Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

1

Nr 192.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statliga åtgärder
för tryggande av vedproduktionen m. m.; given Stockholms
slott den 2 april 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredraganden
hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över folkhushållningsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 2 april 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge,
Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför föredraganden,
statsrådet Domö.

I årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, punkterna 27 och 28) har
Kungl. Majit föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1943/44 beräkna dels till Omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved, m. m. ett förslagsanslag av 3 000 000 kronor,
dels ock till Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning
ett förslagsanslag av 200 000 kronor. Jag torde nu få ånyo anmäla
dessa frågor.

Innan jag ingår på de aktuella frågorna beträffande vedproduktionen och
vedregleringen anser jag mig böra lämna en redogörelse för hittills vidtagna
åtgärder i dessa hänseenden.

De författningar som utfärdats i syfte alt främja vedproduktionen inom
landet utgöras av kungörelsen den 22 maj 1942, nr 343, med vissa bestämmelser
till främjande av vedproduktionen, vilken kungörelse innehåller föreskrifter
örn förskottering av avverkningskostnad och örn meddelande av
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 192. 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

garanti åt vedproducent att ved, som av honom för avsalu producerats eller
framdeles produceras och som icke finner köpare, skall av staten inlösas
till fastställt pris, ävensom lagen den 30 juni 1942, nr 493, örn avverkningsskyldighet,
som stadgar skyldighet för ägare av skogsmark eller innehavare
av avverkningsrätt att efter åläggande av vederbörande statliga myndigheter
avverka ved till avsalu. I syfte att åstadkomma reglering av vedförbrukningen
inom landet Ira utfärdats dels kungörelsen den 16 maj 1941, nr 263, angående
beslag å ved inom vissa orter samt reglering av handeln med ved
och träkol m. m., dels kungörelsen den 3 oktober 1941, nr 792, angående utvidgat
beslag å ved, m. m., dels kungörelsen den 30 januari 1942, nr 32, angående
viss reglering av handeln med virke, dels ock kungörelsen den 18 juli
1942, nr 722, angående viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt,
m. m. För genomförande av åtgärder för tryggande av såväl vedproduktion
som vedtörsörjning ha medel av betydande storlek anvisats vid upprepade
tillfällen.

Åtgärder för främjande av vedproduktionen.

Den i det föregående omnämnda kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 343)
jämte av bränslekommissionen därtill lämnade tillämpningsföreskrifter innebära
i huvudsak följande.

Skogsägareförening, ansluten till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund,
förening u. p. a., ävensom annan, som av bränslekommissionen auktoriserats
såsom veduppköpare, äger att efter tillstånd av vederbörande kristidsstyrelse
använda förlagskapital, som under vissa villkor kunna anförtros
dessa föreningar och veduppköpare för inköp av ved, även till förskottering
av avverkningskostnad. Framställning om tillstånd att
använda erhållet förlagskapital, helt eller delvis, för sådant ändamål skall
inlämnas till vederbörande kristidsstyrelse och vara åtföljd av vidimerade
avskrifter av de leveranskontrakt, som ligga till grund för framställningen,
ävensom av en över kontrakten upprättad särskild förteckning.
Såväl leveranskontrakt som förteckning skola vara avfattade enligt av
bränslekommisionen fastställda formulär. Förskott för avverkningskostnad
får icke lämnas, med mindre kristidsstyrelsen beslutat att den ved som avses
i det med vedproducenten upprättade leveranskontraktet omfattas av statsgaranti
och får icke, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda,
uppgå till högre belopp än som motsvarar 90 procent av det för veden gällande
garantibeloppet, varvid det ankommer på veduppköparen att bestämma,
huruvida och i vilken omfattning vedproducenten skall ställa säkerhet
för förskottet. Återbetalning av avverkningsförskott sker i samband med att
vedproducenten erhåller del- eller slutlikvid för inmätt vedkvantitet.

För användningen av förlagskapitalet såsom avverkningsförskott har
bränslekommissionen meddelat vissa bestämmelser. Enligt dessa utlämnas

Kungl. Majlis proposition nr 192.

3

förskotten i terminer, nämligen Vs omedelbart sedan kristidsstyrelsens tillståndsbevis
erhållits och ytterligare Vs sedan producenten medelst intyg
styrkt, att han använt första tredjedelen för avsett ändamål. Sedan vedproducenten
på enahanda sätt lämnat redovisning för användningen jämväl av
denna tredjedel, får återstående del av beviljat förskott utlämnas allenast
med så stort belopp, som kan beräknas åtgå till bestridande av resterande
huggnings- och körningskostnader.

Kristidsstyrelse äger under av Kungl. Maj:t bestämda tidsperioder och i
den omfattning, som bränslekommissionen enligt av Kungl. Majit givna föreskrifter
bestämmer, meddela garanti åt vedproducent att ved, som av
honom för avsalu producerats eller framdeles produceras och som icke finner
köpare, skall av staten inlösas till fastställt pris (garantipris); garanti
får dock icke meddelas beträffande vedparti, som understiger 50 kubikmeter.
Garanti får också beviljas åt skogsägareförening för ved som enligt kontrakt
skall till föreningen levereras av föreningsmedlen eller annan vedproducent.
Kungl. Majit fastställer de garantipriser, som under varje tidsperiod skola
gälla med avseende å ved av olika kvaliteter, samt den tid under vilken
garantiens uppfyllande må påkallas. Den som vill komma i åtnjutande av
statsgaranti skall till vederbörande kristidsstyrelse skriftligen anmäla den
myckenhet ved, för vilken han önskar åtnjuta sådan garanti, den plats å
vilken veden är upplagd eller avses skola uppläggas samt, där veden ännu
icke är avverkad eller upplagd, den tid inom vilken avverkningen eller uppläggningen
avses skola ske. Därest veden är behövlig för säkerställande
av vedtillgången inom landet samt den angivna uppläggningsplatsen befinnes
vara ur transportsynpunkt lämplig, äger kristidsstyrelsen meddela beslut
att veden skall omfattas av statsgaranti. Överlåtes ved, för vilken vedproducent
åt sig utverkat statsgaranti, till skogsägareförening, skall garantien
därefter gälla för föreningen, men sker eljest överlåtelse av ved, för vilken
statsgaranti meddelats, upphör garantien att gälla, övriga veduppköpare
ha icke motsvarande förmån och kunna således icke komma i åtnjutande av
statsgaranti av denna art.

Vid sidan av den statsgaranti som här omnämnts gäller för de auktoriserade
veduppköparna en särskild slags garanti (auktorisationsgaranti), som
grundar sig på de auktorisationshandlingar, som bränslekommissionen med
stöd av ett av Kungl. Majit den 14 november 1941 meddelat beslut utfärdat
för de auktoriserade brännveduppköparna. Auktorisalionshandlingarna för
dessa innehålla nämligen, bland annat, bestämmelse att, därest under
tiden för auktorisationernas giltighet på grund av förbättring i landets
bränsleförsörjning eller eljest inträffa sådana förhållanden, som omöjliggöra
försäljning av den av uppköparna anskaffade veden till pris, som täcker
inköpspriset samt transport- och övriga kostnader ävensom uppköparens
provisioner, kommissionen garanterar uppköparen dylikt försäljningspris.

Beträffande det närmare innehållet i de av Kungl. Majit för avvcrk -

4

Kungl. Majlis proposition nr 192.

ningssäsongen 1942—1943 meddelade särskilda bestämmelserna angående
statsgaranti för ved, må hänvisas till Kungl. Maj:ts brev till bränslekommissionen
den 30 juni och den 6 november 1942, vilka brev i transumerade
delar intagits i svensk författningssamling (667/42 och 861/42). Här må
blott nämnas dels att enligt förstnämnda brev garanti fick meddelas i huvudsak
beträffande ved, som anmäldes skola avverkas under tiden den 1 juli—
den 31 december 1942, samt vad anginge för industriella ändamål avsedd
massa ved, jämväl beträdande ved, som anmäldes skola avverkas under tiden
den 1 januari—den 30 juni 1943, dels ock att genom brevet den 6 november
1942 bestämdes, att garanti finge meddelas beträffande ved, som anmäldes
skola avverkas före den 1 juli 1943. Med stöd av bemyndiganden i berörda
brev har bränslekommissionen därefter i sina cirkulär nr 158 och 181 meddelat
närmare bestämmelser angående fördelningen på olika län av de vedkvantiteter,
som kunna omfattas av statsgaranti under respektive perioder.

Vid sidan av nu nämnda åtgärder, vilka åsyfta att stimulera den enskilde
skogsägaren att på frivillighetens väg medverka till ökade avverkningar,
har såsom förut angivits genom lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet
även fastställts avverknings skyldighet för skogsägare
och innehavare av avverkningsrätt. Lagen, som gäller från och med
den 1 juli 1942 till och med den 30 juni 1943, har ersatt den tidigare i ämnet
gällande lagen den 12 april 1940 (nr 199) om skyldighet att avverka ved till
avsalu. Enligt den äldre lagen kunde avverkningsskyldighet föreskrivas endast
för ved (brännved och kolved), medan man i fråga om försörjningen
med övriga virkessortiment varit helt beroende av skogsägarens frivilliga
insatser. Då det emellertid ansetts, att försörjningsläget nödvändiggjorde en
utvidgning av möjligheterna att föreskriva avverkningsskyldighet, tillädes
Kungl. Majit i den nya lagen om avverkningsskyldighet befogenhet att förordna
om produktionsplikt även beträffande andra slag av virke än ved.
Med stöd härav förordnade Kungl. Majit genom en särskild kungörelse den
30 juni 1942 (nr 494) att vad i lagen om avverkningsskyldighet stadgades
angående ved skulle äga tillämpning även beträffande massaved (pappersved).

Åtgärder för reglering av vedförbrukningen m. m.

Genom kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 263) angående beslag å ved inom
vissa orter samt reglering av handeln med ved och träkol m. m. förordnade
Kungl. Majit örn beslag å ved inom vissa med ved svårförsörjda orter, där
samtidigt reglering av handeln med ved genomfördes; dessa orter benämndes
handelsreglerade orter. Beträffande riket i övrigt reglerades vedhandeln endast
såtillvida att förbud stadgades att i vissa fall utan tillstånd inköpa ved.
Samma dag, den 16 maj 1941, utfärdades likaledes i regleringssyfte kun -

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

görelse (nr 264) angående förbud i vissa fall att transportera ved. Enligt
denna kungörelse — sådan den numera enligt kungörelse den 25 september
1942 (nr 815) lyder — gäller, att ved icke får utan att tillstånd därtill meddelats
av bränslekommissionen eller å dess vägnar transporteras med järnväg
eller — vare sig transporten sker med järnväg eller på annat sätt -till handelsreglerad ort.

Erfarenheterna under den tid dessa bestämmelser gällde visade emellertid,
att en mera allmän reglering av vedhandeln var erforderlig. Det blev sålunda
nödvändigt att bringa samtliga vedtillgångar under det allmännas
kontroll för att därigenom giva myndigheterna möjlighet att vidtaga de
åtgärder för vedens disponerande, vilka krisläget påkallade. På framställning
av bränslekommissionen förordnade Kungl. Maj:t därför genom kungörelsen
den 3 oktober 1941 (nr 792) om utvidgat beslag å ved, m. m. Beslaget
har avseende å följande vedsortiment, nämligen kastved, småved och
kapved — med undantag likväl för grenved och stubbved — samt kolved,
martinved och annan långved, massaved (pappersved) och props ävensom
ribbved och s. k. bakar samt splitved. Förutom de flesta vid beslagstillfället
inom riket befintliga förråden av ved omfattar beslaget all ved, som därefter
för annans räkning än statens avverkas eller framvinnes inom riket
eller hit införes. Genom detta beslag förlorade det genom förutberörda kungörelse
den 16 maj 1941 (nr 263) lagda beslaget i viss mån sin betydelse;
sistnämnda beslag har också sedermera hävts genom kungörelsen den 5 juni
1942 (nr 330).

För att förhindra att förbrukare av ved för bränsleändamål skulle kunna
förskaffa sig industrivirke som bränsle utan iakttagande av för handeln med
brännved gällande bestämmelser har det ansetts nödvändigt att begränsa
kretsen av de personer och företag, som skola äga inköpa industrivirke.
Med hänsyn härtill har Kungl. Majit utfärdat kungörelse den 30 januari 1942
(nr 32) angående viss reglering av handeln nied virke. Denna kungörelse
innebär i huvudsak att virke, som avverkats men icke försågats eller på annat
sätt förädlats, får inköpas endast efter därtill meddelat tillstånd. Förbudet
gäller alla slag av virke med undantag av vissa i kungörelsen närmare
angivna grova dimensioner av furu och gran, sålunda även sådana sortiment,
som falla under vedbeslaget. Förbudet skall dock icke äga tillämpning i
fråga om inköp av sistnämnda sortiment för användning som bränsle eller
för kolning eller för framställning av gengasved. För dylika inköp skola
redan förut meddelade bestämmelser gälla såväl för köpare som för säljare.

Genom bestämmelserna örn vedbeslaget och genom nyssnämnda kungörelse
den 30 januari 1942 har en reglering av handeln med ved och avverkat
virke kommit till stånd. För att förebygga ett kringgående av sagda bestämmelser
örn förvärv av ved och virke genom inköp av växande skog har
Kungl. Majit på framställning av bränslekommissionen utfärdat kungörelse
den 18 juli 1942 (nr 722) angående viss reglering av förvärv av skogsav -

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

verkningsrätt, m. m. Kungörelsen innebär, ätt förvärv av skogsavverkningsratt
mot vederlag endast får ske efter särskilt tillstånd av bränslekommissionen
eller å dess vägnar; dock skola bestämmelserna i kungörelsen icke
äga tillämpning i fråga om sådant förvärv av skogsavverkningsrätt, som uteslutande
avser att bereda förvärvaren tillgång till virke för användning vid
uppförande eller reparation av byggnad eller stängsel å fastighet, som äges
eller nyttjas av honom, eller vid tillverkning eller reparation av redskap
avsedda för hans behov. Med stöd av det bränslekommissionen i sistnämnda
kungörelse lämnade bemyndigandet har kommissionen (cirkulär nr 159)
medgivit undantag från det i kungörelsen stadgade förbudet, då förvärv av
skogsavverkningsrätt sker uteslutande i avsikt att tillgodose antingen sådant
behov av ved, som enligt gällande bestämmelser får täckas genom inköp från
vedproducent utan särskilt tillstånd, eller behovet av råvara för eget träförädlingsverk.
Kommissionen har vidare meddelat s. k. auktoriserad brännveduppköpare
generellt tillstånd att förvärva skogsavverkningsrätt, dock
under vdlkor dels att veduppköparen förfogar över ved, som utvunnits ur
avveikningsrätten, i enlighet med de föreskrifter som gälla för auktoriserade
uppköpares verksamhet, dels ock att uppköparen i sina redovisningar angående
verkställda uppköp särskilt redovisar med stöd av avverkningsrätt
avverkad ved.

Beträffande de åtgärder som i prisreglerande syfte vidtagits i fråga om
handeln med ved må i detta sammanhang nämnas följande. Genom kungörelse
den 17 oktober 1941 (nr 793) har Kungl. Maja fastställt normalpriser
å vissa vedsortiment att gälla vid frivillig försäljning, av tillverkaren eller
for hans räkning, av sådan ved som avses i vid kungörelsen fogade tabeller.
Nämnda tabeller ha sedermera ersatts med nya (S.F.S. 811/42 och 966/42).
Den 19 juni 1942 har Kungl. Majit vidare bemyndigat bränslekommissionen
att, utgående från nämnda normalpriser samt i huvudsaklig överensstämmelse
med vissa angivna riktlinjer, efter samråd med statens priskontrollnämnd
fastställa normalpriser å kastved, kapved och småved vid annan försäljning
än från producent. I detta sammanhang bör även framhållas, att
Kungl. Majit genom kungörelse den 27 februari 1942 (nr lil; ändrad 50/43)
fastställt normalpriser å vissa virkestransporter. Sistnämnda normalpriser ha
angivits i vid kungörelsen fogade tabeller, vilka emellertid därefter ersatts
med nya (S.F.S. 50/43).

De olika åtgärder, som med hänsyn främst till graden av vedförsörjningssvårigheterna
å skilda orter vidtagits i de handelsreglerade orterna och inom
landet i övrigt, lia emellertid också avvägts med hänsyn till de aktuella
möjligheterna att såsom bränsle använda kol och koks samt torv.

