Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

1

Nr 164.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
statens sakrevision; given Stockholms slott den 12
mars 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12
mars 1943.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköi.d, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, förslag om inrättande av
statens sakrevision och anför därvid följande.

Inledning.

Vid anmälan inför Kungl. Majit den 28 juni 1941 av frågan om det statliga
revisionsväsendet uttalade jag — under erinran om bristen på en permanent
och allmän sakrevision inom statsförvaltningen — att denna brist
föranlett, att behovet av en mera djupgående och utsträckt ändamålsenlighetsgranskning
i rationaliseringssvfte fått tillgodoses genom tillsättande av
särskilda besparings- och organisationsberedningar. Jag anförde vidare i
detta sammanhang följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 104.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

För det fortlöpande arbetet inom statsdepartementen, och särskilt då finansdepartementet,
utgör frånvaron av ett fast organ med inriktning på en
fortgående ändamålsenlighetsgranskning en kännbar svaghet. Erfarenheten
visar, att de organisationssynpunkter som vid en sådan översyn böra hävdas
icke kunna i erforderlig grad kontinuerligt bevakas vare sig av departementen
eller av verken själva utan stöd av särskild expertis. Bristen på ett permanent
organ med sådan expertis fylles icke på ett tillfredsställande sätt av
tillfälliga utredningar, vilka icke kunna besitta den överblick eller den genom
en fortlöpande verksamhet vunna kontakt med förvaltningen, som är förutsättningen
för full effektivitet. I stället för en fortgående inre rationalisering
av förvaltningen i växelverkan mellan myndigheterna, ett fast revisionsorgan
och departementen erhålles under rådande förhållanden en ändamålsenlighetsrevision
som sker sporadiskt under trycket av särskilt framträdande
svagheter eller allmänna statsfinansiella krav.

Efter att ha framhållit att frågan örn det statliga revisionsväsendet upptagits
till behandling vid 1941 års riksdag samt att inom finansdepartementet
och besparingsberedningen övervägda eller påbörjade utredningar rörande
denna fråga ansetts böra vila i avvaktan på riksdagens ställningstagande,
anförde jag, att ärendet borde upptagas till prövning i första hand i
vad avsåge frågan om inrättande av en sakrevision. Därvid yttrade jag följande.

I statsrevisorernas berättelse och statsutskottets däröver avgivna utlåtande
lia diskuterats även andra åtgärder för en effektivisering av det statliga
revisionsväsendet än den här behandlade. Statsutskottets behandling av ämnet
utmynnar i ett förslag, att det statliga revisionsväsendet skall upptagas
till en allmän och allsidig översyn. Detta förslag har av riksdagen godkänts.
Innan reformarbetet på ifrågavarande område upptages i av riksdagen avsedd
utsträckning, synes det lämpligt att genomföra den här av mig förordade
sakkunnigutredningen av frågan örn inrättandet av en sakrevision.
Redan vid denna utredning bör dock uppmärksamhet ägnas övriga av riksdagen
berörda specialfrågor liksom över huvud hela spörsmålet om revisionsväsendets
effektivitet.

Beträffande den omförmälda frågans behandling inom riksdagen må här
följande framhållas.

I anledning av ett uttalande angående revisionsväsendets organisation i
riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse, varöver riksräkenskapsverket
avgivit utlåtande, hade statsutskottet (uti. nr 181 p. 9:o) anfört, att
vid den statliga revisionen för närvarande endast de kamerala synpunkterna
i önskvärd utsträckning tillgodosåges, medan tillräckligt organisatoriskt underlag
för sakrevision i egentlig mening saknades. Då detta innebure en
kännbar svaghet beträffande medelskontrollen, syntes det utskottet önskvärt,
att den statliga revisionen mera än hittills inriktades på en granskning
ur sakliga synpunkter. Härför erforderliga organisationsåtgärder borde bli
föremål för närmare utredning. Utskottet anslöt sig därjämte till vissa av
statsrevisorerna framställda anmärkningar, vilka syftade till en effektivisering
av nuvarande revisionsförfarande och uttalade i denna fråga följande.

Vissa av de av revisorerna framförda förslagen i syfte att åstadkomma en
effektivisering av nuvarande revisionsförfarande torde utan ytterligare ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

3

redningar kunna omedelbart genomföras. Utskottet förutsätter därför, att
dessa spörsmål av Kungl. Majit tagas under övervägande. Andra av statsrevisorerna
berörda frågor torde däremot vara av beskaffenhet att böra bliva
föremål för utredning, vilken lämpligen bör utsträckas till att omfatta en allmän
och allsidig översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet. Utskottet
vill dock redan nu som sin mening uttala, att en reform på förevarande
område icke bör rubba statsrevisorernas konstitutionella ställning eller
påkalla ändring i deras granskningsrätt.

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört och anhöll, i överensstämmelse
med utskottets hemställan, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning
i fråga örn det statliga revisionsväsendet.

På grundval av det anförande, vilket inledningsvis återgivits, bemyndigade
Kungl. Majit chefen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga
för utredning av frågan om upprättandet av en statlig sakrevision. Med
stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 10 september 1941 generaldirektören
E. R. Stridsberg, ledamoten av riksdagens första kammare, professorn
G. Andrén, bruksdisponenten B. A. F. Carleson samt ledamöterna av
riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. Hj. Svensson i Grönvik och
redaktören A. Alson Törnkvist. At Stridsberg uppdrogs att i egenskap av
ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1941 års revisionsutredning,
ha med skrivelse den 17 december 1942 efter fullgjort uppdrag överlämnat
betänkande angående inrättande av statens sakrevision (statens offentliga utredningar
1942: 57). Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits
av armé-, marin- och flygförvaltningarna, medicinalstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, 1942 års vägsakkunniga, statskontoret,
riksräkenskapsverket och statens krisrevision.

I betänkandet anför revisionsutredningen inledningsvis, att utredningen
— som enligt de givna direktiven haft att utreda frågan om upprättande av
en statlig sakrevision, varvid dock uppmärksamhet borde ägnas även åt i
omförmäldä riksdagsskrivelse behandlade specialfrågor samt överhuvudtaget
åt revisionsväsendets effektivitet — funnit sig kunna begränsa utredningen
till att omfatta enbart frågan om statlig sakrevision. Till stöd för detta ställningstagande
anföres följande.

Under fullgörandet av sitt arbete har utredningen kommit lill den uppfattningen,
alt — såsom ock torde hava förutsatts i direktiven för utredningen
— frågan örn inrättandet av en statlig sakrevision bör kunna lösas utan
att därigenom föregripes vare sig en framtida lösning av de utav riksdagen
berörda specialfrågorna eller en effektivisering i övrigt av statens revisionsväsen.
Inrättandet av en statlig sakrevision ansluter sig väl till de förutnämnda
önskemålen örn den kamerala revisionens frigörande från de nu förefintliga,
tyngande formerna. Tillkomsten av en statlig sakrevision är även enligt
utredningens åsikt att betrakta såsom ett första led i den eftersträvade
effektiviseringen av revisionsväsendet. Utredningen har under sådana förhållanden
funnit sig kunna framlägga förslag örn upprättande av en statens
sakrevision utan att därför behöva taga ställning till övriga spörsmål örn
förstärkning av det statliga revisionsväsendet.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Departements

chefen.

Såsom 1941 års revisionsutredning anfört, torde frågan om inrättande av
en statlig sakrevision kunna upptagas till behandling ulan samband med övriga
spörsmål rörande organisationen av det statliga revisionsväsendet. Ett
principbeslut örn anordnande av en särskild sakrevision kan, såsom revisionsutredningen
jämväl framhållit, betraktas som eli första led i den bl. a. av
riksdagen förordade effektiviseringen av det statliga revisionsväsendet, vilken
bör fullföljas genom en allmän översyn av den statliga revisionsverksamhetens
organisation. Den slutliga utformningen av den föreslagna sakrevisionen
blir i viss mån beroende bl. a. av resultaten av denna allmänna
översyn och av erfarenheterna av sakrevisionens samverkan med övriga revisionsorgan.
Sakrevisionen kan därför icke nu ges en fastare organisatorisk
ram än som erfordras för att en utgångspunkt skall erhållas för det fortsatta
arbetet på en effektivisering av revisionsverksamheten.

Nuvarande organisation av den statliga revisionsverksamheten.

Beträffande den nuvarande organisationen av det statliga revisionsväsendet
i Sverige har revisionsutredningen i bilaga A till sitt betänkande lämnat en
redogörelse, varjämte i en särskild bilaga B till betänkandet statens krisrevisions
verksamhet mera utförligt behandlats. I den mån icke i det följande
redogörelse lämnas för ifrågavarande spörsmål, torde få hänvisas till de sakkunnigas
betänkande.

I betänkandet har lämnats följande sammanfattande redogörelse för den
nuvarande organisationen av den kamerala revisionen.

Kameral revision utföres inom riksräkenskapsverket samt de centrala
ämbetsverk, inom vilka finnas inrättade särskilda revisionsavdelningar för
granskning av underlydande lokala organs räkenskaper, s. k. specialrevisioner.
Dessa verk äro armé-, marin- och flygförvaltningarna, medicinalstyrelsen,
generaltullstyrelsen samt de affärsdrivande verkens styrelser. Räkenskapsgranskning
i viss mån svarande mot den kamerala revisionen men utan
iakttagande av dess former utföres även av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
kontrollstyrelsen, överrevisorerna för statens arbetsmarknadskommission
och statens krisrevision.

Den kamerala revisionen regleras i vederbörande granskningsorgans instruktioner,
i vissa mera detaljerat, i andra tämligen summariskt. Som en
sammanfattning av de mera fullständiga bestämmelserna kunna den kamerala
revisionens uppgifter angivas vara följande.

Vid den kamerala revisionen bör kontrolleras, att räkenskapen är upprättad
i enlighet med fastställda formulär samt riktig till siffran och verifierad
på föreskrivet sätt. Vidare skall kontrolleras, att inkomsterna uppburits och
redovisats samt att utgifterna verkställts och bokförts i enlighet med riksstat,
specialstater, utfärdade författningar och eljest meddelade stadgande!!. I
vissa instruktioner tillägges en generell föreskrift av innehåll, att vid revisionen
skall tillses jämväl att i övrigt vid handhavandet av de ifrågavarande
statsmedlen gällande förvaltningsföreskrifter vederbörligen iakttagits. Till
den kamerala revisionens uppgifter hör även granskning av förrådsredogörel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

5

ser av olika slag. Inom de centrala försvarsgrensförvaltningarna ligger emellertid
förrådskontrollen för närvarande på den s. k. tekniska revisionen. Den
kamerala revisionen kompletteras med inventeringar av kassor, värdehandlingar
och förråd.

Då vid den egentliga kamerala revisionen felaktigheter uppmärksammas,
vilka ej kunna rättas i annan väg, tillämpas den s. k. anmärkningsproceduren.
Härvid utställes anmärkning mot redogöraren, i regel utmynnande i
yrkande om återbetalning av felaktigt utgivna belopp eller inleverering av
medel, som icke influtit eller influtit med för lågt belopp. När anmärkning
fastställts av revisionsmyndigheten, kan redogöraren anföra besvär hos kammarrätten
samt i vissa fall regeringsrätten.

Vad i det föregående anförts har avseende å de under Kungl. Majit lydande
myndigheterna med kamerala revisionsorgan. Det bör emellertid tilläggas,
att även riksdagens revisorer stundom framställa erinringar rörande medelsförvaltningen
vid statsverket, vilka äro av samma natur som den kamerala
revisionens anmärkningar.

Vad den sakliga revisionen beträffar utövas sådan revision över
hela statsförvaltningens område av riksdagens revisorer. I instruktionen för
dessa stadgas, att revisorerna skola tillhandahållas de för räkenskapsår avslutade,
av föregående års revisorer icke granskade räkenskaper över alla
medel, som genom allmänna bidrag tillkommit eller genom traktater med
främmande makter riket tillflutit, ävensom av verk, myndigheter och inrättningar
avgivna årsberättelser, så ock alla de kungl, brev, protokoll och
handlingar, på vilka nämnda räkenskaper och berättelser grunda sig. Revisorerna
skola granska, huruvida utgifterna överensstämma med stater och
författningar eller eljest meddelade bestämmelser samt huruvida de av
Kungl. Maj:t meddelade beslut, på vilka gjorda utbetalningar grunda sig,
äro försedda med vederbörlig kontrasignation. Vidare skola revisorerna tillse,
om inkomsterna på rätta tider och till riktiga belopp influtit i statens
kassor; huru vederbörande, åt vilka uppbörden av statens inkomster och
kontrollen över denna uppbörd anförtrolts, fullgjort sina skyldigheter; vilka
åtgärder blivit vidtagna med avseende på möjligen inträffade propriebalanser;
och i övrigt allt, som till ett tillförlitligt omdöme örn statsverkets
tillstånd och förvaltning kan anses erforderligt. Revisorerna böra, utan att,
så vitt omständigheterna medgiva, förbigå detaljerna, huvudsakligen granska
dispositionerna, förvaltningen och resultaten på det hela. Finna revisorerna
något av riksdagen fastställt anslag vara överskridet eller draget till annat
ändamål än det av riksdagen föreskrivna, eller ock något i övrigt vid förvaltningen
att erinra, så skola de allt i sin berättelse anmärka och fullständigt
utlåtande i ämnet avgiva.

Däremot utövas icke sakrevision över hela statsförvaltningen av något
Kungl. Majit underställt organ. Endast ett fåtal förvaltningsområden underkastas
sakrevision och förefintliga bestämmelser örn dylik granskning
äro tämligen skiftande. Beteckningen »sakrevision» eller »saklig revision»
förekommer överhuvud taget icke i någon förfatlningstext. Emellertid finnes
i instruktionen för riksräkenskapsverket en allmän föreskrift av innehåll,
att vid räkenskapsgranskningen skall tillses, att vid förvaltningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

6

kronans medel och andra tillgångar nödig sparsamhet oell statens bästa
iakttagits. Denna uppgift har dock av olika anledningar icke kunnat förverkligas,
vilket även påpekats av statsrevisorerna och av riksräkenskapsverlcet
bekräftats i verkets utlåtande över revisorernas uttalande. En förklaring
till denna utveckling är, såsom statsrevisorerna framhållit, att söka
i verkets arbetsformer. Anmärkningsförfarandet, vilket är det hävdvunna
tillvägagångssättet beträffande sådana felaktigheter, som konstaterats vid
den kamerala revisionen, lämpar sig icke, då någon åtgärds ändamålsenlighet
ifrågasättes. Rättelse kan nämligen icke genom anmärkningsprocessen
vinnas i det påtalade beslutet, därest vederbörande redogörare vid här ifrågavarande
utbetalningar icke överskridit sin befogenhet. Riksräkenskapsverket
har ock framhållit, att en sakrevision sådan som statsrevisorerna åsyftat
skulle kräva tillgång till arbetskrafter, rekryterade ur andra synpunkter än
dem verket tidigare anlagt. Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning bör
även i fortsättningen verkets väsentliga uppgift vara att bedriva en revision
ur samma synpunkter som hittills, vilket dock icke hindrar att vissa
till buds stående möjligheter till granskning även ur andra synpunkter böra
tillvaratagas bättre än nu sker. Härmed åsyftar verket närmast systematiska
undersökningar rörande medelsdispositionen för olika slag av utgifter inom
skilda förvaltningsområden.

