Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
1
Nr 178.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående försäkring
för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga
m. m.; given Stockholms slott den 19 mars
1943.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj.t härmed föreslå riksdagen att
dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogat förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete av vissa
tjänstepliktiga m. m.,
dels antaga härvid fogade förslag till
1. förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,
ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, samt
2. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor,
dels ock bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 178.
405 4»
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser örn försäkring för olycksfall i arbete
av vissa tjäustepliktiga m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §''
Vid bestämmande av ersättning enligt lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar skall, där olycksfallet
inträffat eller yrkessjukdomen ådragits under fullgörande av tjänsteplikt,
varom förmäles i kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt
för män, födda år 1923, den försäkrades årliga arbetsförtjänst anses icke
understiga tvåtusentrehundra kronor.
2 §•
Arbetsgivare är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken bos
honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i
arbete, erlägga det tillägg till försäkringsavgift, som må föranledas av vad
i 1 § stadgats.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men äger icke
tillämpning örn olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen yppats före lagens
ikraftträdande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178,
3
Förslag
till
Förordning
örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,
ådragen under fullgörande av tjänsteplikt.
Härigenom förordnas som följer.
1 §.
Där någon under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen
den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för män, födda år 1923,
skadas till följd av olycksfall eller annorledes ådrager sig sjukdom, skall,
med nedan i 2 § angivna undantag, ersättning utgivas av allmänna medel.
Fullgörande av tjänsteplikt skall anses vara för banden endast under tid,
då den tjänstepliktige för sådant ändamål uppehåller sig på sin arbetsplats
eller därtill hörande förläggning eller då den tjänstepliktige är stadd på
färd till eller från arbetsplatsen eller förläggningen samt färden föranledes
av och står i omedelbart samband med tjänsteplikten.
I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat följer
av vad nedan stadgas, bestämmelserna i förordningen örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
2 §.
Denna förordning äger icke tillämpning å tjänstepliktig, vilken jämlikt
2 § andra stycket lagen örn försäkring för olycksfall i arbete icke är att anse
såsom arbetare.
Ersättning enligt denna förordning utgår ej, örn ersättning i anledning
av olycksfallet eller sjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Ersättning
skall ej heller utgå enligt denna förordning i den mån motsvarande ersättning
utgives enligt förordningen angående en särskild för fiskare avsedd
försäkring mot skada till följd av olycksfall.
3§-
Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren må tillkalla.
. 4§''
I 6 § första stycket 1) a) förordningen örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, angivna ersättningar utgivas från
tiden för olycksfallet eller sjukdomens yppande. Övriga i G § första stycket
nämnda förordning angivna ersättningar utgivas, under där omförmälda förutsättningar,
från och med dagen efter olycksfallet eller sjukdomens yppande.
4
Kungl. May.ts proposition nr 178.
5§-
Den skadades eller sjukes årliga arbetsförtjänst beräknas efter de grunder,
som stadgas i 9 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; dock skall,
där den årliga arbetsförtjänsten understiger tvåtusentrehundra kronor, densamma
beräknas till detta belopp.
6 §•
Beredes den skadade eller sjuke vård å sjukvårdsanstalt, skall rörande
avdrag å sjukpenning gälla vad i 10 § förordningen örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, stadgas; där den
ersättningsberättigade icke bär försörjningsplikt, som angives i sagda paragraf,
skall dock avdrag göras med hälften av sjukpenningen.
7 §-
Kan ej genast avgöras, huruvida ersättning av allmänna medel skall utgå
men sannolika skäl därtill finnas eller huruvida ersättning skall utgå från
riksförsäkringsanstalten eller från sådant bolag, som i 4 § lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete sägs, må riksförsäkringsanstalten kunna besluta
örn åtgärder för den skadades eller sjukes vård samt utgiva ersättningar;
skolande ersättningar i förstnämnda fall utgivas provisoriskt och utan återbetalningsskyldighet,
därest sedermera ersättningen bestämmes till lägre
belopp eller ersättning finnes icke böra utgå.
8 §■
Gällande bestämmelser rörande tillämpning av lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,
skola lända till efterrättelse jämväl beträffande tillämpning av denna förordning
å tjänstepliktiga, vilka anställts hos staten som tjänstepliktberättigad
arbetsgivare.
9 §•
Rörande skyldighet för den skadade eller sjuke att lämna arbetsgivare
eller arbetsföreståndare underrättelse örn skada eller sjukdom samt för arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren att göra anmälan därom till riksförsäkringsanstalten
ävensom beträffande påföljd för underlåtenhet att göra
sådan anmälan samt för lämnande av veterligen oriktigt meddelande däri
skola bestämmelserna i 20, 21 och 34 §§ lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete äga motsvarande tillämpning.
10 §.
De närmare föreskrifter, vilka, utöver vad denna förordning innehåller,
finnas erforderliga för förordningens tillämpning, meddelas av Konungen
eller av myndighet, som Konungen bestämmer.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Har olycksfall inträffat eller sjukdom yppats före förordningens ikraftträdande,
skall ersättning i anledning därav, efter därom hos riksförsäkringsanstalten
gjord ansökan, utgivas med tillämpning av stadgandena i
denna förordning, i den mån icke motsvarande ersättning skall utgå jämlikt
i 2 § omförmälda författningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
5
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) om erkända sjukkassor.
Härigenom förordnas, att 31 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända
sjukkassor1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
31 §.
I erkänd — ■— — om invalidunderstöd.
Vid sjukdom, därför den sjuke är berättigad att erhålla ersättning jämlikt
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar eller enligt gällande bestämmelser örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring),
tjänstgöring vid luftskyddet, luftskyddsövning eller fullgörande
av tjänsteplikt, må sjukpenning från erkänd sjukkassa utgivas med högst
det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat sig
från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han sålunda
är berättigad.
Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
’ Senaste lydelse se SFS 1941: 597.
G
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 26 februari 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Hosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller.
Inledning.
Enligt kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för
män, födda år 1923, åligger det varje svensk man, som är född nämnda år,
att i enlighet med de föreskrifter, vilka statens arbetsmarknadskommission
meddelar, antaga och utföra sådant arbete i skogsbruk eller torvhantering,
som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva, ävensom arbete, som erfordras
för inkvartering och utspisning av dem, som sysselsättas i skogsbruk
eller torvhantering.
Örn tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare
skall jämlikt 22 § lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt, där
ej i lagen annat föreskrives, gälla vad som enligt lag, avtal eller sedvänja
gäller för frivillig arbetsanställning av ifrågavarande slag. Härav följer att,
enär annat ej föreskrivits, lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för
olycksfall i arbete samt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar äga tillämpning, örn någon under arbete enligt bestämmelserna
i kungörelsen drabbas av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom.
I skrivelse den 30 december 1942 har statens arbetsmarknadskommission
anfört, att såvitt anginge ifrågavarande tjänstepliktiga vissa särskilda bestämmelser
syntes påkallade beträffande ersättningarnas storlek och försäkringsskyddets
omfattning. Inom kommissionens kansli hade utarbetats en
promemoria angående ersättning för skada genom olycksfall samt för sjukdom,
ådragen under arbete enligt förenämnda kungörelse. Över promemorian hade
yttrande avgivits av riksförsäkringsanstalten. Kommissionen hemställde i
skrivelsen, att Kungl. Maj :t måtte förelägga riksdagen förslag till bestämmelser
i huvudsaklig överensstämmelse med vad i promemorian angivits med de
ändringar, som kunde föranledas av riksförsäkringsanstaltens yttrande samt
vad kommissionen i sin skrivelse anfört.
Innan nu ifrågavarande spörsmål närmare behandlas synes en redogörelse
i korthet böra lämnas för vissa författningsbestämmelser, som i förevarande
sammanhang äro av intresse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
7
Gällande författningsbestämmelser.
Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är i huvudsak envar
arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet (1 §.) Någon
definition av begreppet olycksfall i arbete har emellertid icke intagits i
lagen. Enligt motiven till densamma ansågs en definition lätt komma att
alltför snävt begränsa lagens räckvidd, utan att de vid gränsfallens bedömande
mötande svårigheterna kunde väntas bliva undanröjda. Genom särskild föreskrift
har emellertid stadgats, att som olycksfall i arbete skall anses även
olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och
står i omedelbart samband med anställningen. Med skada genom olycksfall
jämställes i vissa fall skada genom inverkan under högst några få dagar.
Såsom arbetare enligt lagen anses, bland andra, ej den, som utför arbetet
i sitt hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej heller den, som
av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder
arbetare, ej heller, där arbetet utföres för allenast en arbetsgivares räkning,
dennes make och hemmavarande barn eller adoptivbarn i förhållande till
honom (2 § andra stycket).
Försäkringen bekostas, med bidrag av statsmedel till administrationen,
av arbetsgivarna (1 § sista stycket) och äger rum i riksförsäkringsanstalten
eller särskilda för ändamålet bildade ömsesidiga arbetsgivarebolag (4 §).
Besvär över försäkringsinrättningarnas beslut kunna anföras hos försäkringsrådet,
som jämväl äger upptaga ersättningsärenden till prövning utan att
besvär anförts (5 §, 33 §).
De viktigare ersättningarna enligt lagen äro vid sjukdomstillstånd sjukpenning
och behandlingsersättning, vid invaliditet livränta samt vid dödsfall
begravningshjälp och livräntor till efterlevande (6—9 §§). Sjukpenning
utgår under förutsättning att av olycksfallet föranledd sjukdom
varat mer än tre dagar efter dagen för olycksfallet och att arbetsförmågan
nedsatts med minst en fjärdedel samt utgives från och med dagen efter
olycksfallet med ett i förhållande till den skadades tidigare arbetsförtjänst
bestämt belopp. Maximibeloppet, 7 kronor för dag, utgår då den årliga
arbetsförtjänsten uppgått till lägst 3,645 kronor. Lägsta sjukpenningen, som
utgår då arbetsförtjänsten understigit 675 kronor, utgör vid förlust av arbetsförmågan
1 krona 50 öre för dag. Invaliditetslivräntan utgör vid förlust
av arbetsförmågan i regel Va av den årliga arbetsförtjänsten, som beräknas
till högst 3,900 kronor och lägst 450 kronor. Är arbetsförmågan endast
nedsatt, dock med minst Vio, utgår livränta med motsvarande avkortade
belopp. Begravningshjälpen utgör Vio av den årliga arbetsförtjänsten, dock
högst 390 och lägst 250 kronor. Efterlevandelivräntor tillkomma främst änka
med V4 av den årliga arbetsförtjänsten och barn under 16 år med Vo av arbetsförtjänsten
samt vidare föräldrar, som varit för sitt. uppehälle väsentligen beroende
av den avlidnes arbete, med tillhopa högst 1U av arbetsförtjänsten. Tillsammans
må efterlevandelivräntorna utgöra högst Vo av den årliga arbetsförtjänsten,
som även härutinnan beräknas till högst 3,900 och lägst 450
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
kronor. Nedsättning av ersättning till den skadade må äga rum bland annat
örn olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse
gällande anordning eller föreskrift örn åtgärder för undvikande av olycksfall,
såvida omständigheterna äro sådana, att den skadade därigenom måste anses
hava gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller örn den skadade varit berusad
av starka drycker (25 §).
Beträffande tillämpningen av 1916 års olycksfallsförsäkringslag å arbetare,
som användas till arbete för statens räkning under sådana förhållanden, att
staten är att anse såsom arbetsgivare enligt nämnda lag, gälla särskilda
bestämmelser i en kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678). Däri föreskrives,
att ersättningarna skola utgivas direkt av statsmedel och att försäkringsavgifter
därför icke skola erläggas för sådana arbetare.
Enligt 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall den,
som jämlikt 1916 års olycksfallsförsäkringslag är försäkrad för skada till
följd av olycksfall i arbete, anses vara försäkrad jämväl för vissa uppräknade
eller eljest närmare angivna yrkessjukdomar.
För fiskare gäller förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en
särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
Fiskarförsäkringen är frivillig.
Stadganden av betydelse i förevarande sammanhang finnas jämväl i förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, den s. k. militärersättningsförordningen.
Ersättning utgår enligt denna icke blott för skada till följd av
olycksfall under militärtjänstgöring (i fredstid) utan även i anledning av
sjukdom, som ådragits under tjänstgöringen annorledes än genom olycksfall
(1 §). Militärtjänstgöring anses hava varit för handen endast undertid,
då den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nödgats
uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch
eller annan färd eller då den skadade i annat fall än nyss nämnts varit stadd
på färd till eller från militärtjänstgöringen samt färden föranletts av och
stått i omedelbart samband med tjänstgöringen (2 § 2 morn.). Sjukdom,
som icke förorsakats av olycksfall, skall anses ådragen under militärtjänstgöring,
därest sjukdomen yppats under tjänstgöringen samt skälig anledning
ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak
än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill, samt därest
sjukdomen visserligen icke yppats under tjänstgöringen, men denna skäligen
kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen (19 §).
Ersättningarna enligt förordningen bestämmas, frånsett vissa särregler i
fråga örn sjukdomar, efter samma grunder som ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen
(6 och 7 §§). Den årliga arbetsförtjänst, som skall
läggas till grund för ersättningarnas storlek, har dock för de värnpliktiga
bestämts till fixerade, av den civila arbetsinkomsten oberoende belopp, nämligen
för vissa mera kvalificerade kategorier till 2,160 kronor och för övriga
till 1,764 kronor (8 §). Sjukpenningen utgör för förstnämnda kategorier 4
kronor och för de övriga 3 kronor 50 öre.
9
Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.
Enligt en förordning den 19 december 1941, nr 943, skall, om i anledning av
olycksfall eller sjukdom, som efter ingången av år 1941 drabbat värnpliktig,
sjukpenning eller livränta utgår jämlikt militärersättningsförordningen, å
sådan förmån utgå dyrtidstillägg motsvarande 30 procent av förmånens belopp.
De förut omnämnda sjukpenningarna å 4 kronor och 3 kronor 50 öre äro därigenom
höjda till 5 kronor 20 öre, respektive 4 kronor 55 öre.
Ytterligare må nämnas, att enligt förordningen den 28 juni 1941 (nr 591)
om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada1 familjebidrag
må utgå till enligt militärersättningsförordningen ersättningsberättigad
värnpliktig, å vilken krigsfamiljebidragsförordningen varit tillämplig under
tjänstgöringen, för tid, varunder kroppsskadan medför nedsättning av arbetsförmågan
med minst hälften.
Slutligen må erinras om bestämmelserna i 31 § andra stycket2 förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor att vid sjukdom, därför den
sjuke är berättigad att erhålla ersättning jämlikt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar eller
enligt gällande bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring (hemvärnstjänstgöring), tjänstgöring vid
luftskyddet eller luftskyddsövning, sjukpenning från erkänd sjukkassa må
utgivas med högst det belopp för dag räknat, varmed den sjukpenning han tillförsäkrat
sig från kassan överstiger den ersättning för dag räknat, vartill han
sålunda är berättigad.
Arbetsmarknadskommissionens framställning.