Innan jag övergår till en mera detaljerad redogörelse för innebörden av
berörda åtgärder anser jag mig därför även böra lämna en kort översikt
över huru förbrukningen av kol och koks samt torv under krisen för närvarande
är reglerad.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Landet är med hänsyn till graden av svårigheterna att till vederbörande
orter transportera ved såsom ersättningsbränsle för kol och koks för tiden
den 1 juli 1942—den 30 juni 1943 indelat i fyra ortsgrupper, vilka betecknats
med någon av siffrorna I—IV. I stort sett kan sägas, att de olika oitsgrupperna
omfatta, ortsgrupp I hela Malmöhus län med undantag av vissa
städer, vissa delar av Kristianstads län och vissa öar i Bohuslän, ortsgrupp

II städerna Stockholm, Göteborg, Lidingö, Sundbyberg och Solna, ortsgrupp

III vissa till Stockholm och Göteborg angränsande områden samt städerna
Visby, Norrköping, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg och Eslöv samt
slutligen ortsgrupp IV övriga delar av riket. Under förutsättning att en tillräckligt
stor import erhålles, beräknas fossila bränslen och ved få komma
till användning inom de olika ortsgrupperna på sadant sätt, att ortsgrupp
I avses skola använda endast fossilt bränsle, ortsgrupp II i medeltal 65
procent fossilt bränsle och 35 procent ved, ortsgrupp III i medeltal 50 procent
fossilt bränsle och 50 procent ved samt ortsgrupp IV i medeltal 20 procent
fossilt bränsle och 80 procent ved. Med hänsyn till vissa svårigheter
för de små förbrukarna att använda ved har kommissionen emellertid ansett
det lämpligt att inom varje ortsgrupp så fördela fossilt bränsle och ved,
att de små förbrukarna i den utsträckning som disponibla kvantiteter fossila
bränslen kunna komma att medgiva erhålla enbart sådan eller förhållandevis
större del därav än de stora förbrukarna. Ett dylikt förfarande
medför samtidigt en icke oväsentlig lättnad i fråga om den lokala veddistributionen,
speciellt i de stora städerna, då antalet små förbrukare där är förhållandevis
stort. För bränsleförbrukarna utställas särskilda licenser, berättigande
till inköp av bränsle. Å hushållslicens för bränsleåret 1942/43 skall
angivas såväl kvantiteten fossilt bränsle som mängden ersättningsbränsle.
Kvantiteterna skola i motsats till vad tidigare varit fallet icke angivas i vikt
eller rymdmått utan efter poängsystem, varvid de olika bränslena erhålla
bestämda poängvärden nied hänsyn till deras olika värmevärden vid användning
i de vanligast förekommande eldstadsanordningarna. Rörande den
närmare innebörden av poängsystemet hänvisas till bränslekommissionens
cirkulär nr 142 och cirkulärskrivelse nr 179.

Vidtagen reglering av torvförbrukningen inom landet omfattar i första
hand maskintorven såsom varande det mest betydelsefulla torvbränslet. För
vinnande av enhetlighet ha även frästorv och torvbriketter inrymts i regleringen.
Sticktorv diar tills vidare ansetts kunna få utnyttjas såsom ett tillskottsbränsle
utanför försörjningsplanen, ehuru även för sticktorv vissa allmänna
bestämmelser, särskilt i pris- och kvalitetsreglerandc syfte, införts.
Regleringen innebär huvudsakligen, att försäljning av maskintorv från torvproducent
till förbrukare utom i vissa angivna undantagsfall få ske allenast,
därest förbrukaren erhållit licens för inköpet, samt alt licens föi inköp a\
maskintorv tills vidare företrädesvis meddelas industrier, statliga och kom

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

munala anläggningar, kommunikationsföretag och andra större förbrukare
av bränsle.

Jag övergår härefter till en närmare redogörelse för innebörden i de förut
omnämnda vedregleringsåtgärderna samt vill därvid inledningsvis, under
eiinran om det förut omnämnda beslutet den 14 november 1941 rörande
auktorisation av veduppköpare, lämna några uppgifter om innebörden i de
fallande auktorisationsbestämmelserna. Uppköparen skall vara skyldig att
inom visst angivet verksamhetsområde till normalpriser eller av kommissionen
eljest fastställda priser från enskilda skogar inom området inköpa
ved till de kvantiteter, som bränslekommissionen bestämmer. Uppköparen
skall vidare ombesörja inmätning, transport, buffertlagring, inlastning och
avsändning av all inköpt ved till av vederbörande kristidsstyrelse anvisade
köpare samt, om kommissionen så påfordrar, ombesörja transport
och inlastning på järnväg även av sådan ved vid bilväg eller kaj inom området,
som direkt inköpts av bränslekontoret. Vid försäljning äger uppköparen
betinga sig köpeskilling, motsvarande inköpspriset, med tillägg av
enligt gällande taxor och avtal erlagda transport- och lagringskostnader
ävensom anskaftningsersättning och i förekommande fall transportersättning.
Kommissionen tillhandahåller uppköparen förlagskapital, avvägt efter
verksamhetens omfattning, och veduppköparen äger, såsom i det föregående
redan anförts, att i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 22 maj
1942 (nr 343) med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen
och av bränslekommissionen i anslutning därtill lämnade föreskrifter av
förlagskapitalet förskottera avverkningskostnad för sådan ved, som enligt
kontrakt skall levereras till honom av vedproducent men som ännu icke avverkats
och inmätts. I auktorisationsvillkoren fanns från början en bestämmelse
örn att förlagskapital för inköp av ved skulle disponeras räntefritt
under sex månader och därefter löpa med fyra procent ränta, men Kungl.
Majit har numera, med stöd av riksdagens bemyndigande (prop. 186/42 och
r. skr. 243/42), genom beslut den 22 maj 1942 bemyndigat bränslekommissionen
föreskriva, att auktoriserad brännveduppköpare icke skall vara skyldig
erlägga ränta å av honom disponerat förlagskapital för inköp av ved.

Vad därefter angår frågan örn reglering av handeln med ved i handelsreglerade
orter må följande anföras.

De handelsreglerade orterna utgjordes till en början av Stockholm och
Goteborg med vissa förorter samt Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg,
Eslöv och Norrköping, men lia genom en särskild kungörelse den 5 juni
1942 (nr 330) utökats att omfatta ytterligare några förorter till Stockholm
och Göteborg. Jämlikt av bränslekommissionen med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande lämnade föreskrifter (cirkulär nr 62) ankommer det inom
handelsregierad ort på kristidsnämnden att på allt sätt verka för att vedförsörjningen
inom orten blir fullt tillfredsställande ordnad. För detta ändamål
skall finnas ett centralorgan, som består antingen enbart av kristids -

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

nämnden eller ock av nämnden i samverkan med organisation eller företag,
som nämnden efter överenskommelse därtill anlitar, exempelvis sammanslutning
av kol- och kokshandlare. Centralorganet har att mottaga den vedkvantitet,
som är erforderlig för tryggandet av ortens vedbehov, samt att
ordna en effektiv distribution av veden. Förbrukarna få köpa sin ved av
A- eller B-handlare, däremot icke direkt av producent. A-handlarna få sälja
ersättningsved, d. v. s. ved som utgör ersättning för fossila bränslen, och Bhandlarna
normalved, d. v. s. spis- och kakelugnsved, som normalt förbrukas
inom orten. A-handlarna få sälja ved till förbrukare endast mot licens,
som utfärdas av vederbörande kristidsstyrelse, under det att B-handlarna
få sälja ved endast mot av kristidsnämnd utfärdat inköpsbevis, angivande
att vedhandlaren till förbrukaren äger försälja viss vedkvantitet.

För att i möjligaste män trygga vedtillförseln till de handelsreglerade
orterna träffade bränslekommissionen med kristidsnämnderna i dessa orter
särskilda avtal örn anskaffande av ved, vilka Kungl. Majit därefter godkände
genom beslut den 27 februari 1942. Kommissionen åtog sig genom dessa
avtal att på i avtalen angivet sätt medverka till anskaffandet av den ved,
som enligt kommissionens bestämmelser erfordrades för orternas vedförsörjning
under tiden den 1 juli 1941—den 30 juni 1942, samt förband sig
att till kristidsnämnderna betala det belopp, varmed inköpspriset å av
kristidsnämnderna anskaffad ved överstege vissa för varje ort fastställda
basispriser. Kristidsnämnderna å sin sida förbundo sig att till kommissionen
inbetala det belopp, varmed inköpspriset understege basispriserna. Genom
beslut den 8 maj 1942 bemyndigade Kungl. Majit bränslekommissionen att
med kristidsnämnderna i de handelsreglerade orterna träffa avtal, avseende
bränsleåret 1942/43, efter i huvudsak samma grunder, som gällde för de
den 27 februari 1942 godkända avtalen. Sedan riksdagen i skrivelse den
17 juni 1942, nr 364, i anledning av Kungl. Majits proposition nr 276 anmält,
bland annat, att riksdagen icke funnit något att erinra mot att bränslekommissionen
tillkommande behållning, uppkommen därigenom att vedpriset
å viss ort understege det fastställda basispriset, komine till användning
till utjämning av vedpriserna inom de handelsreglerade orterna överhuvudtaget,
föreskrev Kungl. Majit den 19 juni 1942, att kommissionen sålunda
tillkommande behållning skulle användas för utjämning av vedpriserna
inom samtliga handelsreglerade orter.

I de handelsreglerade orterna har prisutjämningen eller den s. k. vedclearingen
kunnat drivas relativt långt, beroende på att kristidsnämnderna
eller centralorganen lia att svara för den lagerhållning av ved, som vid ojämn
tillförsel och ökade transportsvårigheter av olika slag är en nödvändig förutsättning
för att vedförsörjningen i orterna skall kunna tryggas. Utförsäljningspriserna
på ved i de handelsreglerade orterna lia fastställts så, att de
täcka bland annat kostnaderna för denna lagerhållning men även sådana
kostnader, som uppkommit därigenom att veden från dessa lager — vid

10

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

bristande tillförsel — tillhandahållits vedhandlare till samma pris, som örn
veden levererats till dem fritt banvagn eller fritt på sjökaj. Därvid har förutsatts,
att helved (1-metersved) sålunda kan levereras från banvagn eller sjökaj
eller centralt lager direkt till förbrukare även i mindre poster utan att
passera vedgård med därav följande större kostnader och högre priser. På
så sätt ha priserna på helved för de mindre förbrukarna kunnat hållas lägre
än eljest varit möjligt. Basispriserna äro i princip beräknade som självkostnadspriser
från orternas respektive tillförselområden. Därigenom växla
dessa priser något, så att de för innevarande säsong för pannved äro i Stockholm
och Göteborg 16 kronor 50 öre för kubikmeter, i Skånestäderna 15
kronor 50 öre för kubikmeter och i Norrköping 14 kronor 50 öre för kubikmeter.
Utförsäljningspriserna på veden i dessa orter bestämmas genom en
av bränslekommissionen i samråd med statens priskontrollnämnd för kristidsnämnderna
eller centralorganen fastställd marginal, som utgör i Stockholm
och Göteborg 4 kronor för kubikmeter, i Skånestäderna 3 kronor
50 öre—4 kronor 25 öre för kubikmeter och i Norrköping 3 kronor 50 öre
för kubikmeter. Huruvida den fastställda utförsäljningsmarginalen visar sig
täcka kostnaderna för distribution av veden inom orterna eller icke berör
sålunda i princip icke vedclearingen.

Under verksamhetsåret 1941/42 låg större delen av leveranserna till industrier
i de handelsreglerade orterna utanför vedclearingen. Erfarenheterna
härav visade sig mindre goda, särskilt med hänsyn till den olika mottagning
av veden i orterna, som därav blev följden. Från och med innevarande regleringsår
levereras all ved, d. v. s. även ved till storindustrierna m. fl., genom
kristidsnämnderna eller centralorganen i de handelsreglerade orterna. I prishänseende
har detta medfört den fördelen, att utförsäljningsmarginalen kunnat
hållas något lägre än som eljest varit möjligt, beroende på att storförbrukarna
på så sätt komme att bära sin andel av kostnaderna för den centrala
lagerhållningen i orterna.

Regleringen av handeln med ved utanför de handelsreglerade orterna
innebär bland annat, att i varje kristidsstyrelseområde skola finnas en eller
flera av bränslekommissionen auktoriserade uppköpare av brännved ävensom
särskilda auktoriserade uppköpare av industrived. Producenterna få i
regel sälja sin ved antingen till dessa uppköpare eller också direkt till bränslekommissionen
och dess organ. Uppköpen skola i princip läggas så, att kommissionen
och kristidsstyrelsernas bränslekontor stå såsom uppköpare av
ved från domänverkets skogar, övriga allmänna skogar, bolagsskogar samt
vissa större enskilda skogar, under det att från övriga enskilda skogar veden
skall uppköpas genom de auktoriserade brännveduppköparna. På rena
landsbygden och i vissa fall även i tätorter får dock direkt handel mellan
producent och konsument på brukligt sätt förekomma i viss utsträckning, i
den mån bränslekommissionen lämnat tillstånd därtill. De auktoriserade
uppköparna skola efter vederbörande kristidsstyrelses anvisningar sälja den

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

11

ved de uppköpt antingen direkt till större förbrukare mot licens eller också
till vedhandlarna. De senare omhänderhava distributionen av ved till de
smärre förbrukarna.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen omfattar vedbeslaget numera
alla inom riket befintliga förråd av ved, men därav följer icke att
handeln med ved inom varje del av riket är underkastad statlig reglering
och kontroll. I stora delar av landet är sålunda vedhandeln fri, under det
att densamma annorstädes är underkastad en mer eller mindre fullständig
statlig reglering.

Med hänsyn till graden av svårigheterna att förse de olika landsdelarna
med erforderligt vedbränsle ha kristidsnämndsområdena, i den mån de icke
äro att räkna till handelsreglerade orter, ur vedförsörjningssynpunkt hänförts
till någon av zonerna 1, 2 eller 3.

Zon 1 omfattar ett visst antal geografiskt begränsade områden (oftast
kristidsnämndsområden), där handeln med ved är fri. Till denna zon hänföres
hela den egentliga landsbygden, där vedhandel sedan gammalt bedrivits
direkt mellan skogsägarna och av dem kända förbrukare. Till zon 1
föras även sådana tätortsområden, där förbrukningen av ved för hushållsändamål
(normalved och ersättningsved) anses kunna i sin helhet täckas
genom direkt tillförsel från producenter inom samma kristidsnämndsområde
samt, efter vederbörligt tillstånd, från producenter i angränsande kristidsnämndsområden.
Inköpstillstånd från producent i ett zon 1-område till konsument
i annat zon 1-område, som gränsar till det förra området, meddelas
av kristidsnämnd, varemot, i det fall att områdena icke gränsa mot varandra,
tillstånd till överlåtelsen skall lämnas av kristidsstyrelsen.

Till zon 2 hänföres större delen av övriga större samhällen ävensom medelstora
och mindre samhällen, försåvitt de icke kunna täcka sitt behov av
hushållsved från eget eller angränsande kristidsnämndsområde. I denna
zon får försäljning av ved ske direkt från producent till konsument endast
mot inköpsnota och efter kristidsnämndens tillstånd. Överlåtelse av ved
från producent till konsument, vilka äro bosatta i olika kristidsnämndsområden,
av vilka det ena är beläget i zon 1 och det andra i zon 2 eller båda
i zon 2, får ske endast efter tillstånd av kristidsstyrelse; överlåtelse av ved
från vedhandlare får ske fritt.

lia tätorterna sådan storleksordning och sådant läge att överlåtelserna avved
böra strängare regleras skola de hänföras till zon 3. Inom denna zon
producerad ved bör i regel övertagas av antingen kristidsstyrelsen eller kristidsnämnden
för att i första hand disponeras som regleringslager för tätortens
hushållsförbrukning. Regel är att förbrukare av ved endast få uppköpa
ved av vedhandlare eller auktoriserad brännveduppköpare, men tillstånd
till överlåtelse mellan producent och konsument kan av kristidsnämnden
lämnas i undantagsfall, dock uteslutande för hushållsförbrukning utanför
den egentliga tätortsbebyggelsen, t. ex. för fastighetsägares eller lägen -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

hetsinnehavares vedinköp från kringliggande skogsområde, som tillhör tätorten.
Genom de för zon 3 givna bestämmelserna avses i princip, att veden
skall tillföras tätorterna i denna zon genom kristidsstyrelsen eller auktoriserade
brännveduppköpare samt att vedtillförseln inom zonen bör ordnas på
sådant sätt att fastställda återförsäljningspriser kunna hållas. Återförsäljning
av ved (ersättningsved och normalved) från vedhandlare till förbrukare
får ske endast mot av kristidsnämnd utfärdat inköpsbevis (undantag
kvantiteter om högst 2 kubikmeter för bränsleåret 1942/43), angivande att
vedhandlaren till förbrukaren äger försälja viss vedkvantitet. Detsamma gäller
brännveduppköpares och producents försäljning av ved till förbrukare
inom denna zon.

I samband med genomförandet av förenämnda reglering av handeln med
ved inom de till zon 3 hörande tätorterna genomfördes med stöd av Kungl.
Maj:ts i det föregående omnämnda beslut den 8 maj 1942 en vedclearing
att från och med den 1 juni 1942 gälla även den ved, som tillföres tätorterna
i zon 3. Den för zon 3 gällande vedclearingen har genomförts på så sätt, att
bränslekommissionen har att svara för priserna på ved fritt konsuments eller
vedhandlares upplag vid leverans av partier, som överstiga 100 kubikmeter.
Avräkningspriserna äro fastställda såsom normalpriser för återförsäljare i
fråga om leveranser av denna storlek. För leveranser av mindre partier äro
för varje ort fastställda distributionsmarginaler, inom vilka vedhandlarna, de
auktoriserade veduppköparna inbegripna, ha att täcka kostnaderna för lagring
och distribution inom orterna. Veden tillföres orterna och utjämnas
huvudsakligen genom de auktoriserade uppköparna, som dels själva bedriva
vedhandel, dels tillhandahålla ved till sådana vedhandlare, som enligt
kristidsstyrelsens beslut anvisas ved för försäljning inom dessa tätorter.
En viss tillförsel sker dessutom av ved som disponeras av kristidsstyrelsen
och som levereras från kronoskogar, andra allmänna skogar, bolagsskogar
och ett begränsat antal större enskilda vedproducenter. För denna ved sker
clearingen genom kristidsstyrelsen. De normalpriser, efter vilka avräkningen
sker, hava fastställts såsom självkostnadspriser för den ved för hushållsförbrukning
och vissa mindre industrier, som beräknats erforderlig inom
varje tätorts naturliga vedförsörjningsområde. Prissättningen har därigenom
lokalt förankrats och blir mycket beroende av huru försörjningsområdena
avgränsas enligt de allmänna riktlinjer, särskilt med avseende å transporternas
rationalisering, som kommissionen uppdragit. Clearingutfallet för
varje ort eller kristidsstyrelseområde kommer därför också att giva utslag för
hur de verkligen tillgängliga vedkvantiteterna motsvara beräkningarna och
påverkas dessutom av de dispositioner av tillgängliga kvantiteter, som i ett
skiftande försörjningsläge visa sig nödvändiga.

