Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
1
Nr 176.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående åtgärder för
främjande av linodlingen m. m.; given Stockholms
slott den 5 mars 1943.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
A. Pehrsson-Bramstorp.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
5 mars 1943.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,
Gjöres, Ewerlöf.
Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och folkhushållningsdepartementen
anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet PehrssonBramstorp.
Genom beslut av 1940 års lagtima riksdag (prop. nr 132; r. skr. nr 171)
medgavs att lån till anläggande av lin- och hampberedningsanstalter finge
beviljas från hemslöjdslånefonden. Till förstärkande av fonden anvisades för
budgetåret 1940/41 å kapitalbudgeten ett reservationsanslag å 300,000 kronor.
Riksdagen medgav tillika, att viss garanti finge lämnas rörande priserna
för frö av oljelin. De ändrade bestämmelserna rörande lån från hemslöjdslånefonden
utfärdades genom kungörelse den 21 juni 1940 (nr 605).
Bihang till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 176.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
1940 års urtima riksdag (prop. nr 51; r. skr. nr 67) anvisade å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1940/41 till hemslöjdslånefonden ett reservationsanslag
av 1,500,000 kronor. I samband härmed beslöts tillika att lämna
linodlingen ytterligare stöd genom prisgaranli. Enligt detta beslut skulle priset
på linhalm under treårsperioden 1941—43 för kvalitetsklass I garanteras
utgöra 80 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd, dock
med den begränsning att statligt stöd icke skulle utgå med högre belopp än
200 kronor per hektar spånadslin. Vissa jämkningar i bestämmelserna om
lån godkändes även av riksdagen. Kungörelse härom utfärdades den 22 november
1940 (nr 952).
Vid 1941 års riksdag (prop. nr 333; r. skr. nr 501) medgavs, att för uppförande
av lin- och hampberedningsverk statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
skulle kunna lämnas. Å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42 anvisades dels för sistnämnda ändamål ett reservationsanslag av
500,000 kronor och dels såsom förstärkning av hemslöjdslånefonden ett reservationsanslag
av 1,500,000 kronor. Tillika medgav riksdagen, att prisgaranti
för hamphalm finge lämnas. Detta beslut innebar, att priset på
hamphalm under femårsperioden 1942—1946 för kvalitetsklass I garanterades
utgöra 50 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd,
dock med samma begränsning som beslutats i fråga om linhalm. I anslutning
till detta beslut utsträcktes tiden för garantien för linhalm t. o. m. år 1946.
Vissa ändringar skulle även genomföras i fråga om bestämmelserna rörande
lån från hemslöjdslånefonden. Kungörelser utfärdades sedermera den 13 mars
1942 dels beträffande dessa ändringar (nr 152) och dels angående statsbidrag
för anläggande av lin- och hampberedningsanstalter (nr 153).
Innevarande års riksdag (prop. nr 2; r. skr. nr 20) har å tilläggsstat till
riksstaten för budgetåret 1942/43 anvisat dels till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Bidrag till lin- eller hampberedningsanläggningar ett reservationsanslag
av 800,000 kronor och dels till Hemslöjdslånefonden ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor.
Med skrivelse den 6 november 1942 har statens livsmedelskommission överlämnat
en av statens linnämnd den 30 oktober 1942 dagtecknad framställning,
vari linnämnden hemställt dels att maximibeloppet för det statsbidrag, som
under vissa förhållanden kunde komma att utgå för att möjliggöra för lin-och
hampberedningsanstalterna att utbetala fastställt garantipris för lin- respektive
hamphalm, finge höjas från 200 kronor till 450 kronor per hektar, dels
ock att den av 1941 års riksdag beslutade prisgarantien för lin- och hamphalm
finge utsträckas att gälla till och med år 1950.
Sedermera har livsmedelskommissionen med skrivelse den 12 februari 1943
överlämnat en framställning från riksförbundet lin och hampa. I denna
framställning har hemställts om anslag av 40,000 kronor att användas till
avlöning av viss personal, som är avsedd att biträda linberedningsverken,
samt till resekostnader åt denna personal ävensom till vissa försöks- och
konstruktionsarbeten. Linnämnden har biträtt framställningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
3
Linnämnden har därefter i skrivelse den 25 februari 1943 hemställt, att
Kungl. Majit måtte medgiva att av priskontrollnämnden medgivet tilläggspris
av 5 öre per kilogram linhalm, tillhörande kvalitetsklass I, av 1942 års
skörd finge inräknas i garantipriset för linhalm.
I skrivelsen den 30 oktober 1942 har linnämnden till upplysning rörande
omfattningen av linodlingen år 1942 samt det sannolika
fiberutbytet därav vid beredningsanstalterna i Laholm,
Hybo, Växjö och Kristinehamn intagit följande uppgifter.
Linberedningsanstalt i |
Odlingsareal (avrundade tal) hektar |
Sannolik ton |
Rötad tåga ton |
Rötade blånor ton |
Grön- beredd tåga ton |
Grön- beredda blånor ton |
Laholm ............ |
1,000 |
3,000 |
24 |
30 |
216 |
270 |
Hybo.............. |
300 |
900 |
72 |
90 |
— |
— |
Växjö.............. |
450 |
1,350 |
108 |
135 |
— |
— |
Kristinehamn ...... |
400 |
1,200 |
96 |
120 |
— |
— |
Summa |
2,150 |
G,450 |
300 |
375 |
216 |
270 |
I anslutning till denna tablå har linnämnden anfört, att en förutsättning
för uppgifternas riktighet vore att de under uppförande varande beredningsanstaltema
i Växjö och Kristinehamn kunde iordningställas planmässigt.
Vid sina beräkningar hade linnämnden utgått från en hektarskörd frörepad
linhalm av 3,000 kilogram samt ett utbyte vid såväl rötning som grönberedning
av högst 8 procent tåga och 10 procent blånor.
Till belysande av linberedningsverkens avverkningskapacitet
under år 1943 har i linnämndens förevarande skrivelse upptagits
följande tablå.
Linberedningsanstalt |
Odlingsareal (avrundade tal) hektar |
Sannolik ton |
Rötad tåga ton |
Rötade blånor ton |
Grön- beredd tåga ton |
Grön- beredda blånor ton |
Laholm ............ |
1,000 |
3,000 |
24 |
30 |
216 |
270 |
Hybo .............. |
500 |
1,500 |
120 |
150 |
— |
|
Växjö.............. |
1,000 |
3,000 |
240 |
300 |
_ |
_ |
Kristinehamn ...... |
1,000 |
3,000 |
240 |
300 |
_ |
_ |
Gimo .............. |
500 |
1,500 |
120 |
150 |
_ |
_ |
Svalöv ............ |
65 |
200 |
16 |
20 |
— |
— |
Summa |
4,065 |
12,200 |
760 |
050 |
216 |
270 |
I anslutning till tablån har linnämnden framhållit, att för närvarande funnes
tre linberedningsanstalter i verksamhet, nämligen i Laholm, Hybo och
Svalöv, varjämte två nya anstalter vore under uppförande i Växjö och Kristinehamn.
