

101

tyst kvittning sker, kommer ju krigskonjunkturbeskattning icke att träffa
ett sådant uttag men väl i det fall, att formellt en försäljning sker.»

I anledning av vad Sveriges lantbruksförbund anfört har en komplettering Departement*-gjorts i tredje stycket av punkt 2 i anvisningarna för att tydliggöra att av- ''*“*
verkning som där sägs hänför sig allenast till sådana skogsprodukter som avses
i första och andra styckena.

I avyttrade produkter böra inräknas även sådana som försålts till i jordbruk
eller skogsbruk anställd personal. Någon särskild föreskrift härom, såsom
lantbruksförbundet åsyftat, torde ej vara erforderlig. En annan sak är
emellertid att prisökningen å sådana produkter måhända ofta ej torde uppgå
till sådant belopp att beskattning kan ifrågakomma.

I övrigt har den ändringen gjorts i skatteberedningens förslag att i en ny
punkt 4 upptagits särskilda bestämmelser för beräkning av den taxerade merinkomsten
i fall, då växande skog avyttrats i samband med avyttring av marken.
I punkterna 2 och 3, vilka enligt förslaget och föregående års författning
reglerade även nämnda fall, ha härav föranledda ändringar vidtagits. Genom
ifrågavarande bestämmelser kommer beräkningen av den taxerade merinkomsten
genom avyttring av skog i samband med avyttring av marken att
ske enligt samma principer som gälla för taxerad merinkomst av realisationsvinst.
Hänsyn kommer sålunda även att tagas till det å ifrågavarande merinkomst
belöpande utjämningsavdraget.

Under överarbetningen har också iakttagits det fall, där skattskyldig under
beskattningsåret drivit såväl jordbruk som skogsbruk och jordbruket
utvisar underskott. Det synes skäligt att i ett sådant fall medgiva den skattskyldige
rätt att till omkostnader för skogsbruket överföra högst så stor
del av omkostnaderna för jordbruket att underskottet å detta bortfaller. En
bestämmelse härom har upptagits i punkt 5.

7 §•

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 9 i promemorian.

1 de avgivna yttrandena har förslaget i denna del ej behandlats.

I överensstämmelse med vad som redan i föregående års förordning stad- Departement*-gats beträffande förvärvskällorna rörelse och jordbruk torde den föreslagna
tilläggsbestämmelsen örn i vad mån tidigare fastställd jämförelseinkomst kan
frångås böra införas även för denna förvärvskälla.

Vad skatteberedningen i övrigt anfört i sin motivering till förevarande paragraf
anser jag mig kunna biträda.

8 §•

Beträffande skatteberedningens motivering hänvisas till sid. 9 i promemorian.

Förslaget i förevarande del har berörts endast i två yttranden.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar:

102

Kanal. Majds proposition nr 193.

»I princip konstituerar förordningen av 1942 en viss åtskillnad mellan inkomst
av tantiem eller likartad inkomst å ena sidan och annan inkomst av
tjänst å den andra sidan. Såsom hänförlig till den förstnämnda kategorien
nämnes i anvisningarna till 8 § bl. a. inkomst, vilken ''uppenbarligen påverkats
av rörelsens resultat’. Om ökning av viss inkomst ''får anses motiverad
av ett större eller värdefullare arbete’, är detta ett kriterium på att det sistnämnda
inkomstslaget föreligger.

Berörda principfråga var för länsstyrelsens del särskilt aktuell i samband
med taxeringen av direktörerna för vissa bolag inom länet, tillhörande bl. a.
yllemanufakturbranschen. Krigskonjunkturen har för dessa bolags vidkommande
avspeglats i en markerad förbättring av affärsresultaten, och bolagen
ha i regel blivit taxerade till krigskon junkturskatt. Parallellt med förbättringen
av bolagens resultat ha direktörernas löneförmåner avsevärt ökat, vilket
gäller såväl de egentliga ''lönerna’ som tantieminkomsterna.

Dessa skattskyldiga yrkade på att endast sådana förmåner, vilka åtnjutit-,
under beteckningen tantiem’, skulle komma i betraktande vid taxeringen.
I landskamrerare^ förslag upptogos emellertid i regel även hela eller större
delen av ’löne’-ökningarna till taxering, vilka förslag med vissa skärpningar
fastställdes av prövningsnämnden. Det var emellertid först efter en viss tvekan,
som förslag uppgjordes och taxeringarna fastställdes i fall, där de skattskyldiga
eller deras anhöriga icke innehade aktiemajoritet i vederbörande
bolag. Tvekan föranleddes av formuleringen i ovan åberopade 8 §, inkomst
som ''uppenbarligen påvex-kats av rörelsens resultat’ — en formulering, som
synes lägga bevisbördan å taxeringsmyndigheterna — och av innehållet i
centrala krigskonjunkturskattenämndens ''P. M. beträffande beräkning avtaxerad
merinkomst av tantiem etc.’.

Med senast anförda vill länsstyrelsen exemplifiera, att det med nuvarande
formulering av 8 § jämte anvisningar foch för övrigt även med den uppställning,
som givits deklarationsformuläret för tantieminkomst) lätt kan
inträffa, att taxeringsmyndigheterna av onödig respekt för beteckningarnas
betydelse skola draga sig för taxering av ’iöne’-ökningar i fall liknande ovan
antydda. Personer med högi''e befattningar i bolag, vilka sistnämnda icke
kunna undgå taxering till krigskonjunkturskatt, torde, även i avsaknad av
det inflytande, som större aktieinnehav förlänar, ha goda möjligheter att
påverka bolagens styrelser att utöver förhöjda tantiem medgiva ökade löner,
under föregiven motivering att vederbörande fått befordran eller påtagit sig
större arbetsbörda. Bevisbördan på sistnämnda punkt borde enligt länsstyrelsens
mening klart åvila den skattskyldige.

Länsstyrelsen vill däx-för ifrågasätta, örn det icke vöre lämpligt att i tilllämpliga
delar formulera om 8 § jämte anvisningar därhän, att presumtion
i första hand uppställdes för att en skattskyldigs sammanlagda inkomstökning
av förvärvskällan tjänst beror på förhållanden enligt 1 §; den skattskyldige
obetaget att söka påvisa att hela eller viss del av ökningen motsvaras
av ökat eller mera kvalificei-at arbete eller eljest är beroende av faktor
utan samband med nyssnämnda förhållanden. En sådan lösning av principfrågan
skulle enligt vad länsstyrelsen kan finna tillika stå i samklang med
vad som i promemorian inledningsvis antytts rörande krigskonjunkturbeskattningens
inriktning som ett led i det allmännas strävanden för stabilisering
av pris- och lönenivån.»

Såsom redan nämnts i redogörelsen under den allmänna motiveringen lia
delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. framhållit, att anledning icke
syntes föreligga att beräkna utjämningsavdraget för denna förvärvskälla efter
andra grunder än som gällde för röx-else.

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

Den av länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslagna ändringen skulle väl kun- Uepartememt*-na anses stå i överensstämmelse med krigskonjunkturbeskattningens inrikt- /4*''
ning som ett led i det allmännas strävanden för stabilisering av pris- och lönenivån.
Utan att vilja göra något uttalande beträffande de av länsstyrelsen
framhållna fallen vill jag dock framhålla att den föreslagna ändringen skulle
komma att innebära en utvidgning av beskattningen till att omfatta inkomstökning
hänförlig till all inkomst av tjänst, åtminstone i den mån den utgått
från rörelse, vilket jag icke finner tillrådligt. Ändringen torde ej heller vara
erforderlig för en tillfredsställande lösning av de i allmänhet förekommande
taxeringsfallen.

Beträffande det av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. gjorda
förslaget om ändrade bestämmelser för utjämningsavdragets beräkning torde
jag få hänvisa till vad jag tidigare anfört under den allmänna motiveringen.

9 §.

Beträffande skatteberedningens motivering hänvisas till sid. 10 i promemorian.
I fråga om det i denna paragraf föreslagna stadgandet örn begränsning
av beskattningen i det fall att fastighet avyttrats på grund av expropriation
eller eljest i fall där tvångsförsäljning till det allmänna måste anses
vara för handen torde jag få hänvisa till den allmänna motiveringen. De
ändringar som gjorts i författningstexten äro endast av formell natur. Det
är uppenbart att, där värdet vid krigsutbrottet a avyttrad egendom lägges till
grund för inkomstuppskattningen, hänsyn vid denna uppskattning skall tagas
endast till sådana vid taxeringen medgivna avskrivningar m. m. som hänföra
sig till tiden efter krigsutbrottet.

10 §.

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 10—18 i promemorian.

De föreslagna kvittningsreglernci ha från näringsorganisationernas sida behandlats
endast i fråga örn utjämningsavdraget då det gäller kvittning mellan
olika år. I denna del torde få hänvisas till redogörelsen under den allmänna
motiveringen. I vissa andra yttranden ha reglerna behandlats även ur andra
synpunkter, därvid bland annat framhållits, att den föreslagna exofficioprövningen
kommer att väsentligt öka taxeringsmyndigheternas arbetsbörda samt
att reglerna äro svårförståeliga. Några principiella invändningar mot reglernas
sakliga innehåll ha däremot i allmänhet ej framställts.

Ur yttrandena må här återgivas följande.

1 det av Överståthållarämbetet åberopade yttrandet av taxeringsintendenten
hos ämbetet anföres:

»Enligt 1942 års förordning gällde, att kvittning mellan 1940 och 1941 års
beskattningsår skulle ske endast efter yrkande av den skattskyldige. Det föreslås
nu, att kvittning i förevarande fäll skall ske ex officio på samma sätt,
som gäller beträffande kvittning mellan olika förvärvskällor under samma
beskattningsår. Detta skulle innebära att man vid innevarande års taxering
skulle pröva ett stort antal av 1941 och 1942 års deklarationer, vilka vid respektive
års taxeringar lämnades utan närmare granskning på grund av att

i 04

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

desamma utvisade inkomstminskning eller, vad 1941 års deklarationer beträffar,
därför att å deklarationens första sida framställda frågor besvarats
nekande samt anledning icke förelåg till antagande att detta svar var felaktigt.
Redan förra aret var anledning till tvekan mot den då föreslagna bestämmelsen
örn kvittning, efter den skattskyldiges yrkande, av merinkomst
mot inkomstminskning vid 1941 års taxering. Den nu föreslagna kvittningen
som icke förutsätter något yrkande av den skattskyldige, skulle redan på den
grund bliva av ökad omfattning. Den skulle dessutom även avse inkomstminskning
för ytterligare ett år, nämligen sådan inkomstminskning, som framkommit
vid 1942 års taxering. Jag hänvisar till vad jag ovan anfört angående
svårigheten att oka arbetsprestationen vid taxeringen till krigskonjunkturskatt
i Stockholm. Jag fruktar därför att den föreslagna bestämmelsen skulle
menligt inverka på taxeringsarbetets effektivitet samt äventyra dess fullgörande
i behörig tid.

Kvittning mellan inkomstminskning å jordbruk mot merinkomst å annan
forvarvskalla an skogsbruk har hittills icke förekommit vid taxeringen i
^töckholm. 1 de fall det visat sig att merinkomst å jordbruk icke förelegat,
har förslag icke upprättats, varför frågan om jordbruksinkomstens beroende
av krigskonjunkturen icke blivit prövad. Enligt det nu föreliggande förslaget
skulle emellertid en fjärdedel av konstaterad inkomstminskning alltid kvittas
mot merinkomst å annan förvärvskälla. En sådan bestämmelse skulle
medföra den mindre lampliga konsekvensen, att merinkomst av rörelse eller
•anj1 * * *i?n\°V^! k°rllgen skulle kvittas mot del av inkomstminskning å s k fyxjordbruk.
Den ovillkorliga kvittningsrätten för inkomstminskning å jordbruk
brak5»™18 darf°r bÖra begränsas ti,] att avse endast merinkomst av skogs -

I anslutning härtill yttrar Överståthållarämbetet, bland annat:

»Den officialprövning av 1941 och 1942 års deklarationer för krigskonjunkturskatt,
som skatteberedningen förutsätter skola äga rum, skulle väl i
försm hand innefatta en undersökning huruvida inkomstminskning i förhållande
till Jamforelsearen alls varit för handen. Emellertid kunna myndigheterna
ej inskränka sig härtill. Det gäller även att undersöka, huruvida iakttagen
inkomstminskning haft sin grund i förhållanden som omförmälas i 1 S
krigskonjunkturskatteförordningen eller ej. Att härvid nöja sig enbart med
ett antagande i ena eller andra riktningen är givetvis otillräckligt. Det torde,

i™i!?St01r" 1 de * ,es.la falleni bli nödvändigt att korrespondera med den skatt
skyldige tor utrednings vinnande. Örn denne då varsnar en möjlighet till avdrag
varmed han förut icke räknat, men detta avdrag sedan icke tillgodoräknas
honom vid taxeringen, uppstår självfallet viss irritation och antalet besvär
hos skattedomstolarna växer.»

Länsstyrelsen i Östergötlands län har icke funnit anledning till erinran.
Da de ledande principerna för krigskonjunkturbeskattningen förutsättas
skola alltjamt äga bestånd, torde, enligt vad länsstyrelsen framhåller, specialregler
för olika kvittningsfall böra finnas för att främja likformighet vid
taxeringen. Länsstyrelsen anför vidare:

. I OI di: skattskyldiga kommer emellertid den föreslagna utbyggnaden av
tidigare forfattningar i ämnet att te sig ganska svårbegriplig. Det synes därför
angelaget; att inneborden av såväl dessa som övriga för krigskonjunkturbe(.
ir1ogen fallande regler belyses genom en samling av siffermässigt uppställda,
enkla typexempel, avsedd att tillhandahållas allmänheten samtidigt
med deklarationsblanketter och därtill hörande upplysningsblad.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

105

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån yttrar:

»I skatteberedningens förslag till ändringar i 1942 års förordning örn
krigskonjunkturskatt synes stort intresse vara ägnat åt de av beredningen
särskilt genomarbetade s. k. kvittningsreglerna, speciellt jordbrukets kvittningsproblem.
Det må väl sägas, att dessa regler kunna vara av vikt för
åtskilliga taxeringsfall men länsstyrelsen kan icke underlåta att uttala den
meningen, att de i den nya förordningen spela en roll, som icke står i direkt
förhållande lill deras praktiska betydelse för taxeringsarbetet. Om bestämmelserna
i förordningen redan förut äro komplicerade, så försvåras de i
än högre grad genom vad nu föreslagits och man bör icke draga i tvivelsmål,
alt de skattskyldiga, varom här är fråga, sakna förmåga att tränga in i
ämnet annat än i rent undantagsfall. Visserligen tänkes nu kvittningsreglernas
tillämpning helt bliva lagd i myndighets hand genom föreskrift om ex
officio-förfarande. Men därigenom kommer även arbetet med taxeringsförslags
upprättande att försvåras högst avsevärt. Det finnes andra problem
vid krigskonjunkturskattetaxering av större ekonomisk vikt, varom lagstiftaren
icke givit så ingående normer eller anvisningar som för jordbrukets
kvittningsfrågor. En friare prövning kunde måhända även i kvittningsfallen
tänkas möjlig utan att skattskyldig behövde därå bliva lidande men med
den fördelen, att förordningens bestämmelser härom icke behövde framstå
som onödigt svårbegripliga för dem det vederbör. Länsstyrelsen har velat
peka på förhållandet utan att emellertid kunna avgiva något förslag om
förenkling av författningen i denna del.»

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att de föreslagna bestämmelserna
synas kunna godtagas såsom vägledning för bedömandet av hithörande spörsmål.
Då det synes antagligt, att man i det praktiska arbetet kan komma att
stöta på andra rättmätiga, icke förutsedda krav på kvittning, som icke kunna
avvisas med hänvisning till slutavräkningen efter kriget, förefaller det emellertid
länsstyrelsen, att reglerna böra kompletteras med en bestämmelse, som
i fall av behov medgiver en friare tolkning i överensstämmelse med krigskonjunkturskattelagstiftningens
syfte.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar sig endast om förslaget att kvittning
även mellan olika år skall ske ex officio och anför härutinnan:

»I princip har länsstyrelsen intet att invända mot detta förslag, vars genomförande
otvivelaktigt skulle bidraga till större jämlikhet och rättvisa i
taxeringarna. Länsstyrelsen vill emellertid framhålla att sådan obligatorisk
kvittning skulle icke oväsentligt öka länsstyrelsernas redan nu synnerligen
tyngande arbete med krigskonjunkturskattetaxeringen.»

övriga länsstyrelser och mellankommunula prövningsnåmnden lia icke
några erinringar mot förslaget i förevarande del.

Statens priskontrollnämnd instämmer i det av skatteberedningen å sid.
1 i dess promemoria gjorda uttalandet angående de principiella grunderna
för reglerna angående kvittning mellan olika år.