Genom förenämnda beslut den 8 maj 1942 bemyndigades bränslekommissionen
jämväl att enligt grunder som angivits i proposition nr 276 till
1942 års riksdag genomföra ett clearingförfarande i fråga om ved, som leve -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ieras från överskottsområden i Norrland, Dalarna, Värmland och Småland
till förbrukare i underskottsområden. Clearingen gäller väsentligen de olika
transportkostnader som uppkomma vid leveranser av ved från bilvägar på
växlande avstånd från järnvägsstationer. I viss mån har dessutom kunnat
motverkas de olika järnvägsfraktkostnader, som kunna uppstå, beroende på
varifrån veden inom ett större överskottsområdc kommer alt levereras. För
att vinna en erforderlig prisutjämning ha fastställts debiteringspriser fritt
banvagn avsändningsstationer inom överskottsomradena. Inom det norra
överskottsområdet (Norrland, Dalarna och Värmland) hava dessa debiteringspriser
kunnat avvägas så att desamma jämte järnvägsfrakt givit priser
på mottagningsorten, som praktiskt taget icke variera mera än med 1 krona
per kubikmeter. För exportveden från det södra överskottsområdet (Småland)
har fastställts enhetliga debiteringspriser fritt banvagn avsändningsstationer
inom området. De fraktskillnader, som uppkomma vid leveranser
från Småland till Skåne, västra Sverige och i någon mån Östergötland hava
icke medfört nämnvärda prisskillnader på motlagningsorterna.

Medelsanvisningar.

Inledningsvis har omnämnts att för, genomförandet av åtgärderna för vedförsörjningens
tryggande medel av betydande storlek anvisats vid upprepade
tillfällen. Således anvisades redan å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1939/40 såsom kapitalinvesteringsanslag i fonden för förlag till statsverket
ett reservationsanslag av 15 000 000 kronor till Reglering av vedproduktionen.
För budgetåret 1940/41 anvisades under samma anslagsrubrik
ett reservationsanslag av 47 000 000 kronor. För budgetaret 1941/42
ersattes förenämnda anslag av två skilda reservationsanslag a kapitalbudgeten,
nämligen ett å 25 000 000 kronor till Lån till avverkningsförskott åt
vedproducenter och ett å 30 000 000 kronor till Förlagskapital för inköp av
ved. För innevarande budgetår har under fonden för förlag till statsverket
anvisats ett reservationsanslag av 28 000 000 kronor till Reglering av vedproduktionen,
vilket anslag trätt i stället för de båda förenämnda reservationsanslagen
Lån lill avverkningsförskott al vedproducenter och Förlagskapital
för inköp av ved, i samband varmed de å sistnämnda anslag kvarstående
reservationerna överfördes till det nya anslaget. Totalsumman av för
reglering av vedproduktionen till Kungl. Maj:ts förfogande ställda medel
utgör alltså 145 000 000 kronor. Av dessa medel har Kungl. Majit genom
särskilda beslut den 6 december 1940, den 28 november 1941, den 30 april,
den 5 och 19 juni samt den 3 och 10 juli 1942 medgivit, att bränslekommissionen
finge för inköp av ved använda tillhopa högst 100 200 000 kronor.

Slutligen må nämnas, att å driftbudgeten för innevarande budgetår anvisats
dels ett förslagsanslag av 5 000 000 kronor lill Omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved, m. m., dels ock ett förslagsanslag av

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

200 000 kronor till Ersättning åt skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning.
Förstnämnda anslag är avsett att bestrida de omkostnader,
som kunna uppkomma i samband med inköp och inlösen av ved, samt att
täcka de förluster, som uppstå på grund av bränslekommissionens åtgärder
för utjämning av vedpriserna inom landet. Från förslagsanslaget å 200 000
kronor är avsett att skogsvårdsstyrelserna skola erhålla ersättning för utgifter
i samband med lämnat biträde vid beräknandet och fördelningen av
vedproduktionsplikten.

Efter den nu lämnade redogörelsen för de hittills vidtagna åtgärderna för
tryggande av vedproduktion och vedförsörjning övergår jag till framställningar
av bränslekommissionen och skogsstyrelsen om vidtagande under
budgetåret 1943/44 av åtgärder i angivna syfte samt om anvisande av medel
för genomförandet av de föreslagna åtgärderna, och i anslutning därtill avgivet
utlåtande.

Bränslekommissionens framställning.

Bränslekommissionen har i skrivelse den 2 februari 1943 till en början
erinrat om att avverkningarna för avverkningsåret 1942/43 planlagts med
sikte på att tillgodose ett behov under bränsleåret 1943/44 av dels normalved
och ersättningsved för hushåll och småindustrier, statens och landstingens
anläggningar samt storindustrier, ved för framställning av träkol
och bilved samt ved för järnvägarna och inrikes sjöfarten örn tillsammans
40 miljoner kubikmeter, dels ock massaved för industriändamål om 15 miljoner
kubikmeter, eller alltså sammanlagt 55 miljoner kubikmeter ved och
massaved. Beträffande behovet av inhemskt bränsle under bränsleåret
1944/45 har kommissionen — under framhållande bland annat att ett bedömande
av detta behov vore ytterst vanskligt — förklarat sig anse, att
avverkningsprogrammet även under avverkningsåret 1943/44 borde, med
hänsyn till ovissheten i fråga om möjligheterna att importera fossila bränslen,
inriktas på en avverkning av samma storleksordning som planlagts för innevarande
avverkningsår, eller tillhopa 55 miljoner kubikmeter ved och massaved.
Av denna kvantitet skulle 40 miljoner kubikmeter avse ved och 15 miljoner
kubikmeter massaved, varav omkring 10 miljoner kubikmeter för de
aktuella behoven och cirka 5 miljoner för åstadkommande av en ökning
av industriens lagerhållning. Behovet under förbrukningsåret 1944/45 av
annat rundvirke än massaved (sågtimmer, slipers, stolpar m. m.) har av kommissionen
beräknats uppgå till samma kvantitet, 10 å 11 miljoner kubikmeter
(fast mått), som beräknats åtgå under förbrukningsåret 1943/44.

Bränslekommissionen har därefter framhållit, att möjligheterna att få
till stånd de av kommissionen ifrågasatta avverkningarna
vore beroende av tillgången på skog, arbetskraft och transportmedel.

Kungl. Majlis proposition nr 192.

15

I frågan om skogstillgångarnas tillräcklighet för genomförande av avverkningsprogrammet
har kommissionen anfört, att på grund av skogstillgångarnas
i Norrland ogynnsamma belägenhet i förhållande till konsumtionens
lokalisering samt kommunikationsmedlens begränsning vedavverkningar i
mycket stor utsträckning måste företagas i mellersta och södra Sveriges skogar.
Kommissionen har därefter erinrat om att riksskogstaxeringsnämnden
på vederbörligt uppdrag under hösten 1941 företagit en inventering av vedskogstillgångarna
inom Östergötlands, Kalmar och Älvsborgs län (se närmare
härom i proposition nr 276 till 1942 års riksdag) samt att nämnden
funnit sig med stöd av inventeringsresultatet kunna göra det uttalandet att
det vore möjligt att under de närmaste åren mer än väl uttaga den för tio
år av nämnden beräknade genomsnittliga vedavverkningen, vilket uttalande
enligt nämndens mening icke behövde begränsas till allenast de tre inventerade
länen utan vore tillämpligt för samtliga de tjugu södra länen utom
Gotlands. Under åberopande härav har kommissionen anfört, att då det
gäller planläggningen av avverkningarna under bränslesäsongen 1943/44
det icke kunde anses riktigt att utan vidare förutsätta, att enahanda fördelningsgrunder
och tillvägagångssätt kunde tillämpas som vid planerandet av
innevarande års avverkningar. Man måste nämligen, enligt kommissionen,
räkna med rådande svårigheter att å de olika fastigheterna fördela den
produktionsplikt, som fastställts för visst län, eftersom på många fastigheter
all vedskog utöver nödvändigt husbehov tagits i anspråk, under det att vedskogstillgångarna
på många andra fastigheter ännu icke vore på långt när
utnyttjade, vilket kunde bero på att vederbörande fastighet hittills ej ålagts
så stor avverkning, som varit möjlig med hänsyn lill skogstillgangen, eller
på alt vederbörande skogsägare av mer eller mindre giltig anledning underlåtit
att fullgöra den ålagda avverkningsplikten.

Enligt vad som vidare anförts i skrivelsen har kommissionen haft vissa
överläggningar med länsjägmästarna och vissa stiftsjägmästare samt representanter
för domänstyrelsen, skogsstyrelsen och riksskogstaxeringsnämnden
angående ett av kommissionen framlagt preliminärt förslag beträffande fördelningen
på de olika länen av den för nästa avverkningsår av kommissionen
förutsatta totalkvantiteten ved och massaved, 55 miljoner kubikmeter. Av
överläggningarna framgick enligt kommissionen i huvudsak följande.

Med stöd av sin allmänna kännedom om skogsbeståndet inom sina respektive
län och med erfarenhet av de svårigheter, som förelågo redan vid fördelningen
av innevarande års avverkningsbelopp å de olika fastigheterna
av så stora kvantiteter, att det för länet fastställda totalbeloppet ved
och massaved fylldes, förklarade länsjägmästarna, att — beträffande södra
och mellersta Sverige — ännu en avverkning av samma storlek som
innevarande avverkningsår icke vöre möjlig att uttaga genom skogsvårdsmässiga
gallringar. Riksskogstaxeringsnämndens inventering fortidet klav
vedskogstillgångarna inom Östergötlands, Kalmar och Älvsborgs län
gåve visserligen vid handen, alt betydande tillgångar fortfarande återstode.
Därvid måste emellertid beaktas, att denna inventering omfattade all ur

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

enbart skoglig synpunkt uttagbar vedskog; en avsevärd del av dessa tillgångar
kunde av ekonomiska och andra skäl icke mobiliseras, då ogynnsamt
avsättningsläge och gles stämpling med höga avverkningskostnader
som följd gjorde det i stor utsträckning praktiskt omöjligt att med de gällande
vedpriserna utnyttja dessa tillgångar. Vidkommande Norrland framhöllo
länsjägmästarna, att vedskogstillgångarna visserligen ännu vore i stort
sett tillräckliga, men att det i vissa fall bleve nödvändigt att vidtaga åtgärder
för att möjliggöra avverkningar i skogar i mindre gynnsamma avsättningslägen
(s. k. bakskogar). Detta kunde ske genom medgivande av högre pris
i enskilda fall och genom byggande av nya eller iståndsättande av gamla
vägar.

Mot det av bränslekommissionen framlagda preliminära förslaget beträffande
avverkningskvantiteternas fördelning på de större länen, vilket i stort
sammanföll med den för innevarande avverkningsår fastställda fördelningen,
hade länsjägmästarna i princip intet att erinra.

Kommissionen har vidare framhållit, att riksskogstaxeringsnämnden i
anslutning till de vid nämnda överläggningar framförda synpunkterna och
det därvid av kommissionen framlagda förslaget i ett särskilt till kommissionen
avgivet yttrande uttalat, att inom de av nämnden inventerade länen,
Östergötlands, Kalmar och Älvsborgs län, liksom inom de fyra nordligaste
länen, de föreslagna avverkningskvantiteterna kunde uttagas även under
säsongen 1943/44, men att denna fråga vore mera svårbedömbar, då det
gällde icke inventerade län, särskilt bergslagslänen. Kommissionen har härom
vidare anfört, att i fråga örn sistnämnda län nämnden förklarat sig — i
avvaktan på resultatet av under sommaren 1942 verkställda taxeringar av
örebro och Gävleborgs län -— icke beredd att för närvarande göra något
uttalande, men att beträffande övriga icke inventerade län nämnden ansett,
att de förhållanden, som framkommit ur de inventerade länen, gåve stöd för
den uppfattningen, att de för avverkningssäsongen 1943/44 angivna kvantiteterna
för förstnämnda län borde kunna uttagas, dock med totalt anlitande
av de av nämnden överslagsvis beräknade ved- och massavedkvantiteterna i
äldre skog.

Kommissionen har med utgående från de av länsjägmästarna och riksskogstaxeringsnämnden
gjorda uttalandena och med beaktande av de gjorda
erfarenheterna vid fördelningen av innevarande års produktionsplikt uppgjort
en preliminär plan för fördelning på de olika länen av avverkningskvantiteterna
för avverkningsåret 1943/44. Av denna plan framgår, att av
de kvantiteter massaved samt ved för bränsleändamål och kolning utöver
husbehov, som ingick i avverkningsplikten för avverkningsåret 1942/43, och
av de motsvarande vedkvantiteter, beträffande vilka kommissionen ifrågasätter
avverkningsplikt för avverkningsåret 1943/44, belöpte på de 17 södra
länen omkring 41 procent och på de 7 norra länen omkring 59 procent.

Rörande den andra av de i det föregående omnämnda faktorerna, av
vilka möjligheterna att åstadkomma de erforderliga avverkningskvantiteterna
äro betingade, nämligen arbetskraften, har kommissionen framhållit

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

alt det syntes uppenbart, att tillgodoseendet av behovet av arbetskraft för
vedavverkningarna under år 1943/44 komme alt bliva ett svårt planläggnings-
och fördelningsproblem, men att kommissionen ansåge sig icke i detta
sammanhang kunna närmare ingå på de åtgärder till lösande av dessa
problem, som kunde visa sig lämpliga och påkallade.

Beträffande frågan om betydelsen av transportmedlen för ett nyttiggörande
av skogstillgångarna har kommissionen efter att ha inhämtat yttrande
från statens trafikkommission anfört bland annat, att, därest transportmedel,
främst bilar, icke komme att stå till buds i tillräcklig omfattning,
det bleve nödvändigt att förlägga vedavverkningarna till konsumtionsplatsernas,
järnvägarnas och vattenledernas omedelbara närhet, vilket
komme att innebära en utan skogsvårdsmässiga hänsyn genomförd uthuggning
av sådana välbelägna skogar. Följderna härav kunde bliva så
omfattande, att de mest långtgående åtgärder beträffande transportväsendet
måste ur ekonomisk och samhällelig synpunkt anses vara att föredraga
framför det antydda tillvägagångssättet, vilket endast syntes motiverat
i ett verkligt nödläge och som en utväg i sista hand. Enligt trafikkommissionens
mening förelåge icke tillräckliga skäl för att nu tillgripa
för skogsbeståndet förhärjande avverkningsmetoder.

Därefter har bränslekommissionen till behandling upptagit frågan örn
vilka åtgärder, som kunde anses erforderliga för ett uppnående
av de virkes kvantiteter, vilka ansetts behövliga för
bränsleåret 1944/4 5.

Kommissionen har i detta avseende till en början förklarat sig hava övervägt,
huruvida andra virkessortiment än ved och massaved borde ingå i produktionsskyldigheten.
Härutinnan hade kommissionen den uppfattningen,
att särskilda åtgärder för att få till stånd den erforderliga produktionen av
sågtimmer, stolpar, slipers och liknande specialsortiment ej vore påkallade,
varvid dock undantag borde göras beträffande smålimmer för fabrikation
av träull och beträffande virke till lådor för livsmedelsförsörjningens behov
samt för gagnvirke av lövträd. Lövträdsvirket inräknades för närvarande
under vissa förutsättningar i produktionsplikten och samma möjlighet borde
enligt kommissionens mening föreligga jämväl under nästa avverkningsår.
Vad beträffar småtimmer för nyss angivet ändamål kunde, enligt kommissionen,
förmärkas stora svårigheter för förbrukarna att täcka sitt behov
eftersom vederbörande producenter föredroge att avyttra virket lill massaveduppköpare
för att få tillgodoräkna sig detsamma vid fullgörande av
produktionsplikten, vilket de icke ägde göra, örn de sålde det lill en lådeller
träullsfabrik. Kommissionen har framhållit, alt, örn någon ändring i
delta förhållande icke ägde rum, råvaruanskaffningen för ifrågavarande industrier
skulle bliva mycket svår. Småtimmer för ifrågavarande ändamål
borde under vissa förutsättningar få inräknas i produktionsplikten under
avverkningssäsongen 1943/44. Beträffande storleken av ifrågavarande kvan Bihang

till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 192. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

titeter småtimmer och lövträdsvirke har kommissionen kalkylerat med att
den icke komme att överstiga 1 miljon kubikmeter, på grund varav den
produktionspliktiga kvantiteten ved och massaved kunde beräknas komma
att stiga med ytterligare omkring 1 miljon kubikmeter.