I den inom arbetsmarknadskommissionens kansli utarbetade promemorian
har omnämnts, att, enligt av kommissionen utfärdade tillämpningsföreskrifter
till kungörelsen den 13 november 1942, den som ändock utförde skogsarbete
(huggning eller körning) skulle undantagas från uttagning till tjänsteplikt,
därest han på visst sätt styrkte, att han redan utfört huggning eller körning av
viss omfattning. Oavsett örn vana skogsarbetare komme att begagna sig av
denna möjlighet att undgå tjänsteplikten eller icke, stöde det klart, att det
stora flertalet av de tjänstepliktiga vore ovana vid det arbete, som det ålades
dem att utföra. Därigenom ökades givetvis risken för olycksfall. Vissa risker
för att de tjänstepliktiga under utförande av arbetet skulle ådraga sig sjukdomar
på annat sätt än genom olycksfall förelåge även. Efter erinran om innebörden
av stadgandena i 22 § lagen örn tjänsteplikt anfördes, att särskilda bestämmelser
om ersättning för kroppsskada och sjukdom, ådragen under arbete
enligt kungörelsen, syntes erforderliga.
YTidare har i promemorian omnämnts, att uttagning till tjänsteplikt komme
att äga rum våren 1943, sedan de tjänstepliktiga i samband med inskrivning till
värnpliktstjänstgöring registrerats för tjänsteplikt. Tjänsteplikten har emellertid
kunnat fullgöras frivilligt i förväg redan under vintern 1942—43 av den * 3
i Senaste lydelse se SFS 1942: 657, jfr SFS 1943: 22.
3 Senaste lydelse se SFS 1941: 597.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
som därom ingivit anmälan till vederbörande länsarbetsnämnd före den 1
januari 1943.
I detta sammanhang må lämnas följande uppgifter rörande frivilligt
anmälda.
Hela antalet frivilligt anmälda utgjorde 20,006, av vilka 11,885 själva anvisat
arbete för sig under det att 8,121 begärt anvisning av arbetsförmedlingen.
De anmälda fördelade sig på följande yrkesgrupper:
jordbruk ........................ |
...... 6,800 |
handel och samfärdsel ........ |
..... 2,948 |
skogshushållning ............ |
...... 1,850 |
husligt arbete .................... |
..... 164 |
industri och hantverk ...... |
...... 7,088 |
diverse arbeten ................. |
..... 536 |
sjöfart och fiske ............... |
...... 218 |
utan särskild utbildning ..... |
..... 402 |
I promemorian har vidare påpekats, att de viktigaste skiljaktigheterna
mellan 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1927 års militärersättningsförordning
bestode däri, att enligt förordningen en vittgående ersättningsrätt
förelåge även beträffande sjukdomar och att ersättningarna till de värnpliktiga
icke stöde i relation till deras vanliga arbetsinkomst.
Vad först anginge ersättningsbeloppens storlek omnämndes i promemorian,
att det vid tillkomsten av 1927 års militärersättningsförordning
framhållits, att de värnpliktigas ersättningar icke utan betydande praktiska
svårigheter kunde göras beroende av deras förhållanden i det civila livet. Detta
och andra skäl hade föranlett, att den årliga arbetsförtjänsten för dem upptagits
till de förut omnämnda, fixerade beloppen. Även beträffande nu ifrågavarande
tjänstepliktiga gällde, att de ofta ej alls eller endast i ringa omfattning
sysslat med lönearbete och att en beräkning av deras tidigare arbetsförtjänst
därför måste bliva i hög grad vansklig. Ej heller borde arbetsförtjänsten i det
för dem oftast ovana arbete, till vilket de uttagits enligt tjänstepliktslagen,
vara ensamt utslagsgivande vid ersättningarnas bestämmande. Ersättningarna
borde — enligt promemorian — lägst utgå med belopp, som ungefärligen motsvarade
de lägsta ersättningarna till värnpliktiga enligt militärersättningsförordningen
jämte därå utgående dyrtidstillägg. Detta resultat kunde lämpligen
åvägabringas genom föreskrift, att den årliga arbetsförtjänsten icke finge beräknas
till lägre belopp än 2,300 kronor. Vid denna arbetsförtjänst utginge
hel sjukpenning med 4 kronor 50 öre för dag och livräntan vid total invaliditet
med 1,533 kronor 34 öre för år. Motsvarande ersättningsbelopp till värnpliktiga
i den lägre av militärersättningsförordningens båda klasser vore, inklusive
dyrtidstillägg, 4 kronor 55 öre och 1,528 kronor 80 öre.
Beträffande ersättningsrättens omfattning har i promemorian framhållits,
att det kunde vara tveksamt, i vad mån andra bestämmelser borde gälla
för de tjänstepliktiga än för övriga arbetare med samma sysselsättning. Dock
torde rätt till ersättning otvivelaktigt böra medgivas även med avseende på
olycksfall, som drabbade tjänstepliktig under resa till eller från den ort,
där tjänsteplikten skulle fullgöras. Särskild föreskrift i detta hänseende
erfordrades sålunda, försåvitt icke anställningens tvångskaraktär ansåges
kunna föranleda, att gällande bestämmelser tillämpades på sådant sätt. Emel
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
lertid torde de särskilda förhållanden, under vilka nu ifrågavarande tjänstepliktiga
uttoges, kunna anses motivera, att ersättningsrätten utsträcktes till
att omfatta även sådana olycksfall, som kunde antagas äga orsakssamband med
förläggningsförhållandena, En tillfyllestgörande definition å här avsedda
olycksfall syntes knappast kunna uppställas. På grund härav torde bestämmelserna
böra — i anslutning till militärersättningsförordningen — givas en
sådan avfattning, att ersättning, därest ej särskilda omständigheter förelåge,
skulle utgå för samtliga olycksfall, som inträffade under vistelse å arbetseller
förläggningsstället.
Med hänsyn till att här avsedda tjänstepliktiga komme att i stor utsträckning
användas till ansträngande arbete under förhållanden, som väsentligt avveke
från deras tidigare livsföring, torde rätt till ersättning även böra medgivas
för sjukdomar, som de ådroge sig under arbetet på annat sätt än
genom olycksfall. Bland de sjukdomar, som kunde väntas förekomma, syntes
förutom de vanligare akuta infektionssjukdomarna böra nämnas sådana kroniska
sjukdomar som lung- och hjärt- samt reumatiska sjukdomar, vilkas framträdande
ej sällan finge sättas i samband med luftvägs- eller svalginflammationer.
Yad särskilt anginge de tuberkulösa sjukdomarna vore även att beakta, att de
tjänstepliktigas sammanförande i förläggningar, eventuellt tillsammans med
annan arbetskraft, i ogynnsamma fall kunde utsätta dem för betydande smittorisk.
Detta vore så mycket mera fallet, som lungtuberkulosen ofta förlöpte så
smygande, att den sjuke först tämligen sent iakttoge några sjukdomssymptom.
Rätten till ersättning i anledning av sjukdom syntes böra regleras i anslutning
till stadgandena i 1927 års militärersättningsförordning. Såvitt anginge
sjukdom, som yppats under tjänstgöring, kunde dessa stadganden anses innebära,
att samband mellan tjänstgöringen och sjukdomen presumerades föreligga,
varför mycket starka skäl krävdes för avvisandet av ersättningsanspråk.
För ersättning i anledning av annan sjukdom förutsattes däremot enligt sakens
natur, att skälig anledning till antagande av samband befunnes föreligga.
Därest rätten till ersättning i anledning av skada eller sjukdom reglerades
på det sätt, som föreslagits i promemorian, bleve här avsedda tjänstepliktiga
i detta hänseende jämställda med värnpliktiga. Detta torde kunna anses vara
motiverat, enär tjänsteplikten för dem vore i väsentliga avseenden jämförlig
med värnpliktstjänstgöring. Det borde emellertid klart framhallas, att den
föreslagna utvidgningen av ersättningsrätten sålunda betingades av de speciella
förhållandena och icke kunde tagas till intäkt för att motsvarande bestämmelser
skulle böra gälla även beträffande andra fall av tjänsteplikt.
Beträffande don författningstekniska lösningen av nu ifrågavarande
spörsmål hava i promemorian framlagts tre alternativ.
Enklast vore att i särskild författning utfärda bestämmelser, att ersättning
enligt i det föregående angivna grunder skulle utgivas av riksförsäkringsanstalten
av statsmedel, i den mån icke motsvarande ersättning utginge enligt
olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen (Alt. I). Om detta alternativ
har vidare anförts:
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen skulle i så fall hava
att i vanlig ordning utgiva ersättningar enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna
och att upptaga i förstnämnda lag föreskrivna avgifter från
arbetsgivarna. Anstalten skulle därtill hava att dels utgiva ersättningar i anledning
av sådana olycksfall och sjukdomar, som icke omfattas av nämnda lagar,
dels utbetala tillägg å sådana ersättningar, som enligt någon av lagarna bestämts
efter lägre årlig arbetsförtjänst än 2,300 kronor. Det är påtagligt, att
en sådan uppdelning av verksamheten på olika försäkringsinrättningar skulle
vara förenad med mycket betydande olägenheter. Tvekan skulle i vissa fall
kunna uppkomma, huruvida riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt bolag
hade att reglera ärendet, och försäkringsinrättningarna kunde komma att tilllämpa
olika praxis vid beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten. Därtill
kommer, att ersättning i vissa fall skulle utgå såväl från riksförsäkringsanstalten
som från ömsesidigt bolag.
Sistnämnda olägenhet undvekes, örn särskild bestämmelse utfärdades, att
ersättningar enligt olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna i förevarande
fall icke finge bestämmas efter lägre årlig arbetsförtjänst än 2,300
kronor [Alt. II). Enär de arbetsgivarna åvilande försäkringsavgifterna för
tjänstepliktiga emellertid borde ungefärligen motsvara avgifterna för annan
arbetskraft, torde en förutsättning för detta alternativs genomförande vara,
att den ifrågasätta särbestämmelsen icke skulle föranleda någon avgiftsförhöjning
av betydenhet.
Den i administrativt hänseende enklaste anordningen för ersättningarnas
bestämmande vore, att riksförsäkringsanstalten finge reglera samtliga ersättningar
(Alt. III). Härom har anförts i promemorian:
Då tillräckliga skäl knappast föreligga för att arbetsgivarna skulle befrias
från dem åvilande skyldighet att vidkännas försäkringsavgifter för de tjänstepliktiga,
lära arbetsgivarna (exklusive staten) enligt detta alternativ böra hava
att till riksförsäkringsanstalten erlägga bidrag, motsvarande försäkringsavgifter
och förvaltningsbidrag enligt olycksfallsförsäkringslagen. En dylik anordning,
som innebär, att arbetsgivare med försäkring hos ömsesidigt bolag
skulle hava att till riksförsäkringsanstalten erlägga avgifter för en grupp av sina
anställda, torde föranleda vissa praktiska svårigheter. Det synes emellertid
böra undersökas, huruvida icke dessa svårigheter, som sammanhänga med att
försäkringsavgifterna i hög grad variera med hänsyn till arbetsföretagets läge
och omfattning m. m., kunna begränsas genom att mera schablonmässiga grunder
uppställas för bidragens beräkning.
Till ledning vid bedömandet av de olika alternativens för- och nackdelar
hava vid promemorian fogats utkast till författningsbestämmelser. Nämnda utkast
torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande
ärende.
I promemorian har härefter lämnats redogörelse för det närmare innehållet
i författningsutkasten. Jag återkommer därtill i det följande. Här må
endast omnämnas några huvudpunkter.
Enligt alternativ I erforderliga bestämmelser hava sammanförts i en förordning
örn ersättning av statsmedel, som anknyter till 1927 års militärersättningsförordning.
— Förordningens ersättningsbestämmelser böra — med hänsyn
till dem, som komma att frivilligt fullgöra tjänsteplikten i förväg
— äga tillämpning även i fall, som inträffat före ikraftträdandet.
13
Kungl. Maj-.ts proposition nr 178.
Den enligt alternativ II erforderliga bestämmelsen angående den årliga
arbetsförtjänstens beräkning vid tillämpning å de tjänstepliktiga av olycksfallsförsäkrings-
och yrkessjukdomsförsäkringslagarna torde med hänsyn till
sin tillfälliga natur böra utfärdas i särskild lag, vilken icke bör äga tillämpning
å äldre fall. Förordningen örn ersättning av statsmedel överensstämmer
med alternativ I frånsett vissa avvikelser, som ansetts böra följa därav, att
olikhet mellan förordningen och ovannämnda lagar icke uppkommer med avseende
på ersättningarnas storlek.
Enligt alternativ III erfordras jämväl bestämmelser till reglerande av
arbetsgivarnas bidragsskyldighet. Dessa bestämmelser hava tillika med ersättningsbestämmelserna
intagits i ett förslag till särskild lag. Förstnämnda bestämmelser
(10 §) hava anknutits till stadgandena i olycksfallsförsäkringslagen
örn arbetsgivarnas skyldighet att erlägga avgifter. Alternativet förutsätter,
att olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna icke skola tilllämpas
å nu ifrågavarande tjänstepliktiga. Erforderlig bestämmelse i detta
avseende torde kunna utfärdas i den särskilda lagen, på sätt angivits i utkastet
(11 §), eller ock införas som ett stadgande i 1 § olycksfallsförsäkringslagen,
att ersättning på grund av försäkringen ej skall utgå i anledning av
sådant olycksfall under fullgörande av tjänsteplikt, som föranleder rätt till
ersättning enligt särskilda bestämmelser. I förra fallet bör måhända en ändring
i 22 § tjänstepliktslagen vidtagas.
I promemorian har erinrats örn att familjebidrag i vissa fall utginge till
skadade värnpliktiga. Med hänsyn till nu ifrågavarande tjänstepliktigas ungdom
syntes — enligt promemorian — något egentligt behov av motsvarande
bestämmelser för dem icke förefinnas. Att märka vore även, att de tjänstepliktigas
årliga arbetsförtjänst kunde beräknas till högre belopp än 2,300
kronor och att de därför kunde komma i åtnjutande av väsentligt högre ersättningar
än motsvarande värnpliktiga. Emellertid syntes möjlighet för
utgivande av ersättningstillägg till tjänstepliktig med försörjningsskyldighet
böra hållas öppen. Med hänsyn till den ringa omfattning, vari tilläggen kunde
förväntas ifrågakomma, syntes det vara lämpligt, att arbetsmarknadskommissionen
finge bestämma tilläggen efter summarisk behovsprövning i anslutning
till de grunder, som bomme att tillämpas beträffande familjetillläggen
under tiden för tjänstepliktens fullgörande. Kungl. Majit syntes böra
utverka riksdagens bemyndigande att meddela föreskrifter rörande tilläggen
ifråga.
Slutligen har i promemorian omnämnts, att en utvidgning av do förut återgivna
bestämmelserna i 31 § andra stycket sjukkasseförordningen till att avse
även ersättningar till tjänstepliktiga enligt promemorieförslaget icke torde
erhålla stor praktisk räckvidd. Detta gällde särskilt i fråga örn alternativen
I och II, som ju innebure, att ersättningarna vid olycksfall i arbete skulle utgå
enligt olycksfallsförsäkringslagen och sålunda redan omfattades av 31 § sjukkasseförordningen.
Därest emellertid full likformighet skulle anses böra
komma till stånd, syntes stadgandet i sjukkasseförordningen böra utvidgas
till att omfatta jämväl »ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
fullgörande av tjänsteplikt».
I sitt yttrande över promemorian har rilcsförsälcringsanstalten rörande
frågan om utökat försäkringsskydd för nu ifrågavarande tjänsteplik
-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
tiga erinrat därom, att dessa i stor utsträckning torde sakna vana och erfarenhet
i fråga om skogsavverkning — varom huvudsakligen vore fråga -—
varför arbetets art för dem måste anses särskilt både ansträngande och riskfyllt.