Sveriges lantbruks}Urkund yttrar:

»Beträffande kvittningsreglerna bär förbundet med tillfredsställelse konstaterat,
att i förslaget ej upptagits förut gällande regler angående kvittning
mellan jordbruk och skogsbruk. Tidigare tillämpade kvittningsregler
härvidlag lia nämligen visat sig olämpliga. Tidigare har ju gällt den regeln,
att avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad för -

106

Kungl. Majlis proposition nr 19-i

värvskälla endast medgivits, i den man inkomstminskningen kunnat antagas
ha berott pä förhållanden, som omförmälas i 1 §. 1 fråga om utjämning
och kvittning mellan inkomstökning och inkomstminskning under samma
beskattningsår har föreslagits, att avdrag skall medgivas i fråga örn jordbruket
i första hand från taxerad merinkomst av skogsbruk, i den mån inkomstminskningen
kan antagas lia berott på förhållanden, som omförmälas
i 1 §. En bevisning örn i vad mån sådana förhållanden föreligga är dock
ytterligt svår att åstadkomma i fråga om jordbruket, bland annat med hänsyn
till den redovisningsprincip, som tillämpas för jordbruket ur taxeringssynpunkt,
den s. k. kontantprincipen, som icke lämnar en riktig redovisning
för det verkliga resultatet av jordbruket under resp. beskattningsår.
Jordbrukets karaktär som förvärvskälla är också helt annan än t. ex. förvärvskällan
rörelse. En fullständig och riktig jämförelse kan icke åstadkommas
mellan olika beskattningsår. Det synes därför skäligt, att alltför stora
krav på denna bevisning icke ställas. 1 promemorian bär framhållits, att det
endast torde vara undantagsvis som inkomstminskning ä jordbruket berott
på kriget och bär därför föreslagits en regel, enligt vilken viss del av inkomstminskningen
lagligen skulle presumeras lia haft sådan karaktär. Denna
del av inkomstminskningen har i förslaget upptagits till endast V«, och
det har påpekats, att denna kvittning mot merinkomst av skogsbruk i verkligheten
representerar en större kvittningsrätt än som svarar mot nämnda
fjärdedel och vad som principiellt bort medgivas. Det ovannämnda uttalandet,
att inkomstminskning endast undantagsvis berott på kriget, torde icke
vara riktigt. Den minskade tillgången å importerat foder liksom leveransplikten
å fodersäd (korn och havre) har framtvungit en minskning av
kreatursskötseln, som i många fall, särskilt där kreatursskötseln tidigare till
stor del baserats på inköpta fodermedel, förorsakat inkomstminskning. De
minskade gödselmängderna med därav följande skördeminskning verka i
samma riktning. På grund av anförda omständigheter och svårigheterna att
göra en rättvisande jämförelse mellan olika beskattningsår för jordbruket
samt med hänsyn till det förhållandet, att jordbruket liksom skogsbruket
bör stimuleras till en önskvärd ökad produktion, synes det skäligt, att
kvittningsrätten ökas till lägst hälften av inkomstminskningen.

I promemorian har anförts, att man ej kan ifrågasätta att ge den nu föreslagna
uppmjukningen i fråga örn kvittningsregeln mellan jordbruk och
skogsbruk retroaktiv verkan. Det är dock önskvärt för ernående av en rättvis
taxering av jordbruket och ett förenklat taxeringsförfarande, att en sådan
regel införes även för kvittningen mellan olika beskattningsår. För rörelse
har presumerats, att inkomstminskningen kan antagas lia berott på
förhållanden, som omförmälas i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt.
att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden. Förbundet
inser väl, att förhållandena för jordbruket icke äro jämförbara med
rörelse i detta avseende, men anser dock, att jordbruket bör tillerkännas en
längre gående rätt än promemorian avsett och förmenar att förut angivna
regel även bör tillämpas retroaktivt.

Såsom i promemorian angivits, lia beskattningsnämnderna vid 1942 ars
taxering, trots att föreskrift därom saknats i tidigare lagstiftning, icke medgivit
kvittning för sådan inkomstminskning, som uppstått med tillämpning
av en jämförelseinkomst, högre än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren.
Förbundet anser sig icke i princip kunna godtaga en sådan
inställning till kvittningsrätten. Anses jämförelseinkomsten av olika skäl
böra fastställas till annat belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren,
och framför allt i de fall, då medeltalet betecknar ett underskott,
så synas denna jämförelseinkomst även böra användas vid beräkning

Kunell. Maj.ts proposition nr 193.

107

av inkomstminskningen å förvärvskällan i fråga. För rörelse har regeln örn
kvittning i enlighet med promemorians förslag förefunnits redan tidigare.
Förbundet anser sig emellertid icke kunna godtaga denna inställning för
rörelse och än mindre för jordbruk. Med de driftsförhållanden, som gälla
för jordbruket, och den vinstredovisning, som tillämpas för detsamma, är i
många fall medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren alldeles missvisande.
Förbundet vill peka på det fallet, att under förkrigsinkomståren
ingen försäljning av spannmålsproduktion skett men väl lagerökning. I förvärvskällan
rörelse skulle en sådan omständighet ha påverkat vinstberäkningen
men icke i fråga om förvärvskällan jordbruk. Även skall hänvisas
till sådana fall, då nyuppsättning av jordbruk ägt rum under förkrigsåren
eller därförut inom sådan tid, att ifrågavarande jordbruk under förkrigsinkomståren
icke uppnått normal inkomst. Påpekas bör vidare, att författningsreglerna
enligt förslaget komma att bli olika för rörelse och för jordbruk,
i det att för rörelse angivits, att där jämförelseinkomsten fastställts
till högre belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet
av uppskattad inkomstminskning kan bestämmas med utgångspunkt
från nämnda medeltal eller efter annan grund, som finnes skälig, medan
i fråga om jordbruket författningsregeln gives det innehållet, att beloppet
av inkomstminskningen skall bestämmas med utgångspunkt från nämnda
medeltal eller efter annan grund, som finnes skälig, och skall så förfaras,
även i det fall, då medeltalet betecknar ett underskott. För många jordbruk
med skogsbruk kommer promemorians regel att bli mycket ogynnsam, i det
att för sådana ofta föreligger ett mycket lågt medeltal av inkomsterna under
förkrigsinkomståren och ofta underskott.

Lantbruksstyrelsen behandlar särskilt den föreslagna kviltningsregeln beträffande
inkomstminskning å jordbruk, samt yttrar:

»Möjligt är, alt denna nya kvittningsregel i vissa fall kan komma att ställa
sig ogynnsammare än nuvarande regel vid kvittning mot inkomstökning avskogsbruk.
Som regel torde densamma emellertid innebära en fördel och
förbättring av jordbrukets kvittningsmöjligheter såväl i förhållande till skogsbruket
som särskilt i förhållande till övriga förvärvskällor. Att sakligt motivera
storleken av denna kvittningskvot låter sig svårligen göra och givet är.
att jordbruket skulle hava större fördel av den nya kviltningsregeln, därest
berörda kvotdel fastställdes exempelvis till en tredjedel eller hälften av ifrågakommande
inkomstminskning. Något förslag i sådant avseende anser sig
lantbruksstyrelsen icke kunna framlägga, men vill styrelsen icke underlåta
att framhålla, att på grund av skördeutfallet under de gångna krigsåren den
nu föreslagna kvittningsregeln skulle hava haft väsentligt större betydelse
för jordbruket, örn deli varit gällande för beskattningsåren 1940 och 1941.
än den kan få för beskattningsåret 1942.»

Kammarrätten har intet att erinra emot de principer, som ligga till grund
för kvittningsbestämmelserna, samt anför:

I praktiken torde emellertid det kvittningssystem, som nu i detalj reglerats
i 10 8 jämte anvisningar, komma att vålla icke obetydliga svårigheter.
Särskilt vill kammarrätten uttala sina farhågor för att missförstånd kunna
uppstå av den anledningen, att i fråga örn tantiem två olika slag av jämförelseinkomst
finnas upptagna i författningstexten, nämligen dels i 8 g sista
stycket och dels i sjätte stycket i punkt 2 av anvisningarna till 10 g. I det
förra stadgandet avses med jämförelscinkomst tantiemtagarens hela inkomst
av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet, med undantag av realisations -

lös

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

vinst och lotterivinst samt belopp, som erhållits genom restitution av allmänna
skatter. Enligt det senare stadgandet förstås med inkomst, som avses i
2 § 1 mom. e) under ett antaget jämförelseår, medeltalet av inkomster av
motsvarande slag under förkrigsinkomståren. Detta betyder, att vid beräkningen
hänsyn skall tagas endast till inkomst, som verkligen är skattepliktig
till krigskonjunkturskatt, d. v. s. tantiem m. m. Den begreppsmässiga
skillnaden i fråga örn de jämförelseinkomster, som åsyftas i de båda författningsrummen,
torde lätteligen kunna förbises. En omredigering av förlattningstexten
i syfte att tydligt markera denna skillnad synes därför påkallad.
Överhuvud taget få bestämmelserna om kvittning i i 0 § med anvisningar
anses svårfattliga. Ehuru enligt kammarrättens uppfattning ökning av
författningstextens omfång i möjligaste mån bör undvikas, må dock ifrågasättas,
om icke vägledande exempel i fråga om rätten till kvittning böra införas
i anvisningarna till 10 §.»

I detta sammanhang torde få behandlas några frågor, som icke varit föremål
för särskilda uttalanden eller förslag från skatteberedningens sida men
som framställts i yttrandena.

Sålunda framför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län frågan örn kvittning
av merinkomst och inkomstminskning mellan tvenne aktiebolag inom
samma koncern. Länsstyrelsen framhåller, att den centrala krigskonjunkturskattenämnden
i samband med 1942 års krigskonjunkturskattetaxering i ett
visst fall uttalat sig för en sådan kvittning och att motivet till kvittningsrätten
uppgivits vara 5deri föreliggande integrationen mellan ifrågavarande bolag och
de särskilda förhållanden, som förelegat beträffande vinstberäkningen».
Länsstyrelsen anför vidare:

»Det är givet, att omständigheterna i det särskilda fallet kunna vara sådana,
att s. k. samtaxering framstår som den enda naturliga lösningen av
bolagens krigskonjunkturskattetaxeringsproblem. Men det kan med fog ifrågasättas,
huruvida man rent generellt bör godkänna kvittning mellan juridiska
personer inom samma intressegemenskap. Visserligen skulle i en del fall kvittningsförbud
kunna kringgås genom en intern vinstöverflyttning, men i andra
fall — t ex. ifråga om rederier — är detta icke möjligt. Vidare bör beaktas,
att dylika kvittningsmöjligheter kunna leda till ur allmän synpunkt icke önskvärda
koncernbildningar, vilka ha till enda syfte att åstadkomma skattereduktioner.
Här må erinras om de vid olika tillfällen i pressen synliga
annonserna angående köp av aktiebolag med hög förkrigsinkomst. Att annonsörerna
i dylika fall spekulerat i fördelar beträffande krigskonjunklurskattetaxeringen
torde vara ställt utom allt tvivel---.»

Vidare framför länsstyrelsen spörsmålet örn kvittning mellan ett nybildat
aktiebolags merinkomst och tidigare inkomstminskning för den fysiska personen,
vars rörelse bolaget övertagit. Även detta spörsmål kan enligt länsstyrelsens
mening behöva klarläggas genom något uttalande. Länsstyrelsen
fortsätter:

»Örn den enskilde gör ett s. k. enmansbolag av sin rörelse och själv äger
aktierna i bolaget, kan det nog te sig mera befogat med en kvittning mellan
olika beskattningsår än om olika personer med olika resurser drivit rörelsen
före och efter bolagsbildningen; i senare fallet synes kvittningsrätt icke
böra medgivas.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 193

109

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att bestämmelser syntes önskvärda
för reglerandet av frågor örn kvittning i förhållandet mellan ägare av
ett företag och företaget som sådant, örn det är juridisk person, dels för
samma och dels för olika beskattningsår.

Frågan örn det i denna paragraf upptagna stadgandet örn det särskilda
skatteavdraget har behandlats av länsstyrelsen i Norrbottens län som yttrar:

»Det särskilda skatteavdraget för hög kommunal utdebitering, som infördes
vid 1942 års taxering till krigskonjunkturskatt, innehar onekligen någon
lättnad med avseende å krigskonjunkturbeskattningen i kommuner med
höga kommunala utskylder. Det vill emellertid synas som om denna lindring
vore alltför obetydlig. Med anledning därav finner länsstyrelsen det vara
synnerligen önskvärt örn utjämningen kunde göras mera reell än som varit
fallet vid 1942 års taxering. Länsstyrelsen föreställer sig att detta lämpligen
kan ske genom att avdragsprocenten sättes till skillnaden mellan den verkliga
kommunala utdebiteringsprocenten och 12 procent i stället för, såsom
skedde vid 1942 års krigskonjunkturbeskattning, 15 procent.»

Vid bedömande av kvittningsfrågor vid 1942 års taxering ha enligt vad Deinrtementtupplysts
svårigheter ofta visat sig uppstå med hänsyn till de tämligen suni- chefe*-mariska föreskrifter som då gällde. Det synes därför lämpligt att genom mera
detaljerade regler ge direktiv, varigenom de vanligast förekommande fallen
kunna lösas på ett enhetligt sätt. Mot de föreslagna reglerna ha, bortsett från
frågan om inkomstminskning å jordbruk och huruvida prövning ex officio
skall äga rum, några principiella anmärkningar ej framställts.

Vad angår inkomstminskning å jordbruk torde väl kunna antagas, att den
i allmänhet, åtminstone till allra största delen, ej berott på förhållanden som
föranletts av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunklur. Den
föreslagna regeln att en fjärdedel av inkomstminskningen obligatoriskt skall
anses ha berott på sådana förhållanden måste således anses medföra en tillräcklig
avdragsrätt. Någon anledning att, såsom Sveriges lantbruksförbund
ansett skäligt, höja nämnda gräns synes mig alltså ej föreligga, särskilt som
den skattskyldige har rätt att visa, att större del av inkomstminskningen berott
på omförmälda förhållanden, och, därest sådan bevisning företes, avdrag
för den större delen skall medgivas. På de skäl skatteberedningen anfört anser
jag ej heller, att den föreslagna uppmjukningen beträffande avdrag för
inkomstminskning å jordbruk, såsom lanthruksförbundet jämväl ifrågasatt,
bör givas retroaktiv verkan. Rörande frågan, huruvida inkomstminskningen
bör beräknas med utgångspunkt från den fastställda jämförelseinkomsten
även i det fall att denna bestämts till annat belopp än medeltalet av inkomsterna
under förkrigsinkomståren, torde jag allenast få åberopa vad jag tidigare
anfört beträffande enahanda spörsmål vid förvärvskällan rörelse. Den
omformulering av anvisningarna till 4 §, som i det sammanhanget föreslagits,
bar föranlett en motsvarande ändring beträffande inkomstminskning å
jordbruk. Härigenom få bestämmelserna samma lydelse för bägge förvärvskällorna,
vilket torde böra erinras i anledning av lantbruksförbundets anmärkning.
Alt begränsa kvittningsrätten för inkomstminskning å jordbruk på

Ilo

Kunell. Maj.ts proposition nr 193.

sätt ifrågasatts i det av Överståthållarämbetet åberopade yttrandet, varigenom
avdrag skulle medgivas endast från merinkomst å skogsbruk, kan jag ej finna
skäligt. Om inkomstuppskattningen beträffande s. k. lyxjordbruk är riktigt
verkställd med vederbörligt beaktande jämväl av de förmåner den skattskyldige
kan ha åtnjutit därav för sin och sin familjs personliga del, kan det knappast
finnas någon hållbar grund för att en å sådant jordbruk uppkommen
inkomstminskning skulle behandlas på annat sätt än för andra jordbruk.

Beträffande frågan örn ex officio-prövning anser jag de skäl som anförts i
yttrandena icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i skatteberedningens
förslag. Det kan icke vara skäligt att en skattskyldig, som kanske av
bristande kännedom om föreliggande kvittningsrätt underlåter att framställa
yrkande därom, skall komma i sämre läge än en annan skattskyldig, som
framför ett yrkande. Det torde böra erinras att i texten å de hittills gällande
deklarationsformulären för rörelse finnes införd en särskild rad för yrkande
om avdrag för inkomstminskning under tidigare år, och det torde väl tämligen
säkert kunna antagas, att i alla fall där sådan minskning förelegat yrkande
framställts och att dessa fall sålunda kommit under beskattningsmyndigheternas
prövning. Den nu föreslagna bestämmelsen att prövning skall ske
ex officio kommer alltså i praktiken att innebära en utvidgning huvudsakligen
beträffande inkomstminskning å jordbruk, för vilken förvärvskälla förslaget
skall upprättas av landskamreraren utan deklaration. Skyldigheten att i detta
fall även taga hänsyn till i vad mån inkomstminskning tidigare år varit för
handen torde icke behöva innebära sådana svårigheter eller medföra sådan
ökning av taxeringsarbetet att något hindel- på denna grund bör anses föreligga
mot införande av en materiellt riktig bestämmelse, desto mindre som inkomstminskning
å jordbruk presumeras ej ha berott på kriget. Beträffande övriga
förvärvskällor, där inkomstminskning mera sällan torde förekomma, synes
det föreliggande spörsmålet sakna nämnvärd praktisk betydelse.

I anledning av vad kammarrätten anfört torde jag få erinra, att inkomst
av tantiem och därmed likartad inkomst i förslaget betecknats såsom »inkomst
som avses i 2 § 1 mom. e)». Härav torde tydligt framgå, att den
avdragsgilla inkomstminskningen hänför sig endast till sådan inkomst, som
är skattepliktig vid taxering till krigskonjunkturskatt. Någon omredigering
av författningstexen finner jag således ej nödvändig. Ej heller torde det vara
erforderligt att komplettera anvisningarna med exempel.