Dessutom hade för kort tid sedan bildats Uppsala—Stockholms
läns linodlareförening, som hade för avsikt att uppföra en beredningsanstalt
i Gimo.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Efter att ha redogjort för de hittills vidtagna åtgärderna för linodlingens
befrämjande har linnämnden rörande behovet av ytterligare
stödåtgärder anfört följande.
Trots vidtagandet av betydande stödåtgärder blev intresset för spånadslinodlingen
1942 icke det väntade. Delta berodde sannolikt i viss utsträckning
på att linberedningsanstalterna icke hunnit utbyggas i tillräcklig omfattning
men framför allt på den omständigheten, att spånadslinodlingen är
mycket arbetskrävande, vilket torde lia avskräckt många odlare. På grund
av knappheten på arbetskraft vid jordbruket är införandet av odling av en
för större delen av nu verksamma jordbrukare ny, arbetskrävande växt förenad
med stora svårigheter och därför ej särskilt lockande, örn icke ett i förhållande
till övrig växtodling särskilt förmånligt pris erbjudes för den nya
växten. Då priset på linhalm redan från början avvägdes så, att nettoinkomsten
per arealenliet av linodling skulle bliva ungefär densamma som av rågodling,
och spånadslinet därigenom infördes i den allmänna prisskalan för
jordbruksprodukter, har någon stimulans i form av ett i förhållande till övrig
växtodling speciellt högt pris på linhalm icke förekommit. Även det betydande
ekonomiska ansvaret för linberedningsanstalterna i form av odlarnas
andelsteckningar i linodlareförening m. m. har i vissa fall motverkat en
utökning av linodlingen. Därtill kommer, att medlemmar i linodlareförening
enligt för dessa gällande stadgar måste förbinda sig att odla lin på viss bestämd
areal under en tid av minst fem år.
Skall ökad utbyggnad av linberedningskapaciteten kunna åstadkommas,
synas därför ytterligare åtgärder erforderliga. Dylika åtgärder böra i görligaste
mån utformas så, att jordbrukarna få en försäkran om, att statsmakterna
anse en betydande linodling önskvärd, även sedan handelsförbindelserna
med linexporterande länder återupptagits. Därigenom få jordbrukarna
större trygghet för i linberedningsanstalt och i för linskörden nödvändiga
uppryckningsmaskiner m. m. investerat kapital. Det erfordras ett betydande
rörelsekapital för linodlareförening — minst 150,000 kronor — vid verksamhetens
början. Därtill komma kostnader för inköp av linuppryckningsmaskiner
m. m. För 1,000 hektars odling erfordras 20 till 30 linuppryckningsmaskiner
till ett pris av för närvarande 5,500 kronor per styck eller
sammanlagt 110,000—165,000 kronor. Visserligen kunna lån motsvarande
80 procent av sistnämnda belopp erhållas ur jordbrukets maskinlånefond,
men härför erfordras betryggande säkerhet. Trots att lån och bidrag av
statsmedel kunna erhållas med belopp motsvarande 100 procent av totalkostnaden
för uppförande av beredningsanstalt och erforderlig maskinell utrustning,
måste alltså odlarna själva ansvara för betydande belopp. Anskaffandet
av nödvändigt start- och rörelsekapital och kapital till inköp av linuppryckningsmaskiner
är särskilt för vissa föreningar, där styrelsen icke
ansett sig kunna ikläda sig personlig ansvarighet för lån av erforderlig storlek,
förenat med betydande svårigheter. Risk föreligger därför att linberedningsanstalter
icke kunna komma till stånd på därför önskvärda platser på
grund av brist på start- och rörelsekapital. Det kan icke heller anses rättvist,
att för framskapande av en för landets beredskap nödvändig odling enskilda
personer skola påtaga sig betydande ekonomiska risker utan erforderlig
garanti från statens sida.
Linodlingen och i samband härmed även linberedningsmöjligheterna måste
ökas väsentligt, därest det oundgängligen nödvändiga behovet av linfiber skall
kunna tillgodoses. Det gäller därför att avgöra huru stor linodling, som bör
eftersträvas, samt att därefter försöka få till stånd erforderligt antal linberedningsanstalter.
Den linareal, som sålunda anses önskvärd, förutsättes sedan
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
komma att bibehållas även efter krigets slut och betraktas såsom normal linodling
inom landet. Bliva jordbrukarna övertygade örn statsmakternas avsikt
att vidtaga åtgärder för bibehållande av viss årlig odling av lin inom landet,
torde svårigheterna alt få till stånd erforderliga beredningsanstalter för beredning
av skörden från ifrågavarande areal minskas.
I fråga örn den omfattning, vari linodlingen bör komma
till stånd har linnämnden anfört.
För tillgodoseende av landets normala fredsbehov av linfiber åtgå omkring
24,000 ton frörepad linhalm. Då emellertid viss import av linfiber ibland kan
vara önskvärd ur olika synpunkter, synes den inhemska odlingen under normala
förhållanden icke helt böra täcka behovet av lin. Enligt linnämndens
uppfattning synes den s. k. normala linodlingen med anledning av det anförda
böra begränsas till omkring 7,000 hektar, och linberedningskapaciteten
utbyggas härefter. Med den medelskörd, som enligt senaste årens erfarenhet
kan påräknas i Sverige — omkring 3,000 kilogram frörepad linhalm
per hektar — skulle från en spånadslinareal på omkring 7,000 hektar kunna
påräknas i runt tal 21,000 ton halm. För beredning härav erfordras fjorton
skäktturbiner. Linberedningskapaciteten inom landet synes därför med det
snaraste böra utbyggas härefter. Utöver redan förefintliga eller under byggnad
varande beredningsanstalter bör därför exempelvis anstalten i Laholm
kunna utökas med två nya skäktturbiner eller ock en ny beredningsanstalt
uppföras i Skåne. Vidare bör örn möjligt beredningsanstalten i Hybo förses
med ytterligare en skäktturbin, och den planerade anstalten i Gimo eventuellt
förses med två turbiner, örn intresset för linodling inom dess odlingsområde
skulle visa sig vara så stort, att 1,000 hektars odling kan uppnås. Därjämte
böra linberedningsanstalter med en turbin kunna uppföras inom vartdera
Östergötlands samt Västerbottens eller Västernorrlands län. Eventuellt skulle
en anstalt i Östergötland i stället för anstalten i Gimo kunna förses med två
skäktturbiner. örn icke detta utbyggnadsprogram skulle kunna realiseras på
förut föreslagna platser, bör givetvis annan förläggningsort kunna ifrågakomma.
Efter denna utbyggnad av beredningsanstalterna skulle enligt vad linnämnden
uppgivit de kvantiteter linhalm och linfiber kunna produceras inom landet,
vilka framgå av den å nästa sida intagna tabellen.
Linnämnden har såsom motivering för förslagen örn ändrade
garantibestämmelser uttalat följande.