I sistnämnda hänseende finge även framhållas, att de tjänstepliktiga
i likhet med de värnpliktiga komme att i allmänhet sammanföras i grupper
eller förläggningar (kaserneras), ofta måhända tillsammans med främmande
arbetskraft, vilket givetvis i fråga örn infektionssjukdomar av skilda slag såsom
scharlakansfeber, påssjuka, lung- och reumatiska m. fl. sjukdomar kunde
utsätta de tjänstepliktiga för risken av sådan smitta. Det läge därför nära
till hands att beträffande ifrågavarande kategori av tjänstepliktiga i stort sett
jämställa dem med värnpliktiga, vilka med hänsyn till sin tjänstgöring under
särartade förhållanden vore försäkrade icke allenast vid kroppsskada till följd
av olycksfall under tjänstgöringen utan även på grund av infektions- och andra
sjukdomar, ådragna under dylik tjänstgöring. Även örn tveksamhet kunde
råda, huruvida ifrågavarande tjänstepliktiga borde tillförsäkras ett utökat försäkringsskydd,
syntes dock starka skäl tala därför. Riksförsäkringsanstalten
tillstyrkte därför, att skydd för olycksfall och sjukdom skulle beredas dem.
Beträffande valet mellan de i promemorian framlagda olika
alternativen till författningsbestämmelser har riksförsäkringsanstalten
anfört:
Enligt det första alternativet skulle ersättningen till tjänstepliktig,
som är försäkrad enligt olycksfallsförsäkringslagen i ömsesidigt bolag och
som skadats genom olycksfall, komma att regleras i vissa fall av bolaget, i
andra fall av riksförsäkringsanstalten och i många fall såväl av riksförsäkringsanstalten
som av bolaget. En sådan anordning synes ur skaderegleringssynpunkt
icke tillfredsställande, då den skulle kunna leda till försening av
skaderegleringsarbetet och i vissa fall onödigt dubbelarbete. Vid genomförandet
av ett förslag med rätt till ersättning i den omfattning och av den
innebörd, varom här är fråga, måste givetvis stor vikt fästas såväl härvid
som i övrigt till möjligheterna att kunna vid inträffande sjukdom eller annan
kroppsskada snabbt och effektivt omhändertaga skadade och utgiva ersättningar.
Det tredje alternativet, enligt vilket riksförsäkringsanstalten skulle
reglera samtliga ersättningar, måste ur skaderegleringssynpunkt anses enklast
att genomföra och innebära bestämda fördelar. Alternativet möter emellertid
betänkligheter ur försäkringssynpunkt på grund av de särskilda bidrag
till riksförsäkringsanstalten, som skulle påläggas arbetsgivare med sysselsättning
av tjänstepliktiga, vare sig de vore försäkrade i ömsesidigt bolag eller i
anstalten. Enligt anstaltens uppfattning bör därför detta alternativ ifrågakomma
endast under den förutsättning, att staten åtager sig att svara för
samtliga kostnader och att således nyssnämnda särskilda bidrag från arbetsgivarna
bliva obehövliga.
Däremot synes det andra alternativet med vissa modifikationer erbjuda
en framkomlig väg att med bibehållande av arbetsgivarnas skyldighet
att bekosta olycksfallsförsäkringen för de tjänstepliktiga ernå en ur såväl
skadereglerings- som försäkringssynpunkt tillfredsställande anordning.
I fråga örn författningsbestämmelsernas tillämpningsområde
anför riksförsäkringsanstalten — härmed åsyftande en modifikation av alternativet
II — att anstalten tänkt sig, att såsom olycksfall i arbete skulle
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
anses även olycksfall, som inträffade under resa från hemorten till
förläggningen vid arbetets början och återresa vid arbetets slut ävensom
vissa olycksfall, som inträffade i eller vid förläggningen, men som
enligt olycksfallsförsäkringslagen ej ansåges såsom olycksfall i arbete. Detta
skulle innebära, att riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga bolagen i
samma ordning, som eljest enligt nuvarande försäkringssystem ägde rum,
skulle utgiva ersättningar och upptaga försäkringsavgifter härför av sina respektive
arbetsgivare. — Hedan nu gällde, att olycksfall, som inträffat under
annan resa till eller från arbetsplatsen än den dagliga färden, under vissa
särskilda förhållanden ansåges omfattade av försäkringen. Med hänsyn till
de speciella förhållanden, som förelåge vid skogsarbetarnas förläggning i
skogskojor, fäbodar, baracker och dylikt i ödemarken gällde vidare enligt
praxis detsamma med avseende å deras s. k. provianterings- eller därmed jämförliga
färder till hemmet eller provianteringsstället. Ur kostnadssynpunkt
torde en sådan anordning icke vara av större betydelse.
Yad angår beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten anför
riksförsäkringsanstalten:
I promemorian har ifrågasatts, att nu ifrågavarande tjänstepliktiga icke
skulle beredas lägre ersättning än som ungefärligen motsvarar, vad en värnpliktig
för närvarande lägst erhåller. I enlighet härmed har föreslagits, att
den årliga arbetsförtjänsten skulle beräknas till lägst 2,300 kronor.
Den lägsta arbetsförtjänsten för värnpliktig är beräknad till 1,764 kronor,
varvid sjukpenning vid fullständig arbetsoförmåga utgår med 3 kronor 50 öre
per dag. Härå utgives, liksom vid invaliditets- och dödsfallsersättning, dyrtidstillägg
med 30 procent. Detta är emellertid fastställt endast till och med
utgången av år 1943 och är därefter beroende på förnyad prövning.
Med hänsyn härtill och då de ifrågavarande tjänstepliktigas arbetsförtjänst i
förevarande arbete jämväl skulle komma i betraktande vid densammas fastställande
i den mån, densamma inom en viss övre gräns överstiger eventuellt
föreskriven minimiarbetsförtjänst, synes här ej fullt samma skäl behöva göra
sig gällande som beträffande de värnpliktiga.
I betraktande jämväl av de ökade kostnader, som ett genomförande av den
föreslagna minimiarbetsf ört jönsten kan tänkas medföra för arbetsgivarna,
synes det kunna ifrågasättas, örn icke densamma skulle kunna sättas lägre än
som föreslagits och härvid i fråga örn olycksfall lämpligen till ett avrundat
belopp, jämnt delbart med 12, eller förslagsvis 2,100 kronor. Vid fullständig
arbetsoförmåga skulle sjukpenningen härvid komma att utgå med lägst 4 kronor
örn dagen.
Beträffande arbetsförtjänstens beräknande i fråga örn ersättning vid infektions-
eller annan sjukdom än enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomslagarna
vill riksförsäkringsanstalten ifrågasätta, huruvida icke —- för ernående härutinnan
av överensstämmelse med vad som gäller för de värnpliktiga enligt
militärersättnings förordningen — arbetsförtjänsten bör fixeras till förutnämnda
belopp 1,764 kronor jämte å därvid utgående ersättning dyrtidstillägg
enligt samma grunder, som gälla beträffande de värnpliktiga, eller för närvarande
30 procent.
I fråga om de ökade kostnader för arbetsgivarna, som den nu
skisserade anordningen skulle komma att föranleda, har riksförsäkringsanstalten
framhållit, att dessa kunde antagas bliva obetydliga i jämförelse med
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
den kostnadsökning, som måste uppkomma genom anlitandet i den utsträckning,
varom här vore fråga, av vid arbetet ovan arbetskraft.
Kiksförsäkringsanstalten har vidare förklarat sig anse, att den ifrågasatta
författningen icke borde givas retroaktiv verkan, då tjänstepliktig, varom nu
vöre fråga, frivilligt fullgjort tjänsteplikten i förväg och därunder i vanlig ordning
varit berättigad till ersättning enligt gällande olycksfall- och yrkessjukdomslagar.
En ledamot i riksförsäkringsanstalten1 har i detta sammanhang anfört:
Skulle en sådan anordning, som den nu tillämnade med utvidgad försäkringsplikt
enligt olycksfallsförsäkringslagen — vilken ju skulle kunna anses i
olycksfallsförsäkringsavseende komma att försätta de nu ifrågavarande tjänstepliktiga
i en i förhållande till vissa andra arbetare med arbete under liknande
omständigheter för gynnad ställning — ej anses lämplig, återstår den möjligheten
att, såsom arbetsmarknadskommissionen avser i alternativ II, ersättning
i dessa fall utgives av statsmedel såsom vid sjukdom av annan anledning
än olycksfall. I så fall skulle även de tjänstepliktiga, som vid ikraftträdande
av eventuell lagstiftning i detta ämne redan drabbats av olycksfall, som här
avses (emedan de frivilligt anmält sig), kunna bli delaktiga av rätten till ersättning.
Beträffande några detalj spörsmål har riksförsäkringsanstalten anfört:
Med hänsyn till de särskilda svårigheter, som administrativt sett äro förknippade
med genomförandet av förslaget, i vad detsamma avser ersättningför
infektions- och andra sjukdomar än som äro föranledda av olycksfall eller
yrkessjukdom enligt därom gällande lagar, ifrågasättes möjligheten av att
under tid för tjänstepliktens fullgörande införa en särskild karenstid av
exempelvis 6 dagar, under vilken tid ingen ersättning från riksförsäkringsanstalten
skulle utgå. Detta under förutsättning att de tjänstepliktiga härunder
i annan ordning på statens bekostnad erhålla ungefärligen motsvarande
ersättningar.
I samma syfte anser riksförsäkringsanstalten det vidare erforderligt, att
en bestämmelse i den föreslagna nya författningen måtte intagas, motsvarande
13 § andra stycket i olycksfallsförsäkringslagen och innebärande möjlighet
för riksförsäkringsanstalten att under vissa förutsättningar provisoriskt meddela
beslut örn ersättning utan återbetalningsskyldighet, därest sedermera ersättningen
bestämmes till lägre belopp eller finnes icke böra utgå.
Enligt vid remissen fogat utkast till författning skall ersättning jämlikt
de föreslagna bestämmelserna ej utgå, i den mån motsvarande ersättning utgives
enligt fiskarförsäkringsförordningen. Häremot har riksförsäkringsanstalten
icke någon erinran att göra. Fall torde nämligen kunna ifrågakomma,
då försäkrad fiskare i samband med fullgörande av tjänsteplikt träffas av
olycksfall under sådana förhållanden, att han är berättigad till ersättning för
skadan jämlikt 3 § i nämnda förordning (olycksfall i arbete). Däremot synes
det anstalten, som örn försäkring för olycksfall utom arbetet icke skulle
kunna medföra rätt till ersättning vid olycksfall, som inträffa under fullgörande
av tjänsteplikt.
Slutligen torde stadgandet i 31 § andra stycket sjukkasseförordningen böra
kompletteras att avse jämväl ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under fullgörande av arbete enligt lagen om tjänsteplikt.
Statens arbetsmarknadskommission har därefter i sin skrivelse den 30 december
1942 förklarat sig vilja, med anledning av vad riksförsäkringsanstalten
1 Byråchefen von Schulzenheim.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
anfört, understryka, att det vore angeläget att förslaget erhölle en sådan utformning,
att jämväl sådana tjänstepliktiga, som frivilligt fullgjorde tjänsteplikten
i förväg, komme i åtnjutande av de föreslagna förmånerna även för
tid före författningarnas i ämnet ikraftträdande.
Kommissionen har tillagt, att det vid den slutliga handläggningen av
ärendet synts lämpligt, att även de tjänstepliktiga, som bodde i enskild förläggning,
finge åtnjuta enahanda förmåner som övriga tjänstepliktiga.
Två ledamöter av arbetsmarknadskommissionen1 hava reserverat sig mot
kommissionens framställning och anfört:
Det vore betänkligt, att det föreliggande förslaget förutsatte förmåner utöver
dem, som medgåves i gällande lag om försäkring för olycksfall i arbete
och för yrkessjukdomar. Som motivering för dessa ytterligare förmåner hade
anförts — utom den omständigheten, att flertalet tjänstepliktiga vore ovana
vid skogsarbete — de speciella förhållanden med hänsyn till förläggning och
dylikt, under vilka tjänstepliktigt arbete i detta fall skulle utföras. Här vore
emellertid icke fråga om andra förhållanden än dem, som kännetecknade skogsarbete
i allmänhet. Enligt tjänstepliktslagen hade man, när det gällde tjänstepliktigs
förmåner, att hålla sig till vad som normalt gällde för vederbörande
arbetsområde. Örn man i detta fall tillförsäkrade de tjänstepliktiga nu föreslagna
förmåner utöver de i olycksfallsförsäkringslagen medgivna, skapade
man prejudikat även för andra fall av tjänsteplikt. Det kunde nämligen förutsättas,
att tjänstepliktig i mångå fall skulle, åtminstone till en början, vara
ovan vid honom ålagt arbete. Likaså torde det även vid annan tjänsteplikt
än den, som nu vore aktuell, kunna bli fråga örn kasernmässig förläggning,
när de normala bostadsförhållandena icke räckte till för behovet. En ändring
av förslaget i denna del till överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen
vore därför påkallad.
Remissyttranden över arbetsmarknadskommissionens framställning.
I anledning av arbetsmarknadskommissionens framställning hava, efter
remiss, yttranden avgivits av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, statskontoret,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige. — Riksförsäkringsanstalten,
som ju på ett tidigare stadium ingående uttalat sig i ärendet, har i
sitt yttrande behandlat allenast några detaljspörsmål.
Yad först angår spörsmålet, huruvida bestämmelser örn särskilda
ersättningar i anledning av skada eller sjukdom, som
drabbat här ifrågavarande tjänstepliktiga, överhuvud taget
böra meddelas, förklarar landsorganisationen, att den finner en utvidgning
av ersättningsrätten utöver vad som följer av 22 § tjänstepliktslagen starkt
motiverad. För densamma syntes visserligen icke i och för sig arbetets
tjänstepliktskaraktär kunna åberopas. I den mån till tjänsteplikt uttoges
arbetare med yrkeskvalifikationer för det arbete tjänstepliktsåläggandet avsåge
och detta arbete utfördes under enahanda förhållanden som det, varmed
arbetaren tidigare varit sysselsatt, syntes i stort sett ingen anledning
1 Herrar Brodén och Carell.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 178.
405 48 2
18
Kungl. May.ts proposition nr 178.
finnas för en särbehandling av de tjänstepliktiga. Annat vore förhållandet
då uttagningen avsåge en hel årsklass såsom sådan, utan hänsyn till yrkeskunskap
och med egenartade, ur olycksfallssynpunkt riskabla arbets- och
förläggningsförhållanden. Med hänsyn just till dessa omständigheter syntes
förevarande tjänstepliktiga mera vara jämförliga med värnpliktiga än med
arbetare på den fria arbetsmarknaden; en särbehandling vore i själva verket
så mycket mer påkallad som olycksfallsriskerna i det arbete tjänstepliktsförordnandet
väsentligen avsåge — skogsavverkning — vore betydligt större än
motsvarande risker beträffande de värnpliktiga. En speciell reglering av ersättningsrätten
vore för övrigt påkallad redan därför, att dessa tjänstepliktiga
i största utsträckning icke ännu haft arbetsinkomst eller i varje fall sådan
arbetsinkomst, att de vid en ersättningsreglering enligt allmänna olycksfallsförsäkringslagen
respektive yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle komma i
åtnjutande av skälig ersättning.
Den väsentligaste fördelen med den föreslagna regleringen vore, att ersättning
skulle utgå icke blott för skada och sjukdom till följd av olycksfall utan
även för sjukdom, som under tjänstepliktens fullgörande ådragits på annat
sätt. De infektionsrisker, som vore förenade med de särskilda arbets- och förläggningsförhållandena
för dessa tjänstepliktiga, utgjorde en i och för sig
tillräckligt stark motivering för en dylik utvidgning av skyddet.