De i punkt 1 första stycket av anvisningarna gjorda ändringarna i det av
skatteberedningen framlagda förslaget äro en följd av det i punkt 5 av anvisningarna
till 6 § föreslagna stadgandet om utjämning i visst fall mellan jordbruk
och skogsbruk, övriga ändringar och kompletteringar som gjorts beträffande
kvittningsreglema ha skett i förtydligande syfte.

Några särskilda bestämmelser är jag ej benägen att föreslå rörande de av
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framförda frågorna om kvittning mellan
tvenne aktiebolag inom samma koncern eller mellan ett nybildat aktiebolags
merinkomst och tidigare inkomstminskning för den fysiska person
vilkens rörelse överlåtits å bolaget och ej heller rörande det av länsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 193

lil

i Älvsborgs län framställda spörsmålet om kvittning i förhållandet mellan ägare
av ett företag och företaget såsom sådant om det är juridisk person. Med
hänsyn till de varierande förhållanden, som i dylika fall kunna föreligga,
torde lösningen av hithörande spörsmål böra få överlåtas åt praxis. Jag
torde dock få framhålla, att sådana fäll kunna tänkas förekomma, där kvittning
i nu berörda hänseenden skäligen bör medgivas.

Någon höjning av det särskilda avdraget för hög kommunalskatt, som
ifrågasatts av länsstyrelsen i Norrbottens län, kan jag ej förorda.

Beträffande det av skatteberedningen föreslagna stadgandet om begränsning
av avdraget å 3,000 kronor i det fall, att kostnadsutjämningsfond tages
i anspråk under beskattningsåret, föreslår jag den ändringen, att dylikt avdrag
må medgivas allenast i den mån avdraget skulle kunnat tillgodonjutas
om sådan fond ej tagits i anspråk. Härigenom vinnes dels att den skattskyldige
ej kommer i sämre ställning än örn kostnadsutjämningsfond ej tagits
i anspråk dels att analogi erhålles med vad som föreslagits beträffande
beräkning av utjämningsavdrag för det fall att kostnadsutjämningsfond tages
i anspråk.

11 §•

Enligt skatteberedningens förslag innehåller denna paragraf samma bestämmelser
som i föregående års förordning.

Riksräkenskapsverket erinrar om sitt utlåtande den 14 februari 1942 i
anledning av riksdagens revisorers uttalande örn borttagande av öretalen å
kronodebetsedlarna, samt anför vidare:

»Denna förenkling i skattelagstiftningen är av praktisk betydelse för arbetet
med uppbörd och redovisning av skatten. I förordningen angående
krigskonjunkturskatt för år 1943 torde böra införas en bestämmelse av innebörd,
att om det uträknade skattebeloppet skulle komma att sluta på öretal
som uppgår till eller överstiger 50, skattebeloppet skall jämkas till närmast
högre hela krontal men i motsatt fall till närmast lägre.»

Då den av riksräkenskapsverket väckta frågan ännu ej lösts beträffande Departemenitden
ordinarie beskattningen och för krigskonjunkturskattens del är av ringa rheleupraktisk
betydelse, föreslår jag ej sådan ändring som riksräkenskapsverket
ifrågasätter.

13—23 §§.

Enligt skatteberedningens förslag äro föreskrifterna i förevarande paragrafer
avsedda att erhålla samma lydelse som enligt motsvarande bestämmelser
i föregående års förordning med sådana formella ändringar som böra
föranledas av att fråga är örn ett nytt beskattningsår.

Sålunda föreslagna bestämmelser ha berörts endast av kooperativa förbundet,
som ifrågasätter huruvida icke det skulle vara lämpligt att föreskriva
provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för kostnadsutjämning även
om framställning därom icke blivit gjord av den skattskyldige. Förbundet
anför vidare:

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

»Erfarenheten visar nämligen, att sådan framställning ofta underlåtes av
skattskyldiga rörelseidkare. Dessa äro i allmänhet samtliga berättigade till
provisorisk påföring. Åtminstone gäller detta ganska undantagslöst för bolag
och ekonomiska föreningar. Det kunde då synas rikligare att taga steget fullt
ut och medgiva den provisoriska påföringen åt alla, särskilt som det för
mången, som kanske energiskt bestrider taxering till krigskonjunkturskatt,
kan synas vara oegentligt att samtidigt begära provisorisk påföring av den
skatt, som eventuellt kan komma att påföras honom. Genom ett sådant sekundärt
yrkande synes han nämligen försvaga sitt huvudyrkande, och detta
är sannolikt en av anledningarna till att yrkanden om provisorisk påföring
av krigskonjunkturskatt icke mera allmänt framföras av de skattskyldiga.»

I detta sammanhang torde jämväl få hänvisas till de redan tidigare omnämnda
förslagen av delegerade för Sveriges industriförbund m. fl. och statens
priskontrollnämnd angående rätt till avdrag för avsättning till investeringsfonder.

Departements- Provisorisk skattepåföring vid avsättning till kostnadsutjänmingsfond förchefen.
utsätter en viss inriktning av den skattskyldiges ekonomi, som enligt min mening
bör eftersträvas. Jag kan följaktligen icke förorda bifall till kooperativa
förbundets förslag om provisorisk skattepåföring utan något som helst åtgörande
från den skattskyldiges sida.

De i 16 och 20 §§ gjorda ändringarna ha vidtagits med hänsyn till att det
nu är fråga om ett senare beskattningsår, varjämte i 21 § andra stycket gjorts
en ändring i förtydligande syfte.

27 §.

Skatteberedningens motivering återfinnes å sid. 18 i promemorian.

För yttrandena i vad de avse förslaget örn utvidgning av deklarationsplikten
har redogörelse lämnats redan under den allmänna motiveringen, till
vilken i detta sammanhang torde få hänvisas.

Beträffande föreskrifterna i övrigt i denna paragraf ifrågasätter länsstyrelsen
i Malmöhus län, huruvida icke ett stadgande borde införas om ansvar och
påföljd för underlåtenhet att i rätt tid avlämna deklaration, samt fortsätter:

»Frånvaron av dylika bestämmelser, vilken numera torde vara ganska allmänt
känd, har bevisligen medfört att åtskilliga skattskyldiga eftersatt sin
deklarationsplikt och detta sannolikt icke alldeles utan förhoppning att kunna
undgå en anmaning. Taxering till krigskonjunkturskatt har nu pågått
så pass länge, att ett dylikt stadgande må anses försvarligt.»

Departements- I enlighet med vad jag redan uttalat i den allmänna motiveringen föreslår

chefen. jag (]en ändring av skatteberedningens förslag, alt bestämmelserna om deklarationspliktens
omfattning erhålla samma innehåll som enligt 1942 års förordning.

Tidpunkten för deklarations avlämnande föreslås till den 31 juli.

I anledning av det av länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatta stadgandet
om ansvar och påföljd för underlåtenhet att i rätt lid avlämna deklaration
får jag erinra om mitt uttalande till statsrådsprotokollet rörande förslag

Kungl. Maj:ts proposition nr 193.

113

till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940. Beträffande underlåtenhet
att avlämna deklaration, som skall avgivas utan anmaning, borde, enligt
vad jag då anförde, rent principiellt gälla samma påföljd som för underlåtenhet
att avlämna självdeklaration, nämligen förlust av rätten att hos
kammarrätten och Kungl. Majit överklaga taxeringen. Emellertid ansåg jag
det skäligt att beträffande deklaration till krigskonjunkturskatt låta sådan
påföljd inträda först örn den skattskyldige underläte att hörsamma anmaning
att avlämna deklaration. Visserligen torde krigskonjunkturskatten numera
vara så allmänt känd att något hinder ur den synpunkten ej borde anses
föreligga för införande av den av länsstyrelsen avsedda påföljden, men fall
skulle dock kunna tänkas uppkomma, där en sådan påföljd måste förefalla
alltför sträng. Därjämte är att märka, att en kontroll av i vad mån deklarationsplikten
ej fullgjorts icke torde möta några större svårigheter. Jag anser
mig därför ej böra frångå min tidigare intagna ståndpunkt.

29 §.

Innehållet i denna paragraf har föranlett erinringar av länsstyrelsen i
Malmöhus län, som anför:

»Vid avgivande av yttranden över tidigare förslag till förordningar om
krigskonjunkturskatt har länsstyrelsen ansett sig böra påtala den alltför
korta tid som utmätts för utsändande av de genom landskamrerarens försorg
upprättade förslagen till taxering till krigskonjunkturskatt i fråga örn
inkomst av jordbruk och skogsbruk. Det är, åtminstone vad angår Malmöhus
län, en omöjlighet att med de resurser i fråga om personal och lokalutrymmen,
som stå till buds, inom lagstadgad tid fullgöra ett dylikt arbete.
Upplysningsvis kan nämnas, att under fjolåret cirka 3,700 skattskyldiga
blevo föremål för undersökning för eventuell taxering till krigskonjunkturskatt,
att 1,740 förslag till taxeringar utexpedierades samt att antalet taxerade
skattskyldiga uppgick till 1,599. Länsstyrelsen skulle vilja föreslå att
29 § 3 mom. andra stycket gives följande ändrade lydelse: ''Förslag som avses
i 1 mom. andra stycket bör genom landskamrerarens försorg snarast
möjligt i rekommenderat brev tillställas den skattskyldige’.» I

I skatleberedningens förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för Departementsår
1942 hade i enlighet med vad som gällde för 1941 års taxering den 15 sep- rkcfettember
ifrågasatts som den sista dag då taxeringsförslag rörande jordbruk
och skogsbruk i regel borde tillställas den skattskyldige. I anledning av vad
vissa länsstyrelser yttrat upptogs i propositionen med förslag till nyssnämnda
förordning ifrågavarande tidpunkt till den 30 september. I motiveringen
rörande förslaget framhöll jag, att det ej syntes lämpligt att bestämma
en senare tid, enär i sådant fall försening av taxeringsarbetet i övrigt torde
kunna befaras. Arbetet med taxeringsförslagen rörande jordbruk och
skogsbruk vöre också, enligt vad jag vidare framhöll, av sådan beskaffenhet
att det borde kunna utföras på ett tidigt stadium, och vid den dåmera föreslagna
tidpunkten torde också prövningsnämnderna i allmänhet lia avslutat
den ordinarie taxeringen av skattskyldiga inom ifrågavarande grupper. Örn
en skattskyldig bade inkomst även av annat slag än jordbruk och skogsbruk,

Bihang lill riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 193. 8

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 193.

kunde detta förhållande givetvis hänföras till sådana särskilda omständigheter
som kunde föranleda ett uppskjutande till senare tidpunkt, då förslag
beträffande samtliga förvärvskällar kunde avsändas. På nämnda skäl anser
jag mig alltjämt icke kunna förorda den ifrågasatta ändringen.

38 §.

Omformulering av den föreslagna författningstexten har skett i anledning
av det tidigare framlagda förslaget till skattestrafflag.

Förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering
för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av
fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Förordningen innefattar utsträckning av giltighetstiden av nu gällande be
stämmelser i ämnet.

Förslaget har ej föranlett någon erinran i de avgivna yttrandena.

Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag till

dels förordning om krigskonjunkturskatt för år 1943,
dels förordning med särskilda bestämmelser beträffande
taxering för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring
för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring
av fartyg

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisax skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
E. Reuterswärd

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

1

Bilaga.

P. M.

angående krigskcnjunkturskatt för år 1943.

Allmän motivering.

I enlighet med under hand meddelade anvisningar av chefen för finansdepartementet
ha såsom allmänna riktlinjer för nedanstående förslag upptagits
följande. Det förutsättes att grunderna för skatten böra i möjligaste
mån överensstämma med grunderna för 1942 års krigskonjunkturskatt. Ändring
bör ske endast i sådana avseenden, där direkta olägenheter visat sig vid
1942 års taxering, eller där den omständigheten att fråga är om ett nytt beskattningsår
därtill föranleder. Särskilt beaktande måste ägnas ifrågavarande
beskattnings inriktning såsom ett led i det allmännas strävanden för stabilisering
av prisnivån. Näringslivets berättigade krav på kompensation för
ökade omkostnader böra visserligen ej eftersättas, men nya eftergifter, vilka
kunna anses ha karaktären av kompensation för ökning av prisnivån, böra
undvikas. Därest icke denna grundsats iakttages, motverkas de strävanden
att åstadkomma likformighet i olika befolkningslagers ställning, som utgör
en viktig förutsättning för nuvarande pris- och lönepolitik.

Från dessa allmänna utgångspunkter lärer det framstå såsom självklart,
att någon ökning av det s. k. ut jämningsavdraget icke bör ifrågakomma. Å
andra sidan bör någon försämring av de förmåner, som detta avdrag enligt
1942 års bestämmelser avsett alt bereda de skattskyldiga, icke ske.

Den anförda grundsatsen bör beaktas även när fråga uppkommer örn kvittning
mellan inkomstökning under beskattningsåret och ett tidigare års
inkomstminskning. Att en skattskyldig under ett tidigare år på grund avinkomstminskning
i förhållande till förkrigsinkomståren nödgats inskränka
sin konsumtion utgör sålunda icke tillräckligt skäl alt vid beskattningen
utgå från att denna konsumtionsminskning skall få kompenseras med motsvarande
konsumtionsökning under ett följande år. Kvittning mellan olika
år bör liksom hittills möjliggöras i den mån principiella skäl därtill föranleda,
men en utökning allenast av billighetsskäl av nuvarande kvittningsrätt
bör ej medgivas.

Det lärer emellertid få fastslås, att nuvarande kvittningsregler icke genomgående
verkat alldeles tillfredsställande, i det deras tämligen obestämda utformning
föranlett en i viss mån ojämn tillämpning. Anledning föreligger
särskilt att beakta jordbrukets kvittningsproblem. Det av oss utarbetade förslaget
går till stor del ut på att såvitt möjligt bringa klarhet i reglerna örn
kvittning.

Fråga om kvittning kan uppstå dels i förhållandet mellan olika förvärvskällor
under samma år, dels inom samma förvärvskälla eller mellan olika
förvärvskällor från ett år till ett annat.

Frågan örn kvittning mellan olika förvärvskällor under samma år skall

2 Kanyl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

här behandlas först. Eftersom förutsättningarna för beskattning till krigskonjunkturskatt
äro väsentligen olika för olika slag av förvärvskällor, bör
även kvittningsrälten utformas på olika sätt med hänsyn till inkomstens beskaffenhet.

Beträffande inkomst av rörelse och inkomst av tantiem m. m. presumeras
vid taxeringen lill krigskonjunkturskatt att merinkomsten berott på förhållanden
föranledda av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur.
Motsvarande presumtion gäller enligt uttryckliga bestämmelser i tidigare
lagstiftning i fråga om inkomstminskning beträffande rörelse och torde,
ehuru stadgande därom saknats, få anses ha gällt även beträffande tantiem
och likartad inkomst. Det synes naturligt att beträffande dessa slag av inkomst
även kvittningsrätten såvitt möjligt utformas efter motsvarande riktlinjer.
De regler, som redan i den första förordningen örn krigskon junkturskatt
infördes beträffande utjämning mellan olika förvärvskällor inom rörelse
böra följaktligen, i den mån det låter sig göra, tillämpas även i förhållandet
mellan rörelse och tantiem inbördes. Det må dock redan här framhållas, att
svårigheter att helt genomföra rätt till sådan kvittning föreligga med hänsyn
därtill, att inkomstökning av tantiem o. dyl. beskattas till krigskonjunkturskatt
endast i den mån inkomstökning också föreligger beträffande samtliga
tjänste- och liknande inkomster.

1 fråga örn övriga slag av inkomst, som är underkastad krigskonjunkturskatt,
är denna beskattning i olika avseenden mera inskränkt.

Beträffande jordbruk och skogsbruk beskattas endast prisstegring utöver
omkostnadsökning, d. v. s. ökning av prismarginalen för avyttrade eller i
egen rörelse förbrukade produkter. Örn sådan ökning är för handen eller ej
bestämmes i regel med tillhjälp av schabloner. Inom skogsbruk tages överhuvud
ej hänsyn till inkomstminskning, därför att inkomstens storlek är beroende
av årets uttag av skogsprodukter. Beträffande jordbruk kan däremot
avdrag för inkomstminskning ifrågakomma, men fråga bör vara och är endast
om sådan inkomstminskning som kan anses ha berott på kriget. I förhållandet
mellan jordbruk och skogsbruk inbördes gäller i huvudsak, att inkomstminskning
å jordbruk får i viss utsträckning tillgodoräknas från merinkomst
av skogsbruk, med den utgångspunkten att den skattskyldige bort
utan att krigskonjunkturskatt ifrågakomme kunna uttaga skogsprodukter
i så stor utsträckning att kompensation för inkomstminskningen erhölles.

Beträffande annan fastighet skall taxerad merinkomst upptagas i huvudsak
allenast i fall där bruttointäkterna under beskattningsåret i jämförelse
med förkrigsinkomståren ökats på grund av mera speciella uthyrningsmöjligheter
på grund av kriget. Några särskilda regler för beräkning av inkomstminskning
ha hittills ej fastställts, men följdriktigt bör sådan anses vara
för handen väsentligen endast där uthyrningsmöjligheter på grund av kriget
gått förlorade.