Kommissionen har vidare i sin skrivelse föreslagit, att produktionsplikl
för massaved fastställdes även för avverkningsåret 1943/44, eftersom det alltfort
måste anses synnerligen viktigt att massaindustriens drift icke hämmades
av råvarubrist; massaproduktionens betydelse för den inhemska konsumtionen
och som bytesobjekt med utlandet vore nämligen alltför stor, för
att icke alla åtgärder borde vidtagas, som kunde tillförsäkra industrien de
erforderliga råvarumängderna, vartill komme att massaveden utgjorde en
bränslereserv i sista hand. Vidkommande frågan om omfattningen av den
föreslagna produktionsplikten beträffande massaved har kommissionen
framhållit, att det aktuella behovet av massaved under år 1944 kunde beräknas
till omkring 10 miljoner kubikmeter, men att ett mindre gynnsamt
resultat av innevarande års avverkningar kunde behöva föranleda,
att avverkningarna inriktades på 15 miljoner kubikmeter, med hänsyn vartill
kommissionen icke för närvarande kunde taga ställning till frågan, huruvida
produktionsplikten borde omfatta 10 eller 15 miljoner kubikmeter, utan
hade för avsikt att inkomma med förslag härutinnan vid en senare tidpunkt,
då utfallet av årets massavedavverkningar kunde överblickas.

Kommissionen har vidare kommit in på frågan om produktionsplikt för
ved för bränsleändamål och kolning samt därvid först erinrat om att produktionsplikten
för dylik ved under innevarande avverkningssäsong omfattade
40 miljoner kubikmeter, varav skulle upphuggas 35 miljoner kubikmeter i
form av kastved, kolved eller annan långved och 5 miljoner kubikmeter
såsom ved eller massaved i skogsägarnas eget val. För nästa avverkningsår
borde, enligt kommissionen, produktionsplikten omfatta 40 å 45 miljoner
kubikmeter — beroende på den produktionsplikt för massaved, som kunde
bliva fastställd — varav 35 miljoner kubikmeter borde upphuggas i form
av kastved, kolved eller annan långved.

Kommissionen har i detta sammanhang — till underlättande av de alltmera
stegrade svårigheterna för många skogsägare att på sina fastigheter
genom ändamålsenliga och ekonomiskt lönande huggningar uttaga ved —
föreslagit, att den enskilde skogsägaren skulle i sin produktionsplikt få inräkna
den del av avverkat timmer, som vid försågningen utfölle som
bränsleprodukter (bakar, ribb, sågspån m. m.). Kommissionen har beräknat,
att man härvid kunde utgå från att av 100 kubikfot toppmätt massa timmer
utfölle bakar, ribb etc. till en kvantitet, som motsvarade 1 kubikmeter kastved.
De kvantiteter vedbränsle som — från att under innevarande säsong
ligga helt utanför produktionsplikten och avverkningsprogrammet överhuvud
— på detta sätt skulle komma att inryckas under produktionsplikten,
beräknades, enligt kommissionen, komma att uppgå till omkring 3 miljoner

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

19

kubikmeter, med vilken kvantitet det produktionspliktiga beloppet sålunda
skulle höjas.

Sammanfattningsvis har kommissionen angivit omfattningen av avverkningsskyldigheten
för avverkningsåret 1943/44 sålunda.

Ved (kastved, kolved och annan långved) för

bränsleändamål och kolning ............

Ved och/eller massaved ...............

Massaved för industriändamål ............

Vid timmersågning fallande bränsleprodukter

(bakar, ribb etc.) ......................

Småtimmer samt gagnvirke av lövträd......

35 miljoner kubikmeter
5 ä 10 » »

15 å 10 » »

3 » »

1 D »

Summa 59 miljoner kubikmeter

Kommissionen har i anslutning härtill anfört följande.

I summan 59 miljoner kubikmeter ingå bakar, ribb etc. samt visst småtimmer
och gagnvirke av lövträd. Kommissionen har i det föregående framhållit,
att 55 miljoner kubikmeter vore det högsta avverkningsbelopp, som
med utsikt till realiserande kunde åläggas skogsägarna. Att genomföra detta
maximiprogram erbjuder redan för innevarande säsong stora svårigheter.
Trots de åtgärder i fråga om arbetskraften och i andra avseenden, som vidtagits,
kunna de hittills uppnådda avverkningsresultaten giva anledning till
farhågor, huruvida det uppgjorda programmet verkligen skall i sin helhet
kunna genomföras. Det finnes sålunda skäl befara, att årets slutresultat
kan komma att utvisa en brist, trots att alla rimliga åtgärder vidtagas till
förhindrande härav.

Det är uppenbart, att svårigheterna under nästa avverkningsår komma
att göra sig gällande med än större styrka. Det är därför enligt kommissionens
mening nödvändigt att åtgärder vidtagas, som underlätta för skogsägarna
att även under nästa avverkningsår åstadkomma en kvantitet om 55
miljoner kubikmeter. Kommissionen anser det med hänsyn härtill lämpligt,
att i denna kvantitet få inräknas de i sammanställningen angivna kvantiteterna
bakar, ribb etc., visst småtimmer samt gagnvirke av lövträd uppgående
till sammanlagt omkring 4 miljoner kubikmeter. Härigenom komme
avverkningsåläggandena för 1943/44 att omfatta samma kvantiteter som i
år, men ökade möjligheter att fullgöra avverkningsplikten gåves de skogsägare,
som lia skog varav värdefullare sortiment bör huggas. Detta skulle
medföra, att ett större antal skogar komme att bidraga till produktionspliktens
fyllande, varigenom vunnes ett bättre utnyttjande av arbetskraften och
hästmaterialet. Samtidigt skulle vinnas att en större mängd virke för bränsleändamål
upphugges i form av sortiment, som vid krisens upphörande icke
behöva befaras mer avsevärt falla i värde; angelägenheten härav framträder,
ju närmare man kommer krisens slut.

Kommissionen vill till förtydligande av det sagda framhålla att med den
föreslagna åtgärden icke avses genomförande av »produktionsplikt» beträffande
bakar, ribb etc., småtimmer och gagnvirke av lövträd i den meningen
att skogsägarna skulle åläggas avverka viss mängd av dessa sortiment. Avsikten
är endast, att en skogsägare, som med hänsyn till skogens beskaffenhet
och den lokala efterfrågan finner det ändamålsenligt att avverka
ifrågavarande sortiment, i viss utsträckning skall, på sätt här föreslagits, lia

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

rätt inräkna dessa i den produktionsplikt för ved och massaved, som ålagts
honom.

Den totala produktionsplikten för ved och massaved under avverkningsåret
1943/44 bör sålunda omfatta 55 miljoner kubikmeter med rätt för skogsägarna
att i densamma inräkna gagnvirke av lövträd samt smålimmer och
timmer enligt de nu angivna grunderna.

Kommissionen har vidare anfört, att därest åtgärder vidtoges för att i
större utsträckning än vad för närvarande vore fallet möjliggöra kalavverkning
(trakthygge) på skogsmark, vars produktionsförmåga till följd av skogsbeståndets
gleshet och avsaknad av utvecklingsmöjligheter icke tillfredsställande
utnyttjades, skulle, i varje fall inom vissa områden, ej obetydliga
virkeskvantiteter åstadkommas, varjämte härigenom tillfälle skulle givas till
en förbättring av skogarna genom uppdragande av nya bestånd av lämplig
proveniens. För att förmå vederbörande skogsägare att frivilligt gå med på
ökad dylik kalavverkning har kommissionen i första hand föreslagit sådan
ändring av kungörelsen den 27 juni 1930 (nr 270) angående villkoren för statsbidrag
från skogsodlingsanslag att möjligheterna för skogsägarna att utfå
statsbidrag från skogsodlingsanslaget förbättrades.

Rörande innehållet i nyssnämnda kungörelse har kommissionen anfört.

Jämlikt berörda kungörelse, sådan densamma lyder efter de ändringar,
som däri vidtagits genom kungörelser den 30 juni 1938 (nr 452) och den 30
maj 1941 (nr 353), må från statens skogsodlingsanslag utgå statsbidrag lill
utförande inom område, varå skogsvårdslagen, lagen om vård av vissa skogar
inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden
eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna äger tillämpning,
av företag, som avser skogsodling eller annan åtgärd för vinnande av ändamålsenlig
skogsproduktion å bland annat vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet
är av synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig
mån saknar utvecklingsmöjligheter. Statsbidrag kan, enligt kungörelsen,
utgå endast under förutsättning att avsättningsvärdet av det virke, som
bör avverkas för att nöjaktig föryngring skall kunna åstadkommas, understiger
kostnaden för de åtgärder, som för sådant ändamål böra utföras;
statsbidrag kan beviljas till högst 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen
godkända kostnaden för skogsodlingsföretaget.

Kommissionen har beträffande bestämmelserna i denna kungörelse anfört,
att med hänsyn till bland annat de nuvarande höga ved- och virkespriserna,
förutsättningar i många fall saknats att utfå skogsodlingsbidrag, eftersom
virkets avsättningsvärde överstege den beräknade reproduktionskostnaden.
Kommissionen har därför i syfte att underlätta möjligheterna att utfå
statsbidrag enligt kungörelsen föreslagit, att bestämmelserna däri ändrades
så, att statsbidrag finge, oavsett det avverkade virkets avsättningsvärde, utgå
med högst 50 procent av den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden
för skogsodlingsföretaget, i det fall kalavverkning enligt skogsvårdsstyrelsens
förslag kommit till utförande i syfte att fullgöra fastigheten åliggande
produktionsskyldighet.

21

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

Kommissionen har därefter framhållit, att ehuru ett genomförande av den
föreslagna ändringen av villkoren för statsbidrag till skogsodling torde
kunna förväntas medföra, att skogsägarna i regel skulle gå med på kalavverkning,
där skogsvårdsstyrelsen föresloge sådan avverkning, det givetvis
icke kunde förutsättas, att frivillig överenskommelse skulle komma att träffas
i alla de fall kalavverkning kunde visa sig lämplig och önskvärd, ty även
med den föreslagna ändringen av bestämmelserna innebure ju ett skogsodlingsföretag
i varje fall sett på kortare sikt, en viss ekonomisk uppoffring
från skogsägarnas sida, en uppoffring som skogsägare med negativ inställning
till skogsvårdsåtgärder av icke omedelbart vinstgivande slag knappast
kunde förväntas vara villiga att göra. Kommissionen har därför ifrågasatt,
huruvida icke i vissa fall kalavverkning skulle tvångsvis kunna genomföras.
Kommissionen har härom anfört huvudsakligen följande:

Tvångsavverkning av nu ifrågavarande slag torde knappast ha varit avsedd
med den nu gällande lagen om avverkningsskyldighet. Däremot torde
hinder icke föreligga att i sådana fall tillämpa allmänna förfogandelagen.
Det är uppenbart, att en sådan tvångsvis genomförd kalavverkning skulle
innebära ett långt gående ingrepp i skogsägarens fria dispositionsrätt över
sin skog; den bör därför komma i fråga endast där kalavverkning helt
eller delvis — av visst område skulle vara ur bränsleförsörjningssynpunkt
synnerligen önskvärd, och där tillika skogsbeståndets karaktär är sådan, att
en avveckling av beståndet eller delar därav är i hög grad lämplig. Vidare
bör förutsättas att fullgörandet av den produktionsplikt, som ansetts motiverad
för viss fastighet icke kan ske på annat sätt än genom kalavverkning
av visst bestånd på fastigheten; om skogsägaren sålunda föredrager att fullgöra
sin avverkningsskyldighet genom en gles och förhållandevis kostsam avverkning
i gallringsskog eller äldre skog inom ett visst område av fastigheten
framför att kalavverka inom ett annat område, och denna gallringshuggning
är ur skogsvårdssynpunkt försvarbar, böra åtgärder till genomförande av
kalavverkning icke komma i fråga. Kommissionen anser det icke sannolikt,
att dessa förutsättningar kunna komma att föreligga annat än i enstaka
undantagsfall. Kommissionen avser emellertid att — där sådana fall till
äventyrs uppkomma — föreslå Kungl. Maj:t, att området tages i anspråk
för avverkning enligt allmänna förfogandelagen.

Statsbidrag till skogsodling efter en med stöd av förfogandelagen verkställd
kalavverkning bör enligt kommissionens mening icke utgå. Det synes
nämligen önskvärt att träffande av frivillig överenskommelse om kalavverkning
underlättas genom vissa ekonomiska fördelar, vilka icke äro för handen
vid fall av förfogandelagens tillämpning. — En konsekvens av att statsbidrag
ej skulle få utgå efter kalavverkning, föreskriven med stöd av förfogandelagen,
synes vara, att förfogandelagens tillämpning i här ilrågavarande
avseende endast bör komma i fråga, där det vid kalavverkningen
fallande virkets värde beräknas helt täcka kostnaderna för de följande skogsodlingsåtgärderna.

Kommissionen har slutligen i detta sammanhang framhållit, alt, då fördelningen
på fastigheter av de för respektive län fastställda avverkningskvantiteterna
komme att för nästa säsong bliva svårare än hittills och måste

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

förutsätta noggrann kännedom om de skogliga betingelserna på varje fastighet
för ytterligare vedavverkningar, det vore uppenbart att skogsvårdsstyrelsernas
medverkan vid avverkningarnas planläggning och fördelning komme
att bliva erforderlig i ökad omfattning, vilket nödvändiggjorde att tillräckliga
medel ställdes till skogsvårdsstyrelsernas förfogande för ifrågavarande
ändamål.

Bränslekommissionen har i sin skrivelse vidare framhållit, att liksom hittills
under krisen även under avverkningsåret 1943/44 den frivilliga vedproduktionen
borde stimuleras och stödjas av statsmakterna genom meddelande
av statsgaranti för vedens inlösen och genom beviljande av avverknings
förskott ur veduppköparnas förlagskapital. Enligt kommissionens uppfattning
skulle dock, med hänsyn till vunna erfarenheter rörande vedbeslagets
praktiska verkningar med avseende på garanti- och förskottsbestämmelserna,
vissa ändringar beträffande dessa vara lämpliga och påkallade.
Därjämte har kommissionen funnit det motiverat att i detta sammanhang
upptaga till behandling frågan om statens ekonomiska ansvar beträffande
veden och därmed sammanhängande spörsmål av betydelse vid en avveckling
av vedregleringen.

Vid behandling av frågan örn statsgaranti för ved har kommissionen till
en början erinrat om att sådan statsgaranti må meddelas, förutom åt vedproducent,
åt sådan skogsägareförening, som är ansluten till Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund, samt att övriga auktoriserade veduppköpare
icke komma i åtnjutande av statsgaranti. Kommissionen har vidare erinrat
örn att, om under tiden för giltigheten av en veduppköpares auktorisation på
grund av förbättring i landets bränsleförsörjning eller eljest sådana förhållanden
skulle inträffa som omöjliggjorde försäljning av den av uppköparen
anskaffade veden till pris som täckte inköpspriset samt transport- och övriga
kostnader ävensom uppköparens provisioner, kommissionen garanterade
uppköparen dylikt försäljningspris. Den garanti uppköparen sålunda erhållit
genom auktorisationen (auktorisationsgaranti) vore förmånligare än
statsgarantin, som endast tillförsäkrade uppköpare garantipris, varför, i den
mån auktorisationsgaranti vore gällande, statsgaranti icke hade någon betydelse
för uppköparen. Enligt kommissionen uppkomme då den frågan
om statsgarantin ändock hade betydelse för uppköparen genom att den
gällde under en längre tid eller annan tid än auktorisationsgarantin. Härom
har kommissionen anfört följande.

Auktorisationsgarantin torde gälla fran den tidpunkt, då uppköparen
träffar avtal med skogsägaren örn inköp av ved och till dess uppköparen
träffar avtal om försäljning av veden. Skulle en försäljning av uppköparens
ved ej fullföljas, t. ex. på grund av köparens obestånd eller på grund av att
kontraktet häves med anledning av att leverans ej skett inom avtalad tid,
torde garantin i auktorisationen ej ådraga kommissionen skyldighet att
skaffa annan köpare, eftersom veden en gång blivit såld. Det är uppköparens
sak att vid försäljning av ved skydda sig genom säkerheter eller för -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

skottsbetalning, och kommissionen bär i sitt cirkulär nr 185 uttalat, att ved
bör vara tillgänglig, innan licens eller anvisning utfärdas. Vidare har kommissionen
i cirkuläret uttalat, att om kontrakt anses böra upprättas angående
ved, som ännu ej är tillgänglig för uppköparen, han ej bör binda sig
definitivt för viss leverans beträffande större del av det kontraherade partiet
än som är tillgänglig. Den nu anförda meningen om auktorisationsgarantins
innebörd har kommit till uttryck i berörda cirkulär nr 185, däri uppköparna
jämväl ålagts att upprätta skriftliga avtal örn alla inköp och försäljningar,
för att kommissionens ansvarighet vid varje tidpunkt skall kunna faststallas
med stöd av skriftliga handlingar.

Giltighetstiden för den statsgaranti, som meddelats eller övergått å auktoriserad
uppköpare (skogsägareförening), är beroende av örn begreppet
överlåtelse i kungörelsen om statsgaranti avser avtal örn försäljning eller avlämnande
av veden. I proposition nr 276 den 30 april 1942 (sid. 24) talas
om utfästelse att inlösa ved, som avverkats men icke vunnit avsättning.
Intetdera av begreppen överlåtelse och avsättning är otvetydigt. Örn man
med överlåtelse förstår ingående av avtal om inköp eller försäljning, sammanfaller
garantitiden med tiden för auktorisationsgarantins giltighet. I sådant
fall saknar statsgarantin all betydelse för uppköparen. Örn man åter
med överlåtelse avser det moment, då veden avlämnas från köpare till säljare,
övergår statsgarantin från skogsägaren till uppköparen senare — vilket
är betydelselöst, eftersom den vidsträcktare auktorisationsgarantin uppkommer
redan i och med själva avtalet — och upphör att gälla först då veden
avlämnats till den vedhandlare eller förbrukare, som köpt veden av uppköparen.
Om man med överlåtelse avser vedens avlämnande, har uppköparen
sålunda i statsgarantin en säkerhet under tiden mellan försäljningsavtalets
ingående och vedens avlämnande. Fullföljes ej försäljningen, t. ex.
på grund av köparens insolvens, kan uppköparen i detta fall påfordra att
för veden erhålla garantipriset av staten.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det angeläget att i kungörelsen örn
statsgaranti användes en annan bestämning av tidpunkten för garantins
upphörande än vedens överlåtelse. Kommissionen anser för sin del skäligt,
att avlämnandet av veden är avgörande tidpunkt för statsgarantins giltighet.
Avlämnandet bör anses lia skett, då veden kommit ur säljarens besittning
och sålunda är skyddad mot säljarens borgenärer.