Statskontoret framhåller, att vissa betänkligheter av principiell art kunde
anföras mot att meddela särbestämmelser i nu ifrågavarande hänseende men
att statskontoret dock icke ville direkt motsätta sig förslaget örn sådana bestämmelser.
Statskontoret anför:
Därest andra föreskrifter bliva gällande för de tjänstepliktiga, örn vilka
nu är fråga, än för övriga arbetare med samma sysselsättning, lära nämligen
anspråk på samma förmån komma att uppställas från andra medborgargrupper,
som framdeles åläggas tjänsteplikt. Att utsträcka nu ifrågasatta förmåner
till alla tjänstepliktiga skulle uppenbarligen strida mot de vid tjänstepliktslagens
tillkomst uppställda förutsättningarna.
Härvid kan emellertid svårligen bortses ifrån de speciella omständigheter,
som föreligga beträffande den nu föreskrivna tjänsteplikten för män, födda
år 1923. Sålunda måste i varje fall skogsarbete, som denna tjänsteplikt i
främsta rummet avser, anses vara särskilt betungande, och för dem, som tidigare
icke sysslat med sådant arbete, är den ökade risken för olycksfall i detta
arbete påtaglig. Därtill kommer att man i varje fall för sådana tjänstepliktiga,
som komma att genom vederbörande myndigheters försorg sammanföras
i förläggningar, måste räkna med en betydande risk för sjukdomsfall på
grund av smittorisk.
I betraktande härav och med hänsyn jämväl tagen därtill, att uttagningen
till denna tjänsteplikt är avsedd att ske i samband med inskrivningen till
värnpliktstjänstgöring i början av år 1943 — vilket onekligen kan synas ägnat
att i förevarande hänseende låta fullgörandet av tjänsteplikten framstå såsom
jämförligt med vanlig militärtjänstgöring •— anser sig statskontoret icke böra
direkt motsätta sig, att undantag i detta fall göres från de grunder, som angivits
i 22 § lagen örn tjänsteplikt.
Försakringsrådet erinrar inledningsvis örn att enligt arbetsmarknadskommissionens
mening nu ifrågavarande tjänstepliktiga med hänsyn till vissa
19
Kungl. Mcij:ts proposition nr 178.
speciella förhållanden — sättet för uttagning, ovana vid arbetet, sammanförandet
i förläggningar — kunde anses jämställda med värnpliktiga. Försäkringsrådet
anför härom, att de av kommissionen åberopade speciella förhållandena
med stor sannolikhet kunde gälla även många andra kategorier
av tjänstepliktiga, som kunde komma att uttagas till annat arbete än skogsavverkning.
Man syntes därför böra tillerkänna de till skogsavverkning uttagna
tjänstepliktiga ökade förmåner vid kroppsskada endast örn man vore
beredd att tillerkänna även andra, som kunde komma att uttagas till jämförbart
tjänstepliktigt arbete, motsvarande förmåner.
Försäkringsrådet företager därefter en granskning, huruvida nu ifrågavarande
tjänstepliktiga (närmast de som icke frivilligt i förtid utföra tjänstepliktigt
arbete) med avseende å tjänstepliktens fullgörande äro fullt jämförbara
med de värnpliktiga (försäkringsrådet avser i sina uttalanden, där ej
annat utsäges, med sjukdom annan sjukdom än sådan till följd av olycksfall
och annan yrkessjukdom än sådan som omfattas av lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar). Härom anföres följande:
Både den tjänstepliktige och den värnpliktige äro tvingade att fullgöra viss
prestation och att därvid uppehålla sig å viss ort. En värnpliktig har under
sin militärtjänstgöring att fullgöra vissa prestanda i samma takt och på
samma sätt som sina kamrater De värnpliktiga skola deltaga i påfrestande
fysiska ansträngningar, exempelvis krävande marscher, ridning, skidåkning
samt fälttjänstövningar, handhava eldvapen och ammunition m. m. och komma
säkerligen att utsättas för såväl i fysiskt som psykiskt avseende ganska starka
påfrestningar. Ej heller äga de disponera fritiden efter eget gottfinnande.
Såvitt man förstår kommer däremot den tjänstepliktige i skogsavverkning att
fritt få disponera sin fritid, och de fysiska och psykiska påfrestningar han
utsättes för i arbetet och eljest torde säkerligen icke äga samma valör som
beträffande den värnpliktige. Man kan i sådant hänseende erinra örn, att
tjänsteplikten icke bestämts så, att visst arbete skall utföras på bestämd tid,
utan så, att tjänsteplikten varar till dess den tjänstepliktige uppnått en efter
vissa uppställda grunder beräknad inkomst av arbete med skogsavverkning.
Detta måste möjliggöra för den tjänstepliktige att moderera arbetstakten efter
sina krafter och att icke behöva pressa sig över sin förmåga. Man kan i detta
sammanhang också erinra örn skillnaden i tid, under vilken den tjänstepliktige
och speciellt den värnpliktige rekryten har att fullgöra sina prestanda,
Säkerligen komma icke heller förläggningarna för de tjänstepliktiga att få
samma omfattning som när det gäller värnpliktiga. Härtill kommer den skillnad,
som ligger i sakens natur helt allmänt sett mellan att utföra civilt och
militärt arbete.
Försäkringsrådet framhåller härefter, att, i den mån man vid tillerkännande
åt värnpliktiga av ersättning för sjukdom såsom skäl haft bland annat de
fysiska och psykiska påfrestningarna under tjänstgöringen, samma skäl icke
med lika styrka syntes kunna åberopas beträffande de tjänstepliktiga. Det
kunde därför synas tveksamt, örn rätt till ersättning för sjukdom borde tillerkännas
dem. Då man emellertid icke kunde bortse från det förhållandet,
att många av de till tjänsteplikt vid skogsavverkning uttagna vore ovana vid
sådant arbete och att de under tjänstepliktens fullgörande kanske kunde
komma att utsättas för större infektionsrisk än under vanliga förhållanden,
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
syntes det försäkringsrådet riktigt, att även de tjänsteplikt^ tillerkändes
ersättning för sjukdom ådragen under fullgörandet av tjänsteplikten.
Om man ansåge sig böra tillerkänna de tjänstepliktiga ersättning för sjukdom,
syntes man också böra utsträcka rätten till ersättning att — liksom beträffande
militärersättningsförordningen — åtminstone i viss utsträckning omfatta
andra olycksfall under tjänstepliktens fullgörande än sådana, som enligt
olycksfallsförsäkringslagen skulle godkännas såsom olycksfall i arbete.
Två ledamöter av försäkringsrådet1 förklara, att enligt deras mening ersättning
till nu ifrågavarande tjänstepliktiga icke borde utgå i vidare mån än
enligt gällande lagar örn försäkring för olycksfall i arbete och örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar.
Svenska arbetsgivareföreningen finner arbetsmarknadskommissionens förslag
innefatta ett klart avsteg från de principer, som läge till grund för de
gällande bestämmelserna örn tjänsteplikt. Efter en återblick på förarbetena
till 22 § tjänstepliktslagen framhåller arbetsgivareföreningen, att det vid
nämnda lags antagande förutsatts, att någon särlagstiftning beträffande förmåner
vid olycksfall eller under sjukdom icke skulle genomföras beträffande
sådana arbetstagare, som vore underkastade tjänsteplikt. Några verkligt
bärande skäl för att i detta fall göra undantag från denna princip syntes icke
hava förebragts. Påståendet att de tjänstepliktigas speciella arbetsförhållanden
vore att jämställa med militära förhållanden vore icke riktigt. Härom
anföres:
Tvärtom har i olika sammanhang från myndigheternas sida förklarats, att
detta arbete icke är att jämställa med militärtjänstgöring. Att de tjänstepliktiga
mäste sammanföras i förläggningar beror på arbetets karaktär. De
tjänstepliktiga intaga icke i detta hänseende någon annan ställning än andra
skogsarbetare.
Såsom skäl för förslaget har arbetsmarknadskommissionen även anfört
ifrågavarande tjänstepliktigas ovana vid skogsarbete. Icke heller denna motivering
kan föreningen godtaga såsom skäl för att tillförsäkra de tjänstepliktiga
extra förmåner i förevarande hänseende. Örn man med denna motivering
bereder ökade förmåner i det första fall, då den allmänna tjänsteplikten i
större utsträckning tages i anspråk, får detta lätt prejudicerande betydelse
även för andra fall av tjänsteplikt. Vid en mera allmän tillämpning av tjänstepliktslagen
kommer man säkerligen icke att kunna undvika, att de tjänstepliktiga
till en början äro ovana vid det arbete, som kommer att åläggas dem.
Redan den omständigheten att ovan arbetskraft kommer till användning
gör, att den produktion, som utföres med tjänstepliktiga arbetare, blir dyrbar
Det är icke tillrådligt att ytterligare fördyra densamma genom att särskilda
sociala förmåner tillförsäkras dem. Även denna synpunkt finner föreningen
böra tillmätas stor vikt vid denna frågas bedömande.
Svenska arbetsgivareföreningen avstyrker på sålunda anförda skäl bestämt,
att ersättningsrätt vid olycksfall och sjukdom för ifrågavarande tjänstepliktiga
utsträcktes att avse andra fall än dem, som reglerades av olycksfalls- och
yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Med hänsyn till att ifrågavarande tjänstepliktiga
tidigare ofta ej alls eller endast i ringa omfattning sysslat med löne
-
1 Herrar Carell och Hultman.
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
arbete förordades däremot, att en schematisk uppskattning av deras tidigare
arbetsförtjänst vidtoges vid utgivande av ersättning enligt nyssnämnda lagar.
Med åberopande av de skäl, som riksförsäkringsanstalten anfört, förordade
arbetsgivareföreningen, att minimiarbetsförtjänsten uppskattades till 2,100
kronor.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening förklarar, att den icke
ansett sig böra yttra sig i frågan, huruvida skäl förelåge att tillerkänna tjänsteplikt^
ett utvidgat försäkringsskydd.
Beträffande spörsmålet i vad mån ersättningsrätten bör utsträckas
att omfatta även andra olycksfall under tjänstepliktens
fullgörande än sådana, som enligt olycksfallsförsäkringslagen
skulle godkännas såsom olycksfall i arbete, anför försäkringsrådet:
De
olycksfall utöver olycksfall i arbete, för vilka ersättning bör utgå, skulle
närmast vara sådana, som inträffa i själva förläggningen, d. v. s. den byggnad
eller del av sådan, som upplåtits till bostad m. m., och därtill hörande
uthus samt vad man kunde kalla den egentliga gårdsplanen. Man torde böra
uppställa det kravet, att förläggningen anordnats eller anskaffats av arbetsgivaren,
även örn förläggningen endast skulle omfatta en enda man. Örn arbetsgivaren
exempelvis anskaffar den tjänstepliktige bostad i ett rum i en privat
byggnad i närheten av arbetsplatsen, skulle man kunna tala örn förläggning.
Däremot skulle icke under begreppet förläggning inbegripas, att den tjänstepliktige
själv skaffar bostad eller till äventyrs under tjänsteplikten bor i sitt
hem eller annorstädes, där han skulle hava bott oberoende av tjänsteplikten.
Vidare synes icke alla olycksfall inom förläggningen böra godtagas, utan
endast sådana, vilka kunna sägas hava något inre samband med förläggningen
och förhållandena därstädes. I likhet med förslaget finner försäkringsrådet,
att ersättning av allmänna medel hör utgå för olycksfall, som inträffa under
resan till och hemresan från orten för tjänstepliktens fullgörande, i de fall
då sådana olycksfall icke skulle godtagas såsom olycksfall i arbete enligt
olycksfallsförsäkringslagen.
Att ersättningsrätten bör omfatta även olycksfall under färd till eller från
tjänstepliktsorten finner landsorganisationen självfallet.
De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening anser, att tjänstepliktberättigad
arbetsgivare icke borde belastas med den kostnad, som en utvidgning
av begreppet olycksfall i arbete kunde medföra.
I detta sammanhang må nämnas, att riksförsäkringsanstalten i sitt yttrande
till Kungl. Majit anför, att ersättning av statsmedel i enlighet med ifrågasatta
särskilda bestämmelser endast skulle avse annan sjukdom än sådan som föranletts
av olycksfall eller åsyftades i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
I samband med frågan om utvidgad rätt till ersättning för tjänstepliktig vid
olycksfall har även behandlats spörsmålet, huruvida ersättning skall
utgå till personer, vilka enligt 2 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen
äro undantagna från ersättningsrätt enligt nämnda
lag.
22
Kungl. May.ts proposition nr 178
Försäkringsrådet påpekar att, om militärersättningsförordningeii bleve tilllämplig
å de tjänstepliktiga utan att något undantag gjordes, såsom olycksfall
under fullgörande av tjänsteplikt komme att godtagas även fall, då skada
åsamkats dylika personer. Sådana fall kunde tänkas, att en hemmavarande son
uttoges till tjänsteplikt och finge sitt arbete förlagt hos fadern såsom tjänstepliktberättigad
arbetsgivare. Skulle ersättning utgå även i sådana fall, komme
den att utgivas av allmänna medel.
Eiksförsäkringsanstalten framhåller, att dess förslag i förevarande ämne
innebure, att — med viss utvidgning av försäkringsskyddet —- bestämmelserna
i 1916 års olycksfallsförsäkringslag i övrigt skulle äga tillämpning. Därav
följde bland annat, att i 2 § 2 mom. nämnda lag avsedd familjemedlem, som utförde
arbete såsom hemmavarande hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare,
skulle vara undantagen från försäkringen, i den mån icke jämlikt 35 § i samma
lag frivillig försäkring därför tecknats av arbetsgivaren. Anstalten ville framhålla,
att betänkligheter ur försäkringssynpunkt skulle möta, därest f orsakringsinrättningarna
skulle behandla de ifrågavarande fallen av hemmavarande
olikformigt.
Statskontoret, som ansett att utförande av tjänstepliktsarbete i egenskap
av hemmavarande hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare kunde ifrågakomma
endast beträffande frivilliga, framhåller, att — då sådan tjänstepliktig
vore undantagen från olycksfallsersättning, örn icke frivillig försäkring
tecknats —- tillräckliga skäl icke förelåge att medgiva sjukersättning av statsmedel
åt sådan tjänstepliktig.
Frågan örn vilken ställning de skola intaga, som frivilligt
utföra tjänstepliktsarbete, och det därmed sammanhörande
spörsmålet om blivande författningsreglers retroaktivitet har
jämväl behandlats i de avgivna yttrandena.
Enligt de utkast till författningsbestämmelser, som fogats vid den inom
arbetsmarknadskommissionens kansli upprättade promemorian, skulle ersättning
i anledning av olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats före författningarnas
ikraftträdande, efter därom till riksförsäkringsanstalten gjord
ansökan, utgivas med tillämpning av stadgandena i författningarna.
Av vad som anförts i det föregående framgår att riksförsäkringsanstalten
i sitt yttrande till arbetsmarknadskommissionen ansett, att författningarna
icke borde givas retroaktiv verkan då tjänstepliktig frivilligt fullgjort tjänsteplikten
i förväg, under det att arbetsmarknadskommissionen intagit en motsatt
ståndpunkt.
I sitt senare yttrande anför riksförsäkringsanstalten, att, därest ersättning
skulle beredas för skada vid sådan frivillig tjänsteplikt före ikraftträdandet av
ny lagstiftning utöver förmåner enligt gällande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagar,
sådan ersättning borde utgå av statsmedel och utgivas av
riksförsäkringsanstalten.