Beträffande realisationsvinst avser beskattningen endast inkomstökning
som uppkommit efter krigsutbrottet. Någon jämförelseinkomst fastställes ej
och följaktligen ej heller inkomstminskning, men avdrag är medgivet för
realisationsförlust, beräknad på samma sätt som realisationsvinst. Har den
skattskyldige normalt brukat beskattas för realisationsvinst, kan dessutom
särskilt avdrag ske med hänsyn därtill.

Vad nu angår krigskonjunkturbeskattade förvärvskällor utom jordbruk
och skogsbruk synes spörsmålet om kvittning såvitt fråga är om ett och
samma år ställa sig på följande sätt.

Beträffande realisationsvinst sker beskattningen till krigskonjunkturskatt
efter så speciell grund, att annan kvittning än mot realisationsförlust ej är
motiverad.

K liny l. Maj :ts proposition nr 103. Bilaga.

I fråga om annan fastighet är krigskonjunkturbeskattningen inskränkt
att avse endast vissa speciella fall, och enligt vad nyss anförts bör beträffande
denna förvärvskälla även begreppet inkomstminskning vara i motsvarande
mån inskränkt. Vid detta förhållande finnes knappast rum för kvittning
mellan annan fastighet och annan förvärvskälla.

Beträffande jordbruk och skogsbruk inbördes läge det väl närmast till
hands att stadga att inkomstminskning på grund av kriget borde få kvittas
mot inkomstökning på grund av kriget. En sådan utväg kan emellertid ej
konsekvent genomföras redan på den grund att beträffande skogsbruk det
överhuvud vöre utan förnuftig mening att taga hänsyn lill inkomstminskning,
och då dessutom inkomstminskning på grund av kriget näppeligen förekommit.
I fråga om jordbruk åter låter det sig viii göra alt fastställa inkomstminskning,
men det torde endast undantagsvis förhålla sig så att denna inkomstminskning
kan antagas ha berott på kriget. I regel bär inkomstminskningen
givetvis uppkommit på grund av att väderleksförhållandena under
krigsåren varit mycket ogynnsammare än åren 1937 och 1938, vilka ligga
till grund för beräkning av inkomstminskningen. Jordbrukets omkostnader
ha ökats, men i huvudsak har kostnadsstegringen mer än kompenserats av
prisstegring å jordbrukets produkter. Denna prisstegring skulle, örn importen
från främmande marknader stålt öppen, antagligen ha i stort sett hållit
sig inom snävare gränser än den nu gjort. Redan de gällande reglerna örn
kvittning mellan jordbruk och skogsbruk vid inkomstminskning å den förra
förvärvskällan innebära ett avsteg från den mycket inskränkta rätt till kvittning
som i praktiken skulle äga rum om hänsyn toges endast till sådan inkomstminskning
å jordbruket som kunde antagas lia berott på kriget. Det
ilar emellertid gjorts gällande att även dessa av billighetsskäl föranledda kvittningsrcgler
i vissa fall synts otillräckliga, då även en slör inkomstminskning
å jordbruket kunnat medföra endast obetydlig kvittningseffekh Genom sistlidet
års lättnader i skogsbrukets beskattning har detta förhållande blivit
ytterligare framhävt. Ty den ifrågavarande kvittningsrätten innebär icke alt
den taxerade merinkomsten av skogsbruk minskas med visst absolut belopp
beroende av inkomstminskningens storlek, utan har i stället den betydelsen,
att viss bråkdel av den taxerade merinkomsten av skogsbruk bortfaller. Storleken
av denna bråkdel bestämmes av å ena sidan inkomstminskningen å
jordbruk, å andra sidan nettointäkten av skogsbruk. Denna bråkdel ändrades
ej genom fjolårets lättnader i fråga om skogens krigskonjunkturbeskattning.
Följden har alltså blivit att mot viss inkomstminskning i fråga om jordbruket
svarar en, i absolut belopp räknat, mindre kvittning mot skogsbruk
än tillförene. Den omständigheten att lättnad i skogsbrukets beskattning medgivits
utgör givetvis i och för sig intet skäl att utöka kvittningsrätten. Emellertid
uppkommer också frågan örn kvittning mellan inkomstökning a jordbruk
under ett år mot inkomst minskning å jordbruk under eli tidigare år.
och det är uppenbarligen önskvärt, att resultatet ej blir ett annat eller olörmånligare,
örn inkomstminskningen utnyttjas såsom kompensation för merinkomsl
å skogsbruk under samma år än örn den utnyttjas såsom kompensation
för inkomstökning å jordbruket under ett kommande år Denna senare
fråga skall behandlas i det följande. Men redan här må påpekas, att
en rimlig lösning av frågan örn kvittning mellan jordbruk och skogsbruk
synes ernås, därest viss bråkdel av inkomstminskningen å jordbruk lagligen
presumeras lia berott på kriget, fastän detta sannolikt i verkligheten icke
varit fallet, och får utnyttjas antingen såsom avdrag vid fastställande av
taxerad merinkomsl av skogsbruk under samma är eller såsom avdrag från
inkomstökning ä jordbruk under eli följande år.

Följes denna tankegång, ernås också en rimlig lösning av frågan örn kvill

1 Kanal. Majas proposition nr 193. Bilaga.

ning mellan inkomstminskning å jordbruk och inkomstökning av rörelse
eller tantiem o. dyl. I och för sig synes det nämligen från förut angivna
utgångspunkter i sin ordning att i förhållandet mellan t. ex. jordbruk och
rörelse mot inkomstökning på grund av kriget får kvittas inkomstminskning,
som också berott på kriget. Detta blir möjligt att praktiskt genomföra,
om tillgång finnes till en siffra betecknande inkomstminskning av jordbruk,
som lagligen presumeras ha berott på kriget. Vad som gäller rörelse gäller
i princip också tantiem o. dyl. I förhållandet mellan rörelse eller tantiem
å ena sidan och skogsbruk å andra sidan skulle i konsekvens med det anförda
inkomstminskning på grund av kriget å någon av de förra förvärvskällorna
få avgå från taxerad merinkomst av skogsbruk.

Emellertid uppkommer också frågan örn kvittning mellan olika år, d. v. s.
närmast det fall då ett tidigare år utvisat inkomstminskning och ett senare
år inkomstökning. Sådan kvittning har enligt 1942 års regler medgivits i
den mån fråga varit örn inkomstminskning år 1910. som berott av kriget,
samt inkomstökning år 1941.

Anledning synes ej föreligga att beträffande sådan kvittning i princip
sträcka sig längre än som skett enligt 1942 års lagstiftning, d. v. s. att frångå
regeln om begränsning av avdragsrätten så att den kommer att avse annan
inkomstminskning än sådan som uppkommit på grund av kriget. En sådan
begränsning är en klar konsekvens av själva beskattningens begränsning.
En viss kvittningsmöjlighet, som t. o. m. är oberoende av bevisning rörande
samband nied kriget, föreligger emellertid för de jordbrukare, som beskattas
efter bokföringsmässiga grunder, med hänsyn till den frihet som inom vissa
gränser förefinnes beträffande lagervärderingen. Det kan väl emellertid antagas,
att jordbrukarna i allmänhet äro benägna att vid bedömandet av sina
egna kvittningsproblem göra jämförelse med rörelse, för vilken förvärvskälla,
om ett år utvisat inkomstminskning, kvittning mot ett kommande års inkomstökning
torde vara regel, däfför att såväl inkomstökning som inkomstminskning
presumeras lia berott på kriget. Avsevärd hänsyn till jordbrukarnas
inställning tages emellertid, örn, på sätt förut ifrågasatts, viss del av
inkomstminskningen lagligen presumeras ha berott på kriget. Vid avvägningen
av denna dels storlek synes böra beaktas jämväl det förut berörda
förhållandet att skälig norm bör skapas även för kvittning mellan inkomstminskning
å jordbruk och merinkomst å skogsbruk under ett och samma år.
Denna fråga skall närmare utvecklas i specialmotiveringen. Tillräckliga skäl
att tillämpa nämnda presumtionsregel retroaktivt å tidigare beskattningsårs
inkomstminskning synas knappast föreligga.

Beträffande annan fastighet och realisationsvinst synes kvittning ej vara
motiverad i större utsträckning än där fråga är örn kvittning under ett och
samma år, d. v. s. med begränsning till samma förvärvskälla.

Anledning att låta skattskyldig vid kvittning varom nu är fråga utnyttja
utjämningsavdrag för år 1942 vid sidan av utjämningsavdrag för det nya året
synes med förut angivna utgångspunkter icke lämpligt. Den omständigheten
att skattskyldig under ett år ej haft till förfogande visst belopp för kon
sumtion synes ej utgöra skäl att i motsvarande mån genom särskilt skatteavdrag
utvidga konsumtionsmöjligheterna för det nya året.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser förutsättes, för att beskattning
av realisationsvinst skall kunna ske, att den avyttrade egendomen förvärvats
genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och varit i den skattskyldiges
ägo, om det är fastighet, under mindre än tio år och eljest under
mindre än fem år. Under utredningen har övervägts möjligheten att utvidga
inkomstbegreppet så att beskattning skulle kunna äga rum oavsett örn nyss -

5

Kungl. Meijen proposition nr 193. Bilaga.

nämnda förutsättningar föreligga. Beskattning skulle således kunna ske även
om den avyttrade egendomen förvärvats genom benefikt fång och oberoende
av tiden för innehavet. Då krigskonjunkturskatten beträffande realisationsvinst
avser att träffa endast prisstegring som inträtt sedan krigsutbrottet, synes
nämligen icke i principiellt hänseende anledning föreligga att göra någon
skillnad mellan de lall, där de ovannämnda förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning
enligt nu gällande bestämmelser föreligga, och sådana
fall, där dessa förutsättningar saknas. Emellertid torde en dylik ändring av
det hittills gällande inkomstbegreppet ej böra givas retroaktiv verkan, varför
i det nu föreliggande förslaget upptagits samma bestämmelser som hittills.
Däremot synes" böra förutsättas att i nästa års lagstiftning rörande krigskonjunkturskatt
en utvidgning av inkomstbegreppet beträffande realisationsvinst
kan komma att ske på sätt ovan angivits, i varje fall beträffande fastigheter
samt aktier i fastighetsaktiebolag och andelar i fastighetsföremngar.
För undvikande av de svårigheter, som kunna tänkas uppstå i fråga om
bevisningen, torde därvid möjligen böra uppställas en presumtionsregel, enligt
vilken en viss procent av den vid avyttringen bekomna köpeskillingen
skall därest ej annat visas, betraktas såsom värdeökning efter krigsutbrottet.
Ifrågavarande utvidgning av beskattningen synes emellertid icke bora avse
överlåtelser som ägt rum före denna promemorias offentliggörande.

Ett fall av krigskonjunkturbeskattning som väckt särskild och till synes
i viss mån berättigad ovilja hos allmänheten är det. att fastighet sålts på
grund av expropriation eller eller frivillig överenskommelse, där expropriationsanledning
förelegat, under sådana förhållande!! att kiigskonjunkturbeskattning
för realisationsvinst ägt runi. Bl. a. för anordnande av flygfält och
andra huvudsakligen för försvaret avsedda anläggningar torde sådana avyttringar
ha skett''. Stundom lia dessa tvångsförsäljningar i och for sig utlöst
starkt missnöje trots den jämförelsevis goda ersättning som erhållits,
enär de egendomar, från vilka avyttringar skett, genom avstj ökningarna försämrats
i avseende å ägoslagens sammansättning, genom olämplig gränsdragning
m. m. Oviljan har givetvis ökats, där ersättningen beskurits genom kngskonjunkturskatt.
Eli ändring av beskattningsbestämmelserna härutinnan
synes vara på sin plats och torde kunna ske exempelvis på det sättran befrielse
från krigskonjunkturskatt medgives där fastighet avyttrats på grund
av expropriation eller i lall där tvångsförsäljning till det allmänna eljest
anses vara för handen och de! ej synes uppenbart ali avvttringen skulle
i''um även oni tvång icke törelegat. Sadan inskränkning av^beskattningen
synes böra gälla, utom i fråga om realisationsvinst, även i fråga örn skogsbruk,
då växande skog avyttrats i samband med avyttring av fastighet under
ovannämnda förhållanden.

Det torde vidare böra bär påpekas, att det föreliggande förslaget^ innebär
bl. a. ett upphävande av den förra året införda bestämmelsen att från skattskyldighet
undantages fysisk person, för vilken fastställes ett till .statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt laxerat belopp ej överstigande 0,000 kr. Skälet)
till detta förslag fram lä gens i (lin speciella motiveringen.

Vi lia givetvis beaktat de olägenheter som under är 1012 yppat sig på grund
av krigskonjunkturbeskattning av iiske. Det föreligger betydande svåiigheter
att i lagstiftningen tillfredsställande lösa denna fråga, ej minst med hänsyn
till den olika graden av risker som framträda för olika kategorier av fiskare.
Dessa risker lia under år 1942 varit störst tor västkust!iskarna och, sorn del
vill synas, minst påfallande vid do mera industriellt betonade laxfiskena i
vattendragen. Del är emellertid tydligt, alt viss förskjutning av riskmomen

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

ten är möjlig. Att i lagstiftningen göra en gränsdragning mellan de olika kategorierna
med hänsyn till hittills förhandenvarande risker och medgiva olika
långt gående befrielse för dessa kategorier synes därför mindre lämpligt. Det
förefaller lyckligast, örn lösningen av denna fråga kunde liksom hittills vinnas
vid den praktiska tillämpningen. Möjligen kunde i vissa fall en längre
gående lättnad än hittills ifrågakomma, därest en sådan kunde finna stöd i
uttalanden av chefen för finansdepartementet och riksdagen.

Speciell motivering.

I det följande redovisas i allmänhet endast sådana ändringar som föreslås
i förhållande till förordningen om krigskonjunkturskatt för år 1942.
I vissa avseenden giva dock erfarenheterna från taxeringen till sådan skatt
anledning till särskilda uttalanden.

2 §.

Den i 1942 års förordning införda bestämmelsen, att fysisk person, för vilken
för beskattningsåret fastställdes ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerat belopp ej överstigande 6,000 kr., skulle vara undantagen
från skattskyldighet till krigskonjunkturskatt, har ej upptagits i förslaget.
Redan i remissyttrandena över skatteberedningens år 1942 framlagda förslag
örn införande av nämnda bestämmelse uttalades av vissa länsstyrelser
farhågor för missbruk. Dessa lära, enligt vad som inhämtats, lia besannats,
da det visat sig, att vissa rörelseidkare genom en låg värdering av sina varulager
kunnat nedbringa sin taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
till ovannämnda belopp och i följd därav undgå taxering till krigskonjunkturskatt.
Eftersom bestämmelsen numera torde vara mera allmänt känd.
kan det, därest den nu åter lagfästes, sannolikt antagas, att möjligheten till
undgående av krigskonjunkturskatt skulle komma att utnyttjas i en icke
önskvärd omfattning.

Det torde böra framhållas, att, bortsett från fall, där missbruk förekommit,
den reella innebörden av nu ifrågavarande ändring torde bliva obetydlig,
eftersom taxering till krigskonjunkturskatt icke förekommer, med mindre
den skattskyldiges vid nämnda taxering uppskattade inkomst överstiger
6,500 kr.

4 §•

Enligt 1942 års förordning skulle utjämningsavdraget för juridisk person
under viss förutsättning fastställas med utgångspunkt från det egna kapitalet
i förvärvskällan vid sista förkrigsinkomstårets utgång. För att undvika
en beräkning enligt dubbla grunder av det egna kapitalet, nämligen
dels vid nyssnämnda tidpunkt och dels — såsom måste ske för ränteberäkningen
enligt punkt 8 a) av anvisningarna till 4 § — under andra förkrigsinkomståret,
föreslås, att utjämningsavdraget i det ovan åsyftade fallet skall
fastställas med utgångspunkt från kapitalet under andra förkrigsinkomståret.

Därjämte har i förslaget upptagits en kompletterande bestämmelse för det
fäll a_tt skattskyldig ej bedrivit den ifrågavarande rörelsen under hela andra
förkrigsinkomståret. I sådant fall bör utjämningsavdraget fastställas med utgångspunkt
från det egna kapitalet under första verksamhetsåret.

Vidare har föreslagits ett stadgande att, om kostnadsutjämningsfond som
ayses 1..1® § tages i anspråk under beskattningsåret, utjämningsavdrag ej
må beräknas till högre belopp än den uppskattade merinkomst som skulle

Kunut. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

7

ha uppkommit, därest fond som nu sagts ej tagits i anspråk. Stadgandet bör
ses i samband nied de bestämmelser, sorn föreslagits i 10 § 2 mom. och
punkt 3 av anvisningarna till samma paragraf, angående kvittning mellan
inkomstminskning under ett tidigare år och merinkomst under beskattningsåret.
Beträffande dylik kvittning har, såsom närmare framgår av det följande,
i förslaget intagits den ståndpunkten, att, i den mån utjämningsavdrag
å viss förvärvskälla under det tidigare året ej kunnat utnyttjas, detsamma
icke får överflyttas till ett senare år. I konsekvens härmed bör motsvarande
princip gälla beträffande kvittning mellan merinkomst under ett tidigare^ år
och inkomstminskning under ett senare år. 1 inkomstminskningen bör således
ej inräknas det mot utjänmingsavdraget svarande beloppet. Systemet
med provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt och restitution under ett
senare år under de därför stadgade förutsättningarna innebär en sådan kvittningsmöjlighet
som nyss sagts. Det fall, där föreliggande fråga för närvarande
kan bliva aktuell, torde vara då kostnadsutjämningsfond tages i anspråk
med därav följande rätt till skatterestitution. 1 följd härav har också
endast detta fall reglerats i det föreslagna stadgandet.