På vissa begränsade områden av den statliga förvaltningen är däremot en
sakrevision verksam. Här märkes i första hand inom envar av de centrala
militära förvaltningarna den s. k. tekniska revisionen, vars arbetsuppgifter
omfatta såväl kameral som saklig revision. Enligt gällande instruktionsbestämmelser
skall vid den tekniska revisionen bl. a. granskas, huruvida penningmedlen
blivit med omtanke och på ett med hänsyn till statens intresse
ändamålsenligt sätt använda samt huruvida erlagda pris stå i överensstämmelse
med varans beskaffenhet och gällande marknadsläge. Vidare skall
förrådsbokföringen i detalj kontrolleras, samt även i övrigt upphandlingsväsendet
och förvaltningen av inköpta förråd underkastas granskning. Slutligen
må nämnas att vid marinförvaltningen även kontrollen av utgifternas
överensstämmelse med beviljade anslag och fastställda stater ålagts den tekniska
revisionen. Samarbete skall i erforderlig utsträckning äga rum med
den kamerala revisionen. — Beträffande den tekniska revisionens sakliga
granskningsverksamhet anföres i betänkandet, att de meddelade bestämmelserna
knappast vunnit tillämpning, i det att den tekniska revisionen väsentligen
begränsats till den revisionen åliggande kontrollen å anslagsbelastning
samt förrådsredovisning o. dyl., varigenom verksamhetens tyngdpunkt skjutits
över på kameral revision.

Den granskning, som medicinalstyrelsen jämlikt åläggande underkastar förvaltningen
vid statens sinnessjukhus, är av både kameral och saklig natur.
Det åligger byrådirektören på styrelsens kameralbyrå att årligen inspektera
de olika sjukhusen, varvid han har att iakttaga vissa meddelade föreskrifter
om saklig granskning av dessas förvaltning. Sålunda skall han ägna sin

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

7

uppmärksamhet däråt, att förvaltningen i fråga om uppköp, liandhavande av
materiel och förnödenheter samt tillgodogörande av vad som på stället produceras
skötes på så ekonomiskt sätt som med anstaltens uppgift är förenligt.
Byrådirektören skall även upprätta sammanfattande jämförelser och avgiva
förslag till åtgärder som kunna leda lill besparingar eller förbättringar av
sjukhusens ekonomiska förvaltning.

För granskning av den verksamhet, som förekommer inom statens arbetsmarknadskommission
utser Kungl. Majit årligen tre överrevisorer, vilka ha
att revidera även de olika under kommissionen hörande länsarbetsnämnderna
m. fl. institutioner. Enligt fastställd instruktion skall överrevisorernas granskning
bedrivas företrädesvis i syfte att bedöma lämpligheten av gjorda utbetalningar
och övriga förvaltningsåtgärder. Med biträde av särskild revisionsavdelning
verkställa överrevisorerna även den kamerala granskningen av
kommissionens räkenskaper.

Vid statens järnvägar förekommer en sakrevision, reglerad genom förhållandevis
utförliga instruktionsbestämmelser. För granskning av statens trafikerade
järnvägars samt statens järnvägsbyggnaders räkenskaper och förvaltning
förordnar Kungl. Majit årligen tre överrevisorer. Överrevisorernas sakliga
granskning skall företrädesvis avse att bedöma lämpligheten av gjorda
utbetalningar och erlagda pris samt ändamålsenligheten av i övrigt vidtagna
förvaltningsåtgärder. Härvid skall bland annat granskas det sätt, på vilket
upphandlingar verkställts. Vidare skall undersökning ske beträffande anledningen
till att större anslag överskridits, varjämte bör prövas, örn organisationsformen
i ett eller annat avseende fungerat mindre tillfredsställande. Därjämte
skola överrevisorerna i allmänhet efterse, örn det ekonomiska resultatet
blivit vad det bort vara.

Jämväl för granskningen av statens vattenjallsverks förvaltning och räkenskaper
utser Kungl. Majit årligen två överrevisorer. För dessa gälla i huvudsak
samma föreskrifter som beträffande överrevisorerna vid statens järn-,
vägar.

Enligt gällande instruktion åligger det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bland annat att verkställa granskning av vägdistriktens räkenskaper för vägnell
brobyggnader samt att i övrigt genom stickprovsgranskning av vägdistriktens
räkenskaper utöva kontroll över användningen av till vägväsendet
anvisade statsmedel. För saklig granskning av vägunderhållskostnaderna
finnes sedan år 1938 inom styrelsen en underhållsinspektion, vilken det bland
annat åligger att genom statistisk bearbetning av vägdistriktens räkenskaper
samt genom inspektioner av det tekniska och ekonomiska handhavandet av
vägunderhållet utöva kontroll av underhållsmedlens handhavande.

Statens krisrevision inrättades i januari 1940 för revision och kontroll
av statsutgifter föranledda av krisläget. Under revisionens granskning falla
de till försvarsväsendet hörande myndigheternas ekonomiska förvaltning
samt den statliga verksamhet, som utövas av eller i samband med de s. k.
krisorganen. Krisrevisionens granskning omfattar kameral revision av kris
organens räkenskaper samt saklig revision av samtliga till ämbetsområdet

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

hörande myndigheter. Enligt instruktionen skall krisrevisionen öva tillsyn
därå att den verksamhet, som faller under dess granskning, anordnas på
ett ändamålsenligt, planmässigt och sparsamt sätt. Härvid bör revisionen
beakta, att där myndighet bedriver upphandling, tillverkning, försäljning
eller ekonomisk verksamhet i övrigt, affärsmässiga grunder bliva tillämpade.
Revisionen bör tillse, att möjliga besparingar skyndsamt genomföras.
Därest krisrevisionen finner, att för ett ekonomiskt utnyttjande av personal,
medel eller materiel organisatoriska eller andra åtgärder äro påkallade, har
revisionen att fästa vederbörande myndighets uppmärksamhet härpå eller,
där sa erfordras, för Kungl. Majit framlägga de förslag, som revisionen
anser lämpliga.

Finner revisionen anledning till erinran mot vidtagen åtgärds ändamålsenlighet
och prövar ej revisionen, med hänsyn till de omständigheter under
vilka åtgärden vidtagits eller till andra förhållanden, saken kunna bero vid
de upplysningar, som lämnats av vederbörande myndighet, har revisionen att
till Kungl. Majit inberätta vad som förekommit. Påträffas vid revisionens
räkenskapsgranskning någon oriktighet och vidtages ej av vederbörande myndighet
rättelse inom skälig tid, har revisionen att, där anmärkningen finnes
vara av betydelse, om förhållandet göra anmälan hos Kungl. Majit.

Beträffande de för dessa olika sakliga revisionsorgan gemensamma kännetecknen,
anföra de sakkunniga följande.

Såsom framgår av de ovan återgivna bestämmelserna om den redan förefintliga
granskningsverksamhet inom vissa delar av statsverket, som närmast
kan karakteriseras som saklig revision, kan denna granskning sammanfattningsvis
sägas avse ett bedömande av ändamålsenligheten ur ekonomisk synpunkt
av vidtagna förval tningsåtgärder.

För att kunna utföra en granskning med nämnda syfte är det icke tillräckligt
att äga tillgång till själva räkenskaperna, vartill den kamerala revisionen
i regel kail begränsa sig. Den sakliga revisionen måste nämligen för
att kunna fylla sin uppgift begagna sig av arbetsmaterial av andra slag.
Detta material är att finna i protokoll, skriftväxlingar, kostnadsförslag, upphandlings-
och leveranskontrakt samt andra liknande handlingar ävensom
statistiskt material vid sidan av räkenskaperna. Den sakliga revisionen hämtar
underlag för sin verksamhet jämväl genom lokala undersökningar vid
förvaltningsorgan, anläggningar och dylikt.

Sakrevisionen leder helt naturligt endast undantagsvis till framställande
av egentliga räkenskapsanmärkningar. Därest anledning till sådan anmärkning
skulle framkomma, kan sakrevisionsorganet överlämna ärendet till
kameralt revisionsorgan för vidare behandling. Detta förfarande torde emellertid
icke hittills —- bortsett från de tekniska revisionerna viel de centrala
försvarsgrensförvaltningarna — hava kommit till användning i nämnvärd
utsträckning.

Därest vid den sakliga revisionen uppmärksammas förhållande, som synes
kräva rättelse, och sådan ej vinnes genom direkt hänvändelse till vederbörande
myndighet, äga de under Kungl. Majit direkt sorterande sakrevisionsorganen
att underställa frågan Kungl. Maj :ts bedömande. Detta kan ske
dels genom särskilda framställningar och dels genom omnämnande i de årliga
revisionsberättelser, som skola avgivas av de nu förefintliga överrevisorema.

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

9

Fortsättningsvis framhålla de sakkunniga, att frånvaron av ett för hela
statsverket gemensamt organ för saklig revision föranlett, att behovet av en
mera djupgående och utsträckt ändamålsenlighetsgranskning i rationaliseringssyfte
fått tillgodoses genom tillsättandet av särskilda besparings- och
organisationsberedningar. Vissa av dessa utredningar hava haft att undersöka
förhållandena inom ett särskilt verk eller en viss förvaltningsgren. För
andra utredningar åter hava lämnats mera allmänna direktiv att söka åstadkomma
besparingar beträffande personalkostnader eller förvaltningsomkostnader
i övrigt. Även statens utgifter för understöd åt icke-statlig verksamhet
har i sådan ordning gjorts till föremål för granskning i besparingssyfte. Utredningsuppdrag
av mera allmän besparingskaraktär hava meddelats bland
andra den år 1923 tillsatta statens besparingskommitté, 1926 års besparingssakkunniga,
1927 års besparingsnämnd, statens organisationsnämnd (av år
1930), 1932 års granskningsnämnd samt besparingsberedningen (av år 1940).

En närmare redogörelse för dessa olika utredningar lämnas i bilaga G till
betänkandet, till vilken torde få hänvisas.

Inrättande av statens sakrevision.

Organisation m. m.

Behovet av en allmän, permanent verkande sakrevision inom statsförvaltningen
har enligt vad i utredningen anföres konstaterats av såväl statsrevisorerna
som riksdagen, varjämte vid revisionsutredningens tillsättande föredragande
departementschefen utgått från samma uppfattning, ehuru därvid
särskilt framhållits betydelsen av ett sakrevisionsorgan såsom ersättare för
tillfälliga besparings- och organisationsutredningar. Vid sådant förhållande
ha de sakkunniga icke ansett vara av nöden att närmare utveckla de allmänna
skäl, som talade för att statsförvaltningen i dess helhet kleve föremål
för en permanent sakrevision. De sakkunniga ha endast framhållit, att utvecklingen
inom främmande länder alltmer ginge mot införande av en ekonomisk-kritisk
revision av den statliga förvaltningen.

För fyllande av de revisionsuppgifter, varav sålunda behov konstaterats
föreligga, föreslå de sakkunniga, att inom statsförvaltningen inrättas ett fristående
centralt revisionsinstitut, sorterande direkt under Kungl. Majit. För
denna myndighet föreslå de sakkunniga benämningen statens sakrevision.
Endast ett fristående organ kan, enligt vad de sakkunniga anföra, besitta
de erforderliga förutsättningarna för att övertaga åtminstone huvuddelen
av de uppgifter, som eljest måste anförtros åt .särskilda besparings- och liknande
beredningar.

I motiveringen för detta förslag framhålla de sakkunniga, att en utbyggnad
av statsrevisionen till ett dylikt revisionsinstitut måste anses ställt utanför
diskussionen. Såsom skäl för denna inställning hänvisa de sakkunniga till
att riksdagen icke med sitt uttalande i revisionsfrågan avsett en dylik lös -

I!!

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ning samt att de sakkunnigas utredning även åsyftat att skapa en lämplig
form för en Kungl. Maj:t underställd, permanent verkande sakrevision.

Vid behandlingen av frågan om den organisatoriska form, ''i vilken en allmän
statlig sakrevision skall bedrivas, lia de sakkunniga till en början avvisat
tanken att genomföra en förstärkning av sakrevisionen genom utbyggnad
av det nu tillämpade systemet med överrevisorer för vissa förvaltningsgrenar.
De sakkunniga erinra, att inrättandet av dylika överrevisioner i olika
sammanhang föreslagits för försvarsväsendets förvaltning, för telegrafverket
samt för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess distriktsförvaltningar.
Till stöd för sitt ståndpunktstagande anföra de sakkunniga följande.

Ett genomfört system med överrevisorer skulle vara förenat med den fördelen,
att ett vart av de förvaltningsområden, för vilka överrevisorer tillsatts,
bomme att varje år ställas under granskning, något som ej kan förutsättas
bliva fallet beträffande varje mindre gren av statsverksamheten, om ett sakrevisionsorgan
skulle omfatta hela statsförvaltningen. Mot det antydda systemet
kan emellertid i första hand anföras, att detsamma skulle medföra splittring
av den sakliga granskningen på ett flertal organ, vilka icke komme
att sammanhållas av en gemensam ansvarig ledning. Det skulle icke låta sig
göra att verkställa över hela statsförvaltningen eller större delar därav gående
undersökningar rörande spörsmål av mera allmän karaktär liksom ej heller
att tillgodogöra sig erfarenheterna från ett område på ett annat. Ytterligare
må framhållas, att det icke gärna är möjligt att för varje ämbetsverk eller
varje grupp av likartade myndigheter tillsätta särskilda överrevisorer. Anordningen
med överrevisorer kan ifrågakomma allenast vid de myndigheter,
som hava en mera betydande ekonomisk förvaltning. På grund därav skulle
detta system komma att förete ett flertal luckor. Behovet av en allmän, hela
statsförvaltningen omfattande sakrevision skulle fördenskull ej bliva tillgodosett
på denna väg. På nu anförda skäl har utredningen funnit en utsträckning
av systemet med överrevisorer icke böra komma i fråga.

Vid övervägande av de olika skälen för och emot ett förläggande av en sakrevision
i vidgad bemärkelse till riksräkenskapsverket har revisionsutredningen
för sin del kommit till den bestämda uppfattningen, att så icke bör
ske.

Beträffande de skäl som kunna tala för att sakrevisionen knytes lill riksräkenskapsverket
anföres följande.

Riksräkenskapsverket har att i enlighet nied sin instruktion utöva den
centrala kontrollen å statens inkomster och utgifter samt å förvaltningen
av statsförmögenheten. Enligt instruktionen, skall verkets granskning avse
jämväl kontroll å att vid förvaltningen av kronans medel och andra tillgångar
nödig sparsamhet och statens bästa iakttagas. Denna ehuru i allmänna
ordalag formulerade bestämmelse torde närmast syfta på en viss saklig
revision. De räkenskaper, som granskas av det centrala revisionsorganet,
kunna ock i viss mån utgöra underlag för en dylik revision. Därest en
allmän sakrevision inordnades i riksräkenskapsverket, skulle vinnas den fördelen,
att något särskilt institut för sakrevisionen ej behövde tillskapas.