Landsorganisationen anser, liksom arbetsmarknadskommissionen, att blivande
bestämmelser böra erhålla retroaktiv tillämplighet.
23
Kungl. Maj.ts proposition nr 178.
Försäkringsrådet anför:
Av arbetsmarknadskommissionen utfärdade tillämpningsföreskrifter tillkungörelsen
den 13 november 1942 äro icke lika detaljerat utformade beträffande
de icke frivilliga tjänstepliktiga som beträffande de frivilliga. Detta medför
att en närmare jämförelse dessa grupper emellan icke för närvarande låter
sig göra. Emellertid synes det förhålla sig så, att de frivilliga hava större möjlighet
att välja arbetsgivare och därmed även förläggningsort och på så sätt kunna
fullgöra det tjänstepliktiga arbetet under för sig gynnsammare förhållanden
än de icke frivilliga. Härigenom synas de för utvidgning av de icke frivilligas
ersättningsrätt åberopade skälen icke äga samma styrka, när det gäller de frivilliga.
Vidare synas också stora svårigheter kunna uppstå beträffande de frivilliga
vid avgörandet av frågan, huruvida olycksfall inträffat eller sjukdom
ådragits under fullgörande av tjänsteplikten. Sannolikt kan dock samma
svårigheter komma att uppstå även beträffande de icke frivilliga. Så som bestämmelserna
örn »bestyrkande av fullgjord frivillig prestation» utformats
synes man i många fall icke förrän länsarbetsnämnden granskat insända intyg
kunna fastställa, huruvida inträffat olycksfall skett under tiden för fullgörande
av tjänsteplikt eller ej. Även med beaktande av nu påtalade förhållanden synes
man dock böra tillerkänna de frivilliga samma förmåner som de icke frivilliga
och detta med hänsyn därtill, att de frivilliga just genom frivilligheten göra
samhället de största tjänsterna. Däremot — och så tyckes icke heller
kommissionen hava avsett — synas de föreslagna förmånerna icke böra gälla
den grupp personer, som i kommissionens tillämpningsföreskrifter upptagits
under C. Det kan dock anmärkas, att sådan person genom, att .anmäla sig såsom
frivillig kan förskaffa sig samma förmåner som den frivillige.
Under C i arbetsmarknadskommissionens tillämpningsföreskrifter [kommissionens
cirkulär Lan nr 93 (A G5/42) ] hava utfärdats bestämmelser för den
som på grund av att han ändock utför skogsarbete (huggning eller körning)
önskar bli undantagen från intagning till tjänsteplikt, d. v. s. skogsarbetare.
Statskontoret framhåller, att, även om statskontoret måste finna det principiellt
otillfredsställande att undantagsbestämmelserna finge retroaktiv verkan
och sålunda beredde högre ersättning även åt den, som frivilligt fullgjort
sin tjänsteplikt före de nya bestämmelsernas tillkomst, vissa billighetsskäl
emellertid syntes kunna anföras för att icke utan vidare utesluta de frivilliga
från de föreslagna förmånerna.
Emot en dylik ordning inställa sig dock betänkligheter. Sålunda är att
märka, att den ur statsfinansiell synpunkt viktigaste utvidgningen av ersättningsbestämmelserna,
nämligen rätten till ersättning för sjukdom, som de
tjänstepliktiga ådraga sig under arbetet på annat sätt än genom olycksfall,
uttryckligen motiverats med att de komme att i viss utsträckning användas till
ansträngande arbete under förhållanden, som väsentligt avveke från deras
tidigare livsföring samt att de utsattes för en betydande smittorisk genom att
sammanföras i förläggningar. I betraktande härav synes det tveksamt, huruvida
tillräckliga skäl föreligga för att medgiva här avsedd sjukersättning åt
alla dem, som frivilligt anmält sig till tjänstepliktens fullgörande. Flertalet av
dessa hava nämligen själva ordnat med såväl arbetsgivare som arbetsplats och
förläggning. Enligt statskontorets mening är det förtjänt att tagas under
närmare övervägande, huruvida icke den ifrågasatta sjukersättningen bör förbehållas
sådana vid skogsarbetet ovana tjänstepliktiga, som under mindre
gynnsamma förhållanden måst av vederbörande myndighet sammanföras i
större förläggningar. Härigenom skulle i stort sett endast undantagas med
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
skogsarbete vana och erfarna tjänstepliktiga, vilka utföra detta arbete på
samma villkor som under vanliga förhållanden. De ojämnheter och orättvisor,
som eventuellt skulle åtfölja en dylik uppdelning, torde kunna avhjälpas
genom dispensrätt för riksförsäkringsanstalten att i undantagsfall medgiva
även andra tjänstepliktiga här avsedd sjukersättning, därest särskilda skäl därtill
föranleda.
Betänkligheterna mot den föreslagna sjukersättningen och i all synnerhet
mot förslaget, att bestämmelserna härom skulle få retroaktiv verkan, göra sig
särskilt starkt gällande med hänsyn till att det i fråga örn sjukdom, som yppats
under tjänstgöringen, i anslutning till bestämmelserna i 1927 års militärersättningsförordning,
skall presumeras föreligga samband mellan sjukdomen och
tjänstgöringen. På grund härav kräves, såsom framhållits i den inom arbetsmarknadskommissionens
kansli utarbetade promemorian, mycket starka skäl
för avvisandet av ersättningsanspråk. Enligt statskontorets mening bör det
emellertid ankomma på de tjänstepliktiga att förebringa bevisning örn att sjukdomen
verkligen blivit ådragen under tjänstepliktens fullgörande. En dylik
omkastning av bevisbördan synes ämbetsverket så mycket mer motiverad, som
de tjänstepliktiga —• i motsats till de värnpliktiga — icke som regel hittills
varit underkastade läkarkontroll vare sig vid tjänstepliktens början eller under
densamma.
I detta sammanhang må — gentemot vad statskontoret sålunda anfört —
omnämnas, att enligt av arbetsmarknadskommissionen utfärdade bestämmelser
den som anmält sig till fullgörande i förväg av tjänsteplikt för män, födda
år 1923, skall avgiva särskild förklaring rörande hälsotillståndet å särskild
blankett. Blanketten insändes till vederbörande länsarbetsnämnd och granskas
därvid av läkare, som i vissa fall föreskriver läkarundersökning. Därvid
kan utrönas, huruvida den anmälde är olämplig för skogsarbete.
Jag övergår härefter till en redogörelse för vad yttrandena innehålla rörande
frågan örn grunderna för bestämmandet av ersättningsbeloppens
storlek.
Efter att hava erinrat örn att i arbetsmarknadskommissionens promemoria
föreslagits ett generellt fixerat belopp, 2,300 kronor, såsom minimum för
arbetsinkomst (maximum vid såväl olycksfall som sjukdom 3,900 kronor)
under det att riksförsäkringsanstalten ifrågasatt en minimiarbetsförtjänst av
2,100 kronor beträffande olycksfall samt ett fixerat belopp, 1,764 kronor, jämte
30 procents dyrtidstillägg i fråga örn annan sjukdom än sådan enligt olycksfalls-
och yrkessjukdomsförsäkringslagarna anför landsorganisationen, att vad
riksförsäkringsanstalten anfört till motivering för inkomstens beräkning till
ett lägre belopp vid ersättning på grund av olycksfall icke kunde tillmätas den
vikt att promemorieförslaget borde frångås.
Statskontoret och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening samt,
såsom förut nämnts, svenska arbetsgivareföreningen förklara, att minimiarbetsförtjänsten
vid tillämpning av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagama
borde bestämmas till 2,100 kronor.
För säkring srådet har ingående behandlat förevarande spörsmål samt anfört:
Vid avgörandet av frågan örn ersättningens storlek finnas flera möjligheter
att beakta. Hur man vill lösa detta spörsmål är beroende av vilka utgångspunkter
man anlägger vid frågans bedömande, hur man anser lämpligt att av
-
25
Kungl. Majlis ''proposition nr 178.
väga ersättningarna åt tjänstepliktiga skogsarbetare, å ena, samt icke tjänstepliktiga
skogsarbetare och värnpliktiga å andra sidan, samt vilka ersättningsbelopp
— då en stor del av ersättningarna komma att utgå av allmänna medel
— med hänsyn till det statsfinansiella läget anses kunna utgå.
Med den i 22 § tjänstepliktslagen uttalade principen som utgångspunkt
skulle vid olycksfall under tjänstepliktigt arbete den årliga arbetsförtjänsten
beräknas till lägst 450 och högst 3,900 kronor. Däremot föreligger med samma
utgångspunkt icke något hinder att vid sjukdom ådragen under tjänsteplikt
beräkna den årliga arbetsförtjänsten efter andra antingen förmånligare eller
oförmånligare grunder än enligt olycksfallsförsäkringslagen. Ersättning vid
sjukdom är ju en förmån, som ej tillkommer den icke tjänstepliktige skogsarbetaren.
I detta läge skulle man väl kunna tänka sig, att den årliga arbetsförtjänsten
beräknades vid olycksfall efter olycksfallsförsäkringslagens glidande
skala och vid sjukdom efter annan beräkningsgrund. Vid jämförelse
med värnpliktiga ligger det då nära till hands att vid ersättning för sjukdom
bestämma den årliga arbetsförtjänsten på samma sätt som enligt militärersättningsförordningen,
nämligen till 1,764 kronor och därå beräkna dyrtillstillägg
med 30 procent. Jämförelsen med värnpliktiga skulle egentligen leda därtill,
att beloppet 1,764 kronor även skulle gälla vid sådana olycksfall, som icke
skulle godtagas enligt olycksfallsförsäkringslagen. Emellertid synes sistnämnda
uppdelning icke tillfredsställande, utan bör för den nu ifrågavarande
mindre gruppen av olycksfall gälla samma beräkningsgrunder som vid olycksfall,
vilka inrymmas under olycksfallsförsäkringslagen. Systemet medför
emellertid, att man får olika beräkningsgrunder för elen årliga arbetsförtjänsten
när det gäller ersättning för olycksfall och när det gäller sjukdom. Vid nu
diskuterat förfaringssätt kommer ersättningen vid olycksfall under tjänsteplikt
att kunna bliva högre eller lägre än ersättningen åt värnpliktig vid
olycksfall.
Ett högt värdesättande av den föreslagna utvidgade ersättningsrätten till
tjänstepliktiga skogsarbetare i förhållande till icke tjänstepliktiga skogsarbetare,
som består i ersättning vid sjukdom och även för andra olycksfall
än som avses i olycksfallsförsäkringslagen, kunde även motivera ett frångående
av principen i 22 § tjänstepliktslagen och att nian vid såväl olycksfall
som sjukdom i likhet med vad som gäller för värnpliktiga hade ett enda
belopp för bestämmande av den årliga arbetsförtjänsten. Eör att i sådant
fall nå önskad likhet med värnpliktiga skulle man då sätta beloppet till 1,764
kronor och därjämte utgiva dyrtidstillägg med 30 procent. I detta fall kunna
ersättningarna vid olycksfall under tjänsteplikt bliva högre eller lägre än
vid olycksfall i icke tjänstepliktigt arbete.
Om man återigen icke i någon punkt vill i en för den tjänstepliktige oförmånlig
riktning frångå principen i 22 § lagen örn tjänsteplikt och även eftersträvar,
att vid olycksfall under tjänsteplikt ersättningens storlek aldrig blir
lägre än den värnpliktiges ersättning enligt militärersättningsförordningen,
kan man, även örn detta innebär ett avsteg fast i en för den tjänstepliktige
förmånlig riktning, förfara så, att boloppet av deri årliga arbetsförtjänsten
bestämmes lägst till samma belopp, som fastställts för värnpliktiga. Förfar
man på detta sätt kan ersättning vid olycksfall under tjänsteplikt bliva högre
än vid olycksfall under värnpliktstjänstgöring och i icke tjänstepliktigt skogsarbete.
Skulle man härjämte anse det önskvärt eller nödigt, att beräkningen av
den årliga arbetsförtjänsten skor efter samma grunder vid olycksfall och sjukdom
kan man slutligen förfara så, att den årliga arbetsförtjänsten även vid
sjukdom ådragen under tjänsteplikt beräknas efter samma glidande skala
som vid olycksfall. Härvid kommer således även vid sjukdom ådragen under
26 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
fullgörande av tjänsteplikt ersättningen att kunna bliva högre än till värnpliktig.
Vid valet mellan de nu sist diskuterade båda möjligheterna synes enligt
försäkringsrådets mening bärande skäl kunna åberopas för dem båda.
Vid olycksfall under tjänsteplikt, som omfattas av olycksfallsförsäkringslagen,
komma vid höjning av minimum och bibehållet maximum för den årliga
arbetsförtjänsten arbetsgivarens premieavgifter att öka. Detta innebär i
princip, att arbetsgivarna i viss mån komma att belastas med utlägg för de
tjänstepliktigas ökade förmåner. Kiksförsäkringsanstalten har i denna del
icke framställt någon erinran. Skulle icke heller de ömsesidiga försäkringsbolagen
och arbetsgivarsammanslutningarna framställa någon erinran häremot
har försäkringsrådet icke anledning att i en premieökning se hinder för
genomförande av nu diskuterat förfaringssätt.
Det bör även erinras örn, att dyrtidstillägg å ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen
icke utgå vid olycksfall, som inträffat efter ingången
av år 1941.
Kommissionen har åtminstone till en början ansett minimum vid bestämmandet
av den årliga arbetsförtjänsten för tjänstepliktig böra fastställas
såväl vid olycksfall som sjukdom till 2,300 kronor, vilket belopp utgör 1,764
kronor med tillägg av 30 procent. Detta medför, örn en tjänstepliktig tillerkännes
livränta, att han —- även örn dyrtidstillägget för värnpliktiga skulle
i en framtid bortfalla — framgent kommer att få behålla sitt dyrtidstillägg,
enär detsamma inarbetats i den årliga arbetsförtjänsten. Detta skulle således
kunna innebära en ytterligare förmån åt den tjänstepliktige i förhållande till
den värnpliktige. För att i viss mån utjämna denna olikhet skulle man kunna
ifrågasätta att icke höja beloppet 1,764 kronor med så mycket som 30 procent
utan exempelvis med 20 procent, vilket skulle motsvara det av riksförsäkringsanstalten
föreslagna beloppet 2,100 kronor, och låta detta gälla såsom
minimum såväl vid olycksfall som vid sjukdom. Anses icke såsom tidigare
diskuterats hinder möta att beräkna den årliga arbetsförtjänsten efter olika
grunder vid olycksfall och vid sjukdom, skulle vid olycksfall den årliga
arbetsförtjänsten kunna bestämmas till lägst 2,100 kronor och vid sjukdom
endast till 2,100 kronor eller endast till 1,764 kronor samt i sistnämnda fall
dyrtidstillägg utgå efter 30 procent eller 20 procent vid sjukpenning och livränta.
En annan lösning vore också att vid olycksfall bestämma minimum
till 1,764 kronor och vid sjukdom bestämma arbetsförtjänsten till endast
1,764 kronor samt vid sjukdom utgiva dyrtidstillägg med 30 procent d. v. s.
i likhet med värnpliktiga eller med 20 procent. Vid olycksfall under tjänsteplikt
kunde man då (i särskild författning) föreskriva, att den tjänstepliktige
vid olycksfall skulle under samma tid som värnpliktig erhålla så stort dyrtidstillägg
å sjukpenning och livränta, att, i det fall att den årliga arbetsförtjänsten
icke uppginge till 1,764 kronor ökat med 30 eller 20 procent, d. v. s.