Föreskrifterna i punkt 4 c) samt punkt 11 a) i anvisningarna ha andrats
med hänsyn till atl det nu är fråga örn ett senare beskattningsår. Dessa
ändringar lia i viss mån reell innebörd.

I 1942 års förordning stadgades bland annat, att avdrag ej var medgivet
för omkostnad som uppenbarligen haft till syfte att nedbringa beskattningen
för beskattningsåret. I yttrande över skatteberedningens år 1942 framlagda
förslag framhöllo delegerade för Sveriges industriförbund m. fl., att företagen
genom krigskonjunkturbeskattningen dreves att göra onödiga utgifter.
vilka i verkligheten komme att till största delen bestridas av det allmänna.
1 anledning därav hänvisade chefen för finansdepartementet i 1942 års proposition
om krigskonjunkturskatt till ovannämnda bestämmelse och framhöll,
att det för tillämpning av denna vore tillfyllest, om det av omständigheterna
uppenbarligen framginge att omkostnaderna gjorts i det angivna
syftet. Tillika uttalades, att ifrågavarande stadgande visserligen icke i större
utsträckning torde lia tillämpats men alt dess tillämpning givetvis kunde
ifrågakomma, samt att företagen måste räkna med denna möjlighet.

Enligt vad inhämtats har del vid taxeringen föregående ar visat sig, att
kostnader bland annat för representation och reparationer ofta med oproportionerligt
stora belopp överstigit motsvarande kostnader under förkrigsinkomståren.
Då emot den skattskyldiges bestridande det i allmänhet icke
varit möjligt att påvisa, att omkostnaden uppenbarligen haft till syfte att nedbringa
beskattningen, har emellertid i regel avdrag måst medgivas för kostnaden
i dess helhet. För att i författningstexten ge ett mera direkt uttryck än
vad det hittills förekommande stadgandet gjort för den mening, som departementschefen
enligt sitt ovannämnda uttalande velat inlägga i gällande lagstiftning,
torde det vara lämplig! atl i viss mån modifiera formuleringen
av ifrågavarande bestämmelse oell komplettera densamma med mera detaljerade
regler lill ledning för de olika fallens bedömande. Salunda föreslås,
att avdrag ej skall vara medgivet för omkostnad _ soia kan anses lia
haft till syfte alt nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Vad angar
representation o. dyl. i större omlattning än under törkrigsinkomslaien böi
avdrag flir omkostnaden medgivas endast i den man den betingats av rörelsens
utvidgning eller andra särskilda förhållanden. Beträffande reparationer
o. dyl. i förhållandevis större omfattning än under lörkrigsinkomslåren
bör avdrag för kostnaden ej medgivas, i den män ifrågavarande ailuden
utan egentlig olägenhet kunnat uppskjutas. Dock må avdrag även då det
gäller sistnämnda arbeten ske leir merkostnad pa grund av kriget i analogi

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

nied vad som enligt punkt 4 d) gäller beträffande tillgångar för stadigvarande
bruk. Avse reparationer arbeten som utförts på grund av eftersatt
underhåll tidigare år bör avdrag givetvis ej förvägras.

Beträffande den i punkt 4 g) föreslagna ändringen hänvisas till vad nedan
anföres vid 10 §.

I punkt 6 har komplettering skett rörande gåva till sjövärnskåren eller
densamma underställda sjövärnsfloltiljer enligt förordningen den 19 juni
1942 (nr 377).

Den i punkt 8 a) föreslagna ändringen har skett endast i förtydligande
syfte.

5 §•

I punkt 2 av anvisningarna till 1942 års förordning stadgades bland
annat, att, därest inneliggande lager av spannmål eller annat sedan 1940 års
ingång mera avsevärt minskats, avdrag vid inkomstuppskattningen för beskattningsåret
skulle få ske med verkliga värdet vid nämnda tidpunkt av det
lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas före 1941 års utgång, i
den mån sådant avdrag ej skett vid taxering till krigskonjunkturskatt år
1941. Med denna formulering kunde avdrag för beskattningsåret ske för lagerminskning,
som belöpte å tidigare beskattningsår, blott avdrag ej skett
vid taxering för det året. Emellertid torde i ifrågavarande hänseende samma
princip som beträffande rörelse böra gälla. I enlighet härmed och då hänsyn
nu bör tagas till lagerminskning, som inträtt intill 1942 års utgång,
föreslås, att avdrag för sådan lagerminskning skall medgivas i den mån
minskningen belöper på år 1942. Här åsyftas kalenderår i överensstämmelse
med den princip som uttalades av bevillningsutskottet vid 1941 års riksdag i
dess betänkande nr 20 över den då föreliggande propositionen med förslag
till krigskonjunkturskatt för år 1941. I nämnda proposition hade föreslagits,
alt avdrag skulle medgivas för den lagerminskning som skett under
det beskattningsår, för vilket taxering skulle äga rum år 1941, men bevillningsutskottet
föreslog, att avdraget i stället skulle avse den minskning, som
hänförde sig till kalenderåret 1940. Denna ändring föreslogs för att få fram
en reell likformighet mellan de jordbrukare, vilkas deklarationer upprättas
för kalenderår och dem som deklarera för räkenskapsår omfattande annan
tid.

Det synes böra övervägas om ej också den ändringen bör göras i gällande
regler att för det fall att inneliggande lager under år 1942 mera avsevärt
ökats hänsyn skall tagas även till lagerökningen uppskattad efter verkliga
värdet vid 1940 års ingång. Hänsyn bör i så fall tagas även till de ändringar,
som under år 1942 inträtt beträffande varufordringar och varuskulder.
Bestämmelser av dylikt innehåll skulle innebära en vid krigskonjunkturbeskattningen
i och för sig önskvärd anknytning till bokföringsmässiga
grunder. Dylika bestämmelser ha dock ej upptagits i förslaget, eftersom frågan
behöver närmare utredas.

Beträffande den i tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna föreslagna
ändringen hänvisas till vad nedan anföres vid 10 §.

Övriga föreslagna ändringar äro av redaktionell natur.

6 §.

Den i punkt 4 av anvisningarna till 6 § i 1942 års förordning angivna regeln
om utjämning mellan inkomstminskning å jordbruk och merinkomst å
skogsbruk har ej upptagits i förslaget. Beträffande skälen härför hänvisas
till vad nedan anföres vid 10 g.

Vad angår den i punkt 4 i förslaget — motsvarande punkt 5 i 1942 års

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

förordning — gjorda ändringen hänvisas likaledes till motiveringen vid 10 §.
Beträffande tillämpningen av stadgandet i ifrågavarande anvisningspunkt
må dock i detta sammanhang erinras, att beräkningen av den taxerade
merinkomslen av skogsbruk skall ske med utgångspunkt Irån de efter justering
av prissättningen framkomna bruttointäkterna å olika slag av skogsprodukter.

I sista punkten av anvisningarna har upptagits en bestämmelse för det
fall att skog avyttrats i samband med avyttring av marken på grund av
expropriation eller eljest genom tvångsförsäljning till det allmänna. Beträffande
skälen för denna bestämmelse hänvisas till den allmänna motiveringen.

7 §•

Beträffande förvärvskällan annan fastighet kunde det enligt föreskrift i
{junkt 1 av anvisningarna till 7 g i 1942 års förordning i regel antagas, att
taxerad merinkomst borde upptagas allenast i fall där bruttointäkterna under
beskattningsåret i jämförelse med förkrigsinkomståren ökats på grund
av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat vara
för handen men under beskattningsåret kunnat utnyttjas, och som kunde
med sannolikhet antagas lia haft sitt upphov i det av krigstillståndet framkallade
läget. Taxering skulle därför i regel företagas allenast därest nu angivna
förutsättningar syntes vara för handen.

Under utredningen har övervägts att föreslå en utvidgning av beskattningen
så att taxering skulle äga rum även i fall där ovannämnda förutsättningar
ej vore för handen. Emellertid kan det antagas, att några väsentliga inkomstökningar
i allmänhet ej föreligga, varjämte hör beaktas att en utvidgning
som nyss antytts skulle medföra stora taxeringstekniska svårigheter och
väsentligt öka beskattningsnämndernas arbetsbörda. Av dessa skäl har
det ansetts lämpligt att föreslå samma bestämmelser som i 1942 års förordning.

Beträffande tillämpningen av nämnda bestämmelser bär emellertid iakttagas,
att med hänsyn till det förekommande uttrycket »i regel» beskattning
i vissa fall kan tänkas förekomma även om bruttointäkterna ej ökats på
grund av uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden ej plägat
vara för handen. Såsom exempel må anföras det fall att byggnader, i vilka
ett bolag driver fabriksrörelse, ägas av ett förvaltningsbolag, vars aktier tillhöra
förstnämnda bolag eller detta närstående företag. Genom ökning av hyran
kan industribolaget minska sin merinkomst av rörelse, som antages ha
berott på förhållanden som omförmälas i 1 §, samtidigt som för förvaltningsbolaget
uppstår en större merinkomst av förvärvskällan annan fastighet.
I ett dylikt fall bör hinder ej moia att taxera förvaltningsbolaget, om ej
särskilda skäl kunna anföras som motivera den ökade hyresersättningen.

Såsom ett tredje stycke i punkt 3 av anvisningarna har i överensstämmelse
med vad som gäller för rörelse och jordbruk upptagits en föreskrift,
att den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

8 §.

I punkt 3 av anvisningarna har upptagits en kompletterande föreskrift,
enligt vilken, i överensstämmelse med vad tidigare gällt beträffande rörelse
och jordbruk och ovan föreslagits i fråga örn annan fastighet, den vid taxering
till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten bör från
gås endast örn särskilda skäl därtill föranleda.

Då olika meningar lära lia yppat sig rörande innebörden av uttrycket »mot -

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

svarande jämförelseinkomst» i 8 § sista stycket, må framhållas, att därmed
avsetts all inkomst av tjänst och av tillfällig förvärvsverksamhet med undantag
av realisationsvinst och lotterivinst samt belopp som erhållits genom restitution
av allmänna skatter och alltså icke allenast intäkt av sådant slag, som
enligt första stycket upptages till beskattning. Det må emellertid framhållas,
att vid inkomstuppskattning enligt 8 § sisla stycket det kan ifrågakomma att
för något av de ifrågavarande åren utesluta inkomst, som uppenbarligen
ej är att hänföra lill årsinkomst i egentlig mening, såsom engångspension
o. dyl.

9 §.

I anvisningarna punkt 4 har upptagits en bestämmelse för det fall att
fastighet avyttrats på grund av expropriation eller eljest genom tvångsförsäljning
till det allmänna. Beträffande skälen för denna bestämmelse hän
visas till den allmänna motiveringen.

10 §.

I överensstämmelse med det föreslagna tillägget i punkt 6 av anvisningarna
till 4 § har komplettering skett angående avdrag för gåva till sjövärnet m. m.
enligt förordningen den 19 juni 1942 (nr 377).

Det särskilda skatteavdraget har föreslagits skola beräknas på grundval
av den skattskyldiges taxering lill kommunal inkomstskatt år 1941 i stället
för 1940, såsom gällde enligt 1942 års förordning.

I fråga om det skattefria avdraget å 3,000 kr. har föreslagits en begränsning
för det fall att kostnadsutjämningsfond som avses i 16 § tages i anspråk under
beskattningsåret.^ Avdrag får då enligt förslaget medgivas allenast från
taxerad merinkomst å annan förvärvskälla än rörelse. Syftet med bestämmelsen
är givetvis att förhindra att restitution av provisoriskt påförd krigskonjunkturskatt
medgives även för det belopp som svarar mot det skattefria
avdraget.

Beträffande kvittning och utjämning mellan inkomstökning och inkomstminskning
å olika förvärvskällor under samma beskattningsår gällde enligt
1942 års förordning följande regler.

i § 3 morn. Om en förvärvskälla inom rörelse utvisade inkomstökning
och en annan inkomstminskning, skulle kvittning häremellan äga ruin, innan
den taxerade merinkomsten inom denna inkomstgrupp fastställdes. Merin -komst, som berodde på i 1 § omförmälda förhållanden, skulle sålunda kvittas
mot inkomstminskning, som berodde på sådana förhållanden. Såsom
taxerad merinkomst fick dock ej upptagas större belopp än det, varmed den
uppskattade inkomstökningen översteg den uppskattade inkomstminskningen,
d. v. s. endast nettoinkomstökningen skulle beskattas. I detta sammanhang
bortses från de å förvärvskällorna belöpande utjämningsavdragen, som
jämväl skulle avräknas vid den taxerade merinkomstens fastställande.

Punkt A g) av anvisningarna till A §. Örn en skattskyldig i sin rörelse tillgodogjort
sig produkter från eget jordbruk och på grund av den i räkenska
perna tillämpade prissättningen rörelsen utvisade inkomstökning och jordbruket
inkomstminskning, ägde den skattskyldige för utjämning härutinnan
vid uppskattningen av inkomsten av rörelse tillämpa skälig högre prissättning
beträffande nämnda produkter med sammanlagt högst det belopp, som motsvarade
summan av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket
belöpande utjämningsavdraget.

Punkt 2 tredje stgcket av anvisningarna till 5 §. Örn under i övrigt samma
förutsättningar som i nästföregående fall jordbruket däremot utvisade in
komstökning men rörelsen inkomstminskning, ägde den skattskyldige för ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

11

jämning härutinnan viel uppskattningen av inkomsten av jordbruket tilllämpa
lägre prissättning beträffande de i rörelsen använda produkterna från
jordbruket med sammanlagt högst det belopp, som motsvarade summan av
inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.

Punkt 5 av anvisningarna till 6 §. I princip enahanda regel som nyss
sagts gällde för det fall att en skattskyldig i rörelse tillgodogjort sig produkter
från eget skogsbruk och rörelsen på grund av den i räkenskaperna tilllämpade
prissättningen utvisade inkomstminskning, medan taxerad merinkomst
framkom för skogsbruket. I sådant fall ägde alltså den skattskyldige
att för utjämning härutinnan tillämpa lägre prissättning beträffande
nämnda produkter med sammanlagt högst det belopp, som motsvarade summan
av inkomstminskningen å rörelsen och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.

Sistnämnda regel gällde även för det fall då skattskyldig i rörelse tillgodogjort
sig produkter från skogsbruk, bedrivet av moder- eller dotterföretag. I
dylikt fall skulle inkomstuppskattningen för båda företagen jämkas med

hänsyn till den tillämpade prissättningen.

Punkt A av anvisningarna till 6 §. Därest vid motsvarande tillämpning av
de för beräkning av uppskattad merinkomst av jordbruk gällande reglerna inkomstminskning
å jordbruket uppkommit, förutsattes, att den skattskyldige
bort, utan att krigskonjunkturbeskattning ifrågakomme, kunna uttaga skogsprodukter
i så stor utsträckning att kompensation erhölles för inkomstminskningen
ävensom för förhållanden som avsåges i 3 § sista stycket,
d. v. s. höjning av den allmänna prisnivån m. m. I dylikt fall skulle följaktligen
såsom taxerad merinkomst av skogsbruk ej upptagas större del av
den eljest beräknade merinkomsten än den som återstod efter avdrag av så
stor procentuell andel av densamma som summan av inkomstminskningen å
jordbruket och det å jordbruket belöpande utjämningsavdragets belopp utgjort
av den beräknade nettointäkten av skogsbruk under beskattningsåret.

Om exempelvis inkomstminskningen å jordbruk utgjort 15,000 kr., därvid
hänsyn tagits lill utjämningsavdraget, samt merinkomsten å skogsbruk
uppgått till 2,500 kr. och nettointäkten av skogsbruk till 30,000 kr., skulle

, , , 15,000 X 2,500

följaktligen från merinkomsten av skogsbruk avdragas ätTÖÖÖ

<1. v. s. 1,250 kr., varefter såsom taxerad merinkomst av skogsbruk skulle
upptagas 2,500 — 1,250 eller 1,250 kr. Kompensation för inkomstminskningen
å jordbruket och det därå belöpande utjämningsavdraget erhölls sålunda
enligt den ovannämnda regeln med 1,250 kr. För återstoden av inkomstminskningen
å jordbruk eller 13,750 kr. kunde avdrag från merinkomst
å annan förvärvskälla ej erhållas. Inkomstminskningen ansågs nämligen
i sin helhet konsumerad så snart som nettointäkten av skogsbruk
var lika stor som eller större än summan av inkomstminskningen å jordbruket
och det därå belöpande utjämningsavdraget.

Regeln i punkt 4 av anvisningarna till 0 § innebar alltså, att i den mån
nettointäkten av skogsbruk täckte inkomstminskningen å jordbruket och det
därå belöpande utjämningsavdraget, kompensation för inkomstminskningen
kunde medgivas endast genom det ovannämnda avdraget från merinkomst
å skogsbruk. Var däremot summan av inkomstminskningen å jordbruk och
det därå belöpande utjämningsavdraget större än nettointäkten av .skogsbruk,
kunde avdrag för den överskjutande delen av nämnda summa medgivas från
merinkomst å annan förvärvskälla enligt bestämmelserna i 10 §■ Förutsättningen
därför var emellertid, såsom närmare framgår av det följande, att
inkomstminskningen kunde antagas lia berott på förhållanden som omför -

1- Kanyl. Majis proposition nr 193. Bilaga.

maldes i 1 g. Då inkomstminskning å jordbruk väl endast undantagsvis kunde
antagas lia berott på dylika förhållanden, kom avdrag för sådan inkomstminskning
i regel icke att kunna utnyttjas i vidare män än punkt 4 av anvisningarna
till 6 § medgav.