Kostnaderna för en linberedningsanstalt jämte rötningsanläggning för 1,000
hektars odling, vilken areal ur driftsekonomisk synpunkt anses eftersträvansvärd,
uppgingo vid tidpunkten för införandet av prisgarantien på linhalm
till i runt tal 800,000 kronor. Med nuvarande priser på byggnadsmaterial och
maskiner samt arbetskostnader m. m. kostar emellertid en dylik beredningsanstalt
sammanlagt 1,300,000—1,600,000 kronor, beroende på vilken beredningsmetod,
sorn användes. Vid en dylik anstalt kan beredas en linhalmskörd
av 3,000,000 kilogram från 1,000 hektars odling. Enligt gällande bestämmelser
erhållas 85 procent eller 1,105,000 respektive 1,360,000 kronor som lån
från hemslöjdslånefonden. Den årliga amorteringen kommer, sedan amorteringstiden
enligt beslut av 1941 års riksdag minskats från 15 till 5 år, att
uppgå lill 221,000 respektive 272,000 kronor motsvarande 7.4 respektive 9.1
öre per kilogram halm, varvid förutsättcs, atl fri avskrivning medgivcs under
amorteringstiden. Med en kostnad av sammanlagt 800,000 kronor för en
6
Kungl. Maj:ts proposition m 176.
Linberedningsanstalt |
Odlingsareal (avrundade tal) hektar |
Sannolik ton |
Hotad tåga ton |
Rotade blånor ton |
Grön- beredd tåga ton |
Grön- beredda blånor ton |
Laholm ev. jämte |
2,000 |
6.000 |
240 |
300 |
240 |
300 |
Hybo .............. |
1,000 |
3,000 |
240 |
300 |
||
Växjö.............. |
1,000 |
3,000 |
240 |
300 |
_ |
|
Kristinehamn ...... |
1,000 |
3,000 |
240 |
300 |
||
Gimo ........ |
500 ev. 1,000 |
1,500 ev. 3,000 |
120 ev. 240 |
150 ev. 300 |
||
Östergötland........ |
500 ev. 1,000 |
1,500 ev.3,000 |
120 ev. 240 |
150 ev. 300 |
||
Västerbotten el. Väs-ternorrland ...... |
500 |
1.500 |
120 |
150 |
||
Summa |
7,000 |
21,030 |
1,440 |
1,800 |
240 |
300 |
linberedningsanstalt skullehögsta lånebeloppet uppgå till 680,000 kronor och
arsamortering vid femton ars amorteringstid till cirka 45,000 kronor motsvarande
1.5 öre per kilogram linhalm. Om hänsyn tages såväl till de avsevärt
okade anläggningskostnaderna, sedan statsmakterna fattade beslut om prisgarantien
på linhalm, som den förkortade amorteringstiden, ha anstalternas
driftskostnader ökat med 5.9—7.6 öre per kilogram till beredning mottagen
linhalm. Som förut nämnts har statsgarantien för priset på linhalm maximerats
till p00 kronor per hektar, vilket innebär, att det högsta statsbidrag, som
kan utgå till en linberedningsanstalt med nämnda odlingsareal på 1,000 hektar,
uppgår till 200,000 kronor, motsvarande 6.7 öre per kilogram linhalm.
Av de anförda beräkningarna framgår alltså, att maximigränsen för prisgarantien
bör höjas till minst 428 kronor eller avrundat 450 kronor per hektar,
för att ifrågavarande garanti skall få i huvudsak samma betydelse för linodlingen
som fallet var vid tidpunkten för införandet av densamma. Samma
förhållanden gälla även för hampberedningslån.
Prisgarantien för linhalm gäller under femårsperioden 1942—1946. För de
linberedningsanstalter, som påbörjats under innevarande år, och beträffande
vilka någon del av beviljat lån från hemslöjdslånefonden lyftats imder år
1942, kommer amorteringen icke att påbörjas förrän år 1944. Sista amorteringen
skall sålunda erläggas år 1948. Till de nya linberedningsanstalter och
den utbyggnad av vissa äldre beredningsanstalter, som kunna komma att påbörjas
under budgetåret 1943/44, kommer sannolikt även att sökas och beviljas
lån från nämnda lånefond. Om första delen av sistnämnda lån lyftes
först under år 1944, börjar amorteringen för dessa från och med år 1946 och
pågår till och med år 1950. Med hänsyn till att den årliga amorteringen å lånen
utgör en avsevärd del av anstalternas driftskostnader, synes en sådan förlängning
av garantitiden nödvändig, att amorteringen kan hinna slutföras
före utgången härav.
Linnämnden har därefter berört frågan om tryggande av avsättningen av
lintåga och linblånor inom landet efter krigets slut. Nämnden har emellertid
ansett denna fråga böra bliva föremål för särskild utredning av sakkunniga.
Beträffande liampodlingen har linnämnden framhållit, att redan
1942 hade arealen hampa uppgått till omkring 2,000 hektar, som vid en beräknad
medelskörd per hektar av 5,500 kilogram halm ansetts vara önskvärd
i Sverige. Då denna medelskörd emellertid ännu icke uppnåtts, och då hampberedningsverkens
beredningskapacitet möjliggjorde bearbetning av en större
7
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
kvantitet än som förut angivits, borde en utökad odling år 1943 eftersträvas.
Enligt linnämndens mening gällde i huvudsak detsamma, som förut anförts
rörande den korta amorteringstidens inverkan på linberedningsanstalternas
möjlighet att i konkurrens med importerad vara betala odlarna garanterat
pris för linhalmen, även i fråga örn hampberedningsanstalterna.
I skrivelsen den 25 februari 1943 har linnämnden anfört följande.
Genom beslut den 27 januari 1942 har statens priskontrollnämnd medgivit,
att linberedningsanstalterna för linhalm av 1942 års skörd skulle äga
rätt utbetala ett tillägg av 5 öre per kilogram utöver det av staten fastställda
garantipriset för linhalm klass I. Statens linnämnd har med anledning härav
medgivit linberedningsanstalterna att för orötad, frörepad, lufttorr halm,
tillhörande kvalitetsklass I, av 1942 års inhemska linskörd betala ett pris
av 25 öre per kilogram (80 procent av priset på rågkärna + 5 öre). Samtidigt
meddelades, att förutsättningen för att detta pristillägg skulle få utbetalas
var, att vederbörande anstalt icke komme att begära statsbidrag för
inköp av linhalmen. Skulle så vara fallet finge endast det av statsmakterna
fastställda garantipriset utbetalas, enär detta pris lägges till grund för beräkning
av eventuellt statsbidrag för förevarande ändamål.
Följden härav har blivit, att vissa beredningsanstalter, som ännu icke hunnit
färdigställas eller under år 1942 endast haft en mindre linodling och därför
icke kunnat utnyttja hela sin beredningskapacitet, äro tveksamma, om
de skola kunna undvika att begära statsbidrag för odlingen under sagda
år och anse sig därför icke kunna till odlarna utbetala högre pris för linhalmen
än gällande garantipris. Detta gäller bland annat Hälsinglands linodlareförenings
beredningsanstalt i Hybo. Enligt till linnämnden lämnade
uppgifter uppgick halmskörden hos dess leverantörer till i medeltal 3,200
kilogram per hektar under år 1942. Halmen har på grund av väderleksförhållandena
i kvalitetshänseende varit sämre än normalt och därför i genomsnitt
kunnat hänföras endast till klass II, vilket innebär, att odlarna enligt
gällande garantipris erhålla i medeltal 17 öre per kilogram halm. Därtill
kommer, att frosten inträffade så tidigt, att fröskörden till huvudsaklig del
blev förstörd. Inkomsten av frö uppgår därför till blott 100—125 kronor
per hektar i stället för en normalinkomst av 500 kronor per hektar med nu
rådande priser på linfrö. Då den därav förorsakade, väsentligt minskade
bruttoinkomsten av linodlingen föranletts av orsaker, varöver odlarna icke
kunnat råda, synes skäligt, alt det av priskontrollnämnden godkända pristillägget
utgår även till här ifrågavarande linodlare. Liknande förhållanden
kunna komma att gälla för beredningsanstaltema i Växjö och Kristinehamn,
vilka beräknas komma att påbörja sin verksamhet under första halvåret av
1943.