Kommissionen har därefter framhållit, att den olika ställning, som å ena
sidan skogsägareföreningarna och å andra sidan övriga auktoriserade uppköpare
intaga i fråga om rätten att erhålla statsgaranti, enligt kommissionens
mening icke vore motiverad. Jämväl övriga auktoriserade uppköpare
borde därför tillerkännas nämnda förmån.

Kommissionen har i detta sammanhang vidare uttalat, att den likställighet
sorn kommissionen sålunda föreslagit mellan de auktoriserade uppköparna i
fråga örn rätten till statsgaranti hade betydelse även i ett annat avseende,
nämligen beträffande utlämnande av avverkningslörskott. Kommissionen
har härom anfört följande:

För närvarande gäller att avverkningsförskott icke ina lämnas med mindre
kristidsstyrelse beslutat alt den ved, som avses i del med vedproducenten
upprättade leveranskontraktet, skall omlatlas av statsgaranti. Skogsägare -

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

föreningarna ha sålunda den förmånen att själva kunna begära statsgaranti
för all den ved, för vilken awerkningsförskott begärts. De övriga köparna
däremot nödgas ombesörja, att envar säljare av ved själv begär statsgaranti
lör det parti han skall leverera. Det besvär och den omgång, som därmed
nödvändiggöres för dessa uppköpare, medför enligt uppköparnas utsagor
olägenheter i deras uppköpsverksamhet. Dessa olägenheter skulle sålunda
upphöra genom att även dessa uppköpare finge rätt att begära statsgaranti.

Kommissionen anser emellertid, att den bestämmelsen utan olägenhet kan
upphävas, som stadgar statsgaranti som förutsättning för avverkningsförskott.
Avsikten med denna bestämmelse torde vara, att man därigenom erhåller
den erforderliga begränsningen av avverkningsförskotten. Statsgaranti
kan nämligen av kristidsstyrelse beviljas endast i den omfattning, som kommissionen
enligt av Kungl. Majit givna föreskrifter bestämmer för varje särskild
tidsperiod; genom att knyta avverkningsförskotten till den statsgaranterade
veden erhålles sålunda motsvarande begränsning för förskottens del.
Skulle förskott kunna lämnas å annan ved än den, varå garanti beviljats,
skulle statens ansvarighet och risker på grund av utlämnade färsköl t kunna
komma att omfatta dels statsgaranterad ved till hela den bestämda maximikvantiteten,
dels ock därutöver ved, varå förskott lämnats. Den avsedda begränsningen
torde emellertid kunna erhållas utan att som förutsättning för
förskott kräves, att slatsgaranti beviljats. Ät kristidsstyrelserna kan meddelas
föreskrift, att förskott icke får medgivas i fråga om annan ved än
den, varå statsgaranti skulle kunnat meddelas, samt ej heller å större kvantitet
icke statsgaranterad ved än att den totala kvantiteten håller sig inom
gränserna för vad som^ är medgivet för statsgaranti. Nuvarande bestämmelse
att förskott ej må, där ej särskilda omständigheter till annat föranleda,
uppgå till högre belopp än som motsvarar nittio procent av det för veden
gällande garantibeloppet torde kunna ersättas med en motsvarande bestämmelse,
hänförande sig till garantipriset å sådan ved, varom är fråga.

Den särskilda prövning, som föregår beviljande av statsgaranti, torde icke
heller vara en nödvändig förutsättning för beviljande av awerkningsförskott,
med hänsyn till att sådant förskott meddelas på grundval av kontrakt, som
avfattats enligt av kommissionen fastställt formulär. Vid granskning av
sådant kontrakt kan erforderlig prövning av förutsättningarna för avverkningsförskott
ske.

I fråga örn rätt lill awerkningsförskott har kommissionen föreslagit utfärdande
av sådana bestämmelser, att veduppköpare för avverkning å egen
skog eller avverkningsrätt skulle äga använda förlagskapital i fråga örn
sådan ved, som uppköparen anmält sig ämna använda i sin verksamhet såsom
veduppköpare.

Kommissionen har — under erinran att jämlikt av Kungl. Majit utfärdade
bestämmelser (S. F. S. 667/42 och 861/42) statsgaranti för ved under avverkningsåret
1942/43 begränsats att gälla under sex-månadersperioder —
kommit in på spörsmålet, huru man skulle förfara vid en eventuell konjunkturomsvängning
i samband med vedregleringens upphörande för att statens
garantier — utan att skogsägarnas och övriga enskilda intressen obehörigen
bleve eftersatta — skulle på ett rimligt och praktiskt sätt begränsas.
Kommissionen har härom anfört följande.

25

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

EU sätt är det hittills tillämpade att uppdela garantin i perioder. Avverkningsåret
1941/42 voro dessa perioder bestämda till 4 månader, men de
praktiska olägenheter, som en dylik uppdelning medförde, föranledde, att
garantiperioderna avverkningsåret 1942/43 bestämdes till 6 mannder. Ett
annat sätt är att Kungl. Majit i garantibestämmelserna intager ett förbehåll,
att den ved, som icke avverkats, upparbetats och upplagts exempelvis en
månad efter av Kungl. Majit bestämd dag, icke skall omfattas av statsgaranti.

Genom ett »avverkningsstopp» av det slag, som senast antytts, kan man
effektivt hindra, att, efter inträdandet av en fredskris, ved under en längre
period avverkas och överlåtes pa staten pa grund av garantibestämmelserna.
Den, som efter den bestämda tidens utgång avverkar, får själv svara för
vedens avsättning och taga de förluster, som kunna föranledas av prisfall.

Staten torde emellertid i en sådan situation icke kunna fritaga sig fran
skyldigheten att gottgöra skogsägarna för förluster, som förorsakats av de
redan meddelade avvcrkningsåläggandena. Örn en skogsägare ålagts att avverka
viss kvantitet och i anledning därav haft direkta kostnader för avverkningens
planläggning och förberedande genom stämpling, anläggning
av vägar eller baracker etc., bör han, därest han ej för egen del utnyttjar de
vidtagna åtgärderna, erhålla gottgörelse av staten. Därjämte torde man få
räkna med vissa ersättningar för rötskador, uppkomna på grund av stämpling,
särskilt å skog avsedd för massavedavverkning. Det vore ur denna synpunkt
önskvärt, att man kunde anordna ett avverkningsstopp på sådant sätt,
att redan utstämplad skog finge avverkas. Även om man nu skapar de rättsliga
förutsättningarna för ett allmänt avverkningsstopp, bör man vid en
avveckling i största möjliga utsträckning fullfölja genom stämpling förberedda
avverkningar, åtminstone av massaved. Detta låter sig sannolikt sä
mycket lättare göra, som massaveden kan beräknas utan .större svårighet
vinna avsättning som råvara för massaindustrien.

Ett avverkningsstopp skulle givetvis även påverka de kontrakt angående
inköp och försäljning av ved, sorn blivit ingångna av uppköparna. Skulle
ett avverkningsstopp föranleda, att en skogsägare, som sålt ved till en uppköpare,
ej kan fullgöra sin leverans med ved, som avverkats före den bestämda
dagen för avverkningsstoppet, bör kontraktet icke vidare gälla för
återstående kvantitet. Eftersom uppköparen sålunda kan gå miste örn ved,
som han behöver för leverans till sina köpare, bör i kontrakten med dessa
förbehåll ske för en sådan eventualitet, som nu är i fråga. Härvid är emellertid
att märka, att staten genom auktorisationsgarantin kan stå i ansvar
för ved, som ligger osåld hos andra uppköpare. Dessa osålda kvantiteter
böra i största möjliga utsträckning utnyttjas för att fullfölja leveranserna
på de försäljningskontrakt, som andra uppköpare ingått. Kommissionen anser,
att man med hänsyn till de ersättningsfrågor och den rubbning i handeln,
som ett avverkningsstopp skulle föranleda, såvitt möjligt bör undvika’att
tillgripa en sådan åtgärd. Behovet därav begränsas avsevärt genom
statsgarantins uppdelning i perioder. Utsikterna alt kunna undvika användandet
av avverkningsstopp äro givetvis väsentligt större, örn garantiperioderna
äro korta; då kan man — med undantag endast för det fall att en
avveckling måste ske i periodens början — låta perioden utlöpa utan att
begagna rätten att stoppa avverkningarna.

Garantiperioderna torde emellertid icke böra göras kortare än innevarande
avverkningsår eller sålunda sex månader. Garantin måste nämligen anslutas

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

till avverkningsföreläggandena, och planläggningen av avverkningarna kan
icke lämpligen ske för kortare perioder än nu nämnts. Med hänsyn till betydelsen
av auktorisationsgarantin måste även kontraheringen av ved ansluta
sig till garantiperioderna. Därest så ej sker, kan nämligen begränsningen
av statens ansvarighet bli illusorisk. Kommissionen har redan nu,
i sitt cirkulär nr 185, föreskrivit, att alla avtal mellan uppköpare och producent
örn inköp av ved skola upprättas skriftligen enligt av kommissionen
fastställt eller godkänt formulär. 1 anslutning härtill böra uppköparna erhålla
föreskrift att under varje period för statsgaranti ej upprätta kontrakt
angående annan ved än den, som avverkas under perioden eller som dessförinnan
avverkats. En sådan begränsning i rätten att kontrahera är givetvis
förenad med olägenheter. Det torde dock vara möjligt för uppköparna
att genom preliminär överenskommelse planera sina inköp även för en följande
period och att sedermera genom ett enkelt tillägg till tidigare kontrakt
få detta utsträckt att omfatta även senare avverkning.

För att möjliggöra för kommissionen att övervaka fullföljandet av den
avverkningsplan för ved och massaved som kan komma att fastställas för
avverkningsåret 1943/44 har kommissionen föreslagit, att vedproducent
borde förklaras skyldig att, såsom tidigare skett, även för nämnda avverkningsår
lämna månatliga uppgifter angående avverkningarna av ved och
massaved samt att inventeringar av landets vedförråd borde göras vid två
tillfällen under avverkningsåret. I fråga om deklaration och inventering av
timmer har kommissionen framhållit, att enligt dess mening månatliga deklarationer
av avverkningarna icke borde ifrågakomma, men att det däremot
syntes påkallat, att producenterna vid slutet av den egentliga avverkningsperioden
för timmer och eventuellt en gång dessförinnan finge deklarera
under säsongen utförda timmeravverkningar.

Kommissionen har i sin skrivelse därefter behandlat frågan örn storleken
av de anslag för budgetåret 194 3/4 4, som kunde beräknas behöva
anvisas under var och en av anslagsrubrikerna Reglering av vedproduktionen
och Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, m. m.

Vad först angår anslaget till Reglering av vedproduktionen har kommissionen
räknat med att medel ur anslaget komme att för budgetåret 1943/44
erfordras till förlagskapital åt auktoriserade brännveduppköpare för inköp
av ved och till förlagskapital för kostnader för transport av ved samt till
likvider för inköp av en statlig bränslereserv av ved och massaved. Däremot
bär kommissionen för budgetåret 1943/44 icke räknat med några särskilda
medel för tvångsavverkning och för inlösen av statsgaranterad ved, då, även
örn avverkningar för kronans räkning kunde förutsättas få större omfattning
än under innevarande säsong, kostnaderna härför enligt kommissionens
uppfattning icke komme att uppgå till belopp av nämnvärd storleksordning.
Skulle förhållandena föranleda ökad inlösen av statsgaranlerad
ved, skulle detta komma att medföra motsvarande minskning av uppköpens
omfattning, varför något större kapitalbehov i händelse av en sådan

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

utveckling icke torde komma att föreligga. Erforderliga medel för ifrågavarande
ändamål borde för budgetåret 1943/44 — i likhet med vad som
förutsatts för innevarande budgetår — kunna tagas från medel som avsetts
till för lagskapital för auktoriserade brännveduppköpare.

Till förlagskapital åt auktoriserade brännveduppköpare för inköp av ved
har kommissionen beräknat ett medelsbehov av 100 000 000 kronor och till
stöd härför anfört följande.

Den vedkvantitet, som under innevarande budgetår torde komma att
uppköpas genom de auktoriserade uppköparna, har beräknats till 15 miljoner
kubikmeter. Efter ett genomsnittligt pris av 10 kronor per kubikmeter skulle
sålunda erfordras ett förlagskapital av 150 miljoner kronor, som dock, med
hänsyn till den omständigheten att hela detta belopp icke är ständigt utelöpande,
ansetts kuuva begränsas till 2/3 härav eller sålunda 100 miljoner
kronor. Ehuru viss sannolikhet föreligger, att den vedkvantitet, som under
budgetåret 1943/44 kommer att uppköpas av de auktoriserade brännveduppköparna,
kommer att överstiga den för innevarande år beräknade kvantiteten
med 3 å 4 miljoner kubikmeter och sålunda uppgå till 18 å 19 miljoner
kubikmeter, anser kommissionen — med hänsyn till anförda omständigheter
— detta förhållande icke böra föranleda någon höjning av anslaget.

Till förlagskapital för kostnader för transport av ved och för inköp av en
statlig bränslereserv under budgetåret 1943/44 har kommissionen ansett
15 000 000 kronor respektive 30 000 000 kronor erforderliga. Med hänsyn till
att för Reglering av vedproduktionen erforderliga medel för nästa budgetår
beräknats icke komma att överstiga de medel, 145 000 000 kronor, som redan
stå till förfogande för de med anslaget avsedda ändamålen, har kommissionen
förklarat sig anse, att några nya anslagsäskanden beträffande
Reglering av vedproduktionen icke vore erforderliga för nästkommande
budgetår.

Vad därefter angår anslaget till Omkostnader i samband med inköp och
inlösen av ved, m. m., har kommissionen föreslagit, att detsamma skulle
för budgetåret 1943/44 upptagas till 3 000 000 kronor, av vilket belopp beräknades
500 000 kronor för bestridande av vissa direkta omkostnader för
vedinköp, t 000 000 kronor för bestridande av kostnader vid tillhandahållande
av ved från centrala lager i tätorter inom zon 3 samt 1 500 000 kronor
för täckande av kostnader för prisförluster på långved och andra
eventuella förluster å vedclearingen.

I fråga örn de direkta omkostnaderna för vedinköp har kommissionen anfört
bland annat följande.

De direkta omkostnaderna för vedinköp torde, liksom innevarande år, bli
jämförelsevis små, beroende på det sätt, varpå uppköpsverksamheten bär
ordnats. Den ved, som uppköpes av kommissionen direkt för försäljning till
kristidsnämnder samt industri- och trafikföretag bör, liksom hittills, icke
förorsaka större direkta omkostnader, då det är fråga örn kastved. För nästa
bränslesäsong komma emellertid, särskilt i Norrland, att föras i marknaden
betydande kvantiteter långved. Denna ved kan givetvis till stor del försäljas

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 192.

för direkt förbrukning till industrier, speciellt järnbruken i mellersta Sverige,
och andra större förbrukare. Kommissionen måste dock räkna med
att icke oväsentliga partier lämpligen böra upparbetas till kastved för att
därefter tillföras konsumtionen. I vilken form oell i vilken omfattning statlig
medverkan härför erfordras, är beroende på det intresse för långvedens
mottagning och upparbetning, som kan påräknas hos förbrukarna och i
vissa fall hos brännveduppköparna. De förberedande åtgärder, som hittills
vidtagits för placering i god tid av den långved, som nu upphugges, hava
givit i stort sett tillfredsställande resultat. Till storindustrier och trafikföretag,
statens och landstingens inrättningar samt kolugnar kunna leveranser
sålunda i många fall tidigt igångsättas, varigenom transportmedlen rationellt
utnyttjas och veden kan bli nöjaktigt torr till bränslesäsongens början. För
hushållsförbrukningen i tätorterna kunna tidiga direktleveranser av långved
genomföras såväl till förbrukare, som hava utrymmen för att i tid upplägga
och själva kapa veden, som i viss utsträckning till vedhandlare, vilka kunna
använda långved för upparbetning i vedgård till kapved och småved. Med
de begränsade utrymmen, som utmärka den tätare bebyggelsen i städer och
större samhällen, är det i regel icke möjligt att praktiskt ordna med tidig
mottagning, kapning och uppläggning av veden. Det kan därför bliva nödvändigt
att i vissa tätorter anordna centrala kapnings- och lagringsplatser,
som kunna omhänderhavas av kristidsnämnderna, centralorgan för vedhandeln
eller lämpliga brännveduppköpare. Det bör sålunda enligt kommissionens
mening i stort sett bli en uppgift för de nämnda befintliga lokala organen
i orterna att där ordna för långvedens distribution. I vissa fall komma
emellertid relativt stora kvantiteter långved fram till upplag vid bilvägar,
järnvägsstationer eller utlastningsplatser vid strand, där veden bör köpas
före vidare transport, och i sådana fall är det möjligt, att statens medverkan
vid upparbetningen blir nödvändig. Förberedande undersökningar lia
gjorts örn lämpliga vägar för sådan medverkan, och kommissionen torde
komma att göra särskild framställning angående de medel, som beräknas
erforderliga för anskaffande av kapverk och annan maskinell utrustning.
Kostnaderna härför synas nämligen icke böra belasta här ifrågavarande anslag.
I samband med kommissionens inköp och försäljningar av långved
kunna emellertid direkta kostnader och förluster av skilda slag uppkomma,
som icke anses böra täckas genom att uttaga högre priser på veden. Att angiva
medelsbehovet för bestridande av sådana kostnader — utöver dem, som torde
uppkomma till följd av de prisutjämnande åtgärder vid handeln med långved,
som i det följande avhandlas — är givetvis vanskligt. Kommissionen
håller före. att för dessa omkostnader, jämte smärre kostnader för inköp
och försäljningar av kastved, anslagsmedel upp till 500 000 kronor kunna
behöva anlitas. I nu nämnda belopp torde även de omkostnader, som skulle
uppkomma i samband med en eventuell inlösen av ved, kunna inräknas.