6 §. Beräkning av inkomstminskning å skogsbruk förutsattes ej kunna
ifrågakomma.

9 §. Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom
medgavs enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men kunde ej ske
i andra fall.

10 §. I de fall, som ej reglerats genom de ovannämnda bestämmelserna,
kunde avdrag för inkomstminskning å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla
enligt 10 § medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla,
dock endast i den mån inkomstminskningen kunde antagas ha berott
på förhållanden som omförmäldes i 1 §. Med hänsyn till de olika reglerna
för fastställande av taxerad merinkomst å olika förväi-vskällor och det förhållandet,
att skattskyldig dessutom kunde lia andra, krigskonjunkturskatt
icke underkastade förvärvskällor, vilka kunde utvisa såväl inkomstökning som
inkomstminskning, hade ej några bestämda regler kunnat fastställas för sådant
avdrag. Såsom vägledande synpunkter anfördes dock i anvisningarna till 10 §
följande. Därest mellan de krigskonjunkturskatt underkastade förvärvskällorna
funnes sådant samband att avräkning dem emellan framstode såsom särskilt
naturlig, borde sådan avräkning ske oavsett förhållandena med förvärvskällorna
i övrigt. Eljest borde, örn skattskyldig även haft andra, krigskonjunkturskatt
icke underkastade förvärvskällor, som sammanlagt kunde anses utvisa
inkomstökning, avdrag i första hand göras från sådan inkomstökning.
Vid bedömande i vad mån inkomstökning som nyss sagts skulle anses föreligga
borde jämförelse göras mellan den vid taxering till statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt för beskattningsåret beräknade inkomsten av förvärvskällorna
och medeltalet av motsvarande inkomster under förkrigsinkomståren.

På grund av det stipulerade villkoret, att inkomstminskningen för att vara
avdragsgill från merinkomst å annan förvärvskälla skulle ha berott på förhållanden
som omförmäldes i 1 §, kunde krigskonjunkturbeskattning äga
rum trots att någon nettoinkomstökning ej förelåg. Örn en skattskyldig haft
exempelvis 10,000 kr. uppskattad merinkomst av rörelse, som berott på de
i 1 § omförmälda förhållandena, och 10,000 kr. inkomstminskning å tantiem
eller å jordbruk, vilken icke berott på dylika förhållanden, skulle lian beskattas
för nämnda merinkomst utan avdx-ag för inkomstminskningen, trots att
någon verklig inkomstökning, om man betraktade bägge förvärvskällorna gemensamt,
ej förefanns.

Begreppet inkomstminskning var i 1942 års förordning ej genomgående
reglerat för samtliga inkomstgrupper.

Beträffande inkomstgruppen rörelse (4 §) fanns begreppet uppskattad inkomstminskning
såsom motsvarighet till begreppet uppskattad merinkomst.
och en särskild föreskrift fanns, enligt vilken sådan uppskattad inkomstminskning
skulle antagas ha berott på förhållanden som omförmäldes i 1 §,
i den mån det ej framginge såsom sannolikt att inkomstminskningen ej berott
på sådana förhållanden.

Beträffande jordbruk (5 §) funnos ej några motsvarande bestämmelser.
I punkt 4 av anvisningarna till 6 § nämndes dock inkomstminskning å jordbruk,
som uppkommit vid tillämpning av de för beräkning av uppskattad
merinkomst å jordbruk gällande reglerna. Vad åter angår skogsbruk (6 §)
förutsatte förordningen, såsom förut nämnts, att beräkning av inkomstminskning
ej kunde ifrågakomma. En uttrycklig föreskrift härom fanns i

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

anvisningarna till 10 §. Beträffande inkomstgrupperna annan fastighet (7 §)
och tantiem eller därmed likställd inkomst (8 8) funnos inga föreskrifter
om inkomstminskning. Emellertid förutsattes vid tillämpningen av 10 §, att
inkomstminskning skulle beräknas nied tillämpning av de för beräkning
av inerinkomst inom respektive inkomstgrupper gällande reglerna. Beträffande
realisationsvinstgruppen (9 §) stadgades, att vid fastställande av
den taxerade merinkomsten avdrag fick ske för realisationsförlust, beräknad
efter samma grunder som tillämpats vid uppskattning av realisationsvinst.

Nu nämnda regler örn utjämning och kvittning mellan olika förvärvskällor
avsågo inkomstökning och inkomstminskning som uppkommit under
samma beskattningsår. Dessutom funnos emellertid bestämmelser, som medgåvo
kvittning även mellan olika beskattningsår. Diir skattskyldig, för vilken
taxerad inerinkomst år 1942 fastställdes, under det beskattningsår taxeringen
till krigskonjunkturskatt år 1941 avsåg haft krigskonjunkturskatt underkastad
förvärvskälla, sorn vid tillämpning av de vid nämnda taxering
gällande föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för vilken avdrag vid
nämnda taxering skulle ha medgivits därest inkomstökning å annan, krigskonjunkturskatt
underkastad förvärvskälla förelegat, skulle sålunda enligt
10 § jämväl avdrag för sådan inkomstminskning medgivas vid den beskattningsbara
merinkomstens bestämmande. Avdrag skulle dock medgivas endast
i den mån avdrag för inkomstminskningen ej kunnat utnyttjas vid taxeringen
år 1941 oell endast efter yrkande av den skattskyldige. Avdraget
skulle göras från den merinkomst, som återstod sedan övriga enligt 10 §
medgivna avdrag med undantag för det däri omförmälda avdraget å 3,000 kr.
i förekommande fall skott. Avdrag var medgivet endast i den mån inkomstminskningen
kunde anses ha berott på förhållanden som omförmäldes i 1 §.
Vid bestämmande huruvida avdrag skulle anses ha kunnat utnyttjas vid
1941 års taxering skulle bortses från det i 10 § omförmälda avdraget å
3,000 kr. Vid bedömande av ifrågavarande avdragsrätt skulle, såsom framgår
av det ovan sagda, de vid 1941 års taxering gällande föreskrifterna äga
tillämpning. Dessa vörö i princip av samma innehåll som de enligt 1942 års
förordning gällande med den skillnad att några bestämmelser om utjämningsavdrag
ej funnos.

Vid den undersökning, som nu verkställts rörande ovannämnda .spörsmål,
har det hittillsvarande systemet ansetts böra i stort sett alltjämt äga tillämpning.
Vissa jämkningar föreslås dock med syfte att mera konsekvent genomföra
de i den allmänna motiveringen angivna principerna.

Vad angår frågan örn utjämning och kvittning mellan inkomstökning och
inkomstminskning under samma beskattningsår innebär det nu föreliggande
förslaget i huvudsak följande.

De ovannämnda reglerna örn utjämning enligt punkt 4 g) av anvisningarna
till 4 § mellan rörelse och jordbruk, enligt punkt 2 tredje .stycket av anvisningarna
till 5 § mellan jordbruk och rörelse samt enligt punkt 5 av anvisningarna
till 6 § mellan skogsbruk och rörelse bibehållas i princip. Enligt
ordalydelsen i 1942 års förordning tillkom det emellertid den skattskyldige
att själv avgöra i vad mån han ansåge de! lämpligt att tillämpa dessa regler.
Nu föreslås, att dessa skola obligatoriskt gälla, där förutsättningar för justering
av den tillämpade prissättningen föreligga. Härigenom förväntas en mera
bestämd avgränsning än hittills kunna erhållas dels vid inkomstuppskattningen
för de olika förvärvskällorna och dels mellan do fall, diir utjämning
bör ske vid själva inkomstuppskattningen och diir kvittning i egentlig mening
enligt 10 8 bör ifrågakomma. Ändringen förut sii II er emellertid för de
fall där fråga är örn inkomstökning å jordbruk eller skogsbruk, alt en re -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr l!)o. Bilaga.

gel införes huru prissänkningen skall anses belöpa å jordbrukets eller skogsbrukets
ifrågavarande produkter. En proportionell fördelning synes därvid,
i anslutning till föregående år tillämpad praxis, böra fastställas.

Regeln i punkt 4 av anvisningarna till 6 § om utjämning mellan skogsbruk
och jordbruk bar däremot ej upptagits i förslaget. På sätt i den allmänna
motiveringen anförts bar det ansetts lämpligt att finna en annan utväg för
lösning av detta spörsmål, och har detta ansetts böra ske i samband med
kvittningsreglerna i 10 §. Någon utjämning mellan jordbruk och skogsbruk
enligt den i 1942 års förordning angivna metoden förutsättes alltså icke
skola ifrågakomma.

Den i 4 § i 1942 års förordning förekommande bestämmelsen örn kvittning
mellan inkomstökning å en förvärvskälla liänförlig till rörelse och inkomstminskning
å annan förvärvskälla inom samma inkomstgrupp har i
förslaget upptagits oförändrad. Likaså innehåller förslaget samma regel som
i 9 § i nyssnämnda förordning rörande avdrag för realisationsförlust från
realisationsvinst. Det har övervägts att sammanföra samtliga kvittningsfall
i en gemensam bestämmelse, men av tekniska skäl har det befunnits lämpligt
att liksom hittills behandla de båda nyssnämnda fallen, som avse kvittning
inom samma inkomstgrupp, för sig i samband med reglerna om den
taxerade merinkomstens bestämmande och övriga kvittningsfall för sig i 10 §.

Vad dessa senare fall angår föreslås nu vissa ändringar i de hittills gällande
reglerna. Det kunde måhända ifrågasättas att för kvittning mellan olika förvärvskällor
genomgående tillämpa den principen att till beskattning ej skulle
upptagas mera än den verkliga nettoinkomstökningen å samtliga förvärvskällor
som äro underkastade krigskonjunkturskatt, därvid hänsyn jämväl
skulle tagas till de å förvärvskällorna belöpande utjämningsavdragen. Denna
princip ligger till grund för den redan gällande regeln i 4 § 3 morn., ehuru
denna avser endast kvittning mellan olika förvärvskällor hänförliga till rörelse.
Förutsättning för genomförande av en sådan princip skulle emellertid
vara att inkomstökning och inkomstminskning å samtliga förvärvskällor
beräknades efter i huvudsak likformiga grunder. Detta är emellertid
ej fallet. Såsom redan i den allmänna motiveringen utvecklats, har det därför
funnits ofrånkomligt att uppställa delvis olika regler för de olika förvärvskällorna.

Såsom framgår av den tidigare redogörelsen var begreppet inkomstminskning
i 1942 års förordning ej genomgående reglerat för samtliga förvärvskällor.
Det har därför övervägts att nu föreslå särskilda regler härom inom
varje inkomstgrupp i samband med bestämmelserna örn den taxerade merinkomstens
beräkning. Eftersom frågan om inkomstminskning för de fall
som nu avses blir aktuell först i samband med frågan om kvittning enligt
10 §, har det emellertid synts lämpligare att i denna paragraf upptaga de
erforderliga föreskrifterna om inkomstminskningens beräkning.

Den ovannämnda principen att till beskattning ej skall upptagas mera än
den verkliga nettoinkomstökningen bör enligt förslaget tillämpas icke blott
då det gäller kvittning mellan olika förvärvskällor hänförliga till rörelse utan
även vid kvittning mellan inkomstminskning å rörelse och inkomstökning
hänförlig till sådan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e), d. v. s. tantiem
och därmed likställd inkomst, samt i det motsatta fallet då det gäller kvittning
mellan inkomstminskning hänförlig till sådan inkomst som nyss sagts
och inkomstökning å rörelse. Mellan dessa förvärvskällor finnes otvivelaktigt
ett sådant samband att avräkning dem emellan i första hand bör äga rum.
Inkomstminskningen skall således avräknas från inkomstökningen oavsett
om den föranletts av förhållanden som omförmälas i 1 §.

Med inkomstminskning som nu sagts förstås beträffande rörelse summan

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

15

av den enligt punkt 10 av anvisningarna till 4 § beräknade uppskattade inkomstminskningen
och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Beträffande
inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) fastställes däremot intet utjämningsavdrag,
ett förhållande som sammanhänger därmed att sådant avdrag
i stället medgives vid tillämpning av den i 8 § sista stycket stadgade
spärregeln, enligt vilken den taxerade merinkomsten begränsas med hänsyn
till inkomstökning å all den skattskyldiges inkomst av tjänst o. dyl., däri
inräknad även sådan inkomst som i och för sig ej är underkastad krigskonjunklurskatt.
För tantiem o. dyl. måste alltså inkomstminskningen beräknas
utan hänsyn till utjämningsavdrag, d. s. v. till skillnaden mellan inkomsten
under ett antaget jämförelseår och inkomsten under beskattningsåret. Vad
angår inkomst som avses i den i 8 § sista stycket angivna spärregeln och som
icke är skattepliktig till krigskonjunkturskatt bör däremot avdrag ej vara tilllåtet.
I konsekvens med vad som gäller för beräkning av taxerad merinkomst
bör emellertid inkomstminskning å tantiem o. dyl. givetvis ej få beräknas till
högre belopp än som erhålles vid motsvarande tillämpning av den enligt 8 §
sista stycket gällande spärregeln. Om alltså den skattskyldiges inkomstminskning
beträffande den sammanlagda inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet,
som avses i 8 § sista stycket, är mindre än inkomstminskningen
å den skattepliktiga inkomsten, får endast det förra, lägre beloppet avdragas.
Eftersom utjämningsavdrag medgives vid tillämpning av nämnda spärregel,
kommer alltså sådant avdrag i viss utsträckning de skattskyldiga till godo
vid kvittning mellan inkomstminskning å tantiem o. dyl. och inkomstökning
å rörelse.

Med inkomstökning, från vilken inkomstminskning som ovan sagts skall
avräknas, förstås beträffande rörelse den uppskattade merinkomsten minskad
med det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget samt beträffande sådan
inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), i konsekvens med det förut anförda,
skillnaden mellan inkomsten under beskattningsåret och motsvarande inkomst
under ett antaget jämförelseår. Med inkomst som avses i 2 § 1 mom. e)
under ett antaget jämförelseår bör i analogi med de regler som gälla för
rörelse, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda förslås medeltalet
av inkomster av motsvarande slag under förkrigsinkomståren.

I den män avdrag för inkomstminskning å rörelse från inkomstökning hänförlig
till sådan inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) — eller, såvitt angår inkomstminskning
hänförlig till inkomst av sistnämnda slag, från inkomstökning
av rörelse — ej kan utnyttjas enligt ovannämnda regler, får avdrag
medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla. För sådant avdrag
förutsättes dock, att inkomstminskningen kan antagas Ira berott på
förhållanden som omförmälas i 1 g. Vid bedömande av om så varit fallet
gäller beträffande rörelse den i 4 § 4 mom. sista stycket angivna regeln,
enligt vilken uppskattad inkomstminskning skall antagas lia berott på förhållanden
sorn nyss sagts, i den mån det ej framgår såsom sannolikt att inkomstminskningen
ej berott på sådana förhållanden. Samma presumtionsregel
bör gälla beträffande inkomstminskning hänförlig lill sådan inkomst,
sorn avses i 2 § 1 morn. e), och har därför i förslaget upptagits en bestämmelse
härom.

Vad angår inkomstminskning å jordbruk innebär förslaget, att avdrag
skall medgivas i första hand från taxerad merinkomst av .skogsbruk och därefter
från sådan merinkomst å övriga förvärvskällor, i sista hand från taxerad
merinkomst av rörelse, i den män inkomstminskningen kan antagas lia
berott på förhållanden sorn omförmälas i 1 §. Såsom redan i den föregående
motiveringen framhållits torde det endast undantagsvis kunna påvisas, att
inkomstminskning å jordbruk berott på kriget, och det har ifrågasatts att en

Bihang till riksdagens protokoll 194.1. 1 sami. Nr 19,1. ‘.)