Riksförbundet lin och hampa har såsom motivering för sin framställning
anfört följande.
Förbundet, sorn är en sammanslutning av landets lin- och hampberedningsverk,
har ansett dess viktigaste uppgifter under kommande år vara att ^överensstämmelse
med stadgarna främst sprida upplysning och bedriva rådgivning
angående produktionen och beredningen av textilfiber samt framförallt
verka för kvalitetsförbättringar av framställda produkter. Därjämte
är förbundets uppgift bl. a. att driva propaganda för ökad odling av spånadsväxter,
så alt de nu under utbyggnad varande beredningsverken kunna
erhålla de odlingsarealer för vilka verken utbyggts.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Förbundet har klart för sig att dessa uppgifter för framtiden helt måste
hestridas av törbundel självt. De beredningsverk som förbundet skall betjäna
kunna dock ej beräknas lia de ekonomiska möjligheterna att bestrida
kostnaderna för en sådan verksamhet i år, innan verken ännu kommit igång
och innan verken ännu lia några inkomster eller, där de kommit igång, arbeta
nied helt naturliga hegynnelsesvärigheter. Samtidigt är det just under de
enskilda verkens första verksamhetsår som det är av avgörande betydelse
att ali tänkbar hjälp kan stå till verkens disposition, så att verksamheten från
början blir rätt inriktad.
För att kunna fylla här föreslagna uppgifter har förbundet tänkt sig anställandet
av erforderlig personal i överensstämmelse med nedanstående.
En tekniker, med uppgift att stå de olika beredningsverken
till tjänst med råd och anvisningar i tekniska
problem, att ständigt följa utvecklingen av de
olika verkens produktion samt bedriva de försök som
verksamheten visar ha särskild aktualitet.......... Årslön 12,000
En maskininstruktör, med uppgift att biträda vid
maskinernas montering och verkens igångsättande
samt att lära upp den erforderliga maskinpersonalen.
Maskininstruktören skall helt tillbringa sin tid i de
olika beredningsverken..........................
En odling skonsulent, med uppgift att helt ägna sig
åt aktuella odlingsfrågor och handha all försöksverksamhet
på det odlingstekniska området ..........
Rese- och traktamentskostnader beräknas till ....
Försöksomkostnader och konstruktionsarbeten,
lågt räknat ....................................
6,000
8,000
10,000
4,000 40.000.
Elärjämte har förutsatts att de olika beredningsverken skola bidraga med
övriga kostnader i samband med verksamheten, vilka kostnader beräknas
uppgå till minst samma belopp enligt erfarenhet från nu igångvarande verk.
Linnämnden har yttrat bland annat följande.
Då blott två beredningsanstalter hunnit påbörja sin verksamhet, har riksförbundet
hittills endast erhållit bidrag från dessa anstalter, övriga under
uppförande varande lin- och hampberedningsanstalter torde komma att börja
sin verksamhet först under innevarande år. Då bidrag från lin- respektive
hampodlareförening icke kan påräknas, förrän vederbörande förenings
beredningsverk börjat sin verksamhet och försäljning av den beredda varan
blivit möjlig, torde riksförbundet tidigast under senare delen av år 1943
eller första halvåret 1944 erhålla bidrag från samtliga föreningar. För att
förbundet skall kunna fylla sin uppgift som rådgivande och vägledande organ
för odling och beredning av lin och hampa, synes det nödvändigt, att
erforderlig personal med det snaraste ställes till förbundets förfogande. Bidrag
av statsmedel synes därör vara nödvändigt, om riksförbundet redan under
innevarande år skall kunna fylla sin uppgift i önskvärd omfattning. Redan
tidigare ha statsmedel ställts till förfogande för organisationsverksamhet
på jordbruksområdet. Även örn det av riksförbundet lin & hampa begärda
anslaget icke är avsett att uteslutande användas till bestridande av
kostnader för organisationsarbete utan huvudsakligen för produktionsbefrämjande
åtgärder på lin- och hampodlingens område, är det synnerligen
önskvärt, att medel ställas lill förfogande för ändamålet. Förbundets verksamhet
måste anses hava stor betydelse för spånadsväxtodlingen och dess
verksamhet på lin- och hampberedningens område motsvarar i stort sett
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
de organisationers verksamhet, för vilken ovannämnda statsbidrag beviljats.
Statens livsmedelskommission har i förenämnda skrivelser, varmed linnämndens
och riksförbundets framställningar överlämnats, tillstyrkt förslagen.
Livsmedelskommissionen har framhållit, att, därest prisgarantien på linhalm
utsträcktes att gälla till och med år 1950, och ett statligt fastställande
av rågpriset icke skulle komma att ske under hela denna tid, justering av bestämmelserna
givetvis borde företagas, sa att priset pa linhalm sattes i motsvarande
relation till det på annat sätt konstaterade priset pa ragkärna.
över linnämndens framställning den 30 oktober 1942 ha infordrade yttranden
avgivits av statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statens
industrikommission och statens priskontrollnämnd. Kommerskollegium
har jämväl överlämnat yttranden av textilrådet och svenska lin-, jute- och
hampindustriföreningen 1939.
I yttrandena ha delade meningar kommit till uttryck beträffande linnämndens
förslag. Sålunda ha kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och statens
industrikommission icke ansett en så stark höjning av maximibeloppet för
statsgarantien, som linnämnden föreslagit, vara erforderlig. Kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen ha i stället förordat, att maximibeloppet fastställdes
till 350 kronor per hektar, medan industrikommissionen tillstyrkt
en höjning av garantien för linodlingen till 430 kronor per hektar. Statens
priskontrollnämnd har beträffande linodlingen icke funnit anledning till
erinran mot linnämndens ifrågavarande förslag; beträffande hampodlingen
har priskontrollnämnden ansett en höjning av maximibeloppet till 350 kronor
per hektar kunna godtagas.
Statskontoret har framhållit, att de av statsmakterna vidtagna åtgärderna
för att stimulera linodlingen inom landet måste betecknas såsom osedvanligt
förmånliga för företagarna. Då nu ifrågasattes en ytterligare utvidgning
av statens understödjande verksamhet på detta område utöver vad som beslutats
vid 1940 års urtima och 1941 års riksdagar, har ämbetsverket ansett
sig ånyo böra framföra ett tidigare uttalat önskemål, att förutsättningarna
för effektiv medverkan från linneindustriens sida upptoges till mera ingående
övervägande. Statskontoret har emellertid ansett, att maximigränsen
för prisgarantien utan att syftemålet med linnämndens framställning därigenom
motverkades, kunde fixeras till lägre belopp än nämnden föreslagit.