Emellertid finna de sakkunniga mycket vägande skäl vara att anföra mot
en sådan lösning, varvid i första hand framhålles, att möjligheterna för riksräkenskapsverket
att med stöd av förenämnda instruktionsbestämmelse verk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

11

ställa någon egentlig sakrevision visat sig i praktiken vara synnerligen små.
Härvidlag hänvisa de sakkunniga till de tidigare omnämnda bristerna i anmärkningsförfarandet,
vilka snarast utgjorde elt hinder för bedrivande av
en effektiv sakrevision. Därjämte framhålla de sakkunniga, att till följd
av statsförvaltningens under senare år allt mera ökade omfång räkensltapsmaterialet
utvidgats i sådan grad, att riksräkenskapsverket knappast medhunnit
den för verket väsentliga arbetsuppgiften, nämligen den kamerala
granskningen. Därtill komme att verket år 1939 ålagts en helt ny arbetsuppgift,
i det att statliga verk och myndigheter erhållit rätt att hänvända sig
till verket för erhållande av anvisningar örn rätta tolkningen av författningsföreskrifter
m. m.

Vidare understryka de sakkunniga de tidigare omnämnda svårigheterna
ur personalsynpunkt och anföra härom följande.

Med riksräkenskapsverkets revision nästan uteslutande inriktad på granskning
av räkenkaperna ur formell och administrativt-rättslig synpunkt kan
den för revisionsarbetet inom verket tillgängliga personalen, hur skickad
den än må vara för kameral granskning, icke anses besitta de för en effektiv
sakrevision erforderliga kvalifikationerna. Det torde nämligen vara ofrånkomligt,
att de i>ersoner, som skola granska förvaltningsåtgärdernas ändamålsenlighet
ur ekonomisk synpunkt, måste äga särskilda förutsättningar för
denna uppgift. Även örn en eller annan av riksräkenskapsverkets nuvarande
befattningshavare på grund av personlig fallenhet skulle kunna tagas i anspråk
för saklig revision i vidsträckt bemärkelse, skulle det bliva nödvändigt
att praktiskt taget helt nyrekrytera den för sakrevisionen erforderliga
kvalificerade personalen. Den kategoriuppdelning av personalen inom ämbetsverket,
som härigenom skulle uppstå, torde komma att medföra mindre
önskvärda konsekvenser.

De sakkunniga dela den av riksräkenskapsverket i verkets tidigare omförinälda
yttrande över statsrevisorernas berättelse uttalade uppfattningen, att
det icke borde komma i fråga att på riksräkenskapsverket lägga en längre
gående sakrevision än de av verket självd såsom en verkets uppgift föreslagna
systematiska undersökningarna rörande medelsdispositionen för olika
slag av utgifter inom skilda förvaltningsgrenar. Därutöver framhålla de sakkunniga,
att en fullständig saklig revisionsverksamhet för att nå önskad effekt
måste bedrivas under mera fria och smidiga former än som skulle bliva
fallet, därest denna verksamhet förlädes till ett ämbetsverk med riksräkenskapsverkets
författningsmässigt och på grund av lång tradition starkt bundna
arbetsformer. Vidare framhäves, att såsom underlag för en sakrevision
i vidare bemärkelse väsentligen måste läggas andra undersökningar än granskning
av det egentliga räkenskapsmaterialet.

Slutligen ge de sakkunniga uttryck åt en stor tveksamhet inför tanken att
ytterligare öka riksräkenskapsverkets arbetsbörda och anföra härutinnan
följande.

Vidare hör beaktas, att riksräkenskapsverket även har andra omfattande
arbetsuppgifter än det egentliga revisionsarbetet. Sålunda utför verket årligen
beräkning av statens inkomster, avsedd att läggas till grund för statsverkspropositionen,
verkställer den centrala statsbokföringen samt upprät -

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

. 12

tar rikshuvudbok, budgetredovisning och kapitalredovisning m. m. Därest
åt verket jämväl skulle uppdragas att utföra den sakliga granskningen av
hela statsförvaltningen, skulle det för verkets ledning och enkannerligen dess
chef komma att medföra en betydande ökning i den redan nu stora arbetsbördan.
I varje fall skulle en sådan utökning av verkets arbetsuppgifter icke
kunna ifrågakomma, med mindre en genomgripande omorganisation av verket
företoges. Huru riksräkenskapsverkets organisation än utformades, skulle
dock kvarstå risken för att sakrevisionen finge intaga en undanskymd
ställning i förhållande till verkets ursprungliga, i och för sig viktiga uppgifter.

Beträffande de allmänna kraven på den organisatoriska utformningen av
den statliga sakrevisionen anföra de sakkunniga, att det organ, vilket skall
verkställa saklig granskning över hela statsförvaltningen, måste äga tillgång
till arbetskraft med erfarenhet både från enskild och offentlig förvaltningsverksamhet,
samtidigt som detsamma utåt bör kunna verka med erforderlig
auktoritet.

Med denna utgångspunkt föreslå de sakkunniga, att statens sakrevisions
verksamhet ledes av en styrelse bestående av sju ledamöter, ordföranden inberäknad.
Inom styrelsen bör ekonomisk sakkunskap inom skilda områden
vara representerad. Ordföranden föreslås som revisionsorganets verkställande
ledamot. Enligt de sakkunnigas förslag böra ordföranden och ledamöterna
förordnas av Kungl. Maj:t för en period av fyra år. Möjlighet till förlängning
av uppdraget bör finnas, främst med hänsyn till att det kan visa
sig vara till gagn för revisionsarbetet att en ledamot med särskilda kvalifikationer
knytes till styrelsen. I syfte att vinna en successiv förnyelse av styrelsen
föreslå de sakkunniga, att vid sakrevisionens inrättande tre av styrelseledamöterna
utses för allenast två år.

Beträffande ordförandens kompetens och arbetsuppgifter anföra de sakkunniga
följande.

På ordföranden i styrelsen och tillika chefen för statens sakrevision avses
komma att läggas mycket krävande arbetsuppgifter. Han skall sålunda vara
den egentlige ledaren för revisionens arbete och i främsta rummet taga initiativ
till revisionens undersökningar och utredningar av olika slag. Med
hänsyn till att inom sakrevisionen komma att behandlas frågor, som kräva
bedömanden av statsförvaltningen ur allmänna, praktiska och affärsmässiga
synpunkter, är det av särskild vikt att ordföranden äger stor ekonomisk
erfarenhet från offentlig eller enskild verksamhet samt är förtrogen med
frågor rörande förvaltningsorganisation. Då det understundom förekommer
övergång från statlig och kommunal förvaltning till enskild tjänst och tvärtom,
bör det ej vara uteslutet att såsom ordförande kunna förvärva en person
med erfarenhet från såväl offentlig förvaltning som enskild verksamhet. En
förutsättning för att en person i enskild tjänst skall ställa sig till förfogande
för uppgiften i fråga torde dock i allmänhet vara, att vederbörande icke helt
behöver avkopplas från sin tidigare verksamhet. Ett annat skäl för nämnda
anordning är, att ordföranden, i likhet med ledamöterna, avses skola utses
allenast för viss, relativt kort tid.

I vad rör styrelsens övriga ledamöter anföres i betänkandet följande.

Styrelsens övriga ledamöter böra, såsom nämnts, utses nied tanke på att
styrelsen kommer att inom sig besitta erfarenhet från verksamhetsområden

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

13

av skilda slag. Med hänsyn till att frågor av teknisk och merkantil art ofta
torde uppkomma vid den sakliga granskningen — särskilt i avseende å de
affärsdrivande verken och försvarsförvaltningen — anser utredningen det
angeläget, att i styrelsen komma att ingå personer med framstående sakkunskap
i dylika frågor. Detta är så mycket mera påkallat, som det förutsättes,
att åt ledamöterna skall kunna anförtros utförande av särskilda utredningsuppdrag,
givetvis med biträde av revisionens kanslipersonal.

För att sakrevisionen skall kunna utnyttja den erfarenhet, som samlats vid
den kamerala revisionen, synes det utredningen önskvärt, att en representant
för riksräkenskapsverket ingår som ledamot i styrelsen. Därvid bör i första
hand en medlem av riksräkenskapsverkets styrelse ifrågakomma. Beträffande
denne ledamot synes särskild ersättare böra utses.

I fråga om övriga ledamöter synas några suppleanter icke vara erforderliga.

Beträffande styrelsens arbetssätt anföres i utredningen följande.

Styrelsen bör vara beslutmässig, då minst fem ledamöter eller, därest samtliga
äro örn beslutet ense, fyra ledamöter äro närvarande vid sammanträdet.
På styrelsens avgörande i plenum böra emellertid endast ankomma
ärenden av större vikt eller principiell betydelse. Mindre viktiga ärenden
böra kunna avgöras på enklare sätt, förslagsvis av ordföranden och två ledamöter
eller av ordföranden ensam.

Sakrevisionens styrelse bör sammanträda så ofta förhållandena det påkalla.
I genomsnitt torde kunna räknas med 2 å 3 plenisammanträden i
månaden.

I fråga om behovet av kanslipersonal hos statens sakrevision framhålla de
sakkunniga, att sakrevisionen under normala fredsförhållanden borde kunna
utföra sina undersökningar med en relativt fåtalig personal. En förutsättning
härför vore dock, att sakrevisionen erhölle befogenhet att från vederbörande
ämbetsverk infordra erforderliga utredningar, handlingar och övriga uppgifter.
Organisationen borde dock givas sådan elasticitet, att densamma under
kristider, då statshushållningen utsattes för påfrestningar genom ökning av
utgifterna eller minskning av inkomsttillflödet, kunde utan svårighet tillföras
ökad personal. För större specialundersökningar borde i regel anlitas
biträde av särskilda sakkunniga. Med hänsyn härtill och till arbetsuppgifternas
art borde personalen icke tillförsäkras fast anställning i den omfattning,
som eljest vore vanlig inom statsförvaltningen.

De sakkunniga hålla före, att några normerande bestämmelser angående
villkoren för vinnande av anställning hos statens sakrevision icke borde fastställas,
utan att åt styrelsen skulle överlåtas att i varje särskilt fall fritt bedöma
vederbörandes lämplighet. Beträffande anställningspolitiken i övrigt
anföra de sakkunniga följande.

Vad angår personalens kvalifikationer, må framhållas vikten av att den
personal, som tages i anspråk för mera krävande arbetsuppgifter inom statens
sakrevision, äger härför nödvändig kompetens. Härmed avses ej, att
befattningshavarna skola hava avlagt viss examen. Av större betydelse är
att tjänstemännen genom föregående praktisk verksamhet i allmän eller enskild
tjänst förskaffat sig kännedom örn ekonomiska förvaltningsspörsmål
sami ådagalagt intresse och fallenhet för det arbete, som sakrevisionen innebär.
Av tjänstemännen bör vidare krävas förmåga att självständigt bedöma,

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

på vilket sätt erforderliga undersökningar lämpligen böra bedrivas. För anställning
hos sakrevisionen synas böra ifrågakomma, förutom tjänstemän med
erfarenhet från statlig förvaltnings- och revisionsverksamhet, personer med
praktik j fråga om revision av privata industri- och affärsföretag. Därjämte
torde någon person med sakkunskap beträffande upphandling av viktigare
förnödenheter och industriprodukter, såsom bränsle av olika slag, trä- och
järnvaror, beklädnadsvaror, maskiner och dylikt, böra anställas för granskningen
av myndigheternas anskaffningar. Vad angår den mera fria och såväl
tekniskt som kommersiellt betonade förvaltningsverksamhet, som utövas
av de af färsdrivande verken och de statliga bolagen, kräves för en saklig
granskning av denna verksamhet även tekniskt och merkantilt erfaren personal.
Vidare torde det vara av vikt för sakrevisionen att i och för undersökningar
rörande förvaltningsarbetets effektivisering äga tillgång till krafter
med erfarenhet beträffande personalorganisatoriska spörsmål. Det låter
sig emellertid icke på förhand bedöma, i vilken mån för undersökningar av
mera specialbetonad beskaffenhet kan tagas i anspråk den hos sakrevisionen
anställda personalen eller i stället tillfälligt bör anlitas expertis inom eller
utom statsförvaltningen.

Såsom personalchef och ledare för det dagliga arbetet föreslå de sakkunniga
att vid sakrevisionen anställes en kanslichef. Denne tjänsteman bör enligt
förslaget närvara vid styrelsens sammanträden och vid övriga föredragningar
inför sakrevisionens chef och själv tjänstgöra såsom föredragande i
viktigare ärenden.

Med hänsyn till arten av sakrevisionens verksamhet bör personalen enligt
de sakkunnigas mening kunna åläggas viss diskretion splikt.

Arbetsområde.

Beträffande sakrevisionens arbetsfält anföra de sakkunniga, att knappast
någon del av statsförvaltningen kunde ställas utanför en sådan revisions verksamhetsområde,
även om uppgifterna komme att i hög grad skifta såväl till
karaktär som omfattning. Sakrevisionen skulle i första hand avse den ekonomiska
förvaltningen inom det egentliga statsverket. Ju större omfattning den
ekonomiska verksamheten hade inom ett förvaltningsorgan, desto större vore
självfallet utrymmet för och behovet av en saklig granskning av verksamhetens
utförande. Ur denna synpunkt komme statens affärsdrivande verk i första
hand i betraktande. Till belysning av frågan anföra de sakkunniga vissa sifferuppgifter
rörande affärsverkens förvaltning, varur här må återges att driftinkomsterna
år 1941 uppgingo till följande belopp, nämligen för postverket
till 123 miljoner kronor, för telegrafverket till 174 miljoner kronor, för statens
järnvägar till 437 miljoner kronor, för statens vattenfallsverk till 72 miljoner
kronor och för domänverket till 87 miljoner kronor. Fortsättningsvis
anföra de sakkunniga följande.

Av de angivna siffrorna framgår, att samtliga de affärsdrivande verkens rörelse
är av en betydande storleksordning. Vad domänverket angår anvisas
väl för detta verk endast undantagsvis större kapitalinvesteringsanslag. För
domänverkets del tillkommer emellertid, att dess verksamhet i utpräglat hög
grad är affärsmässigt betonad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

15

I fråga om de statliga affärsverken är att uppmärksamma, att dessas rörelse
icke ensidigt skall bedrivas i syfte att tillföra staten största möjliga
vinst. Kommunikationsverken måste sålunda även i viss mån tillgodose exempelvis
sociala, kulturella och militära intressen. Även med beaktande härav
är det dock uppenbart, att verksamheten vid de affärsdrivande verken — såväl
i avseende å den löpande driften som beträffande kapitalinvesteringar •—
måste utövas med iakttagande av ekonomiskt rationella metoder och kommersiella
synpunkter. Då härtill kommer, att för affärsverkens del beaktande
bör ägnas jämväl inkomsterna, vilka avsevärt överstiga driftutgifterna —
enligt riksstaten för budgetåret 1942/43 med ett beräknat belopp av sammanlagt
241 miljoner kronor — torde det framstå såsom angeläget, att den sakliga
revisionen utsträckes att omfatta samtliga affärsverk.

För försvarsväsendets behov komma, anföra de sakkunniga, även efter avslutande
av nu pågående uppbyggnadsperiod att krävas mycket betydande
utgifter för såväl materielförnyelse som anskaffning av utrustning av olika
slag ävensom för utspisning, transportanordningar m. m. I viss omfattning
torde även komma att bedrivas industriell verksamhet inom försvarsväsendet.
Under sådana förhållanden är det enligt de sakkunnigas mening uppenbart,
att de ekonomiska synpunkterna även framdeles komma att få en synnerlig
betydelse och att en effektiv sakrevision på detta arbetsfält kan få en
mycket viktig uppgift. I vad rör den s. k. tekniska revisionens ställning anföra
de sakkunniga följande.