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

regel skulle fastställas enligt vilken viss del av inkomstminskningen lagligen
skulle presumeras ha haft sådan karaktär. Det har därvid bl. a. gällt att
finna en lösning av frågan örn kvittning mellan inkomstminskning å jordbruk
och merinkomst av skogsbruk, som vore bättre anpassad efter nu rådande förhållanden
än den hittills gällande (i punkt 4 av anvisningarna till 6 § i 1942 års
förordning). Ett övervägande ur olika synpunkter av delta spörsmål har resulterat
i ett förslag att en fjärdedel av inkomstminskningen å jordbruk skall anses
ha berott på kriget, om ej den skattskyldige visar att detta varit fallet med en
större del av inkomstminskningen. Det har därvid beaktats, att avdraget
såvitt angår kvittning mot merinkomst av skogsbruk av praktiska skäl bör
göras från det belopp som utgör taxerad merinkomst av skogsbruk, alltså
efter det de i produktionsbefordrande syfte medgivna särskilda avdragen vid
beräkning av nämnda merinkomst ägt rum. Därest, såsom i och för sig varit
riktigt, kvittningen skett innan dessa extra avdrag åtnjutits, hade en större
del av inkomstminskningen å jordbruk behövt utnyttjas än som erfordras,
då kvittningen sker efter extraavdragen. Ett avdrag med en fjärdedel av inkomstminskningen
å jordbruk från den efter extraavdragen återstående merinkomsten
av skogsbruk representerar alltså i verkligheten en ej obetydligt
större kvittningsrätt än som svarar mot nämnda fjärdedel och vad som
principiellt bort medgivas. En kvittningsrätt mot skogsbruk efter sådan
grund kommer också regelmässigt belt säkert att bereda större fördel för
den skattskyldige än en dylik kvittning enligt hittills gällande regler. Även
vid kvittning mellan jordbruk och t. ex. rörelse betyder den ifrågasatta regeln
i förhållande till vad som hittills gällt en fördel, eftersom sådan kvittning
hittills fått ske endast örn det kunnat göras sannolikt att inkomstminskningen
å jordbruk verkligen berott på kriget. Jämväl vid kvittning mellan olika
år inom jordbruk blir detta fallet, eftersom också i sådant hänseende hittills
gällt att endast inkomstminskning som berott av kriget fått avräknas från
inkomstökning under ett senare år. Beaktas den i det föregående av penningpolitiska
skäl motiverade principen att det ej vid beskattningen bör förutsättas,
att av inkomstminskning förorsakad konsumtionsinskränkning under
ett år i förhållande till förkrigsinkomståren skall få motvägas av en senare
konsumtionsstegring föranledd av inkomstökning i förhållande till sistnämnda
år, torde svårligen en kvittningsrätt av större storleksordning än den sålunda
föreslagna kunna ifrågasättas. Med hänsyn till nyssnämnda princip
torde det ej heller kunna ifrågakomma att ge den nu föreslagna uppmjukningen
retroaktiv verkan. Regeln om avdrag med en fjärdedel av inkomstminskningen
å jordbruk gäller således icke inkomstminskning under de beskattningsår
taxeringarna åren 1941 och 1942 avsågo. Att avdrag för inkomstminskning
å jordbruk i första hand bör ske från merinkomst å skogsbruk
torde vara mest naturligt med hänsyn till det inbördes sambandet mellan
dessa förvärvskällor. I den mån inkomstminskningen såmedelst ej kunnat utnyttjas
bör avdrag ske från övriga förvärvskällor, för vilka skatten liksom
beträffande jordbruk uträknas enligt den proportionella metoden, och alltså
i sista hand från merinkomst å rörelse.

Då någon regel tidigare ej funnits örn beräkning av inkomstminskning å
jordbruk, har i förslaget upptagits en särskild föreskrift härom i överensstämmelse
med den praxis som, enligt vad som inhämtats, i allmänhet tilllämpades
av beskattningsnämnderna vid föregående års taxering. Enligt denna
avses med inkomstminskning som nu sagts det belopp, som erhålles vid
motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad merinkomst å
jordbruk gällande reglerna, med iakttagande tillika — i analogi med vad
som gäller om rörelse — att där jämförelseinkomsten fastställts till högre
belopp än medeltalet av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

17

inkomstminskning skall bestämmas med utgångspunkt från nämnda medeltal
eller efter annan grund som finnes skälig, och skall så förfaras även i
det fall, då medeltalet betecknar ett underskott. Det är alltså endast den
verkliga inkomstminskningen, som får avdragas. Med uttrycket »annan
grund som finnes skälig» avses närmast det fall att något medeltal för bägge
förkrigsinkomståren ej finnes.

I fråga örn skogsbruk förutsätles liksom hittills, att någon beräkning av
inkomstminskning ej kan ifrågakomma.

Vad angår annan fastighet bör iakttagas, att taxering till krigskonjunkturskatt
för merinkomst av denna förvärvskälla kan ifrågakomma endast i undantagsfall,
nämligen då de i punkt 1 av anvisningarna till 7 § angivna förutsättningarna
föreligga. Med hänsyn härtill måste det, såsom torde framgå
redan av den allmänna motiveringen, betraktas såsom oegentligt att utan inskränkning
medgiva avdrag för inkomstminskning å annan fastighet från
merinkomst å förvärvskällor av andra slag. Denna uppfattning ligger till
grund för förslaget. För inkomstminskning å annan fastighet under beskattningsåret
kan avdrag följaktligen ej ifrågakomma vid taxering för samma år.
Endast om inkomstminskning förelegat ett tidigare år och förvärvskällan annan
fastighet under beskattningsåret utvisar merinkomst för vilken taxering
skall äga rum, ifrågakommer avdrag för den tidigare uppkomna inkomstminskningen
och detta endast i viss utsträckning, såsom närmare framgår
av det följande.

Beträffande realisationsförlust förutsätter förslaget liksom 1942 års förordning,
att någon kvittning utöver vad bestämmelsen i 9 § medger ej skall
ifrågakomma.

Från de ovannämnda reglerna örn kvittning mellan krigskonjunkturskatt
underkastade förvärvskällor har ett undantag ansetts böra göras för det fall,
att den skattskyldige haft inkomstminskning å förvärvskälla som nyss sagts
och inkomstökning å en annan, krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen förutsattes enligt
1942 års förordning, att kvittning mellan olika, krigskonjunkturskatt
underkastade förvärvskällor skulle ske, därest mellan dessa funnes sådant
samband att avräkning dem emellan framstode såsom särskilt naturlig, under
det att i motsatt fall avdrag för inkomstminskning i första hand borde
göras från inkomstökning, som den skattskyldige kunde lia haft å annan,
krigskonjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla. Samma princip, som
ligger till grund för nyssnämnda regel i 1942 års förordning, har upptagits
i förslaget, ehuru i en ur bevisningssynpunkt något modifierad form. Det
föreslås sålunda, att örn i ett fall som det ovan omförmälda sådant samband
kan anses föreligga mellan förvärvskällorna alt avräkning dem emellan
framstår såsom särskilt naturlig, sådan avräkning bör ske, trots att den
skaltskyldige även har en annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla,
som utvisar inkomstökning. Den sålunda föreslagna undantagsregeln
torde icke komma att få någon större praktisk betydelse, men fall
kunna naturligtvis förekomma, där den bör tillämpas.

Vad härefter angår kvittning mellan merinkomst under beskattningsåret
och inkomstminskning under tidigare beskattningsår föreslås, att avdrag
skall kunna medgivas för inkomstminskning under de beskattningsår, 1941
och 1942 års taxeringar till krigskonjunkturskatt avsågo, i den män sådant
avdrag ej kunnat utnyttjas vid nämnda taxeringar. Beträffande frågan om
inkomstminskningens storlek och övriga med avdragsrätten sammanhängande;
frågor har övervägts alt föreslå regler motsvarande dem som ovan
angivits för kvittning mellan olika förvärvskällor under beskattningsåret.
Emellertid har det ansetts mest lämpligt att låta inkomstminskningen för

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

varje år bedömas enligt de för respektive år gällande föreskrifterna. Bestämmelserna
örn ifrågavarande kvittningsrätt äro i princip av samma innebörd
som enligt 1942 års förordning med den skillnad som föranledes av att det
nu är fråga om ett senare beskattningsår samt med undantag beträffande
inkomstminskning å annan fastighet. På de skäl som redan tidigare anförts
bör avdrag för sådan inkomstminskning medgivas endast i den mån den uppkommit
genom att bruttointäkterna under det beskattningsår varom är fråga
i jämförelse med förkrigsinkomståren minskats på grund av uthyrningsmöjligheter,
som under normala förhållanden plägat vara för handen men under
beskattningsåret ej kunnat utnyttjas på grund av det av krigstillståndet framkallade
läget. En särskild regel örn beräkning av inkomstminskning å annan
fastighet har också upptagits i förslaget. Föreskriften att avdrag för inkomstminskning
medgives endast i den mån densamma kan anses ha berott
på förhållanden som omförmälas i 1 § innebär, att i den mån utjämningsavdraget
å vederbörande förvärvskälla under nästföregående beskattningsår
ej kunnat utnyttjas, detsamma icke får överflyttas till beskattningsåret.

Enligt 1942 års förordning gällde, att kvittning mellan olika beskattningsår
skulle ske endast efter yrkande av den skattskyldige. Det föreslås emellertid
nu, att kvittning i förevarande fall skall ske ex officio på samma sätt som
gäller beträffande kvittning mellan olika förvärvskällor under samma beskattningsår.

27 §.

Såsom framgår vid 2 § har den i 1942 års förordning förekommande
bestämmelsen att fysisk person, för vilken för beskattningsåret fastställdes
ett till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp ej överstigande
6,000 kr., var undantagen från skattskyldighet, ej upptagits i förslaget.
Härav föranledes motsvarande ändring i bestämmelserna om deklarationsplikten.
Enligt förslaget komma dessa att överensstämma med 1941 års
förordning.

Ett förslag till förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering
för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg har jämväl utarbetats i
överensstämmelse med vad som gäller för taxering år 1943 enligt förordningen
den 19 juni 1942 (nr 410).

Stockholm i finansdepartementets skatteberedning den 26 januari 1943.

CARL W. U. KUYLENSTIERNA.

E. ROSENQVIST.

Kungl Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

19

Förslag

till

förordning om krigskonjunkturskatt för år 19431.

Härigenom förordnas som följer.

2 §•

2 mom. Skattskyldig enligt---ersättningen inräknas.

Från skattskyldighet undantagas systembolag som avses i förordningen angående
försäljning av rusdrycker, aktiebolaget vin- och spritcentralen samt
aktiebolaget svenska tobaksmonopolet så ock annat aktiebolag, fran vilket utdelningen
i sin helhet tillfaller staten.

4 §•

6 mom. Utjämningsavdrag fastställes för varje förvärvskälla för sig,

såvitt den skattskyldige är fysisk person, till femton procent av jämförelseinkomsten,
och

såvitt den skattskyldige är juridisk person, örn jämförelseinkomsten ej
överstiger 50,000 kronor, till femton procent av denna, och, örn jämförelseinkomsten
är högre, till femton procent av den del av jämförelseinkomsten,
som ej överstiger tolv procent av eget kapital i förvärvskällan under andr
a förkrigsinkomståret — eller, såvitt angår skattskyldig,
som ej bedrivit ifrågavarande rörelse under hela andra
förkrigsinkomståret, under första verksamhetsåret
— men minst 7,500 kronor,

dock för såväl fysisk som juridisk person till minst femton procent av den
merinkomst av förvärvskällan som återstår efter tillämpning av 4 mom.

Om kostnadsutjämning sfond som avses i 16 § tages i
anspråk under beskattningsåret, må utjämningsavdrag
ej beräknas till högre belopp än den uppskattade merinkomst
som skulle hava uppkommit, därest fond som
nu sagts ej tagits i anspråk.

7 mom. Vad i 28 § 2 mom. kommunalskattelagen samt förordningen den
19 juni 1942 med särskilda bestämmelser beträffande taxering för in 1

Här ej återgivna delar av förordningen äro avsedda att erhålla samma lydelse som motsvarande
bestämmelser i förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1942 med sådana formella
ändringar som böra föranledas av att fråga är örn ett nytt beskattningsår.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

komst år 1 9 4 3 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg
eller köpeskilling vid avyttring av fartyg stadgas om särskild ordning beträffande
beskattning av ersättning eller köpeskilling som nu sagts skall icke äga
tillämpning vid taxering till krigskonjunkturskatt, utan skall vid uppskattning
av inkomst såväl för förkrigsinkomståren som för beskattningsåret beträffande
dylik ersättning eller köpeskilling förfaras enligt de regler, som gälla för
taxering av ersättning på grund av försäkring av annan till inventarier hänförlig
egendom än fartyg, eller av köpeskilling vid avyttring av sådan annan
egendom.

Om provisorisk påföring av skatt i fall som nu sagts stadgas i 18 §.

(Se vidare anvisningarna.)

10 §.

1 mom. Till krigskonjunkturskatt beskattningsbar merinkomst fastställes
särskilt för rörelse och särskilt för övriga förvärvskällor tillsammans.

Vid fastställande av beskattningsbar merinkomst skall från de taxerade
merinkomsterna sammanlagt avdragas

dels belopp som den skattskyldige visar sig hava utgivit såsom gåva för
luftvärnet eller luftskyddet eller för hemvärnet eller dess underavdelningar
eller till s jövärnskåren eller densamma underställda
sjövärnsflottiljer och som fått avdragas vid taxeringen till statlig inkomst-
och förmögenhetsskatt år 19 4 3 men för vilket avdrag enligt denna
förordning ej skett vid beräkning av uppskattad merinkomst av rörelse,
dels ett belopp utgörande så många procent av de taxerade merinkomsterna
som antalet kronor, varmed den sammanlagda utdebiteringen per skattekrona
på grundval av den skattskyldiges taxering till kommunal inkomstskatt
år 194 1, efter avdrag för därå belöpande statsbidrag av skatteutjämningsmedel,
överstigit femton kronor,
dels ock ett belopp av 3,000 kronor.

Avdrag som ovan sagts tillgodonjutes i första hand från taxerad merinkomst
av rörelse. Återstående avdrag göres från summan av övriga taxerade
merinkomster. Därest kostnadsutjämningsfond som avses i
16 § tages i anspråk under beskattningsåret, må ovannämnda
avdrag a 3,000 kronor dock medgivas allenast
fran taxerad merinkomst å annan förvärvskälla än rörelse.

Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under beskattningsåret
haft annan, krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla, som
vid tillämpning av denna förordnings föreskrifter utvisar inkomstminskning,
skall vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande skäligt avdrag
utöver vad ovan sagts medgivas med högst inkomstminskningens belopp.
Har den skattskyldige under beskattningsåret även haft annan, krigskonjunkturskatt
icke underkastad förvärvskälla, som kan anses utvisa in -

21

Kungl. Moj:ts proposition nr 193. Bilaga.

komstökning i förhållande till förkrigsinkomståren, bör skälig hänsyn därtill
tagas vid avdragets bestämmande.

2 mom. Har skattskyldig, för vilken taxerad merinkomst fastställes, under
de beskattningsår taxeringarna till krigskonjunkturskatt åren
1941 och 1942 avsågo haft krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla,
som vid tillämpning av de vid nämnda taxeringar gällande
föreskrifterna utvisade inkomstminskning, för vilken avdrag vid nämnda
taxeringar skulle hava medgivits, därest inkomstökning å annan, krigskonjunklurskatt
underkastad förvärvskälla förelegat, skall jämväl avdrag för
sådan inkomstminskning medgivas vid den beskattningsbara merinkomstens
bestämmande, dock endast i den mån avdrag för inkomstminskningen ej
kunnat utnyttjas vid taxeringarna åren 1941 och 194 2.

3 mom. Beskattningsbar merinkomst utföres dels för rörelse, dels för
övriga förvärvskällor gemensamt i fulla hundratal kronor, sa att överskjutande
belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

(Se vidare anvisningarna.)

27 §.

1 mom. Fysisk eller juridisk person, som i sin år 19 4 3 avlämnade självdeklaration
uppgivit nettointäkt av rörelse eller inkomst av tantiem, provision
eller gratifikation som utgått från rörelse, jordbruk eller skogsbruk,
sammanlagt ej understigande 4,000 kronor och som ej enligt 2 § 2
mom. är undantagen fran skattskyldighet, är, såvitt ej Kungl.
Majit annorlunda föreskriver, pliktig att utan anmaning pa beder och samvete
avlämna deklaration till ledning för egen taxering till krigskonjunkturskatt.

Deklaration skall---till Överståthållarämbetet.

Anvisningar
till 4 §.

4. Vid uppskattning---i denna punkt.

c) Har vid taxering till krigskonjunkturskatt åren 1940, 1 9 4 1 och 19 4 2
eller något av dessa år avdrag åtnjutits för minskning av dold förkiägsreserv
i tillgångar avsedda för omsättning eller förbrukning i rörelse, och har
under beskattningsåret den avgångna dolda förkrigsreserven genom nybildning
av motsvarande dold reserv helt eller delvis återvunnits, skall ett belopp
svarande mot återvinningen tilläggas vid inkomstuppskattningen för
detta år, dock att, därest återvinning skett av dold förkrigsreserv som minskats
under det beskattningsår som låg till grund för 1940 års taxering till
krigskonjunkturskatt, tillägg för återvinningen i denna del ej skall göras
med mera än skillnaden mellan det belopp, för vilket avdrag för minskning
av den dolda förkrigsreserven åtnjutits vid nämnda taxering, och återvinningen
av samma reserv under de två nästföregående beskattningsåren.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 Bilaga.

Återvinningen under beskattningsåret av avgången dold förkrigsreserv utgöres
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, varmed vid uppskattning
för taxering till lcrigskonjunkturskatt lagret vid beskattningsårets utgång var
nedskrivet under förkrigspriset, och å andra sidan det belopp, varmed lagret
vid beskattningsårets ingång var nedskrivet under nämnda pris, dock
högst skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats
under tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning
av sådan reserv under d e t v å nästföregående beskattnings åren.