Vad angår linnämndens förslag om utsträckning av nu gällande prisgaranti
att gälla till och med år 1950 lia kommerskollegium och lantbruksstyrelsen
tillstyrkt detta förslag. Statens priskontrollnämnd bär ansett, att
garantien borde gälla under så lång tid, som atginge för återbetalning av
erhållet statslån till den beredningsanstalt, till vilken odlarna vore anslutna,
dock längst till och med utgången av år 1950. Statens industrikommission
har icke kunnat tillstyrka någon ändring i nu gällande garantibestämmelser
för hampodlingen.
Ur yttrandena må i övrigt anföras följande.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 176.
Kommerskollegium har rörande frågan om utvidgning av linodlingen
anfört bland annat.
På sin tid beräknade 1938 års jordbruksutredning, att landets normala råvarubehov
av lin skulle kunna täckas från en odlingsareal av cirka 7,000
hektar. För beredning av linhalmen från nämnda areal ansågos 25 anstalter
med en kapacitet av vardera omkring 1,000,000 kilogram halm per år vara
erforderliga. Kostnaden härför beräknades till 40,000 kronor per anstalt eller
tillhopa 1,000,000 kronor. Linnämnden beräknar för närvarande, att ett
större linberedningsverk för rötat lin bör lia en ungefärlig kapacitet av
3,000,000 kilogram linlialm per år, varvid anläggningskostnaden skulle komma
att uppgå till i runt tal 1,500,000 kronor. För beredning av skörden från
7,000 hektar eller 21,000,000 kilogram linhalm skulle sålunda erfordras 7
större beredningsverk nied en sammanlagd kostnad av omkring 10,000,000
kronor. Vid ett fullföljande av den av linnämnden förordade utbyggnadsplanen
skulle således kostnaderna för linberedningen stiga till omkring tio
gånger det belopp, som beräknades av 1938 års jordbruksutredning. De förutsättningar,
man från början utgått ifrån vid bedömandet av lönsamheten
för en inhemsk linodling, ha sålunda högst väsentligt förändrats. Härigenom
lia också allt större krav kommit att ställas på staten för stödjande av ifrågavarande
odling.
Under 1943 beräknas sammanlagt 5 större linberedningsverk vara färdigbyggda
och kunna mottaga linhalm från en odlingsareal av omkring 4,000
hektar, motsvarande mellan 55 och 60 procent av landets beräknade normala
behov. De erfarenheter, som hittills vunnits från beredningsverken i
Laholm och Hybo, kunna emellertid ännu knappast betecknas som tillfredsställande.
Utsikter lära dock finnas att medelst en skonsammare maskinell
behandling av linhalmen, särskilt i fråga örn skäktningen, erhålla
icke blott ett högre totalt fiberutbyte utan även ett större utbyte av lintåga
i förhållandena till linblånor.
Med hänsyn sålunda till att erfarenheterna från den hittillsvarande linberedningen
icke äro odelat gynnsamma, samt att kostnaderna för linberedningsverken
för närvarande äro mångdubbelt större, än man förut räknat
med, ävensom att statligt stöd i relativt stor omfattning anses erforderligt
för att även framdeles kunna upprätthålla den inhemska linodlingen och linberedningen,
finner kollegium anledning att fortfarande mana till försiktighet
i fråga om inrättandet av flera större linberedningsverk. Innan ytterligare
och mera gynnsamma erfarenheter föreligga från såväl linodling som
linberedning, anser sig därför kollegiet för närvarande icke kunna tillstyrka
linnämndens utalade önskemål om utvidgning av linodlingen till att omfatta
en areal av 7,000 hektar.
Lantbruksstyrelsen har härom yttrat.
Det synes tveksamt huruvida en odling och beredning av lin i av linnämnden
föreslagen omfattning omedelbart kan åstadkommas med nuvarande
statliga åtgärder. Beräkningarna rörande behovet av statligt stöd åt linoch
hampodlingen ha hittills åtskilliga gånger fått göras till föremål för förnyad
prövning. Det synes därför icke osannolikt, att även de beräkningar,
som nu kunna göras, icke äro slutgiltiga i fråga om vare sig kostnaderna för
uppförandet av ytterligare beredningsanstalter eller prisstödet för lin- och
hamphalm utan att ökat statligt stöd kan bliva erforderligt för uppnående
av önskat resultat. Såsom lantbruksstyrelsen redan i utlåtande den 29 juli
1941 angående åtgärder för befrämjande av inhemsk linodling framhållit,
kan det ifrågasättas, huruvida det icke kan bliva nödvändigt, att, därest en
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
11
inhemsk linproduktion av den omfattning linnämnden förordat anses oundgängligen
böra åstadkommas inom den närmaste tiden, staten i viss utsträckning
låter kontraktsodla lin och själv uppför erforderliga beredningsverk,
vilka senare evenluellt kunde överlåtas på lämpliga odlarorganisationer.
Ur kostnadssynpunkt torde delta icke heller ställa sig mindre fördelaktigt
för staten än att utlämna bidrag och lån till hela anläggningskostnaden
för beredningsverken samt vid behov utbetala bidrag i form av pristillägg
för att möjliggöra lånens återbetalning.
Statens industrikommission har däremot icke haft något att erinra mot
linnämndens förslag örn en utökning av linodlingen till / ,000 hektar, vilken
areal i stort sett motsvarade såväl normalbehovet som det nuvarande minimibehovet.
I detta sammanhang har kommissionen framhållit, att den av
linnämnden föreslagna kapaciteten hos beredningsanstalterna kunde uppnås
vid körning i två skift. Vid en hastigt uppkommande behovsökning,
till exempel i krigsfall, torde anstalterna kunna köras i tre skift, varigenom
kapaciteten sannolikt kunde ökas med omkring 25 procent.
I fråga örn den statliga garantien har kommerskollegium
framhållit.
Kollegium anser sig kunna biträda förslaget örn utsträckning av garantitiden
till och med år 1950. I fråga örn den begärda höjningen av maximigarantien
från 200 till 450 kronor per hektar finner kollegium en sådan höjning
knappast vara helt erforderlig. Enligt inhämtade uppgifter lära beredningskostnaderna
för rötat lin för närvarande uppgå till 24 öre per kilogram
halm, och fiberutbytet kunna uppskattas till 8 procent tåga och 10 procent
blånor (i prishänseende omräknat till tågautbyte 13 procent). Vid ändrade
förhållanden på världsmarknaden beräknas, att priset å god lintåga samt
beredningskostnaderna komma att nedgå till 1 krona 75 öre per kilogram
respektive 20 öre per kilogram. Vid ett pris å rågkärna av 18 öre per kilogram
skulle linodlaren enligt gällande prisgaranti erhålla 14.4 öre per kilogram
linhalm, varför i detta fall ett statsbidrag bleve erforderligt med 14.4—
2.75= 11.65 öre per kilogram (175 X 0.13 — 20 = 2.75) eller 349 kronor 50
öre per hektar. Visserligen kunna angivna priser tänkas komma att variera
och bland annat världsmarknadspriset på lintåga gå ner ytterligare något,
men å andra sidan torde man, som redan förut antytts, kunna räkna med, att
fiberutbytet ej oväsentligt skall kunna öka. Kollegium finner därför, att tillräckliga
skäl för närvarande knappast föreligga för en höjning av ifrågavarande
maximibelopp till mer än 350 kronor per hektar.