Vad angår den militära förvaltningsverksamheten äro visserligen inom de
centrala försvarsgrensförvaltningarna inrättade speciella revisionsorgan, de
s. k. tekniska revisionerna, med uppgift att, jämte annat, verkställa saklig
granskning av de lokala förvaltningsmyndigheternas materiel- och persedelsredogörelser
samt användningen av materiel- och omkostnadsanslag o. dyl.
Då de tekniska revisionerna erhållit en väsentligen kameral inriktning och
då de ej hava någon befogenhet att granska de centrala förvaltningsmyndigheternas
egen verksamhet, kommer dock att för praktiskt taget hela försvarsförvaltningen
föreligga behov av en verklig sakrevision.

För övriga verk och myndigheter med omfattande ekonomisk, industriell
eller teknisk verksamhet anse de sakkunniga en fortlöpande saklig revision
av behovet påkallad. För statens arbetsmarknadskommission med underlydande
lokala organ samt för statens sinnessjukhus hade redan det föreliggande
behovet föranlett inrättande av ett sakligt granskningsförfarande, men
även inom andra områden bedreves ekonomisk verksamhet av jämförlig omfattning.
Bland dessa nämna de sakkunniga fångvårdsstyrelsen med fångvårdsanstalterna,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars verksamhet komme
att starkt utvecklas efter statens övertagande av vägväsendet, ävensom byggnadsstyrelsen,
mynt- och justeringsverket samt lotsverket. Enahanda vore
förhållandet med ett flertal anstalter och inrättningar, vilka bedreve sådan
verksamhet som tillförde staten viss inkomst. Detta gällde exempelvis provningsanstalter,
kontroll- och försöksanstalter, statliga sjukhus, vissa laboratorier
och kartverken. Åtskilliga inrättningar dreve jordbruks- eller trädgårdsrörelse
eller annan liknande verksamhet, delvis för att giva sysselsättning åt
elever, patienter eller andra på inrättningarna intagna personer.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Även för de statliga myndigheter, vilka icke bedriva mer omfattande ekonomisk
verksamhet, vore en saklig revision erforderlig. Härom anföres följande.

För flertalet såväl centrala förvaltningsmyndigheter som lokala förvaltningsorgan
är befattningen med ekonomiska angelägenheter väsentligen begränsad
till handhavandet av de riksstatsanslag, som ställas till deras förfogande
för avlönande av personal samt bestridande av expensutgifter och
andra liknande omkostnader för det egna verket jämte eventuellt underställda
organ. Vissa av ifrågavarande myndigheter hava även att uppbära statsinkomster
av skatte- eller avgiftsnatur, vilka icke äro att anse såsom ett utflöde
av myndighetens egen verksamhet. Nu omhandlade grupp av förvaltningsorgan
torde ur sakrevisionssynpunkt erbjuda intresse framför allt med
hänsyn till möjligheten att genom rationaliseringsåtgärder åstadkomma beskärning
av själva förvaltningsapparaten.

Vidare borde enligt de sakkunnigas uppfattning även de myndigheter
underkastas saklig revision, vilka utbetala statsbidrag och statsunderstöd
till icke-statlig verksamhet, därvid myndighetens uppgift väsentligen bestode
i att kontrollera, att de för understödens utfående föreskrivna villkoren vöre
uppfyllda. Även om dessa myndigheters egen verksamhet icke erbjöde något
speciellt intresse ur sakrevisionssynpunkt, omfattade däremot, framhålla de
sakkunniga, användningen av statsunderstöden, dessas avvägande o. dyl.,
spörsmål som kunde vara förtjänta av undersökning ur ekonomiska och
praktiska synpunkter. Utgifterna härför uppginge för närvarande till betydande
belopp. För en effektiv saklig granskning av understödens användning
vore det enligt de sakkunnigas uppfattning under alla förhållanden behövligt
att utsträcka granskningen till samtliga räkenskaper angående den statsunderstödda
verksamheten.

Vid sidan av den egentliga, under Kungl. Maj :t i ekonomiskt hänseende sorterande
statsförvaltningen har emellertid i efter hand allt större omfattning
ekonomisk verksamhet, som är uteslutande statlig eller där statsintresset är
av dominerande betydelse, kommit att bedrivas i bolagsform. De sakkunniga
anse principiellt, att även dessa bolag böra underkastas statlig sakrevision.
I första hand böra enligt de sakkunnigas uppfattning de bolag, vilka närmast
äro att betrakta som dotterbolag till affärsverken, givetvis underkastas samma
sakliga revision som huvudverket. Till denna grupp höra sådana bolag
som aktiebolaget statens skogsindustrier, Motala ströms kraftaktiebolag samt
aktiebolaget trafikrestauranger. En annan grupp äro de direkt statsägda bolagen
såsom t. ex. svenska spannmålsaktiebolaget, aktiebolaget svensk torvförädling,
svenska skifferoljeaktiebolaget samt Norrbottens järnverks aktiebolag.
En tredje huvudgrupp utgöra de bolag, som genom statsmakternas
beslut tillskapats för att handha försäljningen inom riket av vissa skattebelagda
varor och redovisa inkomsterna härav till statsverket, till vilken
grupp höra aktiebolaget svenska tobaksmonopolet, aktiebolaget vin- och spritcentralen
samt systembolagen och restaurangbolagen. De sakkunniga framhålla,
att det beträffande gruppen direkt statsägda bolag vore nödvän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

17

dig att vidtaga särskilda åtgärder för att desamma skola underställas statlig
sakrevision, samt att frågan om monopolbolagens inordnande under en statlig
sakrevision krävde närmare utredning.

I betänkandet ha de sakkunniga även tagit ställning till frågan huruvida
inrättandet av en allmän statlig sakrevision, vilken principiellt omfattar
all statlig och statsunderstödd verksamhet, bör föranleda, att befintliga
sakrevisionsorgan skola nedläggas eller ej. I denna fråga ha de sakkunniga
givit uttryck åt den meningen, att när normala förhållanden åter
inträda, intet speciellt sakrevisionsorgan bör bibehållas vid sidan av statens
sakrevision. Dock böra enligt vad de sakkunniga förorda, sådana nu befintliga
organ, vilka kunna betecknas såsom interna revisionsinstitutioner med
viss inriktning på saklig granskning, bibehållas såsom ett komplement till
statens sakrevision, varvid de dock liksom det centrala verk varav de utgöra
en del skola vara underkastade granskning av det allmänna sakrevisionsorganet.
Övergångsvis och i varje fall så länge nuvarande förhållanden bestå böra
dock vissa nu befintliga speciella sakrevisionsorgan enligt förslaget bibehållas.

Statens krisrevision, vars verksamhetsområde omfattar krisorganen samt
försvarsväsendet, anse de sakkunniga skola bestå, så länge nu rådande förhållanden
kvarstå. Det skulle nämligen enligt de sakkunnigas uppfattning
vara ur flera synpunkter mindre lämpligt att redan från början betunga
ett allmänt sakrevisionsorgan med uppgiften att granska de egentliga krisorganens
verksamhet samt den av nuvarande försvarsberedskap betingade,
omfattande ekonomiska förvaltningen. När i en framtid krisorganen likso_m
även försvarsberedskapen kunde avvecklas, borde dock enligt de sakkunnigas
mening granskningen övertagas av statens sakrevision. Under övergångstiden
borde erforderligt samarbete mellan de båda revisionsorganen
upprätthållas.

Vad beträffar överrevisorerna vid statens järnvägar och vid statens vattenfallsverk
anse de sakkunniga, att även deras granskningsuppgifter böra övertagas
av statens sakrevision. De föreslå dock, att detta övertagande i avvaktan
på att sakrevisionen hunnit organiseras och närmare planlägga sitt
arbete, uppskjutes ett eller annat år. Enligt förslaget bör det ankomma på
det nyinrättade sakrevisionsorganet att vid lämplig tidpunkt göra framställning
om övertagande av överrevisorernas verksamhet.

I fråga örn statens arbetsmarknadskommission anföra de sakkunniga,
att även örn kommissionens nuvarande organisation och arbetsformer föranletts
av rådande krisläge, kommissionen icke vore att betrakta som ett
krisorgan i egentlig mening och att dess verksamhet med all sannolikhet
komme att bestå även för framtiden. Vid sådant förhållande borde enligt de
sakkunnigas uppfattning den kamerala granskningen av kommissionens förvaltning
övertagas av riksräkenskapsverket och den sakliga granskningen av
statens sakrevision. Frågan om tidpunkten för övertagandet av den sakliga
granskning, som nu åvilade den särskilda överrevisionen, syntes dock kunna
lämnas öppen, till dess kommissionens framtida verksamhet och arhetsupp Bihang

till riksdagens protokoll 19i3. 1 sami. Nr 164. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

gifter kunde närmare överblickas, överrevisionen borde således enligt de sakkunnigas
uppfattning under nuvarande krisförhållanden bibehållas, varvid
dock kontakt borde upprätthållas med statens sakrevision.

I samband med vägväsendets förstatligande har förordats inrättande av
en särskild överrevision för kontrollen ur saklig synpunkt av vägväsendet.
De sakkunniga hålla före, att därest det allmänna statliga sakrevisionsorganet
är i funktion den 1 januari 1944, vid vilken tidpunkt vägväsendets förstatligande
avses skola genomföras, anledning saknas att inrätta en särskild
överrevision för vägväsendet. Den sakliga granskningen av detta verksamhetsområde
bör enligt förslaget uppdragas åt statens sakrevision.

I detta sammanhang förorda de sakkunniga jämväl, att de av besparingsberedningen
planerade undersökningarna rörande kontors- och personalorganisationen
inom olika verk, som ej avslutats vid tiden för inrättandet av
en allmän statlig sakrevision, fullföljas i särskild ordning och icke övertagas
av sakrevisionsorganet. Det synes nämligen de sakkunniga, att ett sådant
övertagande skulle kunna vid starten förrycka den allmänna sakrevisionens
arbete till nackdel för andra viktiga uppgifter. Detta skulle dock ej utgöra
hinder för sistnämnda organ att till behandling upptaga särskilda organisationsspörsmål,
vilka läge vid sidan av besparingsberedningens berörda undersökningar.

I viss utsträckning bör dock enligt de sakkunniga de nuvarande sakliga
revisionsorganen bibehållas även efter fullständig utbyggnad av en allmän
statlig sakrevision. Delta vore i första hand fallet med den granskning, som
medicinalstyrelsen utövade över de statliga sinnessjukhusens m. fl. anstalters
ekonomiska förvaltning. Denna granskning, med vilken vore förbunden jämväl
kameral revision, vore närmast att betrakta som ett led i den medicinalstyrelsen
åliggande interna kontrollen av denna förvaltningsverksamhet. Ett
allmänt sakrevisionsorgans verksamhet skulle på lämpligt sätt kunna
komplettera medicinalstyrelsens kontroll. Beträffande den tekniska revisionen
inom försvarsväsendet ingå de sakkunniga icke på någon prövning av
frågan, huruvida densamma bör bibehållas, men framhålla, att om så skulle
ske, densamma icke behövde förstärkas med hänsyn till behovet av saklig
granskning, då ju denna i första hand skulle åvila det allmänna sakrevisionsorganet.

Inrättandet av en allmän statlig sakrevision komme, enligt vad de sakkunniga
framhålla, i stort sett icke att påverka den nuvarande kamerala
granskningen. Ett omfattande samarbete borde dock bedrivas mellan de kamerala
och sakliga granskningsmyndigheterna. Härom anföres följande.

Vad angår statens sakrevisions förhållande till de kamerala revisionsorganen,
bör framhållas, att tillkomsten av sakrevisionsinstitutet i och för
sig icke kommer att inverka på den kamerala revisionens arbete. Inrättandet
av statens sakrevision bör sålunda icke föranleda, att den kamerala
revisionen skulle upphöra att uppmärksamma och beivra ur saklig synpunkt
felaktiga ekonomiska dispositioner, även om formell anmärkning icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

19

kan framställas. Under vissa förhållanden torde det emellertid visa sig lämpligt,
att det kamerala revisionsorganet hos statens sakrevision gör anmälan
om sådana missförhållanden, som konstaterats vid räkenskapsgranskningen
men vari rättelse ej kunnat åvägabringas.

Vad nu sagts gäller icke blott specialrevisionerna utan även riksräkenskapsverket.
Tillskapandet av ett självständigt centralt institut för sakrevision
inom statsförvaltningen bör sålunda icke medföra minskning av riksräkenskapsverkets
befogenhet att verkställa sådan saklig granskning, vartill själva
räkenskapsgranskningen kan giva impulser. Denna ganskning torde emellertid
komma att väsentligen begränsa sig till att efterse, om gällande författningar
tillämpats på ett sätt, som ger ett sakligt tillfredsställande resultat,
samt till att taga under omprövning, om nya eller ändrade bestämmelser
kunna vara av nöden. Någon konkurrens nied statens sakrevision behöver
fördenskull ej uppstå. Då riksräkenskapsverket förutsättes bedriva sin
ganskning i samarbete med statens sakrevision samt tillhandahålla denna
nödiga upplysningar angående resultatet av ifrågavarande granskning, vill
revisionsutredningen ifrågasätta, örn icke en särskild tjänsteman inom riksräkenskapsverket
skulle kunna avses för uppehållande av kontakten mellan
verket och statens sakrevision. Utredningen förutsätter även, att riksräkenskapsverket
regelmässigt lämnar sakrevisionen uppgifter angående ämbetsverkets
sakliga granskning ävensom avskrifter av verkets månatliga sammanställningar
över statsverkets inkomster och utgifter m. m.

I samband härmed ha de sakkunniga ingått på frågan om förhållandet
mellan en Kungl. Majit underställd allmän sakrevision och statsrevisorerna.
Därvid framhålla de sakkunniga, att avsevärd skillnad förefinnes mellan
dessa två institutioner och anföra härom följande.

Statens sakrevisions granskningsområde kommer att i stort sett sammanfalla
med statsrevisorernas, om man bortser från de under riksdagen lydande
banko- och riksgäldsverken. Olikheter i fråga om den konstitutionella ställningen
samt verksamhetsformerna måste dock medföra vissa skiljaktigheter
i fråga om de båda revisionsorganens verkningssätt.

Statsrevisorerna hava sålunda i egenskap av ett riksdagens organ att
granska statsförvaltningen även ur andra synpunkter än de rent ekonomiska.
Statens sakrevisions huvuduppgift avses däremot bliva granskning av förvaltningens
ändamålsenlighet ur ekonomiska synpunkter, ehuruväl även härvidlag
andra allmänna intressen böra ägnas erforderligt beaktande.

Såsom organ för riksdagen äro statsrevisorerna i sitt arbetssätt i så måtto
principiellt bundna, att de icke kunna träda i direkt förbindelse med förvaltningsorganen
i annan mån än genom inhämtande av upplysningar. Statens
sakrevision förutsättes däremot komma att stå i omedelbar kontakt med
myndigheterna och kunna genom förhandlingar och skriftväxling åstadkomma
rättelse i sådana förhållanden, som befunnits vara ekonomiskt otillfredsställande.

Vidare är att märka, att statsrevisorerna endast äro samlade under en
del av året, vilket medför viss begränsning av möjligheterna för dem att genomföra
mera tidskrävande undersökningar.