Avdrag för---synes skäligt.

f) Avdrag för avsättning Jill konjunkturinvesteringsfond eller investeringsfond
är ej medgivet, ej heller avdrag för omkostnad som kan anses
hava haft till syfte att nedbringa beskattningen för beskattningsåret. Vad
angar representation o. dyl. i större omfattning än under
förkrigsinkomståren bör sålunda avdrag för omkostnaden
medgivas endast i den mån den betingats av
rörelsens utvidgning eller andra särskilda förhållanden.
Beträffande reparationer o. dyl. i förhållandevis
större omfattning än under förkrigsinkomståren bör
avdrag för kostnaden ej medgivas, i den mån ifrågavarande
arbeten utan egentlig olägenhet kunnat uppskjutas;
dock må avdrag ske för merkostnad på grund
av kriget i analogi med vad som enligt punkt 4 d) gäller
beträffande tillgångar för stadigvarande bruk.

Avdrag för--—- pensioneringen avser.

g) Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
fran eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tilllämpade
prissättningen rörelsen inkomstökning och jordbruket inkomstminskning,
skall för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt
denna förordning beträffande nämnda produkter tillämpas skälig
högre prissättning med sammanlagt högst det belopp som motsvarar summan
av inkomstminskningen å jordbruket och det å jordbruket belöpande
utjämningsavdraget.

h) Huru vid---— här nedan.

6. Har skattskyldig enligt vad därom är särskilt stadgat vid taxeringen
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt från summan av sina inkomster
från olika förvärvskällor åtnjutit avdrag för belopp, som utgivits såsom
gåva för luftvärnet eller luftskyddet eller för hemvärnet eller dess underavdelningar
eller till sjövärns k aren eller densamma underställda
sjöv ärnsflottiljer, skall enligt denna förordning motsvarande
avdrag göras vid uppskattning av inkomst av till rörelse hänförlig
förvärvskälla, från vilken gåvan utgått.

8. a) För vartdera förkrigsinkomståret så ock för beskattningsåret skall
vid taxeringen angivas beräknad ränta å eget kapital i rörelsen efter en räntefot
av fem procent samt, därest det egna kapitalet under beskattningsåret
ökats sedan förkrigsinkomståren, beträffande kapitalökningen efter en ränte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

23

fot av sex procent. Ingår i kapitalökning, som uppkommit genom besparing
av vinstmedel från tidigare år, kapital som ej under någon del av beskattningsåret
använts i rörelsen utan varit insatt i bank eller eljest utlånat
eller tillfälligt disponerat utom rörelsen, må dock ej ränta å detta kapital
beräknas till högre belopp än som faktiskt tillkommit den skattskyldige. Vad
angår jämförelseåret skall räntan beräknas å det egna kapital, som anses då
hava varit nedlagt i rörelsen, därvid räntan beräknas till medeltalet av räntorna
för förkrigsinkomståren, såvitt ej annan grund än medeltalsberäkning
tillämpats vid jämförelseinkomstens fastställande, i vilket fall räntan bör
beräknas efter grund som finnes skälig.

b) Såsom eget---särskilt maskinvärde.

11. a) Avdrag för---denna tidpunkt.

Minskning av dold förkrigsreserv under beskattningsåret utgöres följaktligen
av skillnaden mellan å ena sidan det belopp, vartill den dolda förkrigsreserven
vid beräkning enligt ovan angivna grunder uppgått, och å andra
sidan det belopp, varmed lagret vid beskattningsårets utgång vid uppskattning
enligt denna förordning var nedskrivet under förkrigspris, med avdrag
av skillnaden mellan det belopp, varmed dold förkrigsreserv minskats under
tidigare beskattningsår, och det belopp som motsvarar återvinning av sådan
reserv under de två nästföregående beskattningsåren,
b) Vid beräkning---nämnda tidpunkt.

till 5 §.

2. Vid bestämmande av den uppskattade merinkomsten skall sådan avvikelse
ske från uppskattningen enligt förordningen om statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt som erfordras för att åstadkomma likformighet i inkomstuppskattningen
för förkrigsinkomståren och beskattningsåret.
Om exempelvis under beskattningsåret minskning skett av kreatursbesättningen
genom nedslagning i större omfattning än som brukat förekomma
vid ifrågavarande jordbruk och i större omfattning än som där förekommit
under förkrigsinkomståren, bör ett med hänsyn därtill avvägt belopp
avräknas. Har inneliggande lager av spannmål eller annat sedan 1940
års ingång mera avsevärt minskats, må avdrag ske med verkliga värdet vid
nämnda tidpunkt av det lager som avyttrats eller förbrukats utan att ersättas
före 19 4 2 års utgång, i den mån minskningen belöper på år
19 4 2. Därjämte bör beaktas om i mera avsevärd omfattning sådana onormala
omkostnader under något av förkrigsinkomståren eller beskattningsåret
förekommit för reparationer, inköp av levande djur
m. m., som ej uppvägts av motsvarande ökning av intäkterna under året.
Hava sådana omkostnader förekommit, bör skälig jämkning göras i inkomstuppskattningen
för det år på vilket dc belöpa, dock under iakttagande att,
därest omkostnader som nu avses förekommit under beskattningsåret, avdrag
i allt fall skall medgivas i den mån desamma överstiga det belopp motsvarande
kostnader skulle hava utgjort vid utgången av augusti 1939. Därest

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 193. Bilaga.

under beskattningsåret nyuppsättning av inventarier eller ny-, till- eller ombyggnad
å för jordbruket nödiga driftbyggnader eller till jordbruket hånförlig
grundförbättring å fastigheten ägt rum, må jämväl avdrag för kostnaden
härför medgivas i den mån den överstiger det belopp, vartill kostnaden
för motsvarande nyuppsättning eller arbeten skulle hava uppgått vid
utgången av augusti 1939, eller, därest nyuppsättning skett av tillgång som
kan anses hava väsentligt värde endast så länge förhållanden som avses i 1 §
föreligga, det värde tillgången kan antagas komma att äga sedan kriget upphört.

Inkomst för — — — under beskattningsåret.

Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig produkter
från eget jordbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna tillämpade
prissättningen jordbruket inkomstökning men rörelsen inkomstminskning,
skall för utjämning härutinnan vid inkomstuppskattning enligt denna förordning
beträffande nämnda produkter tillämpas lägre prissättning med
sammanlagt det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen
och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Därvid iakttages,
att prissänkningen skall anses belöpa å jordbrukets
ifrågavarande produkter i förhållande till de i
räkenskaperna redovisade försäljningsprisen.

3. Såsom jåmförelseinkomst--- 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast fastställda jämförelseinkomsten
bör frångås endast om särskilda skäl därtill föranleda.

till 6 §.

3. Visar den---nettointäkten utgjort.

Vid beräkning---till beskattningsåret. Har under beskattningsåret

nedlagts dylik kostnad, för vilken avdrag medgivits vid taxering till krigskonjunkturskatt
redan för tidigare beskattningsår, får sådant belopp
ej ånyo avdragas. Därest under — — — å orten.

(Förutvarande punkt 4 utgår.)

4. Har skattskyldig i rörelse under beskattningsåret tillgodogjort sig
produkter från eget skogsbruk och utvisar på grund av den i räkenskaperna
tillämpade prissättningen rörelsen inkomstminskning, medan taxerad merinkomst
framkommer för skogsbruket, skall för utjämning härutinnan beträffande
nämnda produkter tillämpas lägre prissättning med sammanlagt
det belopp som motsvarar summan av inkomstminskningen å rörelsen
och det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget. Därvid iakttages,
att prissänkningen skall anses belöpa å skogsbrukets
ifrågavarande produkter i förhållande till de i räkenskaperna
redovisade försäljningsprisen.

Vad sålunda---tillämpade prissättningen.

5. Vad i punkt 4 av anvisningarna till 9 § stadgas

Kungl. Maj.ts proposition nr J93. Bilaga.

25

skall äga motsvarande tillämpning i fall där växande
skog avyttrats i samband med avyttring av marken
och intäkten å avyttringen är att hänföra till inkomst
av skogsbruk.

till 7 §.

3. Såsom jämförelseinkomst--- 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast

fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast om
särskilda skäl därtill föranleda.

till 8 §.

3. Såsom jämförelseinkomst--- 3,000 kronor.

Den vid taxering till krigskonjunkturskatt senast

fastställda jämförelseinkomsten bör frångås endast örn
särskilda skäl därtill föranleda.

till 9 §.

4. Har fastighet avyttrats på grund av expropriation
eller eljest i fall, där tvångsförsäljning till det allmänna
måste anses vara för handen, och synes det ej
uppenbart, att avyttringen skulle ägt rum även om tvång
icke förelegat, skall den genom överlåtelsen uppkomna
realisationsvinsten icke anses hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §.

till 10 §.

1. Av 4 § 3 mom. framgår att, om en förvärvskälla inom rörelse utvisar
inkomstökning och en annan inkomstminskning, inkomstminskningen skall
i viss ordning avräknas från inkomstökningen. Av punkt 4 g) av anvisningarna
till 4 § och tredje stycket av punkt 2 av anvisningarna till 5 § framgår
att i förhållande mellan jordbruk och rörelse utjämning i vissa fall skall
enligt särskilda regler äga rum i händelse den ena förvärvskällan utvisar inkomstökning
och d^n andra inkomstminskning. Utjämning i särskild
ordning skall enligt punkt 4 av anvisningarna till 6 § jämväl i vissa
fall ifrågakomma i förhållande mellan skogsbruk och rörelse, därest rörelsen
utvisar inkomstminskning.

Beräkning av inkomstminskning beträffande skogsbruk förutsättes ej enligt
denna förordning kunna ifrågakomma.

Beräkning av inkomstminskning beträffande annan
fastighet förutsättes ej enligt denna förordning kunna
ifrågakomma i annat fall än som avses i punkt 3 här
nedan.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 193 Bilaga.

Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av fast eller lös egendom medgives
enligt 9 § från realisationsvinst å sådan egendom men antages enligt
denna förordning ej kunna ske i andra fall.

2. I övrigt skall avdrag för inkomstminskning under beskattningsåret
å krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla medgivas
vid den beskattningsbara merinkomstens bestämmande
enligt följande föreskrifter.

Avdrag för inkomstminskning å rörelse, i den mån utjämning
av densammaej skett enligt de i punkt 1 första
stycket angivna bestämmelserna, skall medgivas från
inkomstökning hänförlig till sådan inkomst, som avses
i 2 § 1 mom. e), samt, till den del inkomstminskningen
överstiger sådan inkomstökning, från taxerad merinkomst
å annan förvärvskälla, i den mån inkomstminskningen
kan antagas hava berott på förhållanden som
omförmälas i 1 §.

Vad sålunda stadgats om inkomstminskning å rörelse
skall i tillämpliga delar gälla jämväl i fråga örn inkomstminskning
hänförlig till sådan inkomst, som avses
i 2 § 1 mom. e), under iakttagande att avdrag för sådan
inkomstminskning i första hand skall ske från inkomstökning
å rörelse.

Med inkomstökning å rörelse avses den uppskattade
merinkomsten minskad med det å rörelsen belöpande
utjämningsavdraget. Inkomstökning hänförlig till sådan
inkomst, som avses i 2 § 1 mom. e), skall beräknas
till skillnaden mellan inkomsten under beskattningsåret
och motsvarande inkomst under ett antaget jämförelseår.

Med inkomstminskning å rörelse avses summan av
den enligt punkt 10 av anvisningarna till 4 § beräknade
uppskattade inkomstminskningen och ett belopp svarande
mot det å rörelsen belöpande utjämningsavdraget.
Beträffande inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) skall
inkomstminskning beräknas till skillnaden mellan inkomsten
under det antagna jämförelseåret och inkomsten
under beskattningsåret, dock under iakttagande att
inkomstminskningen ej må beräknas till högre belopp än
som erhålles vid motsvarande tillämpning av den för
beräkning av taxerad merinkomst gällande regeln enligt
8 § sista stycket. Inkomstminskning som nu sagts
skall antagas hava berott på förhållanden som omförmälas
i 1 §, i den mån det ej framgår såsom sannolikt
att inkomstminskningen ej berott på sådana förhållanden.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

Med inkomst som avses i 2 § 1 mom. e) under ett antaget
jämförelseår förstås, där ej särskilda förhållanden
till annat föranleda, medeltalet av inkomster av
motsvarande slag under förkrigsinkomståren.

Beträffande inkomstminskning å jordbruk skall avdrag
medgivas från taxerad merinkomst å annan förvärvskälla,
i den mån inkomstminskningen skall anses
hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §. Avdrag
medgives i första hand från taxerad merinkomst
av skogsbruk och, till den del avdraget ej kan sålunda
fullt utnyttjas, från taxerad merinkomst å övriga förvärvskällor,
i sista hand från taxerad merinkomst av
rörelse. Med inkomstminskning som nu sagts avses det
belopp, som erhålles vid motsvarande tillämpning av
de för beräkning av uppskattad merinkomst å jordbruk
gällande reglerna, med iakttagande tillika, att där jämförelseinkomsten
fastställas till högre belopp än medeltalet
av inkomsterna för förkrigsinkomståren, beloppet
av inkomstminskning skall bestämmas med utgångspunkt
från nämnda medeltal eller efter annan grund som finnes
skälig, och skall så förfaras även i det fall, då medeltalet
betecknar ett underskott. Av inkomstminskningen
skall en fjärdedel anses hava berott på förhållanden
som omförmälas i 1 §, därest ej den skattskyldige visar,
att större del av inkomstminskningen berott på sådana
förhållanden.

Vid tillämpning av vad ovan föreskrivits skall iakttagas,
att, därest skattskyldig haft inkomstminskning
å en krigskonjunkturskatt underkastad förvärvskälla
och inkomstökning å en krigskonjun k turskatt icke underkastad
förvärvskälla samt mellan dessa förvärvskällor
finnes sådant samband att avräkning dem emellan
framstår såsom särskilt naturlig, sådan avräkning i första
hand bör ske, oaktat den skattskyldige även haft annan,
krigskon junkturskatt underkastad förvärvskälla,
som utvisar inkomstökning. Vid bedömande i vad mån inkomstökning
å krigs konjunkturskatt icke underkastad förvärvskälla
skall anses föreligga bör jämförelse göras mellan den vid taxering
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för beskattningsåret beräknade
inkomsten av förvärvskällan och medeltalet av motsvarande inkomster
under förkrigsinkomståren.

3. Beträffande avdrag för inkomstminskning under de beskattningsår,
1941 och 1 942 års taxeringar lill krigskonjunkturskatt avsågo,
iakttages, att sådant avdrag skall medgivas från den merinkomst, som återstår
sedan de i 10 § 1 mom. omförmälda avdragen med undantag

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

för det däri omförmälda avdraget å 3,000 kronor i förekommande fall gjorts.
Vid bedömande av inkomstminskningens storlek och övriga med avdragsrätten
sammanhängande frågor skola de vid nämnda taxeringar gällande
föreskrifterna äga tillämpning. Därvid märkes, att fråga kan vara antingen
om sådan inkomstminskning, som vid 1941 och 1942 års taxeringar
skulle avdragas innan taxerad merinkomst av visst slag fastställdes,
eller örn sådan inkomstminskning som fick avdragas enligt 10 § i förordningarna
örn krigskonjunkturskatt för åren 1941 och 19 42. Avdrag
medgives endast i den mån inkomstminskningen kan anses hava berott på
förhållanden som omförmälas il §, under iakttagande tillika att
avdrag för inkomstminskning å annan fastighet må medgivas
allenast från taxerad merinkomst å samma förvärvskälla
under beskattningsåret. Vid bestämmande huruvida
avdrag skall anses hava kunnat utnyttjas vid tidigare års taxeringar
skall bortses från det i 10 § omförmälda avdraget å 3,000 kronor.

Inkomstminskning å annan fastighet beräknas med
motsvarande tillämpning av de för beräkning av uppskattad
merinkomst å denna förvärvskälla gällande reglerna
ävensom av vad ovan stadgats angående inkomstminskning
å jordbruk för det fal! att jämförelseinkomsten
fastställes till högre belopp än medeltalet för förkrigsinkomståren.
Inkomstminskning å annan fastighet skall
anses hava berott på förhållanden som omförmälas i 1 §
i den mån den uppkommit genom att bruttointäkterna
under det beskattningsår varom är fråga i jämförelse
med förkrigsinkom ståren minskats på grund av
att uthyrningsmöjligheter, som under normala förhållanden
plägat vara för handen, under beskattningsåret
ej kunnat utnyttjas på grund av det av krigstillståndet
framkallade läget.

Avdrag, som avses i denna punkt med undantag för
avdrag för inkomstminskning å annan fastighet, Hilgodonjutes
i första hand från taxerad merinkomst av förvärvskälla,
å vilken inkomstminskningen uppstått.
Återstående avdrag göres från taxerad merinkomst av
rörelse och, i den mån avdraget ej såmedelst kan fullt
utnyttjas, från summan av övriga taxerade merinkomst
e r.

Kungl. Maj:ts proposition nr 193. Bilaga.

29

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser beträffande taxering för
inkomst år 19 4 4 av ersättning på grund av försäkring för förlust
av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg.

Härigenom förordnas, att vad i förordningen den 30 maj 1941, nr 360, med
särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst under vissa år av
ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid
avyttring av fartyg stadgats beträffande fartyg, som förlorats under beskattningsår
för vilket taxering ägt rum år 1940 eller skulle äga rum något av
åren 1941 och 1942, samt beträffande fartyg, som avyttrats under något av
de beskattningsår, för vilka taxering skulle äga rum år 1941 eller år 1942,
skall äga tillämpning även för det fall att förlusten timat eller avyttringen
ägt rum under beskattningsår, för vilket taxering skall äga rum år 19 4 4.