Lantbruksstyrelsen bär i detta ämne anfört.
Mot förslaget örn utsträckning av den statliga garantien för lin- och hamphalm
intill utgången av år 1950 synes enligt ämbetsverkets mening intet vara
att erinra.
Däremot anser lantbruksstyrelsen tveksamt, huruvida en så stark höjning
av maximibeloppet för statsgarantien, som linnämnden föreslagit, kan anses
erforderlig. Visserligen torde en höjning av detta maximibelopp icke innebära
någon risk för att priserna på lin- och hamphalm skulle komma att
bliva oskäligt höga jämfört med den allmänna prisnivån för jordbruksprodukter,
då garantipriserna äro bestämda i visst förhållande till inlösningspriset
för råg. Å andra sidan synes höjningen vara av mindre betydelse för
stimulerandet av odlingsintresset. Härvidlag torde garantiprisets höjd vara
mera utslagsgivande. 1 detta sammanhang må anmärkas, atl nämnden vid
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
sina beräkningar icke .synes hava tagit hänsyn till att, samtidigt med införandet
av högst femårig återbetalningstid för lin- och hampberedningslån,
möjlighet att erhålla statsbidrag utan återbetalningsskvldighet med 15 procent
av anläggningskostnaderna tillkommit.
Enligt linnämndens beräkningar skulle under den tid av fem år, då statslånen
återbetalas, amorteringskostnaderna för en linberedningsanläggning
för en odlingsareal av 1,000 hektar uppgå till 9.1 öre per kilogram av den
linhalm, som kan heredas vid anläggningen. Med det maximibelopp för statsgarantien
av 450 kronor per hektar, som linnämnden ansett erforderligt,
skulle statsbidraget vid en normalskörd av 3,000 kilogram per hektar kunna
uppgå till 15 öre per kilogram linhalm. Vid lägre hektarskörd, som .sannolikt
ej sällan förekommer, skulle bidraget kunna bliva i motsvarande grad
högre per kilogram halm. Eventuellt utgående statsbidrag skulle således icke
endast behöva motsvara amorteringskostnaderna för anläggningen. Vid ett dylikt
bidrag av 15 öre per kilogram skulle staten utöver det belopp, som erfordras
för att täcka amorteringskostnaderna, behöva tillskjuta ytterligare
(15.0 — 9.1 =) 5.9 öre per kilogram linhalm för att odlaren skulle erhålla den
skäliga ersättning, som garantipriset torde få anses utgöra. Detta synes innebära,
att staten, även sedan anläggningarna slutamorterats, skulle behöva träda
emellan med avsevärda belopp för att linodlingen skulle bliva lönande
jämfört med andra odlingar.
Vid nuvarande inlösningspris för råg, 25 kronor per 100 kilogram, utgör
garantipriset för linhalm av kvalitetsklass I 20 öre per kilogram. Därest beredningsverken
befinnas icke kunna till odlaren erlägga ett pris motsvarande
garantipriset, utgår skillnaden såsom statsbidrag, dock, såsom förut anförts,
begränsat till visst belopp per hektar räknat. Enligt linnämndens föreliggande
förslag till dylikt maximibelopp kan statsbidrag beräknas bliva erforderligt
med — vid normalskörd — intill 15 öre per kilogram linhalm eller
75 procent av ersättningen till odlaren. Vid ett inlösningspris för råg av 18
kronor 75 öre per 100 kilogram, vilket motsvarar ett garantipris för linhalm
av klass I av 15 öre per kilogram, skulle ett utbetalande av så högt pristilllägg,
som av linnämnden ansetts kunna bliva erforderligt, innebära, att den
av ett beredningsverk utvunna betalningen för tåga och blånor befunnits endast
täcka beredningskostnaderna och verkets övriga omkostnader.
Av det berörda beräkningssättet för statsbidraget till pristillägg för linhalm
framgår, att detta pristillägg är beroende icke endast av det pris, som linneindustrien
betalar för lintåga och linblånor utan även av beredningsverkens
driftkostnader. Ett allt för rundligt tilltaget maximibelopp för sistnämnda
statsbidrag skulle kunna medföra risk för att de ekonomiska förutsättningarna
för uppförande och drivande av dylika anstalter komme att te sig så
gynnsamma, att planläggningen av uppförandet och driften icke komme att
ske med den ekonomiska omsorg och det förutseende, som äro nödvändiga
förutsättningar för att verksamheten skall lyckas. Om en allt för betydande
del av ansvaret gentemot odlarna skulle övertagas av staten, kunde befaras,
att intresset från företagsledningens sida för effektivast möjliga nedbringande
av driftskostnaderna skulle slappna. Lantbruksstyrelsen förutsätter, att
det pris beredningsverken beräknas kunna betala odlarna för linhalmen bestämmes
särskilt för varje beredningsverk. Detta torde vara ofrånkomligt,
emedan de olika beredningsverken komma att ha slutamorterat anläggningskostnaderna
vid olika tidpunkter och även i övrigt på grund av mer eller
mindre gynnsamma förutsättningar kunna ha olika stora kostnader. Ett dylikt
förhållande torde dock även bidraga till att, så länge statsgarantien finnes,
minska ansträngningarna för nedbringande av kostnaderna.
Vad förut anförts rörande linberedning torde principiellt gälla jämväl beträffande
hampberedning.
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
Sådant statsbidrag till pristillägg för lin- och hamplialm, varom bär är
fråga, torde icke med nu utgående stöd fran statens sida vid beredningsanläggningarnas
uppförande bellö va beräknas komma draga under nuvarande
handelsavspärrning med åtföljande höga priser på lin- och liampberedningens
produkter. Vid en ändring av dessa förhallanden torde trugan örn stödet
åt spånadsväxtodlingen ändock böra upptagas till omprövning.
Vid den omfattning av odlingen av lin och hampa, som linnämnden anser
önskvärd, skulle staten, bortsett från utgående understöd till beredningsanstalternas
uppförande, efter höjning av maximibeloppet för garantien enligt
nämndens förslag till 450 kronor per hektar, binda sig för en årlig utgift
av intill 4,050,000 kronor.
Enligt linnämndens beräkningar uppgå de årliga amorteringskostnaderna
för en linberedningsanstalt för 1,000 hektars linodling under den tid, då statslånen
skola återbetalas, till 272,000 kronor, motsvarande ett belopp av 272
kronor per hektar. Lantbruksstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida det icke kan
anses tillfyllest, om maximibeloppet per hektar för ifrågavarande statsgaranti
tillsvidare fastställes till förslagsvis 350 kronor. Även med ett garantibelopp
av denna storlek synas de ekonomiska risker, som odlarna ikläda sig
vid uppförandet av de dyrbara beredningsanläggningama, till stor del ha
överflyttats på staten, varjämte beredningsverken ändock skulle kunna erhålla
bidrag till förulom amorteringskostnaderna en viss del av övriga beredningskostnader.