Dessa förhållanden utgöra emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning
icke hinder för att ett visst samarbete äger rum mellan det allmänna sakrevisionsorganet
och statsrevisorerna, varvid även påpekas möjligheten, att
åt det allmänna sakrevisionsorganet kan anförtros att fullfölja vissa under -

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

sökningar, vilka statsrevisorerna påbörjat men icke hunnit avsluta. Fortsättningsvis
anföres följande.

För att statens sakrevision i lämplig omfattning skall kunna bliva ett
komplement till statsrevisionen, och för att samtidigt onödigt dubbelarbete
skall kunna undvikas, är det angeläget, att de båda revisionsorganen uppehålla
nära kontakt med varandra. Detta torde lämpligast kunna ske genom
samarbete mellan de båda revisionsorganens kanslichefer. Några särskilda
föreskrifter härom torde emellertid ej erfordras. Givetvis böra statsrevisorerna
tillställas den revisionsberättelse, som statens sakrevision avses skola
årligen ingiva lill Kungl. Maj:t.

Arbetsuppgifter och arbetssätt.

Beträffande de arbetsuppgifter, vilka komma att åvila statens sakrevision,
lämnas i betänkandet (sid. 20—23) en utförlig redogörelse, till vilken torde
få hänvisas. Här må blott återgivas vissa huvudpunkter ur denna redogörelse.

Såsom tidigare omnämnts är innebörden av begreppet saklig revision eller
sakrevision hittills icke fixerad, vare sig författningsmässigt eller genom praxis,
och ej heller ge förefintliga instruktionsbestämmelser angående vissa revisionsorgans
granskning av förvaltningens ändamålsenlighet en fullständig
bild av denna gransknings innebörd. I stort sett kunna sakrevisionens uppgifter
anges vara att verkställa granskning, huruvida statens förvaltning utövats
på ett ur ekonomiska synpunkter tillfredsställande sätt. Härvidlag bör
tillses, att statens inkomster inflyta utan att onödiga kostnader förorsakas
statsverket och att ett skäligt vederlag erhålles för av staten tillhandahållna
prestationer. Sakrevisionens huvuduppgift faller dock på kontrollen av statsverkets
utgifter. Bland dessa tilldraga sig upphandlingsfrågorna ett starkt
intresse såväl i vad rör inköpssättet som vad angår varornas beskaffenhet
i förhållande till priset o. dyl. Vidare bör den statliga anläggningsverksamheten
underkastas ingående granskning, såväl beträffande entreprenadavtalens
villkor som beträffande anläggningarnas planering med hänsyn till förefintliga
och kommande behov. Även statlig fabriks- och verkstadsdrift samt
förrådshållning böra göras till föremål för översyn ur ekonomiska synpunkter.
Slutligen framhålles även betydelsen av att transport- och trafikangelägenheter
samt affärsbokföringen inom olika förvaltningsområden granskas
ur enhetliga rationaliseringssynpunkter. — Vid sidan av dessa mera allmänna
uppgifter möta inom vissa förvaltningsområden, särskilt försvarsväsendet,
särskilda problem, vilka få angripas med speciella metoder.

Särskilt understrykes, att en huvuduppgift för sakrevisionen är att ägna
uppmärksamhet åt organisationen i allmänhet inom statsförvaltningen. Dock
bör sakrevisionen icke åläggas att utföra större speciella undersökningar och
utredningar rörande mera vittgående organisatoriska förändringar beträffande
visst ämbetsverk eller förvaltningsområde utan dylika utredningar synas
liksom hittills böra uppdragas åt särskilda organ.

I detta sammanhang torde böra omnämnas ett av besparingsberedningen
väckt förslag om inrättande av en statlig förhandlingsbyrå för kollektivav -

Kunni. Maj:ts proposition nr 164.

21

talsfrågor, vars inordnande under statens sakrevision föreslagits under ärendets
behandling. De sakkunniga ha emellertid funnit det icke vara lämpligt
att pålägga statens sakrevision uppgifter av förvaltningsmässig natur och på
denna grund avstyrkt förslaget om inordnande under sakrevisionen av en särskild
organisation för handläggning av kollektivavtalsfrågor.

I vad rör sakrevisionens arbetssätt framhålla de sakkunniga, att för de nu
förefintliga organen för saklig revision inom statsförvaltningen några närmare
föreskrifter rörande arbetsformerna icke meddelats. Enligt de sakkunnigas
uppfattning borde ej heller statens sakrevision bindas genom detaljerade
bestämmelser rörande arbetets bedrivande. Liksom skett beträffande
statens krisrevision borde därför de instruktionsbestämmelser, som
erfordrades för sakrevisionens första verksamhetstid, endast innehålla föreskrifter
rörande huvudlinjerna för sakrevisionens verksamhet. Med stöd av
erfarenheterna från de första verksamhetsåren skulle sakrevisionens styrelse
.sedermera kunna framlägga närmare förslag angående sakrevisionens arbetsformer,
i den mån dessa borde regleras genom bestämmelser utfärdade av
Kungl. Majit.

I fråga om den allmänna inriktningen av sakrevisionens arbete anföra de
sakkunniga följande.

På grund av splittringen av den nuvarande sakliga revisionen inom statsförvaltningen
kan denna revision icke grundas på några jämförelser mellan
de skilda myndigheternas sätt att handhava den ekonomiska förvaltningen.
För att statens sakrevision i görligaste mån skall kunna avhjälpa denna brist,
bör revisionen så långt möjligt verkställa jämförande systematiska undersökningar
över större delar av statsförvaltningen. Vid en dylik allmän översyn
kunna erfarenheterna från ett förvaltningsområde tillgodogöras för
granskning av andra områden. På så sätt erhålles ett jämförelsematerial,
vilket kan tjäna såsom underlag för ett bedömande ur ekonomisk synpunkt,
huru de särskilda myndigheterna fullgöra sina uppgifter.

Beträffande revisionsarbetets fördelning inom sakrevisionen ha de sakkunniga
icke framlagt något förslag utan framhållit, att denna fråga intill dess
närmare erfarenhet vunnits örn revisionsarbetets bedrivande borde regleras
av sakrevisionens styrelse. Detsamma ha de sakkunniga ansett böra gälla även
frågan, i vad mån styrelsens medlemmar borde direkt dellaga i arbetet på
eventuella avdelningar inom sakrevisionen. Bland möjliga fördelningsgrunder
nämna de sakkunniga i första hand den, att granskningen uppdelas efter
förvaltningsområden, efter vilken grund såväl statsrevisionens som besparingsberedningens
arbete i huvudsak fördelats. Ett annat alternativ vore att
uppdela granskningen efter förvaltningsfunktioner, så att t. ex. upphandlingsfrågor
granskades inom en avdelning, organisationsfrågor inom en annan
avdelning o. s. v. Slutligen kunde tänkas en kombination av dessa båda
alternativ, i det att vissa viktigare frågor utbrötes för granskning inom en
viss avdelning medan uppdelningen i övrigt skedde efter förvaltningsområden.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Vad rör omfattningen av statens sakrevisions granskningsverksamhet anföra
de sakkunniga följade.

Statens sakrevision avses ej skola utbyggas i sådan omfattning, att den kan
medhinna en årlig granskning av hela statsförvaltningen. En sådan omfattande
och kostnadskrävande granskning synes icke heller oundgängligen behövlig,
därest revisionen ordnas planmässigt och rationellt. En tillräckligt
effektiv sakrevision synes i allmänhet kunna ernås, om statens sakrevision
— förutom stickprovsmässiga undersökningar i avseende å särskilda förvaltningsgrenar
—• årligen företar systematisk granskning beträffande vissa förvaltningsfunktioner,
som äro av mera allmän räckvidd eller större betydelse.
Från denna allmänna regel för granskningens bedrivande synes dock, såsom
ovan antytts, såtillvida böra göras undantag, att samtliga affärsdrivande verk,
på sätt nu äger rum vid statens järnvägar och vattenfallsverk, böra underkastas
årlig granskning. Vidare bör vägväsendet liksom den militära förvaltningen
årligen göras till föremål för ingående granskning. I övrigt bör det
anförtros åt sakrevisionens styrelse att avgöra, vilka olika områden av förvaltningen,
som under ett visst år böra särskilt undersökas.

De sakkunniga framhålla vikten av att granskningen inom statens sakrevision
följer så snabbt som möjligt på förvaltningsåtgärderna, emedan de
ekonomiska konsekvenserna av felaktiga förfaranden inom förvaltningen
förstorades ju längre revisionen fördröjdes.

I fråga om det arbetsmaterial, vilket skall ligga till grund för sakrevisionens
granskning, anföra de sakkunniga följande.

I syfte att erhålla ett för revisionen grundläggande upplysningsmaterial
rörande statsförvaltningen synes statens sakrevision böra beträffande varje
ämbetsverk och institution, som kan bliva föremål för dess granskning, införskaffa
instruktionsföreskrifter, arbetsordning, detaljerade uppgifter angående
förvaltningsverksamhetens art och organisation, antalet ordinarie och
icke-ordinarie tjänstemän samt dessas arbetsförhållanden och dylikt. Det bör
tillses, att dessa uppgifter ständigt hållas aktuella. Vidare böra prisuppgifter
rörande materiel och förnödenheter, som upphandlas i större omfattning inom
statsförvaltningen, ävensom uppgifter angående arbetslöner och kollektivavtal
insamlas för att komma till användning vid revisionen. Statens sakrevision
bör vidare tillhandahållas sådant statistiskt material rörande driftsekonomi
m. m., som sammanställes inom de förvaltande verken.

Därest — såsom revisionsutredningen förutsätter — de kamerala revisionsorganen
framdeles åläggas att avgiva årliga berättelser över sin verksamhet,
böra dessa berättelser självfallet tillställas statens sakrevision. Även sådana
revisionsberättelser, som av särskilda revisorer avgivas över granskningen
av bolagsdriven verksamhet, som faller under statens sakrevision, böra delgivas
revisionen.

Statens sakrevision bör även införskaffa underlag för sin verksamhet genom
inspektioner och besök vid statsverket tillhörande ämbetsverk, institutioner
och anläggningar.

De sakkunniga understryka önskvärdheten av att sakrevisionen bedriver
sin verksamhet i nära kontakt med förvaltningsmyndigheterna och anföra
därom följande.

Med hänsyn till att statens sakrevisions granskningsverksamhet avses skola
få en väsentligen positiv inriktning, varvid dess målsättning bör vara att

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

23

åstadkomma besparingar och rationalisering inom statsförvaltningen, bör revisionens
verksamhet bedrivas i nära kontakt med förvaltningsmyndigheterna.
I första hand bör sakrevisionen eftersträva att genomföra sina förslag
i samförstånd med vederbörande förvaltningsmyndighet. För det fall att myndigheten
icke går sakrevisionens synpunkter till mötes eller revisionens förslag
äro av sådan räckvidd, att föregående samråd med alla ifrågakommande
myndigheter är uteslutet, bör sakrevisionen underställa ärendet Kungl. Maj:ts
prövning.

I likhet med vad som gäller för krisrevisionen föreslås statens sakrevision
icke skola äga domsrätt i anmärkningsmål. Sakrevisionen bör enligt förslaget
ej heller äga rätt att föra talan i sådana mål. Härom anföra de sakkunniga
följande.

Därest vid sakrevisionens granskning skulle påträffas felaktigheter, som
böra behandlas i den kamerala revisionens former, bör sakrevisionen hänskjuta
ärendet till riksräkenskapsverket eller vederbörande specialrevision.
För sådant fall bör statens sakrevision icke själv väcka talan hos det kamerala
revisionsorganet utan i form av vanlig tjänsteskrivelse lämna redogörelse
för den utredning, som utförts inom sakrevisionen, samt angiva revisionens
egen uppfattning i frågan. I detta sammanhang må påpekas, att därest
vid den sakliga granskningen konstateras missförhållanden eller försummelser
av svårare art, statens sakrevision bör — efter den utredning, som lämpligen
kan verkställas inom revisionen — hos vederbörande myndighet påkalla
det ingripande, vartill omständigheterna må föranleda.

De sakkunniga förorda, att sakrevisionen ålägges avgiva årsberättelse och
anföra härom följande.

Utöver de skrivelser till Kungl. Majit, vartill den sakliga granskningen i
särskilda fall må giva anledning, bör statens sakrevision till Kungl. Majit
avgiva en årlig berättelse över sin verksamhet och de viktigaste iakttagelser,
som gjorts vid revisionen. För de affärsdrivande verkens vidkommande kan
det måhända befinnas lämpligt, att statens sakrevision avgiver särskilda berättelser.
Detsamma gäller vägväsendet, efter dettas förstatligande. Därest
berättelserna successivt upprättas, torde de kunna färdigställas så snabbt,
att de föreligga redan på hösten närmast efter vederbörande budgetårs utgång.

Yttranden.

I de avgivna remissyttrandena har behovet av ett allmänt statligt sakrevisionsorgan
understrukits av myndigheterna, och dessa ha även i stort sett
givit sin anslutning till de i utredningen förordade principerna för statens
sakrevisions verksamhet. Riksräkenskapsverket har i detta sammanhang förutsatt
att sakrevisionens inrättande icke skulle rubba ämbetsverkets ställning
såsom ledande organ inom statens revisions- och redovisningsväsende.

I vissa utlåtanden har tveksamhet yppats om den föreslagna sakrevisionens
förhållande till den allmänna revisionsverksamhet, som redan bedrives
av å ena sidan statsrevisorerna, å andra sidan riksräkenskapsverket. Statskontoret
har, oavsett de olikheter av konstitutionell och annan art som funnes
mellan statsrevisorerna och statens sakrevision ansett den omständigheten,

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

att de båda revisionsorganens granskningsområden sammanfölle, påkalla ett
samarbete på fastare grundval än den av utredningen skisserade kontakten
mellan sakrevisionens och statsrevisorernas kanslichefer. Vidare ha två reservanter
i riksräkenskapsverket ifrågasatt, huruvida icke den avsedda sakrevisionsverksamheten
till en början borde bedrivas på prov och i form av
fortsatt utredningsarbete. Till stöd för denna ståndpunkt ha reservanterna
anfört följande.

De utredningar, som gjorts i denna fråga, torde i viss mån hava bekräftat
den tidigare framförda åsikten, att behov föreligger av att utvidga den statliga
revisionsverksamheten i riktning mot en saklig granskning av de statliga
förvaltningarnas medelsdisposition. Man bör emellertid icke överdriva
förväntningarna på de resultat, som härigenom stå att vinna. Detta gäller
särskilt efter en återgång till mera normala förhållanden än de nu rådande.
De besparings- och rationaliseringsutredningar, som tidigare företagits under
en följd av år, torde i allmänhet icke hava lämnat det åsyftade utbytet.
Under hänvisning till vad nu anförts få vi uttala såsom vår uppfattning, att
försiktighet bör iakttagas vid organiserandet av en eventuell saklig granskningsverksamhet.

Det av riksräkenskapsverket förutsatta samarbetet mellan sakrevisionen
och ämbetsverket skulle enligt vår mening kunna komma att inkräkta på
riksräkenskapsverkets revisionsuppgifter, vilka böra hänföra sig till det
kamerala granskningsområdet. På grund av statsverksamhetens ansvällning
finns här ett verksamhetsfält, som mer än väl ger arbete åt riksräkenskapsverkets
revision. Redan nu äro dessa arbetsuppgifter så betydande, att de
icke kunna fullgöras i avsedd omfattning.

De arbetsuppgifter, som i praktiken kunna komma att åvila ett blivande
särskilt organ för saklig revision, synas fortfarande vara mycket ovissa
till sin verkliga innebörd. Under sådana förhållanden torde varken arbetsformerna
eller organisationen lämpligen kunna i förväg givas någon fastare
utformning.