2,300 eller 2,100 kronor, dyrtidstillägget skulle täcka vad som fattades för
att sjukpenningen skulle uppgå till 4 kronor 50 öre eller 4 kronor om dagen
och livräntan till samma belopp som efter en årlig arbetsförtjänst av 2,300
respektive 2,100 kronor.
Förhåller det sig så, att män födda år 1923 komma att fullgöra sin tjänsteplikt
under våren 1943 men sin värnplikt först under år 1944 således ett
år senare, synes även detta förhållande kunna motivera, att minimum för den
årliga arbetsförtjänsten beträffande tjänstepliktiga icke sättes till så högt
belopp som av kommissionen först föreslagna 2,300 kronor.
Vid fastställande av ett högre minimibelopp för den årliga arbetsförtjänsten
vid tjänsteplikt bör detta icke heller sättas så högt, att större
Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 27
skiljaktighet uppstår i förhållande till de belopp, vartill ifrågavarande 20-åringars arbetsförtjänst vanligen uppgår.
Eörsäkringsrådet avslutar sin utredning på denna punkt med att framhålla,
att det ställde sig vanskligt för rådet att göra ett bestämt uttalande
för den ena eller andra lösningen av spörsmålet örn ersättningens storlek. De
slutligen avgörande synpunkterna vore av den art, att det icke syntes tillkomma
försäkringsrådet att göra en avvägning dem emellan.
Tre ledamöter av försäkringsrådet1 anföra beträffande frågan örn ersättningsbeloppen,
att det säkerligen för de tjänstepliktiga skulle komma att
framstå såsom oförståeligt och godtyckligt, örn vid olycksfall den årliga
arbetsförtjänsten skulle beräknas upp till ett belopp av 3,900 kronor men vid
sjukdom endast till ett fixt belopp av exempelvis 2,100 kronor. Med hänsyn
härtill borde samma grunder gälla för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten
vare sig det vore fråga örn ersättning för olycksfall eller sjukdom.
Enligt 22 § lagen örn tjänsteplikt skulle beträffande olycksfall gälla
olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser; vid sjukdom ådragen under tjänsteplikt
borde alltså samma bestämmelser tillämpas. Minimum för den årliga
arbetsförtjänsten borde dock fastställas till 2,100 kronor.
Beträffande den av riksförsäkringsanstalten ifrågasatta särskilda
karenstiden å förslagsvis sex dagar under förutsättning att de tjänstepliktiga
därunder i annan ordning på statens bekostnad erhölle ungefärligen
motsvarande ersättningar anför statskontoret, att de skäl, som anförts för
detta förslag, visserligen vore beaktansvärda. Statskontoret befarade dock,
att den förordade ersättningen av statsmedel i annan ordning skulle komma
att medföra ett icke oväsentligt bestyr, varigenom fördelarna med den föreslagna
karenstiden skulle avsevärt begränsas. Enligt statskontorets mening
syntes samma karenstid böra gälla som i militärersättningsförordningen och
ersättning sålunda utgå endast för så vitt sjukdomen varat under mer än
tre dagar.
Försäkringsrådet framhåller, att det — därest ej alla tjänstepliktiga
erhölle ersättning av statsmedel »i annan ordning» oberoende av frågan örn en
ådragen sjukdoms samband med tjänstepliktens fullgörande — vore olämpligt,
örn frågan örn sambandet skulle komma att slutligen avgöras förutom
av försäkringsrådet även av annan myndighet.
Yad angår det tekniska genomförandet av den utvidgade ersättningsrätten
för tjänstepliktiga har, såsom i det föregående närmare angivits,
i den inom arbetsmarknadskommissionens kansli utarbetade promemorian
framlagts tre alternativ, betecknade I, II och III.
Beträffande valet dem emellan anför försäkringsrådet:
I sitt yttrande synes riksförsäkringsanstalten föreslå, att icke endast den
kostnad, som föranledes av ett förhöjt minimum å beloppet av den årliga
arbetsförtjänsten skulle bekostas genom premier av den tjänstepliktberättigade
arbetsgivaren, utan även de kostnader, som föranledas av, att såsom 1
1 Herrar Haynez, Lindahl och Aman.
28
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
olycksfall under tjänsteplikt jämväl godkännas vissa andra olycksfall än
sådana, som ingå under olycksfallsförsäkringslagen. Kommissionen däremot
Ilar föreslagit, att dessa olycksfall skulle ersättas helt av statsmedel och utan
någon ökad premiekostnad för arbetsgivarna.
Örn förslaget att vid tjänsteplikt i skogsarbete utgiva ersättning såväl
för sjukdom som i viss omfattning för andra olycksfall än sådana, som omfattas
av olycksfallsförsäkringslagen, godkännes samt tillika godkännes, att
både vid olycksfall enligt olycksfallsförsäkringslagen och vid de olycksfall,
som icke ingå under nämnda lag, samma (och eventuellt förhöjt) minimum
skall gälla för den årliga arbetsförtjänsten, synes det av kommissionen framförda
andra alternativet böra komma i fråga. Vid genomförandet av detta
alternativ kommer vid yrkessjukdom och olycksfall, som ingå under olycksfallsförsäkringslagen,
ersättningen att regleras av riksförsäkringsanstalten
eller det ömsesidiga försäkringsbolag, där den tjänstepliktberättigade arbetsgivaren
har sina arbetare försäkrade. I alla andra fall kommer ersättningsfrågan
att regleras endast av riksförsäkringsanstalten.
Statskontoret anser, att, på de skäl riksförsäkringsanstalten anfört, företräde
bör givas åt alternativet II.
Även de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening finner detta alternativ
vara det lämpligaste och förklarar sig icke vilja uttala några betänkligheter
i anledning av den ökning av ersättningarna, som uppkomme därigenom
att viss minimiarbetsförtjänst fastställdes jämväl för ersättningar enligt
olycksfallsförsäkringslagen.
Landsorganisationen uppgiver sig sakna anledning att taga ställning till
de tre alternativen i vidare mån än att landsorganisationen understryker
angelägenheten av att en sådan form valdes, som, utan eftergivande av arbetsgivarnas
bidragsskyldighet för olycksfallsförsäkringen, icke onödigt komplicerade
och försenade skaderegleringen.
Situationen på bränsleförsörjningens område blev under sistlidna höst
sådan, att Kungl. Majit fann erforderligt att, med stöd av lagen örn tjänsteplikt,
föreskriva skyldighet för varje svensk man, som är född år 1923, att i
enlighet med de föreskrifter, som statens arbetsmarknadskommission meddelar,
antaga och utföra sådant arbete i skogsbruk eller torvhantering, som
hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva. Arbetsskyldigheten gällde
även sådant arbete, som erfordras för inkvartering och utspisning av dem,
vilka sysselsättas med arbete av nyss angivna beskaffenhet.
Enligt de regler för ordnandet av tjänstepliktsarbetet, vilka utformades i
samband med tillkomsten av nyssnämnda bestämmelser, skulle de tjänsteplikt^
registreras i sammanhang med att de under innevarande år inskrevos
till värnpliktstjänstgöring. Avsikten var, att huvuddelen av de tjänstepliktiga
skulle uttagas till skogsavverkning. Uttagningen skulle för det stora flertalet
av de tjänstepliktiga verkställas snarast efter registreringen. Undantagna från
intagning till tjänsteplikt skulle endast de vara, som ändock sysselsattes i
skogsarbete och i av arbetsmarknadskommissionen bestämd ordning styrkte,
att de under viss tid utfört sådant arbete.
29
Kungl. May.ts proposition nr 178.
Möjlighet bereddes emellertid för män, som tillhörde förutnämnda årsklass,
att fullgöra sin tjänsteplikt i förväg. Det skulle ske genom skogsavverkning.
Anmälan till sådant frivilligt arbete skulle äga rum senast den 31 december
1942. Av förut lämnade uppgifter framgår, att ett mycket stort antal ynglingar
begagnat sig av berörda möjlighet. De frivilliga utgöra inemot hälften av hela
årsklassen. De flesta frivilliga förklarade sig vilja utföra avverkningsarbetet
hos av dem själva anvisade arbetsgivare, som hade produktionsplikt sig ålagd,
under det att endast omkring 40 procent av de frivilliga begärde att genom
den offentliga arbetsförmedlingens försorg få arbetsgivare och arbetsplatser
anvisade åt sig.
Enligt tjänstepliktslagens 22 § skall i fråga örn tjänstepliktigs anställning
hos tjänstepliktberättigad arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag, avtal
eller sedvänja gäller för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Härmed
torde, såvitt angår ersättningar i anledning av olycksfall eller sjukdom, icke
hava avsetts annat än att tillförsäkra de tjänstepliktiga i varje fall vanligen utgående
förmåner. Yad sålunda stadgats innebär i förevarande avseende, att
bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och den därmed sammanhörande
1929 års lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar bliva tillämpliga.
Beträffande innehållet i dessa lagar hänvisar jag till den närmare redogörelse
därför, som lämnats i det föregående. Jag vill emellertid erinra därom,
att ersättning enligt dessa lagar icke utgår i anledning av sjukdom, som icke
förorsakats av olycksfall och som icke heller är att hänföra till i 1929 års lag
angivna yrkessjukdomar.
Arbetsmarknadskommissionen har i sin nu föreliggande framställning anfört,
att bestämmelserna i de nyssnämnda lagarna icke kunde anses bereda
tjänstepliktiga med sådant arbete, varom i förevarande fall vore fråga, tillräckligt
försäkringsskydd, därest de skulle drabbas av olycksfall eller sjukdom.
Nu ifrågavarande tjänstepliktiga vore — främst på grund av de förhållanden,
under vilka deras tjänstepliktsarbete skulle utföras, men därjämte med hänsyn
därtill, att de allra flesta av dem vore ovana vid arbetet — enligt kommissionens-åsikt
nära jämförliga med värnpliktiga. I fråga örn de värnpliktiga gällde
enligt den s. k. militärersättningsförordningen betydligt fördelaktigare ersättningsregler,
särskilt såvitt anginge ersättning i anledning av iråkad sjukdom.
För de tjänstepliktiga borde därför genom särskild lagstiftning tillskapas
ersättningsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med militärersättningsförordningens
regler. Därigenom skulle förhållandena för de tjänstepliktiga
förbättras med avseende å såväl försäkringsskyddets omfattning som storleken
av utgående ersättningar.
I de avgivna yttrandena i ärendet hava delade meningar yppats rörande
spörsmålet, huruvida nu ifrågavarande tjänstepliktiga kunna anses så
jämställda med värnpliktiga, att särregler överhuvud äro motiverade.
Svenska arbetsgivareföreningen anser, att så ingalunda är fallet. Bärande skäl
för undantag från vanlig lagstiftning i ämnet förefunnes enligt dess mening
icke. Föreningen avstyrker därför, att speciallagstiftning tillskapas. Samma
ståndpunkt intaga vissa reservanter inom arbetsmarknadskommissionen och
30
Kungl. Majlis proposition nr 178.
försäkringsrådet. Försäkringsrådets majoritet påpekar, att enligt dess åsikt lull
överensstämmelse mellan tjänstepliktiga och värnpliktiga visserligen icke förelåge;
med hänsyn till de tjänstepliktigas ovana vid arbetet och den infektionsrisk,
som förefunnes, tillstyrktes dock, att utökade förmåner bereddes de
tjänstepliktiga. Försäkringsrådet framhåller emellertid, att man, örn ökade
förmåner bereddes nu ifrågavarande tjänstepliktiga, måste vara beredd att
lämna enahanda förmåner åt andra grupper av tjänstepliktiga, som kunde
komma att uttagas för andra ändamål. Landsorganisationen tillstyrker särbestämmelser,
under det att statskontoret förklarar, att statskontoret icke
ville motsätta sig sådana. De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening
har icke yttrat sig örn detta spörsmål.
För egen del finner jag de tjänstepliktiga av 1943 års klass, med hänsyn
till ordningen för deras uttagning, beskaffenheten och omfattningen av deras
arbete samt sättet för deras förläggning å arbetsplatserna, i princip vara så
nära jämförliga med de värnpliktiga, att jag anser mig böra föreslå, att genom
särskild lagstiftning förmåner beredas dem vid olycksfallsskada eller sjukdom,
vilka nära överensstämma med dem, som tillkomma de värnpliktiga. En särlagstiftning
synes för övrigt nödvändig även med hänsyn därtill, att nu ifrågavarande
tjänstepliktiga i avsevärd utsträckning icke tidigare haft nämnvärd
arbetsinkomst eller i varje fall icke inkomst av sådan storleksordning, att en
på densamma grundad ersättning skulle bliva skälig. Att de förbättrade förmånerna
medföra viss fördyring av hithörande produktion synes mig, i motsats
till vad i ett yttrande anförts, icke innefatta tillräckliga skäl att förmena
de tjänstepliktiga ett tillfredsställande ekonomiskt skydd mot följderna av
olycksfall eller sjukdom. Till lagstiftningens detaljer återkommer jag i det
följande. Med anledning av vissa uttalanden i ärendet vill jag emellertid i
detta sammanhang framhålla, att det förhållandet, att nu ifrågavarande tjänstepliktiga
beredas ökade förmåner, icke får tagas till intäkt för att andra tjänstepliktiga,
som vid senare tillfällen kunna komma att uttagas till arbete, skola
äga åtnjuta motsvarande förmåner.
Frågan, huruvida de särskilda förmånerna för tjänstepliktiga
skola komma även dem till godo, vilka redan fullgjort eller fullgöra
tjänsteplikten i förväg efter frivillig anmälan, har åtskilligt
diskuterats under ärendets utredning. Därvid har av statskontoret uttalats,
att det borde övervägas, örn icke sjukersättning —- som icke härrörde sig
från olycksfall och icke gällde yrkessjukdom — borde förbehållas sådana
vid skogsarbete ovana tjänstepliktiga, vilka under mindre gynnsamma förhållanden
måst av -vederbörande myndighet sammanföras i större förläggningar.
Ojämnheter och orättvisor, som eventuellt skulle följa av en dylik
uppdelning, skulle kunna avhjälpas genom en dispensrätt för riksförsäkringsanstalten.
Vidare har statskontoret ifrågasatt en omkastning av bevisbördan
beträffande orsaken till iråkad sjukdom. Det skulle således för att ersättning
skulle utgå erfordras bevisning från den tjänstepliktiges sida örn att
sjukdomen verkligen blivit ådragen under fullgörandet av tjänsteplikten.
Otvivelaktigt kunna, såsom i vissa yttranden påpekats, de tjänstepliktigas
31
Kungl. Majda proposition nr 178.
förhållanden i en del fall vara sådana, att de icke nämnvärt skilja sig från
dem, som råda i deras vanliga verksamhet och miljö. För sådana tjänstepliktiga
skulle särbestämmelser icke kunna anses befogade, i varje fall icke
i alla de hänseenden, som ifrågasatts. Att uppdraga tillförlitliga gränser
mellan olika fall är emellertid enligt min mening icke möjligt, och utvägen
att bemästra vissa svårigheter genom en dispensbestämmelse synes mig icke
tillfredsställande. Jag tillstyrker därför, att de särskilda bestämmelserna
rörande ersättning i anledning av olycksfallsskada eller sjukdom göras tilllämpliga
på samtliga tjänstepliktiga.