Även för hampodlingens vidkommande torde nämnda
maximibelopp under nuvarande förhållanden vara tillfyllest.
Uppmärksammas bör, att de beredningsverk, som slutamorterat anläggningskostnaderna
före garantitidens utgång, icke synas böra tillgodonjuta garanti
intill hela det fastställda maximibeloppet efter amorteringstidens slut,
utan endast med så stor del därav, som kan anses motsvara andra kostnader
än amorteringskostnader, eller enligt förut gjorda beräkningar (350 — 272 =)
omkring 78 kronor per hektar.
Statens industrikommission har yttrat följande.
Prisen på lin och hampa torde för närvarande vara sådana, att beredningsanstalterna
kunna beräknas erhålla sina kostnader täckta och dessutom
betala odlarna de fastställda garantiprisen för halmen. Skulle under
återbetalningstiden för lånen avspärrningen upphöra och prisen falla till förkrigsnivån,
lära beredningsanstaltema däremot icke kunna betala det garanterade
priset för halmen. Det fallet får icke anses helt uteslutet, alt priset a
lin sjunker till sådan nivå, att beredningsanstaltema äro ur stånd att lämna
någon som helst betalning för linhalmen, i vilket fall den maximala statsgarantien
kan behöva tillgripas. Risken för att detta skall inträffa är självfallet
större vid en 5-årig återbelalningstid än vid en 15-årig. Likaså är det odiskutabelt,
att stegringen av anläggningskostnaderna medfört en motsvarande ökning
av nämnda risk. Då den nu gällande begränsningen av slatsgarantien till
200 kronor för hektar tydligen fixerats under andra och för beredningsanstalterna
gynnsammare förutsättningar, enligt vilka anstalterna skulle varit
i stånd att erbjuda åtminstone någon betalning lör halmen, synes det skäligt,
alt maximigaranlien liöjes med belopp som, på säll linnämnden angivit, motsvarar
beredningsanstalternas ökade driftkostnader. Maximigarantien synes
dock ej böra avrundas till högre belopp än 430 kronor per hektar.
Kommissionen finner det likaledes skäligt att garantitiden utsträckes över
hela amorteringstiden för beredningsanstalternas lån. De beredningsanstalter,
som hädanefter skola anläggas, hinna icke återbetala lånen före den nu
gällande garantitidens utgång, medan delta torde vara fallet med de anstalter
som nu liro i drift. Kommissionen får sålunda tillstyrka afl garantien ål de
14
Kungl. Majlis proposition nr 176.
till viss beredningsanstalt anslutna odlarna erhåller en varaktighet som svarar
mot återbetalningstiden för beredningsanstaltens statslån, dock längst till
och med utgången av år 1950. För en generell utsträckning av garantitiden
till och med utgången av år 1950 synas icke tillräckliga skäl lia förebragts.
Det torde icke heller tillkomma kommissionen att bedöma huruvida och på
vad sätt ett eventuellt statsstöd för linodlingen bör utgå efter det beredningsanstalterna
återbetalat sina lån.
Linnämnden har anfört, att samma skäl, som talade för en utsträckt garanti
för linodlingen, kunde åberopas ifråga om hampodlingen. Kommissionen
kan på grundval av det förebragta utredningsmaterialet och vad eljest
är kommissionen bekant icke dela denna uppfattning. I fråga om hampodlingen
torde nämligen garantipriset i och för sig anses tillräckligt stimulerande,
vartill kommer, att de tvenne beredningsanstalter, som tillsammans
beräknas kunna täcka landets behov av mjukfibrig hampa, redan äro under
uppförande. Garantibestämmelserna för hampodlingen ha vidare från början
baserats på förutsättningen, att beredningsanstaltemas lån skola amorteras
under fem år. Slutligen torde den kostnadsökning, som inträffat under
byggnadstiden för hampberedningsanstalterna, ha hållit sig inom vida snävare
gränser än vad fallet är med linberedningsanstaltema.
Statens priskontrollnämnd har framhållit.
Priskontrollnämnden finner det väl förenligt med uppläggningen av de
statliga stödåtgärderna, att prisgarantien för lin och hampodlarna lämnas för
hela den tid, som kräves för amorteringen av beredningsverken. Då vissa av
beredningsverken komma att vara slutamorterade före 1950, synes en generell
prisgaranti till och med detta år dock icke påkallad.
Den genom avkortning av amorteringstiden uppkomna merkostnaden för
linberedningsverken motsvarar ett belopp av 177—228 kronor per hektar, om
man räknar med en skörd av 3,000 kilogram linhalm per hektar. Priskontrollnämnden
finner därför icke anledning till erinran mot en förhöjning av
det nämnda statsbidragets maximibelopp från 200 kronor till 450 kronor.
Maximibeloppet för det statsbidrag, som kan komma att utgå för infriandet
av den hampodlingen lämnade garantien, har enligt vad linnämnden
uppgivit också i detta fall beräknats på grundval av en femtonårig amorteringstid
för beredningsverken. Då amorteringstiden fastställts till fem år,
motiverar detta en höjning av det nämnda bidraget med omkring 130 kronor
per hektar. Priskontrollnämnden har därför icke något att erinra mot att
statsbidragets maximibelopp i detta fall höjes från 200 kronor till 350 kronor
per hektar.
Beträffande riksförbundet lin och hampas framställning om statsbidrag
med 40,000 kronor har statskontoret i den 1 mars 1943 avgivet yttrande anfört
följande.
Statskontoret vill i anledning av riksförbundet lin och hampas framställning
erinra, att för innevarande budgetår under nionde huvudtiteln anvisats
ett anslag till statens linnämnd m. m. å 50,000 kronor, varav 15,000 kronor
avsetts till arvoden ävensom resekostnads- och traktamentsersättningar
åt hos linnämnden anställda tekniska experter på lin- och hampodlingens
område samt 10,000 kronor till stödjande i andra hänseenden av linodlingen.
I årets statsverksproposition lia enahanda belopp äskats även för budgetåret
1943/44 (IX H. T. p. 87). Av de hos linnämnden anställda experterna
är den ene tekniskt utbildad konsulent på linberedningens område och den
andre sakkunnig i linodlingsteknik (prop. nr 1/1942 IX H. T. p. 92). Då dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
15
experter synas lia samma arbetsuppgifter, som skulle tillkomma i förbundets
framställning omförmäld tekniker och odlingskonsulent, är alltså det nied
framställningen avsedda ändamålet i vad gäller anställandet av sakkunniga i
fråga örn linberednings- och linodlingsteknik redan tillgodosett. Anledning att
till avlöningar och reseersättningar åt de sakkunniga ställa större belopp till
förfogande än de i årets statsverksproposition äskade, kan heller icke anses
föreligga. Erinras må i detta sammanhang, att linnämnden i anslagsframställning
beträffande budgetåret 1942/43 hemställde örn anvisande av sammanlagt
23,000 kronor till kostnader för ifrågavarande sakkunniga men att, såsom
av det föregående framgår, riksdagen — i anslutning till Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt — icke beviljade högre belopp än 15,000 kronor.