Beträffande utformningen av förslaget örn inrättande av statens sakrevision
ha myndigheterna framfört från utredningen avvikande meningar på
flera punkter, huvudsakligen i vad rör sakrevisionens arbetsområde samt den
därmed sammanhängande frågan om bibehållande av nu förefintliga sakrevisionsorgan.

Vad rör frågan örn sakrevisionens ställning i förhållande
till förefintliga kamerala revisionsorgan har riksräkenskapsverket
konstaterat, att de senaste tjugo årens erfarenheter inom det
statliga budget- och besparingsarbetet pekade hän mot inrättande av en permanent
institulion för fortlöpande översyn över den statliga verksamheten i
syfte att denna bedreves rationellt och att alltså de mål, som politiken uppställt,
förverkligades med minsta möjliga kostnad. Till huvudsaklig del vore
det här fråga örn det ändamålsenliga uttnyttjandet av den i statens tjänst
anställda personalen och av statsverket disponerade reala tillgångar samt om
en rationalisering av anskaffnings- och förrådsverksamheten ävensom örn effektivisering
av statsbidrag av olika slag. — Den uppdragna skiljelinjen

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

25

mellan kameral och saklig revision, enligt vilken den kamerala revisionen
bedömde författningsenligheten av vidtagna förvaltningsåtgärder enbart på
grundval av räkenskapsmaterial, medan den sakliga revisionen prövade ändamålsenligheten
i åtgärderna på grund av annat material, syntes ämbetsverket
vara av övervägande teoretisk natur. En mera adekvat skiljelinje mellan
den kamerala och den sakliga revisionen läge däri, att den kamerala
revisionen i huvudsak intresserade sig för och anknöte till den enskilda förvaltningsåtgärden
sådan denna komine till uttryck i räkenskaperna, medan
den sakliga revisionen lill väsentlig del byggde sin verksamhet på sammanställningar
av mera statistisk art över personalens storlek, sammansättning
och arbetsresultat, över upphandlings- och förrådsväsendet, maskiners, inventariers
och förbrukningsartiklars utnyttjande samt över de skilda, av nämnda
faktorer beroende kostnadselementen inom verksamheten. Dessa båda former
för revisionsverksamheten kunde och borde i möjligaste mån bedrivas jämsides,
vilket jämväl bestyrktes av den riksräkenskapsverket meddelade befogenheten
att utöver den kamerala granskningen även verkställa viss saklig
revision. Denna befogenhet hade under de senaste åren utnyttjats vid granskningen
av försvarsväsendets räkenskaper. En saklig revision måste även
delvis hämta sitt material från räkenskaperna. Det vore fördelaktigt att sammanställa
detta material i form av statistik, vilken skulle fortlöpande förnyas
och fördjupas, i vilket sammanhang ämbetsverket hänvisade till de förslag
som framlagts av 1940 års finansstatistiksakkunniga. Fortsättningsvis anför
ämbetsverket följande.

På grund av vad sålunda anförts finner riksräkenskapsverket det starkt
motiverat att anordna en permanent tillsyn över den statliga ekonomiska
verksamheten, avseende en granskning ur ändamålsenlighetens synpunkt av
organisation och förvaltningsåtgärder. Om denna granskning betecknas sakrevision
såsom motsättning till kameral revision, så finner riksräkenskapsverket
denna motsättning hava väsentligen teoretiskt intresse. Vid vardera
formen av revision kan man näppeligen undgå att även upptaga synpunkter
liggande inom den andra revisionens arbetsområde. Den sakliga revisionen
arbetar väl i stor utsträckning i andra former än den kamerala granskningen
och bygger sitt bedömande i motsvarande mån på annat material än
räkenskaper, såsom vid arbetstidsstudier m. m., men till betydande del och
i synnerhet vid en fortlöpande tillsyn måste den sakliga revisionen bygga på
det statliga räkenskapsmaterialet. Såväl begreppsmässigt som ur praktisk
synpunkt finner riksräkenskapsverket för den skull ett sådant samband föreligga
mellan saklig revision och kameral granskning, att ett intimt samarbete
måste komma till stånd mellan det särskilda sakrevisionsorganet å ena sidan
samt riksräkenskapsverket och de med specialrevisioner utrustade ämbetsverken
å andra sidan. Genom eli sådant samarbete möjliggöres en allsidig
och fullständig bedömning av ändamålsenligheten och författningsenligheten
av företagna förvaltningsåtgärder. Vid utbyggandet av systemet för den statliga
revisionen bör eftersträvas, all densamma blir så effektiv som möjligt, att
dubbelarbete undvikes samt alt erforderlig kommunikation mellan de olika
revisionsorganen upprätthålles. Särskilt må understrykas, att det vore föga
förenligt med den sakliga revisionens ändamål, örn sakrevisionens organ
självständigt upptoge det hos riksräkenskapsverket förefintliga räkenskapsmaterialet
till systematisk granskning och bearbetning. En oeftergivlig förut -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

sättning för upprättande av ett fristående organ för saklig revision är sålunda
enligt riksräkenskapsverkets mening, att bestämda former fastställas för
samarbetet mellan sakrevisionen och riksräkenskapsverket. Då detta ämbetsverk
enligt 1940 års finansstatistiksakkunnigas förslag skulle få till uppgift
att utarbeta statistik över statens finanser, inbegripet personalstatistik,
innebär nämnda förutsättning, att den för sakrevisionen erforderliga finansstatistiken
skall tillhandahållas sakrevisionen av riksräkenskapsverket.

I denna fråga har statskontoret framhållit vikten av att någon konstlad
skiljelinje icke uppdroges mellan de båda revisionsformerna samt att åtgärder
vidtoges för att de olika revisionsorganen skulle kunna såvitt möjligt
samverka och komplettera varandra. Emellertid har statskontoret föreslagit,
att möjlighet skulle beredas statens sakrevision att själv utföra sin talan inför
det kamerala revisionsorganet, med rätt att på vanligt sätt anföra besvär
över beslutet, varvid ämbetsverket dock förutsatt, att denna fråga liksom
övriga spörsmål med avseende på sakrevisionens förhållande till andra
revisionsorgan bleve närmare utredda i samband med den allmänna och allsidiga
översyn av det nuvarande statliga revisionsväsendet, som av riksdagen
begärts.

Två reservanter i riksräkenskapsverket ha såsom sin mening framhållit,
att även om finansstatistiska sammanställningar vore av visst värde för olika
undersökningar, de dock icke utgjorde en förutsättning för bedrivandet av
en saklig granskningsverksamhet.

Den föreslagna organisationen av statens sakrevision har av riksräkenskapsverket
tillstyrkts, varvid dock ämbetsverket anfört, att för tryggande
av ett intimt samarbete mellan sakrevisionen och riksräkenskapsverket, ämbetsverket
såsom sådant borde bliva representerat i statens sakrevisions styrelse.
Den föreslagna kanslipersonalen borde med hänsyn till riksräkenskapsverkets
förslag i fråga om samarbetet mellan revisionsmyndigheterna m. m.
kunna reduceras och viss del av de för sakrevisionen beräknade medlen disponeras
för förstärkning av riksräkenskapsverkets personalorganisation. Att
riksräkenskapsverket icke helt kunnat fylla de krav beträffande sakrevision,
som ställts vid verkets tillkomst, sammanhängde främst därmed, att verket
icke erhållit en personalorganisation, som svarat mot de oavbrutet stegrade
arbetsuppgifterna. Flygförvaltningen har framfört såsom ett önskemål, att till
ledamot av styrelsen för statens sakrevision förordnades en person med kännedom
om flygmateriel och flygvapnets speciella förhållanden.

I vad rör statens sakrevisions arbetsområde lia telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte
två reservanter i riksräkenskapsverket framhållit, att statens affärsdrivande
verksamhet icke lämpade sig för granskning av statens sakrevision, varför
i yttrandena förordats, alt nuvarande överrevisionsinstitutioner bibehölles.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har förordat, att en särskild överrevision
inrättades för styrelsen och dess lokala förvaltning, varjämte styrelsen givit
uttryck åt den uppfattningen, att statens sakrevision borde utformas såsom

27

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

ett sammanhållande organ för de olika grupper av överrevisorer, som funnes
eller kunde komma att inrättas. Telegrafstyrelsen har anfört, att om särskilda
åtgärder ansåges erforderliga för att utöka Kungl. Maj:ts kontroll
över verkets förvaltning, detta borde ske genom att till styrelsens förfogande
ställdes experter med erfarenhet från privat affärsverksamhet, vilka skulle
ha att med styrelsen deltaga i beslut av större räckvidd och betydelse.
1942 års vågsakkunniga ha föreslagit, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och dess lokala organs förvaltning underkastades granskning såväl
av statens sakrevision som av särskilda överrevisorer, varvid samarbete givetvis
skulle äga rum till undvikande av dubbelarbete. Såsom skäl mot förslaget
att utsträcka statens sakrevisions arbetsfält till här ifrågavarande områden
har anförts, att en sakrevision avpassad för den egentliga statsförvaltningen
icke lämpade sig för statens affärsdrivande verksamhet, då den sakkunskap
som kunde finnas inom sakrevisionen icke skulle vara tillräcklig för
att bättre företräda statsintresset än inom affärsverken förefintliga speciellt
utbildade arbetskrafter. Statens arbetsmarknadskommission, som funnit att
ett övertagande av de nuvarande överrevisorernas granskning av kommissionen
av statens sakrevision respektive, vad anginge den kamerala granskningen,
av riksräkenskapsverket skulle innebära en försvagning av det nuvarande
effektiva och snabbt fungerande revisionssystemet, har avstyrkt de sakkunnigas
förslag om att principbeslut om sådant övertagande fattades redan i
detta sammanhang. Den eftersträvade enhetligheten i den statliga granskningsverksamheten
borde enligt kommissionens uppfattning kunna nås genom
samarbete mellan kommissionens överrevisorer och statens sakrevision.

Arméförvaltningen, som framhållit att den inom ämbetsverket verksamma
kamerala revisionen under den förstärkta försvarsberedskapen i avsevärd omfattning
utfört granskning av sakrevisions natur, har i sitt yttrande ingått på
frågan om statens sakrevisions ställning efter genomförande av 1941 års militära
förvaltningsutrednings förslag om centralisering av försvarsväsendets
civila förvaltning och därvid framhållit vikten av ett nära samarbete mellan
de olika revisionsorganen. Vad beträffade den tekniska revisionen, har dess
stora betydelse för arméförvaltningens olika departements och styrelsers kontroll
över lokalförvaltningarna framhållits i yttrandet, i anslutning vartill
arméförvaltningen såsom sin uppfattning uttalat, att den tekniska revisionen
icke borde inskränkas till enbart förrådskontroll. Ett överflyttande till den
kamerala revisionsmyndigheten eller till statens sakrevision av vissa av den
tekniska revisionens arbetsuppgifter skulle medföra dubbelarbete och nödvändiggöra
överflyttning av fackutbildad personal från den tekniska revisionen.
Såsom sammanfattning har arméförvaltningen uttalat sig för den tekniska
revisionens bibehållande i dess hittillsvarande form, vilken anordning
läte sig väl förena med de syften utredningens förslag örn inrättande av en
statens sakrevision avsåge att främja. Marinförvaltningen har a andra sidan
förutsatt, att statens sakrevision skutte övertaga den inom marinförvaltningen
bedrivna tekniska granskningen av fartygens räkenskaper.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Medicinalstyrelsen har givit sin anslutning till de sakkunnigas förslag om
samarbete mellan styrelsens granskningsverksamhet beträffande sinnessjukhusen
och statens sakrevision, varvid dock styrelsen framhållit önskvärdheten
att i första hand utbygga och fördjupa den sakliga granskningen genom
att tillföra den inom styrelsen bedrivna revisionsverksamheten ytterligare arbetskraft.
Därjämte har styrelsen framhållit att genom medicinalstyrelsens
materielnämnd, sjukhusens standardiseringskommitté samt centrala sjukhusarkivet
redan inom medicinalstyrelsens ämbetsområde bedreves en omfattande
sakrevision, varifrån statens sakrevision skulle kunna erhålla impulser i
fråga om granskningsverksamhetens inriktning.

Riksräkenskapsverket har anslutit sig till förslaget, att rådande system
med särskilda överrevisorer avvecklades och deras granskningsuppgifter
överfördes till statens sakrevision. Härvid har verket förutsatt, att sakrevisionen
för utförande av dessa granskningsuppgifter organiserades så, att för ändamålet
adjungerades särskilda sakkunniga nied erfarenhet inom respektive
arbetsområden. Större speciella undersökningar och utredningar borde dock
även i fortsättningen anförtros åt särskilda utredningsorgan.

I vad rör sakrevisionens arbetssätt ha såväl de af färsdrivande verken
som flygförvaltningen framhållit, att den uppgiftsskyldighet som skulle
åligga de reviderade myndigheterna kunde bliva mycket betungande och att
man vid uppskattningen av kostnaderna för sakrevisionen måste taga hänsyn
även till kostnaderna för det merarbete, som åsamkades övriga myndigheter.
Samtidigt har framhållits, att den av de sakkunniga föreslagna organisationen
icke torde förslå till mer än en ytlig granskning av det omfattande arbetsmaterialet.
Det vore enligt flygförvaltningens uppfattning bättre, att
sakrevisionens behov av upplysningar m. m. fylldes på så sätt, att ett antal
sakkunniga befattningshavare i förvaltningen ställdes till sakrevisionens förfogande,
än att revisionen fyllde sina funktioner genom bearbetande av uppgifter
som infordrats genom frågeformulär.

I ett flertal yttranden har understrukits vikten av att sakrevisionen finge
en positiv inriktning, och att sålunda revisionens syften i största möjliga
utsträckning nåddes i samförstånd med den reviderade myndigheten. Härvid
har även från de af färsdrivande verkens sida framhållits risken att verksledningarna
genom mer eller mindre formella anmärkningar från sakrevisionens
sida berövades lusten till initiativ och att så småningom en tendens att
hålla sig på den säkra sidan utbildade sig inom affärsverken. I detta sammanhang
ha flygförvaltningen, våg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt riksräkenskapsverket
givit uttryck åt den uppfattningen, att sakrevisionens organisation
skulle uppbyggas så, att revisionen kunde fortlöpande följa och
granska myndigheternas förvaltning och ingripa i förebyggande syfte. Ett
rationellt utnyttjande av den kommersiella och tekniska sakkunskap, som
avsages vara representerad inom sakrevisionen medförde krav på att revisionen
även lämnade råd och upplysningar för förvaltningsmyndigheternas vägledning
inom området för sakrevisionens verksamhetsfält. Nackdelen av att

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

29

sakrevisionen genom förhandsutfästelser bleve bunden i sin reviderande
verksamhet uppvägdes väl av de med rådfrågningsverksamheten förenade
fördelarna. I samband härmed har flygförvaltningen uttalat, att den konsulterande
myndigheten emellertid icke borde vara skyldig att följa sakrevisionens
anvisningar. Två reservanter i riksräkenskapsverket lia uttalat, att möjligheten
att lämna direktiv på detta område vore begränsad och i sista hand
ankomme på Kungl. Maj:t och riksdagen. En reservant inom flyg förvaltningen
har anfört, att sakrevisionen såsom ett kontrollerande organ icke kunde
deltaga i den verksamhet som skulle kontrolleras, och att sakrevisionen icke
heller vore ulrustad för rådgivande verksamhet, samt att det berodde på revisionsorganets
fria bedömande, huruvida direktiv i varje särskilt fall skulle
lämnas eller ej.