Kommissionen har i sammanhang med frågan om anvisande av medel
under anslagsrubriken Omkostnader i samband med inköp och inlösen av
ved, m. m. behandlat spörsmålet om vilka åtgärder, som kunna befinnas
erforderliga för vedförsörjningens ordnande under budgetåret 1943/44. I
detta hänseende har kommissionen till en början anfört, bland annat, att
för nästa bränslesäsong en befarad ökad knapphet på bränsle bomme särskilt
för de större orterna att medföra ökade krav på reglering av handeln

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

med samtliga bränslen och att det därför torde böra övervägas, huruvida
icke fullständig handelsreglering borde, utöver vad som redan skett i de
för närvarande handelsreglerade orterna, genomföras för ytteiligare några
städer, varom särskilt förslag konime att senare avgivas. Kommissionen har
vidare framhållit, att en viss utvidgning av den regleringsform för handeln
med ved, som genomförts för större delen av landets städer och vissa andra
större samhällen, s. k. tätorter, zon 3, även kunde visa sig nödvändig. Kommissionen
har härom anfört bland annat följande.

För tätorter, zon 3, är vedbehovet i regel icke större, än att veden kan tillföras
med bil inom tillåtet köravstånd. Tillförseln har därigenom kunnat
ske jämnare och någon större lagerhållning av ved i orterna har icke varit
påkallad. Väl ha kristidsnämnderna i vissa orter anskaffat mindre beredskapslager,
men den lagerhållning, som därjämte behövts för att tillgodose
särskilt de mindre förbrukarnas vedbehov, har i stort sett legat hos vedhandlarna.
Priserna på den ved, som salts i smärre poster, i regel fran
vedgård, ha hittills fastställts med hänsyn till därmed förenade kostnader
för vedens lagring och utkörning från lager. För leveranser av helved i
mindre poster än hela billass lia priserna på den grund blivit förhållandevis
höga, och berättigade erinringar mot dylika priser kunna göras ur såväl
allmänna prissynpunkter som av rent sociala skäl. Inom vissa län har en
utjämning av vedpriserna för leveranser av olika storlek kunnat astadkommas
genom en clearing inom vedhandeln pa sa sätt, att priset för större le\eranser
höjts något, medan priset för små partier, vilka tillsammantagna
motsvara en mindre del av omsättningen i vedhandeln, kunnat i vissa tall
avsevärt sänkas. Med hänsyn till vedhandelns starkt växlande struktur
en del vedhandlare ha förhållandevis få kunder, som äro småförbrukare,
andra lia huvudsakligen sådana kunder — kan i de flesta orter en prisutjämning
inom själva vedhandeln icke genomföras. Kommissionen anser emellertid
önskvärt, att en sådan utjämning av priserna på ved kommer till stånd
inom tätorter, zon 3, att förutom priset för leveranser av ved i större partier
över 100 kubikmeter endast ett pris fastställes för mindre partier än 100
kubikmeter. För de minsta partierna, som levereras som delar av billass,
blir ulkörningskostnaden något högre; denna höjning bör i varje fall betalas
av konsumenten. En dylik prissättning förutsätter, enligt kommissionens
mening, att genom medverkan av kristidsnämnderna i berörda tätorter
en central lagerhållning anordnas, och att ved fran sadant lager kan tillhandahållas
i de fall, då svårigheter föreligga för transporter av ved direkt
från upplag vid bilvägar. För att priset på ved vid leveranser från centrallager
skall kunna bliva detsamma som vid direktleveranser från bilväg, böra
kostnaderna för utkörningen av veden från lager i tätorten till konsumenten
få avräknas i vedclearingen efter redovisning av leveranserna i fråga
från kristidsnämnden till vederbörande
zon 3, kan behovet av ved för hushållsförbrukning under nästa bränslesäsong
beräknas till ungefär 5 miljoner kubikmeter. Örn 10 å 15 procent
av denna kvantitet eller 500 000—750 000 kubikmeter behöver hållas i lager,
sorn nyss sagts, och utkörningskostnaden i genomsnitt beräknas lill 1 krona
75 öre per kubikmeter, .skulle den åsyftade prissättningen medföra en belastning
å vedclearingen av 0,9—1,3 miljoner kronor.

Kommissionen förutsätter därvid, att i den man kostnaderna för lägel -hållningen icke kunna täckas av marginalen mellan priserna för partier

30

Kungl. Majlis proposition nr 192.

under och över 100 kubikmeter (vilken marginal i nu gällande prislistor i
regel är 75 öre per kubikmeter), skola dessa kostnader icke drabba vedclearingen
utan vederbörande kommun. Enligt kommissionens mening torde
man rimligen kunna begära av ifrågavarande kommuner, att de lämna det
bidrag till vedförsörjningens ordnande, som härigenom eventuellt skulle
ifrågasättas. För vedclearingens vidkommande innebär den beräknade belastningen,
förutsatt att clearingen icke bör lämna vare sig vinst eller förlust,
att vedpriserna i dessa orter skulle behöva genomgående höjas med 25
öre per kubikmeter. Kommissionen anser en allmän prishöjning av veden
på grund av denna lagring, som delvis är av beredskapskaraktär, icke kunna
förordas. Med hänsyn jämväl till den medverkan, som förutsättes från kommunernas
sida, synas angivna kostnader för tillhandahållande av ved från
centrallager böra tagas som en belastning på här ifrågavarande omkostnadsanslag.

Då kommissionen förordar en ökad prisutjämning på ved i tätorter, zon
3, enligt de riktlinjer, som här angivits, förbiser kommissionen icke, att från
vedhandelns sida säkerligen invändningar kunna resas mot en dylik central
lagerhållning av ved, och detta såväl ur praktiska distributionssynpunkter
som av rena bekvämlighetsskäl med hänsyn till den för vedhandlarna naturliga
utleveransen av ved från vedgård. På samma sätt som när det gäller
de handelsreglerade orterna har kommissionen emellertid ansett den centi
ala lagerhållningen hos kristidsnämnder eller centralorgan för dessa vara
en för vedhandeln kanske obekväm men för konsumenterna och för det
allmänna fördelaktig anordning, då det gäller att hålla priserna på helved
vid skälig nivå.

Kommissionen har därefter kommit in på frågan örn vilka grunder som
skola tillämpas vid fastställande av debiteringspriserna på ved från överskottsområden
och därom anfört bland annat följande.

Hittills har gällt, att debiteringspriser tillämpats vid leveranser till underskottsområden
per järnväg eller med fartyg men icke vid sådana leveranser
inom överskottslänen. Då ved från samma buffertlager vid järnväg kan
levereras dels till underskottsområden, dels inom det egna länet, uppkomma
redovisningstekniska svårigheter vid debiteringen, som icke äro lämpliga.
För undanröjande av dessa svårigheter avser kommissionen att meddela
föreskrift, att debiteringspriser skola tillämpas för ved, som per järnväg
eller med fartyg transporteras från eller inom överskottsområden. En
viss utökning av debiteringsförfarandet anses dessutom lämplig ifråga örn
sådan ved, som av de auktoriserade brännveduppköparna i vissa fall tillliandahalles
i kusthamnar, t. ex. för ångbåtar i kustsjöfart på norrlandskusten.
Av rent praktiska skäl kan det för sådana leveranser vara lämpligt
‘(11 fastställa vissa priser, beräknade i nära anslutning till de normalpriser
för återförsäljare, som gälla för närliggande tätorter. Priserna torde i regel
böra avse veden levererad fritt reling eller å flotte, och i vedclearingen böra
då avräknas uppköpares kostnader för normalpris, transporter, buffertlagring
och lastning, d. v. s. samma kostnader, som avräknas mot debiteringspriserna
för järnvägslevererad ved.

Kommissionen har vidare i detta sammanhang föreslagit prisutjämnande
åtgärder i fråga om långved som användes för hushållsförbrukning samt i
detta hänseende anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

31

Såsom nämnts i det föregående kommer vedbehovet för olika ändamål
under nästa bränslesäsong att i större utsträckning tillgodoses med långved.
Även örn långveden i största utsträckning torde komma till användning för
större industrier, trafikföretag, statliga och kommunala anläggningar, kolugnar
och i vissa fall för tillverkning av gengasved, kommer sannolikt inom
vissa tätorter från Bergslagen och norrut långved att behöva tagas i anspråk
för hushållsförbrukning. I de fall då långveden måste omhändertagas
vid centrala kapningsplatser i orterna, kommer den kapade veden
att betinga självkostnadspriser, som beräknas ligga icke oväsentligt över
priserna på kastved. Enligt de grunder, efter vilka priserna i olika orter
fastställts, äro desamma beroende av respektive orters naturliga tillförselområden
och den ved, som kommer att finnas tillgänglig inom dessa områden.
Under förutsättning att exempelvis i de norrländska tätorternas försörjningsområden
långved avverkas och måste kapas inom tätorterna, skulle
detta sålunda i princip medföra, att priserna för ved i dessa orter i motsvarande
mån behövde höjas. Med hänsyn till den olika förekomst av långved
för tätorterna i fråga, som redan nu kan förutses, anser kommissionen emellertid,
att sådana eventuellt uppkommande kostnader för kapning av långved,
som kunde verka höjande på eljest erforderliga vedpriser, höra belasta
vedclearingen. Dessa kostnader för omhändertagande och uppkapning av
långved inom vissa tätorter torde i den kommande prissättningen för nästa
bränslesäsong icke böra påverka vedpriserna för tätorterna överhuvudtaget
utan böra enligt kommissionens mening belasta det omkostnadsanslag, varom
här är fråga.

Vad i samband med vedclearingen uppkommande kostnader angår har
kommissionen — under erinran om att kommissionen i det föregående räknat
med att 500 000 kronor av anslaget till Omkostnader i samband med inköp
och inlösen av ved, m. m. skulle behöva tagas i anspråk för bestridande av
vissa direkta kostnader i samband härmed — anfört följande.

För bestridande av kostnader vid tillhandahållande av ved från centrala
lager i tätorter, zon 3, torde böra beräknas ett belopp av ungefär 1 000 000
kronor. För vedclearingen anses jämväl ett visst belopp böra ställas till
förfogande för täckande av dels nyssnämnda kostnader för omhändertagande
och uppkapning av långved i vissa tätorter, dels eventuella förluster
med hänsyn till de svårigheter, som alltid följa med prisberäkningar efter
vedleveranser av den stora omfattning, varom här är fråga. En viss marginal
bör även finnas för att möjliggöra, att för säsongen fastställda priser
ej under säsongen skola behöva höjas. I clearingförfarandets syfte anser
kommissionen ligga, att ett eventuellt överskott i vedclearingen för en viss
bränslesäsong skall kunna få tagas i anspråk under en kommande, så att
icke resultatet av varje års prissättning måste redovisas och bedömas för
sig. Kommissionen anser därför, att en statens vedclearingkassa bör inrättas
i huvudsak efter liknande grunder som den enligt kungörelsen den
28 juni 1940 fnr 650) inrättade kolclearingkassan. För innevarande år föreligger
per den 31 december 1942 ett överskott i vedclearingen på cirka
2 000 000 kronor. Under förutsättning att ett överskott från årets vedclearing
får balanseras i en vedclearingkassa, varom särskilt förslag kommer att avgivas,
anser kommissionen, att utöver förut angivna 1 500 000 kronor ett
lika stort belopp bör upptagas för att täcka kostnader för prisförluster på

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

kapad långved och andra eventuella förluster i vedclearingen. Ifrågavarande
omkostnadsanslag föreslås därför att såsom förslagsanslag slutgiltigt uppföras
till samma belopp, 3 000 000 kronor, som angivits i årets statsverksproposition.

Slutligen har kommissionen beträffande vissa prisavvägningsfrågor, efter
samråd med statens priskontrollnämnd, anfört följande.

I det föregående har förutsatts, att samma grundregler för vedclearingen
skola tillämpas som hittills, d. v. s. att clearingförfarandet bör i stort sett
ge varken vinst eller förlust, och att debiterings- respektive tätortspriserna
beräknas i så nära anslutning som möjligt till de faktiska självkostnaderna
för veden inom respektive tillförselområden. I fråga örn nästa bränsleårs
vedpriser räknar kommissionen således med att vissa höjningar äro ofrånkomliga,
beroende på att de höjda normalpriserna för vedproducenterna
måste få återverkningar på debiterings- och tätortspriserna. Därtill beräknas
en viss höjning i normalpriserna för vedtransporter med bil samt något
höjda båtfrakter. Erfarenheterna från årets vedclearing giva möjlighet till
en avvägning på säkrare grund av priserna med hänsyn till tillförseln inom
de områden, som i stort sett äro prisbestämmande, och dessutom bör överskottet
i årets vedclearing kunna utnyttjas för att motverka eljest erforderliga
höjningar. Vid övervägande av frågan om clearingprisernas avvägning
för nästa bränslesäsong har kommissionen sålunda i stort sett funnit,
att debiteringspriserna för ved inom överskottsområdena i Norrland, Dalarna
och Värmland böra höjas med 1 krona å 1 krona 25 öre per kubikmeter.
Debiteringspriserna för ved inom det småländska överskottsområdet
torde behöva höjas med 50 öre per kubikmeter. Basispriserna för ved till
handelsreglerade orter torde — frånsett justering av priset för något sortiment
i Stockholm -— emellertid det oaktat kunna hållas oförändrade. De
för normalpriserna i tätorter, zon 3, grundläggande avräkningspriserna för
leveranser över 100 kubikmeter beräknas i södra och mellersta Sverige behöva
höjas med 50 öre per kubikmeter inom de områden, där normalpriserna
för producenterna höjts med samma belopp, d. v. s. i huvudsak inom Småland,
södra Halland, Östergötlands, Södermanlands, Värmlands, örebro och
Västmanlands län. I Gävleborgs och Kopparbergs län erfordras av i huvudsak
samma anledning prishöjningar i tätorterna av 50 öre å 1 krona per
kubikmeter. I övre Norrlands tätorter, där producentpriserna för ved genomgående
höjts med 1 krona per kubikmeter, och årets tätortspriser visat
sig väl låga, anses en höjning av dessa priser med upp till 1 krona 50 öre
per kubikmeter behöva vidtagas. De enligt kommissionens mening erforderliga
prishöjningarna bero sålunda väsentligen på de höjningar, som skett
av vedproducenternas normalpriser, medan transportprisernas stegring i regel
icke kommer att behöva verka höjande på clearingpriserna. Enligt grundreglerna
för vedclearingen har kommissionen funnit sig böra räkna med nu
i stort sett angivna prishöjningar. Att utöver en sådan försiktig avvägning
av priserna låta allmänna prispolitiska hänsyn påverka prissättningen har
kommissionen icke funnit vara i överensstämmelse med nämnda grundregler
för vedclearingen. Kommissionens tidigare förslag, enligt vilket omkostnadsanslaget
bör kunna begränsas till 3 000 000 kronor, bygger sålunda
på en fortsatt tillämpning av de givna reglerna för vedclearingen och inrymmer
icke någon marginal för täckande av eventuella förluster på grund av en

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

prissättning, som mera skulle få karaktär av subvention av konsumentpriserna
på ved.

Statskontoret har i utlåtande den 19 februari 1943 över vad i bränslekommissionens
framställning anförts rörande stalsgaranti och avverkningsförskott
samt medelsbehovet och vissa prisfrågor erinrat örn att kommissionen
funnit angeläget att i kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 343) med vissa bestämmelser
till främjande av vedproduktionen skulle användas en annan
bestämning av tidpunkten för statsgarantins upphörande än vedens överlåtelse
och att kommissionen föreslagit, att tiden för avlämnandet av veden
i stället skulle vara avgörande för statsgarantins giltighet. I anslutning härtill
har statskontoret anfört, att statskontoret för sin del icke funnit de skäl
som av bränslekommissionen åberopats för den föreslagna ändringen övertygande.
Det kunde tvärtom befaras, att en dylik utsträckning av tiden
för statsgarantin skulle minska vedproducentens intresse och ansträngningar
i fråga örn ordentligt fullgörande från såväl köparens som säljarens
sida av ingångna avtal örn överlåtelse av statsgaranterad ved, da ju, om
avtalet icke kunde fullföljas, statsgarantin skulle fortfara att gälla till dess
veden kommit ur säljarens besittning, oavsett till vilken av de avtalsslutande
parterna försummelsen vore att hänföra. Under framhållande dessutom av
att några direkta olägenheter av den nuvarande tidsbestämningen för statens
garantiförpliktelser heller icke påvisats, har statskontoret fördenskull avstvrkt
ändringsförslaget i denna del. I den man framställningen i övrigt
kunnat bliva föremål för bedömande av statskontoret, hade den icke givit
anledning till erinran eller uttalande från statskontorets sida.