Vad härefter angår utgifterna för avlönande av maskininstruktören, vilkens
tjänstgöring helt och hållet skulle fullgöras inom de olika beredningsverken,
för instruktörens resor och för försöksverksamhet m. m., anser statskontoret,
att dessa på grund av sin natur höra bestridas av linberedningsindustrien.
Utgifternas storleksordning synes ej heller vara sådan, att däri
skulle ligga ett hinder för nämnda industri att på nuvarande stadium hära
dessa utgifter. För den händelse statsmedel i någon mindre utsträckning
skulle anses böra ställas till förfogande, torde detta kunna ske inom ramen
av det belopp å 10,000 kronor, som för budgetåret 1942/43 beräknats för stödjande
av linodlingen i olika hänseenden, eller det för samma ändamål avsedda
belopp å likaledes 10,000 kronor, som ingår i det för budgetåret 1943/
44 äskade anslaget till statens linnämnd m. m.
På grund av det anförda anser sig statskontoret icke kunna tillstyrka, att
i anledning av förbundets framställnig ytterligare medel äskas av riksdagen
för linodlingens befrämjande.
Såsom framgår av vad inledningsvis anförts ha statsmakterna vid upprepade
tillfällen vidtagit omfattande åtgärder för lin- och hampodlingens stödjande
samt för underlättande av anläggandet av lin- och hampberedningsanstalter.
Därvid har bland annat prisgaranti lämnats å lin- och hamphalm.
För närvarande innebär denna garanti, att odlarna under åren 1942—46 garanteras
ett pris å lin- och hamphalm av kvalitetsklass I uppgående till 80 respektive
50 procent av inlösningspriset för råg av motsvarande års skörd.
1 anslutning härtill har emellertid föreskrivits den begränsningen, att statligt
stöd icke skall utgå med högre belopp än 200 kronor per hektar spånadslin
eller hampa. Utöver nu berörda statsgaranti ha statsmakterna lämnat bistånd
i form av statsbidrag och lån på fördelaktiga villkor till uppförande av
beredningsanstalter. Trots det stöd som sålunda lämnats odlingen har denna,
såvitt avser lin, icke erhållit den omfattning som är önskvärd med hänsyn
till landets nuvarande linbehov. Orsakerna till detta förhållande torde såsom
linnämnden framhållit vara flera. Odlingen av spånadslin är mycket
arbetskrävande och svårigheterna att erhålla arbetskraft medföra givetvis
att den obenägenhet, som jordbrukarna hysa mot en ny och arbetskrävande
växtodling, ytterligare okas. Då priset på linhalm, såsom linnämnden uttalat,
redan från början avvägdes så att nettoinkomsten per arealenhet av linodling
skulle bliva ungefär densamma som för rågodling, har icke heller
någon stimulans i form av ett i förhållande till övrig växtodling fördelaktigare
pris på linhalm förekommit. Det betydande ekonomiska ansvaret för
linberedningsanstalterna i form av odlarnas andelsteckningar i linodlareför
-
Departements
chefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
eningar m. m. samt föreningsmedlemmarnas skyldighet att odla viss bestämd
areal lin under minst fem år torde även i viss utsträckning ha motverkat en
utökning av linodlingen. En ytterligare anledning till svårigheterna att få
i gång linodlingen i önskvärd omfattning torde vara den att linberedningsanstalterna
icke hunnit utbyggas i tillräcklig omfattning.
Linnämnden har i sin nu förevarande framställning framlagt förslag i
syfte att ytterligare stimulera linodlingen ävensom odlingen av hampa. Förslagen
avse att förbättra statsgarantien för odlarna genom dels en höjning
av maximibeloppet för hektar odlad spånadslin och hampa och dels en utsträckning
av garantitiden. Såsom skäl för höjningen av maximibeloppet
för hektar har linnämnden framlagt vissa kalkyler som avse att visa att det
nuvarande maximibeloppet är för lågt för att möjliggöra amortering av linberedningsanstalterna.
Vad som anförts rörande linet har linnämnden ansett
i viss utsträckning äga motsvarande tillämpning i fråga om hampa. I
yttrandena ha meningarna varit delade rörande frågan i vilken omfattning
linnämndens förslag borde genomföras.
I likhet med linnämnden anser jag, att en ökning av odlingen av lin och
hampa bör eftersträvas. En dylik ökning synes icke vara möjlig att få till
stånd med mindre villkoren för odlingen förbättras. Denna uppfattning vinner
även stöd i de över framställningen avgivna yttrandena. Den kostnadsstegring
för beredningsverkens uppförande som ägt rum medför, att det nuvarande
maximibeloppet icke är tillräckligt för att möjliggöra den avsedda
amorteringen av verken. Vid övervägande av frågan vilken höjning av maximibeloppet
för hektar, som bör äga rum, har jag stannat för att förorda att
detta bestämmes såvitt angår linhalm till 450 kronor och i fråga om hamphalm
till 350 kronor. Genom en dylik höjning gives lin- och hampodlingen
en icke oväsentlig stimulans. Enligt min mening torde även en förlängning
av garantitiden böra ske. Genom den förskjutning i fråga örn tiden för utbyggande
av lin- och hampbercdningsverken som skett ha dessa på flera
håll ännu icke blivit färdigbyggda eller helt kommit i gång. För de odlare,
som börjat odlingen i anslutning till dessa beredningsverks igångsättande
och äro anslutna till dem, skulle den nuvarande begränsningen av garantitiden
till 1946 medföra att en del av den för verken avsedda amorteringstiden
örn fem år skulle falla utanför garantitiden. Med hänsyn härtill anser
jag i anslutning till vad i vissa yttranden förordats, att garantitiden bör utsträckas
för odlarna på det sätt att densamma omfattar fem år från det
amorteringstiden börjar för vederbörande beredningsanstalt. Dock bör garantitiden
i intet fall utsträckas längre än till 1950. Hinder torde icke böra
möta att på sätt linnämnden i sin skrivelse den 25 februari 1943 föreslagit
medgiva jämkning i garantipriset för 1942 års skörd av linhalm.
Vad angår framställningen från riksförbundet lin och hampa om statsbidrag
för anställande av viss personal m. m. torde såsom framgår av vad
statskontoret anfört de i framställningen upptagna bidragsbehoven i viss utsträckning
tillgodoses vid bifall till det anslagsäskande å 50,000 kronor, som
under punkt 87 i årets statsverksproposition, nionde huvudtiteln, för nästa
Kungl. Maj:ts proposition nr 176.
17
budgetår upptagits till statens linnämnd. Av detta belopp äro 15,000 kronor
avsedda för arvoden samt resekostnads- och traktamentsersättningar till hos
linnämnden anställda tekniska experter på lin- och hampodlingens område.
Dessa experter komma givetvis att i viss omfattning biträda även lin- och
hampberedningsindustrien. I nuvarande statsfinansiella läge anser jag mig icke
kunna tillstyrka ytterligare anslag för de ändamål, som avses med framställningen.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för stödjande
av priset på lin- och hamphalm i huvudsaklig överensstämmelse
med vad förut anförts.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet!
Siv Schimer.
Bihang till riksdagens protokoll 1943. I sami. Nr 176.
2