Riksräkenskapsverket har framhållit att krisrevisionen icke borde tagas
som mönster för arbetssättet inom sakrevisionen, emedan krisrevisionen icke
såsom sakrevisionen hade att utöva tillsyn över en fortgående, stabiliserad
förvaltning. Vidare har ämbetsverket framhållit faran av att statens sakrevision
övertoge all ändamålsenlighetsgranskning inom förvaltningen, så
att de nuvarande revisionsorganen finge sitt verksamhetsfält begränsat till
kameral revision. En uteslutande på kameral revision inriktad granskningsverksamhet
kunde nämligen till skada för arbetet lätt stelna i en verklighetsfrämmande
formalism. Slutligen understryker riksräkenskapsverket vikten
av att samarbetet mellan verket och statens sakrevision ordnades på ett för
den statliga revisionsverksamheten i dess helhet tillfredsställande sätt. Beträffande
detta samarbete har verket anfört följande.

De förhållanden av saklig natur, som uppmärksammas i samband med
den kamerala revisionen inom riksräkenskapsverket respektive inom specialrevisionerna,
göras därstädes till föremål för erinringar under hand dier i
form av promemorior. För den händelse rättelse pa sa sätt icke kan åvägabringas,
överlämnas ärendet till sakrevisionen för vidare behandling. I den
mån sakrevisionen vid sin granskningsverksamhet uppmärksammar förhallanden
av beskaffenhet att böra i anmärkningsväg beivras, må sakrevisionsorganet
kunna överlämna ärendet till riksräkenskapsverkets handläggning.

Nämnas må, att statens krisrevision i några fall begagnat denna möjlighet.

I fråga om de för sakrevisionens bedrivande erforderliga utredningarna synes
följande ordning böra tillämpas. På statsmyndigheternas räkenskaper
grundade sammanställningar av inkomster av olika slag och utgifter för
olika ändamål böra utarbetas inom riksräkenskapsverket eller beträffande de
lokala verksamhetsområden, för vilka specialrevisioner äro anordnade, inom
vederbörande ämbetsverk. I görligaste mån bör undvikas, att sakrevisionen
direkt från de myndigheter, som skola underkastas saklig granskning, infordrar
sådana uppgifter som kunna inhämtas ur räkenskaperna. Genom en
sådan ordning vinnes, att utredningarna kunna rationellt utformas och de olika
myndigheterna icke belastas med tidskrävande nya arbetsuppgii ter. Tekniska
utredningar avseende speciella verksamhetsområden böra verkställas av särskilda
för varje utredningsuppdrag anställda experter.

Såsom iag anförde vid anmälan av frågan örn tillkallande av 1941 års lieparUmtni»-revisionsutredning torde behovet av en permanent verkande sakrevision vara

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

konstaterat och allmänt erkänt. Detta har även framhållits av de sakkunniga
och ytterligare vitsordats av remissmyndigheterna. Den betydelse
som ett sådant organ, särskilt i nuvarande statsfinansiella läge, skulle äga
för fullföljandet av de statliga besparingssträvandena synes utgöra en tillräcklig
motivering för att staten ikläder sig de icke obetydliga kostnader,
som sakrevisionen under alla förhållanden måste draga. Jag vill erinra örn
att erfarenheterna, icke minst från den senast verksamma besparingsberedningens
arbete, visat att väsentliga resultat av besparingsarbetet kunna vinnas
blott genom att ändamålsenlighetsgranskningen av olika delar av statsverksamheten
bedrives kontinuerligt under en längre tid. En självständig
sakrevision skulle komma att utgöra ett värdefullt stöd icke endast för de
olika verken i deras strävan efter rationell medelsförvaltning utan även för
anslagsgranskningen i budgetarbetet. Jag vill därför förorda, att en allmän
sakrevision nu organiseras. Såsom jag redan framhållit, bör denna emellertid
tillsvidare erhålla blott en provisorisk utformning.

I detta sammanhang torde böra erinras om att besparingsberedningen numera
avlämnat ett slututlåtande. Detta har remitterats till statskontoret för
yttrande särskilt i vad avser frågan om de åtgärder till fullföljande av besparingsarbetet,
till vilka utlåtandet må föranleda. Efter avslutad remiss torde
frågan få anmälas för Kungl. Majit. I avvaktan därpå torde böra anstå nied
framställning till riksdagen om medel för avslutande av de av besparingsberedningen
igångsatta organisationsundersökningarna. Nu förevarande fråga
om inrättande av en sakrevision kan upptagas till avgörande utan att lösningen
av här berörda spörsmål avvaktas.

En permanent sakrevision av åsyftad art bör, såsom de sakkunniga framhållit,
bedrivas av ett helt självständigt, Kungl. Majit direkt underställt organ.
För att detta skall kunna utöva sin granskningsverksamhet med erforderlig
kraft och initiativrikedom torde det vidare vara önskvärt att dess
ledning erhåller i huvudsak en sådan konstruktion och sammansättning som
de sakkunniga förordat. De begränsade förordnandetiderna och den därav
följande växlingen i styrelsens sammansättning skapa ytterligare förutsättningar
för att sakrevisionen icke stelnar i sina arbetsformer. Jämväl de av de
sakkunniga uppdragna allmänna riktlinjerna för kansliets organisation och
kanslipersonalens rekrytering synas mig väl avpassade för en institution av
förevarande karaktär och torde böra i huvudsak följas. Jag kan alltså ansluta
mig till den principiella uppläggningen av de sakkunnigas organisationsförslag.
Jag har icke heller något att erinra mot förslaget, att det nya organet
skall benämnas statens sakrevision.

Vad angår statens sakrevisions arbetsområde synes detta i princip böra
omfatta all verksamhet, som helt eller delvis finansieras med statliga medel.
Under den första försökstiden böra dock befintliga speciella sakrevisionsinstitutioner,
alltså närmast överrevisorerna vid olika affärsverk, tillsvidare bibehållas.
Frågan om formerna för sakrevision vid vägväsendet är för närvarande
under prövning i kommunikationsdepartementet. När ett nedläggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

31

av nu förefintliga speciella sakrevisionsorgan bör ske, torde få bli beroende på
erfarenheterna av statens sakrevisions verksamhet.

Även vid en indragning av de särskilda överrevisioner, som nu äro verksamma,
kan tydligen sådan sakrevision som centralmyndighet underkastar
lokalförvaltning, mycket väl bestå vid sidan av statens sakrevision. Såsom
exempel härpå har nämnts medicinalstyrelsens granskning av sinnessjukhusen
och de centrala militära förvaltningarnas tekniska revision av förbanden.

I vad mån revisionsverksamheten bör utsträckas till att avse även sådan
halvstatlig verksamhet som bedrives av de olika statsägda aktiebolagen, torde
få bli beroende på ytterligare prövning. Att även denna verksamhet inbegripes
under den nya sakrevisionen synes emellertid, allmänt sett, önskvärt.

Med hänsyn till att statens sakrevision närmast är att betrakta såsom en
försöksinstitution, avsedd att sedan tillräcklig erfarenhet vunnits utbyggas
till ett led i statsförvaltningens fredsorganisation, torde den inom försvarsväsendet
och krisförvaltningen verksamma krisrevisionen böra tills vidare äga
fortsatt bestånd vid sidan av sakrevisionen, vilken under dessa förhållanden
givetvis icke bör utsträcka sin granskning till sistnämnda områden.

Till vad de sakkunniga anfört i fråga om statens sakrevisions arbetssätt
och omfattningen av dess granskande verksamhet kan jag i stort sett giva
min anslutning. Sakrevisionens handlingsfrihet bör sålunda icke bindas genom
detaljerade bestämmelser. I instruktionen böra endast huvudlinjerna för
dess verksamhet uppdragas. I den mån erfarenheterna från de första verksamhetsåren
motivera detta, bör frågan om utförligare instruktionsbestämmelser
senare kunna upptagas till förnyat övervägande.

Vad rör sakrevisionens förhållande till nu verksamma revisionsorgan, inriktade
på i huvudsak kameral granskning, synes, såsom riksräkenskapsverket
förutsatt, ett nära samarbete mellan de olika revisionsorganen böra åstadkommas.
Nödvändigheten därav framgår, särskilt för riksräkenskapsverkets
vidkommande, av att sakrevisionen i viss utsträckning torde få arbeta med
material som sammanställes och bearbetas av andra revisionsorgan. Riksräkenskapsverket
har i sitt remissyttrande vänt sig mot en sträng inbördes avgränsning
av verkets och den nya sakrevisionens kompetensområden. Härtill
kan erinras, att även örn gränsen mellan kameral revision och sakrevision
teoretiskt är obestämd, dock redan de för riksräkenskapsverket och den nya
sakrevisionen karakteristiska och helt skilda organisations- och arbetsformerna
komma att i praktiken hänvisa de båda organen till skilda uppgifter.
Det arbetsområde som är det för riksräkenskapsverket naturliga inskränkes
alltså icke genom tillkomsten av det nya revisionsorganet, och verket bör
därför fullfölja strävandena att inom den ram som betingas av verkets organisation
utsträcka sin på räkenskapsmaterial grundade revisionsverksamhet
till en ändamålsenlighetsprövning.

I anslutning till vad jag nyss anfört, böra formerna för samarbetet mellan
de olika revisionsorganen icke i förväg bindas genom instruktionsbestämmel -

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

ser. Erfarenheten torde få ge vid handen, i vilken omfattning och på vilket
sätt ett sådant samarbete lämpligen kan bedrivas. Det nya revisionsorganet är
avsett att erhålla uppgifter, för vilka nu saknas organisatoriskt underlag, och
därför bör icke heller dess tillkomst få någon direkt återverkan på övriga
revisionsmyndigheters organisation. Örn visst utredningsarbete för sakrevisionens
räkning, som är av natur att böra utföras av sakrevisionens kansli,
befinnes med större fördel kunna verkställas exempelvis inom riksräkenskapsverket,
torde dock hinder icke böra möta att organisera arbetet i enlighet
därmed och disponera till sakrevisionen anvisade medel för ersättning
till den tillfälliga arbetskraft, som inom annat verk anställes för ifrågavarande
specialuppgifter.

Statens sakrevisions granskningsarbete bör bedrivas i nära kontakt och
under samarbete även med de granskade förvaltningsmyndigheterna. Härigenom
uppnås en sådan växelverkan mellan förvaltningsverksamheten och
utifrån kommande kritik, som kan förväntas åvägabringa det bästa resultatet.
Frågan i vad mån detta samarbete bör ske i form av förfrågningar
från myndigheterna till sakrevisionsorganet och en därtill anknuten rådgivningsverksamhet
från dess sida, synes liksom övriga detaljer rörande
sakrevisionens arbetsformer böra få erhålla sin lösning i tillämpningen. Det
synes dock vara klart, att sakrevisionen icke bör vara skyldig avgiva yttrande
över viss underställd fråga, liksom å andra sidan att den förfrågande
myndigheten icke bör vara pliktig att utan vidare godtaga de anvisningar, som
må givas från sakrevisionens sida. Örn olika meningar göra sig gällande i en
sakrevisionen underställd eller av sakrevisionen väckt fråga, torde denna i
regel böra hänskjutas till Kungl. Maj :ts prövning. Någon domsrätt eller åtalsrätt
i anmärkningsmål bör icke tillkomma statens sakrevision.

Vad slutligen beträffar förhållandet mellan statens sakrevision och riksdagens
revisorer, torde detta böra utformas så, att dubbelarbete undvikes och
sakrevisionens erfarenheter komma statsrevisionen till godo. Lämpligen torde
sakrevisionen till Kungl. Maj:t böra överlämna arbetsredogörelser, avsedda
att tillhandahållas statsrevisionen. Då Kungl. Maj:t finner omständigheterna
därtill föranleda, böra vidare av sakrevisionen utarbetade utredningar kunna
överlämnas till statsrevisionen. En direkt kontakt mellan revisionsorganens
kanslier synes lämpligen böra upprätthållas.

Anslagsfrågor m. m.

Personalfrågor.

Såsom i det föregående angivits föreslå de sakkunniga, att verksamheten
vid statens sakrevision ledes av en styrelse om sju ledamöter, varav en ordförande
och chef för sakrevisionen. För utförande av granskningsarbetet
skall enligt förslaget anställas ett antal revisorer och assistenter och därjämte
medel anvisas för erforderlig biträdes- och vaktmästarpersonal. Kansliarbetet
skall ledas av en kanslichef.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Vidkommande anställningsformen för personalen inom statens sakrevision
anse de sakkunniga lämpligast, att personalen till en början, innan det nya
revisionsorganet färdigorganiserats och vunnit stadga, anställes tillsvidare
eller på bestämd, kortare tid. Vidare anse de sakkunniga, att någon tids
provtjänstgöring måste föregå mera stadigvarande anställning. De sakkunniga
förutsätta dock, att när sakrevisionen färdigorganiserats och arbetsuppgifterna
för särskilda grupper av tjänstemän vunnit stadga, en fastare
anställning i viss utsträckning beredes kanslipersonalen. I frågan anföra de
sakkunniga därefter följande.

För att säkerställa tillgängen på arbetskraft för mera krävande utredningar
torde det sannolikt bliva erforderligt, att de mera kvalificerade
tjänstemännen efter viss tjänstgöringstid kunna erhålla möjlighet till en
fastare anställning. Utredningen, som anser att tillsättning genom fullmakt
eller konstitutorial av befattningar vid det tilltänkta sakrevisionsorganet icke
bör ifrågakomma, vill närmast sätta i fråga en anställningsform liknande
den, som för närvarande tillämpas beträffande bland andra vissa tjänstemän
vid konjunkturinstitutet. Ifrågavarande tjänstemän äro innehavare av
medelst förordnande för begränsad anställningstid (10 år) tillsatta befattningar,
vilka äro pensionsgrundande. För statens sakrevision bör en dylik
anställningsform kunna underlätta rekryteringen av kvalificerad arbetskraft.
Samtidigt bör nämnda anställningsform möjliggöra en önskvärd förnyelse
av personalen. Det är nämligen för ett revisionsorgan med här ifrågavarande
uppgift av största betydelse, att en anda av uppslagsrikedom och initiativförmåga
ständigt hålles vid liv bland befattningshavarna.

Kostnadsberäkningar.

Vad först angår frågan om avlöningsförmåner åt styrelsens ledamöter,
framhålla de sakkunniga, att ersättningen till styrelsens ordförande bör tillmätas
så, att för denna post kan förvärvas en framstående arbetskraft. I
anslutning härtill föreslå de sakkunniga, att till ordföranden skall utgå ett
årsarvode å 24,000 kronor, under förutsättning att ordföranden tages i anspråk
för uppgiften i ungefär samma utsträckning som brukar krävas av
en verkschef inom statsförvaltningen. Skulle det visa sig, att ordförandens
arbetskraft icke tages i anspråk i full utsträckning, bör enligt de sakkunnigas
uppfattning arvodet nedsättas. Beträffande styrelsens övriga ledamöter
föreslå de sakkunniga, att ersättningen utgår dels i form av ett fast årligt
arvode a 2,400 kronor och dels med ett dagarvode å 30 kronor för varje
bevistat plenisammanträde. För dagar, under vilka styrelseledamot utfört
annat arbete inom statens sakrevision, ävensom för dagar, för vilka traktamentsersättning
vid besöks- och inspektionsresor beräknas, anse de sakkunniga,
att dagarvodet bör reduceras. Vid resor i tjänsten föreslås styrelseledamöterna
skola åtnjuta rese- och traktamentsersältning enligt klass I B
allmänna resereglementet.