I skrivelse den 10 oktober 1942 har skogsstyrelsen gjort framställning om
beviljande av ett anslag för budgetåret 1943/44 av 200 000 kronor till ersättning
åt skogsvårdsstyrelserna för visst biträde vid vedavverkning. Med
hänsyn till att slutlig prövning av framställningen borde få anstå i avvaktan
på ett senare ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida till frågan om statliga
åtgärder för tryggande av vedproduktionen under samma budgetår, förordade
jag under punkten 28 i elfte huvudtiteln av årets statsverksproposition
att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, ett förslagsanslag av
200 000 kronor måtte för budgetåret 1943/44 beräknas till Ersättning åt
skogsvårdsstyrelser för visst biträde vid virkesavverkning.

Sedermera har skogsstyrelsen framlagt en av styrelsen i skrivelse den
3 mars 1943, i samråd med bränslekommissionen, verkställd utredning angående
omfattningen av skogsvårdsstyrelsernas medverkan vid genomförandet
av de av tidsläget betingade vedavverkningarna samt skogsvårdsstyrelsernas
diirav föranledda merkostnader, innebärande bland annat krav å
ökade statsbidrag för dessa merkostnader.

Bihang till riksdagens protokoll 19i3. t sami. Nr 192.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Föredragan- För bedömande av den omfattning i vilken avverkningarna under
avverkningsåret 1943/44 böra ske har man att utgå från de bränslebehov
för säsongen 1944/45, vilka beräknas skola tillgodoses genom uttag
ur skogarna. Dessutom måste man taga hänsyn till de kvantiteter gagnvirke
som erfordras för industriellt bruk och andra därmed jämförliga ändamål.

Vad till en början angår bränslebehovet under säsongen 1944/45 torde
man såsom utgångspunkt för beräkningen härav böra taga de kalkyler som
ligga till grund för uppskattningen av behovet av inhemskt bränsle under
säsongen 1943/44. Detta bär, örn man bortser från den inhemska kolproduktionen,
av bränslekommissionen beräknats till en vedkvantitet av
40 miljoner kubikmeter (travat mått), vartill kommer en torvkvantitet, som
beräknas motsvara mellan 3 och 4 miljoner kubikmeter ved. För bränslesäsongen
1944/45 har bränslekommissionen räknat med ett vedbehov av
samma storleksordning. Vid dessa beräkningar har kommissionen förutsatt,
att en viss import av stenkol och koks kommer att äga rum under åren
1943 och 1944. Alla antaganden om storleken av denna import äro emellertid
mycket osäkra. Med hänsyn härtill synes det angeläget, att planläggningen
av vedavverkningarna icke inriktas på att uppnå en viss maximikvantitet
utan att man i stället tager en viss antagen minimimängd till riktpunkt.
Denna minimikvantitet för veduttagen synes på sätt bränslekommissionen
angivit kunna uppskattas till 40 miljoner kubikmeter, varav 5
miljoner kubikmeter skulle utgöras av massaved eller ved samt återstoden
av kastved och kolved jämte annan långved.

Vid sidan av vedavverkningarna måste även behovet av gagnvirke tillgodoses
genom uttag ur skogarna. Innevarande avverkningsår är avsikten
att avverkningarna av massaved, för att användas som industriell råvara,
skola uppgå till 15 miljoner kubikmeter, varigenom man avsett att dels täcka
industriens löpande behov och dels bygga upp de lager av massaved, som
under krisen tagits i anspråk för bränsleändamål. Kan den avsedda lagerökningen
på grund av mindre gynnsamt utfall av årets avverkningar av
massaved icke komma till stånd, måste man söka fylla lagren genom ökade
avverkningar säsongen 1943/44. Det löpande behovet av massaved för industrien
uppskattas av bränslekommissionen till omkring 10 miljoner kubikmeter.
Därest man i enlighet med bränslekommissionens kalkyl även
tager ett visst lagerökningsbehov med vid beräkningen av de erforderliga
avverkningarna av massaved för säsongen 1943/44, kan till det angivna
löpande behovet läggas ytterligare en kvantitet örn 5 miljoner kubikmeter.
Den totalkvantitet massaved som under avverkningssäsongen 1943/44 bör
framställas för att täcka industriens råvarubehov skulle således kunna beräknas
till 15 miljoner kubikmeter (travat mått). Utöver detta behov av
gagnvirke för massaindustriens del kommer behovet av annat rundvirke för
sågtimmer, slipers, stolpar m. m. Ehuru föga kan sägas om de förhållanden
som komma att råda inom de näringsgrenar, där detta virke skall användas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

35

vid den tid, då det under säsongen 1943/44 avverkade virket blir tillgängligt,
torde man i likhet med bränslekommissionen kunna utgå från samma
behov av dessa virkessortiment för konsumtionsåret 1944/45 som man räknat
med för konsumtionsåret 1943/44 eller mellan 10 och 11 miljoner kubikmeter
(fast mått utan bark).

Huruvida det skall bliva möjligt att även under nästa avverkningssäsong
genomföra så omfattande avverkningar, som kunna anses erforderliga för
tillgodoseende av förut angivna behov, kan givetvis vara föremål för
tvekan. Vid bedömandet härav bör ej förbises, att åren närmast före kriget
uttogs ur våra skogar en kubikmassa, som understeg förut beräknade samlade
virkesuttag med endast 10 å 15 %. Följande från bränslekommissionen
inhämtade siffror torde i detta hänseende vara ägnade att lämna
en viss belysning, varvid dock bör framhållas, att avverkningarna 1937
lågo ej obetydligt över vad som kunde anses normalt före kriget.

Avverkning Behov

1937 1943/44

milj. ms (fast mått med bark)

Timmer .........

.......... 18,3

12,4

Massaved m. m. . .

.......... 22,4

12,6

Kastved m. m. . . .

.......... 3,2

19,1

Långved m. m. . .

.......... U

6,2

Husbehovsvirke . .

.......... 8,0

7,4

Summa 53,6

57,7

De svårigheter som framträtt i samband med avverkningsprogrammens
genomförande under senare år torde ej heller så mycket lia föranletts av
att de samlade virkesuttagen varit för stora utan ha fastmera berott på strävandena
att undvika upphuggning av värdefulla gagnvirkessortiment till
ved. Svårigheterna skulle därför måhända avsevärt minskas, därest uttagen
av kastved kunde nedbringas och i stället avverkningarna av gagnvirke ökas.
Genom ökade uttag av massaved för bränsleändamål vinnes också att, för
den händelse behovet av vedbränsle skulle bli mindre än beräknat, den avverkade
massaveden skulle kunna användas som råvara inom cellulosaindustrien.
Man bör därför enligt min uppfattning eftersträva väsentligt
ökade uttag av massaved under nästa vinter, önskvärt ur här ifrågavarande
synpunkt är även att avverkningarna av timmer ökas på grund av att vedbränsle
erhålles i samband med timrets avverkning och förädling.

Även örn sålunda uttagen av gagnvirke ökas, kvarstår dock en mycket
betydande mängd ved, sorn nästa avverkningssäsong skulle behöva uttagas
ur våra skogar. Av de uppskattningar som gjorts under de senaste
åren av våra skogstillgångar torde nian dock i oell för sig vara berättigad
alt draga den slutsatsen, att vid sidan av de norrländska skogstillgångarna,
om vilkas tillräcklighet för vedavverkningar tvekan icke före -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

ligger, vedskogstillgångarna i mellersta och södra Sverige även för den förestående
avverkningssäsongen skola kunna medgiva avverkningar av den
ifrågasatta storleksordningen, utan att skogsvårdssynpunkter därvid skulle
behöva trädas för nära. I praktiken torde emellertid förhållandena vara
tämligen växlande, i det man på sina håll torde ha drivit avverkningarna
intill gränsen för vad som är försvarbart ur skogsvårdssynpunkt under det
att på andra håll skogstillgången ännu ej är på långt när utnyttjad. Åtskilligt
av de skogstillgångar som ännu återstå torde emellertid icke kunna utnyttjas
utan avsevärda ekonomiska uppoffringar, exempelvis på grund av
ogynnsamt avsättningsläge och höga avverkningskostnader. För att kunna
genomföra de för nästa avverkningssäsong erforderliga avverkningarna torde
man såsom riksskogstaxeringsnämnden och länsjägmästarna uttalat få förutsätta,
att ingående undersökningar om de olika fastigheternas skogstillgångar
verkställas, så att en rättvis fördelning av avverkningskvantiteterna åstadkommes.

Såsom bränslekommissionen framhållit torde de under innevarande avverkningssäsong
rådande svårigheterna att erhålla arbetskraft för skogsbruket
icke komma att minska under nästa säsong under förutsättning av
oförändrade produktionsförhållanden. På sätt som skett under innevarande
avverkningsår torde även för kommande år särskilda åtgärder bliva påkallade
för att tillföra skogarna erforderlig arbetskraft. I vilken utsträckning
och under vilka former detta kan bliva nödvändigt är ännu icke möjligt
att bedöma.

En väsentlig förutsättning för att avverkningarna skola kunna förläggas
till sådana platser, som ur skogsvårdande synpunkter äro lämpliga, utgör
tillgången till nödiga transportmedel. Det är givet att i ett läge med knapp
tillgång till transportmedel vissa avsteg från skogsvårdssynpunkterna måste
göras; detta har också skett därigenom att virkesuttagen planerats med hänsyn
till trafikapparatens möjligheter. Skulle ytterligare inskränkningar i
trafikapparaten av betydande omfattning bliva nödvändiga, måste avverkningarna
förläggas till den omedelbara närheten av konsumtionsplatserna,
järnvägs- och andra trafikleder. Med hänsyn till de betänkliga följder ett
dylikt tillvägagångssätt ur skilda synpunkter skulle medföra bör detsamma
tillgripas endast i händelse av ett verkligt nödläge. Försörjningen med lastbilsringar
erbjuder för närvarande stora svårigheter. Det är därför synnerligen
ovisst, huruvida man vågar räkna med att lastbilar i tillräcklig omfattning
skola finnas tillgängliga för vedtransporterna i fortsättningen. Därest
inskränkningarna i lastbilslrafiken icke bliva alltför långt gående, lärer man
hjälpligen kunna reda sig genom att taga andra tillgängliga transportmedel,
exempelvis traktorer, släpvagnar och hästfordon, i anspråk. I annat fall
återstår måhända endast det nyssnämnda alternativet.

Genomförandet av ett avverkningsprogram av den storleksordning som
här är på tal måste självfallet understödjas från statens sida. De statliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

37

stödåtgärderna ha hittills för vedproducenterna inneburit garanti för vedens
inlösen, i den händelse veden icke finner köpare, saint möjlighet att erhålla
förskott för avverkningskostnaderna. Med det uppköpssystem som åvägabragts
har även de auktoriserade uppköparnas verksamhet underlättats genom
de möjligheter som stå dem till buds att erhålla förlagskapital för veduppköpen
och den dem tillförsäkrade garantin (s. k. auktorisationsgaranti),
som innebär att, i händelse av ändrade förhållanden som omöjliggöra försäljning
av anskaffad ved till pris som täcker inköpspriset jämte övriga kostnader
och provisioner, de skola kunna av bränslekommissionen få ut vad
veden kostat dem.

Bränslekommissionen har emellertid ifrågasatt vissa modifikationer i de
gällande reglerna för statsgaranti och för rätten till avverkningsförskott
enligt kungörelsen den 22 maj 1942 med vissa bestämmelser till främjande
av vedproduktionen. Sålunda föreslår kommissionen, i syfte att få full klarhet
örn giltighetstiden för statsgaranti som meddelats eller övergått å skogsägareförening
i egenskap av auktoriserad uppköpare, att tidpunkten för avlämnandet
av veden i stället för, såsom det stadgats i kungörelsen, tiden för
överlåtelsen av veden skall vara avgörande för statsgarantins giltighet. Härigenom
skulle skogsägareföreningen-uppköparen, vars s. k. auktorisationsgaranti
enligt kommissionens uppfattning gäller för tiden från träffande av
avtal med vedproducent örn inköp av ved till ingående av törsäljningsavtal,
härutöver erhålla statsgaranti för tiden mellan försäljningsavtalets träffande
och vedens avlämnande till köparen. I anslutning till detta förslag förordas,
att även andra auktoriserade uppköpare än skogsägareföreningar skola erhålla
rätt till statsgaranti enligt nyssnämnda kungörelse. Dessutom anser
kommissionen, att bestämmelsen (4 §) örn statsgaranti såsom förutsättning
för avverkningsförskott utan olägenhet bör kunna upphävas, enär den begränsning
av avverkningsförskotten, som torde ligga i ett anknytande av desamma
till viss del av medgiven statsgaranti, synes kunna erhållas genom
att förbinda rätten till avverkningsförskott till en total kvantitet ved, som
håller sig inom gränserna för vad som är medgivet för statsgaranti.

Vad beträffar den av kommissionen förordade ändring i nuvarande föreskrifter,
enligt vilken skulle fastslås att statsgaranlin gäller även för tiden
mellan försäljningsavtalets ingående och vedens avlämnande, må framhållas
att frågan härom numera kommit i ett i viss mån ändrat läge. Sedan bränslekommissionens
framställning till Kungl. Maj:t i ämnet avlåtits, lia nämligen
bestämmelser utfärdats av i huvudsak den innebörd att ved, som av uppköpare
försålts till av kommissionen anvisad köpare, skall kunna ur garantisynpunkt
likställas med osåld auktorisationsved i vissa fall av force majeure
eller bristande solvens hos köparen. För veduppköparens vidkommande
synes följaktligen ej längre föreligga något större behov av att statsgaranlin
gäller intill dess veden avlämnats. Ej heller med hänsyn till vedproducenten

38

Kungl. Mcij:ts proposition nr 192.

synes påkallat att ifrågavarande garantiutfästelse gives en sådan innebörd.
På det att icke någon oklarhet må komma att råda på denna punkt torde
emellertid författningsbestämmelserna böra så utformas att av dem tydligt
framgår, att statsgarantin upphör i och med att försäljningsavtalet träffats.

Med den ståndpunkt jag intagit i nu berörda fråga om statsgarantins utsträckning
i tiden följer, att auktorisationsgarantin i varje fall icke kommer
att upphöra tidigare än statsgarantin. Något behov av den särskilda statsgarantin
för skogsägareföreningen-uppköparen synes därför icke föreligga,
i all synnerhet som auktorisationsgarantin är fördelaktigare ur uppköparens
ekonomiska synpunkt. Auktorisationsgarantin tillförsäkrar nämligen uppköparen
ersättning för veden till inköpspris jämte däröver tillkommande
kostnader, under det att den vanliga statsgarantin endast utgör säkerhet
för den garantiberättigade att erhålla garantipriset. Jag tillstyrker således,
att skogsägareföreningarna från och med den 1 juli 1943 icke meddelas
eller erhålla statsgaranti för efter denna tidpunkt avverkad ved samt
vidare att statsgaranti icke längre skall utgöra förutsättning för avverkningsförskott.
Erforderlig kontroll över att utlämnade avverkningsförskott icke
komma att uppgå till alltför stora belopp torde kunna vinnas på sätt kommissionen
föreslagit.

Mot kommissionens förslag om att veduppköpare skall äga rätt att använda
förlagskapital för avverkning av egen skog eller avverkningsrätt har
jag i och för sig ej något att erinra. Med hänsyn till de krav, som böra ställas
på uppköparen att hålla verksamheten såsom uppköpare noga skild från
annan verksamhet, anser jag dock att uppköparen i varje särskilt fall
bör inhämta kristidsstyrelsens medgivande till dylik disposition av förlagskapitalet.

I likhet med föregående år torde det få ankomma på Kungl. Majit att
meddela erforderliga administrativa bestämmelser rörande garantiprisernas
höjd, de virkes- och vedsortiment som må omfattas av statsgaranti samt om
de tidsperioder under vilka ved må anmälas för garanti och garantin skall
gälla.

Särskilt sistnämnda fråga förtjänar i dagens läge uppmärksamhet. Såsom
bränslekommissionen framhållit synes det vara lämpligt, att nu förberedelsevis
överväga vilka åtgärder som böra vidtagas vid en avveckling av vedregleringen
för att begränsa statens ansvar enligt gjorda utfästelser. Kommissionen
har i detta hänseende diskuterat två möjligheter, nämligen genomförandet
av ett »avverkningsstopp», vilket skulle innebära att garanti utfärdades
med förbehåll, att ved, som icke avverkats exempelvis en månad efter
av Kungl. Majit bestämd dag, icke skall omfattas av statsgaranti, eller en
uppdelning av statsgarantin i perioder. Kommissionen har antytt, att genom
ett avverkningsstopp staten visserligen kan hindra att avverkning sker under
en längre tidsperiod och att ved överlåtes på staten på grund av garantibe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

39

stämmelsema, men att staten icke i ett sådant läge kan undandraga sig att
gottgöra skogsägarna förluster på grund av förberedande åtgärder för avverkningen
samt till följd av rötskador uppkomna genom stämpling av skogen.
Vidare kunna ersättningskrav väntas från veduppköpare, som genom
avverkningarnas inställande bli urståndsätta att fullgöra ingångna försäljningsavtal.
Med hänsyn till dessa osäkerhetsmoment och andra rubbningar
i vedhandeln har kommissionen stannat för att förorda systemet med statsgarantins
uppdelning i perioder.