De särskilda ersättningsbestämmelser, som skola gälla för de
tjänstepliktiga, synas, i enlighet med vad under utredningen föreslagits,
böra innefatta utvidgningar — utöver stadgandena i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
och 1929 års lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
— därutinnan, att ersättning skall utgå dels för sjukdom, som ej förorsakats
av olycksfall eller utgör yrkessjukdom, och dels för vissa andra olycksfallsskador
än sådana, som gå in under 1916 års lag. Beträffande sjukdomar
synas bestämmelserna i militärersättningsförordningen böra äga motsvarande
tillämpning. Yad olycksfallen angår torde såsom olycksfall i arbete böra
räknas även olycksfall, som inträffa under resa från hemorten till förläggningen
vid arbetets början och återresa vid dess slut, samt därjämte sådana
olycksfall inom förläggning, vilka (utan att hänföras under 1916 års lag)
kunna sägas hava samband med förläggningen och förhållandena därstädes.
Yad som med förläggning skall avses torde böra bedömas i enlighet med vad
försäkringsrådet anfört. Ersättningar i fråga örn de fall, då olycksfalls- eller
yrkessjukdomsförsäkringslagen ej är tillämplig, synas böra utgå av allmänna
medel.
Frågan örn grunderna för bestämmandet av ersättningsbeloppens
storlek har ingående behandlats under ärendets utredning. Liksom
fallet är beträffande värnpliktiga synes det icke böra ifrågakomma att
utan ändringar tillämpa bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag.
Åtskilliga av de tjänstepliktiga torde överhuvud icke tidigare hava sysslat
med lönearbete. Ej heller synes arbetsförtjänsten i skogsarbetet, som i de
flesta fall är för den tjänstepliktige ovant, böra bestämma ersättningarnas
storlek. Av redogörelsen för arbetsmarknadskommissionens förslag och de
däröver avgivna yttrandena framgår, att ett flertal olika utvägar anvisats i
fråga om bestämmandet av särreglernas innehåll. För att dessa regler skola
bliva så enkla som möjligt och icke för de tjänstepliktiga framstå såsom godtyckliga
eller rent av oförklarliga har jag stannat för att föreslå, att samma
grunder skola gälla för beräkning av årlig arbetsförtjänst, vare sig det är fråga
örn ersättning i anledning av olycksfall eller för sjukdom. I båda fallen torde
såväl maximi- som minimibelopp böra fastställas i fråga örn arbetsförtjänstens
storlek. Maximibeloppet synes böra vara det enligt olycksfallsförsäkringslagens
regler bestämda, d. v. s. 3,960 kronor. Minimibeloppet synes mig lämpligen
kunna fastställas till 2,300 kronor, motsvarande militärersättningsförordningens
lägre fixa belopp, 1,764 kronor, jämte 30 procents dyrtidstillägg därå.
Departements
chefen.
32 Kungl. Maurts proposition nr 178.
Det må erinras att, i enlighet med vad jag i det följande ämnar föreslå, nu
ifrågavarande minimigräns genom särskilt lagstadgande kommer att gälla
även i fråga örn de genom premier från arbetsgivarna bekostade ersättningar,
vilka komma att utgå till tjänstepliktiga enligt bestämmelserna i lagarna
örn försäkring för olycksfall i arbete och örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Härefter torde till övervägande böra upptagas frågan örn den författningstekniska
lösningen av förevarande spörsmål. Arbetsmarknadskommissionen
har framlagt tre alternativ, för vilkas innebörd redogörelse lämnats i det föregående.
Författningstexter, upprättade enligt de olika alternativen, finnas
fogade såsom bilaga B till protokollet i detta ärende. Enighet synes råda
bland i ärendet hörda myndigheter och organisationer örn att alternativet II
bör föredragas framför de båda andra alternativen. Jag ansluter mig till
denna ståndpunkt.
Sålunda bör i särskild lag föreskrivas, att ersättningar enligt olycksfalls-
och yrkessjukdomsförsäkringslagarna beträffande nu ifrågavarande
tjänstepliktiga icke få bestämmas efter lägre årlig arbetsförtjänst än
2,300 kronor. På grund av denna lagbestämmelse komma de försäkringspremier,
som arbetsgivarna skola betala, att i viss mån ökas. Ökningens storlek
låter sig knappast på förhand noggrant beräkna; den synes emellertid
icke kunna bliva av särskild betydenhet. Vidare skall i en ny förordning föreskrivas,
i huvudsak, att ersättningar i anledning av sådana olycksfall eller
sjukdomar, vilka icke omfattas av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna,
skola utgivas av riksförsäkringsanstalten av statsmedel enligt grunder,
som nära överensstämma med stadgandena i militärersättningsförordningen.
Jag övergår härefter till behandling i detalj av författningsförslagen.
Departe mentsfö rslagen.
Lag med särskilda bestämmelser i fråga
om tillämpningen av lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete å vissa
tjänstepliktiga, m. lii.
Bestämmelsen örn att, i fall då olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen
är tillämplig å en tjänstepliktig, den årliga arbetsförtjänsten icke
får beräknas till lägre belopp än 2,300 kronor har — med hänsyn till bestämmelsens
tillfälliga natur — ansetts icke böra införas i 1916 års olycksfallsförsäkringslag
utan har upptagits i en särskild lag, där den influtit i första
stycket av 1 §.
I 1 § andra stycket av denna särskilda lag föreskrives, att vad i 1 §
första stycket stadgas skall äga motsvarande giltighet med avseende å tilllämpning
av yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Stadgandena i 1 § föranleda, såsom förut nämnts, förhöjning av de pre -
33
Kungl. May.ts proposition nr 178.
mier, som det åligger vederbörande arbetsgivare att betala. För att undvika
varje missförstånd angående denna skyldighet synes i en 2 § böra utsägas,
att arbetsgivaren är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete, erlägga det tillägg till försäkringsavgift, som må föranledas av tilllämpningen
av den särskilda lagen.
Denna lag synes böra träda i kraft utan dröjsmål. Den torde emellertid
icke böra göras retroaktivt gällande. Någon förhöjning av ersättningar, som
bestämmas enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen i anledning
av olycksfall eller sjukdom, som redan inträffat eller yppats, kommer
alltså icke till stånd genom förevarande lagbestämmelser. Genom utformningen
av ikraftträdelsebestämmelserna till den förordning örn ersättning i
vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,
som jag i det följande kommer att föreslå, avser jag emellertid att
ordna så, att tillägg av statsmedel skall kunna utgå i dylika fall. Då ersättning
enligt nämnda lagar beräknats å en arbetsinkomst, understigande 2,300
kronor, avses ersättning av statsmedel skola utgå med skillnaden mellan å
ena sidan ersättning, beräknad enligt förordningens bestämmelser, och å
andra sidan ersättning enligt den i det särskilda fallet tillämpade lagens
stadganden.
Förordning örn ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen
under fullgörande av tjänsteplikt. 1
1 §■
Denna paragraf motsvarar 1 och 2 §§ i det författningsutkast, som beträffande
alternativet II upptagits i den inom arbetsmarknadskommissionens
kansli upprättade promemorian.
Försäkringsrådet har beträffande 2 § i utkastet anfört, att, örn det icke
vore avsett att utgiva ersättning för samtliga olycksfall, som inträffade å
arbetsplatsen utan hänsynstagande till av vilken anledning eller i vilket
sammanhang den tjänstepliktige uppeliölle sig därstädes, i den föreslagna
texten mellan orden »tjänstepliktige» och »uppehåller» lämpligen syntes
böra intagas en begränsande bestämning, exempelvis »för sådant ändamål»
eller »i samband med utförande av tjänstepliktigt arbete».
I första stycket av 1 § har upptagits förordningens huvudbestämmelse,
att ersättning skall utgivas av statsmedel för varje olycksfallsskada eller
sjukdom, som ådragits under fullgörande av tjänsteplikt, därvid undantag
dock gjorts därutinnan, att ersättning enligt förordningen ej skall utgå, om
ersättning utgives enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen
eller i den mån motsvarande ersättning utgår enligt fiskarförsäkringsförordningen.
Undantagsbestämmelserna äro närmare utformade i 2 §.
Andra stycket av 1 § innehåller ett stadgande örn när fullgörande av
tjänsteplikt skall anses vara för handen, innefattande viss utvidgning av
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sami. Nr 178. 405 43 3
Departements
chefen.
34
Kungl. Majlis proposition nr 178.
Departements
chefen.
begreppet olycksfall i arbete på sätt närmare angivits i elen allmänna
motiveringen. Att i författningstexten lämna anvisningar rörande sambandet
mellan olycksfallet samt förläggningen och förhållandena därstädes
synes icke erforderligt. Då sådana fall givetvis kunna förekomma, i vilka
ersättning ej bör utgå, har i enlighet med försäkringsrådets förslag orden
»för sådant ändamål» inskjutits före ordet »uppehåller».
Enligt föreskrifterna i tredje stycket skola bestämmelserna i militärersättningsförordningen
gälla i fråga örn ersättningar enligt den nu föreslagna
förordningen, därest ej annat direkt angives i densamma. Detta innebär,
bland annat, att bevisbördan beträffande orsaken till iråkad sjukdom icke,
på sätt statskontoret ifrågasatt, omkastats. Av hänvisningen till militärersättningsförordningen
följer vidare, att ersättningar i princip bestämmas
av riksförsäkringsanstalten samt att försäkringsrådet har samma funktioner
med hänsyn till den nya förordningen som i fråga örn militärersättningsförordningen.
— Att i enlighet med vad riksförsäkringsanstalten ifrågasatt
införa bestämmelser örn särskild karenstid synes mig icke lämpligt.
8 §■
2 § motsvarar 3 § i promemorians författningsutkast.
Försäkringsrådet framhåller, att, örn militärersättningsförordningen — såsom
i 1 § tredje stycket föreslås — gjordes tillämplig å de tjänstepliktiga utan
att något undantagsstadgande infördes, såsom ersättningsberättigande olycksfall
rinder fullgörande av tjänsteplikt komme att godtagas även sådana fall,
då enligt 2 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen ersättning icke
skulle utgå. Beträffande innehållet i yttranden av försäkringsrådet ävensom
av riksförsäkringsanstalten och statskontoret rörande ifrågavarande spörsmål
må hänvisas till den allmänna redogörelsen för remissyttrandena.
Då ersättning enligt förordningens bestämmelser icke synes böra utgå
i sådana fall, som försäkringsrådet åsyftat, har som ett första stycke i 2 §
upptagits det stadgandet, att förordningen icke äger tillämpning å tjänsteplikt^,
vilken jämlikt 2 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete icke
är att anse såsom arbetare.
Andra stycket i 2 § av departementsförslaget skiljer sig endast i formellt
hänseende från 3 § i promemorians utkast. — Bestämmelsen att ersättning
enligt den föreslagna förordningen icke utgår, örn ersättning utgives enligt
olycksfallsförsäkringslagen, innefattar — såsom i ett yttrande anförts — jämväl
det fall, att ersättning enligt sistnämnda lag utgår på grund av frivillig
försäkring för olycksfall utom arbete. 3
3 §■
Denna paragraf är likalydande med 4 § i promemorieutkastet.
Motsvarande bestämmelse finnes i sista punkten av 20 § olycksfallsförsäkringslagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 178
35
i §■
I 5 § av promemorieutkastet linnes upptaget det stadgandet, att vad enligt
6 § militärersättningsförordningen gäller angående dagen för olycksfallet
skall, då fråga är om sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, avse dagen
för sjukdomens yppande. Motsvarande bestämmelse finnes i 2 § yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Biksförsäkringsanstalten erinrar örn att, enligt 6 § tredje stycket militärersättningsförordningen,
ersättning, varom i paragrafen vore stadgat, icke
utginge till fast anställt manskap vid försvarsväsendet, så länge anställningen
varade, samt ej heller till annan fast anställd eller värnpliktig för tid, under
vilken tjänstgöringen varade. I följd därav syntes, enligt anstaltens mening,
tjänstepliktig, som under tid för tjänstepliktens fullgörande insjuknade i
annan sjukdom än sådan, som berättigade honom till ersättning enligt
olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagarna, icke kunna anses berättigad
till ersättning för sådan sjukdom, så länge tjänsteplikten varade.
Försäkringsrådet anför, att, därest bestämmelsen i utkastets 5 § avsåge
att uttala, att jämväl vid annan sjukdom än sjukdom till följd av olycksfall
sjukpenning — om övriga villkor för erhållande av sjukpenning vore för
handen — skulle utgå från och med dagen näst efter den, då sjukdomen
yppats, ehuruväl att tjänsteplikten ännu varade, detta förhållande syntes
böra uttalas tydligare, exempelvis genom ett stadgande, att bestämmelserna
i 6 § tredje stycket militärersättningsförordningen icke skulle gälla. Försäkringsrådet
hänvisade till vad riksförsäkringsanstalten anfört.
Med anledning av de i yttrandena gjorda påpekandena har synts erforderligt
att, för vinnande av tydlighet, i 4 § direkt utsäga, från vilka tidpunkter
olika förmåner skola utgivas. Av reglernas utformning följer, att bestämmelserna
i 6 § tredje stycket militärersättningsförordningen icke bliva tilllämpliga.
3 §■
Paragrafen motsvarar 6 § i promemorieutkastet.
I enlighet med vad jag anfört i det föregående skola enhetliga regler
gälla för uppskattningen av årlig arbetsförtjänst, vare sig det är fråga örn
ersättning på grund av olycksfall eller i anledning av sjukdom, som ådragits
annorledes än genom olycksfall. Härvid skola bestämmelserna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen
tillämpas, dock med den viktiga avvikelsen, att inkomsten
icke i något fall skall uppskattas till lägre belopp än 2,300 kronor. 6
6 §■
Denna paragraf motsvarar 7 § i promemorieutkastet.
I promemorian anfördes härom:
Sjukpenning enligt olycksfallsförsäkringslagen och militärersättningsförordningen
är underkastad en begränsad differentiering efter försörjningsplikt.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
36
Kungl. Majlis proposition nr 178.
Departements
chefen.
Enligt 10 § i båda författningarna skall nämligen det avdrag å sjukpenningen
med högst hälften, som må äga rum under tid för sjukhusvård, ske med
skäligt hänsynstagande till ersättningstagarnas försörjningsplikt mot vissa
anhöriga. För tillämpningen av stadgandet i olycksfallsförsäkringslagen
hava försäkringsinrättningarna, enligt vad som inhämtats, uppställt vissa
regler. A sjukpenning enligt militärersättningsförordningen företages sålunda
enligt riksförsäkringsanstaltens praxis intet avdrag för gifta ersättningstagare
m. fl. Avdrag å sjukpenning till icke-försörjare sker enligt båda
författningarna med sli av vårdavgiften, varav följer, att avdragen variera
så avsevärt som från 75 öre till 3 kronor 50 öre för dag. En mera enhetlig
avdragsregel kan anses särskilt påkallad i förevarande sammanhang, emedan
vårdavgifterna här bliva starkt växlande till följd av att de tjänstepliktiga
förhållandevis ofta komma att vårdas som utomlänspatienter. Med hänsyn
till att sjukpenningen icke understiger 4 kronor 50 öre, har avdraget för
icke-försörjare ansetts kunna generellt bestämmas till hälften av sjukpenningen.
För säkring srådet tillstyrker 7 § i utkastet.
Mot föreliggande förslag synes anledning till erinran icke föreligga.
7 §.
Denna paragraf saknar motsvarighet i utkastet.
RiJcsförsäkringsanstalten har, såsom förut nämnts, ansett erforderligt, att
en bestämmelse intoges i den nya författningen, motsvarande 13 § andra
stycket olycksfallsförsäkringslagen och innebärande möjlighet för riksförsäkringsanstalten
att under vissa förutsättningar provisoriskt meddela beslut
om ersättning utan återbetalningsskyldighei, därest sedermera ersättning
bestämdes till lägre belopp eller funnes icke böra utgå.