Med stöd av dessa överväganden uppskatta de sakkunniga de årliga kostnaderna
för sakrevisionens styrelse till 48,000 kronor med följande fördelning
på olika poster.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 164.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

Årsarvode åt ordföranden....................

Årsarvoden åt övriga ledamöter..........................

Dagarvoden för plenisammanträden ....................

Dagarvoden i övrigt, ersättning för mistade löneförmåner
m. m................

kronor 24,000
» 14,400

» 5,400

»__4,200

Kronor 48,000.

Vad röi kunslipersoncden anföra de sakkunniga, att det enligt deras mening
borde uppdragas åt sakrevisionens styrelse att utforma detaljerna i det
nya organets personalorganisation under dess första verksamhetsår, varför
frågan om tillskapandet av en mera fast organisation borde få stå öppen,
till dess erfarenhet vunnits angående det mera stadigvarande behovet av arbetskraft
för olika uppgifter. Vid framläggandet av sina kostnadsberäkningar
ha de sakkunniga utgått från vissa antaganden beträffande personalantal
och lönesättning men därvid understrukit, att de sålunda framräknade
anslagsbeloppen borde väsentligen betraktas som en ram, inom vilken
styrelsen skulle äga att röra sig tämligen fritt. I frågan anföra de sakkunniga
vidare följande.

^narj detr J6rna 1 statens sakrevisions personalorganisation icke kunna på
torhand utformas, ställer det sig vanskligt att nu bedöma personalbehovet
och fördenskull även att beräkna kostnaderna för avlöning åt personalen.
Kevisionsutredmngen, som förutsätter, att krisrevisionen tillsvidare fullföljer
sin verksamhet, utgår i den följande beräkningen från att någon särskild
personal for granskning av försvarsväsendets och de statliga krisorganens
förvaltning icke kommer att erfordras inom statens sakrevision under dess
forsta verksamhetstid. Vid sadant förhållande lärer sakrevisionens personalstock
till en början kunna hallas relativt fåtalig. Då krisrevisionens arbetsuppgifter
sedermera övertagas av statens sakrevision, får frågan om personalorganisationen
upptagas till förnyat övervägande. Den för statens sakrevision
därvid erforderliga personalförstärkningen torde kunna vinnas därigenom,
att krisrevisionens personal i lämplig omfattning överflyttas till sakrevisionen.
Den härvid uppkommande kostnadsökningen för statens sakrevision
kommer att mer än väl uppvägas av att kostnaderna för krisrevisionen
helt försvinna.

För kanslichefen föreslå de sakkunniga ett årsarvode av 18,000 kronor,
vilket arvode med omkring 1,000 kronor överstiger slutavlöningen till en
byråchef vid nuvarande tillägg. Å arvodet skulle — liksom beträffande arvoden
i övrigt inom statens sakrevision — icke utgå några tillägg på grund
av levnadskostnadsstegringen. Om till kanslichef utsåges en relativt ung
tjänsteman, borde arvodet, åtminstone till en början, kunna sättas till ett
något lägre belopp.

Vidkommande sakrevisionens kanslipersonal i övrigt föreslå de sakkunniga,
att revisionsarbetet uppdelas på i huvudsak två kategorier av tjänstemän,
nämligen en grupp högre kvalificerade tjänstemän, vilka de sakkunniga
benämnt revisorer, samt en grupp av yngre tjänstemän i assistents ställning.
Antalet föreslås till åtta av vardera gruppen. Härom anföres följande.

Beträffande avvägandet av antalet tjänstemän inom nu nämnda grupper
vill utredningen framhålla, att antalet ej bör tilltagas alltför knappt, då eljest

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

35

organisationen ej kommer att fullt utnyttjas och då ett tillskott av tjänstemän
bör leda till ett förbättrat utbyte av granskningsverksamheten i sådan
grad, att ökningen i lönekostnad mer än väl uppväges. Med utgångspunkt
härifrån och med beaktande av personaluppsättningen inom statens krisrevision
har utredningen ansett sig böra stanna vid att förorda, att antalet
befattningshavare inom nu ifrågavarande kategorier tillsvidare beräknas till
åtta revisorer och samma antal assistenter.

I vad rör dessa befattningshavares löneförmåner anse de sakkunniga, att
genomsnittsarvodet för revisorer bör beräknas till 12,000 kronor och för
assistenter till 7,000 kronor. För att styrelsen för sakrevisionen skall erhålla
möjlighet att vid behov differentiera lönerna för befattningshavarna, föreslå
de sakkunniga, att inom statens sakrevision tillämpas det lönesystem, som nu
kommer till användning inom krisförvaltningen. Enligt ifrågavarande system
hava befattningshavarna i lönehänseende fördelats på vissa lönegrupper. För
varje grupp har fastställts en lägsta och en högsta månadslön. Inom dessa
gränsbelopp äger vederbörande krisorgan själv bestämma lönen i varje särskilt
fall. Med tillämpning av den för statens krisrevision enligt nämnda
system fastställda löneplanen skulle sålunda för revisorerna hos statens sakrevision
månadslönen vara lägst 700 och högst 1,100 kronor, medan däremot
för assistenterna månadslönen skulle variera mellan lägst 400 och högst 750
kronor.

För kontors- och vaktpersonal beräkna de sakkunniga ett belopp av 20,000
kronor för år. Även för denna personal skulle enligt förslaget krisförvaltningens
lönesystem till en början tillämpas.

Jämväl i fråga örn personalens avlöningsförhållanden i övrigt föreslå de
sakkunniga, att vad i sådant hänseende stadgats för befattningshavare vid
statens krisorgan (SFS 1041: 215) skall gälla i tillämpliga delar.

I anslutning till vad sålunda föreslagits beräkna de sakkunniga de årliga
kostnaderna för avlöning åt kanslipersonalen i enlighet med följande upp -

ställning.

Kanslichef .......................................... kronor 18,000

Revisorer och assistenter .............................. » 152,000

Kontors- och vaktpersonal ............................ » 20,000

Kronor 190,000.

För särskilda experter och sakkunniga beräkna de sakkunniga en årskostnad
av 25,000 kronor. Härom anföres följande.

I betraktande av att den hos statens sakrevision anställda revisionspersonalen
avses skola bliva jämförelsevis fåtalig, kan det ej förutsättas, att revisionens
egen personal skall kunna besitta erfarenhet beträffande samtliga
de områden, som falla inom revisionens granskningsområde. På grund härav
lärer behovet av experter och sakkunniga inom sakrevisionen för specialutredningar
av olika slag komma att bliva relativt stort. Revisionsutredningen
vill endast erinra örn vad utredningen i annat sammanhang anfört angående
den tekniskt och merkantilt betonade verksamheten inom affärsverken,
vissa statliga bolag, försvarsväsendet, vägväsendet samt åtskilliga institutioner
och anstalter. Erfarenheten har ock visat, att såväl krisrevisionen som

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 164.

Syningen 1 stor utsträckning måst anlita utomstående sakkunniga
tor sai skilda undersökningar. Sålunda uppgingo krisrevisionens utgifter
under budgetaret 1941/42 för detta ändamål till över 40,000 kronor

korn™ Slr ehOVea av sperter och sakkunniga åt statens sakrevision kan
komma att hilva under den forsta liden är svårt att nu bedöma. Revisionsutredmngen
anser emeilertid, att ett belopp av förslagsvis 25,000 kronor bör
for andamalet stallas till förfogande under det första verksamhetsåret

De sammanlagda avlöningskostnadema skulle enligt de sakkunnigas beräkningar
uppgå till 263,000 kronor fördelade på följande poster.

Exklusive lokalkostnader, vilka avses komma att belasta statens allmänna
fastighetsfond, beräknas till omkostnader ett sammanlagt belopp av 30,000
kronor, varav hälften till reseersättningar och hälften till expenser m. m.
Härtill skulle enligt vad de sakkunniga anföra komma engångskostnader på
omkring 20,000 kronor för inköp av kontorsinventarier m. m.

Sammanlagt skulle alltså enligt de sakkunnigas beräkningar de löpande
kostnaderna för statens sakrevisions verksamhet under de första åren uppgå
till 293,000 kronor, varav 263,000 kronor till avlöningar och 30,000 kronor
till omkostnader. På första året skulle dessutom falla nyssnämnda engångskostnader,
20,000 kronor.

Med hänsyn till osäkerheten av de verkställda beräkningarna förorda de
sakkunniga, att eventuella riksstatsanslag för statens sakrevision givas förslagsanslags
natur.

Yttranden.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har såsom sin åsikt framhållit, att en
fortlöpande, effektiv saklig granskning av det föreslagna arbetsfältet skulle
kräva, att till statens sakrevisions förfogande ställdes medel i väsentligt större
omfattning än vad de sakkunniga beräknat.

I sitt yttrande över de sakkunnigas förslag har statskontoret framhållit
svårigheterna att med hänsyn till den korta förordnandetiden erhålla en
fullt kvalificerad person, som vore beredd att ägna hela sin tid åt posten som
ordförande i statens sakrevisions styrelse. Därför har ämbetsverket föreslagit,
att tjänstgöringen ordnades så, att ordförandesysslan kunde kombineras
med innehavarens ordinarie verksamhet, varvid ordförandearvodet skulle
kunna bestämmas till 6,000 kronor för år jämte ersättning för mist avlöning
under de tider, då arbetet i sakrevisionen påkallade tjänstledighet från huvudbefattningen.
I anslutning härtill har statskontoret förordat, att arvodena
till de övriga styrelseledamöterna nedsattes, årsarvodet till 1,800 kronor och
dagarvodet till 20 kronor. Beträffande personalens avlöningsförmåner har
ämbetsverket, med hänsyn till framdeles eventuellt uppstående svårigheter

Styrelse

kronor 48,000
» 190,000

_ 25,000

Kanslipersonal
Sakkunniga .

Kronor 263,000.

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

att anpassa inom krislöneplanens vida gränser fixerade löner efter löneskalan
i gällande avlöningsreglementen, funnit betänkligt, att till ett statsorgan,
som avsåges att bliva bestående, överflytta krisförvaltningens avlöningssystem.
Statskontoret har i stället föreslagit, att anknytning söktes till
bestämmelserna i de civila avlöningsreglementena, vilket icke behövde hindra,
att anställningsformen gjordes löslig. Härvid skulle avlöningen inom
sakrevisionen kunna för i densamma tjänstgörande statstjänstemän utgå i
form av ersättning för rnistad lön jämte tilläggsarvode och i övrigt för revisorerna
anknytas till lönegraderna 26, 24 och 21 och för assistenterna till
lönegraderna 18 och 15. För biträdes- och vaktpersonal borde avlöning utgå
enligt sedvanliga avlöningsnormer för extra tjänstemän med motsvarande
arbetsuppgifter. Kanslichefen borde enligt statskontorets uppfattning efter
viss övergångstid inplaceras i lönegraden C 7.

Beträffande tidpunkten för inrättande av statens sakrevision har statskontoret,
med hänsyn till angelägenheten att en verklig sakrevision för hela
statsförvaltningen utan onödigt uppskov komme till stånd, biträtt de sakkunnigas
förslag att sakrevisionen upprättades snarast möjligt och oberoende
av tidpunkten för krisrevisionens avveckling.

Till vad de sakkunniga anfört örn anställningsformerna vid statens sak -Departementsrevision
kan jag i stort sett ansluta mig. Frågan örn fastare anställning för
sakrevisionens befattningshavare torde böra upptagas till prövning först i
samband nied ställningstagandet till sakrevisionens slutliga organisation.

I betänkandet föreslagna arvoden och övriga förmåner till styrelsens
ordförande och övriga ledamöter samt till kanslichefen föranleda ej erinran
från min sida. Att, såsom statskontoret ifrågasatt, begränsa ordförandens
arvode så, att uppdraget under alla förhållanden ges karaktären av en bisyssla,
skulle enligt min uppfattning rubba förutsättningarna för den förordade
organisationen. Givetvis bör det stå Kungl. Maj:t fritt att vidtaga de
nedsättningar av de föreslagna arvodena, till vilka förhållandena må föranleda.

Jämväl den av de sakkunniga föreslagna lönenivån för revisorer och
assistenter synes mig väl avvägd. Med hänsyn till att statens sakrevision
nu avses erhålla blott en provisorisk organisation, torde det vara en lämplig
utväg att låta gällande avlöningsbestämmelser för krisorganen vinna tilllämpning
på befattningshavarna hos sakrevisionen. Frågan om en eventuell
inplacering av dessa befattningshavare i den för statstjänstemän i allmänhet
gällande löneskalan bör upptagas till övervägande vid den tidpunkt, då
tillräcklig erfarenhet vunnits av sakrevisionens arbete för att en slutlig prövning
av organisationsformerna skall kunna ske.

Det föreslagna systemet med experter, vilka skola vara verksamma inom
områden, som icke omfattas av den inom sakrevisionens styrelse representerade
sakkunskapen, synes mig välbetänkt. Då det är av vikt att sakrevisionens
mera fasta personal icke blir för talrik, synas de för experter erforderliga
medlen icke böra tillmätas för knappt. Samtidigt vill jag dock under -

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 164.

stryka, att systemet med experter icke bör tagas till intäkt för uppbyggande
av en rad fasta överrevisionsinstitutioner, underställda statens sakrevision,
utan att medlen äro avsedda till bestridande av kostnaderna för mera tillfälliga,
speciella undersökningar.

Beträffande beräkningen av medelsbehovet finner jag icke anledning frångå
de sakkunnigas beräkningar. Årskostnaderna för statens sakrevision synas
sålunda för de första verksamhetsåren böra beräknas till 263,000 kronor
för avlöningar och 30,000 kronor för omkostnader, varjämte ett belopp av
20,000 kronor bör ställas till förfogande första året till täckande av vissa
engångskostnader. Då jag vill förorda, att statens sakrevision inrättas från
och med den 1 oktober 1943, bör för nästa budgetår anvisas endast tre fjärdedelar
av de för helt år beräknade beloppen jämte de för engångskostnader
erforderliga omkostnadsmedlen, eller i avrundat tal 200,000 kronor till avlöningar
och 40,000 kronor till omkostnader. Med hänsyn till osäkerheten i den
verkställda uppskattningen böra medlen anvisas under beteckningen förslagsanslag.
Det torde få ankomma på Kungl. Majit att fastställa stat för de båda
anslagen i huvudsaklig anslutning till de beräkningsgrunder som framgå av
det anförda.

Under åberopande av vad jag sålunda anfort hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att för fortlöpande sakrevision av statsverksamheten
skall upprättas ett särskilt organ, benämnt statens
sakrevision, med i huvudsak den organisation och de uppgifter
som framgå av det anförda;

dels till Statens sakrevision: Avlöningar under sjunde huvudtiteln
för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag

av .................................... kronor 200,000;

dels ock till Statens sakrevision: Omkostnader under sjunde
huvudtiteln för budgetåret 1943/44 anvisa ett förslagsanslag
av .............................. kronor 40,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Birger Öhman.

487503. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.