De av kommissionen berörda olägenheterna av ett avverkningsstopp kunna
knappast i och för sig anses så vägande, att man på grund härav bör avvisa
tanken på genomförandet av en dylik åtgärd. Statens intressen kunna
självfallet tillgodoses även genom en uppdelning av statsgarantin i perioder.
Göras dessa perioder ej alltför långa, blir uppdelningen av statsgarantin till
sina verkningar att jämställa med ett avverkningsstopp. Jag anser ej något
hinder föreligga mot att första garantiperioden bestämmes till tiden 1 juli—
31 december 1943. I anslutning till en sådan begränsning av statsgarantins
giltighet bör även föreskrivas, att veduppköparna icke skola upprätta avtal
örn inköp av annan ved än sådan som avverkas under garantiperioden eller
dessförinnan avverkats. Huru man skall förfara för tiden därefter får bli
föremål för fortsatta överväganden.

Vid sidan av här berörda statliga stödåtgärder, vilka syfta till att underlätta
för den enskilde skogsägaren att på frivillighetens väg medverka till
1''ramvinnande av de betydande mängder ved och annat virke, som ifrågasatts
för avverkningsåret 1943/44, erfordras att staten har möjlighet att genom
lämpliga åtgärder ålägga skogsägare eller annan innehavare av rätt
till skog att fullgöra avverkningar. Den för detta ändamål tillkomna lagen
den 30 juni 1942 örn awerkningsskyldighet bör därför givas förlängd giltighet.
Förslag härom har i annat sammanhang förelagts riksdagen. Med
stöd av lagen bör produktionsplikt även för nästa år föreskrivas för brännved
och massaved.

För att underlätta för skogsägarna att fullgöra produktionsskyldigheten
har bränslekommissionen föreslagit, att småtimmer för tillverkning av träull
och till lådvirke samt lövträdsvirke skola få inräknas i produktionsplikten;
härigenom avser man att vinna, att tillgången på dessa virkessortiment
skall bli rikligare än eljest. Möjlighet bör enligt kommissionens mening
även föreligga för skogsägaren att i produktionsskyldigheten få inräkna bakar,
ribb m. m. som utvinnas i samband med förädling av avverkat timmer.

Bränslekommissionens förslag örn rätt för vedproducent att inräkna smatimmer
och lövträdsvirke i produktionsplikten är jag beredd att biträda.
Trots stor tveksamhet vill jag ansluta mig även till kommissionens förslag örn
att timmer, som försäljes eller försågas för avsalu, till viss del skall fa ingå
i produktionsskyldigheten.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Bränslekommissionen har vidare föreslagit, att kalhuggning skulle få ske
på skogsmark, vars produktionsförmåga av skilda orsaker icke tillfredsställande
utnyttjas. Även enligt min mening böra möjligheterna härför
vidgas. Enligt gällande bestämmelser om statsbidrag från statens
skogsodlingsanslag, för vilka bränslekommissionen i sin skrivelse den 2
februari 1943 lämnat en redogörelse, kan statsbidrag för skogsodling erhållas
för bland annat vanhävdad skogsmark, där skogsbeståndet är av
synnerligen otillfredsställande slutenhet och tillika i väsentlig mån saknar
utvecklingsmöjligheter. En förutsättning för statsbidrag är emellertid
att avsättningsvärdet av det virke, som bör avverkas för att åstadkomma
nöjaktig föryngring, understiger kostnaden för föryngringsåtgärderna.
Statsbidraget kan beviljas med högst 50 procent av de godkända kostnaderna.
Med nuvarande höga ved- och virkespriser saknas ofta förutsättningen
för erhållande av skogsodlingsbidrag, enär avsättningsvärdet överstiger
reproduktionskostnaderna. Till följd härav ha skogsägarna i många
fall icke frivilligt velat gå med på kalavverkning. Skogsägarnas medverkan
till kalhuggning, vilken otvivelaktigt bör kunna lämna ett betydande tillskott
av ved, bör därför underlättas. Detta torde såsom bränslekommissionen
föreslagit kunna ske genom att statsbidrag förklaras skola kunna utgå, oavsett
det avverkade virkets avsättningsvärde. En förutsättning för denna
lättnad i möjligheterna att erhålla skogsodlingsbidrag bör dock vara att
kalavverkningen utföres i syfte att fullgöra fastigheten åliggande produktionsplikt.

Även örn lättnader av angivet slag bli genomförda är det icke säkert, att
alla av skogsvårdsstyrelse föreslagna kalavverkningar komma till stånd.
Man synes därför böra ha möjlighet att tvångsvis föreskriva sådan avverkning.
I likhet med bränslekommissionen anser jag, att gällande lag om
avverkningsskyldighet i nuvarande läge icke lämpligen bör åberopas för en
kalhuggning. Däremot torde, därest särskilda skäl kunna anföras, hinder
icke föreligga för Kungl. Maj:t att med stöd av allmänna förfogandelagen
från fall till fall förordna om kalhuggning. I händelse av tvångsvis genomförd
kalavverkning böra skogsodlingsbidrag icke utgå; å andra sidan synes förordnande
om dylik avverkning icke böra meddelas, där icke värdet av virket
beräknas helt täcka kostnaderna för de följande skogsodlingsåtgärderna.

Produktionspliktens storlek skulle enligt de i det föregående skisserade
linjerna kunna bestämmas till omkring 55 miljoner kubikmeter. Av denna
kvantitet synas minst 10 miljoner kubikmeter böra avse massaved och återstoden
annan ved. Staten bör emellertid vara beredd att taga emot väsentligt
större kvantitet massaved. Enligt min mening böra sålunda skogsägarna
äga att intill en sammanlagd myckenhet av 25 miljoner kubikmeter fullgöra
produktionsplikten i massaved.

Av det anförda framgår att ett fastställande av produktionsskyldigheten
för de särskilda fastigheterna kommer att kräva en noggrann kännedom örn

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

de skogliga betingelserna på värjo fastighet. Skogsvårdsstyrelsema, vilkas
medverkan vid avverkningarnas planläggning och fördelning är förutsedd i
avverkningslagen, torde komma att behöva anlitas i vidgad omfattning. För
att skogsvårdsstyrelsema skola kunna fylla dessa uppgifter torde därför
ökade ekonomiska bidrag erfordras från statens sida. Denna fråga torde få
underställas riksdagen samtidigt med att förslag förelägges riksdagen beträffande
anslag under nionde huvudtiteln till Skogsvård m. m.: Skogsvårdens
befrämjande. I anslutning därtill torde även spörsmålet örn anvisande
av medel för ökade statsbidrag för skogsodling fa upptagas till behandling.

Försörjningen med ved och annat virke under säsongen
194 3/4 4 grundar sig till övervägande delen på utfallet av avverkningarna
under innevarande avverkningssäsong samt på våra tillgångar
av stenkol och koks. Årets avverkningar åsyfta en vedkvantitet av omkring
40 miljoner kubikmeter ved och cirka 15 miljoner kubikmeter massaved.
Huru stor del därav som kan komma att utvinnas ur skogarna är ovisst,
den 28 februari 1943 hade, enligt vad jag inhämtat, i runt tal 24,4 miljoner
kubikmeter ved och 6,6 miljoner kubikmeter massaved avverkats. Dessa
siffror ådagalägga att en tornering av avverkningarna, såvitt möjligt, bör
åstadkommas för att det uppgjorda avverkningsprogrammet skall kunna
fullföljas. Oaktat importen av stenkol och koks kunnat hållas i gång under
innevarande vinter och därigenom lagren av sådant bränsle i stort sett kunnat
något ökas i förhållande till år 1942, kan man ej med hänsyn till
ovissheten örn hur denna import kommer att gestalta sig under bränslesäsongen
1943/44 räkna med att behovet av ved för bränsleändamål under
nämnda period blir mindre än man förut antagit.

Hushållningen med de tillgängliga bränslena bör således präglas av största
sparsamhet. Därjämte böra sådana åtgärder som syfta till att åstadkomma
rationaliserade eldningsmetoder fortfarande verksamt främjas. Även
spörsmålen om värmebesparande anordningar inom bostadshus lörtjäna alltjämt
beaktande. I sistnämnda hänseende ma nämnas, att allmänheten hragts
i närmare kontakt med dessa frågor genom den med hjälp av statsbidrag anordnade,
runt stora delar av landet ambulerande utställningen »Varm bostad»,
vilken avser att giva fastighetsägare och andra intresserade del av
nyare rön inom detta område. Intet som kan vara ägnat att åstadkomma
bränslebesparing bör enligt min mening underlåtas i det nuvarande läget.

I likhet med vad jag föregående år uttalade i fråga om åtgärderna för
tryggande av vedförsörjningen under nu innevarande bränsleår lärer,
därest brist skulle uppstå å bränslen för skilda användningsområden, en
avvägning ur samhällsnyttans synpunkt böra komma till stånd mellan
de olika behov — industriella och andra — som skola tillgodoses. I den

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

mån det gäller att fördela bränsletillgångarna på olika industriella företag,
bör givetvis hinder ej föreligga att, om så befinnes påkallat, taga
hänsyn jämväl till de olika företagens effektivitet. För den händelse avvägningar
av här antydd art skulle bli erforderliga, torde det få ankomma på
Kungl. Majit att vidtaga härför nödiga åtgärder.

Hittills genomförda anordningar för reglering av vedhandeln torde, såvitt
nu kan bedömas, lia verkat i stort sett tillfredsställande. I händelse av
än större knapphet på bränsle torde en än längre gående fördelning av
det tillgängliga bränslet bli nödvändig. Det är sålunda troligt, att en viss
utvidgning av den regleringsform för vedhandeln som genomförts för zon
3, d. v. s. större delen av landets städer och vissa andra större samhällen, kan
bli påkallad. Härigenom torde man vinna icke blott en bättre reglering av
handeln utan även ett mera tillfredsställande utnyttjande av transportmedlen
samt upprätthållandet av en fast prisbildning.

Det under våren 1942 till sin nuvarande omfattning genomförda prisutjämningsförfarandet
för ved, den s. k. vedclearingen, vars huvudsakliga
innebörd framgår av den förut lämnade redogörelsen, har, såvitt erfarenheterna
hittills givit vid handen, nöjaktigt fyllt sin uppgift. Några mera
genomgripande förändringar — utöver en viss utvidgning av clearingförfarandet,
beroende på skärpning av vedregleringen i ett antal tätorter —
torde, såsom bränslekommissionen framhållit, icke vara erforderliga.

De olika clearingförfarandena synas emellertid, såsom bränslekommissionen
förordat, böra administreras genom en gemensam vedclearingkassa,
vars inrättande jag efter särskild framställning från kommissionen ämnar
föreslå Kungl. Majit. Såsom rörelsemedel bör till kassan överföras den behållning
som kan komma att kvarstå som ett resultat av innevarande budgetårs
verksamhet i prisutjämnande syfte. Därjämte böra de medel som kunna
bliva anvisade för att täcka vissa förutsebara förluster å skilda clearingförfaranden
— till några av dem återkommer jag senare —- tillföras kassan.
Samtliga inbetalningar och utbetalningar av medel, vare sig de hänföra sig
till de olika clearingförfarandena beträffande handelsreglerade orter, tätorter
i zon 3 eller leveranser av ved från överskotts- till underskottsområden, böra
ske genom kassan. Kassans medel böra innestå i riksbanken och bränslekommissionen
bör äga dragningsrätt å kassans räkning i riksbanken.
Eventuell behållning vid kassans avveckling bör inbetalas till statskontoret.
De närmare föreskrifterna för kassan och dess verksamhet torde Kungl.
Majit i samband med beslut örn kassans inrättande få meddela.

I fråga örn clearinganordningen för tätorterna i zon 3 har bränslekommissionen
ansett, att en viss ändring bör genomföras i anslutning till
motsvarande anordning inom de handelsreglerade orterna. Kommissionen
åsyftar därvid, att även i tätorterna inom zon 3 en central lagerhållning av
ved genom kristidsnämndernas medverkan skall anordnas för att möjlig -

43

Kungl. Muj:ts proposition nr 192.

göra tillhandahållandet av ved i sådana fall, då svårigheter föreligga föi
transporter av ved direkt från upplag vid bilvägar. Genom en dylik åtgärd
skapas enligt kommissionens mening förutsättningar för en bättre utjämning
av priserna å ved vid leveranser i partier under 100 kubikmeter. De ökade
utkörningskostnader som komma att uppstå för leverans av ved från centrallagcr
ha beräknats till i genomsnitt 1 krona 75 öre per kubikmeter och avses
skola bestridas av inflytande clearingmedel. Kostnaderna för själva lagerhållningen
anser kommissionen, i den mån de icke kunna täckas av tillämpliga
marginaler vid kristidsnämndens egen försäljning av lagerved, böra ankomma
på vederbörande kommun att svara för. Med hänsyn till att under
kommande bränsleår en del av försörjningen med ved kommer att tillgodoses
genom långved, som kommer att betinga självkostnadspriser, liggande icke
oväsentligt över priserna å kastved, bör, för undvikande av ojämnheter i prisbildningen
å orterna, allteftersom långved användes som bränsle eller ej
enligt kommissionens uppfattning vedclearingen belastas med de ökade kostnaderna.

För egen del kan jag ansluta mig till vad kommissionen anfört i fråga om
utvidgningen av clearinganordningen i tätorter, zon 3. Jag förordar därför,
att kostnaderna för de förutsatta utkörningarna av ved från centrallager
få i första hand bestridas av inflytande clearingmedel. Likaså anser jag det
skäligt, att kommunerna skola svara för lagerkostnaderna för centrallagren,
och jag förutsätter, att de av dessa åtgärder berörda kommunerna frivilligt
gå med på att täcka dessa kostnader. Skulle mot förmodan någon kommun
vägra medverka i sistberörda avseende, torde Kungl. Majit äga befogenhet
att ålägga sådan skyldighet med stöd av lagen den 15 juni 1939
(nr 254) örn skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda
arbetsuppgifter. Kommissionens förslag att de ökade kostnaderna för
kapning av långved skola belasta vedclearingen föranleder ej erinran fran
min sida.

Den pågående uppköpsverksamheten av ved kräver stora belopp. Avsevärda
summor ha också anvisats för detta ändamål. Såsom bränslekommissionen
anfört torde med det inköpsprogram, som kan väntas bli följt
för veduppköpen under bränslesäsongen 1943/44, icke föreligga skäl antaga
att rörelsemedel utöver de redan anvisade skola bli behövliga. Några särskilda
anslagsmedel för inlösen av tvångsavverkad ved eller för infriande av
statens utfästelse att inlösa statsgaranterad ved torde icke bli erforderliga.
Skulle krav framställas på statsverket för inlösen av tvångsavverkad ved,
torde härav föranledda utgifter få bestridas av de för inköp av ved avsedda
medlen. Man skulle även såsom bränslekommissionen ifrågasatt kunna
tänka sig att kostnaderna för inlösen av ved, som måste av staten omhändertagas
i och för uppfyllande av meddelad garanti, borde utgå från tillgängliga

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

inköpsmedel. Då man helt saknar bedömningspunkter rörande storleken av
de vedpartier som kunna komma i statens hand genom ett sådant inlösningsförfarande,
synes det på sätt som förutsatts för de närmast föregående budgetåren
lämpligast, att eventuella utgifter för statsgaranterad ved få preliminärt
bestridas från förskottsstat. Med statsgaranterad ved avser jag i detta
sammanhang ved, för vilken vedproducent åt sig utverkat garanti enligt
kungörelsen den 22 maj 1942 med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen.

Det av bränslekommissionen genomförda prisutjämningsförfarandet är
principiellt så avvägt, att varken vinst eller förlust skall behöva uppkomma.
I praktiken kunna avvikelser emellertid förekomma, vilka medföra förlust
å clearingen. Därtill komma prisförluster å kapad långved. För att kunna
möta förluster av dessa båda kategorier anser bränslekommissionen ett belopp
av 1,5 miljoner kronor erforderligt. De i det föregående omnämnda
kostnaderna för anordnande av centrallager inom tätorterna i zon 3 beräknas
medföra en belastning å clearingen av i runt tal 1 miljon kronor. Slutligen
räknar kommissionen med att behöva omkring 0,5 miljoner kronor
till täckande av de direkta kostnaderna för inköp och försäljning av ved,
varvid särskilt inköpen och försäljningarna av långved framträda såsom
kostnadsfördyrande.

De gjorda beräkningarna av medelsbehoven föranleda i och för sig ej
någon erinran från min sida. Det torde emellertid kunna ifrågasättas om
icke den förutsedda belastningen å vedclearingen för anordnande av centrallager
i tätorterna i zon 3 bör bestridas av de överskottsmedel, vilka äro avsedda
att utgöra startkapital för vedclearingkassan. Med hänsyn till ovissheten
örn storleken av dessa överskottsmedel och om utfallet av de för nästkommande
budgetår avsedda prisutjämningsförfarandena synes försiktigheten
bjuda, att man icke räknar med att de ifrågavarande kostnaderna skola
kunna täckas av clearingkassan. Jag förordar därför, att förslagsanslaget
till Omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved, m. m. kalkyleras
med hänsyn till dessa kostnader och alltså bestämmes till 3 miljoner
kronor.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna, att Kungl. Majit vidtager erforderliga åtgärder
för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse
med av mig i det föregående angivna riktlinjer,

dels ock för budgetåret 1943/44 till Omkostnader i samband
med inköp och inlösen av ved, m. m. under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av......kronor 3 000 000.

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit
Konungen, att proposition av den lydelse bilaga vid
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Erland Kock.