Försäkringsrådet anför härom:
Stadgandet i 13 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen avser det fall,
att någon tvekan ej råder i frågan från vilken försäkringsinrättning eventuell
ersättning skall utgå, men att det är tveksamt, huruvida ersättning överhuvudtaget
skall utgå. Det kan exempelvis vara ovisst, örn en åkomma är
följd av uppgivet olycksfall eller örn ett inträffat olycksfall skall anses såsom
olycksfall i arbete eller icke. Man synes i detta stadgande icke förutsätta
den situationen, att om ett anmält olycksfall hos en arbetsgivare, som endast
har försäkring för olycksfall i arbete, icke godkännes såsom olycksfall i
arbete, ersättning ändock kan komma att utgå på grund av den skadades
anställning hos annan arbetsgivare med frivillig försäkring för olycksfall
utom arbete. I sistnämnda situation kommer tveksamheten, huruvida olycksfallet
inträffat i arbete, att samtidigt gälla frågan från vilken försäkringsinrättning
ersättningen skall utgå.
Försäkringsrådet erinrar i detta sammanhang örn vissa bestämmelser i
13 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen samt yttrar vidare:
Dessa bestämmelser avse sådana fall, då det är tydligt, att den skadade
är berättigad till ersättning för ett olycksfall men ovisst, från vilken försäkringsinrättning
— riksförsäkringsanstalten eller ömsesidigt försäkringsbolag —
ersättningen skall utgå. Det kan exempelvis vara ovisst vem som vid olyckstillfället
varit att anse såsom den skadades arbetsgivare.
Vid ersättningar till tjänstepliktiga kan det givetvis förekomma, att tvekan
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
uppstår om ersättning överhuvudtaget skall utgå av allmänna medel, t. ex.
huruvida sjukdom skall anses ådragen under fullgörande av tjänsteplikt
eller örn ett olycksfall skall anses såsom olycksfall i förläggningen. Det
kan då vara påkallat, att riksförsäkringsanstalten i den föreslagna förordningen
tillerkännes samma rätt till provisorisk skadereglering, som enligt
13 § andra stycket tillkommer försäknngsinrättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Det kan vidare mer än väl förekomma, att tvekan kan råda,
huruvida ersättning skall utgå från ömsesidigt försäkringsbolag eller av statsmedel.
I sådana fall synes riksförsäkringsanstalten i den föreslagna förordningen
böra tillerkännas samma rätt som enligt 13 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen
tillkommer anstalten. Biksförsäkringsanstalten skulle
således tillerkännas skaderegleringsrätt både enligt 13 § andra och fjärde
styckena.
I anledning av vad myndigheterna anfört har jag funnit erforderligt att Dcpartementsi
förordningen såsom en ny 7 § intaga bestämmelser, motsvarande stad- chefen.
gandena i 13 § andra och fjärde styckena olycksfallsförsäkringslagen. Särskilda
föreskrifter att riksförsäkringsanstalten skall äga återfå utgivna ersättningar
av ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, örn den ersättningsberättigade
befinnes vara försäkrad i sådant bolag, torde icke erfordras.
8 §■
8 § motsvarar samma paragraf i utkastet.
I promemorian erinras örn att, enligt den förut omnämnda kungörelsen
den 30 juni 1942, nr 678, beträffande olycksfallsförsäkringslagens tillämpning
å statsanställda arbetare gällde, bland annat, att ersättningarna skulle belasta
visst förslagsanslag och utgivas av riksförsäkringsanstalten eller i vissa
fall, efter beslut från anstalten örn ersättningsrätten och ersättningarnas art
och storlek, av respektive myndigheter, däribland domänstyrelsen (genom
jägmästarna). I utkastet hade intagits föreskrift örn motsvarande tillämpning
av bestämmelserna i 1942 års kungörelse i fråga örn den nu föreslagna
förordningen.
Stadgande av enahanda innebörd har upptagits i departementsförslaget. Departementschefen.
0 §■
Denna paragraf motsvarar 9 § i utkastet.
Försäkringsrådet påpekar, att straffbestämmelsen i 34 § olycksfallsförsäkringslagen
vid underlåtenhet av arbetsgivare eller arbetsföreståndare att
fullgöra något av vad honom enligt 21 § åligger icke medtagits.
Paragrafen synes böra kompletteras med en hänvisning även till 34 § Departementsolycksfallsförsäkringslagen.
chefen.
10 §.
Denna paragraf innehåller, liksom 10 § i utkastet, bestämmelser om i
vilken ordning tillämpningsföreskrifter skola utfärdas.
38
Kungl. Majlis proposition nr 178.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
Ilo •afträdd sebes tämmélsern a.
I enlighet nied vad förut anförts har förordningen genom ikraftträdelsebestämmelserna
gjorts tillämplig även å de fall, då olycksfall inträffat eller
sjukdom yppats före ikraftträdandet.
Förordning angående ändrad lydelse av
31 § förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) om erkända sjukkassor.
I enlighet med vad arbetsmarknadskommissionen ifrågasatt och riksförsäkringsanstalten
tillstyrkt torde 31 § andra stycket förordningen örn erkända
sjukkassor böra kompletteras så, att däri upptagna bestämmelser avse
jämväl ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande
av tjänsteplikt.
Kostnaderna för de ersättningar av statsmedel, som kunna komma att
utgå enligt de nu föreslagna bestämmelserna, synas böra belasta det under
tolfte huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till statsverket åliggande, av
andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.
Av vad i det föregående anförts framgår, att inom socialdepartementet
upprättats förslag till
1) lag med särskilda bestämmelser i fråga om tillämpningen av lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete å vissa tjänsteplikt ig a, m.m.;
2) förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen
under fullgörande av tjänsteplikt; samt
3) förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) om erkända sjukkassor.
Av dessa förslag, vilka äro av den lydelse bilaga (Bilaga A)1 till detta
protokoll utvisar, torde allenast lagförslaget vara av natur att böra underställas
lagrådets granskning.
Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över förenämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Jan-Erik Stenius.
1 De i bilagan intagna förordningsförslagen, vilka, frånsett en formell jämkning, äro
lika lydande med de vid propositionen fogade förordningsförslagen, hava här uteslutits.
Kungl. Majlis proposition nr 178.
39
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser i fråga örn tillämpningen av lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete å vissa
tjänstepliktiga, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Vid tillämpning av 9 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete å arbetare,
som skadats under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i
kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för män, födda
år 1923, skall, där den skadades årliga arbetsförtjänst understiger tvåtusentrehundra
kronor, densamma dock beräknas till detta belopp.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande giltighet med avseende
å tillämpning av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
2 §.
Arbetsgivare är pliktig att till den försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda äro försäkrade jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i
arbete, erlägga det tillägg till försäkringsavgift, som må föranledas av tilllämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, men äger icke
tillämpning, örn olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen yppats före lagens
ikraftträdande.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Utkast till författningsbestämmelser. Hilana B.
fogade till den inom statens arbets- J
marknadskommissions kansli utarbetade
promemorian. Alt. I.
Utkast
till
Förordning
om ersättning i vissa tall i anledning av kroppsskada, som drabbat
tjänstepliktig.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Där någon under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen
den 13 november 1942 (nr 878) örn tjänsteplikt för män, födda år 1923,
skadats till följd av olycksfall eller annorledes ådragit sig sjukdom, skall, med
nedan i 3 § angivna undantag, ersättning utgivas av allmänna medel.
I avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat följer
av vad nedan stadgas, bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 örn
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i
tillämpliga delar lända till efterrättelse.
2 §•
Fullgörande av tjänsteplikt skall anses vara för banden endast under tid,
då den tjänstepliktige uppehåller sig å anvisad arbetsplats eller därtill hörande
förläggningsställe eller då den tjänstepliktige är stadd på färd till eller från
arbetsplatsen eller förläggningsstället samt färden föranledes av och står i
omedelbart samband med tjänsteplikten.
3 §•
_ Ersättning enligt denna förordning utgår ej i den mån motsvarande ersättning
i anledning av olycksfallet eller sjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring
för olycksfall i arbete, lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
eller förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
4§-
Den skadade eller sjuke är skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift
av läkare, som arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren må tillkalla.
5 §■
Yad enligt 6 § ovannämnda förordning den 18 juni 1927 gäller angående
dagen för olycksfallet skall, då fråga är örn sjukdom, som icke förorsakats
av olycksfall, avse dagen för sjukdomens yppande.
6 §•
Den skadades eller sjukes årliga arbetsförtjänst beräknas efter de i 9 §
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete stadgade grunder, dock icke till
lägre belopp än tvåtusentrehundra kronor.
41
Kungl. Mcij:ts proposition nr 178.
7 §•
Beredes den skadade eller sjuke vård å sjukvårdsanstalt, skall rörande
avdrag ä sjukpenning gälla vad i 10 § ovannämnda förordning den 18 juni
1927 stadgas; dock att avdrag, där den ersättningsberättigade icke har försörjningsplikt,
som angives i sagda paragraf, göres med hälften av sjukpenningen.
8 §•
Stadgandena i kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser
örn tillämpning av lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för
olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning,
skola lända till efterrättelse jämväl beträffande tillämpning av denna förordning
å tjänstepliktiga, vilka anställts hos staten som tjänstepliktberättigad
arbetsgivare.
9 §.
Börande skyldighet för den skadade eller sjuke att lämna arbetsgivare
eller arbetsföreståndare underrättelse örn skadan eller sjukdomen samt för
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren att göra anmälan därom till riksförsäkringsanstalten
skola bestämmelserna i 20—21 §§ lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete äga motsvarande tillämpning.
10 §.
De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för denna förordnings
tillämpning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.
Denna förordning träder i kraft den 1943; och skall
ersättning i anledning av olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats
före nämnda dag, efter därom till riksförsäkringsanstalten gjord ansökan utgivas
med tillämpning av stadgandena i 1—2 och 5—8 §§.
Ålt. II.
Utkast
till
Lag
ined särskild föreskrift i fråga örn tillämpningen av 9 § lagen den 17 juni
101(1 om försäkring för olycksfall i arbete å vissa tjänstepliktiga m. m.
Härigenom förordnas som följer:
I fråga om tillämpningen av bestämmelserna i 9 § lagen den 17 juni 1916
örn försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som skadats under fullgörande
av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen den 13 november 1942 (nr 878)
örn tjänsteplikt för män, födda år 1923, skall särskilt gälla, att den skadades
årliga arbetsförtjänst icke må beräknas till lägre belopp än tvåtusentrehundra
kronor.
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning med avseende
å bestämmelserna i lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa
yrkessjukdomar.
Denna lag träder i kraft den 1943, men äger ej till
lämpning
där olycksfallet inträffat eller yrkessjukdomen yppats före nämnda
dag.
Utkast
till
Förordning
om
ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, som drabbat
tjänsteplikt^.
1—2 §§ enligt alt. I.
3§-
Ersättning enligt denna förordning utgår ej, där ersättning i anledning
av olycksfallet eller sjukdomen utgives enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Ej keller
skall ersättning enligt denna förordning utgå i den mån motsvarande ersättning
utgives enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en
särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
4—10 §§ enligt alt. I.
Denna förordning träder i kraft den 1943; och skall
ersättning i anledning av olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats
före nämnda dag, efter därom till riksförsäkringsanstalten gjord ansökan
utgivas med tillämpning av stadgandena i 1—2 och 5—8 §§, i den män icke
motsvarande ersättning utgår jämlikt i 3 § omförmälda författningar.
Alt. III.
Utkast
till
Lag
örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, som drabbat
tjänstepliktig.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Där någon under fullgörande av tjänsteplikt, varom förmäles i kungörelsen
den 13 november 1942 (nr 878) om tjänsteplikt för män, födda år 1923, skadats
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
till följd av olycksfall eller annorledes ådragit sig sjukdom, skall ersättning
utgivas av allmänna medel.
I avseende å ersättning enligt denna lag skola, där ej annat följer av vad
nedan stadgas, bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.
2 §•
Motsvarar 2 § i alt. I.
3-8 §§.
Motsvarar 4—9 §§ i alt. I.
9 §•
Ersättning enligt denna lag utgår ej i den mån motsvarande ersättning
utgives enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.
10 §.
Såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för ersättningar enligt denna
lag i anledning av olycksfall samt för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens
verksamhet skall annan tjänstepliktberättigad arbetsgivare än
staten till riksförsäkringsanstalten erlägga ett belopp, motsvarande i 15 §
första stycket lagen örn försäkring för olycksfall i arbete avsedd försäkringsavgift
samt i 16 § första stycket samma lag omförmäld tilläggsavgift. De
närmare grunderna för bidragets bestämmande fastställas av Konungen.
Av denna lag föranledda kostnader skola i övrigt bestridas av statsmedel.
11 §•
Beträffande olycksfall eller sjukdom, varå bestämmelserna i denna lag äro
tillämpliga, skola bestämmelserna i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
eller lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar icke äga tillämpning.
12 §•
Motsvarar 10 § i alt. I.
Denna lag träder i kraft den 1943; och skall ersätt
ning
i anledning av olycksfall, som inträffat eller sjukdom som yppats före
nämnda dag, efter därom till riksförsäkringsanstalten gjord ansökan utgivas
med tillämpning av stadgadena i 1—2 och 4—8 §§, i den mån icke motsvarande
ersättning utgår jämlikt i 11 § omförmälda lagar.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 178.
Utdrag av ''protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd
den 15 mars 1943.
Närvarande:
justitieråden Alsén,
Lind,
regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.
Enligt lagrådet den 10 mars 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 26
februari 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag med särskilda bestämmelser i fråga om tillämpningen av lagen
om försäkring för olycksfall i arbete å vissa fjänstepliktiga, m. m.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet Sven Björkholm.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Kungl. Maj:ts proposition m 178.
45
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 mars 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Mölter, Sköld, Eriksson,
Bagge, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 15 mars
19413 avgivna utlåtande över det den 26 februari samma år till lagrådet remitterade
förslaget till lag med särskilda bestämmelser i fråga om tillämpningen
av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete å vissa tjänstepliktig a,
m. m.
Föredraganden erinrar örn att statens arbetsmarknadskommission föreslagit,
att Kungl. Majit skulle utverka riksdagens medgivande, att föreskrifter
finge utfärdas örn utbetalning av familjetillägg till tjänstepliktig,
varom nu vore fråga, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som
tillämpas beträffande familj etillägg till tjänstepliktig under tiden för tjänstepliktens
fullgörande. Föredraganden förordar bifall till detta förslag.
Föredraganden hemställer härefter, att förutnämnda lagförslag, som av
lagrådet lämnats utan erinran, måtte — efter vidtagande av vissa redaktionella
jämkningar — jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Tillika hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte
dels förelägga riksdagen till antagande de inom socialdepartementet upprättade
förslagen till
1. förordning örn ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada,
ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, samt
2. förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni
1931 (nr 280) örn erkända sjukkassor,
dels ock föreslå riksdagen medgiva Kungl. Majit att bemyndiga statens
arbetsmarknadskommission att till ersättningsberättigad tjänstepliktig, varom
nu är fråga, utbetala familj etillägg i huvudsaklig överensstämmelse med
de grunder, som tillämpas beträffande familjetillägg till tjänstepliktig under
tiden för tjänstepliktens fullgörande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Sven Bucht.